Prop. 1994/95:19
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Regeringens proposition 1994/ 95 : 19
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen PTOP- 1994/95:19
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 11 augusti 1994 '
Carl Bildt
Ulf Dinkelspiel (Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Sveriges förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen (EU) avslutades i april i är. Förhandlingarna resulterade i ett anslutningsför- drag mellan Europeiska unionens medlemsländer och de ansökande länderna Norge, Österrike, Finland och Sverige. Fördraget och slutakten undertecknades den 24 juni 1994. Svenska folket skall i en folkom- röstning den 13 november 1994 ta ställning till om Sverige skall inträda som medlem i unionen eller inte.
Som ett led i det förberedelsearbete som måste komma till stånd, om folkomröstningen utmynnar i ett ja till EU, föreslås i propositionen att riksdagen godkänner anslutningsfördraget samt slutakten till fördraget. Därutöver lämnas förslag till bl.a. övergripande lagstiftning med anledning av Sveriges anslutning till unionen. I förslaget till lag finns bestämmelser om överlåtelse av beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna och införlivande av anslutningsfördraget och de grund— läggande fördragen liksom de rättsakter m.m. som hittills antagits av Europeiska gemenskaperna. Vidare föreslås i lagen författningsreglering av bl.a. samråd mellan regering och riksdag inför frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd.
Skulle folkomröstningen resultera i ett negativt utslag är det regeringens avsikt att återkalla propositionen.
l Riksdagen 1994/95. ! saml. Nr 19. Del 1.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 augusti 1994
Närvarande: statsministem Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, Ask
Föredragande: statsrådet Dinkelspiel
Regeringen beslutar propositionen 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Prop. 1994/95: 19
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut ...................... 17 Lagtext ................................. 18 2.1 Förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen ............ 18 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar ...... 21 2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA—lagen) ............... 22 Ärendet och dess beredning m.m .................. 23 FÖRSTA DELEN Allmänna överväganden ....................... 26 4.1 Inledning ............................ 26 4.2 Sverige i Europa ....................... 28 4.3 Demokrati och inflytande .................. 33
4.3.1 EU vilar på demokratisk grund .......... 33 4.3.2 Likhet inför lagen .................. 37 4.3.3 Sverige behöver rösträtt i EU ........... 37 4.3.4 Sveriges inflytande i EU .............. 39 4.4 Utrikes— och säkerhetspolitik ................ 40
4.4.1 Den alleuropeiska integrationsprocessen
i dag .......................... 40 4.4.2 Integrationen i Västeuropa ............. 42 4.4.3 En EU—medlemskaps betydelse för Sverige i utrikes— och säkerhetspolitiskt hänseende . . . . 43 4.5 Ekonomi och välfärd ..................... 45 4.5.1 Makroekonomiskt samarbete ............ 45 4.5.2 Ekonomiska risker som är förenade med ett utanförstående ..................... 47
4.5.3 Medlemsavgiften och statsbudgeten ........ 49 4.6 Miljö .............................. 50 4.7 EU — möjligheternas union ................. 52 ANDRA DELEN Historik ................................. 53 Förhandlingarna m.m. ........................ 62 6.1 Förhandlingarnas gäng ................... 62 6.2 Förhandlingsarbetets organisation ............. 66 6.3 Det svenska beredningsarbetet ............... 67 Anslutningsfördraget ......................... 70 7.1 översikt ............................ 70 7.2 Särlösningar för Sverige ................... 72
Prop. 1994/95: 19
7.3
7.4
Genomförandebestämmelser, bilagor, protokoll, slutakt och förklaringar ................... Slutaktens rättsliga betydelse ................
De grundläggande fördragen . . . . . . . . . . ..........
8.1 8.2
8.3 8.4 8.5
8.6
8.7
Inledning ............................ Romfördraget ......................... 8.2.1 Ingressen ........................ 8.2.2 Första delen: Principerna (artiklarna 1—7c) . . . 8.2.3 Andra delen: Unionsmedborgarskap
(artiklarna 8—8c) ................... 8.2.4 Tredje delen: Gemenskapens politik ....... 8.2.5 Fjärde delen: Associering av
utomeuropeiska länder och territorier (artiklarna 131-136a) ................ 8.2.6 Femte delen: Gemenskapens institutioner . . . . 8.2.7 Sjätte delen: Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser (artiklama 210—248) ...... 8.2.8 Protokoll och bilagor ................ Euratomfördraget .............. _ ......... Parisfördraget ......................... Maastrichtfördraget ...................... 8.5.1 Utrikes- och säkerhetspolitik .......... 8.5.2 Inrikespolitiska och rättsliga angelägenheter . Gemenskapemas institutioner och deras roll ..... 8.6.1 Beslutsprocessen .................. 8.6.2 Övervakningsförfarandet ............. 8.6.3 Gemenskapsrätten utgör en egen
rättsordning ..................... Framtida fördragsändringar ................
Avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna ..... 9.1
'9.2 9.3
Gemenskapens traktatkompetens ............. 9.1.1 Gemenskapen har traktatkompetens genom uttryckliga bestämmelser i Romfördraget 9.1.2 Gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens .................. Förfarandet vid ingåendet av internationella avtal . . Sveriges anslutning till vissa avtal, m.m. ...... 9.3.1 Konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Maastrichtfördragets mål .......................... 9.3.2 Gemenskapens avtal blir bindande för Sverige ....................... 9.3.3 Sverige förbinder sig att tillträda s.k. blandade avtal m.m. och att ansluta sig till vissa interna överenskommelser ........ 9.3.4 Anpassningar m.m. måste ske avseende
75 76
78 78 79 80 80
82 82
95 95
95 96 97 98 99 100 102 103 103 1 10
111 111
113 113
113
Prop. 1994/95: 19
existerande avtal .................. 117 Prop. 1994/95: 19 9.3.5 Sverige ansluts till vissa rådsbeslut m.m. . . . 118 9.3.6 Sveriges förbinder sig att tillträda EG-
konventioner enligt artikel 220 i
Romfördraget m.m. ................ 1 18 9.3.7 Övriga konventioner och instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område . . 119 9.3.8 Närmare om Sveriges tillträde till vissa avtal m.m. ......................... 1 19 10 Konsekvensutredningama ..................... 121 10.1 Samhällsekonomi ...................... 121 10.2 Utrikes- och säkerhetspolitik ............... 121 10.3 Kommuner och landsting ................. 122 10.4 Välfärden och jämställdheten ............... 122 10.5 Suveränitet och demokrati ................ 123 10.6 Miljö ............................. 123 TREDJE DELEN 11 Fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital . . . . 125 11.1 Inledning ........................... 125 11.2 Fri rörlighet för varor ................... 129 11.2.1 Förbud mot kvantitativa restriktioner mellan medlemsländerna ........... 130 11.2.2 Tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan Sverige och EG ....... 131 11.2.3 Statliga handelsmonopol ............ 132 11.2.4 Prisreglema på stålområdet .......... 133 11.2.5 Offentlig upphandling ............. 133 11.2.6 Tekniska handelshinder ............ 134 11.2.7 Gränskontroll i samhandeln .......... 136 11.2.8 EG:s regler om indirekta skatter ....... 139 11.2.9 Krigsmateriel .................. 145 11.2.10 Strategiskt känsliga varor ........... 146 11.3 Personers rörlighet ..................... 147 11.3.1 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska unionen ........... 148 11.3.2 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis ................. 149 11.4 Etablering .......................... 150 11.5 Tjänster ............................ 151 11.5.1 Finansiella tjänster ............... 152 11.5.2 Transporttjänster ................ 154 11.6 Fria kapitalrörelser . * .................... 156 11.7 Civilrättsliga regler (bolagsrätt, immaterialrätt m.m.) ............................. 157 11.7.1 Bolagsrätt ..................... 157 11.7.2 Handelsagenter ................. 158 11.7.3 Immaterialrätt .................. 158 5
11.8 Förvaltningen av den inre marknaden ......... 159
12
13
14
15
16
Transportpolitik ........................... 12.1 Inledning ........................... 12.2 Landtransporter ....................... 12.3 Inre vattenvägar ....................... 12.4 Sjöfart ......... _. ................... 12.5 Luftfart ............................ 12.6 Farligt gods ......................... 12.7 Post och telekommunikationer .............. 12.8 Transeuropeiska nät (TEN) ................
Konkurrenspolitik .......................... 13.1 Inledning ........................... 13.2 Konkurrensregler för företag ............... 13.3 Översikt över de områden, där Sverige i sak redan har samma regler som EG ................ 13.4 Områden där skillnader i sak föreligger i förhållande till EG:s regler ................ 13.5 Statsstöd ...........................
Konsumentpolitiska frågor .................... 14.1 Konsumentpolitiken inom EG .............. 14.2 Svensk konsumentpolitik i ett medlemskapsperspektiv ..................
Utbildning. forskning och utveckling .............. 15.1 Samarbetet inom utbildningsornrädet .......... 15. 1 . 1 Utbildningssamarbetet inom EG ....... 15.1.2 Konsekvenser för Sverige av EES—avtalet ................... 15.1.3 Medlemskapets innebörd ........... 15.2 Samarbete inom forskning och utveckling ....... 15.2.1 FoU—samarbetet inom EG .......... 15.2.2 Sveriges deltagande i FoU—samarbetet . . . 15.3 Inrikmingen av Sveriges deltagande i EU—samarbete ........................ 15.3.1 Utbildning .................... 15.3.2 Forskning och utveckling ........... 15.4 Tolkning och översättning .................
Hälso- och socialpolitiska frågor ................ 16.1 Allmänna socialpolitiska frågor ............. 16.2 Hälsopolitiska frågor .................... 16.3 Alkoholpolitiska frågor .................. 16.3.1 Unionens kompetens på alkoholområdet . . 16.3.2 Svensk alkoholpolitik ............. 16.3.3 Förhandlingsresultat .............. 16.3.4 Allmänna överväganden ............ 16.4 Narkotikafrägor ................. ' ...... 16.4.1 Narkotikafrågoma inom unionen ......
161 161 162 165 165 166 167 167 169
171 171 172 174
175
176 '
180
183 183 183
194 194 196 197
200 200 201 202 202 205 206 208 21 1 21 1
Prop. 1994/95: 19
16.4.2 Svensk narkotikapolitik ............ 212 Prop. 1994/95:19 16.4.3 Allmänna överväganden ............ 213 17 Jämställdhetspolitiska frågor ................... 215 18 Arbetsmarknads— och arbetslivsfrågor ............. 218 18.1 Den sociala dimensionen ................. 218 18.1.1 Sociala protokollet ........... '. . . . 219 18.1.2 EES-avtalet ................... 221 18.1.3 Medlemskapets innebörd ........... 221 18.2 Sysselsättning ........................ 222 18.2. 1 Socialfonden ................... 222 18.2.2 EU—initiativ för ökad sysselsättning ..... 223 18.2.3 Medlemskapets innebörd ........... 223 18.3 Arbetsmiljö ......................... 224 18.3.1 EG:s regler .................... 224 18.3.2 EES-avtalet ................... 225 18.3.3 Medlemskapets innebörd ........... 226 18.4 Arbetsrätt ........................... 226 18.4. 1 EES-avtalet ................... 227 18.4.2 Inför ett medlemskap .............. 228 19 Kultur— och mediepolitiska frågor ............... 230 19.1 Kultursamarbetet inom EU ................ 230 19.2 EG:s uppgifter på medieområdet ............ 231 19.3 EU:s inverkan på det nordiska kultur- och mediesamarbetet ...................... 233 19.4 Svenska språkets ställning i EU ............. 233 19.5 Kultur— och mediepolitiska effekter av EU:s åtgärder på andra områden ................ 234 19.5.1 Kulturstöd .................... 234 19.5.2 Utförsel av kulturföremål ........... 235 19.5.3 Upphovsrätt ................... 236 19.5.4 Mervärdesskatt ................. 236 19.5.5 Effekter för kulturmiljövården ........ 237 20 Miljöpolitiska frågor ........................ 238 20.1 Inledning ........................... 239 20.2 EG:s miljöpolitik ...................... 240 20.2.1 Frarnväxten av en gemensam miljöpolitik . 240 20.2.2 Miljöregler i Romfördraget .......... 240 20.2.3 Utvecklingen av miljöarbetet inom EU . . . 241 20.3 Förhandlingsresultatet och det framtida svenska miljöarbetet inom EU ................... 243 20.3.1 Resultatet av förhandlingarna ......... 243 20.3.2 Det svenska miljöarbetet i EU ........ 247 20.4 Avgaskrav för bilar ..................... 251 20.5 Kemiska produkter ..................... 253 20.6 Utsläpp till luft och vatten ................ 257
21
22
20.7 Avfall ............................. 20.8 Regler om naturvård .......... . .......... 20.8.1 Bakgrund ..................... 20.8.2 Direktiv om bevarande av arter och naturliga livsmiljöer .............. 20.8.3 Förhandlingsresultatet ............. 20.8.4 Genomförandet i Sverige ........... 20.8.5 CITES och andra regler om handel ..... 20.9 Mark— och planfrågor ................... 20.9.1 EG:s arbete med planering, markanvändning och hushållning med naturresurser ................... 20.9.2 Konsekvenser för det svenska planeringssystemet ...............
Euratom ............................... 21.1 Inledning ........................... 21.2 Forskning .......................... 21 .3 Informationsspridning ................... 21 .4 Hälsoskydd .......................... 21.5 Hantering av radioaktivt avfall .............. 21 .6 Investeringar ......................... 21.7 De gemensamma företagen ................ 21 .8 Försörjning ......................... 21 .9 Uranbrytning ........................ 21.10 Säkerhetskontroll av klyvbart material ......... 21.11 Äganderätt .......................... 21.12 Den gemensamma marknaden på
kämenergiornrådet .....................
Jordbruk och fiske ......................... 22.1 Jordbruk ........................... 22.1.1 Inledning ..................... 22.1.2 Konsekvenser av ett medlemskap ...... 22. 1 .3 Vegetabilieproduktionen ............ 22.1 .4 Animalieproduktionen ............. 22.1.5 Trädgårdssektom ................ 22.1.6 Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige ................. 22.1.7 Stöd till jordbruket i norra Sverige ..... 22.1.8 Kompletterande miljöersättning till jordbruket .................... 22.1.9 Jordbruksstatistik .............. '. . 22.2 Fiske ............................. 22.3 Skogsbruk .......................... 22.4 Rennäringen ......................... 22.5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om
264 264
265 267 268 270 272
272
273
278 278 280 281 281
286
306
Prop. 1994/95: 19
23
24
25
Växtskydd och växtodling ................. 22.5.1Inledning...........; ......... 22.5.2 Livsmedel .................... 22.5.3 Veterinära området ............... 22.5.4 Frågor om Växtskydd och växtodling . . . .
Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken ..... 23.1 Inledning ............ . ............... 23.2 Tullunionen ......................... 23.2. 1 'Ilullagstiftningen ................. 23.2.2 Administrativt tullsamarbete ......... 23.2.3 Den gemensamma tulltarilfen och TARIC . 23.2.4 Tullsuspensioner ................ 23.2.5 'Ibllnivåerna . . . . : ............... 23.2.6 Ursprungsregler .' ................ 23.2.7 Det allmänna tullpreferenssystemet (GSP) . 23.2.8 Särskilda varukontroller vid EU:s yttergräns ..................... 23.2.9 Varumärkesintrång (counterfeit) ....... 23.2.10 Gemensam exportkontroll av strategiskt känsliga varor .................. 23.3 Den gemensamma handelspolitiken ........... 23.3.1 Avtal med tredje land ............. 23.3.2 Handelspolitiska skyddsåtgärder ....... 23.3.3 Handelssanktioner ............... 23.3.4 Exportstöd .................... 23.3.5 Uppträdande i internationella organisationer ..................
Regionalpolitiska frågor ...................... 24. 1 Inledning ........................... 24.2 EG:s strukturpolitik ..... -. .............. 24.3 Förhandlingsresultatet vad gäller strukturfondema . . 24.4 Nationell regionalpolitik . . . |. .............. Närings— och energipolitiska frågor ; .............. 25.1 De allmänna förutsättningama för näringspolitiken . 25.1.1 EG:s näringspolitik : ............... 25.1.2 Instrumenten . . . . ; ............... 25.1.3 Medlemskap eller EES ............ 25.2 Sverige och Europa .............. . ...... 25.3 Kol- och stålfrågor ..................... 25.3.1 Avtalen och institutionerna .......... 25.3.2 Konsekvenser av medlemskap ........ 25.4 Övriga branschfrågor . . . . : ............... 25.5 Småföretagsfrågor ...... - ............... 25.6 Energipolitiska frågor . . . . ' ............... 25.6.1 Utvecklingen inom EU ............ 25.6.2 EES—avtalet och '
318 318 318
324
327 328 330 330 334 334 336 337 339 341
342 342
343 343 345 355 359 361
362
363 364 365 366 368
371 371 371 372
375 376
382
Prop. 1994/95: 19
26
27
28
29
medlemskapsförhandlingama ......... 25.6.3 Konsekvenser av ett EU—medlemskap
Utrikes- och säkerhetspolitik .................. 26.1 Framväxten av det utrikespolitiska samarbetet 26.2 Tillkomsten av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ...................... 26.3 Instrument för den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken ...................... 26.4 Försvarsfrågan inom den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken .................. 26.5 Den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken i ett svenskt medlemskapsperspektiv ...........
Biståndspolitik ............................ 27.1 EG:s biståndspolitik .................... 27.2 Sveriges bistånd till utvecklingsländema vid ett EU-medlemskap ...................... 27.3 EG:s stöd till Central— och Östeuropa ......... 27.4 Sverige och EU:s östsarnarbete .............
Europeiska investeringsbanken ................. 28.1 Verksamhet .......................... 28.2 Organisation ......................... 28.3 Den svenska kapitalinsatsen ...............
Rättsliga och inrikes frågor .................... 29.1 Inledning ........................... 29.2 Invandrings- och asylpolitik ............... 29.2.1 Allmänt ...................... 29.2.2 Dublinkonventionen .............. 29.3 Kontroll av gemenskapens yttre gränser ........ 29.3.1 Konventionen angående kontroller av personer som passerar yttre gränser (yttre gränskontrollkonventionen) ...... 29.3.2 Yttre gränskontrollkonventionen och EES—avtalet ................... 29.3.3 Det europeiska inforrnationssystemet (EIS) ....................... 29.3.4 Nuvarande svensk ordning .......... 29.3.5 Gränskontrollgruppen ............. 29.4 Brottsbekämpning i ett EU—perspektiv ......... 29.4. 1 Inledning ..................... 29.4.2 Europol ...................... 29.4.3 MAG 92 ..................... 29.4.4 Underrättelseförfarande och sambandsmän .................... 29.4.5 Närpolisverksamhet m.m. ........... 29.4.6 Bevakning av de inre gränserna .......
384 385
389
390
392
395 396
398 400 401
403 404 405
406 406
411 415 416
416
420 422 422 423 424
424 425 425
Prop. 1994/95: 19
10
30
31
32
33
34
35
29.4.7 Den framtida kampen mot
narkotikabrottslighet .............. 426 29.5 EG:s vapendirektiv ..................... 428 29.6 Civil- och straffrättsligt samarbete ........... 429 Ekonomiskt och monetärt samarbete .............. 431 30.1 Inledning ........................... 431 30.2 Den ekonomiska och monetära unionen ........ 433 30.3 Kapitalrörelser ....................... 435 30.4 Villkoren för övergången till andra och tredje fasen ............................. 437 30.5 Ekonomisk politik ..................... 438 30.6 Monetär politik ....................... 440 30.7 Den svenska förhandlingen ................ 443 30.8 Regeringens överväganden ................ 444 Finansiella och budgetära frågor ................. 446 31.1 Finansiella och budgetära frågor inom EU ...... 446 31.2 Finansiella och budgetära aspekter på Sveriges . nuvarande samarbete med EU .............. 448 31.3 Medlemskapets innebörd ................. 448 Statistik ................................ 451
Konsekvenser för svensk förvaltning; offentlighet och
sekretess ............................... 453 33. 1 Inledning ........................... 453 33.2 Regeringens styrning och koordinering av politiken . 454 33.3 Effekter för regional och kommunal förvaltning av
ett medlemskap i Europeiska unionen ......... 456 33.4 Utredningsväsendet, rernissförfarande och intresse- organisationemas roll ................... 457 33.5 Offentlighet och sekretess ................. 460 33.5.1 Den svenska offentlighetsprincipen ..... 460 33.5.2 Offentlighet och sekretess i några av EU:s medlemsländer ................. 461 33.5.3 Offentlighet och sekretess inom EU ..... 461 33.5.4 Offentlighetsprincipen vid ett svenskt EU—medlemskap ................ 462 33.5.5 Skyddet för den personliga integriteten på dataområdet ................... 464 Övriga frågor ............................ 466 34.1 Europeiskt unionsmedborgarskap ............ 466 34.2 Ungdomsfrågoma inom EU ............... 467 34.3 Svenska medborgare i EU:s institutioner ....... 469 FJÄRDE DELEN EG:s rättsordning .......................... 470
35.1 Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna
Prop. 1994/95: 19
11
36
37
38
och gemenskapen ...................... 35.1.1 Allmärma utgångspunkter ........... 35.1.2 Olika slag av kompetens ............ 35. 1 .3 Subsidiaritetsprincipen ............. 35.2 Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning ..... 35.3 Gemenskapens regelverk ............... '. . 35.3.1 De grundläggande fördragen ......... 35.3.2 Allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten ................ 35.3.3 Internationella avtal ............... 35.3.4 Förordningar, direktiv och andra rättsakter .....................
35.4 EG—domstolens rättsskipning ............... ' 35.4.1 Talan mot EG:s institutioner ......... 35.4.2 Talan mot en medlemsstat om brott mot
gemenskapsrätten 35.4.3 Förhandsavgöranden .............. 35.4.4 Rådgivande yttranden ............. 35 .4 . 5 Förstainstansrätten ............... 35.4.6 EG—domstolens roll i
integrationsprocessen ..............
35.5 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt . . .
35 .5. 1 Direkt tillämplighet .............. 35.5.2 Direkt effekt ................... 35.5.3 Gemenskapsrättens företräde ......... 35.5.4 Vissa principer för gemenskapsrättens
genomförande ..................
Anslutningslagstiftningen i några andra länder ........ 36.1 Danmark ........................... 36.2 Storbritannien ........................ 36.3 Irland ............................. 36.4 Spanien ............................ 36.5 Tyskland ...........................
De konstitutionella förutsättningama för en svensk
anslutning ............................... 37.1 Inledning ........................... 37.2 Överlåtelse av beslutanderätt ............... 37.3 Införlivande av EG:s existerande regelverk ...... 37.4 Ikraftträdande ........................
En svensk anslutningslag ..................... 38.1 Behovet av en anslutningslag ............... 38.2 Överlåtelse av beslutanderätt ............... 38.2.1 Formen för riksdagens beslut ......... 38.2.2 Överlåtelsens reglering i anslutningslagen . 38.3 Införlivande av EG:s existerande regelverk ......
- 470
470 472 473 475 476 476
478 479
479 480 480
482 482 483
484 484 485 485 486
487
489 489 490 491 491 493
495 495 496 499 499
500 500 501 501 504 512
Prop. 1994/95: 19
12
39
40
41
42
43
44
38.3.1 Anslutningsfördraget och de grudläggande fördragen m.m .......... 38.3.2 Sekundärrätten m.m ............... 38.4 EG—rättens förhållande till nationell rättsordning
Genomförandet av gemenskapsrätt i Sverige ......... 39.1 Inledning ........................... 39.2 Genomförande av olika slag av rättsakter ....... 39.2.1 Förordningar ................... 39.2.2 Direktiv ...................... 39.2.3 Beslut ....................... 39.2.4 Rekommendationer m.m. ........... 39.2.5 Övrigt om rättsaktema ............. 39.3 Förhållandet mellan EG—domstolen och svenska domstolar ........................... 39.4 Förhållandet mellan gemenskapernas institutioner och svenska myndigheter ..................
Samråd och information mellan regeringen och riksdagen m.m. ................................. 40.1 Utgångspunkter ....................... 40.2 Författningsreglering .................... 40.3 Närmare om regeringens skyldigheter .......... 40.3.1 Samrådsförfarande ............... 40.3.2 Allmän information ............... 40.4 Information i övrigt ..................... 40.5 Samråd med Riksbanken och med kommuner och landsting ...........................
Anslutningslagens ikraftträdande och vissa frågor rörande
övergången från EES till EU ................... 41.1 Bestämmelser som i övrigt införts i svenska författningar med anledning av EES—avtalet ......
Övrig lagstiftning med anledning av ett svenskt medlemskap i EU ..........................
Kungörande och publicering ...................
Författningskommentar ....................... 44.1 Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen ............ 44.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andraförfattningar ...... 44.3 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA-lagen) ...............
512 517 521
523 524 524 525 526 527 527 528
529
535 535 537 538
542
550
553
556
558
558
563
563
Prop. 1994/95: 19
13
Bilagor Prop. 1994/95:19
DEL 1
Termer och förkortningar
Bilaga 1 Svenska anföranden vid utvidgningskonferensen Bilaga 2 Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48) - Förhandlingsresultatet i korthet Bilaga 3 Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48) - Förteckning över remissinstanser som inkommit med yttrande Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1994:10) Anslutning till EU - Förslag till övergripande lagstiftning Bilaga 5 Betänkandets (SOU 1994:10) författningsförslag Bilaga 6 Betänkandet (SOU 1994:10) - Remissinstanser Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag Bilaga 8 Lagrådets yttrande
DEL 2 Bilaga 9 Jordbruk och fiske
DEL 3 Bilaga 10 Fördraget mellan Konungariket Belgien. Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, (Europeiska unionens medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland, Konungariket Sverige om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen Bilaga 11 Slutakten Bilaga 12 Skriftväxlingar rörande alkoholmonopol och kollektivavtal
DEL 4 Bilaga 13 Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen Bilaga 14 Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen Bilaga 15 Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska 14 atomenergigemenskapen
Bilaga 16
Bilaga 17
Bilaga 18
Bilaga 19
Bilaga 20
Bilaga 21
DEL 5 Bilaga 22
Bilaga 23
Bilaga 24
Bilaga 25
Bilaga 26
Bilaga 27
Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och territorier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antillerna Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budgetbestämrnelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, IrlandS, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol— och stålgemenskapen
Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i församlingen (Europaparlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskaperna i fråga om Grönland
Prop. 1994/95:19
15
DEL 6 Bilaga 28 Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen Bilaga 29 Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen
DEL 7 Bilaga 30 Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986 Bilaga 31 Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen
Prop. 1994/95: 19
16
1 Förslag till riksdagsbeslut Prop. 1994/95:19
Regeringen föreslår att riksdagen .
1. godkänner fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland, Konungariket Sverige om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt slutakten till fördraget,
2. antar regeringens förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar,
4. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämrnelser för jäm— och stålmarknaden (CECA—lagen).
17 ?. Riksdagen 1994595. ] saml. Nr 19. Del I.
2 Lagtext Prop. 1994/95:19
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpning
1 & I denna lag finns bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Införlivande av gemenskapernas regler
2 5 De fördrag och andra instrument som anges i 4 & samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna gäller här i landet med den verkan som följer av dessa fördrag och andra instrument.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
3 & Europeiska gemenskaperna får efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av de fördrag och andra instrument som anges i 4 &.
Fördragen m.m.
4 5 De fördrag och andra instrument som avses i 2 och 3 åå är: 1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol— och stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och territorier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna 18
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa budgetbestämmelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
9. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol— och stålgemenskapen 10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga 11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för EurOpeiska gemenskaperna 12. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i församlingen (Europaparlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda akt 13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 14. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen 15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland 16. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 11 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens ansluming till Europeiska kol- och stålgemenskapen 18. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986 19. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen 20. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges ansluming till Europeiska unionen i samtliga fall med tillhörande bilagor och protokoll.
Samråd mellan regering och riksdag m.m.
5 5 Regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Regeringen skall i samma former rådgöra med riksdagen om hur
Prop. 1994/95:19
19
förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som riksdagen bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till riksdagen lämna en skriftlig berättelse över verksamheten i Europeiska unionen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) skall upphöra att gälla. Den upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden som hänför sig till den tid under vilken lagen varit i kraft med de undantag som följer av fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
De fördrag och andra instrument som anges i 4 & Iskall kungöras i Svensk författningssamling (SFS).
Prop. 1994/95: 19
20
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om prop 1994/95:19 kungörande av lagar och andra författningar
Härigenom föreskrivs att 1 & lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lå
Författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall kungöras enligt denna lag, om inte annat följer av 2 &. Detsamma gäller de internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt.
Med författningar skall i denna lag förstås lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter.
Rättsakter som innefattar föreskrifter beslutade av Europeiska gemenskaperna och som enligt lagen (I994.'000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller här i landet kungörs i Europeiska gemenskapernas oficiella tidning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
21 1Lagen omtryckt 1989z935.
2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för järn— och stålmarknaden (CECA-lagen)
Härigenom föreskrivs att lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA-lagen) skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.
Prop. 1994/95: 19
22
3 Ärendet och dess beredning m.m.
Inledning
Sverige ansökte den 1 juli 1991 om medlemskap i de europeiska gemenskaperna (EG). Förhandlingarna om ett medlemskap inleddes den 1 februari 1993 och avslutades i april 1994. Statsrådet Dinkelspiels anförande vid inledandet av förhandlingarna finns jämte anförandet från ministerrnötet den 9 november 1993 i bilaga I . Förhandlingarna resulterade i ett anslutningsfördrag mellan EU:s medlemsländer och de ansökande länderna Norge, Österrike, Finland och Sverige. Fördraget, liksom slutakten därtill, undertecknades vid Europeiska rådets möte på Korfu den 24 juni 1994.
En departementspromemoria om Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48), vari redovisas innebörden för Sverige av ett medlemskap i EU och särskilt de förhandlingslösningar som överenskommits för svensk del, remitterades den 11 april 1994 till ett stort antal myndigheter och organisationer. Promemorians redovisning av förhandlingsresultatet i korthet finns i bilaga 2. Den 6 maj 1994 sändes även den preliminära fördragstexten (Ds 1994:60) till remissinstanserna. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har publicerats (Ds 1994:104) av Utrikesdepartementet.
Riksdagen har beslutat att en folkomröstning i EU— —frågan skall äga rum den 13 november 1994 (prop. 1993/94: 245, bet. 1993/94: KUSO, rskr. 1993/94:430). Skulle folkomröstningen resultera i ett negativt utslag är det regeringens avsikt att återkalla propositionen om Sveriges medlemskap' 1 Europeiska unionen.
I syfte att belysa innebörden av ett EU—me'dlemskap så allsidigt och grundligt som möjligt före folkomröstningen 'beslöt regeringen den 28 januari och den 4 februari 1993 att låta genomföra analyser av konsekvenserna på olika samhällsområden av ett medlemskap i EU och av att stå utanför ett sådant samarbete. De olika s.k. konsekvensutredningarna lämnade sina betänkanden i början av år 1994: EG, kvinnorna och välfärden (SOU 1993:117), Kommunerna, landstingen och Europa (SOU 1994:2), Sverige och Europa, en samhällsekonomisk konsekvensanalys (SOU 1994:6), EU, EES och miljön (SOU 1994:7), Historiskt vägval (SOU 1994z8) och Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12). I en av Utrikesdepartementet utgiven s.k. grönbok har sammanfattningar av dessa utredningar presenterats.
Ett svenskt medlemskap i EU förutsätter att grundlagen ändras. På grundval av betänkandet EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) och en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria Våra grundlagar och EG — förslag till alternativ (Ds 1993:36) jämte remissyttranden har regeringen i prop. 1993/94:114 Grundlagsändringar inför ett svenskt. medlemskap i Europeiska unionen lagt fram förslag till sådana ändringar som bedömts nödvändiga för att ett medlemskap skall vara möjligt. Riksdagen har som vilande antagit grundlagsförslagen (bet.
Prop. 1994/95:19
23
1993/94zKU21, rskr. 1993/941275). Ändringen skall enligt det vilande beslutet träda i kraft den 1 december 1994. Riksdagen får därmed möjlighet att fatta beslut om ett svenskt EU—medlemskap per den 1 januari 1995 under förutsättning att folket i omröstningen ger sitt bifall till medlemskapet.
Utöver grundlagsändringar förutsätter ett svenskt medlemskap övergripande lagstiftning av armar slag. Därför bemyndigade regeringen den 10 juni 1993 det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om europeiska integrationsfrågor att tillkalla en särskild utredare (EG—lagsutredningen) med uppdrag att lämna förslag till den övergripande lagstiftning som behövs vid en svensk anslutning till EG/EU (dir. 1993:83). I februari 1994 överlämnade utredaren (generaldirektör Sten Heckscher) sitt betänkande Anslutning till EU — förslag till övergripande lagstiftning (SOU 1994:10). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av EG—lagsutredningens betänkande finns i bilaga 4. Utredarens lagförslag framgår av bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena har publicerats (Ds 1994:69) av Utrikesdepartementet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 juni 1994 att inhämta Lagrådets yttrande Över de lagförslag som finns i bilaga 7, nämligen förslaget till lag om Sveriges ansluming till Europeiska unionen och förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen och föreslagit några redaktionella ändringar i förtydligande syfte. Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag. Därtill har i propositionens förslag till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen vidtagits några ytterligare redaktionella ändringar i förhållande till lagrådsremissens lagförslag. Regeringen återkommer till Lagrådets förslag i den fjärde delen av propositionen.
Propositionens disposition
Propositionen är efter de inledande avsnitten delad i bara delar. Den första delen (avsnitt 4) tar upp regeringens allmänna överväganden och motivering till varför Sverige bör ansluta sig till den europeiska unionen. I denna del behandlas övergripande frågor bl.a. om Sveriges ställning i Europa, demokrati och infiytande, utrikes- och säkerhetspolitik, ekonomi, välfärd och miljöpolitik.
Den andra delen (avsnitt 5-10) består av avsnitt som redogör för den europeiska integrationens historik, förhandlingarnas gång, det svenska beredningsarbetet, de grundläggande fördragen och anslutningsfördraget. Vidare finns ett avsnitt om bl.a. EG:s avtalsförbindelser med tredje land. Denna del avslutas med en beskrivning av de olika
Prop. 1994/95: 19
24
könsekvensutredningarnas arbete och ställningstaganden.
Den tredje delen (avsnitt 11-34) av propositionen är en redogörelse, område för område, för förhandlingsresultatet och innebörden av ett medlemskap. Samtliga avsnitt inleds med regeringens sammanfattande bedömning av betydelsen och innebörden av ett EU—medlemskap på resp. område. Jordbruk och fiske behandlas utöver i'propositionens huvuddel även i bilaga 9. Denna del avslutas med: ett avsnitt om hur ett EU—medlemskap påverkar det svenska förvaltningsväsendet. I avsnittet tas i samband därmed också upp frågor om offentlighet och sekretess. De budgetära åtaganden som följer av avtalet beskrivs i denna del av propositionen. Regeringen avser emellertid att återkomma till riksdagen med en samlad bedömning av budget— och ianslagsetfektema av ett svenskt EU—medlemskap. .
I den fjärde delen (avsnitt 35—44) behandlas bl.a. frågan om den övergripande lagstiftning som behövs vid en svensk ansluming till Europeiska unionen liksom viss annan lagstiftning som föranleds av ett medlemskap. Denna del inleds med en beskrivning av 15st rättsordning. Vidare redogörs för anslumingslagstiftningenl i några andra länder. Därefter behandlas de konstitutionella förutsättningama för en svensk ansluming. Regeringen föreslår att överlåtelse av beslutanderätt och införlivande av EG:s existerande regelverk skall ske genom en övergripande lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. En redovisning av hur gemenskapsrätten kan genomföras i Sverige följer därefter. Frågan om förfatmingsreglering av regeringens skyldighet att samråda med riksdagen inför frågor som behandlas av Europeiska unionens råd behandlas också. Ikraftträdandefrågor och frågor om övergången från EES—avtalet till EU liksom; övriga lagstiftningsfrågor tas också upp. I ett avsnitt behandlas publicerings— och kungörandefrågor. Slutligen konunenteras författningsförslagen närmare.
| Övriga bilagor till propositionen |
| Anslutningsfördraget i svensk text, liksom slutakten, finns i bilaga 10 respektive ]] . Viss skriftväxling som ägt rum under förhandlingarna om de svenska alkoholmonopolen och om kollektivavtalen återges i bilaga 12. De grundläggande fördragen och andra instrument som hör till den s.k. primärrätten i svensk text resp. svensk översättning finns i bilagorna 13—31. Dessa fördrag och instrument har bilagts propositionen i sina ursprungliga lydelser. Anledningen härtill är den teknik som används vid ändringar och tillägg av internationella fördrag. Romfördraget i dess efter Maastrichtfördragets ikraftträdande gällande lydelse har emellertid, liksom hela Maastrichtfördraget, publicerats på svenska språket av Utrikesdepartementets handelsavdelning.
Prop. 1994/95: 19
25
Första delen
4 Allmänna överväganden
Regeringens förslag: Riksdagen godkänner fördraget mellan Europeiska unionens medlemsstater och Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket
Sverige om de sistnämndas anslutning till Europeiska unionen samt slutakten till fördraget.
Skälen för regeringens förslag:
4.1 Inledning
Sverige är en del av Europa. Vi har under olika skeden lämnat viktiga bidrag till den gemensamma europeiska utvecklingen. De rika impulser vi fått från Europa har samtidigt varit avgörande för utvecklingen i vårt eget land. Sverige har alltid varit en del av Europa, även under den period då vår världsdel kluvits av det kalla krigets frontlinjer. Dessa har nu äntligen upplösts och en ny situation har uppstått. Denna nya situation ger oss valfrihet och ställer oss samtidigt inför ett vägskäl.
Vi har nu en historisk möjlighet att på likvärdiga villkor medverka i det europeiska samarbetets kärna. Europeiska unionen med sina 350 miljoner invånare är den viktigaste drivkraften i samarbetet mellan länderna på vår kontinent. Samarbetet i EU sker mellan suveräna stater, som har valt att i samverkan lösa problem av gemensamt intresse. Det är till EU som förhoppningarna knyts både av de tolv nu deltagande europeiska länderna och av de allt fler länder som söker medlemskap.
Den viktigaste uppgiften för den europeiska unionen under decennierna framöver är att gradvis trygga freden, friheten och säkerheten i hela Europa. Ekonomin och handeln blir sannolikt de viktigaste instrumenten som väver samman tidigare separerade nationer i en gemenskap som gör kriget otänkbart.
Uppgiften är inte omöjlig. Vi har sett hur nordiska arvhender förvandlats till brödrafolk genom samarbete. Vi har sett hur fiendskap under århundraden i Västeuropa har förvandlats till stark samhörighet.
Därför blir den avgörande uppgiften för EU under det kommande decenniet att gradvis sträcka ut fred och stabilitet över de delar av centrala, sydöstra och östra Europa som nu önskar finna en ny identitet i Europa.
Grundläggande för arbetet inom EU är att främja ekonomisk och social utveckling i vår del av världen. Ansträngningarna måste inriktas på att genom en hållbar ekonomisk tillväxt lägga en stabil grund för välfärden och att skapa nya arbetstillfällen, så att arbetslösheten kan nedbringas. Ekonomisk tillväxt och reducerad arbetslöshet är också nödvändiga förutsättningar för att få ned de offentliga underskotten. En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter hänsyn till miljön. Allt detta kräver ett
Prop. 1994/95: 19
26
förstärkt samarbete inom EU:s ram.
Skälet till att EU har fått denna centrala roll i vår tids europeiska utveckling är att unionen bygger på respekt för de mänskliga friheterna och rättigheterna, på demokratin samt på marknadsekonomi. Varje lands egenart respekteras, samtidigt som förutsättningar har skapats för ett effektivt gemensamt handlande på centrala områden.
Vårt land har ett medansvar för att slå vakt om och främja dessa grundläggande värden. Det är fråga om både solidaritet och att värna om vår egen framtid. Regeringen finner att detta medansvar bäst tas genom medlemskap i EU.
En utvidgning av EU är naturligtvis betydelsefull inte bara för Europa i stort utan har också verkningar för Sverige som medlemsland. Denna proposition redovisar utförligt dessa verkningar. Regeringens övertygelse är att vårt land sammantaget har mycket goda förutsättningar att delta fullt ut i det europeiska samarbete som EU gestaltar. För vårt land innebär medlemskap klara fördelar och små svårigheter i sak. Detta blev också tydligt i förhandlingarna. De problem som likväl har kunnat identifieras finns redovisade i propositionen.
Flera viktiga svenska samhällsmål blir lättare att nå i gemenskap med övriga europeiska länder än om Sverige väljer att stå utanför. Detta gäller framför allt fred i frihet ekonomi, välfärd och miljön. I propositionen utvecklas detta närmare.
Det europeiska samarbetet vi vill delta i kan inte ha som enda mål att utveckla värfärden i vår egen världsdel. Liksom Sverige är en del av Europa, är Europa en del av världen. Detta kommer att bli ännu tydligare under det nya århundrade som snart börjar. Omvärlden kommer i sin dialog med länder i Europa att i stigande grad rikta sina förhoppningar mot Europeiska unionen. Sverige kommer som medlem av unionen att tillhöra de länder som kräver öppenhet och ett globalt ansvarstagande från Europas sida.
Medlemskap i EU ger möjlighet att ta tillvara Sveriges intressen och påverka utvecklingen i vår omvärld. Framtidens EU kommer att spegla medlemsländernas gemensamma syn på hur de vill forma samarbetet. För vår egen del gäller att utvecklingen i Sverige som medlem i EU skall vägas mot följderna av ett utanförskap. Tiden står inte stilla. Den fråga som vi måste ställa oss är: Hur utvecklas Sverige bäst? Innanför eller utanför EU?
"Vi vill aktivt bidra till att bygga en stark och sammanhållen europeisk union för fred, frihet och demokrati, för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg och för ren miljö och kulturell mångfald".
Så avslutades den förklaring som regeringen med brett partipolitiskt stöd avgav när förhandlingarna inleddes den 1 februari 1993. Nu finns ett färdigt avtal på plats, ett avtal som har mottagits väl såväl i Sverige som i EU och som ger oss säte och stämma i EU:s beslutande organ. Sverige får rösträtt i Europa. I och med att Europaparlamentet i maj i år med överväldigande majoritet gav sitt godkännande till avtalet har EU klart och tydligt sagt att Sverige - liksom de övriga kandidatländerna Finland,
Prop. 1994/95: 19
27
Norge och Österrike - är välkommen som medlem. Nu ligger beslutet i Prop. 1994/95:19 svenska folkets hand.
Folkomröstningen den 13 november blir avgörande för det historiska vägval som Sverige nu står inför. Alla politiska partier har förklarat sig beredda att respektera utfallet av folkomröstningen. I föreliggande proposition redovisar regeringen sin bedömning. Den utmynnar i en klar och entydig rekommendation att Sverige bäst främjar sin egen och omvärldens fred, frihet och välfärd genom ett medlemskap i EU.
Av de 237 remissinstanser som tillställts departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48) har 185 inkommit med yttranden, varav 15 uttryckligen avstått från att ge synpunkter. Tre organisationer har därutöver yttrat sig i frågan.
Flertalet remissinstanser har i sina yttranden begränsat sig till de konsekvenser ett medlemskap medför för de egna verksamhetsområdena. En stor majoritet har därvid gjort bedömningen att medlemskapet i huvudsak har positiva återverkningar på respektive verksamhetsområde eller endast i ringa utsträckning påverkar verksamheten.
Av de remissinstanser som givit uttryck för sin övergripande syn på Sveriges anslutning till Europeiska unionen med utgångspunkt i det uppnådda förhandlingsresultatet har det stora flertalet framhållit medlemskapets betydelse för utvecklingen i Sverige. Det gäller inte minst på det ekonomiska området. Näringslivets centrala organisationer betonar särskilt att medlemskapet ger större inflytande än EES—avtalet liksom större stabilitet i de ekonomiska relationerna med EU-länderna samt att medlemskapet innebär att tullkontroller och ursprungsregler försvinner i samhandeln. Ett medlemskap bedöms alltså vara av stor betydelse för samhällsekonomin och förbättra förutsättningama för ökade investeringar, ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Vidare framhålls genomgående betydelsen av att Sverige vid ett medlemskap får rätt att delta i beslutsprocessen inom EU och därmed möjlighet att påverka utvecklingen på en mängd för Europa och Sverige viktiga områden, t.ex. miljö och kampen mot arbetslösheten. Åtskilliga instanser omnämner även medlemskapets fördelar i förhållande till EES—avtalet och framhåller att medlemskapet leder till mer långsiktig stabilitet än EES-avtalet.
En del remissinstanser uttrycker oro för att konsekvenserna av ett medlemskap kan bli negativa på vissa områden. Bl.a. omnämns risken för att offentlighetsprincipen skall urholkas, att avvecklingen av traditionella tullkontroller skall medföra ett ökat inflöde av narkotika samt risken för att djursjukdomar sprids. Ett fåtal instanser avstyrker ett medlemskap i den europeiska unionen.
4.2 Sverige i Europa
Europa är i förvandling och befinner. sig i uppbrott från det kalla kriget. Europas många nationalstater söker identifiera den nya tidens utmaningar och finna former för att i samverkan möta dem. 28
Europeiska unionen är drivkraften i samarbetet mellan länderna på vår kontinent. Det är till EU som alltfler europeiska stater kommit att knyta sina förhoppningar vad gäller möjligheterna att aktivt ta till vara sina nationella och sina gemensamma intressen. På mindre än trettio år har gemenskapens medlemsantal fördubblats. Förutom fördraget om de fyra nu aktuella ländernas anslutning till unionen har ytterligare sex länder ansökt om medlemskap, av vilka Ungern och Polen är de senaste. Även för övriga länder i Öst— och Centraleuropa är färdriktningen entydig. Om det tidigare var möjligt att diskutera Europafrågan uteslutande i ett västeuropeiskt perspektiv, är det nu nödvändigt att göra det i ett alleuropeiskt perspektiv.
Alla Europas folk berörs av detta. Alldeles oavsett nuvarande och framtida anknytningsforrn till Europeiska unionen är vi alla beroende av att EU:s ansträngningar för frihet, fred och välstånd i hela Europa kröns med framgång. Sveriges position och delaktighet i det europeiska skeendet ger oss ingen särställning i detta sanunanhang. Vi har allt att vinna på att det dynamiska samarbetet inom EU utvecklas och öppnas för allt fler av Europas nationer. Endast så kan Europa gemensamt hantera den osäkerhet som fått ökat utrymme i det övergångsskede mellan gammalt och nytt, mellan ”stabil” konfrontation och delvis destabiliserande dynamik, som vår världsdel för närvarande befinner sig i. Detta gäller både de ekonomiska och politiska förutsättningama och påverkar livsvillkoren för oss alla.
Blockuppdelningens tid är förbi, och möjligheten finns nu att gradvis utveckla ett fredligt samarbete med ekonomin som ett av de viktigaste instrumenten. Därigenom kan tidigare separerade nationer vävas samman i en gemenskap som gör väpnade konflikter otänkbara.
Tidigare hinder har försvunnit. Det står Sverige fritt att inta sin naturliga plats i det europeiska samarbetets kärna — i den framväxande europeiska unionen.
Det skulle inte främja vårt lands nationella intressen att ställa sig utanför detta samarbete och därmed försitta möjligheterna att aktivt utöva inflytande på det skeende som vi under alla omständigheter är en del av. Det skulle också vara olyckligt om Sverige undandrog sig det medansvar vi tillsammans med Europas andra folk har för vår världsdels framtid.
Därför har regeringen med kraft och i brett partipolitiskt samförstånd drivit förhandlingarna om medlemskap, och därför har regeringen undertecknat det fördrag om villkoren för Sveriges inträde som medlem i Europeiska unionen som dessa förhandlingar resulterat i.
De senaste årens politiska och ekonomiska utveckling har allt tydligare illustrerat de långtgående beroendeförhållandena mellan länderna på vår kontinent. Exemplen är många: produktionssystem och kommunikationer blir alltmer sammanflätade. Varor, tjänster och kapital rör sig fritt över gränserna och det har blivit allt svårare för den enskilda staten att på egen hand bedriva en avvikande ekonomisk politik. Europas arbetstagare har fått möjligheter att röra sig fritt mellan länderna. Gemensamma beslut behövs för att länderna skall kunna minska arbetslösheten och för att de skall lyckas bemästra miljöproblemen.
Arbetslösheten framstår som ett av de största ekonomiska problemen
Prop. 1994/95: 19
29
i hela Europa. Såväl valutastabiliteten som frågorna rörande tillväxt och sysselsättning kräver gemensamma och inbördes konsistenta lösningar inom ramen för en europeisk strategi.
Europeiska unionen erbjuder en form för samarbete som delvis är övemationell men som samtidigt respekterar de på demokrati grundade medlemsländernas inflytande och självständighet. Detta är huvudskälet till att EU kommit att bli det europeiska samarbetets viktigaste forum. Andra europeiska samarbetsforum har ingalunda förlorat sin betydelse men endast EU har den bredd och den grad av förpliktande samarbete som krävs för att de europeiska länderna definitivt skall kunna övervinna kontinentens tidigare splittring och gemensamt anta den nya tidens utmaningar.
Häri ligger möjligheten att ta till vara de krafter som frigjorts efter kommunismens fall för fredliga syften och att förhindra en upprepning av vad som händer i det forna Jugoslavien. Men häri ligger också möjligheten att stävja nynationalistiska yttringar i Europa och att hålla de stora europeiska länderna kvar i en fast och förpliktande gemenskap. Detta främjas genom att vidmakthålla deras intresse och engagemang för den gemensamma Europatanken och genom att aktivt utnyttja EU som en fast ram för att multilateralt hantera och lösa de problem som kan uppstå mellan medlemsländerna.
I Öst— och Centraleuropa har folken för första gången på mer än femtio år fått möjlighet att fritt forma sin egen framtid. Östersjöområdet har därmed på kort tid fått radikalt förbättrade förutsättningar att utvecklas till en stabil och dynamisk region i det nya Europa. Förhoppningarna om Östersjön som ett ”Fredens hav” kan äntligen komma att infrias. Också det nordiska samarbetet kan därmed förnyas och bli ett levande inslag i det allt fastare samarbetet inom en europeisk ram.
Fördjupad och utvidgad integration är bästa vägen att skapa bestående fred i Europa som helhet. Det är genom att erbjuda deltagande i EU som slutmål som väst kan stimulera reforrnstatema i östra Europa till uthålligt arbete för att bygga moderna marknadsekonornier på den demokratiska rättsstatens grund. Så vanns Spanien, Portugal och Grekland in i demokratiemas krets. Så kan Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen och deras tidigare förtryckta grannar vinnas för den utvecklingsmedell som har skapat större frihet och större välstånd än vad någon annan tidigare civilisation har lyckats med.
Till de nya utmaningarna hör hot mot den gemensamma säkerheten som utgörs av t.ex. etniska motsättningar, kärnsäkerhetshot och miljökatastrofer, okontrollerade llyktingströmmar, terrorism och internationell brottslighet. Dessa frågor behandlas liksom den traditionella säkerhetspolitiken på mellanstatlig grund men är gränsöverskridande till karaktären och lär i ökande utsträckning komma att kräva samordning och gemensamma lösningar.
Samtidigt som perspektiven och handlingsutryrrnnet vidgats, har internationaliseringen och de ständigt starkare beroendeförhållandena mellan länderna — på snart sagt alla samhällsområden — gjort det alltmer angeläget att träda in i och utveckla ett dynamiSkt och förpliktande samarbete som sträcker sig utöver nationalstatens begränsningar. Den
Prop. 1994/95: 19
30
enskilda staten har varit, och är alltjämt, ett viktigt instrument för att förverkliga medborgarnas behov och förhoppningar, men många frågor är sådana, att de bäst, och ibland endast kan lösas på en nivå över nationalstaten. Att aktivt söka hantera dessa frågor i ett fast samarbete grundat på gemensam suveränitet med andra stater behöver inte stå i motsättning till omsorgen om den nationella självbestämmanderätten.
Detta gäller kanske alldeles särskilt för mindre stater. Små nationer har ett starkt intresse av ett fast internationellt samarbete. Vi vet av historisk erfarenhet att det ger oss bäst möjlighet att hävda våra intressen — att en värld där nationer står ensamma och riskerar att ställas mot varandra blir en värld där de små nationernas intressen ofta sätts åt sidan. Fördraget om EuropeiSka unionen skapar ett forum där alla medlemsländer kan vara med och dryfta de stora framtidsfrågoma på lika villkor. Utan detta forum skulle behandlingen av dessa frågor komma att ske mer informellt i en mer begränsad krets av större europeiska länder.
Detta är bakgrunden till regeringens fasta föresats att föra Sverige in som medlem i Europeiska unionen. För Sverige måste det vara ett naturligt mål att sträva efter att återta förmågan att påverka den ekonomiska utvecklingen också i tider av allt snabbare intemationalisering. Genom medlemskap i EU är detta mål inom räckhåll. Endast så får vi rösträtt i Europa och endast så kan vi tillsammans med de andra europeiska folken möta de gemensamma utmaningarna: friheten, freden, välfärden och miljön.
Regeringen faster mycket stor vikt vid det nordiska samarbetet och har markerat detta i förhandlingen. Det nordiska samarbetet har under detta sekel vuxit sig starkt på många områden och nivåer av samhällslivet och har lett till en betydande samsyn i många av de frågor som samarbetet inom EU gäller. Nordiskt samarbete är dock inte ett alternativ till EU—medlemskapet. I stället kan en situation där flera nordiska länder är medlemmar av EU ge samarbetet andra och nya möjligheter. Inom ramen för EU kan visionen om ett gränslöst Norden förverkligas. Det bör bli en gemensam nordisk angelägenhet att inom ramen för det vidare europeiska samarbetet hävda de värden som förenar oss.
Under förhandlingarna om EU—medlemskap har de nordiska länderna framfört krav på ett formellt klargörande om det nordiska samarbetet. Det gäller inte bara avsikten att bevara resultaten av det hittillsvarande samarbetet utan också att säkerställa att det nordiska samarbetet kan fortsätta att utvecklas. Förhandlingarna resulterade i en gemensam deklaration med denna innebörd som ingår i slutakten.
Enligt deklarationen registrerar de fördragsslutande parterna att Sverige, Finland och Norge, som medlemmar i unionen, avser att fortsätta det nordiska samarbetet både sinsemellan och med de delar av Norden, som inte ingår i EU, i full överensstämmelse med gemenskapens lagstiftning och andra bestämmelser i unionsfördraget.
Som medlemmar i EU blir vi delaktiga i en utvecklingsprocess. Förberedelserna för den regeringskonferens som skall inkallas år 1996 inleds inom kort. Då kommer viktiga förhandlingar att föras om EU:s fortsatta utveckling, och dessa kan förmodas leda fram till ställningstaganden med räckvidd och återverkningar långt utanför
Prop. 1994/95:19
31
medlemskretsen. Detta gäller inte bara frågor om samarbetets innehåll och eventuella ytterligare fördjupning utan också de institutionella förändringar som blir nödvändiga i samband med EU:s framtida utvidgning österut. För att Sverige skall kunna delta aktivt och framgångsrikt kunna försvara sina intressen i denna konferens är det angeläget att vi också får möjlighet att medverka i det förberedande arbetet. Detta är ett grundläggande skäl till regeringens föresats att uppnå medlemskap den 1 januari 1995.
De möjligheter som erbjuds oss när Europa nu befinner sig i radikal förändring antyder också en ödesgemenskap där vi tillsammans med övriga europeiska länder har att ta ställning till ett konkret historiskt skeende, där utvecklingen går snabbt och där valmöjligheterna inte är obegränsade. De formellt möjliga alternativen må vara flera, men vad vi reellt har att ta ställning till är om vi i väsentliga avseenden skall vara beroende av och anpassa oss till utvecklingen i den europeiska unionen inom EES—avtalets ram, med de begränsade möjligheter till inflytande detta ger, eller om vi skall aktivt delta i processen som medlemmar. Inte heller är tidpunkten för ett inträde i Europeiska unionen något som ett ansökande land ensamt kan bestämma, utan möjligheterna avgörs i hög grad av EU:s interna överväganden bl.a. inför 1996 års översynskonferens och av vilka prioriteringar som kommer att stå på den gemensamma dagordningen när Europa går in i ett nytt århundrade.
Dessa realiteter måste beaktas och utgör en väsentlig faktor bakom det starka intresse som också de östeuropeiska länderna knyter till den nu pågående utvidgningen. Dessa länder anser att också deras läge påverkas av de nu aktuella kandidatländemas ställningstaganden.
När Sverige den 1 juli 1991 lämnade in sin medlemskapsansökan till ministerrådet, var detta resultatet av en noggrann prövning av de nya förutsättningama och en följdriktig vidareutveckling av den svenska Europapolitiken. Samtidigt som medlemskapsprocessen inleddes, fullföljdes arbetet med EES—avtalet som undertecknades i maj 1992. Avtalet innebär betydande fördelar och ger Sverige långtgående möjligheter till deltagande i samarbetet på den inre marknaden och ett antal angränsande politikområden såsom forskning, utbildning, miljövård, sociala frågor, konsumentskydd m.m. Det har i väsentliga avseenden också banat vägen för ett svenskt EU—medlemskap, och det har aldrig funnits någon motsättning i dessa strävanden. EES—avtalet kan emellertid aldrig ersätta ett EU—medlemskap. Därtill är skillnaderna i substansirmehåll och möjligheter till politiskt inflytande för stora. Vi måste dessutom beakta att avtalet kommer att försvagas i takt med att fler EFTA—länder blir medlemmar i Europeiska unionen.
De medlemskapsförhandlingar som inleddes den 1 februari 1993 har resulterat i ett anslutningsfördrag som ger en god grund för Sveriges deltagande som medlem i EU. Hela arbetet har tagit sin utgångspunkt i riksdagens ställningstaganden i december 1990, då riksdagen uttalade att ett medlemskap låg i vårt lands nationella intresse. Förhandlingarna har bedrivits i nära samråd med partierna i riksdagen, och regeringen har under processens gång bemödat sig om största möjliga öppenhet också gentemot medier och allmänhet.
Prop. 1994/95: 19
32
Sverige har träffat ett avtal som i allt väsentligt tillgodoser de krav som Prop. 1994/95: 19 sattes upp vid förhandlingsstarten. Vi har vunnit gehör t.ex. för våra krav att kunna behålla strängare skyddsnormer på miljöområdet än vad EG har i dag. Sverige har även nått en överenskommelse med EU om regionalpolitiken som väl avspeglar svenska prioriteringar på området. Jordbrukets och fiskets intressen har framgångsrikt kunnat tas till vara. Budgetfrågan har fått en konstruktiv lösning och Sverige intar sin självklara plats i EU:s institutioner.
Redan i sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94zUU20 om Sverige och Europeiska unionen anförde utrikesutskottet följande om det träffade avtalet: ”Det avtal som Sverige och EU:s medlemsstater har enats om skulle, enligt utskottets uppfattning, på ett avgörande sätt förbättra förutsättningama för en fortsatt utveckling av vårt lands välstånd och välfärd. Ett närmare och tätare samarbete i Europa skulle också förbättra förutsättningama för Unionens viktigaste strävan — att säkra freden och friheten i Europa. Ett medlemskap i EU skulle göra det möjligt för Sverige att, som likvärdig part, delta i utformningen av Europas framtid och Europas samarbete med omvärlden.”
Aktivt deltagande i det internationella samarbetet är en svensk tradition som kommer till uttryck både i vårt FN—engagemang, vår omsorg om ESK—processen och vår uppslutning kring det nordiska samarbetet. Därav följer också att det aldrig funnits någon motsättning mellan våra globala och våra europeiska och nordiska ansträngningar. Detta gäller också vårt deltagande i FN:s fredsbevarande insatser. Ingen har kunnat ta miste på allvaret i våra strävanden — antingen det gällt stabiliteten i vårt närområde, det alleuropeiska samarbetet eller solidariteten med tredje världen.
Detta återspeglas också i reaktionerna från våra samarbetspartner sedan medlemskapsförhandlingarna avslutats. Efter det att Europaparlamentet med överväldigande majoritet hade godkänt Sveriges inträde i Europeiska unionen antogs en resolution, där det bl.a. sägs att Sveriges inträde i EU är av stor historisk betydelse och representerar ett steg framåt i byggandet av Europa. Parlamentet konstaterade vidare att Sveriges anslutning kommer att stabilisera den europeiska kontinenten, konsolidera EU:s ekonomiska roll. öka medvetenhet och engagemang vad gäller social—, miljö— och konsumentpolitik samt förbättra möjligheterna att stödja utvecklingen i Central— och Östeuropa liksom i utvecklingsländema.
4.3 Demokrati och inflytande 4.3.1 EU vilar på demokratisk grund
Samarbetet inom EU bygger på ett antal fördrag som slutits mellan medlemsstaterna och som i demokratisk ordning godkänts av varje enskild medlemsstats parlament, i vissa fall efter folkomröstningar. Också varje framtida fördragsändring kräver enhällighet mellan medlemsländerna och måste godkännas av medlemsstaterna i överensstämmelse med deras respektive konstitutionella regler. Grunden
U) U)
3 Riksdagen IUU—IFUS. Isa/ul. Nr IU. Del I.
för samarbetet är alltså strikt mellanstatlig och medlemsländerna har härvidlag inte i något avseende givit upp sina anspråk på att utgöra i folkrättslig mening suveräna stater. Medlemsstaterna är således fördragens herrar och kommer att så förbli så länge någon enda medlemsstat önskar detta.
Om frågan i en framtid likväl skulle aktualiseras, står det utan vidare klart att en svensk ratifikation av en fördragsändring måste godkännas av riksdagen. Det sagda har giltighet inte bara för Sverige. Även i andra medlemsstater skulle konstitutionella ändringar förutsättas (jfr SOU 1993:14, s. 91).
Även utan fördragsändring sätter medlemsstaternas nuvarande författningar en yttersta gräns för samarbetets räclwidd i sak. För Sveriges del bestäms denna gräns av den för regeringsformen bakomliggande grundprincipen att riksdagens ställning inte kan genom överlåtelse av normgivningskompetens urholkas helt eller i väsentlig grad. Det kan nämnas att den tyska författningsdomstolen i sitt utslag den 12 oktober 1993 över frågan om en tysk ratificering av Maastrichtfördraget kunde förenas med demokratiprincipen i den tyska grundlagen gjorde en liknande bedömning beträffande de uppgifter och befogenheter som den tyska förbundsdagen under alla förhållanden måste behålla.
Den beslutsrätt som EU har bygger på fördragen mellan medlemsländerna. EU:s egna beslutsorgan, t.ex. rådet eller parlamentet, kan inte utvidga EU:s beslutsbefogenheter utöver vad fördragen medger. Det handlar därför om en begränsad svensk överlåtelse av sådana befogenheter. Detta har bl.a. bekräftats genom ett annat uttalande av den tyska författningsdomstolen i dess nyss nämnda utslag. Domstolen konstaterade där att om något EU—organ skulle komma att besluta rättsakter som går utöver unionsfördraget. sådant det legat till grund för den tyska anslutningslagen, dessa rättsakter skulle sakna rättsverkan i Tyskland och tyska statsorgan av författningsmässiga skäl vara förhindrade att tillämpa dem. Konstitutionsutskottet har givit uttryck är samma synsätt för svenskt vidkommande (bet. 1993/94zKU21).
Av betydelse vid bedömningen av EU:s demokratiska grundval är också det förhållandet att det inom unionen upprätthålls ett fri— och rättighetsskydd som tar sin utgångspunkt i en gemensam västeuropeisk rättstradition och därigenom i det väsentliga motsvarar skyddet i medlemsstaterna. EU:s fri— och rättighetsskydd har utvecklats i EG-domstolens rättspraxis och nyligen kodifierats i Maastrichtfördraget, vars artiklar F.] och F.2 lyder som följer:
”1. Unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater, vars styrelseforrner bygger på demokratiska principer.
2. Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. "
Prop. 1994/95: 19
34
I det av riksdagen som vilande antagna förslaget till grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU (se bet. 1993/94zKU21) anges att beslutanderätt kan överlåtas till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri— och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den europeiska människorättskonventionen. För att överlåtelse av beslutsmakt skall kunna ske är det alltså från svensk sida ett villkor att EU vid varje fördragsändringstillfälle upprätthåller ett sådant fri— och rättighetsskydd.
Vad som nu sagts återspeglar det förhållandet att det är de demokratiskt valda parlamenten i medlemsstaterna som har den avgörande makten vad gäller EU—samarbetets omfattning och inriktning. Det är av vikt att riksdagen tillförsäkras ett brett och reellt inflytande över de frågor som skall behandlas i EU—rådet. Det är härvid att märka att medlemskapet som sådant och EG—rätten inte ställer några krav på hur samspelet mellan de svenska statsmakterna skall ordnas. Den frågan är helt och hållet en nationell angelägenhet. Enligt regeringens mening bör riksdagen ges en viktig roll även i det löpande arbetet inom EU. Det lagförslag som föreläggs riksdagen i denna proposition ger de garantier som behövs för att riksdagen skall få ett betydande inflytande över hur Sverige agerar inom EU och dessutom en i princip heltäckande information om verksamheten inom unionen.
EU har med utgångspunkt i de fördrag som staterna slutit, beslutsrätt på vissa områden, bl.a. i frågor som berör den inre marknaden och jordbrukspolitiken. Bland särdragen i EU—samarbetet kan särskilt nämnas användningen av majoritetsbeslut i rådet samt principerna om EG—rättens direkta tillämplighet, direkta effekt och företräde framför nationell rätt, på de områden där medlemsländerna överlåtit beslutsbefogenheter. Det finns inget som hindrar medlemsländerna att tillsarrunans modifiera eller återta sin accept av denna ordning. Det bör samtidigt understrykas att enhällighet krävs i många betydelsefulla frågor och att åter andra viktiga frågor ej behandlas på gemenskapsnivå utan på nationell nivå.
Europaparlamentet, som är valt direkt av medborgarna i medlemsstaterna, spelar en inte oväsentlig roll i EG:s lagstiftande arbete och har i viss utsrräckning vetorätt. Genom Maastrichtfördraget har parlamentets funktion som kontrollorgan gentemot kommissionen och rådet stärkts. Varje unionsmedborgare har givits rätt att vända sig till parlamentet i frågor som direkt berör honom, genom att parlamentet tilldelats rätten att, på yrkande av en fjärdedel av dess ledamöter. tillsätta en undersökningskommission för att utreda påstådda missförhållanden. Medlemsstaternas val av korrunissionsledamöter måste underställas Europaparlamentet för godkännande. Ett annat nytt och betydelsefullt inslag i denna kontrollverksamhet är att parlamentet — efter svensk och nordisk förebild — skall utse en ombudsman som på eget initiativ eller efter klagomål från enskilda skall utreda brister eller försummelser från institutionernas sida.
Europaparlamentet är direktvalt, men kan till följd av EU:s konstruktion inte få ett inflytande som det som tillkommer nationella parlament. Detta förhållande har ibland i debatten tagits till intäkt för påståendet att EU lider av ett ”demokratiskt underskott". En förstärkning
Prop. 1994/95: 19
av Europaparlamentets maktbefogenheter är emellertid inte okontroversiell. Ytterst kan nämligen en förstärkning av Europaparlamentet under vissa förutsättningar innebära en motsvarande försvagning av de nationella parlamentens indirekta inflytande genom ministerrådet.
Ett viktigt inslag i bilden av EU som en på demokratiska grunder byggd organisation är den s.k. subsidiaritetsprincipen, som i detta sammanhang innebär att de gemensamma institutionerna — utom på områden där de ensamma har behörighet — skall agera endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva, utan bättre kan genomföras genom beslut av institutionerna. Subsidiaritetsprincipen har kommit att få ett betydande politiskt värde i det att den återger en strävan efter att undvika EG—rättslig detaljreglering och lämna ett större utrymme för nationella lösningar. Hur långt principens rättsliga betydelse sträcker sig återstår dock ännu att se.
EU är inte någon statsbildning och dess beslutsformer kan därför inte jämföras med en sådans. Demokratin. de mänskliga rättigheterna och likheten inför lagen är dock de grundfundament varpå EU är byggt. EU bildades bl.a. för att stärka demokratin i Europa, och det är endast demokratiska stater som kan bli medlemmar.
Erfarenheten visar att EU inte har missbrukat sin handlingskraft. I praktiken har ett enskilt medlemsland nästan alltid kunnat få gehör för viktiga nationella intressen, förutsatt att detta inte strider mot grundläggande EG—rättsliga principer. EU har i sådana fall visat sig mycket obenäget att använda det maktmedel som reglerna om majoritetsbeslut i ministerrådet innebär.
Som medlem i EU kommer Sverige att kunna lägga särskild vikt vid sådana demokratifrågor som vi speciellt värnar om och där vi menar att EU behöver förbättras. I det sammanhanget bör särskilt nämnas insatser för att förenkla regelverket och göra det mera lättillgängligt för medborgarna. Sverige kommer också att, tillsammans med likasinnade medlemsstater, verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s organ och beslutsprocess. På båda dessa områden har ett arbete i angiven riktning redan inletts inom EU. Sveriges uppgift som medlem blir att understödja detta arbete och bidra med vår erfarenhet från bl.a. en unikt långvarig tradition på det tryckfrihetsrättsliga området.
Ett uttryck för EU:s demokratiska förhållningssätt är att medlemsländernas officiella språk också är officiella språk inom EU. Inget lands språk har i det avseendet ansetts vara viktigare än något annat. Vid ett svenskt medlemskap blir svenska nytt officiellt EU—språk. Det innebär att svenska kommer att talas i EU:s institutioner och där tolkas till andra officiella EU—språk likaväl som inlägg på andra språk kommer att tolkas till svenska. Svenska parlamentariker och andra företrädare för vårt land kommer i EU—samarbetet att kunna använda sitt eget språk, något som markant skiljer sig från det internationella samarbete som vi hittills varit vana vid. Det innebär dessutom att alla lagar och andra dokument av någon betydelse kommer att finnas tillgängliga på svenska.
Prop. 1994/95: 19
4.3.2 Likhet inför lagen
Stora och ekonomiskt starka nationer hör inte till dem som i första hand har behov av en fast internationellt samarbete. Mäktiga stater har ofta möjlighet att tillvarata sina intressen på egen hand. Den politiska och ekonomiska verkligheten är full av exempel på hur det kan ske, ibland på små länders bekostnad.
Denna kärva erfarenhet har bidragit till att Sveriges linje i det internationella samarbetet sedan länge varit att söka åstadkomma så fasta spelregler SOm möjligt för framför allt våra ekonomiska förbindelser med andra länder. Detta beror på att små nationer är mera beroende än stora av ett klart och på objektiva kriterier grundat regelverk. Vi vet dock av erfarenhet att även fasta spelregler kan kullkastas och bindande överenskortunelser frångås när för de starka nationerna betydelsefulla intressen är hotade.
Karaktäristiskt för EU som organisation är att den är en rättens gemenskap. Reglerna är förhållandevis klara och tydliga, vilket varit nödvändigt för att få samarbetet att fungera. Genom EG—domstolens praxis har rättsläget ytterligare preciserats och utvecklats på en lång rad områden. Kommissionen vakar över att reglerna efterlevs. och domstolens utslag respekteras. Det råder inom EU en ovillkorlig likhet inför lagen, som inte stannar vid likabehandling av medlemsstater utan som även omfattar de enskilda medborgarna. Denna princip är EU—samarbetets styrka och förnämsta kännetecken. För det lilla landets och dess medborgares möjligheter att få ut sin rätt är detta av fundamental betydelse.
4.3.3 Sverige behöver rösträtt i EU
EU kan fullgöra sin uppgift att vara en rättens gemenskap genom att gemenskaperna inom sig rymmer självständiga institutioner med överstatliga befogenheter. Fyrtio års erfarenhet har visat att institutionernas starka ställning är ett värn för de små medlemsstaternas intressen gentemot ekonomiskt och politiskt starkare medlemsstater. Alla initiativ till ny lagstiftning måste komma från kommissionen, som har att se till vad som är bäst för unionen som helhet. Att detta gynnar de små staterna är så självklart att vi knappast tänker på det. Det kan därför vara nyttigt att ställa sig en fråga som denna: Skulle de sju smä medlemsländerna uppnå bättre villkor om de lämnade EU och i stället förhandlade var för sig med de fem stora? Svaret på frågan är självfallet nej.
Inslagen av överstatlighet är naturligtvis primärt inte till för att ge de små nationerna fördelar. även om detta ofta är fallet. Majoritetsbeslut i EU—institutionerna har i själva verket visat sig vara en nödvändig förutsättning för att kunna uppnå de gemensannna målen. Exempelvis hade den inre marknaden med säkerhet inte kunnat förverkligas, om medlemsstaterna haft vetorätt beträffande varje särskilt beslut. En jämförelse kan göras med det nordiska samarbetet, som helt saknar
Prop. 1994/95: 19
överstatlighet och som inte på egen hand förmått åstadkomma motsvarande resultat.
När Sverige gav in sin ansökan om medlemskap var detta inte enbart betingat av en önskan av få komma i åtnjutande av de fördelar som medlemskapet kan ge en liten nation. Ansökan hade i ännu högre grad sin grund i en insikt om att vi blivit och blir allt mera beroende av de beslut som fattas inom EU. Särskilt påtagligt är detta på det ekonomiska området. Men beslut inom EU påverkar oss redan i dag på en rad andra viktiga områden. Vad EU gör eller underlåter att göra medför djupgående effekter för enskilda svenskar, för svenska företag och för det svenska samhället. Samtidigt står vi själva utanför EU och har inte möjlighet att delta i beslutsprocessen. Sveriges röst finns inte med när EU fattar beslut i ministerrådet eller parlamentet. Vi kan Hnna detta förhållande godtagbart eller icke godtagbart, men vi kan inte bortse från det.
I den allmänna debatten har med orätt påståtts att EES-avtalet ger Sverige samma möjligheter som medlemsstaterna att medverka i EU:s beslutsprocess. Det har också felaktigt gjorts gällande att vi genom EES—avtalet kommer i åtnjutande av samma ekonomiska fördelar som medlemsstaterna, trots att vi inte får vara med och utforma EU:s beslut.
EES—avtalet ger Sverige och de övriga parterna på EFTA—sidan rätt att genom experter delta i en del av den kommittéverksamhet som utvecklas kring kommissionen. När nya beslut förbereds äger ett informations— och konsultationsförfarande rum. BETA—ländernas representanter får däremot inte delta i de beslut som fattas inom EU. EU—sidan har inte förbundit sig till mera än att överväga BETA—ländernas synpunkter. När sedan kommissionens förslag lämnas till rådet och den politiska beredningen av ärendet tar vid har EFTA—ländema ett mycket begränsat inflytande. Man skall heller inte räkna med att rådet alltid tar hänsyn till BETA—staternas önskemål, även om EFTA—sidan har kunnat enas om en gemensam ståndpunkt. Det behöver inte bero på brist på god vilja, utan kan vara en naturlig följd av att rådet i kompromissarbetet mellan medlemsstaterna inbördes och i förhållande till institutionerna inte har några tvingande motiv till att ta hänsyn även till utanförstående parters intressen. Det mått av intiytande EES—avtalet ger, minskar naturligtvis i takt med att ett eller flera EFTA—länder blir medlemmar av EU.
Slutsatsen är att när det gäller beslut av konkret ekonomisk betydelse inom EES—samarbetet — såsom vilka bilavgasregler som skall gälla i framtiden, hur mycket förpackningsavfall som skall återvinnas etc. — är det i sista hand EU som fastställer villkoren. Sverige och övriga EFTA—länder har att finna sig i besluten. Alternativet — att inte finna sig i besluten — är likväl värre, ty då riskerar grunden för EES—samarbetet att falla samman. varvid EFTA—statema skulle förlora de rättigheter på EU—marknaden som de uppnått genom avtalet.
Från svensk sida måste vi alltså konstatera att vi i ekonomiska och andra angelägenheter inte på egen hand kan åstadkomma de resultat vi eftersträvar. I stället blir vi beroende av beslut som andra fattar. Samma konstaterande har gjorts och görs av en rad andra länder som står utanför EU.
Prop. 1994/95:19
38
Sveriges möjligheter att ensamt fatta beslut på de områden som fördragen omfattar kommer i formell mening att minska vid ett medlemskap. I gengäld ökar i praktiken Sveriges faktiska beslutskraft. När det gäller möjligheten till påverkan på vår omvärld är detta uppenbart. Men genom den större beslutskraften. som vi inom EU får utöva tillsammans med andra länder som i likhet med oss är fast förankrade i den västerländska demokratin, stärker vi också grunden för vår egen demokrati. Detta till synes paradoxala förhållande är en konsekvens av att utrymmet för nationellt bestämmande krymper genom att de beslut som vi i demokratisk ordning har kommit överens om ibland kan visa sig vara svåra att genomföra till följd av kopplingarna till den internationella utvecklingen. Denna fortgående försvagning av Sveriges beslutskraft och därmed av demokratin i vårt eget land kan motverkas genom att också vi får rösträtt i Europa och som likaberättigad nation intar vår plats vid EU:s rådsbord.
4.3.4 Sveriges inflytande i EU
Sverige kommer enligt anslutningsfördraget att få representation och rösträtt i EU:s alla institutioner efter samma grunder som de nuvarande medlemsstaterna. Sverige får en ledamot av kommissionen. I det mest betydelsefulla organet, ministerrådet, får Sverige. i likhet med övriga medlemsstater, en representant. I de fall då beslut fattas med kvalificerad majoritet har Sverige 4 röster av totalt 90. Norge och Finland får i likhet med Danmark vardera 3 röster. De nordiska länderna får alltså relativt sett betydligt större inflytande än de till folkmängden största EU—länderna. Sverige, Norge och Finland får exempelvis tillsammans lika många röster som Tyskland med dess fyra gånger större befolkning.
Det fordras för närvarande 23 röster i rådet för att kunna blockera ett beslut som fattats med kvalificerad majoritet. Med fyra nya medlemsländer justeras detta röstantal till 27, vilket innebär att gränsen för att uppnå en blockerande minoritet ligger kvar på ca 30% av det totala röstantalet. I praktiken kommer det emellertid att bli något lättare än för närvarande att blockera beslut i rådet. Det beror på en av medlemsstaterna framarbetad kompromisslösning. som innebär att ett beslut kan uppskjutas om länder med ett samlat röstetal på mellan 23 och 26 är emot beslutet. Under uppskovet skall rådet göra sitt yttersta för att inom rimlig tid nå en lösning i frågan.
Vid en regeringskonferens år 1996 kommer de institutionella frågorna inom EU att omprövas. Många olika uppfattningar kommer då att brytas mot varandra. Oavsett vilken hållning som Sverige då intar i rådet eller som svenska parlamentariker önskar inta i Europaparlamentet, är det som redan sagts av största betydelse att vi kan medverka i denna konferens och i dess förberedelser under år 1995. Om vi försitter denna möjlighet, är ramen och formerna för beslutsfattandet redan givna om vi någon gång i framtiden skulle få en ny chans att bli medlem i EU.
En allmän erfarenhet inom det nuvarande EU är att medlemsländernas möjlighet till framgång när det gäller att påverka besluten inte endast har
Prop. 1994/95: 19
att göra med befolkningens storlek och landets ekonomiska styrka utan även med kompetensen och kunnandet hos ländernas företrädare. Sverige har en bred kompetens på de områden som för oss är viktiga och där vi vill få stort infiytande. På dessa områden kommer svenska representanter att kunna lägga fram goda argument och ta stöd av väl underbyggda forsknings— och utredningsresultat. Vår utbildningsnivå, vårt utredningsväsende och vårt administrativa kunnande i allmänhet kommer att ge oss styrka i EU—samarbetet på de områden som är av betydelse för oss. Vi har tidigare gjort denna erfarenhet i FN och andra internationella organisationer där Sverige och Norden utövat ett aktivt medlemskap. Det är omvittnat att Danmark tack vare sin effektiva beslutsprocess fått möjligheter till ett inflytande i EU utöver vad landets storlek och ekonomiska betydelse motiverar. Det finns ingen anledning till att Sverige skulle stå Danmark efter i det avseendet.
Genom att utnyttja de möjligheter som ett medlemskap ger erbjuds således goda möjligheter för Sverige att få genomslag för svenska värderingar och nå upp till en position bland Europas stater som t.o.m. överstiger den som normalt skulle tillkomma ett medlemsland av vår befolkningsstorlek.
4.4 Utrikes— och säkerhetspolitik
4.4.1 Den alleuropeiska integrationsprocessen i dag
Sedan mitten av 1980—talet befinner sig Europa i ett skede av djupgående omvälvningar med Berlinmurens fall är 1989 som historisk bekräftelse på att det kalla krigets speciella världsordning är på väg att försvinna. Europa har befriats från bördan av alliansernas kapprustning och hotet av sovjetisk aggression. Tyskland har återförenats och demokratin har redan hunnit befästa sin ställning i fiera av de central— och östeuropeiska länderna. Sovjetunionen har upplösts och de baltiska staterna har återfått sin självständighet. Ryssland har beträtt vägen mot demokrati och marknadsekonomi. EU har nyligen, i juni 1994, träffat avtal om samarbete med Ryssland och med Ukraina.
Mot denna bakgrund är det naturligt att nästan alla av de central— och östeuropeiska länderna fördjupar sina relationer med EU. Genom denna process vill de befästa sin europeiska förankring. På det utrikespolitiska området har de erbjudits en nära dialog med EU. Möten skall hållas regelbundet och de berörda länderna skall kunna associeras till uttalanden och beslut som utarbetats inom EU. Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har tecknat s.k. Europaavtal varigenom vägen har öppnats mot fullvärdigt medlemskap i EU. Också de baltiska staterna avser teckna sådana avtal som en uppföljning av de frihandelsavtal med EU, som undertecknades i juli 1994, och som beräknas träda i kraft i januari 1995. På längre sikt skulle ett band av stater i Central— och Östeuropa, från Estland i norr till Bulgarien i söder. kunna komma att infogas i den nära samhörighet som ett medlemskap i EU utgör. För Östersjöområdet skulle en ny stabilitet uppstå och därmed basen för en rik framtida utveckling.
Prop. 1994/95: 19
40
Ett liknande närmande till EU sker även i södra Europa. Både Turkiet, Cypern och Malta har ansökt om medlemskap.
Vid sidan om EU omfattar integrationsprocessen i Europa också andra organisationer. FN. ESK och Europarådet bidrar på skilda sätt till stabiliteten i Europa.
Skilt från samarbetet i de ovanstående organisationerna pågår på det militära området en integrationsprocess som omfattar allt fier europeiska stater. Västeuropeiska unionen, VEU, och NATO har erbjudit länderna i Central— och Östeuropa olika former av närmare anknytning, men ännu inte medlemskap.
VEU utvecklar nära kontakter med kringliggande europeiska länder. Norge, Island och Turkiet är associerade medlemmar medan nio länder i Central— och Östeuropa, som ingår i VEU:s konsultationsforum, har erbjudits och accepterat att bli s.k. associerade partner. Härigenom deltar exempelvis de baltiska staterna i VEU:s interna möten.
NATO har nära kontakt med länderna i öst och har under senare år fört en dialog med länderna i den forna Warszawa—pakten. I början av år 1994 bildades Partnerskap för fred, Pff, med syfte att förvandla det kalla krigets motsättningar mellan öst och väst till vänskap genom konkret samverkan kring militära frågor. Samarbete på det fredsbevarande området kommer att spela en central roll i Pff. 1 Pff deltar NATO—länderna samt nästan alla länder i Central— och Östeuropa och Sverige och Finland.
Denna utveckling förändrar Europas politiska karta i grunden. Det ekonomiska och politiska närmandet liksom samarbetet på det militära området mellan länderna i Väst— resp. Central— och Östeuropa minskar riskerna för uppkomsten av nya maktblock som står emot varandra. Samarbete över gränserna underlättas och lösningar på gemensamma problem kan lättare nås. Ett allt vidare samarbete utvecklas. som utgör viktiga steg mot en stabil säkerhetsordning för hela Europa.
Prop. 1994/95: 19
41
4.4.2 Integrationen i Västeuropa
Den västeuropeiska integrationen inom EU:s ram är en unik historisk process. Den bygger på ett långtgående och jämlikt samarbete mellan de deltagande staterna. Dess grundläggande syfte är att genom fördjupad samverkan förhindra konfiikter.
Visioner av detta slag har förekommit under seklernas gång. Det första förslaget om gemensamma europeiska rättsregler, en internationell domstol och en gemensam utrikespolitik formulerades redan under medeltiden.
Men först efter det andra världskrigets slut kan en utveckling mot ett långtgående och frivilligt närmande mellan de europeiska staterna sägas ha slagit rot på allvar.
Den s.k. Brysselpakten, som bildades år 1948 och som år 1954 ombildades till VEU hade ursprungligen till uttalat syfte att förhindra en tysk upprustning. I början av 1950—talet fanns långtgående planer på bildandet av en europeisk politisk gemenskap samt en europeisk försvarsgemenskap, i vilken även Förbundsrepubliken Tyskland förutsågs ingå. Den skulle bl.a. omfatta en integrerad Europaarmé. Planerna förverkligades dock aldrig.
Integrationen kom under derma tid i stället att inriktas på andra områden. främst det ekonomiska. Ett första steg var bildandet av Kol— och stålgemenskapen år 1952. En grundläggande drivkraft vid dess tillkomst var att söka ytterligare garantier mot att de för rustningsindustrin nödvändiga kol— och stålindustrierna inte utvecklades utan kontroll.
Fredstanken var en central målsättning också vid tillkomsten av Romfördraget som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) år 1957. En grundförutsättning för detta samarbete var en gemensam syn på demokrati och marknadsekonomi.
Med utgångspunkt i Romfördraget fördjupades samarbetet mellan gemenskapens sex och så småningom tolv medlemsstater på det ekonomiska och handelspolitiska området. Det ömsesidiga ekonomiska beroende som följde med denna utveckling bidrog till att främja den stabilitet som växt fram i Västeuropa under efterkrigstiden. Denna process har bidragit till vad den utrikespolitiska konsekvensutredningen Historiskt vägval betecknar som ett säkerhetspolitiskt plus. Genom den nära samverkan och det ömsesidiga beroendet har krig mellan EU—länder blivit otänkbart.
De dåvarande sex EG—länderna enades är 1959 om regelbundna utrikespolitiska konsultationer på ministernivå. Men först kring år 1970 då den s.k. Davignonplanen antogs fick detta samarbete en fastare form i och med att det s.k. europeiska politiska samarbetet (EPS) lades fast. EPS, som traktatfastes genom enhetsakten år 1986. syftade till ökad samstämmighet i medlemsländernas nationella utrikespolitik genom närmare samråd.
EPS var mellanstatligt till sin natur. Alla beslut fattades med enhällighet. Samarbetet kom under årens lopp att utvecklas till ett forum för utrikespolitisk samverkan mellan EG:s sedermera tolv medlemmar.
Prop. 1994/95: 19
De enskilda EG—länderna förde en utrikespolitik som i allt större utsträckning överensstämde med övriga medlemsländers politik.
1 och med Maastrichtfördraget fördjupades det utrikes— och säkerhetspolitiska samrådet mellan EU:s medlemsstater ytterligare genom inrättandet av den s.k. gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken (GUSP). Denna nya samarbetsforrn trädde i kraft den 1 november 1993. En närmare presentation ges i avsnitt 26.
4.4.3 Ett EU—medlemskaps betydelse för Sverige i utrikes— och säkerhetspolitiskt hänseende
De tolv EU—länder, som i dag medverkar i GUSP, omfattar närmare 350 av Västeuropas 380 milj. invånare. Sannolikt kommer ett än större antal europeiska länder, också i Central— och Östeuropa, att delta. Att ta aktiv del i detta samarbete innebär därför att stödja en process som flertalet europeiska stater bejakar. Samarbetet är mellanstatligt till karaktären och beslutsprincipen är enhällighet. Ett deltagande ger Sverige ökade förutsättningar att få gehör för sina ståndpunkter i omvärlden. Härigenom kan svenska utrikespolitiska intressen bäst tillvaratas och Sverige undviker risken att marginaliseras. För Sverige är det därför både naturligt och angeläget att aktivt medverka i detta samarbete. Sverige kan därigenom lägga grunden till en säkrare framtid och bidra till skapandet av en ny europeisk freds— och säkerhetsordning.
Riksdagen fastslog våren 1992 under bred enighet att Sveriges militära alliansfrihet alljämt består, och att den syftar till att Sverige skall kunna vara neutralt i händelse av krig i sitt närområde.
Militära motsättningar mellan öst och väst förekommer inte längre. Däremot finns en politisk instabilitet på flera håll i Europa. Att komma till rätta med dessa problem kräver en nära samverkan mellan Europas länder. Riksdagen har därför framhållit att ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom EU, är en förutsättning för att Sverige skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en ny freds— och säkerhetsordning i Europa.
Sverige avser att, såsom medlem i EU. delta fullt ut i GUSP. Detta sker med bevarad militär alliansfrihet. Avtalet innehåller inga alliansförpliktelser. Sverige har inte förpliktat sig att försvara något annat land. Inget annat land har förpliktat sig att försvara Sverige.
Sverige kommer att bli en aktiv deltagare i samarbetet inom GUSP, och tack vare vårt goda utrikespolitiska anseende torde vi genom fortsatt högt ställda utrikespolitiska ambitioner kunna hoppas på att i betydande utsträckning vinna gehör för våra synpunkter. Ett deltagande ger Sverige det infiytande som i dag är nödvändigt för att tillvarata våra intressen i den nya framväxande utrikespolitiska miljön. Genom den formaliserade samverkan och det ständiga samråd som pågår inom GUSP kan Sverige därför ge ett konstruktivt bidrag till de västeuropeiska ländernas gemensamma utrikespolitik. Utanför EU, som ensam aktör, riskerar Sverige däremot att marginaliseras i utrikespolitiskt hänseende.
Prop. 1994/95: 19
43
Sverige kan inom ramen för GUSP verka för de värderingar och prioriteringar som är vägledande i svensk utrikespolitik. Respekten för mänskliga rättigheter och främjandet av en demokratisk utveckling i omvärlden kommer att vara hörnstenar i denna politik. Genom att agera tillsammans med ett stort, och växande, antal likasinnade europeiska länder ökar också våra möjligheter att förebygga och förhindra konfiikter runt om i världen.
De traditionellt sett goda relationer som Sverige har med många utvecklingsländer kommer att återspeglas också i vårt deltagande i GUSP. Sverige kommer att fortsatt hävda ståndpunkter som främjar dessa länders intressen. Denna möjlighet bidrar till att berika dialogen mellan Sverige och utvecklingsländema.
I Europa kommer en huvuduppgift för EU och Sverige att vara sökandet efter en varaktig fred i f.d. Jugoslavien. Den tragedi som nu utspelas på vår egen kontinent måste bringas till ett slut. Trots bristande framgång hittills kan detta bara uppnås genom en än närmare samverkan mellan utomstående länder.
I Central— och Östeuropa utvecklas för närvarande demokrati och marknadsekonomi. EU har redan i hög grad bidragit till denna utveckling, och genom de närmare relationer som nu utvecklas blir EU:s roll allt väsentligare. Samtidigt förekommer etniska motsättningar i denna del av Europa. Dessa motsättningar är exempel på s.k. säkerhetspolitiska lågnivåhot. Om de inte bringas under kontroll redan i ett tidigt skede. skulle de i likhet med vad som har skett i f.d. Jugoslavien kunna utvecklas till allvarliga konfiikter. Samarbetet inom GUSP kommer därför att till stor del kretsa kring förebyggande åtgärder för att förhindra en sådan utveckling. '
Tillsammans med EU—länderna kan Sverige aktivt bidra till att trygga utvecklingen i Central— och Östeuropa -med siktet inställt på ett alleuropeiskt samarbete inom ramen för ett utvidgat EU. Det kan röra sig om fördjupat stöd av ekonomisk och teknisk natur i kombination med en intensifierad politisk dialog, fortsatta handelsliberaliseringar och multilateralisering av samarbetet. Ett samordnat agerande med övriga EU—länder har betydligt större förutsättningar att bli effektivt än om Sverige vidtar åtgärder på egen hand.
Också andra säkerhetspolitiska lågnivåhot förekommer i Central— och Östeuropa. En viktig uppgift är därför att bidra till att förhindra exempelvis organiserad brottslighet, miljöhot, illegal spridning av klyvbart material, terrorism och uppkomsten av aggressiv nationalism samt risken för massfiyktingströmmar. Detta kan bara ske genom ett samordnat stöd västerifrån.
Med ett starkare nordiskt bidrag till arbetet i GUSP kommer utvecklingen i Östersjöregionen att få ökad uppmärksamhet. Sverige har större möjligheter än de nuvarande EU—länderna att följa skiftande tendenser i denna region. I det nära samråd som sker inom GUSP kan Sverige därför redan i ett begynnande skede inta en central roll i EU:s politik i denna region. Vi kan också påräkna stöd för insatser som kan förebygga eller förhindra att säkerhetspolitiska lågnivåhot utvecklas i området.
Prop. 1994/95: 19
44
Medlemskap i EU ger Sverige en möjlighet att verka för att EU:s ekonomiska, och vid behov diplomatiska, insatser i Östersjöregionen ökar. Det kan exempelvis handla om utbildningsinsatser, kunskapsöverföring och att vidta diplomatiska åtgärder tillsammans med övriga EU—länder. Genom insatser som sker gemensamt i EU—regi kan våra grannländer på andra sidan Östersjön få ett stöd som är betydligt mer omfattande än det som Sverige skulle kunna erbjuda på egen hand. Dessa insatser gagnar stabiliteten i vårt närområde och därmed förstärks säkerheten även för Sverige.
Stöd från övriga EU— länder är inte bara en möjlighet utan något som varje medlemsland kan förvänta sig. Övriga EU—medlemmar kan inte ställa sig likgiltiga till en oro som ett medlemsland ger uttryck för. Beredskap att handla solidariskt och visa ömsesidig lojalitet är själva kärnan i deltagandet i GUSP.
Med den innebörd begreppet säkerhetspolitiska risker i dag har. är Sverige beroende av att Europeiska unionen har framgång i sina ansträngningar att möta dem. Regeringen anser att Sverige bör ta sin del av ansvaret för detta genom att aktivt delta i samarbetet.
4.5 Ekonomi och välfärd
4.5.1 Makroekonomiskt samarbete
Det ekonomiska samarbetet i EU bör ses ur två aspekter. För det första är det ett medel för att uppnå välstånd. För EU—ländema möjliggör samarbetet högre tillväxt och större ekonomisk stabilitet. Samarbetet har särskild betydelse för fattigare regioner och länder.
För det andra främjar det ekonomiska samarbetet freden. Det tvinnar samman länder och folk — genom ökad handel, investeringar, industriellt och teknologiskt samarbete. valutasamarbete osv. — och medverkar på så sätt till att uppfylla EU:s grundläggande mål om fred och frihet i hela Europa.
Under senare år har EU och EU—länderna ägnat allt större uppmärksamhet åt att minska arbetslösheten och att söka uppnå en högre och samtidigt uthållig tillväxt. Samarbetet innebär att länderna söker utforma sin politik under ömsesidigt hänsynstagande som tar sig formen av en kontinuerlig diskussion länderna sinsemellan om det aktuella ekonomisk—politiska läget. Detta innebär att ramvillkoren för ett enskilt lands makroekonomiska politik kommer att uppfattas som mera stabila, förutsägbara och mindre osäkra än motsvarande villkor för ett utanförstående land som inte får delta i samarbetet.
Europeiska rådet beslutade vid sitt möte i Bryssel i december 1993 att på basis av en vitbok utarbetad inom kommissionen fastlägga en omfattande handlingsplan med följande huvudelement:
— Nationella insatser främst för att förbättra arbetsmarknadernas funktionssätt genom åtgärder för bättre utbildning, ökad fiexibilitet. ändring av skattesystemen så att sysselsättningen främjas, större satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik, särskilda satsningar på unga och långtidsarbetslösa
Prop. 1994/95:19
45
— Fullt utnyttjande av den inre marknaden
— Transeuropeiska nätverk för transporter, miljö och energi
— Infrastruktur för informationsteknologi
— Finansieringssamarbete — Social dialog.
Som förutsättning för handlingsplanen gäller sunda makroekonomiska förhållanden, frihandel, solidaritet och decentralisering. De ekonomiskt sett mest betydelsefulla åtgärderna åligger det länderna att enskilt besluta om och genomföra, men viktiga delar av handlingsplanen ligger på gemenskapsnivån. Det gäller t.ex. frågor om finansiering av nätverken, där bl.a. Europeiska investeringsbanken kommer att medverka. Europeiska rådet gav handlingsplanen ytterligare politiska impulser vid sitt möte på Korfu i juni 1994 och återkommer till planens genomförande vid sitt möte i Essen i december. Sysselsättnings— och tillväxtfrågorna finns därmed mycket högt på EU:s politiska dagordning.
Det är viktigt att notera att den ekonomiska politiken och skattepolitiken alltjämt är en nationell angelägenhet. Det faktum att EU:s makroekonomiska samarbete inte bara syftar till högre sysselsätming, låg inflation. tillväxthöjande infrastrukturinvesteringar, m.m. utan även till en god budgetdisciplin, innebär inte att EU har makt att för något enskilt EU—land föreskriva något om avvägningen mellan olika poster (politikområden) i någon nationell budget, eller om ett lands skattetryck. dess offentliga sektors storlek eller utformningen av dess olika välfärdssystem. för att ta några exempel. Däremot lär naturligtvis länder av varandras goda exempel och gjorda misstag när de samarbetar.
Som anfördes från svensk sida vid öppnandet av medlemskapsförhandlingarna är den vikt EU fäster vid den sociala dimensionen en enligt vår uppfattning nödvändig följd av den ekonomiska integrationen. Vidare framhölls att vi ser fram emot att aktivt bidra till den fortsatta utvecklingen på detta område, som innefattar arbetsmiljön och dialogen mellan arbetsmarknadens parter.
EU—ländernas ekonomiska och sociala samarbete har viktiga konsekvenser för Sverige på såväl kort som lång sikt. Det gäller vare sig Sverige är medlem eller inte eftersom Sverige i båda fallen är beroende av den ekonomiska utvecklingen och de ekonomiska beslut som tas i EU. Svenskar som bosätter sig. arbetar. studerar eller turistar utomlands gör detta i huvudsak i Västeuropa. De som kommer hit som turister eller som arbetskraft kommer på samma sätt mestadels från Västeuropa. Ungefär tre fjärdedelar av Sveriges handelsutbyte sker med Västeuropa.
Den ekonomiska utvecklingen i Central— och Östeuropa blir alltmer betydelsefull för oss samtidigt som villkoren för integrationen av denna del av Europa i allt väsentligt avgörs i samspelet med EU—länderna. Sveriges makroekonomiska utveckling samvarierar starkt med övriga Västeuropas. Huvuddelen av investeringsuthytet sker med övriga industriländer i Västeuropa. Svenska storföretag agerar ofta på världsmarknaden, men har normalt tyngdpunkten för sin verksamhet i Västeuropa.
Traditionella mål för svensk ekonomisk politik som hög sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden, tillförlitliga välfärdssystem, tillväxt på
Prop. 1994/95:19
46.
god europeisk nivå, låg inflation, regional utjämning och en god miljö garanteras inte av att Sverige går med i EU. Däremot är dessa mål avsevärt lättare att uppnå om Sverige är EU—medlem jämfört med om Sverige skulle stå utanför. Medlemsländema i EU har under en följd av år fördjupat sitt ekonomiska och sociala samarbete därför att de har funnit det vara till fördel för dem. En del av Maastrichtavtalets text på det ekonomiska området liksom framväxten av den sociala dimensionen var en kodifiering av ett samarbete som spontant har vuxit fram underifrån.
EU:s riktmärken för den ekonomiska utvecklingen — låg inflation, låga räntor, sunda statsfinanser och stabil växelkurs — ligger i linje med regeringens ekonomiska politik. Det finns således ingen motsättning mellan EU:s kriterier på stabilitet och de långsiktiga målen för regeringens ekonomiska politik.
Regeringens inställning till deltagande i EMU:s valutaunion, såsom den kom till uttryck i den svenska förhandlingspositionen rörande EMU, har tidigare presenterats i Riksdagen. Positionen innebär att Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen. Angående formerna för beslut gäller följande. Om Sverige kommer att delta i en tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller inträdeskraven, dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi ratificierar medlemskap i EU. Sverige har i förhandlingarna anmält, och detta har noterats till protokollet, att Riksdagen har det slutliga avgörandet.
4.5.2 Ekonomiska risker som är förenade med ett utanförstående
Om Sverige inte skulle kunna erbjuda samma stabilitet och infiytande åt företag med verksamhet i Sverige som deras konkurrenter har, kommer det att motverka att investeringar lokaliseras till Sverige. Att producera i Sverige blir då förenat med en konkurrensnackdel i förhållande till producenterna i EU. Detta kan för många branscher i Sverige bli ett betydande problem eftersom industri— och tjänsteproduktion under senare år blivit internationellt allt mera lättrörlig mellan länder som inte skiljer sig märkbart beträffande traditionella komparativa fördelar men däremot skiljer sig åt beträffande institutioner, marknadsstorlek och geografiskt läge. Allt annat lika bör man därför räkna med att färre svenska och utländska investeringar lokaliseras till Sverige vid utanförskap. Sannolikt påverkas även investeringarnas karaktär. Svenska underleverantörer kommer genom medlemskapet att ges en starkare ställning när de förhandlar om kontrakt från andra EU—lånder eftersom underleverantörerna med fog kan hävda att de på ett lika förutsägbart sätt som konkurrenterna kan ingå som en länk i en längre produktionskedja. Därmed kommer fler underleverantörer att bygga ut sin produktionskapacitet än om Sverige står utanför. Det är rimligt att tro att investeringarna vid medlemskap skulle bli mera teknologiintensiva till sin natur. Om Sverige ställer sig utanför EU, kan näringslivet komma att riskera att inriktas mera på produktion av mer osofistikerade varor och
Prop. 1994/95: 19
47
tjänster.
Om inget annat förändras blir således konsekvensen för svensk ekonomi dels färre investeringar, dels att de investeringar som trots utanförskapet naturligtvis ändå görs blir av mindre tillväxtfrämjande karaktär. I båda fallen är verkningama negativa: lägre investeringskvot och ett näringsliv med sämre produktivitet, löne— och skattebetalningsförtnåga.
En sådan utveckling kommer emellertid troligen att utlösa motverkande mekanismer. Om investeringarna minskar faller sannolikt reallönema, vilket i sin tur påverkar inriktningen av investeringarna. En lägre tillväxttakt och lägre reallöner innebär att konsumtionsutrymmet växer långsammare, vilket begränsar utrymmet för offentliga insatser. Behovet att erbjuda potentiella investerare andra fördelar än EU—medlemskapet kan dessutom få konsekvenser för politikens inriktning, inte bara på ekonomins område, utan också när det t.ex. gäller ambitionsnivån på miljöns område.
Om utanförskapet leder till en ökad osäkerhet om Sveriges ekonomiska och politiska utveckling jämfört med EU-anslutna grannländer kan detta dessutom leda till att potentiella investerare och placerare begär en högre ränta som riskpremie. Denna effekt ebbar troligen ut, om Sverige under ett antal år visar sig föra en väl så stabil ekonomisk politik som EU—medlemmarna. men uppgiften att etablera och befästa denna trovärdighet ger ett begränsat manöverutrymme för den ekonomiska politiken för lång tid.
Sammanfattningsvis skulle ett uteblivet medlemskap inverka negativt på investeringsviljan och ränteskillnaderna mot omvärlden. De långsiktiga skadeverkningarna av denna utveckling kan dock motverkas av kompenserande mekanismer och åtgärder, t.ex. en svagare reallöncutveckling än i omvärlden och politiska beslut som gynnar investerare. Både den uteblivna tillväxten och de motverkande åtgärderna påverkar emellertid förutsättningama att uppnå den ekonomiska politikens mål under lång tid framöver.
Ekonomiska nackdelar av ett medlemskap har inte helt kunnat undvikas. Ett exempel är återregleringen av teko-importen. Denna reglering ger konkurrenslikställdhet för svenska teko—producenter vilket är betydelsefullt i sig men den är under en övergångstid till viss nackdel för svenska konsumenter. När det gäller jordbruket kan på motsvarande sätt sägas att anslutningen till EG:s jordbrukspolitik innebär en återgång från de senaste årens reformer i riktning mot en avreglering. Den ökade konkurrensen för livsmedelsindustrin är dock till fördel för de svenska konsumenterna.
Den mest påtaliga samhällsekonomiska nackdelen med ett medlemskap är den avgift som Sverige betalar till EU:s budget. Både ur ett samhällsekonomiskt och ett statsfinansiellt perspektiv måste kostnaden för avgiften emellertid vägas mot kostnaderna för att säga nej.
I det korta perspektivet skulle en högre ränteskillnad mot omvärlden och en långsammare nedgång i arbetslösheten vålla både samhällsekonomin och de offentliga finansierna kännbara förluster. För statsbudgeten innebär t.ex. varje procentenhet högre ränta drygt 10
Prop. 1994/95: 19
48
miljarder kronor i ökade ränteutgifter och en procentenhet högre arbetslöshet ca 5 miljarder kronor brutto enbart i ökad arbetslöshetsersätming och därtill sannolikt ökade arbetsmarknadspolitiska utgifter.
Det avgörande är emellertid utanförskapets inverkan på tillväxten. Det går inte att med säkerhet fastställa skillnaden mellan ett medlemskap och att ställa sig utanför, bl.a. på grund av osäkerheten om EES-avtalets stabilitet. Risken att skillnaden och vad som krävs för att kompensera den slår mot investeringarna och den ekonomiska utvecklingen är emellertid påtaglig. I detta perspektiv kan budgetbidraget ses som den försäkringSpremie Sverige erlägger för att befästa vad som uppnåtts genom EES—avtalet, för att garantera att Sverige får möjlighet att ta del av EU-samarbetets vidgning till nya områden, och för att säkra ett svenskt inflytande över såväl den inre marknaden som övriga EU—insatsers utformning.
4.5.3 Medlemsavgiften och statsbudgeten
Med utgångspunkt från nuvarande ekonomiska prognoser kan medlemsavgiften till EU—budgeten för år 1995 preliminärt beräknas till drygt 18 miljarder kronor. Belastningen på statsbudgeten blir emellertid betydligt lägre. Genom det framförhandlade avtalet erhåller Sverige under de fyra första åren av medlemskapet återbetalningar med ca 4,4 mdkr år 1995, ca 3,9 mdkr år 1996, ca 0,7 mdkr år 1997 och ca 0,3 mdkr det fjärde året. Detta reducerar Sveriges avgift till EU—budgeten för år 1995 till ca 14 mdkr. Därtill kommer möjligheter att minska vissa andra statsutgifter genom medlemskapet. t.ex. utgifter för ungdomsarbetslöshet, bistånd, arealbidrag, EES och forskning.
Sammantaget kommer belastningen på statsbudgeten för år 1995 att understiga 10 miljarder kronor. De statsfinansiella villkoren sätter hårda restriktioner för nya åtaganden. Ett medlemskap får sammantaget inte öka de administrativa kostnaderna i statsförvaltningen. Krav på svensk medfinansiering som uppkommer vid deltagande i EU:s program och stöd måste finansieras. Inriktningen skall vara att detta främst skall ske inom ramen för redan anvisade sektorsmedel. I de fall EU:s politik direkt ersätter den nationella politiken måste resurserna återföras till statsbudgeten och bidra till finansieringen av medlemsavgiften. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en samlad bedömning av budget— och anslagseffekterna av ett svenskt EU-medlemskap.
Rätten att delta i EU:s program och stöden till olika politikområden ger upphov till s.k. återfiöden till den svenska ekonomin. Dessa är betydande främst till jordbrukssektorn och regionalpolitiken men även för forskningsområdet.
Återflödets storlek inom EU är beroende av sådana förhållanden i mottagarlandet som låga inkomster och regionala problem. Att Sverige inte tillhör de europeiska länder som på allvar kvalificerar sig i dessa avseenden är glädjande och inte något att beklaga.
Ett missförstånd som finns i debatten är att statsbudgeten vid ett
-l Riku/(lem [994-595 [.ru/nl. Nr 19. Del I.
Prop. 1994/95: 19
49
medlemskap skulle försvagas, t.ex. genom att momsen måste sänkas med flera tiotals miljarder kronor per år. Det resonemanget bygger på siffror från tiden före deprecieringen av den svenska kronan och på en orealistisk föreställning om gränshandelns känslighet för prisskillnader.
Före november 1992 låg Sveriges konsumentprisnivå på ungefär samma nivå som i övriga Norden och ca 20 % över Tysklands. Om det funnes stora prisskillnader mellan Sverige och EU skulle en momssänkning framtvingas för att få ner den svenska prisnivån till omvärldens. På så sätt skulle man hejda svenska konsumenter från att ägna sig åt omfattande gränshandelsimport och från att betala moms i grannlandet i stället för i Sverige.
Sedan november 1992 har dock den svenska kronan deprecierats med 20— 25 % mot ecun. Därmed har svenskarnas kostnader för att handla i t. ex. Tyskland och Danmark ökat 1 motsvarande grad. Även med en viss appreciering av kronan framöver kommer effekten på gränshandeln att bli marginell för mycket lång tid.
Det som gör att beskattningen i en internationaliserad värld får anpassas till omvärldens skatter är att vissa skattebaser försvinner utomlands om de belastas alltför hårt. I princip kan dock detta motverkas genom att i motsvarande mån höja skatten på de skattebaser som har svårt att flytta utomlands (skatteväxling).
4.6 Miljö
Alltfler av miljöproblemen är gränsöverskridande till sin natur. Försurningen av mark och vatten är ett dominerande föroreningsproblem i Sverige som till helt övervägande del härrör från källor utomlands. Liknande situationer råder i andra europeiska länder.
Övergödning i form av alltför stor tillförsel av näringsämnen till Östersjön och Kattegatt har lett till syrebrist och fiskdöd. Övergödning av skogs—. ängs— och hedmark beror till ca 80 % på kvävenedfall från utlandet.
Ett annat komplex av miljöproblem som också är gränsöverskridande är det som förknippas med varuhandel. dvs. de miljöproblem som sammanhänger med varors transporter, användning och slutliga omhändertagande.
Dessa och andra exempel pekar klart mot att många miljöproblem måste lösas i internationell samverkan. Sverige kan inte enbart genom egna åtgärder få bukt med t.ex. försurningsproblemen. Även andra länder måste förmås nedbringa sina utsläpp.
Inom miljöpolitiken har ett stort antal internationella avtal — globala och europeiska — tillkommit under de två senaste decennierna 1 syfte att nedbringa skadliga utsläpp till vatten och luft. Även i ekonomiska samarbetsorganisationer som OECD. GATT och Varldsbanken har miljöfrågorna fått en alltmer framträdande plats.
För bara 30 år sedan dominerades miljödebatten av lokala frågor; i dag har fokus förskjutits mot gränsöverskridande föroreningar samt regionala och globala problem.
Prop. 1994/95: 19
UI O
Miljöpolitiken inom EU—länderna utformas dels genom ländernas nationella beslut, dels genom gemensamma beslut inom unionen. Viktiga delar av miljöpolitiken ligger kvar hos medlemsländerna.
I dag omfattar EG:s miljöpolitik drygt 250 rättsakter till skydd för vatten, luft och mark.
EG:s senaste åtgärdsprogram, dvs. det femte, anger färdriktningen för gemenskapens miljöpolitik fram _till år 2000. Här syftar man till att förebygga miljöproblemen och till en ökad miljöhänsyn i alla samhällssektorer. Man förutser en ökad användning av marknadsanpassade styrmedel och bättre integrering av miljökostnaderna i priset på varor och service.
Regeringens utgångspunkt för EU—arbetet är att högsta ambitionsnivå skall gälla på miljöområdet. Genom den ökade miljöbelastning som utvecklingen medför om ingenting görs, krävs fortsatt ambitionshöjning av gemenskapens miljöpolitik.
En annan viktig utgångspunkt för Sveriges EU—politik är att säkerställa en hållbar utveckling, bl.a. såsom det reflekteras i Agenda 21 från 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling. I korthet innebär detta ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra möjligheterna för framtida generationer att tillfredställa sina behov”. Detta är också en ledstjärna i EG:s femte miljöhandlingsprogram. Regeringen avser att inom ramen för en hållbar utveckling aktivt driva frågan om ett kretsloppsanpassat samhälle med bättre resursutnyttjande och minskade avfallsmängder som mål.
Genom ett medlemskap kommer Sverige att få helt andra möjligheter än i dag att påverka utformningen av EU:s miljöpolitik. Det ligger i Sveriges intresse att i samverkan med andra likasinnade europeiska länder få till stånd fler bindande regler på miljöområdet. Reglerna bör utformas så att de medför en hög nivå för miljöskyddet och så att enskilda medlemsländer kan tillämpa strängare krav.
Enligt anslutningsfördraget kommer Sverige att under fyra år behålla strängare kemikalieregler som för närvarande strider mot EG:s regler. Under en fyra års övergångstid kommer EG — med svensk medverkan — att se över sina regler. Genom medlemskapsförhandlingama har alltså inte Sverige enbart lyckats få behålla sina strängare regler utan också åstadkommit en översyn för att modernisera och skärpa EG:s regler.
Det har i många sammanhang lyfts fram att Sverige vid ett medlemskap skulle bidra till att unionen förstärker sin miljöpolitik. Bl.a. Europaparlamentet har i sin resolution med anledning av anslutningsfördraget lyft fram miljöfrågorna som ett område där Sveriges kunskaper och politik välkomnas.
Avgörande för om ett medlemskap medför fördelar för Sveriges miljö blir i vilken utsträckning Sverige kan få gehör för strängare miljökrav på en rad områden. Exemplen från Danmark och Nederländerna visar tydligt att även små länder kan ha ett stort inflytande över EG:s miljöpolitik. Det fordrar dock en väl genomtänkt strategi, gott faktaunderlag och skickliga förhandlare. Europaarbetet på miljöområdet måste ges en hög prioritet i regeringens och myndigheternas arbete.
Prop. 1994/95: 19
4.7 EU — möjligheternas union Prop. 1994/95:19
Gemensamma utmaningar måste mötas gemensamt — över nationsgränserna. Den tiden är förbi då varje land ensamt kunde ha full kontroll över och själv finna lösningarna på sina problem.
Nationerna i Europa kan inte längre räkna med att de har möjlighet att agera sjäIVStändigt. Detta gäller inom snart sagt varje del av samhällslivet. Internationaliseringen har påverkat ekonomin och produktionssystemen, men också sådant som kultur, information, medier och transporter. Ekonomisk politik, säkerhetspolitik och miljöpolitik har redan framhävts i det föregående. Det ökade ömsesidiga beroendet gör att nationella politiska medel måste kompletteras med medel som utformas i samarbete med andra länder. På en rad områden stannar inte utmaningama vid gränserna. Politiken kan inte bara. vara nationell när utmaningarna är internationella.
Ett visst mått av överstatlighet och gemensamma rättsregler är, som tidigare sagts, en förutsättning för att få till stånd inre marknaden. Det är särskilt viktigt för små länder att utöva inflytande och hävda sin rätt. Behovet av överstatlighet är påtagligt inom en rad områden. Det är dock viktigt att komma ihåg att utövandet av denna överstatlighet sker genom samverkan mellan demokratiska stater som inom ett antal väldefinierade områden låter gemensamt tagna beslut ha företräde framför nationell lagstiftning.
Sverige kan i likhet med övriga nordiska länder på många områden tillföra mycket vid ett medlemskap i Europeiska unionen. Detta gäller både i sak och i form. Unionen ger oss möjligheter att påverka den europeiska utvecklingen som vi annars inte skulle haft. EU är för svensk del en möjligheternas union.
Vi anser att den ökade betoning unionen lägger på öppenhet och insyn är bra men måste utvecklas vidare. Utvecklingen ligger väl i linje med den svenska förvaltningens traditionellt stora öppenhet. På detta område för vi med oss grundläggande principer och viktiga erfarenheter som vi gärna delar med oss av.
En stark europeisk union måste också vara öppen och generös mot omvärlden. Målet måste vara att EU utvecklas till ett brett alleuropeiskt samarbetsforum med intresse och engagemang för de globala problemen.
Uppräkningen av områden som behöver behandlas på gemensam europeisk nivå kan inte göras definitiv. EU är en process, där det inte finns någon för alltid given dagordning för samarbetet. Däremot kan vi som medlemmar vara med och påverka denna. Sverige kan medverka till att unionen arbetar för både svenska och europeiska intressen och för ett globalt ansvarstagande.
Sammantaget anser regeringen att Sverige bör ansluta sig till den europeiska unionen och att riksdagen följaktligen bör godkänna fördraget om anslutningen samt slutakten.
'Jl I'J
Andra delen
5 Historik
Ett krigstrött Europa försökte efter andra världskrigets slut skapa samarbetsformer som skulle säkra freden och förhindra att kontinenten i framtiden hemsöktes av krig och konflikter av det slag som plågat världsdelen i det förflutna. Det kan sägas att denna målsättning på det regiOnala planet motsvarade vad som på det globala planet är Förenta natiOnernas grundsyfte, ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”.
Medlen för att vinna de fredsbevarande politiska syftena var många. Inledningsvis gjordes ett försök att knyta ett antal västeurOpeiska länder allt närmare varandra i utrikes— och försvarspolitiskt hänseende. Ett försök att bilda en gemensam armé misslyckades dock är 1954. Redan tidigare inleddes emellertid ansträngningarna att med ekonomiska och handelspolitiska medel uppnå fredssyftet. Den handelspolitiska ut- vecklingen under åren efter andra världskriget kännetecknades även utanför Europa av en strävan efter ökat internationellt ekonomiskt samarbete och en liberalisering av världshandeln. Man såg det som angeläget att komma bort från mellankrigstidens och de första efter- krigsårens protektionism och bilateralism i handeln och att i stället skapa förutsättningar för en rationell och mera omfattande internationell arbetsfördelning. Målet var ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välstånd som förutsättningar för fred, demokrati och stabilitet.
Genom samarbete i Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC). bildad år 1948, kunde under l950—talet en av- veckling av de kvantitativa handelshindren successivt genomföras.
Däremot hade man inom OEEC föga framgång i försöken att genom- föra motsvarande åtgärder på tullområdet. Det är bl.a. mot denna bakgrund som man får se de regionala integrationssträvanden som började göra sig alltmer gällande i Västeuropa.
Redan under 1940—talet inledde Belgien, Nederländerna och Luxem- burg — Beneluxländerna — ett samarbete som resulterade i en tullunion och senare även i en ekonomisk union. År 1952 slöt sig dessa länder samman med Frankrike, Västtyskland och Italien i den europeiska kol— och stålgemenskapen (EKSG). Organisationen avsåg att samordna de deltagande ländernas kol— och stålindustri. Syftet var både ekonomiskt och politiskt. Genom att skapa ett ramverk för kol— och stålindustrierna och sedermera en allmän ekonomisk integration ville man skapa garantier för att inget enskilt land skulle kunna rusta upp utan kontroll. Länderna kom. snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete.
Den är 1947 grundade s.k. Europarörelsen inspirerade till bildandet av EurOparådet år 1949. Sverige blev medlem i organisationen från början. I Europarådet ingår i dag 32 länder. Bland dessa återfinns samtliga nuvarande EU—stater. Skyddet av de mänskliga rättigheterna var redan från början en av Europarådets viktigaste uppgifter. Konventionen om de mänskliga rättigheterna undertecknades år 1950. De konventionsskyddade
Prop. 1994/95: 19
53
rättigheterna har sedan utökats vid flera tillfällen.
Medan kol— och stålgemenskapen gradvis genomfördes, förberedde medlemsländerna en utvidgning av det ekonomiska samarbetet. I mars 1957 undertecknade de Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) eller Romfördraget. Genom Romför— draget åtog sig de sex medlemsländerna i EKSG inte bara att bilda en tullunion med en gemensam jordbrukspolitik som en viktig beståndsdel, utan också att successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institutioner med i vissa fall överstatlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Den 1 januari 1958 inledde dessa båda gemenskaper sin verksamhet.
Medan förhandlingarna om att upprätta EEG ännu pågick, beslöt OEEC:s ministerråd att undersöka möjligheterna att bilda ett frihandels- område omfattande samtliga OEEC—länder. Det planerade EEG skulle ingå i detta som en särskild enhet. Syftet var att hindra att bildandet av EEG skulle leda till en splittring av Västeuropa. Dessa förhandlingar blev dock resultatlösa och avbröts i slutet av år 1958. Sju av länderna utanför EEG, däribland Sverige, tog då upp överläggningar om att skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År 1960 slöts den s.k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska frihandelssam- manslutningen EFTA bildades. De första medlemmarna var Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike. Senare tillkom Finland och Island. Liechtenstein blev medlem av EFTA så sent som år 1992. Två målsättningar angavs för organisationen: dels att skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att skapa ett bättre utgångs— läge för eventuella förhandlingar med EEG.
Parallellt med strävandena att utvidga det ekonomiska och handelspoli— tiska samarbetet i Västeuropa pågick i Norden omfattande utredningar som resulterade i en plan för en nordisk tullunion. När de nordiska länderna är 1959 skulle ta ställning till planen visade det sig emellertid att det inte fanns politiska förutsättningar att genomföra denna. Ett väsentligt element i planen — tullfriheten mellan de nordiska länderna — kunde dock förverkligas genom EFTA:s tillkomst.
Under 1960—talet präglades handelspolitiken i Västeuropa — vid sidan av den interna utvecklingen inom de två handelsblocken — av ansträng— ningarna att få till stånd en enda gemensam marknad i Västeuropa. Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EEG. Danmark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schweiz och Österrike ansökte om s.k. association.
Sveriges associationsansökan syftade till ett svenskt deltagande i EEG—samarbetet med de förbehåll som föranleddes av den svenska neutralitetspolitiken. Förhandlingar inleddes mellan EEG och de länder som ansökt om medlemskap, i första hand Storbritannien. De avbröts i början av år 1963 efter ett franskt veto mot brittiskt inträde i EEG.
Det interna arbetet inom EFTA och EEG drevs i gengäld med stor framgång. Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genomförd år 1966. Inom ramen för EEG skapades en tullunion samt en
Prop. 1994/95: 19
gemensam jordbruks— och handelspolitik.
Våren 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och Irland återigen om medlemskap i EEG. I juli samma år förnyade Sverige sin ansökan och denna gång uteslöts ingen av de samarbetsformer som Romfördraget förutser. Avgörande för svensk del var att de förbehåll som neutralitetspolitiken föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan får ses mot bakgrund av den nedtoning av det överstatliga elementet i samarbetet, som blev följden av den s.k. Luxemburg- kompromissen från år 1966, genom vilken medlemsländerna i praktiken gavs vetorätt i frågor som betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några egentliga förhandlingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts återigen på grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.
I detta läge aktualiserades ännu en gång frågan om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. Våren 1968 inleddes de utredningar och förhandlingar som utmynnade i ett förslag till utvidgat nordiskt samarbete i tullunionens form, den s.k. Nordek—planen. Nordek kom dock aldrig att förverkligas.
Ett tredje försök att utvidga EEG gjordes år 1969. Förhandlingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark, vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i gemenskapen den 1 januari 1973. Även Norge hade undertecknat anslutningsfördraget, men sedan en majoritet i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en anslutning beslöt Norge att inte ratificera det.
Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EEG och de återstående EFTA—länderna. Från svensk sida gjordes inga andra förbehåll i förhandlingarna än dem som föranleddes av neutralitetspoliti— ken. Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspoli- tiken uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet öppen.
Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken åter i blickfånget genom Davignon— och Wernerrapporterna, uppkallade efter respektive upp- hovsman.
I enlighet med Davignonplanen, officiellt benänmd Luxemburgrappor- ten. kom EG—länderna överens om målen för ett utrikespolitiskt samarbete. Dessa mål skulle vara
77
— att genom regelbundet utbyte av information samt konsultationer försäkra sig om bättre ömsesidig förståelse av de stora internationella problemen — att stärka medlemsländernas solidaritet genom att främja harmonise- ring av deras åsikter, samordning av deras positioner och, där det visar sig möjligt eller önskvärt, gemensamt handlande”.
Därmed var grunden lagd för det närmare utrikespolitiska samarbete mellan medlemsländerna som kom att kallas det europeiska politiska samarbetet (EPS). Det bör noteras att samarbetet ägde rum utanför EG:s institutionella ram och hade mellanstatlig karaktär.
Wernerplanen syftade till bildandet av en ekonomisk och monetär union med gemensam valuta. Valutaunionen skulle vara genomförd år 1980.
Prop. 1994/95: 19
55
Med tiden skulle unionen även utveckla en gemensam ekonomisk politik. Denna plan förverkligades emellertid aldrig.
Med Davignone och Wernerplanerna ändrades förutsättningama för Sveriges position i de påbörjade förhandlingarna. Regeringen konstatera— de i mars 1971 att ett svenskt medlemskap i gemenskaperna inte var en realistisk möjlighet för Sveriges del. En svensk medverkan i det utrikespolitiska samarbete mellan EG:s medlemsländer som beslutats på grundval av Davignonrapporten förklarades inte vara förenlig med den svenska neutralitetspolitiken. Det konstaterades också att ett svenskt deltagande i en ekonomisk och monetär union inte kunde förenas med den självständighet som neutralitetspolitiken förutsatte.
Förhandlingarna mellan Sverige och EEG avslutades i juli 1972. De resulterade i ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1973. Bilaterala frihandelsavtal av samma karaktär slöts mellan EEG och övriga EFTA—länder. Sverige ingick motsvarande avtal med EKSG. Den frihandel som uppnåtts mellan EFTA—länderna bevarades i stort i avtalen och kom successivt att omfatta hela EFTA/EG— området.
Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de västeuropeiska länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem prioriterades framför internationellt samarbete. I EFTA—samarbetet var Stockholmskon— ventionens ambitioner på frihandelsområdet i huvudsak infriade. Tonvikten lades nu på att undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg gjordes men takten i arbetet var inte påfallande hög.
EG—arbetet präglades under större delen av 1970—talet och början av 1980—talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbrukspolitiken och dess finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt. Dock kan det noteras att det informella samarbete som Davignonplanen lagt grund för utvecklades. Ett förstärkt valutasamarbete. EMS, inleddes år 1978.
År 1981 utvidgades gemenskapen med Grekland. För svensk del präglades de ekonomiska relationerna till Europa i hög grad av frihandeln inom EFTA. Samtidigt genomfördes gradvis frihandel för industrivaror också gentemot EG:s medlemsländer inom ramen för vårt frihandelsavtal med EEG.
Den 1 januari 1984 var den successiva tullavvecklingen mellan den europeiska gemenskapen (EG) och EFTA:s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde för industrivaror omfattande fler än 350 miljoner människor skapats. Ett nytt viktigt steg i relationerna mellan EFTA—länderna och EG togs i april 1984, då ett första gemensamt ministermöte EG/EFTA hölls i Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en deklaration som lade den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA:s medlemsländer, med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) omfattande hela Västeuropa. Sverige tillhörde initiativtagarna till deklarationen.
Den 1 januari 1986 inträdde Spanien och Portugal i gemenskapen.
Prop. 1994/95:19
56
EG—kommissionen lade i juni 1985 fram en vitbok med samman- fattande förslag om hur gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna uppnås. Denna sammanfattades i begreppet gränslös inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer, vilken enligt vitboken skulle vara genomförd vid utgången av år 1992. Senare samma år höll EG:s medlemsländer en konferens om revidering av besluts- reglerna i bl.a. Romfördraget.
Härvid enades man om den europeiska enhetsakten, som förutom en ändring av gemenskapens beslutsregler också innehåller bestämmelser om EG:s inre marknad, valutapolitik, regionalpolitik, forskning och utveckling, utrikes— och säkerhetspolitik, socialpolitik, miljövård och förhållandet mellan EG:s institutioner. Enhetsakten trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de institutionella förutsättningama — bl.a. införande av beslut med kvalificerad majoritet — för att genomföra vitbokens målsättning.
EG:s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningama för samarbete mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen om ett EES. som den gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg, knappast skulle kunna förverkligas genom den gradvisa utvidgning av samarbetet som skett inom Luxemburgdeklarationens ram. Den dåvaran— de regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlinjerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Målsättningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA—länder skulle bli delaktigt i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också (bet. 1987/88zUU24) att Sverige borde eftersträva ett så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden som omfattas av den inre marknaden. Som mål angavs, att integrationsarbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare, företag och institutioner i Sverige som i EG:s medlemsländer. Man fastslog också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål för de förhandlingar som då förestod.
Under år 1988 intensifierades samarbetet mellan EFTA och EG. Vid EFTA:s ministerrnöte i Tammerfors i juni 1988 lades på svenskt initiativ en handlingsplan för ett breddat samarbete fast. EFTA—länderna inledde under hösten 1988 samtal med EG om förutsättningama för ett samarbete i linje med handlingsplanen. I ett tal inför Europaparlamentet i januari 1989 föreslog EG—kommissionens ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA—länderna skulle breddas och ges en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA—ländernas regeringschefer vid ett möte i mars samma år. Det blev upptakten till en intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under sommaren och hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill diskuterades den institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kartläggningen utmynnade i den samstämmiga bedömningen att det fanns förutsättningar för förhandlingar om ett EES—avtal. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december 1989 beslutades att formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle inledas, vilket också skedde den 20 juni 1990. Förhandlingarna skulle avslutas så snart som
Prop. 1994/95: 19
57
möjligt oCh avtalet träda i kraft den 1 januari 1993, samtidigt med att EG:s inre marknad förverkligades.
EES—avtalet innebär att de deltagande EFTA—länderna i väsentliga avseenden omfattas av EG:s inre marknad. Genom avtalet skapas fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer mellan EG och de EFTA—länder som deltar, samt mellan dessa länder inbördes. Dessa länder övertar, med begränsade övergångsordningar och särlösningar, de harmoniserade regler som EG har utarbetat under årens lopp beträffande bl.a. säkerhetsbestämmelser för produkter, offentlig upphandling, immaterialrätt, transport, finansiella tjänster, etableringsrätt och erkännande av utbildningar. Genom avtalet mellan EFTA—länderna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol skapas organ för övervakning av efterlevnaden av avtalet beträffande bl.a. konkurrens- regler. Ett omfattande samarbete inleds på en rad näraliggande områden såsom miljö, konsumentpolitik, små och medelstora företag, forskning. utbildning och statistik. EFTA—ländema kommer också ha möjlighet att medverka i förberedandet av nya regler.
Avtalet irmebär däremot inte att EFTA—länderna ansluter sig till EG:s tullunion och gemensamma handelspolitik; det innebär inte frihandel med fiskeprodukter, jordbruksvaror och livsmedelsprodukter i första för- ädlingsledet och heller inte någon harmonisering på skatteområdet. Gränskontrollerna och ursprungsreglerna mellan EU— och EFTA-länderna kan därmed heller inte avskaffas.
Förhandlingarna avslutades i februari 1992. För svensk del godkändes avtalet av riksdagen i november 1992 (prop. 1991/92:170/, bet. 1992/93zEU1, rskr. 1992/93: 18). 1 Schweiz förkastades emellertid avtalet i en folkomröstning i december samma år, vilket ledde till att det inte kunde träda i kraft som planerat den 1 januari 1993. samtidigt med att EG:s inre marknad skulle vara genomförd. I stället utarbetades, under svenskt ordförandeskap, ett protokoll för anpassning av avtalet, som undertecknades i mars 1993. Protokollet innebär att Schweiz inte är part i avtalet. För Liechtenstein. som sedan 1920—talet ingår i en tullunion med Schweiz. gäller särskilda lösningar.
Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994, efter det att samtliga EU:s medlemsstater, resterande EFTA—länder samt Europaparlamentet hade godkänt såväl avtal som protokoll. Vid samma tidpunkt trädde i Sverige också lagen (1992: 1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) i kraft liksom annan lagstiftning som är knuten till EES—avtalet.
I maj 1994 godkände riksdagen ändringar i EES—avtalet och avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (prop. 1993/94:203, bet. 1993/941UU23, rskr. 1993/941367). Ändringarna innebär att ytterligare ett antal rättsakter tas in i EES—avta- let. Dessa rättsakter har antagits av EG under tiden den 1 augusti 1991 — den 31 december 1993. Rättsaktema uppgår till närmare femhundra och berör i stort alla de sakområden som ingår i EES—avtalet. Ändringar- na trädde i kraft den 1 juli 1994.
Under tiden som EES—förhandlingama pågick och den inre marknaden närmade sig sin fullbordan fortsatte den interna utvecklingen inom EG. De stora och inbördes sammanhängande frågor som särskilt stod i fokus
Prop. 1994/95: 19
58
för diskussionen var en ekonomisk och monetär union, en politisk union och EG:s roll i världspolitiken samt hur dess framtida institutioner och beslutsformer skulle utformas, särskilt med tanke på en framtida utvidgning.
Genom den dramatiska utvecklingen som inleddes med Berlinmurens fall är 1989 ändrades förutsättningama för den svenska utrikes— och säkerhetspolitiken. De central— och östeuropeiska liksom de baltiska länderna vann sin frihet. Tyskland återförenades. Sovjetunionen upplöstes liksom Warszawapakten. Det kalla kriget upphörde. Mot bakgrund av detta nya läge ansökte Sverige om medlemskap 1 EG.
Österrike hade ansökt om medlemskap i EG redan år 1989. Den svenska regeringen gjorde hösten 1990 en hemställan till riksdagen om att ta ställning för medlemskap i EG.
Riksdagen uttalade i december samma år, mot bakgrund av det förändrade läget i Europa, att den fann att ett svenskt medlemskap i EG ligger i vårt lands nationella intresse. Sverige lämnade därefter in en ansökan till EG:s ministerråd den 1 juli 1991. Finland och Norge gjorde det under loppet av år 1992.
Riksdagen konstaterade också med brett parlamentariskt stöd att ”ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom den europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en ny freds— och säkerhetsordning på vår kontinent”. Riksdagen slog också fast att ”den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfacettera- de europeiska samarbetet” och att ett medlemskap i EG var således förenligt med den svenska alliansfriheten.
Den omvälvande utvecklingen 1 Östeuropa fick också stor betydelse för EG. Genom det tyska enandet ar 1990 införlivades det forna Östtyskland EiG. Det blev nödvändigt för gemenskapen att ta ställning till relationer- na med de övriga östeuropeiska länderna, särskilt de s.k. reforrnländerna Tjeckoslovakien, Polen och Ungern. vilka också tydligt deklarerade sin önskan att bli medlemmar i EG. Dessa länder sökte en allmän västlig förankring. I första hand kunde detta ske med handelspolitiska medel. Fördjupade handels— och samarbetsavtal slöts år 1990 mellan EG och dessa länder. EG— kommissionen fick vidare samordningsansvaret för de gemensamma biståndsinsatsema gentemot Östeuropa inom ramen för den s.k. G— 24 processen. Trycket ökade på gemenskapen att bygga ut sitt eget samarbete för att möta de nya utmaningarna. Under år 1994 har såväl Ungern som Polen inlämnat formella medlemskapsansökningar.
EG—länderna beslöt år 1990 att tillsätta två parallella särskilda regeringskonferenser som båda inleddes i slutet av året. Den ena fick uppgiften att behandla bl.a. gemenskapsinstitutionernas roll, förut- sättningama för en gemensam utrikes— och säkerhetspolitik samt en utvidgning av gemenskapskompetensen till nya områden.
Den andra fick uppgiften att bestämma innehållet i och tidtabellen för den följande utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union. Regeringskonferenserna om det fördjupade samarbetet avslutades i
Prop. 1994/95: 19
59
december 1991 genom att länderna i Maastricht enades om ett fördrag som innebar en väsentlig fördjupning av samarbetet inom en europeisk union.
Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) vilar på tre s.k. pelare. Den första av dem är det traditionella gemenskapsarbetet, där gemenskapens kompetens utvidgas till nya områden, t.ex. kultur, folkhälsa och alleuropeiska nät samt att gemenskapens kompetens utvecklas på vissa områden, t.ex. miljöpolitik, en politik på det sociala området samt främjandet av forskning och teknisk utveckling. Allt detta sker inom ramen för de grundläggande fördragen. Till den första pelaren hör också Maastrichtfördragets bestämmelser om en ekonomisk och monetär union. Unionen avses genomföras i tre etapper. De två första etapperna har redan inletts. De innefattar bl.a. upprättandet av Europeiska monetära institutet, fria kapitalrörelser och en förstärkt ekonomisk—politisk samordning. Den tredje etappen inleds i enlighet med Maastrichtfördragets intention med upprättandet av en europeisk centralbank (ECB) och därefter införande av en gemensam valuta.
Det sker också en utvidgning av möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad majoritet, samtidigt som Europaparlamentet får en faktisk medbestämmanderätt på en rad områden. Samtidigt införs den s.k. subsidiaritetsprincipen, som innebär att gemenskapen — i de fall där den inte ensam är behörig — enbart skall behandla ett område om målet inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre genomförs av gemenskapen. ] fördraget ingår också ett ”socialt proto— koll” som framför allt behandlar arbetsrättsliga frågor och arbetarskydds- frågor. Detta protokoll har Storbritannien ställt sig utanför. Ett ”unions— medborgarskap" införs. Det innebär framför allt att medborgare i alla medlemsländer får rätt att bosätta sig inom hela gemenskapen samt möjlighet att rösta och kandidera i kommunalval.
Den andra pelaren är en fördjupad gemensam utrikes— och säkerhets- politik (GUSP), som skall knytas närmare de traditionella EG—organen. Alla beslut inom GUSP kräver i princip enhällighet. GUSP skall på lång sikt även omfatta en utformning av en gemensam försvarspolitik, ”som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”. Steg i denna riktning kräver enhälliga beslut och ratifikation av medlemsländerna.
Den tredje pelaren gäller inrikespolitiskt och rättsligt samarbete, där samarbetet helt skall baseras på enhällighet. Detta omfattar bl.a. polissamarbete mot terrorism, internationell brottslighet och olaglig narkotikahandel samt civil— och straffrättsligt samarbete.
Maastrichtfördraget ratificerades under år 1992 av flertalet med- lemsstater. I Danmark förkastades fördraget av majoriteten i en folkomröstning i juni 1992. Detta ledde till förhandlingar mellan Danmark och de andra medlemsländerna om tilläggsbeslut och tolkningar till fördraget. Dessa tillägg och tolkningar skulle tillgodose väsentliga danska önskemål beträffande bl.a. försvarspolitiken. slutskedet av den ekonomiska och monetära unionen samt det europeiska medborgarskapet. En sådan överenskommelse träffades vid regeringschefernas möte i Edinburgh i december 1992 och godkändes i en ny dansk folkomröstning den 18 maj 1993.
Prop. 1994/95: 19
60
Storbritannien ratificerade fördraget i augusti 1993 efter en lång parlamentarisk process. Fördraget prövades också av den tyska för- fattningsdomstolen som i oktober samma år konstaterade att det var förenligt med den tyska förbundsrepublikens konstitution. Den 1 november 1993 trädde avtalet slutligen i kraft. Den europeiska unionen var därmed verklighet.
Vid EG:s toppmöten i Lissabon i juni 1992 och i Edinburgh i december samma år beslöt EG:s medlemsstater att inleda förhandlingar om medlemskap för Österrike, Sverige, Finland och Norge.
Detta skulle ske utan att först genomföra några större institutionella reformer, vilket ”EG—kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Ej heller ansågs det nödvändigt att avvakta ratificeringen av Maastrichtför- draget innan förhandlingarna kunde inledas.
För de tre förstnämnda ländernas del inleddes förhandlingarna vid ett gemensamt ministerrnöte den 1 februari 1993. Vid detta tillfälle formulerade Sverige sina huvudsakliga förhandlingsståndpunkter. Förhandlingarna med Norge inleddes formellt i april samma år. För svensk del ägde det sista förhandlingsmötet rum den 12 april 1994. De svenska förhandlingsmålen hade då i allt väsentligt uppnåtts. EL' godkände avtalet i maj och undertecknandet skedde den 25 juni 1994.
Efter det att förhandlingarna om villkoren för ett svenskt medlemskap i EU avslutades blev Sverige liksom de övriga kandidatländerna passiva observatörer i Europeiska unionen. Observatörsskapet är indelat i två faser: det passiva och det aktiva observatörsskapet.
Det passiva observatörsskapet innebar att den svenska regeringen dels fick del av den dokumentation som ligger till grund för arbetet i de permanenta representanternas kommitté (Coreper I och II), dels rätt att delta som observatör vid mötena med denna. Sveriges ambassadör vid delegationen vid de europeiska gemenskaperna (EG) i Bryssel har således representerat Sverige vid Coreper II—mötena sedan början av maj 1994 och dennes ställföreträdare, ministern vid samma delegation, vid Coreper I—mötena.
Under det passiva observatörsskapet hade Sverige (och de övriga kandidatländerna) möjlighet att begära konsultationer i de fall då Coreper 1 och II behandlade frågor som befunnits vara problematiska för kandidatlandet i fråga.
Efter undertecknandet av anslutningsfördraget, vilket ägde rum i samband med Europeiska rådets (EU—ländernas stats— eller regeringsche- fer) möte på Korfu den 24—25 juni 1994 inträdde Sverige (och de övriga kandidatländerna) i den aktiva observatörsfasen. Under denna inbjuds Sverige att delta. utöver i de permanenta representanternas kommitté, vid ministerrådets möten och vid möten med de 150—tal arbetsgrupper som finns under rådet. Det aktiva observatörsskapet innebär också att Sverige får del av all den dokumentation som utgör underlag till dessa möten.
Sverige har full yttranderätt vid mötena och deltar med ett viktigt undantag på samma villkor som medlemsstaterna; till skillnad från de länder som redan är medlemmar saknar kandidatländerna rösträtt.
Observatörsfasen upphör vid ett inträde i unionen.
Prop. 1994/95: 19
61
6 Förhandlingarna m.m.
6.1 Förhandlingarnas gång
Sveriges ansökan om medlemskap i de europeiska gemenskaperna överlämnades till ministerrådets ordförande den 1 juli 1991 av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Den 4 oktober samma år förklarade den tillträdande statsministern Carl Bildt i regeringsförklaringen att den första av de fyra stora uppgifter som skulle komma att dominera mandat- perioden var att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingarna om medlemskap i Europeiska gemenskaperna (EG).
Den svenska ansökan avsåg medlemskap i enlighet med den procedur som föreskrivs i artikel 237 i Romfördraget och i motsvarande artiklar i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol— och stålgemenskapen samt i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen. Enligt den rådande ordningen vid utvidgning av medlemskretsen lämnade EG:s ministerråd den svenska ansökan till kommissionen för dess utlåtande. Först efter att ha tagit ställning till ett sådant utlåtande från kommissionen skulle medlemsstaterna kunna fatta beslut om att inleda förhandlingar om medlemskap.
Som grund för sitt utlåtande gjorde konunissionen under det därpå följande året en analys av Sveriges förutsättningar att ikläda sig medlemskapets förpliktelser och av den påverkan på gemenskapen som ett svenskt medlemskap kunde förväntas få. Detta arbete skedde i praktiken i nära samverkan med svenska departement och myndigheter som kontinuerligt försåg kommissionen med underlag i form av statistiska uppgifter och utförliga beskrivningar av svenska förhållanden på alla relevanta politikområden. Därigenom etablerades redan på ett tidigt stadium en värdefull dialog som sedermera skulle visa sig underlätta de formella förhandlingarna.
När så Maastrichtfördraget om Europeiska unionen överenskoms i december 1991 och den svenska regeringen. efter att ha välkomnat detta. entydigt bekräftade att den syftade till ett fullt deltagande i samarbetet också på de nya politikområdena. kunde arbetet intensifieras med sikte på ett färdigt kommissionsutlåtande sommaren 1992. Processen fick en ytterligare betydelsefull impuls vid Europeiska rådets möte i Lissabon i juni 1992, då stats— och regeringscheferna riktade en uppmaning till institutionerna att påskynda förberedelsearbetet så att EG:s allmämta förhandlingsram skulle kunna vara färdig till toppmötet i december i Edinburgh. Därefter skulle formella förhandlingar kunna inledas omedelbart efter den interna ratificeringen av Maastrichtfördraget och sedan överenskommelse träffats om riktlinjer för EG:s budget för resten av 1990—talet (det s.k. Delors II—paketet).
Kommissionens utlåtande rörande den svenska kandidaturen antogs den 31 juli 1992 och överlämnades samma dag till medlemsstaterna och till Sverige. En enig kommission hade beslutat om utlåtandet och konstaterat att det inte fanns några oöverstigliga hinder för ett svenskt medlemskap i EG. Detta uteslöt dock inte att det fanns viktiga frågor
Prop. 1994/95: 19
62
som måste lösas i de kommande förhandlingarna. Mot bakgrund av den i december 1991 träffade överenskommelsen i Maastricht och de tydliga svenska tillkännagivandena i anledning av detta hade kommissionen byggt sitt utlåtande på det regelverk som kunde förutsättas gälla i den framtida europeiska unionen.
Innehållet och slutsatserna i kommissionens utlåtande överensstämde mycket väl med regeringens egna bedömningar beträffande förut- sättningama för ett svenskt medlemskap. Detta kan ses som resultat både av den nära kontakt som upprätthållits under detta arbetes gång och av de tidigare under året avslutade EES—förhandlingarna.
Hösten 1992 vidtog ett omfattande förberedelsearbete i regeringskans- liet med sikte på en formell förhandlingsstart så snart de s.k. Lissabon- villkoren uppfyllts (ratificering av Maastrichtfördraget och uppgörelse om Delors II—paketet). Med utgångspunkt i kommissionens utlåtande och de kommentarer som detta föranlett i det svenska beredningsarbetet inleddes arbetet med att formulera en svensk förhandlingsplattform som skulle kunna presenteras i ett ofliciellt öppningsanförande. Parallellt med detta arbete genomfördes under hösten informella tekniska samtal med kommissionen i syfte att så långt möjligt söka identifiera de förhandlings— frågor som kunde förväntas kräva övergångsarrangemang eller andra speciallösningar.
Vidare gjordes från svensk sida betydande ansträngningar i EG—huvud- städerna för att vinna gehör för en tidig förhandlingsstart genom en uppluckring av de s.k. Lissabonvillkoren. En tidig start och ett snabbt förhandlingsförlopp var förutsättningar för att den svenska målsättningen med sikte på medlemskap den 1 januari 1995 skulle kunna uppnås. Så snart en intern lösning på frågan om Danmarks ställning inom EU hade överenskommits borde EG därför kunna släppa det formella kravet på ratificering av unionsfördraget före en förhandlingsstart.
Sedan de danska problemen funnit en för alla parter tillfredsställande lösning och EG—länderna överbryggat motsättningarna rörande Delors II—paketet, kunde Europeiska rådet i Edinburgh besluta att medlemskapsförhandlingar skulle inledas med Österrike, Sverige och Finland i början av år 1993. Vidare skulle förhandlingar inledas med Norge så snart kommissionen hunnit färdigställa sitt utlåtande. För- handlingarna skulle övergå till att föras under Artikel 0 i Fördraget om Europeiska unionen och skulle kunna avslutas först när alla tolv medlemsstater ratificerat detta fördrag.
Edinburghbeslutet blev en otvetydig framgång för det dåvarande brittiska ordförandeskapet men kan också ses som ett resultat av kandidatländemas — inte minst Sveriges — ansträngningar att i bilaterala kontakter på alla nivåer söka vinna politiskt gehör för en ambitiös tidtabell och en dynamisk utvidgningsprocess.
Förhandlingsstarten ägde rum den 1 februari 1993 i Bryssel. EG—sidan företräddes av den danske rådsordföranden utrikesminister Niels Helveg Petersen biträdd av den för utvidgningen ansvarige kommissionsledamo- ten Hans van den Broek. Europaminister Ulf Dinkelspiel presenterade i sitt öppningsanförande den svenska synen på EG—samarbetet och de förhoppningar man på svensk sida knöt till ett deltagande som fullvärdig
Prop. 1994/95: 19
medlem. Vidare gav han en utförlig redogörelse för den centrala svenska förhandlingsmålsättningen. Anförandet återges i bilaga ].
Sedan den mellanstatliga utvidgningskonferensen konstituerats och de formella förhandlingarna inletts, ägnades våren först och främst åt en systematisk genomgång med de fyra kandidatländerna av det samlade EG—regelverket (s.k. acquis—genomgångar). Dessa genomgångar, som leddes av kommissionen, ägde rum på expertnivå och syftade till att indela den samlade sekundärrätten (främst direktiv och förordningar) i olika kategorier: rättsakter som medförde substansproblem för något eller några kandidatländer, rättsakter som förutsattes bli föremål för tekniska anpassningar och sådana som kunde lämnas åt sidan och prickas av som oproblematiska. Dessa genomgångar gav också tillfälle till informella samtal där kandidatländemas experter kunde få förklarande kommentarer från kommissionen om innebörden av vissa rättsakter.
Mot bakgrund av dessa genomgångar och i ansluming till de formella förhandlingsmöten som hölls före sommaruppehållet (tre chefsförhand- larmöten och ett ministerrnöte) presenterades successivt svenska positionspapper på praktiskt taget alla de förhandlingsområden som täcktes av regelverket. De svenska förhandlingspositionerna utarbetades med öppningsanförandet den 1 februari 1993 som utgångspunkt och i gemensam beredning i regeringskansliet innan de framfördes till EG. Vidare skedde regelbundna avstänmingar med partierna i riksdagen, genom dess EG—delegation.
Vid ministermötet i juni hade genomgångama på de flesta områden kunnat avslutas och Sverige hade presenterat sina positioner vad gällde alla förhandlingskapitel som helt eller delvis täcktes av EES—avtalet. Åtta EES—relaterade av sammanlagt 29 förhandlingskapitel kunde antecknas som oproblematiska. och frågorna kring flora och fauna (väsentligen jaktregler) kunde lösas. Vidare noterades framsteg inom ytterligare fyra förhandlingskapitel (fri rörlighet för tjänster resp. kapital, konkurrens— politik och energi).
Kort tid efter junimötet beslöt Europeiska rådet vid sitt möte i Köpenhamn att förhandlingarna skulle påskyndas med sikte på utvidgning per den 1 januari 1995. Vid höstens första möte på ministernivå som ägde rum den 5 oktober 1993 bekräftade det belgiska ordförandeskapet att denna målsättning låg fast och att det nu behövdes en ny impuls för att denna skulle kunna förverkligas. Ytterligare två förhandlingskapitel — det omfattande regelverk som avsåg tullunionen respektive Euratom — hade färdigförhandlats och genomgångama av regelverket var vid det laget avslutade. Vidare hade Sverige då presenterat positionspapper på alla områden utom vad avsåg de finansiella frågorna och institutionerna.
Vid ministermötet den 9 november 1993 kunde förhandlingarna efter ratificeringen av Maastrichtfördraget formaliseras enligt artikel 0 i fördraget. Parterna beslöt samtidigt att utöka konferensens arbetsprogram till att omfatta också de nya samarbetsområdena. nämligen den ekono— miska och monetära unionen, den gemensamma utrikes— och säkerhets— politiken, det inrikes och rättsliga samarbetet samt övriga bestämmelser i fördraget (bl.a. det sociala protokollet). Den 29 oktober hade Euro- peiska rådet vid sitt möte i Bryssel gjort ett uttalande av innebörd att
Prop. 1994/95: 19
64
förhandlingarna måste påskyndas ytterligare för att den gemensamma målsättningen skulle kunna nås. Detta i förening med Europaparlamentets uttalade budskap att lämna sitt godkännande under innevarande mandat— period hade föranlett Europeiska rådet att ange den 1 mars 1994 som måldatum för förhandlingarnas avslutande. Mot denna bakgrund enades ministrarna om att söka åstadkomma ett förhandlingsgenombrott före årsskiftet.
Efter gemensamma ansträngningar och tack vare betydande politisk vilja lyckades parterna vid ministermötet den 21 december 1993 uppnå ett genombrott av stor betydelse för den fortsatta förhandlingsprocessen. Flera viktiga frågor löstes — hälsa/miljö/säkerhet, de handelspolitiska frågorna samt monopol— och snusfrågorna. Vidare kunde förhandlingarna avslutas beträffande tre av de fyra s.k. Maastrichtkapitlen, nämligen den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken, rättsligt och inrikes samarbete samt övriga bestämmelser i unionsfördraget (bl.a. det sociala protokollet och bekräftelsen av att den svenska arbetsmarknadsmodellen är fullt förenlig med EG:s regelverk). Det framgångsrika decembermötet innebar att 18 av de 29 förhandlingskapitlen klarats av och att måldatum den 1 mars 1994 låg inom realistiskt räckhåll.
Ytterligare möten i konferensen samt åtskilliga infomiella kontakter ägde därefter rum under januari och februari med sikte på en slutlig överenskommelse i månadsskiftet februari-mars. Efter närmare tre dygns kontinuerliga förhandlingar kunde Sverige och EU den 1 mars 1994 enas om ett omfattande paket som i praktiken innebar att överenskommelse nåddes om så gott som samtliga villkor för Sveriges inträde som medlem i den europeiska unionen. Centrala i slutförhandlingen var frågorna om jordbrukspolitiken, om regionalpolitiken och om budgeten. En formell uppgörelse rörande de institutionella frågorna tick dock anstå i avvaktan på en intern EU—överenskommelse om formerna för majoritetsbeslut i ett framtida utvidgat EU.
Slutuppgörelsen från det s.k. maratonmötet låg väl i linje med de svenska förhandlingsmälsättningarna och byggde på tre huvudelement: budgetlösningen, jordbruksöverenskommelsen och det regionalpolitiska paketet. Därtill kom liskeöverenskommelsen. de veterinära och fytosani— (ära frågorna (bl.a. salmonellalösningen), resandebestämmclserna och överenskommelsen rörande förvärv av fritidsfastigheter.
Förhandlingarna kunde i praktiken avslutas den 30 mars då chefsför— handlarna enades om en samlad lösning för de återstående institutionella frågorna. En förutsättning för detta var att de tolv medlemsstaterna dagen före hade formaliserat sin kompromisslösning rörande beslutsordningen i rådet.
Efter slutredigering kunde den färdiga avtalstexten den 13 april överlämnas för behandling i Europaparlamentet. Den 4 maj 1994 lämnade parlamentet med bred majoritet (380 röster för, 21 mot och 60 nedlagda röster") i enlighet med Artikel 0 sitt godkännande till det svenska anslutningsavtalet. Undertecknandet ägde rum den 24 juni 1994 i samband med Europeiska rådets möte på Korfu.
5 Riku/figur: 1994-595. I .ru/nl. Nr !(). I)t'l I.
Prop. 1994/95: 19
65
6.2 Förhandlingsarbetets organisation
Medlemskapsförhandlingarna med EU har förts inom ramen för en mellanstatlig konferens mellan kandidatlandet Sverige å ena sidan och EU:s medlemsstater under ledning av ordförandelandet å den andra sidan. Resultatet är ett fördrag som reglerar villkoren för Sveriges anslutning till den europeiska unionen.
Som redan redovisats, har de ställningstaganden och förhandlingsposi- tioner som aktualiserats för unionens vidkommande fastställts av medlemsländerna i ministerrådet. Det praktiska förberedelsearbetet har dock i stor utsträckning skett i kommissionen, vars roll därför varit betydligt viktigare än vad de formella förutsättningama antytt.
Det är således kommissionen som internt har lagt fram förslag till gemenskapsståndpunkter beträffande kandidatlandets anpassning till existerande regelverk (EG-rättsregler som redan trätt i kraft). Vad däremot beträlfar de nya samarbetsområden av mellanstatlig karaktär som omfattas av unionsfördraget, dvs. den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken samt det inrikes och rättsliga samarbetet, har det varit ordföranden i ministerrådet som tagit initiativ och som fört unionens talan i nära kontakt med medlemsstaterna och kommissionen.
Från EU—sidans synpunkt har förhandlingarna förts med en framtida partner och gällt en utvidgning av den egna medlemskretsen. De formella förutsättningama har således skilt sig markant från vad som var fallet under EES—förhandlingarna, då det var kommissionen som på grundval av ett mandat från medlemsländerna förde förhandlingar om ett sam- arbets— eller associationsavtal enligt Romfördragets artikel 238.
Förhandlingarna har förts på två huvudsakliga nivåer: minister— respektive chefsförhandlarnivå. På EU—sidan har arbetet letts av sittande ordföranden i utrikesministerrådet. Under det första halvåret 1993 hade den danske utrikesministern det övergripande ansvaret. under det andra halvåret Belgiens utrikesminister Claes och under våren 1994 slutligen dennes grekiske kollega, Europaministem Pangalos. Det är vidare ordföranden i Coreper (de ständiga representanternas kommitté, dvs. medlemsländernas ambassadörer i EU) som varit chefsförhandlare, och detta enligt samma rotationsschema som för ordförandeskapet i minister— rådet. Ansvarig för utvidgningsförhandlingama i kommissionen har varit ledamoten för utrikesfrågor. Hans van den Broek. Denne har under sig haft en generaldirektör med en särskild projektgrupp (ras/(force) på ett 40—tal personer till sitt förfogande för förhandlingarna med de fyra kandidatländerna. Sverige företräddes på ministemivå av statsrådet Ulf Dinkelspiel.
Sekretariatsfunktionen för den mellanstatliga konferensen har varit förlagd till ministerrådets sekretariat, där man på motsvarande sätt som inom kommissionen inrättat en särskild projektgrupp för utvidgningsför— handlingarna.
Under ministrarnas och chefsförhandlarnas överinseende bedrevs ett omfattande och kontinuerligt arbete på expertnivå. Inom ramen för de ovannämnda genomgångama av EG:s regelverk samt i uppföljande tekniska samtal har man gått igenom och inventerat hela förhand—
Prop. 1994/95: 19
66
lingsmaterian samt systematiskt fört åt sidan de olika delarna av det samlade regelverket allteftersom enighet uppnåtts. De problem som har identifierats och som inte kunnat lösas på expertnivå har förts upp till chefsförhandlarna. Som högsta nivå i medlemskapsförhandlingarna har sedan ministermötena fungerat.
6.3 Det svenska beredningsarbetet
Förhandlingsarbetet har letts av regeringen. Praktiskt taget samtliga departement har varit inblandade i förhandlingarna. Samordningen av det svenska förhandlingsarbetet har ombesörjts av UD:s handelsavdelning i nära samråd med samtliga berörda departement.
Beredningsarbetet har i betydande utsträckning underlättats av de erfarenheter som vunnits genom EES—förhandlingarna. Detta gäller inte bara innehållet och behandlingen av Hera centrala sakfrågor som blivit föremål för förnyade förhandlingar i medlemskapssammanhanget utan också de rutiner som sedan tidigare etablerats för att ta fram och gemensamt formulera svenska positioner. Därför har regeringen under medlemskapsprocessen liksom under EES—förhandlingarna utnyttjat hela den organisation med bl.a. ett trettiotal arbetsgrupper för olika inte- grationsområden som då skapades för beredning och avstämning. Till arbetsgrupperna har särskilda referensgrupper varit knutna med deltagan- de av olika myndigheter och intresseorganisationer. Vidare har regerings- kansliets beredningsgrupp för Europafrågor regelbundet under processens gång samrått om det aktuella förhandlingsläget.
Förhandlingsarbetet har som redan nämnts i hög grad byggt på en formaliserad procedur där Sverige bl.a. mot bakgrund av vad som framkommit i genomgångama av EG:s regelverk formulerat positionspap- per på de olika områdena.
Utöver samrådet i ovannämnda arbets— och beredningsgrupper samt för att underlätta den slutliga avstämningen av såväl skriftliga positioner som underlag för svenska anföranden har varje formellt möte i konferensen föregåtts av interna möten med de för EG—samordningen ansvariga tjänstemännen vid de berörda departementen. Vidare har samtliga positioner behandlats i statssekreterargruppen för Europafrågor, innan dokumenten expedierats och överlämnats till EU av Brysseldelegationen.
I sammanhanget bör Brysseldelegationens roll understrykas — inte bara vad gäller de diplomatiska ansträngningarna i form av löpande kontakter med EG—institutionerna och medlemsstaternas representationer på plats utan också som aktiv deltagare i det svenska beredningsarbetet. Vidare har ett omfattande arbete lagts ned av våra ambassader i EU—huvudstä- derna » både i form av särskilda uppvaktningar på olika nivåer och genom utnyttjande av redan etablerade kontakter samt. som resultat därav, en ofta mycket initierad rapportering om synen hos värdlandets regering, parlament och politiska partier på de centrala förhandlings— frågorna. Från svensk sida har fortlöpande tagits bilaterala kontakter med medlemsländerna liksom med kommissionens ledning.
Kontakter har också upprätthållits kandidatländerna emellan under
Prop. 1994/95: 19
67
förhandlingsförloppet. Detta gäller givetvis särskilt kontakterna mellan de nordiska kandidatländerna. Samrådet med Norge och Finland har varit förtroendefullt och till stor nytta inte bara på områden där de nordiska länderna har haft sarmnanfallande intressen utan också i övriga frågor.
Regeringen har under hela processen bemödat sig om största möjliga öppenhet kring och bredast möjliga uppslutning bakom den svenska förhandlingsuppläggningen. Detta gäller inte bara formuleringarna i det svenska öppningsanförandet utan också sakinnehållet i alla de positioner som successivt lagts fram i konferensen. Samrådet och avstämningarna med partierna i riksdagen har varit av avgörande betydelse. Den av riksdagen tillkallade särskilda delegationen, Svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG—Sverige (EU—delegationen) har svarat för samrådet med regeringen under förhandlingarna. Europa- ministern har kontinuerligt informerat EU—delegationen om förhand— lingsutvecklingen, och ansvariga statsråd har vid återkommande tillfällen redogjort för regeringens hantering av de olika förhandlingsfrågorna. Alla viktigare förhandlingspositioner har avståmts med partierna i riksdagen. och samtliga positionspapper har överlämnats till EU—delega- tionen samtidigt som de presenterats i Bryssel.
Utöver det samråd som dessutom ägt rum i Utrikesnämnden har riksdagen i sin helhet kontinuerligt informerats om förhandlingarnas förlopp. Detta har skett genom att Europaminister Ulf Dinkelspiel vid återkommande tillfällen har lämnat aktuell information i riksdagen. Vidare har statsrådet besvarat frågor och interpellationer rörande Europapolitiken och medlemskapsförhandlingarna.
Insatserna för att sprida information till allmänheten om medlemskaps— förhandlingarna och deras resultat är av grundläggande betydelse för medborgarnas möjligheter att ta aktiv ställning i höstens folkomröstning. Redan i augusti 1992 upprättades inom Utrikesdepartementet Sekretariatet för Europainformation. Jämsides med detta sekretariat arbetar en särskild delegation med att fördela medel till enskilda organisationer för informationsinsatser kring integrationsfrågorna. Riksdagen har hittills anslagit 181 miljoner kronor för informationsverksamheten.
Parallellt med de aktiva insatserna på detta område har det varit angeläget att möjliggöra insyn för allmänheten i den pågående för- handlingsprocessen liksom i beredningsarbetet. l linje härmed förklarade regeringen redan från början att förhandlingarna skulle föras så öppet som möjligt. Vid sidan av den information som lämnats till riksdagen och dess partier har utförligt pressmaterial därför kontinuerligt presenterats om förhandlingarnas förlopp samt om träffade deluppgörelser. I samma anda beslöts på ett tidigt stadium att överlämnade svenska positionspapper skulle göras tillgängliga för allmänheten. Därigenom har medborgarna beretts möjlighet att göra en självständig bedömning av förhandlingsm- fallet på olika områden. Som ett led i regeringens strävan att ge en bred och fyllig information om vad ett svenskt medlemskap i EU innebär har Utrikesdepartementets handelsavdelning dessutom utgivit en serie s.k. grönböcker. l grönböckerna återfinns också kortfattade beskrivningar av relevanta ISG—rättsakter.
Vidare bör nämnas arbetet på att till svenska överföra de grund
Prop. 1994/95: 19
68
läggande fördragen och EG:s s.k. sekundärrätt (förordningar, direktiv och beslut m.m.). De förstnämnda förelåg i godkänt skick vid tidpunkten för anslutningsfördragets undertecknande den 24 juni 1994 och sekundär— rätten skall föreligga på svenska språket senast vid medlemskapets inträdande.
Redan den 18 januari 1990 beslutade regeringen att tillsätta en delegation för att svara för översättning av bl.a. det regelverk som avsågs omfattas av EES—avtalet. Den 25 juni 1992 uppdrogs åt Delegationen för översättning av EG:s regelverk att dessutom svara för översättningen av de EG—rättsakter som aktualiseras vid ett svenskt medlemskap. Den tillkommande textmassan uppskattades till närmare 40 000 sidor i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Detta arbete bedrivs nu under mycket stark tidspress, eftersom hela textmassan måste vara översatt och granskad i Sverige i tid för att kunna underkastas slutligt formellt godkännande före den 1 januari 1995.
I departementspromemorian (Ds 1994:48) Sveriges medlemskap i den europeiska unionen redovisas innebörden av medlemskapet. Särskilt redovisas de förhandlingslösningar som överenskommits. Promemorian har som inledningsvis redovisats remissbehandlats.
Prop. 1994/95: 19
69
7 Anslutningsfördraget 7. 1 Översikt
Det anslutningsfördrag genom vilket Sverige blir medlem i Europeiska unionen är i huvudsak uppbyggt som de tidigare anslutningsavtal genom vilka Europeiska gemenskaperna utvidgats. I likhet med dessa äldre avtal består anslutningsfördraget av två dokument, ett kort fördrag och en omfattande anslutningsakt. Därjämte finns en kort slutakt. Till anslut- ningsakten är fogade 19 bilagor och 10 protokoll, till slutakten ett antal förklaringar (deklarationer), gemensamma eller enskilda.
Fördraget i dess helhet är ett omfattande verk — omkring 600 sidor — mest på grund av alla de tekniska anpassningar som behövt göras till rättsakter, som EG antagit över en period av snart 40 år.
Enligt artikel 1.1 i fördraget blir Sverige och de andra kandidatländerna Finland, Norge och Österrike medlemmar i Europeiska unionen och parter i de grundläggande fördrag genom vilka den europeiska kol— och stålgemenskapen, den europeiska gemenskapen, den europeiska atom— energigemenskapcn och den europeiska unionen upprättats.
Artikel 1.2 i fördraget upptar en hänvisning till de villkor för tillträde och de anpassningar av nyssnämnda fördrag som nödvändiggjorts av tillträdet, vilka alla införts i den till fördraget fogade anslutningsakten. Reglerna i denna akt utgör en integrerad del av fördraget.
Artikel 2.2 föreskriver att anslutningsfördraget träder i kraft den 1 januari 1995 förutsatt att alla ratifikationsinstrument vederbörligen deponerats dessförinnan. Om ett kandidatland uteblir, ansluts de övriga till unionen på den bestämda dagen. Om detta skulle bli fallet beslutar rådet om nödvändiga justeringar i fördraget.
Ovannämnda bestämmelser i fördraget utgör de centrala reglerna om svensk anslutning till EU. I den mån särskilda undantag, övergångsregler eller anpassningar inte upptagits i anslutningsakten blir de för gemenska- perna grundläggande fördragen (primärråtten) och alla därtill anslutande rättsakter (sekundärrätten), som antagits före tillträdet, liksom de avtal m.m. som EG ingått med tredje land eller internationell organisation bindande för Sverige.
I korthet innebär detta, att avtalet endast i begränsad omfattning ger besked om den totala innebörden av ett medlemskap. Denna innebörd framgår först vid ett närmare studium av grundfördragen, de antagna rättsakterna och EG:s avtal med tredje länder och internationella organisationer samt av EG—domstolens praxis. Anslutningsavtalet berör de frågor som varit aktuella i medlemskapsförhandlingen och resulterat i särlösningar eller förtydliganden.
Anslutningsakten med de närmare anslutningsvillkoren och de därav föranledda anpassningarna av grundfördragen innehåller fem olika delar.
Den första delen upptar en rad artiklar med allmänna bestämmelser. Vissa uttryck — såsom grundläggande fördrag — definieras i en inledande artikel, i den följande anges att fördrag och rättsakter antagna inom EG före anslutningen är bindande för de nya medlemsstaterna. Därpå följer en rad artiklar som rör avtal m.m. mellan medlemsländerna och gentemot
Prop. 1994/95: 19
70
tredje land. I artikel 3 hänvisas till de konventioner och instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område (den tredje pelaren) som gäller vid tiden för anslutningen. De nya medlemsländerna skall ansluta sig till dem som då är öppna för undertecknande och även införa sammanhängande administrativa och andra arrangemang. 1 artikel 4 förpliktas de nya medlemsländerna bl.a. att ansluta sig till avtal och överenskommelser som de nuvarande medlemsländerna ingått sinsemel— lan. Artikel 5 behandlar på motsvarande sätt överenskommelser och avtal som gemenskapen, i förekommande fall tillsammans med med- lemsländerna, ingått med tredje land. Artikel 6 stadgar att det brytdatum för existerande avtal som anges i artikel 234 i Romfördraget och artiklarna 105 och 106 i Euratomfördraget, för de nya medlemsländerna. skall vara tidpunkten för anslutningen. Artiklarna 7—10 rör den EG-rättsliga statusen på anslutningsfördragets olika delar. En närmare redovisning rörande avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna lämnas i avsnitt 9.
I anslutningsaktens andra del (artiklarna 11—28) ges de regler om gemenskapernas institutioner som föranleds av utvidgningen. Här föreskrivs bl.a. att Sverige skall ha 4 röster i rådet samt utse 22 representanter i Europaparlamentet. Vidare anges det nya antal med- lemmar i kommissionen och domstolen som föranleds av utvidgningen. Sverige kommer i praktiken att utse en medlem i kommissionen och en domare i domstolen.
Den tredje delen av anslutningsakten (artiklarna 29—30) upptar hän- visningar till de mycket omfattande bilagor (I och II) som redovisar samtliga de rättsakter vilka behövt anpassas tekniskt för att möjliggöra de nya medlemsstaternas tillträde. Den tekniska anpassningen har inneburit framför allt att ett antal svenska begrepp, institutioner m.m. införts vid sidan av motsvarande element från de tidigare medlemsstaterna.
Efter en inledande avdelning med institutionella övergångsarrangemang (artikel 31) återfinns i den fjärde delen av anslutningsakten de undantag eller övergångsbestämmelser, som blivit resultatet av förhandlingarna i en särskild konferens mellan gemenskaperna och de länder som sökt medlemskap. Övergångsreglerna upptar fem avdelningar (ll—VI), en för varje ny medlemsstat samt en avdelning för jordbruk. Till avdelningarna är fogade ett antal bilagor och protokoll. I den mån särlösningar eller liknande förekommer har dessa behandlats av konferensen i huvudsak efter den kapitelindelning, som använts vid medlemskapsförhandlingarna.
Många kapitel i konferensens förhandlingslista har kunnat avföras från förhandlingarna på ett ganska tidigt stadium, då de varit helt eller till stor del okontroversiella. Till detta har som redan nämnts framför allt EES—avtalet bidragit. Sådana kapitel avser bl.a. fri rörlighet för arbetstagare, transportpolitik, konsument— och hälsofrågor, forskning och informationsteknologi, utbildning, statistik, bolagsrätt och sociala frågor.
Övergångsbestämrnelserna för Norge, Österrike och Finland upptar artiklarna 32—111 (avdelning II—IV). Övergångsbestämmelserna för Sverige återfinns i artiklarna 112—136 avdelning V samt för jordbrukets del i avdelning VI.
Prop. 1994/95: 19
71
7.2 Särlösningar för Sverige
Kapitel 1 i avdelning V upptar fri rörlighet för varor, där en betydelsefull inledande artikel behandlar normer för miljön. Enligt artikel 112 i akten behöver Sverige för en tid av fyra år inte tillämpa ett antal EG—regler på området miljönormer, vilka regler samlats i bilaga XII. Innebörden är att Sverige under denna tid kan behålla sina strängare skyddsnormer vad gäller bl.a. klassificering och märkning av vissa ämnen och preparat samt förbud och begränsningar för vissa farliga ämnen.
Artikeln stipulerar vidare att de ifrågavarande EG—reglerna skall ses över i enlighet med 15st procedurer under fyraårsperioden. Av en gemensam förklaring fogad till slutakten framgår att översynen avses leda till beslut före periodens utgång. Parterna betonar i en annan gemensam förklaring bl.a. den stora vikt de fäster vid en hög nivå för främjandet av miljöskyddet inom unionen.
I ett avslutande stycke föreskriver artikel 112 att Sverige vid slutet av övergångsperioden kan tillämpa det gemensamma regelverket på samma villkor som nuvarande medlemsstater. Häri ligger möjligheten att vid behov åberopa den s.k. miljöklausulen enligt artikel 100a.4, som ger en medlemsstat rätt att under vissa förutsättningar behålla en högre nationell miljöskyddsnivå.
Av ett tillägg till bilaga XII framgår att översynen under övergångs- perioden bl.a. skall avse klassificering av ”måttligt” farliga substanser och preparat (den s.k. fjärde klassen). En särskild gemensam förklaring ger slutligen Sverige rätt att behålla sitt förbud mot återvinning av de miljöfarliga kemikalierna PCB/PCT.
Kapitel 2 om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital innefattar endast en regel (artikel 114) som ger Sverige rätt att bibehålla sin nuvarande lagstiftning rörande fritidsbostäder under en tid av fem år från anslutningen. I en förklaring till slutakten framhålls att inget hindrar Sverige från att vidta nationella, regionala eller lokala åtgärder be- träffande fritidsfastigheter. om de tillämpas utan diskriminering av medborgare i unionsstater.
Kapitel 3 behandlar jiske. I artikel 116 beskrivs tidsperspektivet för Sveriges tillträde till fiskevatten och resurser. Där inte annat anges kommer dessa regler att gälla fram till dess att EG inför ett nytt system med fisketillstånd, eller längst till år 2002, då EG kommer att genomföra en översyn av sin fiskeripolitik. I de följande artiklarna (117—120) definieras svenska fartyg samt de områden inom vilka Sverige tillåts fiska.
I artikel 121 fastställs det svenska införlivandet i EG:s fasta fördelning av kvoterade aner, den s.k. relativa stabiliteten. För varje art anges ett fiskeområde samt en svensk procentandel av EG:s totalkvot. Vidare framgår i artikeln det svenska tillträdet till s.k. okvoterade arter. Sverige ges här möjlighet att fiska skarpsill och tobis till en kvot av 1330 ton samt vissa andra arter, inom en kvot av 1000 ton. Dessa regler kommer att gälla fram till dess att EG inför systemet med iisketillstånd enligt ovan.
I artikel 124 behandlas Sveriges bilaterala fiskeavtal med tredje land.
Prop. 1994/95; 19
72
Dessa kommer efter anslutningen att administreras och senare omför- handlas av EG.
Gemenskapen kommer under tre år framåt att fortsätta att bidra till de svenska utsättningarna av laxsmolt, vilket fastställs i artikel 125.
I bilaga I:X fastställs de tekniska anpassningar av EG:s regelverk som är nödvändiga på fiskets område. Detta innefattar bl.a. svenska nanm på arter, svenska hamnar och marknader samt tillträde till omkringliggande länders och Sveriges kustvatten.
Av bilaga XVzVIII framgår det att Sverige (liksom Finland och Norge) under tre år erhåller undantag från EG:s förbud att bedriva foderfiske efter sill. Efter denna period förbinder sig EG att se över sin egen normgivning. Vidare ges Sverige tillstånd att under en övergångsperiod om 18 månader fortsätta ett riktat trålfiske efter skarpsill i Skagerrak och Kattegatt med 16 mm maska. Därefter skall EG se över denna typ av fiske. I slutet av bilagan fastställs vidare en sex månaders övergångstid för försäljning av konserverad skarpsill i Sverige under varubeteckningen ”konserverade sardiner”.
I slutaktens text finns två gemensamma förklaringar som rör det svenska fisket, nämligen en om fiskemöjligheter och fördelningen av fiskeresurser genom framtida tredjelandsavtal i Östersjön samt en om Sveriges bilaterala fiskeavtal med Norge. Vad gäller tredjelandsavtalen skall ingen hänsyn tas till de utbyten av fiskemöjligheter som skett före anslutningen, eftersom dessa återförts till parterna vid beräkningen av fördelningen av fiskeresurser inom gemenskapens vatten i Östersjön. I den sistnämnda förklaringen förbinder sig Norge att vidmakthålla Sveriges rättigheter i enlighet med det bilaterala avtalet från år 1977 genom att årligen efter konsultationer överföra fiskekvoter i Nordsjön till Sverige.
Kapitel 4 behandlar förbindelserna med tredje land och tullunionen. Kapitlet upptar bl.a. regler om textilhandeln och om 1992 års svenska frihandelsavtal med Estland. Lettland och Litauen.
I fråga om textil/za/zdeln gäller enligt artikel 127 att Sverige från tillträdet skall tillämpa EG:s kvotsystem och de bilaterala avtal och arrangemang om textilimport som EG slutit med tredje land. EG skall emellertid inleda förhandlingar med tredje land om avtal med an- passningar av de kvantitativa restriktionerna. Avtalen skall ta hänsyn till de mönster som råder i handeln mellan Sverige och de stater som leveranserna kommer från. I en gemensam förklaring till slutakten framgår att avtalen skall framförhandlas i enlighet med vad som överenskorrtrnits med Sverige i konferensen. Skulle sådana avtal inte ha träffats före anslutningsdagen har EG förbundit sig att genom övergångs- anordningar säkerställa att avtalen tillämpas av EG.
EG har under år 1994 undertecknat bilaterala frihandelsavtal med de baltiska staterna. Avtalen avses träda i kraft den 1 januari 1995. Skulle avtalen inte ha trätt i kraft vid tiden för Sveriges anslutning till EG skall gemenskapen enligt artikel 131 vidta de åtgärder som behövs för att varor med ursprung i de baltiska staterna skall ha tillträde till den svenska marknaden i oförändrad omfattning.
Fjärde delens kapitel 5 innehåller bestämmelser om jinansiering och
Prop. 1994/95: 19
73
budget. Här återfinns bl.a. artikel 134 som stadgar att gemenskapen till Sverige som en utgift på den gemensamma budgeten skall betala totalt 9 miljarder kronor under åren 1995—1998. Detta är den "infasning” i budgeten som EG medgivit Sverige.
I en särskild avdelning (VI) i den fjärde delen av anslutningsakten behandlas jordbruk. Enligt artikel 137 jämförd med artikel 2.2 i fördraget skall de rättigheter och skyldigheter som följer av den gemensamma jordbrukspolitiken gälla fullt ut för Sveriges del fr.o.m. den 1 januari 1995. I flertalet av avdelningens övriga artiklar regleras övergångs- arrangemang för de tre andra kandidatländerna. Av de artiklar som rör Sverige år av särskild betydelse artikel 142 som behandlar det nationella statsstödet till jordbruket. Av artikeln följer att Sverige kan fortsätta att lämna långsiktigt nationellt stöd för att säkerställa jordbruket i norra Sverige. 1 artikel 149 finns bestämmelser om bl.a. medfinansiering av statistik och utgiftskontroll.
Som nämnts ovan finns i bilagor till anslutningsakten nödvändiga tekniska anpassningar. För jordbrukets del finns dessa anpassningar i huvudsak i bilaga I:V. Bilageavsnittet är uppdelat i sex underavdelningar, A—F.
I avdelning A finns allmänna bestämmelser som innebär anpassningar av rättsakter som rör uppgiftsinsamling, statistik och kvalitetspolitik. ] nästa avdelning behandlas de jämkningar som behövs för tillämpningen av de rättsakter som rör marknadsregleringarna. Här finns bestämmelser om de kvoter som tilldelas Sverige i fråga om bl.a. mjölk, nötkött och socker. I avdelningarna C och D behandlas rättsakter som innehåller bestämmelser om bl.a. jordbrukets struktur. Växtskydd och ekologiskt jordbruk. l avdelning C finns föreskrifter om stöd till jordbruk i bergsområden och andra mindre gynnade områden.
Avdelning E avser anpassningar på de veterinära och zootekniska områdena. I avdelningen behandlas bl.a. djurhälsa, folkhälsa och djurskydd. Här finns de rättsakter som behöver ändras som en följd av det för Sverige positiva förhandlingsresultatet i fråga om bl.a. svinsjuk- domen PRRS, salmonella. BSE (den s.k. galna kosjukan), och möjlighet att få s.k. tilläggsgarantier.
Jordbruket regleras förutom i bilaga 1 även i bilagorna XV och XVIII. I den förstnänmda bilagan upptas bl.a. rättsakter som skall tillämpas på visst sätt i förhållande till de nya medlemsstaterna. ] bilaga XVIII finns rättsakter vilkas tillämpning skjuts upp för dessa stater.
] bilaga XV:Vll finns på samma sätt som i bilaga IzV sex under- avdelningar, A—F. Förutom rättsakter som innehåller allmänna bestämmelser finns här rättsakter om marknadsorganisation, jordbruks- grödor, jordbrukets struktur, djurfoder och utsäde. Här regleras bl.a. Sveriges övergångsperioder vad beträffar lättmjölk, antibiotika och andra tillsatser i djurfoder och kadavermjöl.
I bilaga XVIII slutligen förtecknas rättsakter om ägg och fjäderfä och Växtskydd. För dessa beviljas ett— och tvååriga övergångstider.
Till slutakten har fogats tre deklarationer som gäller svenskt jordbruk. Här finns dels en förklaring om uppfyllande av sådana åtaganden från unionens sida som inte särskilt redovisas i anslutningsakten. Genom en
Prop. 1994/95: 19
74
deklaration som tas in i ett konferensdokument från den 11 april 1994 knyts dessa åtaganden till de konferensdokument som redovisar det slutliga förhandlingsresultatet för svensk del. Dessutom finns förklaringar om stöd till miljövänligt jordbruk och till bergsjordbruk och jordbruk i mindre gynnade områden.
Avdelning VII upptar bl.a. en bestämmelse (artikel 151) med hän- visning till bilaga XV, som i sin tur innehåller en rad övergångs— bestämmelser på skilda områden, exempelvis beträffande bilbälten och avgaser från vissa dieselmotorer. Här finns också övergångsregler för livförsäkringsbolagens placeringar, för tillämpning av Euratomfördragets säkerhetsnormer samt för tillämpning av vissa regler på skatteområdet. Bilagan innehåller bl.a. delvis reviderade införselbestämmelser i fråga om alkohol och tobak. Slutligen upptar bilagan ett medgivande för Sverige och Norge att fortsätta handel med snus förutsatt att varan inte exporteras till de medlemsländer där ifrågavarande direktiv är tillämpligt fullt ut.
7.3 Genomförandebestämmelser, bilagor, protokoll, slutåkt och förklaringar
Artikel 152 i anslutningsakten stipulerar att en medlemsstat kan ansöka om bemyndigande att vidta skyddsåtgärder om allvarliga svårigheter skulle uppstå inom någon ekonomisk sektor för att rätta till situationen och anpassa sektorn till ekonomin i den gemensamma marknaden. Under samma förutsättningar får var och en av de nuvarande medlemsstaterna ansöka om att vidta skyddsåtgärder. Artikeln gäller endast för är 1995.
I en femte del av anslutningsakten har samlats ett antal genomförande- bestämmelser, bl.a. om upprättande av institutioner och organ, som föranleds av anslutningen. I en särskild avdelning finns bestämmelser om tillämpning av institutionernas rättsakter. Här återfinns i artikel 172 de viktiga bestämmelserna om övergång från EES till EG.
I artikeln föreskrivs bl.a. att ärenden hos EFTA:s övervakningsmyndig— het som inte har avslutats vid tidpunkten för anslutningen skall överläm- nas till kommissionen för fortsatt handläggning. Beslut av övervaknings- myndigheten som fattats enligt EES—avtalet skall fortsätta att gälla som om de vore fattade av kommissionen enligt EG—rätten. Vidare anges att anmälningar och information som lämnats till EFTA—organen skall överlärrmas till kommissionen i den mån handlingarna har relevans även vid ett medlemskap.
Enligt en av de sista artiklarna i akten utgör de bilagor och protokoll som fogats till akten en integrerad del därav. Bilagorna I—ll , XII, XV och XVIII har nämnts i det föregående. Bilagorna III-V, VII—XI samt XIII och XIV innehåller övergångsarrangemang för andra kandidatländer, bilaga VI föreskrifter på miljöområdet, bilagorna XVI och XVII föreskrifter om medlemskap i vissa kommittéer. Bilaga XIX upptar bl.a. en övergångsregel för Sveriges vidkommande med avseende på Euratom.
Bland protokollen är för svenskt vidkommande protokoll nr 6 angående EG:s strukturfonder av särskilt intresse. Av detta protokoll framgår att EG infört ett nytt mål för stöd från sina fonder, nr 6. Detta mål är avsett
Prop. 1994/95: 19
75
for områden med särskilt gles befolkning, med högst åtta invånare per kvadratkilometer. För Sveriges del beräknas stödet till detta mål komma att ge ca 900 kronor per invånare för regional- och strukturutveckling i landets norra och mellersta delar. Förutom detta stöd får Sverige genom mål 2—5 strukturfondstöd till vissa utsatta industri— och landsbygds- områden samt stöd för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Av övriga nio protokoll till anslutningsakten avser ett (nr 1) anpassningar för Europeiska investeringsbanken, ett (nr 3) samebefolk- ningen, ett (nr 5) medlemskap i EKSG, och övriga (nr 2, 4, 7, 9 och 10) förhållanden av intresse uteslutande för andra kandidatländer.
Det tredje och sista dokumentet i avtalet utgörs av slutakten. I denna noteras att inom konferensen mellan företrädare för Europeiska Unionens medlemsstater och de nya medlemsstaterna antagits texter till fördrag och anslutningsakt jämte uppräknade bilagor och protokoll. Därutöver innehåller slutakten en hänvisning till gemensamma och ensidiga förklaringar (deklarationer), vilka antagits av medlemsstaternas represen- tanter eller fogats till akten.
När det gäller förklaringamas innebörd är att märka att det här inte är fråga om undantag eller övergångsbestämmelser på samma sätt som i anslutningsakten. Vissa förklaringar utgör närmare utveckling av bestämmelser i anslutningsakten. Till största delen är förklaringarna emellertid bekräftelser på att företeelser i kandidatländerna betraktas som förenliga med ett medlemskap i unionen.
De viktigaste gemensamma förklaringarna till slutakten, som rör Sverige, är följande:
I ett uttalande om det säkerhets— och utrikespolitiska samarbetet betonas vikten av en effektiv och väl sammanhållen utrikespolitik.
En annan förklaring behandlar tillämpningen av Euratomfördraget. Av förklaringen framgår bl.a. att anslumingsfördraget inte påverkar det svenska kärnkraftsprogrammet och den svenska kärnbränslehanteringen.
I detta sammanhang bör också nämnas de tidigare refererade gemen- samma förklaringarna om skyddsnormer för miljön och den avsedda översynen av gemenskapsregler på miljöområdet.
Slutligen kan nämnas en gemensam förklaring om fortsatt nordiskt samarbete inom ramen för den europeiska unionen.
Sverige har gjort ett antal ensidiga förklaringar, såsom i fråga om de svenska kollektivavtalen, om offentlighetsprincipen och om detalj— handelsmonopolet på alkoholområdet.
Till konferensprotokollet har lagts vissa förklaringar och uttalanden, bl.a. gällande den ekonomiska och monetära unionen och utrikes— och säkerhetspolitiken.
De olika punkterna kommenteras under resp. sakavsnitt i denna proposition.
7 .4 Slutaktens rättsliga betydelse
Till skillnad från fördraget och anslutningsakten med bilagor och protokoll utgör slutakten inte en del av EG—rätten. Antagandet av
Prop. 1994/95: 19
76
slutakten följer inte det förfarande som gäller vid fördragsändringar. Den omfattas dock liksom förhandlingsresultatet i övrigt av den allmänna folkrätten. Den rättsliga statusen av de förklaringar m.m. som fogats till slutakten bör betraktas mot bakgrund av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten som kodifierar den allmänna folkrättens regler för tolkning av trak1ater. Det är allmänt accepterat i folkrätten att en förklaring som fogats till ett avtal skall tas i beaktande vid tolkningen av avtalet (jfr artikel 31 i Wienkonventionen). Betydelsen av en förklaring beror på innehållet och på hur många av avtalsparterna som ställer sig bakom den. Gemensamma förklaringar visar den gemensamma partsavsikten medan ensidiga får bedömas bl.a. utifrån förekomsten av motförklaringar.
EG—domstolen är den instans som ytterst avgör tolkningen av EG—rätten. Det är sålunda EG—domstolen som ytterst får ta ställning till vilka rättsliga verkningar som skall tillerkännas de förklaringar m.m. som fogats till slutakten. Formellt sett är den inte bunden av dessa. Domstolen har dock ofta sökt vägledning i källor utanför den egentliga EG—rätten när den tolkat EG—bestämmelser.
När det gäller de klarlägganden som gjorts i form av skriftväxlingar med kommissionen, rörande monopolfrågan och den svenska kollektiv- avtalsmodellen. bör noteras att dessa inte låter sig dokumenteras i själva anslutningsakten av det skälet att anslutningsfördraget inte behandlar frågor som ligger inom kommissionens kompetens. Skriftväxlingarna är närmast att se som uttalanden av kommissionen i dess egenskap av rättsvårdande institution och kan jämställas med meddelanden, till- kännagivanden eller brev och riktlinjer. Exempel på skrivelser som har mycket stor rättslig betydelse finns bl.a. på statsstöds— och konkur- rensområdena.
Denna typ av rättsakter binder som utgångspunkt kommissionen själv. De som berörs av bestämmelser av den här karaktären skall kunna förlita sig på att de inte bryter mot EG—rätten så länge de handlar i enlighet med av kommissionen givna besked.
Prop. 1994/95: 19
77
8 De grundläggande fördragen 8.1 Inledning
De grundläggande fördragen är — fördraget om upprättandet av Europeiska kol— och stålgemenskapen (Parisfördraget), — fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romför— draget), — fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget), och — fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget). De grundläggande fördragen brukar benämnas primärrätt. medan rättsakter som antagits med stöd av dem benämns sekundärrätt. Till de grundläggande fördragen hör också de tillägg till och ändringar i dem som gjorts genom fördrag eller andra rättsakter som trätt i kraft före anslutningen. Institutionerna i de tre förut nänmda grundfördragen sammanfördes genom Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna från år 1965 (fusionsfördraget). Romfördraget har därefter blivit föremål för två stora fördragsrevisioner, dels genom Europeiska enhetsakten av år 1986, dels genom Maastrichtfördraget av år 1992. Enhetsakten skapade nya möjligheter till majoritetsbeslut i fråga om den inre marknaden. stärkte Europaparlamentet genom att ge det större medinfiytande i beslutsproces- sen och vidgade samarbetet till nya fält. Sålunda blev miljö— och regionalpolitik nya gemenskapsfrågor. Vidare tillkom ett samarbete i säkerhetspolitiska frågor som dock behöll sin mellanstatliga karaktär. Maastrichtfördraget utvidgar tillämpningen av majoritetsbeslut i ministerrådet, förstärker ånyo parlamentets ställning i beslutsprocessen samt utvidgar EG:s kompetens genom bestämmelserna om framför allt den ekonomiska och monetära unionen, men också på andra områden såsom exempelvis unionsmedborgarskap. konsumentskydd och utbildningssamarbete.
Europeiska gemenskaperna och Europeiska unionen
Genom Parisfördraget, Romfördraget och Euratomfördraget upprättas sarnmanfattningsvis Europeiska gemenskaperna. Romfördragets officiella benämning är numera Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Eftersom endast EG har normgivningsmakt betecknas regelverket i fortsättningen som EG:s regelverk och rättsakterna som EG—rättsakter.
Begreppet Europeiska unionen har traktatfästs genom Maastrichtför— draget, där det. bl.a. sägs att unionen skall vara grundad på Europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom fördraget. Maastrichtfördraget omfattar alltså såväl de Europeiska gemenskaperna som den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken och det rättsliga och inrikespolitiska samarbetet. Europeiska unionen betecknar därmed helheten. Endast en institution har bytt namn till följd
Prop. 1994/95 : 19
78
av Maastrichtfördraget. Ministerrådet kallas numera Europeiska unionens råd (EU—rådet).
Genom Maastrichtfördraget gjordes också en hel del ändringar i de övriga grundfördragen. Åtskilliga ändringar är av redaktionell natur. Det är främst i Romfördraget som ändringar av mera substantiell natur har förts in. En gäller det stegvisa införandet av en ekonomisk och monetär union. I övrigt kan nämnas att gemenskapen, med uttryckligt stöd i fördraget, fått nya uppgifter i fråga om utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor, kultur, folkhälsa, konsumentskydd, alleuropeiska nät inom transport—, telekommunikations— och energisektorn. industri samt utvecklingssamarbete.
Genom upprättandet av Europeiska unionen tillförs två nya dimensioner i samarbetet, nämligen gemensam utrikes— och säkerhetspolitik och ett samarbete i rättsliga och inre angelägenheter. Samarbetet på dessa två orrtråden är emellertid enligt fördraget traditionellt mellanstatligt och har alltså inte överstatlig karaktär. Ansvaret för politiken på dessa områden läggs främst på rådet. Även kommissionen medverkar och har initiativrätt. Däremot är domstolens roll begränsad till det traditionella gemenskapsarbetet.
Som tidigare angetts beskrivs Maastrichtfördraget ofta med en bild av tre pelare. När man talar om pelare två och tre är EU det begrepp som bör användas. Beträffande pelare ett är EG det korrekta uttrycket.
Medlemskap vinns i unionen enligt Maastrichtfördragets artikel 0. Varje europeisk stat får ansöka om att bli medlem. Ansökan skall ställas till rådet som beslutar enhälligt efter samråd med kommissionen och efter att ha inhämtat samtycke från Europaparlamentet. Villkoren för att upptas som medlem samt de anpassningar av fördragen som därvid blir nödvändiga skall läggas fast i ett fördrag mellan medlemsstaterna och den ansökande staten, vilket skall ratificeras av samtliga fördragsslutande stater.
8.2 Romfördraget
Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) undertecknades i mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958. Sedan ikraftträdandet har fördraget ändrats ett antal gånger. Viktiga ändringar infördes genom Enhetsakten och Maastrichtfördraget. Genom Maastrichtfördraget bytte Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) nanm till Europeiska gemenskapen (EG). Fördraget är autentiskt på gemenskapens nio officiella språk och kommer, om fier länder ansluter sig, att finnas i autentisk version också på deras språk.
Romfördraget inleds med en ingress, därpå följer sex delar som behandlar olika sakområden. Dessa är i sin tur indelade i kapitel som i vissa fall delas upp på skilda avsnitt. Till fördraget fanns ursprungligen fogade fyra bilagor och 12 protokoll. Ytterligare protokoll har tillkommit bl.a. genom Maastrichtfördraget. Därtill kommer slutakten, som innehåller 9 förklaringar. Fördragstexten består av 248 artiklar med löpande numrering.
Prop. 1994/95: 19
79
8.2.1 Ingressen
I ingressen framhålls inledningsvis Romfördragets dynamiska karaktär. Avtalspartema uttalar att de är fast beslutna att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken. Därefter uttalar de avtalsslutande parterna bl.a. att
— de avser att säkerställa ekonomiska och sociala framsteg i sina länder genom gemensamma åtgärder för att undanröja de barriärer som delar Europa, — de uppställer som ett väsentligt mål för sina strävanden att fortgående förbättra levnads— och arbetsvillkoren för sina folk, — de inser att undanröjandet av förekommande hinder kräver samordnade åtgärder för att garantera en jämn utveckling, jämvikt i handelsutbytet och sund konkurrens, — de är angelägna att stärka den ekonomiska gemenskapen mellan sina länder och att trygga en harmonisk utveckling genom att minska klyftan mellan olika regioner samt eftersläpningen för mindre gynnade regioner, och att — de har föresatt sig att genom att förena sina resurser bevara och stärka skyddet för fred och frihet och uppmana de övriga folk i Europa som bekänner sig till samma ideal att ansluta sig till deras strävanden.
8.2.2 Första delen: Principerna (artiklarna 1—7c)
Den inledande artikeln slår fast att de fördragsslutande parterna upprättar en europeisk gemenskap mellan sig. I artikel 2 anges de grundläggande målsättningarna för samarbetet. Gemenskapen skall ha till uppgift att genom att upprätta en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union och genom att fullfölja den gemensamma politik eller verksamhet som framgår av fördraget främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet. en hållbar och icke—intiatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön. en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan med- lemsstaterna.
I artiklarna 3 och 3a preciseras närmare hur målen skall förverkligas. Gemenskapens verksamhet skall bl.a. innefatta en gemensam handelspoli- tik, en inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna, en gemensam jordbrukspolitik, en ordning som säkerställer att konkurren— sen inom den inre marknaden inte snedvrids samt en miljöpolitik.
I artikel 3b har genom Maastrichtfördraget den s.k. subsidiaritetsprin— cipen stadfästs. Denna innebär bl.a. att gemenskapen, när den inte ensam är behörig, skall agera endast om och i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan bättre kan genomföras av gemenskapen. En närmare beskrivning av
Prop. 1994/95: 19
80
denna princip finns i avsnitt 35.
Artikel 4 anger vilka gemenskapens institutioner är, nämligen Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och revisionsrätten. Vidare anges att institutionerna skall handla inom ramen för de befogen- heter som tilldelats dem genom fördraget, den s.k. legalitetsprincipen.
Artikel 4a anger att Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska centralbanken (ECB) skall upprättas enligt de förfaranden som anges i fördraget. Dessa organ beskrivs nedan under Avdelning VI ekonomisk och monetär politik.
Genom artikel 4b upprättas Europeiska investeringsbanken vars uppgifter ligger inom gemenskapens politik om hjälp till utvecklingslän- der.
I de centrala artiklarna 5 och 6 föreskrivs om lojalt samarbete och icke—diskriminering. Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets— eller lojalitetsprincip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens institutioner förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Länderna skall respektera varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i strid med dessa.
Artikel 6 i fördraget uttrycker principen om rättvis likabehandling utan avseende på nationalitet (icke—diskriminering). Diskriminering betyder särbehandling som inte är sakligt grundad; lika fall skall behandlas lika. Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att de måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett annat land är öppet diskriminerande, även om de inte är direkt knutna till nationalitetskriteriet. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha diskriminerande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk, diskriminering. En regel som är knuten t.ex. till språkkun- skaper eller bosättningsort, där objektiv grund för särbehandling saknas, kan sålunda vara förbjuden.
Artikel 7 innehåller bestämmelser om upprättandet av den gemensam- ma marknaden och artiklarna 7a—7c behandlar den inre marknaden. Den gemensamma marknaden har hittills varit gemenskapens viktigaste medel för att uppnå de uppställda målen. Den skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet och därmed ökat välstånd. Medlemsländernas produktions- resurser skall utnyttjas så rationellt som möjligt. Under lika och ostörda konkurrensförhållanden skall man på den gemensamma marknaden kunna handla och byta tjänster, arbeta, investera och producera och därigenom främja gemenskapens mål.
Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten och uttrycker det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre marknaden skall sålunda enligt fördraget (artikel 7a) innefatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget — de s.k. fyra friheterna. Benämningen inre marknad syftar på att förhållandena bör vara desamma som på en hemmamarknad. Den inre marknaden fullbordades i allt väsentligt vad avser varor och tjänster under år 1992. Det återstår dock bl.a. att lösa frågan hur den fria rörligheten för personer, dvs. utan gränskontroller, skall kunna förverkligas.
() Riks'rlugr'n [994595 [sum/. Nr IU. I.)('l I.
Prop. 1994/95: 19
81
8.2.3 Andra delen: Unionsmedborgarskap (artiklarna 8—8c)
Den andra delen s,om rör unionsmedborgarskap, har tillkommit genom Maastrichtfördraget. I artikel 8 föreskrivs att varje person som är medborgare i en medlemsstat dessutom skall vara unionsmedborgare. Artikel 8a behandlar unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium. Här hänvisas till vad som följer av övriga bestämmelser i fördraget. Artikel 8b föreskriver att en unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat skall ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val även om han saknar medborgarskap i den staten. Han skall dessutom ha rösträtt och vara valbar vid val till Europaparlamentet i den medlemsstat där han är bosatt, på samma villkor som medborgarna i den staten. Artikel &: anger att unionsmedborgare under vissa förutsättningar har rätt till skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter. Vidare hänvisas i artiklarna 8d och 8e till rätten att göra framställningar till Europaparlamentet och vända sig till en nyinrättad ombudsman (artiklarna l38d och l38e).
8.2.4 Tredje delen: Gemenskapens politik Avdelning I: Fri rörlighet för varor (artiklarna 9—3 7)
Under avdelning l tas upp bestämmelser om tullunionen samt om avskaffandet av kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna.
Gemenskapen bygger enligt artikel 9 på en tullunion. Detta innebär att medlemsländerna har upprättat ett särskilt handelsområde mellan sig, inom vilket tullfrihet råder. Medlemsländema tillämpar också en gemensam tulltaxa gentemot utanförstående länder. Varor från tredje länder skall sedan de passerat den gemensamma tullgränsen behandlas på samma sätt som varor som har producerats inom EG. Tullunionen kom att förverkligas på ett tidigt stadium i gemenskapsrättens utveckling. Att avskaffa kvantitativa restriktioner, och i synnerhet åtgärder med motsvarande verkan, har däremot visat sig vara betydligt svårare. I dag är arbetet framför allt inriktat på att undanröja s.k. tekniska handelshin— der. dvs. skillnader i medlemsländernas regleringar beträffande krav på varors sammansättning, form, paketering, märkning m.m. Sådana skillnader gör det svårt för producenter att tillverka varor som samtidigt uppfyller kraven i Hera länder och medför därför som utgångspunkt otillåtna handelshinder enligt artikel 30. Huvudregeln är nämligen att varor som lagligen har släppts ut på marknaden i ett land skall beviljas tillträde även till övriga länders marknader inom gemenskapen.
Ett motsvarande förbud i fråga om exportrestriktioner finns i artikel 34. Detta har emellertid getts en mindre vidsträckt tillämpning och avser endast exportbegränsningar som skapar särskilda svårigheter i andra medlemsländer.
I artikel 36 föreskrivs om möjlighet till undantag från de nyssnämnda förbuden. Handelshindrande regler kan godtas om de grundas på någon av följande hänsyn; allmän moral, allmän ordning och säkerhet, intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv. att bevara växter. att
Prop. 1994/95:19
skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt.
Det har emellertid utvecklats vissa kriterier i EG—domstolens praxis som måste uppfyllas om handelshindrande regler skall få förekomma. För det första måste åtgärden vara nödvändig för att tillgodose det avsedda skyddsändarnålet, om det finns handelsneutrala alternativ skall dessa ovillkorligen väljas. För det andra skall åtgärden vara proportionell, dvs. den får inte gå längre än vad som är strängt nödvändigt för att uppnå syftet med den.
Vissa ytterligare skyddshänsyn än de som omnämns i artikel 36 har utvecklats i EG—domstolens praxis. Denna utveckling började med fallet Cassis de Dijon (mål 120/78 [1979] ECR s. 649) som banade väg för den rättspraxis som numera sammantaget benämns Cassisdoktrinen. Bland de nytillkomna hänsynen kan nämnas skattekontroll, god handelssedvana och konsument— och miljöskydd. För att sådana hänsyn skall kunna tillämpas krävs att regeln gäller lika för inhemska och importerade varor och att de ovan nämnda kriterierna för tillämpning av artikel 36 är uppfyllda.
I artikel 37 finns bestämmelser som avser att säkra att ett handelsmono- pols agerande på marknaden inte. medför handelshinder. Bestämmelsen är ett komplement till de övriga bestämmelserna om varors fria rörlighet.
Avdelning I]: Jordbruk (artiklarna 38—47)
I artiklarna 38—43 finns de grundläggande utgångspunkterna för den gemensamma jordbrukspolitiken. I artikel 39 anges fem mål för politiken inom detta område, nämligen att
a) höja produktiviteten inom jordbruket genom att främja tekniska framsteg och genom att trygga en rationell utveckling av jord- bruksproduktionen och ett optimalt utnyttjande av produktions— faktorerna, särskilt arbetskraften,
b) på så sätt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstan— dard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket, cf) stabilisera marknaderna,
d) trygga försörjningen, och
e) tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser. Jordbrukspolitiken finansieras gemensamt av medlemsstaterna genom EG:s budget. Resurserna förvaltas inom en särskild jordbruksfond. För områden med sämre produktionsförutsättning finns möjlighet att söka medel från fonden. Jordbrukspolitiken bygger på en preferens för produkter producerade inom EG. I praktiken säkerställs preferensen för gemenskapsprodukter genom ett gränsskydd.
En viktig del av jordbrukspolitiken är vidare den gemensamma livsmedelsmarknaden. Liksom i fråga om varor i allmänhet söker gemenskapen underlätta handeln med livsmedel. Detta har bl.a. skett genom att rådet antagit åtskilliga harmoniseringsdirektiv på området. Därtill har det ovan nänmda målet "Cassis de Dijon” och efterföljande rättspraxis haft stor betydelse för utvecklingen av en fungerande marknad
Prop. 1994/95: 19
för livsmedel.
Avdelning III: Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital (artiklarna 48—73h)
Under avdelning III tas upp bestämmelser om fri rörlighet för arbets- tagare, om etableringsrätt för självständiga yrkesutövare och företag. om fritt tjänsteutbyte och om fri rörlighet för kapital och betalningar.
Den fria rörligheten för arbetstagare innebär enligt artikel 48 bl.a. att diskriminering på grund av nationalitet inte får förekomma vid arbets— och anställningsvillkor. Vad som avses är sålunda framför allt ett förbud mot särbehandling. Ett lands egna medborgare får t.ex. inte ges företräde till lediga anställningar och arbetstillstånd får inte vara ett villkor för anställning. För att den fria rörligheten skall kunna utövas i praktiken har närmare bestämmelser beslutats av rådet. Arbetstagare har bl.a. rätt att ta med sin familj vid förflyttningar över gränserna. Det finns också bestärrunelser som säkrar att en arbetstagare kan flytta med reglerat socialförsäkringsskydd. Vidare skall examina och andra behörighetsbevis som förvärvats i ett land inom gemenskapen i stor utsträckning ömsesi- digt erkännas av övriga medlemsländer.
Etableringsrätten omfattar både fysiska och juridiska personer. Fysiska personer kan enligt artikel 52 etablera sig fritt. Enligt artikel 58 jämställs juridiska personer med fysiska. Rätten till fri etablering vilar på principen om likabehandling. En enskild individ eller ett företag har rätt att träda in på en natiOnell marknad och där konkurrera på samma villkor som inhemska operatörer. Liksom i fråga om arbetstagare finns för självständiga yrkesutövare bestämmelser som tar sikte på familjens rätt att medfölja, socialförsäkringsskydd och ömsesidigt erkännande av examina och behörighetsbevis.
EG:s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. I artikel 60 i Romför- draget detinieras tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den utsträckning den inte faller in under någon av de övriga friheterna. Tjänstebegreppet är mångtydigt. En tjänst kan ofta utföras av en person eller ett bolag på plats i ett annat land t.ex. vid byggen— treprenad, men den kan också utföras från ursprungslandet. Det är då endast själva tjänsten som passerar en gräns. Av betydelse är också att det inte bara är utförandet av en tjänst som omfattas utan också mottag— andet. EG—medborgama har alltså rätt att resa till ett annat land och där ta emot en tjänst. Turister har i flera hänseenden betraktats som tjänsremottagare i gemenskapsrättens mening.
Den fria etableringsrätten och det fria tjänsteutbytet gäller i huvudsak även om närmare beStåmmelser saknas. På vissa områden, såsom bank och försäkring, har emellertid principerna endast kunnat förverkligas fullt ut med hjälp av sekundära bestämmelser som harmoniserar medlemslän- dernas lagstiftning i viss utsträckning.
Fri rörlighet för kapital har flera viktiga fördelar. Sparande och investeringar kan ske på effektivast möjliga sätt. Den gränsöverskridande varu— och tjänstehandeln är beroende av att betalningar som hänger
Prop. 1994/95: 19
84
samman med denna löper ostört.
Kapitalets fria rörlighet realiserades i stort sett år 1990 som ett led i förverkligandet av den inre marknaden. Enligt artikel 73b i Romför- draget, som trädde i kraft den 1 januari 1994, gäller att alla restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater är förbjudna. Detsamma gäller i princip restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater och tredje land. Kapitalets fria rörlighet är alltså numera fördragsbaserad efter att tidigare ha varit grundad på sekundär— lagstiftning.
Avdelning IV? Transporter (artiklarna 74-84)
Bestämmelserna om den gemensamma transportpolitiken kompletterar den fria rörligheten för varor och tjänster. Transportpolitiken tillhör de gemensamma politikområdena. Utvecklingen mot en gemensam transportmarknad har emellertid gått trögt, vilket fått till följd att parlamentet stämt rådet enligt artikel 175 för fördragsstridig passivitet (målet 13/83 parlamentet mot rådet [1985] ECR s. 1513). Utvecklingen har på senare tid tagit fart genom att sekundära regler har utfärdats. Transportreglema kan betraktas som särregler inom ramen för det fria tjänsteutbytet. Verksamhet som består av förflyttningar av personer eller föremål från en plats till en annan omfattas av transportpolitiken. Särskilda bestämmelser finns om Statsstöd på transportområdet (artikel 77) och om fraktsatser och befordringsvillkor (artiklarna 78-80). Pålagor eller utgifter vid gränspassager behandlas särskilt i artikel 81.
