RH 1996:34
I kravet på att gäldenären, för att beviljas skuldsanering, gör ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser ligger att denne skall aktivt söka arbete och stå till arbetsmarknadens förfogande. Vilka ansträngningar som kan och bör krävas av den enskilde gäldenären måste dock avgöras utifrån vad som kan anses rimligt mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Vid en totalbedömning har sämre möjligheter att söka arbete under vissa utlandsvistelser inte tillmätts den betydelsen att de skall medföra att en skuldsanering inte är skälig.
Till följd av borgensåtaganden i samband med att ett av henne bedrivet bolag försattes i konkurs i januari 1992 har I.W. kvarstående skulder om tillhopa omkring fem miljoner kr jämte ränta. Till detta kommer en skatteskuld om en knapp miljon kr. Hon saknar nämnvärda tillgångar och har levt på arbetslöshetsersättning och socialbidrag. Sedan konkursen har hon varit inskriven som arbetssökande vid arbetsförmedlingen och därvid anmält intresse för utbildning. Hon har även sökt anställningar och har erhållit vissa kortare vikariat, bl.a. som köksbiträde under ett halvårs tid från 1992 till 1993. Hon saknar yrkesutbildning. Under sammanlagt sex perioder har hon tillbringat viss tid i Portugal, nämligen under två perioder om sammanlagt fem månader under 1993, under tre perioder om sammanlagt sex månader under 1994 samt under en period om fem månader under 1995. En bekant har stått för kostnaderna för resa och uppehälle.
Kronofogdemyndigheten i Uppsala län, Uppsalakontoret, (1995-10-02, A.L.) avslog I.W:s ansökan om skuldsanering och anförde i huvudsak följande: "Kronofogdemyndigheten anser att gäldenären inte i tillräckligt hög grad har ansträngt sig för att fullgöra sina förpliktelser, bl.a. genom att aktivt söka arbete, då hon under långa perioder i flera års tid har vistats i utlandet. På grund härav finner kronofogdemyndigheten det inte vara skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering."
I.W. överklagade beslutet och yrkade att tingsrätten skulle bifalla hennes ansökan om skuldsanering.
Uppsala tingsrätt (1995-11-10 rådmannen Lars Andersson) lämnade överklagandet utan bifall och anförde att det mot bakgrund av utlandsvistelserna "kan ifrågasättas om hon verkligen ansträngt sig att fullgöra sina förpliktelser. Det är viktigt för betalningsmoralen att skuldsaneringslagen tillämpas restriktivt i sådana fall då det kan ifrågasättas om gäldenären verkligen ansträngt sig för att fullgöra sin betalningsskyldighet (jfr prop. 1993/94:123 s. 96). Tingsrätten finner vid en samlad bedömning inte skäligt att I.W. beviljas skuldsanering."
I.W. överklagade tingsrättens beslut och vidhöll sitt yrkande om skuldsanering.
Hon anförde därvid bl.a. följande: "Såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten har funnit att alla legala krav föreligger för skuldsanering. Enda skäl som anförts för att avslå ansökan är att jag vistats vissa perioder i Portugal och därmed inte skulle ha ansträngt mig för att fullgöra mina förpliktelser. - Under de snart 4 år som gått har jag inte erbjudits en enda anställning från Arbetsförmedlingen oaktat jag förklarat mig villig ta vilken form av anställning som helst. Jag har alternativt begärt få genomgå någon form av utbildning. Inte heller detta har jag erbjudits men nu pågår utredning om jag eventuellt kan få påbörja utbildning till fotvårdsspecialist. - Under dessa år har jag parallellt med ansträngningarna via Arbetsförmedlingen själv sökt otaliga anställningar utan att ens få svar. - Vad som än en gång skall understrykas är att jag informerat Arbetsförmedlingen att jag skulle resa och var jag fanns. Jag har via telefon haft regelbunden kontakt med Arbetsförmedlingen även då jag varit i Portugal. Jag har även i Portugal haft tillgång till svenska tidningar. Om något i form av arbete eller utbildning kunnat erbjudas mig hade jag genast fått besked och kunnat infinna mig på en dags varsel - Jag vet alltså med absolut visshet att jag inte missat något möjligt arbetstillfälle under perioderna i Portugal."
