RH 1996:36

M.E-D. och M.D., som är gifta med varandra, ansökte den 18 april 1995 hos Kronofogdemyndigheten i Uppsala län om skuldsanering. De bifogade en relativt ingående utredning om sina ekonomiska förhållanden, innefattande bl.a. ett hos Gävle kommun, Socialtjänsten, Budgetrådgivningen upprättat förslag till hushållsbudget samt kopior av brev till kända borgenärer med förslag till en ekonomisk uppgörelse.

M.E-D. är 54 år och sjuksköterska sedan 32 år. M.D. är 43 år och ekonom. Båda har anställningar. Under år 1995 uppbar hon en månadsinkomst av 12 000 kr, han en månadsinkomst av 20 000 kr. M.E-D. uppbar utöver lönen även bidrag från A-kassa med 3 384 kr i månaden. Makarna har två barn, födda åren 1979 och 1981, för vilka betalades barnbidrag med 750 kr per barn. Makarna äger fastigheten E. 2:17 m.fl. i Skärplinge, på vilken familjen också har sin bostad. Skärplinge ligger i Tierps kommun i norra Uppland, ca 70 km norr om Uppsala. Själva tätorten Skärplinge hade år 1994 ca 650 invånare. Enligt en uppgift i socialtjänstens utredning är huset på fastigheten byggt år 1945 och har en bruksarea om 125 kvm. Taxeringsvärdet var 248 000 kr, belåningen mot pantsäkerhet i fastigheten 765 310 kr. Den månatliga bruttokostnaden för boendet uppgick till beräknade 10 900 kr, nettokostnaden efter beräknad skatteeffekt till 9 000 kr. Det av socialtjänsten beräknade betalningsutrymmet för skulder uppgick för makarna gemensamt till 3 875 kr per månad.

Av makarnas ansökan framgick emellertid att de, utöver lånen på Skärplingefastigheten, hade andra lån och skulder. För M.D. uppgick dessa till 1 653 809 kr och för M.E-D. till 1 488 485 kr. Av dessa belopp är båda solidariskt betalningsansvariga för 1 429 930 kr, ett belopp som enligt vad som får anses framgå härrör från en kvarvarande skuld på en tidigare ägd fastighet i Östersund, vilken såldes exekutivt år 1994. Närmare utredning om den skulden saknas dock, liksom närmare uppgifter om t.ex. åldern på och uppkomsten av övriga skulder.

Kronofogdemyndigheten i Uppsala län (1995-06-22, kronofogden H.S.) avslog makarnas ansökan om skuldsanering och anförde i huvudsak följande.

I förevarande fall har framgått att M.E-D. tillsammans med M.D. äger fastigheterna E. 2:17 m.fl. Fastigheterna har ett taxeringsvärde om 248 000 kr och är belånade till 765 310 kr. Marknadsvärdet kan utifrån vad som är normalfallet i dag antas ligga någonstans däremellan.

Vid nyssnämnda förhållanden skulle en skuldsanering innebära att lånen för vilka fastigheterna E. 2:17 m.fl. pantsatts skulle ingå i en skuldsanering till den del de överstiger fastigheternas värde som pantsäkerhet, dvs. marknadsvärde. Utanför en skuldsanering skulle således falla en skuld motsvarande dagens marknadsvärde på de pantsatta fastigheterna. Hur värdet på fastigheter kommer att utvecklas kan emellertid inte förutses, men ett rimligt antagande är att värdena kommer att öka. I ett perspektiv om fem år, vilket motsvarar den tid en skuldsaneringsplan skall löpa, framstår det som ännu tydligare att en värdeökning på fastigheter kommer att äga rum. Detta innebär att ett inte obetydligt övervärde kan komma att uppstå genom ett skuldsaneringsförfarande. Därmed uppkommer även en tillgång för M.E-D. och M.D.. På grund av dessa ekonomiska förhållanden finner kronofogdemyndigheten det inte skäligt att bevilja M.E-D. eller M.D. skuldsanering.

Tierps tingsrätt (1995-09-27, rådmannen Margret Inger) fann inte anledning att göra någon annan bedömning än kronofogdemyndigheten och avslog överklagandet.

M.E-D. och M.D. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bevilja dem skuldsanering. De anförde därvid i huvudsak följande.