Avdelning V: Gemensamma regler om konkurrens, beskattning och tillnärmnin g av lagstiftning (artiklarna 85-102)
Kapitel 1 : Konkurrensregler
Samarbetet inom EG bygger på en gemensam konkurrenspolitik. Kommissionen har inom detta område särskilt långtgående befogenheter och skall därmed ytterst väga olika intressen mot varandra för att möjliggöra att samma konkurrensförutsätmingar gäller inom hela gemenskapen. EG:s konkurrensregler riktar sig till både stater och företag.
Avsnitt 1: Regler tillämpliga på företag (artiklarna 85—90)
Under avsnitt 1 återfinns de grundläggande bestämmelserna i artiklama 85 och 86. Bestämmelserna har uttolkats av EG—domstolen i en lång rad domar. Vidare finns ett antal tillämpningsförordningar som anger bl.a. vilka befogenheter kommissionen har när den tillämpar reglerna. Artikel 85 omfattar konkurrensbegränsande förfaranden mellan företag medan artikel 86 avser ensidigt missbruk av företag som har en dominerande ställning på marknaden.
Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden i artikel 85 är
Prop. 1994/95:19
mycket vidsträckt och omfattar snart sagt varje påvisbar kontakt mellan företag som kan medföra negativa effekter på handeln mellan länderna. Att handeln mellan länderna skall påverkas innebär att avtal som bara har effekt på handeln i ett medlemsland inte omfattas av EG:s konkurrens- regler. Här kan i stället nationell rätt gripa in.
Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver inte alltid vara negativt för gemenskapen. Mot denna bakgrund är heller inte förbudet i artikel 85.1 absolut. Under vissa betingelser kan begränsningar som bidrar till förbättrad produktion eller distribution av varor eller som främjar ett tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande undantas från förbudet. Undantag kan meddelas i särskilda fall av kommissionen, s.k. individuella undantag. Detta är ofta ett tidskrävande förfarande. Kommissionen kan också meddela s.k. icke—ingripandebesked med innebörden att den inte bedömer att ett visst avtal omfattas av förbudet. För att förenkla hanteringen av anmälningar på konkurrensområdet har rådet bemyndigat kommissionen att utfärda s.k. gruppundantag för vissa typer av avtal. Ett tiotal sådana förordningar har utfärdats under årens lopp. Gruppundantagsförordningarna innehåller uppräkningar av vilka avtalsklausuler som bör anses otillåtna resp. tillåtna i vissa typer av avtal. Om ett avtal utformas i enlighet med en gruppundantagsförordning anses det förenligt med artikel 85 och behöver sålunda inte anmälas.
Artikel 86 förbjuder att företag som har en dominerande marknadsställ- ning missbrukar sin ställning. Det bör noteras att det är missbruket, som sådant, som är otillåtet varför inga undantag finns. Ett missbruk kan t.ex. bestå i att företaget påtvingat någon oskäliga avtalsvillkor eller tillämpar olika villkor för likvärdiga prestationer. För att avgöra om ett företag har en dominerande ställning måste den marknad som företaget agerar på avgränsas. Man brukar tala om den relevanta marknaden som i sin tur uppdelas i relevant produktmarknad och relevant geografisk marknad.
Att ett företag köper upp ett annat företag och därigenom förstärker en rådande dominerande ställning har ansetts kunna omfattas av förbudet i artikel 86. Kontrollen av företagsförvärv finns numera reglerad i en särskild förordning. Företagskoncentrationer skall enligt denna anmälas till kommissionen om de har en viss storlek och får inte genomföras förrän kommissionen har tagit ställning till koncentrationens förenlighet med EG—rätten.
I artikel 90 föreskrivs att offentliga företag och företag som av medlemsländerna beviljats särskilda eller exklusiva rättigheter är skyldiga att respektera reglerna i fördraget, i synnerhet diskrimineringsförbudet och de nyss nämnda konkurrensbestämmelserna. Undantag medges dock för företag som anförtrotts tillhandahållandet av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av frskala monopol, om de till följd av tillämpning av fördragsbestämmelserna skulle hindras att utöva de särskilda uppgifter som tilldelats dern. Utvecklingen av handeln får emellertid inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenska- pens intresse.
Prop. 1994/95: 19
86
Avsnitt 2: Dumpning (artikel 91)
Inom EU behövs inte bestämmelser som tar sikte på dumpning vid handel mellan medlemsländerna. Sådana förfaranden regleras av den gemensamma konkurrenspolitiken. Artikel 91 hade betydelse endast under den tolvåriga övergångstid som gällde fram till år 1970. Dump- ningsförfaranden i förhållanden till tredje land ryms under den gemen- samma handelspolitiken.
Avsnitt 3: Statligt stöd (artiklama 92—94) Statsstödsbestämmelsema har till syfte att säkerställa att stöd lämnas på sådana villkor att konkurrensen inte snedvrids inom gemenskapen. I artikel 92 föreskrivs att stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I andra punkten räknas dock upp vissa stödformer som är förenliga med den gemensamma marknaden, t.ex. stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser. I punkten tre anges stödformer som kan anses förenliga med den gemensamma marknaden. Dessa måste emellertid förhandsgranskas av kommissionen enligt artikel 93 innan de får lämnas. Här anges bl.a. stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnads— standarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsätt- ning och stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse. Artikel 92 har genom Maastrichtfördraget tillagts ett nytt stycke om kulturfrämjande stöd.
Kapitel 2: Bestämmelser om skatter och avgifter (artiklarna 95—99)
Artikel 95 förbjuder att varor som importeras från andra medlemsländer diskrimineras genom högre skatter eller avgifter. Den kompletterar därmed övriga bestämmelser om fri rörlighet för varor. Bestämmelsen har till syfte att undanröja all form av protektionism som kan uppstå när skatter eller avgifter påförs utländska varor. I vissa fall är dock en särbehandling tillåten, nämligen om åtskillnaden grundas på objektiva kriterier. Artikeln torde därmed inte hindra att skattesatser differentieras av t.ex. hänsyn till miljön. Under avsnittet om skatter finns därutöver förbud mot exportsubsidier i form av för stora skattereduktioner vid export (artikel 96 och 98). Artikel 99 innehåller en skyldighet för rådet att besluta om harmonisering av de indirekta skatterna i den mån en sådan harmonisering är nödvändig för att säkerställa att den inre marknaden upprättas och fungerar. Beslut i skattefrågor kan endast fattas med enhällighet.
Kapitel 3: Tillnärmning av lagstiftning (artiklarna 100-102)
Tillnärmning, eller harmonisering, av medlemsländernas nationella lagstiftning har en avgörande betydelse för att uppnå gemenskapens mål.
Prop. 1994/95: 19
87
EG:s institutioner ges på flera håll i fördraget bemyndiganden att besluta om regler som närmar medlemsländernas nationella regler till varandra. På så sätt undanröjs besvärande trösklar i den fria rörligheten som uppkommer till följd av skillnader i nationell lagstiftning. Generella harmoniseringsbemyndiganden finns i artiklarna 100 och 100a. Det finns vidare en rad särskilda bestämmelser som uppmanar institutionerna att vidta harmoniseringsåtgärder. Som exempel kan nämnas artikel 43 på jordbruksområdet och artikel 1305 på miljöområdet. De rättsakter som beslutas med stöd av de olika bemyndigandena behöver dock inte ha helt likartad inriktning. Vissa rättsakter medför att utrymmet för avvikande nationella regler helt upphör. Man talar då om totalharrnonisering. Detta förekommer ofta t.ex. på varuområdet. Är den ifrågavarande rättsakten beslutad med stöd av artikel 100a finns dock en möjlighet att anmäla mer långtgående nationella regler till kommissionen som avviker från de harmoniserade kraven. Kommissionen skall bekräfta bestämmelserna sedan den konstaterat att dessa inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemssta— terna. Denna möjlighet kallas ibland miljögarantin, eftersom miljöskyddet är ett av de skyddsintressen som i sådana fall kan åberopas. Förfarandet i artikel 100a.4 har tillämpats nyligen. Den 2 december 1992 beslöt kommissionen att Tyskland fick fortsätta att tillämpa vissa bestämmelser för kemikalien PCP trots att de tyska bestämmelserna avvek från de harmoniserade kraven. Frankrike överklagade beslutet och domstolen meddelade den 17 maj 1994 i sin dom (målet 41/93 Frankrike mot kommissionen, ej publicerat) att kommissionens beslut var ogiltigt på grund av bristfällig motivering. Domstolen gjorde sålunda ingen materiell prövning. Det ankommer nu på kommissionen att fatta ett nytt beslut. De tyska bestämmelserna är fortfarande i kraft.
Det finns även rättsakter som fastlägger en viss lägsta nivå som medlemsländernas föreskrifter minst måste nå upp till. Länderna är då i princip oförhindrade att besluta om strängare regler. Man brukar här tala om minirniharmonisering.
Artikel 100c behandlar frågor som annars ligger inom det mellanstat— liga samarbetet rörande rättsliga och inre angelägenheter, den s.k. tredje pelaren. Rådet skall enligt artikel 100c enhälligt besluta om gemensamma viseringsregler. Från och med den 1 januari 1996 får dock beslut fattas med kvalificerad majoritet. ,
Artikel 101 gäller harmonisering av nationella regler som medför konkurrenssnedvridningar vilka beror på skillnader i medlemsländernas förskrifter. Artikel 102 anvisar ett konsultationsförfarande i fråga om sådana åtgärder som avses i den föregående artikeln. Dessa artiklar har tillämpats i mycket begränsad utsträckning.
Avdelning VI: Ekonomisk och monetär politik (artiklarna IOZa—109m)
Genom Maastrichtfördraget infördes bestämmelser om en ekonomisk och monetär union. Unionen avses genomföras i tre etapper. Den första inleddes redan den 1 juli 1990 då kapitalrörelserna — med tidsbegränsade
Prop. 1994/95:19
88
undantag för vissa medlemsstater — släpptes helt fria. Den andra etappen inleddes den 1 januari i år, då nya instrument för den ekonomisk—politiska samordningen infördes och Europeiska monetära institutet (EMI) upprättades. Institutet skall främst svara för förberedelser som är nödvändiga inför genomförandet av valutaunionen. Den tredje etappen inleds i enlighet med Maastrichtfördragets intention med upprättandet av en europeisk centralbank (ECB). Genomförandebestäm- melser för de skilda etapperna finns intagna i artiklarna 109e — 109m. Bland dessa finns de s.k. konvergenskriteriema, utifrån vilka avgörs om ett medlemsland får inträda i valutaunionen (artikel 109j). Bestämmelserna om den ekonomiska och monetära unionen, som sålunda i olika grad är tillämpliga redan i dag, återfinns i två skilda kapitel, ett om ekonomisk politik och ett om monetär politik. Vidare finns ett särskilt kapitel med institutionella bestämmelser och ett avslutande kapitel med de nyss nämnda övergångsbestämrnelsema.
Kapitel 1: Ekonomisk politik (artiklarna 102a—104c)
I artikel 102a återges utgångspunkten för gemenskapsarbetet, nämligen en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens som främjar en effektiv resursfördelning. I den därpå följande artikeln stadgas att medlemsländerna skall betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse. Rådet skall bl.a. med kvalificerad majoritet anta övergripande ekonomisk—politiska riktlinjer som skall gälla inorn gemenskapen och för medlemsländerna. Rådet skall på grundval av rapporter från kommissionen övervaka den ekonomiska politiken i varje medlemsland. Därvid föreskrivs att rådet kan lämna rekommendationer till enskilda medlemsländer om det behövs. I artikel 103a anges att rådet kan besluta om skyddsåtgärder i särskilda fall. Andra punkten, som rör bistånd till enskilda medlemsländer som råkat i svårigheter, börjar gälla först under den tredje etappen. Artiklarna 104, 104a och 104b förbjuder monetär finansiering av underskott i de offentliga finanserna och s.k. positiv särbehandling av otfentligrättsliga organ och offentliga företag. Syftet är att förhindra icke marknadsmässig finansiering av underskott i de offentliga finanserna. Dessa bestämmelser började gälla den 1 januari 1994. Artikel 104c uppställer konkreta mål för den ekonomiska politiken i medlemsländerna och anger vilka åtgärder som skall vidtas om målen inte uppfylls. Det kan härvid inte bli fråga om fördragsbrottstalan enligt artiklarna 169 Och 170 i fördraget. I punkt 11 anges vilka åtgärder som i stället kan vidtas. Dessa åtgärder får dock vidtas först sedan den tredje etappen inletts.
Kapitel 2: Monetär politik (artiklarna 105—109)
Den monetära politiken skall, sedan tredje etappen av EMU inletts, föras inom ramen för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) som avses bestå av Europeiska centralbanken (ECB) och medlemsstaternas centralbanker (artikel 1061). Under den andra etappen handhas den
Prop. 1994/95: 19
89
penning— och valutapolitiska samordningen av Europeiska monetära institutet (EMD. I artikel 105 anges att ECB skall ha följande uppgifter:
— Utforma och genomföra gemenskapens monetära politik. — Genomföra valutatransaktioner enligt bestämmelserna i artikel 109. — Inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver. — Främja ett väl fungerande betalningssystem. I artikel 105a anges att ECB skall ha ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom gemenskapen. ECB och de nationella centralbankerna får ge ut sedlarna.
ECB och de nationella centralbankerna skall vara oavhängiga (artikel 107). ECB:s uppgifter och befogenheter räknas upp i artikel 108a, dit hör t.ex. att utfärda förordningar i den utsträckning som behövs för att genomföra uppgifterna i fördraget och i ECB:s stadga. I artikel 109 föreskrivs om samarbete mellan ECB och rådet i fråga om avtal med tredje land rörande bl.a. monetära frågor och växelkursfrågor.
Artiklarna 10%, 10% och 109c innehåller institutionella bestämmelser för ECB och för samarbete mellan ECB, rådet. kommissionen och Europaparlamentet.
Avdelning VII: Gemensam handelspolitik (artiklarna 110—115)
Som framgått fastläggs i artikel 9 att gemenskapen grundar sig på en tullunion. För att inte riskera snedvridningar av handeln inom gemenska— pen behövs en gemensam yttre ordning. En gemensam handelspolitik är sålunda ett logiskt komplement till den fria rörligheten för varor inom gemenskapen.
I artikel 110 ansluter sig EG inledningsvis till den internationella frihandelns principer. Genom att upprätta en tullunion avser gemenskapen att i gemensamt intresse bidra till en harmonisk utveckling av världshan— deln, en gradvis avveckling av restriktionerna i den internationella handeln och en sänkning av tullmurama. I den därpå följande artikeln finns bestämmelser om det successiva införandet av en gemensam handelspolitik.
Artikel 112 förutser att alla former av exportstöd skulle vara harmoni— serade år 1970, i den utsträckning det behövs för att undvika konkurrens- snedvridningar. Endast exportkrediter och exportfrämjande åtgärder är i dag internationellt tillåtna.
Den centrala handelspolitiska bestämmelsen finns i artikel 113 men även andra bestämmelser i fördraget har betydelse i sammanhanget, t.ex. artiklarna 228 och 238.
Artikel 113 föreskriver att den gemensamma handelspolitiken skall grundas på enhetliga principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull— och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliserings- åtgärder, exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid dumpning och subventioner. Först år 1994 nådde gemenska- pen fram till en verklig gemensam handelspolitik på de områden som nämns i artikel 113.
I frågor som omfattas av artikel 113 lägger kommissionen fram förslag
Prop. 1994/95:19
90
och rådet beslutar. Planerar gemenskapen att ingå ett tull— eller handels— avtal skall kommissionen förelägga rekommendationer till rådet som fastställer förhandlingsmandat och ger kommissionen rätt att föra förhandlingar inom den ramen. Förhandlingarna förs i samråd med en särskild kommitté där medlemsländerna är representerade, den s.k. 113—kommitten. Det närmare förfarandet när avtal träffas berörs i avsnitt 9.
Artikel 115 aer medlemsländerna ett begränsat utrymme att, efter kommissionens tillstånd, vidta skyddsåtgärder i handeln mellan med- lemsländerna. Bakgrunden till bestämmelsen har varit att skapa skydds- möjligheter så länge medlemsländerna tillämpat skiftande handelspolitik mot omvärlden. Trots att en gemenskapspolitik nu finns har artikeln bibehållits. Hittillsvarande erfarenheter visar dock att eventuella interna skyddsåtgärder mäste utformas på annat sätt än genom traditionella åtgärder vid gränsen.
Artie/ning VIII: Socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdoms- frågor (artiklarna 11 7—127)
Kapitel 1: Sociala bestämmelser (artiklarna 117—122)
I artikel 117 framhålls att medlemsstaterna är ense om behovet av att främja förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard. Kommissionen skall enligt artikel 118 ha till uppgift att främja ett nära samarbete särskilt i frågor om
, sysselsättning, » arbetsrätt och arbetsvillkor,
.. yrkesutbildning, = social trygghet, = arbetarskydd, , arbetshygien, samt
, förenings— och törhandlingsrätt. I artikel 118a föreskrivs bl.a. att medlemsländerna skall sträva efter att förbättra arbetsmiljön och att syftet därvid skall vara att harmonisera förhållanden på detta område samtidigt som redan gjorda förbättringar bibehålls. Det anges särskilt att dessa bestämmelser inte skall hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa mer långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvillkoren som är förenliga med fördraget i övrigt.
1 artikel 119 finns den grundläggande principen om likabehandling mellan könen stadfäst. Denna bestämmelse har fått långtgående verk- ningar både till följd av att rådet antagit närmare bestämmelser om principens genomförande och genom banbrytande uttolkningar i EG—domstolens praxis. Numera får artikeln anses uttrycka en allmän princip om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet.
Kapitel 2: Europeiska socialfonden (artiklarna 123—125)
En europeisk socialfond har upprättats som har till uppgift att inom
Prop. 1994/95: 19
91
gemenskapen främja möjligheterna till sysselsättning och arbetstagarnas geografiska och yrkesmässiga rörlighet samt att underlätta deras anpassning till förändringar inom industrin och i produktionssystemen. särskilt genom yrkesutbildning och omskolning. Fonden förvaltas av kommissionen.
Kapitel 3: Utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor (artiklama 126—127)
Genom Maastrichtfördraget infördes en rad nya områden i gemenskaps- samarbetet. Detta gäller kapitel 3 under avdelning VIII men även de därpå följande avdelningarna (IX—XV) samt avdelning XVII.
Samarbetet i fråga om utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor genomförs i en lösare form än vad som gäller t.ex. samarbetsformema på den inre marknaden. Gemenskapen skall vid behov stödja och komplettera medlemsländernas insatser. Det anges särskilt att dessa stimulansätgärder inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstater- nas lagar och andra författningar.
Avdelning IX: Kultur (artikel 128)
Gemenskapen skall bidra till att medlemsländernas kulturer kan utvecklas och främja samarbetet mellan medlemsländerna. Den skall därvid respektera medlemsländernas nationella och regionala mångfald. Det är alltså inte fråga om samordnade åtgärder på europeisk nivå. Gemenska— pens åtgärder skall vara stödjande och kompletterande.
Avdelning X: Folkhälsa (artikel 129)
Gemenskapen skall bidra till att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapens insatser skall därvid inriktas på att förebygga sjukdomar, särskilt de stora folksjukdomarna inklusive narkotikamissbruket, bl.a. genom att främja forskning kring deras orsaker och spridning. Liksom i fråga om flertalet av de nyligen tillagda områdena eftersträvas här ett lösare samarbete som inte skall omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.
Avdelning XI: Konsumentskydd (artikel 129a)
Gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås bl.a. genom att beakta konsumentskyddsaspekten när åtgärder beslutas enligt artikel 100a (harmonisering på den inre marknaden). Därutöver skall särskilda insatser genomföras som understöder och kompletterar medlemsstaternas politik för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och ge god konsumentupplysning. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Det anges särskilt att de insatser som
Prop. 1994/95 : 19
beslutas inte skall hindra någon medlemsstat från att upprätthålla eller införa strängare skyddsåtgärder, om de är förenliga med fördragets övriga bestämmelser. Kommissionen skall underrättas om sådana åtgärder.
Avdelning XII: Transeuropeiska nät (artiklarna 129b—d)
I syfte att ge unionsmedborgama, näringsidkare samt regionala och lokala myndigheter möjlighet att fullt ut utnyttja de fördelar som den inre marknaden erbjuder skall gemenskapen bidra till upprättandet av transeuropeiska nätverk inom transport-, telekommunikations— och energiområdena. Gemenskapens insatser skall inriktas på att främja de nationella nätens samtrafikförmäga och driftskompatibilitet samt tillträdet till sådana nät. Därvid skall särskild hänsyn tas till behovet av att förbinda öar, inlandsområden och randområden med gemenskapens centrala områden.” Riktlinjer på gemenskapsnivå kan antas av rådet med kvalihcerad majoritet. Riktlinjer och projekt av gemensamt intresse som angår en medlemsstats territorium kräver emellertid den berörda medlemsstatens godkännande enligt artikel 130d.
Avdelning XIII: Industri (artikel 130)
Gemenskapen och medlemsstaterna skall säkerställa att det finns nödvändiga förutsättningar för gemenskapsindustrins konkurrensförmåga. De skall bl.a. främja en miljö som är gynnsam för initiativ och för utveckling av företag inom hela gemenskapen, särskilt i fråga om små och medelstora företag. Gemenskapen skall bidra till att förverkliga målen genom sin politik och verksamhet enligt andra bestämmelser i fördraget. Rådet får också enhälligt besluta om särskilda åtgärder för att stödja de insatser som görs av medlemsstaterna.
Avdelning XIV: Ekonomisk och social sammanhållning (artiklarna I30a—e)
Ekonomisk och social sammanhållning är en bredare beteckning på regionalpolitiska åtgärder. I artikel 1303 sägs att gemenskapen särskilt skall sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna. Denna målsättning skall beaktas i gemenskapsarbetet i allmänhet men gemenskapen skall även understödja strävandena att uppnå dessa mål genom de åtgärder som den vidtar bl.a. genom strukturfondema (utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings— och garantifonden för jordbruket, Europeiska socialfonden samt Europeiska regionala utvecklingsfonden). Beslut om strukturfondernas uppgifter, huvudmål och organisation samt allmänna regler som skall tillämpas på fonderna m.m. skall beslutas av rådet med enhällighet (artikel ISOdI.
Prop. 1994/95: 19
Avdelning X V; Forskning och teknisk utveckling (artiklarna 130]?
I artikel 130f lägs målen fast för forskningssamarbetet. Gemenskapen skall ha som mål att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för gemenskapsindustrin, att främja utvecklingen av industrins internationella konkurrensförmåga och att underlätta alla forsknings— insatser som i övrigt anses nödvändiga enligt fördraget. Det är här fråga om kompletterande insatser framför allt i form av forskningsprogram. Artiklarna 130i—130p innehåller bestämmelser om antagande och genomförande av ramprogram som fortlöpande förnyas.
Avdelning XVI: Miljö (artiklarna I30r—t)
I artikel 130r räknas upp målen för gemenskapens miljöpolitik. Dessa är
— att bevara, skydda och förbättra miljön. — att skydda människors hälsa, — att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt, och — att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller
globala miljöproblem.
Därpå följer närmare klargöranden av vad miljöpolitiken går ut på. Den skall syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom gemenskapens olika regioner. Den skall bygga på försiktighetsprineipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren skall betala. Vidare framhålls att miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens politik i övrigt.
Beslut fattas i huvudsak med kvalificerad majoritet. För vissa beslut som räknas upp i artikel 13012 gäller dock alltjämt att det krävs enhällighet. I artikel 130t föreskrivs att "de skyddsåtgärder som antas enligt artikel 1305 inte skall hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är förenliga med fördraget i övrigt. Sådana åtgärder skall anmälas till kommissionen.
Avdelning X VII: Uti-'ecklirzgssarnarbete (artiklarna .l30u—I30y)
Gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall främja — en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländema, särskilt i de mest missgynnade bland dessa. — en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländema i världsekonomin, och — kampen mot fattigdomen i utvecklingsländema. Gemenskapen skall komplettera medlemsstaternas politik på området. Rådet kan med kvalificerad majoritet besluta om de åtgärder som behövs för att främja målen. Sådana åtgärder kan ta formen av fleråriga program. Europeiska investeringsbanken skall bidra till de åtgärder som beslutas.
Prop. 1994/95: 19
94
8.2.5 Fjärde delen: Associering av utomeuropeiska länder och territorier (artiklarna 131—1363)
I avsnittet behandlas associering av de s.k. utomeuropeiska länderna och territorierna, vilka på grund av koloniala förhållanden m.m. vid anknytningen till EG företräddes av olika medlemsländer. Bestämmelserna är begränsade till de territorier som upptas i fördragets bilaga IV. Syftet med associeringen är enligt artikel 1312 att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder och territorier samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen som helhet. Den närmare innebörden av associering framgår av artiklarna 132-136a.
8.2.6 Femte delen: Gemenskapens institutioner Avdelning [: Institutionella bestämmelser (artiklarna 137—198e)
Under avdelning I anges institutionernas uppgifter och befogenheter. Institutionerna är gemensamma för de tre gemenskaperna och berörs i avsnitt 8.6 nedan.
Avdelning II: Finansiella bestämmelser (artiklarna I99—209a)
Unionens budget finansieras i princip med egna medel. Intäkterna kommer från jordbruksavgifter, importtullar och en andel av omsättnings- skatten. Därtill kommer bidrag som har beräknats på grundval av ländernas bruttonationalprodukt. Artikel 203 innehåller bestämmelser om det förfarande som gäller när gemenskapsbudgeten skall läggas fast. Parlamentet har därvid en viktig roll. Det kan bl.a. förkasta budgeten i dess helhet och begära ett nytt budgetförslag. Efter avslutad budgetpro— cedur är det parlamentets ordförande som fastslår att budgeten är slutligt antagen. I artikel 206 anges att Europaparlamentet skall bevilja kortunis- sionen ansvarsfrihet pä rekommendation av rådet.
8.2.7 Sjätte delen: Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (artiklarna 210—248)
Sjätte delen inleds med artiklarna 210 och 211 som rör gemenskapens karaktär av juridisk person. I artikel 213 anges kommissionens rätt att inhämta information och företa kontroller i enlighet med fördraget. I artikel 214 föreskrivs om tystnadsplikt för tnedlemmar av institutioner. medlenunar av kommittéer samt tjänstemän och övriga anställda i gemenskapen. Artikel 215 innehåller bestämmelser om gemenskapens skadeståndsrättsliga ansvar i vissa fall.
Medlemsländema förbinder sig genom artikel 219 att inte lösa tvister om tolkning eller tillämpning av fördraget på annat sätt än som bestämts genom fördraget. Därigenom bekräftas att det är EG—domstolen som
Prop. 1994/95: 19
ytterst har kompetens att tolka gemenskapsrätten (jfr artikel 164).
Artikel 220 anger att medlemsstaterna, i den utsträckning det är nödvändigt, skall inleda förhandlingar med varandra bl.a. i fråga om avskaffande av dubbelbeskattning, ömsesidigt erkännande av bolag och förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar. Det rör sig om områden där gemenskapen saknar egen kompetens men där samverkan mellan länderna ändå har betydelse för förverkligandet av gemenskapens mål. Till följd av skyldigheterna i artikel 220 har bl.a. den s.k. Brysselkonventionen om erkännade och verkställighet av domar träffats mellan medlemsländerna.
Artikel 222 fastställer att fördraget inte i något hänseende ingriper i medlemsstaternas egendornsordning. Av artikel 223 följer att med- lemsstaterna i vissa frågor kan vidta åtgärder, som de anser nödvändiga för att Skydda egna väsentliga säkerhetsintressen. Artiklarna 224—226 behandlar skyddsåtgärder i händelse av allvarliga svårigheter. Artikel 227 rör gemenskapens territoriella omfattning.
I artikel 228 föreskrivs den generella ordning som skall gälla när gemenskapen ingår internationella avtal. EG:s behörighet att ingå avtal med tredje länder eller internationella organisationer redovisas i avsnitt 9 och vid genomgången av gemenskapens handelspolitik (avsnitt 23).
I artikel 228a har införts en ny bestämmelse genom Maastrichtfördraget som gäller fall då svårigheter uppkommer till följd av en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken.
I artikel 233 återfinns den s.k. Beneluxklausulen, som fastlägger att bestämmelserna i fördraget inte skall hindra förekomsten eller genomför— andet av det regionala samarbetet mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna som förekom redan innan Romfördraget trädde i kraft. Artikel 234 avser övriga avtal som ingåtts före Romfördragets ikraftträ- dande.
Artikel 235 innehåller ett bemyndigande för rådet att med enhällighet vidta de åtgärder som behövs för att förverkliga gemenskapens mål inom den gemensamma marknadens ram även när uttryckligt stöd i fördraget saknas, s.k. fördragsutfyllnad. Bestämmelsen har använts åtskilliga gången
Artikel 238 om associationsavtal tas upp i avsnitt 9. Artikel 239 anger att protokoll som fogas till fördraget utgör en integrerad del av fördraget. I artikel 240 anges att fördraget har ingåtts på obegränsad tid. De därpå följande artiklarna är idag av marginell betydelse.
8.2.8 Protokoll och bilagor
Till Romfördraget hör också fyra bilagor och ett antal protokoll och förklaringar. Bilaga I behandlar tullpositioner och torde numera vara utan betydelse. Bilaga II innehåller en lista över produkter som omfatttas av särregleringar för jordbruket. Bilaga III reglerar löpande betalningar, s.k. osynliga transaktioner som avses i fördragets artikel 73h (kapital och betalningar) och bilaga IV gäller de utomeuropeiska territorier på vilka
Prop. 1994/95: 19
96
fördragets fjärde del är tillämplig.
I protokollen finns intagna bl.a. stadgorna för EG—domstolen och Europeiska investeringsbanken. Vidare finns protokoll om gemenskapens immunitet och privilegier. Vissa protokoll rör speciella förhållanden i olika länder. Nya protokoll har tillförts Romfördraget genom fördrags- revisioner, t.ex. tillkom genom Maastrichtfördraget det s.k. sociala protokollet om samarbete i socialpolitiska frågor där dock Storbritannien inte deltar. I samband med undertecknandet av fördraget har också vissa förklaringar angivits.
8.3 Euratomfördraget
Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) undertecknades den 25 mars 1957 i samband med tillkomsten av fördraget om EurOpeiska ekonomiska gemenskapen, Romfördraget. De olika institutionerna — parlamentet, rådet, domstolen och kommissio- nen — är gemensamma för Euratom och övriga delar av Europeiska unionen.
Euratomfördraget finns på medlemsländernas officiella språk. Dessa språkversioner är likvärdiga. Vid en utvidgning av medlemskretsen kommer fördraget även att finnas på de nya medlemsländernas officiella språk.
Euratomfördraget omfattar 225 artiklar fördelade på sex avdelningar enligt följande:
I Gemenskapens uppgifter. II Bestänunelser för främjandet av framsteg på kämenergiområdet.
III Institutionella bestämmelser. IV Finansiella bestämmelser. V Allmänna bestämmelser.
VI Bestärrunelser angående inledningsperioden. Dessutom finns fem bilagor och två protokoll.
Enligt fördraget skall Euratom vidta bl.a. följande åtgärder:
— Utveckla forskningen och sörja för spridning av tekniska upplys-
ningar.
— Uppställa enhetliga säkerhetsnormer för hälsoskydd med avseende
på befolkningen och arbetstagarna samt övervaka tillämpningen härav.
— Underlätta investeringar samt, särskilt genom att uppmuntra initiativ från företagens sida, sörja för tillskapandet av sådana oumbärliga anläggningar som är nödvändiga för utvecklingen av kärnenergin inom gemenskapen. — Tillförsäkra samtliga förbrukare inom gemenskapen en regelbunden och rättvis försörjning av malmer och kärnbränsle. — Genom en lämplig form av kontroll garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än de för vilka de är avsedda. — Utöva den äganderätt som tillkommer gemenskapen med avseende på speciella klyvbara material. — Säkerställa goda avsättningsmöjligheter och tillgång till de bästa
7 Riksdagen 199459)". ] sum/. Nr If). I)('l I.
Prop. 1994/95: 19
97
tekniska hjälpmedel genom upprättande av en gemensam marknad för speciella material och utrustning. fria kapitalrörelser för investeringar på kämenergiområdet samt frihet för specialister att inneha anställning inom gemenskapen.
— Upprätta förbindelser med andra länder och intemationella organisationer, som är ägnade att främja framsteg i samband med den fredliga användningen av kärnenergin. Många för Euratomfördraget relevanta förhållanden har förändrats sedan fördraget undertecknades. Detta har lett till att fördraget delvis är föråldrat. Delar av fördraget tillämpas inte enligt bokstaven, utan enligt en successivt utvecklad praxis.
Stora delar av fördraget behandlar dock frågor som fortfarande är angelägna. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt att genom kontroll garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än för dem de är avsedda (s.k. safeguard).
Fördraget är inte tidsbegränsat.
8 .4 Parisfördraget
Europeiska kol— och stålgemenskapen eller EKSG upprättades mellan Förbundsrepubliken Tyskland, Frankrike, Italien. Belgien, Nederländerna och Luxemburg genom det s.k. Parisfördraget. Endast den franska språkversionen är autentisk. Parisfördragets huvudtext är indelad i en ingress och fyra avdelningar enligt följande: [ Europeiska kol— och stålgemenskapen. Il Gemenskapens institutioner. Ill Ekonomiska och sociala regler (Allmänna regler. Finansiella regler, Investeringar och finansiellt stöd, Produktion, Priser. Avtal och koncentrationer, Konkurrensregler, Löner och arbetskraftens rörlighet, Transportregler och 'l'ull— och handelspolitik).
lV Allmänna bestämmelser. Härutöver tillkommer tre bilagor och två protokoll.
Parisfördraget syftar till att sammanföra medlemsländernas resurser på kol— och stälområdet under en gemensam ordning. Detta innebär alltså att det finns speciella bestämmelser för kolmarknaden och en stor del av stålmarknaden, utöver och ibland i stället för de senare tillkomna generella EG—reglerna. EKSG skall vara en gemensam marknad för kol och stål, ha gemensamma målsättningar och gemensamma institutioner. Gemenskapen skall bidra till ekonomisk expansion, ökad sysselsättning och höjd levnadsstandard. Vidare skall skapas betingelser för att säkerställa en rationell produktion med bevarande av stabil sysselsättning utan att framkalla allvarliga störningar i medlemsländernas ekonomier. Inom ramen för EKSG har EG—kommissionen långtgående befogenheter och kan fatta bindande beslut om priser. rationaliseringar och produk— tionskvoter. En betydande del av Parisfördragets bestämmelser är främst riktade till kol— och stålföretagen och förutsätter en gemensam politik och ingripanden i marknadsförhållandena. Detta gäller bestämmelserna om
Prop. 1994/95: 19
98
priser, konkurrensvillkor, produktion, investeringar, finansiellt stöd och forskning. EKSG utgör därigenom främst en industripolitisk gemenskap.
Andra bestämmelser. som riktar sig främst till de nationella regeringarna, är mindre vittgående och förutsätter inte någon gemen— skapspolitik. Så är fallet vad gäller tull— och handelspolitik samt transporter.
Fördraget förutser vidare stödåtgärder på gemenskapsplanet vid sysselsättningssvårigheter inom de berörda industrierna samt innehåller särskilda bestämmelser angående löner och arbetskraftens rörlighet.
Parisfördragets konkurrensbestämmelser förbjuder kartellsamarbete mellan företag, t.ex. överenskommelser om priser, produktions— begränsningar eller marknadsuppdelning som snedvrider den normala konkurrensen. Undantagna från det generella kartellförbudet är dock överenskommelser som bidrar till en påtagligt förbättrad produktion eller distribution och inte ger företagen möjlighet att bestämma priser. begränsa produktionen etc. Vad beträffar koncentrationer, dvs. fusioner och andra samarbetsformer mellan företag gäller att nya koncentrationer i regel fordrar förhandsgodkännande av kommissionen.
Kommissionen skall vidare underlätta för företagen att genomföra investeringar genom att bevilja lån eller ställa garantier. Vid struktur- rationaliseringar har kommissionen möjligheter att minska de sociala påfrestningarna genom finansiering av ersättningsindustrier och genom direkta bidrag till berörda arbetstagare.
På forskningsområdet skall kommissionen organisera arbetet och finansiera forskningsprojekt.
Parisfördraget förutser en begränsad gemensam handelspolitik. Enligt Parisfördraget är statliga stödåtgärder i princip förbjudna på den gemensamma marknaden för kol och stål. I syfte att kontrollera att medlemsländernas stödåtgärder är förenliga med gemenskapens intressen har kommissionen fortlöpande utarbetat regler, s.k. stödkoder, för nationellt stålstöd.
Enligt Parisfördraget har kommissionen för att fullgöra sina uppgifter rätt att ta ut en avgift på produktionen av kol och stål. Avgiften tas ut årligen i relation till produktionsvärdet. År 1993 uppgick avgiftsuttaget till 0.25 %
Fördraget är ingånget för en tid om 50 år. Det är inte sannolikt att fördraget kommer att förlängas när det löper ut år 2002. I stället förmodas de särskilda reglerna om kol— och stålprodukter komma att fogas in i Romfördragets regelverk. i den mån de anses nödvändiga för framtiden.
8.5 Maastrichtfördraget
Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft den 1 november 1993. Fördraget består av ett huvudavtal i sju avdelningar och 17 protokoll. Därtill kommer en slutakt med 33 förklaringar.
I ingressen framhålls bl.a. att den europeiska integrationsprocessen nu övergår i en ny fas. Avtalspartema anger att stor vikt fästs vid
Prop. 1994/95: 19
99
principerna om frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, m.m. De har föresatt sig att. uppnå ett stärkande av konvergensen mellan ekonomierna i sina länder. De är vidare fast beslutna att förbättra bl.a. miljöskyddet. Det anges att processen mot skapandet av en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken skall fortsätta, varvid beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Avdelning I innehåller gemensamma bestämmelser (artiklarna A—F). Genom den första artikeln upprättas unionen. Det framhålls att fördraget markerar en ny fas i processen mot skapandet av en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Unionen skall vara grundad på de europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom Maastrichtfördraget. Unionens mål anges i artikel B.
Artikel C anger att unionen skall ha en gemensam institutionell ram, som skall säkerställa konsekvens och kontinuitet i den verksamhet som utförs. Europeiska rådet skall enligt artikel D tillföra unionen de impulser som är nödvändiga för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer i detta avseende. I artikel E förklaras att institutionerna skall utöva sina befogenheter på de villkor och för de ändamål som har fastställts i de grundläggande fördragen.
I artikel F framhålls slutligen att unionen skall respektera den nationella identiteten i medlemsstaterna och som allmänna principer för gemen- skapsrätten respektera grundläggande rättigheter såsom de garanteras i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna av den 4 november 1950 och som de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
Avdelning II innehåller bestämmelser om ändringar i Romfördraget. Syftet är att upprätta en europeisk gemenskap.
Gemenskapen får, med uttryckligt stöd i fördraget, nya uppgifter på många områden. Därutöver har tillkommit bestämmelser om ett stegvis införande av en ekonomisk och monetär union.
Avdelning III innehåller bestämmelser om ändringar i Parisfördraget och avdelning IV bestämmelser om ändringar av Euratomfördraget. Ändringarna är av redaktionell natur.
Avdelning V innehåller bestämmelser om den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken och avdelning VI bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Dessa bestämmelser tas upp särskilt nedan.
Avdelning VII itmehåller slutbestämmelser (artiklarna L—S).
Bland slutbestämmelserna kan särskilt nämnas artikel N som innehåller bestämmelser om ändringsproceduren för de grundläggande fördragen och artikel 0 som innehåller förfarandercgler för upptagande av nya medlemmar.
8.5.1 Utrikes— och säkerhetspolitik
I fördragets avdelning V, artikel I behandlas den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken, GUSP. Fördragstextens formuleringar inom detta område har i många avseenden vuxit fram som en politisk kompromiss.
Prop. 1994/95: 19
100
Till skillnad från beslut inom den första pelaren kan beslut i sakfrågor inom GUSP inte underställas EG—domstolens prövning. Medlemsländer- nas förpliktelser skall därför ses i ett politiskt perspektiv, och ges en mer politisk tolkning än vad som är fallet för andra delar av fördraget. Samarbetet är till karaktären mellanstatligt.
Artikeln inleds med den allmänna målsättningen för GUSP samt med en erinran om att medlemsländerna förväntas stödja den överenskomna politiken i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Som medel för denna politik anges dels s.k. gemensamma ståndpunkter, dels s.k. samfällda aktioner.
Beslut inom GUSP fattas med enhällighet av EU—rådet. Inom ramen för en enskild samfälld aktion finns dock en möjlighet att fatta följdbeslut med kvalificerad majoritet. För att denna möjlighet skall kunna utnyttjas måste emellertid alla medlemsländer ge sitt samtycke. Detta betyder att inget medlemsland kan påtvingas ett beslut..
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall, enligt artikel 1.4. ”omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”. Denna målsättning skall diskuteras vid bl.a. den s.k. översynskonferensen, som EU—ländema väntas inleda år 1996. Eventuella beslut om utformningen av en gemensam försvarspolitik resp. ett gemensamt försvar kräver enhällighet bland medlemsländerna och ratifikation av dessa. En enskild medlemsstat kan sålunda inte mot sin vilja tvingas in i ett sådant samarbete.
I den mån frågor med anknytning till försvarsområdet för närvarande kommer upp till diskussion inom GUSP, anmodas den västeuropeiska unionen, VEU, att utarbeta och genomföra eventuella beslut. Det stadgas särskilt att EU i sådana fall inte kan utnyttja den begränsade möjligheten att besluta med majoritet. För att delta i diskussionerna inom GUSP förutsätts emellertid inte medlemskap i VEU. Ett par av de nuvarande EU—ländema står utanför VEU.
I de avslutande artiklarna preciseras de olika institutionemas roller vad gäller den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken. Europeiska rådet anger principerna och de allmänna riktlinjerna. medan det är minister— rådet som skall fatta de nödvändiga besluten för att definiera och genomföra politiken.
Till skillnad från det tidigare europeiska politiska samarbetet (EPS) har kommissionen tilldelats en roll i GUSP. Det heter helt allmänt att kommissionen ”skall delta i full omfattning i arbetet på det gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiska området”, vilket innebär att kommissionen får göra inlägg och ställa förslag som en medlem men självfallet inte delta i besluten.
Europaparlamentet har ingen behörighet att fatta beslut i frågor som rör den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken. Parlamentet skall av ordförandelandet och konnnissionen regelbundet hållas informerat om utvecklingen av unionens utrikes— och säkerhetspolitik. Ordförandelandet skall samråda med parlamentet om huvudaspektema och de grund- läggande valmöjligheterna och se till att vederbörlig hänsyn tas till
Prop. 1994/95:19
101
parlamentets synpunkter. Parlamentet får också ställa frågor och rikta rekommendationer till ministerrådet. Varje år skall en debatt hållas om de framsteg som gjorts vad beträffar genomförandet av den gemensamma politiken.
8.5.2 Inrikespolitiska och rättsliga angelägenheter
Fördraget uppställer som ett av målen för unionen att utveckla ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel B). I fördragets avdelning VI preciseras innebörden (artikel K). Här förklaras (artikel K.1) att följande områden skall ses som frågor av gemensamt intresse för att förverkliga unionens mål, särskilt den fria rörligheten för personer:
I. Asylpolitik.
2 Kontroll av medlemsländernas externa gränser.
3. Invandringspolitik och politik avseende tredjelandsmedborgare. 4 Kampen mot narkotikamissbruk, i den mån den ej täcks av punkterna 7—9. Kampen mot bedrägerier i internationell skala i den mån den ej täcks av punkterna 7—9. Civilrättsligt samarbete. Straffrättsligt samarbete. Tullsamarbete. Polissamarbete för att hindra och bekämpa terrorism, olaglig narkotikahandel och grova andra former av internationell brottslig— het. i samband med organisation av ett system för informations— utbyte inom en europeisk polisbyrå (Europol). ' Ul
roma?»
Här kan erinras om att bestämmelserna om en gemensam politik i visumfrågor återfinns i Romfördragets artikel 100c. I artikel K.9 öppnas en möjlighet för rådet att enhälligt besluta om att göra artikel 1000 tillämplig också på de områden, som täcks av punkterna 1—6 i artikel K.1. Ett sådant beslut skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Samarbetet på dessa områden är inte någon nyhet som tillkommit genom Maastrichtfördraget. Det nya är att samarbetet har formaliserats, utan att fördenskull dess grundläggande mellanstatliga karaktär har gått förlorad.
I artikel K.2 sägs, att de i artikel K.1 angivna samarbetsfrågoma ”skall behandlas med beaktande av Europarådets konvention av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” liksom av 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning.
Medlemsländema skall informera och konsultera varandra i rådet för att koordinera sina åtgärder. I detta syfte skall de etablera samarbete mellan relevanta nationella myndigheter. Om samarbetets mål bättre kan uppnås genom gemensamt agerande än genom de enskilda ländernas agerande, kan medlemsländerna genom enhällighet besluta att genomföra politiken medelst kvalificerad majoritet i beslutsfattandet. Möjligheten till
Prop. 1994/95: 19
genomförande av politiken genom kvalificerad majoritet är en betydelsefull nyhet för samarbetet inom dessa politikområden.
Medlemsländema och kommissionen har initiativrätt vad gäller frågor som omfattas av punkterna 1 till och med 6 ovan, medan medlemslän— derna behåller sin initiativrätt i frågor som rör punkterna 7 till och med 9.
Rådet kan rekommendera medlemsländerna att anta konventioner inom de områden som nämns ovan. Redan i dag finns en asylkonvention som undertecknats av gemenskapens tolv medlemsländer och en framförhand- lad gränskontrollkonvention färdig för undertecknande.
En samordningskommitté bestående av höga tjänstemän skall upprättas för att ge rådet utlåtanden och beslutsunderlag i ovan nämnda frågor (artikel K.4). Kommissionen skall delta fullt ut i arbetet inom den inrikespolitiska ”pelaren” (dock med undantag för frågorna under punkterna 7—9 ovan). Det land som för tillfället innehar ordförandeskapet skall, liksom kommissionen, regelbundet hålla parlamentet informerat i frågorna. Ordförandelandet skall se till att parlamentets synpunkter i vederbörlig ordning beaktas. Parlamentet har också rätt att ställa frågor till rådet och att avge rekommendationer. Varje år skall en debatt hållas i parlamentet om genomförandet av ovan nämnda frågor.
Medlemsländema uttalar i en deklaration i anslutning till fördraget som sin eniga mening, att rådet med förtur skall behandla asylpolitikfrågan och frågor om invandringspolitik.
Sambandet är tydligt mellan EU:s verksamhet inom ramen för den tredje pelaren (artikel K i Maastrichtfördragets ) och önskemålet om fri rörlighet inom unionen för personer. Sambandet kan uttryckas så, att avvecklingen av identitetskontroll vid gemenskapens inre gränser (gränserna mellan medlemsstaterna) förutsätter en rad s.k. kompensa— toriska åtgärder. Dessa tar form av överenskommelser mellan 'med- lemsstatema på de områden artikel K.l anger. Europeiska unionens råd har inte på dessa områden den nortngivningskompetens, som rådet har under de andra grundläggande fördragen. Unionen har emellertid inlett en betydande verksamhet inom ramen för artikel K, styrd av den s.k. K 4—kommittén. Denna verksamhet skildras i avsnitt 29 varav framgår att målet om en fri rörlighet för personer inom unionen ännu inte uppnåtts.
8.6 Gemenskapernas institutioner och deras roll
8.6.1 Beslutsprocessen
I beslutsprocessen representerar kommissionen gemenskapens intressen och har en initiativtagande roll, medan det i rådet är medlemsstaternas ståndpunkter och intressen som bryts mot varandra. Europaparlamentet, den folkvalda församlingen, har vissa kontrollerande uppgifter men deltar också i beslutsprocessen utan att ha någon egen normgivande befogenhet. Domstolen kontrollerar bl.a. att institutionerna inte överskrider sina befogenheter enligt fördragen. Det är bara inom det traditionella EG—samarbetct som nedan beskrivna förfaranderegler tillämpas. När det gäller inrikes— och rättsliga frågor och utrikes— och säkerhetspolitik
Prop. 1994/95: 19
103
tillämpas andra beslutsprocedurer varvid enhälliga beslut alltid krävs.
Initiativet till beslut — kommissionen
' Kommissionen består för närvarande av 17 ledamöter. Medlemsstatemas regeringar utser, efter att ha inhämtat Europaparlamentets godkännande, ordföranden och de övriga ledamöterna av kommissionen för en mandattid av fem år. Artikel 16 i anslutningsfördraget anger att antalet ledamöter i kommissionen skall utökas till 21 (artikel 158).
Kommissionens ledamöter företräder inte sitt hemland utan skall arbeta i hela gemenskapens intresse (artikel 157.2). De avger en högtidlig försäkran inför EG—domstolen att varken begära eller ta emot instruk- tioner från någon regering eller intressegrupp. De åtnjuter också rättslig immunitet för åtgärder som de vidtagit i tjänsten.
Kommissionen sammanträder varje vecka och är i dag beslutför med nio ledamöter närvarande. Besluten fattas kollegialt med enkel majoritet.
Varje ledamot av kommissionen är ansvarig för politiken inom ett eller Hera generaldirektorat. Dessa direktorat ansvarar för gemenskapspolitiken inom ett, eller ett par angränsande, områden (t.ex. DG IV konkurrens, DG V sysselsättning, arbetsmarknads— och socialpolitik, DG VI jordbruk). Till sin hjälp har varje kommissionsledamot också ett eget kabinett.
Kommissionen har i princip exklusiv initiativrätt vad avser förslag till nya regler. Det skall emellertid nämnas att rådet ofta tar informella initiativ som vidarebefordras till kommissionen. Dessutom har Europa- parlamentet genom Maastrichtfördraget fått befogenhet att anmoda kommissionen att lägga fram lämpliga förslag. Rådets antagande av förordningar, direktiv eller beslut måste vila på ett förslag från kommis- sionen.
Beredningen av ärenden rörande förslag av kommissionen sker inom generaldirektoraten och kabinetten samt också i särskilda expertgrupper sammansatta av individuella experter från medlemsstaterna. Det förekommer såväl ständigt verksamma expertgrupper som grupper utsedda ad hoc. Kommissionen umyttjar också i stor utsträckning sin rätt att höra Ekonomiska och sociala kommittén. Denna är en rådgivande församling med 189 ledamöter som representerar arbetsgivare, arbets- tagare och andra grupper (såsom jordbrukare, konsumentintressen och vissa yrkesgrupper). I anslutningsakten föreskrivs att kommittén skall utökas med 42 ledamöter. Sverige får därvid 12 platser.
Kommissionen kan i vissa fall själv utfärda rättsakter som är bindande för medlemsstaterna. Det' gäller dels i de fall så uttryckligen stadgas i fördragen, dels med stöd av delegerade befogenheter från rådet, främst för verkställande av rådets beslut.
Kommissionens verkställande åtgärder och tillämpning i övrigt av fördragen och sekundärrätten sker i stor utsträckning genom ca 1 000 kommittéer med representanter för medlemsstaterna (den s.k. kommittologin). När rådet delegerar befogenheter till kommissionen är det av intresse för medlemsstaterna att behålla ett visst inflytande. I de
Prop. 1994/95: 19
104
rättsakter som föreskriver delegation förordnas därför ofta att kommissio- nen skall förelägga sina förslag till åtgärder för en kommitté som består av representanter för medlemsstaterna med en kommissionstjänsteman som ordförande. Ordföranden saknar normalt rösträtt i kommittén. Förhållandet mellan kommission och kommitté följer i huvudsak tre olika procedurer, med varierande grad av inflytande för kommittén. De tre slagen av kommittéer brukar beskrivas som rådgivande, förvaltande och föreskrivande. Den största graden av självständighet har kommissionen då kommitténs ställning enbart är rådgivande. Kommissionens makt är som mest beskuren i förhållande till de föreskrivande kommittéerna. Kommissionen kan då endast handla i överenstämmelse med kommitténs ställningstagande. Om kommissionen inte vill följa kommittén, eller om kommittén inte alls intarnågon ståndpunkt, hänskjuts frågan till rådet för beslut.
Enligt Maastrichtfördraget har kommissionens ställning förstärkts inom de utrikes— och inrikespolitiska områdena genom att den i fråga om initiativ— och yttranderätt jämställs med medlemsstaterna.
Beslutsfattander — Europeiska unionens råd
Rådet godkänner EG:s budget och beslutar normer, eller — med en nationell terminologi — stiftar lag, inom de områden där medlemsstatema skall tillämpa gemensamma regler. Rådet fattar beslut på grundval av kommissionens förslag.
Rådet består av en regeringsledamot från varje land. Deltagarna i rådet växlar. Utrikesministrama möts som regel en gång i månaden. liksom ekonomi- och finansministrama. De samordnar de övriga ministramas arbete och behandlar frågor som fackministrama har remitterat till dem. Fackministrama möts, när frågor inom deras ansvarsområde skall behandlas. Minst en ledamot av kommissionen är alltid närvarande vid rådets möten.
Varje land innehar ordförandeposten i sex månader. Turordningen sker i bokstavsföljd efter landets inhemska namn. Samråd sker mellan nuvarande, korrunande och föregående ordförandeland i den s.k. trojkan. Ordförandelandets utrikesminister har titeln rådspresident och företräder EU i FN:s generalförsamling och i andra internationella sammanhang.
Rådet skall höra Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén när fördraget föreskriver det men låter ofta dessa instanser yttra sig även i andra fall.
Kommissionen kan ändra sitt förslag intill dess att rådet har fattat beslut i saken. I många frågor äger därför en fortlöpande dialog rum mellan rådet och kommissionen. Det fordras enhällighet för att rådet skall kunna ändra kommissionens förslag till beslut (artikel 1492).
Det saknas regler om beslutsmässighet för rådet och det anses i praxis vara beslutsmässigt även om inte alla stater är närvarande. Den formella huvudregeln är att rådets beslut fattas med enkel majoritet. Flertalet viktigare bestämmelser i fördraget föreskriver emellertid att beslut skall fattas enhälligt eller med kvalificerad majoritet.
Prop. 1994/95: 19
105
Rösneglema i rådet (artikel 148) bygger på att varje stat har ett visst Prop. 1994/95:19 röstetal - Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien har 10 röster var, Spanien 8, Belgien, Grekland, Nederländerna och Portugal 5 var, Danmark och Irland 3 röster var samt Luxemburg 2 röster.
Sverige får vid ett medlemskap 4 röster. De övriga kandidatländerna Österrike, Finland och Norge får 4, 3 respektive 3 röster var. Kvalifice- rad majoritet innebär i dag att det krävs 54 ja—röster för bifall till ett förslag från kommissionen. Efter en utvidgning med de fyra länder som förhandlat om medlemskap höjs denna siffra till 64 röster.
Mellan rådsmötena företräds ministrarna av ambassadörer som är ackrediterade hos gemenskapen och som leder sina respektive länders delegationer i Bryssel. De bildar de ständiga representanternas kommitté, COREPER (Comité des Représentants Permanenfs). Med hjälp av över hundra kommittéer med tjänstemän från medlemsstaternas fackdeparte- ment bereder Coreper kommissionens förslag till rådsbeslut och jämkar samman de tolv regeringamas ståndpunkter. Coreper sammanträder varje vecka och gör, tillsammans med rådets ordförande, upp föredragnings- listan för rådsmötena. Vid rådsmötena behandlas dels frågor i vilka enighet uppnåtts i Coreper eller vid tidigare rådsmöte och där beslut kan fattas utan debatt (en bloc). under vad som betecknas som punkt A, dels, under punkt B, frågor där enighet inte kunnat nås. Ekonomiska och monetära frågor handhas av Monetära kommittén.
En betydelsefull ställning intar också Europeiska rådet som skiljer sig från Europeiska unionens råd.
Europeiska rådet är beteckningen på de möten mellan medlemsstaternas stats— eller regeringschefer som regelbundet äger rum en gång per halvår. Vid dessa möten fattas främst beslut i övergripande politiska frågor. Besluten formaliseras vid behov av ministerrådet. I Maastrichtför- draget har Europeiska rådet uttryckligen tillagts uppgiften att ge unionen nödvändiga impulser för dess utveckling och att fastställa de allmänna politiska riktlinjerna härför.
Europaparlamentet
Europaparlamentet består för närvarande av 567 ledamöter. Ledamöterna väljs genom direkta allmänna val för en mandatperiod om fem år. Sverige får vid ett medlemskap 22 mandat i den folkvalda församligen.
Ledamöterna väljs genom direkta allmänna val för en mandatperiod om fem år. En parlamentsledamot kan — även om det sällan förekommer — samtidigt vara ledamot av ett nationellt parlament men inte av någon av gemenskapernas övriga institutioner eller av en nationell regering.
Ledamöterna representerar väljarkåren och röstar individuellt. De får inte ha bundna mandat eller annars vara bundna av instruktioner. Det har alltsedan parlamentets bildande varit praxis att arbetet främst bedrivs genom de olika politiska grupperingarna snarare än efter de nationer som ledamöterna representerar.
Parlamentet väljer talman och andra företrädare bland sina medlemmar. Arbetet är organiserat i ständiga utskott som vart och ett ansvarar för ett 106
särskilt område av gemenskapernas politik. Utskottens sammansättning återspeglar parlamentets politiska sammansättning men det är de skilda politiska grupperna som utser kommittéledamöterna. Utskotten avger betänkanden, förberedda av särskilda rapportörer, som utgör gmnden för plenardebattema i parlamentet.
Parlamentet skall hålla en årlig session och kan dessutom sammankallas på begäran av en majoritet av dess medlemmar eller på begäran av rådet eller kommissionen (artikel 139). I praktiken håller parlamentet emellertid en delsession varje månad. Dessa sessioner varar vanligtvis en vecka. Utskotten kan sammanträda när som helst på begäran av utskottsordföranden eller parlamentets talman.
Enligt huvudregeln fattar parlamentet beslut med absolut majoritet av avgivna röster (artikel 141). Bland undantagen kan särskilt nämnas beslut att förkasta ett förslag till gemenskapernas budget vilket kräver två tredjedels majoritet av avgivna röster.
Det finns fem olika former för parlamentets medverkan i beslutsproces- sen. — Obligatoriskt inhämtande av parlamentets yttrande Många bestämmelser i fördragen föreskriver att rådet, innan det fattar beslut, skall inhämta parlamentets yttrande. I målen 138/79 Roquette Freres mot rådet [1980] ECR s. 333 och 139/79 Maizena mot rådet [1980] ECR s. 3393, förklarade domstolen en förordning ogiltig på grund av att rådet inte inväntat parlamentets yttrande innan det fattade sitt beslut. Det finns inte i fördragen någon tid angiven inom vilken parlamentet måste avge sitt yttrande. — Inhämtande av parlamentets yttrande i övriga fall I dessa fall hör rådet parlamentet utan att det, enligt fördragen. är ett formellt krav. När väl proceduren har inletts följer den emellertid samma regler som gäller för det ”obligatoriska” förfarandet.
— Ett särskilt samrådsförfarande Genom en gemensam deklaration mellan parlamentet, rådet och kommissionen den 4 mars 1975 etablerades ett särskilt sarnrådsförfarande i fråga om rättsakter med betydande ekonomiska verkningar. I deklaratio- nen sägs att om rådet i ett sådant fall avser att frångå parlamentets uppfattning skall man försöka uppnå enighet i en samrådskommitté med representanter för rådet och parlamentet. — Samarbetsförfarandet Genom Enhetsakten år 1986 stärktes parlamentets ställning genom att det föreskrevs att rådet i vissa fall skall fatta beslut ”i samarbete med” parlamentet. Detta förfarande innebär att parlamentet åter kommer in i bilden vid det tillfälle i beslutsprocessen då rådet normalt vore berett att fatta slutligt beslut i saken. I stället för att fatta beslut antar rådet i sådana fall endast en ”gemensam ståndpunkt”, genom ett kvalificerat majoritetsbeslut. Under tre, eller högst fyra, månaders tid kan sedan parlamentet antingen godkänna eller förkasta den gemensamma stånd- punkten eller föreslå tillägg. Om parlamentet godkänner den gemen- samma ståndpunkten eller underlåter att agera inom tidsfristen, beslutar rådet i enlighet med den gemensamma ståndpunkten. Om parlamentet förkastar den gemensamma ståndpunkten, kan den bli föremål för beslut
Prop. 1994/95: 19
107
i rådet endast genom ett enhälligt ställningstagande. Om parlamentet föreslår tillägg till den gemensamma ståndpunkten har kommissionen att åter överväga sitt förslag. Kommissionen kan anta alla eller några av parlamentets förslag eller förkasta dem. Kommissionen överlämnar så sitt eventuellt reviderade förslag till rådet. Om den har förkastat parlamentets tillägg skall den också redovisa skälen för det. Rådet kan anta kommissionens reviderade förslag med kvalificerad majoritet. Det kan också besluta om tillägg, antingen egna eller genom att anta parlamentets av konunissionen förkastade tillägg. I båda de sist nämnda fallen krävs enhällighet i rådet. — Medbeslutandeförfarandet Genom Maastrichtfördraget (artikel 18% i Romfördraget) gavs parlamen- tet vad som kallas en medbeslutanderätt i vissa frågor. Medbeslutande- procedurens bärande element kan beskrivas enligt följande: Kommissio- nens förslag överlämnas till både parlamentet och rådet och proceduren följer därefter inledningsvis de regler som gäller för samarbetsför- farandet. Om parlamentet med absolut majoritet avslår rådets ”gemen— samma ståndpunkt”, har förslaget fallit. Om parlamentet i stället föreslår ändringar i, eller tillägg till rådets gemensamma ståndpunkt och enighet inte kan nås mellan rådet och parlamentet, skall frågan hänskjutas till en sammanjämknings— eller medlingskommitté. Kommittén skall sträva efter att föreslå en gemensam text. Om en sådan text föreslås skall den bli föremål för beslut av både rådet och parlamentet. Om endera av dessa institutioner underlåter att anta förslaget, har det fallit. För det fall att medlingskommittén inte lägger fram någon gemensam text, kan rådet åter besluta i enlighet med sin ursprungliga gemensamma ståndpunkt. Om då parlamentet åter avslår förslaget har det fallit. Rättsakter som beslutas enligt detta förfarande skall undertecknas av både parlamentets och rådets president. Medbeslutandeförfarandet påminner således till sin uppbyggnad om vissa parlamentariska tvåkammarsystem i vilka ett norrnbeslut kräver ett positivt ställningstagande i båda kamrarna och där det finns ett samman- jämkningsförfarande för att nå en gemensam position. Förfarandet är dock endast avsett att tillämpas inom vissa begränsade, men betydelse- fulla områden. Det gäller t.ex. regler om personers fria rörlighet (artikel 49), den fria etableringsrätten (artiklarna 54, 56 och 57) samt den inre marknaden (artikel 100a). Parlamentet spelar också en roll när gemenskaperna sluter avtal med tredje land. När det gäller internationella avtal i allmänhet anges i artikel 228 i Romfördraget att förhandlingar om internationella avtal skall föras av kommissionen men ”ingås av rådet sedan Europaparlamentet hörts i de fall som anges i detta fördrag”. Slutligen kan parlamentet utöva övervakande och kontrollerande funktioner på Hera sätt — genom skriftliga och muntliga frågor till konunissionen eller till rådet (artikel 140),
— genom debatt kring kommissionens allmänna årsrapport (artikel 143), — genom budgetprocessen (artikel 203),
Prop. 1994/95: 19
108
— genom att granska konunissionens räkenskaper och bevilja den ansvarsfrihet beträffande budgetens genomförande (artikel 206), samt
— genom att rikta misstroendevotum mot kommissionen och däri-
genom framtvinga kommissionsledamötemas samfällda avgång (artikel 144).
Genom Maastrichtfördraget förstärktes parlamentets kontrollfunktioner ytterligare genom att varje unionsmedborgare ges rätt att vända sig till parlamentet i frågor som direkt berör honom eller henne, att parlamentet skall utse en ombudsman som på eget initiativ eller efter klagomål från enskilda har att utreda om brister eller försummelser förekommit. att parlamentet kan, på yrkande av en fjärdedel av dess ledamöter, tillsätta en temporär undersökningskommission för att utreda påstådda missförhål— landen samt att parlamentet skall godkänna medlemsstaternas regeringars val av kommissionspresident och övriga kommissionsledamöter.
Domstolen
Domstolen består av tretton domare, en från vart och ett av med- lemsländerna och en trettonde från — rotationsvis — Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien eller Storbritannien. Domarna utses genom enhälliga beslut av medlemsländer på förslag av resp. land. Som medlem får Sverige rätt att föreslå en ledamot av domstolen. Domstolen bistås av sex generaladvokater som skall ha samma kvalifikationer som domarna. Även de utses för en tid av sex år av medlemsstaternas regeringar i samför— stånd. Fyra av generaladvokatämbetena besätts med kandidater från Tyskland, Frankrike. Italien och Storbritannien medan två tillsätts — rotationsvis — från de övriga staterna. Generaladvokaterna har till uppgift att opartiskt och oavhängigt avge ett motiverat förslag till avgörande i målen. l anslutningsfördraget föreskrivs om en utökning till åtta generaladvokater.
En av ISG-domstolens uppgifter är att pröva giltigheten av de rättsakter som beslutats av EG:s institutioner. I denna funktion kan domstolens roll liknas vid en författningsdomstols.
Domstolen prövar därvid frågan om rättsakters ogiltighet på talan av en medlemsstat, rådet, kommissionen eller, i vissa fall, en enskild. Domstolen skall på samma grunder pröva en talan som väcks av Europaparlamentet för att ta tillvara sina rättigheter.
Domstolen är ansvarig för att EG—rätten tolkas enhetligt och den har att i sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga avseenden har EG—rätten fått sin form genom domstolens avgöranden. Domstolen dömer bl.a. i mål mellan medlemsländerna och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommissionen och medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift för domstolen är vidare att på begäran av nationella domstolar lämna förhandsbesked om EG—reglemas innebörd. ISG—domstolens rättstillämpning har haft stor betydelse för integrationens utveckling.
Främst på grund av den växande arbetsbördan för domstolen har från
Prop. 1994/95: 19
109
och med den 1 november 1989 inrättats en förstainstansrätt för prövning av vissa särskilt angivna typer av mål. Denna domstol består för närvarande av tolv domare, en från var och en av medlemsstaterna.
8.6.2 Övervakningsförfarandet
Inom EG finns ett system för att säkerställa att medlemsländerna verkligen uppfyller sina skyldigheter enligt fördragen. Kommissionen har en mycket betydelsefull roll som fördragens väktare. Ytterst kan en stat stänunas inför EG—domstolen om den inte lever upp till sina skyldigheter. Vidare kan på vissa områden, i synnerhet konkurrensområdet, enskilda individers eller företags rättsställning komma att direkt beröras av kommissionens åtgärder. Det finns i sådana fall en möjlighet för dem som berörs av åtgärden att få sin sak prövad i EG—domstolen. Som kommer att beröras i avsnitt 35.4 kan enskilda rättigheter även indirekt komma att prövas när nationell domstol i en medlemsstat begär ett förhandsavgörande från EG—domstolen.
F ördragsbrottstalan
Artikel 169 i Romfördraget ger konunissionen en generell befogenhet att ingripa mot en överträdelse av fördraget. Kommissionen skall enligt artikeln avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit berörd stat möjlighet att inkomma med sina synpunkter. Det har visat sig att få av de ärenden som väcks kommer till domstolen. Dessförinnan skall normalt en, ofta långvarig, dialog mellan kommissionen och den berörda staten förekomma. Kommissionen kan under denna tid genomföra undersök— ningar och begära in nödvändig information samt rådfråga oberoende experter. Detta informella förfarande kan utmynna i att kommissionen inte längre finner anledning att ingripa mot berörd stat eller att staten vidtar nödvändiga åtgärder för att leva upp till sina åtaganden, varvid förfarandet avslutas. Om å andra sidan. sedan tillräckligt underlag har hämtats in, kommissionen bedömer att ett fördragsbrott föreligger, kan den utfärda en s.k. formell underrättelse, dvs. en begäran om att medlemsstaten inom viss tid skall kommentera den påstådda överträdelsen eller vidta nödvändiga åtgärder för att rätta till det. Därefter kan kommissionen utarbeta ett motiverat yttrande. Även detta skall innehålla en tidsfrist inom vilken staten kan åtgärda det påstådda överträdelsen och förbereda en process i domstolen. Om medlemsstaten inte efterkommer yttrandet inom den angivna tidsperioden. kan konunissionen föra ärendet vidare till domstolen. Det motiverade yttrandet bildar då ramen för processen. Diskussioner mellan konunissionen och medlemsstaten kan fortgå även efter det att ärendet initierats i domstolen. Kommissionen kan när som helst återta sin anmälan.
EG—domstolen kan vidta interimistiska åtgärder när så är nödvändigt enligt artikel 186 i Romfördraget.
Prop. 1994/95:19
110
8.6.3 Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning
De europeiska gemenskaperna och den europeiska unionen är grundade på folkrättsliga fördrag. Samarbetet inom EG skiljer sig emellertid i ett avseende från traditionellt internationellt samarbete. Ett medlemskap förutsätter nämligen att medlemsstaterna avstår från en del av sina statsorgans beslutsbefogenheter och överlåter dessa till gemenskaperna, där de utövas av medlemsländerna gemensamt, i enlighet med fördragen.
På grundval av de grundläggande fördragen och deras särart har en egen rättsordning, gemenskapsrätten, utvecklats med drag som är unika för EG och som skiljer sig både från traditionell Statsrätt och inter- nationell rätt i allmänhet. EG—rätten brukar betecknas som en rättsord— ning av eget slag (sui generis). självständig och samtidigt integrerad med medlemsstaternas nationella rättssystem. EG:s rättsordning behandlas i avsnitt 35 .
8.7 Framtida fördragsändringar
I det föregående har beskrivits de grundläggande fördragens aktuella uppbyggnad och den i dag gällande institutionella balansen. Denna uppbyggnad och denna balans är resultatet av återkommande för- handlingar mellan medlemsstaterna, som med jämna mellanrum resulterat i fördragsändringar. Den senaste fördragsändringen skedde i och med Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993. Det är oriktigt att föreställa sig att den senaste förändringen också är den sista. Frågan om en översyn av de grundläggande fördragen står på dagord- ningen för en regeringskonferens år 1996. Ett svenskt medlemskap i EU från och med den 1 januari 1995 innebär deltagande i konferensen och i det förberedande arbetet inför denna.
Infiytandet över den europeiska unionen kännetecknas av en avvägning och ett samspel mellan överstatlighet och nationella intressen. Det återspeglar sig i samspelet mellan institutionerna. Framför allt företräds det överstatliga av kommissionen och parlamentet, som därför kan sägas vara naturliga bundsförvanter. Medlemsländema har emellertid också att tillvarata gemenskapernas intressen vid sidan av sina nationella.
Överenskommelsen i Maastricht anger några punkter, där en översyn uttryckligen förutses. Det gäller bestämmelserna om
— en gemensam utrikes— och säkerhetspolitik (artikel 1.4 sjätte stycket
och artikel J.lO i Maastrichfördraget),
— vilka områden som skall omfattas av medbeslutandet (artikel 18%
åttonde stycket i Romfördraget)
— fastställandet av en eventuell rättsaktshierarki (deklaration nr 16 till
Maastrichtfördraget), och — budgetfrågornas institutionella ordning (tillägg i form av inter—institutionella avtal 29 oktober 1993). Utöver dessa frågor kan också andra frågor av stor politisk räckvidd komma att tas upp. En grundläggande sådan är om fördragsöversynen som målsättning skall ha att konsolidera och reformera institutionerna på grundval av en medlemsskara om högst 16 eller om reformerna skall ta
Prop. 1994/95: 19
lll
sikte på en större medlemsskara.
Oavsett detta finns det anledning utgå från att sådana frågor, som Europaparlamentet särskilt ivrat för, kommer att stå på dagordningen. Bland dessa märks önskemålet att ersätta de flesta enhällighetsbeslut med kvalificerade majoritetsbeslut.
Ännu en annan av Europaparlamentet framlyft fråga gäller sättet att utse EG—kommissionen och dess ordförande. Naturligtvis finns här också frågor om parlamentets ställning i beslutsprocessen rent allmänt.
En union bestående av så många stater, av varierande folkmängd och ekonomisk styrka, med förespråkare för såväl ökad integration som fortsatt mellanstatligt samarbete kan resa frågor om behovet att införa olika villkor och takt för deltagande, där vissa länder deltar i unionens alla politikområden, medan övriga, valfritt eller i sin egen takt deltar i t.ex. den ekonomiska och monetära unionen, socialpolitiken, miljöskyd- det, industripolitiken. utrikes— och säkerhetspolitiken eller det inrikes— eller rättsliga samarbetet.
Ett sådant asymmetriskt system skulle samtidigt resa frågor som hur institutionerna skall fungera eller om kämgruppen av medlemsländer i längden kan acceptera att de övriga inte deltar med samma grad av aktiv solidaritet i t.ex. utrikespolitiken, för att skydda miljön eller verka för valutastabilitet.
Prop. 1994/95: 19
9 Avtal med tredje land och mellan medlemssta— terna
9.1 Gemenskapens traktatkompetens
Gemenskapen är en juridisk person. Gemenskapen har även folkrättslig handlingsförmåga, dvs. kompetens att ingå internationella avtal (s.k. traktatkompetens). Gemenskapens förbindelser med omvärlden utgör en stadigt ökande del av EG:s samlade aktiviteter.
EG:s behörighet att ingå internationella avtal framgår i vissa fall uttryckligen av fördraget. EG-domstolens rättspraxis har klargjort att gemenskapen även besitter traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens.
9.1.1 Gemenskapen har traktatkompetens genom uttryckliga bestämmelser i Romfördraget
['landeLspolitik (artikel 113)
Enligt artikel 113 i Romfördraget skall den gemensamma handelspolitiken grundas på enhetliga principer, särskilt när det gäller att ändra tulltaxor, ingå tull— och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliserings- åtgärder, exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder, inbegripet åtgärder vid dumpning och subventioner.
Med stöd av artikel 113 i Romfördraget har gemenskapen bl.a. slutit bilaterala handelsavtal, frihandelsavtal och avtal om ekonomiskt samarbete. På det multilaterala planet har gemenskapen med stöd av artikel 113 bl.a. ingått en rad avtal inom ramen för GATT, som t.ex. ett avtal om internationell handel med textilvaror från år 1973.
Associationsavtal m.m. (artikel 238)
Gemenskapen får, med stöd av artikel 238 i Romfördraget, med en eller flera stater eller internationella organisationer ingå avtal som innebär en associering med ömsesidiga rättigheter och förpliktelser, gemensamt uppträdande och särskilda förfaranden. Med stöd av artikel 238 i Romfördraget har gemenskapen framför allt ingått följande kategorier av avtal: - Avtal med europeiska länder som förberedelse eller som en inledande fas inför en eventuell ansluming till gemenskapen; detta är bl.a. fallet med 1963 års associationsavtal med Turkiet och de s.k. Europaavtal som slutits med Tjeckien. Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Bulgarien. — Samarbetsava som gemenskapen ingår med andra stater, t.ex. Lomékonventionerna som ingåtts med de s.k. ACP—länderna, dvs. stater i Afrika söder om Sahara samt i Karibien och Stillahavsområdet samt 1978 års samarbetsavtal med- bl.a Tunisien, Algeriet och Marocko.
N Riksdagen Nf)—#95. Isa/711. .-'N"r 10. Del I.
Prop. 1994/95: 19
113
Övriga bestämmelser som tilldelar gemenskapen traktatkompetens
Genom enhetsakten och Maastrichtfördraget har en rad bestämmelser införts i Romfördraget, vilka uttryckligen ger gemenskapen befogenhet att ingå avtal med tredje länder eller internationella organisationer. Detta är fallet på följande områden:
- Det monetära orrrrådet (artikel 109).
- Forskningsområdet (artikel 130m). — Miljöområdet (artikel 130r).
— Biståndsornrådet (artikel 130y).
En närmare redogörelse för gemenskapens samarbetsavtal och handels— avtal m.m. finns i avsnitt 23 om tullunionen och den gemensamma handelspolitiken samt i avsnitt 27 om biståndspolitiken.
9.1.2 Gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens
I målet 22/70 AETR [1971] ECR s. 263 uttalade EG-domstolen att gemenskapens traktatkompetens inte endast följer av uttryckliga bemyndiganden i Romfördraget. Med hänsyn till fördragets system och dess materiella bestämmelser kan gemenskapens traktatkompetens även följa implicit av andra fördragsbestämmelser och av sekundära rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner. Domstolen slog vidare fast att rådet kan besitta traktatkompetens med stöd av artikel 235 i Romför- draget, om det skulle visa sig nödvändigt för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål.
EG-domstolen bekräftade i de förenade målen 3,4 och 6/76 Kramer [1976] ECR s. 1303 den s.k. parallelldoktrinen, dvs. att gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens. Traktatkompetens kan föreligga även när gemenskapen inte har utnyttjat sin interna beslutskompetens (yttrande 1/76 [1977] ECR s. 741).
I avsnitt 35 om EG:s rättsordning redogörs för den interna kompetens— fördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen. Där behandlas även gemenskapens exklusiva kompetens att ingå avtal på vissa områden.
9.2 Förfarandet vid ingåendet av internationella avtal
I artikel 228 i Romfördraget finns förfaranderegler om ingående av avtal mellan gemenskapen och en eller fiera stater" eller internationella organisationer. Rådet skall på rekommendation av kommissionen bemyndiga denna att inleda förhandlingar.
Inom ramen för de direktiv rådet utfärdar skall kommissionen föra förhandlingarna i samråd med en särskild kommitté som rådet tillsätter för att biträda kommissionen i dess uppgift.
Om inte annat följer av kommissionens befogenheter på det aktuella förhandlingsområdet, skall avtalen ingås av rådet genom beslut med
Prop. 1994/95: 19
114
kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen. Rådet skall besluta enhälligt, om avtalet omfattar ett område där det krävs enhällighet för att interna regler skall kunna antas, samt om det är fråga om sådana avtal som ingås med stöd av artikel 238 i Romfördraget.
Hörana'e av Europaparlamentet m.m.
Med undantag för sådana avtal som ingås med stöd av artikel 113.3 i Romfördraget, skall rådet höra Europaparlamentet innan det ingår ett avtal.
Europaparlamentets samtycke krävs alltid för ingåendet av avtal som avses i artikel 238. andra avtal som skapar en särskild institutionell ram genom att samarbetsförfaranden inrättas, avtal som har betydande budgetmässiga följder för gemenskapen samt avtal som medför ändring av en rättsakt som har antagits enligt medbestämmandeförfarandet i artikel 18%.
När rådet ingår ett avtal får det bemyndiga kommissionen att godkänna ändringar för gemenskapens räkning, om dessa ändringar enligt avtalet skall antas genom ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättas genom avtalet. Rådet får förena ett sådant bemyndigande med särskilda villkor.
Ingående av avtal som förutsätter fördragsändringar
Om rådet avser att ingå ett avtal som förutsätter ändringar i Romför- draget, skall ändringarna dessförinnan antas enligt förfarandet om fördragsändringar (artikel N) i Maastrichtfördraget.
Rådet, kommissionen eller en medlemsstat får inhämta domstolens yttrande över huruvida ett tilltänkt avtal är förenligt med bestämmelserna i Romfördraget. Om domstolen i sitt yttrande finner att så inte är fallet. får avtalet endast träda i kraft i enlighet med artikel N i Maastrichtför- draget.
De avtal som ingåtts i den ordning som anges i artikel 228 skall vara bindande för gemenskapens institutioner och för medlemsstaterna. I avsnitt 35 om EG:s rättsordning behandlas avtalens ställning och verkan inom EG-rätten.
9.3 Sveriges anslutning till vissa avtal, m.m.
9.3.1 Konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkli- gandet av Maastrichtfördragets mål
Enligt artikel 3 i anslutningsakten förbinder sig de nya medlemsstaterna bl.a. att ansluta sig till de konventioner och instrument som är oskilj- aktigt förbundna med förverkligandet av Maastrichtfördragets mål. Sverige har oberoende av anslutningen redan ingått följande kon—
Prop. 1994/95: 19
115
ventioner och instrument: — Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från år 1950 (sö 195235). - Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från år 1987 (SÖ 1988z37). — Genevekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning från år 1951 (SÖ 1961:33, 1966:27 och 1970:62) samt protokollet angående flyktingars rättsliga ställning från år 1967 (SÖ 1967:45). - Konventionen ersättande äldre konventioner rörande narkotika från år 1961 (SÖ 1964z59) samt protokollet rörande ändringar i nämnda konvention från år 1972 (sö 1972:41). - Konventionen om psykotropa ämnen från år 1971 (SÖ 1972z42). - Konventionen om bekämpande av illegal handel med narkotika och psykotropa ämnen från år 1988 (SÖ 1991241).
9.3.2 Gemenskapens avtal blir bindande för Sverige
Artikel 5 i anslutningsakten behandlar sådana överenskommelser eller avtal som någon av de tre gemenskaperna (EG, Euratom och EKSG) har ingått med ett eller fiera tredje länder, med en internationell organisation eller med en medborgare i tredje land. Sådana avtal är bindande för de nya medlemsländerna på de villkor som anges i de grundläggande fördragen och i anslutningsakten.
Vissa avtal måste anpassas vid en svensk anslutning. I sådana fall skall ändringar i avtalen göras genom överenskommelser med motparten och bifogas avtalen i form av tilläggsprotokoll. 1 artikelarna 128-129 i anslut- ningsakten förutses att tilläggsprotokoll kan komma att behövas för ett antal där uppräknade avtal. I förekommande fall konuner kommissionen att föra förhandlingar därom i enlighet med gemenskapsförfarandena.
9.3.3 Sverige förbinder sig att tillträda s.k. blandade avtal m.m. och att ansluta sig till vissa interna överenskommelser
Enligt artikel 5.2 förbinder sig de nya medlemsländerna att på de villkor som anges i anslutningsfördraget tillträda s.k. blandade avtal, dvs. överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna, eller vissa av dem, tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land.
För att Sverige skall kunna tillträda de blandade avtalen måste förhandlingar äga rum. Dessa förhandlingar är av trepartsnatur innefattande gemenskapen och dess nuvarande medlemsstater. kontrahe- rande tredje länder samt de nya medlemsstaterna.
De nya medlemsländerna förbinder sig även att tillträda de överens- kommelser som medlemsstaterna har ingått och "som har samband med sådana överenskommelser eller avtal.
De nya medlemsstaterna ansluter sig dessutom enligt artikel 5.3 till de interna överenskommelser som ingåtts av de nuvarande medlemsstaterna
Prop. 1994/95: 19
116
för att genomföra dessa blandade avtal. Normalt ingås två typer av interna överenskommelser: ett avseende beslutsformerna i rådet inom ramen för ett associationsavtal och ett avseende hur eventuella finansiella åtaganden skall finansieras. De nya medlemsstaterna blir bundna av dessa avtal vid anslutningen, även om tilläggsprotokollen till de bakomliggande associationsavtalen inte är färdigförhandlade.
En förteckning över gemenskapernas avtal med tredje land samt de överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land finns tillgänglig hos Utrikesdepartementets handelsavdelning.
9.3.4 Anpassningar m.m. måste ske avseende existerande avtal EES-avtalet
Vid en anslutning kommer Sverige fortfarande vara bundet av EES— avtalet. men då som medlemsstat i unionen. Avtalet kommer att behöva justeras.
EFT4-k0m-enti0nen och Sveriges frihandelsavtal m.m.
Enligt artikel 130 i anslutningsfördraget skall Sverige med verkan fr.o.m. den 1 januari 1995 frånträda bl.a. EFTA-konventionen och 1992 års frihandelsava med Estland, Lettland och Litauen.
När EFTA—konventionen upphör att gälla för svensk del, upphör också Sverige automatiskt att vara part i EFTA-ländernas frihandelsavtal med Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Israel och Turkiet. De bilaterala avtal som har ingåtts i anslutning till frihandels- avtalen upphör också automatiskt att gälla med undantag för avtalet med Ungern. Detta måste därför sägas upp liksom vissa andra avtal med EFTA—anknytning. '
1 artikel 127 i anslutningsakten åtar sig Sverige att tillämpa multi— hberavtalet och de bilaterala avtal om textilier som gemenskapen slutit med tredje land. Gemenskapen åtar sig att inleda förhandlingar om en ändamålsenlig anpassning av "de bilaterala avtalen med hänsyn till de handelsmönster som råder mellan Sverige och respektive tredje land.
En närmare beskrivning av förhandlingsresultatet på dessa områden finns i avsnitt 23 om tullunionen och den gemensamma handelspolitiken.
Sveriges fiskeavtal
Från dagen för anslutningen skall Sveriges fiskeavtal med tredje land (Estland. Lettland, Litauen, Polen och Ryssland) administreras av gemenskapen (artikel 124 i anslutningsakten). Sveriges rättigheter och skyldigheter enligt dessa avtal skall vara oförändrade under den tid då bestämmelserna i dessa avtal bibehålls provisoriskt.
Så snart som möjligt och i vart fall före utgången av giltighetstiden för Sveriges fiskeavtal skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag av
Prop. 1994/95: 19
117
kommissionen för varje enskilt fall fatta ändamålsenliga beslut med sikte på att behålla det fiske som avtalen avser och därvid också besluta om förlängning av vissa avtal för perioder på högst ett år.
En närmare beskrivning av förhandlingsresultatet på detta område lämnas i avsnitt 22 om jordbruk och fiske.
9.3.5 Sverige ansluts till vissa rådsbeslut m.m.
Artikel 4.1 i anslutningsakten behandlar beslut och avtal som företrädare för medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i rådet. Genom anslutningsakten ansluter sig Sverige till dessa beslut och avtal. Anslutningen sker sålunda den 1 januari 1995, utan utfärdande eller deponering av något tillträdesinstrument. Besluten har formen av internationella avtal mellan medlemsstaterna, eftersom de grundläggande fördragen inte ger tillräcklig rättslig grund i dessa fall.
Sverige förbinder sig dessutom att från dagen för anslutningen ansluta sig till alla andra avtal som de nuvarande medlemsstaterna har ingått och som gäller unionens funktion eller som har samband med unionens verksamhet. Det finns följande tre avtal inom denna kategori:
- Neapelkonventionen från år 1967 avseende tullsamarbete. - 1957 års avtal och 1962 års protokoll om stadga för europeiska skolor för gemenskapens funktionärer. — 1972 års konvention om bildandet av European University Institute. Tillträde till dessa konventioner sker inte automatiskt vid anslutningen utan särskilda överenskommelser krävs efter anslutningen.
9.3.6 Sveriges förbinder sig att tillträda EG—konventioner enligt artikel 220 i Romfördraget m.m.
Enligt artikel 4.2 i anslutningsakten förbinder sig de nya medlemsstaterna att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget eller de konventioner som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romfördragets mål. De nya medlemsstaterna förbinder sig också att tillträda de protokoll om domstolens tolkning av konventionerna som de nuvarande medlemsstaterna har undertecknat. För detta ändamål förbinder de sig att inleda förhandlingar med de nuvarande medlemssta- terna om nödvändiga anpassningar av dessa texter. Bland annat följande konventioner omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten: — 1968 års Brysselkonvention om domstolsbehörighet och om verkstäl— lighet av domar på privaträttens område som år 1971 kompletterades med ett protokoll om EG—domstolens behörighet att tolka konventionen. Till konventionen hör tre tillträdeskonventioner från åren 1978, 1982 och 1989 som ingick med anledning av att gemenskapen utökades med nya medlemmar. - 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på kontraktsrättsliga förpliktelser med tillhörande två protokoll från år 1988 som bl.a. behandlar EG-domstolens tolkning av konventionen. Även Romkon- ventionen har justerats genom två tillrädeskonventioner från åren 1984
Prop. 1994/95: 19
118
och 1992.
- 1988 års Luganokonvention om domstolsbehörighet och om verkstäl- landet av domar på privaträttens område, som Sverige redan tillträtt (sö 1992:45).
Dessa konventioner behandlas i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes frågor.
9.3.7 Övriga konventioner och instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område
Som redan nämnts förbinder sig de nya medlemsstaterna enligt artikel 3 i anslutningsakten bl.a. att ansluta sig till de konventioner och instrument som vid tiden för anslutningen är öppna för undertecknande av de nuvarande medlemsstaterna på rättsväsendets och inrikespolitikens område som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Maastricht— fördragets mål.
För närvarande är endast konventionen för bestämmande av vilken stat som är ansvarig för att pröva en asylansökan (den s.k. Dublinkon- ventionen) öppen för undertecknande av de nuvarande medlemsstaterna. Därtill kommer en ministeröverenskommelse från år 1993 om upprättan- det av Europols narkotikaenhet.
De nya medlemsstaterna förbinder sig även att anta de konventioner eller instrument som rådet har utarbetat enligt avdelning VI i Maastricht- fördraget och som medlemsstaterna har rekommenderats att anta. Ett antal utkast till konventioner och instrument är under utarbetande enligt avdelning VI i Maastrichtfördraget. I en förklaring fogad till slutakten godtar Sverige det som de nuvarande medlemsstaterna eller rådet på dagen för anslutningen redan har enats om och kommer följaktligen att delta i fortsatta förhandlingar rörande konventioner och instrument på rättsväsendets område bara med avseende på sådana frågor som återstår att lösa.
Enligt artikel 3 förbinder sig de nya medlemsstaterna slutligen att införa administrativa eller andra arrangemang som motsvarar dem som de nuvarande medlemsstaterna eller rådet har antagit vid tiden för anslutningen för att underlätta praktiskt samarbete mellan medlemsstater- nas institutioner och organisationer på rättsväsendets och inrikespolitikens område.
En närmare redogörelse om rättsliga och inrikes frågor finns i avsnitt 29.
9.3.8 Närmare om Sveriges tillträde till vissa avtal m.m.
Som redovisats ovan har Sverige genom anslutningsfördraget förbundit sig att tillträda sådana konventioner, avtal och andra instrument som de nuvarande medlemsländerna anslutit sig till eller ingått, liksom s.k. blandande avtal som dessa ingått tillsammans med någon av gemenska- perna. I vissa fall — t.ex. när det gäller de nyss nämnda s.k. Europaavta- len av blandad karaktär — skall avtalen tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95: 19
119
För närvarande pågår inom Utrikesdepartementet en genomgång av gemenskapens avtal, av de överenskommelser och avtal som de nuvarande medlemsstaterna tillsammans med någon av gemenskaperna har ingått med tredje land samt andra avtal som Sverige förbundit sig att tillträda, frånträda eller anpassa.
Beslut om tillträde till Europaavtalen samt andra avtal av liknande karaktär torde falla inom regeringens kompetensområde. I de fall där anslutning till konventioner eller andra instrument är av sådan beskaffen— het att de skall underställas riksdagen avser regeringen återkomma härom när nödvändiga förhandlingar har ägt rum.
Prop. 1994/95: 19
120
10 Konseh/ensutredningarna
För att belysa följderna av olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen tillsatte regeringen under våren 1993 sex konsekvensutredningar. I samband därmed beslutade regeringen tillkalla en referensgrupp bestående av parlamentariker med uppdrag att följa utredningarnas arbete. Avsikten med dessa utredningar var att EU—medlemskapets innebörd skulle belysas så allsidigt och så grundligt som möjligt före folkomröstningen. Konsekvensutredningarna behandlade frågor om; samhällsekonomi, utrikes— och säkerhetspolitik, kommuner och landsting, välfärd och jämställdhet, suveränitet och demokrati. samt miljö. Utredningamas betänkanden presenterades under perioden den 28 december 1993 till ,den 10 februari 1994. I mars 1994 utgavs en sammanfattning i en särskild grönbok. De viktigaste slutsatserna sammanfattas nedan.
1.0.1 Samhällsekonomi
Chefen för Finansdepartementet tillkallade i mars 1993 en utredning med uppdrag att belysa de samhällsekonomiska konsekvenserna för Sverige av olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen. Utredningen skulle behandla bl.a. den ekonomiska tillväxten, arbets- marknadspolitiken och sysselsättningen. Utredningen har också belyst handelsf och jordbrukspolitiska konsekvenser samt följderna av ett svenskt deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Den 28 januari 1994 presenterades betänkandet Sverige och Europa, En samhällsekonomisk konsekvensanalys (SOU 1994:6). Därtill har nio separata bilagor utgivits.
Utredningen anser att ett medlemskap i EU skiljer sig från EES—avtalet i två viktiga avseenden: För det första kan den totala investeringsvolymen väntas öka som en följd av att export— och handelsberocnde företag vet att villkoren för deltagande i den.inre marknaden blir stabila. För det andra kan det att bli skillnader i investeringarnas inriktning så länge som företagen inte betraktar EES-avtalet som fullt likvärdigt med ett medlemskap vad stabilitet och långsiktighet beträffar.
Utredningen tar vidare upp de statsfinansiella kostnaderna för ett medlemskap. Dessa kommer enligt utredningen visserligen att bli omfattande men den menar att de positiva effekterna överväger. Utredningen påpekar att ett Eli—medlemskap inte automatiskt kommer att lösa de problem som svensk ekonomi har att hantera. Däremot tror den att möjligheterna att komma till rätta med dem skulle underlättas av '
högre investeringar och gynnsammare produktivitetsutveckling.
10.2 Utrikes— och säkerhetspolitik
Chefen för Utrikesdepartementet tillkallade i mars 1993 två särskilda utredare med uppdrag att belysa följderna för Sverige i utrikespolitiskt och säkerhetspolitiskt hänseende av olika former av medverkan i den
Prop. 1994/95: 19
västeuropeiska integrationen. Utredarna skulle bl.a. belysa vilka åtaganden Sverige gör som medlem i EU och hur våra möjligheter att tillvarata nationella intressen påverkas. Den 27 januari 1994 presenterade utredarna sitt betänkande Historiskt vägval, Följderna för Sverige i utrikes— och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen (_SOU 199418).
Utredningen anser att Sveriges internationella iniiytande och möjlig- heter att verka för mål och intressen som traditionellt varit viktiga för svensk utrikespolitik kan väntas öka genom ett EU-medlemskap. Utredningen anser vidare att ett medlemskap stärker Sverige i ett säkerhetspolitiskt hänseende. EU—medlemskapet medför långtgående förpliktelser av en art som Sverige tidigare inte haft att överväga eller äta sig. Utredningen anser dock inte att Sverige härmed ger upp kontrollen över sin egen utrikespolitik.
10.3 Kommuner och landsting
Chefen för Civildepartementet tillkallade i april 1993 en särskild utredare med uppdrag att analysera konsekvenserna för kommuner och landsting vid olika former av medverkan i den västeuropeiska integrationen. Den 12 januari 1994 presenterades utredningens betänkande Kommunerna. landstingen och Europa (SOU 1994z2).
Utredningen resonerar om vilka verkningar ett EU—medlemskap kan få. Den slår fast att möjligheterna i stor utsträckning beror på hur kommuner och landsting själva vill utnyttja och förvalta de möjligheter ett svenskt medlemskap ger. En viktig faktor är här samverkan mellan den offentliga sektorn och det lokala näringslivet samt samverkan över kommun— och länsgränserna.
Utredningen gör bedönmingen att EG-rätten får de tydligaste konse- kvenserna för konnnuner och landsting inom områdena upphandling, stöd till näringslivet samt miljöpolitiken. Enligt utredningens uppfattning är emellertid de begränsningar i kommunernas och landstingens självbe— stämmanderätt som följer av EG—rätten inte av den karaktären att de kan anses inskränka den kommunala självstyrelsen i någon avgörande grad. Mycket av regelverket är väl känt främst genom EES—avtalet.
10.4 Välfärden och jämställdheten
Chefen för Socialdepartementet tillkallade i februari 1993 en utredning med uppdrag att belysa konsekvenser för sociala välfärden och för jämställdheten mellan kvinnor och män vid olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen. Utredningen skulle bl.a. klarlägga vad i EG—samarbetet som direkt påverkar den svenska politiken och vad som även i fortsättningen avgörs på nationell nivå. Av stor betydelse var hur förutsättningama för den ekonomiska utvecklingen i Sverige påverkas av olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen. Den 28 december 1993 presenterades utredningens betänkande EG, kvinnorna
Prop. 1994/95: 19
och välfärden, Social välfärd och jämställdhet mellan kvinnor och män i ett europeiskt perspektiv (SOU 1993:117).
Utredningen slår fast att frågor som rör politiken för social välfärd, socialtjänst, barnomsorg, äldreomsorg och villkor för mämtiskor med funktionsnedsättningar samt jämställdheten mellan män och kvinnor i allt väsentligt beslutas på nationell nivå även vid ett EU—medlemskap.
Utredningens bedömning är att ett medlemskap ger de bästa ekono— miska förutsättningarna för att bedriva en politik för social välfärd och jämställdhet. Dessutom är den viktigaste skillnaden att ett medlemskap ger Sverige möjlighet att få inflytande över besluten.
10.5 Suveränitet och demokrati
Statsrådet Dinkelspiel tillkallade i mars 1993 en utredning med uppdrag att närmare belysa de praktiska konselwenserna för Sverige i fråga om överlåtelse av beslutsbefogenheter vid ett medlemskap samt konsekvenserna i dessa hänseenden av att stå utanför ett sådant samarbete. Därjämte hade utredningen att belysa tillämpningen av den s.k. subsidiaritetsprincipen. Utredningen presenterade den 10 februari 1994 sitt betänkande Suveränitet och demokrati (SOU 1994:12). Till betänkandet är fogade ett antal bilagor.
Utredningen skiljer mellan formell och faktisk suveränitet. Den formella suveräniteten gäller vilken formell frihet en stat har att fatta olika beslut. Den faktiska suveräniteten har, däremot, att göra med en stats reella rörelse— och handlingsfrihet. Utredningen menar att den formella suveräniteten visserligen minskar vid ett medlemskap, men vilket utredningen bedömer som viktigare. den faktiska suveräniteten ökar eftersom Sverige som medlem i EU aktivt kan påverka beslut som inte bara skall gälla för vårt land utan också för övriga EU—länder. Sådana beslut kan också få verkan för länder som har EES—liknande avtal med EG eller t.o.m. står utanför EU. Den faktiska suveräniteten blir påtagligt sämre vid ett EES—avtal då vi i detta läge endast skulle ha ett indirekt infiytande över EG:s regelverk.
Det avgörande valet står enligt utredningen mellan. å ena sidan, bibehållen fomell suveränitet och oförändrade demokratiformer till priset av en kontinuerlig urholkning av våra faktiska möjligheter att själva fatta beslut i många centrala frågor och, å andra sidan, förstärkt faktisk suveränitet genom att som medlem delta i EU:s beslutsprocesser i dessa frågor men i förening med en försvagad formell suveränitet och förändrade demokratiska villkor.
10.6 Miljö
Chefen för Miljö— och naturresursdepartementet tillkallade i februari 1993 en utredning med uppdrag att belysa miljökonsekvenserna vid ett medlemskap respektive konsekvenserna av att stå utanför ett sådant
Prop. 1994/95 : 19
medlemskap. Den 7 februari 1994 presenterades utredningens betänkande EU, EES och miljön (SOU 1994:7) inklusive sex bilagor.
EG—konsekvensutredningen på miljöområdet betonar att skillnaderna mellan ett utanförskap, ett EES—avtal och ett medlemskap är små när det gäller möjligheten att föra en självständig miljöpolitik. Det beror dels på att vissa frågor under alla omständigheter avgörs på nationell nivå, dels på att vi genom vårt handelsutbyte och på annat sätt redan är starkt beroende av utvecklingen inom EU. Därtill kommer att EU:s gemensamma bestämmelser i betydande utsträckning har karaktären av minimiregler. Slutligen har varje land möjlighet att åberopa den s.k. miljögarantin på de områden där harmoniserade regler gäller.
Då det gäller möjligheterna att påverka EU:s gemensamma miljöpolitik menar utredningen att dessa är störst som medlem i EU. Ett utanförskap ger inga möjligheter att delta i EU:s beslutsprocess. EES—avtalet ger möjligheter att påverka inom ramen för medverkan i kommissionens expertgrupper som förbereder utformningen av nya rättsakter men ger inga egentliga möjligheter till deltagande i förhandlingarna om nya miljöregler. Som medlem har Sverige däremot möjlighet att delta fullt ut i utformningen av EU:s miljöpolitik. Sverige är emellertid ett litet land, och vi kommer bara att få ett fåtal röster i EU—rådet. Det innebär att vi är beroende av väl underbyggda förslag och måste söka bygga allianser med likasinnade länder. Vi har i Sverige kompetens inom miljöområdet som gör att vi kan få större inflytande inom detta område än vad som följer av vår röststyrka. Danmark och Nederländerna har visat att även små medlemsländer kan utöva ett betydande inflytande över EU:s miljöpolitik.
Prop. 1994/95: 19
124
Tredje delen - Prop. 1994/95: 19
11 Fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
Regeringens bedömning: EU omfattar i dag ett område med närmare 350 miljoner invånare. Genomförandet av den inre marknaden har skapat hemmamarknadsliknande förhållanden inom detta område som en helhet. Människor, företag och institutioner kan röra sig fritt eller etablera sig fritt och utöva ekonomisk verksamhet inom området utan diskriminering. Gränskontrollema har avskaffats utom för personer. Konkurrensbegränsningar på den inre marknaden beivras genom överstatlig kontroll, varigenom också transnationella företag kan övervakas. Rättsregler har skapats som kan åberopas av enskilda och av företag. Dessa regler säkerställer likabehandling och skapar förutsebara konkurrensför— utsättningar.
Sverige har alltsedan gemenskapens tillkomst strävat efter att undanröja den diskriminering som utanförskapet leder till eller hotar att leda till. Frihandelsavtalet av år 1972 och EES—avtalet når dock inte ända fram.
Medlemskapet ger ett säkrare och mer långsiktigt deltagande i den inre marknaden än vad EES gör. Det är först i och med ett medlemskap som Sverige kan delta som fullvärdig medlem i EU:s beslutande organ, vilket har stor betydelse inte minst när det gäller den inre marknadens framtida utveckling. De regler det här gäller berör till stor de] bestämmelser om miljö, hälsa, säkerhet och konsumentskydd där Sverige avser verka för en hög skyddsnivå. Det är först i och med ett medlemskap som jordbruk och fiske omfattas av frihandeln. Det är först i och med ett medlemskap som de traditionella tullkontrollerna avvecklas i samhandeln. Denna avveckling ger betydande samhällsekonomiska vinster och ställer svenska företag på lika fot med konkurrenterna i Europa. Be- vakningen av gränserna mellan Sverige och EU:s medlemsländer kommer att ske i andra former än de nuvarande i syfte att för— hindra illegal införsel av narkotika, vapen m.m.
Sverige ansluter sig i detta sammanhang till reglerna om indirekt beskattning.
11. 1 Inledning
Redan den ursprungliga lydelsen av Romfördraget angeratt EG:s mål skall förverkligas genom en ”gemensam marknad". Det innebär att tullar och kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan 125
avvecklas i handeln mellan medlemsstaterna, att hindren för den fria rörligheten för personer, tjänster och kapital avvecklas och att gemen- sanuna regler skapas för att förhindra att konkurrensen snedvrids. Företag och medborgare från de andra medlemsländerna ges sanuna behandling som det egna landets. Genom enhetsakten tillkom begreppet den ”inre marknaden”. Med den inre marknaden menas ett område utan inre gränser mellan medlemsländerna för den fria rörligheten, vilken skulle vara genomförd till utgången av år 1992. Begreppen gemensam marknad och inre marknad används ofta numera synonymt.
Detta ambitiösa mål har, som beskrivs i det följande, numera i det stora hela förverkligats enligt planerna. Industri— och jordbruksvaror omsätts på den inre marknaden utan gränskontroller. Lagharmonisering i förening med domstolens rättspraxis har undanröjt de tekniska handelshinder, som berott på nationella skillnader vad gäller varors utformning, märkning, provning och kontroll. Den gemensamma arbetsmarknaden är en verklighet, liksom fri etableringsrätt, konkur— rensutsatt offentlig upphandling, fria kapitalrörelser och fri rörlighet för transporttjänster och finansiella tjänster. Diskriminerande effekter av statliga handelsmonopol har undanröjts och en gemensam konkurrens— politik är genomförd, vilken även omfattar olika former av statligt stöd till näringslivet. Bolagsrätten har harmoniserats i den utsträckning det varit nödvändigt.
Arbetet med den inre marknaden är dock inte avslutat utan kräver kontinuerlig uppföljning. Den aktuella diskussionen inom EU berör också flera andra frågor, som har betydelse för den inre marknaden. Denna diskussion behandlas avslutningsvis i detta kapitel.
Den inre marknadens framvätt
Att förverkliga den gemensamma marknaden blev en av de centrala uppgifterna för EG:s verksamhet redan under de första åren. Flera av dessa åtgärder var i huvudsak genomförda redan i slutet av 1960—talet. Det gällde bl.a. avvecklingen av tullar och kvantitativa restriktioner, som skedde ungefär samtidigt med motsvarande avveckling mellan EFTA- länderna, införandet av tullunionen. den gemensamma handelspolitiken. jordbrukspolitiken och konkurrensreglerna. Arbetet gick emellertid långsamt på många andra områden. Det återstod bl.a. en rad problem med tekniska handelshinder, att öppna den offentliga upphandlingen samt att få den fria rörligheten på tjänsteområdet att fungera. En av orsakerna till att arbetet gick långsamt var att lagharmonisering alltid förutsatte enhällighet vid beslutsfattandet. Målet hade därför inte på långt när uppnåtts i början av 1970—talet som Romfördraget förutsåg.
I början av 1980—talet ökade det politiska trycket att förverkliga målsättningarna. Detta sågs som ett led i stärkandet av EG:s konkurrens— kraft och ekonomiska äterhämtning. Man började använda uttrycket den inre marknaden, i motsats till den gemensamma politiken utåt. EG—kom— missionen lade år 1985 fram en s.k. vitbok om fullbordandet av den inre marknaden, med en tidsplan och förslag om åtgärder. Målet var enligt
Prop. 1994/95: 19
126
denna inte bara att uppnå fri rörlighet mellan länderna utan också att helt avskaffa gränskontrollema mellan länderna för varor, tjänster och personer. Det gällde alltså bl.a. att avskaffa den formella tullbehand- lingen, inlämnande av import—, export— och transitdeklarationer, lägga om den veterinär— och växtskyddskontroll liksom den uppbörd av indirekta skatter som skett i samband med importen, liberalisera transporter och handel med finansiella tjänster m.m. Ekonomisk verksamhet mellan olika medlemsländer skulle i princip kunna ske på samma sätt som inom ett land. EG—kommissionen visade samtidigt i den s.k. Cecchinirapporten att avveckling av kvarvarande hinder mot den fria rörligheten av varor, tjänster, människor och kapital skulle kunna påtagligt sänka kostnader och främja tillväxt och sysselsättning.
Medlemsländema ställde sig bakom förslagen. Kort därefter utarbetades den s.k. enhetsakten, med bl.a. en rad ändringar i Romfördraget, som trädde i kraft år 1987. Nu angavs bl.a. att den inre marknaden skulle omfatta ett område utan inre gränser. Enhetsakten innehöll också bestämmelser om ändrade beslutsformer. bl.a. möjlighet till majoritets- beslut i många lagstiftningsfrågor. som skulle underlätta genomförandet av den inre marknaden. Ett omfattande lagstiftningsarbete skedde under de fem åren 1988—1992. Samtidigt bör noteras att domstolen i sin rättspraxis har varit pådrivande för att den gemensamma marknaden skall förverkligas även i de fall där medlemsländer inte enats om detalj— bestärrunelser eller omsatt dem i nationella regler.
I huvudsak hade målet fri rörlighet uppnåtts för varor. tjänster och kapital den 1 januari 1993. Gränskontrollema för personer har dock ännu inte avskaffats.
Sverige och den inre marknaden
De fyra friheterna har utgjort kärnan i det intensifierade EG—EFTA—sam— arbetet under 1980—talet. Syftet med EES—avtalet är att de fyra friheterna och konkurrensreglerna skall utsträckas till alla EES—länderna. EES—avtalet innebär också att EFTA—ländema i väsentliga avseenden har övertagit EG:s gemensamma regelverk beträffande de fyra friheterna och en rad angränsande områden. Svenska företag har i betydande utsträckning fått tillgång till den västeuropeiska marknaden på lika villkor. Som redovisats i regeringens proposition (1991/92:170) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) innebär detta betydande fördelar för svenskt näringsliv och för svenska konsumenter.
EES—avtalet ger likväl inte full delaktighet i den inre marknaden. Som framgår i det följande finns skillnader i de villkor som gäller för ett svenskt företag under EES—avtalet resp. vid EU—medlemskap.
En viktig inskränkning, är att avtalet inte omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken eller den gemensamma marknaden för jordbruksvaror och ej heller den gemensamma fiskepolitiken, vilket betyder fortsatt diskriminering av exporten av vissa svenska fiskeprodukter. En annan är att EES—avtalet inte innebär delaktighet i 13st tullunion och gemensam- ma handelspolitik. Intc heller ingår EFTA—länderna i det system där
Prop. 1994/95:19
uppbörden av varuskatter vid handel mellan länderna har flyttats från tullstationema till de lokala skattemyndighetema, på sarmna sätt som för inhemska varor som säljs i landet.
Dessa förhållanden innebär sammantaget att EES—konstruktionen saknar några av de förutsättningar som finns inom EG för att avveckla alla gränskontroller. Dessa kontroller mellan Sverige och EU—länderna kommer alltså inte att försvinna genom EES—avtalet. Det innebär fortsatt pappershantering och tidsutdräkt i handeln mellan Sverige och EU, vilket utgör en klar konkurrensnackdel. En köpare inom gemenskapen slipper detta om han väljer en leverantör från ett EU—medlemsland.
Ändringar i EG—reglerna kommer inte automatiskt och omedelbart att gälla i EES. Komplikationer kan uppstå i förhandlingarna, så att nya EG—regler först efter betydande fördröjning kan fogas till EES—avtalet. Vidare kommer EES—avtalet att försvagas i takt med att antalet EFTA—stater minskar. Sammantaget innebär detta att det även med EES—avtalet finns konkreta hinder och osäkerheter i förbindelserna mellan Sverige och EU, som inte finns mellan medlemsländerna.
EES—avtalet är trots sin bredd ett avtal av traditionellt folkrättsligt slag. Det kan alltså sägas upp om parterna blir oeniga om dess fullföljande. Detta innebär att det svenska tillträdet till den inre marknaden inte blir lika väl tryggat som vid ett medlemskap.
Utöver de praktiska problemen finns det alltså också en psykologisk nackdel, som kan skapa osäkerhet hos företagen och enskilda. Vetskapen om att det inte finns fulla garantier för att man kan konkurrera på likvärdiga villkor på EU—marknaden kan vara en avgörande nackdel. Det kan leda till att svenska eller utländska företag på sikt kan finna det säkrare att göra nyinvesteringar i ett EU—land än att göra det i Sverige.
Detta synsätt delas av flertalet remissinstanser. Ett femitotal remiss— instanser behandlar frågor med anknytning till den inre marknaden. Ett överväldigande flertal av dessa förordar ett medlemskap i EU. Det motiveras framför allt med möjligheten att fullt ut delta i beslutsfattandet inom EU. Vidare framhålls att svenska företag måste kunna arbeta under samma konkurrensvillkor som företagen i EU—länderna, och inte drabbas av avsevärda merkostnader till följd av att Sverige står utanför tull— unionen och gränskontrollerna kvarstår. Ett medlemskap ger också Sverige likabehandling med EU—länderna vid export av jordbruks— och livsmedelsprodukter samt fiskeprodukter. Slutligen framhålls den stabilitet och förutsägbarhet i villkoren som ett medlemskap skulle ge och den betydelse detta har för Sverige som investeringsland.
De förändringar som ett medlemskap medför för Sverige när det gäller den inre marknaden är sammanfattningsvis framför allt följande.
Ett svenskt medlemskap i EU innebär för det första att Sverige kan delta som fullvärdig medlem i EU:s beslutande organ. Frågan om Sveriges möjligheter till medinllytande i den europeiska integrationspro- cessen har särskild tyngd när det gäller den inre marknaden. Det är här EG—organen har särskilt långtgående befogenheter — genom besluts— reglerna i EU—rådet och genom domstolenslverksamhet — i förhållande till medlemsstaterna. Denna starka ställning har varit och är en förut- sättning för att det skall vara möjligt att skapa en europeisk marknad av
Prop. 1994/95: 19
många nationella.
Sverige har länge strävat efter fullt tillträde till den inre marknaden, så att svenska institutioner, företag och enskilda ej diskrimineras. Detta uppnås till stor del genom EES—avtalet. Samtidigt är reglerna för den inre marknaden oftast resultatet av en sammanvägning av olika intressen, såväl ekonomiska som andra, t.ex. beträffande säkerhet, hälsa. miljö, arbetsmiljö och konsumentskydd. Först genom ett medlemskap i EU blir det möjligt för Sverige att fullt ut delta i arbetet på att ta fram nya regler eller att utveckla de befintliga och därvid få möjlighet att fullt ut verka för svenska intressen.
För det andra avvecklas gränskontrollerna i samhandeln mellan Sverige och övriga medlemsländer. Detta sker omedelbart vid dagen för medlemskapet. Avvecklingen av kontrollerna vid gemenskapens inre gränser förutsätter att erforderlig samhällskontroll sker på annat sätt.
För det tredje utvidgas den nuvarande frihandeln till att omfatta också jordbruksvaror och flskeprodukter.
För det fjärde tillkommer nya samarbetsområden i jämförelse med EES. Ett exempel på detta är indirekt beskattning.
Sverige kommer som medlem att ha tillgång till hela EG:s inre marknad på samma villkor som övriga medlemsstater. Den osäkerhet som EES—avtalet i vissa avseenden innebär, upphör därmed.
Den fortsatta redovisningen av hur ett EU—medlemskap påverkar Sveriges deltagande i den inre marknaden har sin tyngdpunkt i de frågor som är nya i förhållande till EES. De särlösningar som Sverige uppnått i förhandlingen redovisas. Framställningen följer den traditionella uppdelningen i de s.k. fyra friheterna. Jordbruksfrågoma och konkurrens- politiken, som båda har nära sammanhang med den inre marknaden, behandlas i egna avsnitt (22 och 13). Samarbetet på statistikområdet behandlas i avsnitt 32.
11.2 Fri rörlighet för varor
Inom EG, liksom inom EES, är de klassiska handelshindren, dvs. tullar och andra avgifter och kvantitativa restriktioner liksom åtgärder med motsvarande verkan, förbjudna. Den inre marknaden baseras på en tullunion där EG utgör ett enda tullområde och på en gemensam handelspolitik. Sedan den 1 januari 1993 existerar inga tullgränser och i princip inte heller några andra gränskontroller för handeln mellan medlemsstaterna. Inga tullar eller importavgifter får tas upp. Någon deklarationsskyldighet vid passerande av inre gräns finns inte längre. De dokument som tidigare fanns för detta har avskaffats i intemhandeln. Det gäller all handel, också jordbruksvaror. En av förutsättningama för detta är den gemensamma jordbrukspolitiken med marknadsregleringar för olika produkter. Friheten gäller inte bara produktion med ursprung i medlemsländerna utan också tredjelandsvaror, sedan alla tullar och importavgifter betalts och övriga importformaliteter uppfyllts. De befinner sig därefter i ”fri omsättning” inom gemenskapen. Leveranserna kan gå direkt från säljare till köpare i ett annat medlemsland. på samma
*) Riku/uge" [UU—1.505. [Num/. Nr If). I):'/ I.
Prop. 1994/95: 19
129
sätt som vid handel inom ett land, utan att några kontroller eller formaliteter äger rum vid gränsen. Begreppen import och export har därmed i normalfallet förlorat sin mening i intemhandeln med ett fåtal undantag, bl.a. beträffande krigsmateriel.
Ett medlemsskap innebär också att Sverige, utöver vad som redan avtalats i EES—avtalet, fullt ut omfattas av alla åtgärder som EU vidtagit för att undanröja handelshinder. Det gäller bl.a. åtgärder mot s.k. tekniska handelshinder, dvs. hinder som uppstår genom att länderna har olika regler för hur produkter ska vara utformade och provade etc. och konkurrensregler i vid mening. Dessa frågor behandlas i ett följande avsmtt.
11.2.1 Förbud mot kvantitativa restrildioner mellan med lemsländerna
Av särskild betydelse på detta område är artiklarna 30 och 36 i Romför- draget. Artikel 30 innehåller ett förbud mot kvantitativa importrestrik- tioner och alla åtgärder med motsvarande verkan. Detta förbud har direkt effekt och har av EG—domstolen givits en mycket vidsträckt innebörd. Rättspraxis på detta område är rikhaltig och mycket belysande för EG—rättens syn på hinder för fri rörlighet.
I det grundläggande målet 8/74 Dassonville [1974] ECR s. 837 har domstolen förklarat att förbudet mot importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan i artikel 30 innefattar varje åtgärd som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemen— skapen. I princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon från att föra in varor i ett medlemsland från ett annat.
Domstolen har också tolkat artikel 30 i Romfördraget så att en vara som lagligen tillverkas och marknadsförs i ett medlemsland skall ha fritt inträde i de andra länderna. Undantag kan bara ske när de är motiverade av de hänsyn som anges i artikel 36 eller av ett antal andra tvingande hänsyn som domstolen har godkänt i sin praxis. Detta synsätt som har haft stor betydelse för utvecklingen av integrationen grundlades i målet 120/78 "Cassis de Dijon” [1979] ECR s. 649.
Artikel 36 i Romfördraget anger att bestämmelserna om avveckling av kvantitativa restriktioner för bl.a. import och export inte skall hindra förbud eller restriktioner som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs liv och hälsa, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Förbuden och restriktionerna får emellertid inte vara godtyckligt särbehandlande eller innefatta en förtäckt be- gränsning av handeln mellan medlemsstatema.
De särskilda hänsyn som därutöver godkänts genom domstolens praxis i Cassisfmålet samt i en rad efterföljande mål är t.ex. skattekontroll, god handelssed samt konsument— och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får emellertid aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.
Prop. 1994/95 : 19
130
Det krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål och att de står i proportion till de effekter de framkallar. När ett ändamål blivit tillgodosett genom harmonisering av reglerna inom EU kan ett land i princip inte längre åberopa artikel 36 och nyssnämnda praxis för att motivera åtgärder som påverkar handeln.
En följd av dessa principer är att ambitionerna att harmonisera med— lemsländernas regler kan begränsas till de områden som är nödvändiga för att tillgodose väsentliga säkerhetskrav m.m. och för att gränskontrol— lerna skall kunna avvecklas. Harmonisering behöver inte längre ske i detalj, utan fri rörlighet skall råda trots mindre skillnader i medlemslän- dernas regler. Denna omläggning av harmoniseringsarbetet har inneburit en avsevärd effektivisering i strävanden att ta bort olika handelshinder.
I det nyligen avgjorda förenade målet 267, 268/93 Keck och Mithouard (ej publicerat) utvecklade domstolen sin tidigare praxis angående förbudet i artikel 30. Domstolen förklarade att nationella regler, som inskränker eller förbjuder vissa försäljningsvillkor, inte påverkar handelsllödet mellan medlemsstaterna i den mening som avsågs i målet Dassonville. Detta under förutsättning att reglerna gäller för alla inom landet verksamma försäljare. samt att reglerna har samma rättsliga och faktiska verkan på inhemska och importerade varor. Uppfyller de nationella reglerna dessa förutsättningar så omfattas de inte av förbudet i artikel 30.
Artiklarna 30 och 36 samt domstolens praxis gäller egentligen enbart varuhandel, men har gett inspiration till motsvarande synsätt också på andra områden, t.ex. beträffande tjänster.
Som tidigare påpekats ligger deti sakens natur att nationell lagstiftning, som inte strider mot EG:s regelverk eller gäller områden utanför EG:s kompetens, kan upprätthållas. Kontrollen av att denna lagstiftning efterlevs är också en nationell fråga, så länge den inte sker i diskrimine- rande former eller annars strider mot EG:s regelverk. I ett avseende har detta sagts uttryckligen. Enligt en gemensam förklaring till enhetsakten av år 1987 skall artiklarna (numera 7a) om en gränslös inre marknad och 100a om tillnärmning av lagstiftning genom majoritetsbeslut i Romför- draget inte påverka medlemsstaternas rätt att vidtaga sådana åtgärder som man anser nödvändiga för att förebygga och avslöja bl.a. brott, narko- tikatrafik och olovlig handel med konstföremål. Samarbetet i dessa avseenden sker inom ramen för Maastrichtfördragets s.k. tredje pelare. (Dessa frågor behandlas i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes frågor.
11.2.2 'Ilullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan Sverige och EG
Tullarna för industrivaror i handeln med EU har redan avvecklats inom ramen för de två frihandelsavtal som Sverige ingick år 1972 med EEG resp. EKSG. För flertalet produkter avvecklades tullarna gradvis till den 1 juli 1977. Avvecklingen var helt avslutad den 1 januari 1984. De kvantitativa restriktionerna hade till största delen redan avskaffats tidigare.
Prop. 1994/95: 19
131
Sverige har i och med EES—avtalet — för det varuområde avtalet gäller — accepterat förbudet mot tullar och kvantitativa restriktioner i sam- handeln med avtalsparterna, däribland EG—länderna. På samma sätt har de grundläggande bestämmelserna i artikel 30 och 36 m.fl. giltighet inom EES liksom domstolens tolkning av dessa stadganden (artiklarna 10—16 samt artikel 6 i EES—avtalet).
De skillnader som medlemskapet innebär på dessa områden redovisas i det följande, varvid de särlösningar som Sverige uppnått i förhandlingen nämns särskilt.
11.2.3 Statliga handelsmonopol
Enligt artikel 37 i Romfördraget skall medlemsstaterna gradvis anpassa sina statliga handelsmonopol så att det inte längre sker någon di— skriminering mellan ländernas medborgare, vad gäller anskaffnings- och saluföringsvillkor. Successivt har en rad monopol i länderna ändrats eller avskaffats, delvis efter prövning av kommissionen eller domstolen.
För svensk del gäller frågan framför allt alkoholmonopolen. Genom EEsaavtalet har Sverige redan åtagit sig att tillämpa gemenska- pens regelverk om monopol, konkurrens och kvantitativa handelshinder. 'Till detta avtal fogade Sverige, Norge, Finland och Island en gemensam deklaration, i vilken det uttalades att alkoholmonopolen i dessa länder grundas på viktiga hälso— och socialpolitiska hänsynstaganden. Någon motsatt ståndpunkt framfördes inte av EG—sidan. Frågan togs emellertid upp av gemenskapen under medlemskapsförhandlingarna.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna har en överenskommelse träffats mellan Sverige och kommissionen av innebörd att detaljhandels- monopolet, dvs. Systembolaget, kan bibehållas. Överenskommelsen har formen av en skriftväxling. Skriftväxlingen återfinns i bilaga 12. I denna erinrar kommissionen om att import—, export—, partihandels— och tillverkningsmonopolen är oförenliga med gemenskapens regelverk. Vad gäller detaljhandelsmonopolet anför kommissionen att om alla effekter som är diskriminerande mellan nationella varor och varor importerade från övriga medlemsländer avlägsnas finner den inte anledning att på eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol.
Den svenska regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig bakom de principer som redovisats i kommissionens brev. Skriftväx- lingen har följts upp med ytterligare samtal mellan Sverige och kommis- sionen. En närmare redogörelse för dessa frågor ges i avsnittet om hälso— och socialpolitiska frågor (16).
Konkurrensverket anser att det är positivt från konkurrenssynpunkt att de nuvarande import—, export—, tillverknings— och partihandelsmonopolen avskaffas. Köpmannaförbundet anser att detaljhandeln på sikt bör få ökad frihet att sälja alkoholhaltiga drycker och läkemedel och att EU—medlem- skap gynnar en sådan utveckling. IOGT —NT O, Ungdomens Nykterhetsför- bund samt Ung Vänster och Miljöpartiet De Gröna uttrycker stort missnöje med förhandlingsresultatet och anser inte att det ger säkra garantier för detaljhandelsmonopolets framtid.
Prop. 1994/95: 19
132
11.2.4 Prisreglema på stålområdet
Genom det frihandelsava som Sverige ingick med EKSG år 1972 åtog sig Sverige att tillämpa de särskilda prisregler för vissa stålprodukter som gäller inom EKSG. Eftersom EKSG:s prisregler sedan dess tillämpas av svenska företag och gemenskapsföretag i Sverige och EG innebär ett svenskt EU—medlemskap inte några förändringar i sak för svensk del. Frågan behandlas närmare i avsnitt 25 om närings- och energipolitiska frågor.
11.2.5 Offentlig upphandling
Den offentliga upphandlingen i EU motsvarar cirka 15% av gemenska- pens samlade BNP och uppgår totalt till ca 600 miljarder ecu eller ca 6000 miljarder kronor per år. Traditionellt har dock endast en liten del av dessa uppköp gjorts hos leverantörer utanför det egna landet. Regler som skall förhindra att företag i de andra medlemsländerna diskrimineras har funnits länge, men först under de senaste åren har de utsträckts till några av de ekonomiskt mest intressanta sektorerna. nämligen transporter, telekommunikation, energi och vattenförsörjning. Gemenskapens regelverk för hur offentlig upphandling skall bedrivas finns i de s.k. procedurdirektiven. Dessa syftar till att göra upphandlingama öppnare och förstärka garantierna mot diskriminering bl.a. genom krav på publicering i EGT av alla upphandlingar över vissa i direktiven angivna tröskelvärden som varierar från 200 000 ecu för varor och tjänster upp till 5 miljoner ecu för anläggningsarbeten. Vidare finns s.k. rättsmedelsdirektiv vars innebörd är att det i de nationella rättsordningarna skall vara så ordnat att missnöjda anbudsgivare har möjlighet att anföra besvär mot en upphandlande enhets beslut.
De upphandlande enheter som täcks av direktiven är såväl staten och statliga myndigheter som regionala och lokala myndigheter samt andra offentligrättsliga juridiska personer. Även bolag i vilka stat eller kommun har ett avgörande inflytande genom ägande eller utseende av styrelseleda- möter omfattas av EG:s upphandlingsregler.
Reglerna för offentlig upphandling omfattas i sin helhet av EES—avta— let. och har redovisats i propositioner 1992/93:88, 1992/931209, 1993/94:78 och 1993/94:227. Genom lagen (1992:1528, senast ändrad 1994:614) om offentlig upphandling har EG:s upphandlingsdirektiv införlivats med svensk rätt. Denna lag trädde i kraft samtidigt som EES—avtalet.
Ett medlemskap i EU kommer därför inte att medföra några större ändringar för den svenska offentliga upphandlingens del. De ändringar som kommer att behöva göras avser främst att ersätta hänvisningar till EES—specifika företeelser med motsvarande företeelser inom EU. Vidare behövs en ändring avseende upphandling där tredje land fmns med i anbudsgivningen.
När det gäller förhållandet till tredje land ger EG:s direktiv om upphandling inom områdena energi, vattenförsörjning, telekommunika- tioner samt transporter rätt att i vissa fall förkasta anbud som till mer än
Prop. 1994/95: 19
133
hälften består av varor eller tjänster med ursprung utanför EES, samt skyldighet att ge anbud med övervägande EES—ursprung företräde, när det inte är mer än 3% dyrare än anbud från tredje land. EES—ländema behöver dock enligt EES—avtalet inte vidta åtgärder som negativt påverkar nuvarande grad av liberalisering.
Sverige önskade få samma undantag även som EU—medlem. Genom resultatet av de förhandlingar som slutfördes inom GATTzs ram i samband med Uruguayrundan uppnåddes viss liberalisering avseende bestämmelserna även på upphandlingsområdet. I ljuset av detta resultat och av en tillfredsställande lösning av de övriga förhandlingsfrågoma hävde Sverige sin reservation.
11.2.6 Tekniska handelshinder
Med tekniska handelshinder brukar man mena problem som uppstår när länder i sina tekttiska föreskrifter ställer olika krav på varors utformning, märkning, provning eller godkännande. Vid export till flera länder kan tillverkarna tvingas göra olika versioner av samma produkt. Arbetet med att avskaffa tekniska handelshinder syftar till att komma till rätta med de problem som uppstår till följd av skillnader i ländernas bestänrrnelser. De nationella bestämmelserna på resp. område har däremot normalt tillkommit för att skydda miljön, förbättra arbetsmiljön, konsument- skyddet, traflksäkerheten osv., även om det givetvis finns exempel på regler som tillkommit för att skydda den inhemska industrin eller av andra protektionistiska skäl.
När det gäller tekniska handelshinder har Sverige genom EES—avtalet med tillhörande tilläggsbeslut övertagit större delen av EG:s regelverk. Detta finns utförligt redovisat i propositionen om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (prop. 1991/92:170) och i propositionen om ändringar av EES—avtalet (prop. 1993/942203). Jämfört med de föränd- ringar som EES—avtalet redan har inneburit för svensk del blir därför förändringarna vid ett medlemskap små.
Romfördraget slår fast att EG—komrnissionen vid harmonisering av tekniska regler rörande hälsa, säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd skall basera sina förslag på en hög skyddsnivå (artikel 100a.3). Tenden— sen i EU går också i riktning mot påtagligt ökade krav i dessa hän- seenden. Beslut om harmoniserade bestänunelser kan, med stöd av artikel 100a, under vissa förutsättningar fattas med kvalificerad majoritet. I dessa fall finns dock en möjlighet för ett medlemsland enligt artikel 100a.4 att anmäla mer långtgående nationella bestämmelser som grundar sig på skyddshänsynen i artikel 36 eller på miljö— eller arbetsmiljöskydd. Kommissionen skall bekräfta bestämmelserna sedan den konstaterat att de inte utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna. Denna möjlighet kallas ibland ”miljögarantin”.
Den väsentligaste förändringen vid ett medlemskap jämfört med EES—avtalet är därför att Sverige får helt andra möjligheter att påverka utformningen av nya regler. Inte endast likabehandling på marknaden är
Prop. 1994/95: 19
134
ett svenskt intresse. Också reglernas närmare innehåll är en fråga av största vikt. Hänsyn till skyddet av hälsa, miljö och säkerhet är i hög grad berörda, liksom i en del fall hänsyn till svenska industriella intressen.
Även om EES—avtalet medför att Sverige på detta område inte behöver genomföra stora förändringar i sak har dock vissa särlösningar uppnåtts under förhandlingarna för att tillgodose svenska intressen i synnerhet på miljöområdet. På några områden är dessutom förändringar av EG:s regelverk på väg. Detta redovisas i korthet i det närmast följande. För en närmare redovisning hänvisas till resp. avsnitt.
Miljöskydd Kapitel 1 i avdelning V i anslumingsfördraget upptar fri rörlighet för varor. Kapitlet inleds med artikel 112 som behandlar normer för miljön. Enligt artikeln behöver Sverige för en tid av fyra år inte tillämpa ett antal EG—regler på miljöområdet, vilka regler samlats i bilaga XII. Innebörden är att Sverige under denna tid kan behålla sina strängare skyddsnormer vad gäller bl.a. klassificering och märkning av kemikalier och begränsningar i användningen av farliga ämnen.
Artikeln stipulerar vidare att de ifrågavarande EG—reglerna skall ses över i enlighet med EG:s procedurer under perioden. Av en gemensam förklaring fogad till slutakten framgår att översynen avses leda till beslut före periodens utgång. Parterna betonar i en annan gemensam förklaring bl.a. den stora vikt de fäster vid en hög nivå för främjandet av miljö- skyddet inom unionen. En hänvisning sker i anslutning härtill till EG:s eget ambitiösa femte nriljöhandlingsprogram. Vidare konstateras att de nya medlemsstaterna önskar hålla fast vid de normer som de tillämpar på vissa områden.
I ett avslutande stycke föreskriver artikel 112 att Sverige vid slutet av övergångsperioden skall tillämpa det gemensamma regelverket på samma villkor som nuvarande medlemsstater. I kombination med deklarationen om att översynen skall leda till beslut före periodens utgång ligger häri bl.a. nröjligheten att vid behov åberopa den s.k. miljögarantin enligt artikel 100a.4 i Romfördraget.
För en närmare redovisning av miljöreglerna och de uppnådda förhandlingslösningama se avsnittet om miljöpolitiska frågor (20).
En särskild gemensam förklaring ger slutligen Sverige rätt att behålla sitt förbud mot återvinning av PCB/PCT.
Säkerhetsbälten Under förhandlingarna har anpassningen också diskuterats på ett fåtal punkter utanför miljöområdet. En särskild övergångslösning gäller t.ex. i fråga om säkerhetsbälten. Sverige kan fortsätta att tillämpa nuvarande krav på trepunktsbälten i baksätet i avvaktan på att detta blir obligatoriskt också enligt EG:s regler, vilket sker den 1 juli 1997.
Snus EG:s direktiv om tobaksvaror ingår som en del av EES—avtalet och har införlivats i den svenska rättsordningen genom tobakslagen (19931581). Det direktiv som innehåller regler om märkning av tobaksvaror nr 89/622 (EEG) har dock genom en senare ändring tillförts regler som innebär att medlemsstaterna skall förbjuda försäljning av vissa typer av rökfri tobak som inte förekommer nämnvärt i de hittillsvarande medlemsstaterna. Det gäller bl.a. snus. Särskilt avses varor i portions—
Prop. 1994/95: 19
135
påsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om ett livsmedel. l medlemskapsförhandlingama har emellertid Sverige liksom Norge medgivits undantag från direktivets förbud att saluföra snus. Undantaget gäller dock inte snus i former som påminner om livsmedel. Vidare förbinder sig Sverige och Norge att inte exportera sådan rökfri tobak till övriga medlemsländer som tillämpar direktivet fullt ut. Undantaget finns antecknat i anslutningsakten, bilaga 15, under avsnitt X Övrigt. Genom en ändring i EES—avtalet har bestämmelserna motsvarande giltighet inom EES-området sedan den 1 juli 1994. Denna ändring av EES—avtalet finns beskriven i prop. 1993/94:203.
Det regelsystem som för övrigt gäller för tobaksvaror inom unionen har således redan genom EES—avtalet införlivats med den svenska rättsord- ningen. Utöver det som nu har sagts, kommer således ett svenskt medlemskap inte att medföra några andra nyheter i fråga om de regler som gäller för tobaksvaror än beskattningen av cigaretter.
11 .2.7 Gränskontroll i samhandeln
Den kontroll av gränsöverskridande handel, som tullmyndigheterna utövar, avser inte endast uppbörd av tullar eller jordbruksavgifter eller bevakning av att näringspolitiskt motiverade handelsbegränsningar iakttas, Andra viktiga kontrolluppgifter avser skydd av hälsa, miljö och säkerhet samt uppbörd av skatt. I och med att dessa sistnämnda slag av kontrolluppgifter icke längre fullgörs i samband med passerande av en gräns. har EG under åren före den 1 januari 1993 infört ett förhållande- vis omfattande regelverk, som kommit att benämnas ”kompensatoriska åtgärder".
Dessa åtgärder syftar till att finna andra sätt att tillgodose en del av de behov som gränskontrollerna tidigare var till för. Den ekonomiskt tyngsta förändringen är ett nytt uppbördssystem för de indirekta skatter på varor som importeras från andra medlemsländer, som tidigare uppbars vid gränsen. Detta beskrivs i avsnittet om indirekta skatter. En annan förändring gäller statistiken över handeln mellan länderna, som inte längre kan baseras på import— och exportdeklarationer, utan i stället får byggas på rapportering från de berörda företagen (se avsnitt 32). Härutöver finns också andra legitima samhällsintressen som måste tillgodoses. På dessa områden har åtskilliga EG—bestämmelser trätt i kraft. Ett exempel är det veterinära området. Ett annat är att marknads- kontrollen av produkter vad gäller miljö, hälsa och säkerhet har förstärkts som ett led i EG:s nya regelverk för provning och certifiering.
Med stöd av regeringens bemyndigade tillkallades år 1992 en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda frågor om gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG/EU—medlcmskapsperspek- tiv (gränskontrollgruppen). I arbetet deltog de departement och myndig- heter sonr berörs av gränskontrollfrågorna. I arbetsgruppens slutrapport En marknad utan gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG—medlem— skapsperspektiv (Utrikesdepartementets handelsavdelning, november 1993), redovisas de kompensatoriska åtgärderna såväl sådana de
Prop. 1994/95: 19
136
utformats i EG som sedda från svensk utgångspunkt.
En inre marknad utan tullkontroller innebär betydande samhällsekono— miska vinster. Hur smidiga gränskontrollerna än må vara, skapar de ändå tidsfördröjningar och osäkerhet i transportplaneringen. Ett avlägsnande av gränskontrollerna konuner att innebära betydande fördelar både för de företag som är beroende av att kunna förkorta och säkerställa leverans— tiderna och för transportföretag som härigenom kan använda transport- medlen mera effektivt. Undersökningar inom EG bekräftar detta. Det har medfört stora rationaliseringsvinster för näringslivet, räknat såväl i direkta kostnader som i tid. Vidare krävs inga anmälningshandlingar med uppgifter till tullverket vilket minimerar företagens insatser. Man räknar med att miljontals dokument som krävdes vid tullklarering nu har försvunnit. Framför allt ger ett svenskt medlemskap svenska företag — både på export— och importsidan -— ett konkurrensneutralt läge när det gäller gränskontroller och gränsformaliteter. Bland remissinstanserna framhåller Kommerskollegium, Bankföreningen. Industrzförbundet, Jernkontoret, Sveriges verkstadsindustrier samt Stockholms handelskammare att en avveckling av gränskontrollerna, med avskaffande av bl.a. ursprungsintyg och ändrad uppbörd av mervärdes- skatt, kommer att innebära en betydande besparing för svensk industri, handel och konsumenter samt en möjlighet att konkurrera på lika villkor med företagen i EU—länderna. Industriförbundet uppskattar besparingen till 7—8 mdr kronor per är enbart för svenska företag och Kommerskolle- gium uppskattar den till totalt 3—5 % av priset vid gränspassagen eller storleksordningen 20 mdr kronor per år. Generaltullstvrelsen ifrågasätter storleken av beräknade vinster och pekar på att redan det nuvarande systemet (i Sverige) innebär starkt förenklade system och möjlighet att överföra data elektroniskt. TULL—KUST anser att nuvarande befogenheter för gränskontroll måste behållas, annars kommer narkotika m.m. flöda fritt in i landet och betydande skattebortfall ske genom "svart” import. Man föreslår att den svenska tullens kontrollfunktion utvecklas till en tull— och skattepolis.
Sverige har i medlemskapsförhandlingen åtagit sig att på samma sätt som EU:s nuvarande medlemsstater avveckla tullkontrollen vid gemen- skapens inre gräns, dvs. vid gränsen mot övriga medlemsländer. Detta innebär att de befogenheter tullen nu har upphör såvitt avser varor som förs över denna inre gräns. .En översyn av den svenska tullagstiftningen i avsikt att anpassa denna till EG:s tullbestämmelser har genomförts av Tullanpassningsutredningen (Fi 1993: 16). Utredningen har föreslagit i sitt betänkande (SOU 1994:89) Tullagstiftningen och EG att den nuvarande tullagen skall upphöra att gälla och att en ny tullag som endast avser den yttre gränsen införs med kompletterande bestämmelser till EG:s centrala tullf'örordningar, tullkodexen och tillämpningskodexen. samt att lagen om straff för varusmuggling ändras så att även den endast avser den yttre gränsen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Vilka befogenheter tullen i särskilda fall skall kunna ha vid inre gräns utreds av Kommittén om nya former för narkotikabekämpning m.m. i ett EU—perspektiv (Ju 1994201, se härom avsnitt 29 Rättsliga och inrikes frågor).
Det bör dock konstateras att medlemsstaterna ändå har kvar be-
Prop. 1994/95: 19
137
slutanderätt i vissa avseenden som berör varurörelsema över de inre gränserna inom gemenskapen. I dessa fall kan man alltjämt tala om export och import. Det tydligaste exemplet gäller krigsmateriel (artikel 223 i Romfördraget). Härtill kommer möjligheterna som redovisats i det föregående, att enligt artikel 36 i Romfördraget genom nationell lagstiftning skydda allmän säkerhet, människors och djurs liv och hälsa m.m. Artikeln öppnar på vissa villkor möjligheten att bibehålla eller införa förbud eller restriktioner för import eller export.
Härutöver gäller rent allmänt att varje medlemsstat har rätt att ingripa över hela landet vid misstanke om brott och att ge berörda myndigheter erforderliga befogenheter för detta. Det är viktigt att notera, att medlemsstaterna behåller lagstiftningskompetens på alla de områden, som här är aktuella. Under nationell kompetens ligger sålunda isynnerhet brottsbekämpning, härunder bekämpande av illegal narkotikatrafik, samt handel med krigsmateriel.
Kontrollen av den illegala handeln får emellertid inte medföra att den legala handeln onödigtvis försvåras.
Åtskilliga av EU:s nuvarande medlemsländer upprätthåller nationella import— eller exportrestriktioner med giltighet också för handeln inom EU med stöd av artikel 36. De vanligaste exemplen är narkotika. vapen, pomografiskt material samt kulturföremål. Kontrollmetoderna varierar, men i den mån de riktar sig mot varuförsel över gränsen är de så utformade att de stör handeln så litet som möjligt, eller inte alls (diskret, misstankebaserad kontrollverksamhet).
Om Sverige önskar vidta särskilda åtgärder till försvar av ett viktigt samhällsintresse med stöd av artikel 36 i Romfördraget bör de utformas så att de utgör en viktig och verkningsfull beståndsdel av skyddet av det berörda samhällsintresset. Härav följer att övervakningen inte kan inskränka sig till gränsövergångama, utan i princip skall avse hela det svenska territoriet. När den befarade risken är starkt förbunden med import, är skälen för införselrestriktioner och särskild övervakning vid gränsen naturligtvis starka. Ett sådant exempel är kampen mot narkotika- brottsligheten. Ett ytterligare skäl kan vara landets geografi, där en mycket stor del av person- och varutrafiken kanaliseras via hamnar och fiygplatser.
För en samlad redovisning och bedömning när det gäller kompensato- riska åtgärder för kontroll av den legala handeln, som blir nödvändiga när gränskontrollerna avskaffas, hänvisas till gränskontrollgruppens ovan nämnda rapport. I övrigt redovisas behovet av svensk lagstiftning eller andra svenska åtgärder i sitt sakliga sammanhang, dvs. i respektive sakavsnitt. Där beskrivs också de frågor, som tagits upp i medlemskaps- förhandlingen i samband med avvecklingen av gränskontroll. De frågor det gällde var veterinära kontroller samt export av kulturföremål. 1 det närmast följande redovisas påverkan på den indirekta beskattningen samt de särskilda frågor som uppkommer när det gäller export av krigsmate- riel respektive handel med strategiskt känsliga varor.
Den betydelsefulla frågan om hur Sverige bör utforma egna motåt- gärder mot illegal trafik behandlas i avsnittet om rättsliga och inrikes frågor (29). Där berörs också frågan om det av EU förutsedda samarbetet
Prop. 1994/95: 19
138
på brottsbekämpningens område.
Sammanfattningsvis kan sägas, att Sveriges anslutning till den inre marknaden innebär betydande samhällsekonomiska vinster samtidigt som de kontrollfrågor, som uppkommer vid avvecklingen av gränskontroll i dess nuvarande form, kan bemästras. I förlängningen ligger ett starkt utbyggt samarbete mellan berörda svenska kontrollmyndigheter och deras motsvarigheter i andra medlemsländer.
11.2.8 EG:s regler om indirekta skatter
En av de mest påtagliga förändringarna i samband med ett svenskt deltagande i den inre marknaden gäller indirekta skatter. EES—avtalet omfattar inte skatteområdet. Den anpassning till EG:s regelverk som erfordras på skatteområdet kommer därför att ske först vid Sveriges inträde i EG. Som framgår av det följande har Sverige emellertid på senare är, bl.a. i samband med den skattereform som vidtogs under åren 1990—1991 , gjort sådana ändringar i skattesystemet att en anpassning till EG:s regelverk nu är väl förberedd. Ett medlemskap påverkar såväl reglerna om skattebas och nivå för indirekta skatter som, framför allt, uppbörden av indirekta skatter vid handeln mellan medlemsländerna. Denna kan inte längre ske vid gränsen. Det är en viktig förutsättning för att gränskontrollerna skall kunna avskaffas.
Arbetet med att skapa vissa gemensamma regler på skatteområdet har pågått länge inom EG. Framför allt har inriktningen varit att harmonisera de indirekta skatterna, dvs. mervärdesskatten och olika punktskatter på varuområdet. Denna harmonisering beror på den stora betydelse de indirekta skatterna på varor och tjänster har inom en gemensam marknad. När det gäller mervärdesskatten har det också varit betydelsefullt att denna skatt bildar underlag för en väsentlig del av gemenskapsbudgeten.
Romfördraget innehåller ett särskilt kapitel om skatter, omfattande artiklarna 95—99. Utöver bestämmelser som har en motsvarighet i EES—avtalet finns också artikel 99 som innehåller ett åliggande för rådet att besluta om harmonisering av de indirekta skatterna i den utsträckning detta är nödvändigt för att den gemensamma marknaden skall fungera sena5t den 1 januari 1993.
Inför genomförandet av den inre marknaden är 1993 fattade rådet under åren 1991 och 1992 beslut om en rad direktiv, som sammantaget innebär att mervärdesskatten och punktskattema i stor utsträckning harmoniserats. Harmoniseringen gäller skattebaserna för de olika skatterna, skattesat— serna och beskattningsförfarandet. Ätgärdema har inriktats på sådana harmoniseringsåtgärder som erfordrats för att den inre marknadens funktion skall säkerställas. Resultatet är bl.a. att alla gränskontroll— åtgärder på skatteområdet har slopats i samhandeln mellan medlemslän— derna.
M ert-*ärdesskatten
Mervärdesskattens skattebas, dvs. avgränsningen av de varor och tjänster
Prop. 1994/95: 19
139
som skall beskattas, är sedan flera år tillbaka i princip harmoniserad i de olika EG—länderna. Bestämmelserna finns i det s.k. sjätte mervärdes- skattedirektivet (377/88/EEG). Några enstaka nationella undantag från den enhetliga skattebasen tillåts emellertid ännu, men de avvecklas successivt. I princip skall således medlemsländerna ha helt enhetliga regler för vilka varor och tjänster som skall omfattas av mervärdesskat- ten, och undantagen från beskattningen skall vara desamma i alla länderna.
I samband med införandet av den inre marknaden beslutades också om en viss utjämning av ländernas mervärdesskattesatser. Beslutet innebär att medlemsländema för huvuddelen av de varor och tjänster som skall mervärdebeskattas skall tillämpa en skattesats om minst 15%. Det står emellertid medlemsländerna fritt att tillämpa en högre skattesats. För vissa varor och tjänster, som anges på en särskild lista, får medlemslän— derna ta ut en lägre skatt än 15%, dock lägst S%. Medlemsländema får tillämpa en eller högst två olika sådana lägre skattesatser. Totalt kan ett medlemsland således tillämpa upp till tre olika skattesatser för mervär- desskatten.
Den lägre skattenivån får tillämpas för ett uppräknat antal varor och tjänster. t.ex. livsmedel, energi för uppvärmning och belysning, böcker och tidningar, m.m.
Punktskatterna
För punktskatternas del har EG inför år 1993 och den inre marknadens genomförande harmoniserat skattebasen och skattesatserna för punktskat- terna på mineraloljeprodukter, alkoholhaltiga drycker samt tobaksvaror. Dessutom har ett gemensamt beskattningsförfarande för dessa skatter beslutats. Därigenom har förutsättningama för en avveckling av gränskontrollerna kunnat uppfyllas. Övriga nationella punktskatter kan enligt besluten behållas, om de är utformade på ett sådant sätt att de inte ger upphov till gränskontrollåtgärder.
För alkohol, tobak och mineraloljor har från och med år 1993 regler införts om de lägsta skattesatser som får tillämpas. Miniminiv aerna ligger på en förhållandevis låg nivå. Länderna får tillämpa högre skattesatser. Möjligheterna att tillämpa väsentligt högre skattesatser än i andra närliggande EG—länder begränsas dock i praktiken av att i princip alla införselrestriktioner slopats vad gäller privatpersoners införsel av varor som inköpts beskattade i ett annat EG—land.
Beslut har också fattats om en viss harmonisering av de vägtrafikskatter som tas ut för tyngre lastfordon. Beslutet innebär gemensamma be- räkningsgrunder och minimiskattesatser för årliga skatter typ fordons- skatt. Vidare gäller vissa gemensamma regler för väg— och broavgifter m.m.
Beskamzirzgsordning
Beskattningsordningen för mervärdesskatten har också harmoniserats så
Prop. 1994/95: 19
140
att alla gränskontroller kunnat avskaffas inom EG fr.o.m. år 1993. Det innebär bl.a. att mervärdesskatt inte längre uppbärs i samband med tullproceduren när en vara importeras från ett annat EG—land. Mervär- desskatten har i stället inordnats helt inom ramen för ländernas interna beskattningssystem, vilket bl.a. medfört behov av ett omfattande skattesamarbete mellan länderna.
Detta system som betecknas som en övergångsordning. skall gälla till utgången av år 1996.
Hur den slutliga ordningen skall se ut är inte beslutat. Den inriktning som finns är dock mot en ordning där en beskattning alltid skall ske i exportlandet och där importören får göra avdrag i importlandets skattesystem för den i exportlandet erlagda mervärdesskatten i den mån han är skattskyldig i irnportlandet. En sådan ordning förutsätter någon form av clearingförfarande mellan medlemsländerna om principen att skatteintäkter skall tillfalla det land där konsumtionen sker skall kunna upprätthållas.
Även när det gäller punktskattema har som nämnts beslut fattats om en gemensam beskattningsordning som skall gälla när punktskattebelagda varor sänds mellan medlemsländerna. Beskattningsordningen möjliggör att gränskontrollerna för skatteändamål inom EG—området kan avskaffas. Enligt detta förfarande kan varorna cirkulera inom EG åtföljda av en särskild dokumentation, och beskattningen utlöses i det land där varorna slutligen skall konsumeras.
Bland remissinstanserna anför Köpmannaförbundet att höga svenska indirekta skatter försämrar svensk detaljhandels förmåga att konkurrera med gränshandel och postorderhandel. Industriförbundet anser det viktigt att EG:s mervärdesskattesystem förenklas och framhåller att valet av framtida uppbördssystem får stor betydelse för svenska företags konkurrensförmåga bl.a. vid offentlig upphandling.
Behovet av svenska anpassningsåtgärder
Den skattereform som genomförts i Sverige åren 1990—1991 har i betydande omfattning medfört en anpassning till utvecklingen på skatteområdet i Västeuropa i övrigt. En god grund finns nu därför för de ytterligare anpassningar som erfordras vid ett svenskt medlemskap i EU.
I många fall är den ytterligare anpassning som erfordras närmast av teknisk natur. I några fall måste emellertid också mera betydelsefulla ändringar av svenska skatteregler ske.
I förhandlingarna med EG har Sverige mot denna bakgrund kunnat koncentrera sig på vissa frågor om mervärdesskatten, cigarettskatten, skatten på mineraloljor. införselrestriktioner för alkoholhaltiga drycker och tobak samt ölbeskattningen. Sverige har därvid krävt att få behålla en de] svenska regler som avviker från EG:s regelverk. De begärda svenska särreglerna motsvarar i åtskilliga fall sådana särlösningar som redan medgetts för ett eller flera medlemsländer. I huvudsak har särlösningarna karaktär av övergångslösningar.
En svensk anpassning måste emellertid ske till de regler som gäller för
Prop. 1994/95: 19
141
uttag av indirekta skatter vid handel över gränserna inom EG—området. Det innebär i huvudsak att någon skatteuppbörd vid gränsen inte skall förekomma. De ändrade principerna ställer krav på en betydande lagteknisk anpassning och samordning av myndigheternas uppgifter vid beskattningen. Ett relativt omfattande lagstiftningsarbete kan här förutses. Detta har förberetts genom olika utredningsinsatser.
Efter särskilt uppdrag avlämnade således Riksskatteverket och Generaltullstyrelsen i oktober 1993 rapporterna Mervärdesbeskattningen i ett EG—perspektiv, RSV Rapport 1993:8, resp. Punktskatter i ett EG—perspektiv, RSV Rapport 1993z9. Vidare har Riksskatteverket lämnat rapporten Försäljningsskatt på motorfordon i ett EG—perspektiv, RSV Rapport 1993:10.
Förslag till de lagstiftningsändringar som erfordras har i juni 1994 lämnats i tre betänkanden, nämligen (SOU 1994:74) Punktskatterna och EG, (SOU 1994:88) Mervärdesskatten och EG samt (SOU 1994:85) Ny lag om skatt på energi. Dessa betänkanden remissbehandlas för närvarande.
Regeringen avser att, på grundval av det nämnda utredningsarbetet, återkomma till riksdagen med förslag till de lagändringar som erfordras vid ett svenskt EU—medlemskap.
I det följande redogörs kort för mera väsentliga materiella frågor på mervärdesskatte» och punktskatteområdet.
Särskilt om mervärdesskatten
För mervärdesskatten har EG som tidigare nämnts en i stort sett enhetlig skattebas. De ändringar som i samband med skattereformen genomfördes i den svenska mervärdesskattelagstiftningen innebär en långtgående anpassning till EG:s regler om skattebasen såsom den är bestämd i det sjätte mervärdesskattedirektivet. Avgränsningen av de varor och tjänster som beskattas överensstämmer därför i allt väsentligt med EG—reglerna. Genom den nya mervärdesskattelag som riksdagen beslutat om under våren, och som trätt i kraft den 1 juli 1994. har ytterligare ändringar i systematiskt hänseende gjorts, som närmar oss till EG:s regelsystem.
Vissa avvikelser från EG—reglerna finns dock ännu. T.ex. skall enligt EG—reglerna en beskattning ske av olika tjänster på kulturområdet. En viss utökning av det skattepliktiga området blir där nödvändig.
På mervärdesskatteområdet har emellertid överenskommits att Sverige får avvika från sjätte mervärdesskattedirektivet och även i fortsättningen undanta följande från skatteplikt:
— inträde till sportevenemang — tjänster som tillhandahålls av författare, artister m.fl.
— tillhandahållande av nya byggnader och byggnadsmark — biobiljetter (övergångsvis t.o.m. utgången av år 1995). Sverige får dessutom behålla nuvarande mervärdesskatteregler i fråga om beskattningen av små företag, där dessutom vissa ytterligare svenska förenklingskrav har tillgodosetts.
När det gäller skattesatserna innebär som nämnts EG—reglerna endast
Prop. 1994/95: 19
1 42
att vissa miniminivåer fastställts. Det innebär att det inte finns något krav på en sänkt svensk mervärdesskatt.
Den svenska reducerade skattesatsen för serveringstjänster och för postbefordringstjänster avviker emellertid formellt från EG:s regler. Dessa skattesatser måste därför höjas.
När det gäller mervärdesskattens nivå lämnar EG—reglerna som sagt en betydande frihet åt medlemsländerna. Det som kallas nollskattesatser får dock bara tillämpas övergångsvis och endast på vissa villkor. Sverige har i förhandlingarna begärt och medgetts rätt att få fortsätta att tillämpa nollskattesatser för
— dagstidningar — framställning etc. av organisationstidskrifter m.m.
— medicin som säljs enligt recept eller till sjukhus. Bland remissinstanserna har Posten AB anfört att det kan bli problem att få gehör för den svenska linjen med avreglerad postrnarknad och mervärdesskattepliktiga brevtjänster, eftersom det i dag råder monopol i EU—länderna. Filminstititt et påpekar att momsbeläggning av biobiljetter försämrar de ekonomiska förutsättningama för främst mindre och medelstora biografer. Kulturrådet pekar på liknande problem men anser att en lösning går att finna inom ramen för EG:s skatteregler.
Särskilt om punktskattema
När det gäller punktskatteområdet innebär skattereformen bl.a. att flera punktskatter på varor avskaffades den 1 januari 1993. Det gäller den särskilda varuskatten på choklad och konfektyrer samt parfym och andra tekniska preparat, dryekesskatten på läskedrycker och bordsvatten och punktskattema på videobandspelare och vissa kassettband. Upphävandet av dessa skatter ligger i linje med EG:s punktskattesystem och underlättar väsentligt en anpassning till den inre marknadens krav.
Under år 1992 har vidare den svenska alkoholbeskattningen och energibeskattningen lagts om så att de bättre stämmer överens med EG—reglerna. Under år 1993 har kilometerskattesystemet avskaffats. och ersatts nred en sådan särskild skatt på dieselolja som förutsätts enligt EG—reglerna.
Även när det gäller punktskattema innebär EG—reglerna som nämnts att vissa minimiskattesatser har fastställts. De svenska purrktskattenivå- erna är oftast väsentligt högre och då finns inga formella krav på den svenska skatten. På punktskatteorttrådet finns däremot formella krav på en hel de] ändringar av de svenska reglerna om skattebasens avgränsning. och särskilt av reglerna för hur skatterna beräknas. I vissa fall har frågorna tagits upp vid förhandlingarna, som framgår av det följande.
Cigarettbeskatmin gen
EG:s regler om punktskatt på cigaretter innebär att medlemsländernas punktskatter obligatoriskt skall bestå av två delar: dels en del som är relaterad till värdet (detaljhandelspriset), dels en del som är lika för alla
Prop. 1994/95: 19
eigaretter. Den svenska beskattningen bygger för närvarande enbart på Prop. 1994/95:19 cigarettemas vikt. I förhandlingarna har överenskommits att Sverige får en ettårig övergångstid med införandet av värdeskatt på cigaretter. Den svenska skattenivån uppfyller inte heller, på grund av det sätt på vilket EG—reglerna är uppbyggda, EG:s miniminivå för cigarettskatten. Det har därför överenskommits i förhandlingarna att Sverige t.o.m. år 1998 kan tillämpa skattenivåer som understiger EG:s.
Skatt på mineraloljor m.m.
EG:s regler om skatt på mineraloljor innebär bl.a. att medlemsländerna skall följa vissa principer för hur skatten beräknas. Vissa avvikelser från dessa regler krävs för att Sverige skall kunna fortsätta med viktiga inslag i vår energi— och miljöpolitik. Sverige har därför i förhandlingarna krävt och fått gehör för följande särlösningar:
— Sverige kan även i fortsättningen tillämpa olika skattenivåer för mineraloljor som används i industriell tillverkning resp. i övriga fall, — Sverige kan fortsätta att skattedifferentiera dieselolja beroende på miljöklassificering, — Sverige kan fortsätta att medge skattefrihet för viss metangas , Sverige kan fortsätta att skattebefria biobränslen på det sätt som sker idag
Införselrestriktioner för alkohol och tobak
Vid inresa från tredje land gäller fortsatt vissa begränsningar för de mängder en privatperson får medföra tull— och skattefritt.
Vid inresa från annat EG—land innebär dock EG—reglerna att privat- personer fritt till hemlandet får medföra bl.a. alkoholhaltiga drycker och tobak som är avsedda för personligt bruk. De tidigare s.k. införsel- restriktionerna vid resor mellan EG—länderna avskaffades inom EG den 1 januari 1993. För irrresande till Danmark gäller dock övergångsvis särskilda restriktioner.
Sverige har i förhandlingarna krävt att även i fortsättningen få begränsa resandeinförseln av spritdrycker, vin, öl och cigaretter. I förhandlingarna har överenskommits att Sverige, med avvikelse från EG:s regler. skall kunna tillämpa följande restriktioner vid inresa från ett annat EG—land:
— cigaretter eller motsvarande mängd 300 st andra tobaksvaror
— spritdrycker 1 liter eller 3 liter Starkvin
— bordsvin 5 liter
— öl. 15 liter.
Sverige skall enligt avtalet säkerställa att 15—litersgränsen för öl inte heller överskrids vid införsel från tredje land. Dessa restriktioner skall
144 tills vidare tillämpas till utgången av år 1996, då en översyn av restriktio-
nerna skall göras. Kopplingen av denna översyn till översynen av beskattningsordningen för mervärdesskatt som förutsätter enhällighet ger goda möjligheter för Sverige att i samråd med andra nordiska länder verka för en förlängning av införselrestriktionerna. De alkoholpolitiska frågeställningarna behandlas utförligare i avsnittet om hälso— och socialpolitiska frågor (16).
IOGT —NT O begär i sitt remissyttrande garantier att gränsen för skattefri införsel av alkohol för resande inte kommer att höjas.
Ölbeskattnin gen
EG:s regler om punktskatter på öl innebär att öl skall beskattas strikt efter alkoholstyrkan. Undantag får endast göras för mycket alkoholsvagt öl, motsvarande det svenska lättölet. Eftersom den nuvarande svenska ölskatten är progressiv skulle en omedelbar anpassning till EG:s ölregler kunna medföra en relativt kraftig skattehöjning för s.k. folköl. Sverige har därför i förhandlingarna krävt och fått gehör för att under en treårig övergångsperiod få avvika från EG:s regler i denna del.
IOGT —NTO menar att det går att anpassa ölbeskattningen till EG:s regler men ändå ta hänsyn till målen för alkoholpolitiken. Genom att minska alkoholhalten till max 2,8 volymprocent kan en låg skatt behållas utan att skatten på starköl behöver sänkas. Ungdomens varerhetsförbund kräver förändringar av EG—reglerna för beskattning av öl.
11.2.9 Krigsmateriel
Medlemsstaterna har med hänvisning till artikel 223 i Romfördraget i praktiken undantagit krigsmateriel från EG:s regler. Artikel 223 irmebär därmed i praktiken att alla produkter som medlemsländerna definierat som krigsmateriel enligt nationella förteckningar är undantagna från det fria varuutbytet inom EU. En gemensam krigsmaterielförteckning upprättades år 1958, men har därefter inte moderniserats eller om- arbetats. En gemensam ny krigsmaterielförteckning håller emellertid för närvarande på att utarbetas.
Inom ramen för den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken, som stadfästs i Maastrichtfördraget, sker dock en principdiskussion om de allmänna riktlinjerna för vapenexport. EU har, inom ramen för samarbe— tet om ekonomiska säkerhetsfrågor, fastställt ett antal gemensamma kriterier som medlemsländerna skall beakta vid vapenexportbeslut. Kriterierna är allmänna och lämnar stort utrymme för nationell tolkning. Några länder vill gå vidare och åstadkomma en harmonisering av policybeslut. medan andra är avvisande.
Vid ett svenskt EU—medlemskap aktualiseras inga förändringar i gällande riktlinjer för svensk export av krigsmateriel. I enlighet med nuvarande svensk lagstiftning kommer regeringens tillstånd även i fortsättningen att krävas för utförsel av krigsmateriel oavsett om materielen utförs till annat EG—land eller till tredje land. Vid export av krigsmateriel till andra EG—länder förutses fortsatt användning av
11) Riksdagen [WH-45. ] stl/til. Nr 19. Dr'l ].
Prop. 1994/95: 19
145
slutanvändaråtaganden enligt vilka det mottagande landets regering utfäster sig att ej exportera eller re—exportera mottagen krigsmateriel utan förhandsmedgivande från tillverkningslandets regering. I avsaknad av kontroll vid gränsöverskridande kommer EG—länderna att bruka ett av licensieringsmyndighet utfärdat standarddokument som ger avsändarlandet möjlighet till kontroll över transporten till slutmottagaren och till kontroll vid myndighet eller företag. Krigsmaterielexport direkt till länder utanför EG berörs ej.
11.2.10 Strategiskt känsliga varor
Med strategiskt känsliga varor avses utöver krigsmateriel och produkter inom kämteknikområdet även produkter inom det kemiska och biologiska området samt vissa övriga högteknologiprodukter. Många av dessa produkter som kan ha såväl en civil som militär användning benämns ofta ”dual use”—produkter.
Produkterna omfattas av EG—reglerna och kommer sannolikt — med vissa undantag — efter en kortare övergångsperiod att kunna hanteras lika fritt mellan medlemsstaterna som inom resp. stat. För att ett fritt varuutbyte skall lornna fungera inom EG på detta område är EU—staterna ense om att ett antal förutsättningar först skall vara uppfyllda. Dessa har angetts vara:
— en gemensam förteckning över strategiskt känsliga produkter och
teknologier som omfattas av exportkontroll
— en gemensam positiv länderförteckning omfattande länder utanför
EU till vilka export kan ske med förenklad administration
— gemensamma kriterier för tillstånd till export till länder utanför EU — ett gemensamt forum, eller en mekanism. för koordinering av
tillsråndsgivning, procedurer och kontroller
— tydliga regler för samarbetet mellan tillståndsgivande myndigheter
och tullen, inklusive ett gemensamt informationssystem. Förslag finns till lösningar, dock har inga formellt bindande beslut ännu fattats. I ett kommissionsförslag föreslås bl.a. att nationella exporttill- stånd även fortsättningsvis skall kunna krävas för ett fåtal nationellt notifierade produkter som inte återfinns på den gemensamma produktför- teckningen samt vidare att en generalklausul införs. På den inre marknaden skall råda fri omsättning. dvs. det skall inte finnas några gränskontroller eller gränsformaliteter. Undantag kommer dock enligt förslaget att finnas för vissa särskilt känsliga varor, t.ex. superdatorer och viss krypteringsutrustning. Samtliga EU—länder är medlemmar av de internationella kontrollregimer som formulerar de gemensamma riktlinjerna för exportkontrollen av dessa produkter. Riksdagen har under våren 1994 antagit ett förslag till ändringar i lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i nrassförstörelsesyfte (prop. 1993/941176, bet. 1993/94:UU24, SFS 1994:718). Lagändrirrgarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Med dessa ändringar som ingriper en utvidgning av utförselkontrollen på andra högteknologi— produkter utövar Sverige bl.a. utförselkontroll på i allt väsentligt samma
Prop. 1994/95 : 19
146
produkter inom området för strategiskt känsliga produkter som EU—länderna.
Inom området högteknologiprodukter som har väsentlig betydelse för utveckling och tillverkning av konventionella vapen (de f.d. av COCOM kontrollerade produkterna) är för närvarande en ny internationell exportkontrollregim under uppbyggnad. Sverige deltar i detta arbete liksom övriga OECD—länder. De regler och produktförteckningar som antas inom ramen för denna regim kommer att successivt integreras i EU—ländernas bestämmelser.
Den svenska exportkontrollen av strategiskt känsliga varor kommer således att i princip vara densamma mot länder utanför EU oavsett om vi blir medlemmar i EU eller ej.
Ett EU—medlemskap kommer att kräva vissa förändringar av utförsel— bestämmelserna med åtföljande förändringar av de adrninisnativa tillämpningsbestämmelserna.
11.3 Personers rörlighet
En grundläggande målsättning i EG—samarbetet är att uppnå fri rörlighet för personer. Det regelverk som utvecklas i detta syfte gäller främst tre områden: den gemensamma arbetsmarknaden, social trygghet för dem som flyttar mellan länderna samt ömsesidigt erkännande av examina och behörighetsbevis.
Principen om arbetskraftens fria rörlighet finns fastlagd i artiklarna 48—51 i Romfördraget. Dessa har preciserats genom sekundärrätten, främst genom rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Regleringen innebär att all diskriminering på grund av nationalitet är" otillåten vad gäller sysselsättning, lön och andra anställnings— och arbetsvillkor, sociala och skattemässiga förmåner liksom deltagande i yrkesutbildning och facklig verksamhet m.m. Krav på arbetstillstånd kan inte uppställas.
Bestänrrnelserna om fri rörlighet omfattar dock inte anställning i offentlig tjänst som innefattar myndighetsutövning. I dessa fall kan inskränkningar göras.
Den fria rörligheten omfattar också arbetstagarnas familjemedlemmar även om de inte är medborgare i något EU—land.
Samtidigt med förordningen om arbetskraftens fria rörlighet antogs också regler om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsländernas arbetstagare och deras familjer, som innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd.
Regelverket innehåller också bestämmelser om samarbete om förmed- ling av anställrringserbjudanden och ansökningar över gränserna, och om utbyte av infornration om arbets— och levnadsvillkor. I syfte att få till stånd ett fungerande system för ett sådant samarbete arbetar kommissio- nen och medlemsstaternas arbetsmarknadsmyndigheter nu med att bygga upp ett nytt europeiskt nätverk av förmedlingar, EURES (European Employment Services), som ansvarar för att utveckla informationsutbyte och samarbete. Sverige deltar i uppbyggnaden av detta nätverk.
Prop. 1994/95 : 19
147
Den fria rörligheten gäller också egna företagare som etablerar sig eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat (jfr artiklarna 52—66 i Romfördraget). I enlighet med vad som lagts fast i sekundärrätten har de nu nämnda personkategorierna och deras närstående rätt till uppehållstill— stånd på samma sätt som arbetstagare och deras familjemedlemmar.
Genom tre direktiv, som trädde i kraft år 1992, har rätten till fri rörlighet kommit att utökas till att omfatta även studerande, pensionärer och andra icke yrkesverksamma personer, under förutsättning att de har erforderliga ekonomiska medel för att inte ligga värdlandets sociala system till last.
Gemensamt för samtliga personkategorier är att inskränkningarna i rätten till uppehållstillstånd kan göras av hänsyn till allmän ordning. säkerhet eller hälsa.
Gemenskapsreglema om personers rörlighet har Sverige redan övertagits genom EES—avtalet. Dessa har medfört vissa ändringar i utlänningslagen (19891529) samt i utlänningsförordningen (19892547). Vidare har bl.a. rådets förordning (EEG) nr 1612/68 inkorporerats i sin helhet (prop.199l/92:17O bil. 10 s. 6»67, SFS 1992:1163—1167, samt regeringens förordningsmotiv 1992z8.)
Inom gemenskapen är förordningar direkt tillämpliga i varje med- lemsland och skall således inte införlivas med den nationella lagstift- ningen för att bli gällande. Vid ett medlemskap skall därför de för— fattningar som till följd av EES—avtalet har inkorporerat förordning (EEG) nr 1612/68 upphävas. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i de delar som härvid kräver lagstiftning.
Målet att avveckla gränskontroller för personer inom EU har inte fullt ut genomförts, framför allt på grund av olika uppfattningar om behovet av att kontrollera tredjelandsmedborgare som passerar de inre gränserna. För en närmare beskrivning av detta hänvisas till avsnittet om samarbete i rättsliga och inrikes frågor (29) där saken behandlas i sitt sammanhang, inom ramen för Maastrichtfördragets s.k. tredje pelare.
11.3.1 Social trygghet för personer som flyttar inom Europe- iska unionen
För att förverkliga den gemensamma marknaden har i Romfördraget upptagits bestänunelser om avskaffandet av hinder för bl.a. personers fria rörlighet inom gemenskapen. Det är därvid inte enbart en fråga om att avskaffa direkta hinder mot rörligheten utan även att påverka sådana omständigheter som kan avhålla människor från att flytta mellan länderna. En sådan avhållande faktor kan t.ex. vara risken att förlora det sociala skyddet vid flyttning till ett annat medlemsland.
l Romfördraget finns därför bestämmelser som avser att tillförsäkra de personer som utnyttjar sig av rätten till fri rörlighet inom gemenskapen ett fortsatt socialt skydd. Bestämmelserna återfinns i artikel 51 i Romfördraget. De beslut som rådet fattar med stöd av denna artikel skall vara enhälliga. Något utrymme för majoritetsbeslut i dessa frågor tinns
Prop. 1994/95:19
148
således inte.
Motsvarande bestämmelser som rör det sociala skyddet för egna företagare och deras familjemedlemmar finns inte upptagna i fördraget. Rådet har emellertid i det omfattande regelverk som utfärdats på grundval av artikel 51 i Romfördraget även inkluderat denna grupp. Detta har kunnat ske med stöd av bestämmelserna i artikel 235 om fördragsutfyllnad. Även beslut som fattas med stöd av sistnämnda artikel skall vara enhälliga.
För svenskt vidkommande gäller redan genom EES—avtalet att de personer som utnyttjar sig av möjligheten att flytta inorn samarbetsom- rådet omfattas av motsvarande regler. EES—avtalet innehåller nämligen bestämmelser i artikel 29 av motsvarande innebörd som artikel 51 i Romfördraget. Enligt EES—avtalet gäller den grundläggande förordningen inom den sociala trygghetens område (EEG nr 1408/71) med särskilda anpassningar i förhållande till bl.a. Sverige. Förordningen har införlivats med den svenska rättsordningen genom lagen (1992:1776) om samord— ning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). En närmare beskrivning av EES—avtalets innehåll och bestämmelser finns iprop. 1991/92:170, bilaga 4, och beträffande de ändringar som gjorts i avtalet efter dess ikraftträ— dande i prop. 1993/94:203. l anslutningsakten har förordningen tagits in i bilaga I, avsnitt IV, med anpassningar som motsvarar dem som gjorts i EES—avtalet.
Ett svenskt medlemskap kommer således i jämförelse med vad som redan gäller enligt EES—avtalet inte att medföra något sakligt nytt såvitt gäller den sociala trygghetens område. För medlemsstaterna skall emellertid EG—förordningarna gälla utan mellankommande nationell lagstiftning. Regeringen avser därför återkomma med förslag om upphävande av den nämnda lagen om samordning av systemen för social
trygghet. Det bör framhållas att reglerna i förordning (EEG) nr 1408/71 enbart
syftar till en samordning av ländernas nationella lagstiftning. De avser inte att på något sätt inverka på medlemsländernas möjligheter att själva besluta om vilka försäkringssystem som skall finnas i länderna eller om villkoren för rätt till olika socialförsäkringsförmåner. Länderna är helt fria att själva lagstifta om t.ex. vilka personer som skall vara försäkrade, vilka förmåner som skall utges, villkor för rätt till förmåner, belopp för dessa, regler för beräkning av förmånernas storlek och för hur lång tid en viss förmån skall utbetalas. Reglerna får dock inte ges en diskrimine- rande verkan, t.ex. med avseende på medborgarskap. Förordningen är således inte avsedd att vara ett första steg i ett arbete för att åstadkomma ett och samma socialförsäkringsystem i alla länderna eller att harmonisera de enskilda ländernas system.
11.3.2 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis
En av grundpelarna i den inre marknaden är arbetstagarnas fria rörlighet och rätten till fri etablering. Artiklarna 48 och 49 i Romfördraget om
Prop. 1994/95: 19
149
arbetstagarnas fria rörlighet har beskrivits i det föregående liksom delar av den på artikel 49 baserade sekundärlagstifmingen.
Medlemsstaternas nationella regelsystem ställer emellertid ofta krav på särskild utbildning för rätt att utöva vissa yrken. Särskilt vanligt är detta för verksamhet inom hälso— och sjukvårdsområdet. Inom flertalet medlemsstater förekommer en omfattande reglering även av flera andra yrken. För att göra fri etablering i hela gemenskapen möjlig även för personer inom reglerade yrken skall rådet enligt artikel 57 i Romför— draget med kvalificerad majoritet anta direktiv om ömsesidigt god- kännande av examens—, utbildnings— och andra behörighetsbevis. Artikel 57 rör endast etablering som självständig företagare. För att direktiv om ömsesidigt godkännande av kompetensbevis skall kunna gälla även arbetstagare åberopas i stället artikel 49. Även enligt denna artikel kan rådet besluta med kvalificerad majoritet.
Samtliga nu gällande direktiv på området omfattas av EES—avtalet och finns beskrivna i prop. 1991/92:170 bilagorna 4 och 7 och prop. 1993/941203. De anpassningar av direktiven som finns intagna i anslutningsakten (bilaga I under avsnittet Xl D) motsvarar de an- passningar av direktiven som för närvarande gäller enligt EES—avtalet. Direktivens materiella bestämmelser har införlivats med den svenska lagstiftningen.
11.4 Etablering
En viktig princip i Romfördraget utgör etableringsfriheten för både fysiska och juridiska personer inom hela EG. Rätten till etablering vilar på principen om lika behandling. Särbehandling grundad på nationalitet är således förbjuden.
Redan genom EES—avtalet har den svenska rättsordningen anpassats till detta. Tidigare särbehandling av utländska fysiska och juridiska personer vad gäller rätten att driva näring i Sverige är upphävd, se prop. 1991/82:170, bil 11, s. 21 f.
För fysiska personer gäller rätten till etablering självständiga yrkesut- övares rätt att slå sig ned och verka i andra medlemsstater. Det kan i sådana fall finnas krav på examina, praktik och liknande. I vissa fall finns EG—rättsakter som föreskriver ömsesidigt erkännande av examina etc. för 'vissa yrkesgrupper. Vidare finns EG—rättsakter som för olika näringar har bestämmelser om hur situationen skall hanteras, när något medlemsland har särskilda krav på yrkesverksamhet m.m. för att få bedriva viss verksamhet. Det föreskrivs då t.ex. att viss verksamhet i ett land skall anses uppfylla krav som ställs i ett annat land. Genom att rättsakter av nu nämnt slag omfattas av EES—avtalet. innebär en anslutning till EU inget nytt i sak.
För juridiska personer har motsvarande anpassning till EG—rätten skett till följd av EES—avtalet. Ett utländskt företag som vill etablera sig i Sverige kan välja mellan att verka genom ett svenskt dotterbolag eller genom filial i enlighet med lagen ( 19921160) om utländska filialer m.m. Denna lag är anpassad till EG:s elfte bolagsdirektiv. EES—avtalet har
Prop. 1994/95: 19
150
även medfört att svensk aktiebolagsrätt anpassas till EG—rätten, se prop. 1993/94:196. Inte heller här innebär en anslutning till EU något nytt i sak.
11.5 Tjänster
Tjänstebegreppet är mångtydigt. En tjänst kan ofta utföras av en person eller ett bolag på plats i ett annat land, t.ex. vid byggentreprenad, men den kan också utföras från ursprungslandet, t.ex. med hjälp av telefon eller telefax. Det är då endast själva tjänsten som passerar en gräns. Enligt Romfördraget är tjänster ett uppsamlingsbegrepp. I artikel 60 i Romfördraget definieras tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den utsträckning den inte faller in under någon av de övriga friheterna.
EG—reglerna på tjänsteområdet gäller möjligheterna för medborgare och företag i en medlemsstat att fritt kunna utöva näringar inom tjänstesek- torn i andra medlemsländer, på samma villkor som landets egna medborgare och företag. Även mottagandet av en. tjänst ryms under rätten till fritt tjänsteutbyte. Medborgarna i EU—länderna har alltså rätt att resa till ett annat medlemsland och där ta emot en tjänst. Turister t.ex. har i flera hänseenden betraktats som tjänstemottagare i gemen- skapsrättens mening. Romfördraget förutsatte från början att det fria tjänsteutbytet skulle förverkligas under den inledande övergångsperioden på tolv år. Rådet skulle under denna period anta sektorsvisa liberalise— ringsdirektiv inom ramen för ett allmänt handlingsprogram. Detta arbete misslyckades emellertid då enighet i rådet inte kunde nås beträffande de förslag kommissionen presenterade. Det fria tjänsteutbytet kom i stället att förverkligas genom EG—domstolens praxis (målet 33/74 van Bins— bergen [1974] ECR s. 1299). Det fria tjänsteutbytet var enligt domstolen en grundläggande princip som slmlle gälla även då närmare bestämmelser saknades. Domstolen har genom åren uttolkat principens närmare innebörd. Praxis varierar något beroende på vilken typ av tjänst som aVSes. När det gäller tjänster som förs över gränserna utan att tjänsteut- övaren eller tjänstemottagaren samtidigt följer med har praxis kommit att nära ansluta till det långtgående krav på fritt marknadstillträde som gäller på varuområdet (Cassis de Dijon—principen m.m.).
Inom vissa tjänstesektorer har det dock visat sig vara nödvändigt att anta harmoniseringsbestämmelser. Detta gäller framför allt det finansiella tjänsteutbytet. Det handlar därvid om att säkerställa övervakning och kontroll av verksamheten i syfte att garantera ett fullgott konsument— skydd. På tjänsteområdet har även antagits regler om ömsesidigt erkännande av utbildningar och auktorisationer så att det blir praktiskt möjligt att verka över gränserna.
Genom EES—avtalet har även de EFTA—länder som ansluter sig övertagit dessa regler. I allt väsentligt har alltså de förändringar som följer av EU—medlemskap redan beslutats på detta område.
I detta avsnitt behandlas särskilt de finansiella tjänsterna mera utförligt. En kort översikt ges också beträffande transporttjänster. Audiovisuella
Prop. 1994/95: 19
151
tjänster och teletjänster behandlas däremot under avsnittet om kultur— och mediepolitik (19) resp. avsnittet om transportpolitik (12).
11.5.1 Finansiella tjänster
Inom området finansiella tjänster behandlas frågor som rör bank— och kreditväsendet, försäkringsväsendet och värdepappersmarknaden. Genom EES—avtalet har Sverige redan åtagit sig att införliva EG:s regler i den svenska lagstiftningen. Av EES—avtalet följer t.ex. att svenska banker och försäkringsbolag får samma möjligheter som motsvarande institut från EG—länderna att konkurrera om kunder över hela EES—området. En redogörelse för de rättsakter inom det finansiella tjänsteområdet som omfattas av EES—avtalet i dess ursprungliga lydelse återfinns i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), bil.6 s. 4 f.
EG—rättsakter som antagits efter den 31 juli 1991 omfattades inte av EES—avtalet i dess ursprungliga lydelse. Dessa rättsakter har emellertid införlivats med avtalet genom beslut i Gemensamma kommittén i mars 1994. Beslut om godkännande av denna ändring i avtalet har fattats av 1994 års vårriksdag. I prop. 1993/94:203 redovisas tämligen utförligt de rättsakter som tillkommit under perioden den 1 augusti 1991 — den 31 december 1993. Under 1994 har rådet bl.a. antagit ett direktiv (94/19/EG) om inlåningsförsäkring. Direktivet, som innehåller minimiregler till skydd för innehavare av inlåningskonto i kreditinstitut vid t.ex. betalningsinställelse i institutet, skall vara genomfört i medlemsländerna senast den 1 juli 1995. Från svensk sida har gjorts bedömningen att ett införlivande av direktivets bestämmelser med svensk rätt kan ske inom den föreskrivna tiden.
Från EES—avtalets tillämpningsområde har uteslutits sådana delar av EG:s regelsystem som rör medlemsländernas förhållande till tredje land. Vidare innebär EES—avtalets bestämmelser om förvaltning och deltagande i utvecklingen av EG:s regelsystem väsentliga begränsningar för EFTA—ländernas del. Det är i första hand dessa två kategorier av bestänunelser, som på det finansiella tjänsteområdet tillkommer i samband med ett medlemskap. De remissinstanser, som i sina yttranden särskilt uppehåller sig vid det finansiella tjänsteområdet, delar bedömningen avseende skillnaden mellan EES—avtalet och medlemskap.
EG:s regler för en inre finansiell marknad bygger på tre grund- principer: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharmonise- ring för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk.
Principen om en enda auktorisation (one single licence) innebär att en auktorisation, som ett finansiellt företag fått i det medlemsland där företaget hör hemma, skall gälla i hela EU—området. Företaget skall från hemlandet obehindrat, utan krav på etablering i mottagarlandet, kunna sälja tjänster över gränserna (cross border trade) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemsstater. Verksamheten skall, var den än bedrivs inom unionen. i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hem-
Prop. 1994/95:19
152
landets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra medlemsstater. För att tillgodose värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen har i direktivform lagts fast miniminivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten och regler om rutiner för administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.
Vid ett medlemskap skall Sverige till alla delar tillämpa de rättsakter som ingår i delområdet finansiella tjänster. Dessa rättsakter har redan införlivats eller kommer inom kort att införlivas med det svenska regelsystemet, till följd av Sveriges åtaganden enligt EES—avtalet.
Enligt det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) skall särskilda
bestämmelser gälla i fråga om auktorisation av dotterbolag till kreditinsti— tut hemmahörande i tredje land och om tillstånd för sådana företag att förvärva majoritetsandelar i kreditinstitut hemmahörande i EG. Dessa regler innebär krav på medlemsstaterna att i viss utsträckning iaktta en gemensam, restriktiv hållning gentemot banker och intressenter från länder som inte erbjuder reciproka etableringsmöjligheter i dessa avseenden för EG—institut. Motsvarande gäller på försäkrings— och värdepappersområdena.
Regler om förhållandet till tredje land finns också på andra områden. När det gäller redovisning får filialer till kreditinstitut med huvudkontor utanför EG avkrävas fullständig särredovisning. Vidare måste filialer till försäkringsbolag som ägs från tredje land, till skydd för försäkringstagar- na, uppfylla särskilda solvenskrav. Filialer till bolag inom EG är befriade från detta eftersom kraven täcks av bolagen. EG kan emellertid på reciprok basis ingå avtal med tredje land om att likabehandla filialerna. När det gäller tillträde för filialer till kreditinstitut från tredje land kan enskilda EG—länder handla som de finner gott. EG kan även sluta avtal med enskilda tredje länder om att likabehandla dessas filialer i alla medlemsländerna.
Vid ett medlemsskap har Sverige att tillämpa också de regler för förhållandet till tredje land för vilka ovan redogjorts. Detta förutses inte innebära några större svårigheter. Vid införlivandet måste dock Sveriges åtaganden enligt OECD:s stadgar för liberalisering av kapitalrörelser och tjänstebetalningar och GATT beaktas.
Sverige har, såväl i medlemskapsförhandlingarna som enligt EES—avta- let, på grund av livförsäkringsbolagens stora innehav av bostadsobligatio— ner, fått anstånd till den 1 januari 2000 med att införa den bestämmelse i det tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) som begränsar utrymmet för investeringar i värdepapper från en och samma emittent. Bestämmel- sen innebär att högst 5% eller, i vissa fall, högst 10% av ett bolags tekniska reserver fär investeras i värdepapper från en och samma emittent.
Överenskommelsen om anstånd innehåller bestämmelser som syftar till att bolagen under övergångsperioden successivt skall minska de enhandsengagemang som överskrider direktivets begränsningsregel. Sådana engagemang som redan ligger inom direktivets gränser får inte öka så mycket att gränserna överskrids. Övergångsarrangemanget skall komtna till uttryck i den lagstiftning som införlivat bl.a. det tredje
Prop. 1994/95 : 19
153
livförsäkringsdirektivet eller bestämmelser som utfärdas med stöd av lagstiftningen. Lagstiftningen avses träda i kraft årsskiftet 1994/95. Överenskommelsen innebär också bl.a. att vederbörande svenska myndigheter vid olika tidpunkter skall presentera rapporter för kommis- sionen angående åtgärder som vidtas för att minska engagemangen och för att få ned dem på de nivåer som anges i direktivet. Med utgångspunkt från vissa rapporter skall kommissionen granska de vidtagna åtgärderna. Om det behövs, skall Sverige försöka påskynda minskningen av bolagens enhandsengagemang.
Bostadkreditnämnden (BKN) och Boverket har i sina yttranden behandlat den nyss nämnda övergångstiden. BKN konstaterar att det överenskomna övergångsarrangemanget är ett exempel på vikten av att övergångsregler anpassas till förhållandena i Sverige. Boverket gör bedömningen att direktivet i sig på kort sikt (de närmaste åren) påverkar bostadsobligationsräntan uppåt, vilket leder till att statens utgifter för räntebidrag ökar. På längre sikt kan dock en ansluming till EU med gemensam valuta och skarpare konkurrens komma att motverka dessa konsekvenser och leda till att det totala utfallet för boendeområdet blir positivt.
Regeringen anser för sin del att en övergångstid fram till år 2000 ger goda förutsättningar för en anpassning till de i direktivet intagna reglerna.
När det gäller rättsakter som inte ingår i EES—avtalet bör här också nämnas att det inom området finansiella tjänster finns tre rättsakter som blir aktuella först efter ett svenskt medlemskap i EU. Dessa rör ett avtal om möjligheterna för skadeförsäkringsföretag med säte inom gemenska- pen att på vissa villkor etablera sig i Schweiz och omvänt.
För att ytterligare utveckla den inre marknaden för finansiella tjänster arbetar man för närvarande inom EU med bl.a. regler för finansiella koncerner, där både bank— och försäkringsföretag ingår, regler om likvidation av banker och försäkringsföretag samt regler för att stärka kunders ställning i värdepappersföretag. Sverige kommer vid ett medlemskap att tillsammans med övriga medlemsstater i full utsträckning delta i utarbetandet av dessa viktiga regler.
11.5.2 'li'ansporttjänster
Transporttjänster omfattas inte av Romfördragets allmänna bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster. Artikel 61 i Romfördraget hänvisar i stället till de särskilda bestämmelserna i transportkapitlet (artiklarna 74—84). När det gäller landtransporter innehåller transportkapitlet ett antal bestämmelser med riktlinjer för politiken. Enligt artikel 75 skall ministerrådet besluta gemensamma regler för internationella transporter, villkor för cabotage och andra behövliga regler. Kapitlet innehåller regler om icke—diskriminering. trafikplikt och Statsstöd m.m. Av artikel 84 i transportkapitlet följer att rådet genom sekundärrätt får besluta vilka bestämmelser som skall gälla för flyg— och sjötransportområdena. Enligt målet 167/73 kommissionen mot Frankrike [1974] ECR 5.359 gäller dock
Prop. 1994/95: 19
154
också här i princip fördragets allmänna regler om bl.a. etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft. På samma sätt förklarades genom ett domstolsavgörande från år 1986 att de allmänna konkurrensrättsliga principerna enligt artikel 85 och 86 i Romfördraget skall gälla också på transportområdet. För en närmare redovisning hänvisas till avsnittet om transportpolitik (12).
För landtransportemas del har ikraftträdandet av den inre marknaden för transporter ännu inte inneburit någon total avreglering av all konkurrensbegränsande lagstiftning. Gränskontrollerna har avvecklats och ersatts med kontroller inom landets gränser. Kvoterna för lastbilstrafiken har avskaffats och ett gemensamt yrkestrafiktillstånd har införts. Det helt fria marknadstillträdet för godstransporter på väg kommer emellertid inte föreligga förrän i juli 1998 då de nuvarande begränsningarna för cabotage har utfasats. Någon total avreglering för linjetrafik med buss är inte att förvänta. I flera avseenden fordras fortfarande tillägg till tidigare fattade beslut för att den fria transportmarknaden skall kunna fungera på avsett sån. Detta understryks i den i december 1992 publicerade vitboken om den framtida transportpolitiken inom EG.
Som ett led i genomförandet av EES—avtalet har den svenska lagstift- ningen anpassats till flera EG—författningar. På landtransportområdet innebär ett medlemskap i EU ifråga om marknadstillträde inga väsentliga skillnader i förhållande till EES—avtalet. Beträffande luftfarten gäller i EG det s.k. tredje luftfartspaketet från den 1 januari 1993. Härmed har det avgörande steget tagits för att förverkliga EG:s inre marknad på det luftfartspolitiska området. Sedan den 1 juli 1992 är det svensk—norska luftfartsavtalet med EG i kraft. Genom avtalet tar Sverige och Norge över EG:s regelverk på luftfartsområdet inklusive regler om konkurrens och Statsstöd och förbinder sig att tillämpa dem på samma sätt som inom EU. När EES—avtalets tilläggspaket träder i kraft skall luftfartsavtalet upphöra att gälla eftersom motsvarande regler då kommer att gälla enligt EES—avtalet. Eftersom svenska lufttrafikföretag redan är delaktiga i EG:s fria inre luftfartsmarknad innebär ett medlemskap i princip endast institutionella förändringar.
Inom EG anses det transportsystem som finns på de s.k. inre vatten- vägarna, dvs. sjöar, floder och kanaler, utgöra en del av landtran- sportsystemet. Sverige har inte någon kanal— och flodtrafik av det slag som är vanlig på kontinenten. Vi kommer därför att beröras i mycket liten omfattning av den sekundärlagstiftning som finns på området. Sekundärlagstiftningen som berör de inre vattenvägarna omfattas av EES—avtalet, men träder inte i kraft förrän EFTA—statema fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor som EG—staterna själva har.
På sjötransportornrådet har Sverige genom EES—avtalet och ändringar av detta införlivat eller kommer att införliva en stor del av den sekundär- rätt som gäller. Det gäller dock inte den s.k. eabotageförordningen (EEG) nr 3577/92. Denna förordning kom att lyftas ur förhandlingarna om innehållet i tilläggsavtalet till EES—avtalet i ett sent skede av dessa förhandlingar. Den innehåller bestämmelser om rätt att driva sjöfart inom andra medlemsstaters sjöterritorium än där fartyget är hemmahörande. Det finns långa övergångstider för vissa områden. När denna förordning
Prop. 1994/95: 19
155
fått full effekt kan den inre marknaden anses i huvudsak genomförd på sjöfartsområdet. Ett medlemskap innebär att svenska fartyg får rätt att tillhandahålla sjötransporter inom andra medlemsländer och att fartyg registrerade i dessa länder får rätt att utföra sjötransporter inom Sverige. En närmare redogörelse för de olika transportgrenama ges i avsnittet om transporter (12).
11.6 Fria kapitalrörelser
Fria kapitalrörelser är ett grundläggande element i den inre marknaden. Tidigare gällde inom gemenskapen det s.k. kapitalliberaliserings- direktivet, men reglerna har numera införts i Romfördraget. Detta stadgar i kapitlet om kapital och betalningar följande:
”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna” (artikel 73b:1).
Ett motsvarande förbud gäller restriktioner avseende betalningar (artikel 73b:2).
Fördraget medger vissa avsteg från principen om kapitalets fria rörlighet. Det skall då bl.a. vara fråga om skyddsåtgärder vid excep- tionella förhållanden eller om restriktioner inom ramen för internationella sanktioner.
Som ett led i den svenska kapitalmarknadens integration med de internationella marknaderna har de senaste åren en långtgående kapital— liberalisering genomförts. Sveriges lagstiftning om kapitalrörelser överensstämmer sedan tidigare med EG:s regelverk. Sverige har redan genom EES—avtalet åtagit sig att följa EG:s regler om fria kapitalrörel- ser.
Romfördragets regler om kapitalrörelser, liksom gällande svenska regler, berörs i denna proposition också i avsnittet Ekonomiskt och monetärt samarbete (30).
Förvärv av fritidshus
En särskild fråga med anknytning till reglerna om fria kapitalrörelser gäller förvärv av fritidshus. Sveriges närtnande till EU har inneburit att reglerna om kontroll av utländska fastighetsförvärv i huvudsak redan har avskaffats (se prop. 1992/93:71, bet. 1992/93:LU15). En förvärvskon— troll har dock behållis i fråga om sådana fastigheter som är avsedda för fritidsändamål. Det gäller framför allt vissa kusttrakter och andra områden av landet där det råder stor efterfrågan på fritidsfastigheter. En utlänning som är fast bosatt i landet behöver dock inte i något fall tillstånd för att få köpa eller arrendera en fritidsfastighet.
Under förhandlingarna om medlemskap begärde Sverige att få behålla en begränsad förvärvskontroll i fråga om fastigheter avsedda för fritidsändamål, något som EU—sidan inledningsvis motsatte sig. Resultatet
Prop. 1994/95: 19
156
av förhandlingarna är en bestämmelse i artikel 114 i anslutningsakten om att Sverige under en tid av fem år från dagen för anslutning får ha kvar sina nuvarande restriktioner. I en gemensam förklaring till slutakten sägs vidare att ingenting i gemenskapsrätten hindrar enskilda medlemsstater från att vidta nationella, regionala eller lokala åtgärder beträffande fritidsbostäder i fall då åtgärderna är nödvändiga för markanvändning, planläggning och miljöskydd och tillämpas i överensstämmelse med gemenskapsrätten utan någon direkt eller indirekt diskriminering av medborgare i medlemsstater.
Förhandlingsresultatet kan sägas innebära att Sverige får ett tillräckligt rådrum för att överväga vilka åtgärder som efter femårstidens utgång kan visa sig nödvändiga. De åtgärder som då kan bli aktuella berör framför allt de fritidshusområden som riskerar att utsättas för överexploatering och områden där i första hand den bofasta befolkningens intressen bör tillgodoses. Enligt den nyss nämnda gemensamma förklaringen kommer behövliga åtgärder att få vidtas på såväl nationell som regional och lokal nivå. Genom överenskommelsen som helhet har klargjorts att Sverige också i framtiden får begagna sig av erforderliga medel för att komma till rätta med de problem som en stor efterfrågan på fritidsfastigheter kan föra med sig i bl.a. de kustnära områdena.
11.7 Civilrättsliga regler (bolagsrätt, immaterialrätt m.m.)
Vid sidan av de i det föregående beskrivna regler som har direkt betydelse för den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital har man inom EG infört gemensamma bestämmelser på åtskilliga andra områden där en reglering är väsentlig för att de fyra friheterna skall kunna fungera. Det har bl.a. varit nödvändigt att skapa likvärdiga rättsliga förutsättningar för företagsverksamhet i form av gemensamma bolagsrättsliga bestämmelser. Av motsvarande skäl har det på immaterial- rättens område kommit till stånd en långtgående harmonisering av lagstiftningen. Däremot har det inom EG antagits mycket få gemensam- ma regler på det handelsrättsliga området. Ett undantag är ett direktiv från år 1986 om handelsagenter.
11.7 .1 Bolagsrätt
På den svenska bolagsrättens område är som en följd av EES—avtalet det förberedande arbetet på en anpassning till EG:s regler långt gänget. Den lagstiftning som är nödvändig beräknas vara genomförd till den 1 januari 1995, vilket är ett år tidigare än vad EES—avtalet kräver. Ett medlemskap i EU medför därför för närvarande inte några ytterligare åtaganden på detta område.
Vissa lagstiftningsåtgärder har redan vidtagits. Romfördragets principer om fri etablering och om icke—diskriminering har sålunda föranlett ändringar i aktiebolagslagen och annan associationsrättslig lagstiftning. Aktiebolagslagens regler om bundna aktier — som gjorde det möjligt att förhindra att aktier kom i utländska händer - har upphävts (se prop.
Prop. 1994/95: 19
157
1992/93:68, bet. 1992/931LU14). I det sammanhanget ersattes vidare reglerna om att minst hälften av styrelseledamötema i ett aktiebolag skall vara bosatta i Sverige med bestämmelser om att minst hälften av ledamöterna skall vara bosatta inom EES—området.
Det pågår för närvarande ett omfattande arbete med att också i övrigt anpassa den svenska lagstiftningen till EG:s bolagsrättsliga direktiv. Riksdagen har nyligen beslutat om sådana ändringar i aktiebolagslagen m.m. som föranleds av de första, andra, tredje och tolfte direktiven (prop. 1993/94:196, bet. 1993/94:LU32 (SOU 1994:17)). Redovisnings— kommittén har nyligen avgivit ett betänkande med förslag till ny lagstiftning på redovisningsområdet. Förslaget, som för närvarande remissbehandlas, syftar till att anpassa den svenska lagstiftningen till EG:s redovisningsdirektiv.
Redan av EES—avtalet följer att Sverige också måste införa regler om s.k. Europeiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG). Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag i denna fråga.
11.7.2 Handelsagenter
Det tidigare nämnda EG-direktivet om handelsagenter har införlivats med svensk lagstiftning genom lagen (199lz351) om handelsagentur. Ett EU—medlemskap medför alltså inte behov av ytterligare åtgärder i detta hänseende.
11 .7 .3 Immaterialrätt
Den svenska immaterialrätten har redan till följd av EES—avtalet i huvudsak anpassats till vad som gäller inom EG (jfr prop. 1992/93:48, bet. 1992/93zLUl7). Framför allt har principerna om konsumtion av immateriella rättigheter ändrats så att de stämmer överens med motsva— rande regler inom EG. Vidare har Sverige genom EES-avtalet åtagit sig att införliva bestämmelser i flera EG—direktiv om skydd för kretsmönster, varumärken och datorprogram. Likaså skall Sverige i enlighet med Gemensamma EES—kommitténs beslut införliva en rad andra EG—rättsak- ter. bl.a. en förordning (EEG) nr 1768/92 om tilläggsskydd för läkeme- del och ett direktiv (93/83/EEG) om satellit— och kabelsändningar (se prop. 1993/94:203, s. 129). En viktig immaterialrättslig fråga är upphovsrätten, som behandlas under avsnittet Kultur- och mediepolitiska frågor (19). Det kan också nämnas att redan EES—avtalet ger Sverige möjlighet att ansluta sig till den inom gemenskapen utarbetade kon- ventionen om gemenskapspatent.
På immaterialrättens område innebär således ett medlemskap i EU i allt väsentligt ingen skillnad såvitt avser de materiella regler som redan gäller eller är avsedda att gälla som en följd av EES—avtalet. Däremot innebär naturligtvis ett EU—medlemskap en skillnad så till vida att Sverige då kan delta i EG:s interna beredning av nya immaterialrättsliga rättsakter och få ett större inflytande på utformningen av bestämmelserna.
Prop. 1994/95: 19
158
11.8 Förvaltningen av den inre marknaden
Även om regelverket för den inre marknaden i huvudsak är på plats, återstår en del att göra. På några punkter har rådet ännu inte fattat beslut om gemensamma regler. På de områden där gemensamma regler finns har i en del fall omsättningen av dem i nationell lagstiftning släpat efter.
Men inte heller då dessa problem lösts kommer regelverket för den inre marknaden att vara statiskt. Regelverket måste successivt anpassas till bl.a. nya miljö— och säkerhetskrav på olika produkter och till den tekniska utvecklingen. Det är också nödvändigt att verka för en utveckling av den inre marknaden som gör att de övergripande målen nås. Det måste ske en förenkling och konsolidering av regelverket så att det kan fungera i praktiken och inte blir för oöverskådligt eller komplice- rat för att enskilda, företag och myndigheter skall kunna tillämpa det. Det kan därför bli nödvändigt att periodiskt se över regelverket eller den gemensamma politiken på de områden som omfattas av den inre marknaden.
En rad väsentliga samhällsintressen löper samman i arbetet med den inre marknaden. Det gäller både målet att uppnå fri rörlighet för varor, tjänster och personer mellan medlemsländerna och en rad andra hänsyn som har andra utgångspunkter. Det handlar bl.a. om miljö—, hälso— och säkerhetskrav för produkter eller regler om allmän ordning. I många fall finns ingen motsättning mellan dessa intressen men ibland måste en avvägning mellan olika hänsyn ske. Även den gemensamma handelspoli- tiken mot tredje land har stor inverkan på den inre marknaden.
Som medlem i EU får Sverige möjlighet att verka för ytterligare avreglering och liberalisering, liksom i arbetet på att effektivisera den inre marknadens sätt att fungera. Av dessa skäl är det mycket viktigt att Sverige kan sitta med i de beslutande organen för de frågor som gäller den inre marknaden och tillvarata väsentliga svenska intressen vad gäller bl.a. utformningen av olika tekniska föreskrifter.
Frågor som gäller den inre marknaden handläggs inom rådet i stor utsträckning av en särskild krets av ministrar, som är ansvariga för dessa frågor (”inre marknadsrådet”). De beslut som denna krets fattar kan alltså även beröra frågor som nationellt hanteras av andra ministrar t.ex. miljö— och hälsokrav för olika produkter eller livsmedelslagstiftning.
Kommissionen har i slutet av år 1993 lagt fram ett strategiskt program för utveckling av den inre marknaden. Den har i programmet bl.a. argumenterat för en skärpning av konkurrenspolitiken, effektivare standardiseringssamarbete och ökad avreglering. En annan aspekt som framhålls är strävan mot transeuropeiska nätverk (TEN) för bl.a. energi, telekommunikationer och transporter. Kommissionen publicerar dessutom ärliga översikter över genomförandet av den inre marknaden. Syftet med dessa är dels att identifiera på vilka punkter det behövs beslut eller nya initiativ på gemenskapsplanet, dels att redovisa genomförandet av reglerna i tnedlemsländerna.
Kommissionens förslag på områden som gäller den inre marknaden utarbetas också till stor del inom ett särskilt generaldirektorat. Kommis- sionen har också en viktig roll när det gäller övervakningen av reglernas
Prop. 1994/95: 19
159
tillämpning och förvaltningen av konkurrensreglerna. Uppföljningen av fattade beslut sker till stor del i olika förvaltningskommittéer under kommissionen där medlemsländerna är representerade. Anpassningar till den tekniska utvecklingen underlättas ofta av att de gemensamma bestämmelserna på varuområdet begränsas till funktionskrav. Lämpliga tekniska lösningar kan anges i standarder som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen.
De kontrollbehov som tidigare täcktes genom gränskontroller mellan länderna måste som tidigare konstaterats i fortsättningen uppnås genom s.k. kompensatoriska och alternativa åtgärder. Bl.a. för att förverkliga dessa krävs ett utökat samarbetet mellan kommissionen och med- lemsländerna, och mellan medlemsländerna inbördes. Det gäller inte minst utökat informationsutbyte, nya samarbetsformer mellan myndig— heter och datoriserade samarbetsnät som införts eller är i färd med att upprättas. Det gäller en rad olika system och databaser som förmedlar information. De viktigaste av dessa system gäller tull och indirekta skatter, utrikeshandelsstatistik, veterinär— och växtskyddskontroller samt personkontroll. Det senare gäller bl.a. samarbete mellan polismyndig— hetema i kontrollen av den gemensamma yttre gränsen avseende personer, bl.a. med gemensamma datanät och databanker (se vidare härom avsnittet om rättsligt och inrikes samarbete. 29).
På uppdrag av konunissionen lade en expertgrupp på hög nivå, den s.k. Sutherlandgruppen, i oktober 1992 fram en rapport om hur den inre marknaden skall fås att bäst fungera efter den 1 januari 1993 samt en framtidsstrategi för kommissionen så att marknadens fördelar fullt ut kan säkras i praktiken. En av uppgifterna gällde att undersöka hur med— lemsstaternas administrationer anpassar sig till ett läge där gränskontrol- lerna mellan medlemsländerna har försvunnit. Gruppen pekade bl.a. på vikten av att konsumenten kan känna sig säker på att det större utbudet av varor och tjänster inte för med sig risker — för hälsa, miljö och säkerhet — och att åtgärder mot dessa risker vid behov kan sättas in. trots att den som tillhandahåller en vara eller en tjänst inte alltid är på samma sätt som förr gripbar inom det egna landets jurisdiktion. Näringslivet kräver en likartad tillämpning i de olika medlemsstaterna av gemenskaps- reglerna. Sutherlandrapporten drog slutsatsen att det behövs ett pan- nerskap mellan EG—kommissionen och medlemsstaterna för att nå dessa båda mål. EG—kommissionen har därefter betonat behovet av ömsesidig tillit mellan medlemsstaterna samt behovet av informationsutbyte. utbildning och fullständig öppenhet i samverkan mellan kommissionen och medlemsstaterna. Kommissionen har i december 1992 tillkallat en rådgivande kommitté för samordning på inre marknadsområdet.
Prop. 1994/95:19
160
12 Transportpolitik
Regeringens bedömning: Den svenska transportpolitiken står väl i samklang med EG:s transportpolitik vars målsättning är att skapa ett sammanhängande väl integrerat transportsystem som omfattar alla transportmedel och som beaktar kraven på såväl snabbhet och effektivitet som en för miljön hållbar utveckling. Genom ett medlemskap får Sverige bättre möjlighet att påverka den fortsatta utvecklingen av transportpolitiken i denna riktning.
Redan genom EES—avtalet har en stor del av EG:s sekundärrätt införlivats med svensk rätt, vilket fått till följd att de olika transportrnarknadema allt mer öppnas för konkurrens för såväl transportörer som transportköpare, något som leder till en vitalise- ring av hela transportmarknaden. Ett medlemskap ger därutöver Sverige möjligheten att på ett nära och effektivt sätt verka för en konkurrensneutral behandling av den svenska transportnäringen. Den gemensamma marknaden medför ökade transportvolymer vilket ställer krav på åtgärder för att förhindra negativa miljöeffek— ter.
12.1 Inledning
Artiklarna 2, 3, 74 och 75 i Romfördraget förklarar sammantaget att fördragets målsättningar på transportområdet skall förverkligas genom en gemensam transportpolitik.
Friheten att tillhandahålla transporttjänster omfattas inte av Romför— dragets allmänna bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster. Artikel 61 hänvisar här till transportkapitlet.
Vad gäller landtransporter, inklusive transporter på inre vattenvägar, innehåller transportkapitlet ett antal bestämmelser med riktlinjer för politiken. Artikel 75 anger bl.a. att ministerrådet skall besluta gemensam- ma regler för internationella transporter, villkor för utförandet av transporter i en medlemsstat där fraktföraren inte har hemort samt övriga lämpliga bestämmelser. Kapitlet innehåller också regler om icke—- diskriminering, trafikplikt. Statsstöd m.m.
När det gäller sjö— och iiygtransporter finns inga bestämmelser i sak i transportkapitlet, som hänvisar till de rättsakter som ministerrådet kan komma att besluta (artikel 84).
Enligt målet 167/73 kommissionen mot Frankrike [1974] ECR s. 359 gäller dock fördragets allmänna principer också för sjö— och lufttrans— porter. Fri etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft gäller alltså, men däremot inte de allmänna reglerna i transportkapitlet.
I ett domstolsavgörande år 1984 förklarades att de allmänna konkur- rensrättsliga principerna enligt artiklarna 85 och 86 i Romfördraget skulle gälla också på transportområdet.
Avdelning XII i Romfördraget (artikel 129b—1'29d), som tillkom genom
ll Riku/fixen IUQ—IEUS. ] .t'tmil. .-Vr ll). De! [.
Prop. 1994/95: 19
161
Maastrichtfördraget, talas om "transeuropeiska nät”. Här betonas vikten av s.k. nätverk på transportområdet för att främja sammanhållningen i Europa och utjämna klyftorna mellan olika regioner. Det betonas också att sociala hänsyn och miljöhänsyn måste beaktas.
