RH 1996:37
En arbetstagare har inte, fastän lönegarantilagen av hovrätten i målet befunnits strida mot gällande EG-direktiv, ansetts kunna grunda sin talan mot staten om att utfå lönefordran enligt lönegarantilagen direkt på direktivet.
Bolaget Norra Station Service Aktiebolag försattes den 18 november 1994 i konkurs. Advokaten M.C. förordnades som förvaltare i konkursen. Genom beslut den 16 december 1994 avslog förvaltaren C.H:s begäran om att innestående lön, uppsägningslön, traktamente och bilersättning för tiden oktober 1994 - 18 december 1994 om 44 164 kr skulle betalas enligt lönegarantilagen (1992:497). Förvaltaren avslog begäran med motivering att C.H:s lönefordran saknade förmånsrätt i konkursen enligt 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen, eftersom hans mor B.H. ägde samtliga aktier i konkursbolaget.
Med anledning härav väckte C.H. talan mot staten och yrkade att tingsrätten skulle överpröva konkursförvaltarens beslut.
Tingsrätten meddelade med stöd av 42 kap. 5 § rättegångsbalken genast dom i målet utan att utfärda stämning.
Stockholms tingsrätt (1995-02-22, tingsfiskalen Hanna Sperling) ogillade käromålet och anförde följande skäl.
Genom lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1994 gäller för bolag som försatts i konkurs efter den 1 juli 1994 bestämmelsen i 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen. Om konkursbolaget är näringsidkare skall enligt bestämmelsen en arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget inte ha förmånsrätt i konkursen. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren.
Bestämmelsen är utformad på så sätt att närståendes aktieinnehav ovillkorligen diskvalificerar från förmånsrätt för lönefordran i konkursen. Enligt förarbetena var den främsta avsikten med bestämmelsen att uppnå en klar och otvetydig reglering av förmånsrätten. Fördelarna härav ansågs uppväga att regeln i vissa fall kan komma att drabba familjemedlem med underordnad befattning vid företaget hårt (prop. 1993/94:208 s. 42).
C.H. saknar förmånsrätt för sin fordran i konkursen enligt 12 § förmånsrättslagen. Enligt 7 § lönegarantilagen omfattas inte lönefordran utan förmånsrätt av lönegarantin. Med hänsyn härtill kan käromålet inte lagligen bifallas.
C.H. överklagade domen och yrkade i första hand att målet skulle återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning och i andra hand att hans talan skulle bifallas. C.H. åberopade till stöd för sin talan i hovrätten i huvudsak följande. 12 § förmånsrättslagen i den del den tillämpats av tingsrätten strider mot Europeiska Gemenskapernas Råds direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och därifrån medgivna undantag. Då direktivet är tvingande och den lagstiftning som åberopas går utöver den begränsning för vilken Sverige erhållit undantag skall hans talan bifallas.
Svea hovrätt (1995-11-28, hovrättsråden Claes Örn och Kerstin Frideen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Maria Widebeck) - som med stöd av 50 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken genast meddelade dom i målet - fastställde tingsrättens dom. I domen anförde hovrätten följande.
Enligt 12 § sjätte stycket förmånsrättslagen skall, om konkursgäldenären är näringsidkare, en arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, eller hans efterlevande, inte ha förmånsrätt enligt paragrafen för lön eller pension. Detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren.
Enligt det tidigare nämnda rådsdirektivet 80/987/EEG skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetstagare får betalt för krav på lön m.m. i samband med att arbetsgivaren blir insolvent. Undantagsvis får en stat - i den utsträckning som framgår av en bilaga till direktivet - utesluta fordringar från vissa kategorier av arbetstagare från tillämpningsområdet för direktivet, artikel 1 (2).
Vid sin anslutning till Europeiska unionen begärde Sverige inte undantag för sådana arbetstagare som omfattas av 12 § sjätte stycket sista meningen förmånsrättslagen, dvs. arbetstagare med närstående som äger andel i det företag som gått i konkurs (jfr prop. 1994/95:19 bilaga 10 s. 154 f. och SFS 1994:1501 s. 2238 f.). Svensk lagstiftning uppfyller således, i vad som regleras av den nämnda meningen i förmånsrättslagen, inte direktivets krav.
Eftersom förmånsrättslagen i den aktuella delen inte är förenlig med direktivet uppkommer frågan om C.H. - eller någon annan - kan grunda sin talan mot staten om ersättning enligt lönegarantilagen på direktivet. Denna principfråga har prövats av EG-domstolen som funnit att direktivet inte har s.k. direkt effekt på det sättet att en arbetstagare i en domstol kan göra gällande en fordran mot en stat som inte har genomfört direktivet i sin lagstiftning. Inte heller kan en arbetstagare med stöd av direktivet kräva betalning för en lönefordran från en garantiinstitution som enligt nationell rätt har inrättats för andra löntagare. (Jfr C-6 & 9/90 Andrea Francovich and Others v. Italian Republic och C-334/92 Teodoro Wagner Miret v. Fondo de Garantia Salarial.)
På grund härav och på de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten, liksom tingsrätten, att C.H:s talan är uppenbart ogrundad.