Vi åberopar både sociala och ekonomiska skäl. En tvångsförsäljning och flytt ifrån orten får förmodligen stora konsekvenser för våra barn. Den standard som vår fastighet har är jämförbar med vare sig 70-tal, 80-tal eller 90-tal. Huset består av fyra rum och kök på totalt ca 130 kvm. Standarden är enkel med en liten elspis, eget vatten och avlopp, ingen diskmaskin eller andra nymodigheter. - Vi åberopar propositionen s. 129 där följande sägs: På något sätt måste det emellertid bestämmas hur stor fordran skall vara som inte omfattas av skuldsaneringen. Det bör exempelvis vara möjligt att på grundval av ett värderingsintyg beträffande fastigheten bestämma hur stor del av pantborgenärens fordran som täcks av panten och hur stor hans restfordran, som då omfattas av skuldsaneringen, därmed skall vara; därmed kan man undvika en "onödig" försäljning av fastigheten eller lägenheten. - Kronofogdemyndigheten har inte ens försökt värdera vår fastighet. Det skulle man ha gjort innan de avslog vår ansökan. - Våra totala skulder exklusive skulderna för vår bostad uppgick vid ansökningstillfället till 1 730 035 kr. Skuldökningen per år kommer att ligga på 140 000-200 000 kr. Vår betalningsförmåga enligt utredning är 35 000 kr-40 000 kr. Det är belopp som vi aldrig kan bli fria under vår livstid.

Staten genom Riksskatteverket tillstyrkte prövningstillstånd.

Svea hovrätt (1996-02-20, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Gertrud Holmquist, referent, och tf. hovrättsassessorn Patrik Alm) undanröjde kronofogdemyndighetens och tingsrättens beslut och återförvisade ärendena till kronofogdemyndigheten för förnyad handläggning med följande motivering.

Skuldsaneringslagen innehåller ingen uttrycklig regel om hur ett fastighetsinnehav påverkar möjligheten till skuldsanering. Frågan får ingå som ett led i den allmänna skälighetsbedömning som skall göras enligt 4 § första stycket andra punkten. I många fall kommer redan den kvalificerade insolvensbedömning som skall göras enligt 4 § första stycket första punkten att medföra att alla tillgångar av värde och som gäldenären inte är i oundgängligt behov av - t.ex. sommarhus, båt eller dyrare bostad först måste realiseras (prop. 1993/94:123 s. 93). Den fastighet som makarna M.E-D. och M.D. äger kan, såvitt framgår av utredningen, inte anses tillhöra denna kategori egendom och skall därför inte behöva säljas av den anledningen.

Däremot utgår lagens förarbeten från att en fastighet som är pantsatt normalt ändå skall försäljas innan beslut om skuldsanering meddelas eller som ett led i skuldsaneringsförfarandet. Men det har också förutsatts att det i många fall kan vara lämpligt att gäldenären bor kvar på fastigheten efter skuldsaneringen och att inte bara sociala utan även rent ekonomiska skäl kan tala för en sådan lösning. En förutsättning för detta är dock att gäldenärens bostadsstandard inte överstiger vad som är nödvändigt för honom och hans familj och att den inte i någon mer nämnvärd utsträckning inkräktar på betalningsutrymmet till nackdel för övriga borgenärer. En sådan beräkning bör göras för att undvika en "onödig" försäljning av fastigheten (jfr prop. 1993/94:123 s.

128 ff).

För att möjliggöra att en pantsatt fastighet ändå behålls av gäldenären efter en skuldsanering har det i 6 § tredje stycket andra punkten skuldsaneringslagen föreskrivits att skuldsaneringen inte omfattar fordringar som är förenade med säkerhet i form av pant, till den del säkerheten förslår till betalning av fordringen. Om fordringen inte täcks av säkerheten, omfattas det överskjutande beloppet av skuldsaneringen. Motiven anvisar här en praktisk lösning som innebär att man bestämmer pantens värde i skuldsaneringen med ledning av ett värderingsintyg. Detta förfaringssätt innebär att panten alltså inte realiseras, men väl att pantens värde vid ett givet tillfälle kan sägas bli realiserat (Trygve Hellners o.a., Skuldsaneringslagen, s. 111). Pantborgenärerna får alltså behålla sin fordran mot gäldenären ograverad till ett belopp som motsvarar pantens värde då skuldsanering inleds.