Frånsett ett rådsbeslut från år 1965 med arbetsprogram för utveckling i olika avseenden av den gemensamma transportpolitiken fattade ministerrådet inte många bindande beslut för att genomföra en gemensam transportpolitik förrän efter år 1985. Orsaken var bl.a. olika synsätt inom medlemsstatskretsen.
EG—domstolen konstaterade i målet 13/83 Europaparlamentet mot rådet [1985] ECR s. 1513 att ministerrådet inte fullgjort sina åligganden enligt Romfördraget att genomföra friheten att prestera tjänster på landtrans- portområdet. Samma år beslutade EG—staterna att den inre marknaden skulle vara genomförd vid slutet av år 1992. Som redovisas i avsnitt 11 om fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital har den inre marknaden på transportområdet'i huvudsak genomförts.
Nätverkstånkandet och vikten av att utveckla transportsystemen och rörligheten för människor med tillbörlig hänsyn till miljön och en rättvis fördelning av infrastrukturen och kostnadsansvarct för denna har starkt betonats i den vitbok om den framtida transportpolitiken som EG—kommissionen publicerade i december 1992.
I vitboken talas om en transportpolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt samtidigt som minsta möjliga skada skall äsamkas miljön. Man talar om ett integrerat transportsystem i Europa som omfattar alla transportmedel vilka skall stå i balans med varandra och där den totala kapaciteten i systemet skall utnyttjas optimalt. Man betonar starkt vikten av hänsyn till miljön och en rättvis fördelning av och kostnadsansvaret för en utbyggd infrastruktur. Övergång till mer miljövänliga transport— medel skall stimuleras genom lämplig utformning av skatter och avgifter. Transportforskningen skall ges ökat utrymme och trafiksäkerhet och sociala frågor skall beaktas ytterligare. EU:s transportministrar ställde sig i juni 1993 bakom vitbokens idéer och uppmanade kommissionen att för ministerrådet lägga fram konkreta förslag till åtgärder. Även kommissio- nens grönbok om trafik och miljö pekar på behovet av ett miljöanpassat transportsystem.
Förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU reste inte några problem på områdena transportpolitik, telekommunikationer och post. Som framgår av det följande omfattar EES—avtalet huvuddelen härav.
De remissinstanser som yttrat sig om transportfrågor och kommunika- tioner konstaterar att ett EU—medlemskap för svensk del inte medför några dramatiska förändringar. De pekar på vikten av att Sverige får fullt iniiytande i besluten om den framtida utformningen av politiken.
12.2 Landtransporter
Ikraftträdandet av den inre marknaden för transporter har ännu inte inneburit någon total avreglering av all konkurrensbegränsande lagstift— ning för landtransporternas del. Det fullt fria marknadstillträdet blir inte
Prop. 1994/95: 19
162
verklighet förrän i juli 1998 för godstransporter på väg. Någon total avreglering för linjetrafik med buss är inte att förvänta.,I flera avseenden fordras fortfarande tillägg till tidigare fattade beslut för att den fria transportmarknaden skall kunna fungera på avsett sätt. Detta understryks i den i december 1992 publicerade vitboken om den framtida transport— politiken inom EG.
Gränskontrollema för transporter på landsväg och inre vattenvägar har avvecklats mellan EU:s medlemsländer. Rådet har utfärdat bestämmelser som innebär att kontrollerna i stället får ske inom landets gränser. Det gäller bl.a. kontroller av olika tillstånd, registreringsbevis för fordon. kontroll av efterlevnad av bestämmelserna om kör— och vilotider, kontroll av transportmedel för farligt gods och lättfördärvliga livsmedel samt kontroll av körkort.
Lastbilstrafiken mellan medlemsländerna kan sedan den 1 januari 1993 utföras helt fritt sedan alla kvoter avskaffats och ett gemensamt yrkestra- fiktillstånd införts. Friheten avser även transittrafik och tredjelandstrafik. Sedan uppgörelse slutligen kunnat nås om vägtrafikbeskattningen i juni 1993 (minimibelopp för fordonsskatter och maximibelopp för väg- användaravgifter) genomfördes en ny ordning för utfasning av det förbud mot cabotage (inrikes trafik som utförs av utlandsregistrerat transport- medel) som rått inom gemenskapen fram till den 1 juli 1990. De kvoter som tillämpats sedan denna dag höjdes kraftigt och kommer årligen att ökas med 30%. Den 1 juli 1998 skall lwoterna avskaffas och cabotage kunna utföras helt fritt.
För närvarande ökar lastbilstrafiken kraftigt inom EU. Det är angeläget att den inre marknaden och avregleringen av landtransportema inte leder till negativa miljöeffekter. Sverige bör därför verka för att varje trafikslag bär sina samhällsekonomiska kostnader (princip om kost- nadsansvar) samt för skärpta avgas— och bränslekrav.
För busstrafiken gäller redan enligt EES-avtalet rådets förordning (EEG) nr 684/92. Denna medför betydande förenklingar för dem inom EU som driver internationell skyttel- och linjetrafik. Skytteltrafik, dvs. transport av främst turistgrupper till och från vissa bestämda resmål, kan drivas utan särskilt tillstånd. Lokala uttiykter får göras med den buss man färdas i från hemlandet. Linjetraiiken avregleras också i viss utsträckning genom att koncession inte kan förvägras annat än om det kan visas att befintlig busslinje— och järnvägstrafik skulle påverkas negativt. Enbart den omständigheten att det erbjudna priset är lägre är dock inte till— räckligt motiv för att avslå ansökan. Visst cabotage har också blivit tillåtet att utföra, nämligen vid linjetrafik i gränstrakter och vid slutna icke—reguljära rundresor.
Förbindelserna till tredje länder fortsätter att vara reglerade genom bilaterala avtal. Kommissionen anser att det endast är den som skall få förhandla med utanförstående länder. Ministerrådet har emellertid ännu inte tagit ställning till denna fråga. Genom de båda transitavtalen med Schweiz respektive Österrike som trädde i kraft i januari 1993 kan kommissionen dock sägas ha fått huvudansvaret för att fördela tillstånd och ekopunkter mellan medlemsländerna för transittrafik genom de båda alpländerna.
Prop. 1994/95: 19
163
För järnvägstrafikens del är det av förklarliga skäl inte relevant att tala om någon totalt fri marknad men arbetet med att öka konkurrensen genom att göra infrastrukturen tillgänglig för fiera operatörer har inletts. Den viktigaste författningen under senare tid är det rådsdirektiv (91/440/EEG), som antogs år 1991 om uppdelning av järnvägsföretagen i två åtminstone bokföringsmässigt skilda verksamhetsdelar — en infrastrukturdel och en operativ del. Detta direktiv ålägger även medlemsländerna att i begränsad omfatming göra spåren tillgängliga för trafik som utförs av operatörer från andra medlemsstater. Arbete pågår nu med att utarbeta tilläggsföreskrifter om hur denna konkurrens mellan olika järnvägsföretag eller andra operatörer faktiskt skall kunna genomföras.
Som ett led i genomförandet av EES—avtalet har den svenska lagstift— ningen anpassats till fiera EG—författningar. Dessa har redovisats i prop. 1991/92:170 om EES— avtalet och prop. 1993/94: 203 om ändringar i EES— avtalet. Detta gäller t..ex kör— och vilotidsreglema i vägtrafiken och reglerna om solvenskrav för yrkestrafikutövama. Mellan Österrike och de andra EFTA—länderna har de inbördes bilaterala avtalen ändrats så att den hittillsvarande fria lastbilstrafiken kvoteras på ett sätt som motsvarar den reglering EG har i förhållande till Österrike. Österrike har genom medlemskapsförhandlingama fått en uppgörelse som gör det möjligt att behålla ekopunktsystemet gentemot de nuvarande med— lemsstaterna även vid ett medlemskap. Det återstår ännu att tekniskt lösa om Sverige, Norge och Finland skall gå över till ekopunkter eller om de bilaterala kvoterna skall behållas. Reglerna om avskaffande av gränskon— troller gäller i Sverige från den 1 maj 1994 enligt förordning (1994:131) om kontroller vid transporter på väg och inre vattenvägar.
På landtransportområdet innebär ett medlemskap -i EU i fråga om marknadstillträde inga väsentliga skillnader i förhållande till EES—avtalet. För att neutralisera konkurrensvillkoren på den inre marknaden har kommissionen emellertid föreslagit harmonisering av tyngre vägfordons vikt och dimensioner även i nationell trafik. Det är utomordentligt viktigt att vi i Sverige kan behålla våra mått- och viktregler. I annat fall skulle transportkostnaderna öka kraftigt samtidigt som negativa effekter för miljön och trafiksäkerheten kan befaras. Kommissionens förslag behandlas för närvarande av Europaparlamentet och det är oklart om ett slutligt beslut kommer att fattas före tidpunkten för ett svenskt med— lemskap.
Såväl Vägverket som Skogsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands, Västerbotten och Norrbottens län, Grossistförbundet och Skogsägarnas riksförbund pekar på vikten av att Sverige kan behålla de nuvarande reglerna om lastbilars längd och vikt. En anpassning till de regler som gäller för gränsöverskridande trafik skulle medföra väsentligt ökade olyckrisker.
Det bör nämnas att Sverige vid förhandlingarna om medlemskap inte begärt undantag från de bestämmelser som gäller hur ett gemensamt EG—körkort skall se ut. Om det inom EG pågående arbetet med att få fram ett mer modernt körkort mot förmodan inte ger något konkret resultat, kan det komma att innebära att Sverige får återgå till ett
Prop. 1994/95: 19
164
ålderdomligare format och utseende av körkorten.
För transportköpamas del innebär ett medlemskap i fråga om landtrans- portema att man fritt kan använda sig av en transportör från vilken medlemsstat man önskar oavsett vederbörandes nationalitet eller hemvist. Man kommer att slippa omständliga tillståndsförfaranden eller konkur- renssnedvridande skillnader i behandlingen av svenska och utländska transportföretag.
12.3 Inre vattenvägar
Inom EG anses det transportsystem som finns på de s.k. inte vatten— vägarna, dvs. sjöar, floder och kanaler, utgöra en del av landtrans- portsystemet. Det omfattas därmed av Romfördragets transportkapitel och det finns dessutom viss särskild sekundärlagstiftning som rör inre vattenvägar. Den har redovisats i prop. 1991/92:170 om EES—avtalet (bilaga 5) och prop. 1993/94:203 om ändring av EES—avtalet.
Sverige har inte någon kanal— och flodtrafik av det slag som är vanlig på kontinenten. De iniandsvattenvägar där kommersiell sjöfart före- kommer är främst Trollhätte kanal, Vänern, Södertälje kanal och Mälaren. Sekundärlagstiftningen som berör de inre vattenvägarna omfattas av EES—avtalet, men träder inte i kraft förrän EFTA—staterna fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor som EG—statema själva har. Eftersom vi inte har den typ av trafik som finns på kontinen- ten komrner vi att beröras i mycket liten omfattning av den sekundärlag- stiftning som finns på området. De ur praktisk synpunkt mest be— tydelsefulla rättsakterna på området är de som reglerar marknadstillträdet och rätten till cabotage på de inre vattenvägarna. Även om vi endast marginellt korrtmer att beröras av regleringen om de inre vattenvägama så kan den få betydelse för fraktköpama genom ökad konkurrens med lägre priser som en följd.
12.4 Sjöfart
Av artikel 61 i Romfördraget följer att transportkapitlets särskilda regler gäller för friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet. Av artikel 84 i transportkapitlet följer att rådet genom sekundärrätt får fastställa vilka bestämmelser som skall gälla för fiyg— och sjötrans- portområdena. Enligt det tidigare nämnda domstolsavgörandet från år 1973 gäller dock också här i princip fördragets allmänna regler om bl.a.. etableringsrätt och fri rörlighet för arbetskraft.
Av de regler och bestämmelser som har utfärdats på sjötransportom- rådet har i stort sett samtliga tidigare redovisats i prop. 1991/92:170 om EES—avtalet och prop. 1993/94:203 om ändringar av EES—avtalet. Detta gäller dock inte rådets viktiga förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 ' december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på Sjötransportområdet inom medlemstaterna (cabotage). Denna förordning kom att lyftas ur förhandlingarna om innehållet i tilläggsav-
Prop. 1994/95: 19
165
ltalet till EES-avtalet i ett sent skede av dessa förhandlingar. Cabotage- förordningen innehåller bestämmelser om rätt att driva sjöfart inom andra medlemsstaters sjöterritorium än där fartyget är hemmahörande. Det finns omfattande undantag från tillämpningen av rättsakten med olika långa övergångstider för sjötraHk i vissa områden. Vissa övergångstider sträcker sig ända fram till år 2004. När denna förordning fått full effekt kan den inre marknaden anses i huvudsak genomförd på sjöfartsområdet så vitt gäller friheten att tillhandahålla tjänster.
Genom EES—avtalet och ändringar av detta har Sverige införlivat eller kommer att införliva en stor del av den sekundärrätt som gäller på sjötransportområdet. Det gäller dock inte. som nämnts, cabotageförord- ningen och inte heller de rättsakter som styr samordningen av sjöfarts- politiska åtgärder i förhållande till tredje land. Frågorna om förhållande till tredje land regleras av bestämmelser om konsultation och samordning i protokoll 19 till EES—avtalet.
En anpassning till EU inom ramen för EES—avtalet har hittills inte bedömts innebära några krav på ändring av den svenska sjöfartspolitiken. Ett medlemskap innebär att de rättsakter som reglerar EG:s förhållande till tredje land skulle komma att gälla också för Sverige och att svenska fartyg genom cabotageförordningen får rätt att tillhandahålla sjötrans— porter i andra medlemsländer och fartyg registrerade i dessa länder får rätt att utföra sjötransporter i Sverige.
Sjöfartsverket framhåller att ett EU—medlemskap innebär att nya marknader härmed kommer att öppnas. På den negativa sidan kan möjligen noteras den byråkrati som blir en oundviklig följd av engage- manget. Direkt svenskt deltagande i beslutsfattandet är det bästa sättet att motverka att EG:s arbete dubblerar det globala sjösäkerhetsarbete som pågår.
12.5 Luftfart
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller inom EG det s.k. tredje luftfartspake- tet. Härmed har det avgörande steget tagits för att förverkliga EG:s inre marknad på det luftfartspolitiska området. Luftfartspaketet består huvudsakligen av tre förordningar om licensiering. marknadstillträde och priser. Den sekundärlagstiftning som gäller på luftfartsområdet har tidigare behandlats i prop. 1991/92:29, 1991/92:170 om EES—avtalet (bilaga 5 s. 16 f.), 1992/93:202 och 1993/94:203 om ändringar av EES—avtalet (s. 156 f.). Den 1 juli 1992 trädde det svenska—norska luftfartsavtalet med EG i kraft. Genom avtalet tog Sverige och Norge över EG:s regelverk på luftfartsområdet inklusive regler om konkurrens och Statsstöd och förband sig att tillämpa dem med samma effekt som inom EG. När EES—avtalets tilläggspaket trädde i kraft upphörde luftfartsavtalet att gälla eftersom motsvarande regler då togs över av EES—avtalet.
Eftersom svenska lufttrafikföretag redan är delaktiga i EG:s fria inre luftfartsmarknad innebär ett medlemskap i princip inte några andra än institutionella förändringar.
Prop. 1994/95: 19
166
12.6 Farligt gods
Internationella vägstransporter av farligt gods regleras av den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). Överenskommelsen är ett resultat av samarbetet inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa, ECE.
EG—kommissionen har lagt fram ett förslag COM(_93)548 om till- närmning av medlemsstaternas lagar om transport av farligt gods på väg. Där föreslås att de tekniska bilagorna till ADR skall tillämpas även vid inrikes transporter i medlemsstaterna. Enligt förslaget skall det vara möjligt att bibehålla strängare regler på nationell nivå om detta kan motiveras utifrån miljöhänsyn eller nationell säkerhet, dvs. andra skäl än transportsäkerheten. Arbete pågår inom kommissionen med en motsva- rande reglering av transporter av farligt gods på järnväg.
Kommissionen har också lagt fram ett förslag COM(93)665 till direktiv om enhetliga procedurer för kontroller av transporter av farligt god på väg. Förslaget har utformats mot bakgrund av EG—reglerna om av— skaffande av gränskontroller och med syfte att åstadkomma gemensamma regler för kontroll av fordon vid den yttre gränsen från länder utanför EG.
Tullmyndigheternas gränskontroll av inkommande transporter av farligt gods utgör en väsentlig del av den nuvarande kontrollen. Bortfallet av kontroll vid den inre gränsen kommer att behöva kompenseras av en yttäckande kontroll. Det föreslagna direktivet ställer krav på utförande och omfattning av sådan kontroll. Det finns på motsvarande sätt behov av kontroller av sjö— och lufttransporter. Några förslag om detta finns ännu inte.
12.7 Post och telekommunikationer
EG—kommissionen publicerade våren 1992 en s.k. grönbok för posttjän- ster. Denna grönbok utgjorde ett diskussionsunderlag för utvecklandet av gemenskapsregler på postområdet. I enlighet med grönboken skall marknaden för postala tjänster delvis liberaliseras och harmoniseras. Efter det att grönboken remissbehandlats antog ministerrådet en resolution avseende utvecklandet av gemenskapens posttjänster i februari 1994. Arbetet med att utarbeta gemenskapsregler har därefter påbörjats.
Ett medlemskap ger möjlighet att fullt ut påverka detta arbete. Sverige har en väl fungerande postservice som upprätthålls på en konkurrensutsatt marknad vilket torde innebära att anpassningen till framtida gemenskaps- regler kan genomföras utan problem.
EG:s liberaliseringsarbete på teletjänstområdet utgår främst från kommissionens direktiv (90/388/EEG) om konkurrens på marknaden för teletjänster, tjänstedirektivet, och rådets direktiv (90/387/EEG) om upprättande av den inre marknaden för teletjänster genom skyldigheten att tillhandahålla öppna nät, ONP—direktivet (Open Network Provisions).
Genom tjänstedirektivet har teletjänstrnarknaden öppnats för konkur-
Prop. 1994/95: 19
167
rens, med undantag för marknaden för taltelefoni. Dock får restriktioner finnas för rätten att upprätta nät.
Syftet med ONP—direktivet är att främja ett fullständigt genomförande av en öppen marknad för teletjänster genom harmoniserade regler för trafik i öppna nät. Tillgången till nät får inte vägras om inte särskilda hänsyn kräver det. ONP—direktivet är ett ramdirektiv som har komplette- rats med direktiv för speciella områden. Så har nyligen ett direktiv om öppna nät för hyrda ledningar antagits. Ett förslag till direktiv om öppna nät för taltelefoni behandlas för närvarande i rådet och arbete bedrivs för att införa reglering av öppna nät också på andra områden.
Utvecklingen mot en fortsatt liberalisering av teletjänstmarknaden fortsätter. I juli 1993 utfärdade rådet en resolution om den fortsatta utvecklingen på telemarknaden. Genom resolutionen stödjer rådet kommissionens strävan att liberalisera taltelefonitjänsten per den 1 januari 1998.
För att underlätta europatäckande teletjänster har rådet även beslutat om införandet av ett standardiserat internationellt utlandsnummer, 00, inom unionen. Vidare har förslag till direktiv om ömsesidigt god— kännande av licenser för teletjänster utarbetats. Inom kommissionen övervägs nu framtida politik avseende bl.a. teleinfrastruktur, satellit- komrnunikation och europatäckande teletjänster. En grönbok om mobila telekommunikationer planeras under år 1994. En annan viktig fråga som behandlas är vilka teletjänster som skall finnas tillgängliga över hela unionen till rimliga priser, dvs. vilka tjänster som skall regleras av staten.
Slutligen frnns direktiv angående samordningen av lagstiftningen i medlemsländerna rörande teleterminaler inklusive ett ömsesidigt godtagande av typgodkännande. Direktiven lägger grunden för en gemensam europeisk terminalmarknad med gemensam godkännande- procedur.
Sverige ligger i många avseenden före fiertalet av EU—statema i fråga om liberalisering av telemarknaden. För svenskt vidkommande föreligger därför inte några svårigheter att tillämpa de relevanta rättsaktema som ingår i EES—avtalet. EG:s regelverk på telekomrnunikationsområdet har beaktats i svensk rätt vid utarbetandet av främst telelagen och lagen om radiokorrununikation. som båda trädde i kraft den 1 juli 1993. De tidigare nämnda teleternrinaldirektiven har beaktats vid utarbetandet av en särskild lag som trädde i kraft samtidigt som telelagen. Post— och telestyrelsen, som är ansvarig myndighet på telekomrnunikationsområdet. utarbetar med stöd av dessa lagar föreskrifter på området. '
Den svenska telemarknaden kommer troligen endast att påverkas marginellt av ett svenskt medlemskap i EU. De marknadsförhållanden som EG skapar föreligger ändå i Sverige. Dock medför EG:s allt mer öppna telemarknad att fler och aktivare operatörer uppträder. Detta medför också fier aktörer på den svenska telemarknaden. I gengäld öppnas successivt nya marknader för svenska operatörer. Av stor betydelse för Sverige är EG:s mål att liberalisera taltelefonitjänsten från - den 1 januari 1998. Utvecklingen kommer att ställa krav på de svenska operatörernas förmåga att vara konkurrenskraftiga på marknaden vilket
Prop. 1994/95:19
168
bör komma svenska telekonsumenter till godo.
Den öppna svenska telemarknaden är unik i Europa. Vi har från svensk sida ett stort intresse av att kunna påverka utvecklingen inom EG i en liberaliserande riktning. Endast ett svenskt medlemskap ger oss dessa möjligheter.
Post— och telestyrelsen framhåller att det är ett påtagligt svenskt intresse att en snabb öppning av telemarknaden sker inom EG. Möjlig- heterna att delta i beslutsfattandet vid medlemskap bedöms därför som betydelsefulla. Även på postområdet har Sverige en unik position och ett intresse av att kunna påverka processen mot ändrad marknadsstruktur.
12.8 Transeuropeiska nät (TEN)
Som inledningsvis har nämnts, innehåller Romfördraget numera en avdelning XII om transeuropeiska nät (TEN). EG ges där möjligheten att koordinera tillskapandet av transeuropeiska nätverk inom transport—, tele— och energisektorn. Gemenskapens åtgärder syftar i synnerhet till att sammanbinda nationella nätverk med varandra och att öka deras samverkansmöjligheter.
Kommissionen presenterade i december 1990 en rapport angående transeuropeiska nätverk. Målsättningen var att länka samman olika transportslag för att framtvinga en samverkan mellan transportslagen. Tekniska standarder bör harmoniseras för att underlätta samverkan mellan väg—, järnväg— och inrevattenvägtransporter. Kommissionen föreslog också datoriserade traftkledningssystem och utveckling av utrustning för datakommunikation.
På det egentliga transportområdet antog rådet i oktober 1993 på förslag av kommisssionen och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekono- miska och sociala kommittén följande tre beslut som gäller t.o.m. juni 1995:
a) Nätverk för kombinerade transporter
Beslutet anger att ett kombinerat järnvägs—, inre vattenvägs— och vägtransportnätverk bör tillskapas inorn gemenskapen i två faser (sex och tolv år) i enlighet med ett till beslutet hörande förslag till översiktlig plan.
b) Nätverk för vägar
Beslutet ger förutsättningar för en översiktsplan för vägprojekt för byggande och förbättring av vägar inom en tioårsperiod. Planen syftar till bättre sammanbindning av nationella motorvägsnät inom gemenskapen och mellan gemenskapen och vissa tredje länder.
c) Nätverk för inre vattenvägar
Den översiktliga planen i beslutet räknar upp förbättrings— och nybyggnadsprojekt av intresse för gemenskapen som bör påbörjas under en tioårsperiod. Med syfte att få fram ett nytt beslut om TEN till den 1 juli 1995 pågår inom kommissionen arbete med att ta fram nya förslag till nätverk.
Sverige har hittills deltagit som observatör i de arbetsgrupper inom kommissionen som tar fram förslag till nätverk inom olika transportsekto—
Prop. 1994/95: 19
169
rer och har också kunnat presentera de svenska investeringsplanema inom dessa områden. De väg— och järnvägsnät inom Sverige som år av intresse för gemenskapen kommer att redovisas i kommande förslag till nätverk.
Betydelsen för Sverige av att ingå i de kommande nätverken är liksom för övriga länder att få tillgång till samverkande kommunikationsnät av hög standard och med hög servicenivå.
Medlemsländema har möjlighet att få finansiellt stöd för att genomföra för gemenskapen viktiga projekt. Dock förutsätts respektive land stå för merparten av de investeringar som är förenade med att uppfylla uppsatta mål. Vid ett svenskt medlemsskap kommer Sverige också att kunna ansöka om bidrag till projekt av betydelse för gemenskapen.
På några IT/telekommunikationsområden har kommissionen lagt fram förslag. Det gäller:
— TEN—TNA (Telematic Networks between Administrations) som avser telenätverk mellan administrationema och anses som nödvändigt för att uppfylla kraven från den inre marknaden — TEN—ISDN som är en gemensam lösning för digital kommunika— tion i gemenskapen och som sträcker sig utöver det nuvarande telefonnätet — TEN—TBC (Integrated Broadband Communications), som handlar om införandet och spridningen på lite längre sikt av bredbandskom- munikation i gemenskapen. Än så länge har ministerrådet inte fattat beslut om dessa program, men
viss verksamhet i enlighet med förslagen har inletts.
TEN—projekt på energiområdet berörs i avsnitt 25 Närings— och energipolitiska frågor.
Prop. 1994/95: 19
170
13 Konkurrenspolitik
Regeringens bedömning: Fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital leder till effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser både inom produktion och distribution på ett sätt som gynnar konsumenterna.
En nödvändig förutsättning för en bestående effektivitet i konkur— rensen är att denna styrs av en enhetlig konkurrenspolitik och står under verkningsfull överstatlig tillsyn.
EG:s konkurrenspolitik skall bl.a. säkerställa att det inte reses nya protektionistiska hinder inom den inre marknaden. Kommissionen är det gemensamma övervakande organet inom EG i konkurrens- frågor.
Tillgång till den inre marknaden ökar konkurrensen i Sverige. Svenska företag utsätts för en hårdare konkurrens från utlandet. Samtidigt kan de fritt konkurrera på den stora europeiska markna- den.
Genom EES-avtalet har Sverige övertagit EG:s regelverk på konkurrensområdet. De regler som tillkommit sedan EES—avtalet slöts har införlivats i den ordning som EES—avtalet föreskriver. Förhandlingarna om EU—medlemskap omfattar också jordbruksom- rådet, vilket medfört att en förordning med konkurrensregler för jordbruksområdet har tillkommit.
De viktigaste skillnaderna i förhållande till EES—avtalet av ett svenskt medlemskap är att Sverige får ett medinliytande på EU:s konkurrenspolitik och att Sverige inordnas under EU:s eget system för övervakning.
De lagstiftningsåtgärder inom konkurrensområdet som kan behövas vid ett medlemskap kommer att föreläggas riksdagen i en senare proposition.
13.1 Inledning
En av de grundläggande förutsättningama för den europeiska gemenska- pen är att enhetliga konkurrensvillkor råder inom hela den gemensarruna marknaden. EG:s konkurrenspolitik skall se till att konkurrensen inte snedvrids på ett sådant sätt att varor och tjänsters fria rörlighet över medlemsstaternas gränser hindras eller försvåras. Man kommer inte att kunna uppnå de förväntade fördelarna med den inre marknaden, t.ex. ökad produktivitet, lägre priser och större sysselsättningsmöjligheter, om det inte råder fungerande konkurrens inom EG.
Konkurrenspolitiken skall säkerställa att det inte reses nya protektionis- tiska hinder, oavsett om detta sker till följd av konkurrensbegränsningar mellan företag eller genom åtgärder som vidtas av medlemsstaterna för att gynna det egna landets företag.
EG:s nuvarande konkurrensregler, innefattande regler om konkurrens-
Prop. 1994/95: 19
171
begränsande avtal, samordnade förfaranden och missbruk av en dominerande ställning, ger redan ett viktigt bidrag till integrationsproces- sen genom att förhindra bildandet av marknadsdelande karteller, konkurrensbegränsande vertikala avtal och missbruk av en monopolställ- ning. Dessa regler kommer även i fortsättningen att fylla en väsentlig funktion när det gäller att förverkliga och konsolidera den inre markna— den. Dessutom gäller fr.o.m. september 1990 bestämmelser om fusionskontroll som ett led i utbyggnaden av EU:s regelsystem, vilket är en förutsättning för ett maximalt utnyttjande av fördelarna med en integrerad marknad.
En annan viktig faktor är kontrollen av statligt stöd. Statligt stöd till företag kan användas som ett protektionistiskt medel och därmed underminera den övergripande strategin, som syftar till en fri och konkurrenskraftig inre marknad. Därför är en konsekvent tillämpning av EG:s regler om statligt stöd ett viktigt led i skapandet och upprätthållan- det av en gemensam marknad. '
Artikel 223 i Romfördraget ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder för att skydda säkerhetsintressen i fråga om tillverkning av försvars— materiel. Det innebär att stora delar av försvarsupphandlingen och andra försvarsindustriella frågor kan undantas från EG:s regelverk. Sverige har alltså även fortsättningsvis möjlighet att bedriva en självständig för- svarsindustripolitik.
13.2 Konkurrensregler för företag
I Romfördraget finns två centrala bestämmelser på konkurrensområdet, nämligen artiklarna 85 och 86. De rör konkurrensbegränsande åtgärder. som vidtas av företag. Artikel 85 avser förbud mot konkurrensbe— gränsande avtal och artikel 86 förbud mot missbruk av en dominerande ställning.
Båda bestämmelserna avser fall där samhandeln mellan länderna kan komma att påverkas. Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ett ensidigt handlande av ett företag med en dominerande ställning på den relevanta marknaden.
Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av företagssanunanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsländerna och som har till syfte eller resultat att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller snedvrids samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Förbjudna avtal är t.ex. avtal som direkt eller indirekt fastställer inköps— eller försäljningspriser eller andra försäljningsvillkor. Avtal som strider mot förbudet i artikel 85 är ogiltiga. . .
Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal är inte absolut. 1 de fall då de positiva effekterna av ett sådant avtal överväger, kan kommissionen medge undantag från förbudet. För vissa kategorier av avtal har kommissionen medgett s.k. gruppundantag. Gruppundantag har meddelats
Prop. 1994/95: 19
1.72
för vissa grupper av ensamåterförsäljaravtal, exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal för motorfordon, specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling, patentlicensavtal, franchiseavtal, know- howlicensavtal samt för vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Därutöver finns gruppundantag som rör transportområdet samt kol— och stålområdet.
Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Förbudet är undantagslöst.
Företag som vill ha besked om att deras samarbete inte strider mot konkurrensreglema eller att de inte kan anses missbruka sin ställning kan begära kommissionens förklaring om detta.
Regler finns också för att förhindra företagskoncentrationer som skadar konkurrensen. Även här gäller reglerna bara i fall där samhandeln mellan EU:s medlemsstater påverkas. Reglerna om förvårvskontroll innefattar en s.k. tröskel som innebär att endast större företagsförvärv prövas av kommissionen.
Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och kan utdöma böter om företagen bryter mot reglerna. Riktlinjerna för kommissionens handhavande av konkurrensreglema i artiklarna 85 och 86 finns framförallt i förordning (EEG) nr 17/62.
Inom EG uppfattas konkurrenspolitik ofta som ett vidare begrepp än reglerna om företags konkurrensbegränsande åtgärder. Bl.a. ses reglerna om offentligt stöd resp. offentliga företag och handelsmonopol som en del av konkurrenspolitiken i vidare bemärkelse. Nära samband med konkurrenspolitiken har också reglerna om offentlig upphandling liksom reglerna om tariffära, fiskala och kvantitativa handelshinder.
EG:s konkurrenspolitik tillämpas av kommissionen. Kommissionsbeslut på detta område kan överklagas till förstainstansrätten, vars beslut i sin tur kan överklagas till EG—domstolen.
Konkurrensområdet är ett av de få områden där kommissionen fattar beslut med direkt verkan mot fysiska eller juridiska personer. Sådana beslut riktas inte bara mot företag i EU:s medlemsstater. Enligt praxis anses nämligen EG:s konkurrensregler gälla alla konkurrensbegräns- ningar som har effekt på samhandeln inom den gemensamma marknaden, även om de företag som har vidtagit konkurrensbegränsande åtgärder befinner sig utanför EG. Det har också förekommit att kommissionen riktat beslut i konkurrensärenden mot exempelvis svenska företag. Däremot har EG tidigare inte haft någon möjlighet att få biträde från myndigheterna i icke medlemsstater med att verkställa åtgärder, t.ex. indriva böter. Här innebär EES-avtalet en nyhet.
EG—kommissionens handläggning av konkurrensärenden sker i nära samverkan med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Kommis- sionen översänder omedelbart viktigare handlingar i ett ärende till de nationella konkurrensmyndigheterna som i sin tur har skyldighet att på begäran biträda kommissionen med de undersökningar som behövs.
Fem rådgivande kommittéer med olika uppgifter och i vilka ingår representanter för medlemsstaterna deltar i behandlingen av konkurrens- ärenden och framtagandet av nya föreskrifter på konkurrensområdet.
Prop. 1994/95:19
173
Kommissionen har skyldighet att samråda med den berörda rådgivande kommittén innan den fattar slutligt beslut i ett konkurrensärende.
[ EU:s medlemsstater finns nationella konkurrenslagar som tillämpas parallellt med Romfördragets bestämmelser på konkurrensområdet. EG—reglerna tillämpas därvid på konkurrensbegränsningar som påverkar handeln mellan medlemsstater, medan de nationella konkurrenslagama avser konkurrensbegränsningar med verkan inom resp. land. Nationella myndigheter kan även tillämpa Romfördragets konkurrensbestämmelser, förutsatt att kommissionen inte har inlett ett förfarande i det aktuella fallet. EG—reglerna innefattar även vissa tröskelvärden — som ovan nämnts bl.a. i fråga om förvärvsprövningen — som innebär att för- faranden under en viss storlek inte prövas av kommissionen även om samhandeln påverkas.
EG:s konkurrenspolitik utvecklas successivt genom förändringar och kompletteringar av regelverket samt genom beslut av kommissionen och domstolen. Europaparlamentet har i en resolution kommenterat konkur- renspolitikens roll inom gemenskapen. Enligt Europaparlamentet bör den framtida konkurrenspolitiken ha följande målsättningar:
— stärka den inre marknaden — främja ekonomisk och social utjämning — främja en privatisering och liberalisering av den offentliga sektorn
som skapar konkurrensneutralitet samtidigt som tillgången till allmänna tjänster säkerställs
— främja statlig stödgivning som påskyndar omställningen inom
industrin så att en varaktig välfärdsutveckling stimuleras
— verka för internationella konkurrensregler, bl.a. inom ramen för
GATT
— verka för en konkurrenspolitik som är brukarvänlig. decentraliserad
och underkastad insyn och demokratisk kontroll.
13.3 Översikt över de områden. där Sverige i sak redan har samma regler som EG
Genom EES—avtalet har EFTA—länderna övertagit stora delar av EG:s regelverk på konkurrensområdet.
Dessa regler innefattar dels Romfördragets konkurrensregler, dels förordningar som utfärdats av rådet resp. kommissionen. Förordningama, som utgör en del av den s.k. sekundärrätten. innehåller främst tillämp- ningsföreskrifter samt gruppundantag från förbudet mot konkurrensbe- gränsande avtal. Bestämmelserna om förvärvskontroll och upphandling ingår också i sekundärrätten. Enligt EES—avtalet förutsätts också att EG—domstolens praxis följs samt att s.k. icke bindande bestämmelser, i form av t.ex. tillkännagivanden från kommissionen, beaktas vid tillämpningen av konkurrensreglerna. En redogörelse för motsvarande regler har lämnats i prop. 1991/92:170 om EES.
Prop. 1994/95: 19
174
13.4 Områden där skillnader i sak föreligger i förhållande till EG:s regler
Eftersom Sverige i samband med EES—avtalet övertagit gällande EG—regler på konkurrensområdet fanns inga förhandlingsproblem när det gällde övertagandet av EG:s konkurrensregler med undantag av alkoholmonopolen och tillämpningen av regionalpolitiskt statsstöd.
Frågan om de statliga handelsmonopolen behandlas i avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital (avsnitt 11). Frågan om alkoholmonopolen behandlas härutöver särskilt i avsnittet Social— och hälsopolitiska frågor (avsnitt 16). Regionalpolitiskt motiverat Statsstöd tas upp i avsnittet Regionalpolitiska frågor (avsnitt 24). '
Förhandlingarna om medlemskap har omfattat också jordbruksområdet. En förordning på konkurrensområdet, förordning (EEG) nr 26/62, som rör jordbruksområdet tillkommer vid medlemskap. Ett medlemskap i EU medför en återreglering av det svenska jordbruket som är negativ från konkurrenssynpunkt. Medlemskapet kan dock väntas ge positiva effekter genom att den gränsöverskridande handeln med livsmedel mellan EU—länderna ökar. Detta kommer att verka återhållande på prisutveck- lingen samtidigt som utbudet breddas.
Skillnaden i övrigt på konkurrensområdet mellan reglerna enligt EES—avtalet och EG:s regler rör främst organisatoriska frågor.
Ansvaret för att tillämpa konkurrensreglema inom EES ligger för EFTA:s del på ett övernationellt organ, EFTA:s övervakningsmyndighet (EFTA Surveillance Authority, ESA). Kommissionen tillämpar EG:s konkurrensregler inom EG. På EFTA—sidan är reglerna desamma, men de tillämpas med stöd av EES—avtalet. ESA:s uppgifter består av övervakning och tillämpning. ESA har samma uppgifter mot företag i EFTA—länderna som kommissionen har mot företag i EG:s medlemslän- der. På EFTA—sidan svarar EFTA—domstolen för uppgifter som motsvarar EG—domstolens inom EG.
Konkurrensärenden som enbart berör EFTA—området handhas av ESA, ärenden som enbart berör EG—området handhas av kommissionen. För de blandade fallen. dvs. de fall där konkurrensbegränsningen har effekter som berör såväl EFTA som EG har parterna i EES—avtalet kommit överens om regler för hur konkurrensärendena skall fördelas mellan de två tillämpande organen. Vid ett EU—medlemskap förenklas admini- snationen genom att Sveriges medverkan i EES—organisationen av- vecklas. Vidare får Sverige ett starkare infiytande på regelutvecklingen eftersom medlemskap ger fullt tillträde till de kommittér där EG:s konkurrenspolitik utvecklas.
I denna proposition föreslås att EES—lagen upphävs. l EES—lagen finns i 11—13 åå nationell lagstiftning som är nödvändig vid en anslutning till Europeiska unionen.
De lagstiftningsåtgärder inom konkurrensområdet som blir följden av ett medlemskap kommer att föreläggas riksdagen i en senare proposition.
Flera remissorgan har betonat vikten av att svenskt näringsliv har samma konkurrensvillkor som företag inom EU och även belyst olika aspekter på den ökade konkurrens som kan förväntas vid ett EU—medlem-
Prop. 1994/95: 19
175
skap. Det är dock endast ett fåtal som valt att i sina yttranden specifikt behandla de- konkurrenspolitiska frågorna. Kooperativa förbundet KF som, utifrån ett konsumentperspektiv, anser att övervägande skäl talar för ett svenskt medlemskap i EU, lyfter bl.a. fram den förväntade skärp- ningen av konkurrensen inom dagligvaruområdet. Enligt förbundet har svensk dagligvaruhandel sedan en tid tillbaka förberett sig för de nya förutsättningar integrationen i Europa skapar, vilket redan lett till fördelar för svenska konsumenter. Konkurrensverket, som enligt sin instruktion skall verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna, finner vid en samlad bedömning att fördelarna med en svensk ansluming till EU klart överväger nack- delarna.
13.5 Statsstöd
Romfördraget innehåller grundläggande regler om statsstöd. Reglerna har senare preciserats genom föreskrifter av kommissionen om hur reglerna skall tillämpas inom Olika områden och branscher m.m. samt genom utslag i EG—domstolen. Genom EES—avtalet gäller motsvarande regler även i Sverige. Den enda väsentliga skillnaden vid ett medlemskap är att reglerna får en ny rättslig grund och att tillämpningen kommer att övervakas av kommissionen och inte av EFTA:s övervakningsmyndighet som i dag.
De grundläggande bestämmelserna i Romfördraget om statsstöd finns i artikel 92 som Slår fast att stöd från statliga, regionala eller lokala organ, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller produktionen av vissa varor är förbjudna i den mån stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna.
Undantag medges för stöd som är socialt motiverade och riktar sig till individer, under förutsättning att åtgärderna inte innebär någon dis— kriminering av produkter från något land. Stöd i samband med naturkata— strofer eller andra exceptionella händelser och stöd till vissa delar av forna Östtyskland är också undantagna reglernas tillämpning.
I huvudsak kan även följande åtgärder vara förenliga med Romför— draget: stöd som främjar utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder svår sysselsättningsbrist, stöd för att främja genomförandet av projekt som är av gemensamt europeiskt intresse, stöd för att rätta till en allvarlig störning i ett lands ekonomi samt stöd för att främja utvecklingen av vissa ekonomiska aktiviteter eller vissa regioner, om inte åtgärderna påverkar handeln på ett sätt som strider mot medlemsländernas gemensamma intressen samt slutligen stöd för att främja kultur och bevarandet av kulturarvet under vissa förut- sättningar.
Vidare har kommissionen utfärdat tillämpningsföreskrifter när det gäller vissa andra slag av tillåtet stöd. t.ex. stöd till små och medelstora företag, stöd till forskning och utveckling samt stöd till miljöinvestering- ar.
Alla former av statsstöd samt alla planer på att introducera eller ändra
Prop. 1994/95: 19
176
sådant stöd skall anmälas till kommissionen, som granskar och fastställer om åtgärderna är förenliga med bestämmelserna i Romfördraget. Undantag från anmälningsskyldigheten görs generellt för stöd som understiger vissa belopp. Det är kommissionen som bedömer om stöden är förenliga med Romfördraget och som beslutar att godkänna stödet eller att inleda ett formellt undersökningsförfarande, om det råder tvivel om stödets förenlighet med reglerna. Nya stöd får inte lämnas innan kommissionen meddelat slutligt beslut i ärendet. Kommissionen kan besluta att befintligt stöd som strider mot bestämmelserna skall ändras eller upphävas och kan även begära att ett medlemsland från mottagaren återvinner ett redan utbetalt stöd som är oförenligt med Romfördragets bestämmelser. Kommissionens beslut på statsstödsområdet riktar sig till staterna. Om en berörd medlemsstat inte efterlever kommissionens beslut inom viss tid, får kommissionen väcka talan mot staten vid EG—domsto- len för fördragsbrott.
Genom att Sverige genom EES—avtalet i huvudsak har övertagit EG:s regelverk innebär ett medlemskap i EU i huvudsak inte några för medlemskapet specifika konsekvenser eller några ekonomiskt viktiga förändringar.
Tillämpningen av statsstödsreglerna på det svenska regionalpolitiska företagsstödet behandlas i avsnittet om regionalpolitiska frågor (24).
Genom EES—lagen har EES—avtalets huvudbestämmelser om statstöd liksom övervakningsavtalet och dess protokoll l—4 inkorporerats med svensk rätt. I EES—lagen finns vidare i 6—8 %& vissa kompletterande föreskrifter om statliga och kommunala stödåtgärder med anledning av EES—avtalet. De särskilda lagstiftningsåtgärder som kan komma att behövas på grund av ett medlemskap kommer att förelåggas riksdagen i - en senare proposition.
Det är fördelaktigt för en intemationell ekonomi som den svenska att gemensamma regler om statsstöd gäller på den gemensamma marknaden så att konkurrensen sker på lika villkor för företagen. -
13 Riksf/uge” FF)-1.595. I .ru/nl. Nr IU. Dt'l ].
Prop. 1994/95: 19
177
14 Konsumentpolitiska frågor
Regeringens bedömning: Romfördraget föreskriver numera att gemenskapen skall bidra till att en hög konsumentskyddsnivå skall uppnås. Det skall bland annat ske genom särskilda insatser som stöder och kompletterar medlemsstaternas politik i syfte att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och att tillhandahålla en fullgod konsumentupplysning.
Genom EES—avtalet och senare godkända ändringar av detta avtal har Sverige införlivat eller åtagit sig att införliva de regler på konsumentområdet som hitills har utvecklats inom gemenskapen. Ett medlemskap i EU kommer att innebära att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av konsument— politiken inom gemenskapen och utformningen av de gemenskaps- regler som är av betydelse från konsument- skyddssynpunkt. Som medlem i EU bör Sverige arbeta för att Romfördragets viljein- riktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas. Strävan bör vara att i överenstämmelse med de mål och priorite- ringar som gäller för den svenska konsumentpolitiken ta till vara konsumenternas intressen.
14.1 Konsumentpolitiken inom EG
Genom Maastrichtfördraget infördes en särskild artikel om konsument- skydd i Romfördraget. Enligt artikel 129a skall gemenskapen således medverka till att konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det slås vidare fast att de åtgärder som EG vidtar inte skall hindra något medlemsland att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med fördraget och att EG—kommissionen informeras om dem.
[ Romfördraget fanns alltså från början inte något avsnitt om konsu- mentskydd. Men det har inte hindrat att en konsumentpolitik successivt har vuxit fram inom EG.
År 1972. inför EG:s utvidgning från sex till nio medlemmar, för— stärktes samarbetet och man bestämde sig för att lägga större vikt vid medborgarnas vardagsproblem. En särskild enhet för miljö— och konsumentskydd inrättades inom kommissionen. En rådgivande konsu— mentkommitté bildades också.
EG:s första konsumentpolitiska program antogs år 1975. Det slog fast vissa grundläggande rättigheter för konsumenterna, varav en gällde skyddet för hälsa och säkerhet, en annan skyddet av ekonomiska intressen och en tredje rätten till reklamation och skadestånd. Program- met gav få synliga resultat men utgjorde startskottet för ett omfattande
Prop. 1994/95: 19
178
utredningsarbete. Fastslåendet av de angivna rättigheterna fördes vidare i EG:s andra konsumentpolitiska program, som antogs år 1981.
Först i mitten av 1980—talet tog utvecklingen av konsumentskyddet fart. Avgörande för detta var bl.a. enhetsakten.
Av stor vikt för konsumentpolitiken blev vidare den nya harmonise- ringsmetoden i fråga om tekniska föreskrifter, vilken tillämpats på fiera av de direktiv som ingår i EES—avtalet. Den har inneburit en kraftig förenkling av arbetet med produktsäkerhet. Tidigare hade EG—direktiven innehållit detaljerade tekniska krav. Nu formulerade EG endast de väsentliga produktsäkerhetskraven, medan utforrningen av detaljreglema överlämnades till de europeiska standardiseringsorganen.
År 1990 antogs ett treårsprogram för åren 1990—1992. Programmet inleds med en uppmaning till medlemsländerna att se till att de konsu- mentpolitiska beslut som EG redan fattat också genomförs. Nationell lagstiftning skulle genomföras så snabbt som möjligt enligt direktiven om vilseledande marknadsföring, produktansvar, konsumenthediter, hemförsäljning, livsmedelsmärkning och leksakers säkerhet. Här pekades på vikten av att varor och tjänster är säkra samt behovet av ett bättre skydd mot oskäliga avtalsvillkor.
I juli 1993 antog kommissionen ett andra konsumentpolitiskt treårspro— gram. I—lär uttalas bl.a. att konsumentinformationen fortfarande är otillräcklig. Man pekar på betydelsen av information för att konsumenter— na skall kunna ta vara på fördelama med den inre marknaden.
Kommissionen anger att man tänker vidta en rad åtgärder för att förbättra märkningen av produkter. Miljömärkning anges särskilt. Andra områden som prioriteras är ett förbättrat konsumentskydd i fråga om finansiella tjänster (t.ex. vid betal— och kreditkortsbetalning och s.k. home banking) samt tvistlösning. I det senare fallet handlar det bl.a. om att skapa former för tvistlösning utanför domstolarna och om möjligheter till grupptalan.
Sekundärlagstiftnin g på konsumentområdet
Genom EES—avtalet och de av riksdagen godkända ändringarna av detta avtal har Sverige införlivat eller åtagit sig att införliva sådan sekundärlag— stiftning på konsumentområdet som har beslutats av EG före den 1 januari 1994.
Regeringen har sålunda i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekono- - miska samarbetsområdet redovisat ett drygt 20—tal rättsakter som ingår i denna sekundärlagstiftning. Huvuddelen utgörs av direktiv och återstoden av rekommendationer. Det gäller bl.a. direktiv om pro— duktsäkerhet, marknadsföring och produktinforrnation samt om konsu- mentkrediter och paketresor. Dessa direktiv redovisas i den nänmda propositionens bilaga 2.
I prop. 1993/94:203 Ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsrådet (EES—avtalet) har regeringen vidare redovisat ytterligare ett antal rättsakter som har antagits inom gemenskapen. I fråga om ett direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden har i
Prop. 1994/95: 19
179
propositionen-angivits (avsnitt 5) att förslag till anpassning kommer att Prop. 1994/95:19 läggas fram i särskild ordning. Vidare har i propositionen (avsnitt 14) lagts fram lagförslag varigenom ett direktiv om allmän produktsäkerhet, en miljömärkningsförordning samt ett direktiv om hushållsapparaters energiförbrukning införlivas med svensk rätt. Riksdagen har antagit lagförslagen (bet. 1993/94zUU23, rskr. 1993/94:367, SFS 1994:609-61 1).
14.2 Svensk konsumentpolitik i ett medlemskapsperspektiv
Som framgått har man inom EG upprättat konsumentpolitiska hand- lingsprogram med övergripande mål för verksamheten på konsumentom— rådet. Vidare innehäller enhetsakten en allmän konsumentpolitisk deklaration. Slutligen har en uttrycklig rättslig grund skapats genom artikel 129a i Romfördraget för en vidareutveckling av konsument- politiska åtgärder inom EG.
De närmaste motsvarigheterna i sverige till handlingsprogrammen och deklarationerna inom EG har hittills utgjorts av 1972 och 1986 års riksdagsbeslut om konsumentpolitiken. Inom regeringskansliet bereds för närvarande ett förslag till nya mål och prioriteringar för konsument— politiken. De förutses ansluta väl till handlingsprogrammen och deklarationerna. I linje med den svenska utvecklingen och traditionen har konsumentpolitiken i Sverige ett bredare täckningsområde. Bakgrunden framgår av vad som sägs om skillnaderna och likheterna mellan Sverige och EG på konsumentområdet.
Den statliga konsumentpolitiken i Sverige har en lång tradition. Den kan föras tillbaka ända till 1940—talet, då en statlig verksamhet på området sattes igång och de första institutionerna inrättades. Viktiga medel i konsumentpolitiken har varit bl.a. inrättande av särskilda konsumentorgan, lagstiftning. rådgivning och information, undersökning— ar, testningar och provningar samt reklamationsvcrksamhet.
Allmänt kan sägas att konsumentpolitiken i Sverige har en längre tradition än den i EG och att den har varit mera välutvecklad här. De institutionella formerna för att ta tillvara konsumentpolitiken — t.ex. genom särskilda organ som Konsumentombudmannen (KO), Konsument— verket, Marknadsdomstolen och Allmänna reklamationsnämnden — har inte några motsvarigheter på gemenskapsnivå. och EG har hittills heller inte ställt några mera konkreta krav på att särskilda konsumentpolitiska organ skall inrättas i medlemsländerna. En början till en utveckling åt det hållet ligger dock i att det i olika rättsakter på konsumentområdet från senare år ställs krav på att det flIlIlS nationella organ som skall kunna ingripa med säljförbud m.m. mot farliga produkter (det. gäller t.ex. i direktiven om leksakers säkerhet, om generell produktsäkerhet och om farliga livsmedelsimitationer). Men det år i och för sig inget i de berörda direktiven som hindrar att en sådan uppgift anförtros organ med också andra än konsumentvårdande uppgifter, t.ex. de allmänna domstolarna. Avsaknaden av regler av det slag som har berörts har vidare inte hindrat att olika konsumentrnyndigheter med uppgifter liknande exempelvis Konsumentverkets finns i vissa av EU:s medlemsländer. bl.a. Danmark.
180
Frankrike och Storbritannien.
Som tidigare har sagts har tempot i utvecklingen mot ett mera kvalificerat konsumentskydd inom EU ökat under de senaste åren. På flera områden har konsumentskyddet inom EU närmat sig och kommit i kapp det i Sverige och övriga Norden. Konsumentskyddet i Danmark, Finland, Norge och Sverige har i stora stycken utvecklats parallellt och inte sällan inom ramen för ett nordiskt samarbete, bl.a. under Nordiska ministerrådet. Den omständigheten att åtskilliga lagar på konsument- skyddets område har fått justeras — och vissa nya införas — till förmån för konsumentintresset med anledning av EES—avtalet och tilläggsavtalet illustrerar att konsumentskyddet inom EU på vissa områden också har kunnat gå längre än i Sverige. Som ett exempel kan nämnas den nya lagen om paketresor och den nya lagen om leksakers säkerhet, som inte tidigare har haft någon lagstifmingsmässig motsvarighet här.
När det gäller lagstiftning på konsumentområdet finns det skäl att peka på de grundläggande skillnader som finns mellan rättsakter som berör produktsäkerhet och annan produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen å den andra. Rättsakter av det förstnämnda slaget har i allmänhet inte bara ett konsumentskyddssyfte. De avser också att främja den fria rörligheten av varor genom att ställa upp gemensamma produktnormer m.m. Det innebär att de angivna normerna skall tillämpas inom hela gemenskapen och att nationella avvikelser i princip inte tillåts. Annorlunda förhåller det sig med de rättsakter som reglerar konsumenternas ekonomiska eller rättsliga skydd. exempelvis om marknadsföring, hemförsäljning, konsumentkrediter och produktansvar. De har i allmänhet s.k. mini- mikaraktär, vilket innebär att varje medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det skydd som anges i rättsakten i fråga. Det är dock inget som hindrar att staten i fråga utsträcker konsument- skyddet ännu längre.
Det finns nationella regler om konsumenternas ekonomiska och rättsliga skydd som helt saknar motsvarighet på gemenskapsnivå. Ett sådant områdena är kontraktsrätten. Det är bara i ett fåtal situationer som avtalsförhållandet mellan en konsument och en näringsidkare regleras i rättsakter på gemenskapsnivå. Som exempel på områden där avtalsnor— mer finns för speciella frågeställningar kan nämnas konsumentkrediter, hemförsäljning och paketresor. Genom det tidigare nämnda direktivet om oskäliga avtalsvillkor införs vidare inom EU vissa generella principer om avtalstolkning och otillåtna avtalsvillkor i konsumentavtal. som i allt väsentligt redan har en motsvarighet i svensk rätt. Vidare bereds inom EG nya rättsakter för särskilda avtalstyper som distansförsäljning och s.k. time—share. Men ännu saknas inom EU gemenskapslagstiftning som motsvarar den generella civilrättsliga lagstiftning som finns i Sverige och i vissa andra europeiska länder om konsumentköp, konsumenttjänster och konsumentförsäkring. Dock kan en utveckling skönjas också här, manifesterad bl.a. genom en av EG—kommissionen nyligen publicerad rapport (s.k. grönbok) om köprättsliga garantier m.m.
Sannnanfattningsvis kommer ett medlemskap i EU att innebära att Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av
Prop. 1994/95: 19
181
konsumentpolitiken inom gemenskapen i linje med de värderingar som ligger till grund för konsumentpolitiken i Sverige. 1 den proposition om den framtida svenska konsumentpolitiken som för närvarande förbereds i regeringskansliet kommer konsekvenserna av ett EU—medlemskap att ytterligare belysas. En grundläggande utgångspunkt är att konsument— skyddet oekså i framtiden skall ges hög prioritet och att Sverige inom ramen för ett medlemskap aktivt skall verka för detta inom EU. Detta är också en uppfattning som har förts fram av de remissinstanser som har uttalat sig om konsumentpolitiken, däribland Konsumentverket, Konsu- mentberedningen och KF.
Avgränsningen mellan det konsumentpolitiska området och andra politikområden är inte entydig. Sålunda är en del lagstiftning på områden som avser livsmedel, läkemedel och kemikalier av stor betydelse från konsumentsynpunkt även om den administreras av särskilda myndigheter. Ett annat exempel är miljömärkningsfrågorna, som i Sverige hänförs till såväl det konsumentpolitiska som miljöpolitiska området. En heltäckande bild kan därför endast fås genom att man lägger flera politikområden bredvid varandra.
Prop. 1994/95: 19
15 Utbildning, forskning och utveclding
Regeringens bedömning: Investeringar i utbildning, forskning och utveckling är investeringar i långsiktigt användbar kunskap. Inom dessa områden strävar regeringen mot ökad kvalitet, ökad inter— nationalisering och ökad rörlighet för såväl kunskap som kunskaps- bärande människor. Detta är nödvändigt om kompetensnivån i Sverige skall bli konkurrenskraftig internationellt sett. Samverkan och utbyte med omvärlden måste därför vara ett naturligt inslag i all utbildning och forskning. De möjligheter till medverkan i internationella nätverk, projekt och utbytesprogram som Sveriges deltagande i EG-samarbetet erbjuder är av mycket stor betydelse därvidlag.
Genom EES—avtalet här väsentliga delar av EG:s utbildnings— och forskningsverksamhet öppnats för Sverige. Det är dock först vid ett medlemskap i EU som Sverige kan delta i samtliga de aktiviteter som ingår i EG:s arbete inom dessa områden och medverka i utformningen av den gemensamma utbildnings— och forsknings- politiken.
Vid en svensk anslutning till EU ökar behovet av kvalificerade tolkar och översättare på både kortare och längre sikt. Detta gäller främst inom EU:s organ i andra länder men även inom departement och statliga myndigheter i Sverige. Utöver de åtgärder regeringen redan vidtagit för budgetåren 1993/94 och 1994/95 kommer resurser att krävas för långsiktig planering och utbyggnad av utbildningarna för tolkar och översättare.
15.1 Samarbetet inorn utbildningsområdet
15.1.1 Utbildningssamarbetet inom EG
l Europeiska unionen tillhör utbildningssystemens organisation och innehåll medlemsstaternas nationella kompetensområde och det finns ingen strävan att harmonisera medlemsländernas lagstiftning i dessa avseenden. Däremot ger EG-rätten gemenskapen stöd för åtgärder för att främja samarbete mellan medlemsländerna i olika frågor med anknytning till utbildningsområdet, befogenheter som utökats genom Maastrichtför— draget. De övergripande målen för utbildningssamarbetet är att höja kompetensen hos medborgarna i medlemsländerna, att skapa en europeisk dimension i all utbildning samt att avlägsna hinder för människors fria rörlighet.
Romfördraget gav ursprungligen i artikel 128 gemenskapen befogenhet att fastställa allmänna principer för en gemensam politik på yrkesut- bildningsområdet. Vidare gav artikel 57 förutsättningar för utfärdande av direktiv om ömsesidigt erkännande av examens—, utbildnings— och andra behörighetsbevis. EG:s arbete med dessa frågor har huvudsakligen
Prop. 1994/95: 19
183
utvecklats under den senaste tjugoårsperioden och därvid även kommit att få en vidare innebörd än vad Romfördraget anger.
En utgångspunkt för denna utveckling har varit den resolution som EG:s utbildningsministrar antog år 1976 om ett gemensamt åtgärds- program för utbildningsområdet. Genom olika utslag i EG—domstolen, framför allt målet 24/86 Blaizot [1988] ECR s. 379 och målet 293/83 Gravier [1985] ECR 5.593, har också begreppet yrkesutbildning i artikel 128 i Romfördraget kommit att utvidgas till att omfatta praktiskt taget all högre utbildning och därmed möjliggjort gemensamma åtgärder inom detta område. Vidare har sedan 1980—talets mitt fiera medlemsländer under sina ordförandeskapsperioder verkat för ökade EG—insatser inom utbildningsområdet i stort. Därmed har bl.a. ett antal pilotprojekt och andra utvecklingsåtgärder kunnat genomföras även på skolområdet.
Det är dock först genom Maastrichtfördraget som samarbete inom utbildningsområdet som helhet blivit ett samarbetsområde för EG. I den nya artikel 126 i Romfördraget ges gemenskapen befogenhet att inom skola och högre utbildning "bidra till utvecklingen av utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstater Detta skall bl.a. ske genom främjande av den europeiska dimensionen i undervisningen, studerandes och lärares rörlighet samt informations— och erfarenhetsutbyte i utbildningsfrågor. I artikel 127 specificeras och utvidgas EG:s möjligheter till samarbetsåtgärder på yrkesutbildningsom- rådet. Gemenskapen ges uttryckligt stöd för att genomföra en gemensam yrkesutbildningspolitik som skall stödja och komplettera medlemsländer- nas egna insatser. Målet för de gemensamma insatserna skall bl.a. vara att förbättra yrkesutbildningen på alla nivåer och underlätta tillträde till denna samt att underlätta inträde på arbetsmarknaden och anpassning till industriella förändringar. I båda artiklarna betonas att gemenskapens åtgärder endast skall stödja och komplettera medlemsländernas egna åtgärder.
Som en följd av 1976 års resolution inrättades år 1978 studiebesökspro— grammet Arion, som vänder sig till experter inom utbildningsområdet, och år 1980 nätverket Eurydice, som ger information om utbildnings- politik och system i medlemsländerna samt om gemenskapens arbete med utbildningsfrågor. Informations— och erfarenhetsutbyte är också en uppgift för Cedefop, EG:s centrum för utveckling av yrkesutbildning, som etablerades genom beslut av rådet-år 1975. .
Sedan andra hälften av 1980—talet har kärnan i EG:s utbildnings- verksamhet utgjorts av följande program, som syftar till att kvantitativt och kvalitativt utveckla den yrkesinriktade och högre utbildningen och stärka den europeiska samhörigheten genom stöd till rörlighet och utbyten mellan medlemsländerna, gemensamma utvecklingsprojekt och etablering av nätverk och partnerskap:
Comet! (1986—94), som syftar till att främja samverkan mellan universitet och näringsliv och förbättra kvaliteten i grund— och vidareut- bildningen inom det tekniska området. Målgrupperna är dels studenter och nyutexaminerade, dels anställda inom företag samt universitet och högskolor. Stöd utgår bl.a. till regionala eller sektorsanknuma nätverk för samarbete mellan företag, universitet och högskolor samt till praktik-
Prop. 1994/95: 19
184
platser i utländska företag.
Erasmus (1987—), som främjar samarbete och utbyten mellan universitet och högskolor genom stöd till nätverk för student— och lärarutbyte. Målet är att 10% av alla studerande i eftergymnasial utbildning skall ha studerat utomlands genom Erasmus.
Petra (1988—94), vars övergripande mål är att förbättra den grund— läggande yrkesutbildningen och stödja medlemsstaternas insatser för att garantera att alla ungdomar som så önskar efter avslutad obligatorisk skolgång får ett, eller om möjligt två eller flera, års yrkesutbildning. Genom programmet får ungdomar i åldrarna 16—28 år, som genomgår yrkessutbildning eller är yrkesverksamma, möjlighet att studera eller praktisera utomlands.
Iris (1988—93). som syftat till att genom stöd till europeiska nätverk öka kvinnors möjligheter att få tillgång till yrkesutbildning.
Eurotecnet (1990—94), som genom utvecklingsprojekt och utbytespro- gram skall utveckla yrkesutbildning i ansluming till teknologiska förändringar och den tekniska utvecklingens inverkan på sysselsättning, arbetsorganisation och kvalifikationskrav.
Lingua (1990—94), som främjar flerspråkighet inom gemenskapen genom förbättrad undervisning inom högre utbildning. yrkesutbildning och arbetsliv. Genom Lingua ges även studerande och lärare tillfälle att läsa språk i ett annat EU—land, bl.a. inom ramen för ett samarbete med Erasmus— och Comettprogrammen.
Rimpus (1990—94), som utgör en del av EG:s biståndsprogram för Öst— och Centraleuropa, Phare. Programmet avser samarbete inom den högre utbildningen motsvarande Comett, Erasmus och Lingua.
Force (1991-94), som skall bidra till att utveckla den yrkesinriktade fortbildningen och vidareutbildningen i EG. framför allt personalut- bildningen i små och medelstora företag. Force skall också främja en samsyn och gemensamma åtgärder från medlemsstaternas sida inom kompetensutvecklingsområdet. I programmet medverkar företag och utbildningsanordnare, men även myndigheter och arbetsmarknadens parter.
Framför allt inom Comett, men även inom Force och Eurotecnet. samarbetar man med fiera av EG:s forsknings— och utvecklingsprogram. Samverkan sker också mellan de yrkesinriktade utbildningsprogrammen och de olika slag av kompetensutvecklingsprojekt som ingår i de social- och arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder som finansieras genom Strukturfonderna. De senare avser genomförande av utbildning för grupper som drabbats av strukturomvandling eller av andra skäl, exempelvis handikapp, är eftersatta på arbetsmarknaden.
Med utgångspunkt i den nya ansatsen i Maastrichtfördraget föreslog EG-—kommissionen i december 1993 och februari 1994 att Comett, Erasmus, Petra, Eurotecnet, Lingua och Force skall ersättas av två huvudprogram, kallade Socrates och Leonardo da Vinci. Socrates inriktas på skola och högre utbildning och skall bl.a. omfatta nuvarande verksamhet i Erasmusprogrammet samt Eurydice och Arion. Leonardo avser yrkesutbildning och bygger vidare på arbetsformer och resultat i program som Comett, Eurotecnet, Force Och Petra. I båda programmen
Prop. 1994/95:19
185
kommer huvudteman att vara utveckling av den europeiska dimensionen, kvalitetssäkring och förnyelse genom stöd till sarnverkansprojekt, utbyten och information. Vidare ingår distansutbildning och element från Linguaprogrammet. Enligt kommissionens förslag skall programmen genomföras under en femårsperiod med början är 1995.
En annan betydelsefull gren av EG:s utbildningsverksamhet är arbetet med att uppnå ömsesidigt erkännande av examina. De två s.k. generella utbildningsdirektiv som finns inom detta område (89/48/EEG och 92/51/EEG) syftar till att säkerställa att ett examensbevis från ett medlemsland accepteras av andra medlemsländer och därmed till att undanröja nationella juridiska hinder för att utöva ett visst yrke som kan hämma människors fria rörlighet över nationsgränserna.
15.1.2 Konsekvenser för Sverige av EES—avtalet
Fram till EES—avtalets ikraftträdande ägde Sveriges utbildningssamarbete med EG rum inom ramen för två bilaterala avtal, ett om deltagande i Comettprogrammet fr.o.m. den 1 januari 1990 och ett om deltagande i Erasmusprogrammet fr.o.m. den 1 januari 1992. Som beskrivits i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9) utvidgas samarbetet kraftigt genom EES—avtalet.
Sedan den 1 januari 1994 deltar Sverige således i Eurydice och Arion och kommer under år 1994 att börja medverka i Cedefops arbete. sedan ett samarbetsavtal mellan Cedefop och resp. EFTA—land godkänts. Genom EES—avtalet har Sverige rätt att få information och avge yttranden om EG:s åtgärder inom utbildningsområdet, att delta i möten och kommittéer under kommissionen samt att utse egna experter för medverkan i exempelvis programplanering. Deltagandet i Comett och Erasmus liksom i Eurydice och Arion sker nu på i stort sett samma villkor som gäller för EU—Iänderna.
Fr.o.m. den 1 januari 1995 öppnas alla EG:s utbildningsprogram som då pågår eller har beslutats för Sverige. Sverige kommer därmed att från starten kunna medverka i de nya programmen Socrates och Leonardo. Förberedelserna för det svenska programdeltagandet — som kommer att beröra såväl departement och myndigheter som utbildningsanordnare, organisationer, företag m.fl. — pågår inom Utbildningsdepartementet.
I EESeorganisationen har under våren 1994 en särskild arbetsgrupp för utbildnings— och ungdomsfrågor inrättats, gemensam för EFTA— och EU—länderna och med EG—kommissionen som ordförande. Inom ramen för detta samarbete har en särskild överenskommelse träffats, som fr.o.m. år 1995 skall möjliggöra svenskt deltagande även i pilotprojekt och annat utvecklingsarbete som genomförs utanför utbildnings- programmen.
Innebörden för svenskt vidkommande av EG:s generella utbildnings- direktiv samt de bestämmelser avseende personers rörlighet som omfattas av EES—avtalet har tidigare redovisats för riksdagen. Med anledning härav har riksdagen bl.a. år 1993 godkänt ändring av skollagen (1985:1100) (prop. 1992/93:100 bil. 9, bet. 1992/93zUbU11, rskr.
Prop. 1994/95: 19
186
1992/93:274, SFS 1993:326) avseende krav för anställning som lärare i det svenska skolväsendet. Därmed är nu även lärare med utbildning från andra EFTA—länder samt EU—ländema behöriga för tillsvidareanställning i den svenska offentliga skolan. Vidare har riksdagen år 1994 godkänt ändringar av studiestödslagen ('1973z349) och lagen (198321030) om särskilt vuxenstudiestöd (prop. 1993/94:100 bil. 9, bet. 1993/94: SfU:13, rskr. 1993/941281 SFS 19942357-358). Ändringarna innebär att utländska medborgare som har rätt till sociala förmåner i Sverige enligt EES—avt- alet skall jämställas med svenska medborgare när det gäller rätt till studiestöd.
15.1.3 Medlemskapets innebörd
Utbildning tillmäts i EU mycket stor betydelse för en gynnsam utveckling såväl inom gemenskapen som i Europa i stort och utbildningsfrågoma utgör därför en central punkt på dagordningen för EG—arbetet. Detta har senast visats i kommissionens vitbok av år 1993 om tillväxt, konkurrens- kraft och sysselsättning och den pågående uppföljningen av denna (angående vitboken se avsnitt 30 Ekonomiskt och monetärt samarbete). EES—avtalet ger Sverige möjlighet att delta i stora delar av den ut— bildningsverksamhet som EG beslutar att genomföra men detta sker på EG:s villkor. Det är endast som medlem i EU som Sverige kan driva för landet angelägna önskmål om EG—samarbetets inriktning och utformning.
Den viktigaste konsekvensen av medlemskap för svensk utbildning är därför att Sverige kommer med i de organ som beslutar i utbildnings- politiska frågor. I rådet beslutar utbildningsministrarna om frågor som gäller allmän utbildning och arbetsmarknadsministrarna om yrkesut- bildningsområdet. Rådgivande och beredande grupper under rådet och Coreper är utbildningskommittén resp. den sociala arbetsgruppen. I parlamentet bereds utbildningsfrågor av utskottet för kultur, ungdoms- frågor, utbildning och media samt utskottet för social— och arbets- marknadspolitiska frågor. Vid beslut som grundar sig på Romfördragets artiklar 126 och 127 krävs samråd med Ekonomiska och sociala kommittén, avseende artikel 126 även med den regionala kommittén.
Det är också först vid medlemskap som Sverige blir delaktigt i alla de åtgärder som EG vidtar inom utbildningsområdet. Då öppnas även utbildningsprojekt inom ramen för strukturfondema samt program för samarbete mellan EG och tredje länder som Medcampus. vilket avser Studentutbyte med USA, och Tempusprogrammet.
Vidare innebär medlemskapet en garanti för att svenska medborgare som vill studera vid universitet eller högskola i ett EU—Iand inte kommer att diskrimineras i förhållande till studenter från EU—länderna. EES—avt- alet innehåller ett uttryckligt undantag från likabehandlingsprincipen när det gäller terminsavgifter för högre studier, vilket kan medföra extra kostnader för studenter från EFTA—ländema om 50 000 kronor per år eller mera. EU—medlemskap är därför av särskild vikt för svenska studerandes möjligheter att fritt välja var de vill förlägga sina högre studier.
Prop. 1994/95: 19
187
Remissinstansema: Remissinstansema har inte framställt några invändningar och anför i huvudsak att ett medlemskap skulle innebära att Sverige får möjlighet till ett reellt infiytande på besluten.
15.2 Samarbete inom forskning och utveclding
15.2.1 FoU—samarbetet inom EG
Redan på 1950—talet inleddes gemenskapernas forskning, inom Europeis- ka kol— och stålgemenskapen och inom Euratom. Inom Euratom byggdes gradvis upp laboratorier som nu verkar under namnet Joint Research Centre (JRC). Dessa laboratorier utför forskning inom fiera områden, numera huvudsakligen med andra mål än kärnenergi, exempelvis materialteknik, miljöteknik, fjärranalys m.m.
Den ekonomiska gemenskapens intresse för FoU manifesterades genom initiativet till samarbetsprogrammet European Co—operarion in the Field of Scienrijie and Technical Research, COST, där Sverige deltagit sedan starten 1971. Målet för detta program, liksom för merparten av de efterföljande FoU—aktiviteterna, är att genom stöd till FoU—samarbete stärka den europeiska industrins konkurrenskraft. I samma anda startades år 1985 på franskt initiativ det industriellt orienterade samarbetspro- grammet Eureka som också får visst stöd av EG.
Flertalet av EG:s olika FoU—aktiviteter samlas sedan år 1984 i ramprogram vilka i sin tur består av olika specifika särprogram. EG:s nu löpande tredje ramprogram (1990—94) omfattar 15 specifika särprogram, de fiesta med industriell konkurrenskraft som huvudsakligt mål. De budgetrnässigt största särprogrammen gäller informationsteknologi, industri— och materialteknik, mänskligt kapital och rörlighet, fusionsener— giforskning samt kommunikationsteknologi. De övriga programmen gäller telematiksystem, mät— och provteknik, miljöteknologi, marinteknik, bioteknologi, agroindustri, biomedicin, u—landsteknologi, icke—nukleär energi samt kärnenergisäkerhet. Den totala budgeten för ramprogrammet, som sträcker sig över fem år. är 6,6 miljarder ecu.
EG—samarbetet lämpar sig för s.k. konkurrensneutral FoU." Flera särprogram kombinerar de industriella målen med vetenskapliga och samhälleliga mål. Grundforskning inkluderas om den behövs för att nå de uppsatta målen.
I artikel 13OF i Romfördraget som trädde i kraft år 1993. anges gemenskapens mål för forskning och teknisk utveckling vara att stärka den vetenskapliga och teknologiska grunden för europeisk industri samt att främja forskningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra kapitel i fördraget (s.k. sektorsforskning). I fördraget förutsätts att gemenskapen endast engagerar sig om målen för verksamheten inte kan uppnås av medlemsländerna själva.
Det fjärde ramprogrammet (1994—98) har utarbetats mot denna bakgrund. Rådet och parlamentet har kommit överens om dess huvudin- riktningar och totala omfattning: 12,3 miljarder ecu samt ett eventuellt tillägg på 0,7 miljarder ecu för beslut är 1996. Kommissionen har också
Prop. 1994/95:19
188
lagt förslag om särprogrammen och deras innehåll. Den stora bud- getökningen motiveras till väsentlig del med att ett fiertal aktiviteter som låg utanför det tredje ramprogrammet nu har förts in i det fjärde.
Det fjärde ramprogrammet har organiserats i fyra s.k. aktiviteter. Aktivitet 1 inrymmer, i vidareutvecklad form, fiertalet av de särprogram som fanns med i det tredje ramprogrammet. Särprogrammen ryms under huvudrubrikerna Informations— och konununikationsteknologier. Industriella teknologier, Miljö, Livsvetenskaper m.m. samt Energiforsk— ning. Vidare finns inom aktivitet 1 de nya särprogrammen Riktad socioekonomisk forskning samt Transportforskning.
Ett särskilt paket (aktivitet 2) planeras för internationell samverkan, främst med Östeuropeiska länder och u—länder och ett annat (aktivitet 3) för att stödja spridning och nyttiggörande av forskningsresultat. Aktivitet 4 innehåller verksamhet av samma karaktär som den som inom det tredje ramprogrammet drivs under rubriken Human Capital and Mobility. Den avses främst stimulera etablering av nätverk och stöd till forskares rörlighet. Möjligheterna att stimulera små och medelstora företag skall beaktas i alla program.
Det fjärde rarnprogrammets forskningsverksamhet kommer sannolikt inte igång förrän i början av år 1995.
EG:s forskningssamarbete bedrivs i olika former:
— forskning i egna laboratorier. JRC — gemensamma verksamheter där EG tillsammans med medlems-
länderna går ihop om att finansiera stora projekt, exempelvis fusionsforskningen vid JET—anläggningen i England
— den inom ramprogrammen vanligaste formen, nämligen forskning
som genomförs som samarbetsprojekt med partner från fiera länder och där EG betalar del av projektkostnaden från sin budget för programmet i fråga. Vanligtvis får industriföretag och institut stöd med 50% medan högskolor kan få stöd för tillkommande kostnader (marginal cost) som är förknippade med ett projekt, samt — samverkansprogram där EG bara svarar för-samordningskosmader
medan varje deltagare finansierar sina kostnader i sitt hemland.
Vid sidan av de dominerande budgetposterna för EG:s jordbruks- och regionalpolitik, är FoU en av de största. Den utgör ca 4% av
totalbudgeten.
I Maastrichtfördragets anda förbereds nu från EG:s sida åtgärder för att söka åstadkomma en harmonisering av medlemsländernas FoU—poli- tik.
Industriell forskning och utveckling
Gemenskapens FoU har alltsedan starten av ramprogrammen i början av 1980—talet haft tydliga industripolitiska motiv. Europas beroende av USA och Japan på det informationstekniska området var ett problem liksom den eftersatta tekniska utvecklingen i stora delar av tillverkningsindustrin. Forskningen i EG—länderna var starkt fragmenterad och kopplingarna mellan forskning och industri var Svaga. Gemensamma FoU—program
Prop. 1994/95: 19
189
inom speciellt industriellt strategiska områden bedömdes vara ett botemedel mot Europas svaga position. Stora insatser på program inom informationsteknologi, telekommunikation och industriella teknologier gjordes därför. Utmärkande för dessa program är att samarbete mellan företag och forskningsinstitutioner är vanligt förekommande. Företagens medverkan är också av vital betydelse i programmen för miljö, bioteknik och jordbruksindustriell forskning. Dessa områden har stor potential för industriell tillväxt vid sidan av andra mål såsom förbättrad miljö och livskvalitet. Europas större företag har bildat betydelsefulla nätverk genom sin samverkan i FoU—programmen och säkrar därmed sitt inflytande på teknikutveckling och standardisering inom EU.
De små och medelstora företagen bedöms inom EU besitta den stora tillväxtpotentialen. Därför görs nu stora ansträngningar att i ökad utsträckning få med dessa i FoU—programmen vilket kan främja deras möjlighet att växa.
EG:s fjärde ramprogram har ett markerat industristrategiskt innehåll. Programmen för informationsteknologi, telematik, telekommunikation, industri— och materialteknologier, standardisering, mätning och provning, energiforskning samt marin teknik får sammantagna en budget för femårsperioden på 6,4 miljarder ecu. Mekanismema för spridning och exploatering av forskningsresultat förstärks liksom stimulansåtgärdema för små och medelstora företag.
Informationsteknologiprogrannnet (1 911 miljoner ecu) omfattar bl.a. utveckling av teknik för användarvänlig programvara, multimediateknik, utveckling av komponenter. integrerade ”mikrosystem”, platta bild- skärmar, minnessystem, periferiutrustning m.m. Programmet ger möjlighet att stödja långsiktiga industriprojekt med stor risk men också stor industriell potential om de lyckas.
Inom kommunikationsteknologiprogrammet (630 miljoner ecu) utvecklas teknik för bredbandsnät för tele—, data— och bildkommunika- tion. Inom det fjärde ramprogrammet inkluderas mer användarinriktad FoU såsom utveckling av tjänster för multimedia och mobila kommunika— tionsnät, utveckling av säkerhet och kvalitet i kommunikationssystem sarnt tillämpningsexperiment med nya tjänster.
Telematikprogrammet (843 miljoner ecu) inriktas mot tillämpningar och europeisk standardisering. Det gäller utveckling av ny informationsstruk- tur för offentlig service inom transporter, hälsovård och administration, kunskapsöverföring för forskning, undervisning och biblioteksväsen. Vidare inriktas verksamheten mot förbättrad livskvalitet för äldre och handikappade, distansarbete i glesbygd samt en förberedande insats på miljöområdet.
Programmet för industri— och materialteknologier ( I 623 miljoner ecu) arbetar tvärsektoriellt och multidisciplinärt för att förbättra industrins produktivitet, säkerhet och organisation. Projekten skall också stimulera innovationer genom utveckling av avancerade material. Stor vikt läggs vid projektens sysselsättnings— och miljöaspekter
Energiforskningsprogrannnet omfattar en icke—nukleär del (967 miljoner ecu) vars syften är att reducera utsläpp genom förbättrad omvandling och användning av energi samt att införa förnybara
Prop. 1994/95: 19
190
energikällor i det europeiska energisystemet. Projekten rör förbättrad förbränning och förgasning av kol, bränsleceller, avancerade batterier, vätgasenergi, biomassa, fotovoltaiska system, vindkraft, solkraft, etc.
Konmumikatiomforskning
Samarbete inom transport— och kommunikationsforskning förekommer inom många direktoratsområden och särprogram.
FoU med inriktning mot transport och kommunikation återfinns således inom särprogrammen för informationsteknologi, kommunikations— teknologi, telematik, energiforskning samt industri— och materialteknik.
Genom Maastrichtavtalet har målsättningen för EG:s forskning och utveckling vidgats avsevärt. Det ursprungliga syftet att förbättra Europas industriella konkurrenskraft har nu kompletterats med målen att exploatera den inre marknadens fördelar samt att tillfredsställa samhällets behov av en hållbar utveckling och en förbättrad livskvalitet. Förändring— en innebär att transport— och kommunikationspolitiskt motiverad FOU blir en mer betydelsefull beståndsdel i det fjärde ramprogrammet. Samtidigt sker en allmän tyngdpunktsförskjutning från industripolitiskt motiverad FoU till övrig sektorsforskning.
Ett särskilt särprogram för transportforskning har inrättats inom ramen för det fjärde ramprogrammet. Målsättningen är att analysera trans— porternas roll i förverkligandet av den inre marknaden, att öka effektivi— teten i alla transportslag och att integrera dem i ett sammanhängande och mångsidigt europeiskt nätverk. Programmet är uppdelat i dels en strategidel som rör bl.a. planeringsmetoder och analyser av trans— portefterfrågan, dels en del som handlar om utveckling av s.k. generiska teknologier inom olika transportgrenar. Det specifika särprogrammet Transportforskning har för ramprogramperioden en budget omfattande 240 miljoner ecu.
Forskning inom de areella näringarna
Det första lantbruksprogrammet beslutades år 1975, omfattade åren 1976— 78 och hade en total budget på 10,3 miljarder ecu. I det fjärde rampro- grammet är forskning inom de areella näringarna organiserad i delpro- grammet lantbruk och fiske (684 miljoner ecu). Programmet omfattar forskning inom jordbruk, trädgårdsbruk. skogsbruk, livsmedel, fiske, vattenbruk samt landsbygdsutveckling. Det överordnade målet för forskningen inom området är att skapa en vetenskapligt stark forsknings- grund för en konkurrenskraftig, effektiv samt hållbar produktion, att stödja den gemensamma EU—politiken inom området och att svara för samhällets behov av sunda livsmedel och andra bioråvaror som produce- rats med minimal miljöpåverkan. Programmet syftar till att underlätta utvecklingen av biologiska råvaror till nya förbättrade livsmedel och andra produkter samt att stimulera utvecklingen av miljösäkra produkter och processer inom området. Forskningen skall också omfatta sociala och ekonomiska frågor för landsbygd och kustsamhälle.
Prop. 1994/95: 19
191
Miljöforskning
Miljöforskningen har kommit att utgöra en allt större del av EG:s forskningsbudget, såväl inom det särskilda programmet Miljö (Environ— ment) som i fiera av de övriga forskningsprogrammen. Miljöforsknings— prograrnrnet inom EU har ett vidare tillämpningsområde än den svenska miljöforskningen. Programmet skall ge kunskaper och underlag för EG:s femte miljöpolitiska handlingsprogram och inriktas på forskning för en hållbar utveckling.
Särskild vikt läggs bl.a. vid de globala miljöförändringama där en samordning mellan gemensamma och nationella insatser eftersträvas. Inom FoU—området rör det sig främst om instrumentutveckling. särskilt på det marina området, samt övervakning och bevakning med hjälp av satellitdata. För att påverka industriell verksamhet och materialval i miljövänlig riktning kommer ett samarbete att ske i särprogramemt för industri— och materialteknologi. För miljöforskning avdelas ca en miljard ecu i det fjärde ramprogrammet.
15 .2.2 Sveriges deltagande i FoU—samarbetet
Alltsedan 1950—talet har Sverige ställt sig positivt till och deltagit i gemenskapernas FoU—samarbete då tillfälle givits. Undantagen är främst det allmänna stödet till JRC:s verksamhet och vissa delar av programmen för kärnenergiforskning, som Sverige valt att stå utanför.
Verklig bredd har det svenska deltagandet fått sedan 1970—talet i och med att COST—programmen startades. Bland andra verksamheter kan särskilt nämnas fusionsområdet där en mycket stor andel av den svenska forskningen ingår i ett europeiskt samarbete.
I det andra ramprogrammet (1987—90) deltog Sverige på programnivå i ett antal särprogram efter särskilda bilaterala avtal för varje särprogram. Sverige bidrog till respektive särprograms budget och svenska forskare och företag Imnde söka bidrag hos EG—kommissionen.
Det svenska deltagandet i det tredje ramprogrammet (1990—94) har däremot skett på projektnivå. Det innebär att projekt med svenskt deltagande sänts till EG—kommissionen för godkännande inom särpro- grammets utvärderingspaneler och programkommittéer. Om projektet sedan godkänts av EG—kommissionen har de svenska deltagarna fått ansöka om finansiering i Sverige.
Sålunda har under år 1993 totalt ca 350 miljoner kronor utdelats från olika anslagsbeviljande statliga organ för deltagande i FoU—samarbete med EG. Detta kan jämföras med statens stöd till FoU inom motsvarande teknik— och vetenskapsområden om totalt ca 8 miljarder kronor. Mer än hälften av stödet till FoU—samarbete med EG har utdelats av Närings— och teknikutvecklingsverket. Övriga finansiärer är främst Naturvetenska— pliga forskningsrådet, Statens naturvårdsverk, Skogs— och jordbrukets forskningsråd. Medicinska forskningsrådet samt Styrelsen för u—landsfor- skning.
Av det svenska statliga stödet går ungefär 40% till industriföretag. 40% till universitet och högskolor samt 20% till industriforskningsinstitut.
Prop. 1994/95:19
192
EES—avtalet innebär att Sverige från den 1 januari 1994 får delta utan rösträtt i alla rådgivande grupper till EG—kommissionen i övergripande FoU—frågor och i projektfrågor samt i ledningsgrupper för särprogram- men. Det innebär också att Sverige deltar i hela ramprogrammet på programnivå, utom när det gäller programmen för kärnenergisäkerhet och för fusion där samarbetet även i fortsättningen kommer att regleras genom bilaterala avtal mellan Sverige och EG. Sveriges bidrag till EG:s budget för de olika särprogrammen har hittills finansierats från anslag som disponeras av mest berörda myndigheter.
För att få tillgång till medel ur EG:s ramprogrambudget måste svenska forskare och företag skaffa sig samarbetspartner i Europa och söka projektfinansiering hos EG—kommissionen. Utvecklingen av EG—samarb- etet medför att en ökande andel av svensk forskning och utveckling kommer att ske i internationell samverkan.
EES—avtalet medför förändringar även för forskningsfinansierande statliga organ. För varje särprogram har en myndighet utsetts som ansvarar för att aktuella och potentiella deltagare får stöd och god information om EG—samarbetets möjligheter. Normalt är kontaktrnän från de ansvariga myndigheterna också svenska representanter i lednings- kommittéerna för respektive särprogram.
Rådet för FoU—samarbete med EG bildades år 1992 för samordning och samverkan mellan ansvariga myndigheter och som en central svensk kontaktpunkt för information om FoU—samarbetet.
Sverige deltar genom EES—avtalet i EG:s agroindustriella forsknings- program AIR som ingår i det tredje ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Programmet omfattar forskning inom jordbruk. trädgårdsbruk, skogsbruk, livsmedel, fiske och vattenbruk. Skogs— och jordbrukets forskningsråd är ansvarig myndighet för Sveriges deltagande i programmet och programavgifterna finansieras genom anslag under Iordbruksdepartementets huvudtitel.
Motsvarande forskningsprogram inom fjärde ramprogrammet omfattar även landsbygdsutveckling. Programverksamheten för perioden 1995—98 är budgeterad till nära 700 miljoner ecu.
Medlemskapets innebörd
Ett medlemskap i EU innebär väsentliga förändringar för Sverige inom det forskningspolitiska omrädet. Dessa förändringar innebär dock inte mer än marginellt ökade kostnader, varken för EG eller för Sverige. Därför avfördes FoU—frågorna tidigt ur medlemskapsförhandlingama.
Som medlem får Sverige fullt tillträde och infiytande i alla de organ som fattar beslut i FoU—frågor. Det gäller såväl Europaparlamentet och dess utskott för FoU—frågor som rådet (i det aktuella fallet forsknings- ministrarna) och dess grupper för beredning av frågorna. Sverige får därmed delta i utvecklingen av riktlinjerna för europeiskt FoU—samarb— ete.
Som medlem blir Sverige delaktigt i EG:s ramprogram i sin helhet. Sverige får rösträtt i de programkommittéer m.m. där vi redan enligt
[3 Rika/ngr” 191/4545. [sum/. Nr 19. Del I.
Prop. 1994/95:19
EES—avtalet deltar.
Ett medlemskap kommer således inte att medföra särskilt stora förändringar för forskare och företag jämfört med de villkor som gäller under EES—avtalet. Däremot kommer det att ställa omfattande nya krav på ansvariga myndigheter och departement och på den svenska represen— tationen i Bryssel.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte framställt några invändningar och anför i huvudsak att ett medlemskap skulle göra det möjligt för Sverige att påverka inriktningen på forskningssamarbetet. Forskningsrådsnärmzden har pekat på både problem och möjligheter med ett medlemskap. Nämnden har härvid påpekat att även annan internationalisering än den som sker genom ett EU-medlemskap är önskvärd, att när det gäller kostnaderna är viktigt att den grundläggande forskningen inte får stå tillbaka för det EG—inriktade, att EG—godkända projekt inte får bli en gynnad omväg runt en nationell kvalitetsgranskning samt att processen för granskning och tilldelning av medel måste vara så öppen som möjligt. Jernkontoret betonar vikten av ett fullt svenskt inflytande i beslutsprocessen. Genom att svensk stålindustri får tillfälle att på jämställd fot delta i FoU—samarbetet kan den stora kompetens och kapacitet som Sverige har på stålforskningsområdet komma fullt till sin rätt. Om Sverige inte blir medlem finns risk att vissa forskningsprojekt inte kommer att förläggas till vårt land.
15.3 Inriktningen av Sveriges deltagande i EU—samarbete 15 .3 . 1 Utbildning
Uthildningsväsendet är en viktig del av ett lands kulturarv och nationella identitet. Regeringen delar därför grundsynen inom EU att europeisk överstatlighet och likriktning inom detta område inte skall förekomma. Detta står inte i motsats till att utbildningsfrågorna ges hög prioritet i EG—samarbetet. Tvärtom bidrar ett samarbete. inriktat på ömsesidigt erkännande snarare än likriktning av de enskilda ländernas utbildnings— system, till en ökad rörlighet över gränserna av människor och kunskap som kommer hela Europa till godo. Därmed främjas också samhörigheten mellan de europeiska länderna.
Regeringen har flera ambitioner för Sveriges deltagande i den fortsatta utvecklingen av EG—samarbetet. Några av de mest centrala är följande:
Förbättra villkoren för rörlighet och utbyte mellan utbildningssysremen
Skolungdom, studenter och lärare bör i väsentligt större utsträckning än hittills Studera någon period utomlands och ungdomar i yrkesutbildning och arbetsliv bör ges tillfälle att praktisera i annat land. Stöd till utbytes— och stipendieprogram är ett sätt att förverkliga detta. En viktig förut- sättning för en sådan utveckling är dock att återstående hinder för
Prop. 1994/95: 19
194
rörlighet undanröjs.
I EG—samarbetet har redan betydande insatser gjorts i dessa hänseenden men mycket kan ännu göras för att underlätta rörlighet och utbyten för alla. Enligt regeringens uppfatming bör varje skola stimuleras att skaffa vänskolor och vänklasser och ges möjligheter till elev— och lärarutbyte. För den högre utbildningen bör målet vara att skapa en europeisk sfär för högre utbildning i vilken studenter kan studera i vilket EU—land som helst på samma villkor som i sitt hemland. I ett längre perspektiv är det en svensk ambition att varje ungdom under sin studietid har möjlighet att läsa en period i ett annat europeiskt land.
Ett prioriterat område bör vara samarbete kring yrkesutbildningsfrågor i syfte att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden och därmed uppnå en bättre fungerande arbetsmarknad och långsiktigt lägre arbetslöshet.
l växande utsträckning ger också informationsteknologin möjligheter till kontakter och erfarenhetsutbyte utan fysisk förflyttning. Regeringen avser därför att verka för stöd till utveckling av en infrastruktur för sådana kontakter inom ramen för EG—samarbetet.
Ge alla ungdomar möjlighet att utveckla en europeisk identitet och samhörighet
En grundläggande förutsättning för att öka unga människors förståelse för andra europeiska länder och göra dem delaktiga i den europeiska utvecklingen är att de har kunskap om de europeiska ländernas historia, kultur och samhällsvillkor. Att ge dem tillfälle till direkta kontakter med unga människor i andra länder i Europa är kanske det främsta sättet att levandegöra denna kunskap och främja känslan av samhörighet mellan Europas folk. Utbytesprogram i olika former har därför en viktig funktion att fylla såväl inom skolans och den högre utbildningens ram som i föreningsliv och på fritid. Genom EG—samarbetet stimuleras också samverkan mellan skolor. universitet och högskolor kring metoder, kursplaner och studiematerial för integrering i undervisningen av frågor som rör europeisk identitet.
Genom informations— och erfarenhetsutbyte bidra till utvecklingen av de nationella utbildningssystemen '
Utbildning är av central betydelse för Europas fortsatta sociala och ekonomiska utveckling. Samverkan mellan länder kring angelägna utvecklingsfrågor inom utbildningsområdet är därför ett både värdefullt och nödvändigt komplement till det utvecklingsarbete som bedrivs på den nationella nivån. Detta gäller såväl beträffande det traditionella ut— bildningsväsendet som andra former för kunskapsinhämtande och kompelensutveckling. EG—samarbetet är en naturlig plattform och ett viktigt ramverk för utbyte av gemensamma erfarenheter och genomföran— de av urvecklingsprojekt av gemensamt intresse.
Sverige bör här verka för en fördjupning av detta samarbete till att också omfatta kvalitetsaspekter som utvärdering. resultatmätning och Iärarkompetensfrågor samt förnyelse inom viktiga kunskaps— och
Prop. 1994/95: 19
195
undervisningsområden som språk, kultur och miljöfrågor. Vidare bör Sverige verka för en högre grad av integrering av allmänna och yrkesanknutna utbildningsfrågor samt för en ökad samverkan mellan utbildnings— och forskningsvärlden.
15.3.2 Forskning och utveckling
I prop. 1993/94:177 Utbildning och forskning anförde regeringen följande:
”Forsknings— och utvecklingssamarbetet inom EU är en viktig del i de europeiska integrationssträvandena. Detta har, tillsammans med mer konkreta fördelar för deltagande företag och forskare, varit ett huvudmotiv för Sveriges deltagande i samarbetet.”
EG:s FoU—samverkan har från begynnelsen till stor del haft industripo- litiska motiv. Arbetet sker inom olika specifika program som. samlats i fleråriga ramprogram. Inriktningen av de olika programmen skiljer sig åt avsevärt. Vissa avser relativt avgränsade teknik— och tillämpningsom- råden som informationsteknik, bioteknik eller miljöteknik. Andra program är mer allmänna och avser exempelvis samarbete med tredje land, nyttiggörande av forskningsresultat eller främjande av forskares rörlighet. Vissa program är helt inriktade mot industriellt deltagande: i andra deltar främst högskoleforskare. Utökad immigration till de europeiska länderna leder till förhållanden som också motiverar gemensam forskning.
Det är av stor betydelse att deltagandet i EG—samarbetet har bästa möjliga samband med eller på ett välmotiverat sätt harmonisera med den inom landet finansierade forskningen. Behovet av sådan harmonisering gäller såväl innehållsmässigt som med avseende på resursutnyttjande.
Det svenska deltagandet bör inriktas på att nå hög kvalitet i samarbetet. Kvalitetskraven innebär att samarbetet. och då speciellt det svenska deltagandet. inriktas mot program, delprogram och projekt som kan förväntas uppnå högt ställda mål. Dessa mål kan vara industriellt inriktade men kan även vara motiverade utifrån andra utgångspunkter. De kan vidare syfta till en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom särskilda områden. Sverige bör verka för att program och projekt utvärderas och omprövas fortlöpande. Detta är av betydelse för att hög kvalitet och effektivt resursutnyttjande skall kunna vidmakthållas.
Det är av vikt att kunskapsnätverk av värde för deltagande stora och små företag, institut och universitetsforskare skapas. Speciellt uppmuntras i EU samverkan mellan universitet och företag. Därmed kan näringslivet också indirekt få nytta av FoU—samarbetet genom att erfarenheter och resultat används i den högre utbildningen. För att nå ett effektivt utnyttjande av resultaten av samarbetsprojekten eftersträvas även att få sådana företag som kan dra nytta av dem att i högre grad delta i nätverken.
På sikt kan en utökad harmonisering av EU—ländernas FoU—politik komma att främjas för att därmed underlätta FoU-samarbetet länderna
Prop. 1994/95: 19
196
emellan och ett gott resursutnyttjande.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan har ansvaret för det svenska deltagandet i varje särprogram delegerats till det forskningsråd eller det sektorsorgan som har ansvar för prioritering och finansiering av den inhemska forskningen och utvecklingen inom samma område.
På ett konkret plan eftersträvar regeringen en utveckling med följande inriktning. Projekt och program skall ha hög kvalitet och drivas effektivt. Tydliga mål skall anges för varje projekt och program. Likaledes skall det innan projekten startas föreligga planer för hur resultaten skall nyttiggöras och projektet utvärderas. Ansökningsförfarandet skall vara smidigt och snabbt.
Erfarenheter visar att goda svenska resultat i samarbetet uppnås om svensk expertis deltagit i planeringen och utvärderingen av programmen på ett tidigt stadium. Genom svenska experters deltagande bidrar Sverige också till hela samarbetets kvalitet.
Svenska initiativ till etablerande av partnerskap och europeiska projektgrupper är av särskilt intresse. Därmed kan svenska företag och forskare bli eftertraktade att samarbeta med och således attrahera de bästa högskolorna, instituten och företagen som partners.
Sverige söker, liksom andra länder, att stimulera mindre och medel- stora företag att delta i EU—samarbetet.
Regeringen stödjer på många sätt verksamhet som skall stimulera till ökad rörlighet hos forskare. Det gäller både för att utveckla samverkan mellan företag och högskolor och internationellt forskarutbyte. Inom EU—samarbetets ram finns dels särskilda rörlighets— och nätverksbe- främjande program, dels möjligheter att inom övriga särprogram organisera projektsamverkan för ökad personrörlighet. Sådana möjlig- heter bör i stor utsträckning tillvaratas.
15.4 Tolkning och översättning
[ enlighet med Sveriges anslutningsakt blir svenska språket såsom Sveriges ofhciella språk ett av de officiella EU—språken vid ett med— lemskap. Med stöd av rådets förordning (EEG) nr 1/ 1958 bör svenskan därmed också vara arbetsspråk i EU:s institutioner i alla sanunanhang där antalet arbetsspråk inte är begränsat till ett eller flera av de större EU—språken. Av avgörande betydelse för att svenskar skall få insyn i EU:s arbete och kunna medverka i EU:s verksamhet på samma villkor som medborgare från andra medlemsländer är dock tillgång i tillräcklig utsträckning på kvalificerade tolkar och översättare med svenska i sin språkkombination. Detta behov kan inte tillgodoses utan särskilda och skyndsamma åtgärder. Risken är annars överhängande för en akut brist på tolkar och översättare vid Sveriges medlemskap i EU.
Utifrån jämförelser med Danmark och Grekland bedöms behovet av översättare bli 230—240. Vad gäller tolkar erfordras enbart för pleniför— samlingen och utskotten i Europaparlamentet ett sextiotal tolkar med svenska som modersmål samt helst franska som ett av sina främmande språk. Tolkbehovet för verksamheten inom EG—kommissionen, rådet,
Prop. 1994/95: 19
197
Ekonomiska och sociala kommittén och EG—domstolen har inte beräk— nats. Översättare och konferenstolkar som kan tolka från svenska till övriga EU—språk tillkommer.
Sverige ligger långt fratntne ttär det gäller bred språkutbildning och utbildning av kontakttolkar och teckenspråkstolkar men långt efter vad det gäller satsningar på utbildning av tolkar och översättare i de stora europeiska språken. Vid ett medlemskap kommer viss tollnitbildning att ske genom EG:s försorg. Detta kommer emellertid inte att täcka de utbildningsbehov som förutses för svenskt vidkommande. Ansvaret för tillgången på översättare vilar huvudsakligen på Sverige.
Inom EG översätter och tolkar man alltid till sitt modersmål. Det krävs således utbildning för två typer av tolkar, dels tolkar med svenska som modersmål för tolkning till svenska, dels tolkar för tolkning från svenska. För att tillgodose behovet beträffande den första kategorin måste helt nya tolkar utbildas. För den andra kategorin kan fortbildning av redan verksamma tolkar vara en lämplig väg.
Tolkutbildning och översättarutbildning anordnas av Tolk— och översättarinstitutet vid Stockholms universitet (TÖI). Institutets verksam- het har hittills inriktats främst på invandrartolkutbildning, teckenspråksut— bildning samt kontakttolkutbildning. Vid TÖI utexamineras ett 20—tal översättare var tredje termin med en översättarutbildning som omfattar 60 poäng.
Regeringen anslog budgetåret 1993/94 särskilda medel för den första internationella konferenstolkutbildningen i Sverige. Regeringen har dessutom för budgetåret 1994/95 tillfört TÖI medel för planering och genomförande av viss konferenstolk- och översättarutbildning. Det kommer dock att krävas ytterligare utbyggnad av utbildningar för tolkar och översättare med utgångspunkt i det förväntade behovet vid ett svenskt medlemskap i EU men även med tanke på kommande pensionsavgångar inom dessa yrken.
Vad gäller tolkning från svenska till övriga EU—språk har ansvariga tolkchefer i EU uttryckt ett starkt önskemål om sommarkurser i Sverige för redan verksamma tolkar med svenska som passivt språk.
Europaparlamentet gjorde i maj/juni 1994 en ansats genom att ge en kurs vid Sveriges riksdag för 14 professionella tolkar med svenska som passivt språk. Vidare kommer Europaparlamentet att anordna en kurs i Bryssel för blivande svenska tolkar under hösten 1994.
Utöver den tolk— och översättarutbildning som TÖI erbjuder f1nns alternativet att utnyttja utländska utbildningsanordnare. I ett läge där flertalet nordiska länder är med i EU kan det vidare vara lämpligt att utreda möjligheterna till ett nordiskt samarbete kring utbildningen av konferenstolkar och tolklärare.
Tolk— och översättarutbildningarna bör i första hand avse tolkning från engelska. tyska och franska till svenska. Utbildning i övriga officiella EU—språk får tolkar vid Europaparlamentet inom ramen för sin ordinarie fortbildning.
Av avgörande betydelse för möjligheterna att expandera tolkut— bildningarna är tillgången på kvalificerade tolklärare. En viktig förut- sättning för att kompetenta lärare skall kunna knytas till utbildningarna
Prop. 1994/95: 19
198
vid en expansion är ett klart ställningstagande rörande långsiktigheten i
prioriteringen av utbildning på detta område.[
Remissinstansema: Svenska språknämnden anför att de mindre folkrika staternas nationalspråk kan få svårt att hävda sig reellt i EU, om och när antalet stater och språk ökar även om språken tillerkänns officiell status. Nämnden föreslår att olika språkliga konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU blir föremål för en allsidig utredning.
Prop. 1994/95: 19
199
16 Hälso— och socialpolitiska frågor
Regeringens bedömning: Vid ett medlemskap beslutas i huvudsak de hälso— och socialpolitiska frågorna nationellt. Sverige kommer emellertid som medlem att ta del av det omfattande samarbete som medlemsstaterna bedriver inom dessa områden. Det gäller i första hand ett antal program och nätverk på det socialpolitiska området. Även inom det hälsopolitiska området sker ett omfattande samarbe— te. Bl.a. gäller att gemenskapen till skydd för folkhälsan skall främja samarbetet mellan medlemsländerna. Rådet kan därvid vidta stimulansåtgärder och utfärda rekommendationer, dock utan syfte att uppnå en harmonisering av medlemsländernas lagstiftning. Samarbetet understöds också genom att nyckelområden anges och handlingsprogram utarbetas. Medlemskapet ger Sverige möjlighet att aktivt delta i och påverka detta samarbete.
Sverige har i medlemskapsförhandlingama åtagit sig att avskaffa irnporta, export—, partihandels— och tillverkningsmonopolen på alkoholområdet, De kommer att ersättas av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. Detaljhandelsmonopolet behålls. Kommissionen har inte funnit anledning att på eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol. EG:s regler på punktskatteområdet kommer vid ett medlemskap att gälla även alkoholdrycker. Sverige har medgivits rätt att mängdmässigt begränsa den avgiftsfria införseln av drycker. Den svenska alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala alkoholkonsumtionen sätts inte i fråga. Den alkoholpolitiska kommissionens förslag till strategi på detta område remissbehandlas för närvarande.
Det finns inte några skäl att förändra den svenska narkotikapoliti- ken vid ett medlemskap i EU. Kampen mot missbruk och narkoti- kabrottslighet är prioriterade områden inom gemenskapen. Som medlem kommer Sverige att fullt ut delta i de fora som kommer att påverka den europeiska utvecklingen på narkotikaområdet. I framtiden konuner bevakningen av gränserna mellan Sverige och EU:s medlemsländer att ske i andra former än de nuvarande så att illegal införsel av narkotika förhindras. Verksamheten kommer att stödjas av ett ökat samarbete mellan medlemsländernas polis— och tullmyndigheter.
16.1 Allmänna socialpolitiska frågor
Fördragen ger inte rådet någon allmän kompetens att lagstifta i socialpoli— tiska frågor som sådana frågor vanligen definieras i Sverige. Med— lemsstaterna utformar själva sin socialpolitik. I avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital har redogjorts för de möjligheter grundfördragen ger att lagstifta om förverkligande av den inre markna- den, bl.a. vad avser social trygghet för personer som flyttar inom
Prop. 1994/95: 19
200
unionen. Den nu gällande sekundärlagstifmingen på detta område har också översiktligt berörts under detta avsnitt.
Bristen på befogenhet för rådet att lagstifta på det socialpolitiska fältet innebär dock inte att gemenskapen och kommissionen är overksamma på detta område. På grundval av artikel 118 i Romfördraget främjar kommissionen samarbete mellan medlemsländerna bl.a. på området social trygghet. Ett omfattande samarbete i form av program och nätverk har också utvecklats.
Genom det till det Sociala protokollet fogade avtalet om socialpolitik som närmare beskrivs under avsnitt 18 om arbetsmarknads— och arbetslivsfrågor, har rådet i avtalets artikel 2.3 fått möjlighet att utan Storbritanniens medverkan med enhällighet besluta om direktiv om social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna. Bestämmelser som antas enligt artikel 2 skall inte hindra en medlemsstat att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är förenliga med grundfördragen. Några förslag om sådana minimidirektiv på detta område finns ännu inte.
16.2 Hålsopolitiska frågor
Inte heller på det hälsopolitiska området har unionen någon i grundför- dragen given allmän kompetens att lagstifta i form av direktiv eller förordningar. Medlemstaterna utformar själva sin lagstiftning på det hälsopolitiska fältet. Grundfördragen ger dock som ett led i förverkligan— det av den inre marknaden och den fria rörligheten för personer rådet kompetens att lagstifta om ömsesidigt erkännande av examina bl.a. för hälso—och sjukvårdspersonal. Denna fråga har berörts under avsnitt 11.
Inom ramen för den fria rörligheten för varor kan rådet lagstifta om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning bl.a. vad avser läkemedel, kosmetika, medicintekniska produkter och tobak. Dessa regler har likaledes beskrivits i avsnitt 11. Inom området för läkemedel har rådet beslutat om regler vars primära syfte är att värna folkhälsan samtidigt som en utveckling av handeln inom unionen underlättas. Reglerna rör kontrollen av läkemedel och omfattar bl.a. tillstånd för försäljning, tillverkning och import, inspektionsverksamhet samt återkallelse av tillstånd. Av särskilt intresse är de nya reglerna om godkännande av läkemedel som kommer att gälla fr.o.m. årsskiftet 1994/95. Genom dessa regler kommer bl.a. läkemedel som är resultatet av bio— eller högteknologisk forskning att godkännas för marknadsföring och försäljning inom hela unionen genom ett centraliserat förfarande som administreras av en europeisk läkemedelsmyndighet med säte i London.
Genom Maastrichtfördraget har gemenskapen emellertid tillagts en viss behörighet vad gäller frågor som rör folkhälsan i medlemsländerna. Detta har skett genom ändringar i Romfördraget dels genom ett tillägg till artikel 3, betecknat 3(o), varav framgår att skyddet för folkhälsan skall ingå som en del i gemenskapens verksamhet att uppnå de gemensamma målen, dels genom en under rubriken folkhälsa i avdelning X, upptagen ny artikel 129.
I artikel 129 första punkten sägs att unionen skall bidra till att
Prop. 1994/95: 19
201
säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor genom att främja samarbetet mellan medlemsländerna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapen skall särskilt inrikta sina insatser på ett förebyggande arbete vad gäller de stora folksjukdomarna, inklusive narkotikamiss— bruket. Detta skall ske genom att gemenskapen främjar forskning om sjukdomarnas orsaker och överföring samt genom hälsoupplysning och hälsoundervisning.
Enligt artikelns andra punkt skall medlemsstaterna i samverkan med kommissionen inbördes samordna sin politik och sina program på de områden som avses i första punkten. Även kommissionen kan ta lämpliga initiativ för att främja en sådan samordning.
Vidare skall enligt artikelns tredje punkt gemenskapen och med- lemsstaterna främja samarbetet med tredje land och behöriga internatio- nella organisationer på folkhälsans område.
För att bidra till de mål som ställs upp i artikeln kan rådet enligt förfarandet i artikel 18% dels besluta om stimulansåtgärder som dock inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar, dels anta rekommendationer genom beslut med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.
På grundval av artikel 129 har kommissionen i en rapport i november 1993 dragit upp riktlinjer för det fortsatta arbetet med folkhälsofrågorna. I rapporten redovisas vissa nyckelområden som bör prioriteras och där kommissionen avser att lägga fram Herårsprogram. De områden som uppmärksammas är följande: folkhälsoarbete med betoning på utbildning. information och vidareutbildning; insamling av hälso— och sjukdomsdata liksom hälso— och sjukdomsindikatorer: alkohol, tobak och cancer: droger; aids och andra smittosamma sjukdomar; olyckor och skador; miljörelaterade sjukdomar; ovanliga sjukdomar. Inom dessa områden har kommissionen hittills presenterat ett handlingsprogram såvitt gäller kampen mot cancersjukdomar.
Några svårigheter för Sverige att aktivt bidra till samarbetet på det hälsopolitiska området, sådant detta i dag bedrivs eller planeras, föreligger inte.
16.3 Alkoholpolitiska frågor
16.3.1 Unionens kompetens på alkoholområdet
Alkoholpolitik är inte en fråga på gemenskapsnivå inom EU. Alla medlemsländer har dock anslutit sig till Världshälsoorganisationens (WHO) hälsoprojekt ”Hälsa för alla år 2000” där också alkoholfrågan berörs. Rådet har i en rekommendation uppmanat kommissionen att vid utformning av regler för handel med alkoholdrycker beakta det arbete som sker i WHO.
Bland de 37 mål för förbättrad hälsa som WHO:s europaregion har ställt upp finns målet att sänka alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till är 2000 från 1980 års nivå. För detta ändamål bör varje land utveckla en mångsidig alkoholpolitik, där en höjning av skatten på alkohol och en ökad kontroll av tillgängligheten nämns som verksamma
Prop. 1994/95: 19
medel. Till hjälp för att förverkliga dessa mål har Europaregionen utarbetat en handlingsplan (European Alcohol Action Plan). Även denna handlingsplan har antagits enhälligt av alla Furoparegionens stater. I arbetet med att förverkliga denna plan har WHO tagit upp diskussioner med kommissionen. Även i unionens cancerprogram (Europe Against Cancer) tas alkoholfrågan upp som den andra stora riskfaktom för cancer efter tobaksrökningen. Ett råd till medborgarna i medlemsländerna för att minska risken för cancer är att minska alkoholkonsumtionen.
Inom unionen beslutar varje enskilt land om vilken alkoholpolitik respektive land skall driva. Alkoholpolitiken berörs dock indirekt vid ett medlemskap genom att vissa av de alkoholpolitiska medel som Sverige använder sig av i syfte att minska alkoholkonsumtionen faller under EG:s handelspolitiska regelsystem. Detta gäller framför allt de svenska alkoholmonopolen, marknadsföringsreglema för alkoholdrycker, alkoholskatterna och begränsningen av den privata införseln av alko- holdrycker.
Dessutom måste EG:s konkurrensregler tillämpas även vid försäljning av alkoholdrycker.
Den i Romfördraget grundläggande principen om varors fria rörlighet över gränserna omfattar i princip även alkoholdrycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat. Vin och vinbaserat brännvin betraktas dessutom som jordbruksprodukter och faller även under EG:s jordbruksregler.
Inom unionen har medlemsländerna genom Romfördraget åtagit sig att avskaffa tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder i handeln med varandra.
Artikel 37 i Romfördraget behandlar statliga handelsmonopol. De skall vara så utformade att de inte diskriminerar produkter från andra medlemsländer. Fördragets artikel 36 innehåller undantagsregler för restriktioner i handeln som är till skydd för bl.a. människors hälsa.
I förhållande till Romfördraget är det främst de handelsbegränsande inslagen i den svenska alkoholpolitiken som berörs. dvs. import—, export—, tillverknings—, partihandels— och detaljhandelsmonopolen för spritdrycker, vin och starköl. Dessa frågor har varit föremål för förhandling med EG—sidan.
På gemenskapens inre marknad kommer begränsningar i resandes införsel av varor för personligt bruk att vara avskaffade. För konsumen- ter kommer gränshandeln således i princip att vara fri. Danmark och Irland får dock övergångsvis tillämpa vissa restriktioner för införsel av alkoholdrycker.
Gemenskapsbestämmelserna på skatteområdet har redovisats i avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Med hänsyn till det nära sambandet med alkoholpolitikens mål och medel återges även här de för sammanhanget viktigaste reglerna.
Enligt ett av de grundläggande direktiven (92/12/EEG) skall punktskat— ter tas ut på alkohol, tobak och mineralolja. Bestämmelser om de skattebelagda områdenas omfattning och om miniminivåer för skattesatser ges i särskilda direktiv (se under avsnitt 1] om punktskatter). Från direktiv 92/12/EEG har Danmark medgivits ett undantag, som är tidsbegränsat att gälla t.o.m. utgången av år 1996. Undantaget gör det
Prop. 1994/95: 19
N L))
möjligt för Danmark att vid privatinförsel tills vidare behålla nuvarande avgifter på sprit och tobak även om varorna redan är beskattade i ett annat medlemsland.
Undantaget innebär också en rätt för Danmark att mängdmässigt begränsa den avgiftsfria införseln av sprit och tobak. I dansk tullagstift- ning har dessa kvantiteter angivits, varvid skillnad görs mellan inresande från annat medlemsland, som vistats mer än, eller mindre än 36 timmar utanför Danmark. Restriktionerna är betydligt strängare i det sistnämnda fallet (ingen sprit, små mängder tobak).
Det danska kontrollsystemet bygger på att den som reser in i Danmark från ett annat medlemsland skall deklarera införsel som överstiger de tillåtna kvantiteterna. För ändamålet har tryckts särskilda kort varav ett exemplar skall lämnat i särskilt angiven ordning till tull— och skattemyn- dighetema och det andra behållas för att uppvisas vid eventuell efter- kontroll. Avgiften debiteras enligt inbetalningskrav från myndigheterna.
En speciell form av gränshandel är den s.k. taxfreeförsäljningen. Den tillåts inom gemenskapen fram till den 30 juni 1999. Undantag från beskattning gäller dock endast kvantiteter motsvarande dem som gäller vid införsel från tredje land. Kontrollen skall ske vid försäljningsstället.
I övrigt skall som en följd av gemenskapens inre marknad i princip alla gränsformaliteter upphöra avseende transporter av varor över de inre gränserna. På den indirekta beskattningens område har utarbetats nya system inom gemenskapen för att hantera beskattningen av varor som förs mellan olika medlemsländer med i huvudsak bibehållande av principen om att beskattningen skall tillfalla det land där varan konsume— ras och med bibehållande av en kontroll av att olika varor inte orättmätigt undgår beskattning. Vad gäller import för eget bruk gäller dock det motsatta, dvs. att varorna beskattas i inköpslandet. För att möjliggöra en åtskillnad mellan kommersiell och privat import har genom direktiv 92/12/EEG införts vissa lägsta indikativa kvantiteter — 110 liter öl, 90 liter vin och 10 liter sprit. Ett överskridande av dessa nivåer innebär dock inte i sig något otillåtet. Om kvantiteterna överskrids är det den resandes sak att bevisa att varorna inte är avsedda för kommersiellt bruk.
För beskattningen av varor som transporteras över de inre gränserna gäller inom gemenskapen två olika system för mervärdesskatt och för punktskatter. Systemen är reglerade i ett antal direktiv. Samtliga medlemsländer måste använda sig av des'sa system. Något utrymme för att konstruera ett helt eget nationellt syste!m finns således inte.
På mervärdesskattesidan gäller nu ett system som kan betecknas som en övergångsordning. Ordningen skall gälla fram till den 31 december 1996. Denna ordning är i princip densarinrna som gäller i Sverige i dag med undantag för att beskattningen inom gemenskapen inte är kopplad till själva gränsöverskridandet. För kontrollen av förfarandet har inrättats ett krav på att köparen för säljaren skall ange sitt registreringsnummer som mervärdesskatteskyldig och att detta nummer skall kunna kontrolle— ras av säljaren via den nationella skattemyndigheten genom ett särskilt datasystem.
På punktskatteområdet finns inte någon övergångsordning. De regler
Prop. 1994/95:19
som nu tillämpas inom gemenskapen är avsedda att vara den slutliga ordningen. Grundstorrrrnen i systemet är att punktskatter skall utgå bl.a. på alkohol i enlighet med särskilda direktiv. Sådana varor på vilka punktskatter skall utgå skall kunna framställas och lagras i obeskattat skick i särskilda auktoriserade skatteupplag, Varorna skall kunna transporteras i obeskattat skick mellan sådana lager, även när lagren finns i olika medlemsländer. Viss dokumentation skall då medfölja varorna. Beskattning skall ske när varorna frigörs för konsumtion.
16.3.2 Svensk alkoholpolitik
Sverige bedriver sedan lång tid tillbaka en restriktiv alkoholpolitik med det övergripande syftet att minska alkoholkonsumtionen och därmed alkoholskadorna i samhället. En vanlig uppskattning är att bortemot 300 000 svenskar dricker alkohol så att de får problem med sin hälsa, sitt arbete och sin familj. Det beräknas att ca 6 000 svenskar per år i förtid avlider på grund av alkoholen. Sverige måste därför även fortsättningsvis bedriva en aktiv alkoholpolitik för att ytterligare minska alkoholskadorna.
Grunderna för svensk alkoholpolitik lades fast i 1977 års alkoholpo- litiska beslut. Riksdagen har därefter vid upprepade tillfällen uttalat sitt stöd för en fortsatt aktiv alkoholpolitik. Målet för alkoholpolitiken skall vara att begränsa alkoholens skadeverkningar genom att sänka den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen. Denna strategi bygger på omfattande kunskaper och beprövade erfarenheter av tillgänglighetens betydelse för utvecklingen av totalkonsumtionen och alkoholskadorna. En ökad tillgänglighet av alkohol medför en ökad konsumtion och ju mer alkohol som totalt dricks i ett samhälle. desto fler storkonsumenter korruner det att finnas och desto fler kommer att få skador av sitt drickande.
Sveriges viktigaste medel för att begränsa tillgängligheten är alkohol— monopolen och prispolitiken. Den svenska alkoholpolitiken kompletterar dessa åtgärder med bl.a. följande:
— begränsning av den privata införseln — restriktiva regler för serveringstillstånd till restauranger — åldersgränser vid försäljning av alkoholdrycker — förebyggande verksamhet inom socialtjänst. hälso— och sjukvård
m.m. — allmän hälsoupplysning, information om alkoholens skadeverk- ningar m.m. Som nämnts tidigare har detta synsätt om tillgänglighetens betydelse för ett lands alkoholkonsumtion och skadeutveckling numera också anammats av WHO och ligger till grund för Europaregionens handlingsplan för att minska alkoholskadorna i Europa. Man kan också säga att WHO:s handlingsplan i sin rekommendation om en mångsidig alkoholpolitik exemplifierar med de alkoholpolitiska åtgärderna som vidtagits i de nordiska länderna.
Vid en internationell jämförelse har Sverige en relativt låg alkoholkon— sumtiori per capita, även om man tar hänsyn till den icke statistikförda konsumtionen. Till följd härav är också skadenivån lägre än ijämförbara
Prop. 1994/95: 19
industriländer. EES—avtalet och ett eventuellt medlemskap innebär dock att Sverige kommer närmare övriga Europa och därmed länder med en mindre restriktiv alkoholpolitik och med andra dryckesmönster och attityder till alkohol. Sett i ett längre tidsperspektiv kan det finnas risk för att våra höga svenska alkoholpriser på grund av marknadsanpassning och slopad gränskontroll kommer att påverkas nedåt. Det betyder att vi på lite längre sikt måste hitta alternativa strategier för att motverka effekterna av en försvagad prispolitik. Risken är annars att konsumtionen kommer att öka.
Bl.a. mot den här bakgrunden har regeringen tillsatt den alkoholpo- litiska kommissionen, som har haft som främsta uppgift att ta fram en strategi för att minska den totala alkoholkonsumtionen och begränsa alkoholens skadeverkningar. Det gäller därvid bl.a. förslag till hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet inom alkoholområdet kan förstärkas. Kommissionen har nyligen presenterat sina förslag för regeringen och slutbetänkandet (SOU 1994z24—29) är för närvarande föremål för remissbehandling.
16.3.3 Förhandlingsresultat Alkoholmonopolen
EEsvavtalet innebär att Sverige redan har åtagit sig att tillämpa gemenskapens regelverk om monopol. konkurrens och kvantitativa handelshinder.
Till detta avtal fogade Sverige, Norge, Finland och Island en gemen- sam förklaring, i vilken det uttalades att alkoholmonopolen i dessa länder grundas på viktiga hälso— och socialpolitiska hänsynstaganden. Någon motsatt ståndpunkt framfördes inte av EG—sidan. Deklarationen grundade sig på uppfattningen att monopolen var förenliga med EES-avtalets regler, eftersom ingen diskriminering sker mellan medborgare i unionen och medborgare i EFTA—länderna, samt på den möjlighet till undantag från varors fria rörlighet som EES—avtalet medger för att t.ex. skydda människors liv och hälsa.
Att de nordiska ländernas uppfattning inte delas av konunissionen framkom i kommissionens utlåtande över den svenska medlemsansökan. Därför inleddes utredande samtal mellan företrädare för den svenska regeringen och kommissionen.
Inom ramen för medlemskapsförhandlingarna har sedan en skriftväxling ägt rum mellan kommissionen och den svenska regeringen. Kommissio— nen har i skriftväxlingen erinrat om import—, export—. partihandels— och tillverkningsmonopolens oförenlighet med gemenskapens regelverk. Vad gäller detaljhandelsmonopolet anser kommissionen att om alla effekter som är diskriminerande mellan nationella varor och varor importerade från övriga medlemsländer avlägsnas finner den inte anledning för kommissionen att på eget initiativ vidta åtgärder mot detta monopol. Skrit'tväxlingen återfinns i bilaga 12.
I egenskap av rättsvårdande EG—institution brukar kommissionen ofta göra ställningstaganden av denna typ för att klargöra sin syn på huruvida
Prop. 1994/95 : 19
en företeelse, som t.ex. förekomsten av monopol, är förenlig med EG—rätten. Skrittväxlingen har därför juridiskt betydelse i det avseendet att kommissionen blir bunden av sitt ställningstagande under förutsättning att grunderna för ställningstagandet inte avsevärt förändras. Av betydelse i sammanhanget är också att medlemsstaterna formellt informerades om skriftväxlingen inom ramen för utvidgningskonferensen, vilket registrera— des i en till anslutningsfördragets slutakt fogad svensk förklaring. Denna mötte inga invändningar från medlemsstaternas sida.
1 skriftväxlingen påminns om att Sverige redan genom EES—avtalets bestämmelser har åtagit sig att tillämpa gemenskapens regelverk om monopol. Kommissionen anser därför de nänmda förhållandena vara tillämpliga redan fr.o.m. EES—avtalets ikraftträdande.
Kommissionen har sedan i ett brev till EFTA:s övervakningsmyndighet ESA informerat om skriftväxlingen och kommissionens ställningstagande.
Slutligen sägs att det — för att säkerställa att detaljhandelsmonopolets verksamhet är förenligt med gemenskapens regelverk — är av yttersta vikt att kommissionen blir delaktig i en nära och regelbunden övervakning.
Den svenska regeringen har i brev till kommissionen för sin del ställt sig bakom de principer som redovisats i kommissionens brev.
Skriftväxlingen har följts av expertsamtal mellan företrädare för den svenska regeringen och berörda tjänstegrenar inom kommissionen i syfte att precisera förutsättningar för att säkerställa att detaljhandelsmonopolet fungerar icke—diskriminerande. Vid de protokollförda samtalen har fastslagits att så länge medborgare och varor inom samarbetsområdet behandlas lika samt att objektiva och tydliga kriterier ligger till grund för de alkoholpolitiska regler som tillämpas i Sverige står dessa enligt konunissionen inte i strid med gemenskapens regler. Detta gäller även för detaljhandelsmonopolets verksamhet.
Samtalen resulterade vidare i att Konkurrensverket, förutom sin sedvanliga tillsyn på konkurrensområdet, kommer att särskilt övervaka att detaljhandelsmonopolet inte missbrukar sin dominerande ställning. Konkurrensverket skall rapportera direkt till kommissionen.
Resandebestämmelser
Liksom Danmark. Norge och Finland har Sverige också medgivits undantag från rådets direktiv 92/12/EEG fram till utgången av år 1996. Undantaget medger en rätt för Sverige att mängdmässigt begränsa den avgiftsfria införseln av sprit, vin och starköl även om de vid införsel redan är beskattade i ett annat medlemsland. Mängdmässigt får resanden till Sverige från annat medlemsland för privat bruk maximalt införa en liter starksprit eller tre liter Starkvin, fem liter vin och 15 liter öl. 1 dessa kvoter ingår de resandes införda skattefria varor (s.k. taxfree).
Efter utgången av år 1996 skall reglerna omförhandlas. Översynen skall då ske på samma sätt som den s.k. övergångsordningen för mervärdesskatt inom gemenskapen. Denna förlängs automatiskt om inte rådet enhälligt beslutar att den skall upphöra. Eftersom beslutet i rådet måste vara enhälligt kommer Sverige således även efter år 1996 — såvida
Prop. 1994/95: 19
207
inte nuvarande beslutsregler ändras — att i samverkan med övriga nordiska länder ha ett avgörande infiytande över införselmängdemas fortsatta giltighet.
När det gäller det svenska folkölet har överenskommits att skatteskill— naden mellan detta öl och starkölet får bestå i ytterligare tre år trots att skillnaden strider mot gemenskapens regler.
Till frågan om resandebestämmelsema anknyter också gemenskapens regler om avveckling av tullkontrollen vid gränsen mellan medlemslän- derna. Hur kontrollen av att införselbegränsningarna mellan Sverige och ett annat medlemsland efterlevs skall vara utformad utreds för närvarande av den utredning som tillkallades i december 1993. (Nya former för narkotikabekämpning m.m. i ett EU—perspektiv, dir. 1993z331.)
Remissinstanserna: Nykterhetsorganisationen IOGT _NTO har uttalat sitt missnöje med det förhandlingsresultat som uppnåtts inom alkoholområdet och anser att möjligheterna att föra en fortsatt restriktiv och framgångsrik alkoholpolitik försvagats. Även Ungdomens vaterhetsförbund har uttalat sitt missnöje med det svenska förhandlingsresultatet på det alkoholpo— litiska området. Förbundet avstyrker därför ett svenskt medlemskap. Miljöpartiet de Gröna anser att Sverige vid ett medlemskap inte längre kan upprätthålla sin alkoholpolitik. Socialstyrelsen har gjort bedömningen att ett medlemskap inte medför några väsentliga nackdelar för Sveriges del när det gäller de områden för vilka Socialstyrelsen har ett verksam- hetsansvar. Undantag kan möjligen göras för den del som rör åtgärder för att förebygga och komma till rätta med alkoholmissbruk. Socialstyrel— sen anser emellertid att de negativa verkningama av en utökad möjlighet till införsel av alkoholhaltiga drycker kan bemästras genom informations— insatser samt den möjlighet till samverkan mellan länderna som ges i Maastrichtavtalet.
Förbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen, TULL-K UST har framhållit att det kan bli svårt att bibehålla den svenska alkoholpo- litiken om den olagliga införseln av alkoholhaltiga drycker ökar som en följd av att gränskontrollerna avskaffas vid ett medlemskap. Sveriges köpmannaförbund anser att någon diskriminering inte bör göras mellan olika distributionsformer och företagstyper. Den svenska detaljhandeln bör därför på sikt ges en ökad frihet att sälja alkoholhaltiga drycker.
Svenska kyrkan understryker vikten av att alkohopolitiskt motiverade åtgärder vidtas för att minska den sociala utslagning som följer av en överkonsumtion av alkohol. Kyrkan har också pekat på behovet av förstärkta resurser för statlig och privat omsorg och vård av svårt alkoholberoende personer.
16.3.4 Allmänna överväganden
Överkonsumtion av alkohol för med sig omfattande sociala. medicinska och samhällsekonomiska problem. Detta är anledningen till att Sverige sedan lång tid tillbaka för en restriktiv alkoholpolitik.
Prop. 1994/95: 19
Samtidigt sker omfattande omvärldsförändringar som påverkar den hittills förda alkoholpolitiken. Enligt den alkoholpolitiska kommissionen behövs framöver — med tanke på den integrationsprocess som pågår i Europa och det intensifierade sociala och kulturella utbyte som kan förväntas — en kraftfull mobilisering på alkoholområdet för att begränsa konsumtionen, tränga tillbaka missbruket och motverka alkoholskadorna.
Nuvarande svenska alkoholpolitik bygger på en balans mellan höga skatter, restriktioner, information/opinionsbildning och behandlingsinsat- ser. Prisinstrumentet kommer att försvagas som alkoholpolitiskt medel. En tyngdpunktsförskjutning måste därför ske, där information, opinions— bildning och andra alkoholförebyggande insatser får en ökad betydelse i syfte att försöka få till stånd andra dryckesvanor i vårt land.
Riksdagen har den 10 juni 1994 beslutat (prop. 1993/94:150 bil. 5, bet. 1993/94zFiU20, rskr. 1993/94:454) att anvisa 75 miljoner kronor för olika alkohol— och drogpolitiska åtgärder under budgetåret 1994/95. Regeringen har den 30 juni 1994 uppdragit åt Folkhälsoinstitutet att ansvara för och leda det alkohol— och drogpolitiska arbetet som riksdagen beslutat om. Folkhälsoinstitutet skall snarast sammankalla en nationell ledningsgrupp som bl.a. skall arbeta fram en långsiktig handlingsplan.
Den nationella ledningsgruppen skall engagera andra myndigheter, organisationer och enskilda i det förebyggande arbetet samt verka för att en generell samordning av den preventiva strategin kommer till stånd. Ledningsgruppen skall stimulera och stödja en lokal och regional mobilisering inom det alkohol— och drogförebyggande arbetet, inte bara på myndighetsnivå utan också inom den ideella sektorn. Hälso— och sjukvården samt arbetslivet bör i större utsträckning involveras i det alkohol— och drogförebyggande arbetet. Insatser riktade till ungdomar bör också utgöra en viktig del i den ökade satsningen.
Vidare skall Folkhälsoinstitutet ta initiativ till att andra berörda myndigheter tillsammans utarbetar ett samlat program för forskning inom alkoholområdet.
För att genomföra de uppgifter som omfattas av uppdraget får Folkhälsoinstitutet disponera högst 50 miljoner kronor av de medel som riksdagen anvisat. De verksamheter som initieras inom ramen för regeringens uppdrag skall utvärderas och fortlöpande redovisas till regeringen.
Frågan om de svenska alkoholmonopolens förenlighet med gemen- skapsrätten aktualiseras redan genom EES—avtalet. Avtalet stadgar bl.a. i artikel 116 att ”de avtalsslutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings— och marknadsföringsvillkor föreligger mellan medborgare i EG:s medlemsstater och medborgare i EFTA—staterna”. Också ett antal andra artiklar i avtalet, främst de som rör varors fria rörelse, har betydelse för alkoholmonopolen. Hänsyn till människors liv och hälsa kan motivera undantag från dessa regler.
Den svenska alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala konsumtionen för att motverka medicinska och sociala alkoholskador är inte en fråga för gemenskapsrätten. Det är diskriminerande effekter av åtgärder för att nå målen som inte tillåts. EG—domstolens rättspraxis
l—l Rikxdngun IUI/4595. Ixmnl. Nr IU. Dr'l /.
Prop. 1994/95: 19
indikerar att importmonopol är förbjudna i sig, eftersom de anses vara diskriminerande till sin natur. Kommissionen anser att också export— och distributionsmonopol i sig är förbjudna. Däremot anses inte detalj- handelsmonopol vara diskriminerande till sin natur.
När det gäller de nuvarande import—, export—, tillverknings— och partihandelsmonoplen för spritdrycker. vin och starköl har riksdagen därför den 20 april 1994 beslutat i enlighet med regeringens prop. 1993/94:136 om riktlinjer för ett nytt tillståndssystem för import, export, tillverkning och partihandel med alkoholdrycker. Därmed har riksdagen godkänt avsikten att Vin & Sprit AB:s nuvarande monopol skall avskaffas och fr.o.m. den 1 januari 1995 ersättas av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem. En ny myndighet för tillståndsgivning, kontroll och tillsyn vad gäller hanteringen av alkoholdrycker skall inrättas fr.o.m. den 1 januari 1995. Regeringen avser till hösten återkomma till riksdagen med en proposition med de lagförslag som behövs för det nya tillstånds- systemet och inrättandet av den nya myndigheten.
Regeringen utgår — efter den skriftväxling som förevarit med konunis— sionen och den protokollsanteckning som gjorts i avtalet — ifrån att Systembolagets detaljhandelsmonopol kan bibehållas. men är medveten om att frågan, liksom alla andra EG—rättsliga regler, alltid kan bli föremål för EG—domstolens prövning. Mot bakgrund av att detalj— handelsmonolpolet är det mest betydelsefulla ur alkoholpolitiskt perspektiv, utgår regeringen från att Systembolaget gör sitt yttersta för att utforma verksamheten på ett sådant sätt att ingen tvekan uppstår om dess icke—diskriminerande behandling av varor från övriga EU—länder.
Grundläggande för svensk alkoholpolitik under hela 1900—talet har varit en strävan att begränsa utrymmet för marknadskraftema, dvs. konkurrens och privat vinstintresse. Motivet har varit övertygelsen art konkurrens och privat vinstintresse leder till aktiv marknadsföring och aktiv försäljning och därmed ökad konsumtion. Ju fier privata företag som får ett intresse av att alkoholförsäljningen ökar. desto bättre kommer alkoholdryckerna att hävda sig i konkurrensen om människornas pengar. När det gäller en sektor som samhället inte vill skall växa, är marknads- mekanismer som konkurrens och vinstintresse inte särskilt lämpliga medel.
Principen att inte godta att privata vinstintressen blir styrande i alkoholhanteringen har enligt regeringens uppfattning fortsatt giltighet och är en betydelsfull grundsats när staten skall utforma regler för marknadsföring av och riktlinjer för detaljhandeln med alkoholdrycker. Inom de områden där alkoholmonopolen skall avvecklas, dvs. import och partihandel, får principen en ny innebörd. Tidigare var grunden för det statliga agerandet att hålla privata vinstintressen borta från alkoholhan- teringen. N u blir grundsatsen att marknadskrafterna skall kontrolleras via ett system med tillstånd, tillsyn och sanktioner. som skall hanteras av en ny alkoholmyrrdighet.
Prop. 1994/95: 19
16.4 Narkotikafrågor
16.4.1 Narkotikafrågorna inom unionen
Unionens medlemsländer har under många år samarbetat för att bekämpa narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet. Vid Europeiska rådets möte i Rom i december 1990 godkändes den första europeiska planen för bekämpning av narkotika. Narkotikaproblemet ses där som ett globalt problem som kräver samarbete över nations— och sektorsgränser. Såväl kontrollåtgärder som åtgärder för att minska efterfrågan behövs för att komma till rätta med problemen. Kommissionen har nyligen presenterat sitt förslag (COM (94) 234 final) till ny handlingsplan omfattande efterfrågedämpande åtgärder, insatser för att bekämpa illegal handel samt insatser på internationell nivå.
Samarbetet mellan medlemsländerna har hittills skett huvudsakligen utanför det formella samarbetet inom gemenskapen. Inom några områden har dock åtgärder vidtagits på gemenskapsnivå. Så ratificerade gemenska- pen som sådan 1988 års konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Det finns också lagstiftning på gemenskapsnivå för kontroll av handeln med s.k. prekursorer och andra kemikalier som kan användas vid illegal tillverkning av narkotika (förordningarna (EEG) 3677/90, 900/92 och 3769/92 samt direktiv 92/109/EEG). Lagstiftningen gäller både handel mellan medlemsländer och handel med tredje land. Likaså har ett direktiv (91/308/EEG) antagits om penningtvätt.
Vidare har rådet beslutat (förordning 302/93/EEG) att inrätta ett europeiskt observatorium för narkotikafrågor (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, EMCDDA) med placering i Lissabon. Observatoriets uppgift är att i samarbete med medlemsländerna samla in, sammanställa och sprida objektiv, tillförlitlig och jämförbar information om narkotika och narkotikamissbruk. Vidare skall man organisera seminarier och studier. Observatoriet, som kommer att vara fullt verksamt tidigast under sommaren 1995, kommer att under de tre första åren ge prioritet åt frågor kring efterfrågeminskning. Efterhand kommer även andra narkotikarelaterade frågor att belysas. såsom kontroll av handeln med narkotika, psykotropa ämnen och prekursorer.
Genom unionsfördraget tas bekämpningen av narkotikamissbruk upp som en fråga av gemensamt intresse. Narkotikafrågorna täcks nu in i Maastrichtfördragets samtliga tre pelare; hälsofrågorna i första pelaren (artikel 129), internationella aspekter i den andra och övervakning/- kontroll i den tredje pelaren. Förslaget till ny europeisk plan för bekämpning av narkotika är anpassad till dessa strukturer och de utökade möjligheter till samarbete som de ger.
Artikel 129 har beskrivits i det föregående. I artikeln sägs att gemen- skapen skall bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser. Gemenskapens insatser skall inriktas på att förebygga sjukdomar genom att främja forskning om deras orsaker och överföring samt genom hälsoupplysning och hälsoundervisning. I detta sammanhang nämns bekämpning av narkotikamissbruk särskilt.
Europeiska unionen har ett omfattande bistånd till länder utanför
Prop. 1994/95 : 19
unionen. Inom ramen för PHARE—programmet pågår ett särskilt projekt för att utveckla åtgärder mot narkotika i Central— och Östeuropa. Programmet syftar till att hjälpa mottagarländema att utveckla nationella narkotikastrategier. Insatser inriktas bl.a. mot efterfrågedämpande åtgärder och hjälp till att bygga upp lagstiftning och kontroll kring prekursorer och penningtvätt. I planerna ingår också att sätta upp nationella och regionala narkotikainformationssystem som skall hinna kopplas till det europeiska narkotikaobservatoriet i Lissabon.
Europeiska rådet har uttalat att slopandet av de inre gränserna inte får ske på bekostnad av människors säkerhet, utan att säkerheten tvärtom kommer att kunna värnas på ett effektivare sätt i framtiden genom ett systematiskt samarbete mellan medlemsländerna. Man har därför förutsatt att kompensatoriska åtgärder av olika slag skall införas för att väga upp det bortfall i fråga om kontroll som den fria rörligheten innebär. I enlighet med artikel K.1 (punkt 4, 8, och 9) i Maastrichtfördraget kommer åtgärder att vidtagas för att förhindra att den inre marknaden med fri rörlighet utnyttjas för narkotikasmuggling eller annan internatio- nell brottslighet.
Hit hör exempelvis ett ökat tull— och polissamarbete och en utveckling av teknik och arbetsmetoder hos berörda myndigheter med bl.a. Europolzs särskilda narkotikaunderrättelseenhet och tullens utökade samarbete inom ramen för Customs Information System (CIS). Till de kompensatoriska åtgärderna hör också den skärpning av kontrollen vid de yttre gränserna som skall genomföras och som regleras i den yttre gränskontrollkonventionen.
Kontrollfrågorna behandlas närmare i avsnitt 29 om rättsliga och inrikes frågor.
16.4.2 Svensk narkotikapolitik
Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har antagits av en enig riksdag som uttryck för en starkt avvisande hållning till all icke—medicinsk användning av narkotika.
Den vägledande principen för den svenska narkotikapolitiken är att samhällets samlade insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap om att all icke—medicinsk användning av narkotika är oacceptabel. Narkoti— kapolitiken bygger på ett nära samspel mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikamiss- brukare. Olika typer av åtgärder förstärker och kompletterar varandra och efterfrågedämpande och utbudsbegränsande åtgärder tillmäts samma betydelse. I Sverige råder också en vidsträckt värdegemenskap kring denna politik och insatser mot narkotika är högt prioriterade inom tullen, polisen, åklagarväsendet. kriminalvården, socialtjänsten, skolan och olika fritidsverksamheter. Frivilliga organisationer och folkrörelser bidrar genom information och opinionsbildning till att förebygga en spridning av narkotika i landet.
EES—avtalet innebär att Sverige redan åtagit sig att tillämpa gemenska- pens regelverk om kontroll av handel med prekursorer och andra
Prop. 1994/95:19
IJ k)
kemikalier som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning. De regler som gäller i Sverige sedan den 1 juli 1993 för kontroll över sådana ämnen (lagen [1992:860] om kontroll av narkotika) är förenliga med gemenskapens regler på området.
Rådet har den 10 juni 1991 antagit ett direktiv (91/308/EEG) om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar. Sverige har genom EES—avtalet anpassat sin lagstiftning till direktivets innehåll.
Samarbetet om inrikespolitiska och rättsliga frågor, den s.k. tredje pelaren, omfattar bl.a. en förstärkt yttre gränskontroll gentemot länder utanför unionen och ett utvidgat samarbete mellan medlemsländernas polis- och tullmyndigheter. Sverige kommer att medverka fullt ut i samarbetet mot illegal handel med narkotika och andra former av internationell brottslighet.
Remissinstanserna: Nykterhetsförbundet IOGT —NT 0 anser att det krävs fortsatta gränskontroller för att bedriva en effektiv narkotikabekämpning och att en hänvisning enbart till polissamarbetet inte är tillräcklig. Även Ungdomens vaterlzetsförbund har ifrågasatt det inomeuropeiska samarbetets betydelse för en effektiv narkotikabekämpning. Förbundet avstyrker ett svenskt medlemskap av narkotikapolitiska skäl. Miljöpartiet de Gröna avser att risken för ökad narkotikasmuggling till Sverige är ett starkt argument mot ett medlemskap. Svenska Kyrkan anser att de problem som följer med öppna gränser och större rörlighet bör mötas med en effektiv bevakning av unionens yttre gräns samt ökade resurser till tull och polis. Socialstyrelsen framhåller att avskaffade gränskontrol- ler kan innebära vissa nackdelar i fråga om Sveriges möjligheter till kontroll av den olagliga införseln av narkotika men bedömer att de utökade möjligheterna till polisiärt samarbete inom unionens ram motverkar dessa effekter. Generaltullstyrelsen anser att avskaffandet av gränskontroller ställer krav på kompensatoriska åtgärder för att tullen skall ges möjlighet att bedriva ett kontrollarbete även i den in- tra—kommunautära trafiken. Förbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen, TULL—KUST, framhåller att de kontrollmoment som tulltjänstemännen i dag utför vid gränsen måste kompenseras och att resurser som frigörs när denna verksamhet upphör bör användas inom tullen för bekämpning av bl.a. narkotika.
16.4.3 Allmänna överväganden
Sverige har en framgångsrik och konsekvent genomförd narkotikapolitik med en bred politisk och folklig förankring. Stora insatser har gjorts för att utveckla såväl narkotikakontrollen som förebyggande insatser och vård och behandling. Som ett resultat av denna politik har Sverige i dag en, i internationell jämförelse, relativt god narkotikasituation. Det finns därför inte några skäl att förändra den svenska narkotikapolitiken vid ett medlemskap.
Kampen mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet är prioritera-
Prop. 1994/95: 19
de områden inom gemenskapen som i och med Maastrichtfördraget också har. fått ett nytt mandat på detta område. Ett nytt narkotikaprogram är under utarbetning. Detta program kommer att bygga på de grunder som fastlades i Rom år 1990 och skall utvecklas i samråd med medlemslän- derna.
Gemenskapens regelsystem och den policy som kommer till uttryck i narkotikaprogrammet stämmer väl överens med den svenska narkotikapo- litiken. Som medlem kommer Sverige att fullt ut delta i de fora som kommer att påverka den europeiska utvecklingen på narkotikaområdet.
Vid Europeiska rådets möte i oktober 1993 förklarade man att samarbetet mellan medlemsländerna måste ge garantier för att den fria rörligheten för varor och personer inte uppnås på bekostnad av säkerhe- ten, utan att denna tvärtom skall förbättras genom ett organiserat samarbete. Man är nu i färd med att utveckla en rad åtgärder som skall hindra att en avskaffad kontroll vid de inre gränserna leder till ökad internationell brottslighet och därmed ökat narkotikamissbruk.
Att grånskontrollen har betydelse när det gäller att dämpa inflödet av narkotika och därigenom bidrar till att förverkliga en restriktiv narkotika— politik är således klart. Med stöd av regeringens bemyndigande till— kallades i december 1993 en särskild utredning Nya former för narkotika- bekämpning m.m. i ett EU—perspektiv (dir. 1993:131) för att se över lagstiftning m.m. i sammanhang med kontroll av inre gräns.
Det går emellertid inte att bortse från att den slumpmässiga gränskon- troll som vi i dag har utgör ett avskräckande inslag och att den därmed också har en preventiv effekt på den småskaliga smugglingen. I synnerhet gäller detta för personer som överväger att ta in narkotika i Sverige för eget bruk. Sverige måste därför, vid sidan av en skärpt gränsbevakning i nya former avseende illegal narkotikatrafik med alla hittillsvarande medel fortsätta kampen för ett narkotikafritt Sverige.
Även vid ett medlemskap förblir Sveriges efterfrågedämpande åtgärder en nationell angelägenhet. Det finns inga planer på någon harmonisering på dessa områden. Unionen avser dock att stärka sina insatser. Som medlem i unionen kommer Sverige att få tillgång till detta utökade samarbete och aktivt kunna delta i skapandet av ett europeiskt narkotikap- rogram.
Prop. 1994/95: 19
17 Jämställdhetspolitiska frågor
Regeringens bedömning: Principen om lika lön för lika arbete är fastslagen redan i Romfördraget vilket innebär att enskilda kan åberopa fördragets bestämmelser härom inför nationell domstol. Genom sekundärlagstiftning och rättspraxis har principen utvecklats vidare. Den svenska jämställdhetslagen uppfyller EG—rättens krav. Inriktningen av den svenska jämställdhetspolitiken kommer även vid ett medlemskap att beslutas nationellt.
Som medlem i EU får Sverige möjlighet att delta i det omfattande jämställdhetsarbete som, vid sidan av lagstiftningarbetet, sker på central nivå inom gemenskapen, t.ex. via program, projekt och nätverk. Sverige bör aktivt driva frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män i ett europeiskt perspektiv och därmed bidra till att europeiska kvinnors ställning stärks.
Det arbete som i EU bedrivs på jämställdhetsområdet består både av utarbetande av minirnilagstiftning och av program— och projektverksam- het. Grunden för arbetet utgörs av artikel 119 i Romfördraget vilken slår fast principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete. Med lön avses förutom gängse grund— eller minimilön alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförrnåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen.
Medlemsländernas skyldigheter i fråga om den praktiska tillämpningen av denna princip har med stöd av artikel 100 i Romfördraget närmare konkretiserats i det s.k. likalönedirektivet (75/117/EEG) från år 1975 som behandlar lika lön för lika arbete men också för likvärdigt arbete. Ytterligare fyra direktiv stadgar med stöd av artiklarna 100 och 235 i Romfördraget principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (tillgång till anställning, yrkesutbildning, befordran och arbetsvillkor) och när det gäller social trygghet inklusive företags— eller yrkesbaseradc trygghetssystem. Därutöver antog rådet i oktober 1992 med stöd av artikel 1 18 a ett direktiv om hälsa och säkerhet i arbetet för gravida kvinnor. Reglerna omfattas av EES—avtalet och har närmare beskrivits i prop. 1991/92:170 bil. 10 samt prop. 1993/941203.
Genom det till Maastrichtfördragets Sociala protokoll fogade avtalet om socialpolitik som närmare beskrivs i avsnitt 18. har rådet fått utökad kompetens (artikel 2.1—2), bl.a. på jämställdhetsområdet. Beslut om minimilagstiftning i frågor som rör jämställdhet mellan kvinnor och män vad avser möjligheter på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet kan, såvida beslutet inte rör social trygghet eller socialt skydd, fattas med kvalificerad majoritet. Några förslag om sådana beslut föreligger ännu inte.
Prop. 1994/95 : 19
Rättspraxis
Både artikel 119 i Romfördraget och direktiven om lika lön och likabehandling har resulterat i en omfattande rättspraxis. Utvecklingen av likabehandlingsreglema har bildat utgångSpunkt för många av de principer som allmänt rör förhållandet mellan EG—rätt och nationell rätt. Målen om lika lön behandlar i huvudsak frågan om vilka kriterier en arbetsgivare får använda sig av för att göra skillnad mellan kvinnliga och manliga arbetstagare och är ofta principiellt utformade. De har på så sätt kommit att vara vägledande, inte bara när det gäller lika lön utan på hela jämställdhetsområdet.
Likalöneprincipen har, genom bl.a. domstolens avgörande i målet 43/75 Defrenne II [1976] ECR s. 455 givits direkt effekt i medlemslän- derna. l målet uttalade domstolen att principen om lika lön i artikel 119 kan göras gällande av enskilda inför nationella domStolar. De nationella domstolarna måste se till att de rättigheter som artikeln skyddar iakttas. särskilt när det gäller lönediskriminering som beror på lagar eller kollektivavtal och när kvinnor och män får olika lön för lika arbete hos samma privata eller offentliga arbetsgivare. Domstolen har vidare i flera domar uttalat sig om direktivens vertikala direkta effekt, dvs. att direktiven kan åberopas direkt mot staten i en tvist i nationell domstol. Det gäller t.ex. artikel 5 i likabehandlingsdirektivet som har direkt effekt i förhållande till en statlig myndighet när denna handlar som arbetsgiva— re. Frågan om likalönedirektivets direkta effekt har varit uppe i flera mål men inte prövats. till stor del beroende på att artikel 119 visat sig mer användbar.
Svensk anpassning
De regler och den rättspraxis som vuxit fram inom EG på jämställd— hetsområdet gäller i Sverige som nämnts tidigare redan genom EES—avt- alet (artiklarna 69 och 70 samt bilaga XVIII). Den lagstiftning som huvudsakligen berörs är jämställdhetslagen (199lz433'). Lagen är anpassad till EG:s regler (prop. 1990/91:113, bet. 1990/91:AU17, rskr. 1990/91 12.88). En fördjupad redovisning av EG—rätten på likalöneområdet har utförts av Löneskillnadsutredningen i betänkandet (SOU 1993:7) Löneskillnader och lönediskriminering. Utredningen konstaterar att jämställdhetslagens bestämmelser om lika lön uppfyller EG—rättens krav.
Samarbetet i övrigt
Vid sidan av lagstiftningsarbetet sker det centrala jämställdhetsarbetet inom EU i stor utsträckning via program, projekt och nätverk. Grunden för det nu pågående samarbetet utgörs av det tredje jämställdhetspro- grammet som kommissionen lade fram år 1990 och som gäller för åren 1991—1995. Tonvikten i programmet rör aktiviteter som bidrar till att lagstiftningen på området tillämpas och utvecklas samt åtgärder för att förbättra kvinnors villkor på arbetsmarknaden och öka deras status i
Prop. 1994/95: 19
216
samhället, inte minst i beslutande organ. Inom Europaparlamentet finns ett särskilt utskott för jämställdhetsfrågor (Committee on Women 's Rights).
Remissinstansema:
Jämställdhetsombudsmannen, JÄMO, pekar på den möjlighet som medlemskapet ger till påverkan av beslutsprocessen inom unionen men framhåller att frågan om jämstställdhet mellan män och kvinnor i första hand är en nationell fråga och således beroende av inriktningen på den svenska jämställdhetspolitiken. Folkpartiet liberalernas kvinnoförbund anser att en positiv utveckling av samhällsekonomin i stort är den bästa förutsättningen för det fortsatta jämställdhetsarbetet och gör därför bedömningen att ett medlemskap är till fördel för svenska kvinnor genom den tillväxt som förväntas följa av medlemskapet. Miljöpartiet de Gröna ifrågasätter att Sverige vid ett medlemskap kan fortsätta att vara en förebild för andra länder i jämställdhetsfrågor.
Allrrzänna överväganden
Den utredning som haft att belysa konsekvenserna för den sociala välfärden och jämställdheten i Sverige vid olika former av deltagande i den västeuropeiska integrationen, anför i sitt betänkande EG, Kvinnorna och Välfärden (SOU 1993:117) att det inom EG ställs stora förväntningar på en aktiv svensk medverkan när det gäller jämställdhetsfrågor. Beslut om inriktningen av välfärds— och jämställdhetspolitiken kommer också i fortsättningen att fattas i Sverige. Utredningen anser att ett EU—medle- msskap ger Sverige den bästa ekonomiska tillväxten och att det ger förutsättningar för social välfärd och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Sverige ses av'många EU—länder som föregångare på jämställdhetsom- rådet. Även om inriktningen av jämställdhetspolitiken också framöver är en nationell fråga är det angeläget och önskvärt att Sverige med kraft driver frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män också i ett europeiskt perspektiv. Tillsammans med övriga nordiska länder har Sverige goda möjligheter att bidra till att europeiska kvinnors ställning stärks. Samtidigt finns erfarenheter i Europa som kan tas till- vara i det nationella arbetet för jämställdhet.
Prop. 1994/95:19
18 Arbetsmarknads— och arbetslivsfrågor
Regeringens bedömning: Arbetsmarknadspolitikens utformning är inom EU huvudsakligen en nationell angelägenhet. Sverige kommer naturligtvis även som medlem i EU att fortsätta att driva en aktiv politik i kampen mot arbetslösheten. Frågorna om att öka tillväxten och bekämpa arbetslösheten är prioriterade även inom EU. Ett svenskt EU—medlemskap möjliggör samordnade insatser över nationsgränserna vilket är nödvändigt för att arbetslösheten framgångsrikt skall kunna bekämpas.
Det är också först vid ett medlemskap som Sverige får möjlighet att delta i olika programaktiviteter som finansieras via EG:s socialfond och vars syfte bl.a. är att förbättra tillväxten och skapa nya arbeten.
Redan genom EES—avtalet sker en anpassning till EG:s regelverk inom arbetsmiljö— och arbetsrättsornrådena och såvitt avser området personers rörlighet.
Genom Maastrichtfördragets s.k. sociala protokoll ges arbets- marknadens parter en stärkt roll inom EU.
Ett EU—medlemskap ger helt andra möjligheter än EES—avtalet att aktivt delta i och påverka utformningen av gemenskapens lagstift- ning och fortsatta arbete på detta område liksom på andra områden. Det är först genom ett fullvärdigt deltagande i gemenskapens institutioner, kommittéer, expertgrupper. program— och andra aktiviteter som detta kan ske. I flera medlemsländer och inom EG-kommissionen finns ett betydande intresse för svenska erfarenheter inom arbetsmarknads— och arbetslivsområdet.
I och med mediemskapsförhandlingarna och anslutningsfördraget har Sverige erhållit försäkringar beträffande rådande svensk praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor, särskilt såvitt avser systemet att villkor i arbetslivet fastställs i kollektivava mellan arbetsmarkna- dens parter.
18.1 Den sociala dimensionen
Redan i ingressen till Romfördraget slås fast att ett väsentligt mål för gemenskapens strävanden är att fortgående förbättra medborgarnas levnads— och arbetsvillkor. Skrivningarna i Romfördragets avsnitt om t.ex. fri rörlighet för personer, socialpolitik och ekonomisk och social samhörighet, och åtgärder som vidtagits på grundval av fördragsbe- stämmelserna, visar att gemenskapsarbetet redan från början haft en social dimension.
Den sociala dimensionen och ”social policy”, är begrepp som i EU—sammanhang i första hand omfattar de områden som i Sverige i huvudsak hänförs till arbetsmarknadsfrågor i vid mening: rent arbets- rättsliga frågor, arbetsmiljö— och andra arbetslivsfrågor, sysselsättnings-
,
Prop. 1994/95: 19
frågor samt jämställdhet inom arbetslivet. Men därutöver omfattas även frågor som rör handikappade, de äldres situation och åtgärder till stöd för missgynnade grupper i samhället.
Den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft år 1987, innebar en förstärkning av EG—samarbetet på det sociala området, särskilt vad avser arbetsmiljöfrågoma.
Målsättningen att stärka samarbetet på den sociala dimensionens område resulterade i december 1989 i antagandet av EG.-s sociala stadga vars fulla namn är Europeiska gemenskapens stadga om grundläggande sociala rättigheter för arbetstagare. Denna stadga, som antogs genom en högtidlig deklaration underskriven av elva medlemsländers stats— och regeringschefer — Storbritannien ställde sig utanför — är att betrakta som ett allmänt åtagande för medlemsländerna att se till att de grundläggande sociala rättigheter som stadgan behandlar garanteras i respektive land. I anslutning till antagandet av den sociala stadgan presenterade kommissio- nen ett handlingsprogram för dess genomförande.
Den gemensamma arbetsmarknaden
För en redovisning av den gemensamma arbetsmarknaden, som är förverkligad såväl inom EG som i EES, hänvisas till avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital ( 11).
18.1.1 Sociala protokollet
Frågan om en utvidgning av gemenskapskompetensen på det sociala området blev en svår stötesten under Maastrichtmötet. Man lyckades på grund av Storbritanniens motstånd inte .uppnå enighet i detta avseende.
De övriga elva medlemsländerna ingick dock ett mellanstatligt avtal utanför fördraget där man förbinder sig till ytterligare insatser inom det sociala området. I ett särskilt protokoll som slöts mellan samtliga medlemsländer — det s.k. sociala protokollet — medger Storbritannien att de övriga elva medlemsländerna går vidare i det gemensamma arbetet på det sociala området med utnyttjande och hjälp av gemenskapens institutioner och procedurer, utan att Storbritannien tar del i vare sig förberedelsearbete eller beslut. Avtalet mellan de elva fogades till det sociala protokollet som en bilaga. Vanligen används — så även här nedan — beteckningen ”sociala protokollet” med syftning på såväl det särskilda protokollet som det till detta fogade avtalet mellan de elva.
Det sociala protokollet innebär utökad kompetens för gemenskapen och utvidgat område för majoritetsbeslut.
Enligt det sociala protokollet skall gemenskapen och medlemsstaterna ha som målsättning att främja sysselsättning. förbättrade levnads— och arbetsförhållanden, ett fullgott socialt skydd, dialogen mellan arbets- marknadens parter samt utvecklingen av mänskliga resurser som ett medel att uppnå varaktigt hög sysselsättning och bekämpa utslagning. Vid genomförandet av åtgärder i dessa syften skall hänsyn tas till olika former av nationell praxis, i synnerhet på avtalsområdet.
Prop. 1994/95: 19
För att förverkliga målen skall gemenskapen understödja och komplet- tera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden: förbättringar av arbetsmiljön, arbetsvillkor, information till och samråd med arbets- tagarna, järnställdhet vad avser möjligheterna på arbetsmarknaden och behandling i arbetslivet samt inträde på arbetsmarknaden av personer som står utanför denna. För detta ändamål kan rådet med kvalificerad majoritet (minst 44 röster) fatta beslut om direktiv som fastställer minimikrav på dessa områden.
Rådet skall med enhällighet (bland de elva) fatta beslut om direktiv på följande områden: social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna, skydd för arbetstagarna då deras anställningsavtal hävs, företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, anställningsvillkor för tredjelandsmedborgare och ekonomiska bidrag för sysselsättningsfrämjande åtgärder.
Det sociala protokollet ger arbetsmarknadens parter och de kollektivav- tal de sluter en stärkt roll irtom EU. En ny samrådsprocedur införs vilken, om parterna så önskar, kan leda till avtal på EU—nivå.
Kommissionen skall. enligt denna procedur, samråda med arbets- marknadens parter innan den lägger fram förslag inom arbetsmark- nadsområdet i syfte att klarlägga de följder en reglering kan få. Finner kommissionen att en EG—reglering behövs, fordras samråd med parterna över förslaget. Om parterna så önskar kan de själva lösa frågan genom avtal på EU—nivå. Kommer parterna överens i avtal kan avtalet tillämpas enligt de förfaranden som gäller för arbetsmarknadens parter i de olika medlemsstaterna eller genom beslut i EU—rådet. Kommer parterna inte överens inom nio månader återgår initiativet till kommissionen.
1 det sociala protokollet stadgas uttrycldigen att en medlemsstat kan överlåta åt arbetsmarknadens parter att införliva direktiv i den nationella rättsordningen. Samtidigt anges att den berörda medlemsstaten skall vidta nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna säkerställa de resultat som föreskrivs i direktivet. Enligt det meddelande som kommissionen utarbetat och som har till syfte att klarlägga det sociala protokollets tillämpning anger kommissionen att ordalydelsen skall förstås så att den berörda medlemsstaten skall se till att det finns förfaringssätt och procedurer att ta till om det uppstår brister i införlivandet genom kollektivavtal. Syftet är att se till att de arbetstagare som berörs i praktiken tillförsäkras rättigheterna enligt direktivet. Kommissionen understryker också att ordalydelsen skall tillämpas med hänsyn tagen till de olika former av nationella system som finns, särskilt såvitt avser avtalsförhållanden.
Av det sociala protokollet framgår också uttryckligen att gemenskapen inte skall reglera frågor om löner, föreningsrätt, strejkrätt och rätt till lockout.
I november 1993 presenterade kommissionen en uppmärksammad grönbok om europeisk socialpolitik — alternativ för unionen, som avses följas av en vitbok med specifika åtgärdsförslag under senare delen av år 1994. Inför kommissionens arbete med att utarbeta denna vitbok har Sverige i mars 1994 lämnat svar, genom kommentarer och förslag, på de frågeställningar som tagits upp i grönboken.
Prop. 1994/95: 19
Vid behandlingen i medlemskapsförhandlingarna av Maastrichtför— dragets sociala protokoll underströks från svensk sida den svenska traditionen att villkor i arbetslivet fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Denna fråga redovisas närmare i avsnittet om arbetsrätt.
18.1.2 EES—avtalet
Frågor som rör den sociala dimensionen av det europeiska integrations- arbetet finns med som viktiga element i EES—avtalet. De centrala frågorna på den sociala dimensionens område behandlas huvudsakligen i de avsnitt i avtalet som avser personers rörlighet respektive ”socialpolit- ik” (social policy). Inom området ”socialpolitik” täcker avtalet ett antal EG—direktiv som gäller arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet. Vidare förutses i avtalet på det socialpolitiska området också ett samarbete i form av program, expertkontakter, informationsutbyte, gemensamma seminarier etc.
Den sociala dialogen — som ju är ett viktigt inslag i den sociala dimensionen — behandlas också i EES—avtalet.
EFTA—länderna har också, i en deklaration som fogats till avtalet, ställt sig bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i EG:s sociala stadga.
Som framgått ovan finns merparten av EG:s regelverk på den sociala dimensionens område med i EES—avtalet.
18.1.3 Medlemskapets innebörd
Givetvis ligger, på den sociala dimensionens område, liksom på andra områden, den största skillnaden mellan EES och ett EU—medlemskap i det förhållandet att ett medlemskap ger helt andra möjligheter att aktivt delta i, och påverka, utformningen av riktlinjerna för gemenskapens fortsatta arbete på området genom fullvärdigt deltagande i gemenskapens institutioner, kommittéer, expertgrupper, program— och andra aktiviteter. I fiera medlemsländer och inom EG—kommissionen finns ett betydande intresse för svenska erfarenheter på detta område. Genom ett med- lemskap skulle bättre förutsättningar skapas för att i det fortsatta gemenskapsarbetet i frågor som gäller den sociala dimensionen föra in svenska erfarenheter och vinna gehör för viktiga svenska principer och värderingar.
LO har anfört att såväl det politiska som det fackliga inflytandet över EU:s beslut i för löntagarna viktiga frågor skulle öka vid svenskt medlemskap. TCO har anfört liknande synpunkter och framhållit att möjligheterna till fackligt infiytande i beslutsprocessen skulle öka väsentligt vid ett medlemskap jämfört med under EES—avtalet. SAF har pekat på det inflytande över EU:s framtida utveckling som enbart medlemskap ger. Även Samhall AB har anfört liknande synpunkter och framhåller att svenska arbetsmarknadspolitiska organ har en viktig roll att spela som idégivare och erfarenhetsbank i den dialog kring en mer
Prop. 1994/95: 19
221
aktiv arbetsmarknadspolitik som nu börjar skönjas inom EU.
Den del av EG:s regelverk — såväl fördragstext som sekundärlagstift- ning — som behandlar den europeiska socialfondens- verksamhet, och också vissa program/aktiviteter som har nära anknytning till denna omfattas inte av EES—avtalet. Socialfonden behandlas närmare under avsnittet om sysselsättning. De frågor som berör strukturfondema och som aktualiserats i medlemskapsförhandlingama behandlas i avsnittet om regionalpolitiska frågor (24).
18 .2 Sysselsättning
Arbetsmarknadspolitiken är huvudsakligen en nationell angelägenhet inom EU. I och med grönboken och vitboken så har ambitionerna höjts inom gemenskapen. Ett visst samarbete inom gemenskapen förekommer. EG:s strukturfonder har t.ex. som en viktig uppgift att motverka arbetslöshet dels regionalt dels för vissa utsatta grupper som långtidsarbetslösa och ungdomar.
18.2.1 Socialfonden
Europeiska socialfonden (ESF) har genom omfattande ekonomiskt stöd till utbildning och sysselsättning i hög grad bidragit till att komplettera och utveckla nationella åtgärder, särskilt för ungdomar och långtids- arbetslösa, (Mål 3).
Socialfondens verksamhet har utvidgats, som en följd av den nyligen genomförda revisionen av fondens stadgar, för att kunna svara mot de krav som arbetsmarknaden ställer på medlemsstaterna. I dess uppgifter ingår nu utvecklingen av mänskliga resurser i vid mening samt att förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera. Socialfonden skall se till att principen om jämställdhet mellan kvinnor och män respekteras vid genomförandet av åtgärder som hnansieras av fonden.
Ett nytt Mål 4 har formulerats med syfte att underlätta arbetstagarnas anpassning till förändringar inom industrin och inom produktionssyste— men. Detta innebär inte bara att man vidtar förebyggande åtgärder i kampen mot arbetslösheten utan även bidrar till konkurrenskraft och tillväxt.
Som ett svar på social och ekonomisk förändring och på gemensamma förändringar som medlemsstaterna ställs inför, har ett antal program och utbytesverksamheter utvecklats. Dessa har lett till att stora och fram— gångsrika nätverk skapats för att initiera erfarenhetsutbyte. Genom utbytesprogram har man försökt identifiera och utvärdera innovationsåt— gärder. Ett sådant program är ERGO II, i vilket Sverige deltar. I detta program utvärderar man projekt och bedriver forskning för att utveckla arbetsmetoder att bekämpa långtidsarbetslöshet.
Prop. 1994/95:19
18.2.2 EU—initiativ för ökad sysselsättning
Under de senaste åren har åtgärder för att tackla problemen med den bristande tillväxten och den tilltagande arbetslösheten diskuterats på högsta nivå.
I december 1992 togs ett beslut vid Europeiska rådets möte i Edinburgh om ett s.k. tillväxtinitiativ. Detta, som syftar till att öka tillväxten år 1994 med 0,6% och samtidigt skapa 450 000 nya jobb, utvidgades sedan ytterligare vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993.
I maj 1993 presenterade kommissionen ett ramprogram för ökad sysselsättning. ,
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn är 1993 presenterade EG—kommissionens president Delors, en plan för att vända utvecklingen. Planen betonar bl.a. vikten av att konsolidera den inre marknaden och gå vidare mot den ekonomiska och monetära unionen, ökade infrastrukturin- vesteringar, förändringar i utbildningssystemen med satsningar på kontinuerlig utbildning, och vikten av att föra en mer aktiv arbets- marknadspolitik, varvid bl.a. hänvisades till det svenska systemet. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel i december 1993 presenterade Delors den av kommissionen, i samarbete med medlemsländerna. utarbetade vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning — utmaningar och vägar framåt inför det 21:a århundradet som grundar sig på denna plan. Det Europeiska rådet antog härvid, med vitboken som grund. ett omfattande handlingsprogram. Detta program följdes upp i diskussioner vid Europeiska rådets möte på Korfu i juni 1994. I den del av konklusio- nema från Korfumötet. som särskilt avser åtgärder för att förbättra läget på arbetsmarknaden, framhölls bl.a. att ansträngningarna för att främja sysselsättning för ungdomar och att bekämpa långtidsarbetslösheten särskilt bör prioriteras. Återigen betonas vikten av en kontinuerlig kompetensökning av arbetskraften. Utbildning och praktik är åtgärder som bör kunna erbjudas de på arbetsmarknaden svaga grupperna för att göra det möjligt för dem att delta i arbetslivet. Hög kompetens hos arbetskraften är även en förutsättning vid nödvändiga strukturförändring- ar för att skapa nya arbetstillfällen.
Även i grönboken om den framtida europeiska socialpolitiken utgör sysselsättningsfrågorna en central del. Här betonas bl.a. vikten av samordning av åtgärder inom olika politikområden och då särskilt kopplingen mellan den ekonomiska politiken och arbetsmarknads— och socialpolitiken.
Sverige har till kommissionen framfört kommentarer och förslag inför arbetet med såväl vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsätt- ning som grönboken om socialpolitik.
18.2.3 Medlemskapets innebörd
Det står varje Eli—medlemsland fritt-att utforma sin egen nationella arbetstnarknadspolitik. Sverige kommer även som medlem i EU att fortsätta att driva en aktiv politik i kampen mot arbetslösheten. Därutöver kommer Sverige att fortsätta att aktivt delta i den arbetsmarknadspolitiska
Prop. 1994/95: 19
IQ lx) b)
debatten även på det internationella planet. Samordnade insatser över nationsgränserna är nödvändiga för att arbetslösheten framgångsrikt skall kunna bekämpas.
Arbetsmarknadsstyrelsen har pekat på behovet av internationell samverkan inom Europa för att öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten. Styrelsen konstaterar också att arbetsmarknadspolitikens inriktning och utformning i dag huvudsakligen är en nationell angelägen— het inom EU. Ett svenskt inträde i EU kommer troligen inte direkt att påverka innehållet i svensk arbetsmarknadspolitik, i varje fall inte på kort sikt. På längre sikt kan en sannolik successiv ökande grad av samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik möjligen ge nya förutsättningar för arbetsmarknadspolitikens utformning. LO anser att förhandlings- resultatet i sig är tillfredsställande vad gäller de fackliga kraven. När det gäller den för LO centrala sysselsättningsfrågan rymmer medlemskap i EU både oroande och hoppingivande perspektiv. Sveriges verkstads- industrier framhåller att ett utanförskap på sikt ger problem för sam- hällsekonomin i sin helhet och inte minst för sysselsättningen.
Vid ett medlemsskap skulle Sverige även få samma rättigheter till deltagande i samarbetet som andra medlemsländer. Detta skulle ge bättre förutsättningar att påverka utformningen av gemenskapens framtida politik på sysselsätmingsområdet. Det är också först vid ett medlemskap som Sverige får möjlighet att delta i de olika programaktiviteter som finansieras via EG:s socialfond och vars syfte är att förbättra tillväxten och skapa nya arbeten.
18.3 Arbetsmiljö 18.3.1 EG:s regler
Arbetsmiljöfrågorna, dvs. frågor om förhållandena på arbetsplatserna, om hälsa och säkerhet för arbetstagarna m.m. utgör inom EG i första hand en viktig del av de sociala frågorna eller den sociala dimensionen av den inre marknaden. Dessa frågor griper över alla de fyra friheterna. Kraven på arbetsmiljön och övriga förhållanden inom ramen för den sociala dimensionen avses bl.a. skapa förutsättningar för genomförandet av den inre marknaden. Sämre sociala villkor. t.ex. sämre arbetsmiljö, får inte vara ett konkurrensmedel på denna marknad. I artikel 117 i Romför- draget anges följande:
”Medlemsstaterna är ense om behovet av att främja förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard och att därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls.
De anser att en sådan utveckling kommer att följa såväl av den gemensamma marknadens funktion vilken kommer att främja en harmonisering av de sociala systemen, som av förfaranden enligt detta fördrag och av tillnärmningen av bestämmelser i lagar och andra författningar. ”
Med stöd av artikel 118a i Romfördraget kan EU—rådet med kvalificerad
Prop. 1994/95: 19
majoritet anta direktiv med minirrriregler om arbetsmiljöförhållandena på arbetsplatserna. Sådana direktiv skall inte hindra någon medlemsstat att bibehålla eller införa mer långtgående bestämmelser om arbetsmiljön, såvida dessa inte strider mot andra bestämmelser i fördraget.
Drygt tjugo minirnidirektiv har hittills antagits inom EG. Ett centralt direktiv är det s.k. ramdirektivet (89/391/EEG), som innehåller allmänna krav när det gäller arbetsförhållanden och arbetsmiljöarbetet på arbets- platserna. Ramdirektivet kompletteras med ett antal särdirektiv för olika delområden, t.ex. om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen (89/654/EEG), om användning av arbetsutrustning (89/655/EEG), om användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (89/656/EEG), om manuella lyft (90/269/EEG) och om utsatthet för cancerframkallande ämnen i arbetet (90/394/EEG). Det finns även några arbetsmiljödirektiv som beslutats innan artikel 118a kom till genom den s.k. enhetsakten från år 1987. Hit hör bl.a. direktiven orn exponering för bly (82/605/EEG) och asbest (83/477/EEG).
Kraven på säkerhet och hälsa i arbetet får också betydelse för harmoniseringen av lagstiftningen på produktonrrådet, dvs. när det gäller fri rörlighet av varor. EG har antagit ett flertal produktdirektiv med stöd av artikel 100 eller 100a, där kraven på säkerhet vid användning i arbetslivet har haft stor betydelse för utformningen av de väsentliga säkerhetskraven. Det gäller bl.a. direktiven om maskiner (89/392/EEG), personlig skyddsutrustning (89/686/EEG) och enkla tryckkärl (87/404/EEG), vilka beslutats i enlighet med artikel 100a och den s.k. nya metoden. För en närmare redovisning hänvisas till prop. 1991/92:170 bilaga 9.
Arbetsmiljöhänsyn kan inom gemenskapen även få betydelse på de produktområden där det saknas harmoniserade regler. Genom Romför- dragets bestämmelser i artikel 36 kan förbud eller restriktioner för bl.a. import grundas på hänsyn till intresset att skydda människors hälsa och liv. (I övrigt hänvisas vad gäller fri rörlighet av varor och frågor om tekniska handelshinder till avsnitt 11).
EG har antagit handlingsprogram för arbetsmiljöområdet där bl.a. områden för nya gemenskapsregler pekas ut. För innevarande period gäller det fjärde handlingsprogrammet.
18.3.2 EES—avtalet
Genom EES—avtalet har Sverige redan åtagit sig att följa de principer för fri rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital som gäller inom EG. Sverige har därigenom också åtagit sig att införliva de som EG har antagit på arbetsrrriljöornrådet, inledningsvis de som antagits t.o.m. den 31 juli 1991. Direktiven har införlivats på myndighetsnivån genom föreskrifter från Arbetarskyddsstyrelsen. I samband med riksdagens ställningstagande till EES—avtalet beslutades om vissa ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160) för att göra det möjligt att införliva vissa av direktiven, framförallt vissa delar av produktdirektiven (prop. 1991/92:170 bil. 9, bet. 1992/93zEU1, rskr. 1992/93:18, SFS 1992:1135).
15 Riksdagen 1994/95. Isaml. Nr 19. Dell.
Prop. 1994/95: 19
225
Den 21 mars 1994 beslutade Gemensamma EES—kommittén om ett tillägg till EES—avtalet av EES—relevanta rättsakter som antagits av EG efter den 31 juli 1991. Riksdagen har godkänt de härav föranledda ändringarna i avtalet (prop. 1993/94: 203, bet 1993/94:UU23, rskr. 1993/94: 367).
Bland de tio tillkomna direktiven på arbetsmiljöornrådet finns bl.a. ett rådsdirektiv om minimikrav för hälsa och säkerhet vid tillfälliga eller rörliga arbetsplatser (92/57/EEG), som avser byggnads— och anläggnings— verksanrlret, två rådsdirektiv om utvinningsindustrin (92/91/EEG reSp. 92/104/EEG) och ett direktiv om gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött barn eller som ammar (92/85/EEG).
Även vissa av dessa tillkomna EG—direktiv på arbetsmiljöområdet kräver ändringar i arbetsmiljölagen för att de skall kunna införlivas. Utgångspunkten är även här att de skall införlivas på myndighetsnivån. Nödvändiga lagändringar har därför beslutats i samband med vissa andra förslag om ändringar i arbetsmiljölagen (prop. 1993/94:186, bet. 1993/94zAU15, rskr. 1993/94:365, SFS 1994:579).
18.3.3 Medlemskapets innebörd
Redan genom EES—avtalet sker således en anpassningtill EG:s regelsys- tem på arbetsmiljöområdet. Området fördes också tidigt åt sidan som oproblematiskt i medlemskapsförhandlingarna. Vad som huvudsakligen förändras vid ett medlemskap är deltagandet i EG:s beslutsprocesser och program och den direkta bindningen till den fortsatta utvecklingen av gemenskapsrätten på arbetsnriljöområdet. ArbetarskyddsstyreLsen tar särskilt upp detta i sitt remissyttrande och framhåller betydelsen av att Sverige vid ett medlemskap får samma möjligheter att vara med i beslutsprocessen som andra medlemsländer. EES—avtalet ger inte denna möjlighet. Förutsättningarna för att svenska intressen skall få genomslag är därför enligt Arbetarskyddsstyrelsen större vid ett medlemskap. Arbetsmiy'öimtitutet anser att ett EG—medlemskap skulle möjliggöra ett större infiytande när det gäller att forslcningsvägen bidra till ett bättre arbetsliv, arbetsmiljö och teknik i hela Europa. LO har framhållit att ett medlemskap skapar förutsättningar för att arbetsmiljökraven även i fortsättningen skall kunna drivas vidare.
Arbetsmiljöfrågorrra anknyter också till frågor inom andra förhand- lingsornråden såsom kernikalieregleringen. Det gäller här bl.a. asbest, organiska lösningsmedel, märkning och klassificering av kemikalier. Frågor om kollektivavtalens roll samt andra frågor inom arbetsrätten som berörs av ett medlemskap får också stor betydelse för arbetsmiljön. För redovisning av de nu angivna frågorna hänvisas till respektive avsnitt.
18.4 Arbetsrätt
Arbetsrättsliga direktiv inom EG som rör anställdas rättigheter och intressen har huvudsakligen utfärdats enligt artikel 100 i Ronrfördraget. Även ”arbetsmiljöartikeln” 118a (se föregående avsnitt) har kommit att
Prop. 1994/95:19
226
utnyttjas som grund för direktiv som innehåller bestämmelser av arbetsrättslig karaktär. Maastrichtfördragets s.k. Sociala protokoll innebär utökad kompetens för gemenskapen och utvidgat område för majoritets- beslut, bl.a. i arbetsrättsliga frågor (se avsnittet om det sociala pro- tokollet). .
I många länder inom EU har man haft en annan utveckling än i Sverige när det gäller regleringen av arbetslivet. Det som brukar kallas den svenska modellen kännetecknas framför allt av den starka ställning som parterna på arbetsmarknaden har och deras principiella frihet att träffa avtal om löner och andra anställningsvillkor. Vr har i Sverige en fast tradition att komplettera och ersätta lagbestämmelser med kollektivavtal. Kollektivavtalen i Sverige täcker en helt dominerande del av arbets- marknaden. I många av EU—länderna är den fackliga organisationsgraden lägre och kollektivavtalen långt ifrån heltäckande. Där använder man sig i stället av minimilagstiftrring som ett sätt att säkra att reglerna blir tillämpliga över hela arbetsmarknaden.
Den rent arbetsrättsliga reglering som hittills antagits på EG—nivå är inte särskilt omfattande. För Sveriges del innebär redan EES—avtalet att de direktiv som antagits på arbetsrättens område skall införlivas i den svenska rättsordningen.
18.4.1 EES—avtalet
De arbetsrättsliga direktiv som antagits av EG t.o.m. år 1993 och som omfattas av EES—avtalet är följande:
— om kollektiva uppsägningar (75/129/EEG) med regler om de anställdas rätt till information och överläggning med arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist — kollektiva uppsägningar — samt regler om arbetsgivarens skyldigheter i förhållande till arbetsmarknadsmyndigheter i en arbetsbristsituation — ändringsdirektiv till direktivet om kollektiva uppsägningar (92/56/EEG) som i huvudsak tillfört bestämmelser om att reglerna om arbetsgivarens skyldigheter enligt direktivet är tillämpliga oavsett om beslut som rör uppsägningarna fattas av arbetsgivaren eller någon annan som har ett bestämmande infiytande över arbetsgivaren - om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamhet eller delar av verksamheter (77/187/EEG) — om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens irrsolvens (80/987/EEG) — om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet (91/553/EEG). Dessa direktiv och deras införlivande i svensk rätt har behandlats dels i EES—propositionen (prop. 1991:92:170, bet. 1992/93zEU1, rskr. 1992/93:18) dels i propositionen om ändringar av avtalet om Europeiska samarbetsområdet (EES—avtalet) m.m. (prop. 1993/94:203 s. 201 ff, bet. 1993/94zUU23, rskr. 1993/94:367). Dessutom rör två av direktiven på
Prop. 1994/95: 19
227
jämställdhetsområdet arbetsrättsliga frågor. Det gäller det s.k. lika- Prop. 1994/95:19 lönedirektivet och direktivet om likabehandling när det gäller anställning och yrkesutbildning m.m. (se avsnitt 17 om jämställdhetspolitiska frågor).
1992 års arbetsrättskommitté (1991:05) har också som uppdrag att i sin översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen se över frågan om svensk rätts överensstämmelse med EG—direktiven. Kommittén har hittills presenterat två delbetänkanden nämligen Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32) och Övergång av verksamheter och kollektiva uppsägningar (SOU 1994:83). Kommittén avser att avge sitt slutbetänkande under hösten 1994.
18.42 Inför ett medlemskap
Frågan om att värna den svenska arbetsrättliga modellen i samband med en EU—integration har tillmätts stor betydelse. Frågan lyftes också fram i det svenska anförandet vid öppnandet av medlemskapsförhandlingarna.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har, i anledning av de svenska medlemskapsförhandlingarna, i ett brev till den ansvarige kommissions- ledamoten Padraig Flynn bett denne utveckla sin syn på vilka effekter Maastrichtfördraget kan komma att få på den svenska arbetsrättsliga modellen.
Padraig Flynn har i ett svarsbrev i november 1993 uttalat sig om det Sociala protokollet och den svenska modellen varvid han framhållit tre punkter. För det första understryker han att det sociala protokollet uttryckligen inte är tillämpligt på frågor om lön, föreningsrätt och rätten att vidta stridsåtgärder. För det andra pekar han på att det sociala protokollet liknar det rådande svenska systemet så till vida att det ger möjlighet till att kollektivavtal på Europanivå kan ersätta lagstiftning. För det tredje anför han att det sociala protokollet just anvisar kollektivavtal som en införlivandemöjlighet av direktiv. ] de fall företag eller individer inte följer förpliktelsema hänvisar han till de gängse metoder som - tillämpas i Sverige för att lösa sådana problem samt tillägger att bara som en sista utväg behöver nationell lagstiftning övervägas. Sammanfattnings- vis uttalar han att det sociala protokollet inte på något sätt kräver ändrad praxis i Sverige såvitt avser arbetsmarknadsfrågor. Skriftväxlingen återfinns i bilaga 12.
Utvidgningskonferensen beslöt, på svenskt initiativ, att protokollföra ovan nämnda skriftväxling mellan Sverige och kommissionen. En svensk förklaring med en hänvisning till denna skriftväxling, och ett uttalande om att Sverige fått försäkringar beträffande rådande svensk praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor och då särskilt systemet med att fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, har fogats till slutakten till anslutningsfördraget.
LO har uttryckt tillfredsställelse över att förhandlingsresultatet tillgodoser väsentliga fackliga intressen som möjligheter till inflytande samt att svenska arbetsrättstraditioner erkänts. TCO har sett det som
IQ &) OO
särskilt tillfredsställande att frågan om kollektivavtalens ställning har fått Prop. 1994/95: 19 en positiv lösning. Aven Arbetslivscentrum har uttryckt sin tillfredsställel—
se över detta.
229
19 Kultur— och mediepolitiska frågor
Regeringens bedömning: Sverige behåller som medlemmar i EU rätten att föra en egen kulturpolitik. Den nationella bestämmande- rätten — som för kulturområdet är inskriven i Romfördraget — omfattar i allt väsentligt även det mediepolitiska området. Ett svenskt inträde i EU behöver således inte påverka villkoren för offentligt stöd till kulturella ändamål, presstöd etc.
Regeringen bedömer att kultursamarbetet inom EU, vad gäller inflytandet på den nationella politiken, i grunden inte kommer att skilja sig från det kultursamarbete som Sverige deltar i inom ramen för andra internationella organisationer, t.ex. Europarådet eller Unesco.
En anslutning till EU utgör inget hinder för att vidmakthålla och utveckla Nordens kulturella gemenskap. Det regelverk som redan tillämpas på den audiovisuella sektorn — liksom programsamarbetet inom ramen för MEDIA 95 — har accepterats för svenskt vidkommande i och med EES—avtalet. Ett medlemskap torde komma innebära större påverkansmöjligheter. Kultur— och mediepolitik kan inte behandlas isolerat från andra politikområden. Det gäller både på nationell nivå och i EU—sam— manhang. Stor betydelse för kulturlivets och massmediernas villkor har t.ex. upphovsrättsregleringen och mervärdesskattesystemet. Regionalpolitiken, jordbrukspolitiken och regleringen av byggsek- torn ger viktiga förutsättningar för en långsiktig kulturmiljövård. Den inre marknadens principer om fri rörlighet över gränserna ställer särskilda krav bl.a. vad gäller skyddet för det nationella kulturarvet. Givetvis kan kulturlivet och medielandskapet påverkas av konkurrensregler etc. Det är alltså viktigt att i EU:s arbete beakta de kultur— och mediepolitiska konsekvenserna av olika ställningstaganden.
19.1 Kultursamarbetet inom EU
Samarbetet på kulturområdet fördragsfåstes först år 1993 genom Maastrichtfördraget då artikel 128 infördes i Romfördraget. Medvetenheten om Europas kulturella mångfald och rika kulturarv samt om vikten av att bevara dessa värden skapade emellertid tidigt ett växande intresse för samarbete kring kulturfrågor inom gemenskapen. Ett sådant samarbete har sedan slutet av 1980—talet utvecklats genom särskilda rådsbeslut utan stöd i Romfördraget. EG har nu ett väl förgrenat kulturprogram med insatser till skydd för bl.a. Europas kulturminnen och stöd till litteratur, kulturevenemang och medieproduk- tioner.
Som exempel på EG:s hittillsvarande kulturella stödinsatser kan nämnas följande.
Prop. 1994/95:19
230
Bidragsprogrammet Kaleidoskop stöder olika slags konstnärlig verksamhet. Programmet har fått sitt nanm för att markera en strävan att bevara den europeiska kulturens mångfald.
Stort symbolvärde har utmärkelsen Europas kulturstad, som EU:s kulturrnirristrar delar ut årligen till en stad som anses ha en levande kultur att tillföra det övriga Europa. Stockholm har utsetts till Europas kulturstad år 1998.
För att sprida kännedom om litteratur på de små europeiska språken har EG infört ett översättrringsstöd. EG har även inlett en kampanj med främsta syfte att öka ungdomens läsintresse.
EG som hittills lämnat visst stöd till restaurering av minnesmärken, förbereder nu ett bredare åtgärdsprogram på kulturmiljövårdens område.
I artikel 128 i Romfördraget har EG:s uppgift på kulturområdet bekräftats och preciserats. I artikeln anges fyra områden för gemenska- pens insatser på kulturområdet. Kultursamarbetet skall syfta till att förbättra och sprida kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse, främja icke—kommersiellt kulturutbyte samt stödja konstnärligt och litterärt skapande. Samtidigt slås det fast att gemenskapens åtgärder inte skall omfatta harmonisering av medlemsstaternas regler på området. EU:s insatser skall endast vara ett komplement till de nationella åtgärderna. Kultursamarbetet inom EU skiljer sig alltså inte i grunden från det samarbete som Sverige deltar i, t.ex. inom ramen för Europarå- det eller Unesco. Det finns därför anledning för Sverige att efter en anslutning engagera sig i unionens kulturverksamhet på samma aktiva sätt som nu sker inom ramen för de nämnda internationella organisationerna.
Inom olika berörda EU—organ förs för närvarande en allmän diskussion om kultursamarbetets utveckling och inriktning med utgångspunkt i artikel 128 i Romfördraget.
19.2 EG:s uppgifter på medieområdet
Avgränsning i ett mediepolitiskt område görs i allmänhet inte inom EU. Artikel 128 i Romfördraget omfattar även mediepolitik i den mån den är synonym med kulturpolitik.
Synen på massmedier och mediepolitik utvecklades successivt inom EG. Branschen betraktades till en början som vilken näringsgren som helst, och inga särskilda undantag ansågs påkallade på gemenskapsnivå med hänsyn till mediernas betydelse från t.ex. kulturpolitisk synpunkt eller med tanke på deras roll i den demokratiska processen.
Numera framhålls massmediernas betydelse både för att stärka den nationella identiteten och för att levandegöra det gemensamma europeiska kulturarvet. Samtidigt understryks mediemas roll i integrationsprocessen, bl.a. genom att de bidrar till kommunikationen mellan och inom unionens medlemsstater.
Det är en avgränsad del av det mediepolitiska området som i praktiken står i fokus, nämligen den s.k. audiovisuella sektorn, varmed förstås produktion och distribution av TV—program och film. Sektom bedöms ha
Prop. 1994/95: 19
231
en vital betydelse som ekonomisk tillväxtpotential och förutsätts generera många nya arbetstillfällen — om den kan bryta dels den nuvarande stagnationen dels det nuvarande underläget i förhållande till programindu- strin i USA och Japan. Ambitionen är inte bara att öka den europeiska marknadsandelen inom Europa utan även att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden.
Hittillsvarande åtgärder på gemenskapsnivå kan sammanfattas på följande sätt :
_ ett regelverk med avseende på TV—sändningar (det s.k. TV—direkti— vet (89/552/EEG), ”TV utan gränser”) med bl.a. restriktioner mot våldsskildringar, rashets och pornografi, regler angående reklam och sponsring samt riktpunkter för andelen europeiska program m.m. — ett program för att stärka den audiovisuella sektorns konkurrens- kraft m.m. (MEDIA 95) samt — olika åtgärder för att stärka och samordna det telmiska utvecklings— och standardiseringsarbetet (högupplösnings—TV, digital—TV m.m.). Vad först angår TV—direktivet åtog sig Sverige i EES—avtalet att anpassa sin lagstiftning till detta direktiv, vilket också har skett, genom beslut om lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten (prop. 1992/93: 75, bet. 1992/93zKU12, rskr 1992/93:117). Sverige deltar liksom övriga EFTA-länder i den pågående översynen och utvärderingen. -
Inom ramen för EES—avtalet deltar Sverige sedan år 1993 också i prograrnsamarbetet inom MEDIA 95. För åren 1993 och 1994 uppgår den samlade svenska insatsen till ca 24 miljoner kronor. Svenskt deltagande i en rad samarbetsprojekt har möjliggjorts. Samordningsan— svaret åvilar Svenska Filminstitutet. Ett EU—medlemskap betyder i detta sammanhang främst att vi får medinflytande i de aktuella beslutsorganen för delprogrammen. Därmed får Sverige också större möjligheter att påverka den fortsättning på programmet som planeras för tiden efter år 1995.
När det därefter gäller det tekniska utvecklings— och standardiserings— arbetet rörande avancerade TV—tjänster har EES—avtalet i sig hittills inte inneburit något egentligt genombrott. De torde bero på en utbredd skepsis inom EFTA-gruppen mot den vid tiden för avtalets ikraftträdande förhärskande synen inom gemenskapen. Inte heller inom denna rådde enighet, och bl.a. Storbritannien blockerade ett förslag till handlingsplan. Ett genombrott skedde dock i mitten av år 1993, då bl.a. en ny hand- lingsplan antogs och det relevanta direktivet (92/38/EEG) återkallades. Den kurs som EG nu har valt synes ligga närmare den linje som förordas av berörda intressenter i Sverige (TV—programföretagen. TERACOM och den elektroniska industrin). Ett EU-medlemskap kommer att ge Sverige bättre förutsättningar att påverka det pågående utvecklings— och standardiseringsarbetet. Samtidigt bevaras en betydande valfrihet med den uppläggning som nu gäller. Regeringen avser att återkomma till dessa frågor i samband med beredningen av förslagen i det nyligen avlämnade betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sändningar
Prop. 1994/95: 19
232
(SOU 199434).
En linje som blir alltmera tydlig är att den tekniska utvecklingen och dess framtida möjligheter inte enbart betraktas som en specifikt medie— politisk fråga utan sätts in i ett vidare informationsteknologiskt perspek- trv.
Detta är också huvudanslaget i den grönbok som publicerades av konunissionen i april 1994 och som av allt att döma kommer att utgöra ett tungt vägande inlägg i de diskussioner som nu inletts rörande framtida EG—strategier på medieområdet. Grönboken tar sin utgångspunkt i de förslag som väntas med anledning av den nyligen inledda utvärderingen av de första fem åren med TV—direktivet. Vidare diskuteras för närvarande en fortsättning av MEDIA—programmet bortom år 1995 (MEDIA II). I grönboken görs vidare en bedömning av konsekvenserna av den under år 1993 överenskomna kursändringen i fråga om introduktion av högupplösnings—TV m.m.
19.3 EU:s inverkan på det nordiska kultur— och mediesamarbetet
Anslutningen till unionen utgör inget hinder vad det gäller att vid- makthålla och vidareutveckla det nordiska samarbetet. Erfarenheterna av samarbetet inom ramen för Nordiska ministerrådet efter Danmarks inträde i EG tyder snarast på att ett medlemskap utgör en berikande faktor i umgänget mellan de nordiska länderna. Danmarks intresse av att stärka Nordens kulturella gemenskap har i olika sammanhang markerats under senare tid.
Bl.a. med tanke på Nordens närmande till EG beslöt de nordiska statsministrama år 1992 att stärka det nordiska kultursamarbetet genom att ge högsta prioritet åt onrrådena kultur, utbildning och forslming i Nordiska ministerrådets arbetsprogram. Ett förstärkt och självständigt nordiskt kultursamarbete i ett läge där vissa nordiska länder är med- lenrrnar i EU och andra inte understryker det kulturella oberoendet. Det ger också ökad uppmärksamhet åt den nordiska kultursynen med dess tonvikt på folklig förankring, samverkan och demokratiskt medbe- stämmande.
Samtidigt finns självfallet ett intresse av att knyta samtliga nordiska länder till EU:s kultursamarbete, oberoende av om de är medlemmar eller ej. Detta är för Nordens del det främsta skälet till att förhandlingar inletts om en utvidgning av EES—avtalet till att omfatta även kultursam- arbete.
19.4 Svenska språkets ställning i EU
Det svenska språket får i EU en starkare ställning än i någon annan utomnordisk organisation. Det blir ett av unionens officiella språk, vilket inte bara betyder att alla rättsakter och officiella dokument måste finnas i en svensk version, utan också att skriftväxling och muntliga kommuni-
Prop. 1994/95:19
233
kationer i officiella sammanhang får ske på svenska. Av naturliga skäl är de mindre språkens ställning i EU i praktiken svagare än de språk som talas och förstås av ett större antal människor. Det är mot den bak- grunden angeläget att det svenska språket aktivt utnyttjas i umgänget med EU:s institutioner så att rätten att använda det egna språket hålls levande.
19.5 Kultur— och mediepolitiska effekter av EU:s åtgärder på andra områden
I artikel 128 i Romfördraget sägs bl.a. att gemenskapen skall beakta konsekvenserna på kulturområdet när den vidtar åtgärder på andra områden. Det är utan tvivel så, att EG:s handlande inom andra sam- arbetsområden i vissa fall kan få större kultur— och mediepolitisk betydelse än direkta insatser på dessa områden. Därvidlag skiljer sig inte förhållandena inom unionen från vad som oftast gäller nationellt.
Den inre marknaden, som Sverige för övrigt har tillgång till redan genom EES—avtalet, bygger på fri rörlighet mellan medlemsländerna för varor, personer, tjänster och kapital. Effekter av den fria rörligheten för arbetskraft uppkommer i första band inom de delar av kulturområdet som domineras av en internationell repertoar. Gästspel och utbyte av utställningar underlättas. Svenska kulturskapare och svenska kulturpro- dukter får tillgång till en större marknad. Samtidigt utsätts svenska kulturproducenter för större konkurrens från övriga EU-länder. Det gäller särskilt för det kulturutbud som inte bygger på det svenska språket. Den friare och intensivare samverkan inom en större kultursfär som medlemskapet ger möjlighet till bör dock sammantaget få en stimulerande och utvecklande effekt på svenskt kulturliv.
19.5 .1 Kulturstöd
Det offentliga stödet har stor betydelse som kulturpolitiskt instrument såväl i Sverige som i de fiesta av EU:s nuvarande medlemsländer. Reglerna om fri rörlighet förbjuder i princip statligt stöd som snedvrider konkurrensen inom gemenskapen eller innebär diskriminering på grund av nationstillhörighet. Medlemsländema har trots detta i stor utsträckning bibehållit sina nationella stödordningar på kulturområdet. Detta för- hållande har genom Maastrichtfördraget fått stöd i Romfördraget. I artikel 92 i Romfördraget anges att stöd till kultur och bevarande av kulturarvet kan anses förenligt med den gemensanrrna marknaden om sådant stöd inte påverkar handelsförhållandena inom EU i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.
Mot bakgrund av artikel 92 och med vetskap om hur reglerna om statsstöd för kultur tillämpas i de nuvarande medlemsländerna finns inte anledning att behöva räkna med att de svenska bidragssystemen på kultur— och medieonrrådet skulle behöva ändras utifrån konkurrensaspek— ter.
Däremot anses kulturstöd diskriminerande, om mottagarkretsen
Prop. 1994/95: 19
234
begränsas till det egna landets medborgare. Redan genom EES—avtalet är Sverige bundet av den inre marknadens konkurrensregler. De svenska författningar om kultur— och mediestöd som innehållit villkor om svenskt medborgarskap har därför ändrats på så sätt att medborgarskapskravet ersatts med ett krav på bosättning i Sverige eller annan nära anknytning till svenskt kulturliv.
När det gäller konkurrensbestämmelser m.m. bör det erinras om de diskussioner inom EG rörande eventuella åtgärder mot ägarkoncentrau'on i mediebranschen som en särskild, år 1993 framlagd grönbok givit upphov till. Pressutredningen—94 har i enlighet med en begäran av riksdagen fått tilläggsdirektiv (dir. 1994:33) enligt vilka behovet av ytterligare åtgärder från statens sida för att motverka en sådan ägarkon- centration inom massmedierna som är skadlig från yttrandefrihets— eller åsiktsbildningssynpunkt skall övervägas. Härvid förutsätts bl.a. det pågående arbetet med dessa frågor inom EG ligga till grund för kommitténs analys.
19.5.2 Utförsel av kulturföremål
Inom den inre marknaden förekommer ingen systematisk tullkontroll vid gränsen. I ett föregående avsnitt av denna proposition (avsnitt 11) har diskuterats i vilken utsträckning det är möjligt att upprätthålla viss kontroll vid gränsen till ett annat medlemsland för att värna om särskilda skyddsintressen. Enligt artikel 36 i Romfördraget tillåts nationella exportrestriktioner bl.a. för att skydda skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde. Flertalet medlemsländer har liksom Sverige en lagstiftning mot olovlig utförsel av föremål som tillhör det nationella kulturarvet. I Sverige gäller enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. tillståndsplikt, med vissa undantag, vid utförsel av äldre kulturföremål.
För att säkra efterlevnaden av de nationella utförselreglema har gemenskapen antagit kompletterande regler om licensplikt vid export av kulturföremål till icke—medlemsländer och om återlämnande av kulturför- emål som olovligen förts från ett medlemsland till ett annat. Väsentliga delar av det kulturarv som har skydd enligt den svenska kulturminnesla- gen, t.ex. många allmogeföremål och herrgårdsinventarier, uppnår dock inte de värdegränser som gäller för det gemensamma skyddet. Frågan togs upp i medlemskapsförhandlingen. Regeringen gör den bedömningen att det med stöd av artikel 36 i Romfördraget skall vara möjligt att vidta sådana åtgärder nationellt, att de svenska utförselreglema ter sig meningsfulla även vad gäller sådana föremål som inte fångas upp av EG:s kompletterande skydd.
Det bör för övrigt framhållas att Sverige redan inom ramen för EES—avtalet skall tillämpa reglerna om återlämnande av föremål som illegalt förts mellan medlemsländer. Dessa regler, som återfinns i rådets direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen bortförts från en medlemsstats territorium, blir bindande för Sverige den 1 januari 1995. Direktivet kräver viss lagstiftning för att kunna införlivas
Prop. 1994/95: 19
235
med svensk rätt. En departementspromemoria (Ds 1994:66) remissbe- handlas för närvarande. Regeringen avser återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor under hösten 1994.
19.5.3 Upphovsrätt
Upphovsrätten är av avgörande betydelse för kulturlivets villkor. Inom EG pågår ett intensivt arbete med harmonisering av medlenrsländemas upphovsrättslagar.
Inom EG finns ett intresse att åstadkomma enhetliga regler bl.a. när det gäller avgifter på oinspelade ljud— och videoband samt på liknande ljud— och bildbärare. För närvarande undersöks hur en effektiv uppbörd bör anordnas. Rådet kommer troligen hösten 1994 att beSluta ett direktiv om bandavgifter. I Sverige har statsmakterna ställt sig positiva till införandet av sådana avgifter och utvecklingen inom EG följs noggrant i regerings- kansliet (jfr prop. 1992/93:214, bet. 1992/93zLU44, rskr. 1992/93:413).
Vidare genomförs inom EG en studie om reglerna om rätt för konstnärer till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning (droit de suite). Studien skall ligga till grund för beslut huruvida ett initiativ skall tas på området. I Finland kommer till hösten att läggas ett förslag om införande av droit de suite. I Sverige har riksdagen nyligen uttalat att tiden är mogen för ett ställningstagande till frågan om droit de suite bör införas (bet. 1993/94:LU16, rskr. 1993/94:226). Frågan bereds för närvarande i regeringskansliet.
EG har under senare tid avslutat tre projekt om upphovsrätt genom att rådet har beslutat om direktiv. Det första direktivet (92/100/EEG) handlar om uthymings— och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och upphovsrättens närstående rättigheter. Det andra (93/83/EEG) innehåller bestämmelser om samordning av vissa regler om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit— och kabelsänd- ningar. Det tredje (93/98/EEG) rör harmonisering av skyddstiden för upphovsrätten och vissa närstående rättigheter. I departementspro- memorian EG—direktiv om upphovsrätt (Ds 1994:49) läggs fram förslag till lagändringar i syfte att införliva de två förstnämnda direktiven med svensk rätt. Frågan om införlivandet av skyddsdirektivet med svensk rätt bereds för närvarande i regeringskansliet och avsikten är att en departe- mentspromemoria skall presenteras till hösten.
19.5.4 Mervärdesskatt
EG:s regelverk på skatteområdet har skildrats i avsnittet om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (11). För kulturlivets del är mervärdesskattefrågorna av särskild betydelse. Enligt sjätte mervärdes- skattedirektivet (77/388/EEG) skall i princip alla varor och tjänster beskattas. Vid sidan av en reguljär skattesats på minst 15% får högst två reducerade skattesatser tillämpas för vissa varor och tjänster, bl.a. böcker, tidningar och tidskrifter samt entréavgifter till olika kulturella arrangemang, däribland biografföreställningar. Hit hör också royalties
Prop. 1994/95: 19
236
och andra ersättningar till upphovsmän och utövande konstnärer. Ett särskilt rådsdirektiv (94/5/EEG) har nyligen utfärdats om mervärdesskatt på konst och andra kulturföremål.
Inom gemenskapen kan tjänster på kulturområdet i vissa fall undantas från mervärdesskatt om de tillhandahålls av det allmänna eller stöds av det allmänna och inte påverkar konkurrensen med liknande kommersiella tjänster. Viss övergångstid gäller också för länder som haft lägre skattesatser än dem som sjätte mervärdesskattedirektivet medger. Enligt den svenska lagen (1968:430) om mervärdesskatt gäller i dag undantag för vissa varor och tjänster inom kulturområdet. Hur dessa undantag påverkas av ett EU—medlemskap kommer regeringen att bedöma bl.a. mot bakgrund av det underlag som presenterats av utredningen om teknisk EG—anpassning av de indirekta skatterna (Fi 1991109). I anslutningsfördraget har Sverige medgivits vissa avvikelser från EG:s regler bl.a. vad gäller dagspress och biografbiljetter.
19.5.5 Effekter för kulturmiljövården
Som framgår av artikel 128 i Romfördraget är bevarande och skydd av det europeiska kulturarvet en av EG:s fyra huvuduppgifter på kulturom- rådet. Gemenskapens direkta insatser inom kulturmiljövården har hittills i första hand inriktats på stöd för att bevara och återställa kulturminnen och kulturmiljöer. Förutsättningama för en långsiktig politik rörande kulturmiljövård påverkas emellertid i hög grad av utvecklingen inom en rad centrala områden för den europeiska integrationen, såsom forsknings— politiken, miljöpolitiken, regionalpolitiken, jordbrukspolitiken och regleringen av byggsektorn. Med den övergripande syn på villkoren för en god kulturmiljövård som numera präglar den svenska politiken på detta område är det angeläget att Sverige efter en unionsanslutrring noga bevakar kultur-miljöaspekterna i EG:s arbete inom olika fackområden.
Prop. 1994/95: 19
237
20 Miljöpolitiska frågor Prop. 1994/95:19
Regeringens bedömning: Som medlem i EU ansluter vi oss till ett regelsystem på miljöområdet som är i snabb utveckling. De allmänna principer för nriljöpolitiken som slagits fast genom Maastrichtfördraget överensstämmer i huvudsak med principerna för svensk miljöpolitik. Viktigast är inriktningen mot en hållbar utveckling. Medlemskapet innebär att Sverige får avsevärt ökade möjligheter att driva på det europeiska arbetet med att begränsa de gränsöverskridande miljöproblemen. Det krävs dock engagemang och offensivt arbete för att säkerställa att miljöfrågoma ges ökad tyngd i EU:s arbete. En fördjupad svensk strategi för det miljö- politiska EU—arbetet kommer att utarbetas under år 1995.