Svea hovrätt (1996-02-20, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Gertrud Holmquist och tf. hovrättsassessorn Patrik Alm, referent) undanröjde tingsrättens och kronofogdemyndighetens beslut och visade ärendet åter till kronofogdemyndigheten för förnyad behandling samt anförde:
Som både kronofogdemyndigheten och tingsrätten har funnit uppfyller I.W. det allmänna villkor för att beviljas skuldsanering som uppställs i 4 § första stycket punkten 1 skuldsaneringslagen, kravet på s.k. kvalificerad insolvens.
I målet är det fråga om tillämpningen av skälighetskravet i punkten 2 i samma lagrum nämligen att skuldsanering får beviljas en gäldenär bara om det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden.
Skälighetsprövningen skall göras utifrån en allmän totalbedömning av gäldenärens behov av ekonomisk rehabilitering (jfr prop. 1993/94 s. 95 f).
Vissa omständigheter som skall beaktas särskilt vid skälighetsbedömningen anges i tredje stycket samma lagrum. Dessa är skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar som gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.
Såväl kronofogdemyndigheten som tingsrätten har avslagit I.W:s ansökan om skuldsanering med hänvisning huvudsakligen till att hon inte ansträngt sig tillräckligt för att fullgöra sina förpliktelser. Tingsrätten har funnit att vare sig skuldernas ålder eller omständigheterna vid deras tillkomst talar emot en skuldsanering men inte berört övriga omständigheter. Kronofogdemyndigheten har överhuvudtaget inte gått in på en prövning av de andra omständigheterna.
Enligt hovrättens mening ger utredningen vid handen att det inte finns någon annan omständighet än möjligen gäldenärens bristande ansträngningar att fullgöra sina förpliktelser som talar emot att skuldsanering skulle beviljas I.W..
Den enda fråga som hovrätten finner vara av sådan tyngd att den bör tillmätas vikt i detta avseende är frågan om I.W. har gjort tillräckliga ansträngningar för att söka arbete eller utbildning.
Frågan om betydelsen av ansträngningar att söka arbete eller utbildning samt - som i förevarande fall - betydelsen för möjligheterna härtill i samband med längre vistelser utomlands har inte berörts i förarbetena. Det är dock enligt hovrättens mening uppenbart att i kravet på att gäldenären gör ansträngningar för att reda ut sina ekonomiska problem ligger att denne skall aktivt söka arbete och stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta för att, om möjligt, kunna erhålla en anställning och möjlighet att avbetala på skulderna. Att så är fallet är ett grundläggande krav med hänsyn till den allmänna betalningsmoralen. Vilka ansträngningar som kan och bör krävas av den enskilde gäldenären måste dock avgöras utifrån vad som kan anses rimligt mot bakgrund av samtliga omständigheter i just hans eller hennes fall. Det är härvid stor skillnad mellan vad man kan och bör kräva av en yngre person med en gedigen och eftertraktad utbildning och vad man kan kräva av en äldre person utan någon i dagens samhälle användbar yrkesutbildning och utan användbara praktiska yrkeserfarenheter.
Det får i och för sig antas att I.W. lättare hade kunnat söka och eventuellt erhålla en anställning om hon hade stannat kvar på sin bostadsort. Hon har i stället valt att tillbringa relativt långa perioder utomlands. Hon har dock hela tiden stått till arbetsmarknadens förfogande.
I.W. har ingen aktuell yrkesutbildning och hon är 51 år gammal. Utsikterna för I.W. att erhålla en fast anställning och därmed en regelbunden förvärvsinkomst torde ha varit och torde fortfarande vara begränsade. I vart fall torde hon helt sakna möjligheter att få en anställning som kan ge henne en sådan inkomst att hon med överskottet av denna skulle kunna täcka de årliga räntorna på sina skulder.
Enbart den omständigheten att hon under sina vistelser i Portugal må ha haft sämre möjligheter att söka arbete än om hon hade stannat kvar i Sverige kan mot den angivna bakgrunden inte tillmätas sådan betydelse att den vid en totalbedömning skall medföra att en skuldsanering inte är skälig för hennes del.
Hovrätten som konstaterar att utredningen i övriga delar får anses tillräcklig finner således att skuldsanering skall beviljas I.W.. Målet skall därför återförvisas till kronofogdemyndigheten för förnyad handläggning.