RH 1996:23

Åklagaren yrkade ansvar på S.L., född 1969, för att olovligen ha innehaft två knivar på allmän plats i Sundbybergs kommun.

S.L. medgav att hon burit knivarna på sig på allmän plats men förnekade brott.

Solna tingsrätt (1995-11-03, rådmannen John Boström) dömde S.L. för brott mot knivlagen enligt åtalet och bestämde påföljden till 30 dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten: I målet är klarlagt att S.L. på allmän plats innehaft två knivar. De uppgifter hon själv lämnat om sitt innehav ger vid handen att detta inte varit befogat. Hon skall därför dömas för brott mot knivlagen. Påföljden kan bestämmas till ett bötesstraff.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att S.L. skulle dömas till ett högre antal dagsböter.

S.L. bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-02-09, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Håkan Envall, referent, och tf. hovrättsassessorn Petra Bengtsson) bestämde påföljden till 60 dagsböter och uttalade följande.

Åklagaren har anfört att knivar synes förekomma i allt större omfattning på allmänna platser, att knivar ofta kommer till användning i olika konfliktsituationer med allvarliga personskador som följd samt att det är av stor vikt att genom valet av påföljd markera att samhället ser allvarligt på olaga innehav av kniv. Hon har också upplyst att åklagarmyndigheterna i Stockholmsområdet sedan sommaren 1995 i normalfallet bestämmer påföljden för olaga innehav av kniv till 50 dagsböter i strafförelägganden. Som en jämförelse anges att olaga innehav av tårgasspray straffas med 40 dagsböter.

S.L. har för sin del framhållit bl.a. att hon inte har visat sina knivar på allmän plats samt ifrågasatt hur en kvinna skall försvara sig mot överfall.

I enlighet med tingsrättens i skuldfrågan inte överklagade dom skall S.L. dömas för brott mot knivlagen.

När det gäller påföljden gör hovrätten följande överväganden.

År 1988 infördes ett straffsanktionerat förbud mot att vid bl.a. offentliga tillställningar och sammankomster inneha knivar och andra föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Den 1 juli 1990 utvidgades förbudet att gälla innehav av knivar m.m. på allmän plats och inom vissa skolområden. Undantagen från förbudet och den inskränkning som ligger i att ringa fall inte är straffbara är inte aktuella i målet.

Straffet för att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot knivlagen är böter eller fängelse i högst sex månader.

I förarbetena till 1988 års lagstiftning sägs att fängelsepåföljden bör tillämpas endast i grövre fall. Av betydelse för den bedömningen är, förutom föremålets karaktär, de övriga omständigheter under vilka överträdelsen skett. Har det förelegat en uppenbar fara för att föremålet skulle komma till användning anges att detta påverkar bedömningen (prop. 1987/88:98 s. 18). Straffbestämmelserna lämnades oförändrade när knivlagen skärptes (prop. 1989/90:129 s. 19).

Enligt 25 kap 1 § brottsbalken skall böter dömas ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda ett lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.

De allmänna grunderna för straffmätning finns i 29 kap 1 § brottsbalken. Med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning skall straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde. Vid den bedömningen skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han har haft.

Av förarbetena till 29 kapbrottsbalken (prop. 1987/88:120 s. 37, jfr Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken del III, fjärde omarbetade upplagan 1994 s. 202) framgår att det inte föreligger något hinder mot att en domstol vid bedömningen av den generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet beaktar allmänpreventiva intressen.

Syftet med lagstiftningen 1988 var att den skulle ha allmänpreventiva effekter samt bidra till att ändra attityderna till att bära kniv (prop. 1987/88:98 s. 8). Det utvidgade förbudet angavs därutöver vara ägnat att motverka våldsbrott samt minska antalet sådana brott där stick- och skärvapen kommer till användning (prop. 1989/90:129 s. 9).

I målet föreligger visserligen inte någon utredning om antalet brott mot knivlagen eller om att de skulle ha blivit vanligare. Brott mot knivlagen är emellertid inte sällsynta. Det är erfarenhetsmässigt också lätt att konstatera att knivar ofta kommer till användning vid såväl olaga hot som vid våldsbrott; i dessa fall väcks åtal för brottsbalksbrottet, men inte för innehavet av kniven (jfr prop. 1987/88:98 s. 18).

Straffet för brott mot knivlagen är som nämnts böter eller fängelse i högst sex månader. Lagstiftningens ändamål är att stävja sådant innehav av knivar som typiskt sett ökar risken för användning av våld (jfr prop. 1989/90:129 s. 12). När det gäller moraknivar eller större knivar framstår det mot bakgrund av det anförda som befogat att uppsåtliga brott mot knivlagen i normalfallet föranleder ett dagsbotsstraff som inte stannar vid minimiantalet dagsböter, alltså 30. Vid straffmätningen bör, utöver knivens art, beaktas de omständigheter under vilka överträdelsen har ägt rum, motivet för att bära kniven och faran för att den skulle komma till användning.

S.L:s brott består i att hon har burit en morakniv med ett 10 cm långt blad i en knivslida som hon hade fäst vid sitt skärp och en större samuraikniv med ett 17,5 cm långt blad i sin väska.

Det kan inte, som S.L. hävdat, anses förmildrande att bära en kniv i försvarssyfte (jfr prop. 1989/90:129 s. 12). Med en annan syn riskeras en upptrappning av såväl otillåtet våld som det motvåld som kan vara tillåtet. Utredningen berättigar däremot inte till någon slutsats i vare sig försvårande eller förmildrande riktning när det gäller risken för att knivarna skulle komma till användning. Detta torde för övrigt ofta vara fallet vid uppsåtligt innehav av kniv som inte är straffbart som förberedelse eller försök till våldsbrott.

Straffet för uppsåtligt innehav av en morakniv bör som tidigare nämnts vara högre än 30 dagsböter. Att S.L. har haft morakniven lätt tillgänglig i samband med besök i nöjeslokaler och dessutom har burit med sig en annan, större kniv är ägnat att skärpa påföljden. Dagsbotsstraffet skall därför sättas väsentligt högre än tingsrätten har gjort.

Målnummer B 2997/95