En allmän utgångspunkt för förhandlingarna var att den högsta tillämpade nivån för miljöskyddet skulle gälla och att inga standar- der skulle sänkas genom ett medlemskap. Regeringen konstaterar att de målsättningar som lades fast när förhandlingarna inleddes har uppnåtts. Det är en betydande framgång att EU som en följd av förhandlingarna kommer att inleda ett arbete med att se över de gemensamma reglerna på viktiga områden.
Förhandlingsresultatet avseende kemikalier innebär att EG skall genomföra en översyn av gemensamma regler om kemikalier på de områden där Sverige har strängare krav. Översynen skall slutföras inom fyra år. Under den tiden behåller Sverige de strängare reglerna. På bilavgasorrrrådet där EG nu går vidare mot skärpta bestämmelser kommer det ekonomiska stödet till bilar i miljöklass 1 att behöva utformas på ett annat sätt under en övergångsperiod. I övrigt irmehåller anslutningsakten på miljöområdet anpassningar i EG—reglerna som i huvudsak är av teknisk karaktär.
Det är viktigt att Sverige arbetar aktivt för att utveckla en europeisk strategi på klirnatonrrådet och stödjer introduktionen av skatter på fossila bränslen för att minska koldioxidutsläppen och stimulera energieffektivitet. Även när det gäller andra luftföro— reningar och vattenföroreningar pågår ett arbete inom EG för att ta fram nya strängare regler.
Sverige bör aktivt bidra till ett miljöanpassat europeiskt trans— portsystem bl.a. genom att principen om trafikens kostnadsansvar tillämpas och att avgas— och bränslekrav skärps.
För avfallsområdet gäller att utformningen av EG:s produktkrav blir viktig för vårt arbete att minska det rrriljöfarliga avfallet.
238
Sverige bör verka för att principen om kretsloppsanpassning av samhället får genomslag inom EU.
Ett medlemskap i EU innebär enligt nuvarande bedömningar inga ändringar i mark— och planlagstiftningen. Däremot kommer formerna för den samhällsplanering som bedrivs på olika nivåer att behöva utvecklas, bl.a. med hänsyn till de nya kraven på be- slutsunderlag för EG:s strukturfonder. Användningen av ekono- miska styrmedel framhålls i EG:s femte åtgärdsprogram för miljön. Detta ligger i linje med Sveriges strävan att använda marknadsan- passade styrmedel på bl.a. skatteområdet.
EG-reglema på naturvårdsområdet syftar till att bevara arter och naturliga livsmiljöer och säkerställa den biologiska mångfalden. Bl.a. skall ett sammanhängande europeiskt nätverk med skyddsvär- da områden inrättas, Natura 2000. Vidare finns liksom i Sverige regler grundade på den internationella överenkommelsen om handeln med utrotningshotade arter (CITES). Genom förhand- lingarna har EG—reglerna kompletterats för att ta hänsyn till de svenska naturtyperna och populationerna av vissa arter. Sveriges traditionella jakt på fåglar och däggdjur kan vid ett medlemskap fortsätta som tidigare. Förslag till vissa kompletteringar i de svenska reglerna på naturvårdsorrrrådet bereds inom regerings- kansliet och konrrner senare att redovisas för riksdagen.
20.1 Inledning
Ett medlemskap i EU innebär att vi ansluter oss till ett regelsystem på miljöområdet i snabb utveckling. Jämfört med de äldre EG—reglerna med blygsamma miljökrav har ambitionsnivån höjts avsevärt, vilket åter- speglas i det femte åtgärdsprogrammet för miljön, i Maastrichtfördraget samt i en rad nya och mer ambitiösa rättsakter. Vid ett medlemskap krävs det dock ett positivt engagemang från Sveriges sida och ett offensivt arbete för att säkerställa att miljöfrågorna ges en ökad tyngd i EU:s arbete.
Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1992/93:255) redovisat sin strategi för att påverka miljöarbetet inom EU. Denna strategi bör fullföljas. I förhandlingarna om ett medlemskap har Sveriges utgångspunkt varit att högsta tillämpade ambitionsnivå skall gälla och att inga normer skall behöva sänkas. Vi har också uppnått betydelsefulla förhandlingsresultat, som behöver följas upp och säkerställas. Regeringen redovisar i det följande utfallet av förhandlingarna och sina bedömningar av hur det fortsatta arbetet bör bedrivas mot den bakgrunden. Samtidigt tas också synpunkter upp som framförts vid remissbehandlingen av promemorian (Ds 1994:48) om Sveriges medlemskap i den europeiska unionen.
En redogörelse för flertalet av de särskilda rättsaktema på miljöområdet har lämnats i de propositioner som behandlar genomförandet av EES—avtalet (prop. 1991/92:170 bil. 13, prop. 1992/93:60 samt prop.
Prop. 1994/95: 19
239
1993/94:203). lEES—avtalet ingår dock inte rättsakter om naturvård och inte heller rättsakter under Euratomfördraget om kärnsäkerhet och strålskydd. Regeringens redovisning i detta sammanhang koncentreras därför till dessa nya områden och till de grundläggande miljöreglerna i fördraget om den europeiska gemenskapen. I övrigt ges en mer översikt— lig kompletterande redogörelse för regeringens bedömningar av hur miljöarbetet på vissa sakområden bör bedrivas av Sverige som medlem i EU. De viktiga miljöfrågor, som sammanhänger med kärnkraftens utnyttjande, redovisas i avsnitt 21 om Euratom.
20.2 EG:s miljöpolitik 20.2.1 Framväxten av en gemensam miljöpolitik
I det ursprungliga Romfördraget från år 1957 fanns inga särskilda regler om miljöskydd. Den växande insikten om miljöfrågomas betydelse medförde dock att miljöaspektema alltmer kom att uppmärksammas när regler på andra områden skulle utarbetas. Detta gällde framför allt vid beslut om de gemensamma krav på varors utformning som behövdes för att förverkliga den gemensamma marknaden. Även vid beslut om regler på trafik—, energi— och jordbruksornrådena blev miljöaspekterna allt viktigare.
De första särskilda reglerna med tydlig miljöinriktrring tillkom i slutet av 1960—talet. År 1973 tillkom det första åtgärdsprograrmnet för miljön, som därefter har följts av nya program med ca fem års mellanrum. Programmen utarbetas av kommissionen och innehåller förslag till riktlinjer för hur det gemensamma miljöarbetet bör bedrivas under den tid programmet avser. Medlemsstaterna tar ställning till det och brukar i en gemensam resolution ge kommentarer som blir styrande för kommissionens arbete med att förverkliga programmet.
Nya gemensamma regler på miljöområdet tillkom i en ökande takt under 1970— och 1980—talen. År 1987 trädde den s.k. enhetsakten i kraft, som ändrade Romfördraget och införde särskilda bestämmelser om åtgärder på miljöområdet (artikel 130r — 1300. Genom enhetsakten blev miljön ett av gemenskapens politikområden. Särskilda bestämmelser om miljöhänsyn togs också in i artikel 100a, som avser beslutsförfarandet för regler i syfte att förverkliga den inre marknaden.
20.2.2 Miljöregler i Romfördraget
Genom Maastrichtfördraget har de grundläggande miljöreglerna i Romfördraget kompletterats och förstärkts på flera punkter. I artikel 2 anges att en av gemenskapens målsättningar är att främja en hållbar icke—intiatorisk tillväxt som är skonsam mot miljön. Den grundläggande bestämmelsen om gemenskapens syfte har därigenom utökats med en hänvisning till miljöpolitiken. Behovet av att säkerställa en hållbar utveckling har därvid getts en framträdande roll.
Närmare bestämmelser om syftet med gemenskapens miljöpolitik anges
Prop. 1994/95: 19
i artikel 130r, som kompletterats i flera avseenden genom Maastrichtför- draget. I punkten 2 anges bl.a. att miljöpolitiken skall syfta till en hög skyddsnivå med hänsyn tagen till olikartade förhållanden inom gemenska- pens olika regioner. Vidare anges försiktighetsprincipen som en ny grundläggande princip för miljöpolitiken. Om den högre ambitionsnivå för miljöpolitiken som detta innebär medför oproportionerliga kostnader för en viss medlemsstat, kan rådet besluta om tidsbegränsade undantag eller om bidrag ur den sammanhållningsfond som inrättats enligt fördraget (artikel 130s.5).
Beslut om nriljöregler fattas numera oftast med kvalificerad majoritet (artikel 130s.1) enligt det s.k. samarbetsförfarandet i artikel 189c. Det blir därigenom lättare för rådet att fatta beslut på miljöområdet än tidigare, då alla beslut krävde enhällighet. Beslutsgången blir dock mer komplicerad. Kommissionens förslag skall behandlas i två läsningar i parlamentet och däremellan skall rådet besluta om en s.k. gemensam position.
För regler som främst avser skatter gäller enligt artikel l30s.2 att beslut fortfarande skall fattas med enhällighet. Detsamma gäller för regler om fysisk planering, markanvändning utom avfallshantering och åtgärder av allmän karaktär, hushållning med vattenresurser samt regler med betydande energipolitiska inslag.
Genom artikel 13053 har regler införts som formaliserar förfarandet vid beslut om åtgärdsprogrammen för miljöområdet.
Liksom tidigare gäller enligt artikel 130t att regler beslutade med stöd av artikel 1305 inte skall hindra en medlemsstat från att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Miljöreglema skall således utformas som minimiregler.
Bestämmelser som har till syfte att förverkliga den inre marknaden antas med stöd av artikel 100a i fördraget. Artikeln ligger till grund för regler om harmoniserade miljökrav för varor, t.ex. kemikalier. Beslut fattas med kvalificerad majoritet enligt det s.k. medbestämmandeförfaran- det i artikel 18%.
Av artikel 100a.3 framgår att kommissionens förslag skall utgå från en hög skyddsnivå när det gäller hälso— miljö— och konsumentskydd. Även om de regler som beslutas med stöd av artikel 100a i allmänhet utformas så att medlemsstaterna är förhindrade att ställa mer långtgående krav, finns en viss möjlighet att tillämpa strängare krav med stöd av den s.k. nriljögarantin i artikel 100a.4. Harrnoniserade regler skall också vid behov innehålla en skyddsklausul, som gör det möjligt för en med— lemsstat att temporärt tillgripa strängare åtgärder (artikel lOOa.5).
Miljögarantin innebär att en stat kan tillämpa strängare regler till skydd för bl.a. miljön än vad som följer av en EG—rättsakt. Förutsättningen är att kommissionen godtar att den nationella regeln inte innebär godtycklig diskriminering eller ett förtäckt handelshinder.
20.2.3 Utvecklingen av miljöarbetet inom EU Lagstiftning Den gällande EG—lagstiftningen på miljöområdet i form av förordningar,
lö Riksdagen [()94/95. [saml. Nr 19. De] ].
Prop. 1994/95: 19
241
direktiv och beslut har redovisats i propositionerna om EES-avtalet. Takten i lagstiftningsarbetet är av fiera skäl fortfarande hög inom EG. Äldre regler som blivit omoderna behöver följas upp och ändras. Exempelvis gäller detta direktiven om utsläpp till luft och vatten. Miljödirnensionen blir allt viktigare i de regler om varor som utarbetas för att fullfölja den inre marknaden. Som en följd av medlerrrskapsför- handlingarna skall t.ex. en översyn göras av viktiga regler på kernikalie- området. På flera nriljöområden sker en dynamisk utveckling i Europa som kan förväntas leda till ett behov av nya regler. Exempel på detta är avfallsfrågorna och den växande insikten om behovet av att säkerställa den biologiska mångfalden.
Det femte åtgärdsprogrammet
Riktlinjer för den framtida utvecklingen har slagits fast i det femte åtgärdsprogrammet för miljön. I programmet slås fast att hänsyn till miljön skall tas vid alla viktiga politiska beslut inom gemenskapen och att EU skall sträva mot en långsiktigt hållbar utveckling som inte skadar miljön eller naturresurserna. Miljöproblem skall förebyggas och miljöhänsyn skall integreras i alla samhällssektorer. Luftföroreningarna skall minska till en nivå som motsvarar vad naturen tål med hänsyn till s.k. kritiska belastningsgränser. Extensiv odling skall uppmuntras för att minska överskottsproduktionen och bidra till en med hänsyn till miljön hållbar jordbruksproduktion.
Programmet behandlar bl.a. risken för klirnatförändringar, försur- ningen, luft- och vattenföroreningar samt skyddet för naturresurserna och den biologiska mångfalden. Särskilda åtgärder behövs för de utsatta tätorts— och kustonrrådena. För de senare nämns turismen som ett speciellt problem. Problemen med de ökande avfallsmängdema behandlas också särskilt.
Behovet att bredda uppsättningen av styrmedel är en av grundtankama i programmet. Utöver ett fortsatt lagstiftningsarbete nämns särskilt en förbättrad planering samt införandet av ekonomiska styrmedel med en integrering av rniljökostnaderna i priset på varor och tjänster.
Tillväxt och miljö
För närvarande pågår en utveckling av frågan om styrmedel i miljöarbe- tet inom EU. I den vitbok om tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft som Europeiska rådet behandlade år 1993 berörs frågor om skatteväxling och ekonomiska styrmedel. (Angående vitboken hänvisas till avsnitt 30 om Ekonomiskt och monetärt samarbete.) Det betonas i vitboken att ersättning av arbetskraft med kapital lett till underumyttjande av arbetskraften samtidigt som felaktiga signaler gjort att miljö— och naturresurser överutnyttjats. Förändring av skatterna föreslås. Rådet har angivit främjande av den nya modellen för hållbar utveckling inklusive dess miljödimension som en särskild punkt som bör vitalisera debatten om uppföljningen av vitboken. Miljönrirristrarna har uppdragit åt
Prop. 1994/95: 19
242
rådssekretariatet att fortsätta studera möjligheterna till skatteväxling.
Miljöövervakning
Miljöövervakning som syftar till att beskriva och analysera miljötillstån- det på såväl lokal, regional och global nivå kommer i framtiden få en allt större betydelse. Ökade krav på snabbare och mer omfattande rapporte- ring rörande rniljötillståndets utveckling är att vänta.
Den europeiska miljöbyrån som nyligen inrättats i Köpenhamn har viktiga uppgifter på detta område. Byrån skall enligt sina direktiv bl.a. göra sammanställningar och utvärderingar av miljötillståndet i Europa på grundval av de enskilda ländernas rapportering. En stor del av arbetet kommer att röra standardisering, metodfrågor och utvecklingsarbete rörande övervakning. Det är troligt att stora delar av det nriljöövervak- ningsarbete i Europa som idag drivs under olika huvudmän, inklusive viSSa konventioner, successivt kommer att föras in under miljöbyrån. Sverige deltar sedan andra halvåret 1994 i byråns verksamhet.
20.3 Förhandlingsresultatet och det framtida svenska mil- jöarbetet inom EU
20.3.1 Resultatet av förhandlingarna
SVerige presenterade i april 1993 sina förhandlingskrav på miljöområdet. Förhandlingsarbetet har därefter bedrivits enligt de riktlinjer som tidigare redovisats för riksdagen, bl.a. i den inledningsvis nämnda skrivelsen. En allmän utgångspunkt för förhandlingarna var att den högsta tillämpade nivån för miljöskyddet skulle gälla och att inga standarder skulle sänkas genom ett medlemskap. De särskilda lösningar som uppnåtts i för- handlingarna om EES-avtalet var en annan naturlig utgångspunkt, eftersom fiertalet av de EG-regler som förhandlingarna gällde finns med i det avtalet.
Resultatet av förhandlingarna på Euratom—området och på naturvårds- området redovisas närmare i avsnitt 21 resp. 20.8. På Euratom—området innebär förhandlingsresultatet att Sveriges rätt att föra en självständig nationell politik i fråga om kärnkraftens framtid har slagits fast. Detsamma gäller frågan om hur kämavfallet skall hanteras. På natur— Vårdsområdet finns en överenskommelse om vissa anpassningar av EG:s regler av i huvudsak teknisk karaktär.
När det gäller de övriga miljöfrågorna kom förhandlingarna om ett medlemskap — liksom förhandlingarna om EES—avtalet - att koncentreras till två varuområden. kemiska produkter och avgaskrav för bilar. På dessa onrråden tillämpar Sverige delvis strängare miljökrav än vad som följer av de harmoniserade EG-reglema.
Beträffande reglerna om kemiska produkter får Sverige enligt artikel 112 i anslutningsakten på ett antal områden där vi har strängare regler än EG, fortsätta att tillämpa dessa under fyra år från den tidpunkt vi blir medlemmar. Under denna tid skall en översyn göras av EG—direktiven
Prop. 1994/95:19
243
i enlighet med EG:s förfaranden. Detta innebär antingen att kommissio- nen lämnar förslag till rådet om ändringar i reglerna eller att beslut fattas i en särskild kommitté, som har till uppgift att anpassa-direktiven till den tekniska utvecklingen. Sverige deltar i översynen och kan givetvis som medlem påverka resultatet.
Vid mötet den 21 december 1993 enades Sverige och EG—kommissio- men om en gemensam förklaring om normer för miljö, hälsa och produktsäkerhet, där det understryks att en hög nivå för miljöskyddet skall skall vara en utgångspunkt för gemenskapens olika åtgärder. Man hänvisar också till den ovan refererade EG:s femte åtgärdsprogram för miljön.
I förklaringen hänvisas vidare till överenskommelsen om en översyn av reglerna om kemiska produkter. Det understryks att förfarandet med en översyn har sin grund i de nya medlemsstatemas starka önskan att hålla fast vid de normer som de tillämpar på vissa områden, särskilt som en följd av deras speciella geografiska förhållanden och klirnatförhållanden.
I ytterligare en förklaring som fogats till slutakten och som avser artikel 112 i anslutningsakten erinrar man om att den överenskomna lösningen syftar till att beslut skall fattas före utgången av övergångsti- den.
Regeringen gör följande bedömning när det gäller konsekvenserna av den särskilda lösningen på kemikalieområdet.
Översynen skall slutföras och beslut fattas inom perioden på fyra år. Detta understryks i de gemensamma förklaringarna och sägs uttryckligen i artikel 112 i anslutningsakten. Det är följaktligen av stor betydelse att Sverige deltar aktivt i översynen och arbetar för att uppnå ett till- fredställande resultat. Sverige deltar redan i det arbete som pågår med att se över kemikaliereglerna till följd av EES—avtalet, där en undantagslös— ning gäller för motsvarande områden.
Förhandlingslösningen innebär inte någon slutgiltig garanti för att de beslut som fattas inom övergångsperioden kommer att innebära att Sverige på alla punkter får behålla sina strängare regler. En sådan garanti skulle föregripa den normala beslutsprocessen inom EG. I förklaringarna sägs också att översynen skall ske förutsättningslöst och hänvisas till de kriterier för beslutsfattande som anges i artikel 130r.3 i fördraget. Samtidigt sägs dock att en utgångspunkt för översynen är att man är medveten om att Sverige och övriga stater som söker medlemskap har ett starkt intresse att behålla sina strängare regler. Dessutom understryks att en hög nivå för miljöskyddet skall tillämpas och hänvisas till EG:s femte åtgärdsprogram för miljön vars ambitionshöjning därmed får utgöra något av en allmän färdriktning för översynsarbetet. Regeringens bedömning är därför att det inte finns skäl att befara att översynen skall leda till ett resultat som för vår del innebär en sänkt nivå för miljöskyddet.
Om man i något fall inte skulle hinna fatta beslut på grund av översynen inom perioden på fyra år kan frågan om en förlängning av denna period tas upp i rådet.
I sista hand finns en möjlighet att åberopa den s.k. miljögarantin i artikel 100a.4 i Romfördraget, som ger en möjlighet att fortsätta att tillämpa regler som är strängare än vad som följer av harmoniserade
Prop. 1994/95:19
244
EG—bestämmelser. I artikel 112 och den gemensamma förklaringen om normer anges att gemenskapens regelverk i dess helhet skall tillämpas i de nya medlemsstaterna på samma villkor som i övriga medlemsstater, dvs. Sverige skall ha samma rätt som de nuvarande medlemsstaterna att tillämpa miljögarantin. Då artikel 100a.4 hänvisar till harmoniseringsbe- slut i rådet är det vidare betydelsefullt att parterna i en gemensam förklaring också enat sig om att målet för översynen skall just vara att fatta ett beslut före översynssperiodens utgång. Detta underlättar för en ny medlemsstat att vid behov åberopa miljögarantin.
Det är för tidigt att i detta sanunanhang diskutera frågan om i vilka fall miljögarantin bör åberopas av Sverige. I första hand skall givetvis arbetet inriktas på att uppnå gemensamma lösningar. Om å andra sidan det i undantagsfall skulle visa sig nödvändigt att av miljöskäl tillämpa strängare regler än EG:s, bör Sverige inte tveka att utnyttja de möjlig- heter som ges i fördraget. -
Miljögarantin har tillämpats i ett fall, då Tyskland gavs rätt av kommissionen att behålla sina strängare regler om förbud mot pentaklor- fenol (PCP). Kommissionens beslut har dock nyligen på formella grunder upphävts av domstolen (målet 41/93 Frankrike mot kommissionen, ej publicerat). Domstolen ansåg att beslutet var otillräckligt motiverat. Kommissionen måste därför fatta ett nytt beslut i ärendet.
Eftersom miljögarantin hittills har tillämpats i så begränsad omfattning finns det i vissa avseenden delade meningar om hur stor frihet den ger medlemsstaterna att använda strängare regler. Om Sverige har goda sakliga skäl för att tillämpa strängare nationella regler till skydd för miljön och dessa regler är utformade på ett icke—diskriminerande sätt och så att onödiga handelshinder undviks, finns det dock enligt regeringens mening ingen anledning att befara att miljögarantin inte skall kunna tillämpas.
När det gäller reglerna om avgaskrav för bilar, där EG nu går vidare mot skärpta bestämmelser, diskuterades främst två frågor under förhandlingarna, det svenska tillverkaransvaret och vårt system med en miljöklassindelning av bilar i kombination med ekonomiska styrmedel. Tillverkaransvaret kunde avföras från förhandlingarna sedan det konstaterats att det inte stred mot EG-reglerna (jämför avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital). När det gäller systemet med miljöklasser innebär en anslutning till EU att stödet till lätta bilar i miljöklass 1 inte kan behållas i sin nuvarande form under en övergångsperiod. Den sittande utredningen om miljöklassystemet har därför i enlighet med särskilda direktiv (dir. l993:64) i betänkandet (SOU 1994:111) föreslagit ändringar i skattereglerna, så att ett motsva— rande stöd till bilar i miljöklass 1 skall kunna behållas vid ett med- lemskap. Regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder i anledning av utredningens förslag.
Det är sammanfattningsvis regeringens bedömning att förhandlingsm- fallet innebär att en anslutning till EU och till EG:s regelverk inte kommer att innebära en sänkt nivå för miljöskyddet. Detta var en av utgångspunkterna för förhandlingarna. Tvärtom bör det ses som en stor framgång att kandidatländerna lyckades övertyga de nuvarande med-
Prop. 1994/95: 19
245
lemsstatema om att en översyn bör göras av EG—reglerna på viktiga områden.
Remissinstansema:Statskontoret understryker behovet av att vid ett medlemskap närmare studera och utreda hur den svenska myndighets- strukturen och arbetet inom olika områden bör anpassas till de nya förutsättningar som skapas med den europeiska och i övrigt internationella integrationen. För att detta skall bli rationellt och effektivt bör det bedrivas samordnat. Statskontoret menar att det krävs en central styrning av resurserna inom statsförvaltningen för att dessa skall utnyttjas optimalt. Detta talar enligt Statskontoret erfarenheter från flera medlems- länder i EU för. Riksrevisionsverket pekar på övergångslösningama inom förhandlingsresultatet och framhåller att det vid ett medlemskap kommer att innebära ett intensifierat arbete inom miljöområdet där flera olika myndigheter kommer att involveras i förhandlingsarbetet gentemot EU. Kemikalieinspektionen framhåller att utformningen av anslutningsavtalet med fyrååriga övergångsperioder kräver särskilda insatser för att verka för att EG—reglerna inom problemområdena utvecklas på ett för Sverige acceptabelt sätt. Statens Naturvårdsverk anser att det är en viktig uppgift att i alla de sammanhang där det är möjligt verka för en offensiv dynamik i EU—samarbetet. Parallellt med en samordning av olika regelverk bör det finnas tillräckligt utrymme för nytänkande och möjligheter för enskilda länder att gå före och utgöra goda exempel som manar till efterföljd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att det är länsstyrelserna som är statens regionala organ inom bl.a. miljöområdet. Länstyrelsen menar att i ett framtida förhandlings— och samverkansarbete med EU måste det vara naturligt att nyttja den kompetens som finns hos länsstyrelsema och ej enbart förlita sig på de centrala aktörerna. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller vikten av att den höga ambitions- nivån i den svenska miljöpolitiken kan bibehållas vid ett medlemskap. Länsstyrelsen i Jönköpings län gör bedömningen att ett medlemskap i EU är en fördel ur miljösynpunkt under förutsättning att Sverige bibehåller en aktiv miljöpolitik. Vidare krävs att Sverige aktivt arbetar för att EU tillsammans med övriga länder ska föra en progressiv miljöpolitik. Länsstyrelsen i Östergötlands län för fram att förhandlingsresultatet inom miljöområdet innebär i stort att Sverige får behålla mycket av den höga standard på miljökrav som arbetats fram under många år. Det innebär också att Sverige har möjlighet att under en övergångsperiod kunna påverka EG:s miljöpolitik och genomförande av miljöhandlings- prograrnmet. Länsstyrelsen i Västmanlands län framför att på miljösidan medför förhandlingsresultatet att Sverige behåller de miljökrav som nu gäller. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att ett inträde i EU bedöms inte medföra några påtagliga effekter från miljösynpunkt för länet annat än de möjligheter som Sverige får att som medlem delta fullt ut i arbetet inom EU och därigenom påverka miljöfrågorna i positiv riktning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför att de för länet så viktiga miljöfrågorna kommer att genom ett medlemskap i EU, bli mer påverkbara än vad som för närvarande är möjligt. Kooperativa förbundet
Prop. 1994/95: 19
246
konstaterar att miljöproblemen inte kan lösas enbart genom nationella åtgärder. Internationellt samarbete är nödvändigt och EU är en betydelsefull aktör i miljösarnrnanhang. Ung vänster framför att när det gäller miljöfrågorna så är EU även här fel svar på de problem som vi kommer att stå inför i framtiden. Miljöpartiet de Gröna anser, och säger också att denna uppfattning delas av hela den organiserade svenska miljörörelsen, att frånvaron av en absolut rätt för medlemsstat i EU att fastställa hårdare miljönorrner än EG:s regelverk och suveränt kontrollera sin avfallshantering är ett av de starkaste skälen för att avvisa EU—medlemskap.
20.32 Det svenska miljöarbetet i EU
Många av de svenska miljöproblemen förorsakas till största delen av aktiviteter utanför vårt lands gränser. Hit hör t.ex. försumingsskadoma i mark, sjöar och vattendrag, övergödning av mark— och kustområden samt bildningen av marknära ozon. Luftföroreningar transporteras till Sverige i huvudsak från övriga delar av Europa och försumingsskadoma orsakas framför allt av luftutsläpp av svavel— och kväveoxider samt av arnmoniakavgång från jordbruket. Den långväga atmosfäriska spridningen har också visat sig vara betydande för långlivade organiska ämnen och tungmetaller. Vattenföroreningar som släpps ut i inlandet transporteras via floder och kan senare påverka tillståndet i närhaven. I flera fall sker också den gränsöverskridande spridningen av föroreningar genom flera led. Luftutsläpp av kväveoxider deponeras i tillrinningsområden för fioder och sprids vidare med vattenflödet ut till kustområdena, vilket bidrar till övergödningen.
Utsläppen av klimatpåverkande gaser och ozonförstörande ämnen ger upphov till samma effekt, oberoende av utsläppskällornas placering på jordklotet. Enbart internationellt samordnade insatser kan därför lösa de globala och regionala miljöproblemen.
Ett medlemskap i EU innebär att Sverige kommer att få ökade möjligheter att driva på det europeiska arbetet med att begränsa de gränsöverskridande miljöproblemen. Sveriges kompetens på miljöområdet ger goda förutsättningar för ett starkt inflytande i berednings— och beslutsprocessema inom EU. Ett framgångsrikt arbete innebär att vi som nation måste bidra med väl genomarbetade beskrivningar av miljöp- roblem och orsakssamband och kunna anvisa lösningar som leder till att problemen kan åtgärdas på ett effektivt sätt. Det svenska miljöarbetet har varit framgångsrikt och de erfarenheter som vi har från mer än 20 års målmedvetet miljöarbete bör kunna bli en viktig stimulans för andra europeiska länder.
Miljökonsekvensutredningens slutsatser
I miljökonsekvensutredningens rapport EU, EES och miljön (SOU 1994:7) framhävs tydligt att miljötillståndet inte enbart är avhängig landets egen miljöpolitik och att en rad av de miljöproblem Sverige
Prop. 1994/95:19
247
upplever beror på gränsöverskridande föroreningar som måste hanteras i internationell samverkan. I sin analys söker utredningen bedöma följande frågor:
- Hur påverkas Sveriges möjligheter att självständigt utforma en aktiv miljöpolitik?
Hur påverkas miljötillståndet?
- Vilka möjligheter finns att påverka EU:s miljöpolitik? Bedömningen görs utifrån de tre alternativen utanförskap, fortsatt EES—avtal samt EU—medlemskap.
Utredningen påpekar vad gäller den första punkten att skillnaden mellan de tre alternativen är ganska liten.
Vad gäller den andra frågan konstateras att en snabbare ekonomisk tillväxt leder till en ökad miljöbelastning. EES—avtalet leder till ökad ekonomisk tillväxt jämfört med frihandelsaltemativet. Denna tendens förstärks ytterligare vid ett medlemskap. I rapporten framhävs att det är viktigt att vidta åtgärder mot de negativa effekterna av en fortsatt ekonomisk tillväxt, särskilt inom trafik— och energisektorerna.
Vad gäller den tredje frågan understryks att Sveriges möjligheter att påverka EG:s miljöpolitik är störst som medlem. I betänkandet framhävs slutligen att Sverige måste avdela resurser som gör det möjligt för svenska myndigheter att ta fram förslag till agerande som är förankrade i en europeisk verklighet snarare än i en svensk.
Målsättningar för en aktiv miljöpolitik i EU
Som framhävs i miljökonsekvensutredningens rapport måste Sverige utarbeta en offensiv strategi för sitt agerande i miljöfrågor inom EU. Sverige måste förbereda sig på att utveckla förslag till nya miljöregler inom EG och intensifiera sitt samarbete med andra EU—länder i syfte att få igenom förslagen i EU—rådet.
Regeringen avser att i början av år 1995 utarbeta en samlad strategi för EU—arbetet, som kommer att redovisas för riksdagen. I denna strategi kommer att ingå prioriteringar av de frågor som bör drivas i EU under de närmaste åren.
I utformningen av en aktiv miljöpolitik i Europa utgör det nordiska samarbetet en god bas. I samband med Nordiska rådets session i Stockholm i mars 1994 antog de nordiska miljöministrama en Nordisk rrriljöstrategi för åren 1994—1995. I strategin nämns de områden där miljöproblemen bäst löses på ett europeiskt plan.
I strategin understryks vikten av en nära samordning av det arbete som sker i Nordiska ministerrådets regi och EU—arbetet. Det konstateras att det nordiska samarbetet är särskilt väl ägnat åt att ta fram underlag och förslag till frågor som senare kan förhandlas inom EU. Regeringen delar den bedönmingen.
Övergripande mål för regeringens EU—politik är att Sverige inte skall behöva sänka några miljöstandarder till följd av svenskt medlemskap samt att vi skall vara drivande i EG:s miljöpolitik så att nya miljöregler, såväl harrnoniserande som minimiregler, sätts på så hög skyddsnivå som
Prop. 1994/95: 19
248
möjligt. Reglerna bör utformas som minimiregler, så att de tillåter en medlemsstat att vidta strängare åtgärder.
En prioriterad fråga blir att börja förbereda genomförandet av förhandlirrgslösningen med en översyn på kemikalieområdet. Det kommer med stor sannolikhet att krävas av de nya medlemsländerna att de tar initiativ för att säkerställa att översynen snabbt kommer i gång. En annan prioriterad fråga är att driva frågan om att införa ett system med tillverkaransvar för motorfordon Det svenska systemet har väckt stort intresse i Europa. Ett fungerande system med tillverkaransvar i hela Europa skulle ge stora miljövinster. Även gränsvärden för avgasutsläppen och krav på bränslen, arbetsfordon, sjöfart och flyg bör prioriteras.
Sverige bör vidare vara aktiv i utformningen av EU:s internationella agerande. Det gäller exempelvis de globala miljöfrågorna, de regionala miljökonventionema och i öst—väst—sarnarbetet på miljöområdet. En följd av att fler nordiska länder blir medlemmar bör bli att EU:s intresse och engagemang i Sveriges närområde ökar.
Sverige har satsat betydande resurser på miljöövervakning och forskning för att kunna kartlägga och förstå mekanismerna bakom viktiga miljöproblem. lntemationellt har närmandet till EU, och då främst dess miljöbyrå, inneburit ökade anspråk på miljöinformation där miljöövervak- ningens resultat utgör en viktig källa. Önskemålen om ett fördjupat svenskt deltagande och engagemang i internationellt miljöövervaknings- arbete är i dag mycket stort. Sverige deltar bl.a. i en arbetsgrupp inom EG som försöker knyta samman framställarna av satellitbilder med användarna av data för miljöövervakning. Sverige har internationellt sett en stark position när det gäller hantering av bl.a. satellitdata. Ett miljödatacenter för satellitdata, MDC, är i dag under uppbyggnad i Kiruna och kan få stor betydelse för det internationella miljösamarbetet, inte minst inom EU.
Den kunskap som skapas genom forskning och miljöövervakning utgör underlag för att prioritera mellan miljöproblem, finna kostnadseffektiva åtgärder och följa upp effekterna av åtgärder. Emellertid finns det betydande svårigheter när det gäller att kvantifiera sambanden mellan belastning och effekter. Det gäller särskilt tillståndet och utvecklingen i haven. Omfattande mätkarnpanjer har inte gett den översiktliga och integrerade information som är önskvärd. Många externa faktorer påverkar mätdata och gör dem svårtolkade. När det gäller exempelvis att studera klimatförändringar har atmosfäriska modeller varit utslagsgivande för förståelsen av de grundläggande processerna. Inom havsmiljöforsk- ningen är modellsidan inte lika utvecklad och koppling mellan utsläpp, cirkulation, kemiska omvandlingar och biologisk produktion och nedbrytning saknar i stort sett en tillfredsställande modellbas. Därmed blir t.ex. svårigheterna stora att simulera effekterna i miljön av olika utsläppsscenarier och att jämföra kostrradseffektiviteten för olika åtgärdsalternativ.
Det är regeringens uppfattning att det europeiska samarbetet på miljöområdet och miljöforskningen i större grad än hittills bör inriktas på att utveckla användbara matematiska sirnuleringsmodeller för de fysiska, kemiska och biologiska processerna i havsmiljön. Ett målinriktat
Prop. 1994/95: 19
249
samarbete bör etableras mellan Östersjöländema och Nordsjöländema i första hand och ett programarbete bör inledas. En bas kan vara ett intensivare nordiskt samarbete som kan bygga på redan etablerade nordiska samarbetsprojekt. Sverige deltar redan i dag i hög grad i de olika forskningsprojekten på miljöområdet inom EU. Genom ett medlemskap ökar också möjligheten att påverka valet av projekt etc. Länsstyrelsen i Hallands län har i sitt remissyttrande framhållit detta. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ett EU—medlemskap ökar möjligheter till forksning rörande skog och energi. Någon allmänt ändrad inriktning av forskningen i Sverige är ej aktuell, men dessa frågor som är viktiga i svensk forskning bör självfallet aktualiseras även på europeisk nivå. En satsning på modellarbete kan också t.ex. ske genom att EG:s fjärde ramprogram i ökad grad inriktas mot de europeiska miljöproble— men.
En mycket värdefull insats har hittills gjorts för att fastställa kritiska belastningsgränser och kritiska nivåer för vissa föroreningar, det gäller bl.a. för försurande depositioner av svavel— och kväveoxider liksom gränsvärden för halterna av marknära ozon. Kunskaperna om effekterna av flera års ackumulerad tillförsel och påverkan är emellertid fortfarande relativt blygsamma. Sambanden mellan dos och effekt är inte heller på detta område enkla och entydiga. Ytterligare satsningar krävs på onrrådet. Regeringen anser att nyssnämnda frågeställningar bör ges en framskjuten plats i utformningen av nya miljöforskningsprograrn inom EG. Kunskap om sambanden mellan utsläpp och miljöeffekter är en förutsättning för möjligheterna att värdera uppkomna och förväntade miljöskador i ekonomiska termer. En fördjupad kunskap på detta område ökar också möjligheterna att styra åtgärdsarbetet till de områden där en minskning av miljöskadoma är mest angelägna. Även om ambitionen bör vara att så snabbt som möjligt komma till en situation, där utsläppen har ' reducerats till nivåer som understiger kritiska belastningsgränser i hela Sverige, är det inte realistiskt att förvänta sig att detta kommer att ske inom de närmaste åren. Hindren att snabbt miljöanpassa energi— och transportsektorema i Västeuropa kommer att få avgörande betydelse för takten i åtgärdsarbetet. Dessutom kommer det i många fall att ta lång tid innan ekosystemen har återhämtat sig.
Sverige bör eftersträva att EG:s miljöprogram resulterar i åtgärder som är effektrelaterade och kostnadseffektiva. Detaljerade tekniska föreskrifter för utsläppskontroll bör i princip enbart komma i fråga när sambanden mellan utsläpp och miljöeffekter inte går att fastställa. Utsläpp av toxiska bioackumulerbara och svåmedbrytbara ämnen är exempel på områden där tekniska krav och gemensamma utsläppsmål är motiverade. I de fall effektrelaterade åtgärdsstrategier går att tillämpa ökar också möjlig— heterna att tillämpa kostnadseffektiva och flexibla lösningar i det nationella åtgärdsarbetet och en fortsatt användning av ekonomiska styrmedel. Nya mönster för användningen av mark och vatten har konsekvenser för resursutrryttjandet och påverkar miljön på alla nivåer.
Det är angeläget att EU:s arbete med att utveckla en strategi för ekonomiska styrmedel och skatteväxling fortsätter. De ekonomiska styrmedlen har visat sig effektiva i Sverige, genom att de ger klara
Prop. 1994/95: 19
250
signaler inför företags och hushålls ekonomiska beslutsfattande. De är Prop. 1994/95:19 också enkla att administrera. Med hänsyn till de många gränsöverskridan- de luftföroreningama och behovet av att om möjligt ge samma signaler och likartade förutsättningar för företag och hushåll bör ekonomiska styrmedel och skatteväxling införas på ett bredare sätt inom EU:s medlemsländer. EG:s arbete med koldioxidskatt måste fullföljas så att alla länder inför beskattning med samma intention dvs. att minska utsläppen. Samtidigt är det som Statens naturvårdsverk framhåller i sitt remissvar viktigt att enskilda länder eller grupper av länder kan gynna utvecklingen till ett mer miljöanpassat samhälle via miljöskatter, miljöklassning, miljömärkning och producentansvar. Det är angeläget att möjlighet till ländervisa anpassningar finns men att en miniminivå anges. Det bör alltså i första hand vara miniminivåer och grtmdläggande principer som anges på detta område. Därigenom bör man också kunna rikta in skatterna mot de sektorer som orsakar problemen, vilket är något Industriförbundet anfört i sitt remissyttrande angående energi— och koldioxidskatter.
Miljöpolitiken måste bygga på en helhetssyn när det gäller samspelet mellan människa, samhälle och miljö. Kvalificerade bedömningar om effekterna av olika föroreningar och andra faktorer som påverkar hälsa och miljö är i de flesta fall avgörande förutsättningar för att åstadkomma ändamålsenliga lösningar för att åtgärda och förebygga negativ inverkan på hälsa och miljö. En viktig utgångspunkt i detta arbete är försiktig- hetsprincipen. Sektorsplanering, administrativa åtgärder, ekonomiska styrmedel m.m. måste samordnas med hänsyn till konsekvenser för och av markanvändningen. En annan nödvändig förutsättning är att utforma åtgärderna på ett sätt som förenar hänsynen till miljön med en ansvarsfull ekonomisk utveckling både nationellt och internationellt. Sveriges möjlighet att påverka utvecklingen inom EU kan förstärkas om vi samtidigt kan lyfta fram effekterna av olika miljöfaktorer och ange vägar för att kostnadseffektivt lösa miljöproblemen. En viktig utgångspunkt i organisationen av arbetet både inom regeringskansliet och i berörda fackrnyndigheter är, särskilt i förberedelserna inför internationella förhandlingar, att — så långt som möjligt — integrera arbetet med att studera och analysera olika miljöproblem med det åtgärdsinriktade arbetet och kostnadseffektiva styrmedel. Här kan nämnas exempelvis kväve, som kan ge upphov till fiera olika miljöproblem och vars utsläppskällor är fördelade över många sektorer. Detta kräver ett grundläggande sektors- övergripande synsätt som bör komma till uttryck i den framtida inriktningen av det nationella miljöarbetet. Regeringen avser att inför EU—medlemskapet se över både det interna arbetet inom regeringskansliet och samarbetet mellan regeringskansli och myndigheter utifrån denna utgångspunkt.
20.4 Avgaskrav för bilar
Utvecklingen av krav som avser utsläppen från bilar har gått långsamma- re inom EG än i Sverige. Numera har dock gränsvärden för utsläpp 251
införts som i stort motsvarar de svenska bestämmelserna. I huvudsak har man också lagt fast vilka utsläpp som skall tillåtas när reglerna skärps kring år 1996. Arbetet inriktas nu på att ta fram ännu strängare avgaskrav som skall införas år 2000. För personbilarna planeras ett beslut om sådana krav till år 1996.
Sverige deltar på expertnivå i arbetet med att ta fram kraven för år 2000. En särskilt viktig fråga i det arbetet är att säkerställa att avgasreningen fungerar inte bara när bilarna är nya utan också när dessa bilar finns ute i trafiken. [ EG—reglerna saknas ännu regler om ett tillverkararrsvar för att avgaskraven uppfylls för bilar i bruk. I direktiv 94/12/EG, som fastslår avgaskraven för personbilar från år 1996, nämns dock kontrollen av bilar i bruk som en möjlig komponent i framtida förbättrade bilavgasregler.
Tillverkaransvaret innebär att tillverkaren har ett särskilt långtgående ansvar för avgasreningens hållbarhet, som bl.a. innebär att det kan krävas att tillverkaren skall återkalla och åtgärda felaktiga modeller. De svenska reglerna om tillverkaransvar diskuterades under förhandlingarna. Efter konsultationer på expertnivå förklarade EG att direktiven på bilavgasornrådet inte omfattar regler om tillverkaransvar, men att de inte hindrar att Sverige behåller sitt system för återkallelse, under förut- sättning att detta inte strider mot EG—reglema om produktansvar och produktsäkerhet.
Som nämnts ovan medför en anslutning till EU att stödet till lätta bilar i miljöklass 1 måste utformas på ett annorlunda sätt under en övergångs- period. De restriktioner i rätten att använda ekonomiska styrmedel på bilavgasornrådet som funnits i EG—direktiven har dock lättats upp genom de ändringar som skett genom direktivet 94/12/EG. Dels gäller enligt artikel 3 inte längre att en skattefönnån skall vara betydligt mindre än den verkliga kostnaden för den tillkommande reningsutrustrringen (ordet ”betydligt” har tagits bort). Dels anges det uttryckligen i direktivets ingress att artikel 3 inte begränsar rätten att differentiera den löpande fordonsbeskattningen med hänsyn till utsläppen av föroreningar.
Statens naturvårdsverk samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län konstaterar att Sverige i princip kan behålla sina regler på bilavgasområdet och även i fråga om tillverkaran- svar och hållbarhetskrav på reningsutrustrring. Däremot kan skatterabat- ten på försäljningsskatten för de renaste modellerna, miljöklass 1, inte upprätthållas, vilket är negativt för miljön. Länsstyrelsen i Kristianstads län framför liknande synpunkter. Statens Naturvårdsverk avser att verka aktivt för ett införande av olika typer av styrmedel som främjar försäljningen av bilar med betydligt bättre nriljöegenskaper än vad som ges genom de obligatoriska miljökraven. Bilindustriföreningen efterlyser full klarhet i hur den svenska lagstiftningen för miljöklassning av fordon skall anpassas inom ramen för EES-avtal och EU—medlemskap.
Som redan framgått finns det möjligheter att på andra sätt än genom en differentierad fordonskatt gynna bilar i miljöklass l. Miljöklassutred- ningen (SOU 1994:111) har nyligen föreslagit en sänkt fordonsskatt för lätta bilar i miljöklass l. Regeringen avser att, efter remissbehandling av utredningen, återkomma med förslag till åtgärder för att gynna miljöklass
Prop. 1994/95:19
252
1 som kan träda i kraft samtidigt som ett svenskt inträde i EU.
Det är viktigt att de särskilda expertkunskaper som finns i Sverige på bilavgasområdet tas—till vara i arbetet med att de nya Europa—kraven för år 2000. Bilavgasområdet är ett område som bör prioriteras av Sverige när det gäller arbetet som medlem i EU.
20.5 Kemiska produkter
EG har kontinuerligt utvecklat sin kemikaliekontroll och har i dag internationellt sett goda regler om klassificering och märkning av kemikalier, liksom utvecklade system för förhandsanmälan av nya kemiska ämnen och kontroll av existerande. EG har också i ökande utsträckning infört förbud och begränsningar på kemikalieområdet. Regeringen har nyligen, i prop. 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället — åtgärder för att minska riskerna med kemikaliehanteringen, översiktligt redogjort för utvecklingen på kemikalieområdet inom EG. Närmare redogörelser för innehållet i EG—rättsakterna på området har också lämnats i propositionerna om EES—avtalet (prop. 1991/92:170 bil. 13 och prop. 1993/94:203).
För de viktiga delar av kemikalieområdet där de svenska reglerna är strängare än EG:s gäller den övergångslösning som redovisats. I bilaga XII till anslutningsakten finns en förteclming över de EG—regler som inte behöver tillämpas under en period på fyra år.
Flera remissinstanser tar upp frågan om de fyraåriga övergångsreglerna på kemikalieområdet. Länsstyrelsen i Västmanlands län varnar för risk för standardsänkning när det gäller kemikalier och menar att den fyraåriga övergångstiden är kort. länsstyrelsen i Östergötlands län uttrycker liknande farhågor. Länsstyrelsen i Kristianstad län framhåller att EU i flera avseenden ligger efter Sverige i synen på giftiga och svåmedbrytbara ämnen. Man anser att genom ett medlemskap blir vårt inflytande större än om vi står utanför EU. Möjligheten att utforma den inhemska politiken kommer dock att begränsas något. Arbetsmiljöinstitu- tet framför att det är viktigt att Sverige inte skall behöva sänka miljökra- ven och att dagens strängare regler om kemikaliska produkter bibehålls. Miljöpartiet de Gröna som är kritiska till flera delar i den remitterade promemorian anser att det inte redogörs för hur det går med sub- stitutionsprincipen i EU. Att slå vakt om substitutionsprincipen är ett centralt krav för miljörörelsen. Rapporten ger inte klart svar på hur reglerna för bekämpningsmedel, som är betydligt strängare i Sverige än i EU, påverkas av EU—medlemskap. Ung Vänster menar att vi inte fått någon garanti för att vår lagstiftning gäller efter fyra år.
Regeringen anser att den övergångslösning som förhandlats fram, och som redovisas mer detaljerat nedan, på ett tillfredsställande sätt säkerstäl- ler att inga standarder skall sänkas vid ett medlemskap. Detta förutsätter ett mycket aktivt svenskt deltagande i EU:s arbete på området. Vikten av detta anförs bl.a. av Statens naturvårdsverk och Industriförbundet. Utfallet i EU—förhandlingarna innebär att allmänna aktsamhetsregler, som t.ex. substitutionsprincipen, kan tillämpas även i framtiden. Regeringen
Prop. 1994/95:19
253
avser att, som redan nänmts, under år 1995 återkomma med en fördjupad strategi för det miljöpolitiska EU—arbetet.
Klassz'jicering och märkning samt undersökningskrav för nya kemikalier
Direktiv 67/548/EEG behandlar klassificering och märkning av kemiska ämnen och riskbedömningen av nya ämnen. Det kompletteras av direktiv 88/379/EEG som avser klassificering och märkning av kemiska beredningar. Regler om obligatorisk förhandsanmälan av ämnen infördes i direktiv 67/548/EEG år 1982. Direktivet skärptes avsevärt år 1993, främst genom regler om att nya kemiska ämnen inte får säljas eller på annat sätt komma ut på EU—marknaden förrän hälso— och miljöfarlig- heten undersökts. Data från undersökningarna skall, tillsammans med tillverkarens förslag till klassificering och märkning, lämnas till ansvariga myndigheter för bedömning.
De svenska reglerna om klassificering och märkning är till stor del lika eller likvärdiga med EG:s. En skillnad av betydelse är att klassen ”måttligt farliga produkter” inte finns i EG. Denna klass omfattar ca 10% av alla kemiska produkter i Sverige, och omfattar bl.a. produkter som innehåller lösningsmedel. Ett mindre antal kemikalier klassificeras olika strängt; i vissa fall är klassificeringen strängare i EG, i andra fall i Sverige. Vissa skillnader finns också i fråga om kriterier för can- cerframkallande egenskaper. Bl.a. som en följd av EES—avtalet har EFTA—länderna och EG inlett samarbete för att överbrygga de skillnader som fimrs.
Enligt EES—avtalet gäller målsättningen att dessa regler skall tillämpas från år 1995.
Resultatet i EU—förhandlingarna innebär att Sverige får behålla sina strängare regler för klassificering och märkning under en fyraårig övergångsperiod. Undantagen anges i punkt 6 och 7 i bilaga XII till anslutningsakten och omfattar kemiska produkter som i Sverige klassifi— ceras som måttligt farliga. Sverige får också fortsätta att tillämpa egna kriterier för cancerframkallande egenskaper.
Under övergångsperioden skall EG se över sina regler. Översynen har som utgångspunkt de strängare svenska reglerna och skall således omfatta produkter som i Sverige klassificeras som måttligt farliga.
När det gäller regler om anmälan och utvärdering av nya kemiska produkter har Sverige liksom Norge avstått från att införa nationella system i avvaktan på EES—avtalet. Nu kommer ett samordnat system att byggas upp.
Kunskapsuppbyggnad om existerande kemikalier
EG har utarbetat ett ambitiöst program för att kartlägga de kemikalier som redan är i bruk och kom ut på marknaden före år 1982, då anmälan blev obligatorisk. Enligt rådets förordning (EEG) nr 793/93 om utvärdering och kontroll av risker med existerande ämnen ställs krav på att tillverkare och importörer av ämnen som finns med i den s.k.
Prop. 1994/95: 19
254
EINECS—förteckningen (European Inventory of Existing Commercial Substances) skall lämna vissa uppgifter direkt till konunissionen. Uppgifterna gäller importerade eller tillverkade mängder, klassificering enligt EG:s regler och användningsområden. För ämnen som tillverkas eller importeras i mer än 1 000 ton per år krävs kompletterande data om ämnenas farliga egenskaper. På grundval av de uppgifter som erhålls skall kommissionen göra upp en förteckning över prioriterade ämnen, som i första hand behöver undersökas med avseende på farliga egenska- per. För varje prioriterat ämne skall en bestämd medlemsstat utses, som svarar för utvärderingen av de uppgifter. som erhållits och vid behov lämnar förslag till åtgärder. Riskbedömningen och behovet av åtgärder diskuteras i en särskild kommitté. Åtgärderna kan t.ex. bestå i att kommissionen lägger fram förslag till ändringar i och tillägg till direktiv som begränsar användningen av farliga ämnen, främst direktiv 76/769/EEG. Medlemsstaterna skall utse behöriga myndigheter som svarar för tillämpningen av reglerna och beslutar om åtgärder för att tillse att rapporteringsskyldigheten följs.
EG—förordningen kommer sarmolikt att omfattas av EES—avtalet. För Sveriges del kommer samarbetet med EG att ge väsentligt större kunskaper om existerande kemikalier än Sverige ensamt skulle kunna klara av att inhämta. EG:s system för existerande ämnen innebär, genom att det styrs upp av ett utvecklat regelsystem, en betydande utveckling av det arbete som bl.a på svenskt initiativ bedrivs inom OECD.
Begränsningar i saluförande och användning
Enligt det s.k. begränsningsdirektivet, direktiv 76/769/EEG, gäller restriktioner eller förbud för saluförande och användning av vissa farliga kemiska produkter.
Enligt EES—avtalet får Sverige fortsätta att tillämpa sina regler om klorerade organiska lösningsmedel, asbestfibrer, kvicksilverföreningar, arsenikföreningar, organiska tennföreningar, pentaklorfenol (PCP), kadmium och batterier. De svenska reglerna är på dessa områden strängare än eller saknar en motsvarighet inom EG.
Efter ingående expertsamtal under förhandlingarna enades man om att konstatera att de svenska reglerna om asbest, klorerade lösningsmedel och kvicksilverföreningar inte strider mot begränsningsdirektivet. Asbest har i Sverige hittills reglerats med stöd av arbetsmiljölagstiftrringen. De svenska förbuden mot vissa klorerade lösningsmedel saknar motsvarighet inom EG, liksom förbuden mot användning av kvicksilver i vissa varor som termometrar och elektrisk utrustning.
När det gäller PCP, kadmium, arsenik och organiska tennförerringar konstaterades att de svenska reglerna går längre än vad som enligt kommissionens bedömning är tillåtet enligt begränsningsdirektivet. Pentaklorfenol tillåts inte i Sverige för träskyddsbehandling men är tillåten inom EG i begränsad utsträckning. Det svenska kadmiumförbudet är strängare än EG:s nyligen utfärdade förbud. Användningen av arsenikföreningar och organiska tennföreningar som bekämpningsmedel
Prop. 1994/95: 19
255
är också strängare reglerat i Sverige. Förhandlingsresultatet blev att Prop. 1994/95:19 EG—reglerna om dessa kemiska produkter inte behöver tillämpas av Sverige under övergångsperioden på fyra år. Under perioden skall EG se över sina regler på dessa områden (se ovan avsnitt 20.3.1).
Detsamma gäller för EG—reglerna i direktiv 91/157/EEG om batterier. och ackumulatorer som innehåller vissa farliga ämnen och direktivet 76/116/EEG om handelsgödsel. De svenska reglerna i förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier innehåller på en punkt strängare krav än EG—reglerna. Det ansågs vidare motiverat att inordna direktivet om handelsgödsel i övergångslösningen mot bakgrund av de svenska restriktionerna för kadmium i handelsgödsel.
Bekämpningsmedel
På bekärnpningsmedelsområdet gäller förhandlingslösningen med en övergångsperiod i kombination med en översyn för det föråldrade direktivet 78/631/EEG om klassificering, förpackning och märkning av bekämpningsmedel. Direktiv 79/117/EEG som avser förbud eller begränsningar i saluförande och användning av vissa medel konstaterades inte medföra några problem för Sverige eftersom det innehåller minimi- krav.
Under förhandlingama diskuterades också det nya direktivet 91/414/EEG om växtskyddsmedel, dvs. bekämpningsmedel som används i jordbruket. Direktivet har tagits in i EES—avtalet med en undantagsregel för EFTA—staterna (se prop. 1993/94:203 s. 288). Genom direktivet införs en harmoniserad prövning av växtskyddsmedel enligt vissa gemensamma kriterier och gemensamma krav på dokumentation. Beslut skall fattas om en förteckning över tillåtna verksamma ämnen i medlen. Resultatet av den första prövningen i ett medlemsland av ett visst medel skall vara styrande för övriga länders prövning och beslut. Skillnader mellan staterna i fråga om yttre förutsättningar, såsom jordbruks-, växtskydds— eller miljöförhållanden (däribland klirnatförhållanden) kan dock medföra att olika bedömningar av ett medel godtas.
De svenska reglerna i förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel och Kemikalieirrspektionens föreskrifter är när det gäller dokumentation- skrav jämförbara med EG—direktivet. Sverige tillämpar en strängare risk/nytta—bedömning än i många EU—länder, genom att den svenska bedömningen förutom medlets egenskaper också beaktar behovet att använda medlet i Sverige samt möjligheterna till substitution.
Det kommer att dröja länge imran direktivet är så fullständigt genom- fört att det går att bedöma de praktiska konsekvenserna. Därför gick det inte att i förhandlingarna diskutera konkreta undantag från det. Allmänna undantag liknande EES-avtalets är inte möjliga vid ett medlemskap. Sverige framförde vid förhandlingarna att det var uteslutet att på grund av reglerna i direktivet släppa in växtskyddsmedel i landet som sedan lång tid vägrats godkännande här. Från EU—sidan underströks att syftet är att stränga kriterier skall gälla för godkännande och att möjligheter till nationella särregler finns. Efter ytterligare diskussioner på expertnivå
256
med tjänstemän på kommissionen har också kunnat konstateras att skillnadema i synsätt mellan Sverige och kommissionen är små om ens några.
Det är enligt regeringens mening viktigt att Sverige deltar aktivt i det fortsatta arbetet med att utveckla direktivet, för att därigenom säkerställa att det körrnner att tillämpas på ett godtagbart sätt.
Till växtskyddsdirektivet har nyligen antagits en bilaga med principer för granskning och bedömning av bekämpningsmedel. Med anledning av bilagan begärde Sverige i juni 1994 konsultationer med EG. Sverige deklarerade bl.a. att vi om vi blir medlemmar kommer fortsätta vårt arbete inom bekämpningsmedelsområdet med nuvarande inriktning, vilken grundar sig på bl.a. klimat, geografi och substitution av riskabla medel mot mindre riskabla. Varken kommissionen eller något enskilt medlemsland reste invändningar mot detta.
Ett förslag till direktiv om förhandsgranskrring av biocider har lagts fram av kommissionen (COM 93 (351) final). Direktivet medför krav på förhandsgranskning av vissa medel som för närvarande ej förhands- granskas i Sverige, exempelvis konserverings— och desinfektionsmedel. I Sverige finns krav på förhandsgranskning av bekämpningsmedel även utanför jordbruket, såsom träskyddsmedel och industriellt använda bekämpningsmedel. Denna typ av medel kommer också att omfattas av biocid—direktivet.
20.6 Utsläpp till luft och vatten Klimatfrågorna
EU:s övergripande målsättning på klimatområdet är att stabilisera koldioxidutsläppen till år 2000 på 1990 års nivå genom en minskad efterfrågan på energi, effektivare energianvändning och förändringar i energisystemet. I strategin ingår dels insatser inom energiområdet, dels miljöskatter. Ätgärdema på energiområdet avser huvudsakligen ut- veckling av nya mindre miljöstörande energikällor, energieffektivisering, förbättrad infrastruktur inom transportsektorn och förbättrad energi- hushållning.
Tre särskilda program med stödåtgärder har utformats för att genom- föra strategin. SAVE syftar till att främja energieffektivisering och bidra till att miljö— och klirnatpolitiska målsättningar uppnås. THERMIE löper under perioden 1990—1994 och syftar till att främja innovativa teknologi- er för fömybara energislag och effektivare energianvändning. Stödet avser främst utvecklings- och spridningsprojekt inom dessa områden. ALTENER är namnet på EG:s program för att främja användningen av förnybara energislag, främst biomassa, vindkraft och solvärme. Dessa program har en inriktning och en verksamhet som överensstämmer med den svenska energiöverenskommelsen (prop. 1990/91:80, bet. 1990/911NU 40, rskr 1990/91:373-374).
Kommissionen har vidare föreslagit en kombinerad koldioxid— och energiskatt. Flera förslag till modifieringar av skatten har lagts fram för att få till stånd en kompromiss bland medlemsländerna. Hittills har EG:s
l7 Riksdagen 1994/95. [ sam/. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95:19
257
ministerråd inte slutgiltigt tagit ställning till förslaget om kol- dioxid/energiskatt.
Flera remissinstanser pekar på de stora vinster för miljön i Sverige som kan åstadkommas vad gäller de gränsöverskridande föroreningarna även med små förbättringar av EG:s regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar dessutom att den hårda belastningen på miljön i Europa väntas tvinga fram beslut om åtgärder. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller betydelsen av europeiska miljövårdsåtgärder med hänsyn till lånets geografiska läge.
Regeringen anser att Sverige som medlem i EU bör inta en aktiv roll för att utveckla en kostnadseffektiv europeisk strategi på klimatområdet och stödja introduktionen av skatter på fossila bränslen för att minska koldioxidutsläppen, stimulera energieffektivitet och främja användningen av förnybara energislag. Detta konnner att bli ett av de prioriterade områdena för svenska insatser inom EU-samarbetet på miljöområdet.
Ämnen som skadar ozonskiktet
Såväl Sverige som EU har ratificerat Wienkonventionen och dess Montrealprotokoll om ämnen som bryter ned ozonskiktet. I protokollet föreskrivs vad som minst krävs när det gäller avveckling av de reglerade ämnena. Inget i protokollet hindrar dock att länderna går snabbare fram. Både EG, som är fördragspart, enskilda medlemsländer i EU och Sverige har utnyttjat denna möjlighet.
De gemensamma regler som beslutats inom EG är inte heltäckande och lämnar utrymme för nationella regleringar. Det är angeläget att det internationella samarbetet i fråga om avvecklingen av de ozonförstörande ämnena utvecklas och görs så slagkraftigt som möjligt. Ett ökat inflytande och möjlighet att påverka utvecklingen bör kunna nås vid ett medlemskap i EU. Enligt regeringens mening bör från svensk sida prioriteras ett påskyndande av den återstående avvecklingen av ozonför- störande ämnen. På sikt bör ozonförstörande ämnen tas bort också i befintlig utrustning. Sverige bör som medlem i EU även arbeta för att avvecklingen enligt Montrealprotokollet sker i snabbare takt. Viktigt är också att verka för ett effektivt stöd till utvecklingsländemas avveckling av de ozonförstörande ämnena på grund av den merkosmad som utfasningen av användningen av dessa ämnen kan medföra.
Andra luftföroreningar
Av den totala depositionen av försurande ämnen i Sverige härstammar en betydande del från EU—länderna. Minskade utsläpp i dessa länder är en förutsättning för att situationen när det gäller försurning och eutrofiering skall förbättras i Sverige. Även om en mycket stor del av arbetet med de internationella luftvårdsfrågoma sker inom ramen för FN:s arbete genom Genevekonventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP) är utvecklingen inom EU av stor betydelse för Sverige. Ett nytt svavelprotokoll har nyligen förhandlats fram inom LRTAP, som innebär
Prop. 1994/95: 19
258
att många EU—länder åtagit sig att reducera svavelutsläppen med 70—80% fram till år 2000. Ett samlat agerande för EU—ländema när det gäller att fastställa vilka konkreta åtgärder som skall vidtas är nödvändigt av flera skäl — dels för att förverkliga den inre marknaden, dels för att påskynda den tekniska utvecklingen och användning av lågsvavliga bränslen. Stora förbräruringsanläggningar svarar för en mycket stor del av svavel— och kväveoxidutsläppen i EU. De regler som EG antar för utsläpp från sådana anläggningar kommer att få stor betydelse för utvecklingen av och tillgängligheten till rökgasavsvavling. Utsläppsnorrnema för nya anläggningar kommer att få särskilt stor betydelse.
EG:s direktiv om stora förbränningsanläggningar kommer att ses över under år 1995 och Sverige bör verka för att åstadkomma väsentligt striktare normer för svavel- och kväveoxidutsläpp från nya anläggningar. Sverige bör även verka för en successiv anpassning av befintliga anläggningar till kravnivån för nya. Detta bör kunna åtstadkommas med hjälp av flexibla styrmedel. Sverige bör även verka för att EU inför strikta krav på svavelinnehåll i oljor, både vad gäller tunga och lätta oljor samt diesel och bunkeroljor. En viktig uppgift för Sverige är också att få till stånd styrmedel Och regler inom EG som tar hänsyn till att naturens tålighet varierar mellan olika regioner i Europa.
Vidare finns ett förslag till ramdirektiv om luftkvalitet. Detta direktiv kommer att bilda utgångspunkt för arbetet med svenska miljökvalitetsnor- mer på luftområdet enligt miljöbalken.
Bildningen av fotokemiska oxidanter ger upphov till en rad miljö— och hälsoproblem. Oxidanterna bildas av kväveförerringar och flyktiga organiska ämnen under inverkan av solljus. Generellt sett är oxidant- bildningen vanligare och mer omfattande i Syd— och Mellaneuropa än i Norden. Tre direktiv om begränsning av flyktiga organiska ämnen kommer enligt gällande planer att behandlas under år 1995. Det första gäller utsläpp i samband med lagring av bensin, det andra gäller utsläpp i samband med tankning till fordon och det tredje utsläpp i samband med industriella processer.
En mycket stor del av luftföroreningama i Europa härstammar från transportsektorn. Arbetet med att ta fram nya avgasregler kommer att ha hög prioritet från svensk sida (jämför avsnitt 12, Transportpolitik).
På luftområdet pågår också inom kommmissionen arbete med att reglera utsläpp från förbränning av miljöfarligt avfall.
lbttenföroreningar
Havsmiljöfrågoma har i grunden en internationell karaktär och Sverige är — som en naturlig följd av vårt geografiska läge — part i fiera marina konventioner. Ett svenskt medlemskap i EU kommer, åtminstone vad gäller Västerhavet, att innebära att det internationella arbetet på havsmiljöorrrrådet får en förändrad inriktning. Flertalet av länderna runt Nordsjön och Nordostatlanten är redan eller har ansökt om att bli medlemmar i EU. Dårrned kommer miljöfrågoma i Västerhavet att bli en alltmer EU—intern fråga.
Prop. 1994/95: 19
259
Medlemskap i EU innebär ökade möjligheter att medverka vid utformningen av de åtgärder som är nödvändiga för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen till våra omgivande havsområden.
EG:s arbete med den marina miljön har hitttills varit inriktad mot att med stöd av enskilda direktiv förhindra utsläpp av specifika ämnen till havs— och vattenområden. Sverige bör verka för att det marina arbetet inom EG utformas på ett mer förebyggande och integrerat sätt i likhet med det miljöarbete vi själva bedriver.
Ett av de största problemen för våra vatten— och havsområden år övergödningen som orsakas av utsläpp och diffusa läckage av närsalter. Ett annat område som kräver ökad uppmärksamhet är förekomsten av tungmetaller och långlivade organiska ämnen i den marina miljön. Övergödning (eutrofiering) är kanske det största problemet för såväl Nordsjön som Östersjön. Enligt samstämmiga bedömningar i fiera EU—länder är det direktiv om nitratutsläpp som beslutats av EG inte tillräckligt för reducera närsaltutsläppen till hälften mellan åren 1985 och 1995. Det kormner därför att krävas förstärkta åtgärder i syfte att komma tillrätta med närsaltutsläppen.
Det framtida havsmiljöarbetet kommer att styras av de utvärderingar av tillstånden i haven som görs i internationella sammanhang, t.ex. inom ramen för Nordsjöarbetet. Utvärderingsarbetet omfattar ett mycket stort antal miljöeffekter och substanser, vilket gör det svåröverskådligt och svårtolkat. Under de närmaste åren bör Sverige verka för att utvär- deringsarbetet koncentreras till de områden där riskerna för bestående skador är störst. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att ta fram kritiska belastningsgränser som underlag för bl.a. det fortsatta internationella arbetet på havsområdet.
Vattenkvaliteten vid strandbad är ett område som EG har reglerat i direktivet om badvatten (76/160/EEG). Detta direktiv, som trädde i kraft i december 1977, anger kraven för badvatten, genom att bl.a. definiera provtagningsfrekvens och mätmetoder samt ange vilka kriterier som måste uppfyllas.
Badvattendirektivet är nu föremål för översyn. Ett förslag till föränd— ringar, (COM (94) 36 final) har utarbetats under våren 1994, vilket innebär att hälsoaspekten framhävs och att procedurerna förenklas, informationen förbättras och att kostnadema minskar för medlemsländer- na.
I det nya förslaget har alla de ändringar som införts sedan år 1976 samlats. Vidare föreslås antalet kemiska och fysikaliska analyser minskas, då vissa parametrar antingen inte var relevanta för badvatten eller nu regleras via andra direktiv.
För svenska förhållanden innebär införandet av badvattendirektivet att provtagningsfrekvensen för vattenkvaliteten i strandbad kommer att öka. Antalet parameterar som skall bedömas i proverna kommer att utökas i förhållande till nuvarande allmänna råd.
Ett arbete pågår med att utarbeta förslag till direktiv om ekologisk kvalitet på ytvatten.
Prop. 1994/95: 19
260
Industrins miljöarbete
I prop. 1993/94:11] Med sikte på hållbar utveckling redovisades ett system för miljöstyming och miljörevision som är under införande i EG. Systemet som bygger på frivilligt deltagande från industrin innebär att de företag som väljer att ansluta sig förbinder sig att hålla en hög nivå på sitt miljöarbete. Förordningen (EEG) nr 1836/93 som reglerar frågan antogs i EG i juli 1993 och systemet skall ha trätt i kraft i alla delar i mitten av 1995. Sverige skall tillämpa förordningen enligt det tillägg till EES—avtalet som trätt i kraft vid halvårsskiftet 1994 (prop. 1993/94:203). Arbete pågår med att ta fram förslag till den formella regleringen av förordningen i Sverige så att förordningens krav kan uppfyllas med beaktande av intressentemas önskemål.
I september 1993 avlämnade EG—kommissionen ett förslag till ett direktiv om integrerad tillståndsprövning för industrin. Förslaget innebär att prövningen av utsläpp till luft och vatten samt avfall från industrian- läggningar skall samordnas. Sverige har sedan år 1969 tillämpat en samlad tillståndsprövning varför direktivet, om det antas, inte förväntas medföra några större förändringar i Sverige. Sverige följer arbetet med direktivet och utnyttjar möjligheten att lämna synpunkter utifrån vår långvariga erfarenhet av tillståndsprövning.
20.7 Avfall
Allmänt om EG.-s atfallspolitik
EG:s avfallspolitik har skärpts successivt sedan år 1975 då det första ramdirektivet om avfallshantering antogs (75/442/EEG). År 1991 omarbetades och utvidgades ramdirektivet. EG:s nya avfallsstrategi inkluderades i direktivet, där det också sägs att EG som region, liksom varje medlemsland för sig, skall upprätta ett självförsörjningssystem för avfallshantering. En närhetsprincip betonas. Länderna skall se till att avfall uppkommer i så liten omfattning som möjligt. Återvinning och återanvändning skall främjas. Avfall skall hanteras på ett för mämtiskors hälsa och miljö säkert sätt. Länderna skall ha ansvariga och kompetenta myndigheter med ansvar för hanteringen och utarbeta nationella planer för avfallshanteringen. De som tar hand om eller transporterar avfall skall ha särskilt tillstånd från myndigheterna. Avfall skall lagras så nära källan som möjligt, medan återvinning och återanvändning kan ske på lämplig plats oavsett avstånd.
Inom EG pågår arbete med s.k. prioriterade avfallsströmmar. Mellan 20 och 30 av dessa avfallsströmmar omfattar tillsammans 80—90% av avfallsmängden inom EU. För att identifrera dessa avfallsströmmar har medlemsländerna uppmanats ange vilka typer av varor och materialslag som de anser att kommissionen bör studera med avseende på behov av regler för att öka och förbättra avfallshanteringen. Rivnings— och sjukhusavfall samt skrotade bilar har prioriterats bl.a. därför att de avfallsslagen i kombination med området som täcks in av förslaget till förpackningsdirektiv omfattar mellan 80 och 90% av det totala plastav—
Prop. 1994/95: 19
261
fallet i EU—länderna. EG—kommissionens avsikt är att med avseende på de prioriterade avfallsströmmarna inleda diskussioner med berörda intressenter för att nå strategiska överenskommelser. Även lagstift- ningsåtgärder på såväl nationell nivå som EG-nivå samt ekonomiska styrmedel i form av avgifter, skatter och bidrag liksom miljömärkning förutsätts nödvändiga. Arbetet bedrivs i fem steg med programförbe— redelser, analys, snategiutveckling med angivande av olika alternativ, val av strategi samt slutligen genomförande.
Inom flera enskilda EU—länder finns en uttalad målsättning att avfallet måste minska. I först hand genom att mindre mängd avfall över huvud taget genereras, och i andra hand genom återanvändning av produkter och materialåtervinning. Tillvägagångssättet för att förverkliga målen varierar från land till land.
Förpackningsmfall
EG—kommissionen lade fram ett förslag till förpackningsdirektiv sommaren 1992 som innebar att mål för återvinning läggs fast. Såväl minimi— som maxirnigränser för återvinning föreslås. Förslaget har kritiserats. Danmark, Tyskland och Nederländerna anser att förslaget kan komma att utgöra ett hinder för en bättre resurshushållning. För Sverige kan det föreslagna direktivet innebära svårigheter med genomförandet av riksdagens beslut om en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Sverige har därför liksom Norge och Österrike genomfört konsultationer med EU om direktivets utformning. Beredningen av förslaget till förpacknings- direktiv fortsätter. Eftersom parlamentet och rådet inte är eniga om direktivets utformning skall förslaget behandlas i en förlikningskommitté enligt artikel 18% i Romfördraget.
Skogsindustrierna beklagar i sitt remissyttrande att Sverige inte kunnat delta i utarbetandet av direktivförslaget eftersom direktivet starkt kommer att påverka marknaden för papper, kartong och förpackningar i Europa. Skogsindustrierna kritiserar vidare i sitt remissvar att bl.a. materialåter- vinning och energiutvinning i direktivförslaget inte betraktas som likvärdiga. Skogsindustrierna avvisar också bestämmelser om inbland— ningskvoter. Vidare anser Skogsindustrierna att krav på minimihalter av återvunnen fiber riskerar att snedvrida konkurrensen. Liknande syn- punkter har framförts av Industn'förbundet. Regeringen bereder för närvarande frågan om hur en samlad svensk förpackningsförordning skall utformas och vilka krav som skall finnas för återanvändning och materialåtervinning för olika materialslag. En svensk förpackningsför- ordning planeras träda i kraft under 1994.
Miljöfarligt utfall
Ett nytt EG—direktiv om miljöfarligt avfall togs år 1991. Direktivet innehåller minimiregler och fastställer att miljöfarligt avfall skall hanteras eller deponeras endast av personer, företag eller myndigheter med särskilt tillstånd. Länderna skall verka för återvinning, tillse att hante—
Prop. 1994/95: 19
262
ringen av farligt avfall sker så att varken människors hälsa eller miljö kommer till skada. Nationella planer för hantering av miljöfarligt avfall skall upprättas och ansvariga myndigheter utses. I direktivet skall begreppet miljöfarligt avfall definieras. Detta arbete pågår för närvaran- de. '
Atfallsdeponier
Ett nytt förslag till direktiv för avfallsdeponier bereds för närvarande inom EG—kommissionen. Förslaget innebär skärpta tekniska krav för de— ponering samt gränsvärden för föroreningar i lakvatten. EFTA—länderna är kritiska till förslaget och efterlyser möjligheter att styra lakvat- tenfiöden efter de platsspecifika förutsättningama vid en aktuell deponi. EFTA—länderna har därför gemensamt genomfört konsultationer med EG—kommissionen inom ramen för EES—avtalet. Konsultationer med EU har också ägt rum enligt regler som gäller sedan anslutningsfördraget undertecknades i juni 1994.
Atfallsförbränning
EG:s förbränningsdirektiv håller på att revideras. Förslag har förts fram i EG—kommissionens beredning om att skärpa kraven betydligt. Förslaget innebär att all avfallsförbränning, även det avfall som uppkommit och förbränns på en och samma industriella anläggning, skall omfattas av direktivet. Vidare föreslås utsläppskraven på rökgaserna skärpas avsevärt. Jämfört med gällande svenska krav innebär det skärpningar framförallt på utsläpp av klorid och stoft. Kommissionen kommer sannolikt att redovisa ett utarbetat förslag hösten 1994.
EU—medlemskapets påverkan på den svenska atfallspolitiken
Bland remissinstansema har Grön Ungdom pekat på risken för att miljögarantin i artikel 100a i Romfördraget kan skapa problem. Miljöpartiet de Gröna är i sitt remissvar kritiska till att konsekvenserna av EU:s avfallsregler för Sverige inte har beskrivits tillräckligt tydligt.
Miljöstömingar till följd av avfallshantering sker till stor del lokalt. Våra möjligheter att vidta nationella åtgärder för att ta hand om avfallet påverkas inte i någon större grad av ett medlemsskap i den europeiska unionen.
Vår stora varuhandel med EG betyder att EG:s produktkrav är avgörande för att minska det miljöfarliga avfallet. Ett medlemskap ger oss större möjligheter att påverka dessa krav. Frågan om miljögarantin behandlas i avsnitt 20.3.1. Vidare ger medlemskapet oss en möjlighet att verka för att en kretsloppsanpassning av samhället får genomslag inom EU.
Prop. 1994/95:19
263
20.8 Regler om naturvård 20.8.1 Bakgrund
På naturvårdsområdet har EG—lagstiftningen utvecklats långsammare än på andra miljöområden. De första reglerna kom år 1979 och antalet rättsakter är begränsat. Detta kan ha sin förklaring i att naturvårdsfrågor- na i mindre grad än övriga miljöfrågor ansågs ha ett samband med de fyra friheterna och den inriktning på ekonomiska aktiviteter som tidigare karakteriserade Romfördraget. Flera medlemsstater har ansett att naturvårdsfrågoma bör regleras i den nationella lagstiftningen och inte på gemenskapsnivå. Kommissionen och parlamentet har dock varit pådrivande för att få fram gemensamma regler. Naturvårdsreglerna är utformade som minimiregler.
EG är part i fiera internationella naturvårdskonventioner, däribland konventionen om skydd av flyttande vilda djur (Bonnkonventionen) och konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (Bemkonventionen). Enligt direktiv 79/409/EEG om bevarandet av vilda fåglar (fågelskyddsdirektivet) och direktiv 92/43/EEG om bevarandet av namrliga habitat samt vild fauna och flora (art— och habitatdirektivet) åligger det medlemsstatema att införa lagstiftning som uppfyller EG:s åtaganden enligt Bonn— och Bernkonventionema.
EG är inte part i konventionen om internationell handel med utrotnings- hotade vilda djur och växter (CITES), men har ansökt om att bli part. Eftersom flertalet av EU:s medlemsstater är parter i CITES har EU:s handel ändå reglerats i enlighet med CITES.
Sverige är part i samma naturvårdskonventioner som EG. Den svenska lagstiftningen på naturvårdsområdet är därför i huvudsak redan i överensstämmelse med EG—direktiven. I promemorian (Ds l993:64) Regler om handel med skyddade djur och växtarter m.m. har en jämförelse gjorts mellan de svenska reglerna, de internationella åtagande— na samt EG:s rättsakter. I promemorian föreslås vissa ändringar i bl.a. naturvårdslagen (1964:822) och jaktlagen (1987:259) för att bättre uppfylla Sveriges internationella åtaganden oberoende av om Sverige blir medlem i EU eller ej. Därutöver lämnas förslag till en ny lag om handel med skyddade djur— och växtarter m.m. Promemorian har remissbehand- lats.
Förslagen i promemorian behöver i några fall kompletteras i fråga om åtgärder som särskilt krävs när EG:s regler blir tillämpliga i Sverige. Inom regeringskansliet har förslag till sådana kompletteringar utarbetats och redovisats i promemorian (Ds 1994:87) Naturvårdslagen och EU. Promemorian remissbehandlas för närvarande. Regeringens avsikt är att en proposition som avser dessa frågor skall kunna behandlas av riksdagen under hösten 1994. I det följande lämnas en allmän översikt över EG—reglerna, förhandlingsresultatet och konsekvenserna för den svenska lagstiftningen.
Prop. 1994/95: 19
264
20.8.2 Direktiv om bevarande av arter och naturliga livsmiljöer
Direktivet 79/409/EEG om bevarandet av vilda fåglar (fågelskydds- direktivet)
I fågelskyddsdirektivet finns regler till skydd för samtliga vilda fågelarter som naturligt förekommer i medlemsstatema. Skyddet omfattar även ägg, rederi och boplatser. Direktivet förpliktar medlemsstatema att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla fågelpopulationen på en nivå som uppfyller ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav och samtidigt tar hänsyn till ekonomiska krav och relcreationsbehov.
Medlemsstaterna skall bevara, upprätthålla eller återställa en till arealen tillräckligt stor och skiftande livsmiljö för fåglarna. Generella förbud skall gälla mot att avsiktligt döda eller fånga vilda fåglar och förstöra vilda fåglars bon och ägg. Vidare skall medlemsstaterna införa omfattan- de förbud mot kommersiell hantering av levande eller döda vilda fåglar samt förbud mot användning av vissa jaktrnedel och jaktrnetoder. Undantag får beslutas för vissa särskilt angivna fågelarter eller om vissa villkor är uppfyllda.
Till direktivet hör fem bilagor. Bilaga 1 upptar en förteckning över fågelarter vars överlevnad och fortplantning skall säkerställas genom att deras livsmiljö bevaras. Medlemsstaterna skall klassificera de områden som behövs för att bevara arterna i bilaga 1 som särskilda skyddsom- råden. I bilaga 2 anges de fågelarter som får jagas under allmän jakttid i enlighet med nationell lagstiftning. Med allmän jakttid avses jakt under en bestämd tid utan någon reglering av antalet individer som får fällas. Vissa arter får jagas i samtliga medlemsstater och andra bara i de i bilagan uppräknade staterna. De fågelarter som anges i bilaga 3 får under vissa angivna förutsättningar hanteras kommersiellt. Bilaga 4 år en förteckning över förbjudna jaktrnetoder och jaktmedel. Bilaga 5 rör bl.a. medlemsstaternas forskning om fåglar.
I vissa särskilt angivna fall får undantag göras från skyddsbestämmel- serna i direktivet. Bl.a. gäller att jakt på ett mindre antal exemplar av en skyddad fågelart undantagsvis får tillåtas under strängt kontrollerade betingelser.
Direktivet 92/43/EEG om bevarandet av naturliga habitat samt vild fauna och flora (art— och habitatdirektivet)
Syftet med art— och habitatdirektivet är att bidra till biologisk mångfald genom att bevara naturliga livsmiljöer (biotoper) samt vilt levande djur och växter i medlemsstaterna. Hotade livsmiljöer och arter ses som en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem är ofta av gränsöverskridande natur, varför det ansetts nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå. De åtgärder som vidtas skall bidra till att bibehålla eller återuppbygga en gynnsam bevarandestatus beträffande naturliga livsmiljöer och vilt levande djur och växter av intresse för gemenskapen.
Prop. 1994/95:19
265
Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nätverk, Natura 2000, skall upprättas inom EG. Detta nätverk skall bestå av områden med de typer av naturliga livsmiljöer som anges i bilaga 1 till direktivet och de arter som anges i bilaga 2. Områdena skall bevaras eller, om det behövs, restaureras. Natura 2000 skall även innefatta de särskilda fågelskyddsom- råden som medlemsstatema utpekat i enlighet med fågelskyddsdirektivet.
I motsats till fågelskyddsdirektivet omfattar art— och habitatdirektivet endast särskilt angivna arter. Bilaga 1 upptar naturliga livsmiljöer. I bilaga 2 finns djur— och växtarter som behöver skyddas genom särskilda bevarandeområden. Bilaga 3 anger kriterier som skall användas för att identifiera och välja ut områden som är viktiga för unionen och lämpliga som särskilda bevarandeområden (EU—reservat).
Medlemsstaterna skall vidta långtgående skyddsåtgärder för de djur och växter som anges i bilaga 4 inomderas naturliga utbredningsområde. Förbud skall gälla mot att fånga eller döda samt inneha vilda exemplar av djuren. Bland djuren i denna bilaga finns olika arter av däggdjur, reptiler, amfrbier, fiskar och ryggradslösa djur. Plockning, insamling, slagning, uppdragning med rötterna eller förstöring av exemplar av skyddade växtarter skall förbjudas.
Medlemsstaterna kan återinföra sådana inhemska arter som är förtecknade i bilaga 4 i syfte att bevara arten. En art får återinföras endast om en undersökning har konstaterat att detta effektivt bidrar till att återupprätta arten till en gynnsam bevarandenivå. Äterinförande i naturmiljön av arter som inte är inhemska skall regleras, så att inte nackdel uppstår för naturliga livsmiljöer inom artens utbredningsområde eller för vilt levande inhemska djur eller växter.
Bilaga 5 är en förteckning över för gemenskapen intressanta arter av djur och växter som kan behöva skyddas genom särskilda skötselåtgärder. I bilaga 6 anges medel, metoder och transportmedel som inte får användas när djurarter i bilagorna 4 eller 5 fångas eller dödas.
Medlemsstaterna skall övervaka bevarandestatusen för de naturliga livsmiljöer och arter som omfattas av direktivet samt upprätta en förteckning över områden med sådana typer av naturliga livsmiljöer som avses i bilaga 1 till direktivet och områden där de inhemska arterna i bilaga 2 finns. På grundval av förteckningen fastställer konunissionen vilka områden (EU—reservat) som anses viktiga för unionen. Områdena skall medlemsstaterna föklara som bevarandeområden och skydda genom bindande rättsregler, administrativa åtgärder eller avtal. Om en plan eller ett projekt kan förmodas inverka på ett bevarandeområde, skall med- lemsstaten utvärdera påverkan på området. Den behöriga nationella myndigheten skall godkänna planen eller projektet endast efter att ha försäkrat sig om att en ogynnsam effekt på området inte uppkommer. Om det är nödvändigt och om alternativa lösningar saknas får ett projekt genomföras även om en negativ inverkan på området kan befaras. Medlemsstatema skall då vidta sådana andra åtgärder som behövs för att säkerställa Natura 2000.
Prop. 1994/95:19
266
20.8.3 Förhandlingsresultatet
Av avnitt VILE i bilaga 1 till anslutningsakten framgår beträffande fågelskyddsdirektivet att Sverige som medlem i unionen kan behålla nuvarande allmänna jakttider utom vad gäller skarv och korp. Av den skriftliga sammanfattningen från ministermötet den 8 juni 1993 framgår dock att jakt på dessa arter kan medges av svensk myndighet med stöd av direktivets undantagsbestämmelser. Genom avtalet ändras direktivets bilagor på det sättet att den svenska populationen av dalripa blir en jaktbar art som det även är tillåtet att handla med. Vidare ändras direktivet så att jakt på dalripa och fjällripa med snara tillåts norr om 58 breddgraden.
Bilaga 1 till art— och habitatdirektivet upptar typer av naturliga livsmiljöer av gemensamt intresse för unionen som behöver skyddas genom att särskilda bevarandeområden utpekas, dvs. enastående exempel på den alpina regionen, den atlantiska regionen, den kontinentala regionen, den makronesiska regionen och medelhavsregionen. Bilagan kommer även att omfatta den boreala regionen. Bilaga 2 avses komplette- ras med de nordiska arterna järv och fjällräv. Från samma bilaga undantas enligt avtalet de svenska populationerna av bäver, brunbjörn och tre angivna fiskarter. Den svenska populationen av bäver undantas i bilaga 4 a, som upptar djurarter som behöver ett strikt skydd. Denna population upptas i stället på bilaga 5, som redovisar bl.a. sådana däggdjursarter där reglerad jakt är tillåten.
De remissinstanser som behandlar naturvårds— och jaktreglema är till övervägande delen positivia till EG:s regelverk och till förhandlings- resultatet på området. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att Sverige har fått den anpassning som behövs för vår jakt och för handeln med vilt. Enligt länsstyrelsen kan Natura 2000 innebära ett lyft för det nordiska samarbetet i skyddsfrågor och på sikt kanske även inom Barentsregionen. Svenska Jägareförbundet konstaterar med tillfredsställelse att överen- skommelsen om jakt i allt väsentligt överensstämmer med den svenska positionen. Statens naturvårdsverk anser att vad gäller naturvård och jakt har förhandlingarna förlöpt smidigt och svenska önskemål har i allt väsentligt tillmötesgåtts. Naturvårdsverket ser positivt på möjligheterna att ingå i det europeiska samarbetet kring skyddandet av arter och deras miljöer. Föreningen Våra Rovdjur är kritisk mot förhandlingsresultatet. Föreningen saknar konkretiseringar av visioner om livskvalitet, natur- vård, förbättringar för fauna och flora, med andra ord förbättringar för människornas levnadsvillkor i en frisk natur.
Regeringen, som instämmer i Statens naturvårdsverks bedömning, påpekar i samband härmed särskilt att reglerna på området utgör minimiregler som inte hindrar Sverige från att ha längre gående skyddsregler.
Prop. 1994/95: 19
267
20.8.4 Genomförandet i Sverige Jakt och viltvård samt övriga frågor om artskydd
Fågelskyddsdirektivet kommer att få vissa konsekvenser för den svenska jaktlagstiftningen. Allmän jakt enligt 2 & jaktförordningen (1987z905) och förordningens bilaga kommer inte att kunna medges för korp och skarv.
Enligt direktivet får fågelarter inte jagas under häckningstid eller under perioder då de återvänder till häckningsplatsema. I skadeförebyggande syfte tillåts i Sverige jakt efter vissa fågelarter även under häcknings- tiden. Genom direktivets undantagsbestämmelser kan också sådan jakt tillåtas. I bilaga 4 till jaktförordningen finns bestämmelser om jakt för att förebygga skador av vilt. Vissa arter får jagas hela året. Kråka, kaja, skata och stadsduva får enligt punkten 1 jagas hela året utan angivande av vilken slags skada jakten avser att förebygga. Bestämmelsen behöver kompletteras.
Fågelskyddsdirektivets bilagor över arter där jakt och handel tillåts har av politiska skäl inte ändrats sedan direktivets tillkomst år 1979. Medlemsländema har i stället utvecklat en praxis att tillämpa undantags- bestämmelsema i direktivet när jakt eller handel med en art bör tillåtas på grund av populationsstorleken eller av andra orsaker. När det gäller jakt och handel av en art i ”mindre mängd” gäller enligt kommissionens praxis att jakten eller handeln inte får överstiga en promille av artens årliga dödstal i landet. Inte för någon art i Sverige som inte omfattas av direktivets generella rätt till jakt eller handel torde jakten eller handeln överstiga det talet.
Jaktlagstiftningen reglerar i dag endast indirekt hållandet av vilda fåglar i fångenskap eller annat innehav av vilda fåglar och deras ägg. I den inledningsvis nämnda promemorian om regler om handel med skyddade djur— och växtarter m.m. föreslås kompletterande bestämmelser i detta avseende.
I Sverige får testade och godkända fångstredskap, däribland fällor, användas vid jakt efter fågel. Fångstredskap används i huvudsak vid jakt efter skadevållande arter. Direktivets möjligheter till undantag från förbudet torde därför medföra att fångstredskap kan användas som tidigare. Undantag torde kunna lämnas generellt för viss art eller i det enskilda fallet.
Beträffande art— och habitatdirektivet återfinns i bilaga 4 till direktivet de svenska däggdjursartema varg, björn, utter och lo. Av dessa arter jagas för närvarande endast björn i Sverige. Det sker genom en särskild jaktform efter tillstånd av Statens naturvårdsverk. Så länge den svenska jakten uppfyller Bemkonventionens bestämmelser torde den svenska bjömjakten kunna fortsätta enligt nuvarande bestämmelser. Det framgår också av sammanfattningen från ministermötet den 8 juni 1993 att jakt på brunbjörn kan tillåtas av svensk myndighet med stöd av direktivets undantagsbestämmelser.
Om det inte finns något tillfredsställande alternativ får undantag i vissa fall göras från bestämmelserna i direktivet. Undantagen motsvarar i stort sett dem som gäller enligt fågelskyddsdirektivet. Skyddsjakt kan således tillåtas för att förhindra skador. Jakt och handel kan även i övrigt tillåtas
Prop. 1994/95:19
268
för ett begränsat antal av en art.
Förbud mot fångst av djur vars fångande är att hänföra till fiske kan införas med stöd av fiskelagstifmingen i fråga om fiske inom Sveriges sjöterritorium och i Sveriges ekonomiska zon samt för svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen.
Beträffande vilda växter samt vilda kräldjur, amfibier och ryggradslösa djur är skyddet av arterna ofta mera beroende av att arternas livsmiljö skyddas än att arterna fredas. Skyddet av livsmiljöer berörs i följande avsnitt. Vissa kompletteringar i de svenska reglerna kan behövas när det gäller artskydd och utsättning av arter.
Skydd av naturliga livsmiljöer
Den tidigare nämnda promemorian (Ds l993:64) Regler om handel med skyddade djur— och växtarter m.m. innehåller fiera förslag om ändringar i bl.a. naturvårdslagen och jaktlagen samt ett förslag till en ny lag om handel med skyddade djur— och växtarter m.m. Dessa ändringar har föreslagits för att bättre uppfylla Sveriges internationella åtaganden oberoende av om Sverige är medlem i EU eller inte. Den särskilda lagstiftning som erfordras för att genomföra EG—direktiven är hänförlig främst till inrättandet och bevarandet av skyddade områden. Regeringen avser som nämnts att återkomma till riksdagen med förslag i dessa delar.
Enligt ett av förslagen i promemorian (l993:64) skall regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, upprätta en förteckning över de områden som bör beredas skydd i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om skydd av naturområden. Skyddet föreslås ske genom naturvårdslagen (19641822). Om Sverige blir medlem av EU kommer åliggandena i fågelskyddsdirektivet och art— och habitatdirektivet om inrättande av särskilda fågelskyddsområden och reservat att ingå i en sådan förteckning.
Beträffande vissa områden kan den bedömningen komma att göras att området har erforderligt skydd enligt bestämmelserna i naturresurslagen eller annan lagstiftning och att något särskilt områdesskydd enligt naturvårdslagen inte är erforderligt.
Enligt art— och habitatdirektivet skall i samband med planering och när riktlinjer dras för utvecklingen sådan hänsyn tas till skyddade områden att försämring av dessa undviks eller så långt som möjligt begränsas. Ett område som upptagits i en förteckning över områden som bör beredas skydd i enlighet med naturvårdsdirektiven bör därför också betraktas som ett område av riksintresse för naturvården enligt 2 kap. 6 & naturresursla- gen och därmed åtnjuta förstärkt skydd vid planering. Genom den svenska lagstiftningen om miljökonsekvensbeskrivningar går det att uppfylla art— och habitatdirektivets krav på bedömning av planers och projekts påverkan på skyddade områden.
Om en plan eller ett projekt genomförs trots att det medför en negativ påverkan på området skall enligt direktivet nödvändiga kompensationsåt- gärder vidtas för att säkerställa Natura 2000. Den svenska lagstiftningen för områdesskydd möjliggör en sådan hänsyn, men något krav finns inte.
Prop. 1994/95: 19
269
Reglerna kan därför behöva kompletteras.
20.8.5 CITES och andra regler om handel
EG:s bestämmelser
Skyddet för valarna behandlas i förordningen (EEG) nr 348/81 om gemensamma regler för import av produkter från djur av ordningen Cetacea (valar). Enligt förordningen gäller tillståndskrav för import (importlicens) av vissa valprodukter. Licens får inte utfärdas för produkter som skall användas för kommersiella ändamål.
Förordningen (EEG) nr 3626/82 om tillämpning inom gemenskapen av konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) innebär bl.a. att konventionen gäller inom hela gemenskapen enligt de villkor som fastställs i förordningen. Genomförandet av konventionen får inte påverka den fria rörligheten för varor inom gemenskapen och skall endast gälla för handel med tredje land. I förordningen finns en förteckning över de delar och produkter av djur eller växter som omfattas. Reglerna följer CITES vid handel med arter som omfattas av bilaga I—III i konventionen. Till förordningen hör tre bilagor. Bilaga A utgörs av konventionen och bilaga B är en förteckning över de delar och produkter från djur och växter som omfattas av förordningens reglering. Bilaga C upptar djur— och växtarter beträffande vilka EG tillämpar strängare skyddskrav än vad som följer av konventionen.
EG—reglerna innehåller även i övrigt i vissa fall strängare skyddsåt— gärder än konventionen. Enligt förordningen krävs t.ex. inte bara tillstånd från exportlandet för import av exemplar av en CITES—art utan också att importlandet utfärdar eget irnporttillstånd eller irnportcertifikat för arter på alla listorna. Vissa arter på konventionens bilaga II och III ges samma skydd som arter på bilaga I. Kommersiell förevisning samt handel, även inom medlemsstaterna, är förbjuden med arter som omfattas av konventionens lista 1 samt med vissa arter upptagna i konventionens bilaga II eller III. Medlemsstaterna får dock under vissa i förordningen angivna förutsättningar medge undantag från detta förbud.
Genom förordningen införs ett gemensamt förfarande för att utfärda och visa upp tillstånd för handel med exemplar av de arter som omfattas av konventionen. Medlemsstaterna skall utse administrativa och vetenskapliga myndigheter för tillämpningen av förordningen. Varje medlemsstat skall med vissa undantag godta av behöriga myndigheter i andra medlemsstater fattade beslut och utfärda tillstånd och certifikat. Märkningar, plomberingar och stämplar som används för att identifiera varor skall vara enhetliga inom unionen.
Transport inom unionen av levande djur av arter som upptas på konventionens bilaga I kräver också tillstånd. Det finns viss möjlighet för medlemsländerna att vidta strängare åtgärder än de som fastställs enligt förordningen, bl.a. för att bevara inhemska arter och arter i ursprungs- landet.
EG—kommissionen har lagt fram ett förslag till rådet att anta en ny
Prop. 1994/95:19
270
förordning som skall ersätta den nu gällande förordningen.
Genom förordning (EEG) nr 3418/83 om enhetlig användning av dokument i samband med handel med utrotningshotade djur och växter har införts ett enhetligt dokumentationssystem inom unionen för de dokument som behövs för att genomföra CITES och förordningen.
Förordning (EEG) nr 3254/91 (fotsaxförordningen) förbjuder fotsaxar som jaktmetod liksom införsel av bl.a. hudar från stater där man fångar djuren med hjälp av fotsaxar eller andra fällor som inte uppfyller internationella humanitära standarder för djurfångst. Införselförbuden träder i kraft den 1 januari 1995.
Enligt direktiv 83/129/EEG om import av skinn från vissa sälungar och produkter av sådana skinn skall medlenrsstatema hindra yrkesmässig import av pälsskinn från ungar av grörrlandssäl och klappmyts samt artiklar av sådana pälsskinn. Direktivet undantar varor som har sitt ursprung i inuitbefolkningens traditionella fångst.
Även art— och habitatdirektivet innehåller regler om försäljningsförbud m.m. i fråga om de djurarter som är förtecknade i bilaga 4 a och de växtarter som är förtecknade i bilaga 4 b till direktivet.
Enligt fågelskyddsdirektivet skall medlemsstatema införa ett generellt förbud mot försäljning, transport för försäljning, förvaring för försäljning och salubjudande av levande eller döda fåglar av de arter som naturligt förekommer i någon medlemsstat och av lätt igenkännbara delar eller derivat av sådana fåglar. Från detta generella förbud gäller enligt bilaga 3 undantag för vissa angivna arter.
Medlemskapsförhandlingarna
För ett femtontal fågelarter som i dag omfattas av allmän jakttid i Sverige gäller enligt fågelskyddsdirektivet ett principiellt förbud mot handel. Vid ministermötet den 8 juni 1993 när dessa frågor behandlades erinrades dock om möjligheter att tillåta viss handel inom ramen för direktivets undantagsbestämmelser. Detta noterades och dessutom resulterade förhandlingarna i att dalripa förs in bland de arter som det vid ett svenskt medlemskap blir generellt tillåtet att handla med.
Genomförande
Förordningen nr 3626/82 har utformats så att medlemsstaterna genom att uppfylla förordningen även uppfyller CITES bestämmelser och så att kontrollen av bestämmelserna skall kunna ske utan tillämpning av gränskontroller. De svenska reglerna om genomförandet av CITES finns i förordningen (1975z542) om tillämpning av konventionen om in- ternationell handel med utrotningshotade arter av vilda växter och djur. På samtliga de områden där EG—förordningens regler är strängare än de nu gällande svenska reglerna kommer skyddet för CITES—anema att stärkas vid ett medlemskap, eftersom förordningen blir direkt gällande i Sverige. För handel med stater som inte är medlemmar i EU kan
Prop. 1994/95: 19
271
bestämmelserna om krav på tillstånd i den svenska lagstiftningen behållas till den del de är strängare än EG—förordningens krav.
Bestämmelserna i EG—förordningen om CITES medför att ett till- synssystem för handeln måste införas i Sverige. Sverige har för närvarande inte någon irnportreglering av andra valprodukter än dem som omfattas av konventionen om handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter och inte heller någon irnportreglering motsvarande fotsaxförordningen.
De svenska reglerna i främst jaktlagstiftningen möjliggör inte en fullständig reglering av handeln med vilt enligt EG—reglerna. I den ovan nämnda departementetspromorian (l993:64) föreslås en ny lag om handel med skyddade djur och växtarter, som skall ge möjlighet att meddela de föreskrifter om in— eller utförsel samt handel m.m. som krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden.
20.9 Mark— och planfrågor
20.9.1 EG:s arbete med planering, markanvändning och hushållning med naturresurser
EG:s arbete med planeringsfrågor är relativt nytt men har under senare år successivt ökat i omfattning. Flera samverkande faktorer har bidragit till detta. Särskilt bör nämnas utvecklingen av den inre marknaden och dess effekter på markanvändningen, utvecklingen av de Transeuropeiska nätverken för transport-, energi— och telekommunikationer, regionalpoli- tikens och strukturfondemas behov av analyser och bedömningsunderlag samt den allmänt ökade insikten om miljöfrågomas betydelse och behovet av sektorsövergripande konsekvensbedömningar.
Arbetet med planeringsfrågor legitimeras genom Maastrichtfördraget som uttryckligen anger att fysisk planering och mark— och vattenan- vändning i tätorter och på landsbygden skall innefattas i miljösarnarbetet.
Samarbetet om planeringsfrågor har hittills sällan syftat till harmonise- ring av lagstiftning och regelverk. Det huvudsakliga syftet har i stället varit att skapa överblick och samordning genom utbyte av information, kunskap och erfarenheter. Däremot aktualiseras lagstiftningen för planering i samband med olika direktiv och regler för främst miljöfrågor. Dit hör bl.a. direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar från år 1985 (85/337/EEG), som föreslås utvidgas. Också den pågående översynen av det s.k. Seveso—direktivet om olycksrisker vid vissa industrier (82/501/EEG) behandlar regler för markanvändningsplanering.
Planering på olika nivåer och inom olika sektorer ses därvid som en del av den kunskapsuppbyggande processen. Planeringens roll som analys- verktyg, arbetsmetod och även som styrmedel är central. Det femte åtgärdsprogrammet för miljön anger markanvändningsplanering som ett viktigt styrmedel för att uppnå de miljöpolitiska målen inom olika sektorsområden. Stadsmiljöfrågor behandlas inom en särskild expert- grupp, som tillkallades efter rådets resolution år 1991 med anledning av kommissionens grönbok om stadsnriljöfrågor. Kustzoner med sina speciella miljö— och planeringsproblem, bl.a. turismen, är för närvarande
Prop. 1994/95:19
272
föremål för förnyade initiativ från EG—kommissionen.
Planeringsfrågor berörs även i hög grad inom övriga sektorer och direktorat i EG:s organisation. Inom kommissionen finns en särskild enhet för regional planering. År 1991 .kom rapporten ”Europa 2000 — framtidsutsikter för utvecklingen av gemenskapens territorium”. Den redovisar utvecklingen och dess territoriella effekter inom sektorer av betydelse för markanvändningen. Arbetet fortsätter nu med en fördjupad och utvidgad studie, Europa 2010, som omfattar också gränsområdet till EU, inklusive Norden. Samtidigt intensifieras arbetet med det s.k. European Spatial Development Perspective, ESDP, med syfte att uppnå gemensamma riktlinjer för medlemsländernas planeringspolitik och klargöra behovet av en harmonisering av planeringssystemen.
Arbetet inom EG—kommissionens Committee on Spatial Development håller för närvarande på att ändra inriktning till att bli mer inriktat på allmänna riktlinjer och strategifrågor. Samtidigt skall arbetstempot öka och medlemsländerna skall delta mera aktivt i arbetsprocessen. Det blev resultatet av det senaste ministermötet i Liege i november 1993, då ministrarna enades om att utvidga och fördjupa samarbetet om plane- ringsfrågor. I detta sammanhang bör även reglerna för beslutsunderlag för EG:s strukturfonder nämnas. Reglerna stället i vissa fall krav på särskilda utvecklingsprogram, som redovisar den berörda regionens problem och möjligheter. Genom nya regler fr.o.m. år 1994 ställs krav på att programmen skall innehålla uppgifter om miljösituationen i regionen samt bedömningar av miljökonsekvenserna.
20.9.2 Konsekvenser för det svenska planeringssystemet
Som beskrivits ovan har syftet med EG:s arbete med mark— och planfrågor hittills inte i nämnvärd utsträckning varit att samordna lagstiftning och regelverk. Varken EES—avtalet eller ett EU—medlemskap innebär därför krav på omfattande ändringar i den svenska mark— och planlagstiftningen. Däremot kan ett fortsatt införlivande av EG:s rättsakter innebära en fortlöpande påverkan på den fysiska planeringen i Sverige. Som exempel kan nämnas att den svenska lagstiftningen om miljökonsekvensbeskrivningar, MKB, har anpassats till EG:s direktiv på området.
Med stöd av bl.a. EES—avtalet deltar Sverige på olika sätt i EG:s arbete med frågor som rör markanvändning och planering. Förutom medverkan i de olika expertgrupperna kan nämnas medverkan i det pågående arbetet med en beskrivande analys av medlemsländernas planeringssystem. Analysen skall läggas till grund för fortsatta över- väganden om harmonisering eller samverkan av ländernas lagstiftning på onrrådet.
Flera remissyttranden över Ds 1994:48 tar upp frågan om på vilket sätt ett EU—medlemskap ger nya förutsättningar för samhällsplaneringen och den svenska mark— och planlagstiftningen. länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att kommunema kommer att ges ett ökat ansvar bl.a. i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar och mätningar av luftkvalitet.
18 Riksdagen 1994/95. [sam/. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95: 19
273
Boverket och flera länsstyrelser berör de ökade kraven på planerings— och utredningsinsatser som krävs för att få del av EG:s olika strukturfonder. l yttrandena framhålls att länsstyrelserna bör ges ett betydande ansvar för att driva och samordna detta arbete.
Regeringen konstaterar att de krav på planerings— och beslutsunderlag som gäller för EG:s strukturfonder kommer att påverka den svenska samhällsplaneringen om Sverige blir medlem i EU. Framför allt krävs nya former för samverkan mellan olika samhällssektorer och planerings- nivåer, dvs. den nationella, den regionala och den lokala nivån. Den ansvarsfördelning och de samverkansformer som har utvecklats inom ramen för den svenska mark— och planlagstifmingen bör kunna ut- nyttjas/utvecklas i detta syfte. Som ett första steg i en sådan anpassning har regeringen den 16 juni 1994 gett Boverket i uppdrag att i samråd med Statens naturvårdsverk samt Närings- och Tekrrikutvecklingsverket, genomföra en undersökning av hur några länder inom EU arbetat med markanvändningsfrågor i anslutning till strukturfondema.
Prop. 1994/95:19
274
21 Euratom
Regeringens bedömning: Förhållandena inom kämenergiområdet är helt annorlunda än de som gällde då Euratomfördraget under- tecknades år 1957. Detta har lett till att Euratomfördraget delvis är föråldrat.
En anslutning till Euratom påverkar inte den politik Sverige vill föra beträffande kärnkraften och hanteringen av kämavfallet. Den svenska lagstiftningen behöver bara ändras i begränsad omfattning som en följd av anslutningen. Regeringen återkommer till riks- dagen med förslag till de lagändringar som behövs.
21 .1 Inledning
Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen Euratom, undertecknades den 25 mars 1957 samtidigt som Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonorrriska gemenskapen (Rorrrfördraget). Euratom är alltså en av de tre gemenskaper som utgör de europeiska gemenskaperna.
Euratoms centrala uppgift är enligt fördraget att bidra till en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna och till utvecklingen av förbindelserna med övriga länder genom att skapa de förutsättningar som behövs för en snabb organisation och tillväxt av kärnenergiirrdustriema. Uppgifterna enligt fördraget bör bedömas i ljuset av det politiska läge som rådde under 1950—talet när det framförhandlades. Det freds- bevarande syftet, att ställa en potentiellt farlig verksamhet under gemensam kontroll, var därvid väsentligt. Man ville samtidigt med hjälp av atomenergin göra Europa energimässigt oberoende av omvärlden. Det gällde att skapa goda betingelser för en fortsatt snabb utbyggnad av industrin och att rättvist fördela det uran som man vid den tidpunkten antog var en bristvara i världen.
Förhållandena är sedan länge helt annorlunda än de som gällde då Euratomfördraget undertecknades. Kärnkraftsirrdustrin är en mogen industri och behovet av forskning och utveckling ser helt annorlunda ut nu än är 1957. Synen på kärnkraften är dessutom en annan. Det råder överskott av uran på världsmarknaden och denna situation förutsätts i stort sett bestå.
Detta har sammantaget lett till att fördraget delvis är föråldrat. Delar av fördraget tillämpas inte enligt bokstaven, utan enligt en successivt utvecklad praxis. Andra delar av fördraget behandlar dock frågor som fortfarande är aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt kontrollen av att kärnmaterial inte används för andra ändamål än dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards).
Prop. 1994/95: 19
Euratomfördraget omfattar sex avdelningar som behandlar:
I Gemenskapens uppgifter II Bestämmelser för att främja framsteg på kämenergiområdet III Institutionella bestämmelser IV Finansiella bestärmnelser
V Allmänna bestämmelser VI Bestänrrnelser om inledningsskedet När det gäller att bedöma de direkta konsekvenserna av ett svenskt medlemskap' 1 Euratom' är det framför allt avdelning II Bestämmelser för att främja framsteg på kämenergiområdet, som är av intresse. Övriga avdelningar påverkar inte svenska förhållanden på kärnenergins område. Det kan inskjutas att Euratonrfördraget genomgått vissa revideringar dels genom enhetsakten, dels för att kunna infogas i Maastrichtfördraget. Dessa ändringar är redaktionella och påverkar inte inriktningen på samarbetet. De olika institutionerna — parlamentet, domstolen, rådet och kommissionen - är gemensamma för Euratom och de övriga gemenska- perna. Avdelning Il omfattar 10 kapitel. Dessa är följande:
Kapitel 1 Forskning (artiklarna 4-ll) Kapitel 2 Inforrnationsspridning (artiklama 12—29) Kapitel 3 Hälsoskydd (artiklarna 30—39 Kapitel 4 Investeringar (artiklama 40—44) Kapital 5 Gemensamma företag (artiklarna 45—51) Kapitel 6 Försörjning (artiklarna 52—76) Kapitel 7 Säkerhetskontroll (artiklarna 77—85) Kapitel 8 Egendorrrsordning (artiklama 86—91)
Kapitel 9 Den gemensamma marknaden på energiområdet
(artiklarna 92—100) Kapitel 10 Yttre förbindelser (artiklarna 101—106)
En allmän utgångspunkt för Sverige vid medlemskapsförhandlingarna har varit att säkerställa att Sverige och svenska företag vid tillämpningen av Euratomfördraget inte skall behandlas sämre än något annat land eller företag. Väsentligt har även varit att Sverige ska kunna bedriva sin egen politik beträffande kärnkraften och hanteringen av kärnavfallet. Förhandlingarna i denna del resulterade i att Sverige och medlemslän- derna kom överens om en gemensam förklaring beträffande tillämpningen av Euratomfördraget. Förklaringen, som har följande lydelse, ingår i slutakten till det anslutningsfördrag som rör Sveriges medlemskap i EU.
Gemensam förklaring om tillämpning av Euratomfördraget
De avtalsslutande parterna, som erinrar om att fördragen om Europeiska Gemenskaperna gäller alla medlemsstater utan någon diskriminering och utan att det påverkar tillämpningen av reglerna om den inre marknaden, bekräjtar att det är varje medlemsstat, i sin egenskap av avtalsslutande part enligt Euratom—fördraget, som avgör i överensstämmelse med sin
Prop. 1994/95: 19
276
specifika nationella politik om den skall producera kärnenergi eller inte. Prop. 1994/95:19
lärje medlemsstat avgör vilken politik den skall föra när det gäller slutstegen i kämbränslecykeln.
Miljöpartiet de Gröna anser att det är uppenbart att Sverige oberoende av skrivningama i den gemensamma förklaringar kommer att förlora den suveräna kontrollen över kärnkraften och därmed såväl över möjlig- heterna att avveckla den som att stoppa utländskt kärnavfall. Statens Lärnkraftinspektion (SKI) framhåller däremot att en ansluming till Euratomfördraget inte negativt konrrner att påverka det svenska kärntek- niska programmet eller det svenska ansvaret i icke—spridningsfrågor. SKI anser det vara av betydande värde att ett medlemskap skulle ge möjlighet att aktivt påverka utformningen av EU:s program inom reaktorsäkerhet, kämavfallssäkerhet och Säkerhetskontroll av kärnämne.
Regeringen anser att Sverige genom den gemensamma förklaringen har uppnått det mål som eftersträvades i denna del av förhandlingarna.
21 .2 Forskning
Bestämmelserna i kapitlet (artildama 4—11) tar sikte på att främja och underlätta forskningen inom kämenergionrrådet. Kommissionen kan anmoda medlemsstater, personer eller företag att för kommissionen lägga fram sina forskningsprogram.
Varje medlemsland bidrar ekonomiskt till de forskningsprogram som gemenskapen beslutar om. Forskningen inom EG är mycket bred. Den onrfattar bl.a utveckling av fusionskraft, kärnsäkerhet, kämavfalls- hantering och strålskydd.
Ett gemensamt centrum för forskning, Joint Research Centre (JRC) svarar för merparten av forskningsverksarrrheten kring kärnkraft. Detta center är lokaliserat till fyra länder inom EG, nämligen Belgien, Italien, Nederländerna och Tyskland.
För att främja genomförandet av de nationella forskrringsprogrammen lämnar kommissionen finansiella bidrag till vissa forskrringsprojekt, s.k. ”shared cost project”.
Redan i dag deltar Sverige i forskningsprogram inom Euratom avseende bl.a. fusion, kärnavfall och strålskydd. På dessa orrrråden har Sverige tecknat bilaterala avtal med Euratom.
Statens Kärnkrajtinspektion anser att EG:s forskningsprogram endast skall ses som komplement till det svenska forskningsprogrammet, vilket är särskilt upprättat och utformat för att främja säkerheten inom svensk kärnteknisk verksamhet. Regeringen delar den uppfattningen men anser det ändå vara väsentligt att bidra till utforrrmingen av EG:s forsknings- program.
Bestämmelserna i fördragct på forskningsområdet föranleder inga ändringar eller tillägg i svensk lagstifting.
De bilaterala avtal med Euratom som Sverige har inom områdena fusionsforskning, strålskydd och hantering av kärnavfall upphör 277 automatiskt att gälla vid en svensk anslutning.
21.3 Informationsspridning
Bestämmelserna i kapitlet om informationsspridning (artiklarna 12—29) gäller skyldighet för en medlemsstat att under vissa förutsättningar lämna upplysningar till kommissionen om licenser för utnyttjande av patent, patentansökningar, forskningsresultat m.m. Syftet med bestämmelsema är att garantera att patent, forskningsresultat m.m. snabbt skall kunna bli tillgängliga för samtliga medlemsländer. Bestämmelserna har inte längre någon praktisk betydelse. Medlemsländema lämnar, som en ren forrnalitet, information till kommissionen om de patentarrsökningar på området som lämnas in till resp. medlemslands patentmyndighct.
Informationslämnandet bör i Sverige göras av Patens— och registre— ringsverket.
Till_ dessa bestänrrnelser finns även en förordning med detaljerade regler om sekretess i ansluming till en eller flera staters försvarsintres- sen. Frågan om förordningens konsekvenser för den svenska lagstift- ningen bereds för närvarande inom regeringskansliet.
21.4 Hälsoskydd
Bestämmelsema i kapitlet (artiklarna 30—39) om hälsoskydd tar sikte på strålskyddet. EU:s ministerråd fastställer grundläggande normer för högsta tillåtna doser, exponering och kontamination och de grund- läggande principerna för medicinsk kontroll av arbetstagarna.
Varje medlemsstat är skyldig att utfärda bestämmelser som säkerställer efterlevnaden av de grundläggande normerna. Kommissionen skall underrättas om de nationella bestämmelsema och alla förslag till ändringar som görs i dem.
Varje medlemsstat är också skyldig att inrätta anläggningar för fortlöpande kontroll av radioaktivitetsnivån i luft, vatten och jord. Kommissionen skall hållas underrättad om resultatet av de kontrollmät— ningar som görs. Kommissionen skall också äga tillträde till med- lemsstaternas kontrollanläggningar för att kunna granska deras funktion och effektivitet.
Kommissionen skall också utfärda rekommendationer till medlemslän- derna om radioaktivitetsnivån i luft, vatten och jord.
En omfattande sekundärlagstiftning har utfärdas med stöd av be- stämmelserna i detta kapitel.
Den viktigaste är således de grundläggande normerna, de s.k. Basic Safety Standards BSS som innehåller grundkraven för användningen av joniserande strålning för att skydda de anställda och befolkningen från skadeverkningar (80/836/Euratom) med tillägg (84/467/Euratorn).
Liksom de fiesta länder i världen, baserar EG sina regler om strålskydd på de grundläggande rekommendationer som den internationella strål— skyddskommissionen, ICRP (International Commission on Radiological Protection), utfärdar. ICRP utkom år 1991 med nya grundläggande rekommendationer om strålskydd. Sverige har liksom de övriga kandidat- länderna Finland, Norge och Österrike anpassat sina strålskyddsföre- skrifter till ICRst nya rekommendationer. Inom gemenskapen pågår för
Prop. 1994/95: 19
278
närvarande ett arbete med att anpassa gemenskapens rättsakter be- träffande strålskydd till rekommendationema.
Enligt anslutningsfördraget gäller för Sverige en tvåårig övergångsperiod beträffande EG:s grundläggande strålskyddsbestärnmelser i händelse av att EG inte skulle hinna slutföra sitt anpassningsarbete innan tidpunkten för Sveriges ansluming till unionen.
Av samma skäl gäller för Sverige en tvåårig övergångsperiod be- träffande ett direktiv om skydd av entreprenörer som utsätts för joniserande strålning vid arbete inom s.k. zonindelat område. Rådets direktiv (90/641/Euratom) av den 4 december 1990 kompletterar BSS och syftar till en lika behandling av entreprenörer som arbetar inom gemenskapen.
I rådets direktiv (84/466/Euratom) av den 3 september 1984 anges de grundläggande normerna beträffande strålskydd för personer som genomgår medicinsk undersökning eller behandling. Vad som bl.a. kan uppmärksammas är att direktivet medför ett krav på att medicinsk röntgenutrustning skall registreras av en nationell myndighet.
Den 14 december 1987 (87/600/Euratom) beslutade rådet om särskilda arrangemang inom gemenskapen beträffande utbyte av information i händelse av en radiologisk olycka. Beslutet är en följd av gemenskapens åtaganden enligt den s.k. IAEA konventionen om tidig information vid en kärnenergiolycka, som Sverige också ratificerat. I beslutet anges bl.a. vilken information som skall sändas till kommissionen och berörda medlemsländer. Det anges dock särskilt att de arrangemang rådet beslutat om inte skall påverka de åtaganden medlenrsländema gjort i bilaterala eller multilaterala överenskonrrnelser.
I rådets direktiv (89/618/Euratom) av den 27 november 1989 ges rikt- linjer om hur medlemsländerna bör informera allmänheten om för— hållningssätt och vilka åtgärder som bör vidtas om en kärnenergiolycka skulle inträffa.
I ett antal förordningar, omedelbart bindande för alla medlemsstater liksom för företag och enskilda inom EG, har rådet slagit fast högsta tillåtna radioaktivitetsnivån i livsmedel och djurfoder efter en kämener- giolycka. Dessa är följande
— Rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987. — Kommissionens förordning (Euratom) nr 944/89 av den 12 april
1989.
— Rådets förordning (Euratom) nr 2218/89 av den 18 juli 1989 — Rådets förordning (Euratom) nr 2219/89 av den 18 juli 1989 - Rådets förordning (Euratom) nr 737/90 av den 22 mars 1990 — Rådets förordning (Euratom) nr 770/90 av den 29 mars 1990 — Komrrrissionens förordning (Euratom) nr 1518/92 av den 21 juni
1993. Kommissionen har vidare lämnat rekommendationer om vilka gränsvär- den som bör gälla beträffande radon i såväl nya som äldre bostäder (90/ 143/Euratom). Några omfattande skillnader mellan EG:s regler och de svenska
Prop. 1994/95: 19
279
reglerna i strålskydds— och livsmedelslagstifmingen förekommer inte. Prop. 1994/95:19 Vissa kompletteringar t.ex. beträffande ökade krav på registrering och kontroll av verksamhet med joniserande strålning behövs. Likaså behövs de föreskrifter som utfärdas av Statens strålskyddsinstitut respektive Livsmedelsverket och Jordbruksverket kompletteras.
Statens Strålskyddsinstitut framhåller i sitt rerrrissyttrande att myndig— heten av tradition bedriver ett brett internationellt samarbete med EU—länderna och bedömer det som nödvändigt med avsevärda samarbets— insatser även om Sverige inte skulle bli medlem i EU. Regeringen gör ingen annan bedömning än den SSI redovisat.
21.5 Hantering av radioaktivt avfall
Till bestämmelserna om hälsoskydd (se ovan) har knutits regler som på olika sätt rör hantering av radioaktivt avfall.
Enligt artikel 37 i fördraget är varje medlemsstat skyldig att till- handahålla kommissionen sådana allmänna upplysningar om varje planerad anläggning för avlägsnande av radioaktivt avfall av alla slag, som gör det möjligt att fastställa om anläggningen kan medföra en radioaktiv förorening av vatten, jord eller luft i annan medlemsstat. Komrrrissionen skall inom sex månader avge ett yttrande över den planerade anläggningen. Någon prövning eller tillständsgivning är det i detta sammanhang inte fråga om.
Det finns också ett direktiv (92/3/Euratom) som behandlar övervakning och kontroll av in- och utförsel av radioakuvt avfall dels mellan med- lemsstaterna, dels mellan den europeiska gemenskapen och länder utanför gemenskapen. Enligt direktivet krävs tillstånd för att föra ut radioaktivt avfall från ett EU—land till ett annat. För att transporten skall få genomföras måste det land som skall ta emot avfallet ge sitt god— kännande. Det samma gäller beträffande eventuella transitländer. Mottagar— eller transitlandet kan också ställa villkor på transporten. Villkoren får dock inte ställas högre än som normalt gäller inom landet i fråga. Transporten måste dock minst uppfylla de krav som gäller enligt internationella konventioner.
Rådet förordning 93/1493/Euratom av den 8 juni 1993 ger detaljerade administrativa regler när det gäller transporter av radioaktiva ämnen mellan medlemsländerna.
Direktivets regler avseende ett land utanför EG är utformade på ett något annorlunda sätt men innebär att tillstånd krävs för import till respektive export från ett medlemsland vad avser radioaktivt avfall. Tillstånd får inte ges för export till antarktiska fastlandet, till stat som är ansluten till fjärde Lomé—konventionen (vissa stater i Afrika, Karibien och i Stilla havet) eller till stat som saknar tekniska, legala eller administrativa resurser att hantera radioaktivt avfall på ett säkert sätt.
I Sverige är det förbjudet att utan särskilt tillstånd slutförvara utländskt använt kärnbränsle eller kärnavfall. Förbudet återfinns i lagen (19843) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) och gäller sedan den 1 januari 1993. Ett liknande förbud gäller sedan december 1991 i
280
Frankrike. Förbud av denna art strider inte mot Euratomfördraget. Reglerna inorn EG om radioaktivt avfall påverkar således inte den politik Sverige vill föra när det gäller hantering och slutförvaring av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.
Inom gemenskapen finns en handlingsplan för hantering av radioaktivt avfall omfattande perioden 1993 till 1999 (rådets resolution av den 15 juni 1992). Planen syftar till att komplettera gemenskapens forsknings— och utvecklingsplan. Den innehåller sju punkter och rör rekommendatio- ner om samverkan och samråd mellan medlemsländerna beträffande säker hantering och slutförvaring av radioaktivt avfall. Planen behandlar också information till allmänheten inom detta område.
Den svenska lagstiftningen på detta område i kämtektriklagen och strålskyddslagen (1988z220) kan komma att behöva kompletteras så att den anpassas till de delvis strängare regler om utförsel av radioaktivt material som återfinns EG:s regelverk.
Regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag till de lagänd- ringar som behövs med anledning av dessa bestämmelser.
21.6 Investeringar
Enligt bestänunelserna i kapitel 4 (artiklama 40—44) skall kommissionen för att underlätta en samordnad utveckling på kämenergiområdet i väg- ledande syfte regelbundet offentliggöra program ”särskilt rörande kämenergiproduktionens syften samt de investeringar av alla slag som krävs för deras uppnående”. .
Personer och företag tillhörande vissa industrigrenar är skyldiga att underrätta kommissionen om investeringar i nya anläggningar, återan- skaffningar m.m. Kommissionen skall meddela berörd medlemsstat sin uppfattning om projektet. Någon prövning eller tillståndsgivning är det dock inte fråga om. Irrdustrianläggningar som avses och som kan vara aktuella för svensk del är bl.a. sådana som framställer kärnbränsle eller anläggningar för industriell behandling av radioaktivt avfall.
Den begränsade upplysningsplikt det här är frågan om kan i praktiken fullgöras genom SKI och SSI. Någon ändring i lagstiftningen behövs därför inte.
21.7 De gemensamma företagen
I kapitlet (artiklarna 45—51) finns bestämmelser som anger hur kommis- sionen skall gå tillväga vid bildandet av ett s.k. gemensamt företag (dvs. ett företag ”som är av utomordentlig betydelse för utvecklingen av kärnenergiindustrin inom gemenskapen”). På senare år har denna samarbetsforrn inte utnyttjats. Andra enklare vägar har valts av de medlemsstater som önskat samverka i detta sammanhang. Svenska förhållanden påverkas inte av bestämmelserna i denna del av Euratomför- draget. De föranleder inte heller några ändringar eller tillägg i svensk lagstiftning.
Prop. 1994/95: 19
281
21.8 Försörjning Prop. 1994/95: 19
Bestämmelserna om försörjning (artiklama 52—76) syftar till att genom en gemensam försörjrringspolitik tillförsäkra medlemsländerna tillgång till malmer, råmaterial och särskilt klyvbart material. Det anges i fördraget att försök att tillförsäkra vissa användare en privilegierad ställning är förbjudna.
För detta ändamål har gemenskapen upprättat en försörjningsbyrå (Euratom Supply Agency) med optionsrätt beträffande malmer, råmaterial och särskilt klyvbart material, som produceras inom medlemsländerna, samt med ensamrätt att ingå avtal om köp av malmer, råmaterial eller särskilt klyvbart material, från producenter inom eller utom gemenska- pen.
Byrån har ingen styrelse. En ”Advisory Committee”, med i dag 44 medlemmar, bestående av representanter från statliga myndigheter, producenter och kraftföretag lämnar synpunkter på den politik som försörjningsbyrån bedriver. Sverige kommer vid ett medlemskap att få tre medlemmar i denna kommitté.
Byrån är en självständig juridisk person med en ekonomiskt själv- ständig ställrring. Den är dock underställd kommissionens kontroll. Beslut som fattas av försörjningsbyrån kan överklagas till komnrissionen som inom en månad har att fatta beslut i frågan. Komrnissisonens beslut kan i sin tur överklagas till domstolen.
Medlemsstatema är skyldiga att meddela byrån alla upplysningar som erfordras för att byrån skall kunna utöva sin optionsrätt och sin ensamrätt att ingå avtal om leveranser. Medlemsstaterna skall också garantera att byrån fritt får utöva sin verksamhet inom sitt områden. Byråns options- rätt omfattar:
a) förvärv av rätt att nyttja och förbruka material som enligt fördraget
är gemenskapens egendom, d.v.s. alla speciellt klyvbara material (med speciellt klyvbara material avses anrikat utan och plutonium) som framställs eller importeras av en medlemsstat, en person eller ett företag och som är föremål för safeguardkontroll,
b) förvärv av äganderätt i övriga fall. Byrån skall utöva sin ensamrätt genom att ingå avtal med producenterna. Dessa är skyldiga att erbjuda byrån det material de producerar inom medlemsstatemas orrrråden innan dessa utnyttjas, överlåtes eller lagras.
Reglerna om byråns optionsrätt avser en situation med brist på uran och där användarna skall tillförsäkras en lika stor tillgång av uranet i enlighet med fördragets syften. Någon sådan brist på uran har aldrig rätt på världsmarknaden varför bestänunelsema i dess ursprungliga ut- formning aldrig kommit att tillämpas.
Byråns ensamrätt att ingå avtal om köp av malmer, råmaterial eller särskilt klyvbart material, från producenter inom eller utom gemenskapen tillämpas i praktiken så att användarna förhandlar med leverantörerna om leverans. När enighet om leverans nåtts underställs kontraktet byrån för godkännande och undertecknande. Varje kontrakt signeras således av tre parter: användare, leverantör och byrån.
De priser som framkommer ”som ett resultat av sarnmanförandet av 282
anbud och anmälda behov” enligt reglerna i fördraget får medlemsstater- na inte åsidosätta genom nationella föreskrifter. Likaså är prissättning som tillförsäkrar vissa användare en priviligerad ställning förbjuden. Kommissionen får om sådant skulle förekomma i ett anbudssammanhang justera priserna till en nivå, som överensstämmer med principen om lika tillgång. Rådet kan på förslag av kommissionen, genom enhälligt beslut, fastställa priser.
I sekundära rättsakter finns flera detaljregler när det gäller att balansera tillgång och efterfrågan.
Bestämrnelsema om brärrsleförsörjning syftar som nämnts till att tillförsäkra medlemsländerna en rättvis tillgång till uran - uppenbarligen med tanke på en situation med brist på uran på världsmarknaden. Sedan en mycket lång tid tillbaka råder emellertid överskott på uran i världen och denna situation väntas bestå under överskådlig tid. Bestämmelserna har därför sedan länge tillämpats relativt rutinmässigt och problemfritt.
Ett s.k. förenklat förfarande tillämpas, vilket innebär att byrån formulerar de generella villkor som anskaffrringsavtalen bör uppfylla. Användarna underrättas om de generella villkoren och ges befogenhet att förhandla och underteckna avtalen. Byrån underrättas om avtalens irmehåll. Byrån skall inom 10 dagar underteckna avtalet eller anmäla hinder mot detsamma. Transporter av små kvantiteter uran kan helt undantas från reglerna om försörjning.
På senare tid har en ändring i tillämpningen skett som gäller en begränsning av möjligheterna att köpa utan från Ryssland och andra OSS-stater. Begränsningen avser såväl priser som kvantiteter. För svensk del skulle en sådan begränsning kunna leda till höjda kämbränslepriser. Enligt regeringens bedömning inverkar tillämpningen av Euratomför- draget på detta område inte den svenska energipolitiken.
Enligt artikel 105 i Euratomfördraget gäller emellertid att avtal, som träffats före anslutning till gemenskapen av en medlenrstat, en person eller ett företag, inte behöver godkännas av byrån. Denna skall dock informeras om sådana avtal inom 30 dagar från anslutrringsdatum. Att denna regel gäller Sverige vid en anslutning slås också fast i anslutnings- fördraget för Sverige. Denna bestämmelse fungerar i praktiken som en övergångsbestärnmelse som är lika med giltighetstiden för berörda avtal.
Bestämmelser om försörjning föranleder ändringar i den svenska lagstiftningen. Ett arbete med att utarbeta förslag till sådana ändringar pågår inom regeringskansliet.
21.9 Uranbrytning
I kapitel 6 Försörjning finns bestämmelser om uranbrytning (artiklarna 70—72). Således stadgas att om ett medlemsland inte gör tillräckliga ansträngningar att främja inhemsk uranbrytning, trots att detta på lång sikt synes ekonomiskt motiverat, kan landet förlora likvärdig rätt till kärnämne inom EG (dvs. rätt att få ”tilldelning” från försörjningsbyrån vid uranbrist). På grund av den goda tillgång på utan som under överskådlig tid finns på världsmarknaden är dessa bestämmelser dock inte
Prop. 1994/95 : 19
283
längre aktuella. Några skyldigheter att starta uranbrytning finns inte stadgade. Det finns dessutom ingenting i fördraget som säger att Sverige skulle kunna tvingas leverera kärnämne till gemenskapen eller någon av dess medlemsstater.
Reglerna om uranbrytning påverkar inte den politik Sverige vill föra på detta område. Bestämmelserna i fördraget om urantillgångar och produktion föranleder därför inga ändringar eller tillägg i svensk lagstiftning.
21.10 Säkerhetskontroll av klyvbart material
Enligt bestämmelserna om Säkerhetskontroll eller ”safeguards” (artiklarna 77—85), som är en internationellt använd benämning på denna kontroll- verksamhet, skall kommissionen försäkra sig om att kärnämne inte används för andra ändamål än som uppgetts av förbrukama. För uppgiften finns ett särskilt inrättat direktorat för kontroll av kärnämne.
Inom detta område genomför direktoratet kontroll och övervakning baserat på bilaterala och internationella avtal. Kontrollen omfattar inte kärnteknisk utrusming; sådan kontroll är en nationell angelägenhet.
Innehavaren av en kärnteknisk anläggning är skyldig att uppge anläggningens grundläggande tekniska data till direktoratet för kontroll av kärnämne samt att upprätta och tillhandahålla driftsrapporter i avsikt att möjliggöra bokföring av kärnämnen. Direktoratet har rätt att sända inspektörer till ”medlemstatemas områden”. Varje gång en ny inspektör besöker ett medlemsland för första gången skall direktoratet samråda med det berörda medlemslandet. Om ett medlemsland begär det skall direktoratets representant åtföljas av representanter för medlemslandets myndighet.
Särskilda bestämmelser finns om skyldighet att lämna diverse uppgifter till kommissionen om innehav av kärnämne, om tillträdesrätt för inspektörer samt om sanktioner mot personer och företag i medlems— länderna om bestämmelserna inte följs.
Reglerna innebär att det är operatören i medlemslandet som ansvarar direkt mot Euratom i fråga om safeguards. Euratom har direktkontakt med operatörer utan att medlemslandets myndigheter berörs.
Medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att sanktionema enligt Euratomfördraget verkställs. De sanktioner som enligt Euratonrfördraget kan tillämpas är efter svårighetsgrad följande:
a) varning
b) indragning av särskilda förmåner, som finansiellt eller tekniskt
bistånd
c) företaget ställs under förvaltning för en tid av högst fyra månader
av en person eller grupp av personer som utsetts genom överen- skommelse mellan kommissionen och den stat under vilket företaget hör
d) återtagande, helt eller delvis, av råvaror och speciella klyvbara
material. Kommissionen har utfärdat bindande regler i fråga om tillämpningen av
Prop. 1994/95:19
284
Euratoms kontroll av kärnämne i kommissionens förordning (Euratom) nr 3227/76 av den 19 oktober 1976 resp. nr 2130/93 av den 27 juli 1993.
Kommissionen ombesörjer för medlemsstaterna räkning delar av den rapportering till Internationella Atomenergiorganet (IAEA), som medlemsstaterna åtagit sig att göra enligt det s.k. icke—spridningsavtalet (Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons, NPT) och det anslutande kontrollavtalet mellan Euratom och IAEA.
Sverige har under förhandlingarna också hävdat det nationella ansvaret i icke—spridningsfrågor. Det har fått till följd att en gemensam förklaring om icke—spridning har upprättats. Förklaringen har följande lydelse:
De avtalsslutande parterna betonar vikten av att massförstörelsevapen inte sprids och av att de fortsätter att stödja fördraget om icke—spridning av kärnvapen (NPD.
De bekräftar att det också i fortsättningen skall vara ett nationellt ansvar att uppfylla förpliktelsema enligt NP]; utan att detta påverkar IAEA:s ansvar och det ansvar som Europeiska atomenergigemenskapen har i samband med tillämpningen av artikel [11.1 och [11.4 i NPT.
De avser att följa de riktlinjer som den särskilda gruppen av kärntek- nikexporterande länder (Nuclear Suppliers' Group) fastställt och att säkerställa att kärnämne och sådan utrustning som har särskilt konstrue— rats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne exporteras till länder som inte har kärnvapen endast på villkor att heltäckande IAEA—kontroll tillämpas.
Utan att det påverkar Sveriges åtagande enligt Euratomfördraget bekräftar Sverige att landet för att uppjylla sina åtaganden enligt NPT kommer att ha ett nära samarbete med IAEA som medlem i den organisa-
tionen och också samarbeta inom ramen för det avtal som har publicerats i IAEA:s skriftserie INFCIRC/I93.
Det närmare samarbetet mellan den svenska tillsynsmyndigheten Statens kämkraftinspektion, IAEA och Euratoms direktorat för kontroll av kärnämne beträffande den internationella safeguard verksamheten regleras genom en skrivelse från konunissionen till den svenska regeringen.
Sverige har sedan år 1975 fullföljt sina åtaganden enligt icke—spridningsfördraget bl.a. genom ett nationellt system för kontroll av klyvbart material. Enligt regeringens uppfattning bör Sverige även fortsättningsvis markera sitt nationella ansvar för åtagandena enligt icke—spridningsfördraget. En bibehållen stark natiOnell kontrollmyndighet är därvid av stor vikt. Den organisation för safeguards som byggts upp inom SKI bör därför i huvudsak bibehållas.
En annan fråga i sammanhanget gäller de bilaterala avtal om fredlig användning av kärnteknik som Sverige tecknat med leverantörsländerna Australien, Kanada och USA samt med Finland, Ryssland (som övertagit tidigare avtal med Sovjetunionen), Storbritarurien och Schweiz. Samtliga avtal anger de villkor som måste uppfyllas för att leverans av kärnämne, kärnteknisk utrustning och material samt teknologi skall kunna ske. Ett huvudvillkor är fredlig användning och icke spridning av kärnvapen. IAEA:s verksamhet framhålls och utgör ett av avtalsvillkoren.
Som ett resultat av förhandlingarna kommer Sverige enligt huvudregeln
Prop. 1994/95: 19
285
att bibehålla de bilaterala avtal som tecknats. Beträffande USA, Kanada Prop. 1994/95:19 och Australien kommer Sveriges avtal med dessa länder att successivt ersättas av EG:s motsvarande avtal. De avsnitt i dessa avtal som ur säkerhetssynpunkt går längre än de motsvarande avtal som EG har med dessa länder, eller på annat sätt är mer gynnsamma för svensk del, kommer Sverige dock att behålla.
Bestämmelserna på detta område kan med stöd av Så Kärntekniklagen meddelas av regeringen eller myndighet. I första hand bör det ankomma på SKI att meddela de kompletterande föreskrifter som behövs.
21.11 Äganderätt
Enligt bestämmelserna i kapitel 8 (artiklarna 86-91) är alla speciella klyvbara material (definieras i artikel 197), som framställs i eller importeras av en medlemsstat, en person eller ett företag och som är föremål för safeguards enligt Euratoms regler, gemenskapens egendom. Medlemsstaten, personen eller företaget äger dock s.k. oinskränkt rätt till utnyttjande och förbrukning. Bestämmelserna om äganderätt har dock inte någon praktisk betydelse utan enbart en strikt formell genom att de knyter an till Euratomfördragets regler om försörjning med utan
I formell mening omfattar åganderättsreglerna och den optionsrätt till klyvbart material, som knyts till reglerna om försörjning, även använt kärnbränsle. Sverige har därför i förhandlingarna säkerställt att denna formella äganderätt och optionsrätt inte skall påverka det svenska slutförvaringsprogrannnet. Detta har skett dels genom den gemensamma deklarationen som redovisas ovan, dels i förrn av en skrivelse från kommissionen till den svenska regeringen som redogör för tillämpningen av reglerna om optionsrätt.
Äganderättsreglema medför inte några praktiska eller andra konsekven- ser för Sverige eller svenska kraftföretag. Reglerna knyter an till Euratomfördragets regler om försörjningsbyrån optionsrätt. Reglerna om byråns optionsrätt avser en situation med brist på utan och där användarna skall tillförsäkras en lika stor tillgång av uranet i enighet med fördragets syften. Någon sådan brist på uran har aldrig rätt på världs— marknaden varför bestämmelserna aldrig kommit att tillämpas. Det är i dag heller inte möjligt att förutse en situation med uranbrist på världs- marknaden.
Frågan om hur fördragets regler på detta område bör återspeglas i den svenska lagstiftningen bereds för närvarande inom regeringskansliet.
21.12 Den gemensamma marknaden på kämenergiom- rådet
Import- och exportrestriktioner i form av tullar och avgifter får enligt Euratomfördraget inte förekomma inom den gemensamma marknaden. Vidare gäller att alla på nationalitet grundade inskränkningar för anställningar inom kämenergiområdet är förbjudna. Detsamma gäller 286
uppbyggnad eller anläggning av kärnenergianläggningar. Alla på nationalitet grundade inskränkningar gentemot byggnadsföretag, konsulter etc. är förbjudna.
Några import- och exportrestriktioner i form av tullar och avgifter eller några på nationalitet gnmdade inskränkningar för anställningar inom kämenergiområdet finns inte i svensk lagstiftning. Bestämmelserna kommer därför inte att påverka svenska förhållanden.
Det bör i detta sammanhang observeras att de krav på tillstånd för export och import av utan och kärnteknisk utrustning som uppställs enligt kärntekniklagen och strålskyddslagen, inklusive de krav på garantier för fredlig användning som regeringen ställer i det sammanhanget, inte berörs av en svensk anslutning till EU. Samtliga EU-länder tillämpar, liksom Sverige, de riktlinjer för exportkontroll av kärntelmisk utrustning som utarbetats gemensamt av den särskilda gruppen av kämteknik— exporterande länder (Nuclear Suppliers' Group), däribland Sverige, och som publicerats av IAEA i dokumentet ”INFCIRC/254/Rev.1./Part 1”.
Prop. 1994/95 : 19
287
22 Jordbruk och fiske Prop. 1994/95:19
22.1 Jordbruk
Regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU betyder att marknadsförutsättningama för jordbruket och livsmedelsproduk- tionen förändras. Gränsema öppnas för handel och konkurrensen skärps. EG:s gemensamma jordbrukspolitik kommer att tillämpas i Sverige och jordbruket får del av de stöd som finns inom ramen för denna.
På kort sikt kommer intäkterna av produktförsäljningen att minska medan intäkterna från direktstöd kommer att öka. Den totala intäktsnivån kommer att öka.
Produktionen de närmaste åren efter anslutning beräknas hanma på ungefär samma nivå som i dag. Däremot kan det bli förskjutningar mellan olika produktionsgrenar. Lönsamheten för spannmål förbättras åtminstone på kort sikt, medan intäkterna i animaliesek- tom kan bli lägre. Viktigt för jordbrukets lönsamhet blir de svenska produkternas förmåga att hävda sig när konkurrensen ökar.
Flera produktionsområden styrs av att produktionen kvoteras. Detta sker på olika sätt inom olika områden. Sverige fick i förhand- lingarna med EU kvoter som ganska väl överensstämmer med dagens produktion. För konsumenterna innebär fallande produkt- priser totalt sett billigare livsmedel redan från tidpunkten för medlemskap. Livsmedel kan dessutom bli billigare till följd av en ökad konkurrens och större varuutbud samtidigt som en fortsatt hög livsmedelskvalitet kan upprätthållas.
Utgifterna på den svenska statsbudgeten minskar vid ett EU- medlemskap. Regeringen har valt att höja ambitionsnivån totalt sett genom att införa olika stöd och ersättningar som delvis finansieras av EG. Även vid denna högre ambitionsnivå blir dock utgiften över statsbudgeten lägre till följd av EG:s delfinansiering. Främst gäller detta åtgärder på miljöområdet och åtgärder för att förbättra förutsättningama för en levande landsbygd.
Sverige bör som medlem arbeta för en förenkling och avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken.
288
22.1.1 Inledning
Den gemensamma jordbrukspolitiken — Common Agricultural Policy, CAP — inom EG utgör en av grundpelarna i EU-samarbetet. I Romför- dragets artiklar 38—43 anges den gemensamma jordbrukspolitikens mål. De mål som eftersträvas är ökad produktivitet, skälig levnadsstandard för producenterna, marknadsstabilitet, tryggad livsmedelsförsörjning och rimliga livsmedelspriser för konsumenterna. Den gemensamma jord- brukspolitiken består av en pris- och marknadsreglerande del och en struktur- och regionalpolitisk del. Den pris- och marlmadsreglerande delen är av störst ekonomisk betydelse. Strukturpolitiken har emellertid kommit att spela en allt större roll de senaste åren.
Den gemensamma finansieringen av pris- och marknadsregleringen och av strukturåtgärdema sker genom Den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, jordbruksfonden (Fonds européen d 'orientation et de garantie agricole, FEOGA). Fonden är uppdelad i en garantisektion och en utvecklingssektion. Från garantisektionen finans- ieras marknadsstöd till jordbruket, bl.a. exportstöd, arealstöd, djurbidrag, interventionsköp, miljöstöd samt stöd till trädgårdsnäringen och fisket. Från utvecklingssektionen finansieras bl.a. åtgärder för strukturrationali- seringar inom jordbruket och åtgärder för landsbygdsutveckling. Fondens intäkter består av bidrag från EG:s budget. Fondens utgifter uppgick år 1993 till 37 miljarder ecu motsvarande ca 350 miljarder svenska kronor. Mer än 90 % av FEOGA:s utgifter avser garantisektionens område. Av EG:s totala budget har jordbruksdelen (fondens utgifter) under flera år tagit i anspråk närmare två tredjedelar. Detta förhållande håller på att förändras. För närvarande beräknas jordbruksutgiftema utgöra omkring hälften av budgeten.
CAP bygger sedan sin tillkomst på tre grundprinciper, nämligen en gemensam marknad med gemensanrrna priser, företräde för EG:s varor framför importerade och en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken. Resultatet av den förda politiken blev att produktionen ökade. Samtidigt blev emellertid kostnaderna och överskottsproduktionen ett växande problem.
Efter mer än ett år av debatter och förhandlingar antog rådet i juni 1992 den största reformen hittills av CAP. Reformbeslutets viktigaste inslag är den sänkning av stödpriset för sparmmål med 29 % som skall genomföras under treårsperioden 1993/94—1995/96. För sänkningen av stödpriserna kompenseras jordbrukarna med arealbidrag vilkas storlek relateras till avkastningen under en referensperiod i respektive region.
Jordbruksreforrnen innebär således inte att de traditionella instrumenten i jordbrukspolitiken — gränsskydd, intervention och exportbidrag — avskaffas men att de kommer att minska i betydelse. Förskjutningen från prisstöd till direktstöd väntas innebära en minskad intensitet i odlingen, ökad konsumtion och minskade överskott. Av betydelse när det gäller att begränsa överskottsproduktionen är också villkoret för arealbidrag, nämligen att större jordbruk måste lägga 15 % (eller mer beroende på val av trädesform) av arealen i träda. Trädan, som också berättigar till arealbidrag, kan användas för produktion av alternativa grödor.
19 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Del I.
Prop. 1994/95: 19
289
Som en följd av sänkta spannmålspriser sjunker kostnadema i animalieproduktionen. Stödprisema för mjölk, smör och nötkött sänks något. Gränsskydd och exportbidrag för griskött, fjäderfä och ägg, som är avvägda i direkt relation till sparmmålsprisema kommer att sjunka automatiskt.
Eftersom den intensiva anirnalieproduktionen gynnas av de lägre foderkostnadema irmehåller reformbeslutet fiera slag av stöd till extensiv köttproduktion.
Beslutsordningen på jordbruksområdet är densamma som för övriga frågor inom EG. Beslut fattas av ministerrådet efter förslag från kom- missionen. Parlamentet medverkar i besluten på samma sätt som när det gäller andra frågor. Jordbruksfrågomas sektoriella att gör att nrinister- rådet när besluten fattas normalt består av medlemsländernas jordbruks- mirristrar. Sedan rådet inhämtat parlamentets yttrande skall frågan enligt. huvudregeln beredas av Coreper (Comité des Representants Pemtanents). På grund av det stora antal frågor som anknyter till förvaltningen av jordbrukspolitiken finns dock för jordbruksområdet en motsvarighet till Coreper som kallas Särskilda jordbrukskommittén (Comité spéciale d'Agriculture, CSA). Jordbruksärenden som gäller djur- och Växtskydd samt handel med tredje land och vissa finansiella frågor handhas dock av Coreper. Inom jordbruksområdet är det mycket vanligt att ministerrådet delegerar handläggningen av de löpande förvaltningsärendena till kommissionen. Rådet förbehåller sig vanligtvis beslutsbefogenheten i ett begränsat antal frågor, som t.ex. i viktigare pris- och kvotfrågor. Kommissionen sköter det löpande arbetet med bl.a. interventioner och exportrestitutioner. För att säkerställa att hänsyn tas till varje medlem- lands särskilda förhållanden och önskemål trots den omfattande delegatio- nen handläggs jordbruksfrågoma i stor utsträckning i s.k. förvaltnings- kommittéer. I dessa kommittéer arbetar nationella tjänstemän under ledning av en ordförande från kommissionen. I kommittéarbetet lägger kommissionen fram sina förslag till ändringar och medlemsländernas representanter lämnar sina synpunkter. Kommissionen skall genast fatta beslut och verkställa detta. Om beslutet inte överensstämmer med majoritetens uppfattning i kommittén skall rådet genast underrättas och verkställigheten av beslutet skjutas upp. Ministerrådet kan inom en bestämd tid med kvalificerad majoritet fatta ett annat beslut än kommis- sronen.
22.1.2 Konsekvenser av ett medlemskap
EG:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, har flera likheter med den svenska jordbrukspolitiken. Båda bygger på ett prisstöd till jordbruket som upprätthålls med hjälp av ett gränsskydd. I båda fallen inkluderas i jordbrukspolitiken olika typer av regional— och strukturpolitiska åtgärder. I både Sverige och EG ges direkta bidrag, utbetalade per arealenhet eller per djur, som en del av stödet till jordbruket. Den är 1990 beslutade livsmedelspolitiska reformen innebar en avreglering av det svenska
Prop. 1994/95: 19
290
jordbruket. Ett svenskt EU-inträde innebär att omfattande marknads- regleringar kommer att införas. Sverige bör som medlem aktivt arbeta för en förenkling och avreglering av den gemensamma jordbruks— politiken, bl.a. i syfte att minska budgetbelastningen till följd av CAP. Därvid bör svenska erfarenheter av en avreglering av jordbrukspolitiken utnyttjas. Sverige skall också verka för en ökad miljöhänsyn och stärkt djurskydd inom jordbrukspolitiken.
Regeringen har som underlag för en bedömning av konsekvenserna för Sverige av ett deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken vid ett medlemskap i EU, utöver själva förhandlingsresultatet och remiss— instarrsemas synpunkter på detta, haft ett stort antal betänkanden och rapporter utarbetade av myndigheter och särskilt tillsatta utredningar. Rapporterna avser såväl analyser av konsekvenser som förslag till tillämpning av regel- och stödsystem, inkl. nationella program.
De nationella programmen avser bl.a. förslag till tillämpning av EG:s miljöprogram för jordbruk, stöd till jordbruket i norra Sverige samt stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige. Till regeringen (Jordbruksdepartementet) har dessutom inkommit ett stort antal skrivelser från organisationer och enskilda med synpunkter och förslag.
I bilaga 9 till propositionen lämnas en utförligare redovisning av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU och av svensk jordbruks- politik. Där redovisas också mer utförligt regeringens bedömningar av konsekvenserna av ett medlemSkap och av vilka åtgärder som ett medlemskap bör medföra, exempelvis vad gäller olika nationella program. I det följande lämnas en redovisning av remissinstansemas synpunkter och av regeringens sammanfattande bedömningar.
Remissinstanserna: De myndigheter och organisationer som yttrat sig över förhandlingsresultatet har i_ huvudsak varit positiva. Flera instanser har dock framfört kritik mot utformningen av EG:s gemensamma jordbrukspolitik som sådan.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anför att förbundet redan innan förhandlingarna var avslutade tog ställning för ett svenskt EU-inträde. De viktigaste fördelarna för det svenska jordbruket av en EU-anslutning är enligt LRF en direkt följd av medlemskapet i sig och därmed oavhängigt utfallet i förhandlingarna. Förbundet anför att ett medlemskap ger de svenska jordbrukarna fastare spelregler samtidigt som det ger möjlighet att påverka färdriktningen i EG:s politik. Detta är enligt LRF väsentligt eftersom Sveriges möjligheter att utanför EU föra en nationell jordbruks- politik som avviker från EG:s gemensamma politik är begränsade. Medlemskapet ger också enligt LRF det svenska jordbruket förut- sättningar för likvärdiga konkurrensvillkor. När det gäller förhandlings- resultatet anser LRF att utfallet vad avser produktionsutrymmet är till- fredsställande. Förhandlingslösrringama avseende jordbrukets regional— och miljöpolitik är överlag positiva.
LRF utgår ifrån att de möjligheter som förhandlingsresultatet ger utnyttjas till fullo. Det gäller först och främst de program där en svensk medfinansiering krävs för att EU skall ställa framförhandlade medel till förfogande.
Prop. 1994/95:19
291
Vid tillämpningen av EG:s gemensamma jordbrukspolitik i Sverige måste lösningar väljas som inte missgynnar det svenska jordbruket i förhållande till jordbruket i andra EU-länder.
LRF understryker att storleken på Sveriges bidrag till den gemensamma budgeten inte påverkas av förhandlingsresultatet på jord-brukets område. Däremot bestäms återhödet till Sverige i stor utsträck-ning av jordbrukets omfattning. För landsbygden som helhet innebär detta tillväxt, ökade investeringar och förstärkt skattekraft. LRF framhåller att de framförda synpunkterna i tillämpliga delar också gäller den svenska lantbrukskoope- tationen.
Ett EU-medlemskaps effekter på konkurrensen inom jordbruks- och livsmedelssektom berörs av flera instanser. Konsumentberedningen framhåller att ett medlemskap leder till ökad konkurrens med lägre priser, ökat utbud och större valfrihet vilket är mycket positivt från konsumentsynpunkt. Samtidigt ser beredningen med stor oro på att kostnadema för den svenska statsbudgeten kan komma att öka om Sverige försöker maximera återflödet av pengar från EU.
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser att svenska irnport- företag riskerar att tappa hela eller delar av sin handel med tredje länder inom livsmedelsområdet om utrymmet inom 15st irnportkvoter redan har intecknats av inom EG redan etablerade importföretag. En sådan konsekvens av ett medlemskap är oacceptabel anser samarbets—organet.
Inför anslutningen bör åtgärder därför vidtas för att inte försvåra eller fördyra denna import. Samarbetsorganet framhåller också att det är positivt att Sverige efter en anslutning får möjlighet att utveckla områden med mindre goda förutsättningar men understryker att det finns en risk att sådana åtgärder kan äventyra konkurrensen på livsmedelsområdet.
Konkurrensverket framhåller att ett medlemskap innebär en från konkurrenssynpunkt i vissa avseenden negativ återreglering av det svenska jordbruket och betydande kostnader för stödåtgärder. Häremot måste enligt verket dock vägas de från konkurrenssynpunkt positiva verkningar som ett medlemskap väntas få.
Riksrevisionsverket hänvisar till sitt remissvar i anledning av Jordbruks- verkets rapport om administra-tiva konsekvenser av ett medlemskap.
Statens jordbruksverk tillstyrker ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen med utgångspunkt från det uppnådda förhandlingsresultatet. Jord- bruksverket utgår vidare från att inriktningen på jordbruksområdet är att Sverige skall arbeta för förenklingar av regleringen.
Efekter för jordbrukssektorns intäkter och kosmader på kort sikt
På kort sikt kommer priserna på flera jordbruksprodukter att falla samtidigt som olika direktstöd förändras och ökar. På kostnadssidan sker det i stort sett inte några direkta förändringar som en följd av medlem- skapet. Anpassnirrgar har redan skett på detta område dels genom företagens egna åtgärder, dels genom åtgärder vidtagna av regering och riksdag.
Sammantaget kommer intäkterna av produktförsåljning att minska
Prop. 1994/95: 19
292
medan de olika direktstöden ökar. Den totala intäktsnivån kommer därvid att öka. Härigenom kan lönsamheten komma att förbättras om inte mark- prisema och därmed kapitalkostnaderna stiger.
Statens jordbruksverk har till sitt remissyttrande över det svenska avtalet med EU fogat en analys av ett EU-medlemskaps konsekvenser för jordbruket. Av analysen framgår bl.a. hur ett medlemskap kan komma att påverka olika produktionsgrenar. I de översiktliga kalkyler som redovisas har en jämförelse skett mellan åren 1993 och 1995. De viktigaste slutsatserna är följande.
* På vegetabilieområdet förväntas att en areal motsvarande hela den nuvarande omställningsarealen (360 000 ha) anmäls till EG:s trädes- program. Halva basarealen finns på företag som tidigare inte deltagit i omställningsprogrammet. Detta medför att av dessa företags basareal konrmer ca 135 000 ha att läggas i träda medan trädesarealen hos övriga företag kommer att minska. Totalt sett väntas spannmålsodlingen ungefär bli av samma omfattning som i nuläget.
* På sockerområdet väntas kvoten utnyttjas fullt ut vilket ger en total betleverans på 2 500 miljoner kg.
* För mjölk väntas produktionen komma att motsvara mjölkkvoten, dvs. 3,3 miljoner ton.
* Kvoterna på nöt- och fårköttsområdena väntas utnyttjas i stort sett i full utsträckning.
Totalt beräknas saluvärdet av vegetabilieproduktema minska något (exkl. olika direktstöd) mellan åren 1993 och 1995. För spannmål sjunker priset något medan priset för sockerbetor ökar kraftigt. Producentpriset för oljeväxtfrö sjunker till världsmarknadspris.
De totala intäkterna i animalieproduktionen beräknas minska med i storleksordningen 5 %. Större minskningar förutses på köttområdet. Ett undantag är dock får- och lammkött där en betydande ökning förutses.
De analyser som gjorts tyder således på att vegetabiliesektom konrrner att få ökade intäkter medan intäkterna i anirnaliesektom bedöms bli lägre. Animalieföretagen har dock ofta också Spannmålsodling, bl.a. fodersäd- produktion, varför omfördelningen inte behöver bli så stor för det enskilda företaget.
Direktbidragen till jordbruket i Sverige kan för år 1993 beräknas till ca 3,8 miljarder kronor. I denna berälming ingår de pristillägg som lämnas till jordbruket i norra Sverige samt utbetalda onrställningsstöd periodise- rade över fem år. Härtill kommer landskapsvårdsersättningar och olika strukturstöd till ett sammanlagt belopp av närmare 0,5 miljarder kronor.
De olika direktstöd som kan komma att lämnas under år 1995 beräknas uppgå till minst 4,3 miljarder kronor. Härtill kommer stöd och ersättningar som delvis finansieras av EG. Exempel på detta är regional- politiska stöd och strukturstöd samt miljöersättningsprograrnmet som enligt vad som redovisas i det följande bör uppgå till totalt ca 1 miljard
Prop. 1994/95:19
293
kronor resp. ca 2,8 miljarder kronor. Under den period när programmet Prop. 1994/95: 19 införs kommer emellertid utgiften att bli lägre.
Vad gäller kostnadema har som nämnts redan skett anpassningar av insatsvarupriser. Införselavgiftema på proteinfodermedel liksom prisreg- leringsavgiften på handelsgödselmedel har tagits bort. Miljöersättningama skall i huvudsak vara en kompensation för ett inkomstbortfall. Inkomst- bortfallet förorsakas av ökade kostnader eller uteblivna intäkter till följd av deltagande i de kompletterande nriljöprogrammen. Högre arealbidrag inom EU samt något lägre spannmålspriser förväntas på vegetabilie- området dock medverka till att insatserna av handelsgödsel och bekärnp- ningsmedel torde minska. Den stora betydelse som bl.a. arealersättningen har inom den gemensamma jordbrukspolitiken gör att fastighetspris- utvecklingen kontinuerligt bör följas med hänsyn till fastighetsprisemas betydelse för kostnadsbilden.
På animalieonrrådet kan det ske förändringar av foderstatema beroende på att importavgifterna mot tredje land försvinner för ytterligare några fodermedel. Det kan också ske förändringar eftersom vissa grödor är berättigade till arealbidrag, t.ex. vall. Intresset för helsädesensilage kan öka medan vallodlingen minskar.
Några nämnvärda prisförändringar beroende på ökad konkurrens i leverantörsledet antas inte ske eftersom de flesta produkter redan nu får importeras fritt.
På sikt kan konsekvenserna bli mera omfattande. Framförallt är det troligt att det kommer att ske en omfördelning mellan olika produktions- inriktningar. Hur denna omfördelning kommer att gestalta sig beror dels på vilka konsekvenser det större varuutbytet kommer att föra med sig, dels på hur utvecklingen av den gemensamma jordbruks-politiken kommer att bli. En fråga är då för vilka produkter Sverige kommer att få relativa fördelar. En annan faktor som är av stor betydelse för det svenska jordbrukets konkurrenskraft är hur växelkursen för den svenska valutan kommer att utvecklas.
Till saken hör också att Sverige hävdar sig mycket väl i jämförelse med andra länder vad avser låg användning av bekämpningsmedel och handelsgödsel. Rena och miljövänligt producerade livsmedel kan också utgöra en konkurrensfördel
Det jinansiella flödet från EG samt effekter på statsbudgeten
Den gemensamma EG-budgeten kommer att bekosta ca 77 % av de stödåtgärder som i Sverige blir följden av en svensk tillämpning av CAP. Flödet från budgetens jordbruksfonds s.k. garantisektion avser dels medel som används för marknadsreglering (främst intervention och export-
bidrag), dels olika direktstöd (bl.a. arealstöd, djurbidrag och miljöstöd). De åtgärder som finansieras via garantisektionen är i de fiesta fall helt finansierade av EU. Dessa utgifter beräknas för år 1994 uppgå till 328 miljarder kronor för hela EU, motsvarande ca hälften av den totala EG- budgeten. Detta flöde beräknas för Sveriges del är 1995 uppgå till minst 294 6,7 miljarder kronor.
I tabell 22.1 framgår de viktigaste stöden och ersättningarna som kan komma Sverige till del.
EG:s struktur- och regionalpolitiska stöd finansieras från tre fonder, varav jordbruksfondens utvecklingssektion är en. Verksamheten inom dessa fonder är samordnad och inriktas nu på fem målsättningar varav mål Sa (regional- och strukturstöd) och 5b (landsbygdsutvecklingsstöd) är de som främst berör jordbruket. För att utnyttja dessa stöd krävs medfinansiering från det enskilda medlemslandet. I förhandlingarna beslöts att ett sjätte mål, speciellt anpassat till de nordliga regionerna i de nordiska länderna, skall införas. För jordbrukets del rör det sig i huvudsak om åtgärder inom mål 5a och 5b. En skillnad är att medfinans- ieringsgraden kommer att bli högre och att i vissa fall även stödnivån kommer att bli högre i mål 6-området. EU har för år 1995 avsatt totalt ca 2,4 miljarder kronor (268 miljoner ecu) från strukturfondema för Sverige. Hur stort det belopp som avser jordbruket och landsbygden kommer att bli beror på hur de svenska programmen utformas.
De nuvarande stöden till dessa åtgärder har tämligen liten omfattning med undantag av stödet till jordbruket i norra Sverige som de senaste åren uppgått till totalt ca 1 miljard kronor.
De insatser som görs i Sverige motsvarande EG:s stöd till landsbygds- utveckling ryms främst inom det s.k. glesbygdsstödet som avser att ge ökad sysselsättning i glesbygd och i skärgårdsområden. Jordbruket har fått del av glesbygdsstödet främst i form av bidrag till investeringar i kompletterande verksamheter. Dessutom har stöd lämnats inom ramen för anslaget för särskilda åtgärder i norra Sverige.
Regeringen kommer i det följande att redovisa en bedömning vad avser utnyttjandet av olika samfinansierade program inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. De sammanlagda kostnadema från den svenska statsbudgeten kan beräknas till ca 2,2 miljarder lqonor och delfinansieringen från EG till ca 1,7 miljarder kronor.
Prop. 1994/95: 19
295
Tabell 22.1 Prel. beräkning av stöd och ersättningar inom jordbruks— och Prop. 1994/95: 19 livsmedelssektom vid ett EU-medlemskap (miljoner ld'onor)
Stöd och ersättningar Totalt Svensk EU:s EU:s belopp statsbudget budget andel i %
1. Jordbruksfondens
garantisektion Arealbidrag 2 700 - 2 700 100 Trädesersätming 850 - 850 100 Intervention m.m. 750 - 750 100 Exportbidrag m.m. 300 - 300 100 Djurbidrag 720 - 720 100 Miljöersättningar 2 836 1 374 1 462 52 8 156 1 374 6 782 2. Jordbruksfondens utvecklingssektion Generella struktur- stöd 165 75 . 90 55 Stöd till mindre gynnade områden 582 & _m 30 747 486 261 3. Stöd till nordligt jordbruk1 292 292 0 Totalt 9 195 2 152 7 043 77%
' Utgör en del av stödet till jordbniket i norra Sverige
En konsekvens av ett medlemskap är att olika tull- och avgiftsmedel vid import inte längre kommer att tillgodoräknas den svenska statsbudgeten utan i stället kommer att överföras till EG:s budget. Från jordbruks- området kommer därmed införselavgiftsmedlen inte längre att bli en inkomst för svenska staten. Andra viktigare inkomster från jordbruks— området som kommer att upphöra är förmalningsavgiftema och fettvaru— avgiften vars syfte har varit att finansiera regleringarna inom spannmåls- och oljeväxtsektom. Dessa regleringar ersätts med gällande regleringar inom EG.
Kostnaderna i Sverige för de olika åtgärder inom jordbrukspolitiken som inte finansieras med särskilda avgifter, dvs sådana åtgärder som finansieras över statsbudgeten, kan för budgetåret 1994/95 beräknas till ca 4,2 miljarder kronor. Kostnader motsvarande ca 3,9 miljarder kronor 296 bedöms falla bort eller helt eller delvis finansieras av EU. Samtidigt gör
regeringen bedömningen att åtgärder till en kostnad av mellan 200 och 300 miljoner kronor bör behållas som rent nationellt stöd. Detta gäller bl.a. avbytarverksamheten. Exempel på andra sådana nationella stöd är stöd till rennäringen och till djurhälsovården.
Vid ett EU-medlemskap måste de nuvarande fettvaru- och för- malningsavgiftema avskaffas. Det intäktsbortfall om ca 1 miljard kronor som då skulle uppstå måste finansieras. Regeringens avsikt är därför att täcka detta bortfall av statsinkomster med punktskatter från i princip samma område som de nuvarande avgifterna omfattar. En sådan växling från avgift till skatt bör kunna genomföras utan att konsumentprisema på de skattebelagda varorna ökar. Åtgärden reser dock ett antal frågeställ- ningar rörande bl.a. avgränsning av skattebasen och skatteadministration som inte ännu har beslysts. Det bör därför klarläggas hur de bortfallande fettvaru- och förrnalningsavgiftema skall kunna ersättas. Skulle detta visa sig vara omöjligt måste statens inkomstbortfall kompenseras i annan ordning från jordbruks- och/eller livsmedelsområdet.
Konsumentefekter
Konsumentprisema på för Sverige traditionella jordbruksprodukter beräknas bli något lägre efter en ansluming till EU. Det beror dels på lägre produktpriser, dels på att vissa avgifter försvinner. Vissa produkter beräknas bli dyrare vid ett medlemskap eftersom EU har gränsskydd för dessa produkter. Hur stora prissänkningarna kan bli på längre sikt beror bl.a. på hur konkurrensen kommer att påverkas av ett medlemskap.
Överslagsmässiga beräkningar av de konsumenteffekter som ett EU— medlemskap kortsiktigt kan innebära har gjorts av Jordbruksverket. Utgångspunkten för beräkningarna har varit att endast priseffekter och inte kvalitetseffekter beaktas. Beräkningarna är således statistiska och innehåller inga effekter av ändrat konsumtionsmönster.
För spannmålsprodukter och fettvaror försvinner förmalningsavgiften resp. fettvaruavgiften. Priset på vitsocker är högre inom EU än i Sverige. Dessa förändringar kan leda till att värdet i partiledet minskar med knappt 1 miljard kronor/år.
För nötkött, griskött och fjäderfåkött är priserna lägre inom EU än i Sverige. Enligt de slutsatser som redovisats tidigare kan prissänk- ningarna leda till att värdet i partiledet faller med drygt 1 miljard kronor/år.
Inlduderas även moms skulle konsumenteffekten för dessa produkt- grupper ge en sänkning av konsumentutgiftema med mellan 2,5 och 3,5 miljarder kronor/år. Den lägre siffran avser ett fall med oförändrade öresmarginaler i handelsledet, medan den högre siffran utgår från oför- ändrad procentmarginal i handelsledet.
Vissa livsmedel som inte produceras i Sverige kan komma att bli dyrare efter ett medlemskap till följd av högre gränsskydd. Exempel på produkter där gränsskyddet kommer att höjas är ris, tropiska frukter samt tobak och alkoholhaltiga drycker.
På sikt innebär ett EU-medlemskap att Sveriges handelsmönster
Prop. 1994/95 : 19
297
konuner att påverkas, främst givetvis genom att handeln mellan Sverige och de nuvarande och blivande EU-länderna konuner att öka men också genom att handeln med utanförstående länder konuner att påverkas av EU:s gränsskydd och handelsavtal. På livsmedelsområdet har EU jämfört med Sverige ett stort antal handelsavtal med tredje land. Handeln konuner att tendera att styras i riktning mot sådana länder med vilka EU har handelsavtal. Beträffande livsmedelsutbudet kan områden i Sverige med stor befolkningskoncentration och närhet till andra EU-länder vara innessanta för detaljistkedjor i andra EU-länder att etablera sig i. Även om etableringen av utländska livsmedelskedjor blir av liten omfattning kommer importen av livsmedel från övriga EU-länder att öka. En effekt härav blir att konkurrensen ökar, vilket kan ge lägre konsumentpriser.
När det gäller svenska konsumentpreferenser för livsmedel har man under senare år kunnat iaktta fiera utvecklingsrikmingar. Dels en internationell inriktning med ökat intresse för mat från någon annan del av världen, dels en inriktning mot olika livsmedelstyper exempelvis lågkalorilivsmedel dels och en inriktning med preferenser för svensk- producerade livsmedel. Dessa utvecklingstendenser kommer av allt att döma att fortsätta och kan med ett EU-medlemskap totalt sett komma att förstärkas i Sverige av det ökande varuutbudet. Konsumenternas intresse för ekonoligskt framställda livsmedel har också ökat kraftigt under senare ar.
Prop. 1994/95 : 19
298
22.1.3 Vegetabilieproduktionen
Regeringens bedömning: Det svenska inlösensystemet upphör vid ett svenskt medlemskap i EU. EG:s system med intervention och exportstöd gäller således från samma tidpunkt. '
Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8 miljoner ha. Arealbidraget bör berälmas i relation till spannmålsavkastningen i resp. skördeområde. För att minska antalet produktionsregioner bör dock skördeområden med avkastning inom ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam ersättningsnivå. Totalt blir det 11 klasser.
Grunden för beräkning av den totala stödnivån för oljeväxter bör vara spannmålsavkastningen. Därefter bör arealbidraget för oljeväxter differentieras i förhållande till den regionala avkast- ningen. Områdesindelningen är densamma för både oljeväxter och spannmål.
Den svenska förmalningsavgiften och fettvaruavgiften tas bort vid ett EU-medlemskap. Avgifter som betalats in för befintligt lager per den 1 januari 1995 bör restitueras för att undvika de kraftiga marknadsstömingar som uppkommer vid spekulation inför ett EU- medlemskap.
Svensk stärkelseindustri bör erhålla en övergångsersättning med ca 800 kr/ton för viss stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den totala kostnaden beräknas bli ca 36 miljoner kronor.
Pris- och kostnadsskillnadema på vegetabilieområdet mellan Sverige och EG är inte lika stora som på animalieområdet. I stället är det de lägre svenska avkastningsnivåema på framför allt spannmåls- och oljeväxt- områdena som kan komma att påverka konkurrenssituationen vid ett EG- medlemskap. Reforrneringen av den gemensamma jordbrukspolitiken 1992 innebar en kraftig sänkning av priserna på i första hand spannmål. Prissänkningen kompenserades fullt ut genom ett arealbidrag. Detta innebär att direktbidragens omfattning får en stor betydelse för den fram- tida lönsamheten inom vegetabilieproduktionen.
Spannmål och oljeväxter
Förhandlingsresultatet blev att Sverige får en basareal på ca 1,8 miljoner ha utifrån ett genomsnitt av odlingen av spannmål, oljeväxter, protein- grödor samt trädesareal åren 1989—1991. För basarealen lämnar EG arealbidrag. För att svenska spannmålsproducenter skall få lika villkor som konkurrenterna inom EU skall arealbidraget beräknas i relation till
Prop. 1994/95: 19
299
spannmålsavkastningen i resp. skördeområde indelade i 11 klasser med en skillnad i bidrag på ca 200 kr per ha mellan varje klass. Exportörer av havre kan få exportrestitution vid försäljning till tredjeland, däremot kan inte havre lämnas till intervention. Svenska önskemål rörande sista ansökningsdag för arealbidrag, interventionsperiodens längd, kvalitets- regler för spannmålsintervention och definition av vall accepterades av EU och beslutas av kommissionen i samband med ett svenskt inträde i Unionen.
Sverige kommer vid ett medlemskap att införa EG:s trädesprogram. Det blir då möjligt för jordbrukare att överföra mark inom ramen för omställningsprogrammet till EG:s trädesprogram. Under en tvåårsperiod kommer extensivt bete på EG-träda att vara bidragsberättigat. En enskild jordbrukares trådade areal får inte överstiga den stödberättigade odlingen av spannmål, oljeväxter och proteingrödor med undantag för jordbrukare som har haft en större areal i det svenska omställningsprogrammet. Arealbidraget för den överstigande arealen är 70 % av normalt trädes- bidrag.
Den svenska förrnalningsavgiften tas bort vid ett medlemskap. Oljeväxtodlingen kommer vid ett medlemskap att begränsas till en areal beräknad som genomsnittet av odlingen under de tre år som föregår medlemskapet.
För oljeväxtsektom innebär ett medlemskap stora förändringar av stödsystemet. Medan Sverige i dag har ett statligt inköpssystem av oljeväxtfrö och en finansiering genom en särskild fettvaruavgift har EG numera ett system med världsmarknadspriser på oljeväxter kombinerat med arealbidrag direkt till odlarna. Ett medlemskap innebär också en sänkning av konsumentprisema på vegetabiliska fetter och oljor till följd av en slopad fettvaruavgift.
För att undvika marknadsstörningar inför ett medlemskap bör förmalnings- och fettvaruavgifter som betalas in för befintligt lager den 1 januari 1995 restitueras.
Socker och stärkelse
Sverige fick i förhandlingarna en total produktionskvot för socker om ca 370 000 ton, varav A-kvoten är 336 364 och B-kvoten är 33 636 ton. Sverige får importera råsocker i enlighet med nuvarande regelverk i EG.
För stärkelse har Sverige och EG i dag likartade regleringar med gränsskydd och stöd för stärkelse till teknisk användning. Till skillnad från Sverige har dock EG exportbidrag för stärkelse samt ett särskilt stöd till potatisodlingen avsedd för stärkelsetillverkning. Lönsamheten i Sverige för fabrikspotatisodlingen har uppskattats ligga under den inom EG bl.a. på grund av lägre hektaravkastning och högre produktions- kostnader i Sverige. Den svenska stärkelseindustrin får vid ett medlem- skap ökad konkurrens från relativt stora integrerade majsbaserade stärkelseanläggningar i övriga Europa.
Svensk stärkelseindustri bör erhålla en övergångsersättning med ca 800 kr/ton för viss stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den totala
Prop. 1994/95:19
300
kostnaden beräknas bli ca 36 miljoner kronor. Den kostnaden motsvarar Prop. 1994/95:19 i stort de kosmader för rabattering som svenska staten hade haft i ett utanförskap.
22.1.4 Animalieproduktionen
Regeringens bedömning: EG:s mjölkreglering tillämpas från den 1 januari 1995.
Den mjölkkvot som Sverige erhållit bör fördelas på de pro- ducenter som är leverantörer av mjölk den 1 januari 1995 . Den grundläggande principen för fördelningen bör vara att leveranskvo— ten skall motsvara levererad mängd mjölk under något av åren 1991, 1992 eller 1993 reducerad med ca 3 %.
Producenter som antingen utökat sin produktion eller nystartat under tiden fram till den 1 januari 1995 kan som alternativ välja en annan beräkningsmetod. Detta alternativ innebär att ett större avdrag beräknat på den leveranspotential som gäller för företaget skall tillämpas. Avdraget ökar ju senare utökningen genomförts.
Det ligger i konsumenternas intresse att produktionen sker till så låg kostnad som möjligt. Regeringen bedömer att detta mål bäst— tillfredsställs i ett system med fri handel med kvoter.
Producenter som upphör med mjölkproduktion men inte säljer marken till vilken kvoten är knuten bör därför inom ramen för vissa villkor kunna överlåta kvoten till ett fritt pris. Företag som efter den 1 januari 1995 önskar en utökad kvot får köpa denna på en fri marknad eller från tillgänglig nationell reserv.
En indelning av landet i tre regioner görs. Inom respektive region får kvoter utan mark endast försäljas till producent inom respektive region.
En utvärdering av systemet bör ske sedan erfarenheter vunnits av den praktiska tillämpningen.
Vid fördelningen av bidragsrätten för dikor samt tackor bör år 1993 tillämpas som basår. Försäljning av bidragsrätter utan sam- tidig försäljning av fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 % bör tillämpas vid sådan försäljning.
Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en mjölkkvot om 3 303 000 ton vid 4,33 % fetthalt. Sverige har rätt till en övergångs- period på ett år för att introducera individuella kvoter.
Den mjölk som försäljs som människoföda inom Unionen måste ha en fetthalt som överenSStämmer med de fetthalter som fastställts av kommissionen. EU har accepterat att Sverige under tre år behåller nuvarande system för fetthalten i mjölk under förutsättning att svensk mjölk som inte uppfyller EG:s regler inte exporteras till övriga med-
301 lemsländer. Under denna treårsperiod skall EU se över det aktuella
regelverket.
På grund av transportkostnader m.m. kommer troligen den svenska produktionen av mjölk att vara konkurrenskraftig till något högre pris än danskt avräkningspris.
Tillämpningen av EG:s nuvarande mjölkreglering kan i många stycken sägas leda till begränsningar i jordbruksföretagens möjligheter att utveckla sin konkurrenskraft och därmed möjligheten att skapa långsiktigt livskraftiga jordbruksföretag. Tillämpningen av EG:s regelverk medger emellertid också en viss fiexibilitet som bör utnyttjas för att minska olägenheterna av de regleringar som tillämpas.
Följande utgångspunkter bör därför vara vägledande för en svensk tillämpning av mjölkregleringen. Mjölkkvotregleringen skall tillämpas så att den
— medverkar till en nödvändig företagsutveckling som möjliggör en konkurrenskraftig jordbruksnäring, — skapar förutsättningar för en optimal användning av tilldelad lands- kvot, — får en stabil och enkel utformning, — ger möjlighet för statsmakten att styra utvecklingen i den utsträckning som anses nödvändigt för att uppnå samhälleliga målsättningar på detta område, — så långt det är möjligt minimerar den administrativa hanteringen.
Försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör få ske med fri prisbildning inom ramen för vissa villkor. Kvotvärdet vid en fri prissättning motsvaras av kvotens pris och härmed undviks en kapitalise- ring i markvärdet. Vidare torde en fri prisbildning gynna effektiviteten och konkurrenskraften inom mjölkproduktionen. Slutligen får admini- strationen en mindre omfattning än om ett administrativt pris skulle fastställas av en myndighet.
Landet bör delas in i en region för stödområdena 1—2, en för stödområdena 3-4 och en för övriga landet. Vid försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör försäljning endast få ske till producenter inom den region där kvoten finns.
En närmare redogörelse för tillämpningen redovisas i bilaga 9. En jämförelse mellan Sverige och EG såvitt gäller anirnaliesektom i övrigt visar att den svenska pris- och produktionskostnadsnivån i regel överstiger den inom EG. Ett EG-medlemskap innebär därför att dessa nivåer måste anpassas för att den svenska produktionen skall vara konkurrenskraftig. Vissa prisskillnader mellan Sverige och EG kommer att bestå även vid ett medlemskap, till följd av bl.a. transportavstånd, smakpreferenser och smittskyddsbestämmelser.
Vid ett medlemskap tilldelas Sverige ett antal bidragsrätter för olika djurslag. Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot på 250 000 bidragsberättigade handjur, 155 000 am- och dikor samt 180 000 tackor.
Anpassningsbehoven är störst för den intensiva nötköttsproduktionen,
Prop. 1994/95:19
302
dvs. storskalig gödtjursproduktion. För småskalig produktion är anpass- ningsbehovet betydligt mindre och för extensiv nötköttsproduktion kan ett medlemskap t.o.m. innebära en intäktsökning jämfört med dagsläget.
En jämförelse mellan Sverige och EG vad gäller får- och lamm- produktionen visar att EG:s stöd- och prisnivå är högre än den svenska. Därför bör en anpassning till förhållandena inom EG knappast förorsaka några problem även om konkurrensen från EG-länder och från länder med handelsavtal med EG kan förväntas öka.
Vid fördelningen av bidragsrätten för dikor samt tackor bör år 1993 tillämpas som basår. Försäljning av bidragsrätter utan samtidig försälj- ning av fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 % bör tillämpas vid sådan försäljning. Möjligheten att utestänga producenter med färre än 3 dikor eller 2 handjur från stöd bör tillämpas tillsvidare.
22.1.5 Trädgårdssektom
Inom EU omfattas trädgårdssektom av den gemensamma jordbruks— politiken. I princip gäller inom denna sektor samma mål och medel som på jordbrukets område. Gränsskydd gentemot tredje land är vanligen högre i EG än i Sverige. Särskilt är kvalitetsregleringama av frukt och grönsaker mera omfattande i EG.
Vid ett svenskt EG-inträde konuner förutsättningama för import och export av trädgårdsprodukter att ändras. Tullama vid införsel från de nuvarande och de tillkorrunande EG-ländema konuner att slopas. Vid import från länder utanför EU konuner vårt nuvarande gränsskydd att ersättas av EG:s generellt sett högre nivå. Skyddet mot lågprisirnport från icke EG-länder blir därigenom högre. EG:s avtal med en del sådana länder innebär emellertid att många av dem, visserligen inom ramen för begränsade kvoter, på förmånliga villkor får tillträde till den svenska marknaden.
Samtidigt med en EG—anslutning försvinner också de tullar och andra handelshinder som i dag möter svenska trädgårdsprodukter vid export till medlemsländer i EU. Detta förbättrar möjligheterna för svensk export. Ett svenskt medlemskap i EG innebär också att EG:s nuvarande stöd för export till Sverige upphör. Sådant exportstöd från EG:s sida utbetalas för t.ex. tomater och äpplen.
Sverige har i förhandlingarna begärt och också erhållit särskilda hänsyn till specifika svenska förhållanden vid vår tillämpning av gemen- skapsreglema. Bl.a. har vid förhandlingarna klarlagts att även existerande producentorganisationer kan erhålla visst stöd.
Vid förhandlingarna har klarlagts att EU:s tullkvot för bananer kommer att utökas på basis av den traditionella svenska konsumtionen. Vidare har EU gjort ett åtagande om att i positiv anda undersöka de svenska irnportöremas begäran om att vid licensfördelningen bli klassificerade som både s.k. första- och andrahandsirnportörer. Detta skall göras på basis av EG:s kriterier för licensfördelning med avsikt att säkerställa den traditionella svenska importstrukturen.
Prop. 1994/95:19
303
22.1.6 Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige
Regeringens bedömning: Sverige bör inom ramen för EG:s regelverk för generella strukturstöd underlätta en strukturell anpassning av svenskt jordbruk och av svensk trädgårds- och rennäring till de nya förutsättningar som kan komma att gälla vid ett EU-medlemskap. Det bör ske genom stöd till investeringar och till bearbetning och avsättning av jordbruksprodukter. Det nuvarande svenska startstö- det till yngre jordbrukare bör ersättas med motsvarande stöd inom EG. I södra Sveriges skogs- och mellanbygder bör EG:s stöd till jordbruk i mindre gynnade områden tillämpas. Området bör indelas i tre delområden (klass A, B och C) beroende på produktions- förhållandena. Inom delområde A skall stödet uppgå till 990 kr, i delområde B till 540 kr och i delområde C till 360 kr per djuren- het. Inom ramen för EG:s miljöprogram bör det lämnas stöd motsvarande miljöstöd-nord. Stödet bör uppgå till 1 400 kr, 900 kr och 400 kr per ha vall och betesmark i delområdena A, B resp. C till företag med djur. Samma krav på minsta areal per djurenhet bör gälla som i norra Sveriges stödområde 4. De totala kostnaderna för stödet till mindre gynnade områden i södra Sverige beräknas till 270 miljoner kronor, varav EG bekostar 70 miljoner kronor. Kostnadema för miljöprogrammet för ekono- misk bärkraft beräknas till 370 miljoner kronor, varav EG bekostar 50 %. De totala kostnadema för generella strukturåtgärder beräknas till 165 miljoner kronor, varav EG finansierar 90 miljoner kronor.
En tillämpning av EG:s gemensamma jordbrukspolitik medför förändrade förutsättningar både för jordbruket och för livsmedelsindustrin. Hittills har jordbruket och delar av livsmedelsindustrin skyddats genom det svenska gränsskyddet. Ett EU-medlemskap innebär att det svenska jordbruket och den svenska livsmedelsindustrin kommer att möta ökad konkurrens på den gränsfria EG-marknaden. Vid utformandet av ett svenskt strukturstödsprograrn bör det eftersträvas att konkurrensen sker på så likartade "villkor som möjligt.
För att kunna införa EG:s strukturstöd i Sverige fr.o.m. ingången av år 1995 krävs beslut rörande dels ett införande av dessa stöd, dels förslag till svensk tillämpning av stöden. Efter utformningen av dessa förslag måste de dessutom undergå en anmälan (s.k. notifiering) hos EG- kommissionen innan-de kan träda i kraft. Anmälan kan vara en tids— krävande process och kan i vissa fall ta sex månader eller mer i anspråk. Beslut som måste föregå den närmare utformningen av de svenska
Prop. 1994/95 : 19
304
reglerna avser främst vilka strukturstöd som skall införas i Sverige och vilken ambitionsnivå som är aktuell för de valda stöden.
Behovet av stöd bör regelbundet omprövas. Som en första kontrollsta- tion bör en utvärdering göras efter en anpassningsperiod efter EU- inträdet. I takt med att stödbehovet ändras bör prioriteringarna i tillämpningen av EG:s strukturstöd omprövas. Åtgärder av projekt- karaktär som aktivt skapar långsiktig konkurrenskraft snarare än perma- nenta driftsstöd eller avvecklingsstöd bör prioriteras.
De stöd som bör tillämpas i Sverige är investeringsstöd, startstöd till yngre jordbrukare och producentorganisationer samt stöd till bearbetning och avsättning av jord— och skogsprodukter.
De totala kostnaderna beräknas till 165 miljoner kronor varav 90 miljoner kronor bekostas av EU.
Den svenska målsättningen vid ett medlemskap i EU, vad gäller skogsbygderna i södra Sverige samt Öland och Gotland, är att inom ramen för EG:s politik slå vakt om och utveckla jordbruket i dessa områden. Om EG:s kriterier för avgränsning av mindre gynnade områden tillämpas och anpassas till de svenska förhållandena kan relativt stora delar av södra Sveriges skogs- och mellanbygder klassas som mindre gynnade från jordbrukssynpunkt. Ett detaljerat svenskt förslag till områdesavgränsning skall efter medlemskap underställas EG—kommissio— nen för prövning och ministerrådet för beslut.
Den utveckling som har lett till en minskning av jordbruket och odlingslandskapet i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra Sverige kan väntas fortsätta efter en ansluming till EU om inga särskilda åtgärder vidtas. De olika samhällsvärden som i dessa områden är knutna till odlingslandskapet motiverar mera aktiva åtgärder för att i framtiden upprätthålla förutsättningar för ett bärkraftigt jordbruk. Något särskilt stöd utöver gränsskyddet för den svenska prisnivån har hittills inte lämnats till de mindre gynnade områdena i södra Sverige. Inom ramen för EG:s strukturpolitik öppnas möjligheter för att genomföra mera aktiva insatser för att i framtiden upprätthålla förutsättningama för ett bärkraftigt jordbruk och ett öppet odlingslandskap i dessa områden.
Särskilda åtgärder inom de mindre gynnade områdena (förordning (EEG) nr 2328/91) bör kombineras med EG:s program för miljövänliga brukningsmetoder och bevarande av odlingslandskapet (förordning (EEG) nr 2078/92) enligt de förslag som tidigare lämnats av jordbrukets miljöprogramutredning (SOU 1994:82). Den samlade inriktningen och styrkan av de båda programmen bör vara sådan att förutsättningama för en ekonomiskt bärkraftig mjölk- och köttproduktion av minst nuvarande omfattning i framtiden kan finnas kvar i de mindre gynnade områdena. Dessa produktionsinriktningar bedöms även efter ett EU-medlemskap vara de som har de bästa förutsättningama i de mindre gynnade områdena.
Sveriges förslag till avgränsning av mindre gynnade områden och klasser inom dessa områden bör i huvudsak följa den avgränsning som föreslagits i den inom Jordbruksdepartementet framtagna rapporten (se bilaga 9).
20 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Del I.
Prop. 1994/95 : 19
305
22.1.7 Stöd till jordbruket i norra Sverige
Regeringens bedömning: Nuvarande målsättning för stödet till jordbruket i norra Sverige bör ligga fast vid ett EU-medlemskap. De stödsystem som bör utnyttjas bör bygga på det resultat som uppnåtts vid förhandlingarna med EU. Stödet bör utgöras av dels EG:s stöd till mindre gynnade områden/bergsjordbruk, dels stöd inom ramen för EG:s miljöprogram för jordbruket. Därutöver bör utnyttjas det i avtalet överenskomna stödet till nordligt jordbruk för orrrrådena 1, 2a, 2b och 3. Den sammanlagda kostnaden för stöden beräknas till 1044 miljoner kronor. Stödet bör utformas så att omfördelningseffektema i förhållande till nuvarande stöd blir så begränsade som möjligt. Så långt möjligt bör stöden knytas till krav på djurinnehav, i första hand till mjölkkor. Stora förändringar i stödnivån bör kunna överbryggas genom tillämpning av tillfälliga nationella stöd.
De motiv för att stödja jordbruket i norra Sverige som lades fast i 1990 års livsmedelspolitiska beslut är giltiga även framgent.
En utgångspunkt för stödnivån för jordbruket i norra Sverige vid ett EU-medlemskap bör vara nuvarande stödnivå, dvs. stödnivån budgetåret 1994/95.
Stödet till produktion av mjölk, matpotatis och getmjölk/getkött bör lämnas i form av en kombination av de tre stöden — stöd till mindre gynnade områden (Less Favoured Areas, LPA) Ibergsjordbruk, miljö- och nationellt stöd. Stödbehovet inom får- och nötköttssektom tillgodoses fullt ut genom stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd enligt programmet för bärkraftigt jordbruk, i fortsättningen kallat miljöstöd- nord. Slaktsv'rns- och smågrisproduktionen bör erhålla stöd genom en kombination av stöd till mindre gynnade områden och nationellt stöd, medan stödet till äggproduktionen bör bestå av nationellt stöd.
Stödet till mindre gynnade områden bör lärrmas som ett djurbidrag i hela stödområdet med maximal nivå. I område 1—3 lämnas därutöver stöd till spannmål för avsalu. På företag med fläsk-, smågris- och äggproduk- tion räknas all spannmål som avsaluspannmål oavsett om den används för eget foder eller inte, eftersom svin och höns inte ingår i djurenhets- begreppet.
Även miljöstöd—nord bör utnyttjas maximalt och lämnas som ett stöd för vall- och betesareal. I område 4 bör dock en viss reducering av stödet ske.
Miljöstödet bör knytas till villkor om djurantal och arealanvändning. En arealfaktor som anger arealen per djur skall ligga till grund för storleken på stödberättigad areal. Motiven för de valda arealfaktorema är att anirnalieproduktionen i första hand skall främjas. Arealfaktom bör vara differentierad mellan stödområdena.
Det nationella stödet får enligt EU-avtalet endast ges i område 1—3.
Prop. 1994/95: 19
306
För mjölk bör stödet vara knutet till produktionen. Stödet bör utbetalas som en klumpsumma baserad på stödbehovet per kg mjölk samt producerad mängd, dock högst motsvarande en referenskvantitet som fastställs för varje företag på grundval av historisk produktion.
Den totala kostnaden för stödet till mindre gynnade områden i norra Sverige beräknas uppgå till 312 miljoner kronor med en delfinansiering från EU på 101 miljoner kronor, varav 45 miljoner kronor avser mål 6- området och finansieras inom den finansiella ramen för mål 6. Resten finansieras av mål 5a-ramen. Kostnaden för miljöstöd-nord uppskattas till 441 miljoner kronor med en medfinansiering från EG:s jordbruksfonds garantidel på 264 miljoner kronor. Det nationella stödet blir en restpost som uppgår till totalt 292 miljoner kronor. EG:s genomsnittliga medfinansieringsgrad för stödet till jordbmket i norra Sverige uppgår till 35 % av den totala kostnaden för stödet.
För företag som hittills har baserat fodertillgången på i huvudsak in- köpt foder och som kanske har djuren installade och nästan helt saknar arealer bör på kort sikt ett dispensförfarande tillämpas. Därigenom kan sådana företag ges en tidsfrist för att skaffa ny areal eller vidta andra strukturförändringar. Detta innebär att ett nationellt finansierat stöd kan lämnas till dessa företag under en kort övergångsperiod. Det nationella stödet måste prövas och godkärmas av EG-kommissionen innan Sverige kan börja tillämpa det.
Prop. 1994/95: 19
307
22.1.8 Kompletterande miljöersättning till jordbruket Prop. 1994/95: 19
Regeringens bedömning: Det nationella programmet för miljöer- sättning bör delas upp i tre områden med samordning mellan de olika programområdena. Dessa är programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogrammet samt bevarandeprogram- met. Programornrådena bör i princip svara mot målet för ett öppet och varierat landskap, målet att minska växmäringsläckaget och ris- kerna vid användning av bekämpningsmedel samt målet att bevara biologisk mångmld och kulturvärden i odlingslandskapet. För att främja en sådan användning av jordbruksmark som är för- enlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden och landskapet bör miljöersättning lämnas i norra Sverige och i det , mindre gynnade orrrrådet i södra Sveriges skogs- och mellanbygder inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft. Detta för att bevara ett levande och öppet landskap. Inom ramen för resurshushållningsprogrammet bör ersättning lämnas bl.a. till ekologiskt jordbruk och resurshushållande konven- tionellt jordbruk. Villkoren för dessa ersättningsformer bör rege- ringen utarbeta under hösten 1994. Riktmärket för ekologiskt jord- bruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas ekologiskt år 2000. För detta ändamål bör en permanent arealersättning lämnas till jordbrukare med ekologiskt jordbruk. För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bedömer regeringen att det även bör länuras miljöersättning för extensiv vall, för skyddszoner utmed vattendrag samt för insådd av fånggröda.
Inom ramen för bevarandeprograrrunet bör ersättning lämnas för bevarande av slåttermark, betesmark och andra värdefulla natur- och kulturmiljöer. Dessutom bör det lämnas ersätming för övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald, såsom ersättning för bevarande av utrotningshotade husdjursraser och för hydrologisk restaurering av våtmarker, småvatten, mindre åar och bäckar. Därutöver bör ersättning lämnas för miljöåtgärder på vissa begräns- ade arealer skogsmark. Totalt bedömer regeringen att ca 2,8 miljarder kronor bör lämnas inom ramen för EG:s miljöersättningsprogram. Programmet för ekonomisk bärkraft bör tillföras drygt 800 miljoner kronor, till resurshushållningsprograrmnet bör anslås ca 1 150 miljoner kronor och till bevarandeprogranunet bör anslås ca 700 miljoner kronor. Därutöver bör det anslås ca 120 miljoner kronor för utbildning,
308
information och demonstrationsprojekt. Dessa belopp är av samma storleksordning som ambitionsnivån i förslagen från Jordbrukets
miljöprogramutredning. Regeringen återkommer med förslag till villkor och exakta ersättningsnivåer.
I betänkandet Förstärkta miljöinsatser i jordbruket (SOU 1994:82) har det lämnats förslag till svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet (dnr 94/940).
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning vad gäller inriktning och ambitionsnivå.
Bland remissinstansema finns ett brett stöd för miljöåtgärder på jord- bruksområdet. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak utredningens problembeskrivning och förslag. En rad saksynpunkter på de olika delprogrammen framkommer i remissvaren. Utredningen före- slår i enlighet med EG:s riktlinjer att ersättning lämnas för att minska negativ miljöpåverkan. Några instanser framhåller att detta innebär ett avsteg från principen att förorenaren skall betala (Polluter Pays hinciple). Flera remissinstanser däribland Riksrevisionsverket, Sveriges Lantbmksuniversitet, Statens naturvårdsverk, Naturskyddsföreningen, Kooperativa förbundet samt Konsumentberedningen förordar att negativ miljöpåverkan beläggs med en miljöavgift som ett sätt att minska användningen av handelsgödselmedel och att minska riskerna med användningen av bekämpningsmedel. Miljöavgifter skulle också kunna utgöra en finansieringskälla för ersättningen till miljöåtgärder som är positiva kollektiva nyttigheter. Kritik riktas mot förslaget till ersättning för resurshushållande konventionellt jordbruk. Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Norrbottens och Kopparbergs län pekar på svårigheterna att kontrollera de åtgärder som föreslås ligga till grund för ersättningen. länsstyrelser: i Kronobergs län anser denna del av resurshushållnings- prograrnmet i praktiken vara helt omöjlig att kontrollera medan Konsu- mentberedningen och Kooperativa förbundet avstyrker ersättningen.
Sveriges roll i det internationella miljöarbetet har länge varit aktiv och pådrivande. Sveriges deltagande i det internationella samarbetet grundas på vårt ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mera gynnade länder solidariskt måste utöva. Därutöver är Sveriges inter- nationella agerande i vissa frågor särskilt viktigt för att kunna uppnå nationella miljömål. Det gäller framför allt gränsöverskridande luft— och vattenföroreningar. Jordbruket i många av de länder som ingår i EU är inte särskilt miljöanpassat. Ett EU-medlemskap skulle förbättra Sveriges möjligheter att påverka det internationella miljösamarbetet i allmänhet och samarbetet på jordbruksområdet i synnerhet.
Markrradsordningama inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik är inte tillräckliga för att Sveriges mål att bevara den biologiska mångfalden och ett öppet landskap skall kunna nås. EG:s miljöersättningsprogram skapar emellertid goda förutsättningar för att nå målen.
Det finns alltså både nationella och internationella skäl att fortsätta den
Prop. 1994/95: 19
309
rniljöanpassning av det svenska jordbruket som påbörjats. Dessa skäl Prop. 1994/95:19 förstärks av ett EU-medlenrskap. Jordbruket är en av de sektorer där Sverige har goda förutsättningar att utveckla en nationell miljöpolitik som kan bli förebild för andra länder. Jordbruket kan därför bli en viktig del i en framtida strategi för det svenska miljöarbetet inom EU.
För att svara upp mot det miljöansvar som rimligen kan utkrävas har . riksdagen uppställt vissa miljömål för jordbrukssektorn. Målen är att bevara och utveckla biologisk mångfald och kulturvärden, bevara det levande och öppna landskapet, minska växtnäringsläckaget samt minska riskerna med användning av bekämpningsmedel.
Mycket talar för att jordbruket i Norrland och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder på sikt får svårt att konkurrera ekonomiskt med slättbygden. Utredningen har bedömt att dessa jordbruk kan komma att läggas ner i stor omfattning om inte motåtgärder vidtas. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som är knuura till det nu mångformiga jordbruket i dessa bygder kommer att drabbas. Om de naturliga, ogödslade betes- och slåtterrnarkema läggs ner blir förlusten av biologisk mångfald särskilt stor.
Miljönyttigheter saknar emellertid en marknad. För att det skall bli lönsamt att producera vissa, från samhällets synpunkt önskvärda, icke marknadsprissatta nyttigheter (t.ex. natur- och kulturvärden) bör det offentliga betala en ersättning för dessa nyttigheter i en utsträckning som är samhällsekonomiskt motiverat.
EG:s riktade miljöersättningsprogram lämnar goda möjligheter att behålla och öka miljövärdena i odlingslandskapet. Sverige har i samband med medlemskapsförhandlingarna förhandlat fram en medfinansierings- ram för ett svenskt miljöersätmingsprogram som uppgår till 165 miljoner ecu. EG:s medfinansiering förutsätter en lika stor nationell med- finansiering.
Det nationella programmet för miljöersättning skulle i princip kunna delas upp i tre områden med samordning mellan de olika program- områdena. Dessa är programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushåll- ningsprogrammet samt bevarandeprogrammet. Programområdena svarar i princip mot målet för ett öppet och varierat landskap, målet att minska växtnäringsläckaget och riskerna vid användning av bekämp-ningsmedel samt målet att bevara biologisk mångfald och kulturvärden i odlings- landskapet.
De ersättningar som bör utgå enligt den i det följande redovisade tillämpningen av EG:s miljöprogram bör enligt regeringens mening även kompletteras med miljöavgifter inom jordbrukets område. De nuvarande rniljöavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör höjas så att de ökade intäkterna från avgifterna uppgår till 150 miljoner kronor. Regeringen återkommer med ett förslag om hur de ökade miljöavgiftema bör tas ut.
310
Programmet för ekonomisk bärkraft
Det främsta hotet mot landskapets öppenhet är om ekonomiska förut- sättningar saknas för jordbruket att långsiktigt överleva. Utan ekonomisk bärkraft saknas förutsättningar för att upprätthålla ett öppet och levande landskap. Regeringen har definierat två områden där jordbrukets framtida bärkraft kan ifrågasättas. Det gäller jordbruket i norra Sverige och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder.
Detta programområde bedöms vara en nödvändig grund för att bevara ett öppet och varierat landskap. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som samhället vill bevara är i huvudsak knutna till en fortsatt animalieproduktion och en lämplig geografisk fördelning av denna produktion. Det första programområdet för miljöersättning är således ett sätt att skapa förutsättningar för fortsatt drift i områden som bedöms producera kollektiva nyttigheter som samhället har intresse av.
Ett resultat av medlemskapsförhandlingama är överenskommelsen att miljöersättning enligt förordningen 2078/92 skall kunna användas för att lösa de specifika problemen i jordbruket i norra Sverige. Regeringen gör bedönmingen att miljöersättning bör lämnas i norra Sverige för att främja en sådan användning av jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden och landskapet för att på detta sätt bevara ett levande och öppet landskap. Bedömningar rörande villkoren för miljöersättning inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft samt ersätmingsnivåemas storlek redovisas i det föregående (avsnitten 22.1.5 och 22.1.6).
Enligt regeringens bedömning är de fysiska betingelserna och odlingsförutsätmingarna i det mindre gynnade onrrådet i södra Sverige i stort sett desamma som i norra Sveriges stödområde 4. Detta motiverar att den kombination av stöd och ersättning som skall garantera långsiktig bärkraftighet i stödområde 4 också är tillämplig i det mindre gynnade området i södra Sverige. Regeringen bedömer att miljöersättning bör lämnas för vall och betesmark även i det mindre gynnade området i södra Sveriges skogs— och mellanbygder. Till gnmd för ersättningsberättigade arealer bör ligga en koppling mellan djur och arealanvändning per djurenhet.
Resurshushållningsprogrammet
Det finns politisk enighet om att nå uppsatta mål och att gå vidare med miljöarbetet för att förbättra resursanvändningen i jordbruket. Strategin bakom resurshushållningsprograrnmet är dels att angripa de viktigaste miljö- och resursproblemen i jordbruket, dels att etablera ett helhets- tänkande på gårdsnivå där miljö- och resursfrågor får en central plats. Detta är utgångspunkten för regeringens bedömning om ersättning för ekologiskt jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. För att syftet med programområdet skall uppnås bör miljöåtgärdemas status öka och jordbrukaren sättas i centrum för ett aktivare omställnings- och förändringsarbete i svenskt jordbruk. Ekologisk odling bör ses som en
Prop. 1994/95: 19
311
del i en strategisk satsning för svenskt jordbruk. Riktmärket för ekologiskt jordbruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas ekologiskt år 2000. För att uppnå detta mål bör en permanent ersättning lämnas.
För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bör ersättning lämnas för extensiv vall i områden med låg andel vall, för skyddszoner utmed vattendrag och för insådd av fånggröda.
Bevarandeprogrammet
Motivet för det tredje programområdet bör vara att i möjligaste män för- söka samordna olika i dag förekommande ersättningsforrner och verksamheter som påverkar bevarandet av viktiga värden i odlings- landskapet. Regeringen vill understryka att bevarandet av biologisk mångfald och kulturvärden är en integrerad del av den framtida jordbrukspolitiken. Samordningen av åtgärder för bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden är av central betydelse för att bevarande— arbetet skall bli framgångsrikt. För bevarande av biologisk mångfald och övriga natur- och kulturvärden i landskapet bedömer regeringen att genomförandet bör ske i fyra samordnade program. Dessa är delprograrn- men för bevarande av slåttermark, betesmark och övriga värdefulla natur- och kulturmiljöer samt för övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald.
Regeringen bedömer att samtliga bevarandevärda slåtter- och betesmarker bör bevaras för framtiden. Ersättning bör lämnas för sprutningsfria kantzoner, utrotningshotade husdjursraser samt för hydrologisk restaurering av våtmarker, småvatten, mindre åar och bäckar.
Miljöstödsprogrammen skall godkännas av EG-kommissionen. Diskussioner om programmens utformning kommer därför att föras mellan Sverige och EG—kommissionen.
Regeringen bedömer att en samlad utvärdering bör göras av miljö- ersätmingsprogrammet och att denna utvärdering bör ligga till grund för en omprövning av programmet efter tre år. Därutöver bör programmen löpande följas upp av ansvariga myndigheter.
De totala kostnadema för miljöersättningsprogranunet bedöms uppgå till ca 2 800 miljoner kronor per år vid slutet av den första 5-års— perioden. Till detta konuner kostnader för administration och ränte— kostnader som totalt uppgår till ca 67 miljoner kronor per år under år 2—5.
22.1.9 J ordbruksstatistik
EG:s regler för statistikinsamling inom jordbruket omfattar områden som i dag inte täcks av motsvarande svenska undersökningar. Reglerna innebär även krav på större urval och en annan klassificering av företag.
Prop. 1994/95 : 19
312
För Sveriges del innebär en anpassning till dessa nya regler ett ökat Prop. 1994/95:19 resursbehov i förhållande till nuläget. Sverige får en övergångsperiod på tre år för att anpassa svensk statistik till EG:s regler.
313
22.2 Fiske
Regeringens bedömning: Genom tullfriheten, det något utökade tillträdet till resurser samt tillgången till EU:s strukturfonder konuner villkoren för den svenska fiskerinäringen att förbättras vid ett EU—medlemskap.
EG:s gemensamma jisken'politik
Bakgrund
Romfördraget innehåller inte några särskilda regler för fisket utan fördragets bestämmelser om jordbruket, artiklarna 38—47, är tillämpliga på fisket. Fiskeripolitikens mål är desamma som gäller för jordbruks- politiken, dvs. att höja produktiviteten, att tillförsäkra utövarna en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaden, att trygga försörjningen och att tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.
En gemensam marknadsreglering på fiskets område har funnits sedan år 1970. När regleringen först infördes var den utformad som en integrerad del av den gemensamma jordbrukspolitiken. Steg för steg har ändringar gjorts och de särdrag som karaktäriserar fiskerisektom bidragit till utformningen av en självständig fiskeripolitik. År 1983 antogs de rättsakter som tillsammans lade fast ramarna för den gemensamma fiskeripolitiken.
År 1922 genomfördes en delöversyn av politiken. Det överskuggande problemet var obalansen mellan knappa fiskresurser och en alltför stor fiskekapacitet. De huvudsakliga riktlinjerna för EG:s framtida fiskeripoli- tik angavs vara: - bättre balans mellan tillgängliga fiskresurser och fiskekapaciteten, — utveckling av förbindelserna med tredje land,
— förstärkning av forskningsinsatsema, samt — utveckling av vattenbruket.
Instrumentet för att uppnå en bättre balans mellan kapacitet och resurser kunde vara en översyn av gällande kvotsystem och maximala fångsuttag, en strängare teknisk reglering av fiskets bedrivande, översyn av struktur-politiken i syfte att reducera fiskeansträngningen, förstärkt övervakning av fisket samt effektivare datainsamling.