M.E-D. och M.D. har en betydande skuldbörda. Den del av skuldbördan som ligger utanför skulden på bostadsfastigheten ökar genom räntor m.m. med åtminstone närmare 150 000 kr per år. Trots regelbundna inkomster av inte helt obetydlig storlek, är deras inkomstförhållanden sådana att de inte under sitt återstående yrkesliv kan förväntas kunna reglera ens de varje år förfallna räntorna utan särskilda tillskott. Med reservation för att utredningen i målet har betydande brister i övrigt, framstår deras förhållanden allmänt så, att de skulle kunna tillhöra den kategori som bör komma i åtnjutande av en skuldsanering enligt lagen.

Kronofogdemyndigheten - liksom tingsrätten - har emellertid under åberopande av den allmänna skälighetsprövning som skall ske, avslagit ansökan på den grunden att det är rimligt att räkna med att den fastighet som makarna D äger kommer att öka i värde under en femårsperiod, vilket i sin tur skulle kunna leda till att makarna i framtiden skulle kunna tillgodogöra sig ett betydande övervärde om de beviljades skuldsanering med fastigheten i behåll.

Varken kronofogdemyndigheten eller tingsrätten har uttryckligen tagit ställning i frågan om makarna D i stället borde sälja fastigheten. Hovrätten har närmast uppfattat de överklagade besluten så att dessa i stället har accepterat att makarna D i och för sig har rätt att bo kvar på fastigheten och behålla den. Hovrätten har i så fall inte på det material som har lagts fram någon erinran mot den bedömningen, dock med den reservationen att fastighetsbeteckningen tyder på att det rör sig om mer än en registerfastighet och det saknas all utredning i målet om hur många fastigheter det är fråga om, hur stora dessa är, och om det är lämpligt att sälja någon eller några av fastigheterna, m.m.

Kronofogdemyndigheten har gjort en skönsmässig egen uppskattning av vad marknadsvärdet för närvarande kan vara och kommit till att det "kan antas ligga någonstans mellan taxeringsvärdet 248 000 kr och belåningsvärdet 765 310 kr". En så grov uppskattning kan dock knappast anses vara till någon hjälp vid bedömningen av om det är rimligt att nu kräva en försäljning.

För den föreliggande situationen nämner lagens förarbeten två normala handlingssätt: antingen försäljning eller värdering av den pantsatta egendomen genom ett värderingsintyg för att utröna hur stor del av skulderna som skulle komma att omfattas av en skuldsanering och hur stor del som alltjämt skulle omfattas av panträtt och inte ingå i skuldsaneringen. Valet mellan dessa alternativ beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I Hellners m.fl. kommentar till lagen sägs också (s. 113) att den föreslagna metoden med värdering av panten bl.a. innebär att en pantborgenär inte på gäldenärens bekostnad skall kunna spekulera i en värdeökning på fastigheten. Då bör enligt hovrättens mening inte heller den beslutande myndigheten när den gör sin skälighetsbedömning lägga ett sådant hypotetiskt resonemang till grund för sitt beslut, i vart fall inte på ett så bräckligt faktaunderlag som det som har använts i detta fall. Det framgår inte heller av kronofogdemyndighetens beslut av vilket skäl myndigheten har funnit det vara rimligt att fastighetsvärdena i Skärplinge kommer att öka i ett perspektiv om fem år. Enligt hovrättens mening bör ett antagande om höjda fastighetsvärden för att tillmätas betydelse i ett skuldsaneringsärende grundas på något konkret faktum, som är hänförligt till förhållandena på den aktuella orten.

Enligt hovrättens mening utgjorde alltså den av kronofogdemyndigheten anförda grunden inte ensam tillräckligt skäl för att omedelbart avslå makarna D:s ansökningar. Kronofogdemyndigheten borde i stället ha medverkat till en närmare utredning i flera hänseenden, bl.a. till en värdering av fastigheterna.

Det får anses ankomma på kronofogdemyndigheten att inom ramen för bestämmelserna i 4 § tredje stycket samt 10 och 11 §§skuldsaneringslagen medverka till att en utförligare utredning kommer till stånd. Ärendena bör därför återförvisas till kronofogdemyndigheten för förnyad handläggning.

Målnummer Ö 4359/95 och 4360/95