Översynen av politiken ledde till att en ny basförordning, där grunder- na för EG:s frskeripolitik fastställdes. Samtidigt antogs ett fiertal rättsakter som kompletterar och preciserarförordningen. Basförordningen gäller till år 2002 då en ny översyn skall göras. De huvudsakliga beståndsdelarna i EG:s fiskeripolitik utgörs av resurs-, marknads- och strukturpolitik samt kontroll.
Resurspolitiken
Resurspolitiken reglerar dels fördelningen av resurser mellan medlems- länderna, dels överenskommelser med tredje land om exempelvis köp eller byte av kvoter. Fastställande av högsta tillåtna fångstrnängder för
Prop. 1994/95: 19
314
olika arter samt fördelning av dessa kvoter, reglering av hur fisket får bedrivas, internationella fiskerikonventioner samt bi- och uilaterala fiske- avtal m.m. ingår som delar i resurspolitiken.
Fördelningen av fiskresurser medlemsländerna emellan bygger på den s.k. relativa stabiliteten, vilket innebär att medlemslandets andel av den tillgängliga fiskresursen i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för varje reglerad art. Fördelningen baseras huvudsakligen på traditionellt fiske. Nuvarande fördelningsnyckel gäller t.o.m. år 2002.
Marknadspalitiken
De viktigaste beståndsdelarna i EG:s marknadspolitik är överskotts- regleringen, som hanteras med hjälp av s.k. orienterings- och återtags- priser, fiskarägda men statligt erkända producentorganisationer, vilka svarar för överskottshanteirngen, samt en irnportreglerirrg, som hanteras genom s.k. referenspriser.
Orienteringspriset, vilket fastställs med ledning av ett genomsnitt av uppnådda försäljningspriser och förväntad utveckling, är utgångspunkten för att bestämma återtagspriset. På grundval av återtagspriset kan en producentorganisation bestämma ett visst lägsta marknadspris under vilket medlemmarnas varor inte får säljas. Med producentorganisation avses varje erkänd organisation som är uppbyggd på fiskarnas egna initiativ i syfte att uppnå ett rationellt fiske och bättre försäljningsvillkor. Regle- ringen av handeln med tredje land sker, förutom genom tullar och tullpreferenser, med referenspriser, vars syfte är att förebygga sådana störningar i handeln som kan förorsakas av utpräglad lågprisirnport från tredje land.
Markrradspolitiken innehåller också regler om gemensamma marknads— föringsnorrner, vilka omfattar kvalitet, storlek, vikt, förpackning, presentation och märkning.
Strukturpolitiken
I juli 1993 inrättades ett särskilt instrument för fiskets strukturpolitik (FIFG — Financial Instrument for Fisheries Guidance). FIFG skall finansiera den del av fiskets strukturstöd som kan hänföras till mål 5a, dvs. anpassningen av frskerisektorns struktur. FIFG kan stödja investeringar och aktiviteter inom följande områden: — omstrukturering och förnyelse av fiskefiottan
— modernisering av fiskefiottan
— förbättring av de villkor under vilka fiskets och vattenbrukets produkter förädlas och marknadsförs
— försöksfiske
— utrustning i fiskehamnar samt — studier av nya marknader.
Ätgärdema skall i synnerhet syfta till att förbättra arbetsvillkoren ombord på fartyg, fiskemetodernas och redskapens selektivitet och produktkvaliteten. De skall också främja introduktionen av gemenskaps- standarder för produkthygien, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt åtgärder till skydd för miljön.
Fiskerisektom kan också erhålla strukturstöd med hänvisning till mål
Prop. 1994/95: 19
315
2 (omstrukturering av regioner eller delar av regioner som påverkas allvarligt av industriell tillbakagång) mål 5b (underlättande av struktur- omvandlingen på landsbygden) samt mål 6 (glest befolkade regioner).
Kontroll I oktober 1993 lade EG fast nya regler om kontroll. Syftet är att säkerställa efterlevnaden av den gemensamma fiskeripolitiken genom att införa bestämmelser om övervakning och sanktioner. En medlemsstat skall vidta åtgärder i syfte att garantera efterlevnaden samt ställa tillräckliga medel till förfogande.
Kontrollsystemet skall gälla för allt fiske inom området som står under medlemslandets jurisdiktion, inklusive sådant fiske som utförs av fartyg som seglar under tredje lands flagg. Reglerna skall också gälla för de av gemenskapens fartyg som verkar i tredje lands vatten.
Remissinstansema: Fiskeriverket tillstyrker att avtalet godkänns.
Konsekvenser av ett medlemskap Medlemskap är en förutsättning för tullfrihet mellan Sverige och EU. Om Sverige inte blir medlem kvarstår dagens ogynnsamma situation där EU har fritt tillträde till den svenska marknaden medan svenska produkter möter restriktioner vid export till EU. Vad avser tillträdet till fiskresurser innebär ett medlemskap att Sverige får utökade fiskerättigheter, bl. a. genom en högre andel av torsken i Östersjön samt tillgång till nya arter i Nordsjön. EG:s strukturpolitik överensstämmer i allt väsentligt med den svenska. Tillgång till EG:s strukturfonder medför därför möjlighet till en högre ambitionsnivå inom strukturpolitiken. Inom ramen för ett medlemskap avser Sverige att driva vidare de frågor där ett fullgott resultat inte uppnåddes under förhandlingarna.
Förhandlingsresultatet medför att Sverige vid ett medlemskap konuner att omfattas av all EG—lagstiftning på fiskets område och från och med första medlemskapsdagen deltar i den gemensamma fiskeripolitiken. De viktigaste resultaten av förhandlingarna framgår av bilaga 9.
Prop. 1994/95: 19
316
22.3 Skogsbruk Prop. 1994/95: 19
Regeringens bedömning: Någon gemensam skogspolitik finns inte inom EU. Även om skogsnäringen får en ökad tyngd i ett utvidgat EU ligger det i Sveriges intresse att, mot bakgrund av de vitt skilda förhållandena, hävda en nationell skogspolitik även i fortsättningen. Sverige konuner att verka för en modernisering av EU:s special- regleringar på skogsområdet.
Skälen för regeringens bedömning redovisas i bilaga 9 till denna proposition. Vid förhandlingarna har Sverige fått anstånd med tillämp- ningen av EG:s bestämmelser om handeln med plantor, virkesmäming och skogsskadeinventeringar. Under denna övergångstid kommer bestämmelserna på de båda förstnämnda områdena att ses över och moderniseras. Sverige deltar i detta arbete.
22.4 Rennäringen
Regeringens bedömning: Enligt ett särskilt sameprotokoll i anslut- ningsavtalet har Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditio- nellt samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt.
Renkött får saluföras inom EU:s medlemsländer om det slaktas enligt bestämmelser i ett särskilt direktiv. Dessa bestämmelser motsvarar dagens svenska krav för renslakt, vilket innebär att mobila slakterier får användas. Det svenska licenskravet för import av renkött från bl.a. Ryssland ersätts med åtgärder från EU:s sida om import av renkött till ett medlemsland skulle medföra mark— nadsstörningar.
Fortsatt nationellt stöd kan ges till rennäringen under förutsättning att stödet inte leder till en ökning av den traditionella produktions- nivån.
Skälen för regeringens bedörrming redovisas närmare i bilaga 9 till denna proposition. Rennäringen har av naturliga skäl inte tidigare varit föremål för någon uppmärksamhet inom EU. Sverige kommer under hösten 1994 att fortsätta överläggningarna med företrädare för kommissionen i fråga om utformningen av gränsskydd mot tredje land och det närmare innehållet och formerna för ekonomiskt stöd till rennäringen.
317
22.5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om Växtskydd och växtodling
22.5.1 Inledning
Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtodling omfattas av EES-avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 med undantag för den del som avser de veterinära bestämmelserna. Dit hör, förutom frågor om djurhälsa, hygienbestämmelser för livsmedel av animaliskt ursprung. I den delen trädde avtalet i lqaft den 1 juli 1994. På de angivna områdena innebär följaktligen ett medlemskap i EU begränsade förändringar i förhållande till vad som redan gäller enligt EES-avtalet. Beträffande växtskyddsfrågor finns i avtalet en gemensam förklaring som innebär att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-statema i samband med att man fram- lägger nya förslag på området. Det är sannolikt att berörda direktiv förhandlas in i EES-avtalet inom en nära framtid.
22.5.2 Livsmedel
Regeringens bedömning: Huvuddelen av EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet har införlivats i svensk lagstiftning genom EES- avtalet. Ett svenskt EU-medlemskap innebär därmed inga större förändringar i förhållande till vad som gäller i dag.
Flertalet av EG:s rättsakter på livsmedelsorrrrådet är total—harmoniserade vilket innebär att det inte är tillåtet att ha vare sig strängare eller liberalare bestämmelser för de varor som regleras av rättsakten. EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet bygger, i likhet med de tidigare gällande svenska, i stor utsträckning på de rekommendationer som utarbetats inom den internationella organisationen Codex Alimentarius. Därför innebär Sveriges anpassning till EG:s bestänunelser genom EES- avtalet generellt sett inte så stora förändringar på livsmedelsområdet. När det gäller detaljbestämmelser har emellertid ett stort antal viktiga ändringar fått göras. Redogörelser för dessa finns i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och prop. 1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m. fi. lagar i anledning av EES—avtalet.
EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet avser märkning, livsmedels- standarder, livsmedelstillsatser och livsmedelskontroll. Dessutom finns bestämmelser om bl.a. vin- och spritprodukter, material och produkter i kontakt med livsmedel, livsmedel för särskilda näringsändamål, gränsvärden för främmande ämnen och om ytvatten som skall användas för framställning av dricksvatten. Samtliga dessa bestämmelser omfattas av EES-avtalet.
Prop. 1994/95 : 19
318
22.5.3 Veterinära frågor
Regeringens bedömning: Vid ett EU—medlemskap avvecklas gränskontrollerna. Kontroller av livsmedel och produkter av animaliskt ursprung som förs in i landet måste i större utsträclming än hittills bygga på den livsmedelskontroll som sker i utförsellan- det. Kontroller av djur kommer fortsättningsvis att ske i ursprungs- besättningen och genom stickprovskontroller i mottagarbesätt- ningen. En friare handel kan innebära ökade risker för att få in nya djursjukdomar i Sverige. Riskerna kan dock motverkas dels genom att inom landet vidta förebyggande åtgärder som utbildning i syfte att tidigt kunna upptäcka, diagnostisera och eliminera nya sjuk- domar, dels genom begäran om s.k. tilläggsgarantier om sjukdoms- frihet för vissa sjukdomar.
Livsmedel, levande djur och foder som förs in i landet skall vara fria från salmonella. Sverige kan i allt väsentligt behålla sina stränga djurskyddsbestämmelser.
När det gäller användning av antibiotika och kemoterapeutika i foder har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig övergångsperiod. Förbudet mot användning av produkter av kadaver i foder får behållas under en treårig övergångsperiod. EU konuner att genomföra en vetenskaplig utvärdering av reglerna på dessa områden före dessa övergångsperioders slut.
Med den indelning som EG tillämpar hör till det veterinära området veterinära livsmedelsbestärrrrnelser och bestämmelser om djurhälsa samt bestämmelser om avel, djurskydd och foder.
När det gäller de veterinära livsmedelsbestämmelsema och bestäm- melserna om djurhälsa har EG och Sverige samma övergripande mål att skydda människors och djurs hälsa, nämligen genom att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar vid handel med djur eller produkter av djur. Sverige och EG har dock olika system för att upprätthålla smittskyddet. EG:s system är generellt medan det svenska bygger på tillståndsprövning i varje enskilt fall.
iéterinära livsmedelsbestämmelser Inom EG f1nns EG:s veterinära livsmedelsbestärtunelser som förbjuder handel med kött och köttprodukter som inte uppfyller gemenskapens hälsobestämmelser. En medlemsstat har också enligt direktiven rätt att förbjuda införsel till sitt territorium av färskt kött och köttprodukter från en medlemsstat där en epizootisk sjukdom har brutit ut.
Bestämmelser finns också om godkännande av slakterier, styckningsan- läggningar, kyl- och fryslager samt om personallrygien och hygien i lokaler. Vidare finns bestämmelser om hygien vid slakt, styckning och annan hantering av kött och köttprodukter, samt om besiktning före och efter slakt och om hygieniska laav på utrustning. Dessutom regleras småskalig slakt och föreskrivs krav på förädlingsanläggningar liksom
Prop. 1994/95: 19
319
krav på besiktningsveterinärer och besiktningsassistenter. De svenska slakterier som redan 1 dag exporterar till EG uppfyller dessa krav. Övriga slakterier skall med början den 1 juli 1994 anpassa sig till EG:s bestämmelser på området. Alla anläggningar skall vara anpassade senast den 1 januari 1997. Småskaliga slakterier, dvs. slakterier med en slaktvolym under vissa fastställda gränser, ges vissa lättnader i hantering- en av kött.
Det finns också bestämmelser med hygienld'av för mjölk och mjölkpro— dukter.
EG har vidare bestämmelser om restsubstanskontroll av djur och köttvaror. Både Sverige och EG har förbud mot användning av hormoner i tillväxtbefrämjande syfte.
Ett medlemskap kommer att innebära en friare handel med produkter från djur inom unionen. En kontroll av livsmedel vid ett antal gränskon- trollstationer kommer att etableras vid EG:s yttre gräns mot tredje land. Antalet gränskontrollstationer och deras lokalisering blir beroende av vilka av våra grannländer som blir medlemmar. Vid EU:s inre gränser kommer det inte längre att finnas någon gränskontroll såvitt gäller handel med övriga medlemsländer. Förhandlingsresultatet irmebär emellertid att Sverige vid ett medlemskap trots avsaknad av gränskontroll kan upprätthålla kravet att importerat kött är salmonellafritt.
Sverige begärde i medlemskapsförhandlingarna att alla EG:s an- läggningar som exporterar kött, köttprodukter och ägg till Sverige, skall utföra en kontroll av produktema med avseende på salmonella i enlighet med svenska krav. Alla partier skall åtföljas av ett dokument där salrnonellafrihet intygas. Förhandlingsresultatet innebär att EG:s bestämmelser om skydd för salmonella, som omfattar bl.a. behandlade ägg- och köttprodukter, anses ge ett sådant skydd att bestämmelserna är acceptabla för Sverige.
Sverige har därutöver erhållit ytterligare garantier rörande handel med färskt kött av tamdjur och med färska ägg. Färskt kött och fågelkött som exporteras till Sverige skall före avsändandet testas i ursprungsanlägg- ningen och åtföljas av ett dokument som intygar att sådan test utförts eller att köttet är avsett för vidareförädling. Kött som kommer från anläggningar som tillämpar ett av kommissionen godkänt kontrollprogram för salmonella behöver ej testas. Sverige kan också kräva tilläggs- garantier avseende salmonella vid handel med färska ägg under förut- sättning att ett motsvarande kontrollprogram tillämpas i Sverige.
Djurhälsa
Avskaffandet av EU:s inre gränser innebär inte att djur och produkter av djur utan vidare kan transporteras mellan medlems-ländema. Den veterinära gränskontrollen har ersatts av en kontroll i ursprungsbe- sättningen. Kontrollen utförs av en officiell veterinär. Stickprovskontrol- ler får även göras på destinationsplatsen och, vid stark misstanke om felaktigheter, även under transporten. En transport av djur eller produkter av djur mellan medlemsländema skall åtföljas av ett hälsoin- tyg. Intyget skall bl.a. visa att djuren är friska och att djuren inte härrör från en besättning eller en region som spärrats av på grund av smittsam-
Prop. 1994/95:19
320
ma djursjukdomar. Alla intyg som utfärdats måste anmälas via ett datakommunikationsnätverk (ANIMO). En viktig förutsätming för kontrollsystemet är att djuren är enhetligt identitetsmärkta.
EU har bestämmelser om hur djurhållare och livdjursförmedlare skall registreras och om hur nötkreatur, svin, får och getter skall märkas och registreras. Om man vid provtagning finner att ett djur är smittat, kan man genom att djuret är märkt och registrerat fastställa från vilken besättning djuret kommer. Märknings-och registreringssystemen skall vidare utgöra ett underlag för kontroll av utbetalning av olika former av stöd.
För att kunna ha en fri handel mellan medlemsländerna utan gränskon- troller har konsekvent en zonindelning eller en s.k. regionalisering genomförts vid sjukdomsutbrott. Detta innebär att handelsrestriktioner införs endast för ett begränsat område medan handel kan fortsätta med övriga delar av ett land.
Länder eller områden som är fria från vissa smittsamma djursjukdomar eller som har ett obligatoriskt kontrollprogram för dessa sjukdomar kan av kommissionen efter ansökan beviljas tilläggsgarantier för sjuk- domarna. Detta innebär att utöver generella krav på sjukdomsfrihet kan ett land ställa ytterligare krav för att säkerställa att de djur som förs in i landet är fria från den sjukdom som tilläggsgarantin avser.
Resultatet av medlemskapsförhandlingama Sverige har i medlemskapsförhandlingarna begärt tilläggsgarantier för ett 20-tal allvarliga djursjukdomar. Resultatet blev att kommissionen snabbt skall ta ställning till Sveriges begäran om tilläggsgarantier. I avvaktan på beslut får Sverige i högst ett år från anslutningsdagen fortsätta att tillämpa nationella bestämmelser för sjukdomarna i fråga. Denna period kan förlängas om det behövs.
I fråga om frihet från salmonella vid införsel av levande djur innebär resultatet av medlemskapsförhandlingarna att i avvaktan på en revidering av EU:s bestämmelser får nötkreatur och svin kontrolleras på mottag- ningsorten i enlighet med gällande kontroll-program i Sverige. Om smitta konstateras vid en sådan kontroll får samma åtgärder vidtas som i fråga om inhemska djur. Vad nu sagts gäller inte i fråga om djur som kommer från en anläggning som har ett godkänt kontrollprogram.
När det gäller fjäderfä, avelsfjäderfä, dagsgamla kycklingar och värpliöns, har Sverige enligt avtalet möjlighet att få tilläggsgarantier mot salmonella. Sådana garantier förutsätter dock att Sverige kan visa upp kontrollprogram som godkänts av kommissionen. Beträffande slakt- kycklingar f1nns i fråga om vissa serotyper tillräckliga skyddsbestämmel- ser i EG:s direktiv. För andra serotyper gäller enligt avtalet att provtag- ning skall ske på produktionsplatsen före leveransen. Sådan provtagning kan inte krävas vid anläggningar som har kontrollprogram som är likvärdiga med de kontrollprogram som tillämpas i Sverige.
Handel med levande svin utgör en stor smittrisk, framför allt med tanke på de mycket smittsamma och svårbekämpade sjukdomarna klassisk svinpest och blåöronsjukan. Sverige begärde i förhandlingarna att svin som importeras skall vara fria från klassisk svinpest och blåöronsjuka och
21 Riksdagen 1994/95. [saml. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95:19
321
att detta visats genom utförd provtagning före exporttillfället.
Resultatet av förhandlingarna blev följande. För levande svin inkl. vildsvin som förs in i landet från en region inom EU där klassisk svinpest eller blåöronsjuka har förekommit under den senaste tolv- månadersperioden får Sverige kräva ett negativt serologiskt prov med avseende på dessa sjukdomar. Rätten att kräva sådana test gäller under en övergångstid på 3 år.
Sverige får också under en övergångstid på upp till 2 år behålla sitt nuvarande irnportförbud för embryon från Storbritannien till skydd mot sjukdomen BSE (bovine spongifonn encephalopathy, den s.k. galna kosjukan).
Vidare får Sverige under en övergångsperiod på tre år behålla de nuvarande irnportrestriktionema i fråga om djur och kött från tredjeland som vaccinerar mot mul- och klövsjuka.
Sverige får också behålla nationella regler om ormar och reptiler tills EU har reglerat området. Vi har även fått möjlighet att under vissa villkor tillämpa strängare regler för att skydda landet mot rabies.
Konsekvenser av ett svenskt medlemskap EES—avtalet omfattar inte EG:s bestämmelser om gränskontroll, om finansiella dispositioner och om förhållandet till tredje land. Jämfört med EES-avtalet innebär ett medlemskap således att Sverige blir bundet även av de nu berörda bestämmelsema. Den mest avgörande förändringen sammanhänger med slopandet av gränskontrollen i handeln mellan Sverige och övriga EU—länder. Sverige har hittills tillämpat mycket restriktiva bestämmelser vid import av levande djur med bl.a. gränskon- troller i form av veterinärbesiktning vid gränsen och användning av karantän. .
Om Sverige blir medlem i EU får det till följd att gränskontrollerna slopas. All kontroll vid handel med djur kommer i stället att ske i exportbesättningen. De kontroller som Sverige som importland får göra är endast stickprovskontroller i mottagarbesätmingen eller, vid grundad misstanke om felaktigheter, under transporten.
Det finns anledning att anta att ett medlemskap i EU kommer att innebära en friare handel med levande djur och produkter från djur. Detta kan naturligtvis öka riskerna för att få in djursjukdomar i Sverige. De sjukdomar som Sverige önskar skydda sig mot före-kommer inte eller är mycket ovanliga i landet. Kännedom om dessa sjukdomar bland såväl djurägare som veterinärer är därför begränsad. Informations- och utbildningsinsatser för att öka kun-skapen om de sjukdomar som utgör ett hot blir därför viktiga skyddsåtgärder och har redan påbörjats. Därige- nom förbättras möjligheten till tidig upptäckt av ett sjukdomsutbrott. Vidtas adekvata åtgärder kan verkningarna av sjukdomsutbrott reduceras kraftigt.
Som tidigare har redovisats uppställs inom EU vissa generella krav för handeln med djur. EU:s regler hindrar emellertid inte att den enskilde importören eller djurägaren ställer högre krav än som följer av dessa regler. Avskaffandet av gränskontrollen och den därmed följande övergången till den ordning för veterinärkontroll som tillämpas inom EU
Prop. 1994/95: 19
322
betyder också att det i väsentligt större utsträckning än hittills kommer att vara den enskilde besättnings-ägarens ansvar att försäkra sig om att importerade djur verkligen är friska. Som en konsekvens av detta kommer det att vara av stor betydelse för den enskilde djurägaren att han kan få tillräcklig information om de veterinära krav som bör ställas vid inköp av djur. Det är en viktig uppgift för lantbrukets organisationer att utarbeta rekommendationer för sådan frivillig importkontroll.
Avel EG och Sverige har samma mål också när det gäller regleringen av husdjursaveln. Bestämmelsema om avel syftar till att främja uppfödning av friska, högkvalitativa och produktiva djur. EG:s reg-[ering har emellertid hittills varit långt mer detaljrik än den svenska. Föreskriftsän— dringar med ökad detaljeringsgrad har därför krävts för den EU- anpassning på området som redan har skett som en följd av EES-avtalet.
Djurfoder
EG.-s bestämmelser om foder EG har ett omfattande regelverk för foder som bygger på principen att foder inte skall vara skadligt för djur, människor eller miljön. För godkännande av fodertillsatser och vissa produkter krävs för-utom oskadlighet att dessa antingen har en positiv påverkan på fodret eller främjar djurens produktion. Inblandning av antibiotika i tillväxtstimule- rande syfte är tillåten inom EG. Vidare får foder framställt av kadaver och sjukligt förändrade delar av slaktade djur användas. Salmonella i foder är i huvudsak inte reglerat inom EG. En del gränsvärden för främmande ärrmen och fodertillsatser är lägre i Sverige än i EG.
Förhandlingsresultatet — konsekvenserna av ett medlemskap När det gäller antibiotika och kemoterapeutika har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig övergångsperiod. För övriga tillsatser och restsubstanser uppnåddes en treårig övergångsperiod. I samtliga fall gäller att de svenska kraven skall ses över på grundval av vetenskaplig dokumentation som Sverige skall tillhandahålla.
Förbudet mot användning av produkter av kadaver får behållas under en övergångsperiod på tre år.
EES-avtalet omfattar fullt ut EG:s bestämmelser på foderområdet. Ett eventuellt medlemskap kommer därför inte att leda till några andra konsekvenser, förutom de övergångsperioder som överenskommits, än de som redan är en följd av EES-avtalet.
Djurskydd I fråga om djurskydd har Sverige en högre målsättning än EU både när det gäller att förebygga sjukdomar och att skapa den bästa möjliga miljön för djuren. Den svenska lagstiftningen omfattar alla djurslag i fången— skap.
EG:s bestämmelser om djurskydd är minirnidirektiv och Sverige kan behålla sina mer omfattande och strängare krav på detta område.
Prop. 1994/95: 19
323
EG:s direktiv om skydd av djur under transport är, till skillnad mot övriga djurskyddsdirektiv, ett totalharmoniserat direktiv. Enligt avtalet får Sverige under en treårig övergångsperiod tillämpa nationella regler för transport av kalvar och dräktiga nötkreatur inom Sverige.
22.5.4 Frågor om Växtskydd och växtodling
Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste gränskon- trollen vid handel med andra medlemsstater upphöra. När det gäller skyddet mot växtskadegörare konuner kontroller i huvudsak att ske på produktionsplatser. En sådan förändring förväntas emellertid inte påverka växtskydds-situationen i Sverige.
Huvuddelen av EG:s regler om utsäde omfattas av EES-avtalet. Ett medlemskap irmebär därför inte några förändringar av betydelse i förhållande till vad som redan gäller.
Växtskyddsområdet eller det fytosanitära området omfattar två delar, nämligen växtskyddsbestämmelsema och bestämmelserna om växtodling. Till de senare hör dels bestämmelser om utsäde, dels bestämmelser om användning av gentekniskt modifierat växt-material. Regelverket inom Växtskyddsområdet har som gemensam nämnare att säkerställa en produktion fri från allvarliga växtskade-görare. Spridning av sådana skadegörare liksom användning av utsäde av dålig kvalitet kan orsaka jordbruket stora förluster. Växt-skyddslagstiftningen utgör grunden för de åtgärder som kan till—gripas för att bekämpa virus, bakterier, svampar och skadedjur som angriper växter. Lagstiftningen om utsäde syftar till att tillförsäkra odlarna utsäde av god kvalitet. Med god kvalitet menas bl.a. att utsädet skall vara fritt från växtskadegörare.
EES-avtalet omfattar EG:s bestämmelser om växtodling. dvs. enligt den nyss beskrivna indelningen områdena utsäde och gentekniskt modifierat växtmaterial. Frågan om en anpassning av de svenska växtskyddsbestämmelserna till EG:s motsvarande bestämmelser dis- kuterades länge i förhandlingarna om EES-avtalet. I det skedet hade EG ännu inte beslutat om de nya regler som behövdes med tanke på att den gränsfria inre marknaden innebär ett avskaffande av den fysiska gränskontrollen vid EG:s inre gränser. Avtalet kom därför inte att omfatta dessa bestämmelser. 1 EES-avtalet finns emellertid en gemensam förklaring i ämnet som innebär att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-statema i samband med att man framlägger lagstift- ningsförslag inför ministerrådet. Det förutsätts också i avtalet att EFTA- statema konuner att kunna ansluta sig till åtminstone huvuddelen av lagstiftningen på Växtskyddsområdet.
Prop. 1994/95 : 19
324
Växtskydd .
Generellt sett innebär ett övertagande av EG:s regelverk inte några avgörande förändringar för växtskyddssituationen i Sverige. Utvecklingen inom EU går i samma riktning som den önskvärda och planerade utvecklingen i Sverige, dvs. utgångsmaterialet för vidare produktion såsom utsädespotatis, sticklingar och småplantor kommer att omfattas av nya regelverk och certifieringssystem som konuner att hjälpa pro- ducenterna att få fram friska produkter.
Resultatet av medlemskapsförhandlin gama Under förhandlingarna har det förts fram krav på att Sverige skall erkännas som skyddad zon för sex olika skadegörare som är allmänt förekommande inom EU men som trots goda förut-sättningar för etablering i Sverige antingen inte förekommer i landet eller är föremål för en utrotningskampanj. Dessa är Rizomania (virus), Bronsfläcksjuka (virus), Bemisia (Mjöllus), Amerikansk minerarliuga, Koloradoskalbagge och Rotröta (svamp).
EU har accepterat Sveriges krav beträffande Bronsfiäcksjuka, Benrisia och Rizomania. Beträffande Koloradoskalbagge har Skåne och Blekinge samt Kalmar och Gotlands län erkänts som skyddad zon. För Rotröta har EU krävt viss kompletterande dokumentation. Beträffande den Amerikan- ska minerarliugari har Sverige inte vidhållit sitt krav att få status som skyddad zon.
EG har accepterat kraven på viss övergångstid för att införliva dessa bekämpningsdirektiv i svensk rätt. I fråga om de svenska kraven att få odla kräftresistenta sorter på mark smittad med potatiskräfta och att få alternera mellan sorter som är resistenta respektive mottagliga för potatiscystnematod har Sverige fått en tvåårig övergångsperiod i avvaktan på att direktiven ses över.
Växtodling — utsäde De svenska kriteriema för intagning på sortlista för lantbruks- och trädgårdsväxter överensstämmer med EG:s. För vissa sorter kan det dock behöva göras en förnyad provning för sortbeskrivning. Sverige har i medlemskapsförhandlingarna yrkat en övergångs—period under vilken Sverige får tillämpa sin nationella sortlista. Vad beträffar en sådan övergångsperiod för de gemensamma sort-listoma har EG och Sverige enats om att tillämpa en modell i enlighet med EES—avtalet vilket innebär att Sverige från den 1 januari 1994 tillämpar EG:s bestämmelser för intagning av ny sort på den svenska sortlistan. Sverige tillåter till den 31 december 1995 endast certifiering och uppförökrring av sorter av lantbruksväxter som finns upptagna i den svenska sortlistan. Totalt harmoniserade sortlistor kommer att finnas från år 1996. För Sveriges del innebär detta att nuvarande begränsning till sorter i den svenska sortlistan kommer att upphöra.
Sverige har som en följd av EES—avtalet anpassat sig till EG:s bestämmelser på utsädesområdet utom vad som gäller för potatis. De svenska certifieringsbestämmelsema för potatis överensstämmer i
Prop. 1994/95: 19
325
huvudsak med EG:s och en anpassning till EG-bestärnmelsema bör därför kunna ske utan några egentliga problem.
Växtodling — genteknik I prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet aviserades förslag till vissa ändringar i växtskyddslagen (1972:3l8) för att anpassa den till EG:s direktiv om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön. Någon slutlig ställning kunde då inte tas till vilka lagändringar som behövde göras eftersom frågan fortfarande behandlades av en parlamentarisk beredning, Genteknikberedningen (Ju 1990:03). Genom den numera beslutade lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer har det aktuella direktivet införlivats med svensk rätt (prop. 1993/94:198, bet. 1993/94:10U29, rskr. 1993/941391).
Ekologisk odling
Sverige begärde i förhandlingarna att få behålla den ettåriga karens-tiden vid omställning till ekologisk odling som tillämpas av KRAV och som också tillämpats i nationella föreskrifter om omläggnings-stöd för ekologisk odling. EU:s förordning föreskriver två års omläggningstid. EG har motsatt sig ett svenskt undantag. Dock finns det inom ramen för förordningen en möjlighet för det enskilda kontrollorganet att efter godkärmande från den behöriga myndig-heten besluta om en förkortning eller förlängning av karenstiden beroende på tidigare markanvändning.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna och konsekvenser av ett medlemskap Redan EES-avtalet innebär att Sverige har införlivat EG:s bestäm-melser om ekologisk odling i svensk lagstiftning. Ett medlemskap i EU konuner därför inte att innebära andra konsekvenser än dem som följer av detta avtal.
Prop. 1994/95: 19
326
23 Tullunionen och den gemensamma Prop. 1994/95:19 handelspolitiken
Regeringens bedömning: Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken tillhör gemenskapens grunder och är samtidigt förutsättningama för en fungerande inre marknad. Endast genom ett medlemskap kan Sverige delta fullt ut i detta samarbete, som inte omfattas av EES—avtalet.
Genom att ansluta sig till EG:s tullunion och den gemensamma handelspolitiken får Sverige tillträde till den gemensamma EG—marknaden utan gränsformaliteter och ursprungsregler. Detta ligger i Sveriges intresse och innebär stora vinster för de svenska företagen i form av minskade kostnader och ökad konkurrenskraft. Det ligger också fördelar i det faktum att svenska företag får samma import— och exportvillkor gentemot tredje land som våra viktigaste handelspartner och konkurrenter.
EG:s genomsnittliga tullnivå för industrivaror ligger något högre än den svenska. EG:s tullar sänks dock med i genomsnitt 37% som resultat av GATT:s Uruguayrunda. En anpassning kommer likväl att för vissa irnportvaror innebära fördyringar. Detsamma kommer att gälla sådana irnportvaror som i EG är föremål för antidumpningstullar eller kvoteringar. Dessa nackdelar uppvägs dock mer än väl av de avsevärda fördelar som samtidigt uppnås på andra områden. Det bör uppmärksammas att den helt övervägande delen av Sveriges import blir tullfri.
Sveriges nuvarande handelspolitik uppvisar stora likheter med EG:s. Skillnader finns i enskildheter, såsom på tekoornrådet och när det gäller vissa avtal med tredje land. I förhandlingarna har lösningar nåtts, som underlättar en svensk anpassning i dessa fall.
Sverige har goda möjligheter att i samverkan med andra frihandelsinriktade EU—länder verka för fortsatt liberalisering och avreglering inom ramen för samarbetet. Detta kommer att kräva aktivt svenskt deltagande i de många arbetsgrupper och kommittéer i vilka EG:s gemensamma handelspolitik läggs fast.
Remissinstansema: Ett tjugotal remissinstanser behandlar i sina svar frågor på det handelspolitiska området. Det stora flertalet ställer sig positiva till ett fullt svenskt deltagande i EG:s handelsregirn bl.a. i syfte att uppnå likabehandling för svensk industri på den gemensamma marknaden. Detta framhålls särskilt av Industriförbundet och Export- rådet. Bland annat Kommerskollegium påpekar att de vinster avvecklingen av gränskontroller, ursprungsregler etc. inbringar, mångfaldigt uppväger den fördyring som övertagandet av den gemensamma tulltariffen delvis innebär. Samma uppfattning företräds av Industriförbundet och Svenska bankföreningen. Till skillnad från EES—avtalet ger ett EU—medlemskap 327
Sverige möjligheten att påverka den framtida handelspolitiska ut- vecklingen inom EU. Flera remissinstanser ser det också som mycket angeläget att Sverige såsom EU—medlem verkar för stärkt global frihandel.
23.1 Inledning
Hörnstenama i EG:s handelsregirn i förhållande till tredje länder är tullunionen och den gemensamma handelspolitiken. Dessa är centrala inslag i EG-samarbetet.
Enligt artikel 9 i Romfördraget skall gemenskapen baseras på en tullunion som omfattar alla varor. Artikel 113.1 i Romfördraget förklarar att den gemensamma handelspolitiken skall grundas på enhetliga principer, särskilt när det gäller att fastställa tulltariffer, ingå tull— och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder och exportpolitik samt, slutligen, när det gäller att vidta handelspolitiska skyddsåtgärder.
EG är alltså enligt Romfördraget en tullunion med en gemensam handelspolitik. En gemensam handelspolitik är en förutsättning för en fungerande inre marknad. Samtidigt med att EG:s inre marknad trädde i kraft uppnåddes en gemensam handelspolitik på huvuddelen av de områden som närmrs i artikel 113. Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken innebär bl.a. att beslut i frågor som rör dessa områden i de allra flesta fall fattas av gemenskapen. Besluten fattas i regel med kvalifrcerad majoritet och blir bindande för medlemsstatema. Länderna har inte kompetens att ingå egna avtal eller vidta handelspolitiska åtgärder på egen hand på de områden där de har överlämnat behörigheten till gemenskapen. EG har med åren ingått ett omfattande nät av avtal med andra länder och fattat en stor mängd interna beslut om handels- politiken. Gemenskapen som sådan har blivit en av de viktigaste aktörerna i den globala handelspolitiken.
EG:s gemensamma handelspolitik omfattas inte av EES—avtalet. Först som EU—medlem går Sverige in i EG:s tullunion och den gemensamma tull— och handelspolitiken. Det innebär att Sverige övertar såväl sakinnehåll som medel och instrument.
Detta innebär inte att verksamheten på de tull— och handelsrelaterade områdena för medlemsländernas del upphör. Behovet av underlag och analyser som bakgrund till svenska positioner kommer att kvarstå och snarast att intensifieras Skillnaden blir att arbetet bedrivs inom EU:s ram där de svenska intressena måste redovisas och försvaras.
I artikel 110 i Romfördraget har EG anslutit sig till den internationella frihandelns principer. I GATT bedriver EG liksom Sverige sin handels- politik inom de ramar och med de mål som finns fastlagda i detta avtal. Resultatet av Uruguay-rundan för Sveriges del kommer att föreläggas riksdagen i en särskild proposition i höst.
Det ökade handelsberoendet och behovet av att kunna agera under likartade konkurrensförhållanden i förening med återkommande internationella förhandlingsmndor om liberalisering av världshandeln
Prop. 1994/95: 19
328
har lett till att i—ländemas handelspolitik gradvis blivit mer likartad. Att Prop. 1994/95:19 överta EG:s handelspolitik mot omvärlden blir därför för Sverige i många avseenden en fråga om att anpassa sig till en regim vars sakirmehåll till största delen redan stämmer väl överens med existerande svenska regler.
Som EU—medlem kommer Sverige att driva sin traditionella frihandels- linje i första hand i medlemskretsen. En anslutning av Finland, Norge och Sverige skulle avsevärt stärka de frihandelsvänliga krafterna inom EU. Även små medlemsländer har möjlighet att utöva inflytande genom att skapa allianser med likasinnade medlemsländer. Detta kommer att kräva ett aktivt svenskt deltagande i de många arbetsgrupper och kommittéer i vilka EG:s handelspolitik läggs fast på basis av förslag från EG—kommissionen. Den handelspolitiska dagordningen avses dessutom att utökas genom tillkomsten av världshandelsorganisationen (WTO) år 1995. Genom aktivt deltagande i arbetet — och på grundval av kompetenta analyser — kommer Sveriges handelspolitiska intressen att kunna drivas med större genomslagskraft vid ett medlemskap.
Övertagande av 13st handelspolitik kommer att få konsekvenser för Sveriges handel med övriga EU-länder och med länder utanför ett utvidgat EU. Sveriges totala utrikeshandel uppgick år 1993 till drygt 720 miljarder kr. Härav avsåg närmare 400 miljarder kr (ca 55%) EU och ca 115 miljarder kr (ca 16%) EFTA—låndema, varav 100 miljarder kr (ca 14%) avsåg kandidatländerna Finland, Norge och Österrike. Med dessa länder har Sverige i dag frihandel för alla industrivaror. Betydande möjligheter till besparingar uppnås för svenska företag genom att Sverige, när vi övertar den gemensamma handelsregirnen mot tredje länder, får fri tillgång till EG:s inre marknad utan ursprungsregler och gränskontroller. Enligt internationella beräkningar, i samband med genomförandet av den inre marknaden, motsvarar de kostnader som gränskontroller medför i genomsnitt ca 2% av försäljningen över gränserna. Sverige får vidare genom medlemskapet full frihandel med andra EU—länder på jordbruks— och fiskeområdet.
En ytterligare positiv förändring av betydelse blir att svensk tillverkningsindustri och svenska underleverantörer genom den gemensanrrna handelspolitiken får samma konkurrenssituation gentemot tredje land som andra EU—länder.
I övertagandet av EG:s handelspolitik ligger också vissa nackdelar i form av högre tull och/eller antidumpningstull på vissa enskilda produkter och i vissa fall kvantitativa irnportbegränsningar (främst på teko— och jordbruksområdet) som kan leda till kostnader för vissa företag och högre priser för konsumenter. Dessa nackdelar uppvägs dock mer än väl av de besparingar som erhålls i handeln med andra EU—länder och den ökade konkurrenskraften gentemot andra företag inom EU.
Resultatet från Uruguayrundan irmebär dessutom bl.a. sänkning av tullar, successiv avveckling av tekokvoter och liberaliseringar inom jordbrukspolitiken som kommer att minska nackdelarna och underlätta tillträdet till EG-marknaden för länder utanför gemenskapen.
Regeringen gjorde inför förhandlingarna om medlemskap bedömningen att det låg i Sveriges intresse att fullt ut ansluta sig till EG:s tullunion och 329 handelspolitik från första dagen av medlemskapet. Detta är nämligen en
förutsättning för att svenska företag skall kunna delta i den inre marknaden på helt lika villkor jämfört med konkurrenterna inom EU. På två områden framfördes önskemål om särlösning, nämligen för bibehållandet av frihandeln med de baltiska staterna samt avseende begränsningarna av tekoimporten. Frihandeln med de baltiska staterna har säkrats genom att EG har undertecknat frihandelsavtal med resp. baltisk stat som avses träda i kraft den 1 januari 1995. Vad gäller tekoimporten kommer Sverige att inordnas i EG:s kvotsystem men samtidigt konuner dessa kvoter att räknas upp med hänsyn till vårt handelsmönster.
I detta avsnitt behandlas i första hand de traditionella handelspolitiska medlen. Handelspolitiskt viktiga frågor, som behandlas i andra avsnitt är i synnerhet jordbruk och fiske (22), biståndspolitik (27) och konkurrens- politik (13).
23.2 Tullunionen 23.2.1 Tullagstiftningen
Vid ett svenskt medlemskap i EU kommer ett antal gemenskaps- förordningar att bli kärnan i den tullagstiftning som skall gälla i Sverige. Gemenskapens regelverk på tullområdet avser endast handeln med tredje land. Främst bland dessa förordningar står rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (tullkodexen), kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om upprättandet av en tullkodex för gemenskapen (tillämpningskodexen) samt rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (tulltaxan). Frågan om tullfrihet regleras i huvudsak i rådets förordning (EEG) nr 918/83 om inrättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse. Dessa rättsakter blir direkt gällande i Sverige.
Bestämmelserna i dessa förordningar utgör stommen för tullförfarandet och för beräkning och uttag av tull. EG:s tullkodex består huvudsakligen av en inledande del som omfattar behandling av varor som ankommer till gemenskapens tullområde, en definition av detta tullområde samt av övriga grundbegrepp såsom EG:s tulltaxa, tullvärde och varors ursprung. En central del täcker alla tullbehandlingsfonner och viktiga tull- procedurer av ekonomisk betydelse, där den första behandlingsformen. övergång till fri omsättning, motsvarar det svenska begreppet förtullning. Vidare återfinns bestämmelser om aktiv och passiv förädlingstrafik, om uppläggning av varor på tullager samt om frihamnar. I den sista delen samlas alla bestämmelser som behandlar påförirrg av avgifter, t.ex. hur tullfordran uppstår samt betalning av avgiftsbelopp. Dessutom innehåller tullkodexen regler om överklagande samt procedur-regler för kommissionens antagande av tillämpningsbestämmelser.
Motsvarande svenska bestämmelser finns i dag i tullagen (1987:1065), tullförordningen (1987:1114), lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m., tullfrihetsförordningen (1987:1289) samt tulltaxelagen (1987:1068). Vid ett svenskt medlemskap måste dessa bestämmelser upphävas (se betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89)).
Prop. 1994/95:19
330
Aktiv förädlingstrafik utgör ett tullförfarande som irmebär att varor som införs till gemenskapen för att bearbetas och därefter reexporteras inte belastas med de tull— och andra införselavgifter som normalt tillämpas inom gemenskapen. Inte heller skall eventuellt i kraft varande handels- politiska åtgärder tillämpas för varorna i fråga. Förutsättningen för att systemet skall få tillämpas är att väsentliga intressen hos bearbetnings- företag inom gemenskapen inte skadas.
Tullförfarandet aktiv förädling har inte någon direkt motsvarighet i de nuvarande svenska tullbestämmelsema. Proceduren kan emellertid anses i stora drag motsvaras av bestämmelserna i tullfrihetsförordningen (1987:1289) om temporär tullfrihet för varor som införs för att bl.a. bearbetas eller användas som material vid bearbetning av exportvaror och bestämmelserna i lagen om tullfrihet rörande tullrestitution vid utförsel av varor som tillverkats med användning av utländskt material.
Passiv förädlingstrajik utgör ett tullförfarande som innebär att varor tillfälligt utförs till tredje land för bearbetning, reparation eller dylikt för att därefter återinföras med total eller partiell tullbefrielse. Liksom i fallet med aktiv förädlingstrafik är en förutsättning för att systemet skall få tillämpas att väsentliga intressen hos bearbetnirrgsföretag inom gemenskapen inte skadas.
Tullförfarandet passiv förädling har inte någon direkt motsvarighet i de nuvarande svenska tullbestämmelsema. Förfarandet kan dock i stort sett anses ge samma effekter som de svenska bestämmelserna om tullfrihet och tullnedsättning vid införsel av varor som tillverkats helt eller delvis av svenskt material eller med användning av svenskt konstruktionsarbete eller liknande svensk prestation.
EG:s bestämmelser om förvaring på tullager innebär att icke—gemenskapsvaror får förvaras där utan att irnporttull tas ut eller handelspolitiska åtgärder vidtas och att gemenskapsvaror får åtnjuta samma förmåner som gäller då varorna exporteras. Förvaringstiden är enligt huvudregeln obegränsad. I särskilda fall kan tullmyndighetema bestämma en tidsgräns inom vilken uppläggaren måste anmäla varorna till en annan tullprocedur.
Ett tullager är antingen offentligt, öppet för alla som vill förvara en vara på tullager (public warehouse), eller privat, avsett för irmehavarens uppläggning av varor (private warehouse), Innehav av tullager begränsas till personer eller företag som är etablerade i gemenskapen. Vid prövningen av en ansökan att få inrätta tullager skall tullmyndigheten pröva att det finns ett verkligt ekonomiskt behov av lagringen.
Institutet frizoner och tullfrilager utgör i allt väsentligt ett enda tullrättsligt institut. Den huvudsakliga skillnaden mellan en frizon och ett tullfrilager är att frizoner tillkommer genom att medlemsstaterna ”förklarar” visst område utgöra en frizon,. medan tullfrilager tillkommer genom att medlemsstaterna ”ger tillstån ” till någon att inrätta ett sådant. Frizoner och tullfrilager skall således utgöra delar av gemenskapens tullområde eller lokaler belägna i tullonrrådet. Institutet företer vissa likheter med det svenska frihamnsinstitutet.
Institutet bearbetning under tullkontroll saknar motsvarighet i Sverige om man bortser från möjligheten till bearbetning i frihamn av oförtullade
Prop. 1994/95: 19
331
varor. Genom detta förfarande kan icke—gemenskapsvaror föras in Prop. 1994/95:19 tullfritt till gemenskapen för bearbetning eller tillverkning av nya varor under tullmyndighetemas överinseende. De bearbetade produkterna kan därefter förtullas med den tullsats som är tillämplig för dem. Om de importerade varorna när de infördes i proceduren för bearbeming under tullkontroll var berättigade till förmånsbehandling (enligt frihandelsavtal eller ensidiga medgivanden), blir de bearbetade produkterna berättigade till förmånsbehandling om de omfattas av bestämmelserna om förmåns— behandling. Gäller kvotering eller tak för irnportvaroma gäller samma villkor för de bearbetade varorna. I så fall sker avräkning mot de kvoter eller tak som gäller för irnportvaroma då deklaration för utlämning till fri cirkulation godtas av tullmyndigheten.
EG:s regler för temporär import innebär att icke—gemenskapsvaror får importeras med hel eller partiell frihet från irnporttullar utan att de behöver underkastas handelspolitiska åtgärder under förutsättning att de är avsedda för återutförsel utan att ha genomgått annan förändring än normalt slitage på grund av användning.
Tullmyndigheterna skall medge temporär import för så lång tid som behövs för att uppfylla syftet med den beviljade användningen. Inom den angivna fristen måste varan återutföras eller anmälas till ny tullgodkänd behandling eller användning. Som huvudregel gäller en längsta tid av två år som frist för den temporära importen. Detta kan jämföras med den huvudregel om en längsta tid av ett år som gäller enligt nuvarande svenska bestämmelser.
Temporär import med hel tullfrihet kan medges för yrkesutrustning, varor avsedda för utställningar, mässor, möten och liknande evenemang, undervisnirrgsmateriel och vetenskaplig utrustning, medicinsk och kirurgisk utrustning, laboratorieutrustning, materiel för katastrofhjälp, emballage, varor som skall avprovas (testas), utrustning som skall användas vid avprovning, varuprover, Specialverktyg som skall användas vid tillverkning av exportvaror, begagnade varor som skall säljas på auktion, kinofilm, datamedier, djur som införs för dressyr, träning, avel eller veterinärrnedicinsk behandling, material för turismropaganda, välfärdsmateriel för sjöfolk, transportmedel (väg—, jämvägs— och luft—) och reservdelar därtill samt lastpallar och containrar.
Åtskilliga av varorna återfinns i nuvarande svenska bestämmelser om temporär tullfrihet. Vidare medger EG i åtskilliga fall temporär tullfrihet i fall då enligt svenska bestämmelser i stället definitiv tullfrihet medges.
EG-förordningarna ger inte en helt täckande reglering av tullagstiftningsornrådet. Vissa bestämmelser ger utrymme för nationella variationer inom vissa gränser. I andra delar saknas helt bestämmelser. En nationell reglering behövs således. Att märka är vidare att de aktuella gemenskapsförordningarna endast reglerar frågor om tull och alltså inte avser frågor om skatter som skall tas ut vid import. De gemenskaps— bestämmelser som finns avseende sådan skatt överensstämmer oftast med vad som gäller för tull, men återfinns i direktiv och inte i förordningar. Därför krävs nationella författningar för att införliva bestämmelserna i direktiven med svensk rätt. Regeringen beslutade den 17 juni 1993 att tillsätta en utredning, den s.k. Tullanpassningsutredningen (dir. l993:78),
332
med uppdrag" att lägga fram förslag till den tull— och tullfrihetslagstiftning som kommer att behövas vid ett svenskt medlemskap i EU. Utredningens betänkande 'Ibll'agstiftningen och EG (SOU 1994:89), vilket är under remissbehandling, kommer att läggas till grund för utformningen av det förslag till ny ,f'svensk tullagstiftning som regeringen avser förelägga riksdagen under hösten 1994.
Även om strukturen är annorlunda f1nns deti sak stora likheter mellan den nuvarande tullagstiftningen och den tullagstiftning vi får vid ett medlemskap. Så kan exempelvis det svenska hemtagningssystemet och reglerna för förvaring av varor på skilda slag av tullager i huvudsak bibehållas även om dessa tullrättsliga institut i viss utsträckning kommer att ersättas av andra motsvarande begrepp i den för EG gemensamma tullkodexen.
Det finns dock skillnader som i vissa fall inte är helt obetydliga. En skillnad är naturligtvis som redan sagts att gemenskapstullagstifmingen endast avser import från tredje land. Vid införsel från annat EU—land sker ingen tullklarering. Det inre marknadsprogrammet har inneburit att tullkontroller vid de interna gränserna har försvunnit. Tullunionen är nu förverkligad fullt ut och EU utgör inte bara i teorin utan också i praktiken ett enda tullområde, vilket innebär att varor kan röra sig fritt i hela gemenskapen på samma sätt som i ett enskilt land. Tull- verksamlreten inriktas helt på gemenskapens yttre gränser med ut- gångspunkt i den gemensamma tulltariffen och den gemensamma tullkodexen. Den 1 januari 1993 avskaffades således i intemhandeln det gemenskapsdokument - Single Administrative Document, SAD — som låg till grund för import—, export— och transitdeklarationen vid gränsöverskridande handel. Begreppen import och export har därmed förlorat sin innebörd i intemhandeln. Detta har, som tidigare nämnts, medfört stora rationaliseringsvinster för näringslivet, bl.a. genom att miljontals dokpment som tidigare krävdes nu har försvunnit.
På vissa punkter innebär EG:s regler en principiell nyhet, nämligen när det gäller tull-verkets befattning med s.k. varumärkesförfalskade varor (counteäeit goods). Även införandet av EG:s regler för tredjelands- kontroll av jordbruksvaror och EG:s regler för kontroll av att produkter uppfyller gällande säkerhetskrav kommer att medföra nya arbetsuppgifter för den svenska administrationen.
I fråga om mervärdesskatt och punktskatter har särskilda system utarbetats för att se till att konkurrensneutralitet upprätthålls mellan införsel från annat EU—land och tilllrandahållanden inom landet. Dessa system skall i Sverige hanteras av skattemyndighetema.
Överenskommelse har i samband med medlemskapsförhandlingarna träffats om vissa tekniska administrativa arrangemang som är nödvändiga för infasningen i gemenskapens trrllagstifming. Detta innebär att vissa 'undantag medgivits från principen att gemenskapslagstiftningen gäller för en ny medlemsstat från dagen för anslutningen. Exempelvis gäller i fråga om sådana ursprungsintyg som utfärdats av tredje länder inom ramen för de preferensavtal som Sverige ingått med dessa länder, att sådana intyg skall kunna godtas i Sverige under förutsättning att ursprungsintyget och eventuella transportdokument utfärdats senast dagen före anslutningen
Prop. 1994/95: 19
333
och att ursprungsintyget lämnas till tullmyndigheterna inom fyra månader efter anslutningen. Ett tillstånd utfärdat i Sverige varigenom någon har blivit ”godkänd exportör” inom ramen för tredjelandsavtal som Sverige ingått får fortsatt giltighet under en tid av högst ett år efter anslutningen, förutsatt att sådan bestämmelse också finns i avtal som ifrågavarande tredje land ingått med gemenskapen och att den godkände exportören tillämpar gemenskapens ursprungsregler. Begäran om s.k. verifikations- kontroll av ursprungsintyg skall accepteras av tullmyndigheterna i unionen och i Sverige inom en tid av två år efter ursprungsintygets utfärdande.
När det gäller tillstånd till lagring i tullager, aktiv och passiv förädlingstrafik, temporär import samt inrättande av frizoner och frilager skall sådana tillstånd som utfärdas före anslutningen fortsätta att gälla på oförändrade villkor till dess att giltighetstiden går ut, dock längst under en tid av ett år efter anslutningen. Tillstånd som löper ut senare än ett år efter denna tidpunkt måste inom ett år efter anslutningen ersättas av nytt tillstånd utfärdat enligt gemenskapslagstiftningen.
I fråga om betalning i efterhand samt återbetalning av och befrielse från tull gäller att gemenskapslagstiftrringen tillämpas från tillträdesdagen. Om en tullskuld har uppkommit före anslutningen, skall dock de regler tillämpas som gäller i den nya medlemsstaten i fråga. Avgörande för när tullskulden anses ha uppkommit är den s.k. taxebestärnmande dagen.
23.2.2 Administrativt tullsamarbete
Kommissionen och medlemsländema har åtagit sig att länma varandra ömsesidigt bistånd i syfte att uppnå en samordnad och enhetlig tillämplig av gemenskapens tullbestämmelser.
Samarbetet på tullområdet baseras dels på den s.k. Neapelkonventionen (Convention of 7 September 1967 between the Member States of the European Economic Community on the Provision of Mutual Assistance by their Customs Authorities) när det gäller frågor under nationell kompetens, dels på förordning (EEG) nr 1468/81 när det gäller frågor under gemenskapskompetens. På det praktiska planet har EU-länderna fördjupat sitt samarbete inom ramen för den s.k. Mutual Assistance Group (MAG). I detta forum har sedan åtskilliga år tullmyndigheterna behandlat olika samarbetsfrågor av operativ karaktär enligt Neapel- konventionen. Samarbetet i MAG kommer att byggas ut och man avser att revidera och modernisera Neapelkonventionen inom ramen för det nya inrikespolitiska och rättsliga samarbetet enligt Maastrichtfördraget. Samarbete mellan tullmyndigheterna i gemenskapen på området underrättelsetjänst och brottsbekämpning behandlas i avsnitt 29 om Rättsliga och inrikes frågor.
23.2.3 Den gemensamma tulltariffen och TARIC
EG:s gemensamma tulltariff är liksom den svenska tulltaxan baserad på den s.k. HS-nomenklaturen (Harmonized Commodity Description and
Prop. 1994/95: 19
334
Coding System), vilken tillämpas av flertalet industriländer. Med Prop. 1994/95:19 utgångspunkt från detta sexställiga varuklassificeringssystem har EG upprättat en s.k. kombinerad nomenklatur som skall användas både för tarifferingsändamål och för statistiska ändamål (förordning (EEG) nr 2658/87). Den kombinerade nomenklaturen (Combined Nomenclature, CN) omfattar dels HS—nomenklaturen och EG:s underuppdelningar (CN subdivisions), dels kompletterande anmärkningar och andra bestämmelser relaterade till EG:s underuppdelningar. Den gemensamma tulltaxan upprättas på samtliga medlemsstaters språk och distribueras löpande till medlemsländema.
En konsekvens av att Sverige kommer att ingå i tullunionen är att Sverige kommer att tillämpa EG:s tullsatser. Genom anslutningsakten har Sverige åtagit sig att tillämpa EG:s gemensamma tulltariff från dagen för tillträdet utan särskilda ändringar eller övergångsordningar. Genom att den gemensamma tulltariffen återfinns i en rådsförordning kommer den kombinerade nomenklaturen att bli direkt bindande för Sverige vid ett medlemskap.
Ministerrådet fastställer den kombinerade nomenklaturen med dess trrllnivåer. Ändringar av tullnivåema för enskilda positioner beslutas också av ministerrådet efter förslag från kommissionen. Nomenklatur- ändringar beslutas av kommissionen, som under sig har en särskild nomenklaturkommitté. Beslut om ändringar av enskilda tullar offentliggörs genom publicering i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).
Kommissionen har också upprättat en integrerad databas benämnd TARIC som utöver den kombinerade nomenklaturen innehåller de ytterligare EG—underuppdelningar som erfordras för att identifiera ett stort antal speciella arrangemang på tullorrrrådet, t.ex. tullsuspensioner, tullpreferenser, tullkontingenter, antidumpningstullar och importlicenser. TARIC indikerar vilka olika gemenskapsregler som är tillämpliga för en specifik vara samt hänvisar till aktuell författning. Ändringar sänds en gång per vecka via datakommunikation till medlemsländema där informationen överförs till de nationella tulldatasystemen.
TARIC—systemet spelar en central roll för en korrekt och enhetlig tillämpning av EG:s rättsakter på tullområdet. Det nuvarande systemet har dock vissa tekniska begränsningar som förhindrar utbyggnad och integration med andra system. En ny version TARIC II har därför utvecklats. Också andra centraliserade databaser finns i EG, med anknytning till det yttre tullskyddet, såsom t.ex. register över kemiska produkter (tullklassificering) som för närvarande upptar över 30 000 produkter. Vid ett medlemskap skall den svenska tulltaxelagen (1987:1068) upphävas och ersättas av rådets förordning om den kombinerade nomenklaturen.
Övergången till EG:s tulltaxa är ett omfattande och resurskrävande arbete i övergångsskedet fram till Sveriges inträde i tullunionen. En viktig konsekvens av övergången till TARIC blir att olika delsystem i tulldatasystemet, TDS, kommer att påverkas med åtföljande krav på åtgärder inte minst vad avser programutveckling och program- 335 modifiering.
EG:s tulltariff är en s.k. dubbeltariff, innehållande två kolumner, en för autonoma och en för konventionella (avtalsbundna) tullsatser. De konventionella tullarna används mot GATT—länder och andra länder med vilka EG slutit avtal om mest gynnad nationsbehandling (MGN). Enligt de i förordningen om tulltariffen intagna allmänna reglerna skall dessa tullar dock användas mot alla länder, om inte annat framgår av sammanhanget. De autonoma tullsatsema används när de är lägre än de konventionella eller när konventionell tullsats saknas.
EG:s tullnomenklatur är betydligt mer uppdelad än den svenska. Sålunda irmehåller CN ca 9 000 positioner och TARIC ca 14 000 jämfört med ca 5 000 positioner i HS och ca 6 800 sjuställiga positioner i den svenska tulltaxan med statistisk varuförteclming. Detta speglar den större komplexiteten i EG:s regelverk, till vilket Sverige skall anpassa sig vid ett medlemskap.
EG:s kombinerade nomenklatur ger möjlighet för medlemsländerna att tillämpa en nationell statistisk varuförteckning baserad på den kombinerade nomenklaturen, med ytterligare uppdelning av varuslagen i enlighet med EG:s integrerade tulltariff. Den nuvarande svenska statistiska varuförteckningen utfärdas av Generaltullstyrelsen med stöd av bemyndigande i förordning. Något omedelbart behov av en nationell statistisk varuuppdelning synes inte föreligga i inledningsskedet av ett medlemskap. Den nya svenska tullagstiftningen bör dock innehålla ett motsvarande bemyndigande för Generaltullstyrelsen att utfärda en statistisk nationell varuförteckning om behov därav skulle uppstå senare.
23.2.4 Tullsuspensioner
Bestämmelser som gör det möjligt att helt eller delvis suspendera tullar förekommer i åtskilliga länders tullagstiftning. Tullama i den gemensamma tulltariffen kan upphävas med stöd av artikel 28 i Romfördraget. Sådana beslut fattas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen. Suspensionsbeslut fattas regelbundet på temporär basis för ett antal industriprodukter, framför allt inom kemisektorn, men även för vissa jordbruksvaror. Besluten gäller vanligen sex eller tolv månader.
Den grundläggande förutsättningen i Sverige, såväl som i EU, är att konkurrerande tillverkning inte förekommer inom det egna tullområdet. I Sverige återfrnns bestämmelserna om tullsuspensioner i 12 & lagen (1987:1069) om tullfrihet m.m. EG:s riktlinjer för verksamheten på suspensionsområdet uppvisar en påtaglig likhet med de svenska bestäm- melserna. I EG markeras emellertid det temporära elementet starkare. Vidare kan EG—suspensioner ibland få formen av tullreduktion. Den förmånsberättigade importen kan också begränsas till viss högsta volym eller värde (tullkvot).
Sverige kommer vid ett medlemskap i EU att bli integrerat fullt ut i gemenskapens tullsuspensionssystem redan från tillträdesdagen. Från EG:s sida har accepterats att ansökningar avseende varor som med
Prop. 1994/95: 19
336
hänsyn till svenska intressen från år 1995 bör ingå i EG:s tullsuspensionssystem behandlas redan före ett svenskt tillträde. Således har sådana ansökningar inlämnats till kommissionen under mars månad 1994.
23.2.5 Tirllnivåerna
Förändringar av tariffen till följd av förhandlingar med tredje land görs med stöd av artiklarna 111 och 113 i Romfördraget. EG har sedan år 1961 deltagit i GATT—förhandlingar om sänkning av tullama i den internationella handeln och har därmed avsevärt reducerat nivån i den gemensamma tulltariffen.
Som EU—medlem skall Sverige från första dagen tillämpa EG:s tullnivåer. EG:s industrivarutullar ligger på 5,7 % (handelsvägt genomsnitt år 1988). Motsvarande svenska siffra är 4,6 %. Som ett resultat av Uruguayrundan i GATT kommer dock EG:s genomsnittliga tullnivå att sänkas till 3,6 %, motsvarande en sänkning med ca 37 %. Tullsänkningama genomförs som regel i fem årliga steg, med början är 1995 (under förutsättning att det nya GATT—avtalet då trätt i kraft). Den 1 januari 1999 skall således merparten av tullsänkningama inom ramen för Uruguayrundan ha genomförts.
EG:s nuvarande tullar ligger i genomsnitt högre än Sveriges på bl.a. trävaror, papper, kemiska produkter, järn och stål, metaller, verktyg, maskiner och instrument samt transportmedel. Detta irmebär att tullarna inledningsvis kommer att öka på en hel del varor inom dessa områden vid ett medlemskap. EG har dock gjort åtaganden om betydande tullsänkningar för flertalet av dessa varugrupper i Uruguayrundan, vilket bl.a. innebär att tullarna avvecklas helt för papper, stål samt vissa maskiner och instrument. Sverige har högre tullar än EG på bl.a. gummi, textilvaror, keramiska produkter och glasvaror. EG:s tullar för dessa varor sänks ytterligare som resultat av GATT—förhandlingama.
EG har accepterat att avveckla tullarna för de flesta av de sektorer som var aktuella för nolltullar i slutskedet av GATT—förhandlingarna, nämligen läkemedel, papper, byggmaskiner, jordbruksmaskiner, medicinsk utrustning, möbler, leksaker och stål.
EG har dessutom accepterat förslaget om harmoniserade tullar på kemiområdet. Förslaget innebär huvudsakligen två tullnivåer på högst 5,5 % resp. 6,5 % (för vissa positioner dock tullfrihet) inom kapitlen 28—39 i tulltaxan. Sammanvägt innebär detta en betydande tullsänkning på kemiområdet. En infasningsperiod på tio år gäller för kemiska produkter där bastullen överstiger 10 % (gäller bl.a. inom plastområdet). Eftersom tullarna i EG på kemionrrådet för närvarande i genomsnitt ligger högre än i Sverige innebär medlemskapet initialt en tullhöjning med några procentenheter (för t.ex. basplaster).
På teko—området genomför EG tullsänkningar enligt sitt harmoniseringsförslag. I princip innebär detta tullfrihet för råvaror, 4-5% för gamer och konstfibrer, S% för tyger och 12% i tull för konfektionsvaror. Tullsänkningama genomförs under en tioårsperiod. De
22 Riksdagen 1994/95 . I saml. Nr 19. Del [.
Prop. 1994/95: 19
337
svenska tullarna på reko—området är i dag i genomsnitt ungefär 1 procentenhet högre än EG—tullarna. För grundtextil är skillnaderna större. Den omedelbara effekten vid ett medlemskap blir här således att nuvarande tullar i allmänhet sjunker.
På läkemedelsonrrådet kommer tullfrihet omedelbart att införas för farmaceutiska produkter, för vitaminer, hormoner, växtalkaloider och antibiotika. Tullfrihet kommer också att medges för ett stort antal farmaceutiskt aktiva substanser (och salter, estrar m.m. av sådana substanser) som särskilt namngetts av Världshälsoorganisationen. Läkemedelsområdet år sedan tidigare i stor utsträckning tullfritt i Sverige. Tullfrihet gäller för alla varor som används för tillverkning av läkemedel.
På stålområdet införs med en infasningsperiod på tio år tullfrihet för produkter i kapitel 72 i tulltaxan samt för vissa produkter av järn och stål ur kapitel 73 som exempelvis rör och ihåliga profiler. För hela området oädla metaller ligger tullarna i EG i dagsläget i genomsnitt 2 procentenheter högre än de svenska. Medlemskapet medför därför initialt vissa tullhöjningar.
På pappersområdet avvecklas som nämnts tullarna helt liksom för vissa bygg— och jordbruksmaskiner. I fråga om motorfordon och tele- konununikationsutrustning kommer några större förändringar av EG:s tullnivåer ej att ske som resultat av GATT—förhandlingama. För nämnda varuornråden är tullama i EG för närvarande i genomsnitt högre än i Sverige. När medlemskapet börjar höjs därför tullarna för åtskilliga varor. För maskiner och apparater sker detta med i genonrsnitt 1—2 procentenheter, för transportmedel och instrument med 3 procentenheter.
På elektronikområdet är i dagsläget EG—tullarna för vissa komponenter betydligt högre än de svenska tullarna. Tullama i EG på halvledare och mikrokretsar ligger inte sällan på 14% vilket kan jämföras med 2,5% eller 3,8% som gäller i Sverige. EG har i GATT—förhandlingama åtagit sig att sänka dessa tullar till i normalfallet 7%. Ett stort antal varor på detta onrråde är dock tullfria i EG inom ramen för gemenskapens tullsuspensionssystem. EG har i GATT—förhandlingarna också åtagit sig att omedelbart införa tullfrihet för olika maskiner som används inom elektronikindustrin.
Det är svårt att göra en exakt beräkning av de förändringar av gränsskyddet på jordbruksområdet som ett medlemskap i gemenskapen kommer att medföra, men totalt sett torde EG:s gränsskydd ligga på en högre nivå än Sveriges. På jordbruksområdet innebär resultatet av Uruguayrundan att såväl Sverige som EG åtagit sig att maximera gränsskyddet vid nivån i basperioden (s.k. tariffering) och sedan sänka gränsskyddet med i genomsnitt 36 % (se vidare under avsnittet 22 Jordbruk och fiske). Mellan Sverige och övriga EU—länder avskaffas gränsskyddet helt.
På fiskeområdet är EG:s yttre tullmur generellt sett högre än Sveriges. I allmänhet är det stor skillnad mellan råvarutullar och tullar på färdiga varor. För råvaror är nivån inte speciellt hög medan den för vissa färdigprodukter t.ex. beredda sillprodukter varierar mellan 20 och 30% av varans värde. För råvaror tillämpas i många fall ett minimiprissystem
Prop. 1994/95: 19
338
(referenspri's). När marknaden inom EU efterfrågar en viss varugrupp kan milen för kortare eller längre tid suspenderas. I vissa av EG:s handelsavtal finns regler om nedsättrringar av tullen för vissa kvantiteter. De återstående tullar som lever kvar i EFTA— och EES—avtalen kommer nu äntligen att avvecklas. Härigenom försvinner kvarvarande diskriminering mot svensk fiskeexport och svenska produkter får fritt tillträde till EU—marknaden.
En stor del av importen till EU åtnjuter dock tullförmåner enligt olika preferensavtal eller genom autonoma arrangemang såsom GSP (Generalized System of Preferences) eller tullsuspensioner.
Vid utvidgning av en tullunion kräver GATT att det totala gränsskyddet i de deltagande länderna inte får bli högre än vad det var före ut- vidgningen. Eftersom Sveriges tullar mot tredje länder i genomsnitt höjs vid inträdet i tullunionen måste denna höjning balanseras med tull— sänkningar av andra tillträdande länder eller av EG i den nya gemensamma tulltariffen. Vid ett svenskt inträde i EG:s tullunion bryts ett betydande antal svenska s.k. tullbindningar. Enligt GATT:s regler skall då tredje länder kompenseras genom att EG sänker tullen på vissa varor i den nya gemensamma tulltariffen. Sådana kompensations- förhandlingar, som sköts av kommissionen, kommer att inledas först sedan utvidgningen ägt rum. Kompensationskraven på EG kommer att minska som följd av de åtaganden om tullsänkningar som gjorts av Sverige och av de andra kandidatländerna respektive av EG i Uruguayrundan. Österrike har högre gränsskydd än EG.
En annan följd av tullunionen är att tullintäkterna inte kommer att tillfalla den svenska statskassan utan EG:s gemensamma budget (där de utgör en del av EG:s s.k. egna resurser) med undantag för ett tioprocentigt avdrag för att täcka uppbördskosmadema. För en behandling av budgetfrågoma hänvisas till avsnitt 31 om finansiella och budgetära frågor.
De förändringar av tullskyddet som blir följden av ett EU—medlemskap kommer att få olika följder för svensk industri. Den något högre tullen på vissa insatsvaror i kombination med mer restriktiva restitutionsregler kan möjligen bli en belastning för vissa företag. Effekterna skall dock inte överdrivas. Framför allt bör noteras att större delen av importen redan är tullfri. I dag utgår tull endast på ca 10 % av importen och tullskillnaderna är i allmänhet små. Den lyckade avslutningen av GATT—förhandlingarna medför dessutom en betydande allmän sänkning av EU:s gränsskydd. Vinsterna av en avveckling av gränskontroller, ursprungsregler etc. för handeln med EU vid ett medlemskap överstiger med bred marginal kostnadema för en EG-anpassning av Sveriges tullar och andra handelsbestämrnelser mot tredje land.
23.2.6 Ursprungsregler
EG tillämpar två olika typer av ursprungsregler, dels preferentiella ursprungsregler som används för att bestämma ursprung på varor som skall anses berättigade till tullfrihet eller annan förmånsbehandling, dels
Prop. 1994/95: 19
339
allmänna eller icke—preferentiella ursprungsregler som används för att bestämma det geografiska urspnmget för statistiska ändamål, i licens- sanrmarrlrang etc.
Preferentiella ursprungsregler
I ett frihandelsområde där varje part bibehåller sina egna yttertullar och handelsregleringar mot tredje land, är det nödvändigt att begränsa den preferensberättigade handeln till sådana varor som undergått en viss bestämd grad av bearbetning inom frihandelsornrådet (eller är helt framställda där), detta för att förhindra att importen till området söker sig in via den part som har de lägsta tullarna. Därför erfordras särskilda ursprungsregler, som i detalj bestämmer vad som krävs för att en vara skall anses ha ursprung inom området och därmed bli berättigad till preferensbehandling. De preferentiella ursprungsreglerna är i allmänhet mer restriktiva än icke—preferentiella ursprungsregler (allmänna ursprungsregler). Restriktiviteten är beroende av varans känslighet när det gäller konkurrens utifrån.
Ursprungsregler används även i andra sammanhang än frihandels- områden, när det gäller att särskilja preferensberättigade varor från icke preferensberättigade, t.ex. i GSP—systemet, dvs. det system som utvecklats för att ge tullförmåner för varor från utvecklingsländer.
I Sveriges frihandelsavtal med EG och i EES—avtalet är villkoret för tullfrihet i handeln mellan parterna att gällande ursprungsregler är uppfyllda. Vid ett svenskt inträde i EU däremot bortfaller ursprungs- reglerna i handeln med övriga EU—länder. Detta innebär att en vara från tredje land som införtullats i Sverige kan sändas till ett armat EU—land utan beaktande av ursprungsregler. Härigenom underlättas tullens arbete samt minskas företagens kostnader avsevärt.
Däremot måste Sverige överta EG:s preferentiella ursprungsregler mot tredje länder. Sådana regler tillämpas förutom mot kvarvarande EFTA—länder, mot Visegradländema (dvs. Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern), mot Bulgarien och Rumänien, mot de medelhavsländer som EG slutit preferensavtal med, mot ACP—ländema (African, Caribbean and Pacific States) samt inom ramen för GSP—systemet m.m. De preferentiella reglerna i olika avtal varierar i viss utsträckning, vilket understryker reglernas handelspolitiska karaktär.
Den nuvarande förordningen (1993:1648) om frihandel i varuutbytet enligt EES—avtalet och andra förordningar om s.k. förmånsbehandling av varor med ursprung i visst land eller grupp av länder eller områden måste upphävas och ersättas av EG:s regler i motsvarande författningar (se SOU 1994:89),
EG:s bestämmelser om ursprung som medför förmånsbehandling för varor återfinns dels i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (artikel 27) och i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (artiklama 66—140), dels i de avtal om förmånsbehandling som EG slutit med visst land, grupp av länder eller orrrråde. EG:s preferentiella ursprungsregler är i huvudsak baserade på samma principer som ursprungsreglerna i EES—avtalet, även
Prop. 1994/95:19
340
om avvikelser finns. EES—avtalets ursprungsregler är allmänt sett mera liberala än de regler som finns i EG:s preferensavtal med tredje länder.
Allmänna ursprungsregler
De allmänna eller icke—preferentiella ursprungsreglerna används inom EU i andra sammanhang än tariffåra, exempelvis för fastställande av geografiska ursprung för bl.a. statistiska ändamål, i licenssammanhang etc. Reglerna återfinns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (artiklama 22—26) samt i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 (artiklarna 35—65).
De svenska reglerna om ursprung återfinns i förordningen (1984:59) om varors ursprung och i Generaltullstyrelsens tillämpningsföreskrifter (TFS 1984z47). Reglerna tillämpas i samband med tillståndsgivning vid införsel och utförsel av varor (sanktioner och liknande) samt fram— ställning av handelsstatistiska uppgifter.
Rådets nyssnämnda förordning innehåller dels regler om fastställande av ursprung när detta krävs för tillämpning av EG:s tulltaxa och för tillämpning av andra bestämmelser rörande varuhandel, dels regler om upprättande och utfärdande av ursprungsintyg. Materiellt sett är de allmänna ursprungsreglerna mera neutrala ur näringspolitisk synpunkt än de preferentiella ursprungsreglerna. Detta gäller såväl i EU som i Sverige.
23.2.7 Det allmänna tullpreferenssystemet (GSP)
Såväl EG som Sverige tillämpar en generell tullpreferensordning för import från utvecklingsländema (Generalized System of Preferences, GSP). Denna ordning infördes som resultat av ett principbeslut inom UNCTAD år 1970. Liknande system finns i flertalet i—länder. Syftet är att främja den ekonomiska och industriella utvecklingen i u—länderna.
EG:s GSP—system regleras i ett antal förordningar om tullförmåner för resp. tekovaror, jordbruksvaror, jäm— och stålvaror, vissa andra industrivaror, samt vissa varor från Bolivia, Colombia, Ecuador och Peru (förordning (EEG) nr 3831—3835/90 samt (ESKG) nr 90/672 med senare ändringar). För jordbruksvaroma innebär tullförmånema vanligen tullnedsättning, för övriga varor ges tullfrihet. Särskilt förmånlig behandling ges de minst utvecklade u—länderna och vissa länder i norra Sydamerika. Tullfrihet eller tullnedsättning ges ofta inom kvoter eller ramar. När en kvot tagit slut återinförs tullen enligt tulltaxan automatiskt, när en ram nåtts kan kommissionen besluta om att återinföra full tull, på eget eller en medlemsstats initiativ.
Gemenskapen arbetar sedan flera år på en revidering av sitt GSP—system. Detta innebär bl.a. att kvoterna kan komma att försvinna.
EG:s nuvarande GSP—system tillämpas i praktiken (i sin grundläggande form) enbart mot ca 40 av de ca 160 u—länder och områden som formellt berörs av Sveriges och EG:s system. EU ger på olika sätt övriga u—länder mer långtgående tullförmåner i associationsavtal, frihandelsavtal
Prop. 1994/95: 19
341
eller handels— och samarbetsavtal. Detta beskrivs i ett följande avsnitt. Sveriges GSP—system framgår av förordningen (1987: 1285) om tullfrihet för varor från utvecklingsländema. Det svenska systemet berör i stort sett samma u—länder som det nuvarande EG—systemet men omfattar inte lika många varor, i varje fall inte på industrisidan. Tekovaror är i stor utsträckning undantagna från GSP-systemet i Sverige. Det svenska systemet innebär alltid tullfrihet för de varor som omfattas medan EG medger tullfrihet inom kvoter eller ramar.
23.2.8 Särskilda varukontroller vid EU:s yttergräns
Genomförandet av den inre marknaden har inneburit att tullkontroller vid de interna gränserna i EU har försvunnit och att varor i princip rör sig fritt i hela EU på samma sätt som i ett enskilt land. Avskaffandet av de interna kontrollerna har ställt ökade lcrav på kontrollen vid EU:s yttre gränser både i fråga om lagstiftning och den operationella verksamheten. Från EU:s sida förutsätts att medlemsstaternas myndigheter har sådana befogenheter att efterlevnaden av EG:s regelverk säkras på ett tillfreds- ställande sätt. EG—kommissionen har i olika sammanhang slagit fast att de risker som är förknippade med en fri rörlighet inom den inre marknaden av varor med ursprung i medlemsstaterna och förtullade varor från tredje land, så långt som möjligt måste minimeras med hjälp av en stark och likformig kontroll vid yttre gränsen.
Eftersom tullmyndigheterna fortsatt skall finnas vid gränsen för att uppbära tull, skatt och andra irnportpålagor har det inom EU bestämts att myndigheterna även bevakar att importförbud och införselrestriktioner efterlevs liksom att de fullgör andra arbetsuppgifter som är lämpliga i ansluming till den gränsöverskridande varuhandeln. EG:s tullkodex behandlar inte direkt sådana arbetsuppgifter för tullen men lämnar utrymme för dem. I fiera andra rättsakter förutsätts att nationella tullmyndigheter hanterar övervakningen av vissa förbud och restriktioner i handeln med tredje länder. En samlad bild av dessa frågor ges i den interdepartementala s.k. gränskontrollgruppens rapport Gränskontroller och gränsformaliteter i ett EG/EU—medlemskapsperspektiv (Utrikesdepartementets handelsavdelning, november 1993).
23.2.9 Varumärkesintrång (counterfeit)
Rådets förordning (EEG) nr 3842/86 om varumärkesintrång, s.k. counterfeit, trädde i kraft den 1 januari 1988. Den tillåter gränskontroll av counterfeitvaror som importeras till EU från tredje land. Förordningen omfattar endast varumärken och inga andra immaterialrätter. Vidare finns en förordning (EEG) nr 3077/87 om hur implementeringen av ovan- nämnda förordning skall ske. Vissa EU—länder har också nationell lagstiftning som har tillåtit gränskontroll inom EU. Den interna kontrollen har avvecklats fr.o.m. den 1 januari 1993. Kommissionen förutser att ett stödjande datainforrnationssystem skall kunna användas för utbyte av underrättelser på detta område.
Prop. 1994/95: 19
342
Av de nämnda förordningarna framgår att en varumärkesinnehavare har rätt att till behörig myndighet ansöka om att varor som misstänks utgöra counterfeitvaror skall kvarstå under tullkontroll. Vilken myndighet som anses behörig är ett nationellt beslut. Redan Sveriges åtaganden inom ramen för Umguayrundan innebär att en behörig myndighet måste inrättas för kontroll av varor som misstänks vara counterfeitvaror. Prövning av varumärkesintrånget skall ske enligt det lands lagar där införseln har skett. Medlemsländema skall informera EG—kommissionen om de nationella författningama som gäller på detta område, liksom vilken myndighet som är behörig. Årligen skall redovisas till kommissionen förteckningar över ansökningar, beslut etc.
De svenska tullmyndigheterna har i dag inga befogenheter att ingripa vid misstanke om varumärkesintrång. I fall av misstanke skall eventuell anmälan lämnas till polis— eller äklagarrnyndighet.
EG:s counterfeitförordning har tillkommit för att tillgodose närings- livets intressen. Det står en varumärkesinnehavare fritt att använda sig av de möjligheter som EG:s regler ger.
Kontrollen vid den yttre gränsen i misstänkta fall innebär för svensk del tillämpning av regler vilkas motsvarighet i dag inte finns i Sverige. EG:s förordningar blir direkt gällande rätt i Sverige vid ett medlemskap i EU. I betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) lämnas dock förslag till kompletterande svenska bestämmelser. Enligt det förslaget skall Generaltullstyrelsen vara den behöriga myndighet till vilken ansökan om kvarhållande kan göras av varumärkesinnehavaren. Ett beslut om kvarhållande skall verkställas av den tullmyndighet som påträffar varor som överensstämmer med Generaltullstyrelsens beslut. Kvarhållandet upphör om sökanden inom en i EG—förordningen angiven tidsfrist om tio arbetsdagar inte visar att talan som innefattar förstöring eller ändring av varorna har väckts vid behörig domstol. Domstolens beslut verkställs av tullmyndigheten.
Det förslag till kompletterande svenska bestämmelser på området som lämnats i betänkandet Tullagstiftningen och EG kommer, som tidigare nämnts, efter remissbehandling att läggas till grund för den lagstiftning på området som regeringen avser förelägga riksdagen under hösten 1994.
23.2.10 Gemensam exportkontroll av strategiskt känsliga varor
En förordning om exportkontroll av s.k. dual use—produkter (produkter med både civil och militär användning) kommer att behandlas av rådet hösten 1994 för eventuellt ikraftträdande den 1 januari 1995.
För en närmare beskrivning av ”dual use”-regler se avsnitt 11.2.10.
23.3 Den gemensamma handelspolitiken
Som EU—medlem kommer Sverige att delta i EG:s gemensamma handelspolitik mot omvärlden som den definieras i artiklarna 113 (fastställande av tulltariffer, särskilda liberaliseringsåtgärder, export-
Prop. 1994/95: 19
343
politik, handelspolitiska skyddsåtgärder samt tull— och handelsavtal) och 238 i Romfördraget (associationsavtal). Handelspolitiska beslut kan också fattas med stöd av artikel 235 i Romfördraget i vissa fall när fördraget inte ger några uttryckliga befogenheter i andra artiklar. På områden som täcks av Parisfördraget finns endast begränsat stöd i själva fördraget för en gemenskapspolitik. En motsvarighet till artikel 235 i Romfördraget finns dock i artikel 95 i Parisfördraget. Pragmatiska lösningar har i dessa fall ofta valts för att få fram beslut.
Varje tid ger sin definition av begreppet handelspolitik. Den traditionella definitionen — åtgärder vid gränsen — har successivt breddats under de senaste decennierna. I dagens mer komplicerade ekonomiska verklighet har arsenalen av åtgärder med direkta eller indirekta handels- politiska effekter utvidgats varvid t.ex. tekniska föreskrifter, offentlig upphandling, statsstöd, handel med tjänster, samarbets- och bistånds- politik, konkurrensrätt och irnmaterialrätt, åtgärder inom miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitik och finanspolitik har fått en större roll.
Gemenskapens kompetens på handelspolitikens område är utsatt för ständig förändring. Den ekonomiska integrationen har åtföljts och förstärkts av en gradvis överföring av suveränitet från medlemsstaterna till gemenskapen på handelspolitikens område. Detta har skett genom förordningar, beslut etc. på ”nya” områden eller genom EG—domstolens rättsskapande verksamhet. Av centralt intresse i handelspolitiskt sammanhang är målet 22/70 AETR [1971] ECR s. 263. Domstolen slår här fast att då gemenskapen antar bestärmnelser som innebär gemensamma regler i någon form för att förverkliga en gemenskapspolitik enligt Romfördragets artiklar, har man också befogenhet att agera externt på respektive område (den s.k. parallellitets— doktrinen).
Beslut enligt artikel 113 i Romfördraget fattas av rådet med kvalificerad majoritet medan beslut enligt artikel 238 i Romfördraget kräver enhällighet. Beslut förbereds bl.a. i rådsarbetsgrupper. Den viktigaste rådsarbetsgruppen på det handelspolitiska området är den s.k. 113—kommittén som har det övergripande samordningsansvaret för handelspolitiska policyfrågor. Alla former av handelspolitik diskuteras här men olika frågor med handelsanknytning sakbehandlas i regel i specialiserade arbetsgrupper under rådet vid sidan av den normala 113—kommittén — textilkommittén, stålkommittén, grupper rörande Central— och Östeuropa, Medelhavsländer etc. Varje ordförande beslutar om rådsarbetsgrupper men av praktiska skäl har fiertalet grupper blivit permanenta.
Detta innebär att kommissionen bereder frågor samt presenterar förslag till medlemsländerna i rådet. Ett viktigt arbetsområde inom handels- politiken blir därför att i ett medlemskap analysera kommissionsförslagen utifrån ett svenskt perspektiv samt förbereda och följa upp svenska ställningstaganden.
Den övervägande delen av handelspolitiken är en gemenskapsfråga. Det enskilda medlemslandet har samtidigt kvar vissa möjligheter att agera nationellt på utrikeshandelsonuådet. Dels gäller detta områden där gemenskapen har befogenheter men där regelverket ännu inte har
Prop. 1994/95: 19
344
utvecklats, såsom statsstödd exportfinansiering, dels gäller det områden Prop. 1994/95:19 där gemenskapen inte har befogenheter, som allmänt exportfrämjande och avtal med andra länder om ekonomiskt och industriellt samarbete. EG:s handelspolitiska befogenheteroch hur de utövas (inom den yttre ram GATT ger) kan översiktligt beskrivas under rubrikerna: — avtal med tredje land, — handelspolitiska skyddsåtgärder (inom eller utanför avtal), — handelssanktioner, — exportstöd och — uppträdande i internationella organisationer.
23.3.1 Avtal med tredje land
EG har fiera olika typer av avtal med tredje land. Gemenskapen ensamt sluter enkla handelsavtal eller frihandelsava jämlikt artikel 113 i Romfördraget. Exempel på 113—avtal är avtalen med länder i Latinamerika och Asien. Gemenskapen kan också ingå associationsavtal enligt artikel 238 i Romfördraget. Ofta reglerar avtalen inte enbart handel utan också samarbete, bistånd och andra områden där medlemsländerna har befogenheter. Sådana s.k. blandade avtal sluts av gemenskapen tillsammans med medlemsstaterna som parter på den ena sidan. EES—avtalet är ett exempel på ett blandat avtal. Hit hör också EG:s associationsavtal med länder i Central— och Östeuropa och Lomékonventionen med de 70 ACP—ländema. Till många avtal hör särskilda avtal eller protokoll avseende enbart varor inom Parisfördragets område. Beslut om dessa fattas med stöd av artikel 95 eller i mer pragmatisk förrn (hänvisning till fördraget etc.).
När bilaterala eller multilaterala avtalsförhandlingar är aktuella utarbetar kommissionen en rekommendation (avi) till rådet. På grundval därav arbetas sedan ett förhandlingsmandat fram i olika arbetsgrupper under rådet som också ger kommissionen rätt att föra förhandlingarna — i samråd med särskilda kommittéer som rådet tillsatt för detta ändamål. Kommissionen för ordet vid förhandlingarna men medlemsländerna får närvara. I samma arbetsgrupper utvärderas förhandlingsresultatet. Kommissionen följer upp och förvaltar etablerade avtal i samråd med medlemsländerna. Angående kompetens, beslutsformer, parlamentets roll m.m. se avsnitt 9 om avtal med tredje land och mellan medlemsstater.
Förhandlingsresultatet
Sverige kommer som medlem att från och med inträdet i EU tillämpa alla gemenskapsavtal i enlighet med artikel 5 i anslutningsfördraget. De anpassningar av avtalen som måste göras till följd av EU:s utvidgning skall tas in i särskilda tillåggsprotokoll enligt artikel 128 i anslutnings- fördraget. Anpassningen innebär såväl rent formella förändringar som bl.a. höjningar av existerande kvantitativa utrymmen. Det senare är också nödvändigt enligt gällande GATT—regler. 345
Det innebär bl.a. att vi lämnar nuvarande frihandelsavtal" mellan Prop. 1994/95:19 EFTA—länderna och Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien och går in i EG:s bredare och mer ambitiösa s.k. Europaavtal som omfattar både frihandel, samarbete och bistånd och har medlemskap som mål. Sveriges bilaterala frihandelsavtal med de baltiska staterna ersätts av EG:s frihandelsavtal med dessa länder. En utveckling av avtalsrelationerna med vissa länder i f.d. Sovjetunionen har inletts eller är på gång. Genom att gå in i dessa avtal bidrar vi till att ytterligare stödja reformprocessen och stärka den politiska och ekonomiska integrationen i Europa.
Från svensk sida klargjordes vid medlemskapsförhandlingamas inledning att vi fäster mycket stor vikt vid ett bibehållande av vår fria handel med de baltiska staterna i syfte att understödja deras reform- strävanden. Förhandlingslösningen bygger på att EG under hösten 1993 inledde förhandlingar om frihandelsavtal med de baltiska staterna. Dessa avslutades med att sådana avtal undertecknades i juli 1994. Avsikten är att dessa avtal skall träda i kraft den 1 januari 1995. Om avtalen med de baltiska staterna ändå inte skulle vara i kraft vid tidpunkten för vårt inträde i unionen kommer nödvändiga arrangemang att vidtas för att Sverige, Norge och Finland skall kunna bibehålla frihandeln till dess att EG:s avtal trätt i kraft enligt artikel 131 i anslutningsakten. Med denna lösning har vårt mål att säkra frihandeln tillgodosetts. För de baltiska staterna utgör lösningen ett viktigt stöd till deras utvecklingsprocess i och med att frihandeln med Sverige, Norge och Finland nu utvidgas till att omfatta hela EU—marknaden.
När Sverige övertar EG:s associationsavtal med Turkiet, Cypern och Malta bör detta på sikt kunna innebära förbättrat marknadstillträde för svensk export. Sverige går ur EFTA—ländemas rena frihandelsavtal med Turkiet och övertar EG:s breda associationsavtal som syftar till en tullunion år 1996. Med Cypern och Malta har vi i dag inga avtal. Med dessa länder går vi in i associationsavtal som också syftar till men ännu inte resulterat i tullunion. De två länderna har dock ansökt om medlemskap i EU. EFTA-ländemas frihandelsavtal med Israel kommer för Sveriges del att vid ett EU—medlemskap ersättas av EG:s i stort likvärdiga frihandelsavtal. Förhandlingar om ett bredare samarbete mellan Israel och EG har inletts.
EG:s handelspolitik mot u—länder är delvis ett resultat av gamla historiska bindningar men avspeglar framför allt en önskan om att prioritera de fattigaste u—länderna, s.k. MUL—länder (minst utvecklade länder) och ACP—ländema bestående av fiertalet av de fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara, Karibien och Stilla havsområdet (många av dessa är MUL—länder). Gentemot u—ländema i Latinamerika och Asien tillämpar EG enbart sitt allmänna preferenssystem (GSP). Sverige tillämpar i dag sitt GSP—system mot alla u—länder, vilket innebär tullfrihet för industrivaror utom för en rad tekovaror, vissa skor m.m. samt för vissa jordbruksvaror. Största förmånerna ger Sverige liksom EG till MUL—länderna. EG:s omfattande preferensarrangemang utgör en god bas för att utveckla Sveriges handel med u—ländema. EG:s teko- arrangemang med en rad u—länder innebär visserligen nya villkor för
346
marknadstillträdet under ett antal år men problemet minskar genom den förhandlingslösning vi uppnått på tekoområdet.
Vid ett svenskt medlemskap skulle särskilt de mer utvecklade u—länderna i Latinamerika och Asien genom EG:s GSP—system i vissa delar få sämre villkor på den svenska marknaden. EG:s förestående revidering av sitt GSP-system kan dock komma att innebära vissa positiva förändringar. Vid anslutning till EG:s arrangemang med u—låndema kommer vi också att medverka i det samarbete och bistånd på gemenskapsnivå som är knutet till fiertalet av dessa.
Ett svenskt övertagande av EG:s handelsavtal kommer att ge svenska företag samma exportvillkor som EU—företag i tredje länder. De svenska företagen får härigenom större trygghet och fastare ramar för sitt agerande på dessa marknader.
Det faktum att Sverige blir del i den gemensamma inre marknaden med fria varurörelser, harmoniserade produktkrav och standarder m.m. kommer samtidigt att göra det lättare och mer attraktivt för icke EU—länder att satsa på den svenska marknaden.
På jordbruksområdet konuner Sverige i åtnjutande av EG:s preferens- arrangemang och kvoter på tredjelandsmarknaden. Förmåner som är av speciellt intresse för svenska exportörer är kvoterna för ost på olika marknader och kvoterna för nötkött och margarin på östeuropeiska marknader.
Kommerskollegium anför att Sveriges handelspolitik till större delen stämmer väl överens med EG:s men att EG:s handelspolitik är mer mångfasetterad och dess regelsystem mer komplicerat.
EG:s avtalsrelationer jämfört med Sveriges redovisas nedan regionvis.
EFTA — länder
EFTA—ländema tar nu emot ca 25% av EU:s totala export till tredje länder och står för ca 23% av totalirnporten därifrån. De större EFTA-ländema hör till gemenskapens viktigaste enskilda handelspartner.
För EG:s handelsrelationer med samtliga EFTA—länder utom Schweiz gäller i dag EES—avtalet baserat på artiklarna 238 och 2283 i Romfördraget. Med Schweiz har EG ett frihandelsavtal från 1970—talet baserat på artikel 113 i Romfördraget och ett antal bilaterala avtal på specifika områden. Man för dessutom samtal om bilaterala arrangemang på ytterligare områden.
Sverige tillämpar EES—avtalet jämte EFTA-konventionen mot övriga EFTA—länder. Tre av dessa kan komma att bli EU—medlemmar. EFTA—konventionen måste sägas upp vid ett EU—medlemskap i enlighet med artikel 130 i anslutningsakten. Vid ett svenskt EU-medlemskap kommer inte relationerna till Island att nämnvärt förändras eftersom både Sverige och Island kvarstår som avtalsslutande parter i EES—avtalet. Relationerna till Schweiz vid ett svenskt EU—medlernskap baseras tills vidare på frihandelsavtalet Schweiz—EG. På sikt beror relationens utveckling på vilka arrangemang EG och Schweiz kan komma överens om.
Prop. 1994/95: 19
347
Färöarna, Grönland
Såväl EG som Sverige har avtal som etablerar frihandel med Färöarna och med Grönland. EG:s arrangemang är baserat på artikel 113 i Romfördraget.
Länder i centrala och östra Europa och i f.d. Sovjetunionen
EU:s politik gentemot Central- och Östeuropa och f.d. Sovjetunionen är av mycket stor betydelse för Europas framtid vad gäller stabilitet och ekonomisk utveckling. EU har ett särskilt ansvar härvidlag som dominerande politisk kraft i Europa. För EU var det viktigt att snarast efter de politiska förändringarna i Central— och Östeuropa och Sovjetunionens kollaps skapa nya relationer österut vilka syftar till att främja politisk stabilitet och ekonomisk integration.
Med Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien blev lösningen att de tidigare ingångna handels— och samarbetsavtalen ersätts av associationsavtal (Europaavtal) som uttryckligen lägger grunden för ett framtida medlemskap i EU. Polen och Ungern har för övrigt redan inlämnat ansökan om medlemskap. Avtalen är s.k. blandade avtal, dvs. har ingåtts med såväl EG som dess medlemsstater som parter på den ena sidan. Avtalen med Polen och Ungern har ratificerats och har trätt i kraft medan de handelspolitiska delarna i de övriga avtalen har trätt i kraft interimistiskt. En liknande lösning förbereds för Sloveniens del och har ställts i utsikt för de tre baltiska staterna.
Europaavtalen, som i huvudtextema är mycket lika men som avviker från varandra vad det gäller bilagor och protokoll, spänner över ett brett område. De innehåller förutom avsnitt om varuhandel kapitel om politisk dialog, ekonomiskt samarbete på ett antal angivna områden, finansiellt samarbete och bistånd bl.a. via det s.k. Pham-programmet, handel med tjänster, kulturellt samarbete, arbetskraftens rörlighet och vidare flera avsnitt med anknytning till det ekonomiska samarbetet (etableringen av företag, betalningar, konkurrensregler, irnmaterialrätt och approximering av lagar). De har följaktligen artiklarna 238 och 235 i Romfördraget som rättslig grund. Avsnittet om varuhandel täcker såväl industri— som jordbruksvaror. Beträffande industrivaror stadgas att ett frihandelsområde skall upprättas enligt en tidtabell där västsidans avtrappning sker snabbare än östsidans (s.k. asymmetriska avtal). För närvarande gäller att EG:s avveckling av tullar och kvoter skall vara genomförd den 1 januari 1997 utom för Bulgarien och Rumänien där det är den 1 januari 1998 som gäller. Redan i dag är med ett par undantag (teko, stål) EG—marknaden öppen för industrivaror från dessa länder som själva skall avveckla sina tullar och kvoter över en tioårsperiod.
EG har beviljat dessa länder bilaterala förmåner för ett stort antal jordbruksprodukter antingen inom ramen för kvoter för ”känsliga” produkter eller i form av tullförmåner utan kvantitativa begränsningar för ”mindre känsliga” produkter. Tullförrnånema avser mestadels reducerade tullar, endast i enstaka fall har tullfrihet beviljats. Tullkvoter tillämpas
Prop. 1994/95: 19
348
för närvarande på stålområdet mot Tjeckien och Slovakien. Kvarvarande begränsningar av tekoimporten från Central— och Östeuropa kommer att avskaffas senast år 1998 (se även avsnittet Handelspolitiska skydds- åtgärder). För närvarande diskuteras inom EU ett arbetsprogram för Central— och Östeuropa vilket syftar till att ytterligare bygga ut sam- arbetet utöver vad som stadgas i Europaavtalen.
Sverige har tillsammans med övriga EFTA—länder ingått frihandelsavtal med samma länder i Central— och Östeuropa som EG, vilka till över- vägande delen följer frihandelsdelen i EG:s avtal men som i övrigt är betydligt mer begränsade.
Med de baltiska staterna slöt EG först enkla handels— och samarbets— avtal baserade på artiklama 113 och 235 i Romfördraget. Förhandlingar om frihandelsavtal för industrivaror inleddes hösten 1993, och resulterade i juli 1994 i undertecknandet av sådana avtal med Estland, Lettland och Litauen. Avtalen, som med undantag för det med Estland är asymmetriska, beräknas träda i kraft 1 januari 1995. EG beviljar för närvarande de baltiska staterna GSP—behandling. Man har särskilda teko—arrangemang med Lettland och Litauen men utan kvantitativa begränsningar. Kontakter om ingående av Europaavtal med de baltiska staterna väntas inledas under hösten.
Sverige ingick under år 1992 frihandelsavtal med var och en av de baltiska staterna. Samtidigt slöts bilaterala jordbruksavtal.
Flera remissinstanser, däribland Svenska kyrkans centralstyrelse och Eko—industrierna, faster mycket stor vikt vid ett bibehållande av frihandeln med de baltiska staterna
I relation till de övriga forna sovjetrepublikerna (OSS—12) utanför Baltikum har EG valt en annan modell.
I oktober 1992 godkände ministerrådet ett mandat att förhandla om s.k. Partnerskaps— och samarbetsavtal (PSA) med OSS 12 baserat på artiklarna 113 och 235 i Romfördraget. Samma grundstruktur skulle gälla för alla dessa stater. Avtalen avpassas efter respektive land. Avtalen är omfattande och behandlar både politiskt och ekonomiskt samarbete. Ätaganden görs om respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. På det handelspolitiska området föreskrivs MGN—behandling (mest gynnad nation) och förbud mot specifika kvantitativa begränsningar. EG begränsar dock tills vidare importen av vissa stålvaror från dessa länder och har slutit begränsningsavtal på teko—ornrådet (se även avsnittet Handelspolitiska skyddsåtgärder). För närvarande ger EG OSS—länder GSP-behandling. Frihandel skall avtalas på sikt.
PSA—avtal med Ukraina och Ryssland undertecknades i juni 1994, avtal med Kazakstan och Kirgistan paraferades i slutet av maj och avtal med Moldova i slutet av juli samma år. Förhandlingar har förts med Vitryssland.
Sverige har slutit handelsavtal med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Kazachstan som ger dessa länder MGN—behandling (mest gynnad nation). De har dock med undantag för avtalet med Vitryssland ännu inte trätt i kraft. Sverige ger inte GSP—förmåner.
Med Albanien har EG ingått ett enkelt handels— och samarbetsavtal med artikel 113 i Romfördraget som grund. Avtalet omfattar
Prop. 1994/95: 19
349
MGN-behandling och förbud mot specifika kvantitativa restriktioner. EG Prop. 1994/95: 19 ger Albanien GSP—behandling. Man har ett handels— och samarbetsavtal med Slovenien med samma bas. EG beviljar samma handelsförmåner som fanns i det tidigare preferensavtalet med Jugoslavien och beviljar dessutom GSP inom jordbruks— och fiskeområdena. Mandat för förhandlingar om ett associationsavtal med Slovenien håller på att fastställas. Även gentemot Bosnien—Hercegovina, Makedonien och Kroatien tillämpas de gamla Jugoslavien—förmånema varjämte dessa länder ges samma GSP som Slovenien. EG tillämpar samtidigt vissa begränsningar på (eko—området gentemot länder i detta område. Handelsförbud råder i förhållande till Serbien och Montenegro i enlighet med sanktionsbeslut av FN:s säkerhetsråd.
Med Albanien har också Sverige ingått ett handels— och samarbetsavtal utan preferenser men landet beviljas GSP. Med Slovenien har Sverige ingått ett handelsavtal. Handelsförbud rådet i förhållande till Serbien och Montenegro. Sverige beviljar övriga länder i f.d. Jugoslavien GSP.
Associations— och frihandelsavtal med medelhavsländer
EG har med tre medelhavsländer — Turkiet, Malta och ijern — slutit associationsavtal baserade på artikel 238 i Romfördraget. EG beviljar i dag full tullfrihet för industrivaror och tullförmåner för vissa jordbruks- varor medan motsidan ännu inte genomfört liberaliseringar i motsvarande grad. Avtalen syftar till att upprätta en tullunion. För Turkiets del väntas detta kunna bli verklighet år 1996. Samarbete och bistånd är del av avtalen.
Alla tre länderna har ansökt om EU—medlemskap. För närvarande övervägs Maltas och Cyperns eventuella anslutning.
Sverige har tillsammans med övriga EFTA—länder ingått frihandelsavtal med Turkiet som utformats med frihandelsdelen i EG:s avtal som förebild. Avsikten med detta avtal var att ge EFTA-länder samma konkurrensmöjligheter som EU—länder på den turkiska marknaden och samtidigt ge ökade möjligheter till tullfrihet för turkiska produkter på EFTA—marknadema. Sverige ger Turkiet koncessioner inom ramen för ett bilateralt jordbruksavtal. Sverige har inte ingått avtal med Malta och Cypern.
Israel har sedan år 1975 ett frihandelsavtal med EG baserat på artikel 113 i Romfördraget. Frihandelsavtalet är föremål för omförhandling. En rad nya element planeras ingå såsom tjänstehandel, fria kapitalrörelser, etableringsrätt, irnmaterialrätt, energi och miljöfrågor. Avtalet innehåller en hel del tullförmåner på jordbruksområdet varav vissa inom kvoter.
EG har utfärdat särskilda förordningar rörande förmånsbehandling vid import av vissa palestinska produkter från Västbanken och Gaza.
Tekniskt och finansiellt samarbete inklusive bistånd är på olika sätt knutet till EG:s arrangemang med dessa områden.
EFTA—länderna har ingått frihandelsavtal med Israel. Frihandelsavtalet och Sveriges bilaterala jordbruksavtal innehåller koncessioner för jordbruksvaror. I en särskild regeringsförordm'ng har Sverige ensidigt
350
utsträckt förmånerna till att gälla även import från Västbanken och Gaza. De svenska importförmånema är lika omfattande som för Israel.
U—länder — allmän!
Kännetecknande för EG:s handels— och biståndspolitik mot u—länder är fortfarande en differentiering i behandlingen av olika lånderområden sammanhängande bl.a. med vissa EU—länders koloniala förfiutna och med önskemålet att ge vissa länder särskilda förmåner. Det var med forna kolonier som EG upprättade sina första avtal, som fick sin utformning under 1960— och 70-talen. Detta gäller fiertalet Medelhavs- länder samt de s.k. ACP-länderna, dvs. stater i Afrika söder om Sahara samt i Karibien och Stillahavsområdet. EG:s handels— och samarbetsavtal med länder i Asien och Latinamerika kan huvudsakligen hänföras-till 1980— och 90—talen.
ACP—länderna har inom ramen för successiva Lomékonventioner fått den mest gynnade preferensbehandlingen. U—länder i Asien och Latinamerika får enbart preferensbehandling enligt EG:s generella system för tullpreferenser för u—länder. Sedan Portugal och Spanien blev EU-medlemmar har EU fått en avsevärt högre profil gentemot Latin- amerika vilket bl.a. återspeglas i forrn av utvidgade GSP—förmåner för Centralamerika och fyra av de fattigaste staterna i Sydamerika.
Länder i Latinamerika och Asien har möjlighet att söka bistånd och förmånliga krediter på projektbasis medan olika former av riktade förmåner (landramar) är knutna till Lomékonventionema och Medelhavs- avtalen.
Krav på åtaganden om att respektera demokrati och mänskliga rättigheter har blivit ett allt viktigare element i EU:s handelsförbindelser med u—länderna under 90—talet.
Sverige tillämpar ett och samma system för u—landshandelspreferenser mot u—länder och har inte slutit några bilaterala handelspreferensavtal med denna länderkrets. Gentemot numera närmare 50—talet fattiga u—länder (s.k. MUL—länder, minst utvecklade länder, eller LDC, Least Developed Countries) gäller tullfrihet vid import till EG liksom till Sverige.
Biståndspolitiken behandlas utförligare i avsnitt 27.
ACP—länder
Lomékonventionen innebär dels tullfrihet på hela industrivaruområdet i EG dels bistånd inom bilaterala ländermmar, i kombination med speciella stödformer för jordbruksprodukter och gruvproduktion (STABEX respektive SYSMIN—programmen). Vidare innehåller konventionen tullförmåner från EG:s sida för ett betydande antal jordbruksprodukter, ibland tullfrihet. Gemensamma anslag för forskning och tekniskt samarbete ingår. I konventionen inkluderas en rad områden för samarbete och bistånd såsom fiske, energi, turism, kulturella och sociala frågor.
Prop. 1994/95 : 19
351
Sverige beviljar ACP—ländema GSP. Avtal med handelspreferenser saknas.
Övriga medelshavsländer
EG har i stort sett identiska handels— och samarbetsavtal med de tre Maghrebstaterna — Marocko, Algeriet och Tunisien - från år 1978 innehållande ensidiga handelspreferenser för såväl industri— som jordbruksvaror. Avtalen baseras på artiklarna 113 och 235 i Romfördraget. Med i första hand Marocko och Tunisien pågår för— handlingar om att ersätta sarnarbetsavtalen med frihandelsavtal. Eventuellt kommer härvid särskilda regler att gälla för teko och jordbruk.
EU har slutit avtal med Mashreqstaterna — Egypten, Libanon, Syrien och Jordanien — med i stort sett lika förmånliga EG—preferenser som i Maghrebavtalen.
Sverige beviljar dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser salmas.
GCC, Yemen
EG:s samarbetsavtal med Yemen och de sex arabiska Gulfstaternas samarbetsråd, Gulf Cooperation Council (GCC) från år 1985 respektive år 1989 är baserade på artiklama 113 och 235 i Romfördraget. De innehåller inga handelspreferenser utan har karaktären av övergripande samarbetsavtal. De första stegen i förhandlingar om frihandelsavtal med GCC togs för några år sedan. Efter ett längre uppehåll görs försök att återuppta förhandlingarna. EG beviljar dessa länder GSP—behandling. Sverige ger dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser saknas.
Länder i Asien och Latinamerika
EG har en rad samarbetsavtal med stater i Asien, i regel med artiklarna 113 och 235 i Romfördraget som grund. De äldsta avtalen gäller Bangladesh och Sri Lanka. Vidare har EG senare samarbetsavtal med Pakistan, Indien, Kina, Macao, Mongoliet och ASEAN—ländema. Avtalet med Sri Lanka ersattes med ett nytt år 1994. Avtalen innehåller inga preferenser men EG ger GSP—behandling. Inga finansiella protokoll är knutna till avtalen men kommissionen ger bistånd på projektbasis. EG har en rad bilaterala avtal med dessa länder om handel med jordbruksvaror.
EG har på samma sätt ingått avtal med ett stort antal länder i Latin- amerika, i regel med artildama 113 och 235 i Romfördraget som grund. I denna kategori ingår: Andinska pakten, Argentina, Brasilien, Chile, länderna i Centralamerika, Mexico, Paraguay samt Uruguay. Alla dessa avtal har karaktären av övergripande samarbetsavtal utan handels- preferenser. EG ger dock GSP—behandling till de fattiga länderna på särskilt förmånliga villkor. Vidare kan dessa stater söka bistånd för tekniska utvecklingsprojekt och joint ventures.
Prop. 1994/95: 19
352
EG:s tekobegränsningar gäller framför allt länder i denna grupp. Prop. 1994/95:19 Restriktionerna avvecklas successivt fram till år 2005. Gentemot Kina tillämpar EG tills vidare autonoma importkvoter även för vissa skor, handskar, leksaker, glas— och porslinsvaror och radiomottagare. Dessutom följs irnportutvecklingen av vissa kemiska produkter, vissa livsmedelsindustrivaror, cyklar, spelkort, borstar m.m. genom import- licenser som dock beviljas automatiskt. Om Kina ansluts till GATT/WTO kommer detta att påverka den fortsatta tillämpningen (se vidare under Handelspolitiska skyddsåtgärder).
Det är länder i Latinamerika och Asien som är särskilt utsatta för antidumpningstullar i EG (se härom nedan i avsnitt 23.3.2 om handelspolitiska skyddsåtgärder).
Sverige beviljar dessa länder GSP. Avtal med handelspreferenser salmas. Sverige tillämpar inga begränsningar eller antidumpningsåtgärder. Varor från länder i dessa områden kan därför i vissa fall komma att möta ' sämre villkor för sitt tillträde till svenska marknaden efter ett svenskt EU—medlemskap. EG:s planerade revision av sitt GSP—system kan möjligen komma att innebära vissa uppmjukningar.
sydafrika
Både EG och Sverige har avvecklat hittillsvarande restriktioner för handel och investeringar. Principbeslut har fattats i EG om att tillämpa GSP—tullfrihet fr.o.m. 1 januari 1995.
USA, Canada, Australien, Nya Zeeland, Japan
Endast GATT—reglema styr EG:s handelspolitiska relationer med dessa länder. EU har emellertid gjort vissa s.k. ”Gemensamma deklarationer” tillsammans med USA, Canada och Japan där man anger vissa mål— sättningar och ger en formell ram för handelspolitiska kontakter på olika nivåer. EG har dessutom infört vissa specialarrangemang på jordbruks- området.
I samband med undertecknandet av resultaten från Uruguayrundan och beslutet att bilda den nya världshandelsorganisationen, World Trade Organization, WTO, träffade USA och EG den 13 april 1994 ett avtal som utvidgar tidigare bilaterala överenskommelser på upphandlings- området. Det irmebär i korthet en balansering av de båda ländernas marknadstillträde. USA ökar omfattningen av upphandlande enheter på det regionala området och inkluderar upphandling av vissa hamnar och flygplatser samt upphandling inom elsektom för varor, tjänster och byggentreprenader. EG öppnar i sin tur upphandling på det regionala och lokala planet gentemot USA (dock endast för varor) samt för hamnar. De amerikanska åtagandena binds delvis i WTO—avtalet" om offentlig upphandling och kommer de andra avtalsparterna till del om "dessa gör motsvarande åtaganden. Andra delar gäller endast i förhållande till EU—länder. Förhandlingar fortsätter bilateralt. Bristen på samförstånd 353 bl.a. om telekommunikationssektom har tidigare lett till beslut om
23 Riksdagen 1994/95. ! saml. Nr 19. Del I .
begränsade handelspolitiska stridsåtgärder mellan USA och EG.
Som avtalspart till avtalet om offentlig upphandling i WTO får Sverige tillgång till de av USA multilateraliserade åtagandena. Sverige får däremot inte automatiskt tillgång till övriga delar av USA:s åtaganden. USA har dock indikerat att de länder som gör motsvarande åtaganden som EG i förhållande till USA får tillgång till samtliga delar av avtalet. En EU—anslutning skulle däremot automatiskt ge Sverige tillgång till samtliga delar av åtagandena fr.o.m. är 1996.
EG och USA slöt våren 1992 ett avtal som begränsar europeiskt stöd till det europeiska flygkonsortiet Airbus och reglerar det amerikanska indirekta stödet till USA:s flygindustri. Avtalet omfattar endast stora flygplan (mer än 100 passagerare). Den svenska produktionen på fiygindustriområdet omfattar små och medelstora flygplan samt delar till motorer varför det bilaterala avtalet mellan EG och USA inte får direkta konsekvenser för Sverige vid ett EU—medlemskap.
USA och EG tvistar sedan fiera år tillbaka om den europeiska audiovisuella sektorn. Det stora problemet ligger i att EG begränsar amerikanskt tillträde till den europeiska marknaden främst genom det s.k. Broadcastingdirektivet (89/552/EEG), som reserverar en viss procentsats av medlemsländernas sändningstid för EG—producerade program. EU står på USA:s ”priority watch list” för sanktioner enligt den s.k. section 301 i den amerikanska handelslagen med anledning av detta direktiv. Hot om åtgärder kan aktualiseras genom att ingen uppgörelse nåddes i Uruguayrundan för den audiovisuella sektorn. Tvisten har dock också rört EG:s subventioner till sin audiovisuella sektor, som USA anser är handelsstörande. Sverige kommer som EU—medlem att omfattas av eventuella amerikanska sanktioner mot EU på detta område.
EG har ett stort antal antidumpningsåtgärder i kraft, framför allt mot Japan. 70 % av varuvärdet av handel som berörs av EG:s anti- dumpningsåtgärder är produkter med ursprung i Japan, främst hög- teknologi. Sverige kommer att omfattas av dessa.
EG har för närvarande ett exportbegränsningsarrangemang (lbluntary Export Restraint, VER) i kraft mot Japan, nämligen beträffande gaffel- truckar. Uruguayrundans resultat innebär förbud mot att införa nya sådana s.k. gråzonsåtgärder och avveckling inom fyra år av åtgärder i kraft. EG får dock bibehålla sitt särskilda arrangemang på bilområdet. Detta innebär att Japan åtagit sig att övervaka exporten av personbilar till nivåer baserade på prognoser för marknadsutvecklingen. Konsultationer under året gör det möjligt att göra justeringar för att ta hänsyn till förändringar i den faktiska marknadsutvecklingen. Arrangemanget, som löper ut är 1999, skall inte förlängas. Sverige kommer som EU—medlem att omfattas av arrangemanget för japanska bilar men, i likhet med Danmark och Tyskland, att förbli en öppen marknad. En protokolls- anteckning härom har gjorts i förhandlingskonferensens protokoll.
EG har ambitiösa program för exportfrärnjande och industriellt samarbete med Japan, som ingår som en del i gemenskapens handels- politik gentemot Japan.
Prop. 1994/95:19
354
23.3.2 Handelspolitiska skyddsåtgärder Kvantitativa begränsningar av import och export; licensövervakning
I och med att den inre marknaden genomförts och som en konsekvens av Uruguayrundan antog EG år 1994 en ny gemensam importregim mot tredje land som innebär en betydande förenkling och liberalisering (förordningar (EG) nr 517, 518, 519/94). Alla kvarvarande nationella kvoter (över 4 000) har i och med detta avskaffats (vissa temporära undantag görs för Spanien och Portugal). Huvudregeln är att all import är fri från kvantitativa begränsningar. Från huvudregeln finns vissa undantag. Dessa gäller teko—produkter från en rad u—länder och östländer, vissa stålvaror från östländer samt skor, handskar, glas— och porslinsvaror, radiomottagare och leksaker från Kina. De sistnämnda är autonoma irnportbegränsningar. På exportsidan gäller fortfarande en äldre förordning (EEG) nr 2603/69 som innebär att några gemenskapskvoter inte förekommer. Medlemsländema har viss frihet att upprätthålla nationella exportrestriktioner gentemot tredje land för oljeprodukter och järnskrot.
I anslutning till arbetet med den nya irnportregirnen ville vissa medlemsländer förstärka möjligheterna att vidta nya skyddsåtgärder av olika slag. Dessa länder hade viss framgång i fråga om reglerna för antidumpningsåtgärder men inte beträffande kvantitativa begränsningar. I skyddsklausulema i förordningarna ovan gäller att kommissionen, på initiativ av ett medlemsland eller på eget initiativ, kan undersöka utvecklingen av viss import/export och besluta om eventuella gemenskapsåtgärder — i undantagsfall temporära nationella åtgärder. En medlemsstat kan begära att rådet prövar ett kommissionsbeslut. Rådet beslutar med kvalificerad majoritet. Finns inte något rådsbeslut efter tre månader upphävs kommissionens beslut. Samma förordningar ger också rätt till åtgärder till skydd för hälsa, liv, säkerhet etc. (ordre public). Reglerna kommer att ses över som en följd av Uruguayrundan. Det handlar då bl.a. om giltighetstider och åtgärder i brådskande fall.
De preferensavtal EG ingått innehåller föreskrifter som gör det möjligt för EG att vidta begränsningsåtgärder enligt särskilda procedurer.
Omkring 60% av EU:s totala import av textilier och ca 40% av importen av kläder konuner från andra medlemsländer. Ca 50% av tekoimporten från tredje land beräknas vara under någon form av begränsning.
EG begränsar importen av textil— och konfektionsvaror från ett 30—tal länder, främst u—länder, Kina och länder i Central— och Östeuropa och övervakar den från ytterligare ett 20—tal länder. Begränsning och övervakning sker i huvudsak enligt bilaterala överenskommelser baserade på GATT:s multifiberavtal (rådsbeslut nr 94/216/EG). Ensidiga arrangemang finns mot Kina, Bosnien—Hercegovina, Kroatien, Makedonien och Nordkorea (EG) nr 517/94. Det ensidiga arrangemanget mot Kina existerar jämsides med ett bilateralt arrangemang. För— verkligandet av EG:s inre marknad innebär vidare att alla kvoter är gemensamma för hela EG. I de bilaterala arrangemangen skiljer sig antalet begränsade varukategorier från land till land. Mot viktigare länder
Prop. 1994/95: 19
355
kan upp till ett 40—tal kategorier vara begränsade medan det mot andra länder kan röra sig om 2—3 kategorier. Exportländerna bär ansvaret för fördelningen av tillgängligt kvotutrymme. I de bilaterala arrangemangen tillämpas för kvoterade varor s.k. double checking vilket innebär att det krävs både export— och irnportlicens för att ta in varor till EU. För övervakningsvaror förekommer såväl double checking som single checking, dvs. enbart krav på irnportlicens, samt statistisk övervakning.
EG:s kvotutnyttjande varierar. Vissa varor från vissa länder är föremål för stark efterfrågan medan utnyttjandet framför allt när det gäller länder i Central— och Östeuropa genomgående är lågt. EG har även kvoter för tekovaror som lönbearbetas utanför gemenskapen.
I och med den tekoöverenskommelse som blev resultatet av Uruguayrundan kommer alla EG:s kvoter att successivt höjas och gradvis avvecklas över en tioårsperiod. EG:s kvoter mot Central— och Östeuropa avvecklas senast 1 januari 1998.
I en särskild överenskommelse med Japan har detta land åtagit sig att iakttaga vissa begränsningar ibilexporten till EG.
EG följer vidare importutvecklingen för vissa produkter från Kina (vissa kemiska- och livsmedelindustrivaror, cyklar, spelkort och borstar samt viss olegerad zink) genom krav på irnportlicenser. Licenser beviljas automatiskt.
EG har ett mångfasetterat gränsskydd för jordbruks— och trädgårds— produkter där tullar, rörliga avgifter, importrninimipriser och licenser är vanligt förekommande. EG:s gränsskydd medför för vissa jordbruksvaror effekter som kan jämställas med kvantitativa restriktioner. EG kommer att som ett resultat av Uruguayrundan avskaffa alla kvantitativa import- begränsningar och importrninimipriser och enbart ha gränsskydd i form av tullar eller jordbruksavgifter.
Regeringen får, enligt lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in— eller utförsel av varor, införa begränsningar om det är påkallat av hänsyn till risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller för att trygga kvaliteten hos produkter av visst slag, av hänsyn till hälsovården, miljövården, växtskyddet, skyddet mot djursjukdomar eller för ut— rotningshotade eller sällsynta arter av djur eller växter samt kontrollen av materiel som kan få militär användning. Med stöd av denna lag har regeringen utfärdat förordningen (1984:53) om import— och export- reglering samt förordningen (KFS 1987:9) om import— och exportlicenser inom kommerskollegiets licensomräde och förordningen (JNFS 1987:2) om import— och exportlicenser inom jordbruksverkets licensområde.
Sverige tillämpar i dag inte några kvantitativa importbegränsningar på industrivaruområdet men har licensövervakning av stålimporten från alla länder utanför EES—området samt av importen av ferrolegeringar och träfiberskivor från vissa länder i f.d. Sovjetunionen samt Kina och Nordkorea.
Prop. 1994/95: 19
356
Förhandlingsresultatet
Sverige avskaffade år 1991 alla begränsningar på teko—området och sökte därför i medlemskapsförhandlingarna få gehör för ett övergångs- arrangemang som skulle göra det möjligt för Sverige att bibehålla frihandel till dess EG avvecklat sina begränsningar som följd av överenskommelsen i Uruguayrundan. Detta avvisades dock av EU—sidan med hänvisning till att det skulle innebära ett alltför stort ingrepp i såväl den yttre handelspolitiken som den inre marknaden under en alltför lång tidsperiod. I stället överenskoms i förhandlingen att gemenskapen enligt artikel 127 i anslumingsfördraget skall inleda förhandlingar med tredje land med sikte på att göra sådana anpassningar av de kvantitativa restriktionerna för import av textil— och klädesvaror till gemenskapen som tar hänsyn till existerande handelsmönster mellan Sverige och våra leverantörer. Härigenom kommer, i enlighet med förhandlingsprotokollet, den svenska industrins, den svenska konsumentens och Sveriges leverantörländers intressen att beaktas.
I anslutningsakten anges vidare att om dessa protokoll inte är i kraft den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta nödvändiga övergångs- ordningar.
Till artikel 127 är fogad en gemensam deklaration med innebörd att EG—kommissionens förhandlingsdirektiv inför de bilaterala förhandlingarna med exportörländema skall överensstämma med slutsatserna i förhandlingsprotokollet.
EG:s kvoter höjs enligt MFA—avtalen årligen med 2—6 %. Under hösten konuner EG:s samtliga tekoavtal att omförhandlas som följd av Uruguayrundan. Vid fastställandet av höjningarna av EG—kvoterna kommer även att ingå uppräkning med kandidatländemas traditionella import baserat på den faktiska importutvecklingen under de senaste åren.
De negativa effekterna av att Sverige inordnas i EG:s irnportregim blir begränsade av följande skäl. Huvuddelen av vår tekoimport kommer från EU och från EFTA—länderna och är därför helt fri vid ett medlemskap. Av importen av kläder kom år 1993 ca 49% från EU/EFTA—ländema, 23% från u—länderna och 28% från övriga länder. För importen av grundtextil var andelen för EU/EFTA—ländema 78%, u—länderna 13% och övriga länder 9%. Av Sveriges import av kläder på ca 14 miljarder kr beräknas ungefär 4—5 miljarder kr komma från länder mot vilka EU har begränsningar som innebär kvotering och licensiering. För flertalet varugrupper är EG:s kvotutnyttjande i dag lågt.
Gentemot Central— och Östeuropa kommer begränsningarna inom kort att förlora i betydelse. I förhållande till Visegradländema (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern) avvecklas kvoterna år 1997 och gentemot Bulgarien och Rumänien år 1998. I förhållande till de baltiska länderna förutsätts inga kvantitativa begränsningar. Vidare innebär uppgörelsen på tekoornrådet i Uruguayrundan i GATT att alla tekorestriktioner skall vara avvecklade år 2005.
EG har lägre genomsnittlig tullnivå för tekovaror än Sverige vilket innebär att flertalet svenska tekotullar kommer att sänkas vid inträdet. Som resultat av Uruguayrundan kommer dessa tullar att ytterligare
Prop. 1994/95 : 19
357
sänkas. För svensk tekoindustri innebär ett fritt tillträde till EU—marknaden utan begränsande ursprungsregler en stor fördel. Detsamma gäller möjligheten att fr.o.m. tillträdet konkurrera på lika villkor vid lönsömnad i tredje land.
Inför Sveriges inordnande i EG:s kvotsystem krävs att samtliga parter är väl insatta i hur ett sådant system kommer att fungera för svensk del. Regeringen kommer att se till att den svenska licenshanteringen blir så effektiv som möjligt och att de svenska importörerna i god tid erhåller behövlig information och praktiskt bistånd. Särskilda kontakter med myndigheter i de textilexporterande länderna kommer att genomföras.
Kommerskollegium kommer av regeringen att få uppdraget att administrera ett svenskt deltagande i EG:s licenssystem.
Sverige fick under förhandlingen preliminär information om de autonoma importbegränsningar som nämnts ovan. Även här skall ske en uppräkning av nuvarande EG—kvoter med hänsyn till Sveriges handels- mönster enligt artikel 30 i anslutningfördraget, bilaga II. Vid licens— tilldelningen kommer de svenska importörerna att behandlas på samma sätt som importörerna i EU-länderna.
Bland remissinstanserna finner Köpmannaförbundet det olyckligt att Sverige vid EU—medlemskapet tvingas återinföra kvoter på textilvaror. Överenskommelsen i GATT:s Uruguayrunda innebär dock att de negativa effekterna på sikt minskar. Textilinrvortörema menar att förhandlings- resultatet är otillfredställande med hänvisning till att licenstilldelningen inte blir tillräckligt stor för svenska importörer medan Eko—industrierna välkomnar resultatet och anser att det leder till att svensk teko—industri får konkurrera med EU:s tekoindustri på EU—marknaden efter samma regler och lika villkor. I EU kan svensk tekoindustri därmed åter bli en tillväxtbransch. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor anser att avtalet leder till att importen för vissa livsmedel från tredje länder avsevärt försvåras då de svenska importörerna får konkurrera om kvoter med redan etablerade importörer inom EU. Grossistförbundet Svensk Handel uttrycker oro för att EG:s kvotsystem kan komma att verka negativt för vissa svenska importörer, om nämligen dessa betraktas som nykomlingar vid den praktiska tillämpningen av systemet.
Åtgärder mot dumpning och subventioner
EG och Sverige agerar på detta område inom ramen för GATT:s särskilda regler och har lagstiftning baserad på dessa.
EG:s grundbestämmelser utgörs av rådets förordning (EEG) nr 2423 /88 och kommissionens beslut (EEG) nr 2424/88, det senare avseende kol— och stålprodukter, det förra varuområdet i övrigt. Bestämmelserna innehåller såväl materiella regler som procedurregler. Åtgärder kan vidtas i form av antidumpningstullar (vid dumpad import) resp. utjämningstullar (vid subventionerad import). Alternativt kan s.k. prisåtaganden tillämpas (minirnipriser).
Efter att ha konsulterat medlemsländerna i en rådgivande kommitté (antidumpningskommittén) fattar kommissionen beslut om att inleda
Prop. 1994/95: 19
358
undersökningar, att införa provisoriska antidumpnings— eller utjämnings- tullar eller om s.k. prisåtaganden. Beslut om definitiva-åtgärder fattas av kommissionen vad gäller kol— och stålområdet, i annat fall av rådet. Sedan våren 1994 fattas rådets beslut med enkel majoritet.
EG har ingripit mot dumpad import från andra länder tämligen ofta och har för närvarande åtgärder i kraft mot import av ett 70—tal produkter. De berör främst varor inom det kemiska området, stålområdet samt elektronik— och verkstadsindustriområdena. Ätgärdema riktar sig i första hand mot Japan, Kina och f.d. statshandelsländer i Central— och Östeuropa samt mot länder i Sydostasien. Ätgärdema kan beräknas beröra något mindre än en procent av EU:s totala import från icke—EU—länder. '
Den svenska förordningen (1985:738) om dumpning— och subventions— undersökningar är betydligt mindre detaljerad än EG:s. 1 förordningen hänvisas till GATT—reglema och en procedur fastställs för dumpning- undersökningar och beslut i antidumpningsärenden. Kommerskollegium har ansvaret för utredningar på dessa områden och beslut om åtgärder fattas av regeringen.
Tillämpningen i Sverige vad gäller de materiella reglerna är i allt väsentligt densamma i Sverige som i EG. I Sverige har åtgärder av detta slag vidtagits i endast ett mycket litet antal fall. För närvarande finns ingen åtgärd i kraft.
Det nya handelspolitiska instrumentet (New Commercial Policy Instrument/NC!) — skyddsåtgärder mot otillåtna handestruk (illicit commercial practices)
För att komplettera sina handelspolitiska skyddsinstrument antog EG år 1984 en förordning (EEG) nr 2641/84 som ger möjlighet till åtgärder av olika slag mot otillåma handelsbmk som inte täcks av andra EU—förordningar. Målsättningen var att få samma heltäckande möjligheter till skyddsåtgärder som USA har genom sin handelslag (section 301). Förordningen har två syften, dels har det gällt att skapa en procedur för att kunna eliminera allvarliga skador på EU—industn'er vid oegentliga förfaranden från tredje länders sida, dels har det gällt att se till att vid sådana förfaranden stärka gemenskapens möjligheter att hävda sina rättigheter enligt internationell rätt eller allmänt godtagna regler. Förordningen har främst använts för att få en motpart att upphöra med någon diskriminerande åtgärd på sin marknad. EG—sidan får vidta en åtgärd enligt förordningen först efter GATT/WTO—konsultation eller tvistlösning — när detta finns att tillgå. Instrumentet har hittills i princip enbart använts för områden som tidigare inte fallit under GATT (t.ex. patenträttsfrågor). Sverige har inte någon direkt motsvarighet till denna förordning.
23.3.3 Handelssanktioner EU:s medlemsländer kan tillgripa kollektiva sanktioner som ett politiskt
Prop. 1994/95:19
359
medel i utrikespolitiskt syfte. I enstaka fall har begränsningsåtgärder också vidtagits i samband med handelspolitiska motsättningar. Det kan röra sig om t.ex. begränsningar eller avbrytande av handelsförbindelser och bistånd, inskränkningar i besöksutbyte, hemkallande av diplomatisk personal.
Vid en rad tillfällen har gemenskapen fattat beslut om åtgärder riktade mot vissa stater. Ätgärdema har varit en politisk motiverad reaktion på vissa sidor av dessa staters politik och har varit avsedda att framtvinga en ändring av denna politik.
Under EG—statemas politiska samarbete, EPS, skedde samråd tills dess man nått enhällighet. De åtgärder man enats om fick därefter beslutas l formell ordning inom EG eller i de enskilda medlemsländerna, alltefter kompetens. Införandet av handelssanktioner betraktades som ett utrikespolitiskt beslut, varför enhälligt beslut krävdes, trots att handels- politiska åtgärder kan beslutas med kvalificerad majoritet.
Vid förhandlingarna om Maastrichtfördraget korn medlemsländema överens om att skapa och genomföra en gemensam utrikes— och säkerhetspolitik, EU—samarbetets andra pelare (GUSP). (Se härom vidare avsnitt 26.)
Avdelning V i Maastrichtfördraget behandlar samarbetets syfte, omfattning och beslutsformer. Till skillnad från det politiska samarbetet i dess tidigare form — EPS — vars resultat endast var vägledande är GUSP mera bindande för medlemsländerna. Gemensamma aktioner (artikel J. 13) är, när de väl har beslutats, förpliktande och gemensamma ställningstaganden (artikel I. 2) lägger fast ramarna för medlemsstatemas agerande på berört område.
I Romfördragets artikel 228a regleras hur ett beslut om sanktioner inom GUSP skall omvandlas till åtgärder under EU:s första pelare. Artikehr utgör en kodifiering av gällande praxis. Artikel 228a förutsätter således att en gemensam position eller aktion om sanktioner enligt kapitel V — artikel 1.2 eller 1.3 — först antagits, dvs. ett beslut som kräver enhällighet i enlighet med artikel J.S. När det gäller de konkreta åtgärderna kan rådet besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.
Beslut om sanktioner kan även grundas på andra bestämmelser, t.ex. inom transportkapitlet, på det finansiella området när det gäller det bistånd som är gemensamt och som kanaliseras genom EU:s institutioner (dvs. ej nationellt bistånd).
För finansiella åtgärder har artikel 73g samma roll som artikel 228a och tillför rådet möjligheten att besluta om finansiella sanktioner. Hänvisningen i artikel 73g till artikel 228a är av procedurmässig art, dvs. användningen av artikel 73g förutsätter att en gemensam position eller aktion om sanktioner först antagits med enhälligt beslut enligt bestämmelserna i Maastrichtfördraget angående en gemensam utrikes— ' och säkerhetspolitik. I praktiken torde beslutshänvisning till båda dessa artiklar ske när finansiella sanktioner är aktuella i de delar som utgör EU—kompetens.
För svensk del har lagen (1971 : 176) om vissa internationella sanktioner ändrats år 1992 på så sätt att regeringen — utöver vid beslut eller '
rekommendationer som antagits av FN:s säkerhetsråd — också får
Prop. 1994/95:19
360
förordna om sanktioner om samarbetet med ESK eller Europeiska Prop. 1994/95:19 gemenskaperna påkallar det och om det är ett svenskt intresse att sanktioner införs utan dröjsmål. Regeringen har i december 1993 tillkallat en särskild utredare med uppgift att se över sanktionslagen med syfte bl.a. att modernisera och tekniskt anpassa det svenska regelsystemet till de krav som omvärlden ställer (dir. 199320). I direktiven har bl.a. framhållits att ett svenskt medlemskap i EU också kan medföra konsekvenser för den tekniska utfommingen av det svenska regelverket samt att detta bör beaktas i översynen.
23.3.4 Exportstöd
Samtliga EU-länder lämnar offentligt stöd till export. De stödformer som förekommer är främst statsstödda exportkrediter och exportkredit- garantier, bundna u—landskrediter samt allmänt exportfrämjande.
Formellt faller exportstöd under Romfördragets statsstödsbestärrunelser och under föreslo'ifterna om den gemensamma handelspolitiken. I praktiken har EG endast i mycket begränsad utsträckning åstadkommit en gemensam politik på detta område.
I stället är det GATT:s subventionskod - och ' den sk. konsensus—överenskommelsen inom OECD som reglerar _EU—ländernas politik vad gäller exportkrediter, exportkreditgarantier och bundna u—landskrediter. Samma regler gäller för Sverige. Skillnaden vid medlemskap blir att Sverige inte längre kommer att vara part till konsensus—överenskommelsen" utan representeras av kommissionen.
Sedan år 1989 har frågan om gemensam politik vad gäller statsstödd exportfinansiering varit föremål för intensifierade diskussioner inom EU. Kommissionen väntas som ett resultat härav lägga fram ett meddelande om särskilda regler för den kortfristiga konkurrensutsatta exportkredit— garantigivningen i syfte att undvika konkurrenssnedvridning till nackdel för privata aktörer. Sverige har inom EES framfört vissa synpunkter på utformningen av meddelandet i syfte att tillvarata de små och medelstora företagens intressen. Vidare diskuteras i arbetsgruppen en harmonisering av vissa garantivillkor, premiesystem och bedömning av politiska risker för den medellånga och långa icke konkurrensutsatta verksamheten.
Huvudregeln i Romfördraget är ett allmänt förbud mot statliga stödåtgärder som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion i den utsträckning de påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Generellt verkande stödformer omfattas därmed inte av förbudet. Detta gäller alltså inte det allmänna stöd till exportfrämjande som i flertalet medlemsländer utgår till exportråd eller motsvarande organ. Stödet till Sveriges exportråd torde därför vara förenligt med de åtaganden Sverige gör som medlem i EU.
Exportstöd för jordbruksvaror är en mycket viktig del av EG:s handelsregim för jordbruksvaror. Se härom vidare avsnittet om Jordbruk och fiske (22)- 361
23.3.5 Uppträdande i internationella organisationer
Fördragsreglema förutser i princip gemensamt uppträdande, dvs. att gemenskapen talar med en röst, i internationella organ där handels— politiska frågor behandlas. Samordningen är dock i praktiken inte genomförd i alla organ bl.a. därför att endast vissa delar av organisationers verksamhet ligger inom den gemensamma handels- politiken.
EG har aktivt deltagit i de förhandlingar om liberalisering av världs- handeln som under de senaste decenniema ägt rum inom GATT. EG har på många områden varit pådrivande i detta liberaliseringsarbete och man har gentemot u—länder traditionellt i viktiga avseenden fört en öppen handelspolitik. Både EU och EU:s medlemsländer kommer att bli medlemmar i den nya världshandelsorganisationen (WTO) som avses etableras år 1995 som resultat av GATT:s Uruguayrunda.
Sverige har varit aktivt vid avslutandet av Uruguayrundan för att frågan om handel och miljö skall föras på W'PO:S agenda. Syftet skall vara att ge miljöfrågorna större tyngd och skapa ökad förståelse för de internationella miljöavtalen och för icke-diskriminatoriska miljöregler. Sverige får som medlem möjlighet att verka pådrivande i dessa frågor.
Ett litet land som Sverige kan genom EU—medlemskap få ökad genomslagskraft för sitta intressen på handelsområdet. Som medlem i en organisation med stor förhandlingsstyrka bör vi också kunna få stöd i handelspolitiska tvister med icke—EU-länder.
Jernkontoret påpekar att. Sverige vid bilaterala handelskonfliker, exempelvis vid amerikanska protektionistiska åtgärder mot stålexporten, kommer att vid ett EU—medlemskap kunna räkna med hela EU:s stora handelspolitiska tyngd.
Prop. 1994/95:19
362
24 Regionalpolitiska frågor Prop. 1994/95:19
Regeringens bedömning: I Sverige har vi långtgående ambitioner att bedriva en aktiv regionalpolitik som förbätuar utvecklings- möjlighetema i hela landet. Även inom EU bedrivs en omfattande strukturpolitik för att utveckla mindre gynnade regioner.
l medlemskapsförhandlingarna har vi fått förståelse för att de regionala problemen i Sverige avviker från de som finns inom dagens EU. Detta framgår bl.a. av att EU inom sin gemensamma strukturpolitik har beslutat inrätta ett nytt målområde där syftet är att kompensera för de nackdelar som följer av låg befolkningstäthet och långa avstånd.
Ett medlemskap i EU innebär att Sverige kommer att få del av gemenskapens strukturfonder. Det innebär att betydande resurser kommer att tillföras svensk regionalpolitik. Under perioden 1995—1999 konuner dessa att totalt uppgå till ca 12,8 miljarder kronor. En utgångspunkt för fördelningen av dessa insatser kommer att vara de nationella prioriteringar som görs idag, såväl när det gäller insatsemas inriktning som deras geografiska omfattning.
Överläggningama med kommissionen om de nationella regional- politiska företagsstöden har hittills bl.a. resulterat i att kommissionen med hänvisning till de nordiska särdragen och den gemensamma deklarationen i EES-avtalet infört ett nytt gleshetskriterium för att utse stödområden. Det innebär att den svenska regionalpolitiken kan bedrivas med i princip nuvarande geografiska omfattning.
Under vissa förutsättningar, bl.a. en mindre minskning av transportstödsområdet, godkänner kommissionen också driftstöd i form av nansportstöd för att utjämna kostnadsnackdelar hänförbara till långa avstånd och gles befolkning. Härvid kan enligt uppgift från kommissionen också indirekt transportstöd i form av nedsatta sociala avgifter förekomma. I övrigt har kommissionen inte bedömt de svenska stödens förenlighet med EG:s regler.
Inom ramen för Sveriges EES-åtaganden prövar för närvarande EFTA:s övervakningsmyndighet ESA de svenska regionalpolitiska stöden. Det kan därför inte uteslutas att det kan bli nödvändigt med vissa ytterligare modifieringar av företagsstöden. Samtidigt är det fördelaktigt för en internationaliserad ekonomi som den svenska att EU har lagt fast gemensamma statsstödsregler, som gör att svenska företag kan konkurrera på lika villkor på EG-marknaden.
363
Sammantaget bedömer regeringen att Sverige som EU-medlem bör kunna bedriva en regionalpolitik med i stort sett samma inriktning som i dag och med stöd av EU:s strukturfonder av större omfattning än enligt EES-avtalet.
24.1 Inledning
EU består av länder och regioner som befinner sig på olika ekonomiska nivåer och som därmed har skilda förutsättningar att ta del av de positiva effekter som den inre marknaden förväntas föra med sig. I vissa fall kan genomförandet av den inre marknaden innebära svåra påfrestningar för de svagaste regionerna. För att stärka gemenskapen och minska klyftorna mellan olika delar av unionen är därför regionalpolitiska insatser prioriterade i EU:s verksamhet.
Regional utjämning åstadkoms dels genom de åtgärder som medlems- länderna själva vidtar, dels genom de insatser som görs via EU:s gemensamma budget med de s.k. strukturfondema.
Vid ett svenskt medlemskap i EU förstärks övriga Europa med ett område som har stora resurser. Inte minst norra Sverige har unika tillgångar både vad gäller naturresurser och områden för turism och rekreation. Den nationella regionalpolitiken för tillväxt och utveckling i hela landet kommer vid ett svenskt medlemskap att förstärkas med åtgärder som finansieras via EU:s strukturfonder. Sverige får också möjlighet att påverka inriktningen av den framtida europeiska regional- politiken samt att delta i regionalt utvecklingsarbete över nations- gränserna.
Sverige har långtgående ambitioner när det gäller att utveckla landets olika delar. Det överordnade målet för den svenSka regionalpolitiken är att öka den enskildes möjligheter att fritt kunna välja arbete och bostadsort. Regionalpolitiken skall bidra till att utveckla livskraftiga regioner och bygder i alla delar av landet. Den skall också medverka till en mer likvärdig ekonomisk, social och kulturell standard i landets olika delar. En aktiv regionalpolitik bidrar till ökad tillväxt i regionerna och därmed ökad tillväxt i landet som helhet.
Den senaste regionalpolitiska propositionen våren 1994, ”Bygder och regioner i utveckling”, (prop. 1993/94:140, bet. 1993/94: AU 13, rskr. 1993/94: 366) betonade vikten av att den regionala dimensionen beaktas i utformningen av politiken inom de flesta politikområden, den ”stora” regionalpolitiken, samtidigt som kraftfulla insatser görs inom den traditionella, ”lilla”, regionalpolitiken.
Inom dagens EU karaktäriseras de regionalpolitiskt prioriterade regionerna framför allt av att de har en låg BNP/capita men ofta höga befolkningstäthet. Ett svenskt medlemskap innebär att regioner med andra särdrag tillförs unionen. I Sverige kännetecknas de regionalpolitiskt högst prioriterade regionerna bl.a. av gles befolkning, ensidigt näringsliv, långa avstånd och ett kallt klimat. Dessa särdrag, som delvis är gemensamma för de nordiska länderna, leder till permanenta merkostnader för näringslivet. Dessa regioner har tillfört och tillför dock folkhushållet
Prop. 1994/95: 19
364
mycket stora resurser. Av många skäl — bl.a. jämlikhet, valfrihet, livskvalitet, samhällsekonomi och säkerhet — är det mycket viktigt att upprätthålla denna bosättningsstruktur och utveckla regionernas närings- liv. För Sverige är det viktigt att dessa särdrag beaktas inom ramarna för såväl EG:s strukturpolitik som Sveriges egen regionalpolitik.
24.2 EG:s strukturpolitik
Den svenska regionalpolitikens inriktning överensstämmer väl med EU:s på många områden, t.ex. genom att särskilda insatser görs för landsbygdsutveckling och för orter med snukturomvandlingsproblem. I Romfördraget, avdelning XIV, Ekonomisk och social sammanhållning, sägs att gemenskapen skall sträva efter att minska klyftorna mellan de olika regionerna och att utveckla de mindre gynnade områdena, inbegripet landsbygdsområden (artikel 1303).
EU:s regionalpolitik finansieras via de s.k. strukturfondema (regional- social—, jordbruks- och fiskefonderna), som egentligen är olika poster på EU:s budget. Medlen avsätts för programperioder. Innevarande programperiod omfattar åren 1994—1999. För denna period har 141 miljarder ecu (ca 1270 miljarder kronor) anslagits till strukturfondema. Beloppet utgör närmare en tredjedel av EU:s samlade budget.
Stöd från strukturfondema lämnas i form av bidrag och åtgärderna skall ligga i linje med nationernas egna prioriteringar. De får inte ersätta ländernas egna insatser.
Ätgärdema inriktas på följande mål:
1. Att främja svagt utvecklade regioner.
2. Att omstrukturera regioner med industrier på tillbakagång.
3. Att bekämpa långtidsarbeslöshet och underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
4. Att vid nedläggningar av arbetsplatser och produktionsförändringar ge stöd till utbildning, omskohting och kompetensutveckling av arbetskraft. 5a. Att främja omstrukturering av jordbruket. 5b. Att underlätta utveckling på landsbygden. Målen ], 2 och 5b är geografiskt avgränsade, medan stöd till mål 3, 4 och 5a lämnas i huvudsak utan direkt geografisk koppling. Insatser för fiskeberoende områden kan göras under målen 1, 2 och 5b. Ministerrådet beslutar vilka regioner som skall omfattas av mål 1—insatser samt den finansiella ramen härför. Mål 2 och 5b—områden liksom stödens omfattning till dessa och övriga mål fastställs av kommissionen efter förslag från medlemsländerna. Under den kommande programperioden kommer 96 miljarder ecu, eller närmare 70 % av de totala medlen från struktru'fondema, att gå till de högst prioriterade mål 1—regionerna. Dessa regioner har 36% av EU:s befolkning. Stödet till mål 1—områden kan omfatta en rad insatser för bl.a. infrastruktur, forskning och utveckling, företagsutveckling och utbildning/omskolning. Åtgärderna kan även avse allmän utbildning och hälsovård.
Prop. 1994/95:19
365
Områden med bl.a. hög arbetslöshet och en betydande minskning i indusn'isysselsättningen kan utses till mål 2—områden. Ätgärdema inom detta mål avser främst sysselsätmingsskapande åtgärder med inriktning på småföretag, företagsservice, telcnikspridning och yrkesutbildning. Ca 17% av EU:s befolkning bor i mål 2—områden.
Inom mål 3 kan olika arbetsmarknadsinsatser göras för bl.a. ungdomar och långtidsarbetslösa.
Mål 4, som är nytt för denna programperiod, skall underlätta anpassning av arbetskraften till industriella förändringar och nya produktionsmetoder. Åtgärderna skall huvudsakligen avse små och medelstora företag.
Mål Sa syftar bl.a. till ökad effektivitet i jordbruket och innebär t.ex. hjälp till marlmadsföring och förädling av jordbruksprodukter.
Ätgärdema under mål 5b syftar framför allt till att skapa alternativa sysselsätmingsmöjligheter på landsbygden genom stimulans av service- näringar, turism och småföretagsarnhet. Drygt 8 % av EU:s befolkning bor i dessa områden.
Utöver dessa målinriktade insatser avsätts medel, ca 9 % av struktur- fonderna, för s.k. gemenskapsinitiativ. Dessa är inriktade på åtgärder av betydelse för unionen som helhet och avser bl.a. grånsregionalt sam- arbete, landsbygdsutveckling, småföretagsinsatser och åtgärder för att underlätta omstrukturering av vissa industribranscher. Generellt gäller att program och projekt inom ramen för strukturfondemas verksamhet kräver nationell medfinansiering.
24.3 Förhandlingsresultatet vad gäller strukturfondema
För svensk del har en viktig utgångspunkt i förhandlingarna varit att EU, vid ett svenskt medlemskap, måste ta särskild hänsyn till de speciella förhållanden som kännetecknar våra regionalpolitiskt högst prioriterade områden. Det gäller främst glesheten och de långa avstånden. Sveriges krav har därför varit att dessa faktorer skall vara avgörande när de mest prioriterade områdena i Sverige skall avgränsas.
Förhandlingsresultatet, som tillgodoser detta krav, blev att Sverige, Norge, Finland och EU enades om att ett nytt mål, benämnt mål 6, skall införas i EU:s strukturfonder för att tillgodose de nordiska ländernas regionalpolitiska särdrag. Detta mål avgränsas geografiskt till ett sammanhängande område med högst 8 invånare per kvadratkilometer.
I den svenska mål 6—regionen ingår följande kommuner och delar av kommuner:
Norrbottens län: Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Älvsbyn, Överkalix, Övertorneå samt Edefors och Gunnarsbyns församlingar i Boden och f.d. Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i Piteå.
Västerbottens län: Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Norsjö, Sorsele, Storuman, Vilhehnina, Vindeln, Åsele samt Fällfors, Jörn och Kalvträsk församlingar i Skellefteå.
Jämtlands län: Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda,
Prop. 1994/95 : 19
366
Strömsund, Åre och Östersund (dvs. hela länet).
Västernorrlands län: Sollefteå, Ånge samt Holms och Lidens församlingar i Sundsvall och Anundsjö, Björna, Skorpeds och Trehömingsjö församlingar i Örnsköldsvik.
Gävleborgs län: Ljusdal. Kopparbergs län: Malung, Orsa, Vansbro, Älvdalen samt Venjans och Våmhus församlingar i Mora.
Värmlands län: Torsby. Avgränsningen av området för mål 6-insatser avser perioden 1995—1999, vilket motsvarar den resterande tidsperiod som gäller för mål l—områden i de nuvarande medlemsstaterna (1994—1999). I slutet av perioden kommer en översyn att göras i syfte att fastställa avgränsningen av såväl mål 1— som mål 6—områden för perioden efter år 1999.
Mål 6 skall i alla delar vara jämställt med mål 1. Det gäller t.ex. i fråga om åtgärdemas inriktning och finansiering liksom kopplingen till regelverket för strukturfondema i övrigt. Det innebär bl.a. att stödnivån från strukturfondema kommer att vara högre än för övriga mål samt att vissa typer av stöd till jordbruket kommer att kunna lämnas med högre belopp i mål 6-området än utanför detta område.
Den geografiska avgränsningen av mål 2— och 5b—områden samt åtgärderrras inriktning inom samtliga mål kommer att avgöras i över- läggningar med kommissionen. Regeringens bedömning är att de kriterier och övriga riktlinjer som gäller för dessa mål ligger väl i linje med den svenska politiken på berörda områden. Sverige har därför accepterat det gällande regelverket under förutsättning av viss flexibilitet vid tillämpningen. Tilläggas kan att de belopp som fördelas till mål 3 och 4 enligt hittillsvarande svensk praxis inte brukat ses som regionalpolitiska medel.
Den överenskommelse som träffats mellan Sverige och EU—rådet innebär för mål 6 att 41 miljoner ecu (ca 370 miljoner kronor enligt aktuell växelkurs) avsätts från EG:s budget för år 1995. Det årliga beloppet indexuppräknas så att det för 1999 kommer att uppgå till ca 51 miljoner ecu. Det innebär i genomsnitt ca 900 kr per invånare och år. Alla EU:s strukturfonder (regional—, social—, jordbruks— och fiske- fondema) finns disponibla för insatser vars inriktning baseras på planer och program som tas fram inom regionen.
De remissinstanser som yttrat sig är i allmänhet positiva till de möjligheter som öppnats för åtgärder genom EU:s strukturfonder samt till det uppnådda förhandlingsresultatet. länsstyrelsen i Västerbottens län anser t.ex. att förhandlingsresultatet innebär att ett betydande regional- politiskt nettotillskott tillförs länet genom att vi även i fortsättningen kan föra en nationell regionalpolitik av minst samma omfattning som tidigare och genom stöden via EU:s snukturfonder. Dessa kan också ha en positiv effekt på utbyggnaden av infrastrukturen i länet. Fria Höger— studenters Förbund anser emellertid att EU:s regionalpolitik är oacceptabel och att resursfördelningsbeslut i stället bör fattas av marknadens aktörer i fri konkurrens. Ung Vänster anser att förhandlings— resultatet för mål 6 gett ett alldeles för litet belopp, vilket konuner att leda till att Norrland avfolkas i allt snabbare takt. Länsstyrelsen i
Prop. 1994/95:19
367
Jämtlands län ser med intresse fram emot att med hjälp av utvecklings— Prop. 1994/95: 19 program sölm utverka största möjliga andel av resurserna enligt mål 6. Länsstyrelsen motsätter sig dock att medel för jordbruket skall tas från det begränsade mål 6—anslaget, som bör användas för satsning på infrastruktur, företagsutveckling etc.
För att få del av snukturfonderna krävs att medlemslandet medverkar i finansieringen av åtgärderna. EU:s medfinansiering varierar för de olika målen men kommer att vara högst i mål 6—regionen. Flera remiss- instanser tar upp frågan om additionaliteten, dvs. den nationella medfinansiering som erfordras för att få del av EU:s strukturfondsmedel. landstingWrbundet utgår ifrån att statens ambition är att mobilisera nya pengar framför att omfördela befintliga anslag. Några länsstyrelser understryker att tillgången till EU—medel inte får leda till neddragningar i de nationella regionalpolitiska satsningarna. RRV betonar att additionalitetsfrågorna måste klargöras, bl.a. vilka befintliga anslag som kan användas. Verket framhåller också att det inte är nödvändigt att utnyttja möjligheter att erhålla EU—bidrag.
För målen 2 — 5b sammantagna har för Sverige en indikativ ram på 227 miljoner ecu för år 1995 anvisats (ca 2 "miljarder kronor enligt aktuell växelkurs). Även denna ram kommer att öka under perioden så att den år 1999 uppgår till ca. 248 miljoner ecu. Fördelningen på de olika målen kan göras först när den geografiska avgränsningen av målen 2 och 5b är fastställd. Detta görs av kommissionen efter förslag från Sverige.
De flesta länsstyrelser framför önskemål om att hela eller delar av respektive län bör ingå som mål 2 och/eller 5b—område.
Snukturfondsprogram för målen 2-6 kan omfatta åtgärder inom en rad olika områden som bl.a. infrastrukturen, företagsutveckling, forskning och utveckling, utbildning, kompetensutveckling, åtgärder mot ungdoms— och långtidsarbetslöshet samt landsbygdsutveckling. Vårt lands glesa befolkning gör att en förhållandevis stor andel människor bor-i områden som med EU:s mått kan betraktas som 5b-områden.
24.4 Nationell regionalpolitik
Medlemsländema har möjlighet att bedriva en egen nationell regional— politik i form av regionalpolitiska åtgärder och anpassningar inom olika . sektorer, t.ex. inom utbildnings— och kommunikationsområdena. Vidare får stöd till företag under vissa förutsättningar länmas i vissa regioner.
Åtgärder i form av anpassningar inom olika sektorer och allmänna mfrastrukturinsatser omfattas inte av medlemskapsavtalet och kan i princip vidtas utan inskränkningar av medlemsländerna.
Direkta företagsinriktade åtgärder regleras däremot av statsstöds— reglerna inom konkurrenspolitiken (se avsnitt 13).
Genom EES—avtalet har Sverige i princip redan accepterat de EG—regler som gäller för nationellt regionalpolitiskt företagsstöd (artikel 61 i EES—avtalet).
I EES—avtalet har de specifika nordiska geografiska förhållandena
368
beaktats genom en gemensam deklaration fogad till avtalets grund- läggamle bestämmelser om statsstöd. Genom denna deklaration tillförsäkras Sverige möjlighet att även fortsättningsvis utse stödområden på grundval av t.ex. låg befolkningstäthet.
En utförlig redogörelse för EES—avtalet ur ett regionalpolitiskt perspektiv och hur regeringen bedömt att avtalet påverkar de svenska företagsstöden har lämnats i regeringens proposition om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet (prop. 1991/92:170, bil. 9, bet. 1992/93zEUl, rskr. 1992/93:18).
Statsstödsreglerna förbjuder i princip offentliga subventioner till kommersiell verksamhet. Reglerna innehåller samtidigt undantag för stöd i samband med naturkatastrofer, stöd av social karaktär och regional— politiskt stöd. Reglerna utgör ett gemensamt ramverk inom vilket medlemsländerna får bedriva egen politik. Medlemsländema kan enligt dessa regler bedriva en aktiv regionalpolin i form av olika typer av stöd till företag i områden som karaktäriseras av främst låg BNP/capita och hög arbetslöshet. Reglerna sätter dock vissa gränser för stödområdenas omfattning, utformningen av stöden samt deras storlek. Synen på drift— och exportstöd är mycket restriktiv. Syftet med Romfördraget och EES- avtalets regler om statsstöd är att förhindra att konkurrensförhållanden och handeln inom samarbetsområdet snedvrids på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset. Det är fördelaktigt för en internationaliserad ekonomi som den svenska att sådana gemensamma regler finns, så att svenska företag kan konkurrera på lika villkor på EG-marknaden.
Riksdagen har nyligen beslutat om delvis nya regler för den svenska regionalpolitiken (prop 1993/94:140, bet 1993/94 AU:13, rskr.l993/94: 366).
Genom EES—avtalet har Sverige förbundit sig att utforma allt statsstöd till företag i enlighet med de regler och den rättspraxis som utvecklats inom EU. Det ankommer på EFTA:s övervakningsorgan ESA att ta ställning till de svenska reglernas utformning.
Vad beträffar de olika stödens utformning gjorde både regeringen och riksdagen i samband med att EES—avtalet godkändes, bedömningen att vi även i fortsättningen bör kunna bedriva en regionalpolitik med i stort sett samma inrikming och av minst samma omfattning som i dag. Samtidigt konstaterades att det i vissa avseenden kan bli nödvändigt med modifieringar av stöden.
Det är ärmu oklart i vilken utsträckning sådana modifieringar kan komma att behöva göras. ESA prövar för närvarande - inom ramen för EES-avtalet - de svenska regionalpolitiska stöden. ESA väntas fatta sina beslut under hösten.
Ett svenskt medlemskap i EU kommer att innebära att ESA:s roll övertas av kommissionen.
Det har inte ingått i de direkta medlemskapsförhandlingarna att behandla de regionalpolitiska företagsstöden eftersom det enligt Romfördraget är kommissionens uppgift att tillämpa statsstödsreglerna och övervaka statsstödsgivningen i medlemsländema. Sverige har dock för närvarande överläggningar med kommissionen om tillämpningen av EU:s nuvarande rättsakter på de svenska nationella regionalpolitiska
24 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Del I .
Prop. 1994/95: 19
369
företagsstöden. Dessa överläggningar har i förhållande till situationen Prop. 1994/95:19 under EES—avtalet hittills medfört klarläggande på ett antal väsentliga ptmkter. Kommissionen har t.ex. beslutat införa ett nytt gleshetskriterium, utöver de tidigare kriterierna BNP/capita och arbetslöshet, för att utse nationella stödområden samt beslutat att under vissa förutsättningar tillåta driftstöd med hänvisning till de särskilda nordiska förhållandena i form av bl.a. långa avstånd och en mycket låg befolkningstäthet.
Kommissionens gräns för gles befolkning har i överläggningarna satts vid 12,5 invånare per kvadratkilometer. För Sveriges del innebär detta att vi kan utse långsiktiga stödområden som omfattar 14 % av befolkningen. Vidare har i princip överenskommits att därutöver strukturomvandlingsområden som omfattar 6 % av befolkningen kan utses. Den svenska regionalpolitiken kan därmed bedrivas i princip oförändrad vad gäller den totala geografiska omfattningen.
Kommissionens beslut innebär att det nya gleshetskriteriet inte fullt ut jämställs med EU:s nuvarande kriterium, (låg BNP/capita mätt i köpkraft), för att utse de högst prioriterande nationella stödområdena. Det innebär att det föreligger en skillnad mellan kommissionens inställning beträffande tillämpningen av gleshetskriteriema för de nationella stöden och vad gäller beträffande stöd från strukturfondema.
Efter kommissionens beslut att införa det nya gleshetskriteriet på 12,5 invånare per kvadratkilometer, har även ESA infört ett likalydande kriterium i sina statsstödsregler.
Förutom införandet av gleshetskriteriet har kommissionen även beslutat, under vissa förutsättningar, godkänna förekomsten av driftstöd i form av transportstöd. I överläggningarna med kommissionen har framkommit att också nedsatta sociala avgifter kan godkännas om de uppfyller samma villkor som gäller för transportstöd.
Efter ett medlemskap får Sverige en övergångsperiod på två år för att genomföra känsliga justeringar i stöd. Bl.a. kommer transportstödet att avecklas i delar av Köpparbergs- och Vännlandslän.
Vidare krävs bl.a. att driftstöd till speciella branscher, t.ex. vissa delar av bilindustrin, måste förhandsarunälas för att förenligheten med EU:s regler skall kunna fastställas, och att en årlig rapport om stödens hantering skall inlämnas till kommissionen.
Resultatet av överläggningarna med kommissionen avses att dokumenteras i en kommande skriftväxling.
Flera länsstyrelser och Glesbygdsmyndigheten understryker vikten av att nuvarande regionalpolitik skall kunna bedrivas även i fortsättningen.
Sammanfatmingsvis är det således även genom kommissionens beslut fastlagt att en låg befolkningstäthet, som poängteras i den gemensamma deklarationen fogad till EES—avtalet, nu tillmäts status som ett kriterium för att utse stödområden. Vidare accepteras, under vissa förutsättningar. förekomsten av driftstöd. Mot bakgrund av bl.a. skillnaden mellan tillämpningen av gleshetskriteriema för nationeut stöd och för struktur- stöd kan det dock inte uteslutas att det kan bli nödvändigt med vissa ytterligare modifieringar av företagsstöden.
370
25 Närings— och energipolitiska frågor
Regeringens bedömning: Det är väsentligt för Sverige att som medlem kunna vara med och påverka den framtida inriktningen av EU:s näringspolitik. Den relativa osäkerhet som karaktäriserar EES—avtalet riskerar att motverka investeringar och därmed försämra utsikterna till förnyelse och tillväxt i näringslivet.
Närmandet mellan de västeuropeiska länderna öppnar nya möjligheter och ökar samtidigt kraven på förnyelse och utveckling i näringslivet. Unionsfördraget och förverkligandet av de fyra friheterna bereder vägen för snabbare strukturomvandling. Gemensamma ansträngningar görs för att stärka infrastrukturen, främja små företag samt underlätta framsteg genom teknisk forskning och utveckling.
EG:s näringspolitik syftar i allt högre grad till att motverka en snedvridning av konkurrensen, även om det förekommer program för sektorer med svåra omställningsproblem. Stöd till branscher minskar dock till förmån för åtgärder som kan stärka konkurrens- kraften generellt. Denna utveckling ligger väl i linje med det svenska samhällets intressen.
EG har ingen gemensam energipolitik men vissa enhetliga rättsregler finns på energiområdet. Den svenska energipolitiken och det svenska energisystemet passar väl in i gemenskapens energi- struktur. Utvecklingen på energiområdet inom gemenskapen ligger väl i linje med svenska intressen, inte minst när det gäller marknaderna för el och naturgas.
I detta avsnitt behandlas närings— och energipolitiska frågor. Avsnittet inleds med en beskrivning av de allmänna förutsättningama för närings- politiken i integrationsprocessen, varpå behandlas kol— och stålfrågor och vissa andra branschfrågor samt småföretagsfrågor. Avsnittet avslutas med de energipolitiska frågorna. Industrirelaterade konkurrens— och forskningsfrågor behandlas i särskilda avsnitt (13 resp. 15).
25.1 De allmänna förutsättningama för näringspolitiken 25.1.1 EG:s näringspolitik
Det fördjupade ekonomiska samarbetet mellan de västeuropeiska länderna förändrar förutsättningama för näringslivet och näringspolitiken. Det banar väg för nya affärsmöjligheter och öppnar nya perspektiv för utbildning och arbetsliv. Kraven på omställning skärps, särskilt inom de omfattande delar av samhällsekonomin som tidigare varit skyddade från internationell konkurrens.
Rornfördraget och den inre marknaden har haft ett övergripande
Prop. 1994/95:19
371
näringspolitiskt syfte, nämligen att främja strukturomvandling och tillväxt genom att underlätta rörlighet mellan länder av varor, tjänster och produktionsfaktorer och genom att skapa sunda konkurrensförhållanden. Det är emellertid först med Maastrichtfördraget som näringspolitiken stadfästs som en angelägenhet för gemenskapen. I artikel 130 i Romför- draget sägs att gemenskapen och medlemsstaterna skall säkerställa att det finns nödvändiga förutsättningar för gemenskapsindustrins konkurrensför- maga.
25.1.2 Instrumenten
För att uppnå Romfördragets syfte skall man påskynda strukturom- vandlingen, skapa ett gott näringslivsklimat (i synnerhet när det gäller utvecklingsmöjlighetema för små företag) och främja förnyelse samt teknisk forskning och utveckling. Rådet kan, efter samråd med parlamen— tet och Ekonomiska och sociala kommittén, fatta beslut om insatser för att stödja åtgärder i medlemsländerna som syftar till att uppnå dessa mål. Ätgärdema får dock inte leda till att konkurrensen snedvrids.
Ett viktigt instrtnnent i gemenskapens näringspolitik är att fastställa normer och riktlinjer (t.ex. tekniska föreskrifter, standardisering och offentlig upphandling) för att säkerställa sunda konkurrensförhållanden. Dessutom förekommer direkta åtgärder på gemenskapsplanet, i första hand när en övergripande ansats är effektivare än en nationell, t.ex. i fråga om större FoU—projekt eller infrasmtkmrinvesteringar. En viktig uppgift är att främja teknisk forskning och utveckling. År 1990 antogs ett tredje ramprogram för perioden 1990—1994 med bl.a. stora satsningar på informationsteknologi. EG:s fjärde ramprogram, som nu har beslutats och som berälmas starta 1994/1995, har ett markerat industristrategiskt innehåll.
Ett annat viktigt instrument är strukturfondema vars främsta syfte är att verka för ekonomisk och social utjänming mellan olika regioner. Trots att EG:s näringspolitik i princip skall vara branschövergripande har speciella gemenskapsprogram utarbetats för vissa branscher. Det gäller bl.a. sektorer med svåra omstållningsproblem, t.ex. stålindustri, varv och textilindustri. Dessutom har gemenskapen utpekat vissa områden som anses ha en speciellt stor betydelse för det europeiska näringslivets utveckling, t.ex. telekommunikationer, informationsteknologi, flygindu- stri och havsteknisk industri. År 1991 lade kommissionen fram strategis- ka riktlinjer för informationsteknologi, bioteknik, varv samt tekoindustri och år 1992 följde riktlinjer för bilindustrin.
25.1.3 Medlemskap eller EES
Huvuddelen av den inre marknadens regelverk liksom samarbetet på FoU—området ingår i EES—avtalet. Det innebär att Sverige redan i dag är del av en västeuropeisk marknad med, i princip, fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
EES—avtalet ger likväl inte full delaktighet i den inre marknaden. Detta
Prop. 1994/95:19
372
har närmare behandlats i avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital (11). Till de viktigaste skillnaderna som talar för medlemskapet hör gränskontrollerna (vilka försvinner vid medlemskap men bibehålls i EES med därav följande kostnader och tidsförluster), medbestämmandet som tillkommer vid medlemskapet samt EES-avtalets relativa instabilitet.
Dessa nackdelar med EES—avtalet får störst betydelse för långsiktiga beslut, t.ex. vid genomförandet av direktinvesteringar genom vilka företag etablerar en varaktig kontroll över verksamhet i andra länder. De utredningar om de samhällsekonomiska konsekvenserna av EES—avtalet jämfört med medlemskap i EU som gjorts i Danmark, Finland och Sverige, har följaktligen betonat etfektema på investeringarna. Alla verksamheter påverkas dock inte i lika hög grad. Utländska investeringar i Sverige som motiveras av närvaro på den lokala marknaden påverkas t.ex. knappast i någon större utsträckning.
För investeringar inom branscher med snabb teknisk utveckling där utformningen av nya standarder är särskilt väsentlig och produktionsstrukturen präglas av stark integration mellan enheter belägna i skilda länder, kan Sverige dock framstå som ett väsentligt sämre investeringsland under EES—avtalet än vid medlemskap. Detta innebär bl.a. att Sverige får fortsatt svårt att attrahera amerikanska och japanska företag, vilka tenderar att lokalisera enheter endast i ett fåtal europeiska länder och under det senaste decenniet förlagt nära nog all produktion i Västeuropa till EU—länderna. Också för svenska företag inom sådan verksamhet kan EES—avtalet framstå som otillräckligt, vilket kan bidra till att högförädlande produktion, forskning och utveckling samt huvudkontorsfunktioner i högre utsträckning flyttas från Sverige.
Vilka konsekvenserna blir beror emellertid även av de förhållanden som i övrigt råder i Sverige och EU, t.ex. vad gäller infrastmktur, tillgång på utbildad arbetskraft och makroekonomisk stabilitet. I det sistnämnda avseendet är planerna på att bilda en monetär union av särskilt intresse. Avskaffandet av valutatransaktioner mellan medlemsländerna och bättre möjligheter för sparande och investeringar att ”finna varandra” inom EU som helhet skulle medföra stora samhällsekonorrriska vinster. Med en gemensam centralbank som för en trovärdig penningpolitik skulle den ekonomiska stabiliteten öka och realräntorna kunna sjunka. Å andra sidan föreligger i dag osäkerhet när det gäller genomförandet av en monetär union. Ett fungerande valuta- område som omfattar stora delar av EU förutsätter ökad pris— och löneflexibilitet, större rörlighet på arbetsmarknaden och effektivare mekanismer för att parera chocker vilka drabbar medlemsländerna olika. Det är sålunda osannolikt att en gemensam valuta kan införas under den närmaste tiden. Hur Sveriges närmande till EU påverkar näringslivet måste därför bedömas utifrån andra aspekter än de som är förknippade med en monetär union.
Prop. 1994/95: 19
373
25.2 Sverige och Europa
Den svenska näringslivsstrukturen har sedan ett par decennier genomgått en utveckling som är oroväckande i flera hänseenden. Medan den offentliga sektorn blivit större än i något armat land har den konkurrensutsatta delen av ekonomin krympt till som lägst mellan 20 och 25% i början av 1990—talet. Samtidigt har industrin orienterats i riktning mot storskalighet och mogna branscher. En hög forskningsintensitet har resulterat i förbättringar på existerande produktområden men gett upphov till få nya företag och produkter. Den råvarubaserade och kapitalintensiva industrin har kunnat försvara sin ställning efter upprepade devalveringar medan verkstadsindustrins export mellan åren 1970 och 1990 förlorade mer än 25 % av sina marknadsandelar jämfört med övriga OECD—länder. Dessa förhållanden gör det nu svårare att finna en lösning på ekonomins akuta problem.
Västeuropa som helhet erfar problem som liknar Sveriges vad gäller långsam strukturomvandling, svårigheter att konkurrera inom högteknologiska branscher med USA och Japan samt en koncentration av ekonomisk verksamhet inom produktområden som växer långsamt i världsekonomin. Dessa omständigheter har i hög grad bidragit tilll hög arbetslöshet och svaga offentliga finanser. Genom att bereda vägen för ökad konkurrens och bättre utnyttjande av skalfördelar skapar integrationsprocessen nya förutsättningar för Västeuropa att komma till rätta med problemen. En ekonomisk expansion inom de huvudsakliga exportmarlmaderna är av stor betydelse för utvecklingen av det svenska näringslivet. Sveriges utrikeshandel sker till tre fjärdedelar med EES—ländema och svenska industriföretag har under det senaste decenniet expanderat kraftigt i EU inför bildandet av den inre marknaden.
Utfallet av integrationsprocessen i Västeuropa påverkar också Sverige indirekt genom dess effekter på andra regioner. Bland europeiska aktörer kan t.ex. endast EU bidra till att handelskonfiikten mellan Japan och USA biläggs utan negativa återverkningar på det multilaterala handelssystemet. För de tidigare planekonorrriema i Östeuropa kommer utsiktema av ett framgångsrikt inlemmande i den övriga världsekonomin att starkt påverkas av Västeuropas tillväxt och handelspolitik. Utvecklingen i t.ex. Polen, Baltikum och S:t Petersburgsområdet påverkar i Sin tur det ekonomiska klimatet i Nordeuropa som helhet. Genom sådana indirekta effekter liksom Västeuropas direkta dominans i Sveriges ekonomiska relationer med omvärlden blir förutsättningama för näringspolitiken i vårt land ofrånkomligen förknippade med de beslut som fattas och den utveckling som äger rum i EU.
Industripolitik i den meningen att statsmakterna eller EU—organen skulle söka styra den industriella utvecklingen genom specifika ingrepp är knappast längre aktuell inom gemenskapen. Den gemensamma konkurrenspolitiken är tvärtemot inriktad på att avskaffa statligt branschstöd. Programmen för industriell FoU ges en generell inriktning. Den politik som avser att stödja småföretagens utveckling i Europa är ej heller branschinriktad. På några områden finns emellertid industripolitiska program, som behandlas kortfattat i den följande. Med
Prop. 1994/95:19
374
hänsyn till dess särskilda betydelse läggs tyngdpunkten i framställningen på bilindustrin. På ett område, kol och stål, finns sedan gammalt ett branschspecifikt regelverk.
25.3 Kol— och stålfrågor
25.3.1 Avtalen och institutionerna
Europeiska kol— och stålgemenskapen (EKSG) tillkom genom det s.k. Parisfördraget år 1951 ' och var den första av de europeiska gemenskaperna. Politiskt var målsättningen med fördraget att omöjliggöra ett framtida krig i Västeuropa genom att sammanföra delar av rusmingsindustrin (kol— och stålindustriema) under en gemensam överstatlig myndighet, Höga Myndigheten, dvs. föregångaren till EG—kommissionen. Varumässigt omfattar fördraget järnmalm, kol, vissa stålprodukter samt vissa andra råvaror och halvfabrikat för framställning av stål.
För att uppnå den politiska målsättningen syftar EKSG till en gemensam industripolitik inom kol- och stålområdet. Fördraget innehåller detaljerade bestämmelser för detta område. Vid medlemskap i EU blir Sverige anslutet också till detta fördrag på samma sätt som nytillkommande EG—medlemmar blivit under 1970— och 80-talen.
De viktigaste av EKSG:s institutioner — rådet, kommissionen, domstolen och parlamentet — är sedan år 1967 gemensamma för de tre europeiska gemenskaperna. Därutöver har EKSG en rådgivande kommitté, som är knuten till konunissionen och som består av representanter för producenter, arbetstagare, handlare och förbrukare inom kol— och stålområdet. Kommittén skall höras när så föreskrivs i fördraget eller närhelst kommissionen finner det lämpligt, t.ex. vid beslut av betydelse för industrin.
Vissa av EKSG:s bestämmelser torde i dag vara obsoleta. Bl.a. har kommissionen förklarat att produktionskvoter är teoretiskt tänkbara, men att de bedöms som oförenliga med den inre marknaden. Kommissionen har dock enligt fördraget långtgående överstatliga befogenheter att ingripa i t.ex. marknadsförhållanden och kan fatta för alla parter juridiskt bindande beslut om t.ex. priser, rationaliseringar och produktionskvoter.
När kommissionen under 1980—talets första hälft fattade beslut om betydande kapacitetsnedskärningar låg ansvaret för genomförandet på de enskilda medlentsländema. Vid den nya krisen inom EU:s stålindustri åren 1992—94 har stålindustrin uppmanats att själv ta ansvar för processen. Konkurrens— och statsstödsregler skall respekteras. Komrrrissionen har dock betonat vikten av en aktiv dialog mellan de olika aktörerna, inklusive kommissionen, som genom utredningar och annat varit pådrivande.
Parisfördragets bestämmelser om kontroll över prismekanismen syftar till att skapa en marknad med jämn och stadig avsättning av produktionen. en stabil prisnivå och normala förränmingsmöjligheter. Reglerna innebär emellertid inte att företagen fråntas sina grundläggande friheter att själva bestämma sina priser.
Prop. 1994/95: 19
375
Prisreglema gäller för ett stort antal jäm— och stålprodukter, men inte för kol, koks eller malm. De mer förädlade produkterna såsom vissa valsade stålprodukter, smidda produkter, dragen tråd, rör och rördelar faller under Romfördraget.
25.3.2 Konsekvenser av medlemskap
Av de områden som ingår i EKSG är stålsektom av störst betydelse för svensk del. Stålindustrin i Sverige sysselsatte år 1993 ca 21 000 personer och producerade sammanlagt ca 4,6 miljoner ton råstål, vilket torde ge Sverige en plats bland världens 25 största producentländer. Exporten år 1993 uppgick till ett värde av 20,4 miljarder kronor. lrnporten för samma år var 9,2 miljoner honor.
Någon utvirming av kol pågår inte i Sverige. Det finns inte heller några kända fyndigheter av ekonomiskt värde som bedöms kunna utvinnas i framtiden. Vi är helt beroende av import av denna strategiska råvara, vilket i sig ställer krav på bevakning av marknaden i syfte att undvika bristsituationer eller andra marknadsstörningar. Den totala importen år 1993 av kol— och koksprodukter uppgick till närmare 1,5 miljarder kronor varav huvuddelen importerades från Australien, Polen och Ryssland.
Sverige är självförsörjande i fråga om järnmalm och exporterar huvuddelen av produktionen. Landets enda kvarvarande jämmalms- producent, LKAB, exporterade under år 1993 malmprodukter till ett sammanlagt värde av ca 3,3 miljarder kronor. Huvuddelen av exporten går till EU—länder.
Sverige slöt år 1972 avtal om frihandel med såväl EEG som EKSG. I och med avtalet med EKSG åtog sig Sverige att tillämpa EKSG:s pris— och marknadsregler för järn och stål. EKSG:s bestämmelser om produktion, investeringar, finansiellt stöd och forskning. socialpolitik m.m. ingick inte i frihandelsavtalet mellan Sverige och EKSG och har inte heller medtagits i EES—avtalet. Parisfördragets giltighetstid är begränsad till femtio år efter ikraftträdandet och går ut år 2002.
En grundregel i frihandelsavtalet med EKSG, som går tillbaka på amerikanska förebilder, är att lika villkor skall tillämpas vid jämförbara transaktioner, dvs. att diskriminering mellan köpare är förbjuden. Grundregeln följs upp av regler om prissättningsmetoder och om offentliggörande av företagens priser på jäm— och stålprodukter samt fraktpriser. I princip är endast två prissättningsmetoder tillåtrta, nämligen antingen försäljning till eget listpris som noteras vid särskild frakt- baspunkt eller försäljning till pris som anpassats nedåt till konkurrents listpris (inklusive fraktkostnad), s.k. alinjering.
En stålproducent får endast välja en baspunkt för en viss produkt, men är oförhindrad att välja skilda baspunkter för olika produkter. Frakt skall sedan utgå med baspunkten som utgångspunkt. De angivna priserna får i princip varken överskridas eller underskridas utom vid alinjering, som ger producenterna möjlighet att anpassa priser till lägre offerter, nämligen dels sådana som gäller vid andra basorter inom gemenskapen,
Prop. 1994/95: 19
376
dels sådana som lämnas av säljare i tredje land. Vid sådan alinjering får dock inte konkurrents pris på leveransorten underslcridas.
För att säkerställa genomförandet av Sveriges förpliktelser enligt frihandelsavtalet vad gäller bestämmelser om priser på järn— och stålvaror och om transportpriser har antagits en särskild lag, nämligen lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA—lagen). Till lagen finns en anslutande CECA—kungörelse (1973z720). I CECA—lagen ges ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela tillämpnings- föreskrifter till frihandelsavtalets bestämmelser'om priser på jäm— och stålvaror och om nansportpriser. Enligt CECA—kungörelsen meddelas sådana föreskrifter av Kommerskollegium. Vidare åläggs genom CECA—lagen enskilda näringsidkare en skyldighet att lämna de uppgifter som behövs för övervakningen av reglernas efterlevnad till nryndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är enligt CECA—kungörelsen Kommerskollegium. Slutligen innehåller lagen ett antal bestämmelser av processuell karaktär om vite, påföljder, åtal, fullföljd av talan osv.
Vid ett medlemskap gäller Parisfördragets bestärmnelser direkt här i landet. EG—kommissionen handhar övervakningen av regelverkets efterlevnad. I Parisfördraget finns bestämmelser som ger kommissionen rätt att inhämta de upplysningar som kan behövas från enskilda närings- idkare och att göra nödvändiga kontrollundersökningar. Konnnissionen har beslutat om vissa bindande tillämpningsföreskrifter till fördraget. Kommissionen har enligt dessa föreskrifter befogenheter att ta del av böcker och andra affärshandlingar, att ta kopior av eller göra utdrag ur dessa, att begära muntliga förklaringar på platsen och att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel. Kommissionen har också befogenhet att besluta om böter och viten.
CECA—lagen bör med hänsyn 'till det anförda upphävas vid ett medlemskap. Förslag härom framläggs i denna proposition (se avsnitt 44.3). '
internationella beroende och stora expan. Medlemskapet torde" inte innebära några särskilda omställningsproblem. Genom främst frihandel- savtalet med EKSG men också EES—avtalet är Sverige i hög grad redan integrerat i EKSG—samarbetet. Svensk stålindustri har redan gått igenom huvuddelen av det struktureringsarbete som nu åter pågår inom EU- och '— ett svenskt EU—medlemskap borde därför inte innebära några ytterligare förändringar i detta hänseende. Svenska stålföretag är i dag i många fall typiska s.k. nischföretag och är ofta världsledande. Produktiviteten har förbättrats under de senaste åren och flertalet företag väntar vinster för år 1994.
En viss årlig avgift, som för år 1994 uppgår till 0,23 % och år 1995 till 0,21 % av produktionsvärdet, skall betalas av företagen till olika EKSG—fonder. En gradvis sänkning av avgiften förutses och den skall upphöra helt år 1999. Svenska staten skall dessutom under åren 1995 och 1996 bidra till EKSG:s fonder med totalt ca 150 miljoner kronor.
Ett svenskt medlemskap skulle gynna svensk stålindustri med dess
Prop. 1994/95: 19
25.4 Övriga branschfrågor
Omfattande stöd till varven har getts i vissa EU—länder. Vilkoren för stöd till varvsindustrin fastställs inom EU genom direktiv från kommissionen, varav det sjunde varvsdirektivet för närvarande gäller. Varvspolitiken har inriktats på att successivt skära ned stödet till branschen, men samtidigt ge varven i EU en rimlig chans att konkurrera med utomeuropeiska varv och genomföra en strukturomvandling i socialt acceptabla former. Taket för det produktionsstöd som skall gälla inom unionen, vilket årligen fastställs av kommissionen, har sänkts från 26% år 1989 till för närvarande 996 av kontraktsvärdet. Detta avser stöd såväl till producenter som beställare och faställs utifrån en jämförelse mellan produktions- kostnaderna i de effektivaste EU—varven och de priser som deras viktigaste konkurrenter tar ut. Den fortsatta varvspolitiken kommer sannolikt innebära en ytterligare minskning av varvsstödet.
Rådet behandlade i april 1994 kommissionens meddelande från december 1993 om textil— och konfektionsindustrin. Enligt rådet har GATT skapat nya villkor för den internationella handeln. Textil— och konfektionsindustrins ansträngningar att klara dessa utmaningar måste därför stödjas av EU och av medlemsländema. På EU—nivå skall detta göras inom den horisontella industripolitiken och inte som sektorstöd. Det är således fråga om användning av strukturfondema, deltagande av mindre företag i FoU—program, kontroll av tillämpningen av Uruguay- rundans resultat, insamling av statistik över internationella handeln och förbättrad tillgång till tredjelandsmarknadema.
Bilindustrin är en av de största enskilda industribranscherna i Europa. Sysselsättningen inom bilindustrin och dess underleverantörer uppgår i EU till ca 1,8 miljoner anställda, varav ungefär en miljon arbetar i de biltillverkande företagen. Ytterligare 1,8 miljoner anställda är sysselsatta inom distribution och reparationsverksamhet. Bilindustrin bidrar med 2 % av EU:s BNP. Värdet av den totala produktionen i bilindustrin och dess underleverantörer uppgick år 1992 till 280 miljarder ecu eller drygt 100 miljarder ecu uttryckt i förädlingsvärde, varav 60—65% faller enbart på bilindustrin. I Sverige är bilindustrin relativt sett ännu mer betydelsefull än i EU. Omkring 70 000 anställda är sysselsatta hos bilindustrin och underleverantörerna, vilket motsvarar 8—10% av sysselsättningen irtom tillverkningsindustrin. Huvuddelen av de anställda arbetar i de biltillverkande företagen.
Studier inom EU tyder på att den europeiska bilindustrin konuner att genomgå stora strukturförändringar under resten av 1990—talet. Även om efterfrågan på bilar kommer att stiga, kommer det troligen att finnas kvar en överkapacitet i biltillverkningen. Su'ukturförändringar kommer sannolikt också att ske genom samarbeten och fusioner mellan de europeiska biltillverkarna, eftersom marknaden i dag är allt för upp- slittrad med 80 konkurrerande bilmärken. År 1999 kommer dessutom marknaden i EU att släppas helt fri för japansk bilimport.
De förändrade förutsätmingama för bilindustrin har medfört att EU under de senaste åren har visat denna ett ökat intresse. EG—kommissionen analyserade år 1992 branschens situation och lämnade
Prop. 1994/95:19
378
förslag till åtgärder, vilket senare har behandlats av rådet och parlamentet. I februari 1994 betonade kommissionen att det i första hand är bilindustrins eget ansvar att värna om konkurrenskraften. Bilföretagens och underleverantörernas ställning kan emellertid stärkas genom att de drar nytta av unionens ekonomiska resurser för generella program och övriga åtgärder. Härmed avses EG:s strukturfonder för arbetskraftens anpassning till nya produktionssystem och industriell omställning, unionens forskningsprogram, åtgärder för en förbättrad funktion av den inre marknaden och elirninerande av handelshinder på marknader med goda tillväxtmöjligheter. Utvecklingen går därmed mot betoning av allmänna program snarare än specifika stödinsatser.
Av smtkzurfondema är främst målområde 4 väsentligt för bilindustrin och underleverantörerna. Insatserna inom målområde 4 skall underlätta omställningen för anställda som berörs av stukturförändringar inom industrin och av att nya produktionssystem införs.
Det finns inget särskilt forskningsprogram för bilindustrin. Vissa av programmen torde dock vara av speciellt intresse för bilindustrin och dess underleverantörer. Inom det fjärde ramprogrammet bör enligt kommissionen bilindustrin kunna få avsevärt stöd inom ramprogrammen för informationsteknologi, industriell tillverknings— och materialteknologi, effektiv energiteknik, miljö- och transportforskning. EES—avtalet möjliggör i regel för de svenska företagen att delta i EG:s forskningsprogram, men ett medlemskap förstärker Sveriges möjligheter att påverka omfattningen, inriktningen och utfommingen av dessa program. '
Arbetet med den inre marknaden innebär olika åtgärder för att denna skall fungera väl. Av särskilt intresse för bilindusn'in är de överväganden SOm sker inom EU rörande de selektiva och exklusiva distributionssystem som tillämpas i branschen. Dessa system är konkurrensbegränsande, men är tillåma enligt s.k. gruppundantag som gäller till 1 juli 1995. I denna fråga pågår för närvarande en diskussion mellan kommissionärerna för industripolitiken resp. konkurrensfrågor. På skatteområdet sker ett arbete som avses leda till en harmonisering av bl.a. fordonsskatten och inregistreringsskatter eller liknande avgifter. Inom EU finns ett ramdirektiv om typgodkännandesystem för bilars säkerhet som är bindande fr.o.m. år 1996. Inom ramen för detta direktiv förbereds förslag om testprocedurer för krocksäkerhet, tekniska krav på bilbälten, m.m. På miljöområdet bedrivs även ett arbete som direkt påverkar förutsättningama för bilindustrin. Bl.a. förbereds förslag om bilavgaser.
När det gäller EG:s externa handelsrelationer är den japanska importbegränsningen av speciellt intresse för bilindustrin. År 1999 konuner den europeiska marknaden att öppnas helt för bilirnport, men fram till denna avveckling sker det årliga förhandlingar mellan kommissionen och Japan för att bestämma det antal bilar som får importeras varje år från Japan.
EG—komrnissionens meddelanden och industrirninistrarnas beslut rörande dessa kan inte ses som att EG har tillskapat ett branschprograrn för bilindustrin.
Det finns likväl inom kommissionen, parlamentet och bland
Prop. 1994/95: 19
379
medlemsländerna en spärming i ambitionen. Vissa krafter synes vilja Prop. 1994/95:19 vrida politiken på detta område i en något mer selektiv inriktning för att skapa ett branschprogram för bilar och få till stånd en mer intensiv och strukturerad dialog med samtliga biltillverkare för att skapa en långsiktig strategi. Ett medlemskap möjliggör för Sverige att påverka den avvägning som kommer att göras i framtiden i dessa frågor, vilket får betydelse för de svenska företagens konkurrensförutsättningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang blir den utveckling som kommer att ske för eventuellt statsstöd till bilindustrin. Sedan år 1989 finns det riktlinjer som innebär en restriktiv hållning till nationella stödåtgärder i bilindustrin. Det är viktigt för Sverige att kunna påverka eventuella förändringar av dessa riktlinjer, så att den svenska verksamheten inte får en konkurrensnackdel.
25.5 Småföretagsfrågor
Av alla företag inom den europeiska unionen är 99,9% små och medelstora. Dessa definieras enligt Eurostat som företag med mindre än 500 anställda. Totalt uppgår de till ungefär 15,7 miljoner. I Sverige finns ungefär 420 000 företag med mindre än 200 anställda vilket utgör 99,8 % av alla företag. Små och medelstora företag spelar en avgörande roll i den europeiska ekonomin för skapandet av sysselsättning och för tillväxt.
År 1986 beslöt rådet om ett program som syftar till att förbättra framför allt små och medelstora företags allmänna förutsättningar och om åtgärder för att främja företagsutveckling. EG:s åtgärder är avsedda att vara ett nationsövergripande komplement till de nationella programmen på småföretagsområdet. Detta program har utvidgats i två omgångar genom rådsbeslut i juli 1989 och i juni 1993. Det sistnämnda programmet omfattar perioden fr.o.m. den 1 juli 1993 t.o.m. den 31 december 1994 och innebär ett fullföljande och en förstärkning av. det förutvarande programmet. Det lägger stor vikt vid att förbättra de administrativa, juridiska och ekonomiska förutsättningama för de små och medelstora företagen och i övrigt bevaka att dessa företags intressen tas till vara inom gemenskapens olika insatser. Vidare innehåller programmet åtgärder för att ge företagen bättre tillgång till information, åtgärder för att främja företagssamarbete över nationsgrä'nsema samt andra åtgärder för att stimulera och överblicka den anpassning som krävs av företagen för att anpassa sig till förändringar som skapas av den inre marknaden. För programmet har avsatts totalt 112,2 miljoner ecu.
Kommissionen har år 1994 tagit initiativ till ett integrerat program för små och medelstora företag, som även innehåller åtgärder för en förenklad lagstiftning och minskade administrativa bördor på sådana företag. Initiativet välkomnades vid industriministrarnas och Europeiska rådets möten i juni 1994 och kommissionens uppläggning av programmet diskuteras nu i olika kommittér och arbetsgrupper.
Sverige deltar tillsammans med de andra EES—EFTA—ländema i vissa delar av EG:s småföretagsprogram sedan början av 1990—talet. Detta gäller bl.a. Euro—Info Centre Project (EIC) samt Business Cooperation
380
network (BC—net). I BIC—nätverket deltar Sverige genom att ett s.k. Euro Info Correspondence Center (EICC) etablerades på Närings— och telmikutvecklingsverket (NUTEK) i februari 1993. EICC har i Sverige ett regionalt nätverk med 14 olika regionala organ.
EES—avtalet innebär att Sverige deltar i och finansierar småföretagsprogramrnet på likartade villkor som för medlemsländerna. Det innebär konkret att Sverige utvidgar sin medverkan och sitt inflytande på projekmivå samt deltar i samma utsträckning och på samma villkor som medlemsländerna i alla nya projekt inom ramen för småföretagsprogrammet. EES/EFTA—länderna har vidare hos kommissionen begärt att få respektive lands EICC utsedda till EIC, vilket medför bl.a. en högre servicenivå samt ev. vissa finansiella bidrag från kommissionen. Ett positivt svar har erhållits. I ett nästa steg har EES/EFTA—länderna begärt att få motsvarande antal nationella EIC som imedlemsländerna.
Sverige kommer för verksamhetsåret 1994 att totalt betala 10 miljoner kronor för medverkan i programmet. I och med EES—avtalet deltar Sverige i Styrkommittén för småföretagsprogrammet, men utan formell rösträtt.
Ett medlemskap i den europeiska unionen innebär inte att det svenska regelverket på området eller småföretagspolitiken i övrigt måste anpassas. En rad riktlinjer har utfärdats inom ramen för företagspolitiken. Dessa har inte heller föranlett någon särskild åtgärd från svensk sida. Medlemskapet innebär dock att Sverige förbättrar sina möjligheter att ytterligare integreras i småföretagsprogrammet och att påverka dess inrikming. Det kan också bli fråga om att utvidga redan existerande projekt för de nya medlemsländernas räkning.
Från svensk sida avser man att tillsammans med Norge och Finland anmäla sitt intresse till kommissionen att arrangera ett s.k. Europartenariat i Luleå i juni 1996. Europartenariat är ett instrument som syftar till att främja regionalutveckling genom att noggrant utvalda små och medelstora företag från en region möter andra europeiska företag för att diskutera olika former av samverkan. Mellan 1 500—2 000 företag deltar normalt, varav 300—400 företag från värdregionen. Ett svenskt värdskap förutsätter medlemskap i unionen. Arrangörskosmadema beräknas preliminärt till 25 miljoner kronor. Kommissionen bidrar med två tredjedelar av kostnaderna för arrangemanget.
De delar av EG:s regelverk som berör industripolitiken ingår väsentligen i EES—avtalet. Under medlemskapsförhandlingama kunde det industripolitiska avsnittet antecknas som oproblematiskt. Inga undantag eller övergångsarrangemang ansågs erforderliga för svensk del.
Bland rernissorganen är det endast ett mindre antal som har valt att uttryckligen yttra sig över industriavsnittet. Samtliga förordar ett EU—medlemskap och de har i inget fall något att erinra mot förhandlingsresultatet på det industripolitiska området. Industriförbundet betonar den sammanlagda positiva effekten av ett EU—medlemskap för Sverige och svenskt näringsliv. De fasta relationer som åstadkommes mellan Sverige och EU förbättrar enligt förbundet på ett varaktigt sätt en av de väsentligaste förutsättningama för ett gott investeringsklimat i
Prop. 1994/95: 19
381
Sverige. Även Svenska Bankföreningen menar att ett EU—medlemskap Prop. 1994/95:19 kommer att vara av stor betydelse för den svenska industrins utveckling. Både utländska och svenska företag kommer att i högre utsträckning lokalisera investeringarna till Sverige. Dessutom bedömer föreningen att investeringarna blir av mer tillväxtbefrämjande karaktär. Köpmannaförbundet anser att ett svenskt medlemskap innebär att fokuseringen på småföretagens situation ytterligare kan stärkas. De branschinriktade organ som har kommenterat industrifrågoma, bl.a. Skogsindustrierna, Sveriges Verkstadsindustrier, Sveriges Livsmedelsindustnförbund och Jernkontoret, har belyst speciella företeelser inom de egna sektorerna och flera har lyft fram vikten av konkurrenskraftiga grundförutsättningar. Några har också pekat på behovet av organisation och beslutsprocesser på svensk sida som tillförsäkrar resp. branschs företrädare direkt medverkan i EU—arbetet.
25.6 Energipolitiska frågor 25.6.1 Utvecklingen inom EU
Energifrågor angavs inte är 1957 i Romfördraget som ett område för särskild gemensam politik men vissa inslag av energipolitisk betydelse fanns med i den allmänna fördragsbilden. De grundläggande gemensamma intressena på energiområdet tillgodosågs när Romfördraget slöts, dels genom Euratom som skapades samma år, dels genom den redan år 1951 upprättade Europeiska kol— och stålgemenskapen (EKSG). Utnyttjandet av olje— och naturgastillgångar i medlemsländerna ansågs liksom elförsörjningen generellt vara de berörda ländernas nationella angelägenheter. EKSG har behandlats i det föregående. För Euratom hänvisas särskilt till avsnitt 21.
Redan före oljekrisen i början av 1970—talet började man inom EG att vidta vissa gemensamma åtgärder för att minska effekterna av eventuella avbrott i oljeförsörjningen bland medlemsländema. Bl.a. beslutades år 1968 att medlemsländerna skall beredskapslagra oljeprodukter för en viss tids förbrukning. EG fastställde senare också vissa gemensamma långsiktiga mål för energiutnyttjandet som skulle innebära ett minskat oljeberoende för gemenskapens medlemmar, liksom ett antal regler och rekommendationer avseende energisparande m.m.
Under 1980—talet uppmärksammades energisektorns betydelse för industrins konkurrenskraft i samband med arbetet att skapa EG:s inre marknad. I en basrapport år 1988 redovisade kommissionen de hinder som fanns för en ökad integration på energiområdet. De väsentligaste hindren fanns inom el— och gassektorema där nationella monopol och omfattande regleringar var vanligt förekommande. Ett undanröjande av dessa hinder skulle möjliggöra ett bättre gemensamt utnyttjande av energiresursema och ge ekonomiska vinster. En ökad integrering av de nationella energirnarknadema ansågs vara av stor vikt för att uppnå jämlika konkurrensvillkor mellan medlemsländernas industrier.
Med utgångspunkt i basrapporten utarbetade kommissionen fiera 382 direktivförslag. År 1990 beslutade rådet om ett direktiv (90/377/EEG)
om pristransparens för industriella slutanvändare av el och gas. Genom direktivet åläggs medlemsländerna att öppet redovisa viss statistik över de priser som konnakteras, i avsikt att minska risken för oskälig prisdiskrirninering mellan industriella kunder. Samma år beslutades även om det s.k. transitdirektivet för el (90/547/EEG), som ger de nätansvariga enheterna i medlemsländema möjligheter att påkalla transitering av elkraft över nationsgränser mot skälig ersättning. År 1991 beslutades om ett likartat direktiv avseende transitering av gas (91/296/EEG).
De nämnda direktiven anges ofta som ett första steg i processen mot en inre marknad för energi. En mer kontroversiell fråga blev kommissionens förslag om fortsatta åtgärder för avreglering av energirnarknadema för el och gas i samband med införandet av den inre marknaden från år 1993. Förslaget innebar avskaffande av exklusiva rättigheter när det gäller produktion, överföring och gränsöverskridande handel med el och gas. En viktig del av förslaget var att införa rätt för alla aktörer att mot skälig ersättning utnyttja befintliga el— och gasnät, s.k. Third Party Access (TPA).
Det ursprungliga förslaget har efterhand omarbetats. Efter Europaparlamentets behandling, med förslag till omfattande ändringar, har kommissionen numera framlagt ett nytt starkt omarbetat förslag som togs upp första gången i EU-rådet i december 1993. Det är för närvarande inte klart när ett beslut kan förväntas. Beslutsprocessen innebär bl.a. att frågan skall behandlas på nytt av Europaparlamentet, men ett direktiv i frågan bedöms knappast kunna träda i kraft före år 1996.
Energianvändningens miljöeffekter, främst koldioxidutsläppens klimatpåverkan, har uppmärksammats alltmer inom EU. Kommissionen har föreslagit ett antal åtgärder för att minska dessa utsläpp, bl.a. en energi/koldioxidskatt på energi. I diskussionen är frågan om dessa åtgärders inverkan på den industriella konkurrenskraften en viktig aspekt och internationellt samordnade åtgärder eftersträvas. År 1991 antogs programmet SAVE (Specr'jic Action for Vigorous Energy ejiciency) som syftar till att genom effektiviseringar minska energianvändningen inom gemenskapen med 20% per producerad BNP—enhet inom fem år. ALTENER—programmet, som skall främja alternativa energislag, har beslutats under år 1993. En fortsättning av det nu gällande forslmings— och utvecklingsprograrnmet på energiområdet, THERMIE, konuner till stor del ske inom det fjärde ramprogrammet för forskning som börjar år 1995.
Det västeuropeiska engagemanget i utvecklingen av länderna inom det tidigare östblocket har i stor utsträckning kanaliserats genom EU. Energisektom anses vara ett viktigt samarbetsområde. EU tog år 1990 initiativ till ett brett alleuropeiskt energisamarbete genom förslaget om en europeisk energistadga (European Energy Charter). Genom stadgan skulle skapas ett politiskt och juridiskt ramverk som ger förutsättningar för ett väsentligt ökat samarbete på kommersiella grunder. En hörnsten i samarbetet avsågs bli ett samarbete mellan Västeuropa och dåvarande Sovjetunionen om utvinningen av Sovjets olje— och naturgasresurser.
Prop. 1994/95: 19
383
Utöver olje— och gasområdet skulle samarbetet även omfatta Prop. 1994/95:19 gemensamma insatser avseende energieffektivisering, miljöförbättringar och kärnkraft.
Energistadgan undertecknades vid ett ministermöte i Haag i december 1991 av ett stort antal västliga och östliga industriländer, bl.a. Sverige. Därefter har förhandlingarna fortsatt om ett avtal där samarbetets legala förutsättningar skall preciseras. Förhandlingarna har starkt försenats, främst på grund av svårigheterna att uppnå enighet i ett antal handels— och investeringsskyddsfrågor, men även den oklara situation som uppstod och ännu råder i f.d. Sovjetunionen. Ett genombrott i förhandlingarna nåddes dock under juni 1994 och ett legalt bindande avtal (Charter Treaty) bedöms nu kunna undertecknas under hösten 1994.
Inför Europeiska rådets möte i Maastricht år 1991 diskuterades att införa energi som ett område för särskild gemensam politik inom EG. Så blev inte fallet utan frågan om ett särskilt energiavsnitt i unionsfördraget sköts upp till den planerade regeringskonferensen år 1996. Genom Maastrichtfördraget ändrades dock Romfördraget bl.a. så att energi numera utgör ett område för åtgärder inom gemenskapens verksamhet (artikel 3). Vidare skall upprättande och utveckling av s.k. transeuropeiska nätverk, avseende bl.a. energiinfrastruktur i form av kraftledningar och naturgasledningar, stimuleras (artikel 3n samt artikel 129b—d). .
Införande av regler som skapar en inre marknad för energi kan underlättas om medlemsländerna först enas kring generella riktlinjer inom energiområdet. Mot den bakgrunden pågår ett arbete inom EU att ta fram ett förslag om gemensamma energipolitiska utgångspunkter.
25.6.2 EES—avtalet och medlemskapsförhandlingarna
Sverige har genom EES—avtalet redan accepterat huvuddelen av de viktigare EG—reglerna inom energiområdet, utom Euratomfördraget och rättsreglerna avseende oljeberedskapsfrågor. Något behov av undantag eller övergångsregler förelåg inte.
Euratomfördraget, som blev den enda viktiga förhandlingsfrågan på energiområdet, behandlas särskilt i avsnitt 21.
. EG:s oljeberedskapssystem lyftes ur EES-förhandlingarna främst därför att EFTA—ländemas krav på inflytande över beslut i berörda EG—organ om beredskapslagrens disposition inte ansågs förenligt med grunderna för EES—avtalet. I samband med Sveriges ansökan om medlemskap i EU bedömdes att dessa principiella svårigheter skulle bortfalla vid ett medlemskap. Under medlemskapsförhandlingama bekräftades denna bedömning och några särbestärnmelser avseende oljeberedskapsfrågoma har inte tagits in i anslutningsavtalet. Liksom samtliga nuvarande EU—länder är Sverige medlem i det internationella energiorganet IEA (International Energy Agency) vilket innebär att vi redan har påtagit oss vissa skyldigheter att beredskapslagra olja. EG-systemet är snarlikt IEA—systemet men vissa anpassningar av vår oljelagring krävs för att helt uppfylla kraven i EG—systemet. Denna fråga behandlas för närvarande av
384
1993 års oljelagringsutredning (N 1993:02).
25.6.3 Konsekvenser av ett EU—medlemskap
Det finns inga väsentliga skillnader mellan målen för den svenska energipolitiken och motsvarande mål inom EU. Sveriges energisystem passar väl in i EU och vi har ett importberoende för energi som ligger nära EU:s genomsnitt.
Ett medlemskap innebär i princip inte några ändrade förutsättningar att driva en självständig nationell politik i fråga om kärnkraftens framtid i Sverige. Handlingsfriheten i denna fråga kan komma att öka genom att vi inom EU får större möjligheter att tillgodose vårt behov av elkraft genom ökad handel med övriga EU—länder.
Med få undantag kan en anpassning till nuvarande EG—regler på energiområdet inte antas innebära mer än marginella ekonomiska effekter i Sverige. Anpassningen till Euratomfördraget innebär dock vissa kostnadsökningar inom kärnkraftsproduktionen. Ett inlemmande i EG:s beredskapssystem för oljeanvändningen kommer, liksom för alla nuvarande EU—medlemmar, att innebära en förstärkning av det skydd mot störningar av oljeförsörjningen som vi redan har genom medlemskapet i IEA. På sikt bör vissa effektiviseringar och kostnadssänkningar vara möjliga genom ett ökat beredskapssamarbete inom EG:s ram.
Som EU—medlem får Sverige ökade möjligheter att delta i det gemensamma arbetet kring energirelaterade miljöfrågor. För att uppnå en effektivare energianvändning och därigenom minska nriljöbelastningen har EG bl.a. antagit programmen SAVE och ALTENER samt bedriver en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet på energiområdet genom THERMIE. Ett medlemskap irmebär att Sverige fullt ut kan delta i och påverka utformningen av dessa verksamheter.
Utgångspunkten för den elmarknadsreforrn som nu beslutats i Sverige har stora likheter med grunderna i kommissionens förslag om en inre marknad för el och gas. Även om den slutliga utformningen av EU:s regler i dag inte är känd så är det sannolikt att de kommer att innebära en efterhand ökande gränsöverskridande handel och ökande konkurrens inom elsektom. Generellt sett har den svenska kraftindustrin arbetat under betydligt friare former än den kontinentala. Genom den elmarknadsreforrn som Sverige nu beslutat mäste svensk kraftindustri anpassa sig till ett hårt konkurrenstchk på en reformerad elmarknad. Det finns därför skäl att anta att vår kraftindustri blir konkurrenskraftig inom EU.
Endast ett fåtal av remissorganen har yttrat sig uttryckligen över energifrågoma.
Närings— och teknikutvecklingsverket (NUTEK) delar den övergripande syn som redovisas i den remitterade promemorian om likheterna mellan den svenska energipolitiken och den inom EG. Detta gäller i synnerhet de elmarknadsreforrner som den svenska riksdagen nu har bestämt om och som förväntas komma inom EG inom en inte alltför avlägsen
25 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Dell.
Prop. 1994/95: 19
385
framtid. Även frågan om att det blir lättare att som medlem fullt ut delta Prop. 1994/95: 19 i de olika forskningsprogrammen inom EG är enligt NUTEK relevant. I sammanhanget påpekar NUTEK att det bör noteras att den svenska energipolitiken på en viktig punkt har ett mål som är annorlunda mot vad som gäller i de flesta övriga länder i Europa, nämligen riksdagens beslut från år 1980 om att kärnkraften skall vara avvecklad senast år 2010.
När det gäller EG:s program för effektivare energianvändning, SAVE (Specific Action for Vzgarous Energy Emciency), konstaterar Boverket att ett av de direktiv som antagits inte återfunnits vare sig under energi— eller miljöavsnittet i den preliminära avtalstexten. Detta gäller direktivet angående begränsning av koldioxidemissioner genom energibesparande åtgärder (76/93/EEG).
Miljöpartiet de Gröna anser att det är uppenbart att medlemskap i Euratom och EG:s framväxande gemensamma energirnarknad gör att Sverige, oberoende av skrivningarna i den gemensamma deklarationen, kommer att förlora den suveräna kontrollen över kärnkraften och därmed såväl över möjligheterna att avveckla den som att stoppa utländskt kärnavfall. Detta bör enligt Miljöpartiet de Gröna vara ett starkt skäl till att rösta nej till EU—medlemskap.
386
26 Utrikes— och säkerhetspolitik Prop. 1994/95:19
Regeringens bedömning: Inget är viktigare för de europeiska staternas säkerhet än att vi tillsammans tar till vara möjligheterna till ett närmare samarbete. Genom de förändringar som har skett under senare år har ett allt vidare samarbete möjliggjorts i Europa. Den europeiska unionen är kärnan och själva motorn i detta samarbete.
Sverige avser att fullt ut delta i den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken inom EU (GUSP), något som underlättas av att vi i hög grad delar EU—ländernas grundläggande värderingar och målsättningar. Respekten för mänskliga rättigheter, främjandet av en demokratisk utveckling i omvärlden och skapandet av en ny freds— och säkerhetsordning på vår kontinent är hörnstenar i denna politik. Det är särskilt viktigt att stabilitet skapas i Central— och Östeuropa samt att dessa länder får gehör för sina strävanden att befästa sin västliga förankring och uppnå ett gradvis närmande till EU med sikte på medlemskap. Deltagande i GUSP ligger väl i linje med den inriktning som har varit vägledande för svensk utrikespolitik under lång tid. Som medlem i EU förstärks våra möjligheter att verka för att våra säkerhetspolitiska intressen i närområdet tillgodoses. Deltagandet i GUSP kan ske med bevarad ' svensk militär alliansfrihet.
De traditionellt höga svenska utrikespolitiska ambitionerna kommer givetvis att vidmakthållas också inom EU och GUSP. Svenska uppfattningar som får gehör i EU—kretsen får en helt annan tyngd i den internationella politiken. Sverige kan då få det inflytande som är nödvändigt för att tillvarata sina intressen i den nya utrikespolitiska miljö som är under framväxt i Europa och övriga världen. Med också ett norskt och finskt EU—medlemskap kan nordiska synpunkter och värderingar få starkt genomslag i EU och därmed i bredare internationella sammanhang. Som aktör utanför EU riskerar Sverige däremot att marginaliseras i utrikespolitiskt hänseende.
Genom ett medlemskap i EU och deltagande i GUSP stärks Sverige i säkerhetspolitiskt hänseende. Med ett starkare nordiskt bidrag till arbetet i GUSP kommer utvecklingen i Östersjöregionen att få ökad uppmärksamhet. I det nära samråd som sker inom GUSP kan Sverige därför redan i ett begynnande skede inta en central roll i EU:s politik i denna region. Vi kan påräkna stöd för insatser som kan förebygga eller förhindra att säkerhetspolitiska lågnivåhot utvecklas i området.
387
De traditionellt goda relationer som Sverige har med länder i tredje världen kommer att utgöra en av utgångspunkterna för agerandet inom GUSP. Sverige kommer att fortsätta att hävda ståndpunkter som tar hänsyn till dessa länders intressen. Härigenom kan vi verka för att svenska synpunkter och erfarenheter tas till vara i det samarbete som EU erbjuder länder i tredje världen.
26.1 Framväxten av det utrikespolitiska samarbetet
En övertygelse bland de dåvarande EG—länderna att den egna säkerheten och de allmänna utrikespolitiska intressena bäst tillvaratogs genom en nära utrikespolitisk samverkan, gjorde att dessa stater i början av 1970—talet inledde ett utrikespolitiskt mellanstatligt samarbete, benämnt det europeiska politiska samarbetet (EPS). Under årens lopp skedde en successiv fördjupning av EPS och år 1987, i samband med ikraftträdandet av den s.k. enhetsakten, kom arrangemanget att lyftas in i EG:s formella regelverk. Dess mellanstatliga karaktär påverkades inte.
Samarbetet syftade till att medlemsländerna i möjligaste män skulle jämka samman sina ståndpunkter inom det utrikespolitiska området. Utbyte av information, ett allt närmare samråd, i grunden likartade värderingar och en vilja att fördjupa samarbetet, gjorde att medlemsländernas ståndpunkter kom att sammanfalla allt oftare. Härigenom lades grunden till ett enhetligt uppträdande i många utrikespolitiska frågor.
Skillnader i intressen och ståndpunkter begränsade emellertid omfattningen av samarbetet. Varje beslut som skulle fattas inom EPS krävde att samtliga medlemsländer var överens. Uttalanden och gemensamt uppträdande kunde därför endast komma till stånd i frågor där länderna hade en hög grad av samsyn. I de fall då detta inte kunde ske gavs medlemsländerna inom ramen för EPS emellertid möjlighet att dryfta sina olika ståndpunkter. Härigenom växte förståelsen för de övriga medlemsländernas synsätt, och undan för undan förbättrades förutsättningama för att på sikt uppnå enhällighet kring än fler utrikespolitiska frågor.
EPS medförde inte någon inskränkning i de enskilda EG—ländemas handlingsfrihet på det utrikespolitiska området. Också i de fall då en gemensam ståndpunkt fanns kunde de enskilda medlemsländerna uppträda unilateralt, men de förväntades då agera på ett sätt som inte stred mot andan i den beslutade gemensamma ståndpunkten.
EPS omfattade ”den utrikespolitiska sfären”. Praxis utvecklades på så sätt att man undvek att föra in allmänna försvarsfrågor i samarbetet. Däremot kom EG—länderna överens om att ”politiska och ekonomiska aspekter av säkerhet” skulle kunna behandlas inom ramen för EPS.
De förändringar som skedde i Europa och i övriga världen under senare delen av åttiotalet och början av nittiotalet, samt den ökade beredskapen att samverka inom EPS, gjorde att EG-ländema önskade
Prop. 1994/95: 19
388
ytterligare fördjupa och bredda det utrikespolitiska samarbetet. Denna ambition slogs fast i Maastrichtfördraget.
26.2 Tillkomsten av den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken
I Maastrichtfördraget slås fast att medlemsländema i EU skall genomföra en gemensam utrikes— och säkerhetspolitik, GUSP, ofta benänmd ”den andra pelaren” inom EU—samarbetet.
GUSP har, enligt avdelning VI, artikel 1.1 i Maastrichtfördraget, som målsättning "att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oavhängighet, att på alla sätt stärka unionens och medlemsstaternas säkerhet, att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga samt principerna i Helsingforskonferensens slutakt och målen i Parisstadgan, att främja det internationella samarbetet och att utveckla och befästa demokratin och rättsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och de grundläggande frihetema”.
Helsingforsdokumentet, som tillkom år 1975, och Parisstadgan från år 1990 innehåller vägledande principer för staternas uppträdande när det gäller såväl inrikes— som utrikesfrågor. Hänvisningen i Maastrichtfördraget utgör en utfästelse att beslut inom GUSP skall fattas i samklang med dessa principer.
I Maastrichtfördraget framhålls att medlemsländerna förväntas aktivt och förbehållslöst stödja den överenskonma politiken i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Enligt fördragstexten skall de enskilda medlemsländerna avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna.
Medlemsländema skall också samordna sitt agerande inom internationella organisationer. När det gäller FN skall de EU—länder som ingår i säkerhetsrådet rådgöra med varandra och hålla övriga medlemsländer fullt informerade. De ständiga rådsmedlemrnama, Frankrike och Storbritannien, skall se till att Unionens ståndpunkter och intressen hävdas.
I många avseende skiljer sig samarbetet inom GUSP från det övriga samarbetet inom EU. Detta understryks i första hand av att GUSP är av mellanstatlig karaktär. Beslutsprincipen förblir enhällighet. Alla medlemmar måste således vara överens för att ett beslut skall kunna komma till stånd. Samarbetet är, som redan sagts, inte överstatligt utan de enskilda medlemsländerna behåller sin nationella suveränitet inom den utrikespolitiska sfären. Sakfrågor inom GUSP kan inte underställas EG-domstolen. Slutligen har EG—kommissionen inte samma starka ställning inom GUSP som i frågor som rör den s.k. första pelaren. Varje enskild medlemsstat kan, liksom EG—konunissionen, framlägga förslag inom GUSP. Kommissionen får medverka i diskussionerna, men tillåts inte avge någon röst när beslut skall fattas.
Europaparlamentet har en begränsad roll i GUSP. Samråd skall ske
Prop. 1994/95 : 19
389
mellan ordförandeskapet och Europaparlamentet rörande de viktigare frågorna i GUSP. Europaparlamentet har rätt att ställa frågor och ge rekommendationer. Det skall dessutom hållas en debatt varje år om genomförandet av den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken.
26.3 Instrument för den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken
De instrument som står till GUSst förfogande är dels s.k. gemensamma ståndpunkter (Common Positions), dels gemensamma aktioner (Joint Actions).
Det mest långtgående samarbetet inom GUSP sker i form av gemensamma aktioner. För att beslut om sådana skall kunna komma till stånd, krävs att det grundas på en i hög grad likartad syn mellan medlemsländerna. Målsättningen är att de gemensamma aktionerna på sikt skall gälla allt fler områden.
Hösten 1993 fastslogs de fem första ämnesområdena för denna ordning. Dessa var demokratistöd och valövervakning i Ryssland, stöd till fredsprocessen i Mellanöstern och till demokratiseringsprocessen i Sydafrika, fredsinitiativ och humanitär hjälp i f.d. Jugoslavien och slutligen främjandet av stabilitet och fred i Central— och Östeuropa inom ramen för det s.k. Balladurinitiativet till en stabilitetspakt för Europa. Nyligen beslöt ministerrådet om en gemensam aktion i syfte att säkra en förlängning av avtalet om icke—spridning av kärnvapen (NPT). Dessa områden är högt prioriterade också inom svensk utrikespolitik.
EU—ländema har exemplifierat andra områden som på sikt skulle kunna bli föremål för samfällda aktioner. Dit hör andra regionala frågor rörande Östeuropa, Mellanöstern och Nordafrika samt frågor som avser nedrustning, kontroll av vapenexport och icke—spridning av kärnvapen. -
För att en gemensam aktion skall kunna komma till stånd krävs först att EU—ländemas stats— och regeringschefer i Europeiska rådet fastställer riktlinjer för aktionen. Därefter måste utrikesministrama med enhällighet fatta beslut om aktionens ”exakta omfattning, de allmänna och särskilda mål som unionen vill uppnå med aktionen, om nödvändigt hur länge den skall pågå samt med vilka medel, enligt vilka förfaranden och på vilka villkor den skall genomföras” ( artikel 1.3:1 i Maastrichtfördraget).
Alla medlemsländer måste således vara överens om aktionens mål och medel för att den skall komma till stånd. Om väl enhällighet näs och ett beslut kan fattas, blir det förpliktande för medlemsländerna.
Utrikesministrama kan komma överens om att låta eventuella följdbeslut inom ramen för en redan preciserad och överenskommen gemensam aktion fattas med kvalificerad majoritet. Om denna beslutsordning skall komma till användning måste den emellertid fastställas av rninistrama. Detta kan endast ske genom ett enhälligt beslut i varje enskilt fall. Beslutsordningen har kommit att jämföras med FN—stadgans ”dubbla veto”.
Det bör dock understrykas att bestämmelsema skall tillämpas i en anda av allmän solidaritet och ömsesidig lojalitet. Detta är kärnan i
Prop. 1994/95: 19
390
medlemskapet. EU är en gemenskap av självständiga stater som tillsammans vill verka för gemensamma intressen. Ett land ansluter sig för att det ser ett eget intresse i att främja de gemensamma intressena genom gemensamt handlande, alltså att efter hand åstadkomma en gemensam utrikes— och säkerhetspolitik inom ramen för bestämmelserna i Maastrichtfördraget.
Denna strävan konturer också till uttryck i en förklaring som avgivits i anslutning till fördraget. I förklaringen framhålls att medlemsländema ”så långt möjligt skall undvika att hindra ett enhälligt beslut om en kvalificerad majoritet för ett beslut föreligger”. Denna formulering kan ses som en politisk målsättning hos medlemsländerna att så långt möjligt uppträda lojalt gentemot varandra för att möjliggöra att beslut skall kunna komma till stånd.
Frågor som berör försvaret skall inte vara föremål för samfällda aktioner enligt artikel 13 (artikel 14.3).
26.4 Försvarsfrågan inom den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken
I Maastrichtfördraget stadgas att ”den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utfomrrringen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”.
Denna formulering utgör en kompromiss mellan de EU—länder som eftersträvat ett nära försvarssamarbete och de länder som intagit en mer återhållsam inställning.
Det finns i dag ingen gemensam försvarspolitik inom EU. Inte heller finns något gemensamt försvar.
Redan i dagsläget kan försvarsfrågor beröras i viss utsträckning inom ramen för de utrikespolitiska diskussioner som förs inom GUSP. Detta har exempelvis skett beträffande ställningstaganden rörande fredsbevarande verksamhet. Utarbetandet och genomförandet av eventuella ”unionsbeslut och unionsaktioner som berör försvaret” överlåts emellertid till Västeuropeiska unionen, VEU.
VEU är en försvarsallians grundad år 1954, men med sitt ursprung i den s.k. Brysselpakten från är 1948. När Maastrichtfördraget slöts var nio av EU:s medlemmar också medlemmar av VEU. De resterande tre inbjöds att bli medlemmar eller observatörer i organisationen. Grekland valde medlemskap medan Danmark och Irland valde observatörskap. Observatörskap innebär inga förpliktelser.
Ett antal länder utanför EU har formaliserade förbindelser med VEU. Island och Norge är associerade medlemmar. Detta gäller också Turkiet när dess avtal ratificerats. Slutligen ingår nio länder i Central— och Östeuropa, däribland de tre baltiska staterna, i VEU:s s.k. konsultationsforum. Dessa länder har nu också erbjudits att delta vid VEU—möten enligt villkor som i viss mån överensstämmer med ett observatörskap.
I Maastrichtfördraget anges att VEU skall vara en ”integrerad del av
Prop. 1994/95 : 19
391
unionens utveckling”. Detta betyder att VEU, om och när EU—länderna i enhällighet så beslutar, kan komma att föras allt närmare EU.
När Maastrichtfördraget slöts framhöll de dåvarande nio VEU—ländema i en särskild förklaring att de önskade se VEU utvecklas till EU:s försvarskomponent och som det medel som skulle stärka Atlantalliansens europeiska pelare.
Ett eventuellt inrättande av en gemensam försvarspolitik eller ett gemensamt försvar samt VEU:s relation till EU är frågor som kommer att vara föremål för omfattande diskussioner under kommande är, bl.a. vid översynskonferensen år 1996. Alla eventuella beslut kommer då att kräva enhällighet mellan medlemsländerna. Från svensk sida har slagits fast att vi själva konuner att avgöra om vi i en framtid skall delta i en eventuell gemensam försvarspolitik. Sverige kommer dock inte att hindra andra EU-länder från att utveckla och fördjupa ett försvarspolitiskt samarbete.
26.5 Den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken i ett svenskt medlemskapsperspektiv
Riksdagen fastslog våren 1992 att ”ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom den europeiska unionen, är en förutsättning för att ett land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en ny freds— och säkerhetsordning på vår kontinent” (1991/92zUU19).
I samma betänkande framhölls att ”den militära alliansfriheten består alltjämt”. Utskottet slog också fast att ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består” samt ”bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet”.
Avsikten i dessa uttalanden var således att Sverige skall delta fullt ut i den utrikes— och säkerhetspolitiska processen i Europa för att därigenom kunna bidra till skapandet av en ny europeisk freds— och säkerhetsordning. Sverige deltar i detta samarbete med bibehållen militär alliansfrihet.
l inledningsanförandet i medlemskapsförhandlingarna den 1 februari 1993 framhöll Europa— och utrikeshandelsministem att Sveriges politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i GUSP hade ett brett parlamentariskt stöd. Sverige hade inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Sverige var berett att ikläda sig samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som gemenskapens nuvarande medlemmar (se bilaga 1).
I inledningsanförandet rörande de förhandlingsområden som utgick från Maastrichtfördraget om en europeisk union framhölls vidare att, som den svenska riksdagen nyligen hade deklarerat, Sveriges militära alliansfrihet alltjämt består. Samtidigt sades att Sverige inser att utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till
Prop. 1994/95: 19
392
ett gemensamt försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes— och Prop. 1994/95:19 säkerhetspolitiken, som kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vidare sades att Sverige inte avser hindra den europeiska unionens utveckling på vägen mot detta mål. Den svenska synen på de utrikes— och säkerhetspolitiska frågorna rekapitulerades vid ministermötet den 9 november (se bilaga 1). Anförandet registrerades officiellt av konferensen och utan motkomrnentar av EU—ländema i konklusionema från mötet.
GUSP blev aldrig föremål för några egentliga förhandlingar. Däremot fogades en gemensam förklaring till slutakten till anslutningsfördraget. I denna förklaring framhölls att:
— anslutningen skall stärka sammanhållningen inom unionen och unionens förmåga att agera effektivt i utrikes- och säkerhetspolitiken, — de nya medlemsstatema från dagen för anslutningen kommer att vara beredda och ha möjlighet att fullt ut och aktivt delta i den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken så som den definieras i Fördraget om Europeiska unionen, — de nya medlemsstaterna vid anslutningen fullständigt och förbehållslöst skall anamma alla de mål som fördraget har, de bestämmelser som finns i dess avdelning V samt de relevanta förklaringar som är fogade till det,
— de nya medlemsländerna kommer vara beredda och ha möjlighet att stödja den politik på olika områden som är i kraft vid tidpunkten för anslutningen. I deklarationen förutsattes slutligen att kandidatländerna vid inträdet inte skulle ha några rättsliga hinder att delta fullt ut i GUSP. Sverige har inte några sådana hinder.
Genom deklarationen bekräftades att Sverige kan träda in i EU med den militära alliansfriheten i behåll.
Vid förhandlingsmötet på ministernivå den 21 december noterades att Sverige i sitt anförande åter bekräftat vad som sagts om utrikes— och säkerhetspolitiken i inledningsanförandet den 1 februari. Vidare noterades att enighet rådde om gällande regelverk på det utrikes— och säkerhetspolitiska området vilken tillställts Sverige och övriga kandidatländer. Kandidatländema fick möjlighet att som en förberedelse för medlemskap, nära knytas till det utrikes— och säkerhetspolitiska samarbetet under perioden före deras formella inträde i unionen.
Remissinstanserna:
Ett antal remissinstanser har direkt eller indirekt kommenterat frågor med anknytning till EU:s utrikes— och säkerhetspolitiska samarbete. Försvarets Forskningsanstalt (FOA) instämmer i den analys och de slutsatser som presenterats i den departementspromemoria som legat till grund för remissomgången. FOA påpekar dock att upphävandet av gränskontroller ger minskade möjligheter att kontrollera flödet av försörjningsviktiga 393
varor i ett krisskede. Vidare framhålls att ett avskaffande av Prop. 1994/95:19
Romfördragets undantag för krigsmateriel skulle påverka förutsättningama för den svenska försvarsindustrin. Ung Vänster, Grön Ungdom och Miljöpartiet de Gröna anser att Sverige genom de ställningstaganden som gjorts i förhandlingarna förlorar sin neutralitet och alliansfrihet. Miljöpartiet hävdar vidare att effekten av svensk anslutning till EU:s gemensamma utrikes— och säkerhetspolitik är att den svenska solidaritetsrösten i världen försvinner. Svenska Kyrkans CentralstyreLse betonar vikten av att Sverige som EU—medlem verkar för ett EU som på sikt kan utvidgas till att omfatta flertalet europeiska stater och för ökat EU—bistånd till tredje världen. Liknande synpunkter framförs av Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) och Sveriges Kristna Råd (SIG), vilka avgivit ett gemensamt yttrande. De senare pekar vidare på behovet av en bred syn på säkerhets— och fredsfrågor. PSR/SKR framhåller att icketraditionella perspektiv på säkerhetspolitiken förmått hävda sig väl i EU:s diskussioner, men understryker att EU:s framtida roll i dessa sammanhang i hög grad är beroende av vilken inriktning utrikes— och säkerhetspolitiken får. FSR/SKR konstaterar att den svenska aktiva neutralitetspolitiken i hög grad definierats av motsättningarna mellan öst och väst, och finner det naturligt att den i dag tar sig andra former. Dess moraliska idéinnehåll måste dock bevaras i den freds— och utrikespolitik som har större möjligheter än någonsin att göra sig gällande i en dynamisk internationell miljö. PSR/SKR skisserar ett antal riktlinjer för ett framtida svenskt agerande i GUSP. Sverige bör enligt PSR/SKR verka för att utveckla icke—militära redskap för fred, stabilitet och demokrati i Europa som helhet. Sverige bör vidare utöva veto mot en militär utveckling av GUSP, inklusive förekomst av kärnvapen och verka för en gemensam restriktiv vapenexportpolitik. För Exportrådet är EU:s förutsättningar att bevara fred och säkerhet i Europa en väsentlig faktor bakom organisationens ställningstaganden för ett svenskt EU—medlemskap.
394
27 Biståndspolitik
Regeringens bedömning: Sveriges biståndspolitik ligger fast. En del av de totala svenska biståndsmedlen kommer dock i framtiden att kanaliseras genom EG:s biståndsprogram. Inriktningen av EG:s bistånd överenstämmer i stort med Sveriges politik på biståndsområdet. Fattigdomsbekämpningen och stöd för en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga fri— och rättigheter är centrala element i kommissionens olika biståndsprogram. Dessa och andra viktiga mål t.ex. miljöhänsyn bör drivas av Sverige som medlem i EU.
Ett svenskt medlemsskap skapar förutsättningar för ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte och en förbättrad samordning som bör kunna leda till en ökad effektivitet i såväl EG:s egna som i Sveriges fortsatta bilaterala och multilaterala bistånd.
Deltagande i EG:s omfattande östsamarbete ökar Sveriges möjligheter att främja politisk, ekonomisk och kulturell samverkan med Central— och Östeuropa. Det kompletterar de bilaterala insatser Sverige gör och förutses fortsätta att göra.
Remissinstansema:
SIDA framhåller betydelsen av sambanden mellan handel, utveckling, ekonomisk union och bistånd i det europeiska samarbetet. Vad gäller EG:s bistånd, menar SIDA att det ofta avspeglar medlemsländemas förutvarande koloniala relationer med mottagarländerna. EG—kommissionens samordningsfunktion mellan medlemsstatemas bilaterala bistånd och EG:s eget framhålls som positivt. Vidare anser SIDA att Sverige vid ett medlemskap bör välja ut områden som av Sverige bedöms ha stor betydelse för mottagarländema och utforma en genomtänkt biståndspolicy inom dessa områden, i syfte att effektivt påverka utfommingen av EG:s bistånd. Röda korset framhåller att den traditionella svenska inställningen i biståndsfrågor är väl känd inom EU och att Sverige därför borde kunna spela en aktiv och pådrivande roll i det gemensamma biståndsarbetet. Man ser helst att ett utvidgat svenskt deltagande i EG:s biståndspolitiska arbete finansieras över ett separat anslag, vilket skulle innebära ett tillskott totalt sett. BITS anser att de målsättningar som vägleder EG:s biståndspolitiska verksamhet, liksom samarbetet med Central— och Östeuropa, ligger väl i linje med de svenska målsättningarna. Några omedelbara förändringar vad gäller det bilaterala biståndet genom BITS förutses inte vid ett svenskt inträde i EU. Sveriges Frikyrkosamråd/Sveriges Kristna Råd konstaterar beträffande EG:s bistånd att dess inriktning mot exempelvis Centralamerika är betydligt svagare än i Sveriges bilaterala insatser och tillägger att en ökad internationell samordning skulle gynna mottagarna av biståndet. Sverige bör inom EG verka för ökade biståndsanslag, ett
Prop. 1994/95: 19
395
avskaffande av det bundna biståndet, en ökad inrikming mot stöd till sociala sektorer samt till jordbruk och livsmedelsförsörjning i Afrika.
27.1 EG:s biståndspolitik
Romfördraget behandlar biståndspolitiken i den genom Maastrichtfördraget år 1993 införda avdelningen XVII. I artikel 130u sägs att gemenskapens politik inom området för utvecklingssamarbete skall vara ett komplement till medlemsstaternas politik. Gemenskapens politik skall främja:
— en varaktig ekonomisk och social utveckling i utvecklingsländema,
särskilt i de mest missgynnade bland dessa
— en harmonisk och successiv integration av utvecklingsländema i
världsekonomin kampen mot fattigdom 1 utvecklingsländema. Artikel 130u klargör också att gemenskapens biståndspolitik skall bidra till att utveckla demokratin och rättsstaten samt till målet att respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Gemenskapen och medlemsstaterna är bundna av de åtaganden och de mål, som de har godkänt inom ramen för FN och andra behöriga internationella organisationer.
Rådet kan besluta om åtgärder. Sådana kan ta formen av fleråriga program.
Biståndsområdet omfattades alltså inte av Romfördraget år 1957. Bistånd har ändå funnits med som en av EG:s verksamheter ända sedan gemenskapens tillkomst. I början inskränkte det sig till olika former av stöd till och samarbete med 18 av de ursprungliga EG—staternas före detta kolonier. EG:s biståndsverksamhet har sedan dess kommit att utsträckas till flertalet länder i tredje världen. Biståndssamarbetet inom EU har därmed kommit att komplettera medlemsländernas enskilda insatser på biståndsområdet.
Bland gemenskapens medlemsländer återfinns några av världens största biståndsgivare, både i absoluta och relativa tal. De tolv nuvarande EU-ländema svarar i dag sammantaget för över 40% av världens samlade offentliga bistånd.
Biståndet genom EG finansieras dels över den reguljära budgeten, dels genom särskilda bidrag till den europeiska utvecklingsfonden (EDF) och den europeiska investeringsbanken (EIB). Från de senare finansieras det bistånd som utgår inom ramen för Lomékonventionen. Volymmässigt svarar det gemensamma EG—biståndet för 12 — 14% av EU—ländernas samlade bistånd.
Ca 60% av EG—biståndet utgår inom ramen för Lomékonventionen till de 70 s.k. ACP-ländema (African, Caribbean, Pacific).
Den fjärde Lomékonventionen trädde i kraft år 1990 och löper för en period av tio år. För den första femårsperioden disponerar EG inom ramen för EDF VII 10,8 miljarder ecu. Till detta konuner 1,2 miljarder ecu genom EIB. I samband med att en halvtidsöversyn av Lomé IV genomförs under 1994/1995 sker också förhandlingar om den flnansiella
Prop. 1994/95: 19
396
ramen (EDF VIII) för den andra hälften av Lomé IV.
Drygt 50% av biståndet under Lomékonventionen landprogrammeras. Landrarnama, som är femåriga, fastställs på grundval av kriterier som befolkningsstorlek, per capitainkomst och utvecklingsnivå. Lomékonventionen innehåller utförliga bestämmelser om hur programmeringen och projekthanteringen skall gå till. Konventionen ger mottagarlandet en central _ roll i programmerings— och projektförberedelsearbetet. Samtidigt har kommissionen ett väsentligt inflytande och EG:s fältkontor i mottagarlandet spelar en aktiv roll. Dessa skall på begäran av mottagarlandet bl.a. delta i och ge stöd åt program— och projektförberedelser samt genomförande.
Mottagarländemas upphandling äger rum i samråd med kommissionen. Detaljerade regler har utarbetats för hur upphandlingen skall gå till. Entreprenader och varor upphandlas normalt i öppen internationell konkurrens bland medlemsländer och mottagande u-land. Under Loméprogrammet tillåts upphandling inom hela kretsen av EU-ACP länder.
Fördelningen av det landprogrammerade biståndet på sektorer och ändamål varierar över tiden och mellan olika länder. Insatser inom infrastrukturområdet har dock sammantaget en stor andel. Stöd till landsbygdsutveckling och sociala sektorer inkl. hälsa och utbildning har getts mer tonvikt än tidigare. Det finns också en klart uttalad vilja att i ökad grad uppmärksamma insatser för att bekämpa fattigdomen, behandla befolkningsproblem, förbättra miljön och bidra till ett rationellt utnyttjande av naturresurser samt att utveckla den privata sektorn. Olika former av programbistånd har också fått en betydligt ökad andel.
Vid sidan av det landprogrammerade biståndet förmedlas bl.a. katastrof— och fiyktingstöd samt stöd till strukturanpassning. Utanför landramama ligger också det stöd som ges inom ramen för stabiliseringsfondema STABEX och SYSMIN, vars syfte är att kompensera för tillfälliga nedgångar i exportinkomster främst inom jordbruks— och mineralområdet.
Livsmedelsbiståndet som motsvarar 20% av EG:s biståndsbudget utgör ett särfall genom att ca 75% av medlemsländernas totala liVSmedelsbistånd på ca 830 miljoner ecu år 1993 förmedlas via kommissionen. Ungefär en tredjedel av livsmedelsbiståndet är direkt bistånd utifrån avtal mellan kommissionen och mottagarländerna. Återstoden kanaliseras via FN och enskilda organisationer. Detta gör att kommissionen är en stor aktör inom livsmedelsbiståndet.
Insatser i Asien, Latinamerika samt icke-medlemsländer i Medelhavsområdet finansieras från EG:s reguljära budget. Dessa insatser uppgår till ca 40% av EG:s totala bistånd. '
Samarbetet med Asien och Latinamerika (ALA—ländema) är av betydligt mindre omfattning än samarbetet med ACP—ländema. Intresset för ALA—ländema har dock ökat på senare år. För perioden 1991—1995 har 2,9 miljarder ecu angetts som ram för biståndsinsatser i Asien och Latinamerika, vilket är en fördubbling jämfört med föregående femårsperiod. Ca två tredjedelar av ALA—biståndet går till länder i Asien och en tredjedel till Latinamerika. Då biståndet tas ur den reguljära
Prop. 1994/95: 19
397
budgeten som fastställs för ett år i taget kan landprogrammering inte ske på samma sätt som under Lomékonventionen. För vissa mottagare ges dock indikativa planeringsrarnar för biståndet under några år framåt.
Sedan början av sjuttiotalet stöder EG icke—medlemsländer i Medelhavsområdet genom förmånliga krediter och gåvobistånd. År 1992 utbetalades drygt 200 miljoner ecu till dessa länder.
Effektivitetsfrågor i biståndet har, liksom i det svenska biståndet, fått ökad betydelse. Strävan efter en ökad flexibilitet i Lomébiståndet har bl.a. tagit sig uttryck i att EG inför den konunande halvtidsöversynen framfört förslag om att systemet med femåriga landramar skall revideras. Förslaget innebär att mottagarländema tilldelas indikativa planeringsramar som täcker hela femårsperioden men att bestämda utfästelser görs endast för den första treårsperioden. Utfallet under den första treårsperioden skall därefter ligga till grund för tilldelningen under de återstående två åren.
En annan tydlig utvecklingstendens inom EG—biståndet är den ökade betoningen av mänskliga rättigheter och demokrati liksom kraven på att mottagarlandet för en sund ekonomisk politik.
Biståndspolitiken har nära samband med handelspolitiken. Denna behandlas i avsnitt 23. Här kan dock erinras om att EU:s medlemsländer, även per capita, har en större handel med utvecklingsländema än Sverige.
27.2 Sveriges bistånd till utvecklingsländema vid ett EU—medlemskap
Genom Maastrichtfördraget n-aktatfästes för första gången EG:s biståndssamarbete. Detta gäller såväl det gemensamma biståndet genom kommissionen som samordningen av medlemsländernas nationella bistånd. Biståndets roll i det utrikespolitiska och handelspolitiska samarbetet har därmed förtydligats. EU blir ett viktigt forum för Sveriges och övriga medlemsländers relationer med länder i tredje världen.
Maastrichtfördraget innebär ett steg i riktning mot ett fördjupat samarbete på den nationella nivån medlemsstaterna emellan. Bl.a. skapas förutsättningar för en ökad roll för EU vad gäller samordningen i biståndet. Däremot förväntas det inte resultera i att en ökad andel av medlemsländemas bistånd kommer att kanaliseras genom kommissionen. Subsidiaritetsprincipen gäller också inom biståndsområdet.
I fråga om den multilaterala biståndsverksamheten äger i de flesta fall inte någon långtgående EU—samordning rum.
De i Romfördraget nedlagda principerna för EG:s internationella utvecklingssamarbete överstämmer väl med svenska prioriteringar.
Biståndsområdet kommer genom Maastrichtfördraget att bli en omedelbar angelägenhet för EG, vilket kommer att innebära en ökad samordning av medlemsländernas insatser. Detta är i linje med synen på biståndet som en del av EU:s utrikes— och handelspolitiska förhållanden i stort. Därvidlag har EG lagt stor vikt vid krav på demokrati och mänskliga rättigheter hos mottagarländerna.
Prop. 1994/95: 19
398
EU är i sig en stor och viktig biståndsgivare till u—länder i olika delar av tredje världen. Som EU—medlem kommer Sverige att bidra både till finansieringen av Lomé—konventionen, vilken reglerar bistånd till 70 utvecklingsländer i Afrika, Karibien och Stillahavsregionen, samt till gemenskapens ordinarie budget, ur vilken EU:s övriga bistånd finansieras. Vidare förekommer ett genom Maastrichtfördraget fördjupat samråd i biståndsfrågor mellan EU—ländema, i vilket Sverige förväntas medverka.
Sverige bedöms kunna spela en viktig roll i den kommande utfommingen av EG:s biståndspolitik. Den traditionella svenska inställningen till biståndsfrågor är väl känd och respekterad inom EU och betraktas ofta som ett gott föredöme.
År 1992 utbetalades totalt 4,4 miljarder dollar genom kommissionens olika biståndsprogram. Samma år uppgick de svenska biståndsutbetalningama till 2,5 miljarder dollar. EG:s bistånd fördelar sig på ett stort antal mottagarländer. Liksom i det svenska biståndet ligger tyngdpunkten på Afrika söder om Sahara. År 1992 gick ca 69% av EG-biståndet till dessa länder. Listan över EU:s 25 största mottagarländer upptar elva länder som är huvudmottagare också av svenskt bistånd. Där återfinns emellertid också en rad länder med vilka Sverige i stort sett saknar erfarenheter av utvecklingssamarbete.
En jämförelse av sektorinriktningen i de länder där både Sverige och EU är aktiva visar att graden av överlappning varierar från land till land. I vissa fall ”konkurrerar” vi inom samma sektorer, i andra fall koncentrerar vi oss på skilda verksamheter. I de fall vi verkar inom samma sektorer borde ett EU—medlemskap innebära goda förutsättningar för en ökad samordning, koncentration och förbättrad effektivitet i samarbetet.
Inom utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete pågår ett analysarbete som skall ligga till grund för de anpassningar av de nationella biståndet som blir en följd av att en viss del av den svenska biståndet skall kanaliseras via EU. Målsättningen med detta arbete är att tillförsäkra att EG—biståndet och svenskt bistånd kompletterar varandra i så stor utsträckning som möjligt.
Prop. 1994/95: 19
399
27.3 EG:s stöd till Central— och Östeuropa
Västvärldens, och EU:s relation till Central— och Östeuropa har under de senaste åren fått mycket hög prioritet. Utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter liksom utvecklingen av handelsrelationema har getts stor uppmärksamhet. I denna bild har också finansiellt och tekniskt stöd en viktig plats. Redan år 1990 grundades EBRD (Europeiska återuppbyggnads— och utvecklingsbanken) av 39 enskilda stater, däribland Sverige, samt EG och Europeiska investeringsbanken. EU:s medlemsstater och institutioner äger tillsammans 51% av EBRD:s aktiekapital. Bankens syfte är att underlätta övergången till marknadsekonomi i de länder i Central— och Östeuropa som utvecklas i riktning mot flerpartisystem, demolnati och pluralism. Till och med hösten 1993 har EBRD avsatt drygt 2 miljarder ecu, varav 500 miljoner ecu utbetalats, till projekt i de länder i Central— och Östeuropa och f.d. Sovjetunionen. Insatserna är inriktade på framför allt privatisering, infrastruktur. utveckling av den finansiella sektorn och energiinvesteringar.
EG har i egen regi startat ett betydande samarbete med länderna i Central— och Östeuropa. Detta samarbete har samma huvudsakliga målsättning som EBRD: s verksamhet. Verksamheten kanaliseras primärt genom två program, varav det ena, PHARE, är avsett för länderna utanför f.d. Sovjetunionen och de baltiska staterna, och det andra, TACIS, för medlemsstaterna i Oberoende Staters Samvälde (OSS). Härutöver finns ett särskilt organ för humanitära insatser, ECHO. Lån kan beviljas från Europeiska investeringsbanken (EIB) samt från Kol- och stålgemenskapens (EKSG) fonder. EU har åtagit sig att genom ett särskilt sekretariat (G24—sekretariatet) samordna OECD—ländernas samarbete med de central— och östeuropeiska staterna utom OSS. EU har också varit pådrivande och dominerande bidragsgivare till det betalningsbalansstöd till Central- och Östeuropa som kanaliseras inom ramen för G24.
Storleken av EG:s östsamarbete fastställs varje år i samband med det ordinarie budgetarbetet. Det ges således inga särskilda bidrag från varje enskilt medlemsland. I 1993 års budget anvisades totalt 1 573 miljoner. ecu för ändamålet. Av detta belopp svarar PHARE—programmet för 1 040 miljoner ecu och TACIS för 510 miljoner ecu. Större delen av det humanitära biståndet faller inom PHARE- och TACIS—programmen; återstoden tas direkt från EU:s budget.
Organisatoriskt sorterar östsamarbetet under ISG—kommissionens första generaldirektorat (DG 1). Särskilda styrkomrnittéer beslutar om fördelningen av medlen.
Samtliga länder i Central— och Östeuropa utanför OSS kan stödjas med medel från PHARE—programmet. Av det totala belopp som ställts till programmets förfogande sedan det inleddes år 1990, drygt 3,3 miljarder ecu, har Polen erhållit närmare en fjärdedel. Rumänien, Ungern och Tjeckien/Slovakien har andelar på över 10%. Övriga länder har erhållit smärre belopp. Regionala program svarar för 16%. Från och med 1994 finns ett särskilt program för samarbete avseende gränsområdena mellan
Prop. 1994/95:19
400
EU-länderna och PHARE-statema.
Jordbruk, utbildning och forskning, miljö och privatisering har hittills varit de högst prioriterade sektorerna. Stödet inriktas nu i något större utsträckning på de sociala sektorerna, institutionella reformer och demokratisering. Huvuddelen av insatserna utgörs av kunskapsöverföring i förrn av utbildning, rådgivning och annat tekniskt samarbete. Det är mottagarländernas önskemål som ligger till grund för medelsanvändningen. De enskilda projekten genomförs av myndigheter, företag och organisationer i EU:s medlemsstater i enlighet med styrkommitténs beslut, men projektledningen utövas av mottagarländerna.
TACIS—programmet, som således avser länderna inom OSS, har — i motsats till PHARE — hittills i första hand avsett integrerade program, syftande till att utveckla hela sektorer eller regioner. Initiativen tas av myndigheter, institutioner, organisationer och företag i mottagarländerna. men ledningen av verksamheten är koncentrerad till EG i Bryssel. Ekonomiska operatörer och konsulter i EU-statema lämnar in förslag till lämpliga projekt inom ramen för de prioriterade sektorerna eller regionerna.
Största delen av det hittillsvarande TACIS—stödet på totalt närmare 1,5 miljarder ecu har gått till Ryssland (nära 40%). Regionala projekt svarar för huvuddelen av återstoden. Energi och kärnsäkerhet, utbildning, produktion och distribution av livsmedel, företagsstöd och transporter har varit prioriterade sektorer.
27.4 Sverige och EU:s östsamarbete
EU:s och Sveriges nuvarande samarbete med Central— och Östeuropa daterar sig av naturliga skäl från ungefär samma tidpunkt, åren 1989—1990, då reforrnsträvandena spreds till alla de tidigare socialistiska länderna och accelererade. Samarbetet har i allt väsentligt utvecklats parallellt, och det har, inte minst genom de multilaterala finansieringsorganisationema och det ovan nämnda GZ4—samarbetet, funnits goda möjligheter att utbyta erfarenheter och i vissa fall samverka. Det sistnämnda gäller inte minst det regionala östsamarbetet. EU deltar såväl i Östersjörådet som i Barentsrådets verksamhet.
Samtidigt bör det understrykas att Sverige inom ramen för sin aktiva närornrådespolitik på flera områden varit en föregångare. Detta gäller inte minst suveränitetsstödet till Baltikum och frihandelsavtalen med de baltiska staterna.
Sverige kommer som medlem av EU automatiskt att delta i EG:s budgetfinansierade samarbete med länderna i Cennal— och Östeuropa. PHARE- och TACIS-programmen arbetar, liksom det svenska östsamarbetsprogrammet, med kunskapsöverföring som huvudsakligt instrument. Svenska myndigheter, företag och organisationer får genom medlemskapet möjlighet att konkurrera på lika villkor om uppdragen att verkställa de insatser, varom EG beslutar.
I sitt bilaterala östsamarbete har Sverige prioriterat sitt geografiska närområde, omfattande de baltiska staterna, Polen och nordvästra
26 Riksdagen 1994/95. 1 sam/. Nr I 9. Dell.
Prop. 1994/95: 19
401
Ryssland. Såsom framgått av det föregående, år Polen det land som Prop. 1994/95:19 hittills erhållit den största andelen av PHARE—programmet. I övrigt har genom detta program betydande insatser gjorts i centraleuropeiska stater, till vilka Sverige i huvudsak bidragit genom de multilaterala organen. TACIS—prograrmnet är, såsom framgått, i hög grad koncentrerat till Ryssland.
De av EU:s medlemsstater som visat stort intresse för samarbete med Central— och Östeuropa har, utöver de gemensamma insatserna genom EU:s samarbetsprogram, fortsatt ett omfattande bilateralt östsamarbete. I länder som Danmark och Nederländerna svarar det bilaterala samarbetet med de central— och östeuropeiska länderna för cirka två tredjedelar av det totala östsamarbetet.
Sveriges stora engagemang i närområdet kommer givetvis att fortsätta. Genom EU—medlemskapet får vi ökade möjligheter att koppla samman vad vi gör inom ramen för vårt bilaterala östsamarbete med EG:s samarbetsprogram. Vi kan då vara idégivare till EG:s insatser i vårt närområde inte minst gäller detta Östersjöregionen samtidigt kan vi få förbättrad information om behov och insatsmöjligheter i de central- och östeuropeiska länder som inte prioriteras i det svenska bilaterala samarbetet.
EG:s finansiella och tekniska stöd till Central— och Östeuropa hänger nära samman med handelspolitken gentemot dessa länder. Handelspolitiken behandlas 1 avsnitt 23, där de s.k. Europaavtalen mellan EG och flera centraleuropeiska länder skildras.
402
28 Europeiska investeringsbanken
Regeringens bedömning: Medlemskap i Europeiska investerings- banken (EIB) medför betydande fördelar för Sverige. EIB är en solid bänk med snabbt växande betydelse som finansiär av angelägna investeringar i Europa. Banken kan genom sin starka ställning på kapitalmarknaden erbjuda mycket konkurrenskraftiga lånevillkor till såväl offentliga som privata låntagare. Av särskild vikt är bankens utlåning till små och medelstora företag. Det är väsentligt att dessa företag, som utgör en viktig tillväxtmotor, kan ges goda kreditrnöjligheter.
Bankens utlåning till icke—medlemsländer har även ökat i omfattning. På detta område finns det goda möjligheter för ett utvidgat samarbete mellan Sverige och EIB. På liknande sätt bör ett utökat samarbete kurma komma till stånd mellan Nordiska investeringsbanken och EIB, när fiertalet nordiska länder träder in i EU.
Remissinstansema:
Riksrevisionsverket anser det oklart vilken insyn EG:s revisionsrätt har i banken och anser att behovet av insyn och kontroll måste tillgodoses. BITS anför att ett utökat samarbete med EIB bör kunna ske i form av tekniskt samarbete och kreditfinansiering i både u—länder och Central— och Östeuropa. Detta bör underlättas om BITS bereds möjlighet medverka i diskussioner inom EIB vad gäller policy- och projektfrågor.
28.1 Verksamhet
Europeiska investeringsbanken (EIB) år en fristående institution inom Europeiska unionen. Banken upprättades år 1958 i enlighet med Romfördraget. Artiklarna 4b och 198 d-e i fördraget innehåller de grundläggande bestämmelserna. Bankens verksamhet och arbetsformer finns angivna i EIB:s stadga som är bifogad Romfördraget som protokoll.
Bankens huvuduppgift är att bidra till en balanserad regional utveckling inom den europeiska unionen genom att finansiera ekonomiskt sunda investeringar i de utvecklingsmässigt sett mest eftersatta regionerna.
Sektorsvis har utlåningen förändrats från stora energisatsningar under 1970—talet till industrirnodemisering, teknologiutveckling och miljövård under 1980- och 90—talen. Majoriteten av lånen gäller investeringar i infrastruktur, varefter kommer industri, tjänster, jordbruk och energi— projekt. Banken spelar en framträdande roll i den pågående utvecklingen av transeuropeiska nätverk inom transporter, telekommunikationer och energi.
Banken gör en systematisk bedömning av alla projektförslag ur
Prop. 1994/95: 19
403
miljösynpunkt så att dessa inte har negativ miljöpåverkan.
EIB:s utlåning sker på strikt bankmässiga villkor. Lånen kan normalt inte överstiga 50 procent av ett enskilt projekts totala kostnader. Låntagare från både offentlig och privat sektor kan låna från banken.
EIB lämnar inte subventionerade lån inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Utlåningen finansieras i huvudsak genom marknads— upplåning. Bankens totala utlåning från år 1959 t.o.m. år 1993 uppgick till drygt 148 miljarder ecu. Under år 1993 var utlåningen 19,6 miljarder ecu, varav 1,9 miljarder utanför EU. Maastrichtfördraget innebar en förstärkt roll för banken. Fördraget fastslår att EIB förutom projekt även skall kunna finansiera investeringsprogram. Detta skall kunna göras i kombination med stöd från strukturfondema eller andra finansiella instrument inom EU.
I samband med Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 inrättades en tillfällig lånefacilitet i EIB uppgående till 5 miljarder ecu (den s.k. Edinburgh— faciliteten), sedermera höjd till 7 miljarder ecu under 1993. Syftet med faciliteten är att påskynda finansieringen av infrastrukturprojekt främst knutna till transeuropeiska nätverk. Även projekt som berör Central- och Östeuropa inom denna ram skall kunna komma i fråga. En höjning av taket för EIB:s medverkan i finansieringen av dessa projekt har även ägt rum, från 50 till 75 procent. Utlåningen påbörjades i februari 1993. Faciliteten inbegriper även en tillfällig specialordning om en miljard ecu i form av räntesubventioner på lån till små och medelstora företag.
Under 1994 har även en europeisk investeringsfond etablerats. Fonden, som administreras av EIB, skall garantera lån till infrastrukturprojekt samt till små och medelstora företag inom unionen. Banken kommer att bidra med 40% av startkapitalet på två miljarder ecu. Sammanlagt beräknas garantiema kunna generera finansiering för projekt värda omkring 20 miljarder ecu.
EIB spelar en alltmer framträdande roll i unionens samarbete med icke-medlemsländer. Bankens utlåning för detta ändamål uppgick till 1,9 miljarder ecu under år 1993, vilket är mer än en fördubbling jämfört med år 1991. Utlåningen regleras genom samarbetsavtal mellan EG och berörda ländergrupper. Utlåning sker till länder i Afrika, Karibien och Stilla Havs—området (ACP—ländema), Medelhavsområdet, Central- och Östeuropa och vissa länder i Asien och Latinamerika. Denna utlåning garanteras av EG:s budget, förutom långivningen till ACP—ländema som garanteras direkt av medlemsländerna.
28.2 Organisation
Banken har tre beslutsnivåer: guvemörsrådet, styrelsen och direktionen.
Guvemörsrådet utgörs av medlemsländernas finans- eller ekonomi- ministrar. Sverige får automatiskt en plats i guvemörsrådet. Rådet kan besluta om vissa ändringar av 15le5 stadga och godkänner vidare balansräkningen, årsrapporten, kapitalökningar, utnämningar till styrelsen och bankens direktion.
Prop. 1994/95: 19
404
StyreLsen föreslås efter utvidgningen bestå av 26 medlemmar och Prop. 1994/95:19 13 ställföreträdare. Sverige har erbjudits en ordinarie plats samt, gemensamt med övriga tre kandidatländer, en plats som ställföreträdare. Styrelsen beslutar i låne- och garantiärenden samt fastställer ränte- nivåerna.
Direktionen består av presidenten och sex vice presidenter. Tjänsterna är fördelade mellan medlemsländerna genom att de fyra stora har en tjänst var, medan de mindre länderna turas om att besätta övriga tre vice presidentposter. Utvidgningskonferensen uppmanade EIB:s guvemörsråd att utöka direktionen med en medlem efter utvidgningen. Direktionen svarar för bankens löpande verksamhet och lägger fram beslutsförslag till styrelsen.
Vid omröstning i guvemörsrådet gäller samma röstfördelning som i Romfördraget. Besluten i styrelsen tas normalt med enkel majoritet där varje styrelsemedlem har en röst var. Vid beslut med kvalificerad majoritet krävs arton röster efter utvidgningen.
Banken har sitt säte i Luxemburg. Antalet anställda uppgår till 850 personer. Vid personaltillsättningar skall, förutom personliga kvalifikationer, hänsyn tas till en rimlig representation för varje medlemsland.
28.3 Den svenska kapitalinsatsen
Sverige har erbjudits att teckna en andel om 2 026 miljoner ecu (ca 18 193 miljoner kronor) i bankens ordinarie kapital. Av detta belopp skall 7,5% eller 151,9 miljoner ecu (ca 1364 miljoner kronor) inbetalas, huvudsakligen över en period av två och ett halvt år. Resterande 92,5 % skall utgöra ett garantiåtagande. Sveriges andel motsvarar 3,2 % av det utökade grundkapitalet.
Sverige skall även bidra till reservfonden, till tilläggsreserven och till avsättningar som har karaktär av reserver. Bidraget skall uppgå till- drygt 3,5 % av reserverna och avsättningama i bankens balansräkning 31 december året före anslutningen. Inbetalningarna kan beräknas till totalt 343,3 miljoner ecu (ca 3082 miljoner kronor). Hela beloppet skall inbetalas över en period av två och ett halvt år.
Regeringen avser återkomma till riksdagen vid senare tidpunkt avseende teckning av andel i bankens grundkapital, garantiåtaganden, inbetalningsförpliktelser samt medelsanvisning för budgetåret 1994/95 med anledning av svenskt medlemskap i Europeiska investeringsbanken.
405
29 Rättsliga och inrikes frågor Prop. 1994/95:19
Regeringens bedömning: Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor brukar benämnas den tredje pelaren i Maastrichtfördraget. Samarbetet berör i många fall rättsstatliga kärnområden, där det är viktigt att, också inom ramen för en europeisk union, behålla ett självbestämmande hos staterna. Detta tillgodoses inom fördragets ram eftersom verksamheten bygger på mellanstatligt samarbete vilket bl.a. innebär att beslut fattas med enhällighet.
Genom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor får medlems- staterna väsentligt förbättrade möjligheter att komma till rätta med många av de fenomen som i dag framstår som problematiska eller rentav hotande i Europa. Hit hör den ökande internationella brottsligheten, såsom olaglig handel med narkotika, terrorism och annan grov eller organiserad kriminalitet. För Sveriges del framstår det som mycket angeläget att effektivisera bekämpningen av den internationella brottsligheten, inte minst mot bakgrund av den oroande utvecklingen i de närbelägna länderna i Östeuropa. Ett medlemskap i EU konuner att ge Sverige tillgång till det fördjupade internationella polissamarbete som för närvarande håller på att byggas upp.
Inte minst när det gäller karnpen mot den internationella narkotikahandeln framstår samarbetet inom EU som ett viktigt inslag som, åtminstone på sikt, kan få avgörande betydelse när det gäller att vinna framgång.
Den svenska tullen och polisen kommer att övervaka gränserna mot andra EU—länder för att förhindra olaga införsel av främst narkotika och vapen. För detta ändamål utvecklas nya kontroll- former inom ramen för EG:s regelverk. Det finns skäl att anta att dessa nya kontrollforrner blir väl så effektiva som traditionella gränskontroller.
Även de asyl- och migrationspolitiksa frågorna ligger mom ramen för detta samarbete. Formen med mellanstatligt samarbete gör att den fulla beslutanderätten ligger kvar på de enskilda staterna. Det finns dock en tydlig strävan inom unionen mot en harmonisering av lagar och regler.
För att förverkliga målet med fri rörlighet för personer är det nödvändigt att en samsyn växer fram även på det asyl- och migrationspolitiska området. I det fortsatta harmoniseringsarbetet blir bl.a. vämandet av asylrätten och en faktisk och lika tillämpning av första asyllandsprincipen viktiga frågor för Sverige.
29.1 Inledning
När Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993 kunde samarbetet mellan de tolv EU—länderna i rättsliga och inrikes frågor börja
406 i samordnad form. Samarbetet i dessa frågor var dock inte någon nyhet
som introducerades genom fördraget, utan hade i olika former pågått sedan länge mellan medlemsstaterna. Exempelvis påbörjades det s.k. Trevisamarbetet kring polisfrågor och terrorism redan i mitten av 1970—talet, och samarbetet kring en harmoniserad invandrings— och asylpolitik har pågått sedan 1980-talet. Arbetet var emellertid helt av mellanstatlig karaktär och låg utanför EG:s dåvarande behörighet. Det nya som tillkommit genom Maastrichtfördraget på detta område är framför allt att samarbetet har preciserats och formaliserats, utan att fördenskull dess grundläggande mellanstatliga karaktär har ändrats, samt att kommissionen och rådet fått sig tilldelade betydelsefulla och klart definierade roller inom ramen för samarbetsområdet.
Som närmare beskrivits ovan i redovisningen av de grundläggande fördragen (avsnitt 8) anges i Maastrichtfördraget att ett antal frågor — bl.a. om invandring och asyl, polis och tullsamarbete, narkotika- bekämpning sarnt rättsligt samarbete - år av gemensamt intresse ”för att förverkliga unionens mål, särskilt den fria rörligheten för personer” (artikel K.1). Den fria rörligheten för personer ingår bland de mål- sättningar för den inre marknaden som bekräftades genom enhetsakten år 1987 då den nuvarande artikel 7a infördes i Romfördraget. Målet för EU—samarbetet har varit att fullt ut genomföra den fria rörligheten på alla områden fr.o.m. den 31 december 1992. För en utförlig behandling hänvisas till avsnittet om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (11).
Slutdatum för genomförandet av den inre marknaden är nu passerat med mer än ett är. Den inre marknaden är också i stort sett genomförd på alla områden utom vad gäller fri rörlighet för personer. Arbetet med de åtgärder som behövs för att avveckla gränskontrollerna av personer har nämligen visat sig ta längre tid än beräknat. Detta hänger delvis samman med att lagstiftningskompetensen vad gäller avskaffandet av gränskontroller för personer ligger hos EU:s medlemsländer snarare än inom EG:s gemensamma rättsordning. Medan målet att avveckla de inre gränskontrollerna för personer således har sin bakgrund i artikel 7a i Romfördraget har medlemsländernas behörighet i fråga om lagstiftning avgörande betydelse när det gäller att förverkliga detta mål. I och med Maastrichtfördragets ikraftträdande har den mellanstatliga arbetsformen som tidigare präglat samarbetet dock modifierats.
Europeiska rådet beslöt redan vid sitt möte på Rhodos år 1988 att tillkalla en s.k. koordinatorsgrupp för att påskynda arbetet med att förverkliga den fria rörligheten för personer. Koordinatorsgruppens huvudrapport, det s.k. Palmadokumentet, definierar under nio huvudtitlar de åtgärder som krävs för att nå målet. Några faller inom gemenskapens kompetens men fiertalet är av mellanstatlig karaktär. Palmadokumentet godkändes av Europeiska rådet år 1989 i Madrid. Huvudtitlarna är följande:
— åtgärder vid gemenskapens yttre gränser — åtgärder vid gemenskapens inre gränser och inom gemenskapens
territorium
- åtgärder mot droghandel — åtgärder mot terrorism
Prop. 1994/95: 19
407
- viseringspolitik
- åtgärder vid beviljande av asyl - civil— och kriminalrättsligt samarbete - åtgärder beträffande av resande medförda varor. Att avskaffa hindren för personers fria rörlighet innebär att de inre gränskontrollerna av naditionellt slag avskaffas, vilket i sin tur aktualiserar behovet av samarbete på de områden som räknats upp i Palmadokumentet. Samarbetet på dessa områden skall kompensera bortfallet av inre gränskontroller. Utgångspunkt för arbetet med de s.k. kompensatoriska åtgärderna har varit att ett avskaffande av EU:s inre gränser inte skall föra med sig negativa effekter såsom ökad terrorism, illegal invandring, narkotikasmuggling och annan gränsöverskridande brottslighet. Exempel på kompensatoriska åtgärder är att gemensamt stärka de yttre gränskontrollerna och att samarbeta på invandrings- politikens och brottsbekämpningens område.
Att genomföra den fria rörligheten för personer kräver alltså en gemensam politik på vissa centrala områden. Hittills har en rad gemensamma instrument arbetats fram men få av de gemensamt föreslagna åtgärderna har ärmu trätt i kraft. Konventionstexter föreligger vad gäller ett system för tillämpning av första asyllandsprincipen mellan EU-ländema och kontroll av den gemensamma yttre gränsen. Konventionstexter är under utarbetande vad gäller ett europeiskt inforrnationssystem, EIS, och en europeisk krirninalpolisbyrå, Europol. Kompletterande bestämmelser för att kunna tillämpa dessa konventioner har också i viss mån färdigställts. Dessa instrument beskrivs i ett följande avsnitt.
När det gäller avskaffandet av inre gränskontroller inom EU bör också det s.k. Schengensamarbetet nämnas. Detta grundar sig på Schengen- överenskommelsen från år 1985 mellan Frankrike, Tyskland och Beneluxländerna om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna och dess tillåmpningskonvention från år 1990. Överenskommelsen har undertecknats av alla EU:s medlemsländer utom Storbritannien, Irland och Danmark. Danmark och Österrike har sökt om observatörsställning i Schengensamarbetet.
Schengensamarbetet kan sägas vara ett försök att gå före utvecklingen i EU och att verkligen genomföra den fria rörligheten mellan avtals- parterna genom att helt avskaffa de inre gränserna, och tillämpnings— konventionen innehåller bestämmelser som i stor utsträckning varit vägledande vid utformningen av samarbetet mellan de tolv i EU.
Tillämpningskonventionen innehåller en rad bestämmelser som motsvarar de regler som senare arbetats fram av hela gemenskapen t.ex. Dublinkonventionen, yttre gränskontrollkonventionen och konventionen om ett europeiskt inforrnationssystem, EIS. Schengensamarbetet har därmed ett sakligt samband med de initiativ som tagits med anledning av upprättandet av den inre marknaden. I den mån de tolv lyckas komma överens om EU—regler så ersätter dessa Schengenreglema, vilket är målsättningen.
Schengenöverenskorrnnelsens tillåmpningskonvention har ännu inte trätt i kraft. Detta hänger samman med förseningar när det gäller att få de
Prop. 1994/95: 19
408
kompensatoriska åtgärderna på plats. Det som framförallt återstår, är att Prop. 1994/95: 19 få det gemensamma inforrnationssystemet, SIS (Schengen Information System), att fungera. Schengensamarbetet har inte aktualiserats i Sveriges medlemskaps- förhandlingar då det utvecklas vid sidan av EU.
Artikel 7a i Romfördraget
Enligt det mål som uttrycks i Romfördragets artikel 7a skulle de inre gränskontrollerna för varor, personer, tjänster och kapital ha varit avvecklade senast den 31 december 1992. Detta mål har, som redan sagts, inte ännu kunnat uppnås vad gäller inre gränskontroll av personer.
Frågan om huruvida personkontrollema vid de inre gränserna helt skall avvecklas har varit en stötesten i EU—arbetet och oenighet råder mellan EU:s medlemsländer om tolkningen av artikel 7a och möjligheterna att utöva personkontroll vid de inre EU—gränsema. EG—kommissionen och Europaparlamentet anser liksom de nio medlemsländer som har under- tecknat Schengenavtalet, att en medlemsstat inte får företa kontroll av personer, oavsett medborgarskap, vid en inre gräns när den inre marknaden trätt i kraft. Storbritannien, men också i viss utsträckning Danmark och Irland, hävdar däremot att en viss form av gränskontroll av medborgare i tredje land får genomföras. Så länge denna oenighet råder upprätthålls vissa personkontroller vid de inre EU—gränsema och det är oklart om och när de helt kommer att avvecklas.
En annan viktig fråga är om tidsfristen den 31 december 1992 för upprättandet av den inre marknaden uteslutande är en politisk skyldighet eller om den även har rättslig verkan, dvs. om artikel 7a har s.k. direkt effekt. Något besked i frågan har ännu inte givits av EG—domstolen, som har exklusiv rätt att tolka gemenskapsrätten. Ordalydelsen i artikel 7a talar emellertid i hög grad för att artikeln inte har direkt effekt. Denna tolkning delas av de flesta medlemsländer.
Om ministerrådet eller EG-kommissionen underlåter att fatta nödvändiga beslut, kan medlemsstatema eller gemenskapens övriga institutioner anhängiggöra saken inför EG-domstolen, i syfte att få denna underlåtenhet fastslagen enligt proceduren i artikel 175 i Romfördraget. Europaparlamentet har i december 1993 inlett en sådan procedur, riktad mot kommissionen. Talan gäller underlåtenhet att lägga fram förslag för genomförandet av den inre marknaden vad gäller personers fria rörlighet och att tillse att medlemsstaterna respekterar artikel 7a.
Maastrichtfördraget
Fördraget om Europeiska unionen antogs vid regeringskonferensen i Maastricht i december 1991. I fördraget uppställs som ett av målen för unionen att utveckla ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel B). Innebörden härav preciseras i avdelning VI, artikel K - K.9. Det finns ingen legal definition av begreppen ”rättsliga" och ”inrikes”. 409 Däremot anges i artikel K.1. de nio områden som medlemsstaterna skall
betrakta som frågor av gemensamt intresse:
1. asylpolitik
2. regler för människors passage av medlemsstaternas yttre gränser
och kontrollförfarande i samband med detta
3. invandringspolitiken och politiken gentemot medborgare i tredje
land vad beträffar
a) inresa och rörlighet för medborgare i tredje land på medlems-
staternas territorier
b) villkor för bosättning för medborgare i tredje land på medlems-
staternas territorier, inklusive villkoren för familjers återförening och tillträde till arbetsmarknaden
c) åtgärder mot tredje lands medborgares olagliga invandring,
bosättning och arbete inom medlemsstatemas territorium
4. bekämpning av narkotikamissbruk, i den mån detta område inte
omfattas av 7—9 kampen mot bedrägerier i internationell skala, i den mån detta område inte omfattas av 7—9 civilrättsligt samarbete straffrättsligt samarbete tullsamarbete polissamarbete för att förhindra och bekämpa terrorism, olaga narkotikahandel och andra former av grova internationella brott, inklusive, om det är nödvändigt, vissa aspekter av tullsamarbete, i samband med organisationen av ett unionstäckande system för inforrnationsutbyte inom en europeisk polisbyrå (Europol). Syftet med samarbetet på dessa områden är att förverkliga unionens mål, särskilt den fria rörligheten för personer. Samarbetet skall ske med beaktande av 1950 års Europarådskonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning.
De ovan nänmda områdena skall vara föremål för gemensamma ståndpunkter, gemensamma aktioner eller utarbetande av konventioner som medlemsstaterna kan anta. Detta innebär i praktiken att det mellanstatliga samarbete, i vilket man tidigare arbetat fram de existerande och föreslagna konventionstextema, förs in under avdelning VI. Samarbetet inverkar inte på EG:s befogenheter enligt Romfördraget.
Åtgärder under avdelning VI har endast folkrättslig status. Samarbetet omfattas inte av EG-rätten och dess principer, som t.ex. EG-rättens företräde. De generella rättsakter som beskrivs i artikel 189 i Rom- fördraget dvs. förordningar, direktiv och beslut kan sålunda inte användas. Om alla medlemsstater är överens kan emellertid artikel 100c i Romfördraget tillämpas på aktioner inom områdena 1—6. Bestämmelser i gällande konventioner mellan medlemsstaterna om förhållanden som omfattas av artikel 100c skall fortsätta att gälla till dess att deras innehåll ersatts med direktiv eller annan åtgärd. Artikel 1000 är redan tillämplig på visumfrågor. Rådet skall på förslag av kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet, enhälligt fastställa för vilka medborgare som visumtvånget skall gälla vid passage av medlemsstaternas yttre gränser. Fr.o.m. den 1 januari 1996 fattas dessa beslut med kvalificerad majoritet.
U'I
839099)
Prop. 1994/95: 19
410
Enligt artikel C i Maastrichtfördraget skall unionen ha en gemensam institutionell ram. Samarbetet kan därför omfattas av de generella politiska riktlinjer som utarbetas av Europeiska rådet. EU-rådet blir centralt forum för samarbetet och ersätter fora som TREVI och Rhodosgruppen. EG—kommissionen ges rätt att parallellt med medlems— länderna ta initiativ på områdena 1-6. Kommissionen får även delta i samarbetet på samtliga områden. Dessutom skall Europaparlamentet regelbundet informeras och konsulteras i dessa frågor eller rikta rekommendationer till rådet. EG-domstolen har emellertid endast jurisdiktion över konventioner i vilka det bestäms att domstolen skall vara behörig att tolka deras bestämmelser och avgöra tvister om deras tillämpning.
En samordningskommitté bestående av höga tjänstemän har upprättats. Kommittén benämns K.4-kommittén efter den artikel i fördraget där den nämns. Under K.4-kommittén finns, enligt beslut av ministerrådet i november 1993, tre styrgrupper samt en rad arbetsgrupper. K.4-kommittén rapporterar till rådet via Coreper som består av medlemsstaternas ambassadörer i Bryssel. Coreper skall stå för den politiska koordinationen inför frågornas slutliga avgörande i rådet. EG—kommissionen deltar i alla grupper under K.4—strukturen.
Sverige har i anslutningsförhandlingen accepterat avdelning VI i Maastrichtfördraget. I artiklama 3 och 4 i anslutningsakten görs några ytterligare preciseringar. Enligt den förstnämnda artikeln förbinder sig Sverige att ansluta sig till de mellan medlemsstaterna upprättade konventioner på rättsväsendets och inrikespolitikens områden, som vid tiden för anslutningen är öppna för undertecknande. Det viktigaste exemplet är den s.k. Dublinkonventionen om asyl. Motsvarande gäller de konventioner som rådet har utarbetat på de nämnda områdena och rekommenderar medlemsländerna att anta. Enligt anslutningsakten förbinder sig Sverige att även tillträda sådana mellan medlemstaterna ingångna konventioner som gäller ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar m.m. (jfr artikel 220 i Romfördraget).
Det viktigaste av dessa olika konventioner beskrivs i det följande. För en ytterligare precisering, bl.a. av vilka konventioner det är frågan om, hänvisas till avsnittet om avtal med tredje land och mellan medlems- staterna (avsnitt 9).
29.2 Invandrings— och asylpolitik 29.2.1 Allmänt
lnvandrings— och asylpolitik, dvs. regler för medborgare från länder utanför den europeiska unionen, har inte traditionellt hört till EG:s samarbetsområden utan har varit det enskilda medlemslandets angelägenhet. Regler för rörelsefrihet inom gemenskapen för medlems- ländernas medborgare har däremot tillhört EG:s grundtankar. Utvecklingen har emellertid fört med sig ett behov av att samarbeta även vad gäller tredjelandsmedborgare. Invandrings- och asylfrågor har sålunda förts in som samarbetsområde i avdelning VI i Maastricht-
Prop. 1994/95: 19
411
fördraget, samarbete i rättsliga och inrikes frågor. I en rapport till stats— och regeringschefema vid toppmötet i Maastricht år 1991 angav invandringsministrama två skäl för behovet av samarbete på detta område:
1. att uppnå målet i Romfördragets artikel 7 a, dvs. genomförandet av den inre marknaden vad gäller fri rörlighet för personer.
Detta mål får konsekvenser för hur medlemsstatema tillämpar sin nationella lagstiftning och kommer att ytterligare nödvändiggöra samarbete dem emellan. Avskaffandet av de inre gränskontrollerna av personer aktualiserar behovet av att stärka de yttre gränserna och att samarbeta kring hur dessa skall kontrolleras. Utgångspunkten för EU—sarnarbetet har varit att ett avskaffande av den inre personkontrollen inte skall föra med sig en negativ utveckling i form av ökad terrorism, illegal invandring, narkotikasmuggling eller arman grov internationell brottslighet. I detta avseende har man hittills utarbetat konventioner och gemensamt antagit flera resolutioner, rekommendationer och konklusioner som har bäring på invandrings- och asylområdet.
2. att kunna hantera det ökande migrationstrycket mot alla EU:s medlemsstater, vilket kräver gemensanuna lösningar.
De enskilda EU-länderna kan uppenbarligen inte lösa detta var för sig, utan risk för sina EU—partner. Målet är att göra problemen hanterbara för hela gemenskapen vilket häver en utvidgad form av samarbete mellan medlemsländerna.
De två ovan nämnda orsakerna till samarbete ledde till att följande områden av invandringspolitiken skall prioriteras: en harmonisering av vissa invandringsregler bl.a. genom en gemensam visumordning, utveckling av ett gemensamt förhållningssätt till illegal invandring, regler för arbetskraftsinvandring och den sociala status som legala invandrare från tredje land åtnjuter i de olika EG—länderna.
Beträffande asylpolitiken skall förtur ges åt arbetet med tillämpningen av den s.k. Dublinkonventionen om vilket EU-land som skall vara ansvarigt för att i sak pröva en asylansökan, harrnoniseringen av den materiella asylrätten för att säkerställa en enhetlig tillämpning av Genevekonventionens flyktingbegrepp (procedurregler ses inte som så angelägna utom de ansträngningar som kan göras för att förkorta handläggningstidema samt för att etablera minimigarantier för en rättvis behandling av asylansökningar), harrnoniseringen av avlägsnandepolicy, kartläggning av mottagningsvillkoren för asylsökande och kontinuerlig uppdatering av sådan information. '
Wseringsfra'gorna fördes genom Maastrichtfördraget in under traditionell EG-kompetens i artikel 100c av det reviderade Romfördraget. Bestämmelserna återfmns i den avdelning som handlar om tillnärmning av nationell lagstiftning som direkt inverkar på den inre marknadens funktion. Beslut om viseringsplikt skall tas med enhällighet på förslag av
Prop. 1994/95: 19
412
kommissionen och i samråd med Europaparlamentet. Fr.o.m. den 1 januari 1996 skall den typen av beslut tas med kvalificerad majoritet. Gemenskapen skall också ha befogenhet att föreslå åtgärder för ett enhetligt visum för EU—området. I den beslutsprocedur som följer av artikel 100c har Europaparlamentet större inflytande än under samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, avdelning VI.
EU:s medlemsländer har sedan mitten av 1980—talet gjort gemensamma genomgångar av listan över de länder vars medborgare är visumpliktiga vid inresa i samtliga EU-länder. Listan har successivt utvidgats och täcker i dag 70-talet länder. När Maastrichtfördraget trädde i kraft i november 1993 utnyttjade kommissionen sin initiativrätt under artikel 100c och lade fram ett förslag till en förordning med förteckning över de länder utanför EU vars medborgare måste ha visum vid inresa över medlemsländemas yttre gränser. I detta förordningsförslag föreslog kommissionen cirka 130 nationaliteter som visumpliktiga vid inresa i EU. Ministerrådet har ännu så länge endast inlett sina diskussioner kring förslaget och beslut väntas inte inom den närmaste tiden.
Vad gäller andra frågor på invandrings- och flyktingpolitikens område ligger dessa under Maastrichtfördragets avdelning VI och förklaras vara ”frågor av gemensamt intresse” vilka skall vara föremål för antagande av gemensamma ståndpunkter, gemensamma aktioner eller utarbetande av konventioner.
Ett samarbete kring invandrings— och flyktingpolitik har pågått sedan mitten av 1980—talet. I konkreta termer har samarbetet hittills lett till att två konventionstexter utarbetats. Den första behandlar vilket EU-land som skall vara ansvarigt för att i sak pröva en asylansökan (den redan nämnda s.k. Dublinkonventionen eller första asyllandskonventionen). Konventionen sätter upp kriterier för tillämpningen av den s.k. första asyllandsprincipen. Den andra, yttre gränskontrollkonventionen, behandlar kontroller vid EU:s yttre gränser. De båda konventionerna skildras i det följande. Ingen av dessa två konventioner har ännu trätt i kraft. Ett arbete har bedrivits med inriktning på att förbereda den praktiska tillämpningen av de två konventionerna. Två s.k. clearing houses har upprättats vid ministerrådets sekretariat för informations- utbyte, analys och utveckling i asyl- och gränskontrollfrågor, CIREA och CIREFI. (CIREA står för Centre for Information, Discussion and Exchange on Asylum och CIREFI står för Centre for Information, Discussion and Exchange on the Crossing of Borders and Immigration.)
Vidare har arbetet resulterat i en resolution om ett gemensamt förhållningssätt till när ett land utanför EU—kretsen skall anses vara första asylland. Resolutionen fastställer principer för användandet av första asyllandsprincipen vad gäller länder utanför EU—kretsen. Denna resolution kompletterar den resolution som tillkommit för att kunna bedöma när en asylansökan är uppenbart ogrundad och därmed kan bli föremål för ett förenklat förfarande vid handläggningen. Man har också enats om principer för familjeåterförening för personer som inte är medborgare i något EU—land, men som lagligen befinner sig på gemenskapens territorium under en längre tid.
För att yttre gränskontrollkonventionen i praktiken skall kunna fungera
Prop. 1994/95: 19
413
krävs omfattande informationsutbyte mellan länderna och ytterligare en konvention är därför under utarbetande som innebär att ett europeiskt inforrnationssystem, EIS skall sättas upp. Konventionema behandlas närmare i det följande.
Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992 kom EU-länderna överens om principer som skall vara vägledande för medlemsländernas rnigrationspolitik och verka för ett minskat immigrationstryck på EU—området. EU—länderna skall verka för fred och frånvaro av väpnad konflikt i omvärlden, respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet samt upprättandet av demokratiska samhällen och adekvata sociala villkor i ursprungsländema. En liberal handelspolitik som kan förbättra de ekonomiska villkoren i urSprungsländema ingår också bland det man skall verka för. Samarbete kring utrikespolitiska åtgärder, ekonomiskt samarbete och invandrings- och asylpolitik mellan gemenskapen och medlernsländema ses som en nödvändighet. Biståndsinsatser skall göras i de länder varifrån många asylsökande kommer, bland annat för att skapa arbetstillfällen och lindra hungersnöd. Gemensanuna åtgärder för att motverka illegal invandring betonas också.
Mot bakgrund av att varken Dublinkonventionen eller den yttre gränskontrollkonventionen har trätt i kraft ville EU:s stats- och regeringschefer ge ny fart åt arbetet och antog därför vid sitt möte i december 1993 ett omfattande arbetsprogram för år 1994 som i stort sett bekräftade de tidigare prioriteringarna.
EG—kommissionen lade i februari 1994 fram ett meddelande om invandrings— och asylpolitik. Promemorian avser att ta ett initiativ till att sätta en ram för framtida diskussioner. EG—kommissionen har sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft fått möjlighet att föreslå åtgärder på invandrings— och flyktingpolitikens område. Promemorian behandlar ämnet på ett övergripande sätt och definierar tre nyckelelement:
- åtgärder för bekämpande av grundorsakema till det ökade migrationstrycket mot Europa - detta skall ske i samarbete med ursprungsländema — invandringskontroll så att invandringen kan hållas inom hanterbara gränser, särskilt vad gäller illegal invandring — beträffande asylfrågor diskuteras bl. a. tillfälliga uppehållstillstånd - fördjupad integration av legala invandrare - förbättra för dem som redan har uppehållstillstånd i EU—området.
Invandrings- och asylpolitik bör enligt kommissionen integreras i gemenskapens utrikespolitik, t.ex. vad gäller handel, u—hjälp, humanitärt bistånd och mänskliga rättigheter (jfr Edinburghdeklarationen). EU-länderna måste vidare definiera och tillämpa en gemensam politik vad gäller tillstånd för anställda, egenföretagare och studenter från tredje land och harmonisera politiken för uppehållstillstånd av humanitära skäl. Effektivare åtgärder för att ta itu med illegal invandring genom förebyggande måste också vidtas. Det anses också nödvändigt att ge legala invandrare rättigheter som mer liknar dem som tillkommer EU-medborgama, när det gäller anställningsvillkor, utbildning och information. Kampen mot social diskriminering och alla former av rasism och främlingsfientlighet betonas också.
Prop. 1994/95:19
414
Beträffande asylfrågoma är kommissionens angreppsvinkel en annan. Prop. 1994/95:19 Det gäller att försäkra sig om att beredningen av en asylansökan sker på ett rättvist och effektivt sätt i alla EU—länderna.
29.2.2 Dublinkonventionen
Dublinkonventionens fulla benämning är Konventionen för bestämmande av vilken stat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som gjorts i någon av medlemsstaterna i de europeiska gemenskaperna. I dagligt tal kallas konventionen för Dublinkonventionen eller första asyllands— konventionen.
Konventionen har, som framgår av namnet, till syfte att identifiera vilket av medlemsländerna som i sak skall pröva en asylansökan. Man har genom bestämmelserna i konventionen velat komma tillrätta med att personer söker asyl i flera länder samtidigt och att asylsökande inte får sin ansökan prövad i något land. Konventionen skall alltså säkerställa att en ansökan prövas i sak och att ett medlemsland identifieras som ansvarigt för denna prövning. Konventionen är färdigförhandlad och undertecknad av de nuvarande medlemmarna i EU, dock har ännu inte alla medlemsstater ratificerat konventionen. Konventionen beräknas träda i kraft tidigast under slutet av år 1994 eller början av år 1995.
Dublinkonventionen förutsätter ingen harmonisering av nationellla asylregler. Varje medlemsland har dessutom rätt att pröva en asylsökan även om ansvaret för prövningen enligt kriteriema i konventionen åligger en annan medlemsstat. Vidare har varje medlemsland rätt att, i enlighet med nationell lagstiftning och bestämmelserna i Genevekonventionen, sända en asylsökande till ett tredje land.
För att bestämma vilket medlemsland som skall pröva en asylansökan ställer konventionen upp ett antal kriterier.
Dublinkonventionen har som tidigare nämnts ännu inte trätt i kraft. Av konventionen framgår att ett informationsutbyte mellan medlemsländerna förutsätts vid tillämpningen av den. Vilket medlemsland som i sak skall pröva en asylansökan enligt konventionen måste avgöras inom en viss tidsgräns. För att underlätta tillämpningen av konventionen har ett standardforrnulär utarbetats som skall fyllas i av den asylsökande. Uppgifterna i formuläret ligger sedan till grund för tillämpningen av konventionen. Något gemensamt datoriserat informationssystem finns inte. Inom EU pågår en diskussion som gäller huruvida asylsökandes fingeravtryck skall kunna registreras. Systemet som kallas EURODAC existerar inte i dag. För närvarande utreds om det krävs en konvention för att kunna upprätta ett sådant system.
Dublinkonventionen behandlar alltså första asyllandsprincipen. Sverige tillämpar redan i dag denna princip. Den lagliga grunden återfinns i 3 kap. 4 5 andra stycket punkt 4 utlänningslagen. Enligt stadgandet anses behov av asyl inte föreligga om den asylsökande har eller hade kunnat få skydd i något annat land som han uppehållit sig i under färden till Sverige. En viss skillnad mellan utlänningslagen och Dublinkonventionen föreligger i det att utlänningslagen föreskriver att en asylsökande skall ha 415
vistats i det första asyllandet. Någon motsvarighet till detta finns inte särskilt uttalad i Dublinkonventionen.
Sverige kan utan problem ansluta sig till EU:s pågående samarbete på invandrings— och asylområdet. Det bör understrykas att EU:s arbete på detta område ännu inte lett fram till några omfattande konkreta resultat som vid ett svenskt inträde i den europeiska unionen omgående måste tillämpas i Sverige. Det som ligger närmast till hands är ett eventuellt ikraftträdande av Dublinkonventionen. Som framgår ovan har alla nuvarande medlemsstater undertecknat konventionen och flertalet av dem har även ratificerat den. I anslutningsfördraget har Sverige accepterat Dublinkonventionen.
Det är i dagsläget svårt att i detalj förutse ett eventuellt framtida behov av lagändringar. Ett ikraftträdande av Dublinkonventionen kan komma att aktualisera vissa smärre ändringar i utlänningslagen. Det bör i detta sammanhang understrykas att mycket av det samarbete som bedrivs inom EU på det asylrättsliga området har som mål att införa regler som i mångt och mycket liknar dem Sverige i dagsläget redan har. Ett exempel på detta är den s.k. första asyllandsprincipen som Dublinkonventionen har till mål att genomföra. Denna princip finns redan i utlänningslagen. Om det blir aktuellt med lagändringar får regeringen återkomma i dessa delar.
29.3 Kontroll av gemenskapens yttre gränser
29.3.1 Konventionen angående kontroller av personer som passerar yttre gränser (yttre gränskontrollkonventionen)
Sedan EG-länderna gemensamt antagit Palmadokumentet år 1989 påbörjades ett arbete på mellanstatlig nivå för upprättandet av ett område utan inre gränser i enlighet" med artikel 7a i Romfördraget. Ett förslag till konvention om passage vid de yttre gränserna utarbetades. I juni 1991 var man överens om principerna för denna konvention men under- tecknandet har sedan dess hindrats av oenighet mellan Storbritannien och Spanien rörande konventionens territoriella giltighet vad gäller Gibraltar.
I december 1993 utnyttjade EG—kommissionen emellertid sin nyvunna initiativrätt i fråga om rättsliga och inrikes frågor och presenterade ett nytt, reviderat utkast till yttre gränskontrollkonvention. Kommissionens mål har varit att bevara den politiska de facto — överenskommelse som uppnåtts och kommissionen har därför föreslagit en text som anpassats till den nya ram som avdelning VI i Maastrichtfördraget utgör. Kommissionens nya text skiljer sig endast i detaljer från utkastet från år 1991. Först och främst tar den till vara de institutionella ändringar som Maastrichtfördraget för med sig och lyfter ut de delar om harmonisering av viseringspolitiken som numera åternnns i artikel 100c i Romfördraget. Domstolen föreslås dessutom få rätt att tolka konventionen och slita vissa tvister. Enligt kommissionen är det berättigat för att säkerställa en enhetlig tolkning av konventionen.
Konventionens huvudsakliga syfte är att slå fast gemensamma principer för det praktiska genomförandet av yttre gränskontroller. Konventionen
Prop. 1994/95: 19
416
innehåller bl.a. regler om villkor som en resande skall uppfylla för att tillåtas inresa på medlemsländernas område. En gemensam förteckning över tredjelandsmedborgare som är oönskade på medlemsländernas territorium på grund av att de utgör hot mot den allmänna ordningen och säkerheten skall upprättas. Vissa viseringsbestärnrnelser, som inte täcks av artikel 100c, tas också upp i konventionen. Det gäller till exempel villkor för utfärdande av den enhetliga EU—viseringen. Det bör upp- märksammas att förslaget till konvention också innehåller bestämmelser om utresekontroll gentemot tredje land.
Konventionsförslaget irmehåller vidare bestämmelser som rör det så kallade transportöransvaret. Med transportöransvar avses det ansvar som transportörer har för att se till att resenärerna har de dokument som krävs för inresa på destinationsorten.
Frågan om avlägsnande, dvs. avvisning eller utvisning, tas också upp i konventionen. Om en tredjelandsmedborgare illegalt tar sig in i ett medlemsland eller inte längre uppfyller villkoren för uppehållstillstånd, måste han i princip lämna medlemsstaternas territorier. Sker det inte frivilligt skall personen avlägsnas i enlighet med nationell lagstiftning. EU-länderna har också gemensamt antagit rekommendationer om avlägsnande.
Gränskontrollen skall, enligt konventionen, ske vid auktoriserade gränsövergångar. Det är en uppgift för resp. medlemsland att bestämma om auktoriserade gränsövergångar. I praktiken handlar det om att bestämma på vilka platser utefter en landgräns, som utgör yttre gräns, gränspassage skall få ske samt om att bestämma vilka hamnar och flygplatser som får ha utrikes trafik.
Gränsövergångsställena skall stå under ständig kontroll genom medlemsstaternas försorg. Varje gränspassage skall kontrolleras. Syftet med kontrollen är att förhindra passage av personer vars vistelse skulle kunna medföra fara för den allmänna ordningen och säkerheten eller för statens säkerhet.
Passagerare från tredje land skall bli föremål för pass- och bagage- kontroll vid ankomsten då de transiterar till en flyglinje inom EU.
Utefter den yttre gränsen skall bedrivas övervakning med mobila enheter eller andra effektiva övervakningsmedel. Övervakningen skall vara lika effektiv överallt.
Kontrollen vid den yttre gränsen skall göras av behörig myndighet i resp. land i enlighet med de nationella lagarna och konventionens bestämmelser. Övervakningsenhetema skall samarbeta med sina motsvarigheter i andra medlemsländer. Kontrollen skall ske i alla medlemsländers intresse.
Ministerrådet skall besluta de bestämmelser som är nödvändiga för tillämpningen av konventionen.
27 Riksdagen 1994/95. [saml. Nr 19. Del].
Prop. 1994/95: 19
417
29.3.2 Yttre gränskontrollkonventionen och EES—avtalet
I kommissionens utkast till yttre gränskontrollkonvention definieras vilka personer som skall anses falla under gemenskapsrätten och här ingår, förutom EU-medborgare, även medborgare i EES—länderna. Detta irmebär att EES-medborgarna endast har skyldighet att styrka sitt medborgarskap i ett EES—land och att de inte skall anses vara tredjelandsmedborgare i yttre gränskontrollkonventionens mening. Det finns därför t.ex. inte någon möjlighet att föra upp en EES—medborgare _ på den lista över personer som av säkerhetsskäl är oönskade på EU—medlemsländemas territorier som förutsätts i konventionen. Att införa den yttre gränskontrollkonventionens skyldigheter på medborgare i EFTA—länder som ansludt sig till EES—avtalet skulle också strida mot EES-avtalets (och EG—rättens) förbud mot all diskriminering på grund av nationalitet. Någon liknande rättighet för EU-medborgare som reser in i ett EFTA—land över en yttre gräns följer för närvarande inte av EES-avtalet och den yttre gränskontrollkonventionen.
Regler om villkor för inresa samt passkontroll i Sverige återfinns i utlänningslagen (1989z529) och i utlänningsförordningen (1989z547). Till stor del bygger dessa regler på den nordiska passkontroll- överenskommelsen. I princip krävs att den som inte är svensk medborgare skall ha pass. Regeringen får dock föreskriva om undantag från denna regel. Ett generellt undantag görs för medborgare i de övriga nordiska länderna när de reser inom Norden. Vidare skall en utlänning som reser in i Sverige enligt huvudregeln ha visering. Övriga undantag från krav på visering framgår av utlänningsförordningen. Bl.a. undantas medborgare i de västeuropeiska länderna från kravet på visering.
Den nordiska passkontrollöverenskommelsen innebär att icke—nordbor kan resa direkt från en nordisk stat till en annan nordisk stat utan att undergå passkontroll, förutsatt att gränspassagen sker vid godkänt gränsövergångsställe. Överenskommelsen innebär också att de nordiska staterna skall eftersträva en likartad praxis beträffande visering.
Även regler om transportörsavtal återfinns i utlänningslagen. Där föreskrivs att transportören vid avlägsnande är ansvarig för kostnaden för utlänningens resa från Sverige samt resekostnaden för den bevaknings— personal som följer med om utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för inresa till Sverige.
29.3.3 Det europeiska informationssystemet (EIS)
I yttre gränskontrollkonventionen förutsätts att tredjelandsmedborgare som av hänsyn till den allmänna ordningen och säkerheten inte bör få resa in i EU skall förtecknas på en gemensam ”spärrlista”.
En konvention om ett europeiskt informationssystem (EIS) håller för närvarande på att utarbetas inom den särskilda gruppen för ADB—frågor. Den dåvarande koordinatorsgruppen för personers fria rörlighet uttalade i juni 1993 att EIS-konventionen och yttre gränskontrollkonventionen står i så nära sammanhang med varandra att de bör träda i kraft samtidigt. EIS är avsett att bl.a. svara för den nämnda ”spärrlista” som förutsätts
Prop. 1994/95: 19
418
i den yttre gränskontrollkonventionen. Därutöver kommer EIS att innehålla andra uppgifter som är av betydelse för det internationella polissamarbetet när det gäller att bekämpa grov internationell brottslighet, bl.a. uppgifter om personer som är efterlysta eller som annars kan misstänkas för grova brott. EIS avses ta över de uppgifter som ankommer på Schengen Information System (SIS) enligt Schengenavtalets tillärnpningskonvention. Frankrike avses få ansvar för upprättandet av EIS gemensamma stödfunktion, som lokaliseras till Strasbourg. Mål- sättningen är att ha konventionstexten färdig före 1994 års utgång. Viktiga frågor återstår emellertid att lösa.
Ett informationsutbyte inom ramen för EIS kan ge ett mycket värdefullt bidrag bl.a. till den svenska polisens kriminalunderrättelsetjänst. Bl.a. bör polisen få ett bättre underlag än i dag för att avslöja efterlysta personer eller andra grova internationella förbrytare som uppehåller sig i landet. Rikspolisstyrelsen tillmäter en svensk anslutning till ett framtida EIS mycket stor betydelse.
Praktiskt torde informationssystemet vid en svensk anslutning komma att hanteras av Rikspolisstyrelsen och eventuellt Statens invandrarverk. Det förutsätter en rad åtgärder på myndighetsnivå, såsom system— konstruktion, upphandling, utbildning och metodutveckling. Att lösa dessa uppgifter ankommer i första hand på Rikspolisstyrelsen.
29.3.4 Nuvarande svensk ordning
Den nuvarande gränskonuollen för personer regleras genom bestämmelser i utlänningslagen (1989z529), utlänningsförordningen (1989:547) och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Av betydelse är också den nordiska passkontrollöverenskommelsen, publicerad i kungörelsen (19581122) angående tillämpning av en mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
Polisen svarar för personkontrollen vid gränserna. Tullverket och Kustbevakningen kan medverka i kontrollen, varvid den deltagande personalen har befogenhet som polismän.
Kontrollen avser i första hand inresa till Sverige. Utresekontroll tillämpas numera inte rutinmässigt. Enligt utlänningsförordningen kan dock utresekontroll ske för att förebygga eller beivra brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I övrigt kan sådan äga rum för att genomföra den kontroll över utlänningar som föreskrivs i utlännings- lagen.
Huvudansvar för kontroll av varor som passerar gränsen har tullen enligt tullagen (1987:1065) och tullförordningen (1987:1114). Den lagstiftning som främst reglerar tullens verksamhet när det gäller beivrande av brott, är lagen (1969:418) om straff för varusmuggling.
Polisen och Kustbevakningen är enligt tullagen skyldiga att medverka i denna kontrollverksamhet. Någon motsvarande skyldighet för tullen att medverka i polisens kontroll av personers rörlighet finns inte. Polisen och Kustbevakningen har sannna befogenhet som tullpersonalen då de
Prop. 1994/95:19
419
medverkar i tullkontrollen. När det gäller den verksamhet som avser uppgiftsskyldighet för varor som passerar gränsen, regleras tullens ansvarsområde, utom i utllförfattningarna, också i skilda special- författningar.
29.3.5 Gränskontrollgruppen
Regeringen bemyndigade år 1992 Europaministem att tillkalla en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda frågor om gränskontroller och gränsformaliteter i ett EGIEU-medlemskapsperspektiv (gränskontrollgruppen). I arbetet deltog såväl departement som myndigheter som berörs av gränskontrollfrågoma. Arbetsgruppen har redovisat en slutrapport Gränskontroller och gräns- formaliteter i ett EG/EU—medlemskapsperspektiv (Utrikesdepartementets handelsavdelning, november 1993) med förslag till kompensatoriska åtgärder på en rad områden.
Mot bakgrund av gränskontrollgruppens förslag beslöt regeringen i december 1993 att tillsätta två utredningar inom kommittéväsendet med inriktning på organisationen av den yttre gränskontrollen respektive narkotikabekämpningen m.m. i ett EU—perspektiv. Samtidigt uppdrog regeringen åt Rikspolisstyrelsen att svara för utvecklingsfrågor i övrigt inom polisen när det gäller internationellt polissamarbete m.m. i ett EU-perspektiv. Detta pågående utredningsarbete berörs närmare i det följande.
Funktion och efektivitet
Gränskontrollgruppen har ingående analyserat gränskontrollens funktion och effektivitet. Därvid har gruppen anfört att gränskonnollen vad gäller personer utgör ett filter mot smuggling och mot att personer reser in i landet utan tillstånd, men att det är svårt att säkert bedöma kontrollens effektivitet. Begränsningar i effektiviteten ligger bl.a. i att kontrollen inte avser nordiska medborgare som kommer från ett annat nordiskt land och att mängden resande gör att endast ett fåtal kan kontrolleras systematiskt och noggrant. Personkontrollen vid landets gränser får därför numera anses ha en begränsad effektivitet som en spärr mot den internationella kriminaliteten.
Personkontrollen vid EU:s yttre gränser avses bli reglerade i yttre gränskontrollkonventionen. lnresekontrollen enligt konventionen blir minst lika ingående som den nuvarande svenska och ett krav på utresekontroll tillkommer. '
Det förutsätts vidare att gränsen mellan gränsövergångama övervakas effektivt. Konventionstexten ger inte klart besked om nuvarande svenska kontrollnivå är till fyllest eller om den, vid medlemskap, måste förstärkas. Det finns dock skäl att förutsätta en tämligen långt gående kontroll av de inresande samt en i huvudsak rörlig gränsbevakning som är så effektiv att den är ett verksamt medel mot illegal gränspassage.
En gränskontroll i enlighet med konventionen kan därför förutses bli
Prop. 1994/95:19
420
ett minst lika gott skydd mot illegal invandring och mot brottslighet med Prop. 1994/95:19 internationell anknytning som den svenska gränskontrollen i dag utgör.
Yttre gränskontrollkonventionen förutsätter att de anslutna länderna i princip håller en enhetlig kontrollnivå utefter hela den yttre gränsen. Brister i fråga om kontrollens effektivitet hos något av medlemsländerna kan leda till att personer olovligt tar sig in över den yttre gränsen och sedan, till följd av att kontroll saknas vid inre gränserna, kan ta sig ”bakvägen” till andra medlemsländer utan att upptäckas. Sverige och övriga medlemsländer kommer därför att vara ömsesidigt beroende av varandra när det gäller att upprätthålla en effektiv gränskontroll och att i övrigt skapa förutsättningar för att upprätthålla lag och ordning på ett effektivt sätt. Det understryker vikten av ett nära och förtroendefullt internationellt samarbete i dessa frågor.
Organisation
Den yttre gränsen kommer att utgöras av flygplatser såvitt avser ankommande från tredje land, hela kusten samt, om Norge och Finland inte skulle bli medlemmar i EU, landgränsen mot dessa länder.
Gränsövergångar kommer i första hand att vara flygplatser och hanmar med trafik från tredje land. Om landgränsen mot Norge och Finland kommer att utgöra yttre gräns, blir frågan om gränsövergångar enligt yttre gränskontrollkonventionen aktuell även där. Som framgått i det föregående får den yttre gränsen endast passeras vid auktoriserad gränsövergång.
Regeringen bemyndigade i december 1993 justitieministem att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om myndighets- samverkan vid gränskontroll i ett EU-perspektiv (dir. 1993:130).
Utredningsdirektiven bygger på att den grundläggande ansvars- fördelningen bör bestå, i enlighet med vad gränskontrollgruppen föreslagit, mellan de huvudansvariga myndigheterna. Också i fortsättningen bör alltså polisen ha huvudansvaret för personkontrollen och tullen för varukontrollen, i fortsatt nära samverkan med varandra och med Kustbevakningen.
Innan EU—ländemas yttre gränskontroll har vunnit stadga är det svårt att ha någon klar uppfattning om vilka totala resursinsatser som kommer att behövas från svensk sida för att upprätthålla en effektiv kontroll vid den yttre gränsen i enlighet med det internationella regelverket. En ökning av gränskontrollens effektivitet bör i första hand åstadkommas genom ett nära samarbete mellan berörda myndigheter.
Förutom polisen och tullen har Kustbevakningen en given roll i ett myndighetssamarbete på gränskontrollens område. Det kan inte uteslutas att också andra organ kan ges vissa uppgifter i sammanhanget, t.ex. Marinen och Sjöfartsverket när det gäller observation av sjötrafiken.
Dubbelarbete mellan myndigheterna måste undvikas, vilket framhålls i direktiven till den särskilde utredaren. Exempelvis bör rutinbetonade kontroller och ingripanden kunna utföras av en myndighets personal utan att personal från någon annan myndighet av formella skäl måste tillkallas. 421
Detta gäller inte minst i fråga om övervakning och kontroll av de delar av den yttre gränsen som endast sällan eller i mindre omfattning passeras av tredjelandsmedborgare t.ex. vissa mindre hamnar och flygplatser. Givetvis har också lednings— och samordningsfrågoma stor betydelse för att gränskontrollen skall fungera effektivt från både verksamhets- och kostnadssynpunkt.
29.4 Brottsbekämpning i ett EU—perspektiv 29.4.1 Inledning
Den fortgående internationaliseringen i världen och den därmed följande ökande rörligheten mellan länder har lett till en oroande ökning av den internationella brottsligheten i många länder. Det handlar bl.a. om illegal narkotikahandel och en avancerad ekonomisk brottslighet, exempelvis penningtvätt, men också om en mer vardagsbetonad brottslighet t.ex. resande ligor av ficktjuvar. Till bilden hör också tämligen specialiserad brottslighet såsom illegal handel med vapen, radioaktiva ämnen m.m.
Ökningen av den internationella brottsligheten är inte minst synlig i Sveriges närområden. I många länder inom det forna östblocket har brottsligheten ökat starkt under de senaste åren till följd av de politiska, sociala och ekonomiska omvälvningar som skett där på kort tid. Delvis är det fråga om brottslighet i organiserade former med inslag av narkotikahandel, svartabörshandel och annan ekonomisk brottslighet. smuggling av krigsmaterial och stulna bilar, mutor och beskyddar- verksamhet, prostitution m.m. Denna brottslighet visar tecken på att breda ut sig till andra länder. Sverige har också upplevt en ökning av brottslighet med anknytning till Östeuropa, låt vara än så länge i liten skala.
Det anförda visar att det finns starka skäl för att effektivisera kampen mot den internationella brottsligheten. Detta är ett gemensamt intresse för Sverige och för andra jämförbara länder och gäller oberoende av om ett land är eller avser att bli medlem i EU. Ett EU—medlemskap innebär i många viktiga avseenden förbättrade möjligheter att effektivisera kampen mot den internationella brottsligheten.
Som medlem kommer Sverige att ta del i det samarbete på politisk nivå som äger rum bl.a. inom ramen för EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Samarbetet innebär bl.a. att medlemsländerna tillsammans analyserar brottsutvecklingen och kommer överens om gemensamma strategier för hur kampen mot brottsligheten skall effektiviseras. Det handlar bl.a. om att närma ländernas lagstiftning till varandra, att gemensamt påverka utomstående länder att ingripa mot inhemsk narkotikaproduktion eller vidta andra åtgärder mot internationell brottslighet, att bygga upp gemensarruna kontrollsystem och se till att polis, tull och andra berörda myndigheter i medlemsländerna fördjupar sitt samarbete.
På myndighetsnivå innebär medlemskapet i EU bl.a. att den svenska polisen och tullen kommer att kunna utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i de andra medlemsländerna. Samarbetet har åtskilliga
Prop. 1994/95 : 19
422
aspekter, såsom gemensam utbildning och metodutveckling, teknik- utveckling, gemensamma informationssystem och samarbete i konkreta brottsutredningar. Härigenom kan den sammantagna kunskapen om internationell brottslingar och internationell brottslighet och den sammantagna kompetensen hos medlemsländernas polis och tull användas i kampen mot denna brottslighet.
Till samarbetet mot den internationella brottsligheten hör upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europol), tullmyndigheternas europeiska samarbetsgrupp (MAG 92), stationering av polissarnbandsmän i olika länder, förstärkning av åtgärder mot narkotikasmuggling m.m. vid de yttre gränserna, samarbete i fråga om kontroll i anslutning till de inre gränsema samt gemensamma rutiner för samarbete i utredningar som syftar till att avslöja pågående eller inträffad brottslighet och att förhindra fortsatt brottslighet i medlemsländerna.
Sammantaget innebär detta samarbete inom EU:s ram att Sverige som medlem i EU kommer att stå betydligt bättre rustat när det gäller att bekämpa internationell brottslighet. Sverige får härigenom bättre möjligheter både att påverka samhällsutvecklingen här i landet i rätt riktning och att verksamt bidra till en positiv utveckling i vår del av världen.
I det följande kommer de olika komponenterna i EU—samarbetet mot den internationella brottsligheten att beröras närmare. Den mycket viktiga komponent som utgörs av den yttre gränskontrollen och det europeiska inforrnationssystemet (EIS) har skildrats i det närmast föregående.
29.4.2 Europol
Den europeiSka krirninalpolisbyrån Europol är avsedd att bli ett organ för internationellt polissamarbete i fråga om kriminalunderrättelsetjänst på bl.a. narkotikaområdet inom EU. Som ett första steg beslutade ministrarna inom det dåvarande TREVI—samarbetet i Köpenhamn i juni 1993 att upprätta en enhet för narkotikabekämpning, benämnd Europol Drugs Unit (EDU). I beslutet sägs att EDU skall utväxla och analysera information om den illegala narkotikatrafiken, om de brottsliga organisationer som är inblandade i sådan aktivitet samt om penningtvätt som berör två eller flera medlemsstater. EDU har påbörjat sin verksamhet i begränsad skala i början av år 1994. För närvarande arbetar ca 50 tjänstemän vid EDU i Haag, men man beräknar att ca 300 personer kommer att arbeta där i framtiden. Som EU—medlem kommer Sverige att sända polismän och eventuellt också tulltjänstemän för tjänstgöring vid Europol.
Europol kan förutses få sitt mandat utvidgat också till andra slag av grov internationell brottslighet. Organisationen kommer sannolikt att få en betydelsefull roll när det gäller det internationella polissamarbetet och då inte minst narkotikabekämpningen. Underrättelsema från Europol kan ligga till grund för ingripande av medlemsländernas polis mot konkret brottslig verksamhet likaväl som för inriktningen av polisverksamheten mot bakgrund av den befarade utvecklingen i fråga om internationell kriminalitet. Däremot är inte avsikten att ge Europol några egna
Prop. 1994/95: 19
423
exekutiva befogenheter. Arbete pågår med att utarbeta en konvention som skall utgöra den rättsliga grunden för Europols verksamhet (Europolkonventionen).
29.4.3 MAG 92
Inför perspektivet av den inre marknaden har EG:s generalmlldirektörer tillsatt en ny samarbetsgrupp (MAG 92). Gruppen skall bl.a. undersöka hur samarbete och informationsutbyte kan förbättras både tull- myndigheterna emellan och mellan dessa och andra brottsbekämpande myndigheter. Ett viktigt resultat av arbetet i MAG 92 är förslaget till konvention om ett databaserat underrättelsesystem gällande överträdelser av lagstiftning, inte minst sådan lag som upprätthålls med stöd av artiklama 36 och 223 i Romfördraget. Systemet kallas Customs Information System (CIS) och skall bestå av en central databas som skall vara tillgänglig via terminaler i de anslutna länderna. Genom MAG och tullinforrnationssystemet CIS kommer möjligheterna att bekämpa brottslighet med internationell anknytning att ytterligare öka vid ett svenskt medlemskap i EU. CIS—konventionen är under utarbetande.
29.4.4 Underrättelseförfarande och sambandsmän
Underrättelseförfarandet utgör redan i dag en verksam del i kampen mot den kvalificerade brottsligheten, inte minst den internationella narkotika- handeln. Att vidareutveckla underrättelseförfarandet genom ett EU—medlemskap innebär en viktig förstärkning av möjligheterna att bekämpa denna brottslighet på ett effektivt sätt.
Polisens underrättelseförfarande är på central nivå knutet till Riks- lqiminalpolisen och tullens i första hand till Generaltullstyrelsen. Detta är en lämplig ordning också för framtiden.
Ett viktigt instrument i det internationella polissamarbetet är de sambandsmän som polisen och tullen redan i dag har i ett antal länder. Flertalet av dessa är s.k. nordiska sambandsmän och arbetar gemensamt för de nordiska länderna. Frågor om de nordiska sambandsmännen diskuteras fortlöpande inom den s.k. PTN—gruppen, som är ett nordiskt samrådsorgan för polis och tull i narkotikafrågor m.m.
Uppgifterna för sambandsmännen spänner i princip över hela det polisiära och tullmässiga arbetsfältet, men ärenden rörande narkotika utgör en tyngdpunkt för de flesta av dem.
Erfarenheterna från sambandsmännens verksamhet är generellt sett mycket goda. Det pågår ett arbete inom tredje pelaren att utveckla ett system med sambandsmän inom och utom EU—området. Också sett från svenska utgångspunkter är detta ett av de viktigaste sätten att effektivisera det internationella samarbetet på brottsbekämpningens område, och då inte minst när det gäller bekämpningen av narkotikabrott. Samtidigt är det en naturlig utveckling av det nordiska systemet med sambandsmän.
Prop. 1994/95:19
424
29.4.5 Närpolisverksamhet m.m.
Inom polisen pågår för närvarande ett utvecklingssamarbete som inte har direkt samband med Sveriges inträde i EU men som får stor betydelse när det gäller att öka polisens effektivitet, också när det gäller narkotika- bekämpning (se bl.a. prop. 1993/94:100 bil. 3).
Hit hör utvecklingen av den kvalificerade krirninalpolisverksarnheten på alla nivåer. Särskilda medel har anslagits för att utveckla arbets- metoder, teknikstöd och utbildning inom kriminalpolisen. Rikskriminal— polisen har fr.o.m. den 1 juni 1994 fått en ny organisation med en förstärkt ledning. På regional nivå kan förutses en utveckling mot länskn'minalavdelningar med resurser i fråga om kriminal- underrättelsetjänst och med ett samarbete med Rikskrirninalpolisen och i vissa fall direkt med utländska polismyndigheter.
Närpolisverksamhet utvecklas över hela landet i enlighet med riktlinjer i 1994 års budgetproposition. Närpolisverksamhet innebär bl.a. att polisen arbetar på ett problemorienterat sätt och med en organisation som bygger på små, lokala enheter. Stor vikt läggs vid att öka polisens synlighet och att utveckla ett nära samarbete med dem som bor eller arbetar inom området.
29.4.6 Bevakning av de inre gränserna
Den fria rörligheten över de inre gränserna inom EU är inte obegränsad och innebär inte utan vidare att all kontroll i anslutning till den inre gränsen upphör. Det finns sålunda ett internationellt regelverk inom EG—rätten som begränsar eller reglerar formerna för den fria rörligheten av vissa slags varor, t.ex. narkotika, vapen, utrotningshotade djur och växter, nationella konst- eller kulturskatter, krigsmaterial etc. Frågan om dessa s.k. kompensatoriska åtgärder har berörts i avsnittet om den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital (11) och har utförligt beslqivits i den förut nämnda Gränskontrollgruppens rapport. En sådan kompensatorisk åtgärd kommer att beskrivas i det följande, nämligen den gemenskapslagstiftning som reglerar den legala handeln med vapen (EG:s vapendirektiv). Vidare medger Romfördraget i artikel 36 att nationella restriktioner i fråga om varors fria rörlighet behålls för vissa ändamål och på vissa villkor. Det gäller hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda immateriell äganderätt. Ett EU—land har också rätt att i anslutning till den inre gränsen utöva samma befogenheter i fråga om kontroll som gäller annorstädes inom landets territorium.
Inom nuvarande EU—länder förekommer överväganden, och har i vissa fall införts regler om, att behålla en viss kontroll genom tull eller polis bl.a. i anslutning till den inre gränsen, inte minst för att förhindra att den fria rörligheten leder till att narkotika förs över gränsen i ökad omfatming. Det handlar bl.a. om kontroll som bygger på spanings- information och underrättelser inom det internationella polis— och
Prop. 1994/95: 19
425
tullsamarbetet. Erfarenheterna av denna nya inriktning av kontroll- verksarnheten är goda.
En kontroll av detta slag i anslutning till Sveriges gränser mot andra EU-länder övervägs inom kommittéväsendets mm av en av de bägge utredningar, som enligt vad som tidigare anförts, tillkallades i december 1993 (Nya former för narkotikabekämpning m.m. i ett EU—perspektiv, dir. 1993:131). Utredningens uppgift är att utreda vissa frågor om hur Sverige, vid ett EU-medlemskap, skall förhindra att den fria rörligheten av personer och varor inom EU leder till ett ökat inflöde av narkotika och illegala vapen i landet. Det bör framhållas att det endast är tull- klareringen vid inre gräns, som avvecklas vid ett svenskt medlemskap den 1 januari 1995. Identitetskontroller av personer vid inre gräns behålles till dess att ett beslut fattats på svensk sida om avveckling av dem. Ett sådant beslut är beroende av att effektiva s.k. kompensatoriska åtgärder införs i EU och i Sverige.
Utredningen skall bl.a. överväga i vad mån lagstiftningen om varu- smuggling behöver ändras för att Sverige skall kunna behålla straff- sanktionerade förbud mot in— eller utförsel av vissa varor i förhållande till andra EU-länder. Vidare skall utredningen överväga formerna för att, inom ramen för vad som är tillåtet enligt det internationella regelverket, upprätthålla en kontroll när det gäller varor som förs över en gräns mot ett annat EU-land i strid med ett straffsanktionerat förbud. Kontrollen bör i första hand avse narkotika och vapen. Det bör enligt direktiven vara en uppgift för milen och polisen att tillsammans svara för kontrollen.
Det är regeringens uppfattning att polisen och tullen också vid ett EU-medlemskap skall vara verksanuna i anslutning till de inre gränserna för att förhindra att narkotika, vapen etc. förs in i landet från andra EU—länder i ökad omfattning. Utländska erfarenheter visar att en sådan kontroll kan vara väl så effektiv som en gränskontroll av traditionellt slag.
En sådan kontroll i anslutning till inre gränser måste, som framgått, bygga på ett delvis annat regelverk i fråga om förutsättningama för kontrollen än det nuvarande. Regeringen avser att förelägga riksdagen förslag till behövliga lagändringar på grundval av det underlag som tas fram inom den nyss nämnda kommittén om nya former för narkotika- ' bekämpning m.m. i ett EU-perspektiv.
Ett sådant nytt regelverk om kontroll i anslutning till inre gränser torde inte hinna träda i kraft till den 1 januari 1995. Under mellantiden kan det behövas justeringar i nuvarande lagstiftning för att möjliggöra för tullen att vara verksam för att förhindra att narkotika, vapen etc. förs in från andra EU-länder. Regeringen avser att under hösten förelägga riksdagen förslag till sådana justeringar i samband med andra ändringar i fråga om tullagstiftningen som skall gälla fr.o.m. år 1995.
29.4.7 Den framtida kampen mot narkotikabrottslighet
Den svenska narkotikapolitikens mål är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål har antagits av en enig riksdag som uttryck för en
Prop. 1994/95:19
426
starkt avvisande hållning till all icke-medicinsk användning av narkotika. Prop. 1994/95: 19 Det finns i Sverige i dag en vidsträckt värdegemenskap kring narkotika— politikens inrikming.
Grunden för den svenska restriktiva narkotikapolitiken är ett nära
samspel mellan förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och rehabilitering av narkotikarnissbrukare. Insatser mot narkotika är högt prioriterade inom milen, polisen, åklagarväsendet, kriminalvården, socialtjänsten, skolan och olika fritidsverksamheter. Frivilliga organisationer och folkrörelser bidrar genom information och opinionsbildning till att förebygga spridning av narkotika i landet.
Karaktäristiskt för den svenska narkotikapolitiken är att den fäster lika vikt vid de åtgärder som begränsar tillgången på narkotika och efterfråge- dämpande åtgärder. Olika typer av åtgärder förstärker och kompletterar varandra och ger tillsammans uttryck för samhällets beslutsamhet att bekämpa narkotika.
Narkotikafrågan behandlas närmare i avsnittet om hälso— och social- politiska frågor ( 16).
Som EU—medlem konuner Sverige att få del av det nya, effektivare samarbetet mellan EU-länderna när det gäller att bekämpa internationell brottslighet som beskrivits ovan. Hit hör inrättandet av den europeiska krirninalpolisbyrån Europol, som redan börjat bygga upp en verksamhet inriktad mot narkotikabekämpning. Som EU-medlem kommer Sverige att stationera sambandsmän vid Europol och att även i övrigt nära samarbeta med byrån.
Det fördjupade samarbetet mellan polis- och tullmyndigheter inom EU kommer uppenbarligen att få stor betydelse för att effektivisera narkotika- bekärnpningen i medlemsländerna med hänsyn till narkotika- brottslighetens utpräglat internationella karaktär. Regeringens bedömning är att EU-samarbetet, på detta område, åtminstone på sikt, kan få avgörande betydelse när det gäller att vinna framgång i kampen mot den internationella brottsligheten.
Av betydelse är också den förstärkning av den yttre gränskontrollen som följer av ett EU—medlemskap.
En följd av ett medlemskap i EU är att tullkontroller av traditionellt slag försvinner mot andra medlemsländer. Från olika håll har uttryckts en oro för att detta skulle leda till ett ökat inflöde av bl.a. narkotika i landet. Enligt regeringens mening måste denna fråga givetvis tas på allvar. Problemen bör dock inte överdrivas. Redan i dag finner huvuddelen av det mot Sverige riktade narkotikaflödet en väg förbi gränskontrollerna.
Regeringen avser som redan sagts, att behålla en bevakning från tullens och polisens sida i anslutning till gränserna mot andra EU-länder. En parlamentarisk utredning är, som framgått ovan, i färd med att utarbeta förslag till regler för en sådan kontroll som bygger på spanings— och underrättelseinforrnation och som ligger inom ramen för vad som är tillåtet enligt EG:s regler om fri rörlighet. Som redan framhållits tyder utländska erfarenheter på att en sådan kontroll kan vara väl så effektiv som gränskontroll av traditionellt slag. Sverige kan i detta sammanhang 427 uttnyttja de fördelar från kontrollsynpunkt som följer av vårt geografiska '
läge och som innebär att de allra flesta resande liksom varutrafiken måste Prop. 1994/95: 19 ta sig in i landet via ett begränsat antal hamnar eller flygfält.
I departementspromemorian framhålls, liksom i Gränskontrollgruppens tidigare berörda rapport, de vinster som bör kunna göras när det gäller bl.a. kampen mot internationell narkotikabrottslighet mot bakgrtmd av det fördjupade polis- och tullsamarbete som ett EU-medlemskap öppnar vägen för. De flesta remissinstanser, bl.a. Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen, lämnar det anförda utan erinran. General- tullstyrelsen betonar därvid vikten av att utveckla nationella kompensatoriska åtgärder samt hänvisar till det pågående arbetet i den parlamentariska utredningen om nya former för narkotikabekämpning i ett EU-perspektiv (dir. 1993:131). Förbundet för anställda i Tullverket och Kustbevakningen understryker samma frågors stora betydelse. Socialstyrelsen anför i sitt remissyttrande att avskaffandet av den inre gränskontrollen kan innebära nackdelar i fråga om Sveriges möjlighet att kontrollera olaga införsel av narkotika. Socialstyrelsen framhåller dock att medel att motverka dessa effekter f1nns genom de utökade möjligheterna till polisiärt samarbete inom EU. Denna fråga utgör därför inte, anför Socialstyrelsen, något hinder för ett medlemskap.
Viktigast är naturligtvis att åtgärder vidtas i Sverige för att öka tullens och polisens effektivitet när det gäller narkotikabekämpningen. Hit hör bl.a. utvecklandet av den kvalificerade krirninalpolisverksamheten på alla nivåer när det gäller arbetsmetoder, teknikstöd och utbildning. Riks- kriminalpolisen kommer att samarbeta nära med Europol i fråga om bekämpning av illegal narkotikahandel och annan grov internationell kriminalitet. På regional nivå kan förutses en utveckling mot läns- kriminalavdelningar med resurser i fråga om krirninalunderrättelsetjänst och internationellt samarbete. Också närpolisverksamheten är viktig. Man kan förvänta att polisen genom detta arbetssätt kommer att bli betydligt effektivare än tidigare när det gäller exempelvis att bekämpa narkotika- langning och att förhindra att ungdomar dras in i missbruk och kriminalitet.
29.5 EG:s vapendirektiv
Rådet antog den 18 juni 1991 ett direktiv om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG). I inledningen till direktivet sägs bl.a. att avskaffandet av kontroller vid gemenskapens inre gränser kräver att effektivare regler införs som gör det möjligt att inom medlemsstaterna kontrollera förvärv och innehav samt överföring av skjutvapen till annan medlemsstat.
Direktivet uppställer i enlighet härmed vissa minimikrav som staterna måste uppfylla vad gäller kontrollen av skjutvapen och ammunition inom resp. stat. Vidare finns föreskrifter om kontroll av vapenhandlare. Enligt direktivet står det dock varje stat fritt att anta bestämmelser som är strängare än vad direktivet anger. Direktivet innehåller också bestämmelser om överföring av vapen mellan medlemsstater. Huvud— reglen är att sådan överföring skall kräva särskilt tillstånd. En möjlighet
428
öppnas dock för jägare och sportskyttar att föra sina vapen från en Prop. 1994/95:19 medlemsstat till en annan med stöd endast av ett s.k. europeiskt skjutvapenpass.
I Sverige regleras införseln och innehav av vapen i vapenlagen (1973:1176). Bestänunelser om utförsel av vapen finns i krigsmateriellagen (1992:1300). Vapenlagen har nyligen setts över av en utredning, bl.a. har undersökts vilka ändringar som kan bli nödvändiga med hänsyn till innehållet i direktivet. Utredningen konstaterar i sitt betänkande Vapenlagen och EG (SOU 1994:4) att den svenska vapen- regleringen uppfyller direktivets krav och håller en generellt sett hög skyddsnivå i förhållande till detta. Utredningen föreslår dock vissa ändringar, bl.a. vad gäller införseln av skjutvapen till Sverige och om tillståndsgivning i vissa fall. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
29.6 Civil- och straffrättsligt samarbete
Inom ramen för EU:s tredje pelare finns, som har nämnts inledningsvis, ett antal konventioner rörande civil- och straffrättsligt samarbete, till vilka Sverige som EU—medlem förutsätts ansluta sig. 1 stor utsträckning handlar det om konventioner som Sverige redan har tillträtt. I samband med medlemskapsförhandlingarna angav Sverige att anslutning till det nu anförda regelverket inte skulle innebära några problem för Sveriges del. På det civil— och straffrättsliga området finns tre konventioner med tillhörande protokoll och tillträdeskonventioner som grundar sig på artikel 220 i Romfördraget och som nya medlemmar således är förpliktade att tillträda. Det gäller 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som år 1971 kompletterades med ett protokoll om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Till konventionen hör tre tillträdeskonventioner från åren 1978, 1982 och 1989 som ingicks med anledning av att EG utökades med nya medlemmar. Dessa konventioner innehåller såväl tekniska anpassningar med anledning av de nytillträdande staterna som en del sakliga ändringar och preciseringar av 1968 års Brysselkonvention. Vidare gäller det 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Sverige har tillträtt Luganokonventionen (SÖ l992:45). Den har ingåtts mellan EG:s och EFTA:s medlemsländer och är parallell till och i det närmaste likalydande med 1968 års Brysselkonvention. Ett svenskt tillträde till Brysselkonventionen innebär därför inte några egentliga sakliga nyheter utan får i princip endast den konsekvensen att Sverige - liksom EU:s övriga medlemsländer - blir bundet av två parallella instrument varav det ena gäller i förhållande till EU:s medlemsländer och det andra i förhållande till EFTA—ländema och andra länder som i en framtid kan komma att inbjudas att tillträda Luganokonventionen. Slutligen gäller det 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser med tillhörande två protokoll från år 1988 som bl.a. behandlar EG—domstolens tolkning av konventionen. Också Romkonventionen har 429
justerats genom två tillträdeskonventioner 1984 och 1992. Frågan om att införa svensk lagstiftning med ett innehåll motsvarande konventionen övervägs sedan tidigare inom Justitiedepartementet (se t.ex. prop. 1991/92:128 s. 129).
Inom ramen för EPS — Europeiska politiska samarbetet - har det arbetats fram ett antal konventioner på det civil- och straffrättsliga samarbetsområdet. Än så länge finns det ingen skyldighet för medlems- staterna att tillträda konventionerna utan endast en skyldighet att samarbeta. Sverige blir som medlem i EU bundet av denna samarbets- plikt. Flera av konventionerna har inte ratificerats eller ibland inte ens undertecknats av några av medlemsstatema. Det rör sig om fem konventioner på straffrättens område - överföring av dömda, dubbel straffbarhet, förenkling av utlämningsframställningar, överföring av lagföring och verkställighet av brottrnålsdomar - och två konventioner på privaträttens område - legalisering av dokument och indrivning av underhållsbidrag — som behandlar samarbete EU-länderna emellan.
I det här sammanhanget kan nänmas att EG—statemas justitieministrar vid ett möte den 1 september 1993 utformat direktiv till en arbetsgrupp om utlämning. Arbetsgruppens uppgift är att ta fram ett underlag för en utlämningskonvention, som skall gälla mellan medlemsstaterna. Avsikten är att göra utlämningsförfarandet mellan medlemsländerna smidigare än det som följer av 1957 års europeiska utlämningskonvention. Uppgiften hanteras numera inom arbetsgruppen för utlärnningsfrågor.
Sverige kommer som medlem av EU att delta i det fortsatta samarbetet på dessa områden.
Prop. 1994/95: 19
430
30 Ekonomiskt och monetärt samarbete
Regeringens bedömning: Den första utmaningen för EU:s ekonomisk-politiska samarbete under 1990—talet är att minska arbetslösheten. Europeiska rådet har igångsatt ett omfattande åtgärdsprogram för att följa upp vitboken om tillväxt, konkurrens- kraft och sysselsättning.
Sverige bör delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU). Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för hög tillväxt, och full sysselsättning.
De gångna årens oro på valutamarkriaden, och de räntechocker som drabbat bl.a. Sverige, har understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet.
Ett slutligt svenskt ställningstagande till övergången från den andra till den tredje fasen av EMU konuner att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med fördraget. Den interna svenska beslutsordningen innebär att det ytterst är riksdagen som skall ta ställning.
30.1 Inledning
Ända sedan det ursprungliga Romfördraget har det inom EG funnits en strävan att åstadkomma en närmare samordning av medlemsländernas ekonomiska politik. Det ekonomisk—politiska samarbetet mellan EG—länderna begränsades emellertid länge till enskilda initiativ på mellanstatlig basis, medan de formella mekanismerna för samordning var svaga. Det monetära området har varit föremål för den mest formaliserande samordningen, framför allt i form av samarbetet inom ramen för European Monetary System (EMS) med dess valuta- kursmekanism (ERM) som upprättades år 1979.
Syftet med samarbetet på det ekonomisk—politiska området är att lättare uppnå de gemensamma målen för den ekonomiska politiken (målen anges i avsnitt 30.5). Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) skall bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig tillväxt samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i ekonomierna äventyras. Rikttnärken för de överenskomna målen för ekonomisk stabilitet finns nedlagda i de s.k. konvergenskriteriema (se avsnitt 30.4)
Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken i EMU gäller penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU (valuta— unionen) innebär en fullständig samordning av politiken på dessa områden (se nedan). Kompetensen för den allmänna ekonomiska politiken ligger kvar hos medlemsländerna, men formerna för samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska politiken bygger i hög grad på
Prop. 1994/95:19
431
konsensus. Tanken är att själva diskussionerna om den ekonomiska politiken ska bidra till att bygga upp en samsyn kring politikens utformning. Sanktionsmekanismer är svaga eller saknas.
För att skapa förutsättningar för en ekonomisk-politisk samordning skall medlemsländerna betrakta sin ekonomiska politik som en fråga av gemensamt intresse. I fas två av EMU, som inleddes den 1 januari 1994 har den ömsesidiga övervakningen fördragsfästs. Diskussionerna inom ramen för övervakningen syftar till att följa upp i vilken mån den ekonomiska politiken i medlemsländerna är i överensstämmelse med de gemensamma åtagandena. Målen för samordningen har gjorts tydligare i och med de övergripande riktlinjema för den ekonomiska politiken, vilka utformas årligen av Europeiska rådet (EU:s stats- och regerings- chefer). Riktlinjerna anger hur den ekonomiska politiken bör utformas under det följande året. De utformas som en rekonunendation och är alltså inte bindande till sin karaktär. Ett förfarande vid alltför stora underskott i de offentliga jinanserna inrättas (se avsnitt 30.5). Varje medlemsland ska vidare utarbeta konvergensprogram som ska ange specifika mål för den ekonomiska politiken och de medel som ska användas för att uppnå målen.
Samarbetet om ekonomiska och monetära frågor sker genom rådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin—rådet). Det monetära samarbetet sker i stor utsträckning mellan centralbankerna inom ramen för det nyligen upprättade Europeiska monetära institutet (EMI). Viktigt förberedelsearbete i det ekonomisk—politiska samarbetet görs i EU:s monetära kommitté, där medlemsländerna företräds av statssekreteraren i frnansdepartementet och vice centralbankschefen.
Den dominerande frågan på den ekonomisk-politiska dagordningen i Europa har under de senaste åren varit den höga arbetslösheten. Utöver de fördragsbaserade formerna för samordning av den ekonomiska politiken har EU-länderna därför tagit flera gemensamma initiativ på mellanstatlig basis för att komma till rätta med detta problem. Av största vikt under de senaste åren är det s.k. tillväxtinitiativet och vitboken om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Den är grunden för ett omfattande arbete med att gemensamt finna vägar ur den nuvarande situationen med hög och bestående arbetslöshet i Europa.
Med vitboken som grund beslutade Europeiska rådet i Bryssel i december 1993 om en omfattande handlingsplan. Handlingsplanen innehåller följande huvudelement:
- nationella insatser främst för att förbättra arbetsmarknadernas funktionssätt genom åtgärder för bättre utbildning, ökad flexibilitet, ändring av skattesystemen så att sysselsättningen främjas, större satsningar på aktiv arbetsmarknadspolitik, särskilda satsningar på unga och långtidsarbetslösa - fullt utnyttjande av den inre marknaden
- transeuropeiska nätverk för transporter, miljö, och energi - infrastruktur för informationsteknologi
- finansieringssamarbete - social dialog.
Som förutsättning för handlingsplanen gäller sunda makroekonomiska
Prop. 1994/95: 19
432
förhållanden, frihandel, solidaritet och decentralisering. De ekonomiskt sett mest betydelsefulla åtgärderna åligger det länderna att enskilt besluta om och genomföra, men viktiga delar av handlingsplanen ligger på gemenskapsnivån. Det gäller t.ex. frågor om finansiering av nätverken, där bl.a. Europeiska investeringsbanken kommer att medverka.
I december 1993, presenterades även rapporten ”Put Europe to work” som ett bidrag i den europeiska debatten om ökad sysselsättning i anslutning till EU—ländernas vitboksprogram för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.
30.2 Den ekonomiska och monetära unionen
Maastrichtfördraget trädde i kraft den 1 november 1993. Genom detta fördrag gjordes en rad ändringar och tillägg i Romfördraget. När det i det följande hänvisas till artiklar syftas på Romfördraget. Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) skall enligt Maastrichtfördraget förverkligas stegvis. Övergångsfasen (fas två) inleddes den 1 januari 1994. Då upprättades det europeiska monetära institutet (EMI) med ansvar för att förbereda övergången från dagens valutasamarbete till en gemensam centralbank och gemensam valuta. Den ömsesidiga övervakningen och samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik förstärks under denna fas i syfte att främja ett brett uppfyllande av de villkor som ställts upp för deltagande i valutaunionen, framför allt de s.k. konvergenskriteriema.
De deltagande länderna skall ha en gemensam syn på målen för den ekonomiska politiken och före inträdet framför allt kunna uppvisa prisstabilitet och sunda statsfinanser. Kravet på ett uppfyllande av konvergenskriteriema syftar till att säkerställa stabilitet i valutaunionen.
Före utgången av år 1996 skall det prövas om en övergång kan ske till den tredje och slutliga fasen i EMU. En övergång vid denna tidpunkt förutsätter att en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i fördraget stipulerade villkoren. Om ett beslut att inleda fas tre inte fattats före utgången av år 1997, inleds denna fas den 1 januari 1999 med de länder som då uppfyller villkoren.
Slutfasen innebär att växelkursema mellan de deltagande länderna slutgiltigt låses. En Europeisk centralbank (ECB), inom ramen för ett Europeiskt centralbanksystem (ECBS), upprättas med ansvar för dessa länders monetära politik. Ecun införs som gemensam valuta.
En utförlig diskussion om EMU, inklusive dess följder för Sverige, återfinns i departementSpromemorian Ekonomisk och monetär union (Ds 1992:116) samt i EG—konsekvensutredningen, Samhällsekonomi (SOU 1994:6).
Sedan Maastrichtfördraget tillkom har flera faktorer bidragit till att tidsplanen för EMU inte längre kan tas för given. Recessionen i Europa har försämrat utsikterna för att ett större antal medlemsländer skall uppfylla fördragets s.k. konvergenskriterier, inte mina i fråga om offentliga sektorns underskott och skuldsättning. Utvecklingen som ledde till beslutet att utvidga valutasamarbetets (ERM) bandgränser gör vidare
28 Riksdagen [994/95. [saml. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95: 19
433
att Maastrichtfördragets ansats med ett stegvis förverkligande av EMU Prop. 1994/95:19 baserat på ERM:s fasta växelkurser framstår som mer problematisk än då fördraget slöts i december 1991.
Det finns således vissa frågetecken kring EMU-projektets tidtabell vad gäller inledningen av fas tre av EMU och den exakta utformningen av övergången från fas två till fas tre.
Mot bakgrund av utvecklingen under åren 1992-93 kommer sannolikt EU-länderna i ansträngningarna att samordna den ekonomiska politiken framgent att mer än tidigare betona sambandet mellan finansiell konvergens och en stabil ekonomisk utveckling, dvs. sambandet mellan finansiella faktorer som priser, räntor, statsskuld och budgetunderskott .och uppsatta tillväxt- och sysselsättningsmål.
Remissinstansema i Riksbanksjizllmäktige anför i sitt remissvar att den planerade ekonomiska och monetära unionen (EMU) förväntas ha gynnsamma ekonomiska effekter, förutsatt att den ekonomiska politiken har en långsiktig inriktning på stabilitet och tillväxt samt att länderna uppvisar tillräcklig flexibilitet på bl.a. arbetsmarknaden. Fördragets konvergensvillkor bedöms i detta sammanhang vara viktiga allmänna förutsättningar för att uppnå tillväxt och stabilitet. Övervakningen av den ekonomiska politiken i medlemsländerna måste enligt fullmäktige säkerställa att konvergensvillkoren uppfylls. Därigenom förbättras även möjligheterna att låta statsbudgeten stabilisera den ekonomiska aktiviteten över en konjunkturcykel.
Fullmäktige konstaterar att ett svenskt deltagande i valutaunionen kräver dels att Sverige uppfyller konvergensvillkoren, dels att riksdagen fattar beslut om svenskt deltagande. Ett uppfyllande av konvergens- villkoren kommer för Sverige att kräva dels en förstärkt konjunktur, dels omfattande åtgärder för att sanera statsfinanserna. Om Sverige uppfyller konvergensvillkoren men ändå väljer att stå utanför den ekonomiska och monetära unionen, kan detta enligt fullmäktige medföra en osäkerhet om den svenska ekonomiska politiken. Detta kan medföra krav på högre räntenivå än i omvärlden eller andra anpassningskosmader.
Beträffande behovet av legala förändringar för Riksbankens verksamhet pekas i remissvaret på tre områden. Svensk lagstiftning bör enligt fullmäktige vid ett medlemskap i EU återge de bindande bestämmelserna från EG:s regelverk, så att det svenska regelverket bringas i överens- stämmelse med faktiskt gällande rätt. En ändring bör därför ske av 23 & riksbankslagen så att Riksbanken inte längre får bevilja staten kontokredit för att täcka statens kortsiktiga medelsbehov. I enlighet med EG:s regelverk kommer Riksbanken vid ett medlemskap inte att kunna svara för inbetalningarna till Världsbanken inom ramen för bestämmelserna i 13 & riksbankslagen. Slutligen anförs att utlåning från Riksbanken med egna medel till EG:s medelfristiga assistans för betalningsbalansändamål endast bör ske om valutapolitiska skäl föreligger.
Fullmäktige påpekar att Riksbanken vid ett medlemskap kommer att deltaga i den övervakning och samordning av penningpolitiken som sker inom ramen för Europeiska monetära institutet (EMI). Riksbanken
434
kommer I anslutning till ett medlemskap att skriva under de två avtal som Prop. 1994/95: 19 gäller mellan centralbankerna i EU. s medlemsländer, dels avtalet angående de operativa procedurerna för EMS, dels avtalet angående ett system för kortfristigt monetärt stöd. Anslutning till avtalen förutsätter riksdagens godkännande, och fullmäktige avser att tillskriva riksdagen i frågan förutsatt att folkomröstningen tillstyrker svenskt medlemskap i EU.
Riksgäldskontoret konstaterar att genom att kontoret inte längre utnyttjar sin kontokredit i Riksbanken för att täcka statens kortsiktiga finansieringsbehov, uppfyller Sverige redan från och med budgetåret 1994/95 de facto bestämmelserna i Maastrichtfördraget som förbjuder monetär finansiering. Som en följd därav bedöms Riksgäldskontoret påverkas i mindre grad än annars av ett medlemskap iEU.
Ett deltagande i valutaunionen skulle dock i hög grad påverka Riksgäldskontorets verksamhet, men eftersom beslut om ett eventuellt svenskt deltagande kommer att baseras på grundliga överväganden förutsätter kontoret att det finns möjligheter att återkomma till denna frågeställning.
Som en övergripande synpunkt framför Riksgäldskontoret att ett EU—medlemskap bör ha en räntesänkande effekt genom att långsiktiga fömmättningar för ekonomiska aktiviteter fastläggs. Det påpekas att med den storlek statsskulden nu har innebär även relativt små räntesänkningar stora utgiftsminskningar.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet berör i sitt remissvar frågan om beslutsordningen vid ett eventuellt svenskt deltagande i den tredje fasen av EMU. Fakultetsnämnden menar att det i avsaknad av en särskild protokollsreglering i sista hand är EG—domstolen som avgör hur fördragets bestämmelser om hur en övergång från fas två till fas tre skall tolkas för Sveriges del. Nämnden understryker vikten av att den svenska officiella ståndpunkten i frågan är rättsligt väl underbyggd, och att denna fråga behöver belysas mer.
Ett flertalet remissinstanser gör i sina remissvar mer allmänna bedömningar av effekterna på det ekonomiska och monetära området av ett svenskt medlemskap i EU. Bland dessa gör Svenska bankföreningen i detta avseende en positiv bedömning, medan Grön Ungdom och Ung Vänster gör en övervägande negativ bedömning. Fria Högerstudenters förbund framför såväl negativa som positiva synpunkter.
De inkonma remissvaren har i den här aktuella delen inte föranlett ändringar i regeringens bedömningar.
30.3 Kapitalrörelser
I Maastrichtfördraget fastställs att alla restriktioner för gräns- överskridande kapitalrörelser och betalningar i princip förbjuds. Grekland har dock ett tidsbegränsat undantag för vissa typer av kapitalrörelser och Danmark får behålla restriktioner vad avser förvärv av fritidsfastigheter (se vidare avsnitt 11 om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.)
Redan före Maastrichtfördraget fanns ett sådant förbud mellan 435
medlemsstaterna. l fördraget utvidgas förbudet till att gälla även gentemot tredje länder, där EU—statema tidigare endast ”strävat” efter att uppnå samma grad av liberalisering som internt. Förbudet mot restriktioner gentemot tredjeländer skall dock ej hindra upprätthållandet av de nationella restriktioner för direktinvesteringar, etablering, tillhandahållande av nnansiella tjänster eller värdepappers tillträde till kapitalmarknaden som var i kraft den 31 december 1993. Reglerna om kapitalrörelser har direkt verkan i medlemsländerna, d.v.s oberoende av nationell lagstiftning.
Som ett led i den svenska kapitalmarknadens integration med de internationella marknadema har de senaste åren en långtgående kapital- liberalisering genomförts. Sveriges lagstiftning om kapitalrörelser överensstämmer sedan tidigare med EG:s regelverk. Sverige har med EES—avtalet åtagit sig att följa EG:s regler om fria kapitalrörelser.
Restriktioner finns dock alltjämt vad gäller rätt för personer som inte är eller har varit bosatta i Sverige att förvärva fritidsfastigheter.
Maastrichtfördraget medger vissa avsteg från principen om kapitalets fria rörlighet. Dels kan skyddsåtgärder vidtas vid exceptionella förhållanden, dels kan restriktioner tillämpas inom ramen för internationella sanktioner.
Skyddsåtgärder (artiklarna 73f och 10%)
Maastrichtfördraget innehåller en skyddsklausul för den händelse kapitalrörelser till eller från tredje land på grund av exceptionella omständigheter orsakar eller hotar att orsaka allvarliga svårigheter för EMU:s funktion. Rådet kan då med kvalificerad majoritet besluta om skyddsåtgärder gentemot tredje land under en tid som inte överstiger sex månader.
Fram till den tredje fasen gäller en övergångsbestämmelse som innebär att ett medlemsland kan få finansiellt bistånd vid betalningsbalans- problem. Om bistånd inte beviljas eller beviljat bistånd inte är tillräckligt kan medlemslandet få tillstånd av kommissionen att vidta skyddsåtgärder. En medlemsstat får, om rådet inte omedelbart fattar beslut om bistånd, i förebyggande syfte vidta nödvändiga skyddsåtgärder. I Romfördraget finns vidare allmänna bestämmelser som bl.a. gäller för det fall en medlemsstat utsätts för allvarliga inre oroligheter som berör upp- rätthållande av lag och ordning eller att en medlemsstat befinner sig i krig eller krigsfara. Medlemsstaterna skall i sådana situationer samråda i syfte att genom gemensamma åtgärder förhindra att den gemensamma marknadens funktion påverkas av åtgärder som en medlemsstat kan se sig nödsakad att vidta. Sådana åtgärder kan bl.a. innebära att reglerna om fria kapitalrörelser åsidosätts. Dessa allmänna bestämmelser berörs inte av Maastrichtfördraget.
Gällande svenska bestämmelser om valutareglering återfinns i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering. Enligt dessa bestämmelser får regeringen förordna om valutareglering om Sverige är i krig eller krigsfara. Detsamma gäller om det råder utomordentliga förhållanden
Prop. 1994/95:19
436
föranledda av i lagen exemplifierade omständigheter, bl.a allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande samt utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Då valuta— och kreditregleringslagen är i kraft får inte valutauansaktioner genomföras utan tillstånd av Riksbanken.
Även om det av naturliga skäl finns oklarhet om exakt vilka skydds- åtgärder som kan komma att vidtas, råder det en övergripande samsyn mellan EG:s regler och gällande svenska regler i fråga om vilka principer som bör gälla för att valutareglering skall få tillgripas.
Internationella sanktioner (artikel 73g)
Maastrichtfördraget möjliggör vidtagande av restriktioner gentemot tredje land vad gäller kapitalrörelser och betalningar inom ramen för politiska sanktioner beslutade antingen på gemenskapsnivå eller unilateralt (det senare förutsatt att rådet ännu ej vidtagit några åtgärder i strid härmed).
I Sverige kan regeringen enligt lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner besluta om åtgärder om det är påkallat med anledning av beslut eller rekommendationer i FN:s säkerhetsråd. Regeringen får också besluta om sanktionsåtgärder om samarbetet med EG eller ESK påkallar det.
En översyn av lagen om internationella sanktioner (i vilken EG—perspektivet kommer att beaktas pågår. (se avsnitt 23.3.3).
30.4 Villkoren för övergången till andra och tredje fasen Konvergens
För att säkerställa Stabilitet i valutaunionen stipulerar Maastrichtfördraget krav på en ensartad ekonomisk utveckling i medlemsländerna vad avser prisutvecklingen, räntenivån, den offentliga sektorns underskott och skuldsättning samt växelkursen under en period innan unionen upprättas. Riktmärkena för dessa krav finns nedlagda i de s.k. konvergens- kriteriema.
Fördraget innehåller ej några regler om hur denna konvergens skall uppnås. Det ankommer följaktligen på varje land att föra en nationell ekonomisk politik med kravens uppfyllnad som mål. Medlemsstaterna förbinder sig att redan under fas två sträva efter att undvika alltför stora underskott i de offentliga finanserna.
Som ett led i ansträngningarna att uppnå den eftersträvade konvergensen skall varje medlemsland om nödvändigt utarbeta ett flerårigt ekonomisk—politiskt program, s.k. konvergensprogram. Konvergenskriteriema specificeras i ett protokoll till fördraget:
— inflationstakten skall under året före en examination inte vara mer än 1,5 procentenheter högre än i de — högst tre — medlemsländer som har lägst inliationstakt, — de långa räntorna får under året före en examination inte vara mer än 2 procentenheter högre än räntorna i samma länder, — den konsoliderade offentliga sektorns underskott och (brutto)-
Prop. 1994/95: 19
437
skuldsättning får uppgå till högst 3% respektive 60% av BNP,
- växelkursen skall ha hållits stabil utan allvarliga störningar, inom ramen för växelkurssamarbetets ”normala” fiuktuationsband, under en period av minst två år. Om underskottet överstiger 3% av BNP skall det enligt fördraget ha minskat väsentligt och kontinuerligt och nått en nivå som ligger nära referensvärdet, eller vara av tillfällig karaktär och fortfarande ligga nära referensvärdet.
Om offentliga sektorns skuldsättning överstiger 60% av BNP skall den minska i tillräcklig utsträckning och närma sig referensvärdet i tillfreds- ställande takt.
Vid en beräkning av den offentliga sektorns skuldsättning konsolideras skulden mellan delsektorema, dvs. interna skulder avräknas. För Sverige innebär detta bl.a. att AP—fondemas innehav av statspapper avräknas från den totala skuldsättningen.
Det kriterium som avser växelkursen stipulerar att denna skall ha hållits stabil utan allvarliga störningar och ”utan devalveringar på eget initiativ” inom ramen för ERM:s ”normala” fiuktuationsband under minst två år före examinationstillfållet. Kriteriet formulerades när ERM bestod av ett snävare (+— 2,25 %) och ett bredare (+— 6%) fluktuationsband. Med normalt liuktuationsband avsågs det snävare bandet. Vidgningen av bandgränsema i augusti 1993 irmebär att det råder en viss osäkerhet om hur detta kriterium framöver kommer att tolkas.
30.5 Ekonomisk politik
Maastrichtfördraget slår fast de övergripande målen för den ekonomiska politiken i EU. Den europeiska centralbanken har som primärt mål att upprätthålla prisstabilitet. Målen för den samlade ekonomiska politiken är att uppnå:
— harmonisk och balanserad ekonomisk utveckling — hållbar och icke—inflationistisk tillväxt som tar hänsyn till miljön — hög grad av ekonomisk konvergens — hög sysselsättning och hög social skyddsnivå — ökad levnadsstandard och livskvalitet
— ekonomisk och social samhörighet — solidaritet mellan medlemsstaterna. De ovan nämnda målen skall uppnås genom att medlemsstaterna upprättar en gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union. De åtar sig att föra den ekonomiska politiken enligt vissa vägledande principer: stabila priser, sunda offentliga finanser och monetära förhållanden samt en hållbar betalningsbalans. Principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens skall gälla.
Förbud mot centralbanksjinansiering av ojfentlig verksamhet (artikel 104)
Prop. 1994/95: 19
438
Enligt artikel 104 i Romfördraget förbjuds ECB och medlemsstaternas centralbanker att ställa krediter och övertrasseringsmöjligheter till förfogande för offentliga myndigheter, offentliga organ och offentligt ägda företag. ECB och centralbankerna får heller inte köpa skuld- förbindelser direkt från dessa myndigheter, organ och företag. Förbudet gäller fr.o.m. fas två.
I rådsförordningen som preciserar tillämpningen av nämnda bestämmelser i artikel 104 anges att köp av statspapper på andrahands- marknaden får göras av de nationella centralbankerna endast under förutsättning att det sker i penningpolitiskt syfte. För att inte hindra de nationella centralbankema från att inneha en central roll inom det statliga betalningssystemet görs i förordningen vissa praktiskt betingade undantag från artikelns principiella låne— och övertrasseringsförbud. Exempelvis tillåts överdrag under loppet av en dag, ”inna—day credits”.
Svenska staten har för närvarande möjlighet att låna i Riksbanken genom att banken beviljar staten kontokredit eller att banken köper statspapper direkt från staten. Kontokrediten är kopplad till en check- räkning i Riksbanken som Riksgäldskontoret kan sätta in sina medel på i den mån dessa inte behövs för utbetalningar. När Riksbanken efter särskild begäran köper statspapper direkt från Riksgäldskontoret (s.k. rekvisitioner) för vidare användning i marknadsoperationer i penning- politiskt syfte sker utlåning till staten som en bieffekt.
Regeringen gav i oktober 1993 Riksgäldskontoret i uppdrag att ersätta det dåvarande systemet där kontoret finansierade tillfälliga underskott med kredit i Riksbanken med ett nytt system där upplåning sker utanför banken. Erforderliga ändringar i förordningen om instruktion till Riksgäldskontoret beslutades också. Riksgäldskontoret har genomfört nödvändiga ändringar i sin upplåning och finansierar inte längre tillfälliga likviditetsunderskott med upplåning i Riksbanken. Formellt har dock Riksgäldskontoret fortfarande möjlighet att låna Riksbanken. Gällande bestämmelse om att Riksbanken får bevilja staten kontokredit är oförenlig med förbudet i artikel 104 i Romfördraget och bör tas bort vid ett medlemskap för att svensk lagstiftning skall överenstämma med Maastrichtfördraget.
Det är regeringens och Riksbankens bedömning, att Riksbankens möjlighet att köpa statspapper direkt från staten om detta behövs av penningpolitiska skäl är förenlig med Maastrichtfördraget, under förutsättning att de medel som staten därigenom erhåller används till att att reglera samma transaktion, dvs. att likviden steriliseras direkt, och därmed inte kan användas till monetär finansiering.
Enligt nämnda rådsförordning om monetär finansiering får en centralbank enbart göra kapitalinsatser till Internationella valutafonden (IMF) och EG:s facilitet för medelfristig finansiell assistans. Kapital- insatser till andra internationella finansiella institutioner skulle därmed komma att belasta statsbudgeten. I Sveriges fall påverkar detta Sveriges kapitalinsats i Världsbanken där Riksbanken, mot statsgaranti, stått för inbetalningarna.
Prop. 1994/95:19
439
Förbud mot s.k. positiv särbehandling av myndigheter m.m. (artikel 104a)
Artikel 104a i Romfördraget, som gäller från inledningen av andra fasen i EMU, föreskriver förbud mot positiv särbehandling hos banker och andra kreditinstitut av gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, nationella regeringar, regionala, lokala eller andra myndigheter eller andra organ eller företag inom den offentliga sektorn i medlemsstaterna. Bestämmelsen innebär även förbud för staten att skaffa information hos finansiella institutioner om åtgärderna inte är föranledda av tillsynsmässiga hänsyn.
I rådsförordningen för tillämpningen av fördragets förbud fastställs definitioner av vad som skall avses med positiv särbehandling, tillsynsmässiga hänsyn, offentlig sektor och finansiella institutioner. Enligt förordningen avses med positiv särbehandlig varje lag, reglering eller annan åtgärd som inte står i överensstämmelse med principerna för en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens och som förpliktat finansiella institutioner att skaffa eller tillhandahålla län eller andra finansiella förpliktelser till de offentliga organ som nämns i artikeln eller som har sådant anskaffande eller tillhandahållande som syfte eller effekt. Med tillsynsmässiga hänsyn avses sådana åtgärder som stöder sig på nationell lag, annan reglering eller administrativa åtgärder som grundar sig på eller står i överensstämmelse med EG—rätten, utformade för att säkerställa sundhet i de individuella finansinstituten, stärka stabiliteten i det finansiella systemet i sin helhet och skydda kunderna hos finans- instituten.
Undantag görs för medlemsstaternas centralbanker, ECB och, under vissa förutsättningar, de finansiella tjänster som tillhandahålls av postväsendet.
Inga svenska regler står i strid med förbudet mot positiv särbehandling.
Förfarandet vid alltför stora underskott i de ofentliga finanserna (artikel 1040)
För att förhindra oansvarig finanspolitik i EU—länderna, med dess återverkningar på övriga medlemsstater, innehåller Maastrichtfördraget bestämmelser om det s.k. förfarandet vid alltför stora underskott i de offentliga finanserna.
Enligt fördraget skall medlemsstaterna i fas tre av EMU undvika alltför stora underskott; under fas två skall de sträva qier att undvika sådana underskott. Förfarandet innebär att om en medlemsstat trots detta uppvisar alltför stora underskott skall rådet rikta en rekommendation om att underskottet skall minskas samt bestämmelser för vad som ska ske om rekommendationen inte följs.
30.6 Monetär politik
Vid övergången till den tredje fasen av EMU överförs bestämmanderätten över den monetära politiken i de länder som deltar i valutaunionen till
Prop. 1994/95: 19
440
den Europeiska centralbanken, ECB. De nationella centralbankerna kommer att finnas kvar, även om besluten i frågor om monetär politik då fattas av ECB. Medlemsländernas centralbankschefer ingår i ECB:s styrelse och har därmed inflytande över penningpolitiken även i tredje fasen av EMU. Fram till det att ett land går med i valutaunionen ligger beslutanderätten i frågor om monetär politik kvar hos landet i fråga.
I 9 kap. 12 & regeringsformen anges att Riksbanken är Sveriges centralbank med ansvar för kredit— och valutapolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Vidare sägs att Riksbanken är en myndighet under riksdagen, vilket innebär att riksdagen har direktivrätt över Riksbanken. Även vid ett-svenskt deltagande i EMU:s tredje fas kommer Riksbanken att förbli landets centralbank.
Det finns på området för monetär politik inte några bestämmelser som måste ändras för att Sverige skall kunna bli medlem i EU, eftersom EU vid tidpunkten för ett svenskt medlemskap fortfarande är i den andra fasen av EMU. Om Sverige beslutar sig för att delta i tredje fasen innebär detta emellertid att Sverige förpliktigar sig att ändra den nationella lagstiftningen så att Riksbanken får en oberoende ställning. De lagbestämmelser som i sådant fall behöver ändras behandlas nedan.
Riksbankens ställning (artiklarna 107—108)
Den nationella lagstiftningen skall senast vid upprättandet av ECBS vara förenlig med bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS. De villkor som härvidlag måste vara uppfyllda vad gäller centralbankens ställning är att centralbanken, eller personer i ledande ställning inom banken, inte får ta emot eller söka instruktioner då de utför de uppgifter som de är ålagda enligt fördraget. EU:s institutioner och medlems- staternas regeringar åtar sig att respektera denna princip och inte söka påverka ledamöterna i de beslutande organen i ECB och de nationella centralbankerna. Enligt stadgan för ECBS skall centralbankschefen inte kunna avsättas annat än då han inte kan fullgöra sin tjänst eller uppenbart missköter sitt uppdrag. Dessutom får mandatperioden för nationella centralbankschefer inte understiga fem år.
När det gäller centralbankens ställning finns det inte någon fördragstext som tar över nationell lagstiftning vid övergången till den tredje fasen. Fördraget innebär att varje medlemsland skall genomföra de nödvändiga förändringarna i den nationella lagstiftningen. Bestämmelserna om oberoende är inte preciserade utöver vad som ovan nämnts. Det går således inte att avläsa precis hur den nationella lagstiftningen skall se ut, utom i de delar som gäller centralbankschefens mandatperiod och skydd mot avsättning. Först när stats— och regeringschefema i EU tar slutlig ställning till vilka länder som skall delta i den tredje fasen i EMU kan det komma att framgå om något land brister i detta avseende. I praktiken torde dock detta framgå redan tidigare när EMI, kommissionen och Ekofin—rådet bereder frågan och förbereder sina utlåtanden inför Europeiska rådets ställningstagande.
Riksbanken har i dag inte den oberoende ställning som fördraget
Prop. 1994/95: 19
441
kräver. Det främsta hindret är att Riksbanken är en myndighet under riksdagen. Härtill konuner att riksbankschefen enligt regeringsformen 9 kap. 12 &, genom beslut av riksbanksfullmäktige, kan avsättas utan att några skäl behöver anges. Om en ändring i denna fråga föreslås riksdagen under kommande mandatperiod kan Sverige uppfylla de fortnella kraven år 1998. Däremot är villkoret vad gäller riksbanks- chefens mandatperiod uppfyllt, vilket är reglerat på samma ställe i regeringsformen. Om ytterligare ändringar krävs för att uppfylla EG:s bestämmelse om centralbankens ställning, torde de avse sådant som kan införas i riksdagsordningen och i vanlig lag.
Utgivning av sedlar och mynt (artikel 105a)
I Maastrichtfördraget stadgas att endast ECB har rätt att ge tillstånd till sedelutgivning, även om de nationella centralbankerna på ECB:s uppdrag kan stå för den praktiska hanteringen. ECB bestämmer i frågor om lagligt betalningsmedel.
Enligt regeringsformen 9 kap. 13 & äger endast Riksbanken rätt att ge ut sedlar och mynt i Sverige. Riksdagen bestämmer i övriga frågor om penning— och betalningsväsendet och lagliga betalningsmedel.
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivnings— rätten.
Växelkurspolitiken vid ett medlemskap (artikel 109)
Samarbetet inom EMS utgör inte en del av det egentliga regelverket inom EG. Beslut rörande exempelvis växelkursema inom ERM fattas av finansministrama och centralbankschefema i medlemsländerna i särskilda möten, dvs. inte i formella möten med Ekofin—rådet. Samrådet i de avgörande växelkurspolitiska frågorna sker normalt i monetära kommittén där statssekreterama i finansdepartementen och vice centralbankschefema representerar medlemsstaterna. Dessa regler bibehålls även under EMU:s andra fas.
Beslut om deltagande i ERM fattas självständigt av varje land. Deltagandet innebär en förpliktelse att inte ensidigt och utan godkännande av andra medlemsländer vidta växelkursförändringar. Medlemsstaterna skall enligt Romfördraget behandla valutapolitiken som en fråga av gemensamt intresse. Utvecklingen under år 1992 visade emellertid att det under extrema förhållanden i praktiken är möjligt för ett enskilt land att ensidigt besluta om att avbryta sitt deltagande i BRM-samarbetet.
Maastrichtfördragets bestämmelser om växelkurspolitiken under den tredje fasen innebär att Ekofin—rådet kan träffa formella avtal med andra stater om växelkursen mellan ecun och respektive tredjelandsvaluta. Om sådana avtal inte slutits kan rådet utfärda riktlinjer för unionens
Prop. 1994/95 : 19
442
växelkurspolitik, men dessa får inte beskära ECB:s möjligheter att upprätthålla prisstabilitet.
Medan växelkurspolitiken i EU—länderna bestäms av respektive regering fattar i Sverige Riksbanken beslut i växelkursfrågor (med stöd av regeringsformen och riksbankslagen). I de fall då det är frågan om mellanstatliga avtal eller avtal med mellanfolklig organisation ingås avtalen av regeringen (med riksdagens godkännande i viktigare fall).
Ett beslut om svenskt deltagande i ERM fattas sålunda av Riksbanken — efter samråd med regeringen — eftersom ERM—samarbetet är ett samarbete mellan centralbanker. Inrättandet av EMI medför ingen förändring i detta avseende.
Om Sverige beslutar om ett deltagande i tredje fasen av EMU förs beslut om växelkurspolitiken över till ECB och Ekofin—rådet. Lagarna rörande Riksbanken bör då ändras så att de avspeglar de då rådande förhållandena vad gäller ansvaret för växelkurspolitiken.
30.7 Den svenska förhandlingen
Vid det formella öppnandet av de svenska förhandlingarna den 1 februari 1993 framhöll statsrådet Dinkelspiel att:
”Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU). Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Den senaste tidens oro på valutamarknadema (statsrådet syftade på hösten 1992) och de räntechocker som har drabbat många länder inklusive Sverige, har understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till utformningen av EMU redan före medlemskapet. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen komtner att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget.”
I samband med förhandlingsstarten beträffande EMU senare samma år, den 9 november 1993. utvecklades den svenska synen på EMU ytterligare (se bilaga 1). Förutom att upprepa ovanstående uttalande från 1 februari 1993 framhöll statsrådet Dinkelspiel att:
”Den första utmaningen (för våra länder) är att under 1990—talet tillhandahålla tiotals miljoner nya arbeten liksom möjligheter till utbildning och praktik så att arbetslösheten kan nedbringas och på så sätt stärka förtroendet för europeiskt samarbete.
I den här bemärkelsen är arbetet som nu pågår med vitboken av speciell betydelse för hela Europa. Vi delar Europeiska rådets uppfattning att arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det faktum att Europeiska rådet fastslår att varje ansträngning måste vidtas för att råda bot på den situationen, indikerar att behovet av att öka produktiv sysselsättning idag är lika viktigt som monetära mål.
Därför är det nödvändigt att sätta ambitiösa mål när det gäller skapandet av nya produktiva arbeten. att slåss mot arbetslösheten, att
Prop. 1994/95:19
förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera och att säkerställa våra medborgares välfärd.
Ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och reducerad arbetslöshet är förutsättningar för att få ned de offentliga underskotten. Andra åtgärder för att på medellång sikt förstärka budgeten är också nödvändiga. Vi ser fram emot att ta del i ett gemensamt europeiskt agerande i det europeiska rådet och i finansministramas gemensamma EFTA—EG-möten. Vi för vår del siktar på att, som ett steg mot full sysselsättning, reducera arbetslösheten med hälften till slutet av århundradet. Jag skulle här speciellt vilja hänvisa till det program för tillväxt och sysselsättning som igår antogs av de nordiska statsministrarna.
För att uppnå de ambitiösa målen för tillväxt, investeringar och sysselsättning är det nödvändigt att upprätthålla prisstabilitet och på så sätt skapa lägre räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå konvergenskriteriema såsom de fastställts i Maastrichtfördraget.
Vid öppnandet av förhandlingarna uttalade vi i följande termer vår position med avseende på de frågor som täcks av kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik: (här upprepades ovanstående text från 1 februari). Mot bakgrund av denna position är vi beredda att stänga kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik.”
Detta anförande har sedermera registrerats officiellt av EU—ländema utan motkommentar, och utgivits som konferensdokument. Mötes- protokollet den 9 november har på denna punkt följande lydelse:
”Konferensen: — noterade Sveriges anförande avseende de kapitel som hänför sig till Fördraget om Europeiska unionen (doc. CONF—S 70/93);”
Statsrådet Dinkelspiel informerade vid båda tillfällena riksdagen, och genom hans framträdande inför riksdagen den 10 november underrättades inte bara riksdagen och svenska folket utan även våra partners i EU om Sveriges ståndpunkt. Man kan särskilt lägga märke till att statsrådet Dinkelspiel benäffande Sveriges interna beslutsordning framhöll att ”I fråga om övergången från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksdagen som skall ta ställning.”
Formerna för hur ett enskilt medlemsland som t.ex. Sverige fattar beslut om övergången från fas två till fas tre i EMU avgör landet i fråga självt. Följaktligen står det heller inget om detta i Maastrichtfördraget.
De tyska och nederländska parlamenten har t.ex gjort liknande deklarationer som den svenska om deltagandet i den tredje fasen. Den norska regeringen har i sin Stortingsmelding om EU—medlemskap intagit samma inställning för Norges del.
30.8 Regeringens överväganden
Två villkor skall vara uppfyllda för att Sverige skall kunna gå med i tredje fasen av EMU.
För det första måste Sverige uppfylla de villkor som stipuleras i Maastrichtavtalet. När Sverige uppfyller Maastrichtfördragets konvergen— svillkor har vi en oavvislig rätt att gå med i EMU:s tredje fas. Huruvida
Prop. 1994/95: 19
444
Sverige kommer att uppfylla villkoren avgörs av de länder som vid den aktuella tidpunkten är medlemmar i EU.
Som medlem påtar sig Sverige att uppfylla konvergenskriteriema och följa EG:s lagstiftning på det ekonomiska och monetära området. Den lagstiftning det gäller har bindande verkan oavsett motsvarande svenska regler.
Beträffande centralbankema — bl 3 Sveriges Riksbank — anges i Maastrichtfördraget att de skall vara oberoende (se avsnitt 30.6).
Frågan om Riksbankens stälhring vid ett medlemskap behandlades i utredningen Riksbanken och prisstabiliteten (SOU 1993:20, kap 6). Några ändringar i lagstiftningen om Sveriges riksbank utifrån frågan om medlemskap i EU finns inte någon anledning att göra före ett svenskt medlemskap. De nödvändiga ändringarna i vanlig lag och grundlag som krävs vid medlemskap bör föreläggas riksdagen under den valperiod som tar sin början 1994 och föreläggas riksdagen för en andra läsning vad gäller grundlagsändringarna under nästföljande valperiod.
För det andra är frågan om beslutsprocessen i Sverige inför över- gången från fas två till fas tre en intern svensk angelägenhet. Beslutet om Sverige skall gå över från fas två till fas tre skall fattas av riksdagen. Förutsatt att riksdagen bifaller denna proposition om svenskt medlemskap i EU, kommer regeringen att inför den tidpunkt när Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas blir aktuell att till riksdagen lägga en särskild proposition beträffande frågan om Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas.
Prop. 1994/95: 19
445
31 Finansiella och budgetära frågor
Regeringens bedömning: Medlemskapet i EU kommer att påverka statsbudgeten i flera avseenden. Effekterna är både av saldo- försämrande och saldoförstärkande karaktär. De på sikt viktiga effekterna på såväl utgifts— som inkomstsidan av förändrade samhällsekonomiska förutsättningar i form av bl.a. högre tillväxt och lägre ränteläge är naturligen svåra att i nuläget kvantifiera i budgettermer. Den saudade saldoeffekten av medlemskapet beror också på budgetpolitikens utformning.
I budgeteffekterna ingår de betalningsåtaganden Sverige ikläder sig genom avtalet. Av dessa utgör avgiften till EG-budgeten den övervägande posten. Betalningsåtagandena för åren 1995—1998 minskas dock genom den överenskomna infasningen av den svenska avgiften. Härigenom mildras också under en konjunktur— mässigt känslig period konsekvenserna för statsbudgeten.
De statsfinansiella villkoren sätter hårda restriktioner för nya åtaganden. Ett medlemskap får sammantaget inte öka de administrativa kostnadema för statsförvaltningen. Krav på svensk medfinansiering vid deltagande i EU:s program och stöd måste finansieras. Där EU:s politik ersätter nationell politik måste resurserna återföras till statsbudgeten och bidra till finansieringen av medlemsavgiften.
Regeringen har i inledningen till denna proposition anmält sin avsikt att senare återkormna med en samlad bedömning av budget— och anslagseffektema av medlemskap i EU.
Gemenskapens allmänna budget, eller EG—budgeten, skall hantera samtliga inkomster och utgifter som EG har eller enligt de olika fördragen kan ha. De grundläggande reglerna återfinns i artiklarna 199—209 i Romfördraget. Två områden finansieras dock genom särskilda finansiella ordningar; Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska utvecklingsfonden (EDF). Dessutom finansieras Kol— och stålgemenskapens verksamheter via avgifter från företagen inom detta område.
31 .1 Finansiella och budgetära frågor inom EU
EG—budgeten upprättas i ecu och avser ett budgetår. Budgetåret omfattar perioden den 1 januari till den 31 december. Budgeten måste balanseras. dvs. utgifterna måste täckas antingen genom avgifter från medlems— länderna eller genom andra medgivna inkomster.
Budgeten finansieras huvudsakligen genom avgifter från medlems- länderna. De sammanlagda avgifterna utgör EG—budgetens s.k. egna resurser. Benämningen markerar att avgifterna nån medlemsländerna
Prop. 1994/95:19
446
givits karaktären av skatter som överläts till unionen. Finansieringen avser budgetens utgifter i sin helhet. De olika avgifterna är alltså inte specialdestinerade för något särskilt utgiftsslag.
Avgiften till EG—budgetens egna resurser består av de fyra komponenterna jordbruksavgifter (inklusive sockeravgifter), tullar, momsbasavgift och en avgift baserad på bruttonationalinkomsten (BNI). Inkomster från jordbruksavgifter i enlighet med den gemensamma jordbrukspolitiken och tullar tillfaller i sin helhet unionen med avdrag för tio procent som disponeras av medlemslandet för administrationskosmader. Momsbasavgiften och BNI—avgiften beräknas som en procentuell andel av den enhetliga teoretiska momsbasen respektive bruttonationalinkomsten.
Medlemsländernas avgifter betalas in till ett konto som disponeras av EG—kommissionen i respektive medlemslands centralbank. Medlemslandets betalningar till kontot sker i egen valuta.
De huvudsakliga sekundära rättsakter som reglerar budgeten är följande: Rådets beslut 376/88/EEG, rådets förordning (EEG) nr 1552/89, rådets förordning (EEG) nr 1553/89, rådets direktiv l30/89/EEG, rådets beslut 377/88/EEG, rådets förordning (EEG) nr 165/74, rådets förordning (EEG) nr 3308/80, finansförordningen (OJ L 356, 31.12.77, s.1 med ändringar), kommissionens förordning den 11 december 1986 samt en gemensam deklaration från parlamentet, rådet och kommissionen angående förbättringar av budgetprocessen (OJ C 194, 28.07.82, s.l)
Rådets beslut 376/88/EEG reglerar budgetens utgiftsnivå och finansiering samt definierar EU:s egna resurser och den reduktion som Storbritannien erhåller inklusive fördelningen av kostnadsansvaret för denna. Rådets förordning (EEG) nr 1552/89 vidareutvecklar hur rådets beslut 376/88 skall implementeras. I rådets förordning (EEG) nr 1553/89 anges vilka åtgärder som medlemsländerna är skyldiga att vidta för att säkerställa korrekt uppbörd av de egna resurser som härrör från mervärdeskatten. Rådets direktiv l30/89/EEG anger hur bruttonationalinkomsten skall beräknas när den används som bas för beräkning av medlemslandets BNI—avgift. Regler och befogenheter för kommissionens utsända revisorer för kontroll av medlemsländemas avgifter anges i rådets förordning (EEG) nr 165/74. Rådets beslut 377/88/EEG behandlar budgetdisciplin.
EG:s finansförordning innehåller generella regler för gemenskapsbudgeten, bl.a. finansiering, anslagstyper, budgetår, hur budgeten skall upprättas m.m. Den innehåller också regler för gemenskapsbudgetens struktur, genomförande, redovisning och revision, regler för upphandling samt särskilda bestämmelser för jordbruksfondens (FEOGA) garantisektion, bistånd till utvecklingsländer och anslag för forskning och utveckling. Kommissionens förordning den 11 december 1986 ger tillämpningsföreskrifter för finansförordningen.
Finansförordningen liksom rådets beslut 376/88/EEG är för närvarande föremål för översyn, bl.a. för att resultatet av budgetöverenskonunelsen vid toppmötet i Edinburgh i december 1992 (den s.k. Delors H) skall införlivas.
Prop. 1994/95: 19
447
31.2 Finansiella och budgetära aspekter på Sveriges nuvarande samarbete med EU
Det nuvarande EES—avtalet medför budgetära konsekvenser inom tre olika områden; programsamarbetet, ekonomisk och social utjänming samt administration av gemensamma institutioner. I övrigt bär parterna sina egna kostnader. Denna princip följer av att Sverige endast deltar i och betalar för delar av samarbetet inom EU.
För deltagandet i programsamarbetet betalar Sverige och övriga EFTA—länder ett bidrag till EG—kommissionen som utgör ett tillägg till EG:s budget för programmet i fråga. Programmen är ofta fleråriga. Budgetåtagandet för programsamarbetet omfattar därför i flertalet fall civilrättsliga åtaganden som beräknas sträcka sig flera år framåt i tiden.
EFTA:s fond för ekonomisk och social utjämning inom EES är en motsvarighet till EG:s egna satsningar för att jämna ut regionala skillnader inom unionen och skapa bättre förutsättningar för den inre marknaden. Fonden är alltså kopplad till Sveriges deltagande i den inre marknaden. Den skall under en femårsperiod användas för projektfinansiering i Portugal, Grekland, Irland, Nordirland och vissa regioner i Spanien. Fonden administreras av Europeiska investeringsbanken.
Den tredje posten är administrationskostnadema för gemensamma, EES-specifika, institutioner. Sveriges del av dessa betalas via EFTA—budgeten.
De stora skillnaderna mellan EES—avtalet och medlemskapet i EU är alltså det faktum att områden som saknas i EES—avtalet genom medlemskapet kommer att ingå i samarbetet, och därmed också i finansieringen, samt att det begränsade betalningsansvaret i EES är kopplat till ett begränsat infiytande, bl.a. i budgetpolitiska frågor.
31.3 Medlemskapets innebörd
I budgethänseende innebär medlemskapet att Sverige i enlighet med inom EG gällande regelverk åtar sig betalningsansvar för avgiften till EG—budgeten. Sverige blir samtidigt möjlig mottagare för de resurser EG—budgeten disponerar för olika program och stöd. Som medlem blir Sverige också delaktig i beslutsprocessen och kan därigenom påverka frågor med budgetpolitiska konsekvenser.
Med utgångspunkt i EG:s regelverk och nuvarande ekonomiska prognoser kan avgiften till EG—budgeten för år 1995 preliminärt beräknas uppgå till drygt 18 miljarder kronor. Genom det framförhandlade avtalet med EU erhåller Sverige under de fyra första åren av medlemskapet en viss återbetalning av avgiften. Denna återbetalning, eller infasning, uppgår till ett fast belopp om totalt 1027 miljoner ecu, dvs. med kronkursen 9 kronor/ecu cirka 9,3 miljarder kronor. Återbetalningen fördelar sig med ca 4,4 miljarder kronor på år 1995, ca 3,9 miljarder kronor på år 1996, ca 0,7 miljarder kronor år 1997 och ca 0,3 miljarder
Prop. 1994/95 : 19
448
kronor år 1998, det sista året i infasningsperioden. Sveriges avgift till EG—budgeten år 1995 skulle därmed netto uppgå till ca 14 miljarder kronor.
I avtalet ingår också att EG—budgeten tar över resterande betalningsansvar för EES i fråga om programsamarbetet. Det svenska bidraget till fonden uppgick till drygt 360 miljoner kronor år 1994. Frågan hur fonden skall administreras i fortsättningen återstår att lösa.
Då det gäller kol— och stålgemenskapen (EKSG) innebär medlemskap i denna att svenska företag inledningsvis skall bidra med 16 milj. ecu till gemenskapens fonder. Detta bidrag samordnas och inbetalas via staten. Därefter sker betalningen som en avgift direkt från företagen.
Rätten att delta i EG:s program och stöden till olika politikområden ger upphov till ett s.k. återfiöde. Konsekvenserna för statsbudgeten av återfiödet beror på hur EU—medlemskapet påverkar det totala statliga åtagandet. Om nationella åtaganden minskar till följd ' av EU—medlemskapet innebär medlemskapet en avlastning av statsbudgeten. Det statliga åtagandet blir då oförändrat. Om återfiödet läggs till nuvarande statliga åtaganden ökar det totala statliga åtagandet.
I princip betyder medlemskapet att det statliga åtagandet i vissa stycken utvidgas, medan det i andra delar kanaliseras på annat sätt än tidigare.
Det utvidgade åtagandet beror framför allt på den gemensamma jordbrukspolitiken och EG:s ambition att jämna ut ekonomiska och sociala skillnader mellan olika delar av unionen. Det handlar antingen om nya utgifter eller om högre nivåer för utgifter som redan nu finansieras över statsbudgeten.
I andra fall kanaliseras utgifterna vid medlemskap via EG—budgeten i stället för, som nu, via statsbudgeten. I dessa fall innebär de ökade utgifterna vid medlemskapet en motsvarande avlastning för statsbudgeten.
Betalningen av avgiften till EG—budgeten, minskad med avlastningen för statsbudgeten, ger upphov till en nettomerbelastning för statsbudgeten. I praktiken kommer en merbelastning att uppkomma även vid ett utanförskap. Denna merbelastning kan finansieras genom neddragning av andra utgifter eller genom inkomstförstärkningar.
De statsfinansiella villkoren sätter hårda restriktioner för nya åtaganden. Redan i kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150) anförde regeringen att en självklar utgångspunkt var att ett svenskt medlemskap i EU sammantaget inte får öka de administrativa kostnadema i statsförvaltningen. Inom vissa områden blir betydande återhöden från EG:s budget aktuella. För att komma i åtnjutande av dessa medel krävs som regel alltid en nationell medfinansiering. Detta gäller t.ex. för insatser inom regional-, miljö— och forslmingspolitiken. Sådana tillkommande krav måste finansieras. Inriktningen skall vara att detta främst skall ske inom de totala departementsramama. På en del områden, främst i fråga om jordbrukspolitiken, kommer EU:s politik att ersätta nuvarande nationella politik. I dessa fall skall resurser på sakanslag som används för den nationella politiken återinföras till statsbudgeten och bidra till finansieringen av Sveriges medlemsavgift. Motsvarande förhållande måste gälla de utgifter som idag finns uppförda jämförEES/EUodisomvkinedlenskaptädcsgumnnedlamavgifen
29 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Del I .
Prop. 1994/95:19
449
Som anförs i inledningen till denna proposition avser regeringen att senare återkomma till de budgetmässiga konsekvenserna av EU—medlemskap. Regeringen förbereder för närvarande i samverkan med berörda myndigheter de lag— och förordningsändringar som krävs för att uppfylla EG:s regelverk på budgetområdet, med beaktande av statsmakternas behov av underlag för styrningen av statlig verksamhet.
Prop. 1994/95:19
450
32 Statistik
Regeringens bedömning: Statistiken spelar en viktig roll som underlag för den politik som bedrivs inom EU. Det är därför väsentligt att Sverige deltar i utvecklingen av det gemensamma europeiska statistiska systemet. Dessutom medför statistiksamarbetet en bättre statistisk kvalitet genom förbättrad samordning och jämförbarhet.
EES—avtalet har inneburit att ett gemensamt europeiskt statistiskt system för de samverkande 18 staterna kommer att byggas upp. Detta arbete kommer att fortsätta vid en svensk anslutning till EU och ge Sverige möjlighet att i ökad utsträckning ta initiativ och delta i beslut om den konkreta utformningen av det statistiska systemet.
Eurostat är EU:s motsvarighet till Statistiska centralbyrån på gemenskapsplanet. Det är detta organ som mottar statistiska uppgifter från medlemssländerna och sammanställer dem till den statistik som sedan publiceras och görs tillgänglig på andra sätt.
Uppgiftslämnandet till Eurostat och också utformningen av de formulär som används för att från företag m.fl. få in uppgifterna som sedan i viss bearbetad form sänds vidare till Eurostat grundas på en omfattande regelgivning i EG—författningar. Det finns i princip en författning för varje Statistikområde. Med hänsyn till att reglerna är förhållandevis detaljerade, uppkommer tämligen ofta ändringsbehov. Det finns därmed till varje ursprungsförfattning ett antal författningar som innehåller justeringar av denna.
De rättsakter som finns avser industristatistik, transportstatistik, statistik över utrikeshandeln och handel inom gemenskapen, befolkningsstatistik och socialstatistik, nationalräkenskaper, jordbruksstatistik, fiskestatistik samt energistatistik. Därutöver finns en särskild rättsakt om insynsskydd för statistik. I bilaga XXI till EES-avtalet finns alla restakter förtecknade. Totalt omfattas numera 40 rättsakter av avtalet.
I enlighet med övergångsbestätmnelsema på statistikområdet skall regelverket implementeras den 1 januari 1995. Förslag kommer att föreläggas riksdagen under hösten 1994.
De rättsakter som motsvarar EG—direktiv kommer att kunna införlivas med den interna rättsordningen i Sverige på .så sätt att regeringen bemyndigas att med hänvisning till gällande rätt på statistikområdet föreskriva att berörda myndigheter uppfyller de åtaganden som respektive rättsakt förutsätter.
Även när det gäller de rättsakter som motsvarar en EG—förordning torde ett bemyndigande till regeringen vara tillfyllest eftersom de aktuella rättsakterna inte innehåller åtaganden som kräver lågform.
Vid en EU—anslutning tillkommer ett antal nya rättsakter, vilka
Prop. 1994/95: 19
451
kommer att kunna införlivas med svensk lagstiftning på motsvarande sätt som planerats vad gäller de rättsakter som berörs av EES—avtalet.
Till följd av EES—avtalet har Sverige förändrat statistiken i vissa avseenden. Det har dock kunnat ske med förhållandevis små förändringar för uppgiftslämnandet från svenska företag och hushåll.
Däremot har statistikbearbetningen undergått märkbara anpassningsåtgärder. En ny näringsgrensindelning har måst införas, vilket innebär genomgripande omläggningar av indelningarna. Nya varuklassificeringar är också under utarbetande.
Jord— och skogsbruksstatistiken kommer till följd av EES—avtalet att utökas i olika avseenden. Vid en anslutning till EU kommer ytterligare anpassningar att behöva göras. Detta medför behov av nya statistikredovisningar, vilket i sin tur gör att uppgiftslämnandet ökar.
Den 1 januari 1993 upphörde möjligheten inom EU—ländema att vid gränspassagen hämta uppgifter för statistiken över handeln mellan dessa länder. Därför har ett nytt statistiksystem — Intrastat — ersatt den traditionella utrikeshandelsstatistiken. Vid ett EU—medlemskap kommer kontrollen vid gränsen av varuflödet mellan Sverige och övriga EU—länder i princip också att upphöra. Intrastat skall då också tillämpas av Sverige, vilket innebär att uppgifter över den internationella varuhandeln får hämtas direkt från företag, som enligt mervärdesskattedeklarationema har en handel som är större än ett visst, bestämt värde.
Eftersom nya verksamhetsområden måste anpassas vid ett EU—medlemskap och kraven ökar inom delar av hittillsvarande samarbete kommer kosmadema för statistiken att inledningsvis öka. Vidare väntas de direkta kostnaderna för samarbetet öka från ca 16 miljoner kronor till ca 35 miljoner kronor.
Avslutningsvis kan konstateras att den svenska statistiken har goda förutsättningar att fungera väl vid ett svenskt EU—medlemskap. Den är sedan tidigare internationellt väl samordnad och fyller höga kvalitetskrav.
Statistiska centralbyrån (SCB) har som enda remissinstans yttrat sig om den del av betänkandet som behandlar statistik. Enligt SCB är den beskrivning som betänkandet ger av statistikområdet i det stora hela korrekt.
Prop. 1994/95:19
452
33 Konsekvenser för svensk förvaltning; offentlighet och sekretess -
Regeringens bedömning: Den svenska förvaltningsmodellen med ett regeringskansli av begränsad omfattning, fristående förvaltnings- myndigheter, kommunalt självstyre och ett grundlagsfäst remiss- förfarande kommer i allt väsentligt att bestå vid ett medlemskap i EU.
Det är regeringens uppgift att forma Sveriges EU—politik. Regeringen har det yttersta ansvaret för Sveriges agerande i EU—samarbetet och därmed också för den nationella beredningen av EU—frågoma. Förvaltningsmyndighetema, kommunerna och intresseorganisationerna kommer att medverka i detta arbete, något som den svenska förvaltningsmodellen i själva verket förutsätter, och därvid vara garanterade ett inflytande.
Den starka kommunala självstyrelse som har utvecklats i vårt land kan och kommer att upprätthållas vid ett svenskt medlemskap.
Utredningsväsendet kommer inte att minska vare sig i omfattning eller betydelse till följd av ett EU—medlemskap men kan komma att få en delvis annan inriktning. Remissförfaiandet kommer att ha kvar sin betydelsefulla roll i det svenska beredningsarbetet men kan behöva kompletteras av andra beredningsforrner. Intresse- organisationema kommer även vid ett medlemskap att ha goda möjligheter till reellt inflytande i för dem viktiga frågor.
Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer att bestå i Sverige även vid ett svenskt medlemskap i EU. Regeringens linje har härvidlag lagts fast i en till anslutningsakten fogad svensk förklaring. Sverige avser vid ett medlemskap att verka för ökad öppenhet inom EU:s institutioner.
33.1 Inledning
I det föregående har EU—medlemskapets innebörd och återverkningar på nationella förhållanden inom olika politikområden beskrivits. Med utgångspunkt i samarbetets målsättningar och det gällande regelverket har regeringen redovisat sina bedömningar av medlemskapets betydelse för svenskt vidkommande.
Inför ett svenskt inträde i Europeiska unionen är det därutöver angeläget att närmare belysa i vad mån medlemskapet kan förväntas få särskild inverkan på den offentliga förvaltningen och dess sätt att arbeta. Understrykas bör att detta avsnitt berör specifikt svenska förhållanden och att det inte finns några EG—regler för hur ett medlemsland skall organisera sin förvaltning. Samtidigt ligger det i sakens natur att den nationella förvaltningen vid ett medlemskap i många frågor deltar i en internationell och multilateral beslutsprocess där det gäller att bereda
Prop. 1994/95: 19
453
underlag och ståndpunkter i frågor som är av gemensamt intresse och som kan utmynna i lösningar som är förpliktande för de deltagande länderna. Detta förutsätter synkronisering i tiden av de nationella beredningsprocessema och aktualiserar bl.a. frågan om på vilket sätt det enskilda landet genom samordning av sitt agerande bäst kan ta sina samlade nationella intressen tillvara.
Allmänt kan konstateras att de nuvarande medlemsländerna inte bara bibehållit utan också vidareutvecklat sina olika förvalmingsn'aditioner även när det gäller behandlingen av EU—frågor. Därför skiljer sig ofta både grundsynen och de praktiska lösningarna åt mellan olika länder vad gäller t.ex. regeringskansliemas beredning och samordning, parlamentets deltagande, intresseorgainsationemas roller liksom hanteringen av frågor om offentlighet och sekretess.
I det följande behandlas fyra centrala frågeställningar rörande den svenska förvaltningens sätt att arbeta och vilka återverkningar som kan förväntas som resultat av ett EU—medlemskap:
— regeringens styrning och koordinering av politiken — regional och kommunal förvaltning — utredningsväsendet, remissförfarandet och intresseorganisationernas
roll
— offentlighet och sekretess.
Frågan om samverkan mellan regeringen och riksdagen behandlas i avsnitt 40.
Allmänt kan vidare konstateras att ett medlemskap medför behov av kompetensutvecklande utbildningsinsatser för att tillförsäkra att personal inom svensk förvaltning och rättsväsende tillförs nödvändiga språkliga och EU—relaterade kunskaper, vilket också framhållits av Hera remiss- instanser. Det bör särskilt uppmärksammas att integrationsprocessen kan väntas innebära en ökad användning av informationstelmologi i samband med det omfattande informationsutbytet mellan EG—institutionema och medlemsländernas förvaltningar liksom mellan dessa sistnämnda.
33.2 Regeringens styrning och koordinering av politiken
Genom ett medlemskap i EU kommer Sverige att delta fullt ut i beslutsprocessen inom EU och får möjlighet att, med den tyngd som våra argument och vår röststyrka kan ge, direkt påverka utvecklingen av EU:s politik och normgivning. De avgörande besluten inom flera viktiga sakområden kommer att fattas av ministerrådet eller av kommissionen. Långt innan beslut fattas kommer Sverige emellertid att, inom ramen för kommissionens arbete, kunna påverka utfommingen av innehållet i de förslag som ligger till grund för besluten. För att få största möjliga gehör för sin position i såväl kommissionens arbete med att utforma förslag till direktiv eller förordningar som i beredningen inför beslut i ministerrådet är det av avgörande betydelse att Sverige visar upp en väl samordnad och förankrad politik i EU—samarbetet.
För Sveriges inflytande i EU kommer det att vara viktigt att man redan i ett tidigt skede av beslutsprocessen tar till vara och verkar för Sveriges
Prop. 1994/95: 19
454
intressen. Det kommer att bli nödvändigt att Sverige i både formella och Prop. 1994/95:19 informella förhandlingar och överläggningar samverkar med andra medlemsländer för att finna en för Sverige godtagbar gemensam ståndpunkt.
Bland förutsättningama för ett framgångsrikt svenskt agerande inom EU måste i första hand framhållas vikten av kompetens, kontinuitet och samordning när det gäller de svenska representanternas arbete på olika nivåer inom EU:s organisation. Detta framkom inte minst under EES— och medlemskapsförhandlingarna där Sverige genom god samordning och förankring av förhandlingspositioner kunde verka med påtaglig och resultatinriktad handlingskraft. Motsvarande erfarenheter har gjorts under den nu pågående perioden av svenskt observatörsskap (se också avsnitt 6). Sverige måste också fortsättningsvis i EU—samarbetet tala med en röst och utifrån en genomtänkt och konsekvent uppfattning. För att detta skall uppnås är det av väsentlig betydelse att företrädarna för Sverige kan agera utifrån en övergripande strategi i EU—arbetet och med instruktioner som är väl genomarbetade.
Likaså är det viktigt att förhandlamas ställningstaganden i mängden av frågor som behandlas i olika EG—organ är i linje med den övergripande strategin och är väl förankrade på politisk nivå och hos ansvariga myndigheter och andra berörda intressenter.
Betydelsen av att nationellt agera samordnat i EU—arbetet visas av att flertalet medlemsländer lägger ner stor omsorg på att koordinera sina aktiviteter i EU. De länder som lyckats i detta avseende har kunnat påvisa klara förhandlingsvinster.
Vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen är det regeringens uppgift att forma Sveriges EU—politik. Regeringen har också yttersta ansvaret för Sveriges agerande i den gemensamma berednings— och beslutsprocessen i EU och ansvarar därmed för beredning av frågor rörande förhandlingspositioner och instruktioner för dem som företräder Sverige i olika EU—organ.
En väl samordnad och förankrad politik är alltså en grundläggande förutsättning för att Sverige på bästa sätt skall kunna utnyttja sitt inflytande som medlem i EU och påverka EU—organens beslut. Det övergripande ansvaret för utformningen och bevakningen av strategier och positioner ligger på den politiska ledningen, som därför måste se till att det finns en effektiv kommunikation mellan departementen och mellan respektive departement och förvalmingsmyndigheter.
Formerna för denna samordning och uppföljning har under remiss- behandligen berörts av bl.a. Riksrevisionsverket, Socialstyrelsen och Statskontoret. Detta är en fråga av sådan betydelse att den kräver särskilda överväganden och konuner att ägnas stor omsorg när det svenska EU—arbetet organiseras och bygger vidare på erfarenheterna från EES— och medlemskapsförhandlingama samt observatörsperioden i de olika EU—organen.
Klart är att ett medlemskap i EU ställer nya krav på berednings- processen i departementen. Erfarenheter från EU—länder visar också på behovet att tillse att regeringskansliets organisation kan möta de krav på 455 att samordna, leda och följa upp ett lands agerande i olika EU—organ som
ställs på regeringen.
33.3 Effekter för regional och kommunal förvaltning av ett medlemskap i Europeiska unionen
Vid ett medlemskap konuner åtskilliga av de beslut som fattas på gemenskapsnivå att påverka kommuner och landsting. Regeringen har låtit en särskild utredare analysera konsekvenserna för kommuner och landsting av olika former av medverkan i den västeuropeiska integrationen. Utredaren har presenterat sina analyser och förslag i betänkandet Kommunerna, Landstingen och Eumpa (SOU 1994:2). Betänkandet har remissbehandlats, varvid remissinstansema särskilt anmodades att ta ställning till frågan om formerna för att kanalisera det kommunala och regionala inflytandet. Remissinstansema var i huvudsak positiva till utredningens analyser och förslag.
De stora förändringarna för kommunerna och landstingen har skett redan i och med att EES—avtalet trädde i kraft. Kommunerna och lands- tingen berörs främst av tre väsentliga lagstifmingsområden nämligen:
— EG:s upphandlingsregler, som bl.a. förutsätter konkurrens—
upphandling
— EG:s konkurrenslagstiftning, som bl.a. begränsar möjligheterna att
ge företagsstöd
— EG:s miljölagstiftning som skärper kraven på miljökonsekvens-
beskrivningar på lokal nivå. Est regler på områdena har införlivats med svensk rätt bl.a. genom lagen (1992: 1528) om offentlig upphandling.
Utredningens bedömning är att de nya upphandlingsreglema kommer att irmebära att kommuner och landsting kan sänka sina kostnader för upphandling av varor, tjänster och anläggningar avsevärt.
I likhet med utredningen anser regeringen att den starka kommunala självstyrelse som har utvecklats i vårt land kan och skall upprätthållas och vidareutvecklas vid ett svenskt medlemskap. De begränsningar i kommunernas och landstingens självbestämmanderätt, som följer av EG—rätten, är inte av den karaktären att de kan anses inskränka den kommunala självstyrelsen i någon avgörande grad. Motsvarande regelverk finns redan nu i kommunallagen eller i frivilliga reglementen vad avser stöd till näringslivet och upphandling — om än med mycket färre detaljbestämmelser.
När det gäller kommunernas och landstingens verksamheter inom vård, omsorg, utbildning, kultur och fritid kommer de att beröras i mycket liten utstråclcning av gemenskapslagstiftningen. Erfarenheterna från Danmark visar att den kommunala verksamheten visserligen har påverkats av medlemskapet men att det snarare beror på ett ökat omvärldsberoende än på medlemskapet i sig.
Finansieringen av kommunernas och landstingens verksamheter kom- mer inte att påverkas i någon avgörande grad av ett medlemskap. Möjligheterna att finansiera den kommunala verksamheten med inkomst- skatt berörs inte av gemenskapens regler.
Prop. 1994/95: 19
456
Konsekvensutredningens bedömning är att en ökad samverkan mellan den offentliga sektorn och det lokala näringslivet, samt en samverkan över kommun— och länsgränser kommer att vara av stor vikt för att kunna åstadkomma ett ekonomiskt bärkraftig regional utveckling. Danska erfarenheter visar att det i stor utsträckning beror på kommunema själva hur de vill utnyttja och förvalta de möjligheter som ett medlemskap ger.
Ett medlemskap kommer att innebära att kommuner och landsting fullt ut får möjlighet att delta i EG:s olika utvecklingsprogram och projekt- arbeten. Strukturfondema blir tillgängliga för ansökningar. Principerna om partnerskap och s.k. additionalitet i stödpolitiken kommer att innebära nya samarbetsmönster mellan lokal, regional och nationell nivå. Vilka organisationer och områden som berörs beror på programarbetets
Ett svenskt medlemskap öppnar också möjligheten för kommuner och landsting att bli företrädda i Regionala kommittén som består av politiskt valda ledamöter som representerar medlemsländernas kommuner och regioner. Kommittén skall höras av kommissionen och rådet i frågor av särskilt intresse för lokala och regionala myndigheter. Ett särskilt informations— och samrådsorgan har inrättats inom regeringskansliet för hithörande frågor.
Subsidiaritetsprincipen innebär att beslut inte skall fattas på en högre nivå än nödvändigt. Det betyder att besluten i allt väsentligt kommer att ligga kvar på lokal och regional nivå. Den inre marknaden öppnar möjligheter att forma koalitioner, etablera samarbete och knyta regioner eller orter närmare varandra över nationsgränser utifrån olika intressen.
33.4 Utredningsväsendet, rernissförfarande och intresse— organisationemas roll
Det svenska utredningsväsendet har sin befästa plats i vårt konstitutionella system och utgör alltjämt ett effektivt medel för att ta fram underlag för statsmakternas beslut. Utredningsväsendet har betydelse inte bara när det gäller att inhämta och analysera fakta utan spelar också en viktig roll i den politiska beslutsprocessen. Genom de offentliga unedningama får regeringen kunskap om olika intresse— grupperingars åsikter och anspråk och vilket politiskt stöd ett förslag kan väntas få.
Utmärkande för det svenska kommittéväsendet är att kommittéerna i princip är fristående organ som arbetar självständigt och utan annan styrning än den som ges i regeringens utredningsdirektiv. I andra länder har statsmakterna i allmänhet ett mera direkt överinseende och en starkare kontroll över beredningen av ärendena. Det är heller inte lika vanligt som i Sverige att den politiska oppositionen och intresse- organisationerna på detta sätt medverkar i beredningsarbetet. Denna medverkan bidrar tillsammans med offentlighetsprincipen till en jämförelsevis hög grad av öppenhet i beredningsprocessen. Kommittéernas självständiga ställning ger också goda förutsättningar att knyta kvalificerad oberoende expertis till utredningsarbetet, vilket bidrar
Prop. 1994/95: 19
457
till att utredningsresultatet kan hålla hög nivå.
Utrymmet för det traditionella utredningsväsendet konuner inte, som ibland gjorts gällande, att minska om Sverige blir medlem i EU. Tidsrarnarna i EU—arbetet år i allmänhet inte så snäva att kommitté- arbetet måste ersättas av departementala arbetsgrupper eller av permanenta beredningsorgan under regeringens direkta ledning. Det svenska utredningsväsendet kan och kommer att behållas även efter ett svenskt inträde i EU. Detta gäller också för de sektorer som omfattas av EU:s behörighet. Utredningsväsendet kan naturligtvis komma att få en delvis annan inriktning men det kommer inte att minska vare sig i omfattning eller betydelse.
Inom EG har kommissionen ensamrätt när det gäller att ta initiativ till nya eller ändrade regler. I praktiken är kommissionens initiativ ofta resultatet av impulser och påtryckningar från medlemsstaterna eller från intresseorganisationer. Även Sverige konuner att ha intresse av att kommissionen utarbetar förslag med viss inriktning i för oss betydelsefulla frågor. För att Sverige skall kunna få inflytande i denna process behövs ett gediget sakunderlag och en väl underbyggd argumentering. I det sammanhanget har det traditionella svenska utredningsväsendet sin givna plats. Kvalificerade utredningsresurser kommer också att behövas när det gäller att införliva ny EG—rätt med den nationella svenska rättsordningen. Att så är fallet bekräftas av erfarenheterna från de senaste årens lagstiftningsarbete till följd av EES—avtalet.
Berednings— och beslutsprocessen inom EU tar ofta lång tid. Detta är i och för sig naturligt och följdriktigt eftersom EU:s demokratiska uppbyggnad nödvändiggör att hänsyn tas till många olika intressen. Även efter det att kommissionen har lämnat ett förslag till rådet kan det ta åtskillig tid, ibland är. innan ett definitivt beslut kan fattas. Detta visar att det normalt finns tillräcklig tid för en omsorgsfull nationell beredning av EU—frågoma. I denna nationella beredningsprocess kommer ut- redningsväsendet även framgent att ha en viktig funktion att fylla.
Det i ett europeiskt perspektiv väl utvecklade svenska utrednings- väsendet utgör en tillgång när Sveriges representanter skall söka få genomslag för svenska ståndpunkter och värderingar i EU—samarbetet. Det ligger i regeringens intresse att så ofta som det är motiverat använda sig av denna tillgång i EU-arbetet. Rätt utnyttjat kan det svenska kommittéväsendet utgöra ett medel i det arbetet som kan gynna svenska intressen och vara till fördel för Sverige.
Vad som nu sagts om möjligheterna att utnyttja utredningsväsendet i iEU—sammanhang gäller i huvudsak också remissförfarandet. En på nationell nivå väl förankrad handlingslinje i olika frågor är nödvändig. Den ger stöd åt regeringens ståndpunktstaganden i EU—arbetet och inger förtroende hos de andra medlemsstaterna. Självfallet kan remiss- förfarandet behöva kompletteras med andra beredningsforrner, särskilt om det uppkommer situationer där regeringen snabbt måste ge uttryck för Sveriges inställning. På det hela taget kommer dock remissförfarandet att ha kvar sin betydelsefulla roll i det svenska beredningsarbetet.
Remissförfarandet är i Sverige grundlagsfäst. Enligt 7 kap. 2 &
Prop. 1994/95: 19
458
regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs Skall vidare tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Intresseorganisationema spelar en väsentlig och värdefull roll i svenskt samhällsliv och Opinionsbildning. Den rollen kommer organisationerna att behålla även vid ett svenskt medlemskap i EU. Liksom hittills kommer intresseorganisationerna att vara företrädda i kommittéer och utredningar av olika slag och de kommer att vara remissorgan vid regeringens beredning av ärenden i ungefär samma omfattning som för närvarande.
Vad som i detta sammanhang förtjänar att särskilt poängteras är att intresseorganisationerna vid ett medlemskap får en dubbel möjlighet att påverka EU:s berednings— och beslutsprocess: dels genom att medverka i den interna svenska process som leder till att regeringen tar ett initiativ eller beslutar om en svensk förhandlingsposition, dels genom att direkt påverka EU—organen.
Det sist nämnda kan ske på flera sätt och i många sammanhang. Bland annat kommer företrädare för intresseorganisationer att beredas plats som ledamöter i en rad kommittéer och arbetsgrupper under kommissionen. Kormnissionen tar så gott som alltid hjälp av oberoende experter under arbetet med att utarbeta förslag till rådet. Dessa experter betalas över EG:s budget och utses inte för att de företräder ett visst medlemsland utan på grund av sin expertkapacitet. Experterna kommer ofta från intresseorganisationer i medlemsstatema och har goda möjligheter att påverka beredningS— och beslutsprocessen i kommissionen. Avgörande i det sammanhanget är nämligen inte expertens formella ställning eller tillhörighet utan den personliga kompetens och de erfarenheter och den argumentation som experten kan redovisa. De svenska intresse- organisationernas företrädare har ofta bred kompetens och är högt kvalificerade på de områden som för dem är viktiga, t.ex. trafiksäkerhet, medicinsk forskning, barnsäkerhet, arbetarskydd och natur— och miljöfrågor.
Komrrtissionen och rådet sänder ofta utkast till beslut på remiss till berörda intresseorganisationer i medlemsländerna. Deras synpunkter inhämtas också under hand vid direktkontakter mellan företrädare för kommissionen eller rådet och intresseorganisationerna. Det finns vidare inom EU många olika slag av forrnaliserad samverkan mellan institutionerna och intresseorganisationerna. Dessutom kan intresse- organisationerna utöva inflytande genom direktkontakter med besluts- fattarna inom EU:s organisation. Det kan ske antingen direkt genom den svenska intresseorganisationen eller genom europeiska samarbetsorgan med stationering i Bryssel. Sammantaget irmebär detta att intresse- organisationerna även i fortsättningen får mycket goda möjligheter till reellt infiytande i för dem vitala frågor om Sverige blir medlem i EU.
Prop. 1994/95: 19
459
33.5 Offentlighet och sekretess
33.5.1 Den svenska offentlighetsprincipen
Offentlighetsprincipen kan definieras som den grundsats enligt vilken samhällsorganens verksamhet skall utövas under allmän insyn och kontroll. För att en offentlighetsprincip skall anses råda i samhället räcker det inte med att myndigheterna lämnar medborgarna en vidsträckt information om sitt arbete. Den offentliga verksamheten måste också ligga öppen för medborgarna och de nyhetsfönnedlande organen på ett sådant sätt att dessa kan skaffa sig upplysningar i skilda angelägenheter efter eget val, oberoende av myndigheternas inforrnationsgivning. Man brukar säga att offentlighetsprincipen fyller tre huvudändamål. Den utgör en garanti för rättssäkerhet, effektivitet i förvaltningen och effektivitet i folkstyret.
I första hand förknippas offentlighetsprincipen med den i 2 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen (TF) fastlagda grundsatsen om allmänna handlingars ofentlighet. Det sägs där att varje medborgare till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Härigenom markeras att handlingsoffentligheten utgör ett inslag i den medborgerliga yttrande— och informationsfriheten och därmed en av betingelserna för den fria demokratiska åsikts- bildningen.
Ett annat inslag i offentlighetsprincipen utgör den medborgerliga yrtrandejiihet som gäller också som grundsats för de tjänstemän och andra som är verksamma hos det allmårma och som omfattar också den information som dessa offentliga funktionärer förfogar över i denna verk— samhet.
Av intresse är vidare reglerna om meddelarfrihet, dvs. rätten för var och en att lämna uppgifter i vilket ämne som helst för publicering. Dessa regler kan ses som en del av det regelverk genom vilket offentlighetsprin— cipen förverkligas.
Även om offentlighetsprincipen, de offentliga funktionärernas yttrande- frihet och meddelarfriheten är omistliga inslag i vår rättsordning kan de emellertid inte vara utan undantag.
Inskränkningar i rätten att ta del av allmänna handlingar får göras om detär påkallat av hänsyn till vissa i 2 kap. 2 & TF angivna intressen, där behovet av sekretess är särskilt starkt. Vid varje bedönming av om offentlighetsintresset skall få vika för ett sådant sekretessbehov måste en intresseavvägning göras. När det finns ett beaktansvärt intresse av allmän insyn bör offentligheten få vika endast om det framstår som nödvändigt av hänsyn till viktiga motstående intressen. Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar skall enligt 2 kap. 2 & TF noga anges i en särskild lag eller i annan lag som den särskilda lagen hänvisar till.
Den särskilda lag som avses är sekretesslagen (1980.'100). Detta irme— bär att det i sekretesslagen i så precisa ordalag som möjligt anges för vilka slag av uppgifter som det gäller sekretess.
Sekretesslagen reglerar också den tystnadsplikt som utgör undantag från de offentliga funktionäremas yttrandefrihet. Sekretess används i lagen som en gemensam beteckning på begränsning i handlingsoffentligheten
Prop. 1994/95: 19
460
och tystnadsplikt. I 16 kap. sekretesslagen anges vissa tysmadsplikts— föreskrifter som gäller som undantag från principen om meddelarfrihet medan denna princip tar över övriga tysmadspliktsbestämmclser.
33.5.2 Offentlighet och sekretess i några av EU:s medlemsländer
Principen om fri tillgång till de allmänna organens handlingar har gällt i vårt land i över 200 år. Den har därigenom satt sin prägel på den svenska förvaltningen och påverkat attityder och värderingar i samhället. Sverige och Finland har länge varit ensamma om att tillämpa denna princip men på senare år har även andra länder, t.ex. Danmark, Norge, Franlcrike och Nederländerna, anlagt samma synsätt. Sverige är dock såvitt bekant fortfarande ensamt om att ha principen grundlagsfäst. Det svenska regelverket på området framstår som mycket detaljerat vilket har föranletts av ett önskemål att i lagstiftningen så noga som möjligt reglera undantagen från offentlighetsprincipen för att inte lämna myndigheterna ett utrymme för att skönsmässigt avgöra vilken insyn som skall finnas i deras verksamhet.
I andra länder är utgångspunkten den omvända. Särskilt tydligt är detta i t.ex. Storbritannien där principen. i stället är att alla allmänna handlingar är hemliga, om inte ett särskilt beslut om offentliggörande fattas.
33.5.3 Offentlighet och sekretess inom EU
På senare år har flera beslut fattats i syfte att öka allmänhetens insyn i EU:s arbete. Ett viktigt steg i denna riktning är rådets antagande av en uppförandekod ”Code of conduct concerning public access to Council and Commission documents” den 6 december 1993. I denna slås fast att allmänheten skall ha största möjliga insyn i dokument som förvaras hos kommissionen och rådet. Från denna huvudregel görs undantag för sådana uppgifter som rör t.ex. allmän säkerhet, privatlivets helgd och affärshemligheter. En ansökan om att få ta del av handlingar skall enligt principförklaringen vara skriftlig. Är det fråga om uppgifter som kommer från någon annan skall man hänvisa till den ursprunglige uppgifts— lämnaren. Avslagsbeslut skall vara motiverade och ha fullföljds- hänvisning. Det berörda EG—organet kan vidare föreskriva att den som får ut en handling inte får sprida den i kommersiellt syfte. En ansökan skall besvaras inom en månad.
Rådet antog de nu angivna principerna genom beslut den 1 januari 1994 (93/731/EG). Kommissionen tillämpar sedan den 15 februari 1994 de av rådet antagna principerna. Efter två år skall det ske en utvärdering.
En principiellt viktig skillnad mellan den svenska handlings- offentligheten och öppenheten inom EU har varit att man i Sverige har rätt att skaffa upplysningar efter eget val, medan man fram till dess uppförandekoden antagits har varit beroende av olika tjänstemäns egen bedömning för att få uppgifter ur dokument hos kommissionen och rådet.
Prop. 1994/95: 19
461
När det gäller verksamheten inom EU:s institutioner finns alltså drag Prop. 1994/95:19 av såväl öppenhet som slutenhet. Ser man till det löpande arbetet i EU—organen är det sällan svårt att få tillgång till relevant material. Den faktiska öppenheten är betydande.
Offentlighetsreglerna ser alltså olika ut i EU:s medlemsländer och inom EU som sådan. EU ställer inte krav på att medlemsländemas regler skall harmoniseras utan varje land bestämmer självständigt den lagstiftning som passar förhållandena i det landet bäst.
På vissa håll i EG:s regelverk finns emellertid sekretessregler som medlemsländerna — utifrån sina skilda utgångspunkter — måste anpassa sin lagstiftning till. Det gäller framför allt sekretess beträffande de överväganden som görs vid rådets möten och för uppgifter som enskilda är skyldiga att lämna till kommissionen eller till nationella myndigheter om sina ekonomiska förhållanden.
I gemenskapsrätten finns vissa specifika inskränkningar vad gäller graden av öppenhet såväl i prirnärrätten som i regler på de olika sakonrrådena. Sekretessreglema är i stor utsträckning direkt tillämpliga och måste således respekteras även inom medlemsländema.
De grundläggande fördragen innehåller vissa artiklar som anknyter till allmänhetens möjlighet till insyn i gemenskaperna. Bland dessa kan nämnas artiklarna 214 och 223 i Romfördraget, artiklama 13, 24 och 194 i Euratomfördraget samt artikel F i Maastrichtfördraget.
Inom sekundärrätten finns också bestämmelser om tystnadsplikt för berörda EG—tjänstemän och/eller för funktionärer vid nationella tillsynsmyndigheter. Dessa bestämmelser brukar emellertid vara mycket allmänt hållna. De kan t.ex. ange att tystnadsplikt råder i fråga om sekretessbelagd information utan att det talas om vilken information som skall vara sekretessbelagd. Vidare finns det i bl.a. arkivförordningen, EEG/83654, bestämmelser om allmänhetens tillgång till Europeiska gemenskapens och Euratoms historiska arkiv.
I enskilda direktiv finns också regler som avser att säkerställa öppenhet och insyn i beslutsprocessen. Detta gäller t.ex. på miljöområdet.
Institutionerna har även internt reglerat hur information, handlingar och upplysningar skall hanteras. Grundläggande bestämmelser om tystnads- plikt finns t.ex. i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (Stal?F Regulations for O_Uicials of the European Communities).
33.5.4 Offentlighetsprincipen vid ett svenskt EU-medlemskap
Redan vid medlemskapsförhandlingamas början lade regeringen i ett uttalande fast den svenska linjen att offentlighetsprincipen och meddelar- friheten kommer att bestå vid ett svenskt medlemskap. Denna linje har fullföljts genom en till anslutningsakten fogad svensk förklaring.
I förklaringen välkomnar Sverige den utveckling mot ökad öppenhet och insyn som nu pågår inom EU. Samtidigt förklarar Sverige att offentlighetsprincipen och då särskilt rätten att ta del av allmänna handlingar och grundlagsskyddet för meddelarfriheten är och förblir
462
grundläggande principer och element i Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv.
I en egen förklaring noterar EU—sidan det svenska uttalandet och utgår från att Sverige härvidlag konuner att följa regelverket.
Några remissyttranden över departementspromemorian har uttryckt osäkerhet om den rättsliga innebörden av förklaringen om offentlighets— principen. Bland dessa kan nämnas Stockholms tingsrätt, Svenska Journalistförbundet och Svenska Yidningsutgivarföreningen. Enligt Kammarrätten i Göteborg är det inte möjligt att ha en helt säker mening om huruvida möjligheterna till insyn i beslutsfattandet kommer att minska, även om kammarrätten gör bedömningen att så konrmer att ske. Hovrätten över Skåne och Blekinge delar inte den optimism som kommit till uttryck under förhandlingarna om möjligheterna att slå vakt om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten men anser inte detta vara något avgörande hinder mot ett EU—medlemskap. Flera remissinstanser framhåller att de avser att återkomma till frågan i samband med att de besvarar remissen över betänkandet Utrikessekretessen (SOU 1994:49).
Offentlighetsprincipens tillämpning har inte varit något ämne i medlemskapsförhandlingarna. Utbytet av förklaringar uttrycker inte heller någon för parterna bindande överenskommelse i denna fråga. Den svenska förklaringen uttrycker emellertid regeringens fasta föresats att vid ett medlemskap slå vakt om de principer som är grundläggande för den svenska öppenheten. De nuvarande medlemsländemas svarsförklaring innebär att de inte sett ett bevarande av dessa principer som oförenligt med ett medlemskap. Samtidigt konstaterar de att förklaringen inte innebär något undantag från existerande regler. Något undantag har inte heller åsyftats. Hade det varit regeringens avsikt att utverka undantag från regelverket hade frågan fått tas upp i förhandlingsarbetet.
Förklaringen ingår emellertid i slutakten och är därvid en del av förutsättningama för ett svenskt medlemskap. Den utgör därmed — som Iidningsutgivarna framhållit - en plattform från vilken ett aktivt försvar av våra grundläggande principer kan föras om detta skulle aktualiseras vid en eventuell normkonflikt. Som framgår av det nyss anförda och som också Tidningsutgivarna påpekar påverkas emellertid inte den svenska offentlighetsprincipen som sådan av ett medlemskap i EU. Den övervägande delen av den information som finns hos våra statliga och kommunala myndigheter berörs inte av gemenskapsrätten, som inte heller kommer att påverka våra interna inrikespolitiska beslutsprocesser. Även vid den svenska beredningen av beslut med anknytning till EU kommer i huvudsak det svenska regelsystemet att tillämpas.
I EU-samarbetet är det emellertid uppenbart att gemenskapens rätts- regler om offentlighet och sekretess måste iakttas inom EG—rättens olika sakområden. En del av de EG—rättsliga sekretessreglema är direkt tillämpliga.
De sekretesskrav som finns inom sekundärrätten har sina motsvarigheter redan i den nu gällande svenska sekretesslagstiftningen. Det bör alltså inte bli fråga om att uppgifter som hittills varit offentliga hos oss blir hemliga vid ett medlemskap.
I fråga om den politiska berednings— och beslutsprocessen kan vissa
Prop. 1994/95: 19
463
skillnader komma att inträda. Den viktigaste skillnaden kommer antagligen bli att underlaget för det offentliga samtalet i lagstiftnings- frågor kan komma att bli mindre omfattande än nu på grund av att redovisningen av de överväganden som lett fram till ett beslut torde komma att bli mindre utförliga än vi är vana vid. De förslag till beslut som EG—kommissionen presenterar är alltid offentliga. Beslutsgången har i EU, precis som här hemma, olika skeden som är ömsom öppna ömsom slutna. Här finns dock möjlighet för Sverige att själv påverka förhål- landena genom att sträva efter så öppna former som möjligt för den del av beslutsprocessen som äger rum i här i landet och att driva på arbetet mot ökad öppenhet i EU:s institutioner.
I syfte att motverka att de svenska reglerna om utrikessekretess vid ett EU-medlemskap leder till obefogad sekretess tillkallade statsrådet Reidunn Laurén våren 1993 en särskild utredare med uppgift att se över reglerna om utrikessekretessen. Utredama har i betänkandet Utrikessekretessen (SOU 1994:49) föreslagit ett enhetligt rakt skaderekvisit för hela utrikessekretessens område. Därigenom skulle utgångspunkten vara offentlighet också inom utrikesförvaltningen. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling. Det är regeringens avsikt att på grundval av betänkandet lägga fram en proposition i sådan tid att riksdagen kan ta ställning till en förändring av reglerna om utrikessekretess under hösten 1994. Det kan då finnas anledning att återkomma till dessa frågor.
33.5.5 Skyddet för den personliga integriteten på data- området
Inom EG pågår ett arbete med att ta fram ett direktiv om dataskydd. Bak- grunden är bl.a. tillkomsten av den inre marknaden som förutsätter att personuppgifter kan föras fritt från ett medlemsland till ett annat. Skillna- der i integritetsskyddet mellan de olika länderna kan innebära hinder mot sådana fria flöden. Det finns därför en strävan efter att komma fram till en enhetlig nivå på integritetsskyddet inom hela EU.
EG—kommissionen antog i september 1990 ett förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter. Förslaget utsattes för hård kritik bl.a. av Europaparlamentet. Under EG:s historia har inte något direktivförslag från kommissionen lett till så många ändringsförslag från parlamentet som detta. I oktober 1992 lade kommissionen fram ett nytt förslag. Det nya förslaget - förslag till direktiv om skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter och om det fria flödet för sådana uppgifter (COM (92) 422 final — SYN 287) — bereds för närvarande inom en arbetsgrupp under ministerrådet.
Osäkerheten är fortfarande mycket stor om hur ett direktiv slutligen kan komma att utformas. Hos medlemsländerna finns det olika uppfattningar om behovet av att anta ett direktiv på orrrrådet. Oenighet råder också om vilken omfattning och utformning ett direktiv skall ges. Detta har lett till att tidsplanen för antagandet av direktivet ständigt har förskjutits. Såvitt nu är känt förväntas inte rådet ta slutlig ställning till
Prop. 1994/95: 19
464
direktivförslaget förrän tidigast under första halvåret 1995.
För det fall EG antar ett direktiv på området är detta bindande i fråga om det resultat som skall uppnås men medlemsländerna skall själva för egen del bestämma om form och medel för detta. Det är i detta samman- hang värt att notera att Sveriges deltagande i EES—samarbetet sannolikt skulle göra det nödvändigt för Sverige att införa en motsvarande anpass- ning som vid medlemskap. Vid ett medlemskap får vi emellertid en reell möjlighet att påverka direktivens slutliga utformning.
30 Riksdagen 1994/95. I som]. Nr 19. Dell.
Prop. 1994/95:19
465
34 Övriga frågor 34.1 Europeiskt unionsmedborgarskap
Regeringens bedömning: I bestämmelserna om unions— medborgarskap understryks åter det viktiga målet att förverkliga fri rörlighet för personer. Vidare återfinns här regler om rätt att vända sig till den ombudsman som Europaparlamentet skall utse samt rätt till skydd från andra medlenrslånders konsulära myndigheter i vissa fall. Detta är ett steg i riktning mot en ökad integration inom unionen.
Unionsmedborgarskapet är en nyhet som införs i Romfördraget genom unionsfördraget. Medlemsstatemas medborgare är, enligt artikel 8a, också unionsmedborgare. I bestämmelserna som rör unions- medborgarskap berörs fri rörlighet för personer, valbarhet till kommunala församlingar och Europaparlamentet i andra medlemsstater än där man är medborgare, rätt att få begagna sig av andra medlemsstaters beskickningar i vissa fall samt rätten att göra framställningar till Europaparlamentet och till den europeiske ombudsman som skall utses av Europaparlamentet.
Av artikel 8a följer att varje unionsmedborgare skall ha rätt att röra sig och uppehålla sig fritt inom medlemsstaternas territorier med de begränsningar och på de villkor som fastställs i unionsfördraget och i bestämmelserna om genomförandet av fördraget. Artikel 8a anknyter till artikel 7a som innehåller bestämmelser om fri rörlighet för personer och genomförandet av den inre marknaden. För att underlätta utövandet av fri rörlighet för unionsmedborgare kan rådet anta bestänunelser.
Varje unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat i vilken han/hon inte är medborgare skall ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val i den medlemsstat där han/hon är bosatt på samma villkor som medborgarna i den staten. Vidare skall varje unionsmedborgare, som är bosatt i en medlemsstat i vilken han/hon inte är medborgare, ha rösträtt och vara valbar vid val i Europaparlamentet.
Varje unionsmedborgare skall, när han/hon befinner sig i ett land som inte är med i unionen, ha rätt till skydd från varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter om hans/hennes eget hemland inte är representerat i landet där han/hon befinner sig.
Unionsmedborgare skall ha rätt att göra framställningar till Europa- parlamentet och den ombudsman som skall utses av Europaparlamentet. Rätten att göra framställningar till ombudsmannen skall även tillkomma andra personer, tredjelandsmedborgare, som bor i en medlemsstat. Ombudsmannen skall ta emot klagomål angående brister eller försumrnelser som begås av gemenskapsinstitutionema eller gemenskaps- organen i deras verksamhet och företa de undersökningar som han finner berättigade.
466
34.2 Ungdomsfrågoma inom EU
Regeringens bedömning: Inom ungdomsområdet är EU:s huvudsakliga roll att genom olika åtgärder stödja och komplettera den verksamhet som medlemsländerna själva bedriver. Av särskild vikt är att ungdomar görs delaktiga i processen att utveckla den europeiska unionen och att förbereda ungdomar för en framtid som europeiska medborgare.
Sverige deltar genom EES—avtalet i programmet Ungdom för Europa. I och med ett medlemskap kommer Sverige få möjlighet att fullt ut delta i EU:s beslutsprocess samt ta del av de medel som fördelas av EU:s Socialfond till medlemsländerna, bl.a. till ungdomsprojekt.
Sedan tillkomsten av den Europeiska gemenskapen har ungdomsfrågoma vid ett liertal tillfällen sagts vara ett prioriterat intresse. Det var emellertid först i slutet av åttiotalet som uttalandena följdes av mer konkreta aktiviteter. Gemenskapernas huvudsakliga roll är att komplettera existerande nationella åtgärder, bl.a. genom programverksamhet och viss resursöverföring från strukturfondema med syfte att underlätta arbetslösa ungdomas inträde på arbetsmarknaden.
Det första egentliga ungdomsprogrammet blev Ungdom för Europa, ett utbyteSprogram som startades år 1988. Ett annat program är PETRA, som syftar till att underlätta övergången mellan skola och arbetsliv.
1 och med Maastrichtfördraget har ungdomsfrågoma blivit naktatfästa. I fördragets artikel 126 pekas ungdomsfrågoma ut som ett område inom vilket EU åläggs att genom olika aktiviteter stödja och komplettera den verksamhet som medlemsländerna själva bedriver.
Genom att frågorna har lyfts fram i fördraget finns det anledning att anta att lier och mer omfattande aktiviteter och initiativ inom området kommer att tas. Ungdomspolitiken kommer emellertid som hittills främst att skötas på nationell nivå. Det är endast i de fall som det finns ett ”europeiskt mervärde”, som EU kommer att ta initiativ till gemensamma insatser inom ungdomsområdet.
Kommissionen har uttalat vikten av att ungdomar är delaktiga i proces- sen att utveckla den Europeiska gemenskapen, (COM(93) 183 final). Den säger vidare att man skall utveckla arbetet mot bakgrund av vad som sägs i artikel 126 i fördraget, inte minst när det gäller att förbereda ungdomar för en framtid som europeiska medborgare.
Sverige deltar redan genom EES—avtalet i programmet Ungdom för Europa. För närvarande planeras en ny fas, fas III, av detta program som skall träda i kraft den 1 januari 1995 och gälla för en period av fem år. Kommissionen har lagt fram ett förslag till parlamentet, i vilket huvudinriktningen är att de olika initiativ som existerar på ungdomsområdet skall tydliggöras och samlas inom Ungdom för Europa—programmet. Programmet kommer att kompletteras med den del
Prop. 1994/95: 19
467
av TEMPUS-programmet (program för samarbetet mellan EU och Prop. 1994/95:19 Central— och Östeuropa) som innefattar ungdomsutbyte, PETRA—programmets Youth Initiative projects samt de s.k. prioriterade aktiviteterna.
De prioriterade aktiviteterna är en följd av en resolution som antogs vid ett möte i juni 1991 mellan de för ungdomsfrågor ansvariga ministrarna. Resolutionen syftar till att starta en process för att få en ”europeisk dimension” i det ungdomsarbete som pågår i medlemsstaterna. Ministrarna beslöt att fyra områden skall vara särskilt prioriterade vad gäller gemenskapens framtida ungdomsaktiviteter. Målgrupper för dessa aktiviteter är dels unga människor, men också sådana som kan sprida erfarenhet från projekten vidare, exempelvis ungdomsledare. De fyra områdena är:
— intensifierat samarbete mellan strukturer med ansvar för ungdoms—
frågor inom medlemsländerna
— information till unga människor — pilotprojekt för att stimulera unga människors kreativitet och
initiativ
- samarbete avseende utbildning för ungdomsledare, särskilt med
tanke på den ”europeiska dimensionen”. Inom ramen för Sveriges deltagande, i programmet Ungdom för Europa, skall särskild vikt läggas vid att nå ungdomar som i vanliga fall inte skulle ha deltagit i ett ungdomsutbyte. Vidare skall projekt som leder till långsiktigt samarbete mellan organisationer och/eller deltagare prioriteras.
Svenska kontakter, och i synnerhet ungdomars kontakter i Europa är i stor utsträckning beroende av språkkunskaper. Av detta skäl har generellt goda kontakter utvecklats med framför allt engelskspråkiga länder. Med tanke på att Ungdom för Europa—programmet emellertid syftar till att göra hela Europa till en kulturell mötesplats, bör utbytet med länderna i Sydeuropa ges högsta prioritet.
Inom EU har vidare förslag om ett nytt ungdomsprogram kallat Youth Start lagts fram. Det syftar till att ge ungdomar möjlighet till utveckling genom arbetslivserfarenhet. Programmet innehåller även möjligheter till ett ungdomsutbyte. Ungdomar skall således kunna tillbringa mellan sex till nio månader i ett EU—land för att skalfa sig arbetslivserfarenhet _genom ett arbete eller en praktikplats.
Inriktningen av EU:s social— och arbetsmarknadspolitik diskuteras för närvarande. Kommissionen har lagt fram en grönbok om europeisk socialpolitik som också behandlar en rad förslag som rör ungdomar. Det handlar bl.a. om EU:s roll när det gäller att stimulera olika insatser som leder till ungdomars integrering i samhället, exempelvis hur ungdomar skall kunna etablera sig på arbetsmarknaden, om lärlingssystem alternativt garanterat arbete skall införas samt frågan om ungdomslöner. I och med ett EU—medlemskap får Sverige del av de medel som fördelas av EU:s socialfond till medlemsländerna. Detta öppnar möjligheter till större satsningar på sektorsövergripande projekt för arbetslösa ungdomar.
468
34.3 Svenska medborgare i EU:s institutioner
Vid ett medlemskap i EU kommer svenska medborgare att anställas i EU:s institutioner.
Sverige kommer att tillsätta en plats i kommissionen, en ledamot av revisionsrätten samt en medlem vardera i EG-domstolen reSp. första instansrätten. Vidare kommer Sverige att inom ramen för etablerad votationsordning att tillsätta en generaladvokat i domstolen.
Utöver dessa tjänster på den högsta nivån kommer ett tusental svenska medborgare att erhålla anställning som tjänstemän i EU-institutionema.
De flesta kommer att anställas i kommissionens olika generaldirektorat. Andra institutioner där svenska medborgare kommer att erbjudas anställning är parlamentets generalsekretariat, ministerrådets generalsekretariat, Europeiska Investeringsbanken och i den ekonomiska och sociala kommittén. Vidare finns ett antal mindre EU-institutioner som även kommer att anställa svenskar, t.ex. EU:s kriminalpolisbyrå, Europol och miljövårdsbyrån.
De flesta tjänsterna är karriärsposter och presumptionen är att de som erhåller anställning stannar för en livstidskarriär även om cirkulation förekommer, både mellan institutioner och mellan dessa och hemlandets myndigheter. Av det tusental tjänster som kommer i fråga, kommer ca. sexhundra att utgöras av chefer, handläggare, översättare, tolkar och juristlingvister och cirka fyrahundra utgör sekreterare och teknisk personal.
Rekryteringen kommer att genomföras direkt av institutionerna, men först efter positivt utfall i folkomröstningen.
Antagningsförfarandet äger rum på grundval av meriter, prov och intervjuer enligt de inom institutionerna gängse tillämpade rekryteringsmetodema.
När det gäller de högsta tjänsterna, (medlem av kommissionen, domstolen etc), nominerar regeringen landets kandidater. Regeringen har även stort inflytande när det gäller 35-40 högre chefstjänster. Dessa tillsätts nämlingen efter rekommendation från regeringen.
Det ligger i svenskt intresse att svenska medborgare rekryteras som tjänstemän i EU:s institutioner. Även om dessa är ämbetsmän som skall vara ansvariga inför, och erhålla instruktioner från respektive institution, är det av värde att det bland EU:s tjänstemän finns personer med direktkunskaper om svenska förhållanden, värderingar och samhällslösningar.
Prop. 1994/95: 19
469
Fjärde delen
35 EG:s rättsordning
35.1 Kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen
35.1.1 Allmänna utgångspunkter
De europeiska gemenskaperna och den europeiska unionen är grundade på folkrättsliga fördrag mellan suveräna stater. Medlemsstaterna har genom de grundläggande fördragen tilldelat gemenskaperna vissa besluts- befogenheter eller kompetenser. Dessa befogenheter är av skilda slag. Den mest centrala är befogenheten att besluta om gemensamma regler. Det rör sig främst om beslut i rådet om rättsakter, framför allt förord- ningar och direktiv. Ett annat exempel är kommissionens till enskilda riktade beslut på konkurrensområdet i dess funktion som övervakningsorgan.
Gemenskaperna har emellertid inte oinskränkta beslutsbefogenheter. Tvärtom är utgångspunkten, mot bakgrund bl.a. av EG—samarbetets folk- rättsliga ursprung, att beslutsbefogenhetema ytterst tillkommer medlems- staterna. Gemenskapskompetensemas omfång och utövande är under- kastade fasta rättsliga ramar och bestäms i sina huvuddrag av fördragen. Dessa har godkänts av medlemsstaterna och kan ändras av dem.
Kompetensfördelningen grundar sig på den legalitetsprincip som finns inskriven i fördragen. I artikel 3b i Romfördraget anges sålunda att ”Gemenskapen skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats och de mål som har ställts upp för den genom detta fördrag.” I artikel 4 i Romfördraget föreskrivs vidare att ”Varje institution skall handla inom ramen för de befogenheter som den tilldelats genom detta fördrag.”
De gemensamma institutionerna är, när de tillämpar och vidare- utvecklar gemenskapsrätten, bundna av legalitetsprincipen. Detta innebär att institutionerna i princip endast kan agera när de har en uttrycklig befogenhet därtill i fördragen. Om ett sådant positivt stöd saknas, ligger beslutsbefogenheten kvar hos de enskilda medlemsstatema. Det är således i princip inte tillräckligt att en rättsakt i vidsträckt mening syftar till att uppfylla något av gemenskapens mål eller ryms inom fördragens allmänna tillämpningsområde (se dock nedan om artikel 235 och domstolens praxis om underförstådda befogenheter).
Av legalitetsprincipen följer således att gemenskaperna endast besitter de beslutsbefogenheter som särskilt tilldelats dern. Den EG—rättsliga litteraturen brukar i detta sammanhang tala om principen om begränsade eller särskilt tilldelade kompetenser (eng. principle of limited or attributed powers, fr. campétences d 'attribution). Denna grundsats, som kan sägas vila på legalitetsprincipen, är en följd av fördragens systematiska uppbyggnad. Enskilda fördragsbestämmelser tilldelar gemenskaperna särskilt angivna beslutsbefogenheter. Institutionema har
Prop. 1994/95: 19
470
att utöva dessa befogenheter på de villkor och för de ändamål som anges i fördragsbestämmelsema.
Karakteristiskt för denna ordning är att varje rättsakt måste vara grundad på en eller flera enskilda fördragsbestämmelser. Den rättsliga grunden skall dessutom särskilt anges i eller på annat sätt tydligt framgå av varje enskild rättsakt. EG—domstolen har enligt artikel 173 i Rom- fördraget att övervaka lagenligheten av de bindande rättsakter som utfärdas av institutionerna. Såväl underlåtenhet att ange rättslig grund som angivande av felaktig rättslig grund kan leda till att EG—domstolen ogiltigförklarar rättsakten i fråga (se t.ex. målet 45/86 kommissionen mot rådet [1987] ECR s. 1493).
Principen om tilldelade kompetenser avspeglar utgångspunkten att medlemsstatema äger kompetens även inom fördragens allmänna tillämpningsområde, om inte något annat följer av någon särskild bestämmelse i fördragen. Ursprungligen låg all kompetens hos medlems- staterna. Nationell kompetens är därför principiellt sett regel och gemenskapskompetens undantag. Det förtjänar också att framhållas att gemenskapen inte äger kompetens att själv tilldela sig ytterligare kompetens, s.k. kompetens—kompetens.
Emellertid är en uttömmande uppräkning och exakt beskrivning av gemenskapernas beslutsbefogenheter — trots legalitetsprincipen - förenad med svårigheter. Detta beror framför allt på förekomsten av dynamiska inslag i gemenskapsrätten. Vidare saknar de grimdläggande fördragen bestämmelser som uttryckligen reglerar kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskaperna, till skillnad från federala författ- ningar. Romfördraget är ett ramfördrag med allmänt hållna målsättning- ar. Dessa konkretiseras bl.a. genom sekundärrätt och genom EG—domstolens praxis. Rådet har bl.a. behörighet att utfärda direktiv eller besluta om åtgärder i syfte att harmonisera nationella regler som direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion (artikel 100 i Romfördraget) eller som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera (artikel 100a i Romfördraget).
Flera av Romfördragets bemyndiganden är vidsträckta och allmänt hållna. Detta gäller särskilt när de är utformade som ett allmänt bemyndigande att genomföra en gemensam politik, så som är fallet beträffande jordbruk (artikel 43), transport (artiklarna 75 och 84) och utrikeshandel (artikel 113).
Förutom fördragsregler som tilldelar institutionerna kompetenser inom särskilda sakområden finns också fördragsbestänrrnelser av mer generell karaktär. Det viktigaste exemplet är artikel 235 i Romfördraget, vilken motsvaras av artikel 203 i Euratomfördraget och artikel 95.1 i Paris- fördraget. Artikel 235 har under årens lopp använts för s.k. fördrags— utfyllnad. I artikeln föreskrivs att om en åtgärd är nödvändig för att uppfylla något av gemenskapernas mål, och fördraget inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, får rådet ändå vidta de åtgärder som behövs. Beslut enligt artikel 235 måste vara enhälliga och föregås av Europa- parlamentets hörande. Som exempel kan nämnas att rådet med stöd av detta stadgande utvecklade bl.a. energi—, forsknings- och miljöpolitik redan innan Romfördraget innehöll några uttryckliga bestämmelser på
Prop. 1994/95: 19
471
dessa områden. Beslut enligt artikel 235 får emellertid inte vara så långt- gående att de i praktiken utgör ändringar av de grundläggande fördragen. Fördragsändringar är föremål för en särskild bestämmelse enligt artikel N i Maastrichtfördraget och sådana ändringar måste ratificeras av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestäm- melser innan de träder i kraft (se nedan, avsnitt 35.3.1).
En ytterligare rättsutveckling har skett genom EG—domstolens rätts- praxis. Domstolen har i allmänhet tolkat fördragens bemyndiganden på ett vidsträckt sätt, inte sällan med åberopande av den allmänna folk- rättsliga doktrinen om underförstådda eller förutsatta befogenheter (eng. implied powers, ji: compétences implicites). Domstolen uttalade sålunda i förenade målen 281, 283—5, 287/85 Tyskland m.fl. mot kommissionen [1987] ECR s. 3203 att i de fall bestämmelser i fördragen ställer upp en viss målsättning eller tilldelar institutionerna en viss uppgift, måste bestämmelserna i fråga också underförstått tilldela institutionerna de kompetenser som är oundgängliga för att uppnå målsättningen eller för att utföra uppgiften.
Dessutom har domstolen utvecklat vissa allmänna principer för gemen- skapssamarbetet. En ledstjärna för domstolen har genomgående varit att verka för stärkandet av gemenskapsrättens ställning och effektivitet. Ett centralt exempel härpå är etablerandet av principen om EG—rättens företräde framför nationell rätt (se nedan, avsnitt 35.5.3).
Kompetensfördelningen påverkas också i viss utsträckning av vilket slag av gemensam norrngivning som EG väljer att använda. Om de gemensamma reglerna utfärdas i form av en förordning, är de direkt tillämpliga i medlemsstatema. Därmed föreligger i princip inget utrymme för nationell lagstiftning i de frågor som regleras i förordningen. Om de gemensamma reglerna i stället utfärdas i direktivform, har medlems— staterna själva att bestämma form och tillvägagångssätt för att uppnå direktivets syften.
35.1.2 Olika slag av kompetens
Av principen om tilldelade kompetenser följer att vissa nationella kom- petensområden i huvudsak faller utanför EG—samarbetet. Man kan här tala om en exklusiv nationell kompetens. Som exempel på sådana områden kan nämnas familje— och arvsrätten, äganderätten till fast egendom, den allmänna straff— och skadeståndsrätten samt militär— och politirätten.
Inom ett stort antal områden som omfattas av EG—samarbetet besitter EG och medlemsstaterna en delad beslutskompetens. Detta förutsätter en nära samverkan mellan medlemsstatema och gemenskapens institutioner. Av artikel 5 i Romfördraget följer att medlemsstatema inte får försvåra genomförandet av EG—rätten. På områden med delad kompetens kan medlemsstaterna lagstifta på det nationella planet om och i den utsträck— ning som inte EG har beslutat om gemensamma normer som upptar lagstiftningsutrymmet.
I vissa fall förekommer det att gemenskapen besitter en s.k. exklusiv
Prop. 1994/95: 19
472
kompetens. Med begreppet exklusiv kompetens avses enligt EG—domstolen situationer där medlemsstaterna, inom ett visst givet område, i princip inte längre har möjlighet att lagstifta eller meddela föreskrifter på det nationella planet utan gemenskapens uttryckliga medgivande (målet 41/76 Donckerwolcke [1976] ECR s. 1921). Domstolen har tillerkänt gemenskapen exklusiv kompetens bl.a. inom områden som gäller gemenskapens förhållande till tredje land och för att vidta åtgärder för bevarandet av maritima resurser (målet 804/79 kommissionen mot Storbritannien och Nordirland [1981] ECR s.' 1045).
Omfattningen av den exklusiva gemenskapskompetensen är föremål för olika uppfattningar. En vid uppfattning av den exklusiva gemenskaps- kompetensen har utvecklats av EG—kommissionen och inom den EG—rättsliga doktrinen, enligt vilken gemenskaperna inom vissa områden har tilldelats exklusiv kompetens att utföra vissa uppgifter eller att uppnå vissa mål. Kommissionen anser att avlägsnandet av hinder för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital, den gemensamma handelspolitiken, de allmänna konkurrensreglema, gemensamma marknadsordningar på jordbruks— och liskeområdet samt gnmdläggande element i den gemensamma transportpolitiken ingår i gemenskapens exklusiva kompetensblock.
Gemenskapens traktatkompetens
Utöver interna beslutsbefogenheter har gemenskapen även tilldelats folkrättsliga handlingsförrnåga, dvs. kompetens att ingå internationella avtal (s.k. traktatkompetens).
EG—domstolen har bl.a. funnit att gemenskapen har exklusiv kompetens att sluta handelsavtal enligt artikel 113 i Romfördraget (yttrande 1/75 [1975] ECR s. 1355).
I AETR—målet uttalade domstolen att när gemenskapen har utfärdat bestämmelser som inför gemensamma regler för att verkställa en gemensam politik, har medlemsstatema inte längre rätt att ingå avtal med tredje länder om förpliktelser som påverkar dessa regler.
EG—domstolen bekräftade i de förenade målen 3, 4 och 6/76 Kramer [1976] ECR s. 1303 att gemenskapen har traktatkompetens inom de områden där gemenskapen tilldelats intern beslutskompetens (den s.k. parallelldoktrinen). Traktatkompetens kan föreligga även när gemenskapen inte har utnyttjat sin interna beslutskompetens (yttrande 1/76 [1977] ECR s. 741).
I avsnitt 9 om avtal med tredje land och mellan medlemsstaterna lämnas en närmare redogörelse för gemenskapens uttryckliga och implicita traktatkompetens.
35.1.3 Subsidiaritetsprincipen
En uttrycklig fördragsbestämrnelse om subsidiaritet infördes för första gången på miljöområdet genom enhetsakten av år 1986 (artikel 130r i Romfördraget). Den europeiska unionen fäster en ökad vikt vid subgidi-
Prop. 1994/95:19
473
aritetsprincipen. Redan i Maastrichtfördragets inledande artikel A slås fast att fördraget markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt.
Genom Maastrichtfördraget har en subsidiaritetsprincip med allmän räckvidd förts in i Romfördragets inledande del. Sålunda föreskrivs i artikel 3b andra stycket i Romfördraget:
”På de områden där gemenskapen inte ensam är behörig skall den i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre
kan uppnås på gemenskapsnivå.”
Subsidiaritetsprincipen skall följaktligen inte tillämpas på de områden där gemenskapen har exklusiv kompetens. Det bör framhållas att principen varken tilldelar eller fråntar gemenskapen beslutsbefogenheter utöver de som redan följer av fördragen. Den inverkar därför inte på den gällande kompetensfördelningen annat än indirekt. Principen reglerar i stället utövandet av de beslutsbefogenheter som redan tilldelats gemenskapen genom fördragen.
Subsidiaritetsprincipens allmänna innebörd kan sägas vara att beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt och på så låg nivå som sak- frågans karaktär tillåter. Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh i december 1992 fattades viktiga beslut om den närmare tillämpningen av subsidiaritetsprincipen. Ambitionen är att begränsa det gemensamma beslutsfattandet till frågor som är transnationella till sin karaktär eller som inte i tillräcklig utsträckning kan hanteras på nationell nivå.
Ett avtal med förfaranderegler för principens tillämpning har ingåtts mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen (EGT nr C 329, 6.12.1993). Institutionema, kommissionen på förslagsstadiet och rådet på beslutsstadiet, skall således i varje enskilt norrngivningsärende pröva och särskilt motivera varför nya rättsakter bör utfärdas på gemenskapsnivå. Ytterst är det EG—domstolen som har att uttolka subsidiaritetsprincipens rättsliga innebörd.
Besläktad med subsidiaritetsprincipen är proportionalitetsprincipen. Även denna princip, som under årens lopp tillämpats och närmare ut- vecklats genom EG—domstolens avgöranden, är numera uttryckligen fördragsfäst i Romfördraget genom Maastrichtfördraget. Artikel 3b tredje stycket i Romfördraget föreskriver således att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget.
Proportionalitetsprincipen skall tillämpas på alla områden, även där gemenskapen tillerkänts exklusiv kompetens. Principen tar särskilt sikte på intensiteten i den gemensamma norrngivningen. Den innebär framför allt ett allmänt förbud mot överdrivet kraftfirlla åtgärder.
Enligt Europeiska rådets nyss omtalade beslut i Edinburgh syftar principen till att lämna så stort handlingsutrymme på det nationella planet
Prop. 1994/95:19
474
som möjligt till de enskilda medlemsstaterna. I detta syfte bör om möjligt icke—bindande rättsakter användas, såsom rekommendationer och riktlinjer, framför bindande rättsakter. Om bindande rättsakter ändå måste tillgripas med hänsyn till frågans karaktär, vilket ofta är fallet på grund av enskildas möjligheter att hävda sina rättigheter inför domstol, bör direktiv väljas framför förordningar, och ram— och mirrimidirektiv framför direktiv som irmefattar en mer detaljerad reglering.
Under senare år har gemenskapen även eftersträvat en förenkling av existerande sekundärrätt, bl.a. genom avskaffande av detaljregleringar och upphävande av vissa direktiv.
35.2 Gemenskapsrätten utgör en egen rättsordning
Samarbetet inom de europeiska gemenskaperna skiljer sig från sedvanligt internationellt samarbete genom att det förutsätter att de enskilda med- lemsländema avstår från delar av sina statsorgans beslutsbefogenheter och tilldelar dessa gemenskaperna, där dessa utövas av medlemsländerna gemensamt, i enlighet med fördragen.
På grundval av de grundläggande fördragen och deras särart har en egen rättsordning, gemenskapsrätten, utvecklats med drag som är unika för EG och som skiljer sig både från traditionell Statsrätt och inter- nationell rätt i allmänhet. EG—rätten brukar betecknas som en rättsordning av eget slag (sui generis), självständig och samtidigt integrerad med medlemsstaternas nationella rättssystem. EG-dornstolen, som har en central roll som högsta uttolkare av gemenskapsrätten, har successivt utvecklat principen om EG—rättens särskilda natur.
I målet 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR s. 1 uttalade domstolen att gemenskapen utgör en ny rättsordning, till förmån för vilken medlemsstaterna har begränsat sina suveräna rättigheter och vars subjekt inte bara är medlemsstaterna utan även deras medborgare. Domstolen slog vidare fast att gemenskapsrätten, oberoende av medlemsstaternas lagstiftning, inte bara ålägger individerna skyldigheter utan också avser att ge dem rättigheter.
Domstolen vidareutvecklade detta resonemang i målet 6/64 Costa mot ENEL [1964] ECR s. 585. Domstolen uttalade sålunda att gemenskaps- rätten, till skillnad från allmän folkrättslig traktaträtt, utgör en egen rättsordning som är integrerad med medlemsstaternas nationella rätts— system och som deras domstolar är skyldiga att tillämpa. Domstolen fort- satte (inofiiciell översättning):
”Genom att skapa en gemenskap för obegränsad tid som har egna institutioner, är en egen juridisk person, har en egen rättskapacitet och rätt att uppträda som part på det internationella planet samt, särskilt, har verkliga befogenheter som härrör från det förhållandet att staterna begränsat sin suveränitet eller överlåtit sina befogenheter till gemen- skapen, har medlemsstaterna begränsat sina suveräna rättigheter, om än inom begränsade områden, och därigenom skapat en rättsordning som binder såväl staternas medborgare som staterna själva.”
Prop. 1994/95: 19
475
I det rådgivande yttrandet 1/91 [1991] ECR s. 6079 uttalade EG—dom- stolen att Romfördraget, ehuru ingånget i förrn av ett internationellt avtal, inte desto mindre utgör den konstitutionella stadgan för en rättsgemen- skap. Domstolen sammanfattade sin syn på gemenskapsrätten enligt följande (inofficiell översättning):
”Som domstolen vid upprepade tillfällen anfört upprättade gemen- skapsfördragen en ny rättsordning till förmån för vilken staterna har begränsat sina suveräna rättigheter inom allt mer utsträckta områden och vars rättssubjekt inte endast omfattar medlemsstater utan också deras medborgare. De väsentliga egenskaperna hos den gemenskapliga rättsordning som sålunda upprättats är särskilt dess företräde i förhållande till medlemsstaternas nationella rätt och den direkta effekt av en hel rad av bestämmelser som är tillämpliga för deras invånare och för medlemsstatema själva.”
35.3 Gemenskapens regelverk
Gemenskapsrätten består, förutom av de grundläggande fördragen, bl.a. av allmänna rättsprinciper, internationella avtal ingångna av gemen— skapen, sekundär lagstiftning och EG—domstolens praxis. Detta regelsystem brukar sammanfattas under beteckningen gemenskapens regelverk (fr. l'acquis communauraire).
35.3.1 De grundläggande fördragen
De grundläggande fördragen upprättar gemenskapernas institutioner och tilldelar institutionerna deras befogenheter. De konstituerande fördragen utgörs av Romfördraget, Parisfördraget och Euratomfördraget med tillhörande protokoll och bilagor. Övriga grundläggande fördrag är de fördrag och beslut som innehåller tillägg till eller ändringar i de tre ursprungliga fördragen. Bland dessa övriga fördrag märks t.ex. det s.k. fusionsfördraget från år 1965, varigenom institutionerna gjordes gemensamma för de tre gemenskaperna, de olika anslutningsfördragen, Enhetsakten från år 1987 och Maastrichtfördraget från år 1992. Reglerna i fördragen brukar betecknas som primärrätt.
De grundläggande fördragen anger principer och målsättningar för gemenskapernas och deras institutioners verksamhet inom skilda politik- områden. De innehåller också formella regler, då främst i fråga om _ beslutsförfarandet. De grundläggande fördragen rymmer allmänna EG—rättsliga principer som utgör hörnstenar i EG:s rättsordning. Där- ibland återfinns i Romfördraget bl.a. den allmänna legalitetsprincipen enligt artikel 3b första stycket och artikel 4, solidaritetsprincipen enligt artikel 5, subsidiaritetsprincipen enligt artikel 3b andra stycket, proportionalitetsprincipen enligt artikel 3b tredje stycket och icke—diskrirruneringsprincipen enligt artikel 6.
Prop. 1994/95: 19
476
Ändringar i de grundläggande fördragen
Artikel N i Maastrichtfördraget innehåller en gemensam ordning för hur de grrmdläggande fördragen ändras. Artikel N har ersatt artikel 236 i Romfördraget, artikel 204 i Euratomfördraget och artikel 96 i Paris- fördraget.
Enligt artikel N får varje medlemsstats regering eller kommissionen förelägga rådet förslag till ändringar av de fördrag som unionen bygger på. Rådet avgör med enkel majoritet om ett ändringsförfarande skall inledas eller ej. Innan rådet uttalar sig för att sammankalla en konferens med företrädare för medlemsstaternas regeringar, skall samråd ske med Europaparlamentet och, i förekommande fall, med kommissionen.
En regeringskonferens sammankallas av rådets ordförande i syfte att i samförstånd komma överens om vilka ändringar som skall göras i de grundläggande fördragen. Ändringarna, som skall beslutas enhälligt, träder i kraft först när de ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Enligt artikel N punkt 2 i Maastrichtfördraget skall en regerings- konferens sammankallas år 1996 för att granska de bestämmelser i fördraget för vilka en översyn är föreskriven. Sarnmankallandet förutsätter således varken initiativ från medlemsstatema eller kommis- sionen eller att beslut därom fattas i rådet. Artikel 189b.8 i Romfördraget föreskriver att tillärnpningsområdet avseende beslutsförfarandet om med- beslutanderätt kan utvidgas i enlighet med ändringsförfarandet i artikel N.2. I artikel J.4 i Maastrichtfördraget anges att bestämmelserna i denna artikel kan komma att revideras enligt samma förfarande. Den första förklaringen till Maastrichtfördraget anger vidare att införandet av avdelningar om räddningstjänst, energi och turism i Romfördraget kommer att undersökas i enlighet med ändringsförfarandet i artikel N.2. Den sextonde förklaringen till Maastrichtfördraget föreskriver slutligen att 1996 års regeringskonferens även skall undersöka i vilken utsträck- ning det är möjligt att ompröva klassificeringen av gemenskapsrättsakter i syfte att upprätta en lämplig rangordning mellan olika kategorier av rättsakter. Eventuella fördragsändringar med anledning av 1996 års regeringskonferens träder i kraft först när de ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Romfördraget och Maastrichtfördraget innehåller även bestämmelser om utveckling av gemenskapsrätten som grundar sig på själva fördragen. Rådet kan med enhällighet besluta om en sådan utveckling av gemen- skapsrätten i fråga om bestämmelser om allmänna val till Europaparla- mentet (artikel 138 i Romfördraget), om finansiering av gemenskapen av egna resurser (artikel 201 i Romfördraget), om bestämmelser för att stärka eller komplettera unionsmedborgarnas rättigheter (artikel Se i Romfördraget) och i fråga om vissa bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor (artikel K.9 i Maastrichtfördraget). Sådana rådsbeslut skall dock antas av medlemsstaterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Vid sidan av artikel N i Maastrichtfördraget innehåller de grundläggan- de fördragen slutligen bestämmelser om förenklade ändringsförfaranden.
Prop. 1994/95:19
477
Vissa fördragsändringar kan härigenom företas internt på gemenskaps- nivå. Detta förenklade förfarande gäller bl.a. artiklarna 14.7, 38.3, 84.2, 126, 165, 166 i Romfördraget, artikel 95 i Parisfördraget och artiklarna 76, 85 och 90 i Euratomfördraget. I dessa fall förutsätter fördrags- ändringarna inte att de ratificerats eller antagits av samtliga medlemsstater i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser för att träda i kraft.
35.3.2 Allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten
EG—domstolen har i sin rättspraxis utvecklat en doktrin som innebär att allmänna rättsprinciper utgör en integrerad del av gemenskapsrätten. I förenade målen 46/87, 227/88 Hoechst [1989] ECR s. 2859 uttalade domstolen sålunda att vissa alhnänna rättsprinciper gäller inom gemen- skapens rättsordning i deras egenskap av gemensamma principer för medlemsstaternas rättssystem.
Domstolen har i sin rättspraxis tillämpat och för gemenskapsrättens del lagt fast vissa allmänna rättsprinciper som härletts ur fördragen eller hämtats från medlemsstaternas rättssystem. En del principer på de mänskliga rättigheternas område har också hämtats från andra folkrätts- liga källor, främst Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. De allmänna rättsprincipemas ställning som en central rättskälla inom EU har kodifierats genom artikel F i Maastrichtfördraget, som lyder: ”Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respek- tera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella
traditioner. ”
Av grundläggande betydelse i västerländska rättsordningar är rätts- säkerhetsbegreppet. Kärnan i EG—domstolens tillämpning av begreppet rättssäkerhet (eng. legal certainty, fr. sécurité juridique) kan sägas vara kravet på förutsebarhet i lagstiftning och rättstillämpning. Ur ett allmänt rättssäkerhetsbegrepp kan flera andra principer som tillämpas av EG—domstolen härledas. Däribland märks bl.a. principerna om skydd för förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar, det principiella förbudet mot retroaktiv lagstiftning och rättstillämpning, kravet på motivering av beslut, rätten att inte dömas ohörd och rätten till försvar. Den i Romfördraget centrala likabehandlingsprincipen återfinns bl.a. i artikel 6 om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Andra uttryckliga likabehandlingsprirrciper återfinns i artikel 40 tredje stycket i Romfördraget angående likabehandling mellan producenter och konsumenter inom den gemensamma jordbrukspolitiken samt i artikel 119 i Romfördraget när det gäller lika lön för kvinnor och män. EG—domstolen har dock slagit fast att det inom gemenskapsrätten gäller en allmän likabehandlingsprincip, utöver de uttryckliga bestämmelser som återfinns i fördragen (se t.ex. förenade målen 117/76, 16/77 Ruckdeschel [1977] ECR s. 1753).
Prop. 1994/95: 19
478
35.3.3 Internationella avtal
De internationella avtal som gemenskapen ingått med stöd av den i fördragen fastlagda traktatkompetensen enligt artikel 228 i Romfördraget utgör en integrerad del av EG:s rättsordning från och med deras ilqaftträdande (målet 181/73 Haegeman II [1974] ECR s. 449). Principen gäller även s.k. blandade avtal, dvs. avtal där både gemenskapen och medlemsstaterna är avtalsparter (målet 12/86 Demirel [1987] ECR s. 3719). En förutsätming för att ett internationellt avtal skall kunna göras gällande gentemot gemenskapens rättssubjekt är dock att det publicerats i EGT (se målet 98/78 Racke [1979] ECR s. 69).
35.3.4 Förordningar, direktiv och andra rättsakter
De grundläggande fördragen tilldelar gemenskapernas institutioner be- fogenheter att genomföra fördragens intentioner. De rättsakter som institutionerna utfärdar med stöd av dessa bemyndiganden brukar betecknas sekundärrätt. För att utföra sina uppgifter skall Europaparla- mentet och rådet gemensamt, rådet eller kommissionen, i enlighet med fördragets bestämmelser, utfärda förordningar] och direktiv, fatta beslut samt avge rekommendationer och yttranden (artikel 189 1 Romfördraget).
En förordning har allmän giltighet, är i alla delar bindande och är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Förordningar skall i sin gemen- skapsrättsliga form omedelbart tillämpas av medlemsstaternas domstolar och förvaltningsmyndigheter. Direktiv är enligt samma artikel bindande för varje medlemsstat med avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är bindande 1 alla delar för dem som det är riktat till.
Till skillnad från förordningar, direktiv och beslut är rekommen- dationer och yttranden inte bindande. '
Uppräkningen av rättsakter 1 artikel 189 är inte uttömmande. Förutom de där nämnda typerna av rättsakter har genöm åren andra utvecklats. Det gäller t.ex. program och riktlinjer som inte är bindande för någon utomstående men som kan vara bindande för det organ som utfärdat dem. Om t.ex. kommissionen utfärdat riktlinjer för| hur den själv skall agera när den övervakar att enskilda företag följer EG:s konkurrensregler, anses företagen kunna förlita sig på att kommissionen verkligen följer dessa riktlinjer och inte ingriper mot förfaranden som den själv förklarat att den inte skall ingripa mot. Även sådana icke bindande rättsakter kan på så sätt få en styrande effekt.
I vissa fall motsvarar inte heller den form en rättsakt erhållit dess sakliga innehåll. Ett direktiv kan ibland präglas av sådan detaljeringsgrad att det lämnar få valmöjligheter till de nationella myndigheterna i fråga om genomförandet. Ett sådant direktiv är till sitt innehåll närmast att jämställa med en förordning. Samtidigt kan en förordning någon gång sakna den allmängiltighet som den formen kräver. Förordningen är då i stället i realiteten inriktad på att reglera individuella fall och utgör därför
Prop. 1994/95: 19
479
till sitt innehåll närmast ett beslut. EG—domstolen har i ett antal fall valt att bortse från hur en rättsakt formellt betecknats och i stället tagit fasta på dess innehåll (se t.ex. förenade målen 16—17/62 Confederation Nationale des Producteurs de Fruits et Légumes mot rådet [1962] ECR s. 937).
35.4 EG—domstolens rättsskipning
EG—domstolen fyller en väsentlig funktion inom gemenskaperna och har en roll som är mera betydelsefull än den internationella domstolar normalt har. Domstolen skall enligt artikel 164 i Romfördraget säker- ställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget.
Domstolen är rättsskapande genom att den lägger fast det närmare innehållet i gemenskapsrätten. Domstolen ansvarar vidare för den rättsliga kontrollen av hur EG-institutionema utövar sina befogenheter. Den prövar också mål mot medlemsstatema om överträdelse av de gemenskapsrättsliga förpliktelsema. En framträdande funktion för domstolen är dess ansvar för att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt av institutionerna och medlemsstatema.
35.4.1 'Iälan mot EG:s institutioner
EG—domstolens rättsliga kontroll av institutionernas verksamhet omfattar att pröva påståenden dels om att en utfärdad rättsakt är ogiltig, dels om att en institution varit passiv trots att den varit skyldig att agera. Dessutom fungerar EG—domstolen som en ordinär domstol med full prövningsrätt i bl.a. de s.k. tjänstemannamålen och i mål om utom- obligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskaperna.
Ogiltighetstalan
En av EG—domstolens uppgifter är att övervaka lagenligheten av de rättsakter som antas av EG:s institutioner (artikel 173 i Romfördraget).
Domstolen kan pröva frågor om rättsakters ogiltighet på talan av en medlemsstat, rådet eller kommissionen. Domstolen kan också pröva en sådan fråga på talan av Europaparlamentet i syfte att tillvarata parlamen— tets rättigheter. En ogiltighetstalan kan även väckas av en enskild fysisk eller juridisk person mot ett beslut som riktar sig till honom eller som annars berör honom direkt och personligen.
De rättsakter som kan angripas är rättsakter som antas av Europa- parlamentet och rådet gemensamt, av rådet eller av kommissionen som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av Europaparlamentet och som skall ha rättsverkan i förhållande till tredje man.
En rättsakt kan ogiltigförklaras av domstolen om den institution som antagit den a) saknat behörighet att anta rättsakten,
Prop. 1994/95: 19
480
b) åsidosatt väsentliga formföreskrifter, c) åsidosatt Romfördraget eller någon rättsregel som gäller dess tillämp- ning, d) gjort sig skyldig till maktmissbruk. . . Ett bifall till en ogiltighetstalan innebär att domstolen förklarar rättsakten ogiltig och domen får i allmänhetretroaktiv verkan. Domstolen kan inte ändra rättsakten eller sätta någon annan i dess ställe. Detta ankommer på den berörda institutionen enligt artikel 176 i Romfördraget. När det gäller förordningar skall dock domstolen enligt artikel 174 andra stycket i Romfördraget, om den anser det ;nödvändigt, ange vilka verk- ningar av den ogiltigförklarade förordningen som skall anses bestå.
Passivitetstalan
EG—domstolen kontrollerar enligt artikel 175 i Romfördraget att EG—institutionema agerar i de fall då de är skyldiga-att vidta en åtgärd. En talan med påstående om att Europaparlamentet, rådet eller kommissionen underlåtit att vidtaga åtgärder kan föras av medlems- staterna och av gemenskapens övriga institutioner. Enskilda fysiska och juridiska personer har talerätt i de fall talan gäller underlåtenhet att till dem rikta någon annan rättsakt än en rekonunendation eller ett yttrande.
Ett bifall till en passivitetstalan innebär att domstolen fastställer att institutionen i fråga har agerat fördragsstridigt, varefter det enligt artikel 176 i Romfördraget ankommer på institutionen att vidta nödvändiga åtgärder. En passivitetstalan kan emellertid inte användas för att framtvinga ett visst bestämt resultat.
Mål i vilka domstolen har full prövningsrätt
I vissa fall fungerar domstolen som en ordinär domstol och dess behörighet är då inte begränsad till den rättsliga kontroll som beskrivits ovan. Domstolen har full prövningsrätt beträffande .
a) mål som gäller påföljder enligt förordningar som antagits av Europaparlamentet och rådet gemensamt eller av rådet i den mån detta har föreskrivits i förordningen i fråga (artikel 172),
b) mål mot gemenskaperna om utomobligatoriskt skadestånd för skada som vållats av institutionerna eller av institutionernas anställda under tjänsteutövning (artikel 178), '
c) rättsfrågor i mål mellan gemenskaperna och de anställda om löner, anställningsvillkor m.m. Dessa s.k. tjänstemannarnål prövas numera i den nyinrättade Förstainstansrätten men kan överklagas till EG—domstolen vad gäller rättsfrågor. EG—domstolen är inte exklusivt behörigg att pröva alla mål i vilka gemenskaperna är part. I Romfördragets artikel 183 stadgas att nationella domstolar är behöriga att pröva sådana mål i den mån fördraget inte uttryckligen anger EG—domstolen som behörig domstol.
31 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Del ]. Rättelse: S. 486 Tillkommit rad 1 samt utgått sista raden
Prop. 1994/95: 19
481
35 .4.2 Talan mot en medlemsstat om brott mot gemenskapsrätten
Enskilda saknar möjlighet att direkt föra talan mot medlemsstaterna om brott mot gemenskapsrätten inför EG—domstolen. Talan mot en medlems- stat kan väckas dels av en annan medlemsstat enligt artikel 170 i Romfördraget, dels av kommissionen enligt artikel 169 i Romfördraget.
Enligt båda dessa bestämmelser skall talans väckande föregås av ett inledande förfarande mellan kommissionen och den berörda medlems- staten. Vissa särskilda bestämmelser ger dock en omedelbar tillgång till domstolsprövning (för kommissionen i artikel 93 andra stycket, för både kommissionen och medlemsstaterna i artikel 100a.4 och i artikel 225).
Medlemsstaterna är skyldiga att ”vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom” enligt artikel 171 i Romfördraget. Domstolens dom är således en fastställelsedom som inte direkt griper in i medlems- staternas rättsordning. Om en medlemsstat vägrar att efterkomma en fällande dom kan emellertid talan väckas på nytt under åberopande att den fällande domen inte efterlevts. vilket konstituerar ett nytt, särskilt fördragsbrott enligt artikel 171. Enligt den genom Maastrichtfördraget införda artikeln 171.2 andra stycket i Romfördraget kan domstolen. på talan av kommissionen, utdöma ett standardbelopp eller ett vite mot en stat som inte ställt sig en tidigare dom till efterrättelse.
Interimistiska beslut
1 ärenden som anhängiggjorts vid domstolen får denna enligt artikel 186 i Romfördraget vidta nödvändiga interimistiska åtgärder. På talan av kommissionen kan domstolen inhibera tillämpningen av en nationell lag eller annan föreskrift till dess att bestämmelsemas förenlighet med fördraget prövats.
35 .4.3 Förhandsavgöranden
En av EG—domstolens viktigaste funktioner är att se till att gemenskaps— rätten tolkas och tillämpas enhetligt. EG—rätten tillämpas i betydande utsträckning av nationella myndigheter och en stor del av EG—rätten kan åberopas av enskilda inför nationella domstolar i dess egenskap av nationell rätt.
För att säkerställa att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt i medlemsstatema anger artikel 177 i Romfördraget att en nationell domstol som skall tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse innan den avgör målet kan, och i vissa fall skall, inhämta förhandsavgörande från EG—domstolen om hur regeln skall tolkas.
Sådana förhandsavgöranden kan avse a) tolkningen av fördraget, b) giltigheten eller tolkningen av rättsakter som utfärdats av gemen-
skapernas institutioner,
c) tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter som
Prop. 1994/95: 19
482
beslutats av rådet, när stadgarna föreslm'ver det.
Bestämmelserna om inhämtande av förhandsavgöranden är fakultativa för nationella domstolar i lägre instans, dvs. besked får begäras om domstolen anser att det är nödvändigt för att den skall kunna döma i målet. EG—domstolen har emellertid i sin rättspraxis slagit fast att nationella domstolar saknar behörighet att förklara en EG—rättsakt ogiltig (målet 314/85 Foto—Frost [1987] ECR s. 4199). Mot bakgrund av EG—domstolens exklusiva behörighet att ogiltigförklara EG:s rättsakter kan således även en domstol i lägre instans i praktiken vara skyldig att inhämta förhandsavgörande.
Domstolar i sista instans är skyldiga att inhämta ett förhandsavgörande om saken är sådan att en tolkning av gemenskapsrätt måste ske för att målet skall kunna avgöras. EG—domstolen har i målet 283/81 CILFIT [1982] ECR s. 3415 uttalat att det finns en möjlighet för den nationella domstolen att av3tå från att begära förhandsavgörande, under förut- sättning att domstolen är övertygad om att varken övriga medlemsstaters domstolar eller EG—domstolen skulle tveka om utgången av prövningen. EG—domstolen framhöll emellertid de särskilda svårigheter som är förenade med att tolka gemenskapsrätt, bl.a. att en tolkning måste ske utifrån en jämförelse mellan de olika — var för sig autentiska — språkliga versionerna av en rättsakt, att tolkningen också måste ta hänsyn till gemenskapsrättens särskilda språkbruk samt att reglerna också måste värderas utifrån sitt gemenskapsrättsliga sammanhang.
Det finns inga bestämmelser i Romfördraget om hur den frågande domstolen skall förhålla sig till ett förhandsavgörande från EG—dom- stolen. EG— domstolen har dock i sin rättspraxis slagit fast att den nationella domstolen" är bunden av avgörandet. I målet 29/68 Milchkontor II [1969] ECR s.165 uttalade EG— domstolen att den nationella domstolen är bunden av EG—domstolens tolkning och endast kan, om den anser att ett lämnat förhandsavgörande inte skapar |tillräcklig klarhet, åter vända sig till EG—domstolen med begäran om ytterligare avgörande.
Även om den nationella domstolen således är bunden av EG—domsto— lens tolkning av gemenskapsrätten" är det fortfarande den nationella dom- stolens uppgift att ta ställning till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och avgöra om dessa faller in under EG—regeln sådan den tolkats av EG—domstolen. I vissa fall är den nationella domstolens hand- lingsutrymme begränsat, särskilt i sådana'fall då EG—domstolen lämnat sitt förhandsavgörande i mycket nära anknytning till omständigheterna i det enskilda fallet.
35.4.4 Rådgivande. yttranden
Enligt artikel 228 i Romfördraget får — i fråga om avtal mellan EG och tredje land — rådet, kommissionen eller en medlemsstat inhämta EG—domstolens yttrande över om ett tilltänkt avtal är förenligt med bestämmelserna i fördraget. Om domstolen i sitt yttrande f1nner att så inte är fallet, får avtalet endast träda i kraft efter en fördragsändring i enlighet med artikel N 1 Maastrichtfördraget.
Prop. 1994/95: 19
483
35 .4.5 Förstainstansrätten
Den 1 november 1989 inrättades en domstol i första instans, bl.a. för att avlasta EG—domstolen. Förstainstansrätten kan avgöra mål som rör
a) tvister mellan EG:s institutioner och deras anställda (s.k. tjänste- mannamål),
b) talan av företag mot konunissionen rörande sanktioner, priser m.m. inom ramen för Parisfördraget,
c) ogiltighets- eller passivitetstalan, inbegripet talan om skadestånd, av enskilda mot kommissionen inom ramen för Romfördragets konkurrensregler,
d) sedan den 1 augusti 1993, anti—dumpningmål och alla mål där enskilda är parter.
35.4.6 EG—domstolens roll i integrationsprocessen
EG—domstolen har kommit att ge uttryck för ett teleologiskt förhållnings- sätt, dvs. domstolen söker bestämma en regels innehåll mot bakgrund av dess syfte och ändamål samt väljer den tillämpning som är bäst ägnad att uppfylla ändamålet. Domstolen hänvisar inte sällan till att den valda lösningen är den för gemenskapsrätten mest effektiva, dvs. till principen om effektivitet (fr. ! 'efet utile).
EG—domstolen förefaller medvetet ha eftersträvat att understödja gemenskapernas vidare integration, inte minst i situationer då medlemsstaterna inte själva förmått fullfölja integrationsprocessen (t.ex. målen 2/74 Reyners [1974] ECR s. 631 och 33/74 Van Binsbergen [1974] ECR s. 1299).
Domstolen har eftersträvat lösningar som stärkt gemenskapsrättens ställning, räckvidd och effektivitet och utvidgat institutionemas befogen- heter. Vid enstaka tillfällen har domstolen till och med valt att bortse från uttryckliga stadganden i fördragen för att stärka gemenskapsrättens effektivitet. Domstolens roll i integrationsprocessen kommer särskilt till uttryck i dess praxis om gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt.
35.5 Gemenskapsrättens förhållande till nationell rätt
Artikel 5 i Romfördraget innehåller bestämmelser som är av grund- läggande betydelse för samarbetet inom gemenskapen. Artikeln åter- speglar en folkrättslig solidaritetsprincip, på vilken Romfördraget vilar. Enligt EG—domstolen innebär principen, som också brukar benämnas den allmänna samarbets- och lojalitetsförpliktelsen, att medlemsstaterna inbördes och i förhållande till de gemensamma institutionema ömsesidigt är förpliktade att samarbeta med varandra. Artikeln gäller alltså även mellan medlemsstaternas myndigheter och gemenskapens institutioner. Det är viktigt att understryka att förpliktelsema enligt artikel 5 omfattar samtliga nationella offentliga organ, domstolar inbegripna, liksom regionala och lokala offentliga organ. Förpliktelserna kan uppdelas i
Prop. 1994/95: 19
484
skyldigheter att vara positivt verksam och i skyldigheter att avhålla sig från att vidta vissa åtgärder. I artikelns första stycke stadgas en skyldig- het att samarbeta vilken ålägger medlemsstatema att vidta alla lämpliga åtgärder, såväl allmänna som särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter iakttas som följer av fördraget eller av åtgärder som vidtagits av institutionerna. I andra stycket föreskrivs att medlemsstaterna skall avstå från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av fördragets mål.
Artikel 5 har av EG—domstolen givits en vidsträckt tolkning. Många av domstolens viktigaste domar, bl.a. om EG—reglemas verkan i nationell rättstillämpning, grundar sig på denna förpliktelse. Detta beror främst på gemenskapssarnarbetets speciella natur och fördragets långtgående mål- sättningar. Medlemsstaterna måste således vidta alla slags åtgärder, såväl av lagstiftande, rättsskipande som verkställande karaktär, som behövs för att ge full verkan åt gemenskapsrätten.
35.5.1 Direkt tillämplighet
EG—domstolen slog tidigt fast principen om EG—rättens direkta tillämplig- het, enligt vilken gemenskapsrätten griper in i den inhemska rätts- ordningen utan stöd av någon som helst nationell bestämmelse (målet 28/67 Molkerei Zentrale [1968] ECR s. 143).
EG—rätten gäller således i stor utsträckning omedelbart i medlems- staterna, dvs. utan någon mellankommande nationell rättsbildning. På denna grund har domstolen underkänt dualistiska förfaranden i medlems— staterna som bestått i att transformera EG—rättsliga förordningar till den inhemska rättsordningen. I målet 39/72 kommissionen mot Italien [1973] ECR s. 101 slog EG—domstolen fast att förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater och träder i kraft uteslutande genom att de publi— ceras i EGT. Domstolen uttalade vidare att alla metoder för införlivande är oförenliga med fördraget och skulle innebära ett hinder för förordning— amas genomslag och en fara för deras samtidiga och enhetliga tillämp— ning inom hela gemenskapen.
Däremot föreligger inget hinder mot att medlemsstaterna tillämpar dualistiska förfaranden vid införlivande av de grundläggande fördragen eller anslutningsfördragen, förutsatt att metoden inte har återverkningar på enskildas möjligheter att sedermera åberopa fördragens bestämmelser. Likaså kan en förordning behöva kompletteras med t.ex. nationella straffbestärnmelser (se härom avsnitt 39).
35.5.2 Direkt effekt
I målet 26/62 van Gend en Loos konstaterade som ovan anförts EG—domstolen att gemenskapsrätten, oberoende av medlemsstatemas lagstiftning, inte bara ålägger individerna skyldigheter utan också avser att ge dem rättigheter som konuner att utgöra en del av deras rättsliga arv.
Domstolen slog i målen van Gend en Loos och Costa mot ENEL (se
Prop. 1994/95 : 19
485
avsnitt 35.2) fast att såväl medlemsstaterna som deras medborgare utgör Prop. 1994/95: 19 rättssubjekt inom EG—rätten. Genom en extensiv tolkning har domstolen utvecklat doktrinen om gemenskapsrättens direkta effekt.
Principen om EG—rättens direkta effekt anger förutsättningama för att en enskild skall kunna göra gällande en gemenskapsrättslig bestämmelse som grundar rättigheter och skyldigheter inför domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna. Förutsättningarna för att en EG—rättslig norm skall ha direkt effekt beror på vilket slag av bestämmelse som det är frågan om.
I van Gend en Loos-målet slog domstolen fast principen att bestäm- melserna i de konstituerande fördragen inte automatiskt har direkt effekt. För att ha direkt effekt gäller att en bestämmelse skall vara ovillkorlig, entydig och fullständig.
Vissa bestämmelser i de grundläggande fördragen kan emellertid ha direkt effekt trots att de primärt riktar sig till medlemsstaterna. Inte endast bestämmelser som ger medlemsstaterna en skyldighet att avstå från att handla har givits direkt effekt utan även sådana som ålägger medlems- staterna en skyldighet att handla.
Vissa fördragsbestämmelser kan även ha direkt effekt i förhållandet mellan enskilda, s.k. horisontell direkt effekt. Det gäller vissa av Rom- fördragets konkurrensregler, vilka kan åberopas av ett företag mot ett annat inför en nationell domstol (artiklarna 85 och 86). Men även vissa regler vad gäller den fria rörligheten liksom artikel 119 om lika lön för män och kvinnor kan åberopas av enskilda gentemot t.ex. företag, organisationer eller arbetsgivare (se t.ex. målet 36/74 Walrave [1974] ECR s. 1405 och målet 43/75 Defrenne II [1976] ECR s. 455).
Bestämmelser i direktiv och förordningar kan på motsVarande sätt ha direkt effekt om dess innehåll medger det. Direktivbestämmelser kan dock inte ha horisontell direkt effekt (se målet 152/84 Marshall [1986] ECR s. 723).
Även allmänna rättsprinciper inom gemenskapsrätten kan åberopas av enskilda. EG—domstolens rättspraxis har dock klargjort att en allmän rättsprincip inte kan åberopas mot en nationell bestämmelse som inte faller inom ramen för gemenskapsrättens tillämpningsområde (förenade målen 60-61/84 Cinethéque [1985] ECR s. 2605, målet 12/86 Demirel [1987] ECR s. 3719).
35.5.3 Gemenskapsrättens företräde
EG—domstolen har tidigt slagit fast principen om gemenskapsrättens företräde framför nationell lag. I målet 6/64 Costa mot ENEL karakteri- serade domstolen, som tidigare redovisats, gemenskapsrätten som en ny rättsordning av en särskild natur som skiljer sig från allmän folkrättslig traktaträtt. Domstolen anförde (inofficiell översättning):
”Införlivandet med varje medlemsstats rättsordning av bestämmelser som härrör från gemenskapen och mer allmänt från fördragens bokstav och anda medför att de blir Omöjligt för staterna att tillerkänna en ensidig, senare åtgärd företräde före det rättsliga system som de har
486
godtagit på ömsesidighetens grund. En sådan åtgärd kan därför inte vara förenlig med detta rättsliga system. Gemenskapsrättens genom- slagskraft kan inte i praktiken variera från en stat till en annan, i det att den viker för efterföljande nationell lag, utan att det äventyrar uppnåendet av de i artikel 5.2. åsyftade fördragsmålen och leder till sådan särbehandling som artikel 7 förbjuder.”
Medlemsstaterna kan därför inte göra en senare ensidigt beslutad nationell bestämmelse gällande gentemot en rättsordning som de gemen- samt har accepterat. Domstolen uttalade också att gemenskapsrättens företräde är nödvändigt för att säkra gemenskapsrättens effektivitet: Den rätt som härleds från fördraget och som är
”en oberoende rättskälla, kan på grund av sin särskilda och ursprung- liga natur inte åsidosättas av någon som helst inhemsk rättsregel utan att berövas sin karaktär av gemenskapsrätt och utan att den rättsliga grundvalen för gemenskapen som sådan sätts i fråga” (inofficiell översättning).
35.5.4 Vissa principer för gemenskapsrättens genomförande
EG—rättens företräde och direkta effekt är av stor betydelse för dess enhetliga tolkning och tillämpning i medlemsstatema. Domstolens resone- mang grundar sig som ovan anförts på synsättet att medlemsstaterna, genom att skapa en gemenskap med egna institutioner som har själv- ständiga befogenheter, har begränsat sin egen suveränitet och sina egna befogenheter. Medlemsstaterna har avstått normgivningskompetens på de områden som gemenskapsrätten reglerar. Gemenskapsrättens tillämpning skulle fragmenteras och dess effektivitet ifrågasättas, om det vore möjligt för en medlemsstat att sätta den ur- spel genom egen lagstiftning. Principen om företräde får således konsekvenser för såväl medlems- staterna som deras inhemska domstolar, nationella myndigheter och enskilda fysiska och juridiska personer.
En medlemsstat som antar eller låter en nationell bestämmelse vara i kraft i strid med EG—rätten gör sig skyldig till fördragsbrott (målet 167/73 kommissionen mot Frankrike [1974] ECR s. 359). Ett rättsligt förfarande kan inledas mot medlemsstaten i fråga av kommissionen eller av andra medlemsstater enligt artiklarna 169 och 170 i Romfördraget. Om EG—domstolen konstaterar att fördragsbrott föreligger, är medlems- staten skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att den rättsstridiga situationen skall upphöra (förenade målen 314—316/81, 83/82 Waterkeyn [1982] ECR s. 4337, målet 104/86 kommissionen mot Italien [1988] ECR s. 1799).
Det åligger medlemsstaterna att försäkra 'sig om att deras medborgare respekterar EG—rätten. Detta följer bl.a. av solidaritetsprincipen i artikel 5 i Romfördraget. Medlemsstaterna skall alltså kontrollera tillämpningen av EG—rätten och beivra dess överträdelse genom effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner, jämförbara med dc.sanktioner som är tillämpliga vid överträdelse av inhemsk rätt av motsvarande slag och betydelse (se bl.a. målet 50/76 Amsterdam Bulb [1977] ECR s. 137 och
Prop. 1994/95: 19
487
förenade målen 205—215/82 Deutsche Milchkontor [1983] ECR s. 2633).
Domstolen slog tidigt fast att det föreligger ett samband mellan EG—rättens företräde och de nationella domstolarnas roll i integrations— processen. I målet 106/77 Sirnmenthal [1978] ECR s. 629 utvecklade EG—domstolen detta samband och uttalade att varje nationell domstol måste tillämpa gemenskapsrätten i dess helhet och skydda de rättigheter som gemenskapsrätten tillerkänner enskilda. Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestämmelse strider mot en EG—bestänunelse som har direkt effekt, skall domstolen således inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Principen om gemenskapsrättens företräde begränsas således till bestämmelser med direkt effekt. Den nationella bestämmelsen som är oförenlig med en sådan bestämmelse är inte ogiltig, men den skall alltså inte tillämpas av den inhemska domstolen.
I målet 103/88 Fratelli Constanze [1989] ECR s. 1839 utsträckte EG—domstolen denna skyldighet att garantera gemenskapsrättens företräde till samtliga organ inom de nationella förvaltningarna. Detta inbegriper även decentraliserade statsorgan. Principen, som slogs fast i fråga om bestämmelser i ett direktiv, gäller hela den del av ,EG—rätten som har direkt effekt.
Enligt EG—domstolen saknar inhemska påföljder rättslig grund om de är grundade på en nationell bestämmelse som står i strid med EG—rätten (målen 88/77 Schonenberg [1978] ECR s. 473 och 269/80 Regina och Robert Tymen [1981] ECR s. 3079).
I målet 213/89 Factortame [1990] ECR s. 2433 och förenade målen 143/88, 92/89 Zuckerfabrik [1991] ECR s. 415 slog domstolen också fast en skyldighet för inhemska domstolar" att genom interimistiska beslut skjuta upp tillämpningen av nationella bestämmelser, om allvarliga tvivel föreligger om deras förenlighet med EG—rätten, till dess klarhet skapats om rättsläget. Denna skyldighet grundar sig direkt på EG—rätten och föreligger även om de nationella domstolarna inte besitter sådan kompetens enligt den nationella rättsordningen.
EG—domstolen utvecklade vidare i målen 157/86 Murphy [1988] ECR s. 673 och 14/83 von Colson och Kamann [1984] ECR s. 1891 principen om att nationella bestämmelser skall tolkas så att de överensstämmer med EG—rätten. Denna princip om fördragsenlig tolkning, som framför allt framhållits i fråga om direktiv, är inte begränsad till bestämmelser som har direkt effekt.
I förenade målen 6 och 9/90 Frankovich [1991] ECR s. 5357 uttalade domstolen att de rättigheter som gemenskapsrätten ger enskilda skulle försvagas om det inte vore möjligt att erhålla gottgörelse för en medlemsstats överträdelser av sina skyldigheter. Domstolen ansåg att ett ansvar för staten är underförstått i fördragssystemet men också har en uttrycklig grundval i Romfördragets artikel 5. Domstolen slog därför fast en principiell skyldighet för stater att ersätta skada som vållats enskilda av statens överträdelse av gemenskapsregler.
. Prop. 1994/95:19
488
36 Anslutningslagstiftningen i några andra länder2
Hur man i andra länder har löst de rättsliga problem som uppkommer vid en anslutning till EG har i hög grad varit beroende av respektive lands konstitutionella förhållanden och hur man principiellt ser på förhållandet mellan internationella överenskommelser och den nationella rätten. Särskilt viktig är den skillnad som finns mellan s.k. dualistiska och morristiska länder. I de senare anses internationella avtal vara tillämpliga på nationell nivå så snart de trätt i kraft på det folkrättsliga planet och publicerats i landet i fråga. Morristiska stater kan sägas se internationell och nationell rätt som delar av ett och samma gemensamma rättssystem. I dualistiska länder, som Sverige, fordras däremot en nationell rättsakt, t.ex. lagstiftning, för att de folkrättsligt bindande reglerna skall bli tillämpliga inom landet.
Det är mot denna bakgrund av visst intresse att här kort redovisa det huvudsakliga innehållet i anslutningslagstiftningen i några av de länder som tidigare har anslutits till gemenskaperna. '
36.1 Danmark
Den danska grundlagen innehåller i 20 å en regel av följande lydelse:
”Befajelser, som efter denne grundlov tilkommer rigets myndigheder, kan ved lov i naerrnere bestemt omfang overlades til mellemfolkelige myndigheder, der er oprettet ved gensidig overenskornst med andre stater til fremme af mellemfolkelig retsorden og samarbejde.”
Bestämmelsen, som påminner om den svenska regeringsformens 10 kap. 5 &, säger ingenting om gemenskapsrättens ställning i Danmark. Danmarks tillträdeslag innehåller nio paragrafer. Inledningsvis slås fast att anslutningsfördragen kan ratificeras resp. tillträdas på Danmarks vägnar. I 2 & anges att befogenheter, som enligt grundlagen tillkommer rikets myndigheter, i den omfattning som följer av de grundläggande fördragen får överlåtas till gemenskapernas institutioner. I 3 & slås fast att de grundläggande fördragen skall gälla (sattes i kraft) i Danmark i den omfattning de enligt gemenskapsrätten är ”urniddelbart anvendelige” i Danmark. Detsamma gäller de rättsakter som har antagits av gemenskapernas institutioner före Danmarks anslutning till gemenskaperna och som har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas tidning. 4 5 innehåller en uppräkning av de grundläggande fördragen m.m. 5 & innehåller ett bemyndigande för vederbörande minister att dispensera från inhemska bestämmelser om medborgarskap, bosättning och hemvist i den omfattning som krävs för att uppfylla Danmarks åtaganden enligt gemenskapsrätten i fråga om etableringsrätt, utbyte av tjänster och fri rörlighet för arbetskraft. l 6 & regleras samarbetet mellan regeringen och folketinget. Där slås till en början fast att regeringen skall
2 Uppgifterna om de nuvarande medlemsstaternas författningar har hämtats från betänkandet EG och våra grundlagar (SOU 1993:14).
Prop. 1994/95:19
489
avge en berättelse till folketinget över utvecklingen inom gemenskaperna. Prop. 1994/95: 19 Vidare sägs att regeringen skall underrätta ett av folketinget utsett utskott i fråga om förslag till sådana beslut i rådet som blir direkt tillämpliga i Danmark eller som senare kräver folketingets medverkan för att kunna genomföras. I de tre avslutande paragraferna finns bestämmelser om lagens ikraftträdande samt särskilda regler i fråga om Färöarna och Grönland.
36.2 Storbritannien
Storbritannien har i motsats till samtliga andra medlemsstater ingen skriven författning. Den grundläggande principen där är i stället att inget parlament kan binda ett efterföljande parlament och att inget organ, vare sig domstol eller annat, har kompetens att pröva en av parlamentet antagen lags giltighet.
I en lag från år 1972 om de europeiska gemenskaperna (the European Communities Act) tilläggs gemenskapsrätten direkt effekt i Storbritannien och ges vad som kan beskrivas som en tolkningsregel av innebörd att parlamentet får antas inte avse att stifta lag som står i motsättning till gemenskapsrätten. I en dom av Court of Appeal 1978 uttalade också den berömde domaren Lord Denning att ”när vi gick med i gemenskapen beslutade parlamentet att vi skulle följa de principer som slagits fast av EG—domstolen (varav) den om företräde för EG—rätten är den andra” (målet Shields ./. E. Coombes Ltd) och påföljande år förklarade samma domstol att artikel 119 i Romfördraget tog över lagar som antagits såväl före som efter medlemskapet. 1 den domen sade emellertid Lord Denning att:
”om den dagen skulle komma när vårt parlament medvetet antar en lag i syfte att motverka Romfördraget eller någon bestämmelse i det eller avsiktligt handlar i strid med det och uttryckligen säger så, skulle jag tro att det vore våra domstolars plikt att följa vårt parlament Om det inte är fråga om ett sådant medvetet och uttryckligt motverkande av fördraget, är det vår plikt att ge fördraget företräde (målet Macarthys Ltd ./. Smith).”
Den brittiska anslutningslagen är förhållandevis omfångsrik och innehåller en rad detaljregler på olika områden som berörs av samarbetet inom gemenskaperna. Vidare finns en rad specialbestänunelser som rör Nordirland och kanalöama. Inledningsvis innehåller lagen en rad definitioner som är nödvändiga för att tillämpa och förstå lagen. Lagen innehåller sedan en bestämmelse varigenom alla sådan rättigheter, befogenheter, skyldigheter och förbehåll — skapade eller uppkomna från tid till annan genom eller enligt fördragen — och alla sådana rättsmedel och förfaranden — föreskrivna från tid till annan i eller enligt fördragen — som enligt fördragen inte behöver ytterligare antas för att få rättsverkan eller för att kunna tillämpas i Storbritannien, skall erkännas och finnas intagna i lagar och vara verkställbara och efterföljas i enlighet därmed. Genom denna bestämmelse övertas, såvitt kan förstås, hela den då
490
gällande primärrätten samt alla rättsakter som dittills antagits av EG:s institutioner och som på något sätt var direkt tillämpliga eller hade direkt effekt.
36.3 Irland
I samband med att Irland skulle bli EG—medlem infördes efter en folkom- röstning år 1972 i den irländska grundlagen en bestämmelse (artikel 29 stycke 4) enligt vilken staten kunde bli medlem av de tre gemenskaperna. I bestämmelsen heter det vidare:
”Ingen bestänunelse i denna grundlag medför ogiltighet av de av staten beslutade lagar, företagna handlingar eller vidtagna åtgärder som är nödvändiga på grund av förpliktelsema som medlem av gemenskaperna eller förhindrar rättskraft för av gemenskaperna eller dessas institutioner beslutade regler, företagna handlingar eller vidtagna åtgärder (No provision of this Constitution invalidates laws enacted, acts done or measures adopted by the State necessitated by the obligations of membership of the Communities or prevents acts enacted, acts done or measures adopted by the Communities, or institutions thereof, from having the force of law in the State).”
Bestämmelsen tar inte uttryckligen ställning till frågan om hur en konflikt mellan gemenskapsrätt och en senare tillkommen nationell regel skall lösas. Däremot innebär den att bestämmelserna i den irländska grundlagen inte kan åberopas framför gemenskapsrätten. -
Den irländska anslutningslagen är betydligt kortare än den som antogs i Storbritannien. Den irländska lagen inleds med en bestämmelse som innehåller definitioner av vad som avses med ”Europeiska gemenskaperna” och ”fördragen”. Där finns också särskilda regler för hur fördragsändringar och rättsakter som antagits och trätt i kraft under den tid som förflöt mellan undertecknandet av anslutningsfördraget och tillträdesdagen skall behandlas. I nästa bestämmelse sägs att de grundläggande fördragen samt befintliga och framtida rättsakter som antagits av gemenskapernas institutioner skall vara bindande för staten och utgöra en del av den interna lagstiftningen i Irland på de villkor som fastställts i fördragen i fråga. Lagen innehåller vidare regler om den inhemska hanteringen av sådana lagstiftningsärenden som krävs för att genomföra gemenskapsrätten. I lagen finns slutligen också en bestämmelse som ålägger regeringen att två gånger om året till var och en av parlamentets två kamrar avge en rapport om utvecklingen inom Europeiska gemenskaperna.
36.4 Spanien
Enligt artikel 93 i Spaniens grundlag kan genom särskild lag beslutas att ingå avtal som tillägger konstitutionella befogenheter till en internationell organisation eller institution. Denna procedur användes vid tillträdet år 1985. Enligt artikel 95 är internationella avtal en del av den nationella
Prop. 1994/95: 19
491
rättsordningen så snart de ofIiciellt publicerats i Spanien. Inga undantag Prop. 1994/95:19 får göras från föreslcriftema i dem och de får inte heller ändras eller suspenderas annat än i enlighet med de procedurer som avtalen själva tillhandahåller eller enligt folkrättens allmänna regler. Det är denna grundlagsregel som i Spanien utgör grunden för internationella avtals företräde framför nationell rätt.
Själva överförandet av beslutsbefogenhetema till gemenskapernas organ skedde genom vad som i Spanien benämns som en Ley organica, dvs. övergripande lagstiftning. I en Ley organica av den 2 augusti 1985 godkändes således Spaniens anslutning till de grundläggande fördragen. Därmed ansågs dessa ha trätt i kraft för Spaniens del. I och med detta överlämnades också beslutsbefogenheter till gemenskaperna i den omfattning som följer av fördragen samt blev de rättsakter som tidigare hade antagits av gemenskapernas institutioner bindande för och i Spanien.
I en särskild kungörelse från den 30 december 1985 med grunder för uppdrag åt regeringen att tillämpa gemenskapsrätten fastslogs i artikel 1 att regeringen, för fullgörande av de skyldigheter som Spanien påtagit sig genom sitt inträde i Europeiska gemenskaperna, inom området för statens befogenheter får utfärda rättsregler i form av lagar om vissa angivna frågor i syfte att anpassa dessa till gemenskapsrätten. I en bilaga angavs alla de inhemska författningar som måste ändras till uppfyllande av gemenskapsrättens krav samt alla de direktiv som utfärdats av gemenskapernas institutioner vilka måste transformeras till spansk rätt. I kungörelsen finns även bestämmelser om att inrätta en gemensam kommission för deputeradekammaren och senaten för frågor rörande samarbetet i gemenskaperna. I kungörelsen fastslås bl.a. att kommissionen, för att uppnå sina mål, efter publiceringen skall ta del av de dekret som utfärdas till uppfyllande av gemenskapernas sekundärrätt. Kommissionen skall vidare underrättas av regeringen om gemenskapernas förslag till sådana regler som kan beröra frågor som är förbehållna den inhemska lagstiftningen och skall av regeringen få information som denna mottagit om verksamheten inom gemenskapernas institutioner vad gäller förverkligandet av Spaniens anslutning till dessa. Kommissionen skall också underrättas av regeringen om riktlinjerna för dennas politik inom gemenskaperna.
Den gemensamma kommissionen har tills helt nyligen fört en ganska undanskymd tillvaro i Spanien. Den tycks aldrig ha varit inblandad i Spaniens agerande inom gemenskaperna utan endast fått information i efterhand. Detta kan sannolikt till stor del tillskrivas det faktum att regeringen ända fram till det senaste valet har vilat på en stark majoritet i parlamentet vilket har medfört att majoritetens intresse för att granska regeringens hantering av gemenskapsfrågoma har varit blygsamt. Intresset för den gemensamma kommissionens uppgifter har emellertid nu ökat. Detta märks bl.a. genom att till medlemmar i kommissionen har utsetts mera kända och betydelsefulla politiker än tidigare. Bestämmelserna om kommissionens roll ändras också. Det kan förväntas att kommissionen i framtiden kommer att spela en mer aktiv roll i frågor som rör samarbetet inom gemenskaperna än som hittills varit fallet.
492
36.5 Tyskland
Enligt den tyska grundlagen (artikel 24) kan förbundsrepubliken överlåta s.k. höghetsrättigheter till mellanfolkliga institutioner. Bestämmelsen har nu kompletterats ytterligare. I artikel 25 sägs vidare att folkrättens allmänna regler, dvs. vad som också brukar betecknas som den folkrättsliga sedvanerätten, är en del av förbundsrätten och att de har företräde framför lagarna och direkt framkallar rättigheter och skyldigheter för personer bosatta på förbundsrepublikens territorium. Stadgandet handlar emellertid enbart om allmän folkrätt och löseri: därför inte konflikter mellan gemenskapsregler och tysk lagstiftning. Deit tyska författningsdomstolen har dock beslqivit gemenskapsrätten som överordnad vanlig lag och uttalat att den täcker och undantränger (äberlagern und verdrängen) sådan lag. De vanliga domstolarna har att välja tillämplig lag och, om gemenskapsrätten är tillämplig, ge den företräde.
Den tyska tillträdeslagen från år 1957 innehåller i artikel 1 en bestämmelse varigenom de grundläggande fördragen med bilagor och till dem fogade protokoll samt det samtidigt undertecknade avtalet om gemensamma organ för de europeiska gemenskaperna m.m. bifalls. I artikel 2 stadgas att förbundsregeringen löpande skall underrätta förbundsdagen om utvecklingen i Europeiska gemenskapernas råd. I den utsträckning som inhemsk lagstiftning blir nödvändig till följd av ett rådsbeslut eller om ett rådsbeslut blir direkt tillämpligt i Tyskland, skall underrättelsen ges innan rådet fattar beslut. 1 övrigt innehåller lagen bemyndigande för regeringen att med förbundsdagens samtycke utfärda rättsakter på ett antal angivna områden för att genomföra fördragen. Förbundsdagens samtycke till en rättsakt krävs dock inte, om förbundsdagen inte inom tre veckor efter det att förslag till en rättsakt som betraktas som brådskande inkommit till förbundsdagen har fattat något beslut om att ge eller vägra sitt samtycke.
En ny lag om samarbetet mellan förbundsregeringen och förbundsdagen i frågor som rör Europeiska unionen har trätt i kraft den 1. november 1993.
I en inledande bestämmelse slås där fast att i frågor som rör Europeiska unionen förbundsdagen skall medverka för statens .bästa. Av nästa paragraf framgår att förbundsdagen inrättar ett särskilt utskott för frågor som rör Europeiska unionen. Förbundsdagen kan ge detta utskott fullmakt att avge utlåtanden i dess ställe. I en annan bestämmelse föreskrivs att förbundsregeringen, vid första möjliga tidpunkt. skall länma förbundsdagen utförlig information om allt som händer inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen som kan vara av intresse för Tyskland. Förbundsregeringen skall vidare översända alla utkast och planer beträffande nya förordningar och direktiv från Europeiska unionen till förbundsdagen och samtidigt därmed redovisa den tidsplan som gäller för genomförandet. Förbundsdagen skall också erhålla information om Europaparlamentets och kommissionens inställning till förslagen. I en särskild bestämmelse slås vidare fast att förbundsregeringen, innan den medverkar till att besluta om nya rättsakter, skall ge förbundsdagen
Prop. 1994/95: 19
493
tillfälle att säga sin mening om förslaget. Den tid inom vilken förbundsdagen skall ta ställning måste bestämmas så att förbundsdagen får tillräckligt med tid för att sätta sig in i frågan. Förbundsregeringen skall till grund för underrättelsen till förbundsdagen lägga den ståndpunkt man intagit vid de förhandlingar som skett inom Europeiska unionen.
Prop. 1994/95: 19
494
37 De konstitutionella förutsättningama för en svensk anslutning
37. 1 Inledning
Ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen kräver att grundlagen ändras. I juni 1991 tillkallades den parlamentariskt sammansatta kommitté som antog namnet Grundlagsutredningen inför EG (Ju 1991:O3). Utredningens uppdrag var att överväga vilka grundlagsändringar som kunde vara nödvändiga om Sverige skulle komma att anslutas till Europeiska gemenskaperna. Utredningen hade också i uppdrag att bl.a. överväga på vilket sätt riksdagen skulle kunna spela en aktiv roll i ett EG—samarbete och hur svenska val till Europaparlamentet borde ske. Grundlagsutredningen överlämnade i mars 1993 sitt betänkande, EG och våra grundlagar (SOU 1993:14).
I den offentliga debatt som fördes sedan utredningen lämnat sitt betänkande gjordes gällande bl.a. att förslagen gick längre än vad som var nödvändigt. Inom Justitiedepartementet utarbetades därför departementspromemorian Våra grundlagar och EG — förslag till alternativ (Ds l993z36) i vilken förslag till alternativa författningstekniska lösningar lämnades. Grundlagsutredningens betänkande och promemorian remissbehandlades. En sammanställning av remissyttrandena över betänkandet och promemorian publicerades i promemorian (Ds 1993:71) EG och grundlagarna.
Regeringen beslutade i december 1993 att överlämna propositionen 1993/94:114 Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen till riksdagen.
Regeringen anför i grundlagspropositionen att den offentliga debatt som förts sedan Grundlagsutredningens betänkande och remissvaren över betänkandet länmats inte bara gällt frågan om nödvändiga grundlagsändringar utan också i minst lika hög grad frågan om hur man närmare skall karaktärisera det europeiska samarbete som Sverige har ansökt om att få ta del av. Det framhålls att det är viktigt att skilja vad som utgör grunden för samarbetet, liksom hur dess ramar bestäms, från vad som är principer för hur samarbetet fungerar inom de givna ramarna.
Regeringen gör sammanfattningsvis i nyssnämnda proposition två konstateranden. För det första att det ligger i Sveriges hand att, oavsett hur vi väljer att i grundlagen reglera vårt deltagande i samarbetet, i huvudsak självt avgöra hur långt vi är beredda att gå i en fortsatt europeisk integration. För det andra att grundlagen inte bör ändras så att Sverige binder sig självt vid ett godtagande av nu gällande rättsläge inom EU. Vi skall i stället, enligt vad som sägs i propositionen, bevara vår frihet att tillsammans med de övriga suveräna medlemsländerna utforma principerna för det framtida samarbetet. Grundlagsutredningens förslag om en allmän bestämmelse i 1 kap. regeringsformen av innebörd, att de förpliktelser som följer av medlemskapet skall gälla utan hinder av vad som annars stadgas i svensk grundlag eller annan lag bör enligt regeringen, mot bakgrund av det nyss sagda, inte tas in i regeringsformen.
Prop. 1994/95: 19
495
I propositionen föreslås en på medlemskap särskilt inriktad regel i 10 kap. 5 & regeringsformen om överlåtelse av viss beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. I en övergångsbestämmelse till den föreslagna 10 kap. 5 & regeringsfonnen regleras överlåtelsen m.m. i samband med en EU—anslutning. Vidare föreslås i propositionen en bestämmelse om val till Europaparlamentet, några ändringar i tryckfrihetsförordningen som gäller rätten till reklam och rätten att äga svensk periodisk skrift. Ändringarna i regeringsformen och i tryckfrihetsförordningen föreslås träda i kraft den dag som bestäms i särskild lag.
Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1993/94zKU21 Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen tillstyrkt regeringens förslag med undantag för att lagändringama föreslås träda i kraft vid en bestämd tidpunkt, nämligen den 1 december 1994. Riksdagen har den 28 april 1994 tillstyrkt utskottets förslag och förklarat grundlagsändringama, med den nyss angivna ändringen, vilande (rskr. 1993/94:275).
37.2 Överlåtelse av beslutanderätt
I grundlagspropositionen föreslås att förutsättningama för överlåtelse av beslutanderätt till EG skall regleras i ett nytt första stycke i 10 kap. 5 & regeringsformen. Regeringen anser i propositionen att möjligheterna till överlåtelse till EG bör regleras särskilt i 10 kap. 5 % regeringsformen och inte i en allmän bestämmelse om möjligheterna till överlåtelse av beslutanderätt till mellanfolklig organisation, mellanfolklig domstol eller annan stat. Det vilandeförklarade förslaget lyder sålunda:
”Riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri— och rättighetsskydd motsvarande det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag."
En sådan lösning har enligt vad som sägs i propositionen den fördelen att det förhållandet att Sverige kan tillhöra EG klart framgår av regeringsformen. Genom en sådan regel klargörs också, enligt regeringen, att det f1nns normer som gäller här i riket utan att kunna härledas ur de överordnade normerna i regeringsformen — utom såvitt avser dess regler om överlåtelse av beslutanderätt — utan vilka i stället har sin grund i EG—rärtens principer. Härav följer också att de rättsregler som gemenskaperna beslutar med stöd av den överlåtna beslutanderätten har den rättsverkan här i landet som följer av EG—rätten. Av detta framgår i sin tur, framhölls det i grundlagspropositionen, att svenska domstolar och myndigheter är skyldiga att tillämpa EG-rättsliga normer. De är sålunda skyldiga att efter anslutningen utan mellankommande
Prop. 1994/95 : 19
496
nationell lagstiftning tillämpa av EG—institutionema utfärdade rättsakter i den mån dessa är direkt tillämpliga och/eller har direkt effekt. De är också i fall av normkonflikt mellan en inhemsk regel och en EG—rättslig regel skyldiga att tillämpa den EG—rättsliga före den inhemska.
I grundlagspropositionen tas också upp frågan om en sådan på medlemskap särskilt inriktad överlåtelseregel bör förses med några begränsningar till art eller omfattning av rätten till överlåtelse. För att särskilt markera den vikt som Sverige tillmäter ett verksamt fri— och rättighetsskydd är det enligt regeringen ur svensk synvinkel av avgörande betydelse för EG-rättens genomslag här i landet att det fri— och rättighetsskydd som finns inom EU och som har traktatfästs i Maastrichtfördraget verkligen upprätthålls. Regeringen föreslog därför att överlåtelsen skall förutsätta att EU vidmakthåller ett fri— och rättighetsskydd som motsvarar vårt eget enligt 2 kap. regeringsformen och det skydd som finns i Europakonventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som har föreslagits inkorporeras i den svenska rättsordningen (prop. 1993/94:117, bet. 1993/94zKU 24).
En annan sak, som utvecklas i grundlagspropositionen, är att regeringsforrnens bestämmelser om statsskickets grunder, oavsett innehållet i överlåtelsebestämmelsen inte medger att överlåtelse sker av beslutanderätt i sådan utsträckning eller med sådant innehåll att dess grunder upphör att vara giltiga.
Den föreslagna bestämmelsen i regeringsformen omfattar samtliga fall av överlåtelse till gemenskaperna, oavsett den överlåtna beslutanderättens art. I bestämmelsen finns sålunda inte någon begränsning i fråga om vilka slag av beslutanderätt som får överlåtas. Det är i stället innehållet i de fördrag till följd av vilka överlåtelse sker som avgränsar den beslutanderätt som vid varje givet beslutstillfälle överlåts. Eftersom gemenskapsinstitutionema kan handla endast om och i den utsträckning som de av medlemsländerna beslutade fördragen ger dem befogenhet till, är det möjligt för riksdagen att vid varje givet tillfälle då överlåtelse sker tillräckligt överblicka och förutse vilka befogenheter som överlåts.
Bestärmnelsen i 10 kap. 5 & regeringsformen gäller överlåtelse till Europeiska gemenskaperna, EG, eftersom det inom ramen för EU endast är till EG som överlåtelse av beslutanderätt kan göras.
I fråga om proceduren för överlåtelsen föreslås i grundlagspropositionen att ett kvalificerat beslutsförfarande skall äga rum. Beslut om överlåtelse föreslås sålunda kunna fattas med tre fjärdedelars majoritet eller i den ordning som gäller för grundlagsstiftande.
Beträffande den överlåtelse som sker i samband med en EU—anslutning föreslås emellertid i grundlagspropositionen att det i en särskild övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 & regeringsformen föreskrivs att riksdagen med tillämpning av sedvanliga beslutsregler, dvs. med enkel majoritet, skall kunna fatta beslut om överlåtelse av beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna. En förutsättning härför är enligt bestämmelsen att riksdagen, sedan folkomröstning i hela riket ägt rum i frågan, har godkänt avtal om Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Konstitutionsutskottet anser i sitt ovan nämnda betänkande, liksom
32 Riku/agan 19.94.1535. I saml. Nr 19. Del [. Omtryck
Prop. 1994/95:19
497
regeringen, att det i regeringsformens överlåtelseregel bör göras en markering av den vikt som Sverige tillmäter ett verksamt fri— och rättighetsskydd och att detta bör ske på det sätt som föreslås i grundlagspropositionen. Utskottet konstaterar att det av den föreslagna regelns utformning framgår att det är riksdagen som i samband med beslut om överlåtelse skall göra bedönmingen att gemenskapernas fri— och rättighetsskydd motsvarar det som ges i regeringsformen och i Europakonventionen. Domstolar och myndigheter är således skyldiga att tillämpa en EG—rättslig regel som utfärdats på ett område där EG genom överlåtelsen erhållit kompetens att lagstifta, även om den skulle begränsa en i regeringsformen angiven fri— och rättighet. Utskottet motsätter sig däremot i likhet med regeringen att grundlagsregeln skall innehålla fastlagda begränsningar i riksdagens överlåtelserätt. Vidare betonar utskottet att en överlåtelse av beslutsbefogenheter med stöd av den föreslagna lydelsen av 10 kap. 5 & regeringsformen inte kan ske i sådan utsträckning att regeringsforrnens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av normgivningskompetens urholkas i väsentlig grad. Det område som inte kan överlåtas är emellertid, enligt utskottet, inte inskränkt till bestämmelsema om grunderna för vårt statsskick utan omfattar också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Utskottet framhåller här särskilt den betydelse som den fria åsiktsbildningen har för vårt statsskick. När det gäller att fastställa vilka beslutsbefogenheter som faktiskt överlåts vid ett medlemskap är enligt utskottet givetvis utgångspunkten det svenska anslutningsfördraget som i sin tur hänvisar till de grundläggande fördragen. Dessa beslutsbefogenheter låter sig emellertid inte helt lätt fastställas. Eftersom gemenskapsinstitutionemas rätt att fatta beslut måste basera sig på de grundläggande fördragen är det emellertid, enligt utskottet, möjligt för riksdagen att med tillräcklig grad av säkerhet överblicka och förutse vilka beslutsbefogenheter som överlåts. '
Enligt utskottet är gemenskapernas beslutsbefogenheter i de fördrag som Sverige tillträder vid ett medlemskap utomordentligt begränsade på de områden där grundläggande principer i vårt konstitutionella system berörs. Utskottet konstaterar att tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen liksom offentlighetsreglema är nationella angelägenheter.
När det gäller frågan om vad som gäller om EG—regler strider mot svensk grundlag anser utskottet att den svenska hållningen inte bör vara att tala om en konflikt mellan EG-rätt och nationell rätt. Vad frågan bör gälla är i stället, framhåller utskottet, om EG—organet haft rätt att med verkan för Sverige fatta ett sådant beslut som det fattat och om den beslutade rättsakten ligger inom det område där beslutanderätten överlåtits. Om rättsakten ligger utanför detta område bör svaret, enligt utskottet, vara att den inte är giltig i Sverige.
Beträffande överlåtelsen i samband med en EG—anslutning har utskottet tillstyrkt grundlagspropositionens förslag till övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 & regeringsformen.
Prop. 1994/95: 19
498
37.3 Införlivande av EG:s existerande regelverk
Regeringen konstaterar i grundlagspropositionen att ett införlivande av EG:s existerande regelverk på goda skäl måste antas fordra grundlagsstöd. I detta regelverk innefattas EG:s primär- och sekundärrätt, fördrag med tredje land samt EG—domstolens praxis. I denna materia ingår enligt regeringen därmed normer som måste anses ha konstitutionell valör.
Regeringen anser i propositionen att det skulle kunna ligga i sakens natur att den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen också ger grundlagsstöd för övertagandet av EG:s existerande regelverk, men att det ändå för tydlighets skull uttryckligen bör anges i övergångsbestämmelsen till 10 kap. 5 & regeringsformen att övergångsbestämmelsen, när det gäller en anslutning till EU, inbegriper anslutningens båda sidor, dvs. såväl övertagandet av redan existerande EG—rätt som överlåtelsen av beslutsbefogenheter för framtiden. I denna övergångsbestämmelse sägs därför att riksdagen får i samma ordning som i fråga om överlåtelse av beslutanderätt till EG besluta om införlivande med svensk rätt av gemenskapernas regler vid tillträdestidpunkten.
Konstitutionsutskottet har också i fråga om införlivandet av existerande EG-rätt med den svenska rätten tillstyrkt grundlagspropositionens förslag till övergångsbestämmelse till 10 kap. 5 & regeringsformen.
37.4 Ikraftträdande
I grundlagspropositionen föreslås att tidpunkten för ändringarna i regeringsformen skall bestämmas i en särskild lag. Om det vid tidpunkten för riksdagens första beslut i frågan står klart att Sverige kan träda in i EU vid t.ex. årsskiftet 1994/95 bör, enligt vad som sägs i propositionen, den föreslagna bestämmelsen under riksdagsbehandlingen kunna ersättas med en bestämd dag för ikraftträdandet.
Konstitutionsutskottet har av formella skäl ställt sig avvisande till den metod för ikraftträdande som föreslås i grundlagspropositionen. Utskottet anser inte heller att det är nödvändigt av praktiska skäl att avstå från att ange en bestämd dag för ikraftträdande av grundlagsändringarna. Denna dag bör, enligt utskottet, sättas till den 1 december 1994 för att riksdagen i december månad skall kunna fatta beslut om överlämnande av beslutanderätt till EG per den 1 januari 1995.
Prop. 1994/95: 19
499
38 En svensk anslutningslag
38.1 Behovet av en anslutningslag
Regeringens förslag: Övergripande bestämmelser om Sveriges ansluming till Europeiska unionen regleras i en anslutningslag.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstansema: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över förslaget har, med ett undantag, utgått från att bestämmelser om Sveriges anslutning till Europeiska unionen skall tas in i en anslutningslag. Sveriges domareförbund ifrågasätter om det behövs någon inhemsk lagstifming för att införliva det gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt.
Skälen för regeringens förslag: Vid en anslutning till EU måste en stat acceptera och lojalt tillämpa det vid tillträdestidpunkten existerande regelverket, såvida inte annat överenskommits i anslutningsfördraget. En ny medlemsstat blir härigenom jämställd med de tidigare medlemsländerna såvitt avser den existerande EG—rätten. Med hänsyn till det dualistiska synsätt på förhållandet mellan folkrätt och nationell rätt som råder i vårt land krävs någon förrn av nationell lagstiftning för att införliva anslumingsfördraget med svensk rätt. Även andra förhållanden föranledda av medlemskapet kan behöva regleras på ett övergripande sätt. Också i nuvarande medlemsländer som har en dualistisk tradition har, som framgått (avsnitt 36), anslutningen till de europeiska gemenskaperna föranlett övergripande lagstiftning i form av en särskild anslumingslagstiftning.
Regeringen föreslår att övergripande bestämmelser om Sveriges anslutning till Europeiska unionen skall regleras i en anslutningslag. På olika sakområden kan en svensk ansluming föranleda särskild lagstiftning. Det kan gälla dels lagstiftning som behövs på sakområden som inte täcks av EES—avtalet, dels ändringar av lagar som utfärdats till följd av EES—avtalet och som behöver anpassas i anledning av en ansluming till Europeiska unionen (se avsnitt 41). Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag härom.
Prop. 1994/95: 19
500
38.2 Överlåtelse av beslutanderätt
38.2.1 Formen för riksdagens beslut
Regeringens förslag: Riksdagen beslutar genom anslutningslagen om överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstansema: Flertalet tillstyrker utredningens förslag. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Samhälstetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) avstyrker dock utredningens förslag. Juridiska fakultetsstyreLsen anser att det är tillräckligt att regeringen efter riksdagens godkännande ratificerar anslumingsfördraget och att det härutöver inte behöver fattas något ytterligare riksdagsbeslut. Fakultetsstyrelsen anser därför att det inte är juridiskt korrekt att i lagen ta in en särskild bestämmelse om överlåtelse av beslutanderätt. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden anser att det är tillräckligt att i lagen föreskriva att anslutningsfördraget skall gälla här i landet. SAF anser att det inte är nödvändigt med någon särskild bestämmelse om överlåtelse utöver vad som följer av införlivandet av EU—fördragen. Sveriges domareförbund har svårt att inse det pedagogiska värdet av att författningsreglera frågan om överlåtelse av beslutanderätt. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har uppfattningen att en särskild överlåtelsebestämrnelse inte är nödvändig.
Skälen för regeringens förslag: I grundlagspropositionen behandlas inte frågan om formen för riksdagens beslut om överlåtelse av beslutanderätt. I Grundlagsutredningens betänkande berörs däremot denna fråga något i samband med en redogörelse för det nuvarande stadgandet i 10 kap. 5 % regeringsformen. Utredningen anser att det torde vara naturligt att ett beslut om överlåtelse sker i form av lag och hänvisar till förarbetena till bestämmelsen (prop. 1964:14O 5.131 f. och SOU 1972:15 s. 185). Grundlagsutredningen framhåller emellertid samtidigt att det inte är obligatoriskt att använda lagforrnen och att något sådant krav heller inte ställs upp i paragrafen.
Varken i den i grundlagspropositionen föreslagna 10 kap. 5 & första stycket regeringsformen eller i övergångsbestämmelsen till den paragrafen ställs det sålunda upp något krav på att riksdagens beslut skall fattas i lågform. Som närmare kommer att framgå i det följande är den huvudsakliga konsekvensen av att Sverige ingår ett fördrag om anslutning till Europeiska unionen den, att en överlåtelse av beslutanderätt som annars tillkommer svenska organ sker till Europeiska gemenskaperna. När det gäller anslutningsfördraget skall detta enligt artikel 2 ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive
Prop. 1994/95:19
501
konstitutionella förfaranden. Det är enligt regeringsformens bestämmelser regeringen som ingår en internationell överenskommelse, i vissa fall efter riksdagens godkännande. I 10 kap. 2 & regeringsformen föreskrivs i vilka fall regeringen skall inhämta riksdagens godkännande. Om riksdagen länmar sitt godkännande, kan regeringen besluta att ratificera avtalet.
Frågan är om riksdagens beslut att godkänna anslumingsfördraget skall anses utgöra det beslut som avses i de i grundlagspropositionen föreslagna bestämmelserna i regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt. Det är den mening som hävdas av Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet. Fakultetsnämnden anser att överlåtelsen görs i och med att Sverige deponerar sina ratifikationsinsn'ument med avseende på anslutningsfördraget. Det förhållandet att riksdagen inte kan godkänna anslutningsfördraget utan att samtidigt stödja sig på bestämmelsen i 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt medför enligt mkultetsnämnden att ett senare beslut om just överlåtelsen är både felaktigt och meningslöst.
Riksdagen måste när den fattar beslut om att godkänna anslumingsfördraget iaktta den procedur som är föreskriven för överlåtelse av beslutanderätt, dvs. i detta fall den procedur som föreskrivs i det vilande förslaget till övergångsbestäminelse till 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen. Detta följer av bestämmelserna i 10 kap. 2 & regeringsformen. I första stycket sägs att regeringen inte får ingå för riket bindande överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta. I andra stycket sägs att om det föreskrivs särskild ordning för det riksdagsbeslut som förutsätts, skall samma ordning iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Detta innebär enligt regeringens mening, att om en överenskommelse är av sådant innehåll att den förutsätter överlåtelse av beslutanderätt till internationella organ, så skall vid riksdagens godkännande av överenskommelsen den procedur som föreskrivs för sådan överlåtelse iakttas. Detta innebär emellertid inte att det riksdagsbeslut som förutsätts genom överenskommelsen — antingen det är ett normgivningsbeslut eller ett beslut av annan karaktär — skall anses fattat i och med att riksdagen har godkänt att regeringen får ingå överenskommelsen.
Härtill kommer att det är regeringen - och inte riksdagen — som genom sitt beslut om ratificering av fördraget fattar det slutgiltiga beslut som krävs för att Sverige skall bli folkrättsligt bundet av anslutningsfördraget. Även om följden av detta är att Sverige överlåter beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna innebär dock anslutningsfördraget att regeringsformens kompetensschema rubbas och 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen tillämpas. Avsikten med stadgandet om överlåtelse av beslutanderätt måste principiellt sett vara att den faktiska överlåtelsen inte skall vara beroende av ett regeringens slutliga ställningstagande till fördraget utan att riksdagen utöver sitt godkännande av fördraget måste fatta ett självständigt beslut om överlåtelse av den beslutanderätt som annars tillkommer riksdagen själv och andra svenska myndigheter. Det
Prop. 1994/95: 19
502
måste ankomma på riksdagen att ta ställning till om överlåtelsen uppfyller grundlagens krav. Härtill kommer att förslaget till grundlagsbestämmelse om överlåtelse av beslutanderätt inte heller för sin tillämpning förutsätter att en internationell överenskommelse ingås. Av formuleringen i förslaget till övergångsbestänunelse i ansluming till förslaget till bestämmelsen i 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen framgår också tydligt att den bakomliggande tanken i fråga om anslutningen till EU är att riksdagen dels godkänner ett anslutningsfördrag, dels fattar beslut om själva överlåtelsen. Vid tidigare överlåtelser av beslutanderätt på grundval av internationella överenskommelser (se nedan om patentkonventionen och om EES—avtalet) har riksdagen också fattat just ett beslut om godkännande av överenskommelsen och ytterligare ett beslut om överlåtelsen i förrn av lagstiftning. Bägge dessa beslut har antagits med tillämpning av den särskilda beslutsordning som föreskrivs i 10 kap. 5 & regeringsformen.
Enligt regeringens mening behövs det sålunda — utöver riksdagens godkännande av anslumingsfördraget — ytterligare ett riksdagsbeslut om överlåtelsen av beslutanderätt.
När det sedan gäller frågan om riksdagens särskilda beslut om överlåtelsen skall fattas i form av lag eller på annat sätt utgår såväl Grundlagsutredningensom EG—lagsutredningen från att lagformen skall användas. Regeringen delar denna bedömning, i synnerhet som andra frågor i samband med anslutningen enligt regeringens mening bör regleras i en särskild anslutningslag.
I fråga om proceduren för riksdagens beslut om överlåtelse gäller enligt det nyssnämnda förslaget till övergångsbestämmelse i regeringsformen att beslutet får fattas med tillämpning av sedvanliga beslutsregler, dvs. med enkel majoritet, under förutsättning att en folkomröstning i hela riket har ägt rum i medlemskapsfrågan. Av bestämmelsen i 10 kap. 2 5 andra stycket regeringsformen följer att samma ordning skall gälla för riksdagens godkännande av anslutningsfördraget.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att riksdagen skall besluta om överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna genom lag.
Prop. 1994/95: 19
503
38.2.2 Överlätelsens reglering i anslutningslagen
Regeringens förslag: I anslutningslagen föreskrivs att Europeiska gemenskaperna efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen får fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av anslutningsfördraget och de gnmdläggande fördragen m.m.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstansema: Som framgått av avsnitt 38. 2. 1 anser flera remissinstanser att det varken är lämpligt eller nödvändigt att i lag reglera överlåtelse av beslutanderätt. Övriga remissinstanser tillstyrker . eller har ingen erinran mot förslaget. Vissa remissinstanser har synpunkter på utfommingen av bestämmelsen. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar att de rättsliga instrument som räknas upp i utredningens förslag till 5 & inte alla har karaktär av fördrag; en del av dessa instrument är beslut. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att lagförslagets konsekvenser i förhållande till artikel K.9 i Maastrichtfördraget inte har belysts. Lagförslaget medger, enligt hovrätten, att det för svensk del inte kvarstår nägra konstitutionella spärrar för beslut enligt denna artikel. Vidare påpekar hovrätten att bestämmelsen, för det fall att den anses böra behållas, bör avse avgöranden av Europeiska gemenskapernas institutioner och av Europeiska centralbanken. Domstolsverket ifrågasätter om det är helt korrekt att bemyndiga ”Europeiska gemenskapernas organ” att fatta beslut, eftersom vissa organ, t.ex. ministerrådet, numera är unionens organ. Sveriges advokatsamfund föreslår en annan disposition av lagtexten och förordar att överlåtelsen regleras i samma bestämmelse som införlivandet av de grundläggande fördragen. Arbetarskyddsstyrelsen anser att det är oklart om bestämmelsen om överlåtelse även omfattar sådana organ som inte är EG—organ i egentlig bemärkelse utan nationella organ inom medlemsländema. Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) menar att ordalydelsen av överlåtelsebestämmelsen ger intrycket av en bemyndigandebestämmelse riktad från den svenska riksdagen till Europeiska gemenskapernas organ och föreslår att det i bestämmelsen endast skall konstateras att beslut av de Europeiska gemenskapernas organ har verkan här. Vidare ifrågasätter SWEDAC om inte hänvisningen i överlåtelsebestänrrnelsen till de angivna rättsaktema är väl generell och påpekar att beslutsbefogenheten i enskilda fall kan ha inskränkts genom rättsakter av lägre dignitet.
Prop. 1994/95 : 19
504
Skälen för regeringens förslag:
ÖverlåteLsen härleds urjördragen
Som har framgått är det ett utmärkande drag för samarbetet inom EG att medlemsstaterna inom de områden som samarbetet avser har avstått från att på egen hand fatta norrngivningsbeslut och andra beslut och i stället utövar dessa beslutsbefogenheter gemensamt genom medverkan i EG:s institutioner. Överlåtelse av beslutsbefogenheter till dessa institutioner kan härledas ur olika bestämmelser i de grundläggande fördragen. När det gäller Romfördraget är det främst artikel 189 om rättsakter utfärdade av rådet eller av kommissionen som är av intresse, men överlåtelsen kan också härledas ur andra artiklar, t.ex. samarbetsförpliktelsen i artikel 5.
Genom anslutningsfördraget förpliktar sig Sverige att tillämpa de grundläggande fördragen med dess bestämmelser ur vilka överlåtelsen kan härledas. Det förhållandet att medlemsstaterna skall avstå beslutsbefogenheter till gemenskaperna grundar sig alltså på innehållet i anslutningsfördraget och i de övriga grundläggande fördragen. Dessa fördrag föreskriver att gemenskapernas institutioner skall fatta de beslut som behövs för att syftet med fördragen skall uppnås. Dessa beslut får sedan olika verkningar i medlenrsländema beroende på vad för slags beslut det är frågan om och vilken effekt de har enligt fördragen och enligt på fördragen grundade principer som har utvecklats av EG—domstolen.
Överlåtelsens reglering
Som tidigare redovisats förutsätter regeringen i grundlagspropositionen inte bara att överlåtelse av beslutsbefogenheter skall ske vid anslutningen till EU utan också att den vid tillträdestidpunkten gällande EG—rätten skall införlivas med svensk rätt. Hur detta införlivande skall ske tar regeringen upp i det följande (avsnitt 38.3). Frågan om införlivande av EG—rätten — och då främst de grundläggande fördragen — har emellertid också betydelse för frågan om hur beslutanderätt som nu tillkorrrrner svenska organ skall överlåtas till gemenskaperna.
EG—lagsutredningen föreslår att alla de grundläggande fördragen, vilka ju tilldelar gemenskaperna deras kompetens, skall införlivas med svensk rätt genom en särskild bestämmelse i anslutningslagen. Utredningen framhåller att det med fog kan hävdas att Sverige därmed rent faktiskt också överlåter beslutanderätt till gemenskaperna i den omfattning som fördragen kräver, eftersom just detta är en del av innebörden av de grundläggande fördragen. Sett från en sådan utgångspunkt skulle det, enligt utredningen, inte behövas någon särskild bestämmelse i anslutningslagen om att överlåta beslutanderätt till gemenskaperna utan överlåtelsen följer av införlivandet av fördragen. Utredningen framhåller emellertid att överlåtelsen är en viktig och avgörande åtgärd vid ett medlemskap i EU och utlöser de konstitutionella effekterna av medlemskapet. Mot bakgrund härav anser utredningen att överlåtelsen bör komma till uttryck i en författningsbestämmelse, trots att en sådan
Prop. 1994/95: 19
505
från strikt juridiska utgångspunkter knappast är nödvändig. Utredningen Prop. 1994/95:19 uttrycker det så, att gemenskapens organ får fatta beslut med verkan här i landet i den omfattning som följer av fördragen. Bestämmelsen tar enligt utredningen sikte på beslutskompetens som fram till anslutningen utövas inte bara av riksdag och regering utan även av andra svenska myndigheter, i den mån de har behörighet till detta.
Regeringen anser att mycket talar för utredningens bedömning att det från strikt juridisk utgångspunkt skulle vara tillräckligt att riksdagen fattar ett norrngivningsbeslut om införlivande av i första hand anslumingsfördraget med svensk rätt. Detta norrngivningsbeslut skulle på grund av innehållet i fördragen också samtidigt utgöra beslut om överlåtelse av beslutskompetens i enlighet med förslaget till ny lydelse av 10 kap. 5 & regeringsformen. I tidigare lagstiftningsärenden som gällt tillämpning av regeringsformens bestämmelser om överlåtelse till internationellt organ av rättskipningsuppgifter och förvalmingsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, har överlåtelsen kommit till uttryck — förutom genom att riksdagen har godkänt överenskommelsen i fråga — genom att riksdagen har antagit lagstiftning till följd av överenskommelsens ingående. I fråga om tidigare överlåtelser som har skett med tillämpning av de nu gällande bestämmelserna i 10 kap. 5 & regeringsformen framgår emellertid mera indirekt av lagstiftningen att det är fråga om överlåtelse av olika slag av beslutsbefogenheter (se betr. europeiska patentkonventionen och patentsamarbetskonventionen prop. 1977/78:1, bet. 1977/78:LU10, rskr. 1977/78/126, SFS 1978:152 och beträffande EES—avtalet prOp. 1991/921170, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18). '
Regeringen gör dock den bedömningen att överlåtelsen är av sådan central natur att den motiverar en bestämmelse i anslutningslagen som inte bara ger uttryck för en följdverkan av att de grundläggande fördragen införlivas med svensk rätt. Beslutet om överlåtelse kan ses som ett bemyndigande från den svenska riksdagen, eftersom det är svenska konstitutionella befogenheter som överlåts till Europeiska gemenskaperna. Härtill kommer att möjligheterna att överlåta beslutsbefogenhet enligt den föreslagna bestämmelsen i 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen, trots att överlåtelsemöjlighetema är omfattande, är begränsade så till vida att de förutsätter ett fri— och rättighetsskydd i nivå med vårt eget. Det ligger således i riksdagens hand att ytterst pröva huruvida förutsättningama enligt 10 kap. 5 & regeringsformen är uppfyllda. Beslutet om överlåtelse har sålunda inte sin grund enbart i följderna av att de grundläggande fördragen genom lagen införlivas med svensk rätt utan måste också grunda sig direkt på bestämmelsen i regeringsformen. Regeringen anser därför att överlåtelsen bör komma till tydligt uttryck i en särskild bestämmelse i anslumingslagen.
Att i överlåtelsebestämmelsen precisera eller knyta an till vilka slag av beslut som de europeiska gemenskaperna kommer att fatta med verkan här i landet låter sig knappast göra. I den i grundlagspropositionen föreslagna bestämmelsen om överlåtelse av beslutanderätt nämns inte uttryckligen — till skillnad från nu gällande bestämmelse — vilka typer av beslutanderätt som kan överlåtas. Den föreslagna bestämmelsen omfattar
506
samtliga fall av överlåtelse till . gemenskaperna oavsett den överlåtna beslutanderättens art.
Även om det inte är möjligt att i en författningsbestännnelse ange vilka slag av beslutanderätt som överlåts vid en anslutning till EU är det viktigt att nu försöka göra en sådan analys. Det måste i framtiden finnas möjligheter att bedöma om en EG—rättsakt ligger inom det område inom vilket beslutanderätten överlåtits (se ovan under avsnitt 37.2 om konstitutionsutskottets betänkande). Vid en anslutning till Europeiska unionen måste därför också analyseras vad anslutningsfördraget och övriga grundläggande fördrag kräver i fråga om överlåtelse av beslutanderätt. Härvid får de EG-rättsliga principerna om kompetensfördelning mellan gemenskaperna och medlemsländerna och legalitetsprincipen betydelse (se avsnitt 35).
Grundlagsutredningen har (s. 134 f.) gjort en genomgång av vilka beslutanderätter som överlåts vid en anslutning. Det är främst fråga om överlåtelse av norrngivningsmakt. Emellertid gäller, som också framgår av redogörelsen för EG:s rättsordning (se avsnitt 35), att i samma utsträckning som gemenskaperna övertar medlemsstaternas normgivningskompetens på de områden där gemenskaperna antar gemensamma regler, övertar gemenskaperna också rätten att ingå internationella avtal i de frågor som regleras av gemenskapsrätten. Även systemet för EG:s finansiering, där gemenskaperna erhåller en andel av medlemsstaternas intäkter av mervärdesskatten, innebär att finansmakt överlåts till gemenskaperna.
Vad gäller Högsta domstolens och Regeringsrättens ställning, som regleras i 11 kap. 1 & regeringsformen, framhåller Grundlagsutredningen att EG—domstolen inte har att överpröva dessa donrstolars domar och att det därför inte kan vara fråga om någon inskränlming i den viktigaste innebörden av att Högsta domstolen och Regeringsrätten är högsta domstolar. Grundlagsutredningen finner emellertid att det kan ses som en inskränkning i de högsta domstolarnas kompetens att de för en del av det normsystem som de vid ett medlemskap har att tillämpa, dels saknar behörighet att avgöra om EG-rättsakter är ogiltiga, dels är bundna av en annan domstols lagtolkning. Systemet med bindande förhandsavgöranden från EG—domstolen låter sig inte, som Grundlagsutredningen konstaterar, utan vidare förenas med bestämmelsen i 11 kap. 2 & regeringsformen. En genomgång av övriga direkt på regeringsformen grundade befogenheter ger, enligt Grundlagsutredningen, inte vid handen att någon av dem skulle behöva överlåtas. Grundlagsutredningen pekar på att reglerna i 8 kap. 19 & regeringsformen om utfärdande och kungörande av lagar och författningar gäller svenska lagar och andra författningar och således inte utgör något hinder mot EG:s regler om publicering av EG-rättsakter (se om kungörande och publicering, avsnitt 43). Likaså avser regeringens dispensmakt enligt 11 kap. 12 & regeringsformen enbart undantag från regeringens egna föreskrifter eller från svenska myndighetsföreskrifter. Bland övriga direkt på regeringsformen grundade befogenheter, som enligt Grundlagsutredningen inte gärna kan bli föremål för överlåtelse, nämner Grundlagsutredningen riksdagens möjlighet att utse tillfällig riksföreståndare, talmannens roll vid val av statsminister och dennes rätt
Prop. 1994/95: 19
507
att utse statsråd.
När det gäller rättskipningsuppgifter och förvaltningsuppgifter som inte grundar sig direkt på regeringsformen blir detta, enligt Grundlagsutredningen, främst aktuellt när det gäller kommissionens övervakning av hur gemenskapsrätten efterlevs och då närmast den övervakning som gäller enskilda rättssubjekt, t.ex. på konkurrensrättens område. Kommissionens beslut gäller nämligen i medlemsstaterna och förutsätter alltså att beslutanderätt har överlåtits till gemenskaperna.
När det gäller den kommunala självstyrelsen fann Grundlagsutredningen att EG—samarbetet än så länge gäller avgränsade områden och endast i marginell utsträckning berör de områden som den fria kommunala sektorn omfattar med undantag" för kommunala stödåtgärder och kommunal upphandling. Enligt utredningen tyder förarbetena till regeringsformen på två skilda synsätt om den kommunala kompetensen, dels ett naturrättsligt influerat som utgår från att det finns en sektor inom vilken staten inte äger besluta, dels att kommunemas kompetens på alla områden grundar sig på en delegation från statsmakten. _
Regeringen delar i huvudsak den bedömning som Grundlagsutredningen gjort när det gäller frågan om vilka slag av beslutanderätt som det är aktuellt att överlåta till gemenskaperna vid ett medlemskap. Som tidigare har redovisats (avsnitt 37) har riksdagen vid behandlingen av grundlagspropositionen gjort den bedönmingen att 10 kap. 5 & första stycket regeringsformen inte medger att överlåtelse av beslutanderätt sker i sådan utsträckning eller med sådant innehåll att reglerna om statsskickets grunder eller andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system upphör att vara giltiga. Dessa grundläggande principer sätter med andra ord en gräns bortom vilken ytterligare överlåtelse av beslutanderätt inte kan ske utan att grundlagen samtidigt ändras. Av grundlagspropositionen framgår också i fråga om högsta domsmakten att den i propositionen föreslagna överlåtelseregeln omfattar den inskränkning i de nationella domstolarnas befogenheter som skyldigheten att begära och bundenheten av förhandsavgöranden från EG—domstolen innebär. Överlåtelsen kan också i vissa fall komma att omfatta sådana normgivnings— eller förvaltningsbeslut som annars skulle fattas av svenska kommunala försanrlingar och övriga organ.
Omfattningen av beslutanderätten är i den i grundlagspropositionen föreslagna överlåtelsebestämmelsen uttryckligen begränsad såvitt gäller kravet på ett skydd för de grundlagsskyddade fri— och rättigheterna. Detta är den första begränsningen för överlåtelsen. I övrigt bestäms, som framhållits, omfattningen av beslutanderätten av anslumingsfördraget och de övriga grundläggande fördragen. Grundlagsutredningen (s. 141) förmodar att en svensk överlåtelse kommer att gestalta sig på ungefär samma sätt som skett genom den danska anslutningslagen inför tillträdet den 1 januari 1973, dvs. att ”befogenheter som enligt grundlagen tillkommer rikets myndigheter får, i den utsträckning som anges i de fördrag etc. som upptas i 4 5, utövas av de Europeiska Gemenskapernas institutioner”. Grundlagsutredningen framhåller att det knappast är
Prop. 1994/95: 19
508
möjligt att i sak ange eller räkna upp de befogenheter som överlåts. Prop. 1994/95:19 Regeringen delar denna uppfattning och anser att en bestämmelse om överlåtelse av beslutsbefogenheter bör formuleras så att befogenheterna knyts an till anslumingsfördraget och de övriga grundläggande fördragen.
Som poängteras av Grundlagsutredningen (s. 141) kan, när överlåtelsen skett till gemenskaperna, dessa inom ramen för gällande fördrag utnyttja den kompetens de erhållit utan att någon ytterligare överlåtelse är nödvändig. Detta gäller oavsett vilka beslutsformer som tillämpas. Det råder i det hänseendet ingen principiell skillnad mellan gemensamma beslut som fordrar enhällighet och sådana som kan fattas med kvalificerad majoritet.
När det gäller den fråga som Hovrätten över Skåne och Blekinge har tagit upp, nämligen irmebörden av Maastrichtfördraget och dess artikel K.9-i förhållande till den föreslagna överlåtelsebestämmelsen, vill regeringen framhålla följande. Ett beslut enligt denna artikel avser möjligheten att överföra ett område i fördragets s.k. tredje pelare om mellanstatligt samarbete i fråga om rättsliga och inrikes frågor till samarbetet inom ramen för Europeiska gemenskapen. Ett sådant beslut, liksom eventuella beslut om utformningen av en gemensam försvarspolitik respektive ett gemensamt försvar, kräver ratifikation i medlemsländerna innan besluten kan träda i kraft. De skall alltså behandlas i medlemsländerna i enlighet med deras konstitutionella förfaranden, och fordrar ytterligare kompetensöverföring. Hovrättens farhågor att det inte skulle kvarstå några svenska konstitutionella spärrar för ett beslut enligt artikel K.9 framstår därför som ogrundade. I detta sammanhang kan nänmas att regeringen vid olika tillfällen uttalat att beslut om gemensam valuta och gemensamt försvar kräver den svenska riksdagens medverkan.
Beträffande frågan om till vem överlåtelsen skall ske framgår av förslaget till 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen endast att överlåtelsen skall ske till Europeiska gemenskaperna. Utredningen har föreslagit att det i anslutningslagen skall föreskrivas att Europeiska gemenskapernas organ får fatta besluten. Genom att använda uttrycket Europeiska gemenskapernas organ uppnås enligt utredningen att den överlåtna beslutskompetensen skall utövas i den ordning som fördragen föreskriver.
Domstolsverket ifrågasätter om det är helt korrekt att utforma bestämmelsen på ett sådant sätt. Verket påpekar att till följd av upprättandet av den europeiska unionen har rådet valt att byta namn till ”The Council of the European union ” och att det av Maastrichtfördraget framgår att rådet avses kunna fatta beslut även i rena ”unionsfrågor”. Arbetarskyddsstyrelsen frågar sig om uttrycket organ även kan omfatta nationella organ i medlemsländerna. Denna fråga uppkommer, enligt Arbetarskyddsstyrelsen, i vissa fall när ett äldre direktiv kräver ett myndighetsgodkännande eller liknande myndighetsbeslut för att en produkt skall få marknadstillträde. Det förutsätts då att ett sådant beslut skall kunna fattas av en myndighet eller motsvarande 1 vilket som helst av medlemsländerna med verkan inom hela EG. Enligt 509 Arbetarskyddsstyrelsen har en sådan ordning hittills ansetts kräva ett
beslut av riksdagen med stöd av 10 kap. 5 & regeringsformen.
! de grundläggande fördragen benämns regelmässigt de beslutande organen med uttrycket ”institutioner”. Vidare utgör EG—domstolen, som ju har befogenhet att meddela för medlemsstaternas domstolar bindande förhandsavgöranden om tolkningen och giltigheten av EG—rätten en institution i fördragens mening. En typ av organ, som inte betecknas som institution i egentlig mening, nämligen Europeiska centralbanken (ECB) fär emellertid enligt Romfördraget, under förutsättning att en ekonomisk och monetär union konuner till stånd, befogenheter att fatta beslut om rättsakter som är bindande för medlemsländerna. Även om rådet numera benämns Europeiska unionens råd är det dock på grundval av bestämmelserna i de fördrag som reglerar den Europeiska gemenskapen, Kol— och stålgemenskapen och Atomenergigemenskapen som rådet, och i förekommande fall kommissionen, i stället för nationella organ utfärdar rättsakter som skall gälla i medlemsländema. De beslut som rådet kan fatta med stöd av bestämmelserna i Maastrichtfördraget på bl.a. utrikes— och säkerhetspolitikens område är av en annan karaktär och ersätter inte medverkan av nationella organ.
Olika möjligheter finns att formulera till vem överlåtelsen skall ske. En möjlighet är att anknyta till grundlagsbestämmelsen och endast tala om ”Europeiska gemenskaperna”. En annan är att knyta an till Romfördragets terminologi och använda uttrycket ”Europeiska gemenskapernas institutioner”. En tredje möjlighet är, som utredningen föreslagit, att som sammanfattande benänming använda uttrycket ”Europeiska gemenskapernas organ”. Benämningen ”institutioner” är klart definierad i de grundläggande fördragen, och det är endast dessa som kan fatta beslut som utan mellankommande nationella beslut får verkan i medlemsländerna. Vad avser ECB är detta organ ännu ej upprättat. .
Av fördragen framgår vilka institutioner som vid varje tidpunkt får fatta beslut. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att anknyta till det vilande grundlagsförslaget. Överlåtelsen bör därför uttryckas så, att det är Europeiska gemenskaperna som får fatta beslut som gäller här i landet.
Att i övrigt, som Arbetarskyddstyrelsen tar upp, överlämna beslutanderätt till nationella organ i medlemsländerna kan det inte bli fråga om. Det är endast Europeiska gemenskaperna som med stöd av det föreslagna 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen kan fatta beslut med verkan här i landet. Det förhållandet att en myndighet i ett medlemsland i enlighet med ett EG—direktiv måste acceptera beslut av motsvarande myndigheter i andra medlemsländer kan inte anses innefatta överlåtelse av förvaltningsuppgift som avses i 10 kap. 5 & regeringsformen. Skulle emellertid fråga uppkomma om överlämnande av beslutsbefogenhet till något organ i ett medlemsland, får detta tas upp i det lagstifmingsärendet.
Utredningen har föreslagit att det i överlåtelsebestämmelsen skall anges att besluten får fattas i den omfattning som följer av fördragen. Som förut har framhållits kan gemenskaperna, när överlåtelsen har skett till dessa, inom ramen för gällande fördrag utnyttja den kompetens de
Prop. 1994/95: 19
510
erhållit. Gemenskaperna har också att hålla sig inom ramen för denna kompetens. I annat fall kan beslut fattade av gemenskaperna förklaras ogiltiga av EG—domstolen. Mot bakgrund av det nu sagda anser regeringen, i likhet med utredningen, att detta förhållande bör komma till uttryck i anslutningslagen. Detta kan, som utredningen föreslagit, formuleras så, att det föreskrivs att de Europeiska gemenskaperna får fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning som följer av fördragen.
Vidare skall naturligtvis de beslut som fattas av gemenskaperna ha samma rättsliga verkan här i landet som i de nuvarande medlemsländerna, dvs. tolkas och tillämpas i enlighet med de EG—rättsliga principer som utvecklats av EG—domstolen och som har sin grund i domstolens tolkning av fördragen. Regeringen föreslår därför att det dessutom i överlåtelsebestämmelsen skall anges att beslut som Europeiska gemenskaperna får fatta skall gälla här i landet med den verkan som följer av fördragen.
Prop. 1994/95: 19
511
38.3 Införlivande av EG:s existerande regelverk
38.3.1 Anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen m.m.
Regeringens förslag: 1 anslutningslagen föreskrivs att anslumingsfördraget och de grundläggande fördragen m.m., dvs. primärrätten. gäller här i landet med den verkan som följer av fördragen. Primärrätten anges i en särskild bestämmelse.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstansema: Tillstyrker i allmänhet förslaget. Sveriges Domareförbund ifrågasätter dock om det behövs någon inhemsk lagstiftning över huvud taget för att införliva det gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt. Några remissinstanser har synpunkter på utformningen av bestämmelsen och dess förhållande till bestämmelsen om överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna resp. förhållandet till bestämmelsen om införlivandet av sekundärrätten. Domstolsverket förordar att införlivandet av de grundläggande fördragen och sådana rättsakter som har beslutats av EG före tillträdet regleras i en och samma bestämmelse och att det i bestämmelsen knyts an till EG-domstolens särställning. Sveriges advokatsamfund föreslår en annan disposition av lagtexten och förordar att införlivandet av de grundläggande fördragen skall regleras i samma bestämmelse som överlåtelsen av beslutanderätt och att det i den bestämmelsen skall anges vilka fördragen är. Därefter kan enligt samfundet följa en ny bestämmelse varigenom sekundärrätten införlivas. Sanmällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att det är tillräckligt att i anslumingslagen föreskriva att det svenska anslutningsfördraget skall gälla i Sverige. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att endast anslutningsfördraget och de tre grundläggande gemenskapsfördragen bör införlivas med svensk rätt.
Skälen för regeringens förslag:
Allmänna utgångspunkter
I avsnitt 37.3 har redovisats de konstitutionella utgångspunkterna för införlivande av EG:s existerande regelverk. Samma beslutsregler som föreslås gälla för överlåtelse av beslutanderätt föreslås i grundlagspropositionen också gälla anslutningens andra sida, nämligen övertagandet av EG:s existerande regelverk. Förslaget till övergångsbestämrnelse till 10 kap. 5 & första stycket regeringsformen utgår från att riksdagen skall besluta inte bara om överlåtelsen av beslutskompetens utan också om införlivande med svensk rätt av 15st
Prop. 1994/95: 19
vid tillträdestidpunkten existerande regelverk. .
Utgångspunkten för övertagandet av EG:s existerande regelverk är dels vårt eget konstitutionella system, dels förpliktelsema i anslutningsfördraget. För att Sverige skall kunna leva upp till de förpliktelser som anslumingsfördraget föreskriver i fråga om redan beslutade EG—regler m.m. och för att dessa regler skall kunna tillämpas i Sverige krävs svensk lagstiftning. I så måtto innebär inte ett anslutningsfördrag någon särställning i förhållande till andra internationella överenskommelser. Emellertid finns här särskilda svårigheter på grund av att de regler och den materia som övertas genom anslutningsfördraget är av en speciell karaktär och har vissa effekter som skiljer sig från innehållet i traditionella fördrag. _
Sverige skall således ingå och tillämpa anslutningsfördraget med de förpliktelser som detta medför. När det gäller de grundläggande fördragen och anslutningsfördraget och de redan beslutade rättsaktema av olika slag måste dessa få samma effekt i Sverige som i EG:s nuvarande medlemsländer. Den rättsliga effekten av bestämmelserna i de grundläggande fördragen och av bestämmelserna i olika typer av EG—rättsakter har beskrivits i första delen avsnitt 8 och i denna del, avsnitt 35. Oavsett metod för övertagande av de redan beslutade rättsaktema skall dessa rättsliga effekter säkerställas vid ett svenskt medlemskap.
Såvitt gäller de grundläggande fördragen är ett medlemsland oförhindrat att uppta dem i den egna rättsordningen på det sätt som krävs med hänsyn till den egna konstitutionen. I övrigt svarar de grundläggande fördragen själva på frågan om hur de, liksom sekundärrätten, skall behandlas av medlemsstaterna.
Vidare skall, enligt de av EG—domstolen utvecklade principerna, bestämmelserna i såväl de grundläggande fördragen som i de redan beSlutade rättsaktema i förekommande fall ha företräde framför eventuellt däremot stridande svenska föreskrifter på olika konstitutionella nivåer.
Anslutningsfördragets bestämmelser om de grundläggande fördragen
I anslumingsfördraget stadgas (artikel 1) att Sverige genom fördraget blir medlem i Europeiska unionen och part i de fördrag som ligger till grund för unionen, enligt den lydelse som fördragen har efter ändringar och tillägg. I anslumingsakten, som utgör en integrerad del av fördraget, sägs vidare (artikel 2) att beståmrnelsema i de grundläggande fördragen från dagen för anslutningen är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas där på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger. Med de grundläggande fördragen avses enligt anslutningsakten fördragen om upprättandet av de tre gemenskaperna, Europeiska gemenskapen, Kol— och stålgemenskapen och Atomenergigemenskapen med de tillägg till och ändringar i fördragen som gjorts genom andra fördrag eller andra rättsakter och som trätt i kraft före anslutningen. Till de grundläggande fördragen hör också fördraget om den europeiska unionen (Maastrichtfördraget).
33 Riksdagen 1994/95. 1 rum/. Nr 19. Del [.
Prop. 1994/95:19
513
Med uttrycket "villkor som fördragen och anslutningsakten anger” åsyftas de nödvändiga fördragsändringar som upptas i anslutningsakten med anledning av de nya medlemsstaternas inträde. De ändringar som är aktuella är bl.a. EG—fördragens regler om institutionernas sammansättning och omröstning som behövs för att göra de nya medlemsstatema delaktiga i beslutsprocessen samt utsträckning av den territoriella tillämpligheten.
I artikel 176 i anslutningsakten stadgas att Romfördraget och Euratomfördraget. tidigare fördrag om anslutningar till Europeiska gemenskapen och Atomenergigemenskapen och Maastrichtfördraget skall i finsk, norsk och svensk text bifogas anslutningsakten.
Den nationella behandlingen
När det gäller internationella fördrag i allmänhet är parterna folkrättsligt förpliktade att tillse att de följer de förpliktelser som åläggs dem genom fördraget. Vanligen innehåller inte fördraget några bestämmelser om hur de avtalsslutande parterna skall åstadkomma detta. Parterna har således oftast handlingsfrihet att utifrån sina egna konstitutionella förhållanden välja hur de vill gå till väga för att uppfylla förpliktelsema i fördraget.
I 15st grundläggande fördrag finns inga bestämmelser om uppfyllandet såvitt gäller själva fördragsbestämmelsema till skillnad från de av institutionerna utfärdade rättsaktema, den s.k. sekundärrätten.
EG—domstolen har emellertid när det gäller olika aspekter på förhållandet mellan EG-rätten och den nationella rätten intagit en integrationsvänlig attityd, så till vida att domstolen menar att EG—rätten måste tillämpas direkt i den nationella rättsordningen utan mellankommande norrngivning i den mån som EG—rätten har direkt effekt. Ikraftträdandet och tillämpningen av en EG—regel som har direkt effekt är oberoende av varje införlivande i den nationella rättsordningen. Medlemsländema får inte vidtaga några åtgärder som döljer den EG—rättsliga naturen och effekten av en sådan regel.
Sett från EG—rättens horisont skulle alltså några särskilda införlivandeåtgärder i fråga om de grundläggande fördragen inte vara nödvändiga, bara det inte finns några hinder mot att de fördragsbestämmelser som har direkt effekt också kan av de nationella domstolarna och myndigheterna tillämpas på ett sådant sätt att en sådan effekt uppkommer.
Som nyss sagts måste frågan om den nationella hanteringen av ett anslutningsfördrag och de grundläggande fördragen emellertid ankomma på varje medlemsland att avgöra i enlighet med dess konstitution.
Anslutningsfördraget förutsätter sålunda att bestämmelserna i de grundläggande fördragen — med de anpassningar som framgår av anslutningsakten — blir bindande för de nya medlemsstaterna. Utredningen framhåller att det från strikt juridiska utgångspunkter därmed skulle vara tillräckligt att i den svenska anslutningslagen föreskriva att anslutningsfördraget skall gälla i Sverige. Utredningen avvisar emellertid denna lösning som alltför minimalistisk och anser att
Prop. 1994/95: 19
514
det direkt av anslutningslagen bör framgå vilka fördrag som blir gällande rätt i Sverige.
Som några remissinstanser påpekar skulle det med ett strikt juridiskt betraktelsesätt vara tillräckligt att föreskriva att endast anslutningsfördraget skall gälla här i landet. Det är emellertid de grundläggande fördragen och då främst de tre gemenskapsfördragen som utgör den huvudsakliga nya rättsliga ordning som skall gälla i Sverige vid ett medlemskap. Anslutningsfördraget innebär justeringar och anpassningar av dessa fördrag och av sekundärrätten.
Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det av lagen bör framgå inte bara att anslutningsfördraget utan också att de grundläggande fördragen skall gälla i Sverige. Från EG—rättslig synpunkt föreligger inte hinder mot detta förutsatt att det säkerställs att fördragsbestämmelsema i Sverige får den effekt och den verkan de har enligt de principer som utvecklats av domstolen.
Detta är också det angreppssätt som valdes i Danmark och fiera andra medlemsländer. Man förklarade helt enkelt i sin anslutningslag implicit eller uttryckligen att fördragsbestämmelsema eller vissa av dem (för Danmarks del de som enligt EG—rätten är ”umiddelbart anvendelige ”) skall utgöra inhemsk rätt (Storbritannien: ”recognised and available in law” och Irland: ”part of domestic law”).
Genom att anslumingsfördraget och de grundläggande fördragen införlivas med svensk rätt i anslutningslagen och konstateras gälla i Sverige blir dessa fördrag att betrakta som en del av den svenska nationella rätten. De konuner också att gälla här i Sverige med den effekt de har enligt EG—rätten, dvs. enligt EG—domstolens praxis som ju är grundad på bestämmelserna i de grundläggande fördragen. Enligt utredningen är det angeläget att fördragen införlivas med den effekt de har enligt EG—rätten, varken mer eller mindre. Regeringen delar utredningens bedömning härvidlag, men anser att detta också bör framgå av lagen. Regeringen föreslår därför att det i anslutningslagen skall tas in en bestämmelse i vilken konstateras att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen skall gälla här i landet med den verkan som följer av dessa.
Helt eller delvis övertagande av de grundläggande fördragen?
En fråga som utredningen behandlar är om fördragen skall införlivas i sin helhet eller bara i vissa delar. I den danska anslutningslagen har införlivandet begränsats till att gälla de delar som är ”omiddelbart anvendelige Enligt utredningens bedömning är det vanskligt att selektivt införliva fördragen och utredningen förordar ett generellt införlivande, eftersom det är angeläget att reglerna införlivas med den effekt de har enligt EG—rätten. Resultatet kan visserligen bli att vissa bestämmelser kan få olika status i den svenska rätten från tid till annan. Men reglerna får därmed, enligt utredningen, just den innebörd de har enligt EG—rätten och utgör alltid på detta sätt en del av den nationella rätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att en avgränsning görs på det sätt som
Prop. 1994/95: 19
515
skett i den danska lagen och att de mellanstatliga delarna av de grundläggande fördragen på så sätt undantas, vilket hovrätten ser som en fördel.
Regeringen gör här följande bedömning. Beträffande de ursprungliga fördragen är det främst huvudbestämmelsema och ändringarna i dessa som bör införlivas med svensk rätt. Det uppstår emellertid svåra avgränsningsproblem när man kommer in på t.ex. Maastrichtfördraget med dess bestämmelser om mellanstatligt samarbete på utrikespolitikens och ett antal andra områden. Dessutom skulle det vara mycket svårt att ta ställning till vilka bilagor och protokoll som bör gälla här i landet. Härtill kommer att en hel del bestämmelser som inte har direkt effekt ändå kan vara av betydelse för tillämpningen här i landet. Regeringen delar utredningens bedömning och föreslår alltså att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen i anslutningslagen skall förklaras gälla här i landet i sin helhet. Regeringen finner inte anledning att avgränsa införlivandet till bestämmelser som är direkt tillämpliga eller som har direkt effekt. Anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen skall, som nyss har föreslagits, gälla här i landet med den verkan de har enligt EG—domstolens praxis, dvs. enligt fördragen. Att i övrigt införliva bestämmelser av mellanstatlig karaktär kan, som regeringen ser det, inte vara någon nackdel. Så har skett i flera lagstiftningsärenden av internationell karaktär på senare är, t.ex. vad gäller EES—avtalet (se prop. 1991/92:170, bil.l. 5.126).
En särskild bestämmelse där fördragen m.m. anges
Utredningen har föreslagit att anslutningfördraget och de grundläggande fördragen m.m., dvs. den s.k. prirnärrätten anges i en särskild bestänunelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar otydligheter i uppräkningen av de olika instrumenten och förordar närmast att bestämmelsen får utgå. Regeringen anser för sin del att det är viktigt att denna prirnärrätt tydligt anges och att den bör kungöras i Svensk förfatmingssamling (se avsnitt 43). Det är som Juridiska fakultetsstvrelsen vid Lunds universitet påpekar inte bara fråga om fördrag utan också, som uppräkningen visar, internationella instrument i form av beslut. Det kan tilläggas att det också är fråga om instrument med benämningen konventioner och akter. När det gäller den eventuella möjligheten att, som SWEDAC framhåller, beslutsbefogenheten hos organen i enskilda fall kan ha inskränkts genom rättsakter av lägre dignitet, vill regeringen framhålla att, om institutionernas beslutsbefogenheter på något område inte utnyttjas till ftrllo, detta inte påverkar den överlåtelse av beslutanderätt som sker genom den nu föreslagna bestämmelsen. Gemenskapernas institutioner måste ju ges möjlighet att utnyttja den kompetens de kan ha enligt fördragen, även om detta på något område eller i något hänseende rent faktiskt ännu inte har skett.
Regeringen föreslår alltså att det i en särskild bestämmelse i anslutningslagen föreskrivs vilka fördrag m.m. som gäller här i landet.
Prop. 1994/95:19
516
38.3.2 Sekundärrätten m.m.
Regeringens förslag: I samband med anslutningslagens bestänunelse om införlivande av fördragen m.m. föreskrivs också att de rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges ansluming till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna gäller här i landet med den verkan som följer av dessa fördrag.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstansema: Många remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot utredningens förslag. Arbetarskyddsstyrelsen, som särskilt uppehåller sig vid sättet för införlivande av direktiv, och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avstyrker dock förslaget om en bestämmelse om införlivande av sekundärrätten. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser att bestämmelsen är onödig. Även Sveriges Domareförbund menar att det är svårt att inse det pedagogiska värdet av att slå fast att rättsregler som redan genom ett anslutningsfördrag och en anslutningslag förklaras gälla i riket, skall gälla iriket.
Flera remissinstanser har synpunkter på den närmare utformningen av bestämmelsen. Försäkringsöverdomstolen frågar sig om det inte är motiverat att markera skillnaden mellan olika slag av rättsakter och föreslår att det skall anges att förordningar skall gälla här i landet och övriga rättsakter ha den verkan här i landet som följer av fördragen. Konkurrensverket påpekar att genom bestämmelsen inkorporeras även sådana sekundära rättsakter som inte är bindande för andra än det utfärdande organet, vilket är viktigt på konkurrensområdet där reglerna direkt rör enskildas rätt. Landstingsförbundet påtalar att det inte går att ur lagtean utläsa vad som menas med rättsakter och framhåller att dessa har olika status och att motiven måste vara tydliga på denna punkt, eftersom bestämmelsen har stor betydelse för enskilda och allmänna rättssubjekt. Domstolsverket anser att den i bestämmelsen angivna tidsgränsen tillsammans med rubriksättningen kan skapa oklarhet om giltigheten av senare rättsakter och föreslår att tidsgränsen, liksom hänvisningen till publicering i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT) utelämnas. Även Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) har synpunkter på den angivna tidsgränsen och anser i övrigt att det behöver klargöras vad som menas med rättsakter och vad som gäller för beslut som inte publiceras i EGT.
Prop. 1994/95: 19
517
Skälen för regeringens förslag:
Anslutningsfördragets och de grundläggande fördragens bestämmelser om rättsaktema m.m.
I den till anslutningsfördraget hörande anslutningsakten föreskrivs i artikel 2 att bestämmelserna i rättsakter som har beslutats av institutionerna från dagen för anslutningen är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas där på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger. I artikel 170 sägs att texterna på finska, norska och svenska till de rättsakter som institutionerna har antagit före anslutningen skall upprättas av rådet eller kommissionen och vara giltiga från dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de nuvarande nio språken. De skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, om texterna på de nuvarande språken har offentliggjorts där.
Anslutningsfördraget innehåller också ett antal artiklar (artiklarna 4—5) om fördrag av olika slag som ett nytt medlemsland förpliktar sig att tillträda. Det gäller såväl fördrag som ingåtts av EG ensamt med utomstående länder som fördrag som EG tillsammans med medlemsländerna har ingått med sådana länder, s.k. blandade avtal. Ett nytt medlemsland blir alltså redan genom anslutningen bundet till de existerande EG—-avtalen. Även de nya medlemsländernas förpliktelser i fråga om de blandade EG—avtalen regleras i anslutningsaktema (artikel 4.2 och 3). När det gäller avtal mellan medlentsländema enligt artikel 220 Romfördraget som tar sikte på ett antal områden där det ansetts lämpligt att medlemsländerna samarbetar med varandra föreskriver anslutningsfördraget att de nya medlemsländerna förpliktar sig att tillträda dessa konventioner (artikel 3.2).
I vissa fall blir alltså de nya medlemsländerna direkt genom anslutningsfördraget bundna av EG:s traktater och i vissa andra fall förpliktade att tillträda traktatema. För bägge kategorierna gäller att det kan behövas särskilda tekniska anpassningar. Anslutningsfördragen förutsätter att förhandlingar om sådana anpassningar sker mellan berörda parter. Reglerna om detta återfinns i särskilda avsnitt i anslumingsakten. Dessa förhandlingar har vid tidigare anslutningar kommit att föras efter ikraftträdandet av EG—anslumingen i övrigt.
Vissa andra typer av icke—bindande dokument, som inte utgör rättsakter i Romfördragets mening, är t.ex. förklaringar, resolutioner eller andra tillkännagivanden som har antagits av institutionerna. De nya medlemsländerna blir försatta i samma situation som de nuvarande.
Olika slag av rättsakter och avtal m.m. har beskrivits kortfattat i första delen, avsnitt 8 och i denna del, avsnitt 35.
Av artikel 166 anslutningsakten framgår bl.a. att direktiv och beslut enligt artikel 189 Romfördraget och artikel 161 i Euratomfördraget samt rekommendationer och beslut enligt artikel 14 Parisfördraget skall anses vara riktade till de nya medlemsländerna. Vidare framgår av artikel 168 att de nya medlemsländerna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att från dagen för anslutningen följa bestämmelser i sådana rättsakter
Prop. 1994/95: 19
518
om inte någon annan dag har angetts i anslutningsakten.
Den nationella behandlingen
Om det i en anslutningslag föreskrivs att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen skall gälla här i landet kommer föreskriftema i anslutningsfördraget och i de grundläggande fördragen om olika typer av rättsakter att direkt gälla här i landet på de villkor som anges i fördragen och i anslutningsakten. Sålunda kommer föreskrifterna i anslutningsfördraget om att de hittills beslutade rättsaktema skall vara bindande för de nya medlemsländema och att de från dagen för anslutningen skall på svenska språket vara giltiga på samma villkor som texterna på de nuvarande nio språken att utgöra del av den nationella rätten. Det skulle alltså, som utredningen också framhåller, från strikt juridisk utgångspunkt vara obehövligt att särskilt föreskriva att rättsaktema skall gälla här i landet.
Utredningen har emellertid beträffande existerande förordningar ansett att det torde vara nödvändigt att införliva dessa i nationell rätt vid en ansluming. Beträffande de befintliga direktiven har utredningen framhållit att det — oaktat direktiven förutsätts bli föremål för särskilt nationellt införlivande genom författningar av olika konstitutionell valör — måste säkerställas att direktivbestämmelsers eventuella direkta effekt kan få genomslag i den nationella rättsordningen. Utredningen föreslår därför att även direktiven införlivas genom anslutningslagen, men framhåller samtidigt att den föreslagna regleringen inte ersätter det genomförande av direktiven i det svenska rättssystemet som bör ske genom att lagar och andra författningar utfärdas på resp. sakområden. Även rekommendationer och yttranden bör enligt utredningen införlivas genom anslutningslagen. Utredningen anser - trots att bestämmelsen kan leda till vissa missförstånd, särskilt vad gäller införlivandet av direktiv — att tydlighetsskäl talar för att i en särskild författningsbestämmelse ange att den redan beslutade sekundärrätten skall gälla här i landet. Utredningen har föreslagit att de rättsakter som avses är de som har beslutats före den 1 januari 1995 och som har publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). '
Flera remissinstanser har påtalat oklarheter i olika hänseenden med den av utredningen föreslagna införlivandebestärnmelsen. Detta gäller såväl hänvisningen till EGT som tidsangivelsen. Några remissinstanser har påpekat att det inte framgår vilka slags rättsakter det är fråga om. En remissinstans menar att skillnaden mellan olika slag av rättsakter bör markeras. En annan åter framhåller att förordningar inte får införlivas enligt EG—domstolen samt att direde och beslut i stor utsträckning redan borde vara införlivade genom EES—avtalet och i övrigt föranleda nationell lagstiftning. Samma remissinstans påpekar också att det vore märkligt att ge s.k. icke—bindande rättsakter, som rekommendationer och yttranden, rättsligt bindande kraft med lags rang. Oklarhet vidlåder också förslaget i fråga om av EG ingångna traktater med tredje land. Vidare har några remissinstanser synpunkter på den rättsliga effekten av att
Prop. 1994/95: 19
519
införliva direktiv som ger vid handen att utredningens förslag tolkats vidare än som var avsett.
Regeringen delar bedönmingen att tydlighetsskäl talar för att reglera införlivandet av sekundärrätten i anslutningslagen. Regeringen anser emellertid — mot bakgrund av de oklarheter och misstolkningar som remissinstanserna påtalat — att det är tillräckligt att det i samband med bestämmelsen om införlivande av anslutningsfördraget och övriga fördrag m.m. föreskrivs att rättsakter, avtal och andra beslut som antagits av gemenskaperna också gäller här i landet. Utredningen har föreslagit att rättsaktema skall gälla här i landet på det sätt som följer av fördragen. Härigenom blir rättsaktema, enligt utredningen, gällande i Sverige med den EG—rättsliga betydelse de har enligt EG:s rättsordning.
Regeringen delar utredningens bedömning men vill, i likhet med vad som har föreslagits i det föregående, beträffande överlåtelsen av beslutanderätt och införlivande av prirnärrätten förorda att de EG—rättsliga effekterna skall uttryckas så, att sekundärrätten skall gälla här i landet med den verkan den har enligt fördragen.
Prop. 1994/95: 19
520
38.4 EG—rättens förhållande till nationell rättsordning
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse behövs inte för att i svensk nationell rättsordning säkerställa principerna om EG—rättens företräde och direkta effekt. Inte heller finns behov av någon särskild bestämmelse om EG—domstolens kompetens.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstansema: Delar utredningens bedömning. Domstolsverket anser dock att det med den ”tydlighetsanda” som i övrigt präglar utredningens förslag finns anledning att vara tydlig även när det gäller EG-domstolens särställning och föreslår att detta bör komma till uttryck i författningstexten på så sätt att fördragen och rättsaktema skall gälla här i landet på det sätt som följer av fördragen ”och av BCF—domstolens avgöranden
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att genom införlivandet av anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen konuner all primärrätt att införlivas med svensk rätt och hela det regelverk som gäller för samarbetet inom Europeiska unionen att gälla här i landet. Utredningen konstaterar också att principerna om direkt tillämplighet, direkt effekt och företräde framför nationella bestämmelser kan härledas direkt ur fördragen. Det egentliga motivet för sådana regler skulle då vara att lämna information om EG—rättens karaktär. Utredningen avvisar emellertid detta som olämpligt och menar att det inte är möjligt att i lagstiftningen införa bestämmelser som på ett heltäckande sätt beskriver EG—rättens konsekvenser. Det skulle kunna bidra till den felaktiga föreställningen att de EG—rättsliga principerna för att få fullt genomslag i Sverige fordrar något annat stöd i den svenska lagstiftningen än att fördragen och sekundärrätten införs i svensk rätt. Härtill kommer, enligt utredningen, att det är vanskligt att sätta bestämmelser i svensk lagstiftning i relation till EG—rättens systematik och begreppsapparat, inte minst på grund av EG—rättens dynamiska karaktär. Även bestämmelserna om EG—domstolens kompetens följer direkt av fördragen och föranleder, enligt utredningen, inte några särskilda nationella regler. Utredningens slutsats är att det varken är nödvändigt eller lämpligt att i anslutningslagen ta in regler om EG—rättens förhållande till intern svensk lagstiftning.
Inte heller någon remissinstans har förordat att det i den svenska anslutningslagen tas in några särskilda bestämmelser om EG—rättens direkta tillämplighet, direkta effekt eller företräde framför nationell lagstiftning eller om EG—domstolens kompetens. Domstolsverket har dock förordat ett tillägg om EG—domstolens avgöranden.
Regeringen har i det föregående föreslagit att det i anslutningslagen skall föreskrivas att Europeiska gemenskaperna får fatta beslut som gäller
Prop. 1994/95: 19
521
här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av fördragen. Vidare har regeringen föreslagit att det i anslutningslagen också skall föreskrivas att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen m.m. samt av gemenskaperna antagen sekundärrätt gäller här i landet med den verkan som följer av fördragen. Det står härigenom klart att något ytterligare klarläggande av genomslaget av EG—domstolens praxis inte behövs.
När det gäller frågan om det i anslutningslagen bör finnas en bestämmelse om EG—domstolens kompetens i förhållande till den nationella rättsordningen framgår det av grundlagspropositionen att regeringen tagit intryck av remissynpunkter från bl.a. våra högsta domstolar, vilka anser att bestämmelser om skyldigheten att inhämta förhandsavgöranden från EG—domstolen och bundenheten av sådana avgöranden inte behövs i grundlagen. Skyldighetema ingår redan i den kompetensöverföring som sker med stöd av förslaget till 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen och behöver inte heller av informativa skäl regleras i grundlagen (se avsnitt 37). Regeringen anser att samma skäl gör sig gällande i fråga om en eventuell reglering i anslutningslagen. Ingen remissinstans har heller ansett att dessa skyldigheter bör regleras i denna lag. Regeringen gör alltså den bedömningen att det i anslutningslagen inte bör tas in några bestämmelser i det nu angivna hänseendet.
Prop. 1994/95: 19
522
39 Genomförandet av gemenskapsrätt i Sverige 39.1 Inledning
I detta avsnitt lämnas en översiktlig redovisning av genomförandet av gemenskapsrätt i Sverige. Först behandlas genomförandet av olika typer av gemenskapsrättsliga regler. Därefter redovisas förhållandet mellan EG—domstolen och svenska domstolar samt förhållandet mellan EG:s institutioner och svenska myndigheter.
För att regler som beslutats av gemenskaperna skall kunna få verk- ningar i vårt land, fordras i många fall att Sverige i sin tur fattar de beslut som därutöver behövs för att sådana verkningar skall uppkomma. Medlemskapet i EU innebär också på många områden ett nära samarbete mellan gemenskapens institutioner och nationella domstolar och myndigheter.
Enligt samarbetsförpliktelsen i artikel 5 första stycket i Romfördraget skall medlemsländerna vidta alla de allmänna och särskilda åtgärder som kan säkerställa att de förpliktelser uppfylls som följer av fördraget eller av åtgärder som har vidtagits av institutionerna. Enligt artikelns andra stycke skall medlemsländerna underlåta att vidta alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet av fördragets mål.
Det egentliga innehållet i artikel 5, som är en hörnsten i EG—rätten, går långt utöver det uttryckliga innehållet i artikeln. Artikeln är en solidari- tetsprincip som, enligt EG—domstolen, innebär att medlemsländerna inbördes och i förhållande till gemenskapens institutioner är ömsesidigt förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. I EG—domstolens praxis har också fastslagits att artikel 5 gäller även mellan medlemsstaterna och EG:s institutioner. Domstolen har t.ex. uttalat att artikel 5 ålägger medlemsstaterna att bistå kommissionen i dess uppgifter. Deltagande i beslutsprocessen är inte endast en rätt för medlemsstaterna utan också en plikt. Skyldigheten omfattar alla nationella organ i en medlemsstat. När det gäller förpliktelsen att medlemsländerna skall samarbeta inbör- des och med gemenskapernas institutioner för att säkerställa att gemenskapsrätten uppfylls och för att underlätta gemenskapsrättens genomförande innebär förpliktelsen bl.a. följande för svenskt vidkommande:
1. Sverige skall genomföra de EG—regler som kräver särskilda svenska åtgärder. Domstolen har uttalat ,att brister hos ett medlemsland i detta avseende utgör ett brott mot artikel 5.
2. Sverige skall ändra den lagstiftning som står i strid med gemenskaps- rätten. Domstolen har slagit fast att införandet av eller underlåtenheten att upphäva en bestämmelse i en medlemsstats nationella lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten utgör ett brott mot artikel 5 och artikel 189 eftersom det uppstår oklarhet för enskilda om i vad mån de kan förlita sig på gemenskapsrätten.
3. Sverige är förpliktat att administrera gemenskapsrätten med samma omsorg som gäller för genomförandet av svensk lagstiftning; effekti- viteten av gemenskapsrätten får inte förminskas. Domstolen har uttalat att medlemsländerna själva får besluta om medlen för att beivra brott mot
Prop. 1994/95: 19
523
gemenskapsrätten. Överträdelser av gemenskapsrätten skall i så fall sanktioneras i enlighet med liknande materiella och processuella bestäm- melser som gäller för överträdelser av nationell rätt av samma slag.
4. Samarbetsförpliktelsen gäller även de svenska domstolarna; den sven- ska rätten skall säkra det rättsskydd som följer av gemenskapsrätten. Det är de svenska domstolarnas plikt att tolka och tillämpa svensk lagstiftning i överensstämmelse med relevanta EG—direktivs innehåll och syfte.
5. Sverige skall bistå kommissionen vid genomförandet av dess uppgifter. Enligt artikel 155 Romfördraget har kommissionen till uppgift att sörja för genomförandet av fördragets bestämmelser och av de bestämmelser som med stöd av fördraget utfärdas av institutionerna. Domstolen har slagit fast att en medlemsstat gör sig skyldig till fördragsbrott, om den inte uppfyller bestämmelserna i ett direktiv om att underrätta kommis- sionen om genomförandet av direktiven. Vidare är Sverige skyldigt att medverka till undersökningar som kommissionen utför i enlighet med fördraget (artikel 169 eller 93 andra stycket) och lämna alla upplysningar som behövs för detta. Kommissionen kan bl.a. på konkurrensområdet genomföra kontrollbesök hos svenska myndigheter redan i enlighet med artikel 155 och artikel 5. För att företa kontroll hos enskilda för att un- dersöka om konkurrensreglema har överträtts krävs dock särskilt lagstöd. 6. Artikel 5 är formulerad som en förpliktelse för medlemsländema. Domstolen har emellertid uttalat att förpliktelsen är ömsesidig och också gäller EU:s institutioner i förhållande till medlemsländerna. I samband med att kommissionen övervakar medlemsländernas tillämpning av EG—rätten har kommissionen också utvecklat kontakter med de nationella myndigheterna i syfte att på olika sätt bistå medlemsländerna vid genomförande och tillämpning av EG-rätten.
39.2 Genomförande av olika slag av rättsakter 39.2.1 Förordningar
EG—domstolen har fastslagit att förordningar inte får införlivas i nationell rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt.
Inte desto mindre kan förordningar föranleda att svenska föreskrifter på olika konstitutionella nivåer måste meddelas. En förordning kan t.ex. innehålla förpliktelser för Sverige att besluta om utfyllande bestämmelser. Förordningar kan också förutsätta att svenska myndigheter meddelar sådana föreskrifter.
Ett annat viktigt exempel på att en förordning kan kräva svensk lag— stiftning är att den förutsätter utfärdandet av straffsanktioner för överträ- delse av bestämmelserna i förordningen. Detta kan framgå antingen av själva förordningstexten eller vara en följd av samarbetsförpliktelsen i artikel 5 Romfördraget. Svenska myndigheter kan i princip själva välja vilken typ av sanktioner det bör bli fråga om och omfattningen av sanktionen i fråga. Det är i detta sammanhang viktigt att det inte uppstår inkonsekvenser i det svenska straff— och sanktionssystemet. EG—domstolen har fastställt några allmänna principer som den anser bör
Prop. 1994/95: 19
524
gälla som grund för medlemsländernas val av sanktioner. Dessa skall se till att överträdelser av gemenskapsrätten sanktioneras i enlighet med liknande materiella och processuella bestämmelser som gäller för överträdelser av nationell rätt av samma slag. Under alla omständigheter skall sanktionema vara effektiva och stå i rimlig proportion till överträdelsen och ha avskräckande effekt.
Vidare kan svenska föreskrifter behöva utfärdas för att utfylla luckor i en förordning eller för att kompletterande administrativa bestämmelser som är nödvändiga för att förordningen skall kunna få verkningar på det nationella planet. I sådana fall -— där det inte finns anledning för riksdagen att stifta lagar — bör tillses att regeringen och myndigheterna har de bemyndiganden som behövs för att kunna utfärda föreskrifterna.
Förordningar skall enligt artikel 191 Romfördraget offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Detta sker på alla officiella EU-språken. Vid ett svenskt medlemskap blir således EGT en förfatmingssamling som kommer att publiceras också på det svenska språket. En förordning träder i kraft tjugo dagar efter publiceringen, om den inte innehåller särskilda ikraftträdandebestämmelser.
39.2.2 Direktiv
Samma metoder som gäller för införlivandet av en intemationell överenskommelse gäller för införlivande av direktiv. Om det redan finns bestämmelser som medför att direktivets krav är uppfyllda, behövs i allmänhet ingen ytterligare författningsreglering.
För Sveriges del blir det vanligen fråga om en omarbetning, transfor- mering, av direktivbestämmelserna till svenska föreskrifter. Detta kan in- nebära att en del av direktivets bestämmelser som fordrar lagforrn tas in i redan befintlig lagstiftning eller i ny lag under det att andra bestäm- melser kan införlivas genom föreskrifter meddelade av regeringen eller myndighet. Många av de områden på vilka EG har utfärdat direktiv är av den karaktären att det naturliga är att de genomförs på regerings— eller myndighetsnivå.
Ofta är direktiv av s.k. ramkaraktär. Det innebär att den svenske normgivaren har frihet att utforma bestämmelserna på det sätt som passar bäst med hänsyn till lagsystematik etc. Å andra sidan kan direktiv stundom vara mycket detaljerade, vilket kan vålla problem vid det svenska genomförandet av dem. I Danmark har det ansetts att man vid utarbetande av en dansk lag som införlivar ett direktiv bör hålla sig nära direktivets formuleringar, eftersom det är direktivtexten som utgör grunden för tolkningen av den på direktivet baserade nationella lagen. Fördelen med detta är att man undgår att oavsiktligt skapa bestämmelser som står i strid med direktivet och som i ett enskilt fall kan komma att åsidosättas till förmån för direktivets bestämmelser i den mån sådana befinns ha direkt effekt. I den mån EG—domstolen avger ett förhands- avgörande Om tolkningen av ett begrepp i ett direktiv kan också domstolens tolkning — om begreppet i den nationella lagstiftningen är identiskt med direktivets — direkt ge vägledning för tolkningen av den
Prop. 1994/95:19
525
nationella lagstiftningen.
En särskild fråga är om ett direktiv kan anses vara genomfört genom att det på området föreligger en fast svensk rättspraxis. I fråga om rätts— praxis krävs det, enligt EG—domstolen, betydande klarhet och säkerhet för att ett direktiv skall anses genomfört. Det krävs t.ex. att enskilda kan göra gällande sina rättigheter enligt direktivet i svensk domstol. Det är dock inte tillräckligt att direktivet följs upp i administrativ praxis som kan ändras efter förvaltningens eget gottfinnande. Inte heller motiv- uttalanden i förarbeten till en lag är tillräckligt för att direktivbestäm- melser skall anses uppfyllda.
Direktiv är bindande för varje medlemsland som det riktar sig till. I de flesta fall riktar sig ett direktiv till samtliga medlemsländer men ibland bara till något eller några medlemsländer.
Ett direktiv blir gällande genom att det delges adressaten. Regelrnässigt publiceras emellertid direktiv på samma sätt som förordningar. I Maastrichtfördraget införs publiceringskrav även beträffande direktiv i den mån dessa riktar sig till samtliga medlemsländer.
I direktiv anges i allmänhet en period om 6—24 månader inom vilken resultatet skall vara uppnått. Vanligen innehåller direktiv också bestämmelser om skyldighet för medlemslandet att till kommissionen rapportera om genomförandet. EG—direktiven innehåller en standardbestämmelse, enligt vilken medlemsländema i samband med utfärdande av genomförandebeståmmelser skall upplysa om att dessa bestämmelser utfärdas i syfte att införliva direktivet.
39.2.3 Beslut
Beslut kan vara av mycket olika karaktär och till skillnad från direktiv rikta sig — förutom till medlemsländer — till enskilda rättssubjekt. Ett beslut kan, om det riktas enbart till Sverige, behöva genomföras genom att svenska föreskrifter utfärdas eller förvaltningsåtgärdcr vidtas.
Om ett beslut är riktat till enskilda är det fråga om förvaltningsakter med omedelbara rättsverkningar som skall kunna verkställas av svenska myndigheter. Ett sådant beslut kan t.ex. röra en åtgärds förenlighet med konkurrensbestämmelserna. Därmed kan följa bl.a. civilrättsliga verkningar, men verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma. Inte heller i fråga om beslut som enbart har karaktär av vitesföreläggande uppkommer det verkställighetsfrågor.
En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet. När det gäller kommissionens beslut i sådana fall, uppkommer det inte heller fråga om verkställighet.
Beslut av rådet eller kommissionen som medför betalningsskyldighet för andra än stater skall enligt artikel 192 i Romfördraget vara verkställ- bara. Verkställighet skall ske enligt de civilprocessrättsliga regler som gäller i den medlemsstat på vars territorium processen äger rum. Verkställighetsutslaget skall bifogas beslutet utan andra formaliteter än
Prop. 1994/95: 19
kontroll av beslutets äkthet genom den nationella myndighet som varje medlemsstats regering skall utse för detta ändamål och underrätta kommissionen och domstolen härom. När dessa formaliteter uppfyllts på begäran av den berörda parten, får denne fullfölja verkställigheten enligt den nationella lagstiftningen genom att hänskjuta ärendet direkt till den berörda myndigheten. Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av domstolen. Prövning av att verkställighetsåtgärdema genomförs på ett regelrätt sätt skall dock ankomma på de nationella rättstillämpande myndigheterna.
39.2.4 Rekommendationer m.m.
Enligt artikel 189 är rekommendationer och yttranden icke bindande rättsakter. De kan därför inte grunda individuella rättigheter, men kan ändå vara av stor betydelse. En rekommendation tillkommer i allmänhet på rådets eller kommissionens eget initiativ och syftar till att påverka handlingsmönster. En rekommendation kan därför vara av betydelse vid den svenska rättstillämpningen, om syftet är att komplettera bindande rättsakter eller belysa genomförandeåtgärder. Det är vanligt att kommis- sionen i olika meddelanden anger hur den ser på vissa rättsliga frågor och hur den avser att tolka och tillämpa t.ex. konkurrensrättsliga regler. Enskilda och myndigheter bör kunna förlita sig på detta. Såtillvida kan man säga att rekommendationer i vissa fall kan vara bindande för den institution som utfärdat den. Detta gäller också yttranden som normalt tillkommer av särskild anledning och utgör en ensidig meningsyttring av den institution som utfärdat dem.
39.2.5 Övrigt om rättsaktema
Uppräkningen av rättsakter i artikel 189 är inte uttömmande. Det finns åtgärder som måste företas i annan form; detta framgår på andra håll i de grundläggande fördragen och framträder särskilt tydligt i de anslut- ningsfördrag som slutits vid EG:s utvidgningar. Vidare finns ett antal åtgärder av varierande slag som inte nämns i artikel 189. Det kan vara fråga om beslut som fattas av medlemsstaterna och som får genomföras av dessa på samma sätt som internationella överenskommelser i allmänhet. Det kan också gälla beslut av institutionerna som inte är rätts- ligt bindande men som har politisk betydelse av varierande grad. Genomförandet av sådana beslut i Sverige får bedömas från fall till fall beroende på vilket organ som utfärdat beslutet, till vem eller vilka det riktar sig och hur det förhåller sig till utfärdade eller föreslagna bindande rättsakter.
I den mån EG:s institutioner utfärdar mer allmänt hållna rättsakter, och det inte är frågan om förordningar, har Sverige stor frihet att välja för- merna för att genomföra och administrera besluten. Om däremot mer de- taljerade rättsakter utfärdas får de svenska organen en rent verkställande roll. När det gäller att välja typ av rättsakt innebär proportionalitetsprin— cipen, som tidigare framhållits, att man inte bör använda en inte-
Prop. 1994/95:19
527
grationsmetod med längre gående verkningar än vad som är nödvändigt för att målen skall uppnås. Ett exempel på detta utgör kulturområdet. Enligt Maastrichtfördraget är lagharrnonisering inte aktuell på detta område; däremot kan rekommendationer utfärdas.
39.3 Förhållandet mellan EG—domstolen och svenska domstolar
Inom gemenskapen är det EG—domstolen som har det yttersta ansvaret för tolkningen av EG:s rättsakter. En av EG—domstolens viktigaste funktioner är att se till att gemenskapsrätten tillämpas enhetligt av medlemsstaterna. EG—rätten skall tillämpas av nationella myndigheter och en stor del av EG—rätten kan åberopas av enskilda inför nationella domstolar i sin egenskap av nationell rätt.
För att säkerställa att gemenskapsrätten tolkas och tillämpas enhetligt anger artikel 177 i Romfördraget att en nationell domstol som skall tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse innan den avgör målet kan, eller i vissa fall skall, inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen om hur regeln skall tolkas (en redovisning om domstolens roll finns i avsnitt 35.4).
Ett beslut av en domstol att inhämta förhandsavgöranden från EG—domstolen utgör — med processrättslig terminologi — ett beslut under rättegången. Något behov av speciella regler — utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen — föreligger inte. Skulle det visa sig att det behövs särskilda regler i något hänseende för inhämtande av förhandsavgöranden från EG—domstolen, kan frågan dock tas upp till förnyade överväganden. Det bör framhållas att det naturligtvis är domstolen själv som skall avgöra om och i vilka hän- seenden den anser sig behöva fråga EG—dornstolen till råds.
Några klarlägganden beträffande vilka andra organ som vid sidan om domstolar skall kunna inhämta förhandsavgörande är det inte möjligt att göra, eftersom det är EG—domstolen som själv skall avgöra om den myndighet som begår ett avgörande är behörig eller ej. Enligt EG—dom- stolens praxis har domstolsbegreppet utsträckts till att omfatta också andra, domstolsliknande organ.
En särskild fråga i detta sammanhang gäller uttalanden i förarbeten till lagstiftning på områden som omfattas av EG—rätten.
Utgångspunkten är att det till EG:s lagstiftning inte finns förarbeten av den typ som vi är vana vid. Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom rådet och kommissionen. De enda ofiiciella motiv som finns till EG—lagstiftning är de relativt kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förordning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller argumenterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och utskottsbetänkanden, och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en förordning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i några andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror på att det är
Prop. 1994/95: 19
528
EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler.
Redan den omständigheten att vi genom anslutningen förbinder oss att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av regler i EG—rätten omöjliggör i princip att det i propositioner eller utskottsbetänkanden i samband med införlivandet av sådana regler görs uttalanden om hur dessa regler skall tolkas.
Frånvaron av motivuttalanden till ledning för domstolama togs upp i regeringens proposition 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetet. Lagrådet anförde i sitt yttrande över regeringens förslag till EES—lag att rättsutvecklingen inom EG i stor utsträclming sker genom domstolspraxis, ytterst genom EG—domstolens avgöranden. Lagrådet framhöll därvid att frånvaron av egentliga förarbeten eller motiv till EG:s rättsakter innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt Lagrådet innebar detta att det fanns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik i vissa hänseenden skulle komma att förändras med ett EES—avtal.
Bedömningen i fråga om EG—samarbetet skiljer sig i detta avseende inte från vad som tidigare anförts i fråga om EES—avtalet. I framtida svenska lagförarbeten på de områden som omfattas av EG-rätten kommer det således att finnas begränsat utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillämpning. Från EG-rättslig synpunkt finns det i och för sig inte något som hindrar att det i en proposition eller ett utskottsbetänkande ges vägledning om hur en viss införlivad direktivbestämmelse skall tillämpas. Det kan tvärtom många gånger vara lämpligt att lagstiftaren på detta sätt delar med sig av sin kunskap om EG-rättsliga principer och om den EG—rättsliga doktrinen. Ett motivuttalande av detta slag får emellertid aldrig göra anspråk på att utgöra ett auktoritativt besked om bestämmelsens rätta tolkning utan bör snarast ses som en på fakta och erfarenhet grundat övervägande om hur frågan kan komma att bli bedömd av i sista hand EG—domstolen.
39.4 Förhållandet mellan gemenskapernas institutioner och svenska myndigheter
Genomförandet av EG—beslut förutsätter inte endast en central förvaltning utan också medverkan av lokala förvaltningsorgan. Tanken bakom EG är att de gemensamma reglerna skall administreras av de enskilda med- lemsländernas förvaltningsmyndigheter. Ett utpräglat exempel på detta är de gemensamma marknadsordningarna på jordbrukets område. Det är de nationella myndigheterna som genomför uppköp av överskottsprodukter. Det är likaså de nationella myndigheterna som utfärdar import— och ex- portlicenser m.m. och som vid tillämpning av den gemensamma tulltaxan i förhållande till omvärlden uppbär tullintäkter.
De svenska myndigheterna skall, i likhet med de svenska domstolarna, respektera EG-rättens verkningar och inte tillämpa eventuella svenska
34 Riksdagen 1994/95. I sam/. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95: 19
529
regler som är motstridande. Förvaltningsmyndighetema kan dock i allmänhet inte själva lösa de tolkningsproblem som kan uppstå vid tillämpningen av reglerna genom att rådfråga EG—domstolen. Ett sådant rådfrågningsförfarande står till buds endast för svenska domstolar och domstolsliknande myndigheter.
De svenska förvaltningsmyndigheterna skall tillämpa det svenska för— valtningsförfarandet även när de materiella bestämmelserna som tillämpas härrör från EG. EG-rätten ställer i allmänhet inte några krav på den svenska förvaltningSproceduren och har därför inte någon särställning i handläggningen.
Detsamma gäller EG—rättens förhållande till andra svenska, generella förvaltningsbestämmelser. Dock får naturligtvis inte innehållet i materi- ella eller procedurella förvaltningsregler hindra genomförandet av förpliktelser gentemot gemenskapen.
I vissa fall kan dock EG—rätten ställa konkreta krav på hur de svenska myndigheterna skall handlägga ett visst fall. Ett exempel på detta är när denna rätt fastlägger en bestämd administrativ procedur i medlems- länderna. Ett direktiv gäller exempelvis värdering av offentliga eller privata projekts inverkan på miljön. Direktivet förpliktat Sverige att underkasta projekt om t.ex. kraftverk en procedur som innebär att allmänheten informeras och orienteras.
På vissa områden har EG utfärdat direktiv som samordnar medlems- ländernas lagstiftning och också ståller formella krav på administrationen. En genomgång av dessa direktiv visar att man i dessa sammanhang kan urskilja vissa speciella förvaltningsrättsliga krav som de svenska myndigheterna skall iaktta vid tillämpningen av EG—beslut. Det gäller särskilt sådana områden där medborgarna söker tillstånd av olika slag hos de svenska förvaltningsmyndigheterna, t.ex. inrese— eller uppehålls- tillstånd i annat medlemsland, tillåtelse att driva försäkringsverksamhet, tillhandahållande av läkemedel eller marknadsföring av motorfordon av en speciell konstruktion. Det ställs i dessa direktiv bl.a. upp krav på att den svenska förvaltningen behandlar ett ärende skyndsamt. att avslagsbe— slut motiveras liksom att upplysning meddelas om hur ett avslagsbeslut kan överklagas.
Härutöver har EG-domstolen i ett antal avgöranden uppställt vissa all- männa rättsprinciper som de nationella förvaltningarna skall iaktta när de administrerar rättsområden av betydelse för EG-rätten. Domstolen har understrukit betydelsen av officialprincipen, dvs. när enskilda begär till— stånd av olika slag ankonnner det på nationella domstolar och myndighe- ter att vid tillämpningen av EG—rätten själva se till att allt material som har betydelse för saken läggs fram. Vidare har domstolen också betonat vikten av att varukontroll som är nödvändig hanteras med skyndsamhet, att varje särbehandling av EU:s producenter eller konsumenter utesluts, att beslut motiveras samt att bestämmelserna och principerna i konven— tionen för de mänskliga rättigheterna iakttas.
Kontrollen av hur den svenska förvaltningen tillämpar EG—rätten kan utövas av kommissionen på olika sätt. Kommissionen kan till följd av artikel 5 och artikel 155 avkräva den svenska förvaltningen upplysningar av olika slag och kan avlägga informationsbesök hos de svenska myn—
Prop. 1994/95; 19
530
dighetema. Detta har betydelse särskilt på vissa rättsområden, t.ex. på konkurrensrättens område.
Myndigheterna blir, som framgått, i stor utsträckning delaktiga i ge- nomförandet av EG-beslut. En stor del av dessa beslut är av sådan karaktär att det bör ankomma på myndigheterna att antingen införliva
' Prop. 1994/95:19
dem med svensk rätt eller utfärda kompletterande föreskrifter. Myndig— . hetsföreskrifter måste ha sin grund i bemyndiganden från regeringen. Regeringen har därför möjligheter att styra myndigheternas föreskrifts— verksamhet så att Sverige uppfyller sina förpliktelser gentemot ge— menskapen. Det bör emellertid också, som framhålls av Utredningen om statsförvaltningen och EG (SOU 1993:80), säkerställas att förvaltnings— myndigheterna i den mån de har bemyndiganden beslutar de olika föreslqifter som EG—beslut kan kräva.
Ett administrativt problem kan vara att ramlagstiftning och vida bemyn— diganden medför en svåröverskådlig och svårkontrollerad normgivning på myndighetsnivå. Särskilda insatser måste därför, enligt nyssnämnda utredning, göras för att samordna regeringens kontroll över myndighet— ernas föreskriftsverksamhet. Eftersom myndigheterna förutses komma att aktivt delta redan i berednings— och beslutsprocessen uppnås också den fördelen att de redan på ett tidigt stadium kan planera sin föreskriftsverk— samhet. '
En särskild fråga är om myndigheterna, genom att utfärda allmänna råd som ju brukar anses vara en form av regelgivning (regler används ofta som sammanfattande beteckning på föreskrifter och allmänna råd), kan införliva EG—beslut. Allmänna råd är inte bindande för vare sig myndig- heter eller enskilda utan utgör generella rekommendationer om tillämp— ningen av en författning. Att utfärda allmänna råd eller andra råd och rekommendationer är inte tillräckligt som enda medel för att införliva EG—direktiv med den svenska rättsordningen. Som ovan framhållits" måste enskilda kunna göra sina rättigheter gällande enligt direktivet. En domstol eller en förvaltningsmyndighet är inte skyldig att tillämpa regler som inte utgör normgivning i regeringsformens mening även om det naturligtvis förekommer att sådana regler och andra riktlinjer beaktas vid rättstillämpningen. En ökad föreskriftsverksamhet hos myndigheterna kan därför förutses.
När det gäller tillämpningen av gemenskapsrätt i enskilda fall hos myndigheterna synes den svenska förvaltningslagen väl uppfylla de krav som EG—rätten ställer. Det skall emellertid beaktas att här finns ett område där regeringen inte har någon rätt att genom direktiv styra myndighetens handlande. Det gäller ärenden i enskilda fall som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpningen av lag.
531
40 Samråd och information mellan regeringen och Prop. 1994/95:19 riksdagen m.m.
40.1 Utgångspunkter
Regeringens bedömning: Riksdagen bör tillförsäkras ett inflytande på förhand över de frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd. Detta bör åstadkommas genom att riksdagen ges möjlighet att påverka de ståndpunkter som Sverige skall inta inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU. Även i övrigt bör riksdagen få insyn i och inflytande över beslutsprocessen i Europeiska unionen.
Utredningens bedömning: Överensstärnmer med regeringens bedömning.
Remissinstansema: Remissinstansema delar utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU innebär att Sverige på de områden som faller inom EG:s kompetens kommer att ha inflytande på och delta i de beslut EG fattar men kan komma att bli bundet också av beslut vi motsatt oss. I vissa fall får besluten direkt verkan i Sverige. I andra fall kommer det att fordras att interna svenska regler ges enligt den arbetsfördelning som nu gäller mellan t.ex. riksdag och regering. Enligt folkrätten och enligt regerings- formen är det regeringen som företräder Sverige i mellanfolkliga relationer och i internationella organisationer.
Principen om folkstyret slås fast med den inledande satsen i regerings- formens portalparagraf att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Denna grundläggande princip måste värnas även vid ett svenskt med- lemskap i EU. Det gäller med andra ord att genom riksdagen behålla en förankring hos folket även på de områden där Sverige utövar beslutanderätten gemensamt med andra medlemsländer i Europeiska unionens råd.
Samverkan mellan regeringen och riksdagen inför beslut i EU rör folkstyrets framtida villkor och former på de områden som samarbetet inom EU avser och har stor politisk betydelse.
Medlemskapet som sådant och EG-rätten ställer inga krav på hur samspelet mellan de svenska statsmakterna skall ordnas, utan det är helt och hållet en nationell angelägenhet. Enligt parlamentarismens principer skulle regeringen, om Sverige blir medlem av EU, i sitt sätt att sköta Sveriges intressen inom EU visserligen ansvara inför riksdagen. Men riksdagens medverkan vore indirekt, och riksdagen utövar i princip sin kontroll av regeringen i efterhand. Tillämpat på ett svensk medlemskap i EU skulle detta innebära bl.a. att Sverige blir folkrättsligt bundet av beslut inom riksdagens nuvarande kompetensområde som fattats utan någon direkt medverkan av riksdagen, även om t.ex. riksdagens 532
efterföljande medverkan ibland kan vara nödvändig för att Sverige skall kunna uppfylla de förpliktelser som följer av beslutet.
Enligt utredningen kunde man naturligtvis tänka sig att riksdagens inflytande, som sker i vissa av EU:s medlemsstater, skulle kunna utövas endast som en sådan kontroll i efterhand med hjälp av de instrument som redan finns. Dit hör ytterst möjligheten till misstroendeförldaring men också t.ex. konstitutionsutskottets granskning och möjligheten att ställa interpellationer och frågor. Från renodlat principiella utgångspunkter kunde skäl också anföras för att lita enbart till dessa mekanismer. T.ex. kunde riksdagen på så sätt stå friare i sin kontroll av regeringen. Enligt utredningens mening bör man emellertid inte nöja sig med detta utan sträva efter en ordning där parlamentet därutöver får ett aktivt och reellt inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter Sverige skall inta vid förhandlingar och beslutsfattande inom EU.
Det svenska statsskicket vilar på principen om folksuveränitet, utövad genom den representativa demokratin. Riksdagen år folkets främsta förenädare. Den omständigheten att det finns en kompetensfördelning mellan riksdag och regering och att regeringen alltså enligt regeringsformen eller vanlig lag har vissa befogenheter på t.ex. norrngivningens område förändrar inte detta. Och det står riksdagen fritt att t.ex. stifta lag också på det område där regeringen har eller kan ha kompetens. Det är enligt utredningen redan av det skälet självklart att riksdagen skall ha inte bara information om utan även inflytande på hur regeringen agerar på Sveriges vägnar inom ramen för EG:s lagstiftningsprocess. Det kan sägas följa redan av de principer på vilka regeringsformen vilar. Ett nära samspel mellan regering och riksdag är viktigt också för att Sverige skall kunna agera på ett kraftfullt och trovärdigt sätt i EU—sammanhang.
Regeringen delar utredningens bedömning att det inte är tillräckligt att riksdagens inflytande utövas endast genom kontroll i efterhand utan att det är önskvärt med en ordning där riksdagen därutöver får ett aktivt och reellt inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter som Sverige skall inta inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU. Även i övrigt bör riksdagen som folkets främsta företrädare få insyn i och ges inflytande över den process som leder fram till för vårt land viktiga och bindande beslut.
Prop. 1994/95: 19
533
40.2 Författningsreglering
Regeringens förslag: Regeringens skyldigheter att samråda och informera tas in i en särskild bestämmelse i anslutningslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstansema: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Samhälkvetenskapligafakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Justitiekanslern och Försäkringsöverdomstolen anser emellertid att regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen bör regleras i grundlag eller ifrågasätter om så inte borde ske.
Skälen för regeringens förslag: EG-lagsutredningen framhåller att det parlamentariska statsskicket medför att regeringen vid hanteringen av frågor som rör samarbetet inom EU, liksom beträffande alla andra frågor, för sin existens är beroende av att riksdagen tolererar regeringen. Den regering som t.ex. inte hos en majoritet i riksdagen förankrat sin ståndpunkt inför kommande förhandlingar i ministerrådet löper risken att bli utsatt för riksdagens avståndstagande i form av en misstroende- förklaring och att därmed tvingas avgå. Enligt utredningen kan man därför anta att varje regering i eget intresse ser till att hålla riksdagen väl informerad om vad som pågår inom EU och hos den förankrar sin ståndpunkt i frågor som skall bli föremål för beslut i rådet.
Utredningen menar att det mot denna bakgrund kunde hävdas att en särskild lagreglering för just samarbetet inom EU vore överflödig och att man i stället kunde nöja sig med endast det nyss beskrivna parlamentariska ansvaret för regeringen gentemot riksdagen även för de frågorna. Formerna för kontakter mellan regering och riksdag inför förhandlingar och beslut inom EG skulle då få utvecklas i praxis utan särskild författningsreglering. En sådan ordning skulle, enligt utredningen, säkerligen också fungera, i vart fall i lägen då majoritetsförhållandena i riksdagen är osäkra.
Utredningen framhåller emellertid bl.a. mot bakgrunden av att riksdagen avstår en del av sina befogenheter att en fastare ram för regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen ter sig påkallad.
Regeringen delar utredningens bedömning i dessa hänseenden och föreslår att regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen skall författningsregleras. Regeringen vill emellertid framhålla att en förfatmingsreglering inte innebär att samråd inte kan ske informellt även på annat sätt. Sålunda utesluter inte en författningsreglering t.ex. överläggningar med partiledarna eller andra kontakter med företrädare för riksdagens partier under olika ärendens beredning. Regeringen anser också att författningsregleringen bör kunna ske i anslutningslagen. I likhet med utredningen anser regeringen att förfatmingsregleringen skall omfatta dels ett formellt samrådsförfarande som är inriktat på beslutsfattandet i Europeiska unionens råd, dels en allmän informationsskyldighet.
Prop. 1994/95: 19
534
40.3 Närmare om regeringens skyldigheter 40.3.1 Samrådsförfarande
Regeringens förslag: Regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Vidare skall regeringen i samma former rådgöra med riksdagen om hur förhandlingarna i ministerrådet skall föras inför beslut i frågor som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som riksdagen bestämmer.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstansema: Med undantag för två instanser tillstyrker remissinstanserna eller har inte någon erinran mot utredningens förslag. Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser inte att frågan om bästa sättet att stärka parlamentarismen i ett medlemskap är tillräckligt beredd. Fakultetsnämnden anser att utskotten normalt bör vara de organ inom riksdagen med vilka statsråden samråder före sammanträdena i ministerrådet. Iandsorganisationen i Sverige (LO) anser att samråd skall ske både med ett särskilt organ och med berört riksdagsutskott.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om riksdagen och EG—samarbetet och då särskilt frågan om med vilket organ inom riksdagen som regeringen skall samråda har behandlats i flera utredningar. Grundlagsutredningen inför EG föreslog i sitt betänkande EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) att en särskild nänmd skulle inrättas inom riksdagen för det samråd som måste komma till stånd mellan regeringen och riksdagen inför förhandlingar i ministerrådet. Den av riksdagens talmanskonferens den 17 oktober 1990 tillkallade Riksdagsutredningen har i sitt slutbetänkande 1993/94zTK3 föreslagit talmanskonferensen att en nämnd för Europeiska unionen (EU-nämnden) inrättas i riksdagen om Sverige inträder som medlem i EU. Nämnden skall, enligt förslaget, ha till uppgift att samråda med regeringen inför viktigare ställningstaganden i Europeiska unionens råd. Vidare föreslås att nämnden bör ha en storlek och sanunansättning som överensstämmer med utskottens.
EG—lagsutrea'ningen har såvitt nu är i fråga haft till uppgift att enbart se till regeringens förpliktelser. Utredningen har dock haft som hypotes att samrådet med riksdagen skall äga rum med det särskilda organ som Grundlagsutredningen föreslagit skall inrättas och inte vid öppna riksdagssammanträden.
Samhällsvetenskapliga fakulteten liksom LO har riktat kritik mot utredningens förslag i denna del och framhåller att riksdagsutskotten bör
Prop. 1994/95:19
535
vara de organ med vilka samråd bör ske. Remissinstansema anför såväl parlamentariska som demokratiska skäl.
Regeringen gör följande bedömning. Som tidigare framhållits syftar ett samråd mellan regering och riksdag inför beslut och ställningstaganden inom EU att se till att Sveriges inställning i olika frågor blir parlamentariskt förankrad. Som utredningen också understrukit ankommer det varken på den eller på regeringen att ta ställning till i vilka former riksdagen skall arbeta. Detta är en sak för riksdagen själv att ta ställning till. För att inte genom förslag till lagreglering av regeringens samrådsskyldighet ange någon förutfattad mening härtill och ange att det skall vara ett specifikt organ föreslår regeringen att samråd med riksdagen skall ske genom organ som riksdagen bestämmer. Oavsett hur riksdagen organiserar samrådet utgår regeringen från att kontakter upprätthålls med berörda riksdagsutskott.
EG-lagsutredningen diskuterar olika alternativa lösningar när det gäller frågan om samrådsskyldigheten bör omfatta alla frågor eller om samrådsskydigheten bör avgränsas på något sätt. Enligt utredningen vore det allmänt sett angeläget att riksdagen finge goda möjligheter att påverka förhandlingsupplägget i mera betydelsefulla frågor, medan detaljer och teknikaliteter med fördel ktmde hanteras av regeringen på egen hand. Utredningen diskuterar först om bestämmelserna om fördelning av normgivningsmakten i 8 kap. regeringsformen kunde vara en utgångspunkt men avvisar av olika skäl detta alternativ. En väsentlig olägenhet, som utredningen här framhåller, är att det inte alltid är lätt att fastställa gränsen mellan riksdagens och regeringens kompetens enligt regeringsformen. Ett annat alternativ, skulle enligt utredningen vara att låta samrådsskyldigheten avse alla sådana rådsbeslut som blir direkt tillämpliga här i landet eller som senare kräver riksdagens medverkan för att kunna genomföras. En sådan ordning är tilltalande främst därför att riksdagen därigenom får ett relativt omfattande inflytande på det gemenskapsrättsliga området. En nackdel med en så långt gående skyldighet att samråda är dock, påpekar utredningen, att riksdagen då kommer att belastas med en rad frågor av förhållandevis ringa betydelse. Därmed finns det också en risk för att de stora och viktiga frågorna försvinner i mängden. Enligt utredningen bör man emellertid söka sig fram på en annan väg som i bästa fall dels på ett naturligt och ändamålsenligt sätt koncentrerar samrådet på de viktigare frågorna, dels låter samrådets omfattning bli ett resultat av en levande dialog mellan regering och riksdag.
Regeringen delar utredningens bedömning i dessa hänseenden och föreslår, liksom utredningen, att regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om frågor som avses bli behandlade i ministerrådet. Därutöver skall regeringen på samma sätt samråda med riksdagen om hur förhandlingarna i ministerrådet skall läggas upp inför beslut i betydelsefulla frågor. Regeringen skall vara skyldig att ta initiativet till ett sådant samråd i frågor som den hnner vara betydelsefulla. Men regeringen skall därutöver vara skyldig att samråda med organ som riksdagen bestämmer i vilken annan fråga som riksdagsorganet anser vara så betydelsefull att samråd bör äga rum.
Prop. 1994/95: 19
536
Riksdagen får härigenom det slutliga ställningstagandet beträffande vad som är en betydelsefull fråga. Med en sådan lösning undviks, som utredningen framhåller, tolkningstvister. Detta innebär att det i anslutningslagen inte exakt anges hur avgränsningen såvitt avser samrådsskyldigheten skall göras. Detta får i stället, som utredningen framhåller, ske genom en fortlöpande dialog mellan regeringen och organ som riksdagen bestämmer. Självfallet skall — liksom hittills — viktigare utrikespolitiska frågor och frågor om utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket behandlas i Utrikesnämnden.
40.3.2 Allmän information
Regeringens förslag: Regeringen skall fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen. Vidare skall regeringen varje år till riksdagen lämna en skriftlig redogörelse över verksamheten i Europeiska unionen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag, dock att där föreslås att regeringen också skall till riksdagen överlämna en förteckning över alla rättsakter som under året har beslutats av Europeiska unionens råd.
Remissinstansema: Tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att utöver det underrättelse— och samrådsförfarande som bör komma till stånd mellan regering och riksdag bör regeringen åläggas en skyldighet att lämna allmän information till riksdagen om samarbetet inom Europeiska unionen. Denna information bör, enligt utredningen, i motsats till samrådet, kunna ges vid öppna riksdagssammanträden.
Utredningen föreslår också att regeringen en gång om året skall lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen över verksamheten inom Europeiska unionen tillsammans med en förteckning över alla de rättsakter som rådet har beslutat.
Regeringen finner det naturligt att återkommande lämna riksdagen information om EU-arbetet. Så har också skett under förhandlingsarbetet och dessförinnan. Regeringen vill i sammanhanget också erinra om den i riksdagsordningen fastlagda ordningen för information till riksdagen enligt 3 kap. 6 & riksdagsordningen. Även om således en författningsreglering avseende inforrnationsskyldighet inte är nödvändig, vill regeringen emellertid föreslå en sådan. Regeringen anser också att regeringen till riksdagen varje år bör lämna en skriftlig redovisning över verksamheten i Europeiska unionen. I en sådan bör bl.a. anges viktiga rättsakter som rådet har beslutat under året. Rådet utfärdar årligen ett stort antal rättsakter av mindre viktigt slag. Rättsaktema publiceras i Europeiska gemenskapernas tidning (EGT). Att författningsreglera att
Prop. 1994/95 : 19
537
redogörelsen också skall innefatta en förteckning över alla de rättsakter som rådet har beslutat om under året. finner regeringen därför mindre ändamålsenligt. Vad skrivelsen närmare bör innehålla, får vara en sak för regeringen att ta ställning till inför skrivelsens avlämnande.
40.4 Information i övrigt
Regeringens bedömning: Regeringen bör informera riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om den ståndpunkt som Sverige bör inta i frågor som skall avhandlas på möten med Europeiska rådet. Riksdagen bör också kunna begära att information lämnas i sådana frågor.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.
Remissinstansema: Remissinstansema tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget. Inför möten med Europeiska rådet bör, enligt Sandrällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, samråd äga rum i Utrikesnämnden och konstitutionsutskottet samt vid behov vid partiledaröverläggningar. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet påpekar att Europeiska rådet kan fatta formellt bindande beslut och anger som exempel Edinburgh-beslutet i december 1992 angående Danmark och Maastrichtfördraget. Nämnda förhållande är enligt fakultetsnämnden snarast ägnat att stärka skälen för utredningens slutsatser.
Skälen för regeringens bedömning: Europeiska rådet består av medlemstaternas stats— eller regeringschefer och sammanträder som tidigare redovisats som regel en gång per halvår. Vid dessa möten fattas främst beslut i övergripande politiska frågor. Dessa beslut får senare, om det behövs, omsättas genom beslut i Europeiska unionens råd. Samarbetet i Europeiska rådet kan'närmast beskrivas som mellanstatligt.
Främst med tanke på de politiska bindningar som uppstår i detta råd, har utredningen ansett det naturligt att riksdagen skall ges information också om den ståndpunkt Sverige skall inta i de frågor som skall avhandlas på kommande möten i Europeiska rådet. Det kan, enligt utredningen, gå till på samma sätt som utredningen har föreslagit beträf- fande frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd, dvs. normalt inom ramen för det samrådsförfarande som nyss föreslagits (avsnitt 40.3.1). Riksdagen kan emellertid finna att det hellre bör ske i någon annan ordning. Utredningen nöjer sig därför med att slå fast att information skall lämnas. Regeringen delar utredningens mening att information oclså skall lämnas rörande frågor som Skall tas upp i Europeiska rådet. Det ligger också i sakens natur att riksdagen skall kunna begära att information lämnas i sådana frågor. Regeringen vill emellertid understryka att sådana frågor som rör utrikespolitiska
Prop. 1994/95 : 19
538
förhållanden som kan få betydelse för riket, liksom utrikesärenden av Prop. 1994/95:19 större vikt självfallet skall behandlas i Utrikesnämnden.
40.5 Samråd med Riksbanken och med kommuner och landsting
Regeringens bedömning: Regeringen bör bereda företrädare för Riksbanken och kommuner och landsting tillfälle att lämna synpunkter på hur svenska ståndpunkter skall utformas inför beslut i rådet. Någon bestämmelse om regeringens skyldighet att samråda med Riksbanken samt med kommuner och landsting tas inte in i anslutningslagen.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning i fråga om samråd med Riksbanken. Utredningen har inte behandlat frågan om samråd med kommuner och landsting.
Remissinstansema: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt om dessa frågor. Fullmäktige i Sveriges Riksbank anser att det i första hand i anslutningslagen, i andra hand i annan lagstiftning, bör införas en skyldighet för regeringen att samråda med Riksbanken vid beredning av frågor som behandlas inom ramen för samarbetet i EU. Landsorganisatianen i Sverige (LO) framhåller att bestämmelsen i 7 kap. 2 & RF om remissförfarande måste upprätthållas även i sådana situationer då ett medlemskap i EU kräver att beslut tas med stor snabbhet. Svenska kommunförbundet anser det angeläget att samråds- och inforrnationsskyldigheten gentemot kommunerna regleras i lag. Landstingsförbundet anser att det skall inrättas ett organ för information och samråd mellan regeringen och konununer och landsting.
Skälen för regeringens bedömning:
Riksbanken
Utredningen har endast översiktligt berört frågan om samråd mellan regeringen och Riksbanken. Utredningen har anfört att regeringen vid beredning av frågor som skall behandlas inom ramen för EU fortlöpande kommer att behöva samråda med en rad myndigheter och organisationer för att få ett fullgott underlag för sina ställningstaganden. Det skulle, ansåg utredningen, fungera utan särskild författningsreglering även vad gäller Riksbanken.
Riksbanken anser att det bör införas en lagfäst skyldighet om samråd mellan regeringen och Riksbanken vid ett medlemskap i EU.
Riksbanksfullmäktige har i ett yttrande över betänkandet Statsförvaltningen och EG (SOU 1993:80) aktualiserat frågan om i vilka former samråd i EG—arbetet bör ske mellan regeringen och Riksbanken. Riksbanken anser att detta bör författningsregleras. Fullmäktige föreslog 539
därför att det i anslutningslagen skall införas en ömsesidig samrådsskyldighet för regeringen och Riksbanken för beredningen av frågor av större vikt som behandlas inom ramen för samarbetet inom EG och som berör såväl regeringens som Riksbankens verksamhetsområde.
Riksbanksfullmäktige hävdar i sitt remissvar att utredningen bortser från att regeringen inte kan ansvara för frågor inom Riksbankens verksamhetsområde. Fullmäktige anser att Riksbanken inte kan påyrka samråd gentemot regeringen utan en lagfäst samrådsskyldighet.
Regeringen delar fullmäktiges syn på att ett fungerande samråd mellan regeringen och Riksbanken vid beredningen av gemensamma frågor som behandlas inom EU är viktigt. Ett sådant samråd har utvecklats för frågor som behandlas i internationella sanunanhang och fungerar tillfredsställande enligt regeringens mening. Det faktum att regeringen inte ansvarar för Riksbankens verksamhetsområde har inte hindrat denna utveckling. I de frågor som rör det ekonomisk—politiska arbetet är det svårt att entydigt definiera vad som skulle omfattas av ett legalt reglerat samråd. Det är därför regeringens syn att nuvarande väl fungerande praxis bör tillämpas tills vidare och att någon författningsreglering ej bör göras utan att denna fråga har analyserats närmare.
Kommuner och landsting
Det svenska berednings— och remissförfarandet inför ett EU—medlemskap har behandlats bl.a. i det nyssnämnda betänkandet Statsförvaltningen och EG (SOU 1993:80). Kommunernas och landstingskomrnunemas roll vid ett medlemskap har utretts i betänkandet Kommunerna, landstingen och Europa (SOU 1994:2).
I det förstnämnda betänkandet framhålls vikten av att regeringsformens bestämmelser om beredningsförfarandet upprätthålls. Utredningen förordar att de principer som kommer till utuyck i regeringsformen i fråga om beredningen av regeringsärenden skall vara vägledande inom ramen för EG:s beslutsprocess, även i de fall det inte är fråga om formella regeringsärenden. Konsekvensutredningen om kommunerna och EU tar upp behovet av samråd vid beredningen av frågor som rör kommuner och landstingskommuner som självstyrelseorgan. Utredningen anser det angeläget att de samlade konsekvenserna för kommuner och landsting av beslut inom skilda sektorer belyses vid beredningen av olika frågor och att även detta blir föremål för samråd. Lämpliga former för samråd bör enligt utredningen utvecklas.
Regeringen anser att samråd med olika myndigheter och organisationer, inte minst med företrädare för kommuner och landsting är angeläget.
Ett framgångsrikt samarbete med Europeiska unionen förutsätter en effektiv nationell beredning. Det ställer stora krav på regeringskansliets organisation av berednings—, förslags- och förankringsarbete för att undvika att det demokratiska inflytandet reduceras.
Vid ett medlemskap i EU kan frågor som i dag fattas av kommunala och regionala organ i stället komma att beslutas av gemenskapens institutioner. I enlighet med Maastrichtfördraget har regionkommittén
Prop. 1994/95: 19
540
inrättats. Den består av politiskt valda ledamöter som representerar medlemsländernas kommuner och regioner. Kommittén skall höras av kommissionen och rådet i frågor av särskilt intresse för lokala och regionala myndigheter. Vid ett svensk medlemskap kommer företrädare för kommuner och landsting att få säte i kommittén.
En tydlig utvecklingstendens inom EU är att beslut, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, inte skall fattas på en högre nivå än nödvändigt. Det kan, som konsekvensutredningen om suveränitet och demokrati påpekar i sitt betänkande (SOU 1994:12), innebära att fler beslut kommer att fattas på regional och lokal nivå.
Företrädare för kommuner och landsting bör, enligt regeringens mening, beredas tillfälle att delta i beredningsarbetet innan de svenska ståndpunkterna i olika frågor som rör kommunerna och landstingen läggs fast. Den svenska argumenteringen får en särskild styrka om de förslag som läggs fram inorn EU—samarbetet innehåller bedömningar från samtliga samhällsnivåer, även de lokala och regionala. Dessutom underlättas tillämpningen av EU—besluten genom ett sådant förfarande. Regeringen anser emellertid inte att en sådan samrådsskyldighet bör lagfästas i anslutningslagen.
Frågan om att kommunerna och landstingen i god tid skall rådfrågas på lämpligt sätt i planerings— och beslutsprocessen vad gäller frågor som rör dem regleras för övrigt i Europarådets konvention om kommunal självstyrelse som Sverige har ratificerat. Som konsekvensutredningen för kommuner och landsting betonat är det emellertid angeläget att även de samlade konsekvenserna för kommuner och landsting av beslut inom skilda sektorer blir belysta, särskilt när samrådet berör konununer och landsting som självstyrelseorgan. Chefen för Civildepartementet har därför beslutat att inrätta en särskild beredningsgrupp för att behandla övergripande kommunala och regionala frågor inom EU.
Beredningsgruppen skall främst vara ett forum för information och samråd i frågor som aktualiseras med anledning av EES—avtalet och i övrigt har betydelse för kommuner och landsting inför ett medlemskap i EU. Beredningsgruppen skall också kunna ta initiativ till olika studier för att analysera konsekvenserna för den kommunala självstyrelsen i Sverige och andra länder av den fortsatta utvecklingen inom Europeiska unionen.
Prop. 1994/95:19
541
41 Anslutningslagens ikraftträdande och vissa frågor rörande övergången från EES till EU
Regeringens förslag: Om svenska folket ger sitt bifall till inträde i Europeiska unionen och grundlagsändringen träder i kraft den 1 december 1994 finns förutsättningar för riksdagen att anta anslutningslagen. Den skall träda i kraft den 1 januari 1995.
Lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) upphör att gälla vid utgången av år 1994. Den upphävda lagen tillämpas dock även i fortsättningen på förhållanden som har uppstått före den 1 januari 1995, om inte annat följer av anslutningsfördraget.
Regeringens bedömning: Det pågår mellan EFTA—ländema i EES överläggningar om en överenskommelse som skall tillse dels att anslutningsfördragets förpliktelser uppfylls, dels att EFTA—institutionema finns att tillgå en tid efter anslutningen för att företag och enskilda skall kunna hävda sin rätt enligt EES—avtalet. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med den författningsreglering som kan bli aktuell med anledning härav.
Utredningens förslag: Överensstämmer i tillämpliga delar med regeringens" förslag och bedömning.
Remissinstansema: De remissinstanser som berör dessa frågor delar i allt väsentligt utredningens slutsatser. Konkurrensverket delar uppfattningen att EES—lagen bör upphävas i sin helhet i samband med ett svenskt EU—medlemskap men att betänkandet inte ger ett tillräckligt underlag för att verket skall kunna ta ställning till den föreslagna övergångsbestämmelsen till EES—lagen. Vidare delar konkurrensverket uppfattningen att EES—lagens bestämmelser på konkurrensområdet om behörig svensk myndighet m.m. bör ersättas med bestämmelser i annan författning. Sveriges domarefårbund anför att utredningens skäl för ett upphävande av EES—lagen har starkt fog för sig och tillstyrker utredningens förslag. Marknadsdomstolen anser att de föreslagna övergångsbestämmelsema fått en mindre klar utformning eftersom avsikten synes vara att den upphävda lagen skall fortsätta att tillämpas på rättsförhållanden som uppkommit under den tid då lagen gällde och som alltjämt består vid tidpunkten för lagens upphävande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ingen mer väsentlig erinran mot utredningens överväganden avseende övergången från EES till EU. Hovrätten anför att övergångsbestämmelsens andra mening behöver kompletteras eftersom anslutningsfördraget innehåller vissa bestämmelser som inskränker EES—avtalets fortsatta tillämpning samt att det är särskilt angeläget att EFTA-domstolens fortsatta behörighet och verkan av domar samt skilda avgöranden av EFTA:s övervakningsmyndighet klargörs i den mån det inte uttryckligen framgår av anslutningsakten. Att rättigheter som
Prop. 1994/95: 19
542
enskilda kan ha erhållit på grund av EES—avtalet skyddas av anslutningsfördraget och EG—rätten i övrigt tar hovrätten för givet. Avslutningsvis anför hovrätten det värt att notera att de skilda övergångsproblcm som kan tänkas uppkomma med avseende inte på EES—rätten utan på äldre nationell rätt inte har ägnats uppmärksamhet i utredningen, vilket innebär att även sådana problem skall lösas med tillämpning av EG—rätt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
Anslutningslagens ikraftträdande
Enligt artikel 2.2 i anslutningsfördraget träder den svenska EU—anslutningen i kraft den 1 januari 1995 under förutsättning att avtalsparterna ratificerat avtalet då. Om inte samtliga ansökande stater ratificerat anslutningsfördraget, hindrar inte det att anslutningsfördraget blir gällande för de återstående. För svensk del är en ratifikation beroende av den folkomröstning om svenskt EU—medlemskap som skall hållas i november i år.
Om anslutningsfördraget träder i kraft den 1 januari 1995 gäller att EG—rätten skall tillämpas fullt ut här i Sverige från den dagen, om inte särskilda undantag eller övergångsperioder medgivits i anslumingsfördraget. I artikel 2 i anslutningsakten föreskrivs att från anslutningsdagen de ursprungliga fördragen liksom alla de rättsakter som beslutats med stöd av dem är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa i enlighet med fördragen och anslutningsakten.
EES—lagens upphävande
EES—avtalet innehåller dels huvudbestämmelser som motsvarar många av de grundläggande EG—bestämmelsema i Romfördraget, dels protokoll och bilagor som innehåller närmare bestämmelser för avtalets tillämpning samt hänvisningar till de EG-rättsakter, dvs. EG—regler som beslutats av EG:s institutioner, som med nödvändiga anpassningar för EES—ändamål också ingår i avtalet.
Sverige tillämpar som tidigare sagts den s.k. dualistiska principen; statens folkrättsliga åtaganden måste införlivas i den nationella rätten exempelvis genom lagstiftning för att gälla även för enskilda och myndigheter. I princip finns två möjligheter för detta, nämligen inkorporering eller transformation. Vid inkorporering tas avtals- bestämmelsema in i svensk lagstiftning som de år medan de vid transformation skrivs om, för att på ett till svensk rätt mer anpassat sätt uppfylla sitt innehåll.
För att uppfylla skyldigheterna enligt EES—avtalet har Sverige inkorporerat vissa delar av avtalet i svensk lagstiftning. Det gäller i första hand avtalets huvudbestämmelser och EG—förordningarna men även vissa protokoll. De delar av avtalet som motsvarar EG—direktiv har i den mån svenska motsvarande bestänunelser inte redan finns, transformerats till
Prop. 1994/95: 19
543
svensk rätt.
Förutom att Sverige genom anslutningsfördraget kommer att bli bundet av EG—motsvarigheterna till dessa bestämmelser kommer Sverige enligt gemenskapsrätten också att bli bundet av EES-avtalet som sådant.
Internationella fördrag som ingåtts av gemenskaperna är nämligen bindande för EG—institutionema och för medlemsstaterna enligt artikel 228.7 i Romfördraget. I artikel 5.1 i anslutningsakten anges också att internationella avtal som gemenskaperna ingått med tredje land är bindande för de nya medlemsstaterna på de villkor som anges i de grundläggande fördragen och i anslutningsakten. EG—domstolen har också funnit att internationella avtal som EG ingått är en del av gemenskapsrätten från avtalets ikraftträdande (181/73 Haegeman II [1974] ECR 459). Det krävs från EEG—rättslig synpunkt således ingen särskild åtgärd för att EES—avtalet skall bli en del av EG—rätten, och därmed också direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna i den utsträckning EG—råtten föreskriver.
Avtalen har oftast publicerats i EGT tillsammans med den förordning eller det beslut varigenom rådet godkänner avtalet och därmed mer direkt gjorts till en del av gemenskapsrätten. EES—avtalet har publicerats i EGT den 3 januari i år som bilaga till det beslut varigenom rådet och kommissionen godkände avtalet (EGT nr L 1, 3.1.1994, s. 1).
Avtalets huvudbestämmelser och protokoll kommer således att bli direkt tillämpliga och ha direkt effekt i Sverige i den mån de enligt EG—rätten lämpar sig för det.
Eftersom EES—avtalet är ett s.k. blandat avtal — såväl gemenskaperna, med undantag av Euratom, som medlemsstaterna är parter - gäller enligt artikel 5.2 i anslutningsakten att Sverige också i princip är skyldigt att tillträda EES—avtalet som medlemsstat i EU. Sverige kommer som EU—medlemsstat därmed att vara part i EES—avtalet i sin nya egenskap av medlemsstat i EU.
Enligt regeringens bedömning medför ett svenskt EU—medlemskap inte i och för sig någon skyldighet att vidta några åtgärder beträffande EES—regler som införlivats i svensk rätt. Allmänna effektivitets— och tydlighetsskäl talar emellertid för att man gör ändringar i reglerna. Några nackdelar med att upphäva bestänunelser som ändå konuner att gälla i landet kan knappast anses föreligga. En strävan vid svenskt författningsarbete är dessutom att förenkla regelgivningen och att rensa ut sådana författningar som inte längre fyller någon funktion.
I den mån EES—lagen inkorporerar EES—avtalets huvudbestämmelser och protokoll torde den därför kunna upphävas. Dessa regler kommer i stället att gälla i Sverige genom Romfördraget och genom att EES—avtalet som sådant ingår i den EG—rätt som Sverige övertar genom anslutningen. Vidare konuner Sverige inte längre att vara part i EFTA—avtalen, och EES—lagen bör alltså upphävas ide delar den inkorporerar dessa avtal.
EES—lagen innehåller vidare en bestämmelse om lagval. Bestämmelsen tillkom för att i EES—sammanhang skapa en svensk motsvarighet till den inom EG grundläggande principen om EG—rättens företräde och för att uppfylla åtagandet från EFTA—ländema i protokoll 35 till EES—avtalet. Genom ett svenskt EU—medlemskap kommer den principen att gälla i
Prop. 1994/95: 19
544
Sverige. Det finns alltså inte skäl att behålla lagvalsregeln i EES—lagen.
I EES—lagen finns vissa särskilda bestämmelser som rör statliga och kommunala stödåtgärder. Bestämmelserna införlivar inte i egentlig bemärkelse EES—regler utan är interna svenska regler som skall underlätta för Sverige och svenska myndigheter att uppfylla de regler på statsstödsområdet som EES—avtalet innehåller. De grundläggande reglerna på statsstödsområdet ingår i EG—rätten och kommer att gälla i Sverige i och med ett svenskt EU—medlemskap. Såvitt kan bedömas kommer det dock även att behövas bestämmelser som i princip motsvarar EES—lagens mer internt inriktade bestämmelser.
Sådana bestämmelser kommer emellertid delvis att se något annorlunda ut eftersom kommissionen gentemot Sverige kommer att överta de uppgifter som enligt EES—avtalet handhas av EFTA:s övervaknings- myndighet. Var dessa bestämmelser bör återfinnas kan diskuteras. Ett alternativ vore att låta dem ingå i den svenska anslutningslagen, ett annat att använda sig av särskilda författningar på konkurrens— och statsstödsområdena. Allmänt sett torde det mesta tala för att hålla anslutningslagen fri från bestämmelser av den här karaktären och att föra in dem på andra ställen i regelverket. Det kommer för övrigt att behövas en hel del nya bestämmelser av det här slaget till följd av EU—medlemskapet, och överskådligheten skulle knappast främjas av att alla dessa infördes i anslutningslagen. En jämförelse med den danska anslutningslagen i detta avseende visar att frånvaron av sådana bestämmelser ger en klarare och mer enhetlig författning.
EES—lagen innehåller vidare ett avsnitt om konkurrensregler. Genom dessa bestämmelser görs vissa EG—rättsakter med EES—anpassningar till svensk lag. Rättsaktema är sådana som blir direkt tillämpliga i Sverige vid ett svenskt EU—medlemskap, och bestämmelserna i EES—lagen kan i denna del upphävas. Emellertid innehåller också detta avsnitt några bestämmelser mera för internt svenskt bruk. Det gäller bl.a. befogenheter för den behöriga svenska myndigheten'på konkurrensområdet och ett bemyndigande för regeringen att bestämma vilken svensk myndighet som skall vara behörig. Även motsvarigheter till dessa bestämmelser kommer att behövas vid ett svenskt medlemskap i EU. Bestämmelserna i EES—lagen bör dock upphävas, och nya bestämmelser tas in på annat håll.
Slutligen innehåller EES—lagen vissa bestänunelser om verkan av domar och beslut samt bestämmelser om EFTA—domstolen. Även dessa bestämmelser i EES—lagen bör upphävas. Nya ”EG—motsvarigheter” kommer dock att behövas.
Sammanfattningsvis bör således EES—lagen upphävas i sin helhet. De bestämmelser av motsvarande slag som behövs vid ett medlemskap bör införas i annan författning. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med de förslag till lagstiftning som kan föranledas av detta.
läd händer med EES?
I EES—avtalet finns bestämmelser som gäller nya medlemsstater i EU. I
35 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Del I .
Prop. 1994/95:19
545
artikel 128.1 föreskrivs att varje europeisk stat som blir medlem av Prop. 1994/95:19 gemenskapen hos EES—rådet skall ansöka om anslutning till EES—avtalet. I artikel 128.2 stadgas att betingelserna och villkoren för en sådan anslutning skall bli föremål för ett avtal mellan de avtalsslutande parterna och den anslutande staten. Avtalet skall föreläggas samtliga avtalsslutande parter för ratifikation eller godkännande enligt deras egna förfaranden.
Även om sistnämnda bestämmelser inte i första hand tar sikte på länder som redan är parter i EES—avtalet bör en rimlig utgångspunkt vara att ett liknande förfarande iakttas beträffande de länder på EFTA—sidan som ansluter sig till EU. EES—avtalet kommer att behöva ändras inte bara genom att Sverige inte längre blir bundet av avtalet i egenskapen av tidigare EFTA—land och de formella och institutionella justeringar detta medför, utan också därför att anpassningarna till EG—rätten i stället framgår av anslutningsakten.
Det kan i detta sammanhang också noteras att enligt anslutningsakten skall Sverige frånuäda, bland annat, EFTA—konventionen med verkan från och med den 1 januari 1995. Däremot innehåller anslutningsakten inte några bestämmelser om justeringar av EES—avtalet. Det beror på att samtliga parter, dvs. även kvarvarande stater på EFTA—sidan, måste vara överens om sådana ändringar. Ändringarna kan därför vidtas först sedan det klarlagts vilka stater som kommer att ansluta sig till EU.
Hur EES—avtalets framtid kommer att se ut är mot bakgrund av att så många EFTA—stater nu ansökt om EU—medlemskap osäkert. Man bör ändå än så länge räkna med att EES—avtalet kommer att finnas kvar efter ett eventuellt svenskt medlemskap i EU.
För svensk del föreligger en skyldighet att under ett medlemskap alltjämt tillämpa EES—avtalets regler gentemot kvarvarande EFTA—länder i EES. Skulle exempelvis endast ett land återstå måste avtalets bestämmelser fortsätta att tillämpas till förmån för det landet och dess medborgare. Som framgått skall det inte ske med stöd av EES—lagen utan av EES-avtalet som sådant eftersom det efter anslutningen är gällande här i Sverige på EG—rättslig grund i enlighet med den svenska anslutningslagen. Svenska författningar som genomför direktiv m.m. som ingår i EES—avtalet kommer som framgår av avsnitt 41.1 till stora delar att finnas kvar.
De s.k. EFTA—avtalen, dvs. övervakningsavtalet, kommittéavtalet och parlamentarikeravtalet, som EFTA—ländema träffat sinsemellan för att uppfylla skyldigheterna enligt EES—avtalet, innehåller bestänunelser om att en EFTA—stat som ansluter sig till EU skall upphöra att vara part i avtalen samma dag som anslutningen blir gällande. EFTA—ländema har när det gäller EFTA—institutionerna förberett en särskild överens—kommelse om viss tillämpning övergångsvis av övervakningsavtalet som kan visa sig nödvändig för att färdigbehandla pågående ärenden m.m.
Övergångsbestänunelser
Åtskilliga av de EG—regler som blir tillämpliga i Sverige och andra 546
EFTA—länder som nu ansöker om medlemskap i EU har sin motsvarighet i EES—avtalet. En övergång från EES till EU irmebär därmed att samma regelverk som nu gäller enligt EES—avtalet på centrala områden blir tillämpligt även efter en anslutning. Skillnaden blir på dessa områden framför allt att övervakningen av reglernas efterlevnad efter anslutningen ankommer på EG—kommissionen i stället för som under EES—avtalet på EFTA:s övervakningsmyndighet. I sista hand blir det EG—domstolen som har att bedöma huruvida ett visst handlande står i strid med reglerna.
När det gäller tillämpningen av EES-lagen har en utgångspunkt för regeringen varit att enskilda, företag och andra inte skall förlora sina rättigheter enligt EES—avtalet. Avtalet kan ge upphov till rättigheter och skyldigheter för enskilda i förhållande till andra enskilda eller det allmänna. Sådana rättigheter och skyldigheter som är gällande enligt EES—lagen bör bestå i svensk rätt även om de aktualiseras efter ett svensk medlemskap i EU. EES—lagens regler om avtals ogiltighet på konkurrensområdet skall exempelvis även fortsättningsvis tillämpas på avtal som föll under lagen när den var i kraft. Likaså bör t.ex. en person som med stöd av EES—lagens bestämmelse om lika lön väcker talan mot sin arbetsgivare, ha kvar möjligheten att grunda anspråk mot denne som hänför sig till tiden före år 1995. Det bör således införas en övergångsbestämrnelse till EES—lagen av innebörd att den upphävda lagen skall fortsätta att tillämpas på förhållanden som lagen var tillämplig på före 1995.
Som kommer att framgå av det följande innebär anslutningsfördragets bestämmelser i vissa fall att EG—regler tillämpas direkt efter anslutningen, vilket påverkar EES—avtalet och därmed övergångsbestämmelsen. Innebörden är att kommissionen tar över vissa ärenden från EFTA:s övervakningsmyndighet och vid sin handläggning av dem tillämpar motsvarande närmast identiska regler inom EU. Någon skillnad för övrigt i rättsligt eller sakligt hänseende kommer detta inte att medföra.
Övergångsbestämmelsen beträffande EES—lagen påverkas i första hand av att det i artikel 172 i anslutningsakten finns bestämmelser som för övergången från EES till EU. Bestämmelserna avser främst förfarandena inom områdena för konkurrens, statsstöd och upphandling och riktas i första hand till de nya medlemsstaterna. Enskilda berörs dock också av dessa övergångsbestämmelser genom att kommissionen övertar ärenden från EFTA:s övervakningsmyndighet och genom att de flesta beslut av övervakningsmyndigheten avses fortsätta att gälla också i ett medlemskap. I övergångsbestämmelsen bör finnas en särskild föreskrift om detta.
Anslutningsfördragets bestämmelser om övergången har tillkommit för att underlätta övergången från EES till EU. En av tankarna har varit att relevanta anmälningar m.m. från anslutande EFTA—länder och enskilda som redan gjorts enligt EES—avtalets tillämpliga regler till EFTA:s övervakningsmyndighet inte skall behöva göras på nytt till kommissionen. Vidare skall, som nyss sagts, beslut som fattats av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt motsvarande regler i princip alltjämt vara giltiga. Övergångsbestämmelserna innehåller i korthet följande.
Prop. 1994/95: 19
547
Enligt artikel 172.1 skall de nya medlemsstaterna se till att Prop. 1994/95:19 kommissionen får de anmälningar och upplysningar av relevans som de lämnat till EFTA:s övervakningsmyndighet och den ständiga kommittén för EFTA—staterna före anslutningen. Överlämnandet till kommissionen skall betraktas som anmälningar och upplysningar enligt motsvarande EG—bestämmelser. Bestämmelsen riktar sig alltså till de nya medlemsstaterna och bör inte påverka EES-lagens övergångsvisa tillämpning i Sverige.
Artikel 1722 gäller ärenden som är under handläggning hos EFTA:s övervakningsmyndighet enligt EES—avtalets bestämmelser om konkurrens, statsstöd och offentlig upphandling. Huvudregeln är här att vid anslutningen pågående ärenden skall överlämnas till kommissionen för fortsatt handläggning enligt motsvarande EG—bestämmelser, även om de faktiska omständigheterna inträffat före anslutningen. Statsstöds— och upphandlingsreglerna riktar sig främst till staterna medan mål och ärenden på konkurrensområdet mer direkt berör enskilda. I konkurrensärenden kan enskilda och företag vara parter och reglerna har genom att ingångna avtal exempelvis kan vara ogiltiga viktiga civilrättsliga verkningar. För den övergångsvisa tillämpningen av EES—lagen i Sverige torde bestämmelsen följaktligen innebära att EES—lagens bestämmelser i dessa mål och ärenden inte tillämpas på förhållanden som inträffat före anslutningen utan att EG—reglerna tar över på en gång. Någon större skillnad sakligt sett är det dock inte fråga om eftersom reglerna i stort sett är identiska.
I artikel 172.3 föreskrivs att konkurrensärenden som vid anslutningen handläggs av kommissionen enligt EES—avtalet på motsvarande sätt skall fortsätta att handläggas av kommissionen men med tillämpning av EG—bestämmelser. EG—bestärnmelserna tar således omedelbart över EES—bestämmelserna. Inte heller här innebär detta någon skillnad, vare sig i formellt eller materiellt hänseende.
Artikel 1724 och 172.5 behandlar beslut som fattats av EFTA:s övervakningsmyndighet och kommissionen i konkurrens— och statsstödsärenden. Huvudregeln innebär att beslut som fattats i konkurrensärenden före anslutningen skall gälla också efter anslutningen men som beslut enligt motsvarande bestämmelser i EG—rätten. Kommissionen har dock rätt att besluta annorlunda. Skälet till att kommissionen har denna möjlighet är att dess kompetens enligt gemenskapsrätten inte skall inskränkas till följd av anslutningen. Punkten 5 föreskriver en motsvarande tillämpning i fråga om beslut enligt statsstödsbestämmelsema samt anger att statligt stöd som beviljats under år 1994 i strid med EES—bestämmelsema inte skall betraktas som ”förekommande” statsstöd enligt EG—rätten (artikel 93 i Romfördraget) Detta innebär bl.a. att Sverige måste anmäla sådana stöd till kommissionen och att dessa inte får utbetalas innan kommissionen tagit ställning till anmälan.
Även de sistnämnda bestämmelserna innebär således att redan fattade beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt EES—bestämmelserna skall betraktas som beslut enligt EG—rätten. Det är i samtliga dessa fall inte en fråga om att tillämpa EES—lagen efter anslutningen utan om att
548
tillämpa anslutningslagen pä förhållanden före anslutningen. Det är dock angeläget att uppmärksamma företag som fått ett beslut i ett konkurrensärende på att beslutet i princip är giltigt även under ett medlemskap.
Artikel 172.6 och 172.7 har mer generell karaktär och föresldiver att även övriga ärenden som handläggs av EFTA:s övervakningsmyndighet inom ramen för övervakningsförfarandet skall föras över till kommissionen samt att övervakningsmyndighetens fattade beslut även i övrigt skall fortsätta att gälla efter anslutningen, om inte kommissionen beslutar något annat.
Dessa bestänunelser i anslutningsakten blir genom den svenska anslutningslagen tillämpliga i Sverige. Tolkningen av dem tillkommer ytterst EG—domstolen som har att uttala sig om deras irmebörd. Det kan inte uteslutas att även andra bestämmelser i anslutningsfördraget påverkar tillämpningen av EES—lagen efter anslutningen. Detta innebär som konstaterades inledningsvis att anslutningslagens övergångsbestämmelse om att den upphävda EES—lagen skall tillämpas på förhållanden före anslutningen, bör förses med en föreskrift om att bestämmelsen gäller, om inte annat följer av anslutningsfördraget.
EES—avtalets fortsatta tillämpning enligt övergångsbestämmelsen påverkas också på annat sätt. Enligt övervakningsavtalets artikel 50, som inkorporerats genom EES—lagen, upphör som framgått de EFTA—stater som ansluts till EU att vara parter i det avtalet. Det innebär att tillgången till EFTA:s övervakningsmyndighet och till EFTA—domstolen enligt EES—lagens bestämmelser i princip kommer att bortfalla. Emellertid har EFTA—statema i EES börjat förbereda ett avtal om vissa övergångslösningar vad gäller förfarandet på EFTA—sidan, framför allt med syfte att se till att anslutningsfördragets bestämmelser i artikel 172 uppfylls och att övervakningsavtalet fortsättningsvis kan tillämpas bl.a. så att EFTA—domstolen under en övergångstid kan färdigbehandla mål och ärenden som avser förhållanden före medlemskapstiden.
Det är angeläget att företag och enskilda i så stor utsträckning som möjligt kan behålla möjligheten att hävda sina rättigheter även om Sverige upphör att vara part i övervakningsavtalet vid en EU—anslutning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att den tar för givet att rättigheter som enskilda kan ha erhållit på grund av EES—avtalet skyddas av anslutningsfördraget och EG—rätten i övrigt. Det är dock osäkert om rätten att t.ex. överklaga ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet till EFTA—domstolen kan säkras av EG—rätten exempelvis genom en möjlighet att överklaga till EG—domstolen. Bl.a. därför krävs särskilda övergångslösningar. .
Regeringen avser att återkomma till riksdagen med den ytterligare författningsreglering som kan föranledas av de övergångslösningar som blir aktuella.
Prop. 1994/95:19
549.
41.1 Bestämmelser som i övrigt införts i svenska författningar med anledning av EES—avtalet
Regeringens bedömning: Bestämmelser i övrigt som införts i svensk rätt till följd av EES—avtalet behålls i princip i de delar de genomför EG—direktiv men upphävs när de inkorporerar EG—förordningar med EES—anpassningar. Några förslag till lagändringar i dessa hänseenden lämnas inte i detta lagstiftningsärende. Regeringen avser att återkomma i dessa frågor senare i höst.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstansema: De remissinstanser som berört frågan har inte haft några invändningar mot utredningens slutsatser.
Skälen för regeringens bedömning: När det gäller den svenska lagstiftning som kommit till på grund av de rättsakter som ingår i EES—avtalet gör sig delvis andra synpunkter gällande vid bedömningen av hur de svenska EES—förfatmingama skall behandlas efter ett svenskt EU—medlemskap.
För att uppfylla skyldigheterna enligt EES—avtalet har Sverige inkorporerat EG—förordningar som är en del av avtalet. Beträffande de direktiv som avtalet innefattar gäller för dem detsamma som gäller inom EU:s medlemsstater, dvs. de är inte direkt tillämpliga men bindande för avtalets parter till det resultat som skall uppnås. Det innebär att det krävts lagstiftningsåtgärder i Sverige som uppfyller direktivens mål, men själva direktivet blir inte som sådant direkt svensk rätt. Rättsakterna som ingår i avtalet har inkorporerats i eller transformerats till svensk rätt på den nivå i den svenska norrnhierarkin där de hör hemma enligt svensk rätt. Inkorporerade förordningar kan därför finnas bl.a. i lågform eller förordningsform.
Förutom i EES—lagen finns således författningsbestämmelser genom vilka EES—avtalet införlivas med svensk rätt. Denna EES—anknytning framgår i allmänhet av de svenska bestämmelserna. Beträffande de in- korporerade EG—förordningarna framgår det direkt av författningen och av att själva förordningen finns bilagd denna. Direktiven är inte lika lätta att finna, men det stora flertalet författningar som bygger på direktiv innehåller i en inledande bestämmelse en hänvisning till EES—avtalet eller är försedda med en not med en sådan hänvisning.
Som tidigare angetts har förordningarna inkorporerats i svensk rätt på den nivå i den svenska normhierarkin bestämmelsemas innehåll motiverar. Några förordningar har inkorporerats på lågnivå, t.ex. vissa konkurrensförordningar och vissa förordningar på socialförsäkrings- .området. Andra förordningar har inkorporerats av regeringen på svensk
Prop. 1994/95: 19
550
förordningsnivå, exempelvis vissa EG—förordningar på transportområdet. Ett stort antal förordningar har inkorporerats på myndighetsnivå.
I de svenska författningarna finns inte bara intaget texten till EG—förordningama med eventuella anpassningar utan även bestämmelser som behövs för att tillämpa dem i Sverige. Det kan t.ex. röra sig om bemyndiganden för svenska myndigheter och vissa straffbestämmelser. Sådana bestämmelser kommer att behövas även vid ett svenskt medlemskap. Det innebär att, även om den svenska författningen bör upphävas i den del den inkorporerar EG—förordningen med eventuella EES—anpassningar, det finns andra bestämmelser som behövs för EG—förordningens riktiga tillämpning i Sverige.
Vad slutligen gäller direktiven har dessa alltså i den mån motsvarande bestämmelser inte redan fanns transforrnerats till svensk rätt. Det innebär att det införts svenska bestämmelser som sammantaget skall åstadkomma de resultat som direktiven föreskriver. Eftersom det som sakligt regleras i direktiven inte alltid överensstämmer med svenska förhållanden, exempelvis beträffande myndigheternas kompetensområden, kan ett och samma direktiv uppfyllas genom svenska bestämmelser på flera olika håll och på olika nivåer i den svenska nomthierarkin.
Vad som föreskrivs i direktiven om vad som skall uppnås kommer att gälla även efter ett svenskt medlemskap. I den mån redan genomförda svenska bestämmelser bidrar till att uppfylla direktiven bör bestämmelserna behållas. Det kan dock härvid behöva klargöras att det inte längre endast är på grund av EES—avtalet bestämmelserna införts. De svenska bestämmelserna skall fortsättningsvis gälla inte bara i förhållande till EU:s medlemsstater och deras medborgare utan också i förhållande till kvarvarande EFTA—stater i EES.
På motsvarande sätt som gäller för övriga EES-författningar i Sverige har också förpliktelsema enligt direktiven medfört att det införts bestämmelser av mer administrativ karaktär som behövs för tillämpningen i EES. Det kan t.ex. vara fråga om rapporterings- skyldigheter som enligt EG—rättsaktema skall fullgöras till kommissionen men som med tillämpning av EES—avtalets regler för EFTA—staternas del skall ske till EFTA:s övervakningsmyndighet. Sådana bestämmelser bör vid ett svenskt medlemskap följaktligen ändras till att avse EG—kommissionen. Det kan dessutom finnas andra bestämmelser som på det här sättet kräver justering när det gäller uttryck som ”EFTA—stater” m.m.
Sammanfattningsvis torde alltså de svenska EES—författningama som inkorporerar sådana EG—bestämmelser som ändå blir tillämplig rätt i Sverige vid ett svenskt medlemskap kunna upphävas, medan EES—förfatmingar som transformerat EG—bestämmelser i princip bör kunna behållas.
Bestämmelser som alltjämt kommer att behövas för EG—rättens riktiga tillämpning i Sverige bör i princip behållas. De finns på alla nivåer i den svenska normhierarkin och hör närmast samman med varandra områdesvis och inte inom respektive författningsnivå. De bör inte införas i den svenska anslutningslagen.
Regeringen avser att senare återkomma till riksdagen med de förslag
Prop. 1994/95: 19
551
till lagändringar som kan föranledas av vad som ovan anförts. Prop. 1994/95: 19
552
42 Övrig lagstiftning med anledning av ett svenskt Prop. 1994/95:19 medlemskap i EU
Regeringens förslag: Lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— Och stålmarknaden (CECA—lagen) upphävs.
Regeringens bedömning: Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till övrig lagstiftning som föranleds av ett medlemskap i EU. Detta gäller bl.a. tullagstiftning och lagstiftningen om immunitet och privilegier samt lagstiftning om val till Europaparlamentet.
Utredningen har inte haft i uppdrag att utreda dessa frågor. Remissinstansema har inte uttalat sig i dessa frågor.
Skälen för regeringens förslag och bedömning:
CECA—lagen
Som redovisats i avsnitt 25 har Sverige ingått ett bilateralt frihandelsavtal med Kol— och stålgemenskapen. Lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA—lagen) innehåller som också framgår av nämnda avsnitt bestämmelser som skall tillämpas för att säkerställa genomförandet av de bestämmelser om priser på järn— och stålvaror och transporter som finns i artikel 20 i frihandelsavtalet. Vidare innehåller lagen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela tillämpningsföreskrifter. I lagen åläggs enskilda näringsidkare en uppgiftsskyldighet till myndighet som regeringen bestämmer. Enskilda näringsidkare är även skyldiga att inställa sig hos behörig myndighet. Slutligen innehåller lagen processuella bestämmelser och sanktionsbestärnrnelser om vite, påföljder, åtal, fullföljd m.m.
Av 2 5 i det förslag till lag med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen som har behandlats i det föregående framgår att bl.a. Parisfördraget samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna skall gälla här i landet med den verkan som följer av dessa fördrag. Det bilaterala frihandelsavtal som Sverige har ingått med Kol— och stålgemenskapen (EKSG) kommer därför vid ett svenskt medlemskap i EU att sakna betydelse. CECA—lagen, som ju har tillkommit för att säkerställa Sveriges förpliktelser enligt frihandelsavtalen bör därför kunna upphävas vid ett medlemskap. Frågan är emellertid om nationella kompetterande föreskrifter motsvarande dem som nu finns i CECA—lagen behövs för att uppfylla förpliktelsema enligt Parisfördraget och med stöd av detta fördrag utfärdade sekundärrättsakter. Kommissionen handhar övervakningen av regelverkets efterlevnad. Inom ramen för EKSG har kommissionen långtgående befogenheter och kan fatta bindande beslut om 553 priser, rationaliseringar och produktionskovoter. Kommissionen har
enligt Parisfördragets artikel 47 rätt att inhämta de upplysningar som kan Prop. 1994/95:19 behövas från enskilda näringsidkare, att göra nödvändiga kontrollundersökningar och att besluta om böter och viten. Med stöd av artikel 47 har kommissionen antagit ett beslut 379/85/EKSG i vilket kommissionens övervalmingsbefogenheter på kol- och stålområdet preciseras ytterligare. I ingressen till beslutet sägs bl.a. att "dessa befogenheter erfordras för tillämpningen av Parisfördragets bestämmelser. I artikel 1 anges närmare vilka befogenheter kommissionen har. Kommissionen har rätt att ta del av böcker och andra affärshandlingar samt att utföra kontroller på platsen. Kommissionens företrädare har rätt att begära muntliga förklaringar från företagets företrädare. Företagen är skyldiga att bistå kommissionens funktionärer vid utförandet av deras uppgifter. I artikel 3 anges att de skyldigheter som åvilar enskilda enligt det nyssnämnda beslutet skall efterlevas utan att något individuellt beslut härom behöver meddelas. Som ovan har framhållits blir Parisfördraget och med stöd av detta utfärdande de rättsakter gällande här i landet med den verkan som följer av fördragen. Enligt Parisfördragets artikel 14 är beslut bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Enligt artikel 92 samma fördrag utgör beslut som innefattar betalningsförpliktelser exekutionstitel i medlemsstaterna. Ytterligare sekundärrätt har antagits med stöd av Parisfördraget, bl.a. rörande procedurregler och om verkställighet av sanktioner enligt Parisfördraget.
Som redan har sagts bör CECA—lagen nu kunna upphävas. Det föreligger heller inte något behov av att i de hänseenden som det nu är fråga om komplettera Parisfördraget och med stöd av detta utfärdade beslut med nationell lagstiftning. Något behov av nationella föreskrifter om åtal och straff förefaller inte föreligga; konunissionen har när det gäller administrativa sanktioner i form av böter och viten, som framgått, vittgående befogenheter. Det kan dock inte uteslutas att rådet eller kommissionen med stöd av bl.a. Parisfördragets artikel 14 har utfärdat rekommendationer. Sådana rättsakter skall iden mån det inte redan finns motsvarande nationella föreskrifter införlivas av medlemsstaterna med nationell rätt på samma sätt som gäller för direktiv enligt Romfördragets artikel 189. I den mån det skulle visa sig nödvändigt att införliva rekommendationer på kol— och stålområdet med svensk rätt på lagnivå avser regeringen att återkomma till riksdagen med förslag härom.
Övrig lagstiftning
I avsnitt 23 redogörs Sålunda bl.a. för EG:s gemensamma regelverk på tullområdet och vissa förändringar som ett medlemskap innebär i fråga om den nu gällande svenska tullagstiftningen. Vidare sägs att regeringen under hösten 1994 kommer att förelägga riksdagen förslag till ny tullagstiftning som föranleds av ett medlemskap i EU. Förslagen kommer att bygga på den s.k. tullanpassningsutredningens förslag i betänkandet Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) och de remisssynpunkter som framkommit i anledning av betänkandet.
554
I det s.k. fusionsfördraget (se bilaga 18) stadgas i artikel 28 om Prop. 1994/95:19 privilegier och immunitet för de Europeiska gemenskaperna. Till fördraget hör också ett protokoll med närmare bestämmelser i ämnet. Till Maastrichtfördraget hör ett protokoll med vissa tillägg till det ursprungliga protokollet om privilegier och immunitet med anledning av ett upprättande av Europeiska centralbanken och Europeiska monetära institutet (se bilaga 31). Ett medlemskap i EU kan komma att medföra viss lagstiftning i ämnet antingen genom ändringar i lagen (1976:611) om immunitet och privilegier eller genom särskild lagstiftning. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med de förslag till sådan lagstiftning som behövs.
Enligt artikel 31 i anslutningsakten skall var och en av de nya medlemsstatema inom två år från anslutningen hålla ett allmänt direkt val av det antal företrädare i Europaparlamentet som anges i artikel 11 i anslutningsakten. Valet skall ske enligt bestämmelsema i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val till Europaparlamentet (se bilaga 24). Gnmdlagsutredningen inför EG lämnade i sitt betänkande EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) förslag till ett svenskt valsystem för val till Europaparlamentet. Inom Justitiedepartementet förebereds för närvarande en departementspromemoria med förslag till svensk lagstiftning om val till Europaparlamentet. Efter remissbehandling av promemorian avser regeringen att förelägga riksdagen förslag till lagstiftning i ämnet, så att val till Europaparlamentet kan äga rum under 1995 . För tiden från en eventuell anslutning fram till valet skall i enlighet med bestämmelserna i artikel 31 i anslutningsakten den svenska riksdagen utse företrädare för Sverige i Europaparlamentet.
I propositionen har regeringen förklarat att den skall återkomma till riksdagen med förslag till övrig lagstiftning som behövs vid ett medlemskap.
555
43 Kungörande och publicering
Regeringens förslag: Den s.k. primärrätten som enligt anslumingslagens bestämmelser skall gälla i Sverige publiceras i Svensk författningssamling, SFS. Detta skall framgå av lagen. I lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar införs en hänvisning till Europeiska gemenskapernas officiella tidning, EGT.
Regeringens bedömning: Sekundärrätten kommer att publiceras på svenska i EGT. De rättsakter som redan beslutats inom EU och som enligt anslutningsfördraget och den svenska anslutningslagen skall gälla i Sverige kommer att publiceras i en särskild utgåva av EGT. Någon nationell offentlig publicering skall inte komma i fråga.
Utredningen har inte behandlat denna fråga. Remissinstansema har inte heller tagit upp hithörande frågor.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Anslumingsfördraget innebär att Sverige ansluter sig till de ursprungliga fördragen som grundar den europeiska unionen. Av lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar framgår att svenska författningar normalt alltid skall kungöras. Detsamma gäller internationella överenskommelser och ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt. I anslutningslagen anges att de grundläggande fördragen och den övriga primärrätten skall gälla här i landet. Häri innefattas också anslutningsfördraget.
Det bör dock noteras att primärrätten inte i sig är en del av anslutningsfördraget. Häri stadgas endast att de grundläggande fördragen skall vara bindande för de nya medlemsstatema och tillämpas i dessa stater i enlighet med fördragens bestämmelser och vad som framgår av anslutningsakten. De nya språkversionerna av fördragen biläggs anslutningsfördraget men utgör självständiga instrument.
Primärrättens genomgripande innebörd för svenskt rättsväsen bör dock föranleda att den i samband med anslutningen kungörs i svensk språkversion i SFS. Det bör framgå av lagen och kan ske i form av tillkännagivande. Eventuella ändringar i primärrätten skulle i framtiden kunna tillkännages på samma sätt.
När det gäller publicering i publikationen Sveriges internationella överenskommelser (SÖ) finns bestämmelser i förordningen (l990:lO70) om publicering av Sveriges internationella överenskommelser. Huvudregeln i 4 & anger att överenskornmelserna skall publiceras i sin helhet. Frågan om på vilket språk en överenskommelse skall publiceras regleras i förordningens 5 5. I bestämmelsen stadgas att vid publicering av multilaterala överenskommelser av det här slaget utländska texter på
Prop. 1994/95: 19
556
andra språk än engelska och franska får utelämnas. Det innebär att den svenska, engelska och franska versionen av anslutningsfördraget och slutakten i princip skall publiceras i SÖ. Detsamma bör gälla primärrätten jämte slutaktema från dessa.
I fråga om kimgörande och publicering av den sekundära EG—rätten dvs. de rättsakter som beslutats av institutionema inom EU, är utgångspunkterna delvis annorlunda. Huvudprincipen är att dessa rättsakter kungörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, EGT, och att nationell publicering normalt inte bör komma i fråga.
I artikel 170 i anslutningsakten anges att de fram till anslutningen beslutade rättsaktema skall vara autentiska på de nya språken från anslutningsdagen och publiceras i EGT i samma utsträckning som på de nuvarande språken. Detta kommer att ske i en särskild specialutgåva av EGT. Fortsättningsvis kommer nya rättsakter att publiceras i EGT på svenska samtidigt som de publiceras på övriga språk.
Lagen om kungörande av lagar och andra författningar reglerar författningar som har beslutats av svenska organ och internationella överenskommelser som enligt sådana förfatmingar skall gälla som svensk rätt. De rättsakter som beslutas av institutionerna inom EU faller därmed utanför lagens tillämpningsområde. Det grundläggande rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda bindande normer uppfylls av publiceringen i EGT.
I lagen om kungörande av lagar och andra författningar bör dock hänvisas till att de rättsakter som beslutats av EG kungörs i EGT.
Prop. 1994/95:19
557
44 Författningskommentar
44.1 Förslaget till lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Åtskilliga lagstiftningsärenden på senare år har gällt införlivande av internationella överenskommelser med svensk rätt. Ett omfattande lagstiftningsärende i det hänseendet utgjorde lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Den nu föreslagna lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller i och för sig i stor utsträckning ett införlivande av stora delar av EG—rätten med svensk rätt. En svensk anslutning till Europeiska unionen föranleder emellertid lagstifming av i viss mån en annan typ än den som hittills kommit till användning när det gällt att införliva internationella regler med svensk rätt. EG—rätten kommer att integreras med den svenska nationella rätten på ett annat sätt än vad som tidigare vanligen har varit fallet med internationella överenskommelser. Det är således inte bara de materiella reglerna som måste införlivas med den nationella svenska rätten. Även sådana principer som EG—rättens direkta tillämplighet, direkta effekt och företräde framför nationell rätt måste accepteras av det svenska rättssystemet. Regelverket har fått sitt innehåll genom den rättspraxis som EG—domstolen har utvecklat. Denna praxis utgör en rättskälla inom EG—rätten och måste få genomslag i Sverige.
Den nu föreslagna lagen är disponerad så, att det efter en inledande bestämmelse, i vilken anges att lagen innehåller bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, följer en bestämmelse om införlivande av EG:s nuvarande regelverk, dvs. fördragen och den före anslutningen antagna sekundärrätten. Därefter regleras överlåtelsen av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. I en därpå följande paragraf anges de fördrag och andra instrument som gäller här i landet. Slutligen regleras regeringens skyldigheter gentemot riksdagen i fråga om samråd och information i frågor som rör den Europeiska unionen. Lagen har i enlighet med Lagrådets förslag fått rubriken Lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Det föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1995 och att lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) därvid skall upphöra att gälla. Lagen innehåller också vissa övergångsbestämmelser.
1 5 I denna paragraf anges att lagen innehåller bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Lagrådet har föreslagit att det i paragrafen skall anges när lagen börjar gälla. Detta anges emellertid i ikraftträdandebestännnelsen. Någon ändring i förhållande till lagrådsremissen har därför inte gjorts.
Prop. 1994/95: 19
558
2 & Det ankommer på varje nytt medlemsland att i enlighet med sina konstitutionella förutsättningar vidta åtgärder, så att anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen samt den beslutade sekundärrätten blir gällande i det nya medlemslandet. Genom denna paragraf införlivas anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen samt den s.k. sekundärrätten som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna. Paragrafen omfattar inte bara rättsakter i egentlig mening, dvs. sådana rättsakter som avses i artikel 189 i Romfördraget och som utgörs av förordningar, direktiv och beslut samt rekommendationer och yttranden, utan också avtal och andra typer av beslut som antagits av gemenskaperna.
Det nya medlemslandet blir redan genom anslutningsfördraget bundet av olika slag av avtal som EG har ingått. Rådet fattar på EG:s vägnar beslut om godkännande av sådana avtal. Det brukar röra sig om antingen ett beslut eller förordning, dvs. sådana bindande rättsakter som regleras i artikel 189 i Romfördraget. Godkännandet kan också ha annan form. Den nu föreslagna paragrafen omfattar också sådana avtal.
Det finns beslut av olika slag som inte utgör beslut i den mening som avses i artikel 189 i Romfördraget, t.ex. resolutioner och program m.m., vilka inte grundar rättigheter eller skyldigheter för enskilda men som i vissa fall är att anse som riktlinjer för den institution som har utfärdat dem. Vissa resolutioner och ställningstaganden är inte juridiska utan politiska förpliktelser. Dessa har inte heller någon bindande effekt för enskilda. Nyssnärnnda typer av beslut kräver i och för sig inte någon svensk författningsbestännnelse men blir genom att de omfattas av den föreslagna bestämmelsen i anslutningslagen, liksom rättsaktema och avtalen gällande för Sverige med den verkan som följer av fördragen. Paragrafen har i övrigt utförligt behandlats i avsnitt 38.3. Mellanrubriken före paragrafen liksom dess lydelse har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
3 5 Genom paragrafen klargörs att Europeiska gemenskaperna efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen får fatta beslut med verkan här i landet i den omfattning som följer av fördragen. Paragrafen ger uttryck för den överlåtelse av beslutanderätt som följer av att Sverige ingår anslutningsfördraget. Det konstitutionella stödet för paragrafen är det vilandeförklarade förslaget till ny lydelse av 10 kap. 5 5 första stycket regeringsformen. Paragrafen har utförligt behandlats i avsnitt 38.2. Paragrafens lydelse har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
4 & Paragrafen innehåller en uppräkning av de grundläggande fördragen, konventionerna, akterna och besluten samt anslutningsfördraget med Sverige m.fl. länder, dvs. den s.k. primärrätten. Som framgår av paragrafen har de fördrag varigenom de tre gemenskaperna upprättades ändrats närmare 20 gånger. De fördragsändringar som tas upp är i korthet följande.
Prop. 1994/95 : 19
559"
Gemenskapema förvaltades ursprtmgligen av delvis olika institutioner. Domstolen och Europaparlamentet kom att bli gemensamma för alla tre genom en konvention som ingicks samtidigt med Romfördraget och Euratomfördraget, medan kommissionen och rådet blev gemensamma först genom det s.k. fusionsfördraget från år 1965 (i kraft den 1 januari 1967).
Fördragsändringar har också föranletts av att nya medlemmar har tillträtt gemenskaperna. Sålunda anslöts Danmark. Irland och Storbritannien är 1973, Grekland år 1981 och Spanien och Portugal är 1986. Dessa anslutningsfördrag medför, i likhet med det fördrag varigenom Sverige ansluts bl.a. institutionella jämkningar m.m., t.ex. förändringar av röstantalet i rådet. Ett fördrag från år 1984 avser ändringar av liknande slag med anledning av Grönlands utträde ur gemenskaperna.
Före Maastrichtfördragets ikraftträdande var proceduren annorlunda för upptagande av medlemmar i Kol- och stålgemenskapen än för de övriga gemenskaperna. Detta har inneburit att samtliga äldre anslutningsfördrag åtföljs av separata rådsbeslut som innehåller ändringar i EKSG—fördraget.
Gemenskapernas finansiella bestämmelser har ändrats vid ett par tillfällen. Detta har skett genom två s.k. budgetfördrag från åren 1970 och 1975.
En annan förändring med fördragsstatus är 1976 års akt om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet. Före aktens ikraftträdande utsågs företrädare inom resp. lands parlament.
Fördragen har vid två tillfällen genomgått en övergripande revision. Den första resulterade i Enhetsakten från år 1986 (i kraft den 1 januari 1987) och den andra i Maastrichtfördraget från år 1992 (i kraft den 1 november 1993), som förutom att upprätta Europeiska unionen, även medförde ändringar i de tre grundfördragen. Enhetsakten och Maastrichtfördraget har berörts under avsnitt 8.
Slutligen kan nämnas vissa ändringar av mindre generell betydelse. Hit hör 1962 års konvention om en ordning för associering av utomeuropeiska länder med avseende på Nederländska Antillerna (se bilaga 17) och ändringar från år 1975 i Europeiska investeringsbankens stadga, vilken återfinns i ett protokoll till Romfördraget.
Ett flertal av de uppräknade instrumenten utgör sålunda ändringar i eller tillägg till de ursprungliga gemenskapsfördragen. Det kan emellertid inte uteslutas att uppräkningen inte är helt uttömmande. I den mån andra rättsakter har utfärdats, vilka utgör ändringar i eller tillägg till de nu uppräknade fördragen, kommer dessa att gälla i Sverige enligt 2 & i den nu föreslagna lagen. Protokoll och bilagor utgör regelmässigt integrerade delar av fördragen men har ändå nämnts i paragrafen, eftersom vissa sådana instrument inte alltid kan sägas utgöra integrerade delar av fördragen. I förhållande till utredningens förslag har vissa förändringar gjorts beträffande vilka instrument som medtagits, bl.a. har det s.k. Edinburgh—beslutet om Maastrichtfördragets tolkning inte medtagits, eftersom det inte ansetts tillhöra primärrätten. Paragrafen har i övrigt kommenterats i avsnitt 38.3. Dess lydelse har justerats i enlighet med vad
Prop. 1994/95: 19
560
Lagrådet föreslagit. Frågan om kungörande och publicering av fördragen och den sekundärrätt som blir gällande i Sverige har behandlats i avsnitt 43.
5 5 I denna bestämmelse regleras skyldigheten för regeringen att informera och samråda med riksdagen i frågor som rör samarbetet inom EU. Förslaget innefattar dels ett undenättelse— och samrådsförfarande som skall vara inriktat på beslutshttandet i Europeiska unionens råd, dels en allmän skyldighet för regeringen att fortlöpande hålla riksdagen informerad om samarbetet inom EU. Frågorna har behandlats i avsnitt 40.
I första stycket regleras det formella underrättelse— och samråds- förfarandet. Området för samrådsförfarandet avgränsas på så sätt att regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om sådana frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd.
Det får bli en fråga för regering och riksdag att genom en fortlöpande dialog utveckla den lämpligaste ordningen för att hantera dessa frågor.
I fortsättningen sägs att regeringen skall rådgöra med riksdagen genom organ som riksdagen bestämmer om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut i sådana frågor som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som riksdagen bestämmer. Avsikten härmed är att regeringen, som kan antas vara bäst informerad om frågomas karaktär, skall vara skyldig att på eget initiativ söka samråd i betydelsefulla frågor. Men regeringen skall därutöver vara skyldig att samråda med organ som riksdagen bestämmer i vilken annan fråga som riksdagsorganet anser vara så betydelsefull att samråd bör äga rum.
För regeringens del innebär förslaget också en möjlighet att förankra den ståndpunkt regeringen ämnar inta vid förhandlingarna i rådet och att regeringen skall kunna försäkra sig om riksdagens accept av förhand- lingsståndpunkten. Även på den punkten bör regering och riksdag kunna utveckla lämpliga former för att få till stånd en fungerande ordning.
Det är således viktigt att göra klart att det formellt är regeringen som företräder Sverige vid ministerrådets möten. Även om regeringen har skaffat sig en accept från t.ex. ett riksdagsorgan som har inrättats för detta samrådsförfarande, agerar regeringen med fullt politiskt ansvar vid rådets möten. Ett riksdagsorgans uttalanden kan självfallet inte bli bindande för hela riksdagen och saknar också fomell konstitutionell betydelse.
Regeringen är alltså skyldig att ta initiativ till samråd i frågor den bedömer vara betydelsefulla. Hur gränsen skall dras har inte angetts i själva lagtexten. Den kompetensfördelning som nu gäller i fråga om normgivning mellan regering och riksdag i de frågor det här kan bli tal om bör emellertid kunna tjäna som en lämplig utgångspunkt för vad som skall anses vara en betydelsefull fråga. I sådana frågor som det nu ankommer på riksdagen att besluta om men där beslutsbefogenhetema genom medlemskapet överläts till EG bör riksdagen således få tillfälle att säga sin mening om hur förhandlingarna skall läggas upp och hur
36 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Del ].
Prop. 1994/95: 19
561
Sveriges ståndpunkt vid beslutsfattandet skall se ut. Regeringen kan Prop. 1994/95:19 självfallet bedöma även andra frågor vara betydelsefulla. Regeringen kan också tänkas finna att en sådan fråga någon gång inte är betydelsefull. Regeringen får således bedöma detta med hjälp av sitt omdöme.
I det andra stycket slås fast att regeringen dessutom fortlöpande skall lämna information till riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. En självklar begränsning i denna skyldighet ligger i att information inte behöver lämnas i annat fall än då frågan berör vårt land. På vilket sätt och i vilken form denna information skall länmas blir i första hand en fråga för riksdagen att ta ställning till. Den allmänna information som det här är fråga om bör så långt som möjligt lämnas vid öppna sammanträden med riksdagen.
Slutligen föreskrivs att regeringen varje år skall lämna en redogörelse till riksdagen för verksamheten inom EU. Mellanrubriken före paragrafen har justerats i enlighet med vad Lagrådet förordat.
Ikraftträdande— och övergångsbestämmelser
Anslutningslagen bör träda i kraft samtidigt som anslutningsfördraget dvs. den 1 januari 1995. Samtidigt upphävs EES—lagen. Bakgrunden till upphävandet har närmare redovisats i avsnitt 41.
Av övergångsbestämmelsema framgår att EES—lagen skall fortsätta att tillämpas på förhållanden före upphävandet. Skälen för det har närmare redovisats i avsnitt 41. Avsikten är att EES—lagen alltjämt skall tillämpas på förhållanden som lagen var tillämplig på under sin giltighetstid. Den fortsatta tillämpningen gäller framför allt de materiella reglerna i EES—avtalet och tillämpningen av dem i Sverige av svenska domstolar och myndigheter.
Den övergripande övervakningen av reglernas efterlevnad som enligt EES—avtalet ålåg EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA—domstolen övertas vid en svensk ansluming till EU av kommissionen och EG—domstolen i enlighet med procedurregler enligt EG—rätten. Det är följaktligen närmast fråga om en fortsatt tillämpning av samma materiella regler men med andra förtecken och med andra övervakningsinstanser.
För att få en så smidig övergång som möjligt finns i anslutningsfördraget bestämmelser som bl.a. skall sörja för att kommissionen fortsätter handläggningen av de ärenden EFTA:s övervakningsmyndighet påbörjat och att beslut som redan fattats av övervakningsmyndigheten skall respekteras även efter anslutningen. Bestämrnelsema innebär i några fall att EES—avtalets och därmed EES—lagens bestämmelser inte tillämpas på förhållanden som uppstått före anslutningen. Det blir i stället kommissionen som övertar handläggningen enligt EG:s motsvarande regler. I sak innebär det dock inga avgörande förändringar eftersom såväl de materiella som de procedurella reglerna är desamma. Övergångsbestärnmelsen om att den upphävda EES—lagen skall fortsätta att tillämpas på förhållanden som uppstått före anslutningen, bör dock innehålla en föreskrift om att den på detta sätt kan komma att inskränkas av anslumingsfördraget. För enskilda
562
bör detta inte medföra några nackdelar. Bestämmelsens lydelse har justerats i enlighet med vad Lagrådet föreslagit.
I samband med ikraftträdande— och övergångsbestämmelsen föreskrivs också att de fördrag och andra instrument som anges i 4 5 skall kungöras i Svensk författningssamling (SFS).
44.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar
1 5 I ett nytt tredje stycke upplyses om att rättsakter som innefattar föreskrifter beslutade av EG och som gäller här i landet i enlighet med vad som föreskrivs i lagen (1994:000) med anledning av Sveriges ansluming till Europeiska unionen kungörs i EG:s officiella tidning, EGT. Dessa rättsakter m.m. faller utanför lagens tillämpningsområde, eftersom de inte har beslutats av svenska organ och inte heller är internationella överenskommelser som enligt sådana författningar skall gälla som svensk rätt.
44.3 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1972:762) om prisbestämmelser för jäm— och stålmarknaden (CECA—lagen)
Som har framgått av avsnitt 42 föreslås att den s.k. CECA—lagen skall upphävas. Det får ankomma på regeringen att upphäva de tillämpningsföreskrifter som utfärdats med stöd av CECA—lagen.
Prop. 1994/95:19
563
TERMER OCH FÖRKORTNINGAR
ACP
ALTENER
Arion
BC—Net
cabotage
CAP
Cassis de Dijon—principen
CECA
Cedefop
CELEX
CEN
African, Caribbean and Pacific States. Den grupp av 69 utvecklingsländer som är associerade till Gemenskapen genom Lomé-konventionen.
Alternative Energy EG-program för utveckling av förnybara energikällor Syftet med programmet är att finansiellt stöd skall utgå till projekt, utbildning, information och samarbete med icke-medlemsländer.
EG-program för utbildningsadministratörer Syftar till att främja ömsesidig förståelse för medlemsländernas utbildningssystem.
Business Cooperation Network. Småföretagarprogtam i EG. Utgörs främst av ett datorbaserat system för sökning av samarbetspartner
inrikestrafrk som utförs med ett utlandsregistrerat fordon
Common Agricultural Policy - EG:s gemensamma jordbrukspolitik.
EG-princip som innebär att varor som lagligen produceras och saluförs i ett EU-land fritt skall kunna säljas i ett annat medlemsland. Varu- och tjänsteflödena kan bara stoppas om de medför miljö-, hälso— eller säkerhetsrisker. Principen är uppkallad efter ett viktigt beslut av EG- domstolen angående försäljning av svartvinbärslikör.
Communauté Européenne du Charbon et de l'Acier. Europeiska kol- och stålunionen EKSG
Centre Européen pour le développement de la formation professionelle. EG:s center för yrkesutbildning i Berlin.
EG-kommissionens rättsdatabas. Innehåller i full text bl.a. EG:s grundläggande traktat, sekundärrätt, avtal med tredje land samt rättsfallen från EG-domstolen.
Comité Européen de Normalisation — European Committee for Standardization. Det västeuropeiska standardiseringsorganet.
Cenelec
CFP
CFSP
CITES
COM
Comett
COREPER
COST
CPC
DG
Direktiv
Dual use-varor
Comité Européen de normalisation électrotechnique - European Committee for Electro-technical Standardization. Europeiska kommittén för elektroteknisk standard. ,
Common Fisheries Policy. EG:s gemensamma fiskeripolitik.
Common Foreign and Security Policy. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som EG-staterna skall utveckla enligt Maastricht-fördraget
Europarådskonvention om internationell handel med utrotningshotade djur- och växtarter.
Commission Européenne - EG-kommissionens doktunentserie
Action Programme of the community in Education and Training for Technology. Program för utbildning och praktik för samarbete mellan universitet och näringsliv.
Comité des Représentants Permanents. Organ, bestående av medlemsländernas ambassadörer vid gemenskapen, som bereder ärendenas behandling i rådet. '
Cooperation européenne dans le domaine de la recherche scientifique et technique - European Cooperation in the Field of Scientific and Technical Research. Mellanstatligt forskningssamrabete mellan kommissionen, EG:s medlemsstater och nio andra stater, däribland Sverige.
Community Patent Convention. EG:s patentkonvention. Directorate General. Generaldirektorat inom kommissionen.
Är bindande för gemenskapens medlemsländer när det gäller målen som skall uppnås, men ger varjegland valfrihet beträffande medlen. Direktiven innehåller ofta åtanganden om tid för införande.
Strategiskt känsliga varor som kan ha såväl en civil som en militär användning
EAGFF
ECB/ECBS
ECU
EEC
EEG
EES
EFTA
EKSG
EMS
EMU
ERASMUS
ERDF
European Agricultural Guidance and Guarantee Fund. Se FEOGA.
European Central Bank/European Central Bank Systern. Den europeiska centralbanken respektive det europeiska centralbankssystemet (inkl. de nationella centralbankern) som avses upprättas i EMU:s fas 3 i slutet av 1990-talet.
European Currency Unit. EG:s korgvaluta, vars värde mot nationella valutor fastställs dag för dag. (4 juli 1994: lECU = 9,40 SEK).
European Economic Community - Europeiska ekonomiska gemenskapen.
Europeiska ekonomiska gemenskapen. Svensk benämning på EEC.
Europeiska ekonomiska sarnrbetsområdet. Det gemensamma ekonomiska samarbetsområdet EG-EFTA; omfattar för närvarande (juli 1994) Finland, Island, Norge, Sverige och Österrike samt de tolv EU-ländema.
European Free Trade Association. Europeiska frihandelssamanslumingen; omfattar för närvarande (juli 1994) Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike.
Europeiska kol- och stålgemenskapen.
European Monetary System. EG:s valutasamarbete.
Ekonomisk och monetär union. EMU är tänkt att genomföras i tre faser Fas ett innebär dels upprättandet av den inre marknaden och införandet av fria kapitalrörelser mellan EU-ländema, dels att alla valutor knyts till växelkursmekanismen i EMS. Fas två innebär huvudsakligen en förstärkning av den ekonomisk-politiska samordningen och fas tre skapandet av en gemensam centralbank, att man läser växelkursema mellan medlemsländerna och att en enhetlig valuta införs.
European Action Scheme for the Mobility of University Students. EG:s program för Studentutbyte mellan högskolor. Sverige deltar sedan läsåret 1992-93.
European Regional Development Fund. EG:s regionala utvecklingsfond, en av de tre strukturfondema.
ERGO
ESA
ESF
EU
Euratom
EUREKA
Eurostat
FEOGA
Förordning
GATT
European Community Action Programme for the Long-term Unemployed. EG-program för informations- och erfarenhetsutbyte mellan medlemsländerna och vissa länder utanför EG vad gäller frågor som rör långtidsarbetslöshet. '
1 EFTA Surveillance Authority. Övervakningsorgan för EFTA-ländemas efterlevnad av EES-avtalet.
2 Euratom Supply Agency '
European Social Fund. EG:s socialfond, en av gemenskapens tre strukturfonder vars syfte främst är att främja arbetstillfällen, ge stöd åt projekt som motarbetar långtids- och ungdomsarbetslöshet.
Europeiska Unionen European Atomic Energy community. Europeiska atomenergigemenskapen.
European Research Coordination Agency. Europeisk samordnad civil högteknologisatsning. "
Statistical Office of the European Communities. Europeiska gemenskapens statistikkontor i Luxemburg.
Fond Européen d*Orientation et de Garantie Agricole. Den europeiska jordbruksfonden; en av de tre strukturfondema. Fondens struktursektion ger bidrag till modernisering av brukningsmetoder, jordförbättring, yrkesutbildning, omställning till annan produktion, ägosamrnanläggning, samt stöd till jordbruk i bergstrakter eller andra områden som är mindre lönsamma att bruka. Medel- har också avsatts för skogsplantering och miljövård. Fondens garantisektion utbetalar diverse stöd till jordbrukarna.
En förordning antas av ministerrådet på förslag från kommissionen. Den är omedelbart bindande för alla medlemsstater, liksom för företag och enskilda inom gemenskapen. Förordning tar över nationell lag.
General Agreement on Tariffs and Trade. Allmänna tull- och handelsavtalet.
GCC
GSP
GUSP
Helios
IAEA
IMF
Intrastat
JET
J.O.
JRC
LFA
LINGUA
Lomé-konventionen
MEDIA
Gulf Cooperation Council. Sarnarbetsråd för länder vid Persiska viken. Medlemsländema är Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien.
Generalized System of Preferences. Det allmänna preferenssystemet - till förmån för u-länder.
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. se CFSP
Handicapped People in the European Community Living Independently in an Open Society. EG-program för handikappade.
International Atomic Energy Agency. Internationella atomenergibyrån.
International Monetary Fund. Internationella valutafonden.
System för inhämtning av statistiska uppgifter över varuhandeln mellan EU-medlemsländema
1 Joint European Torus. Fusionsforskningsprogram.
2 Joint European Transport. Det gemensamma flygtransportprojektet. Journal Officiel. Gemenskapens officiella tidning på franska.
Joint Research Center. Gemenskapens forskningsinstitution.
Less Favoured Area. Mindre gynnade områden.
Populärbeteckning för European Community Action Scheme för the promotion of training in Foreign Languages. Gemenskapens språkutbildningsprograrn.
Avtal mellan gemenskapen och ACP-ländema. Konventionen, som har sitt ursprung i EU-ländernas tidigare samarbete med de forna kolonierna, är ett avtal om handel, samarbete och bistånd.
Measures to Encourage the Development of the Audio-visual Industry. EG:s program för stöd av både produktion och distribution av film och video.
MGN
OECD
O.J .
PHARE
Schengenavtalet
SAVE
STABEX
Subsidiaritetsprincipen
SYSMIN
TACIS
TBT
Mest gynnad nationsbehandling. Huvudprincipen i GATT.
Organization for Economic Cö-operation and Development. Organisationen för ekonomiskt samrabete och" urtveckling. Hette ursprungligen OEEC och skapades år 1948 för att främja Europas återuppbyggnad efter kriget; omfattar i dag 25 "västekonornier" och ägnar sig främst åt informationsutbyte, analys och viss samordning av ett brett spektrum av ekonomiska frågor. '
Official Journal. Gemenskapens officiella tidning på engelska.
Poland and Hungary Aid for Restructuring of the Economics. Den del av EU-ländemas tekniska bistånd till samtliga central- och östeuropeiska länder som kanaliseras via EG:s budget.
Avtal mellan vissa av EU-länderna om avskaffande av gränskontroller.
Special Action for Vigorous Energy Efficiency. EG-program för att effektivisera energianvändningen, med målsättningen att minska denna per BNP-enhet med 20 procent på fem år
Stabilization of Export Eamings. System för stabilisering av u-ländemas exportintäkter enligt Lomé-könventionen.
Denna princip innebär att endast det som inte kan göras bättre på nationell, regional eller lokal nivå skall. göras på gemenskapsnivå. Dvs. beslut inom gemenskapen bör fattas så nära medborgarna som möjligt. Principen fördragsfästes i och med Maastrichtfördraget.
Special financing facility foråACP and OCT mining products. Exportstödfunktion inom EG; för de mineralexporterandeACP-ländema och de franska transoceana territorierna. Stöd lämnas för stabilisering av intäkter från export av fosfat, bauxit och koppar samt till rationalisering av gruvindustrin och malmletning.
Technical Assistance to the Commonwealth of Independent States and Georgia. Kommissionens biståndsprograrn för länderna i forna Sovjetunionen (utom de tre baltiska staterna, som faller under PHARE- programmet). '
| Technical Barriers to Trade.iTekriiska handelshinder.
TEMPUS
TEN
THERMIE
Visegrad-ländema
Trans-European Mobility Programme för University Students. EG-prograrr. för Studentutbyte mellan högskolor i EU och central- och östeuropeiska universitet.
Transeuropean Networks. Transeuropeiska nätverk för infrastruktur inom transport-, telekommunikations- och energisektorema.
EG:s program för ny energiteknik. Löper 1990-94 och inriktar sig på stöd till nya och breddade projekt, åtgärder som stimulerar till marknadsföring och nyttjande av ny energieffektiv teknik, samt för koordinering med nationella stödprograrn för liknande verksamheter
Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien.
BILAGA 1 : Prop. 1994/95:19 5 Bilaga ] Anförande av Europa- och utrdceshandelsminister Ulf Dinkelspiel vid öppnandet av Sveriges förhandlingar om EG,-medlemskap den 1 februari 1993 '
Den svenska regeringen hälsar med tillfredsställelse dagens öppnande av medlemskapsförhandlingama. '
För två år sedan förklarade Sveriges riksdag med! stor majoritet att medlemskap i de Europeiska gemenskaperna ligger ijvårt lands intresse. Detta återspeglade vår önskan att bidra till förverkligandet av visionen om ett enat Eur0pa som lever i fred, välstånd och social rättvisa, som visar öppenhet för sina grannländers behov och som är medvetet om sitt nationella ansvar. Sex månader senare, den 1 juli 1991, ansökte vi om medlemskap. Målet för de förhandlingar som nu inleds är att uppnå svenskt medlemskap i den Europeiska unionen "när fördraget har ratificerats av alla parter. '
Förbindelsema mellan Sverige och gemenskapen har' utvecklats avsevärt under de senaste 20 åren. De två viktigaste milstolparna är frihandelsavtalet från 1972 och förra årets avtal om det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).
EES-avtalet utgör ett kvalitativt nytt steg i vårt samarbete. Avtalet, som Sverige tillmäter stor vikt på vägen mot fullt medlemskap, godkändes nyligen av riksdagen med en överväldigande majoritet. Alla ansträngningar måste göras för att detta avtal ska ktinna träda i kraft så snart som möjligt. Vårt närmande till gemenskapen bygger på en rad grundläggande övertygelser och traditioner som koMer att inspirera och
vägleda oss i förhandlingarna liksom i vårt ager'ande som framtida medlem. :
- Först och främst har vi samma grundläggande värderingar som gemenskapen och dess medlemsstater. Vi är övertygande om att endast demokratiska samhällen som grundas på respekt' för de mänskliga rättigheterna och är inriktade på pluralism, öppenhet och rättssäkerhet kan slå vakt om den personliga friheten och främja åsociala framsteg,
- Vi bekänner oss alla till marknadsekonomi och fri konkurrens. Sverige delar uppfattningen att en väl fungerande inre marknad med 370 miljoner människor behöver gemensamma regler, inte minst för att uppnå hög produktsäkerhet och för att skydda konsumenternasjintressen.
- Freden är odelbar. Den grundläggande tanken bakom den Europeiska gemenskapen är att stärka fred och säkerhet mellan Europas folk. Vi anser att det är både möjligt och nödvändigt att efterjdet kalla krigets slut
anser att det är både möjligt och nödvändigt att efter det kalla krigets slut
Prop. 1994/95: 19
bygga en varaktig europeisk säkerhetsanordning genom integration och Bilaga ] samarbete. Den Europeiska gemenskapen och medlemsländernas gemensamma agerande är avgörande för stabilitet, fred och utveckling i Europa.
- En stark Europeisk union måste vara generös mot omvärlden. Den största utmaningen i Europa i dag är att bistå de central- och östeuropeiska länderna i deras ansträngningar att säkra demokrati, social rättvisa och marknadsekonomi. På sanuna sätt måste Europa beakta och ta fasta på utvecklingsländemas behov. Handel och bistånd, miljö och utveckling måste gå hand i hand i vår strävan att bekämpa fattigdomen. Sverige är berett att delta aktivt i gemensamma europeiska ansträngningar för att lindra nöden i de fattigaste länderna och för att främja dess utveckling. Vi önskar också gemensamt och i en generös anda hantera fiyktings- och migrationsfrågoma.
- Det är en angelägen uppgift som brådskar att gemensamt bekämpa arbetslösheten och att stimulera ekonomisk återhämtning. Inga ansträngningar får sparas för att nå dessa mål. Det finns inga nationella lösningar på europeiska problem. Den ekonomiska, industriella och finansiella integrationen har minskat betydelsen av gränserna mellan de västeuropeiska länderna. Det krävs allt mera samordning och samarbete för att åstadkomma stabil och icke-inliationsdrivande tillväxt samt full sysselsättning.
- Det finns också en rad andra områden där vi är övertygade om att framsteg bäst kan nås genom internationellt samarbete och då särskilt inom gemenskapens ram. Jag tänker då i synnerhet på åtgärder mot miljöförstöringen. Gemensamma europeiska ansträngningar är nödvändiga för att säkerställa en hållbar utveckling mot en ren miljö för framtida generationer. Gränsöverskridande miljöproblem som t.ex. försurningen kan inte lösas enbart genom nationella åtgärder. Som medlem kommer Sverige att i enlighet med fördraget upprätthålla och utveckla högt ställda normer för naturskydd och miljövård. Som framgår av kommissionens utlåtande om den svenska ansökan kan vi bidra till att gemenskapen utvecklas till en dynamisk internationell kraft på miljöområdet.
En Europeisk union som bygger på gemensamma värderingar och skiftande erfarenheter kan verksamt öka vår gemensamma förmåga att hantera dessa frågor.
Under denna process måste det råda enighet om målen, men stor hänsyn måste också tas till varje medlemslands särart.
Mot den bakgrunden välkomnar Sverige den ökade betoning som gemenskapen lägger vid öppenhet och insyn. Denna utveckling ligger i
Bilaga 1
linje med den svenska förvaltningens traditionellt stora öppenhet. På detta område för vi med oss grundläggande principer och ;viktiga erfarenheter som vi gärna delar med oss av. Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten utgör fundamentala principer som är förankrade i den svenska grundlagen och som garanterar medborgarna tillgång till information om den offentliga förvaltningens verksamhet. Dessa principer är en omistlig del av vårt politiska och kulturella arv. De främjar den demokratiska processen, rättssäkerheten och effektiviteten i den offentliga förvaltningen, vilket också är viktiga mål:för gemenskapen.
Vi välkomnar också den nya tillämpningen av 'subsidiaritets- eller närhetsprincipen. Denna princip bidrar till respekten för medlemsländernas nationella identitet och säkerställer nationella och lokala myndigheters kompetens. Vi delar uppfattningen att gemenskapen endast bör agera när ett mål bättre kan uppnås på gemenskapsnivå än av de enskilda medlemsstaterna. '
Geografiskt är Sverige ett vidsträckt land med en.i rik och varierande natur. Våra medborgare värnar inte bara om höga miljökrav utan också om den likaledes omistliga och urgamla allemansrätten.
Den ökade vikt gemenskapen fäster vid den sociala dimensionen är enligt vår uppfattning en nödvändig följd av den ekonomiska integrationen. Vi ser fram emot att aktivt bidra till den fortsatta utvecklingen på detta område, som irmefattar arbetsmiljön och : dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Detta gäller också ansträngningarna att förbättra de handikappades situation. Existerande EG-regler på det sociala området fastställer miniminivåer, som tillåter de enskilda medlemsländerna att tillämpa mer långtgående-' bestämmelser. Vi välkomnar unionsfördragets sociala protokoll inklusive arbetsmarknadsparternas förstärkta roll i utarbetandet och genomförandet av gemensamma åtgärder på arbetsmarknadsområdet. Vi utgår från att detta innebär att svenska kollektivavtal erkänns som! tillräckligt medel att genomföra EG:s direktiv. Den svenska och nordiSka arbetsmarknaden kännetecknas av en lång tradition av att villkor i arbetslivet fastställs i kollektivavtal mellan de berörda organisationerna. .
Det är också vår bestämda strävan att bidra till den fortsatta utvecklingen av gemenskapens politik för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män, vilket är ett viktigt mål i Sverige. !
I-Ierr Ordförande,
När jag nu övergår till själva grunden för våra förhandlingar, låt mig då först understryka vad den svenska regeringen redan framhållit många gånger tidigare: Sverige delar till fullo de politiska I'rnål och principer, de s.k. finalités politiques, som återfinns i fördraget om den Europeiska unionen.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 1
Vi är redo att i våra förhandlingar utgå från gällande rättigheter och skyldigheter, som går under beteclmingen "aquis communautaire". Sverige förmåga att göra detta kom tydligt till uttryck under EES- förhandlingama och har sedemera fått ett erkännande i EG- komrnissionens utlåtande om den svenska ansökan. Icke desto mindre finns det ett antal förhandlingsfrågor som vi gemensamt måste lösa och som jag ska återkonuna till.
Vi vill medverka i arbetet på att bygga en ny europeisk säkerhetsordning på grundval av FN-stadgan, ESK:s principer och beslut och andra internationella rättsprinciper. Därför önskar vi delta fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom Unionens ram.
Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i den gemensamma utrikes- och handelspolitiken har ett brett parlamentariskt stöd. Sverige har inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi är beredda att ildäda oss samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som gemenskapens nuvarande medlemmar.
Som den svenska riksdagen nyligen har deklarerat, består Sveriges militära alliansfrihet alltjämt. Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, är ett mål för den gemensanuna utrikes- och säkerhetspolitiken, som kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser inte hindra den Europeiska Unionens utveckling på vägen mot detta mål.
Sverige vill delta i den framväxande Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Den senaste tidens oro på valutamarknadema och de räntechocker som har drabbat många länder inklusive Sverige, har understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till utformningen av EMU redan före medlemskapet. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget.
Vi utgår från att Sverige kommer att tilldelas samma antal röster i rådet och samma antal platser i Europa-parlamentet och i andra EG- institutioner som andra jämförbara medlemsstater. Vi utgår också från att svenska blir ett av Unionens officiella språk.
Den långa traditionen av samarbete mellan de nordiska länderna kommer utan tvekan att bli en tillgång också för våra framtida samarbetsparter i en utvidgad gemenskap. Vi önskar att detta samarbete i lämplig form kommer till uttryck i anslutningsfördraget.
Prop. 1994/95: 19
Och nu skulle jag vilja ta upp huvudfrågorna i förhandlingen. Regionalpolitik
Som framgår av kommissionens utlåtande innebär en utvidgning med Sverige och andra nordiska länder att områden med helt nya regionala drag i en nära framtid kommer att utgöra delar av gemenskapen. Dessa regioner karakteriseras av låg befolkningstäthet, :begränsade lokala marknader, långa avstånd och hårda klimatförhållanden. Det handlar om permanenta geografiska betingelser och svårigheter". Av naturliga skäl beaktas dessa faktorer inte i EG:s nuvarande regiönalpolitik, som är vägledande för medlemsstatema och gemenskapens regler på området. Vi utgår från att det finns en stor förståelse för behovet av en anpassning av gemenskapens politik så att de nya faktorerna kan beaktas, när Sverige och andra nordiska länder ansluter sig till gemenskapen. Dessa faktorer är av stor betydelse, särskilt för jordbruket och den regionala utvecklingen. Detta framgår också av kommissionens utlåtande. Sverige måste kunna bedriva en aktiv och ambitiös nationell! politik för regional utveckling i enlighet med fördragsreglema.
Kommissionens utlåtande bekräftar att Sverige som ;medlem har rätt till stöd från EG:s strukturfonder. I förhandlingarna måste vi komma fram till kriterier och metoder som gör det möjligt för sverige att delta fullt ut i det gemensamma strukturprogrammet. Syftet måste vara att utjämna regionala skillnader orsakade av allvarlig industriell tillbakagång, att bekämpa långtidsarbetslöshet, att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden, att anpassa jordbruk och skogsbrukSproduktion samt att främja landsbygdens utveckling. 5
Miljö
Vi utgår från att den högsta tillämpade ambitionsnivån konuner att gälla på miljöområdet och att därmed inga normer kommer att sänkas. Särlösningama i EES-avtalet rörande bl.a. kemikalier, farliga änmen och avgasutsläpp från motorfordon ska gälla också i anslutningsfördraget. Mot bakgrund av behovet av att minska skadliga utsläpp bör Europa ta ledningen genom att formulera strängast möjliga krav för utsläpp från motorfordon. Vi välkomnar det femte handlingsprogrammet för miljön som skapar en fast grund för att ytterligare skärpa de europeiska miljönormerna, för att förverkliga en hållbar utveckling och för att fullgöra våra åtaganden inom ramen för FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED). Vi delar uppfattningen att försiktighetsprineipen måste tillämpas. Däri ligger att farliga processer och ämnen måste ersättas med mindre farliga alternativ. Vi kommerf också i likhet med andra medlemmar av gemenskapen att förbehålla ossirätten att själva fatta beslut rörande import av avfall. Vi kommer att upprätthålla förbud mot slutförvaring av utländskt kärnavfall och andra former av långtidslagring som inte är del av en behandlingsprocess.
Prop. 1994/95: 19 Bilaga ]
Jordbrukspolitik
Sverige genomför för närvarande ett omfattande reformprogram inom jordbrukssektorn för att främja avreglering, konkurrens och effektivitet till nytta för såväl konsumenter som lantbrukare. De svenska jordbrukspolitiska målen har stora likheter med målsättningama för den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Vi siktar på en fullständig integrering i den gemensamma jordbrukspolitiken med ett minimum av övergångsarrangemang och skyddsåtgärder från tidpunkten för Sveriges inträde i den Europeiska unionen.
Hänsyn måste emellertid tas till de specifika förutsättningama för jordbruksproduktion i Sverige. Vår befolkningstäthet är extremt låg. Endast sju procent av landytan är uppodlad. Lägre medeltemperaturer och en kort odlingsperiod påverkar avkastning och produktionskostnader. För att möta dessa "arktiska och subarktiska" villkor har Sverige utvecklat en rad regionala stödåtgärder för jordbruksproduktion, landsbygdsutveckling, sysselsättning, miljö, ett öppet och varierande landskap liksom för bibehållandet av biologisk mångfald. Mjölkproduktionen, den viktigaste sektorn i den svenska jordbruksnäringen, utgör ryggraden för jordbruket i ekonomiskt mindre gynnade regioner. Under förhandlingarna måste en överenskommelse nås rörande tillvägagångssätt och metoder för att inom ramen för gemenskapens politik nå dessa mål och för att slå vakt om och utveckla jordbruket i norra Sverige, i skogsområdena i söder samt på Öland och Gotland.
En fullständig integrering innebär en anpassning av 1990 års svenska reformprogram för livsmedels- och jordbrukssektorn. Med utgångspunkt i jämförbara EG-åtgärder har det svenska programmet givit resultat i form av balans inom animaliesektom samt minskningar av sparmmålsöverskottet. Detta bör tillgodoräknas oss i förhandlingarna, t.ex. vid beräkning av basarealer för stödåtgärder och vid fördelningen av väl avpassade nationella produktionsvolymer — t.ex. för mjölk. Villkoren för animaliesektom i sin helhet kräver en grundlig genomgång.
Trädgårdsnäringen är inte föremål för marknadsreglering i Sverige. Anpassningen av denna sektor till EG:s marknadsreglering är en fråga som kräver noggranna överväganden.
Den samiska befolkningen har en särställning i Sverige. Förutsättningarna för rennäringen, vilken är basen för den samiska kulturen, måste säkras. Svenska jakttraditioner , som bygger på principen om upprätthållen balans och som syftar till att bevara den svenska faunan, måste också bibehållas.
Sverige har uppnått en hög standard på Växtskyddsområdet liksom på djurhälso— och det livsmedelshygieniska området. Kraven på miljö-, livsmedels-, djurskydds- och fodermedelsområdena är långtgående.
Prop. 1994/95: 19 Bilaga ]
Genom att upprätthålla dessa krav vill Sverige bidra till en högre Prop. 1994/95:19 ambitionsnivå och till en vidareutveckling av de europeiska reglerna i Bilaga I dessa avseenden. Vad jag nu har sagt gäller också konsumentsskyddet på andra områden.
Fiske
Sverige, med betydande fiskevatten i Östersjön, avser med vissa tekniska anpassningar helt integreras iden gemensamma fiskeripolitiken. Att fullt ut bevara de traditionella svenska fiskemönstren i omgivande vatten och i Nordsjön är av särskild vikt i detta sammanhang. Vi siktar också på att införa EG:s marknadsorganisation för. fiske och akvakultur från och med anslutningsdagen. Det är på fiskets område av största vikt att Sverige, inom ramen för EG:s politik, kan upprätthålla och utveckla sådana regionalpolitiska åtgärder som motiveras av ett strängt klimat, långa avstånd och andra ogynnsamma villkor.
Gemensam handelspolitik och tullunionen
Vi är beredda att anpassa oss till de tullnivåer som gäller i EG:s tullunion och harmonisera vår handelspolitik med gemenskapens i syfte att fullt ut kunna delta i den inre marknaden från och med inträdet. Vi måste emellertid försöka överbrygga de handelspolitiska skillnader som finns. Denna uppgift skulle utan tvekan underlättas av ett framgångsrikt resultat i GATT:s Uruguay-runda.
Jag tänker först och främst på Sveriges frihandel med de baltiska staterna, vilken vi önskar bevara i syfte att understödja deras reformsträvanden. Det borde vara möjligt att finna pragmatiska lösningar i avvaktan på att gemenskapen ingår liknande samarbetsavtal med de baltiska staterna.
Det är av vikt att minimera de välfärdsförluster som följer av olika slags handelsrestriktioner gentemot tredje land. Jag tänker här bl.a. på de återstående kvantitativa restriktionerna för textil- och beklädnadssektom, vilka Sverige avskaffade 1991. Eftersom gemenskapen siktar mot en gradvis liberalisering på detta område, borde det vara möjligt att finna lämpliga övergångsarrangemang.
Handelsmonopol
Sverige har redan i EES-avtalet godtagit fördragsbestämmelsema rörande handelsmonopol, samtidigt som vi har gjort klart att våra alkoholmonopol grundas på viktiga hälso- och socialpolitiska motiv. Dessa arrangemang utgör en strategisk del av en vittomfattande politik som syftar till att reducera den totala alkoholkonsumtionen och minska de risker som följer av den. Alkoholmonopolstrukturen får givetvis inte diskriminera eller 7
37 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Del I.
Bilaga 1
snedvrida konkurrensen i strid med bestämmelserna i Rom-fördraget. Avveckling av gränskontroller
Att öppna gränserna i Europa är ett viktigt steg i riktning mot djupare integration. I vissa fall, som exempelvis narkotika och djursjukdomar, kan emellertid gränskontrollerna inte avvecklas utan andra effektiva kontrollåtgärder. Kampen mot narkotikahandel och andra former av internationell brottslighet måste fortsätta. Vi vill diskutera detta ämne grundligt under förhandlingarna.
Euratom
När det gäller den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) har vi förstått att viktiga aspekter av fördraget inte längre tillämpas enligt bestämmelsemas ordalydelse och att praxis gradvis har utvecklats bland medlemsstaterna. Vårt mål är att vitala svenska intressen säkerställs när det gäller bl.a. hälsoskydd, Säkerhetskontroll, egendomsrätt, icke- spridning samt säker och ekonomisk hantering av kämbränslecykeln.
Gemenskapens budget
Vad gäller budgeten kommer Sverige att bli en nettobidragsgivare. Bidragets storlek kan utgöra ett problem. Arrangemang som har gjorts för medlemsstater i liknande situationer måste studeras. I ljuset av bl.a. den kostnadskrävande anpassningen av jordbrukssektorn i EG- perspektivet och av att det kan dröja tills vi kan tillgodogöra oss medlemskapets alla rättigheter och fördelar, kommer lämpliga arrangemang för en gradvis infasning av vårt bidrag att visa sig nödvändiga. '
Herr Ordförande,
På Hera av de områden som jag har kommenterat har Sverige ett starkt intresse av att delta i vidareutvecklingen av gemenskapens normer och regler i enlighet med dess arbetsprogram för 1993, och följaktligen långt före anslutningen. Det underliggande motivet är att vi vill delta - möjligen i informella former - i arbetet med regler och riktlinjer som snart blir tillämpliga på Sverige. Jag tänker här t.ex. på gemensamt agerande inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, handelspolitiken, EMU/EMS-samarbetet, flykting- och asylpolitiken, det judiciella samarbetet, miljö- och konsumentpolitiken och andra viktiga områden där det gemensamma regelverket kontinuerligt utvecklas.
Slutligen några ord om organisationen och tidtabellen för våra förhandlingar. Jag tycker den föreslagna uppläggningen av förhandlingarna är bra. Vårt mål är medlemskap 1995 föregånget av en
Prop. 1994/95:19
folkomröstning 1994. Denna tidtabell tar hänsyn till att den svenska grundlagen måste ändras i enlighet med våra konstitutionella regler.
Herr Ordförande,
Under de kommande månaderna kommer vi att täcka ett stort antal förhandlingsområden. Med konstruktivt samarbete och politisk vilja är jag övertygad om att vi gemensamt ska kunna lösa de många och viktiga frågorna på vår dagordning. Vi har ställt upp ett klart mål. Vi vill aktivt bidra till att bygga en stark och sammanhållen Europeisk Union för fred, frihet och demokrati, för ekonomisk tillväxt och sociala framsteg och för ren miljö och kulturell mångfald.
Uttalande av Europa- och utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel vid ministermötet i Bryssel den 9 november 1993
Som ni väl känner till, delar Sverige till fullo de politiska målsättningarna och principerna för fördraget om Europeiska unionen. Det är med stor tillfredsställelse som vi noterar att fördraget nu har trätt i kraft och att vi nu kan vidga omfattningen av förhandlingarna så att dessa viktiga områden också kan inkluderas.
För att möta de stora utmaningar som alla våra länder står inför krävs att en ny nivå av samarbete och integration framgångsrikt etableras.
Tre av dessa utmaningar är speciellt viktiga. Och när nu fördraget har trätt ikraft är Europa i ett bättre läge för att kunna klara av dem.
Den första amningen är att under 1990-talet tillhandahålla tiotals miljoner nya arbeten, liksom möjligheter till utbildning och praktik, så att arbetslösheten kan nedbringas och på så sätt stärka förtroendet för europeiskt samarbete.
I den bemärkelsen är arbetet som nu pågår med Vitboken av speciell betydelse för hela Europa-. Vi delar Europeiska rådets uppfattning att arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det faktum att Europeiska rådet fastslår att varje ansträngning måste göras för att råda bot på den situationen, indikerar att behovet av att öka produktiv sysselsättning idag är lika viktigt som monetära mål.
Därför är det nödvändigt att sätta upp ambitiösa mål när det gäller att skapa nya produktiva arbeten, bekämpa arbetslösheten, förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera och att säkerställa våra medborgares välfärd.
Ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och reducerad arbetslöshet är förutsättningar för att få ned de offentliga underskotten. Andra åtgärder för att på medellång sikt förstärka budgeten är också nödvändiga. Vi ser fram emot att ta del i ett gemensamt europeiskt agerande fastlagt i det europeiska rådet och i finansministramas gemensamma EFTA-EG möten. Vi för vår del siktar på att, som ett steg mot full sysselsättning, reducera arbetslösheten med hälften till slutet av århundradet. Jag skulle här speciellt vilja hänvisa till de program för tillväxt och sysselsättning som igår antogs av de nordiska statsministrarna.
Prop. 1994/95: 19 Bilaga ]
För att uppnå ambitiösa mål för tillväxt, investeringar och sysselsättning är det nödvändigt att upprätthålla prisstabilitet och på så sätt skapa lägre räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå konvergenskriteriema såsom de fastställt i Maastrichtfördraget. Vid öppnandet av förhandlingarna uttalade vi i följande termer vår position med avseende på de frågor som täcks av kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik:
"Sverige vill delta i den framväxande Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsätming .
Den senaste tidens oro på valutamarknaden och de räntechocker som har drabbat många länder inklusive Sverige, har understrukit behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att främja monetär stabilitet. Sverige är angeläget att bidra till utformningen av EMU redan före medlemskapet. Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget. "
Mot bakgrunden av denna position är vi beredda att stänga kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik.
Den andra utmaningen är nödvändigheten av att säkerställa stabilitet och att främja freden i alla delar av Europa. Vi måste utvidga stabiliteten och freden till öst och syd-öst och förebygga framväxten av nya åtskiljande gränslinjer på vår kontinent.
I detta avseende är utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken av avgörande betydelse.
När jag presenterade vår position på detta område den 1 februari gjorde jag följande uttalande, vilket självklart fortfarande gäller.
"Vi vill medverka i arbetet på att bygga en ny europeisk säkerhetsordning på grundval av FN-stadgan, ESK:s principer och beslut och andra internationella rättsprinciper. Därför önskar vi delta fullt ut i den gemensamma utrikes. och säkerhetspolitiken inom Unionens ram.
Vårt politiska åtagande att fullt ut och aktivt medverka i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har ett brett parlamentariskt stöd. Sverige har inga rättsliga hinder mot ett sådant deltagande. Vi är beredda att ikläda oss samma fördragsmässiga rättigheter och skyldigheter som Gemenskapens nuvarande medlemmar.
Som den svenska riksdagen nyligen har deklarerat, består Sveriges militära alliansfrihet alltjämt. Samtidigt inser vi att utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, är ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som kommer att diskuteras vidare inom ramen för 1996 års översynskonferens. Vi avser inte hindra den Europeiska unionens utveckling på detta mål."
Mot bakgrund av detta uttalande är jag glad att kunna uttala att vi är beredda att stänga kapitel 24 om CFSP.
Prop. 1994/95 : 19 Bilaga ]
10
Den tredje utmaningen är nödvändigheten av starkare gemensamma Prop. 1994/95:19 åtgärder för att möta det allt farligare hotet från den internationella Bilaga ] brottsligheten, speciellt från den dödliga drogtrafrken.
Även i detta viktiga sammanhang förser ikraftträdandet av Europeiska unionen oss med mycket effektiva instrument inför framtiden. Vi hälsar detta med stor tillfredställelse.
Vad avser områdena judiciellt och inrikespolitiskt samarbete och vissa frågor som är relaterade till artikel 7A i fördraget, delar Sverige Unionens målsättningar vad gäller fri rörlighet för personer.
Vi hoppas att förhandlingarna om konventioner som omfattas av den tredje pelaren kan avslutas under den närmaste framtiden så att den fria rörligheten för personer kan uppnås.
Frågan om gränskontroll och tolkning av artikel 7A har varit föremål för en omfattande analys, utförd av en särskild utredning som tillsatts av min regering. Dess rapport konuner att publiceras inom några dagar. Vi har även nyligen mottatgit preliminär information avseende regelverket på detta samarbetsområde och vi inväntar nu den slutliga listan över regelverket.
Under arbetets gång har vi hittills inte identifierat några större problem. Jag hoppas att vi inom kort kan återkomma till detta kapitel.
Jag tar emellertid denna möjlighet att understryka den vikt vi fäster vid den nordiska dimensionen i dessa frågor, speciellt den nordiska passunionen. Den måste tas i beaktan i alla framtida arrangemang.
Det konuner högst sannolikt att finnas behov av mer effektiva åtgärder för att bekämpa illegal drogtrafik i framtiden. Vi vill betona vikten av adekvata kompensatoriska åtgärder för att säkerställa detta när den fria rörligheten för personer genomförs.
Slutligen vill jag ta möjligheten att, med hänsyn till andra frågor i fördraget, upprepa vårt stöd för den sociala stadgan och det sociala protokollet, vilka lyder under kapitel 26 som nu är öppet för förhandlingar.
Jag vill också uttrycka vår tillfredställelse med slutsatserna avseeende dessa förhandlingar från Europeiska rådets möte den 29 oktober. Med gemensamma ansträngningar kommer vi att uppnå de mål som där skisserats.
ll
Bilaga 2
BILAGA 2
Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen (Ds 1994:48) - Förhandlingsresultatet i korthet
Sveriges förhandlingar om medlemskap i den Europeiska unionen är nu klara.
Ett medlemskap i Europeiska unionen innebär att Sverige deltar fullt ut och aktivt i:
Den gemensamma inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.
Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken. Den gemensamma jordbruks- och fiskeripolitiken.
Unionens samtliga gemensamma program rörande forskning, utbildning, teknologi, småföretagande, konsumentskydd, turism, statistik, miljövård etc.
Den fortsatta utvecklingen av unionens sociala dimension.
Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) som är i vardande. Riksdagen tar ställning till frågorna om en gemensam valuta och centralbank när dessa aktualiseras.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, med alltjämt bibehållen militär alliansfrihet.
Samarbetet om rättsliga och inrikes frågor - den s.k. tredje pelaren. Samarbetet stärker våra möjligheter att bekämpa internationell brottslighet och narkotikasmuggling och ger bättre förutsättningar för samordning av Hykting- och invandringspolitiken.
Förhandlingsresultatet i sammandrag
Redan EES-avtalet som trädde i kraft den 1 januari 1994 innebär en långtgående ekonomisk integration mellan Sverige och EU-länderna. Genom detta avtal skapas grundförutsättningarna för de s.k. fyra friheterna. Den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och personer har därför i många avseenden redan kunnat förverkligas.
Ett svenskt medlemskap i EU innebär att dessa friheter kan realiseras i full utsträckning. Förutsättningama för ett gränslöst Europa skapas.
Prop. 1994/95: 19
Sverige kommer genom ett EU-medlemskap att delta fullt ut i unionens Prop. 1994/95:19 beslutsfattande genom representation i alla EU:s institutioner Bilaga 2 (ministerrådet, parlamentet, kommissionen, domstolen etc.).
Med utgångspunkt i EU:s grundläggande fördrag och regelverk är Sverige och EU-länderna nu överens om följande:
Miljö
Sverige har fått gehör för sina krav att kunna behålla strängare skyddsnormer än vad EU har i dag.
Överenskommelsen innebär att Sverige behåller sin nationella lagstiftning vad gäller asbest, kvicksilver och klorerade lösningsmedel samt ozonnedbrytande ämnen (freoner m.m.). Vidare behåller vi vårt förbud mot PCB/PCT.
I fråga om märkning och klassificering av farliga kemikalier samt den s.k. fjärde klassen och regler beträffande bl.a. kadmium, PCP och arsenik behåller vi våra strängare regler under en fyraårig övergångsperiod. Under denna period skall EU se över sitt regelverk med hänsyn till de strängare bestämmelsema i kandidatländerna. De nya medlemsstaterna kommer att medverka fullt ut i dessa översyner.
Vid övergångsperiodens slut kan Sverige tillämpa hela det gemensamma regelverket på samma villkor som nuvarande medlemsstater. I detta ligger att vi vid behov kan åberopa den s.k. miljögarantin, enligt Romfördragets artikel 100az4, vilken ger rätt för en medlemsstat att behålla en högre nationell skyddsnivå.
En gemensam deklaration kommer dessutom att fogas till anslumingsfördraget, i vilken EU och kandidatländerna betonar betydelsen av att främja höga skyddsnormer. En viktig utgångspunkt blir EU:s ambitiösa femte miljöhandlingsprogram.
Sverige inordnar sina miljöklasser i EU:s miljöklassystem i avvaktan på att EU fattar beslut om framtida avgasregler.
Tillverkaransvaret och hållbarhetskravet vad gäller bilars avgasrening bibehålls.
Energi
Sverige och EU har enats om en gemensam deklaration om tillämpningen av Euratom-fördraget. Uppgörelsen på energiområdet innehåller flera för Sverige väsentliga punkter, vilka innebär att de svenska kraven har tillgodosetts: 2
Bilaga 2
Svenska strålskyddsbestämmelser fortsätter att gälla.
Fördraget påverkar inte de svenska besluten rörande vårt kämkraftsprogram.
Slutförvaringen av utbränt kärnbränsle är en nationell angelägenhet, dvs. Sverige kan inte tvingas lagra kämbränsleavfall från andra länder.
Sverige och EU har också enats om en gemensam deklaration om vikten av en fortsatt aktiv icke-spridningspolitik vad avser kärnvapen.
Handelspolitik
Sverige kommer genom EU-medlemskapet att ingå i EU:s tullunion och i den gemensamma handelspolitiken. Genom tullunionen skapas förutsättningar för ett "gränslöst Europa", där handeln inom EU sker utan gränskontroller, ursprungsregler m.m. Sverige får som EU—medlem möjlighet att konkurrera på samma villkor som övriga EU—länder.
En konsekvens av att Sverige kommer att ingå i tullunionen är också att Sverige kommer att tillämpa EU:s i genomsnitt något högre tullsatser (skillnaden är en procentenhet i vägt genomsnitt). Skillnaden minskar genom tullförhandlingarna inom GATT-rundan.
Frihandel med Baltikum
Sverige och EU har enats om att Sverige behåller frihandeln med Estland, Lettland och Litauen genom att EU inleder förhandlingar om egna frihandelsava med dessa länder. Dessa avtal skall vara klara till den 1 januari 1995. Därmed kommer de baltiska länderna att få sin frihandel utsträckt från Sverige och de andra nordiska länderna till hela EU-området. Detta blir ett viktigt led i stödet till utvecklingsprocessen i de baltiska länderna.
Tekoimporten
Överenskommelsen innebär att Sverige i allt väsentligt kommer att kunna behålla existerande handelsmönster. Sverige konuner att inordnas i EU:s kvotsystem, men EU-kvoterna räknas upp med hänsyn till Sveriges nuvarande import. Flera för Sverige viktiga kvoter för import från Östeuropa avvecklas vid utgången av år 1997. Som en följd av medlemskapet kommer Sverige att sänka vissa tekotullar.
Utrikes- och säkerhetspolitik
Sverige avser medverka fullt ut och aktivt i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Innebörden av en deklaration som Sverige, de
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 2
övriga kandidatländerna och EU har ställt sig bakom är att vi träder in i samarbetet på samma villkor som gäller för de nuvarande medlemmarna. Detta kan vi göra med den militära alliansfriheten i behåll.
Sverige, de övriga kandidatländerna och EU har gjort ett gemensamt uttalande om det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. I detta betonas betydelsen av en effektiv och väl sammanhållen utrikespolitik. Kandidatländema kommer att delta i utformningen av den gemensamma utrikes— och säkerhetspolitiken redan i en interimsfas fram till dess att medlemskapet träder i kraft.
Ekonomisk och monetär politik
Sverige deltar i den framväxande ekonomiska och monetära unionen (EMU). Gemensamma ansträngningar för att uppnå monetär stabilitet är en viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Utvidgningskonferensen har noterat att ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen, som bl.a. siktar på att införa en gemensam valuta, kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen på detta område och i enlighet med bestämmelserna i Maastricht-fördraget .
Alkoholpolitik
Överenskommelsen innebär att vi slår vakt om grundstenama i den svenska alkoholpolitiken.
Systembolaget
Systembolaget kommer att vara kvar, medan import-, export- och produktionsmonopolen avvecklas.
Överenskommelsen har formen av en brevväxling mellan kommissionen och den svenska regeringen, som innebär att Systembolaget bibehålls med icke-diskriminerande behandling av leverantörer från hela EU- området.
Införselbastämmelser
Överenskommelsen innebär att Sverige behåller restriktioner för privatpersoners införsel av alkohol och cigaretter från andra EU-länder, förutsatt att varorna har beskattats där. Resande från andra EU-länder till Sverige får medföra: - 1 liter sprit eller 3 liter Starkvin
- 5 liter vin
- 15 liter öl
- 300 cigaretter.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 2
Om den resande också medför skattefria varor (taxfree), skall dessa varor räknas in i kvantitetema ovan.
Överenskommelsen, som också gäller övriga nordiska länder, är utformad så att det per den 31 december 1996 skall ske en översyn på motsvarande sätt som för Danmark, som har ett likartat undantag. Översynen skall ske enligt den ordning som gäller för omprövningen av den s.k. övergångsordnirrgen för momsen. Den gäller till utgången av år 1996. Eftersom det här rör sig om en skattefråga måste beslutet i rådet tas med enhällighet. Sverige har därmed ett avgörande inflytande över införselfrågan och möjlighet att förlänga restriktionema.
Jordbruk
Utgångspunkten för de svenska förhandlingarna med EU har varit att Sverige skall kunna delta i EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) från första dagen av ett medlemskap. Med den överenskommelse som EU och Sverige nu nått har detta mål uppfyllts. Överenskommelsen innebär tillfredsställande lösningar vad gäller kvoter för jordbruksproduktion och stödberättigad areal. Sverige kan producera spannmål, mjölk, socker och nötkött på minst nuvarande nivå.
Sverige tillförsäkras genom uppgörelsen en: - Basareal om 1,8 miljoner hektar.
- Sockerkvot på 370 000 ton.
- Mjölkkvot på 3,3 miljoner ton.
- För ett antal olika djur betalas bidrag ut. För Sverige omfattar dessa bidrag 155 000 am- och dikor, 250 000 tjurar och 180 000 tackor. Detta motsvarar ungefär Sveriges nuvarande antal.
Stöd till jordbruket i norra Sverige
Stödet till jordbruket i norra Sverige kommer att utgå på minst nuvarande nivå genom en kombination av olika stödformer. Till norrlandsjordbruket betalas i dag ut 971 miljoner kronor. Stödet är differentierat i stödområden 1-4.
I stödområdena 1-3 kan stöd utgår till det s.k. nordiska jordbruksområdet (Nordic Agricultural Area, NAA). I stödområdena 1-4 kan ett "Miljöstöd- nor " samt ett stöd till mindre gynnade områden (Less Favoured Areas, LFA) utgå.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 2
Stöd till södra och mellersta Sveriges skogs- och mellanbygder
I förhandlingarna har Sverige och EU diskuterat om hur stöd skall kunna länmas till mindre gynnade områden (LFA). Vilka områden i Sverige som kvalificerar för stöd är ännu inte fastställt. En diskussion om detta kommer att föras mellan Sverige och kommissionen. Stora delar av skogs— och mellanbygdema i södra och mellersta Sverige, inkl Gotland och norra Öland väntas dock komma att ingå.
Miljöstäd
Det totala beloppet för miljöstöd till Sverige kan komma att uppgå till 165 miljoner ECU. Till detta skall i förekommande fall läggas en motsvarande svensk medfinansiering.
Veterinära frågor; skyddet mot salmonella
Sverige har fått igenom sitt krav att livsmedel, levande djur och foder som förs in i landet skall vara fria från salmonella. Det skall uppnås på följande sätt:
- Vid införsel av kött till Sverige måste köttet vara inspekterat och godkänt vid slakteriet i det EU-land där djuret har slaktats. En garanti lämnas om att köttet är fritt från salmonella. Vid införsel av färska ägg till Sverige måste äggen komma från värphöns som genomgår kontrollprogram för salmonella.
- Nötkreatur och svin som förs in i Sverige skall kontrolleras. För fjäderfä sker kontrollen i ursprungslandet på samma sätt som i det svenska kontrollprogrammet för fjäderfä. För foderråvaror av anirnalt ursprung har Sverige accepterat EU:s regelverk eftersom EU har ett liknande kontrollprogram. Sverige kommer också att ta stickprovskontroller vid import av livsmedel, levande djur och foder.
- Beträffande andra viktiga veterinära frågor har övergångsarrangemang överenskommits. Detta gäller skyddet mot svinpest, "galna ko"-sjukan och andra djursjukdomar.
Foderrnedel
Vad gäller tillsatser av antibiotika och kemoterapeutica i fodermedel innebär förhandlingsresultatet att Sverige under en övergångsperiod av fyra år bibehåller nuvarande förbud. Under denna tid kommer EU att på basis av vetenskapligt underlag göra en utvärdering av reglerna på området. Sverige kommer givetvis att aktivt delta i detta arbete. För vissa andra tillsatsämnen och restämnen i foder liksom för det s.k. kadavermjölet har överenskommits om en treårig övergångsperiod. Under
Prop. 1994/95:19
Bilaga 2
denna tid bibehåller vi våra längre gående förbud och begränsningar samtidigt som vi medverkar i en vetenskaplig utvärdering av EU:s regler.
Fiske
Sverige kommer från och med anslutningsdagen att fullt ut delta i EG:s gemensamma fiskeripolitik (CFP). Detta medför bl.a. att Sverige får fullständig tullfrihet och därmed kan exportera färsk fisk och bearbetade fiskprodukter till EU utan handelshinder. Den sedan länge för Sverige missgynnade och snedvridna konkurrenssituationen upphör därmed.
- Sveriges andel av torskkvoten i Östersjön höjs och ökar ytterligare i takt med ett ökat torskbestånd. Svenska fiskeregler (foderfiske, maskstorlek, drivnät etc.) består genom övergångsbestämmelser och översyn av reglerna.
- Sverige får del av fiskekvotema motsvarande tidigare fångster i de vatten som vi nu fiskar i. Beräkningsgrunden för vår andel är de senaste fem årens fiske. Sverige får även tillgång till vissa ickekvoterade arter i Nordsjön såsom tobis och vitlinglyra.
- Den svenska fiskerinäringen, inkl vattenbruket, kommer att kunna erhålla EU:s strukturstöd, där unionen svarar för ca hälften av finansieringen.
Jakt
Överenskommelsen innebär att jakt på björn och bäver, storskarv, korp och ripa m.m. kan fortsätta utan inskränkningar i Sverige.
Regionalpolitik
Sverige har nått en överenskommelse med EU-länderna om regionalpolitiken som väl avspeglar svenska regionalpolitiska prioriteringar. Överenskonnnelsen möjliggör dels en fortsatt aktiv nationell regionalpolitik med minst samma omfattning och med i stort sett samma inriktning som dagens, dels att Sverige får del av medel ur EU:s gemensamma strukturfonder.
Från svensk sida har framhållits att EU:s traditionella kriterier för att utse områden som är berättigade till stöd inte är tillämpliga på de svenska problemen som gles befolkning, långa avstånd, små lokala marknader och kallt klimat. Sverige har fått gehör för dessa argument och befolkningstäthet har etablerats som ett kriterium för såväl den nationella som den gemensamma politiken.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 2
Nationell regionalpolitik
Den svenska målsättningen var att få klartecken för ett stödområde av samma omfattning som i dag (täckande 20% av landets befolkning) och att kunna bedriva en fortsatt ambitiös regionalpolitik med de stödformer (lokaliseringsstöd, utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, nedsatta socialavgifter och transportstöd) som används i dag. Dessa frågor har formellt hanterats mellan Sverige och kommissionen. Det som hittills framkommit i dessa överläggningar stöder de bedömningar som riksdagen och regeringen tidigare gjort om våra möjligheter att bedriva en nationell regional politik. Överenskommelsen skall regleras i en kommande skriftväxling mellan Sverige och kommissionen.
Strukturfonderna
Unionen har infört ett nytt stödprogram, det s.k. mål 6, skräddarsytt för områden som karaktäriseras av gles befolkning. Detta beräknas ge ca 900 kr/inv. för regional— och strukturutveckling i de inre delarna av landet.
Förutom stöd under mål 6 får Sverige, genom de s.k mål 2-5, strukturfondsstöd till vissa utsatta industri- och landsbygdsområden i olika delar av landet samt stöd för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det sammanlagda stödet från mål 2-6 i EU:s strukturfonder kan beräknas till 2,4 mdr kronor år 1995. Beloppet räknas därefter upp år för år.
Skatter
De svenska kraven har tillgodosetts vad gäller punktskatter och momsregler.
För beskattning av cigaretter har Sverige fått övergångstider om dels ett år för att införa värdeskatt på cigaretter, dels fyra år för att nivån på punktskatten skall uppgå till 57% av försäljningspriset.
EU och Sverige har också enats om att moms inte skall utgå på inträdesbiljetter till sportevenemang. Vad gäller införande av moms på inträde till bio har vi fått en ettårig övergångsperiod. Vi har också
medgetts rätt att tillämpa O-skattesats på dagstidningar, receptbelagda läkemedel samt på produktion av medlemstidningar. Vi får också behålla våra tre miljöklasser vid beskattningen av diesel och eldningsolja.
Sociala protokollet och kollektivavtalen
Sverige har i förhandlingarna fått bekräftat att den svenska arbetsmarknadsmodellen är väl förenlig med ett EU—medlemskap.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 2
I ett brev till arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund har den ansvarige kommissionsledamoten Padraig Flynn bekräftat den svenska uppfattningen att Maastricht-fördragets sociala protokoll inte på något sätt kräver ändrad praxis i Sverige vad avser sättet att lösa arbetsmarknadsfrågor. De svenska kollektivavtalen utgör ett fullgott medel för att genomföra EG:s direktiv på arbetsmarknadens område.
Sverige välkomnar ett utökat samarbete inom ramen för Maastricht- fördragets s.k. sociala protokoll. Sverige avser att som medlem av EU aktivt bidra till den fortsatta utvecklingen av den sociala dimensionen.
Inrikes- och rättsliga frågor
Sverige kommer att delta fullt ut i förverkligandet av den fria rörligheten för personer. Detta förutsätter dock att andra åtgärder vidtas för att ersätta de slopade gränskontrollerna mellan medlemsländerna. Dessa åtgärder omfattar bl.a. en förstärkt yttre gränskontroll gentemot icke-EU- länder och ett utvidgat samarbete mellan medlemsländemas polis- och andra myndigheter.
Samarbetet inom unionens s.k. tredje pelare innebär att Sverige konuner att medverka i ett brett europeiskt samarbete mot illegal handel med narkotika och andra former av internationell brottslighet. Vi blir också delaktiga i ett bredare samarbete i flykting— och invandringspolitiska frågor.
Budgetbidraget
Sverige och EU har nått överenskommelse om det svenska bidraget till unionens budget. Överenskommelsen innebär bl.a en infasning av det svenska bidraget över fyra år. Återbäringen under denna fyraårsperiod uppgår till ca 9,2 mdr kronor.
Infasningen av det svenska budgetbidraget regleras så att belastningen på den svenska statsbudgeten påtagligt begränsas under de första två åren och sedan gradvis ökar under de två påföljande åren.
Tyngdpunkten på infasningen ligger alltså på de två första medlemskapsåren. Belastningen på statsbudgeten uppgår till 9 mdr kronor 1995 och 11-12 mdr kronor 1996. Lösningen avspeglar väl de svenska förhandlingskraven.
Offentlighetsprincipen
Sverige har gjort följande ensidiga deklaration som kommer att införas i utvidgningskonferensens slutakt:
"Sverige bekräftar sitt uttalande den 1 februari 1993.
Prop. 1994/95:19
Sverige välkomnar utvecklingen i EU mot ökad öppenhet och insyn. Prop. 1994/95: 19 Bilaga 2 OEentlighetsprincipen och, i synnerhet, allmänhetens tillgång till offentliga handlingar liksom meddelarfriheten är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv."
EU-länderna noterar att i en egen deklaration detta svenska uttalande och utgår från att vi följer regelverket.
Samefrågor
Genom ett särskilt protokoll slås fast att renskötseln exklusivt tillkommer den samiska befolkningen och är av avgörande betydelse för den samiska näringsverksamheten och kulturen. '
Eventuella framtida förslag om att utvidga renskötselrätten till andra än samer måste antas enhälligt, vilket innebär att Sverige får vetorätt.
Ett annat viktigt resultat av förhandlingarna är att statsstöd även fortsättningsvis kan utgå till samisk näringsverksamhet och att renkött erhåller ett tillräckligt gränsskydd mot import från tredje land.
Nordiskt samarbete
När EU utvidgas kommer ett fortsatt nordiskt samarbete att äga rum också inom ramen för EU.
len gemensam deklaration fastslås att "Sverige, Finland och Norge, som medlemmar i den Europeiska unionen, avser att fortsätta med det nordiska samarbetet, i full överensstämmelse med gemenskapsrätten och andra bestämmelser i fördraget om den Europeiska unionen, sinsemellan såväl som med andra länder och områden". Den senare punkten syftar bl.a. på Island.
Sverige har också framhållit att hänsyn måste tas till den nordiska passunionen vid genomförandet av den fria rörligheten för personer och den därtill följande skärpta gränskontrollen gentemot icke-EU—länder. Snuset
Sverige har uppnått ett permanent undantag från EU:s snusförbud och har åtagit sig att inte exportera snus till övriga länder inom unionen (utom till Norge, som uppnådde samma undantag som Sverige).
Livförsäkringar
Överenskommelsen innebär att Sverige har beviljats en övergångsperiod 10
för de svenska försäkringsbolagens innehav av bostadsobligationer till år Prop. 1994/95: 19 2000. Bilaga 2
Fritidsfastigheter
Sverige och övriga kandidatländer har fått en femårig övergångsperiod. Under denna tidsperiod kan vår lagstiftning inte ifrågasättas.
I en deklaration konstateras att EU:s regelverk inte hindrar enskilda medlemsstater att vidta icke—diskriminerande åtgärder avseende fritidsfastigheter, om åtgärderna kan anses nödvändiga för planering av markanvändningen och skyddet av miljön.
Institutionella frågor
Medlemskapet innebär att Sverige får säte och stämma i unionens alla institutioner, däribland ministerrådet, kommissionen, parlamentet och domstolen.
Det har sedan tidigare stått klart att Sverige får en plats i kommissionen och att svenska språket får status som officiellt språk inom EU.
I rådet får Sverige 4 röster och i parlamentet 22 platser.
Sverige får utse en domare vardera i EU-domstolen, första instansrätten och revisionsrätten.
I den regionala kommittén får Sverige 12 platser och i den ekonomiska och sociala kommittén likaledes 12 platser.
Genom ett svenskt medlemskap kommer ca 600 svenskar att rekryteras av unionens institutioner till chefs-, handläggar-, tolk- och översänartjänster .
De institutionella frågorna kommer att ses över i samband med den regeringskonferens som förutses äga rum är 1996.
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i Europeiska Unionen har förts inom ramen för en särskild Konferens mellan EU och de fyra medlemskapssökande staterna från februari år 1993 till mars 1994. Förhandlingarna har resulterat i ett antal konklusioner, skriftväxlingar m.m. Förhandlingsresultatet har summerats i en rapport till Europaparlamantet och kodifieras för närvarande med sikte på att intas i ett anslutningsavtal. Avtalet kan väntas vara slutgiltigt avfattat medio april i år.
11
BILAGA 3 Prop. 1994/95:19 Bilaga 3 Departementspromemorian Sveriges medlemskap i den europeiska unionen (Ds 1994:48) - Förteckning över remissinstanser som inkommit med yttrande
Justitiekanslern Hovrätten över Skåne och Blekinge Kammarrätten i Göteborg Stockholms tingsrätt
Statens naturvårdverk Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund Fullmäktige i Sveriges riksbank
Riksdagens ombudsmän Försäkringsöverdomstolen Domstolsverket Rikspolisstyrelsen Datainspektionen
Kommerskollegium
CECA-nämnden SIDA Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete, BITS Styrelsen för u-landsforskning, SAREC Swedecorp Försvarsmaktens Organisationsmyndighet Försvarets forskningsanstalt Flygtekniska försöksanstalten Överstyrelsen för civil beredskap Statens räddningsverk
Kustbevakningen Styrelsen för psykologiskt försvar
Försvarets materielverk
Riksförsäkringsverket Socialstyrelsen
Läkemedelsverket Folkhälsoinstitutet Statens handikappråd Statens institutionsstyrelse Jämställdhetsombudsmannen Post- och Elestyrelsen
Vägverket Sjöfartsverket Luftfartsverket Generaltullstyrelsen
Statskontoret 1
38 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Del I.
Bilaga 3
Statistiska centralbyrån Finansinspektionen Riksrevisionsverket Riksskatteverket Riksgäldskontoret Boverket Statens bostadskreditnämnd Nämnden för offentlig upphandling Centrala studiestödsnämnden Yrket för högskoleservice Skolverket Sametinget
Forskningsrådsnämnden Jordbruksverket
Statens utsädeskontroll Statens växtsortnärnnd Statens maskinprovningar Statens veterinärmedicinska anstalt Statens livsmedelsverk Skogsstyrelsen Fiskeriverket Skogs- och jordbrukets forskningsråd Statens lantmäteriverk Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetarskyddsstyrelsen Arbetsmiljöinstitutet Arbetsmiljöfonden Arbetslivscentrum Samhall AB Arbetsdomstolen Glesbygdsmyndigheten Närings- och teknikutvecklingsverket Styrelsen för teknisk ackreditering - Swedac Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut Patent- och registreringsverket Konkurrensverket Marknadsdomstolen Statens kulturråd Riksarkivet Riksantikvarieämbetet Kabelnämnden Svenska språknämnden Svenska Filminstitutet Statens invandrarverk Utlänningsnämnden Ombudsmannen mot etnisk diskriminering Länsstyrelsen i Blekinge län Länsstyrelsen i Gotlands län
Prop. 1994/95: 19
lx.)
Bilaga 3
Länsstyrelsen i Gävleborgs län Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Länsstyrelsen i Hallands län Länsstyrelsen i Jämtlands län Länsstyrelsen i Jönköpings län Länsstyrelsen i Kalmar län Länsstyrelsen i Kopparbergs län Länsstyrelsen i Kristianstad län Länsstyrelsen i Kronobergs län Länsstyrelsen i Malmöhus län Länsstyrelsen i Norrbottens län Länsstyrelsen i Skaraborgs län Länsstyrelsen i Stockholms län Länsstyrelsen i Södermanlands län Länsstyrelsen i Uppsala län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Västerbottens län Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Älvsborgs län Länsstyrelsen i Örebro län Länsstyrelsen i Östergötlands län Konsumentberedningen Konsumentverket Kemikalieinspektionen Statens kärnkraftsinspektion Statens strålskyddsinstitut AP-fonden, Första, Andra och Tredje Fondstyrelsema AP-Fonden, Fjärde Fondstyrelsen AP-Fonden, Femte F ondstyrelsen Apotekarsocieteten Bilindusn-iföreningen Familjejordbrukens Riksförbund Finansbolagens Förening Folkpartiet Liberalernas Kvinnoförbund Fondbolagens Förening Fria Högerstudenters Förbund Föreningen Auktoriserade Revisorer Föreningen Våra Rovdjur
Företagarnas Riksorganisation Företagens Uppgiftslämnardelegation Försäkringskasseförbundet Grossistförbundet Svensk Handel
Grön Ungdom i Storstockholm Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor Handikappförbundens Samarbetsorgan Handikappinstitutet Industriförbundet
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 3
IOGT/NTO Jernkontoret
Svenska Joumalistförbundet Kooperativa förbundet Landsorganisationen i Sverige Landstingsförbundet Lantbrukarnas Riksförbund Livsmedelsekonomiska Samarbetsnämnden Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen Moderata Kvinnoförbundet PMI Penningmarknadsinformation AB Pensionärernas Riksorganisation PRO Posten AB Rädda Barnen SIS - Standardiseringskommissionen i Sverige Skogsindustrierna
Skogsägarnas riksförbund Stadshypotek AB Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag Stockholms handelskammare Svenska Arbetsgivareföreningen Svenska Bankföreningen Svenska F ondhandlareföreningen Svenska Försäkringsmäklares Förening Svenska Jägarförbundet Svenska Kommunförbundet Svenska kyrkans centralstyrelse
Svenska röda korset Svenska samernas riksförbund
Sveriges Advokatsamfund Sveriges Akademikers Centralorganisation Sveriges domareförbund Sveriges exportråd Sveriges försäkringsförbund Sveriges frikyrkosamråd Sveriges frukt— och grönsaksdistributörers förening Sveriges Jordbruksarrendatorers förbund Sveriges Jordägarförbund ' Sveriges kemiska industrikontor Sveriges köpmannaförbund Sveriges livsmedelsindustriförening Sveriges *érkstadsindustrier Svenska Iidningsutgivarföreningen ”Ekoindustirema Extilimportörema Tjänstemännens Centralorganisation Ung Vänster Sveriges *éterinärförbund
Prop. 1994/95: 19
Värdepapperscentralen VPC AB Prop. 1994/95:19 Tull-Kust - Bilaga 3 Ungdomens Nykterhetsförbund Jämställdhetsarbetamas förening
39 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Del I.
Bilaga 4
BIIAGA 4
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1994:10) Anslutning till EU - Förslag till övergripande lagstiftning
Sammanfattning
Förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU) pågår fortfarande. Avsikten är att Sverige - under förutsättning att det svenska folket i den kommande folkomröstningen säger ja till ett svenskt medlemskap — skall inträda som medlem är 1995.
Ett medlemskap i EU förutsätter vissa grundlagsändringar men också övergripande lagstiftning av annat slag. Vårt uppdrag har varit att lägga fram förslag till den lagstiftning av senast nämnda slag som kan krävas vid en svensk anslutning till EU.
Regeringen har i december 1993 till riksdagen överlämnat en proposition med förslag till grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU. Genom dessa grundlagsändringar åstadkoms de kostitutionella förutsättningama för ett medlemskap. Härigenom blir det möjligt att överlämna beslutanderätt till gemenskapens institutioner. Därefter måste beslutanderätt också faktiskt överlämnas till gemenskapen. Detta kan enligt vad som uttalades i våra direktiv (se bilaga") regleras genom en särskild författningsbestämmelse.
En fråga som enligt direktiven borde övervägas är hur den svenska anslutningen till de grundläggande fördragen skall regleras och en annan hur de rättsregler som Europeiska gemenskaperna (EG) redan har beslutat med stöd av dessa fördrag skall göras tillämpliga här i landet. Något som också kunde komma att aktualiseras var huruvida principen om gemenskapsrättens företräde och - i vissa fall - direkta effekt bör framgå av den svenska lagstiftningen eller om förhållandet mellan EG— rätten och intern svensk rätt borde lösas på något annat sätt.
En fråga av betydelse som enligt direktiven också borde övervägas i detta sammanhang är omfattningen av samrådet mellan regering och riksdag inför behandlingen av viktigare förslag i framför allt minister- rådet och i vad mån detta samråd kan behöva författningsregleras.
Avslutningsvis framhölls i våra direktiv att i detta sammanhang borde övervägas även hur de författningar som beslutats till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) påverkas genom ett svenskt medlemskap i EU.
Övertagande av fördragen och sekundärrätten
Gemenskapsrätten består först och främst av de grundläggande fördragen. den s.k. primärrätten. Till EG:s sekundärrätt hör de rättsakter som än- tagits av EG:s institutioner. Hit räknas i första hand förordningar, direktiv och beslut som är av bindande natur. Härtill kommer också andra icke bindande rättsakter, som rekommendationer eller yttranden.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
Stora delar av primärrätten och sekundärrätten utgör direkt tillämpbar rätt i medlemsstaterna. Vid en ansluming till EU måste en stat acceptera och lojalt tillämpa det vid tillträdestidpunkten existerande regelverket. Sverige utgör härvidlag inget undantag. Med hänsyn till vårt dualistiska synsätt krävs emellertid någon form av nationell lagstifming för att införliva det gemenskapsrättsliga regelverket med svensk rätt.
Traditionellt finns det två olika metoder för att införliva innehållet i en internationell överenskommelse med nationell rätt. Det kan ske genom transformation eller genom inkorporering. I fråga om de grundläggande fördragen är det enligt vår mening omöjligt att tänka sig någon annan form för att införliva dessa med svensk rätt än inkorpore- ring.
Man kan utgå från att Sverige i sitt anslutningsfördrag kommer att ansluta sig till alla unionens tidigare fördrag. Detta skulle i så fall betyda att, från strikt juridiska utgångspunkter, det skulle räcka att i den svenska anslut ningslagen föreskriva att det svenska anslutningsfördraget skall gälla i Sverige. Genom en sådan bestämmelse skulle ju också övriga fördrag (och för den delen även sekundärrätten) inkorporeras i svensk rätt eftersom de är en del av anslutningsfördraget.
Enligt vår mening bör emellertid en sådan strikt minimalistisk och för andra än specialister svårbegriplig lösning inte väljas. Det bör i stället direkt av den svenska anslutningslagen framgå vilka fördrag som blir gällande rätt i Sverige. För en sådan lösning talar goda pedagogiska skäl och intresset att i anslutningslagen tydligt ange att de grundläggande fördragen utgör en del av den svenska nationella rätten.
Vi har vidare övervägt om fördragen skall inkorporeras i sin helhet eller bara i vissa delar. T.ex. valde man i den danska tillträdeslagen att begränsa inkorporeringen till "umiddelbart anvendelige" bestämmelser.
Vi har funnit det vanskligt att selektivt inkorporera fördragen. Detta gäller särskilt, om man gör urvalet genom att endast i allmänna ordalag ange de bestämmelser som skall inkorporeras. En generell inkorporering av fördragen är enligt vår mening att föredra och leder till det juridiskt mest korrekta resultatet. Det är nämligen angeläget att reglerna inkorporeras med den effekt de har enligt EG-rätten, varken mer eller mindre. Vi anser därför att den mest korrekta lösningen är att in- korporera fördragen i deras helhet med tillhörande bilagor och protokoll. Detta torde också bäst svara mot de förpliktelser Sverige åtar sig som medlem i EU.
Även i fråga om sekundärrätten gäller - åtminstone som en teoretisk utgångspunkt - att man kan tänka sig att införliva denna med svensk rätt antingen genom transformation eller genom inkorporering. Valet är emellertid här något mera komplicerat än beträffande de grundläggande fördragen.
Förordningar skall ha allmän giltighet, vara bindande i sin helhet och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. Efter en svensk anslutning till EU måste således alla förordningar som redan har beslutats kunna tillämpas direkt av våra domstolar och andra myndigheter på samma sätt som andra nationella normer. De redan beslutade förordningarna bör
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
därför inkorporeras i svensk rätt.
I fråga om direktiven är förhållandet annorlunda. Vi konstaterar till en början att direktiv som har beslutats fram till tidpunkten för en svensk anslutning till EU i princip då redan skall ha omsatts eller vara på väg att omsättas till inhemska föreskrifter i den mån så har befunnits nödvändigt. Problem kan emellertid uppstå, om vi av någon anledning skulle ha förbisett ett direktiv eller missförstått dess rätta innebörd. Ett direktiv kan vidare, åtminstone till vissa delar, ha direkt effekt och därigenom skapa rättigheter och skyldigheter för dem det berör. Vi måste därför, för att säkerställa dessa rättsliga effekter, också beträffande de redan beslutade direktiven se till att de kan göras gällande i Sverige i sådana fall. Det måste emellertid, även när det gäller direktiven, bli fråga om en inkorporering. Vi vill framhålla att den reglering vi "föreslår inte ersätter det sedan tidigare vedertagna sättet för att omsätta direktiv till svensk rätt. Vad som sagts om direktiv gäller även beträffande beslut.
I fråga om rekommendationer och yttranden gäller däremot i princip att de inte kan tilläggas någon direkt effekt eller någon bindande verkan. Däremot kan dessa typer av rättsakter ha betydelse för att förstå den rätta innebörden av annan EG—rätt. Det är emellertid vanskligt att med bestämdhet uttala sig om vilken betydelse sådana rättsakter kan få i det enskilda fallet, om frågan skulle komma under EG-domstolens prövning. Även dessa rättsakter bör därför inkorporeras.
För att på ett resolut och entydigt sätt med svensk rätt införliva den EG-rätt som finns vid ett svenskt inträde föreslår vi således att inte bara förordningarna, utan alla de rättsakter som har beslutats av EG:s organ fram till tidpunkten för en svensk anslutning till EU skall inkorporeras i svensk rätt. Detta bör ske genom en särskild bestämmelse i anslut- ningslagen som anger att den redan beslutade sekundärrätten skall gälla här i landet. För att undvika risken för missförstånd föreslår vi dock att det i lagen uttryckligen sägs att rättsaktema "skall gälla här i landet på det sätt som följer av fördragen".
Överlåtelse av beslutanderätt
Vi konstaterar att det som främst utmärker samarbetet inom EU är att medlemsstaterna inom de områden som samarbetet avser har avstått från att på egen hand fatta beslut om lagar och förordningar och andra åtgärder som kan behövas för att uppnå syftet med samarbetet och i stället utövar dessa beslutsbefogenheter gemensamt inom EG:s in- stitutioner.
Genom att ratificera anslutningsfördraget med EU kommer vi att äta oss att överlåta beslutanderätt till gemenskaperna i den omfattning som krävs enligt de grundläggande fördragen vid tidpunkten för anslutningen. Vi har övervägt hur detta lämpligen bör ske.
Kravet på att medlemsstaterna skall avstå beslutsbefogenheter till gemenskaperna följer av innehållet i de grundläggande fördragen. Som redan har framgått föreslår vi nu att alla de grundläggande fördragen som
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
ger gemenskapernas organ sin kompetens skall införlivas med svensk rätt genom en särskild bestämmelse i anslutningslagen. Det kan med fog hävdas att vi därmed rent faktiskt också överlåter beslutanderätt till gemenskaperna iden omfattning som fördragen kräver eftersom just detta är en del av innebörden av de grundläggande fördragen enligt EG:s rättsordning. Sett från en sådan utgångspunkt skulle det inte behövas någon särskild bestämmelse i anslutningslagen om att överlåta beslutanderätt till EG:s organ. Överlåtelsen följer av fördragen.
Det faktum att medlemsstaterna överlåter en betydande del av sina befogenheter att fatta beslut till de gemensamma organen är något som skiljer samarbetet inom EU från annat internationellt samarbete. Vidare är det just överlåtelsen av beslutsbefogenheter till de gemensanuna organen som utlöser de konstitutionella effekterna av ett medlemskap i EU. Överlåtelsen av beslutanderätt är således en viktig och avgörande åtgärd vid ett medlemskap i EU. Vi har därför funnit att den överlåtelse av beslutanderätt till de gemensamma organen som följer av ett medlemskap i EU också bör slås fast i en särskild författningsbe- stämmelse. Vi uttrycker det så att EG:s organ får fatta beslut med verkan här i landet i den omfattning som följer av de grundläggande fördragen.
Gemenskapsrättens förhållande till svensk rätt
I utredningens direktiv ställs frågan huruvida principerna om gemen- skapsrättens företräde och - i vissa fall - direkta effekt bör framgå av den svenska lagstiftningen eller om förhållandet mellan EG-rätten och intern svensk rätt bör lösas på något annat sätt.
Vi konstaterar att Romfördraget — bortsett från artikel 189 - inte innehåller några uttryckliga och preciserade bestämmelser om förhållandet mellan medlemsstaternas nationella rättsordningar och gemenskapens regler. Genom EG—domstolens praxis har emellertid vissa inom gemenskapen och medlemsstaterna numera inte ifrågasatta principer etablerats. EG-domstolen fastslog sålunda tidigt att gemenskapsrätt har företräde framför nationell rätt. Vidare har EG-domstolen slagit fast bl.a. att för medlemsstaterna bindande bestämmelser i grundfördragen och i direktiv ger upphov till rättigheter för medlemsstaternas innevånare och att dessa rättigheter kan göras gällande gentemot medlemsstaterna under förutsättning att bestämmelserna är så klara och entydiga att det omedelbart går att tillämpa dem. Genom sådana och andra uttalanden av EG-domstolen, som inom det EG-rättsliga systemet har exklusiv rätt att uttolka EG-rätten, har det utkristalliserats vissa principer rörande EG- rättens företräde, direkta tillämplighet och direkta effekt.
Principen om gemenskapsrättens företräde innebär att EG-rätt har företräde framför nationell rätt. Om en förfatmingsbestämmelse strider mot en EG-regel, är landets domstolar och andra myndigheter skyldiga att tillämpa EG—regeln framför den inhemska lagen.
Den direkta tillämpligheten innebär att stora delar av grund- fördragen och den sekundära rätten automatiskt utgör en del av medlems
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
staternas interna rätt. Den direkta ejfekten innebär att enskilda kan grunda rättigheter och i bland även åläggas skyldigheter direkt på basis av EG-rätten. Förutsättningama för att en regel skall ha direkt effekt är att den är tillräckligt klar och precis samt ovillkorlig. Både försåvitt gäller primär EG—rätt och förordningar föreligger en presumtion för att dessa regler har direkt effekt. Detta gäller emellertid inte för direktiv.
Genom anslutningslagen kommer EG:s befintliga primär- och sekundärrättsliga regelverk att förklaras vara gällande i Sverige. Härav följer att EG:s grundfördrag och de på dem baserade och av EG- domstolen fastställda rättsprincipema kommer att utgöra en integrerad del av den svenska rättsordningen och får fullt genomslag i denna.
Vid nu angivna förhållanden framstår det enligt vår bedömning som överflödigt att påpeka att de tidigare redovisade principerna om EG- rättens företräde, direkta tillämplighet och direkta effekt blir tillämpliga även i Sverige, om Sverige blir medlem i EU.
Hur påverkas EES-avtalet och EES—författningarna?
EES-avtalet är ett associationsavtal mellan EG, dess medlemsländer och EFTA-länderna utom Schweiz. Det är tillämpligt inte bara i EFTA/EG- förhållanden utan också EFTA-ländema sinsemellan.
EES-avtalet innehåller dels huvudbestämmelser som motsvarar vissa av de grundläggande EG-bestämmelserna i Romfördraget, dels protokoll och bilagor som innehåller närmare bestämmelser för avtalets tillämpning samt hänvisningar till de EG-rättsakter, dvs. EG-regler som också ingår i avtalet.
En grundläggande skillnad mellan EES och EU-medlemskap är att avtalsparterna i EES inte överlämnar någon lagstiftningskompetens till gemensamma organ. Det gäller följaktligen för respektive EFTA-stat att försöka efterlikna EG-rätten så långt det går när EES—avtalets regler av sådan EG-karaktär görs till en del av den egna rättsordningen.
För att uppfylla skyldigheterna enligt avtalet har Sverige inkorpore- rat vissa delar av avtalet i svensk lagstiftning. Det gäller i första hand EES—avtalets huvudbestämmelser och de EG—förordningar som är en del av avtalet. Inkorporeringen innebär att reglerna tillämpas som svensk rätt precis som de ser ut inom EG.
Beträffande de direktiv som avtalet innefattar så gäller för dem detsamma som gäller inom EU:s medlemsstater, dvs. de är inte direkt tillämpliga men bindande för avtalets parter till det resultat som skall uppnås. Det innebär att det krävs lagstiftningsåtgärder i Sverige som uppfyller direktivens mål, men själva direktivet blir inte som sådant direkt svensk rätt.
Med ett svenskt EU-medlemskap följer att EG-rätten som den är blir en del av den svenska rättsordningen. De grundläggande fördragen och redan beslutade rättsakter blir genom den svenska anslumingsakten och den svensaka anslutningslagen gällande för och i Sverige på samma sätt som de gäller inom EU.
Prop. 1994/95 : 19
Bilaga 4
Såvitt kan bedömas medför ett svenskt medlemskap i EU inte i och för sig några skyldigheter att vidta några åtgärder beträffande EES-regler som införlivats i svensk rätt. Inte ens om det finns direkta EG- motsvarigheter till bestämmelserna, torde det finnas någon skyldighet att upphäva EES-bestämmelsen till förmån för EG-bestämmelsen.
Allmänna effektivitets- och tydlighetsskäl talar emellertid för att man i Sverige begränsar regelgivningen där det går. Några nackdelar med att upphäva bestämmelser som ändå gäller i landet kan knappast finnas. För svensk del torde detta innebära att stora delar av de författningar som införlivat EES-avtalet i princip kan upphävas.
Vi har således kommit fram till att EES-lagen bör upphävas i sin helhet och att de bestämmelser av i huvudsak administrativ natur vars motsvarigheter vi alltjämt kommer att behöva vid ett medlemskap skall införas i annan författning.
Svenska författningar som inkorporerat EG—förordningar bör också upphävas. Det bör ankomma på resp. departement eller i förekommande fall på den myndighet som inkorporerat förordningen i fråga att avgöra vilka svenska tillämpningsbestämmelser som kommer att behövas även efter ett medlemskap och i vilka författningar dessa i så fall bör placeras.
Svenska författningar som transformerat direktiv bör behållas i den mån svensk rätt därigenom redan anpassats till EG—rätten. De bör dock ändras så att det framgår att författningarna inte längre i första hand har sin grund i EES-avtalet utan i ett svenskt EU-medlemskap.
Samråd och information mellan regering och riksdag
Vi konstaterar att denna fråga är av en annan karaktär än de frågor vi tidigare har tagit ställning till som i huvudsak varit av juridisk-teknisk natur. Den rör folkstyrets framtida villkor och former på de områden som samarbetet inom EU avser och har stor politisk betydelse.
Om Sverige blir medlem i EU, flyttas vissa befogenheter från svenska organ, däribland riksdag och regering, till EG:s organ. Det är främst fråga om normgivning där befogenheterna i dag kan tillkomma riksdagen, regeringen eller någon förvaltningsmyndighet. Europeiska unionens råd är EG:s främsta lagstiftare. Enligt folkrätten och enligt regeringsformen är det regeringen som företräder Sverige i mellanfolkliga relationer. Det blir således regeringen som kommer att agera på Sveriges vägnar i rådet och i andra EG—organ.
Man kunde naturligtvis tänka sig att riksdagens inflytande, som i vissa av EU:s medlemsstater, skulle utövas endast som en kontroll i efterhand medhjälp av de instrument för sådan kontroll som redan finns. Enligt vår mening bör man emellertid inte nöja sig med detta utan sträva efter en ordning där parlamentet, som i en del andra medlemsstater, därutöver får ett aktivt och reellt inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter Sverige skall inta vid förhandlingar och beslutsfattande inom EU.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
Författningsreglering eller ej
Det parlamentariska statsskicket medför att regeringen vid hanteringen av frågor som rör samarbetet inom EU, liksom beträffande alla andra frågor, för sin existens är beroende av att riksdagen tolererar regeringen. Man kan därför anta att varje regering i eget intresse ser till att hålla riksdagen väl informerad om vad som pågår inom EU och hos den förankrar sin ståndpunkt i de frågor som skall bli föremål för beslut i rådet för att inte i efterhand råka ut för ett bakslag.
Det kunde mot den här bakgrunden hävdas att en särskild lag- reglering för just samarbetet inom EU vore överflödig och att man i stället kunde nöja sig med endast ett parlamentariskt ansvar för regering- en gentemot riksdagen även för de frågorna.
Å andra sidan spänner samarbetet inom EU över stora och viktiga områden. Riksdagen avstår en del av sina befogenheter och Sverige blir folkrättsligt bundet av gemenskapernas beslut som fattats under regeringens medverkan. En fastare ram för regeringens skyldigheter i förhållande till riksdagen ter sig därför påkallad och stämmer för övrigt väl överens med svenska lagstiftningstraditioner. En ordning utan författningsreglering skulle också kunna leda till att benägenheten att sprida information till och samråda med företrädarna för oppositionen minskar, i vart fall då regeringen har en stabil riksdagsmajoritet bakom sig. Det vore olyckligt.
Vi har därför utan större tvekan stannat för att regeringens skyldig- heter i förhållande till riksdagen i dessa hänseenden skall slås fast i en särskild bestänunelse.
Närmare om regeringens skyldigheter
Samarbetet inom EU rör både stort och smått," viktigt och mindre viktigt, och både sådant som det i dag är förbehållet riksdagen att besluta om och sådant som regeringen eller förvaltningsmyndigheterna kan bestämma. Vi poängterar att det inte ankommer-på oss eller på regeringen att ta ställning till i vilka former riksdagen skall arbeta. Vi har emellertid som arbetshypotes utgått från att förslagen i betänkandet EG och våra grundlagar (SOU 1993:14) i detta avseende skall genomföras. De förslagen bygger på tanken att regeringens information så långt som möjligt skall länmas vid öppna riksdagssammanträden men att det också skall inrättas en särskild nämnd för samråd mellan riksdag och regering inför förhandlingar i rådet. I fråga om den närmare omfattningen av regeringens skyldigheter gentemot riksdagen har vi därför funnit det ändamålsenligt att skilja mellan ett mera formellt samrådsförfarande. som bör vara inriktat på beslutsfattandet i Europeiska unionens råd och en allmän inforrnationsskyldighet som bör vara bred och allomfattande.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 4
Samrådsförfarandet
I fråga om det formella samrådsförfarandet mellan regering och riksdag inför diskussioner och beslut i rådet har vi övervägt om detta skall omfatta alla frågor eller om området för samrådsskyldigheten bör avgränsas på något sätt. Allmänt sett vore det angeläget att riksdagen finge goda möjligheter att påverka förhandlingsupplägget i mera betydelsefulla frågor medan detaljer och teknikaliteter med fördel kunde hanteras av regeringen på egen hand.
Vid vårt slutliga ställningstagande till hur den formella skyldigheten för regeringen att samråda med riksdagen bör bestämmas har vi stannat för en lösning som anknyter till den praxis som har utbildats i Danmark för hanteringen av dessa frågor. Detta innebär att regeringen skall underrätta det organ riksdagen utsett för ändamålet om alla frågor som skall behandlas i ministerrådet. Därutöver skall regeringen rådgöra med nyss nämnda organ i riksdagen om hur förhandlingarna i ministerrådet skall läggas upp inför beslut i betydelsefulla frågor. Men riksdagens organ skall därutöver ha rätt att påkalla samråd i vilken annan fråga på rådets dagordning som riksdagsorganet anser vara så betydelsefull att samråd bör äga rum.
Med en sådan ordning ges riksdagen en god inblick i alla frågor som skall behandlas i rådet samtidigt som ett av riksdagen särskilt utsett organ får vara med och bestämma hur förhandlingarna i viktiga frågor skall läggas upp. Det ligger från demokratiska utgångspunkter ett särskilt värde i att partierna i riksdagen får möjlighet att uttrycka sin åsikt i alla frågor som leder till betydelsefulla och bindande beslut för Sveriges del.
Allmän information
Utöver det underrättelse- och samrådsförfarande som bör komma till stånd mellan regering och riksdag i enlighet med vad vi har föreslagit ovan bör regeringen åläggas en skyldighet att lämna allmän information till riksdagen om samarbetet inom Europeiska unionen. Denna information bör, i motsats till samrådet, kunna ges vid öppna riks- dagssammanträden på det sätt Grundlagsutredningen inför EG har föreslagit.
För att riksdagen skall få en möjlighet att kontrollera att regeringen har fullgjort sina skyldigheter i nu angivna hänseenden förelår vi också att regeringen skall en gång om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen över utvecklingen inom Europeiska unionen tillsammans med en förteckning över samtliga rättsakter som har beslutats av rådet.
Information inför möten med Europeiska rådet
Främst med tanke på de politiska bindningar som uppstår i detta råd anser vi det naturligt att riksdagen skall ges information om den stånd
40 Riksdagen 1994195. 1 sam/. Nr 19. Del I .
Prop. 1994/95 : 19
Bilaga 4
punkt Sverige skall inta även i de frågor som skall avhandlas på kom— mande möten i Europeiska rådet. Det bör i huvudsak kunna gå till på samma sätt som vi har föreslagit beträffande frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd, dvs. normalt i det organ vi förutsatt att riksdagen skall inrätta för sitt samråd med regeringen. Riksdagen kan emellertid finna att det hellre bör ske i någon annan ordning.
Prop. 1994/95: 19
BILAGA 5 ' Prop. 1994/95:19 Bilaga 5 Betänkandets (SOU 1994:10) författningsförslag
F örfattningsförslag
Förslag till
Lag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde
1 5 Denna lag gäller tillämpningen av fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken Finlands, Konungariket Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Osterrikes ansluming till Europeiska unionen.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
2 & Europeiska gemenskapernas organ får fatta beslut med verkan här i landet i den omfattning som följer av de fördrag som anges i 5 5.
Fördragen och rättsaktema
3 & De fördrag som anges i 5 & skall gälla här i landet.
4 5
De rättsakter som har beslutats av Europeiska gemenskapernas organ med stöd av de fördrag som anges i 5 & före den 1 januari 1995 och som har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall gälla här i landet på det sätt som följer av fördragen.
5 5 De fördrag som avses i 2-4 55 är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
Bilaga 5
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordning för associering av utomeuropeiska länder och områden som behandlas i del 4 av detta fördrag tillämplig på Ned- erländska Antillerna
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättande av ett enda råd och en enda kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa finansiella bestänunelser i fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
9. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol— och stålgemenskapen 10. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska Republikens anslut- ning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 11. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 24 maj 1979 om Hellenska Republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemen- skapen 12. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring i fördraget om upp- rättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen vad avser Grönland 13. Fördraget den 12 juni 1985 om Portugisiska Republikens och Konungariket Spaniens anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 14. Beslut av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Portugisiska Republikens och Konungariket Spaniens anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen 15. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986 16. Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen 17. Beslut den 12 december 1992 beträffande vissa frågor som Danmark har rest beträffande fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen 18. Fördraget den 00 (månad) 1994 om Republiken Finlands, Konungariket Norges, Konungariket Sveriges och Republiken Österrikes ansluming till Europeiska unionen; allt jämte protokoll och bilagor samt med de tillägg och ändringar som godkänts och trätt i kraft senast den 31 december 1994.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 5
Information och samråd mellan regering och riksdag
6 &
Regeringen skall underrätta ett av riksdagen utsett organ om alla frågor som skall behandlas i Europeiska unionens råd. Regeringen skall även rådgöra med riksdagsorganet hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor söm organet bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till riksdagen lämna en skriftlig berättelse över utvecklingen i Europeiska unionen tillsammans med en förteckning över de rättsakter som har beslutats av Europeiska unionens råd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 då lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde upphör att gälla. Den upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden dessförinnan.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 6
BILAGA 6
Betänkandet (SOU 1994:10) - Remissinstanser
Remissinstansema
Efter remiss av EG-lagsutredningens betänkande Anslutning till EU - Förslag till övergripande lagstifming har yttranden avgetts av Riksdagens ombudsmän, Fullmäktige iSveriges riksbank, Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Sundsvall, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen, Försäkringsöverdomstolen, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kommerskollegium, Generaltullstyrelsen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Lund, Juridiska fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala, Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid universitetet i Uppsala, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Industriförbundet, Arbetarskyddsstyrelsen, Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC), Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen samt Medborgarrättsrörelsen i Sverige.
Arbetsdomstolen, Institutet för utländsk rätt AB och Tjänstemännens Centralorganisation avstår från att yttra sig.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 7
BILAGA 7
Lagrådsremissens lagförslag
1. Förslag till lag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
Tillämpningsområde
1 5 Idenna lag finns bestämmelser med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Införlivande av EG:s regelverk
2 5 De fördrag m.m. som anges i 4 & samt de rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges anslutning till Europeiska unionen har antagits av Europeiska gemenskaperna gäller här i landet med den verkan som följer av dessa fördrag.
Överlåtelse av beslutsbefogenheter
3 & Europeiska gemenskaperna får efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen fatta beslut som gäller här i landet i den omfattning och med den verkan som följer av de fördrag m.m. som anges i 4 &.
Fördragen m.m.
4 5 De fördrag m.m. som avses i 2 och-3 55 är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen
4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna
5. Konventionen den 13 november 1962 om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen i syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska länder och territorier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med avseende på Nederländska Antillerna
Prop. 1994/95:19
Bilaga 7
6. Fördraget den 8 april 1965 om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring i vissa budgetbestämmelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
8. Fördraget den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungarikets Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen
9. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol— och stålgemenskapen 10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga 11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna 12. Akten den 20 september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet 13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens ansluming till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergi- gemenskapen 14. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till Europeiska kol- och stålgemen- skapen 15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna i fråga om Grönland 16. Fördraget den 12 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens ansluming till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen 17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd den 11 juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska kol— och stålgemenskapen 18. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 1986 19. Fördraget den 7 februari 1992 om upprättandet av Europeiska unionen 20. Fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes. Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen med bilagor och protokoll.
Information och samråd mellan regering och riksdag m.m.
5 5 Regeringen skall underrätta riksdagen genom organ som riksdagen bestänuner om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens
Prop. 1994/95:19
Bilaga 7
råd. Regeringen skall i samma former rådgöra med riksdagen om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som riksdagen bestämmer.
Regeringen skall dessutom dels fortlöpande informera riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen, dels varje år till riksdagen lämna en skriftlig berättelse över verksamheten i Europeiska unionen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995, då lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) skall upphöra att gälla.
Den upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden som har uppstått dessförinnan med de undantag som följer av fördraget den 24 juni 1994 om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
De fördrag m.m. som anges i 4 5 skall kungöras i Svensk förfatmingssamling (SFS).
Prop. 1994/95 : 19
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:633) om Prop_ 1994/95:19 kungörande av lagar och andra författningar Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att l & lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningarl skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydeLse
lå
Författningar som har beslutats av riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen, riksdagen eller kyrkomötet skall kungöras enligt denna lag, om inte annat följer av 2 &. Detsamma gäller de internationella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning skall gälla som svensk rätt.
Med författningar skall i denna lag förstås lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen betecknas som föreskrifter.
Rättsakter som innefattar föreskrifter beslutade av Europeiska gemenskaperna och som enligt lagen (1994:000) om Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller här i landet kungörs i Europeiska gemenskapernas oficiella tidning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
1Lagen omtryckt 1989:935.
BILAGA 8 Prop. 1994/95:19 Bilaga 8 Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-06-09.
Närvarande: regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson, regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt lagrådsremiss den 2 juni 1994 (Utrikesdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om Sveriges anslutning till Europeiska Unionen, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementsrådet Ingrid Larén-Marklund och hovrättsassessom Niklas Jonsson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Lagrådsremissen föranleds av Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Förhandlingarna avslutades i april 1994 och senare i år, i november, skall svenska folket rösta om Sverige skall inträda som medlem i unionen eller inte.
Om majoriteten vid folkomröstningen röstar för medlemskap kommer Sverige att fullfölja sin ansökan och inträda som medlem i Europeiska unionen den 1 januari 1995. För att detta skall vara möjligt krävs viss lagstiftning. Det gäller först och främst ändringar i 10 kap. 5 & regeringsformen som skall göra det möjligt att överlämna beslutanderätt till de Europeiska gemenskaperna. Förslag till sådana ändringar har redan behandlats en gång av riksdagen. Men de föreslagna konstitutionella bestämmelserna måste följas upp med riksdagsbeslut som utnyttjar de nya möjligheterna att överlåta beslutsbefogenheter till de Europeiska gemenskaperna. Huruvida denna överlåtelse skall ha formen av lag eller om det räcker att riksdagen beslutar om Sveriges ansluming till fördragen i enlighet med därom träffade överenskommelser har varit föremål för delade meningar under remissbehandlingen. Regeringen har valt den förstnärrmda linjen. I lagrådsremissen föreslås en särskild lag om Sveriges anslutning till den Europeiska unionen som innebär att vissa beslutsbefogenheter överläts till de Europeiska gemenskaperna. Genom lagen införlivas dessutom EG:s regelverk med svensk rätt.
Regeringen har sålunda i likhet med många andra länder valt att lagstifta om överlåtelse av beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna. Enligt den länderöversikt som lämnas i lagrådsremissen har bl.a. Danmark använt övergripande lagstiftning för att överlåta beslutanderätt till EG:s organ och för att införliva EG:s regler i den nationella rätten. Några
Bilaga 8
invändningar mot att överlåtelsen av beslutanderätt sker genom lag kan enligt Lagrådet inte göras.
Genom den föreslagna lagen införlivas anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen med svensk rätt. Lagen innebär vidare att den äldre sekundärrätten, dvs. rättsakter, avtal och andra beslut som har antagits av de Europeiska gemenskaperna före Sveriges anslutning, blir gällande här i landet "med den verkan som följer av" anslutningsfördraget och de grundläggande fördragen.
Såsom framhållits under remissbehandlingen av utredningsförslaget skulle det i och för sig vara tillräckligt att införlivandet av EG-reglema i svensk rätt gjordes genom en bestämmelse om att själva anslutningsfördraget blir gällande rätt i Sverige med den verkan som följer av fördraget.
Det remitterade förslaget har som nämnts en mera utförlig reglering enligt vilken införlivningen avser dels såväl anslutningsfördraget som de olika instrument av primärrättslig natur. som enligt anslumingsfördraget skall gälla i Sverige, dels de sekundärrättsliga regler som antagits av EG före anslutningen. Lagrådet har inte funnit skäl till invändning mot den sålunda valda lösningen.
I den danska anslutningslagen finns i motsats till i det svenska förslaget en inskränkning såtillvida att de grundläggande fördragen skall gälla i Danmark i den omfattning de enligt gemenskapsrätten är "umiddelbart anvendelige " i Danmark. Detsamma gäller de rättsakter som har antagits av gemenskapernas institutioner före Danmarks anslutning till EG. Betydelsen av den skillnad som sålunda föreligger mellan den danska lagen och den föreslagna svenska torde emellertid var begränsad. EG:s primär- och sekundärrätt blir med den föreslagna lagen gällande här i landet i den mån 13st regler är direkt tillämpliga eller har direkt effekt i medlemsländerna. EG-regler, som varken är direkt tillämpliga eller har direkt effekt, blir med den föreslagna lagen visserligen en del av svensk rätt men det torde i praktiken ha mindre betydelse eftersom sådana regler inte grundar rättigheter eller skyldigheter för enskilda här i landet och inte heller direkt binder några svenska myndigheter eller institutioner.
I formellt avseende anser Lagrådet att det i 1 & förslaget till lag om Sveriges anslutning till Europeiska Unionen för angivande av lagens innehåll använda uttrycket bättre svarar mot vad lagen gäller än remissförslagets lagrubrik. Med hänsyn härtill bör lagen benämnas "lag med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen" och l &, under mellanrubriken "Tillämpning", formuleras på följande sätt: "Från och med dagen för Sveriges ansluming till Europeiska unionen gäller bestämmelserna i denna lag".
Uttrycket "fördrag m.m." i 2, 3 och 4 55 samt i övergångsbestämmelsema bör ändras till "fördrag och andra instrument".
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 8
För tydlighetens skull bör i 4 & avslutningsorden lyda "i samtliga fall med tillhörande bilagor och protokoll".
Den avsedda innebörden av andra stycket i övergångsbestämmelsema torde framgå bättre om stycket inleds på följande sätt: "Den upphävda lagen skall dock fortsätta att tillämpas på förhållanden som hänför sig till den tid under vilken lagen varit i kraft med de undantag" etc.
Slutligen förordas att mellanrubrikema före 2 5 och 5 5 får lyda "Införlivande av gemenskapernas regler" och "Samråd mellan regering och riksdag m.m."
Prop. 1994/95:19
gotab 47025, Stockholm 1994
Regeringens proposition 1994/95 : 19 Bilaga 9 Jordbruk och fiske
Bilaga 9
l Jordbruk
1.1 Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU 1.1.1 Inledning
Den gemensamma jordbrukspolitiken — Common Agricultural Policy (CAP) — utgör en av grundpelarna i EU-samarbetet. Politiken har flera likheter med den svenska jordbrukspolitiken. Båda bygger på ett prisstöd till jordbruket som upprättshålls med hjälp av ett gränsskydd I båda fallen inkluderas i jord- brukspolitiken olika typer av regional- och strukturpolitiska åtgärder. I både Sverige och EU ges direkta bidrag, utbetalade per arealenhet eller per djur, som en del av stödet till jordbruket.
I Romfördragets artiklar 38—43 anges den gemensamma jordbrukspoli- tikens mål. De mål som eftersträvas är ökad produktivitet, skälig levnads- standard för producenterna, marknadsstabilitet, tryggad livsmedelsförsörj- ning och rimliga livsmedelspriser för konsumenterna. Den gemensamma jord- brukspolitiken består av en pris- och marknadsreglerande del och en struktur- och regionalpolitisk del. Den pris- och marknadsreglerande delen är av störst betydelse. Stnikturpolitiken har emellertid kommit att spela en allt större roll de senaste åren. .
Den gemensamma finansieringen av pris- och marknadsregleringen och av strukturåtgärdema sker genom den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, jordbruksfonden (Fonds européen d'orientation et de garantie agricole, FEOGA). Fonden är uppdelad i en garantisektion och en utveck- lingssektion. Från garantisektionen finansieras marknadsstöd till jordbruket, bl.a. exportstöd, arealstöd, djurbidrag, interventionsköp, miljöstöd samt stöd till trädgårdsnäringen och fisket. Från utvecklingssektionen finansieras bl.a. åtgärder för strukturrationaliseringar inom jordbruket och åtgärder för lands- bygdsutveckling. Fondens intäkter består av bidrag från EU:s budget. Fondens utgifter uppgick år 1993 till 37 miljarder ecu motsvarande ca 350 miljarder svenska kronor. Mer än 90 % av FEOGA:s utgifter avser garan- tisektionens område. Av EG:s totala budget har jordbruksdelen (fondens utgif- ter) under flera år tagit i anspråk närmare två tredjedelar. Detta förhållande hål- ler på att förändras. För närvarande beräknas jordbruksutgiftema utgöra om- kring hälften av budgeten.
Jordbrukspolitiken var länge det enda politikområde inom EG som drevs gemensamt. Redan i Romfördraget utformades jordbrukspolitiken på ett sätt som förutsatte att medlemsstaterna underordnade sig rådets och kommissio- nens beslut när det gällde att uppfylla fördragspunkiema. Det fanns en rad skäl till att jordbrukspolitiken fick denna särställning. Under 1930-talets de- pression införde flenalet europeiska länder olika former av marknadsreglering- ar på jordbrukets område. I Sverige har vi haft en prisreglering på jordbruksom- rådet ända sedan år 1933. När Romfördraget undertecknades var de ursprung- liga medlemsländerna sammantaget nettoimportörer av livsmedel och jord- bruksråvaror. Frågan om att effektivisera och öka jordbrukproduktionen gavs
Prop. 1994/95:19
därför en stor vikt. En betydelsefull roll spelade också den politiska viljan att behålla familjejordbruket genom att trygga en rimlig inkomstnivå för jordbruk- arna Medlet att uppnå detta var ett gränsskydd och olika former av marknads- ' ingripanden i syfte att stabilisera marknaderna inom EG.
När EG bildades fanns redan nationella marknadsregleringar' inom med- lemsstaterna. Regleringama varierade i omfattning och form. Därför före- skrevs en övergångsperiod som 'sk'ulle göra det möjligt att gradvis avlägsna de nationella regleringarna .
Den gemensamma jordbrukspolitiken har under sin trettioåriga historia varit relativt robust mot radikala förändringar. Det betyder dock inte att p'oli- tiken undgått kritik. Den har ifrågasatts av flera medlemsländer ochi diskus- sioner inom EG:s institutioner
CAP byggde redan från början på tre grundprinciper, nämligen en gemen-
sam marknad med gemensamma priser, företräde för EG:s varor framför im- '
porterade och en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken.
Mellan åren 1958 och 1968 genomfördes stegvis den gemensamma mark'- naden. Den första marknadsregleringen infördes år 1962 och de gemensam- ma priserna har tillämpats sedan år 1968. För att undvika'att jordbrukarna i' vissa områden skulle missgynnas och motsätta sig det gemensamma priset bestämdes priset för varje produkt till priset i det land där produkten var dyrast. Detta kom att leda till en ökande skillnad mellan världsmarknadspriset och gemenskapspriset.
För att EG:s produkter skulle föredras framför importerade måste EG:s ' produkter vara billigare än importprodukterna. Importva'ror ålades därför av- gifter och tullar medan ett parallellt system med exportstöd infördes för .E'G- produkter. För att stödja prisnivån inorn EG tillämpades även intervention, dvs. uppköp och lagring av'olika produkter. Den gemensanuna finansiering-
Prop. 1994/95:19 Bilaga 9
en sköttes över EG:s budget. Medlemsländema betalade inte kostnadema för " '
CAP direkt till sina egna bönder utan indirekt via bidrag till gemenskapsbudge- ten.
Resultatet av den förda politiken blev att produktionen ökade. EG blev i början av 1970-talet självförsörjande och så småningom överskottsproducent trots att antalet jordbrukare hela tiden minskade. Konsumenterna fick mer och fler varor att välja mellan i affarema. Även om livsmedelsprisema steg så sjönk den andel av hushållsutgiftema som gick till livsmedelsinköp. Handeln mellan medlemsländerna ökade kraftigt. Gemenskapspreferens'en förhindrade dock inte att EG fortsatte att var en av de största livsmedelsimportörema, främst av varor som inte kan produceras inom unionen.
Den gemensamma jordbrukspolitiken var följaktligen i flera avseenden
framgångsrik. Samtidigt blev emellertid kostnadema och överskottsproduktio-
nen ett växande problem.
En av hömstenama i politiken var de garanterade lägsta priser som jord- brukarna fick för sina produkter, oavsett hur mycket som producerades. Jord- brukama hade alltså ett gott skäl att försöka öka sin produktion. Ny teknik och nya kunskaper bidrog också till ökande skördar. Detta gjorde att interven- '
- Bilaga 9
tionslagren ökade kraftigt och kostnaderna för att exportera de'uppköpta pro- dukterna med hjälp av bidrag blev allt högre. Exportsubventionema-började
bli en handelspolitisk belastning. . . Kostnaderna för CAP ökade dessutom hela tiden. Stödet via piisema ledde också till att mer än 80 % av medlen gick till 20 %av jordbrukarna, de största . .
och mest effektiva företagen. De små farniljeföretagen och brukare i mindre gynnade områden fick inte stöd i avsedd omfattning. Under slutet av 1970- ' talet började EG reagera på överproduktionen .och kostnadsstegringama. År 1979 vidtogs de första smärre förändringarna i systemet med en obegränsad- prisgaranti. Den dittills största reformen skedde'år 1988 då utgiftema- för. CAP underkastades samma budgetdisciplin som gäller i övrigt och då ett tak sattes för de samlade utgifterna. Samtidigt infördes ett system med stabilisato- rer, dvs. en direkt koppling mellan en ökad' produktion och lägre priser. Detta fick dock endast en marginell effekt på överproduktionen och orde- att refor- . men efter bara några år var otillräcklig., Belastningen som jordbruket utgjorde på budgeten, på miljön och på de handelspolitiska relationerna kvarstod och- ledde fram till ett beslut om en radikal reform av jordbrukspolitiken.
Efter mer än ett år av debatter och förhandlingar antog rådet i juni 1992 den största reformen hittills av CAP. Reformbeslutets viktigaste inslag är den sänkning av stödpriset för spannmål med 29 % som skall genomföras under treårsperioden 1993/94—1995/96. För sänkningen av stödpriserna kompense- ras jordbrukama med arealbidrag vilkas storlek relateras till avkastningen un- der en referensperiod i respektive region.
Jordbruksreforrnen innebär således inte att de traditionella instrumenten i
jordbrukspolitiken — gränsskydd, intervention och exportbidrag — avskaffas- men att de kommer att minska i betydelse. Förskjutningenfrän prisstöd till- direktstöd väntas innebära en minskad intensitet i odlingen, ökad konsumtion och minskade överskott. Av betydelse när det gäller att begränsa överskotts- produktionen är också villkoret för arealbidrag, nämligen att större jordbruk måste lägga 15 % (eller mer beroende på val av trädesform) av arealen i träda. Trädan, som också berättigar till arealbidrag, kan användas för produktion av alternativa grödor.
Som en följd av sänkta spannmålspriser sjunker kostnaderna i animaliepro- duktionen. Stödprisema för mjölk, smör och nötkött sänks något. Gräns- skydd och exportbidrag för griskött, fjäderfä och ägg, som är avvägda i di- rekt relation till spannmålsprisema kommer— att sjunka automatiskt.
Eftersom den intensiva animalieproduktionen gynnas av de lägre foderkost- nadema innehåller reformbeslutet flera slag av stöd till extensiv köttproduk- tion.
I reformbeslutet ingår också ett antal kompletterande åtgärder' i form av stöd till miljövänligare brukningsmetoder, bevarande av biologisk mångfald och odlingslandskapet, stimulans till skogsplanteiing och-förmånligare villkor - för förtidspensionering. Refonnbeslutet innebär för dessa stödformer, som medfinansieras av EG med 50 %, en avsevärd utvidgning och i vissa fall en nivåhöjning.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
Beslutsordningen på jordbruksområdet är densamma som för övriga frå- gor inom EG. Beslut fattas av ministerrådet efter förslag från kommissionen. Parlamentet medverkar i besluten på samma sätt som när det gäller andra frå- gor. Jordbruksfrågomas sektoriella art gör att rådet när besluten fattas nor- malt består av medlemsländernas jordbruksministrar. Sedan rådet inhämtat parlamentets yttrande skall frågan enligt huvudregeln beredas av Coreper (Comité des Representants Permanents). På grund av det stora antal frågor som anknyter till förvaltningen av jordbrukspolitiken finns dock för jord- bruksområdet en motsvarighet till Coreper som kallas Särskilda jordbruks- kommittén, CSA (Comité spéciale d'Agriculture). Kommittén sammanträder ca 40 gånger per år. Den är sammansatt av högre nationella tjänstemän med erfarenhet av att handlägga jordbruksfrågor. Under CSA finns ett stort antal arbetsgrupper. Särskilda jordbrukskommittén går igenom de flesta av kom- missionens förslag som gäller CAP, dvs. de gemensamma marknaderna för jordbruksprodukter samt stöd till jordbruket och lägger fram ärendena för rådet. Enklare ärenden avgörs ofta av kommittén och föreläggs ministerrådet endast för ett formellt beslut. Jordbruksärenden som gäller djur- och växt- skydd samt handel med tredjeland och vissa finansiella frågor handhas dock av Coreper. Inom jordbruksområdet är det mycket vanligt att rådet delegerar handläggningen av de löpande förvaltningsärendena till kommissionen. Ministerrådet förbehåller sig vanligtvis beslutsbefogenheten i ett begränsat antal frågor, som t.ex. i viktigare pris- och kvotfrågor. Kommissionen sköter det löpande arbetet med bl.a. interventioner och exportrestitutioner. För att säkerställa att hänsyn tas till varje medlemslands särskilda förhållanden och önskemål trots den omfattande delegationen handläggs jordbruksfrågoma i stor utsträckning i s.k. förvaltningskommittéer. ] dessa kommittéer arbetar nationella tjänstemän under ledning av en ordförande från kommissionen. Kommittéema finns på nästan alla områden såsom marknadsreglering, strukturfrågor, skogsbruk, hälso— och veterinärfrågor. För produkter där förutsättningama på marknaden förändras snabbt och gemenskapen därför måste reagera omedelbart har förvaltningskommittéema möte var eller var- annan vecka. Det gäller t.ex. för spannmål och mjölkprodukter. För andra produkter kan sammankomstema äga rum betydligt mer sällan. I kommitté- arbetet lägger kommissionen fram sina förslag till ändringar och medlemslän- dernas representanter lämnar sina synpunkter. Vid omröstning är ländernas röster viktade på vanligt sätt. Kommissionen skall genast fatta beslut och verkställa detta. Om beslutet inte överensstämmer med majoritetens uppfatt- ning i kommittén skall rådet genast underrättas och verkställigheten av be- slutet skjuts upp. Rådet kan inom en bestämd tid med kvalificerad majoritet fatta ett annat beslut än kommissionen. Utöver förvaltningskommitte'ema finns flera rådgivande kommittéer där producenter och konsumenter möter kommissionens tjänstemän för att diskutera aktuella frågor.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
1.1.2 Pris- och marknadsregleringarna
Allmänt
Marknadsregleiingama bygger som nämnts på tre grundprinciper: en gemen- sam marknad med gemensamma priser, gemenskapspreferens, dvs. att EU:s varor skall ha företräde framför importerade samt en gemensam finansiering av jordbrukspolitiken. '
Den gemensamma marknaden skall upprätthållas genom att tullar och im- portavgifter tillämpas. Konkurrenssnedvridande subventioner skall avlägs- nas. De gemensamma priserna syftar bl.a. på de minimipriser vid vilka EG- kommissionen intervenerar på marknaden genom Stödköp. De faktiska mark- nadsprisema varierar beroende på marknadssituationen, transportavstånd och konsumentpreferenser.
Gemenskapspreferensen och skydd mot pristryckande import upprätthålls genom ett gränsskydd i form av tullar och importavgifter mot tredjeland. Tullama och importavgiftema skyddar ett pris på en nivå som oftast ligger betydligt över interventions- och marknadsprisema. Den faktiska prisnivån inom EU understiger alltså normalt sett betydligt det pris till vilket varor kan importeras efter att importavgift och tull erlagts. Sarntidi gt tillämpas preferens- arrangemang för många produkter. Det innebär sänkt gränsskydd för en viss kvantitet av varan. Dessutom har EU genom bindningar i GA'IT lågt eller obe- frntli gt gränsskydd för bl.a. flera viktiga fodervaror. De handelspolitiska av- talen och bindningarna förklarar tillsammans med marknadens storlek varför EU trots det relativt höga gränsskyddet, en hög självförsäljningsgrad och produktion av överskott ändå är världens största importör av jordbruksvaror.
Gränsskyddssystemet gäller med smärre variationer för övervägande delen av jordbruksproduktionen, t.ex. för spannmål, socker, mjölk, mejeriproduk- ter, fårkött, griskött, nötkött, ägg och fågelkött. Oljefröer och proteingrödor samt vissa fodermedel stöds endast genom direkta bidrag och inte genom gränsskydd.
För vissa varor fastställs importavgiften dagligen, för andra per vecka, må- nad eller kvartal. Avgiften fastställs i ecu. Ändringar meddelas varje medlems- land genom ADB-system och publicering i Official Journal. Utöver generella importavgifter kan vissa varor beläggas med utjämnings- eller tilläggsav gifter om importpriset till EU ligger under en viss bestämd nivå, s.k. slusspris eller minimipris.
Vid import av varor från tredjeland till EU fordras licens för ett stort antal varor. En licens tillåter och kräver att innehavaren importerar licenskvantiteten inom giltighetstiden. I samband med en ansökan om licens skall importören ställa säkerhet för fullföljandet av transaktionen. Säkerheten frisläpps eller för- verkas beroende på hur mycket av licensåtagandena som uppfylls. De rättig- heter som följer av en licens är överlåtbara men däremot inte skyldigheterna.
I de fall preferensarrangemang finns för jordbruksvaror får dessa föras in i EU med reducerad importavgift inom ramen för en begränsad kvantitet eller kvot, alternativt utan kvantitativa begränsningar. För fördelningen av kvoter-
Prop. 1994/95:19
na förekommer olika administrativa system. Det vanligaste systemet är att kvoterna fördelas allt eftersom ansökningarna kommer in. För kvoter där för- månen består av reducerade eller slopade avgifter fördelas licenserna dock oftast enligt ett ansökningsförfarande. '
EC: 5 gränsskyddssystem kommer att läggas om till följd av GATT: s Uruguayrunda. Alla former av variabla gränsskydd, t.ex. införselavgifter och minimipriser, kommer att omvandlas till bundna tullar. Dessa kan inte höjas
Prop. 1994/95:19 Bilaga 9
utan att en omförhandling (s.k. art XXVIII-förhandling) sker i GA'I'I'. Tull- - '. . arna skall under sex år från år 1995 sänkas med i genomsnitt 36 %. Detta kommer att sätta gränser för vilka priser EU i framtiden kommer- att kunna ta
ut på sina jordbruksprodukter. Gemenskapspreferensen krymper. Ytterligare . åtaganden till följd av rundan är att existerande marknadstillträde skall upprätt- hållas och visst minimimarknadstillträde öppnas.
Intervention utmärks av en påverkan på utbudet av och efterfrågan på . jordbruksprodukter. Interventionsregleringama syftar till att stödja vissa pris- nivåer. Med intervention avses sådana åtgärder som EG:s uppköp och lagring av olika produkter samt stöd till privat lagring som innebär att företag förbinder sig att mot ersättning svara för lagring av bestämda produkter. De övergripande reglerna för interventionsförfarandet beslutas av EU-rådet och/eller kommissionen. Det gäller t.ex. interventionsprisema, vid- vilken .. tidpunkt intervention skall vara möjlig och kvalitetsvillkor. Detaljerna kring .. de praktiska arrangemangen vid köp och försäljning,-som t.ex. leve-' . ranstidpunkt och kvalitetskontroll, administreras. av de nationella myndigheter- - na. Vid intervention är det EG som köper, upp produkten från producenten eller från något efterföljande handelsled. Beslut om uppköp fattas av kommis- sionen. Uppköp sker efter det att den som innehar varan anmält sitt intresse - till behörig myndighet i respektive land. I flera fall sker detta genom ett an- budsförfarande, i andra fall till ett i förväg bestämt pris.- Myndigheten medde- lar efter beslut av kommissionen om ett anbud skall antas eller förkastas. Säl- - jaren levererar därefter varan till ett av myndigheten disponerat lager där en kvalitetskontroll genomförs. När varan är inlagrad och det har konstaterats att kvalitetsvillkoren uppfylls går ansvaret för varan över på interventionsmyndig— heten. De myndigheter som har hand om intervention på marknaden är skyl- diga att köpa in de produkter de erbjuds, oavsett mängden med vissa undan- tag, under förutsättning att produkterna uppfyller kvalitetskraven.
Även beslut om försäljning från interventionslagren fattas av kommissio- nen. Försäljningen kan ske såväl på den interna-marknaden i EU som till tredjeland. Försäljningen skall dock ske på sådant sätt att den inte leder till störningar på den interna marknaden och inte gynnar- någon av aktörerna. För att nå dessa syften sker försäljningen ofta genom ett anbudsförfarande. Kom- missionen anger kvantitet, kvalitet och lagerort för den vara som är till salu. Intresserade köpare får lämna anbud på de specificerade varorna till den natio- nella interventionsmyndigheten som vidarebefordrar dessa till kommissionen. På grundval av bl.a. utvecklingen på såväl den egna marknaden som andra- marknader beslutar kommissionens förvaltningskommittéer på respektive
varuområde de priser till vilka varorna skall säljas. Den praktiska hanteringen - av utförsäljningen sköts av de nationella myndigheterna. Stödet till privat lag- ring syftar till att stabilisera marknaden genom att ta bort de kvantiteter från = marknaden som inte efterfrågas just då. Det är alltså fråga om ensäsongsmäs- . sig lagring, ett säkerhetsnät för att stödja marknaden. . _ För att täcka skillnaden-mellan gemenskapsprisoch världsmarknadspris och möjliggöra export av jordbruksvaror från EU till tredjeland kan _export- .
Prop. 1994/95:19 ; Bilaga 9 .
bidrag lämnas. Förutom till renexport kan exportbidrag lämnas för proviant - - - till fartyg eller flygplan som_traf1kerar internationella rutter eller för varor till bl.a. inom EU etablerade internationella organisationer.-Bidraget betalas över FEOGA. Det är kommissionen som bestämmer storleken på bidraget efter att - -
frågan har behandlats i en förvaltningskommitté. Bidraget är detsamma inom hela EU men kan variera beroende på exportlandet eller varornas egenskaper. Exportbidrag lämnas inom flertalet varuområden. Bidragets storlek bestäms . vanligtvis genom anbudsförfarande. Exportören lämnar in anbud för en viss. kvantitet av en produkt under förutsättning att han får ett visst begärt expon- bidrag. Kommissionen bestämmer-ett högsta exportbidrag som kan-lämnas. . Endast anbud som är lika med eller lägre än detta antas. Exportören får där- efter en licens att exportera den angivna kvantiteten, ofta med enbestämd destination. Det är kommissionen som är ansvarig för exporten och beslutar om kvantiteten och exportbidragens nivå. I praktiken handhas exporten av de nationella interventionsorganen-som också svarar för utbetalningarna av bi- dragen. '
Även möjligheterna för EG att subventionera exporten påverkas' av GATT- rundans resultat. Värdet av subventionerna skall minskas med 36 % och de kvantiteter som exporteras med subventioner skall skäras nedmed 21 % un- der sex år från år 1995. EG-kommissionen anser- att den reform av CAP som beslutades år 1992 är tillräcklig för att uppfylla dessa krav. Härom råder dela- de meningar i medlemskretsen; .
Arealbidrag lämnas för odling av spannmål, oljeväxter, proteingrödor och oljelin. Vidare finns arealbaserade stöd för bl.a. hampa och spånadslin samt för odling av bl.a. vicker. En grundläggande förutsättning för stödet är att minst 15 % av åkermarken läggs i träda. Även för denna mark erhålls ett arealbidrag. Arealbidraget skall kompensera jordbrukarna för de sänkta spann- målsprisema som CAP-refonnen innebär. Bidraget är begränsat till en maxi- miareal som kallas basarealBasarealen utgörs av medeltalet för faktisk-od- ling av spannmål, oljeväxter, proteingrödor och areal som ingick i offentligt trädesprograrn under perioden 1989—1991. . .
EG. s arealbidrag är ett generellt stöd, dvs. huvuddelen av jordbrukarna berörs av stödet. Utbetalningen av stödet,lförutom vad gäller oljeväxter, måste ske före varje årsskifte för att EG skall stå för kostnaden. Sker utbetal- ningen senare eller till fel mottagare får medlemslandet självt stå kostnaden. För oljeväxter tillämpas ett system med delutbetalning som skall ske senast den 30 september. Slutbetalning görs våren efter skördeåret. EG kräver att en omfattande och noggrann kontroll görs av de nationella myndigheterna för att
Bilaga 9
säkerställa att stödet utbetalas under riktiga förutsättningar. Både administra- tiv och fa'ltmässig kontroll förekommer. EG:s system bygger på de uppgifter som jordbrukaren lämnar i sin ansökan. Felaktiga uppgifter, lämnade vårds- löst eller medvetet, leder till omedelbara och kraftiga reducerin gar av stödet.
Även djurbidragen har karaktär av generellt stöd. Djurbidrag lämnas för am- och dikor samt handjur av nöt. Bidrag lämnas också för tackor och getter. Det totala antalet djur för vilket bidrag kan lämnas begränsas av djurtätheten på företaget. Djur-tätheten uttrycker förhållandet mellan antalet djurenheter och den foderareal som används för foder till företagets djur. Den högsta djur'täthet som för år 1994 berättigar till bidrag har fastställts till 3,0 djurenheter per hektar för att successivt sänkas till 2,0 djurenheter för år 1996 och framåt. I linje med vad som gäller på andra områden inom EU görs dock undantag för mindre producenter vad gäller dessa begränsningsregler. Om djurantalet inte överstiger 15 djurenheter undantas producenten från kravet. De djur för vilka bidrag söks skall kunna identifieras genom lämplig märkning. Om djurtätheten på ett företag understiger 1,4 djurenheter per hek- tar eller verksamheten bedrivs inom mindre gynnade områden eller bergsom- råden kan producenten dessutom erhålla ett kompletterande bidrag.
De flesta av djurbidragen skall kvoteras på gårdsnivå. Kvoten ger produ- centen ett visst antal bidragsrätter. Ett avdrag görs som skall möjliggöra skap- andet av en s.k. nationell reserv. Den nationella reserven skall uppgå till mel— lan 1 % och 3 % av det totala antalet bidragsrätter en medlemsstats producen- ter tilldelats. Endast de producenter som har en kvot kan ansöka om bidrag.
Bidragsrättema kan överlåtas tillsammans med gården eller separat. Över- låtelser av bidragsrätter blir giltiga först sedan både den överlåtande och den mottagande meddelat behörig myndighet att en överlåtelse skett. Om verksam- heten inte överlåts samtidigt dras en del av bidragsrättema in till den nationella reserven. Producenter som av olika skäl, t.ex. på grund av att de inte bedrivit någon verksamhet under referensåret, inte tilldelats någon kvot har möjlighet att ansöka om kvottilldelning ur den nationella reserven. Den som är missnöjd med sin kvot har möjlighet att få den omprövad. Från reserven delas bidrags- rätter också ut till bl.a. producenter som inte tidigare ansökt om bidrag.
Kontrollen av ansökningar och utbetalningar sker på i huvudsak samma sätt som för arealbidrag. Följderna för den enskilde av att ha lämnat felaktiga uppgifter är likartade.
Sedan marknadsregleringen för spannmål infördes år 1962 kan den sägas ha fungerat som en standardmodell för hur en marknadsreglerin g byggs upp. Marknadsregleringama innehåller förutom gränsskydd tre grundelement, näm- ligen — att rådet varje år bestämmer vissa grundläggande priser,
— att ett system med export etableras som skyddar den interna produktionen, och
— att den interna produktionen stöds med hjälp av direkta uppköp av interven- tionsmyndighetema, om det anses nödvändigt.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
Idet följande ges en översiktlig beskrivning av de för svensk del viktigaste marknadsregleringarna.
Vegetabilier
Genom den beslutade reformen av CAP blir rådets förordning (EEG) nr 1765/92 den grundläggande marknadsregleringen för spannmål, oljeväxter och proteingrödor inom EG. Tanken är att skapa ett gemensamt fungerande system för dessa grödor eftersom de sinsemellan är utbytbara.
Av spannmålen omfattas bl.a. vete, durumvete, korn, råg, havre och majs av marknadsregleiin gen. Markrradsregleringen gäller dels för oförädlad spann- mål, dels för produkter i första förädlingsledet. Till oljeväxtema hör bl.a. raps, solrosfrö och sojabönor. Med proteingrödor avses bl.a. ärter, åkerböna och lupiner.
Det nya systemet är baserat på årliga direktbidrag och obligatorisk träda. Bidragen är avsedda att kompensera sänkningen av spannmålsprisema och lämnas som ett arealbidrag. Den stödberättigade basarealen definieras som det genomsnittliga antalet hektar inom en region som besåtts med spannmål, olje- växter eller proteingrödor eller trädats inom ramen för ett offentligt trädespro- giam under åren 1989—1991. Det är också möjligt att välja en individuell bas- areal för varje jordbrukare enligt samma regler. Arealbidragets storlek är bero- ende av avkastningen per hektar under referensperioden i hela landet eller i mindre områden. Indelningen bestäms av medlemsländerna. Beloppet varie- rar för spannmål, oljeväxter och protein grödor. Deltagandet i trädesprogram- met är ett villkor för att få del av arealbidragen. Kravet är att odlaren trädar minst 15 % av sin stödberättigade åkermark. För den trädade marken lämnas ett stöd som för närvarande uppgår till 57 ecu per ton multiplicerat med den genomsnittliga regionala spannmålsskörden per hektar. Trädesmark kan få an- vändas för produktion av annat än livsmedel. Om den tillåtna basarealen för de stödberättigade grödorna överskrids reduceras arealbidraget i motsvarande grad. Dessutom läggs under efterföljande år den överskridande arealen till den obligatoriska trädan utan att någon kompensation lämnas. Små producen- ter vars areal motsvarar en produktion om högst 92 ton spannmål är undantag- na från trädesprogrammet.
För spannmål beräknas arealbidraget som 45 ecu per ton multiplicerat med den genomsnittliga regionala skörden per hektar. För oljeväxter betalas 359 ecu per hektar om avkastningen motsvarar EG:s genomsnitt. Sveriges avkast- ning är lägre än EG:s. Stödet kan justeras på grund av utvecklingen på världsmarknaden. Oljeväxtodlingen är reglerad av den s.k. Blair-House-över- enskommelsen mellan USA och EU som framförhandlades i anslutning till GATT-rundan. Detta innebär främst att odlingen inte får överskrida viss areal. Stödet till protein grödor är 65 ecu multiplicerat med genomsnittlig regio- nal spannmålsskörd.
När det gäller spannmål exkl. havre innebär marknadsregleringen att inter- vention sker i enlighet med det förfarande som redovisats i det föregående.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9.
EG:s stärkelsereglering är nära knuten till spannmålsregleringen då stärkel- se betraktas som-en vidareförädlad spannmålsprodukt. Spannmål som utgör råvara till stärkelse stöttas genom de regleringar som generellt gäller för spann- mål. För fabrikspotatis tillämpas ett annat system. Det betalas ut en premie som uppgår till knappt 19 ecu/ton till producenterna av potatisstärkelse under förutsättning att odlarna får ett visst bestämt minimipiis för potatisen. Pre- mien ges för att potatis har' en konkurrensnackdel gentemot de' övriga råvaror- na för framställning av stärkelse eftersom biprodukterna har ett lägre värde och produktionen är dyrare. De'n inhemska 'stärkelseproduktionen skyddas dessutom genom en importavgift. Stödet till potatisodling avsedd för stärkel- setillverkning för budgetåret 1994/95 är 56 ecu/ton stärkelse.
Produktion av grönmjöl gjort av lucem och klöver erhåller fr..o m. år ' 1995, enligt ett nyligen fattat beslut av rådet, stöd med 57 ecu/ton. Stöd läm-l ' nas dock endast till sammånla'gt' 4 394 000 ton.
För lin fanns tidigare en särskild marknadsreglering men numera tillämpas principerna enligt rådets förordning (EEG) nr 1765/92' även för lin. Det' inne- här att det lämnas ett arealbidrag för oljelinodlingen.
Marknadsregleringen för socker omfattar sockerbetor och sockerrör, sock- er och isoglukos. Den grundläggande regleringen finns 1 rådets förordning ' (EEG) nr 1785/81. Rådet fastställer varje år piisema för sockerbetor och för socker. '
Sockerproduktionen är kvoterad'nationellt. Kvoten består av en A- mot och en B- kvot. Produktion därutöver benämns C-socker. Detta måste säljas på export utanför Unionen utan exportstöd.
Det finns två typer av avgifter, nämligen produktionsa'vgifter för socker och isoglukos samt lagringsavgifter för socker. Produktionsavgiftema skall täcka alla kosmader som uppkomrr'mr vid export av överproduktion. Arrange- manget är budgetneutralt. Det finns ett interventiönssystem för socker men det tillämpas inte i praktiken
Frukt- och grönsaker m.m.
Inom EU omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken även trädgårdssek— tom. Samma instrument tillämpas alltså inom trädgårdssektom som inom jordbruket med bl.a. gränsskydd, interventionsuppköp och exportbidrag.
De grundläggande bestämmelser om marknadsregleringen av.-frukt och grönsaker finns i rådets förordning (EEG) nr 1035/7 2. Målet är att balansera tillgång och efterfrågan på en skälig prisnivå för odlarna samtidigt som handeln med tredjeland och den nödvändiga specialiseringen inom unionen beaktas. Endast ett fåtal av- de reglerade produkterna odlas i Sverige, t.ex. äpplen och tomater.
Varje år bestämmer rådet två olika typer av priser, nämligen baspris och uppköpspris. Uppköpspriset sätts på en nivå som kan variera mellan 30 % och 65 % av baspriset. Det används för att bestämma ett interventionspris. Med ledning av baspriset och uppköpspriset bestäms också ett återköpspris.
Prop. 1994/95:19
10
Återköpspriset' är det pris till vilket producentorganisationema drar tillbaka de produkter som deras medlemmar levererat till marknaden. ' Inom trädgårdssektom spelar s.k. producentorganisationer en stor roll.
För att en producentorganisation skall godkännas av.EU laävs det att' den. . ' - .
bildats på initiativ av enskilda odlare'och godkänts av medlemsstaten. En '. godkänd organisation är berättigad till stöd och fullgör vissa regleringsuppgif- ter. Anslutna odlare är i princip skyldiga att leverera hela sin produktion till' ' producentorganisationen. Dessutom måste odlarna följa de av organisationen; - - utfärdade bestämmelserna angående kvalitet ochkvantitet. Endast de odlare som är anslutna till en producentorganisation kan delta i återköpsförfarandet. Eftersom återköpspriset är högre än uppköpspriset är detta en förmånligare av- sättningsmöjlighet än om varorna köps upp genom intervention. Organisatio- nen kompenseras inom vissa gränser för sina återköp av FEOGA. De produk- ter som dras bort från marknaden avsätts inte genom vanliga marknadskanaler- "-
utan dirigeras till särskild användning.
Vanligtvis tillämpas tre olika kvalitetsklasser för frukt och grönsaker:
Extra, I och II. Dessutom kan en klass HI tillämpas under särskilda omstän- digheter för att täcka konsumtionsbehovet' inom gemenskapen under dåliga skördeår. Kvalitetsreglema är' obligatoriska och gäller' i 'alla försäljningsled. Vissa undantag finns dock, t.ex. vid gårdsförsäljning direkt till konsument eller vid leveranser till livsmedelsindustrin. Kvalitetsreglema syftar till att ' tillgodose konsumentintresset, förbättra odlarnas lönsamhet sar'nt underlätta förutsättningama för handel och ömsesidig konkurrens. Kvalitetsreglema har stor betydelse för möjligheten till återköp och exportbidrag.
Gränsskyddet skall förhindra lågprisimpor't. Om minst 30 % av en impo'rt- kvantitet från ett tredjeland under två på varandra följande dagar, efter avdrag för tull, prismässigt underskrider referenspriset med 0,6 ecu/100 kg beslutar förvaltningskommittén för frukt och grönt att en utjämningsavgift skall tas-ut. ,. " Avgiften uppgår till mellanskillnaden'mellan de två priserna. Avgiften av- ' skaffas när importpriset under två. på varandra följande dagar är i nivå med eller överskrider referenspriset. Genom handelsavtal som EU ingått med 'ut- vecklingsländer och reformstater i Europa kommer dessa länder i åtnjutande . av reducerade eller suspenderade tullar. För' många produkter har därigenom det höga gränsskyddet' I praktiken mindre betydelse.
För äpplen finns en särskild förordning (EEG) nr 1200/90. Enligt förord- ningen kan röjningsbidrag ges för fruktträdgårdar' som är yngre än 20 år. Dessutom vill EU genom förordningen främja förbättrad kvalitet på äpplen.
Inom EU finns också en marknadsreglering för förädlade trädgårdsproduk- ' ter. De produkter som omfattas av denna reglering är bl.a. frysta och torkade .
grönsaker och konserverade frukter och grönsaker. De grundläggande regler- na finns i rådets förordning (EEG) nr 426/86. Regleringen omfattar bl.a. exportbidrag, importlicensiering, produktionsstö'd till livsmedelsindustrin och minimipriser för vissa varor.
' Prop. 1994/95:19 _Bilaga. 9
11
Syftet med produktionsstödet är att göra produkter baserade på EG-råvara Prop. 1994/95:19 konkurrenskraftiga i förhållande till importerade. Stödet tillkom under slutet Bilaga 9 av 1970—talet som en del i en övergripande medelhavspolitik. Stödet är utfor- mat för att ge odlarna en skälig inkomst genom att se till att beredningsindust- rin betalar det fastställda minimipriset för råvaran. Det är en förutsättning för att industrin skall vara berättigad till produktionsstöd. Som trädgårdsprodukt räknas också prydnadsväxter. Även på detta områ- de finns en marknadsreglering, rådets förordning (EEG) nr 234/68, men reg— leringen är mycket begränsad. I praktiken är handeln med prydnadsväxter fri inom EU.
Animalier Mjölk och mjölkprodukter
Regleringen av mjölk och mjölkprodukter är omfattande och gäller för bl.a. mjölk, grädde, smör och ost. Grundreglerin gen finns i rådets förordning (EEG) nr 804/68. De nya grundläggande reglerna om mjölkkvoter finns i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 536/93.
Rådet bestämmer varje år priser för olika produkter. För mjölk med 3,7 % fetthalt fastställs ett riktpris. Det är detta pris man önskar uppnå för den mjölk som levereras under året. För smör, skummjölkspulver och vissa ostar sätts interventionspriser. För vissa produkter sätts dessutom tröskelpriser. Mening- en är att prisnivån på importerade mjölkprodukter skall motsvara riktpriset för mjölk. Som en del av CAP-refonnen har rådet redan i huvudsak bestämt pri- serna för åren 1993—1995.
För att minska överskottet av mjölk inom unionen infördes år 1984 ett sy- stem med produktionskvoter för mjölk. Varje land tilldelades en produktions- kvot som i princip motsvarar invägningen av mjölk under år 1981 med ett tillägg på 1 %. För vissa av medlemsländerna och för nytillkomna medlem- mar har kvoten fastställts på annat sätt. Kvoten består av två delar, en för leverans till mejerier (leveranskvot) och en för direkt försäljning av producen- ten (direktförsäljningskvot). Dessa två kvoter läggs samman till ett enskilt medlemslands totala tilldelade mjölkkvot. Uppdelningen bestäms av EG men baseras på medlemsländernas produktionsstruktur och önskemål.
Genom att gradvis minska kvoten har EG, sedan kvotsystemet infördes sänkt produktionen med ca 10 %. Kvotsystemet är en viktig del i mjölkreg- leringen. Om en producent överskrider sin kvot måste en straffavgift betalas. Avgiften är 115 % av riktpriset på mjölk. För leveranskvoten är uppköpama ansvariga för inbetalningen av superavgiften till ansvarig nationell myndighet. Avgiften skall dras från mjölkpriset till producenten. Eventuell avgift för di- rektförsäljningskvoten skall producenten själv se till att betala in till myndig- heten. Systemet med mjölkkvoter åsidosätter i hög grad marknadskraftema och innebär ett långtgående ingrepp i den enskilde mjölkproducentens möj- lighet att bedriva sin verksamhet. För att bevara så stor flexibilitet som möjligt
Bilaga 9
finns det möjlighet att utjämna enskildas överskottsproduktion genom tillfällig överföring mellan de individuella kvoterna inom ett land. Ett medlemsland be- höver bara betala superavgift till EG om landets totala kvot överskrids. Utjäm— ning kan ske antingen på uppköpamivå, alltså inom samma mejeri. eller på nationell nivå genom utjämning mellan varje enskild producent. Medlemsländer- na har även rätt att ha en nationell reserv med kvoter som är tillgängliga för att tillgodose särskilda fall, t.ex. för jordbrukare som nystartar eller utökar. en mjölkproduktion eller för strukturella syften. Reserven får skapas genom en nedskärning av alla producenters kvoter. Den producent som överlåter hela eller delar av sitt företag genom försäljning, arrende eller arv skall också överlåta sin mjölkkvot helt eller delvis. Kvoten följer marken för mejeripro- duktionen. Medlemsländema får själva bestämma mer detaljerade regler för detta. Avsteg från regeln kan göras för att omstrukturera mjölkproduktionen på nationell eller regional nivå eller för att förbättra miljön.
För att upprätthålla priset på smör och skummjölkspulver kan EG stöd- köpa kvantiteter på marknaden. Sådana uppköp görs endast när priserna har sjunkit under en viss nivå. För att undvika omfattande uppköp har man vissa begränsningar för interventionsverksamheten. Dessutom stöds användningen av skummjölk och skummjölkspulver för tillverkning av foder. För att under vissa perioder undanhålla ost från marknaden finns ett stöd för privat lagring av ost. Privat lagring av kvalitetssmör, grädde och skummjölkspulver kan också ske med stöd. För ostar tillämpar EG ett system med bidrag vid export av ostarna till tredjeland. Produkter som finns i interventionslagren säljs genom anbud, direkt försäljning eller genom särskilda förfaranden. Det kan t.ex. vara fråga om försäljning till livsmedelsindustrin. Dessutom kan gemen- skapen stödja avsättning av mjölk och vissa mjölkprodukter till skolbarn.
Nötkött
Marknadsregleringen för nöt- och kalvkött gäller för levande djur och färskt, torkat och fryst kött samt diverse styckningsdetaljer. Grundregleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 805/68. Ett nytt system trädde i kraft den 1 ja- nuari 1993 som gäller priser, bidrag och intervention. Reglerna finns i rådets förordning (EEG) nr 2066/92 och kommissionens förordning (EEG) nr 3886/92. Nytt är att även miljöhänsyn premieras.
För nötkött fastställs referenspris (riktpris) och intervention spris. Referens- priset sätts för vuxna tjurar och hänsyn tas till situationen både för nötkötts- och mjölkproduktionen. Interventionspriset är det pris på vilket de olika stöd- ingripandena baseras. Priset bestäms utifrån vuxna tjurars slaktvikt. Interven- tionspriset skall minska med 15 % från år 1993 till år 1995.
EG:s interventionssystem har tillämpats i drygt 20 år. Kraven för att inter- vention skall utlösas skärptes i och med CAP-reformen och uppköpen kom— mer att trappas ned fram till år 1997. Intervention kan ske om marknadspriset i EG är lägre än 84 % av interventionspriset under två veckor i följd och om marknadspriset i en medlemsstat är lägre än 78 % av interventionspriset. Upp-
Prop. 1994/95:19
13
köpen sker genom anbudsförfarande. Interventionsköp kan bara göras för- vissa bestämda kvantiteter varje år såvida priserna inte'blir för låga. I såfall
'Prop. 1994/95:19 - Bilaga 9
upphör begränsningarna att gälla. Vid försäljning från lagren gäller att det kött- - som har lagrats längst säljs först. De slaktade djuren klassificeras med avseen- de på bl.a. kategori, vikt, 'köt'tighet och fettansättnin g. Klassificeringen an-' - vänds som grund för prissättningen av slaktkroppar och vid bestämning av vilka slaktkroppar som kan lämnas till intervention. Förutom intervention kan ' ett stöd för privat lagring användas för att stabilisera marknaden utan ätt det' påverkar de traditionella marknadskanalema. Även för nötkött finns möjlighet - att erhålla exportbidrag.-
Inom det reformerade djurbidragssystem'et finns flera typer av bidrag: — Handjursbidrag. Bidrag beviljas för högst 90 djur hos varje producent och för ett visst maximalt antal-inom en-region.Översk1ids maximiantal'et för
regionen minskas bidraget proportionellt. Bidraget uppgår till' 90 ecu per
djur. -
— Utslaktningsbidrag. Bidraget syftar till att reducera överproduktionen ge- nom att ge en premie för varje tjurkalv av mjölkras som slaktas' innan den uppnått tio dagars ålder. Tillämpningen är frivillig.
— Bidrag för am- och dikor. För att vara berättigad till detta stöd får produ- centen inte ha en mjölkkvot som överstiger 120000 kg. Verksamheten skall alltså vara inriktad på uppfödning av kalvar 'till köttproduktion. Bi— draget per bidragsberättigat djur uppgår till 120 ecu. '
Fdr- och getkött
Marknadsregleringen för får- och getkött gäller för' levande djur och färskt, kylt eller fryst kött samt vissa andra produkter. Grundregleringen finns i rå- dets förordning (EEG) nr 3013/89. Denna förordning och kommissionens för- ordning (EEG) nr 3567/92 reglerar huvuddelen av villkoren för djurbidraget för tackor.
Varje år fastställer rådet ett referenspris (baspris) för hela EU för lamm- och fårlcroppar. Priset varierar efter marknadssituationen och säsongen. Det används för att beräkna bidraget för tackor. Bidragsberättigad är den produ- cent som har minst tio tackor. Tackan måste vara minst ett år eller ha fött lamm minst en gång för att berättiga till bidraget. För getter lämnas bidrag med 80 % av bidraget för tacka. Rådet bestämmer det högsta totala antal djur som bidrag utgår för' inom EG.
System med privat lagring tillämpas för får- och lammkött. Det kan ske om marknadspriset sjunker under baspriset.
Griskött
Marknadsordningen för griskött omfattar levande djur, dock inte avelsdjur, . .
och kött samt köttprodukter i olika former. Grundregleringen finns i rådets förordning (EEG) nr 2759/75.
14
Bilaga 9
Varje år fastställer rådet ett referenspris (baspris) för slaktkroppar. Priset avspeglar den genomsnittliga produktionskostnaden inkl. slaktkostnad. Ur- sprungligen var det tänkt att nivån skulle vara sådan att marknadspriset stabi— liseras utan att strukturella överskott skapas. När marknadspriset håller sig mellan 92 % och 103 % av baspriset är intervention frivillig. Håller sig priset mellan 92 % och 78 % av baspriset är intervention obligatorisk. Sedan länge ligger baspriset för griskött långt över marknadsprisnivån inom EU. Det bör dock understrykas att någon intervention inte har skett på flera år. Vanligare är stöd till privat lagring eftersom det skapar stöne flexibilitet.
Gränsskydd och exportbidrag förekommer enligt samma principer som beskrivits tidigare.
Ä gg och fågel/rött
Marknadsregleringen för ägg och fjäderfä gäller för ägg i olika former, med och utan skal, äggula i olika former, levande fågel samt kött. Två grundlägg- ande förordningar tinns på området rådets förordningar (EEG) nr 2771/75 för ägg och (EEG) nr 2777f7 5 för fjäderfä.
Någon intervention eller stöd till privat lagring förekommer inte. Det vanliga systemet med införselavgifter och exportbidrag tillämpas. Producen- ter som producerar ägg och fågelkött med alternativa produktionsmetoder ges möjlighet till särskild märkning av produkterna.
1.1.3 Strukturpolitiken m.m. Allmänt
En bärande tanke inom EU är att en näring eller en region med problem skall kunna stärka sin konkurrenskraft genom strukturella förändringar inom nä- ringen eller regionen. De ekonomiska stödprogram som avser att främja en sådan utveckling kallas strukturstöd.
Strukturpolitiken inom ramen för EG:s gemensamma jordbrukspolitik var under 1960-talet inriktad på att åstadkomma en allmän höjning av produktivi- - teten i jordbruket. Produktionsöverskotten blev ett problem först undet 1970- och 1980-talen. Från 1970-talet har åtgärder vidtagits för utveckling av jord- bruket i framför allt bergsområden och områden med sämre produktionsförut- sättningar. Under 1980-talet tillkom ett antal produktionsbegränsande och miljöförbättrande stöd, t.ex. stöd som förutsätter träda. extensifiering eller omställning. Till följd av den år 1992 beslutade reformeringen av CAP har ytterligare stödformer tillkommit, t.ex. miljö- och landskapsvårdsersättning. Bland EG:s stödprogram är några obligatoriska medan andra är frivilliga för medlemsstaterna. Stöden är i huvudsak nationellt finansierade men med EG som medfinansiär. Riktlinjer för stöden fastställs genom EG-förordning- ar. Oavsett om det rör sig om obligatoriska eller frivilliga stöd gäller att för- ordningarna bara anger ramen och att det ankommer på medlemsstaterna att
2 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
15
Bilaga 9
svara för den närmare utformningen av stöden. Stöden kan kombineras med nationella stöd och därigenom ökas möjligheterna att uppnå nationella jord- brukspolitiska mål.
Inverteringsstöd
Syftet med EG:s investeringsstöd är att förbättra konkurrenslcraften för jord- bruks- och trädgårdsföretag. Stödet skall bidra till en förbättring av inkoms- terna och av levnads-, arbets- och produktionsvillkoren för företagarna. Inves- teringsstödet är ett av de viktigaste stukturstöden. Medfinansieringen är vanli- gen 25 % av stödet. Stödet förutsätter upprättande av en driftförbättringsplan för det stödsökande företaget. Investeringsbidrag lämnas bara till nödvändi- ga, lönsamma och ändamålsenliga åtgärder. Stöd lämnas inte till markköp. Sökanden skall ha trädgårdsodling eller jordbruk som huvudsysselsättning, vara yrkeskunnig, ha bokföringsmässig redovisning och vara i behov av stö- det för att kunna genomföra den planerade investeringen.
S tartstöd för yngre jordbrukare
Stödfonnen kan bestå av dels en startpremie, dels ett till det allmänna inves- teringsstödet kopplat räntebidrag. Den övre åldersgränsen för stödmottagaren är 40 år. Stödet som är frivilligt tillämpas i alla medlemsstater utom Neder- länderna. EG-medfinansieringen av detta stöd uppgår till 50 %.
Stöd till bearbetning och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter
Syftet med denna stödforrn är att förbättra och rationalisera hanteringen, vida- reförädlingen och avsättningen av jordbruks-, trädgårds- och skogsproduk- ter, speciellt nya produkter. Stödet är avgränsat till förädlingsledet och lämnas således inte till primärproduktionen. Stödet får inte verka produktionshöjan- de. Medlemslandet får differentiera stödet med hänsyn till produkter och regio- ner. De investeringar som får stöd skall bidra till att råvaruproducentema får del av de ekonomiska förbättringar som investeringen medför. EG:s medfi- nansiering är 70 %, vilket är ovanligt högt. EG betalar också ut mer pengar till detta stöd än till något annat strukturstöd.
Stöd till producentorganisationer
Inom EU finns både generella och speciella stöd för att stimulera bildandet av producentorganisationer i regioner och inom sektorer som karaktäriseras av ett stort antal små företag som är otillräckligt organiserade. Stödet är tidsbe- gränsat och minskas successivt. I huvudsak gäller att EG svarar för hälften av kostnaderna för stödet. Samtliga medlemsländer utom Luxemburg lämnar dessutom ett frivilligt och mer långtgående stöd. I normalfallet svarar EG för 50 % av stödkostnaden.
Prop. 1994/95:19
16
Bilaga 9
Stöd till fortbildning av jordbrukare och trädgårdsföretagare
Stödet till fortbildning är ett frivilligt stöd och syftar till att öka företagarnas ut- bildningsnivå inom företagsledning, produktion och marknadsföring. Stödet lämnas bara om utbildningen är ett led i att förbättra effektiviteten av andra EG-stöd, t.ex. investeringsstöd och startstöd. EG:s medfinansiering är 25 %.
Stöd till konsulentverksamhet m.m.
Stödet är ett igångsättrtingsstöd till nya konsulent- eller konsultföretag. EG:s medfinansiering är 25 % av stödkostnaden. Endast ett mindre antal medlems- stater tillämpar denna stödforrn.
Startstöd till avbytarorganisationer
Startstöd till avbytarorganisationer avser att täcka administrationskostnadema för nya organisationer som tillhandahåller serviceverksamhet med ersättare vid ledighet eller sjukdom. Det kan lämnas med högst 12 035 ecu per heltids- sysselsatt avbytare. Stödet fördelas under 5 år och trappas av under perioden.
Stöd till övergång till bokföringsmässig redovisning
I många europeiska länder har man inte krav på att jordbruksföretag skall ha bokföring. Stödet vid övergång till bokföringsmässig redovisning är avsett att stimulera företagen att övergå till bokföring som anses effektivisera den eko- nomiska styrningen.
S röd tillförtidrpensr'onering
Stöd till förtidspensionering, som tillhör de s.k. kompletterande åtgärdema i 1992 års reform, är omgärdat av flera begränsningar. Innan ett nationellt pro- gram kan godkännas skall en avstämning göras mot de ordinarie pensions- villkoren i landet. Denna stödforrn kan tillämpas för jordbrukare i åldersinter- vallet 55—70 år. Jordbruk eller trädgårdsodling skall ha varit huvudsaklig sys- selsättning och inkomstkälla under minst 10 år. Endast de som för all framtid upphör med jordbruk/trädgårdsproduktion kan komma i fråga för stöd. EG ställer inte något krav på att behovsprövnin g skall göras. Det ankommer vida- re på medlemslandet att avgöra om EG:s krav på storleksrationalisering kan tillgodoses enbart genom försäljning av marken eller om utarrendering skall anses såsom likvärdigt. Stödet, som uppgår till maximalt 10 000 ecu/år och företag, kan som längst lämnas under en tioårsperiod och utbetalas inte efter det att stödtagaren fyllt 70 år. I de fall stödtagaren erhåller annan pension i hemlandet minskas stödet så att den totala stödnivån på 10 000 ecu/år inte överskrids. Andra viktiga inskränkningar gäller markanvändningen efter det
Prop. 1994/95:19
17
Bilaga 9
att företagaren beviljats förtidspensioneringsstöd. Marken skall användas antingen för storleksökningar av jordbruksföretag eller för annat ändamål än jordbruk. Stödet är alltså inte tillämpligt i samband med vanlig generations- växling.
EG:s medftnansiering uppgår till 50 %. En liknande stödforrn har före- kommit tidigare inom EG men det nya stödet har en större omfattning. Herta- let av EU-länderna avser att införa detta stöd.
Miljö- och landskapsvårdsersänning
Möjligheterna till ersättning till produktionsmetoder inom jordbruket som skyddar miljön och bevarar landskapet förstärktes i samband med CAP-refor- men. Syftet med ersättningen är att minska jordbruksproduktionen och att bi- dra till en bättre miljö och en skälig inkomst. Tanken är att miljöersättningen bl.a. skall gynna — användningen av jordbruksmetoder som minskar belastningen på omgiv- ningen och samtidigt reducerar produktionen, — en från miljösynpunkt gynnsam extensifrering av växtodlingen, — extensifrering av får- och nötlcreaturhållning vilket inkluderar omläggning av åkermark till extensiv vall, - brukningsmetoder som är förenliga med bevarande och förbättring av mil- jön, landsbygden, landskapet, naturliga resurser, marken och den biologis- ka mångfalden, - skötsel av jordbruks- och skogsmark som har övergetts där skötsel är nöd- vändi g av miljöskäl eller för att minska risken för brand,
— åtgärder som medför att jordbruksmark av miljöskäl tas ur produktion en längre tid, särskilt för att skapa artrika biotoper såsom våtmarker, — skötsel av mark som allmänheten har tillträde till och som används till fri- tidsaktiviteter,
—- utbildning och praktik för jordbrukare i jordbruks- och skogsbruksmeto- der som är förenliga med skyddet av miljön och bevarandet av landskapet. Miljöersättningsprogrammet skall genomföras som ett flerårigt zonpro- gram för varje medlemsland utifrån landets speciella behov. Ersättning kan inte ges till mark som omfattas av trädesprogrammet och som används till att producera produkter som inte är livsmedel. Ersättningen skall beräknas på grundval av förlorad inkomst för jordbrukaren till följd av åtgärder som om- fattas av zonprograrnmet. Medlemsländema bestämmer inom vissa ramar vill- koren för att bevilja ersättning och beloppens storlek.
EG-regler frnns också på områden som anknyter till de svenska miljöpro- grammen för jordbruket, bl.a. åtgärder för att minska näringsläckaget från jordbruksmarken och för halvering av bekämpningsmedelsanvändningen.
Vissa centrala bestänunelser i dessa frågor behandlas inom ramen för EES- avtalet, bl.a. harmonisering av förfarandet vid prövning och godkännande av bekämpningsmedel och regler om skydd för vatten mot läckage av nitrat från jordbruket. Föreskrifter om gränsvärden för innehåll av metaller i avlopps-
Prop. 1994/95:19
18
Bilaga 9
slam som används i jordbruket har som en följd av EES-avtalet meddelats ge- nom en ändring i förordningen (1980:480) om vissa hälsofarliga produkter m.m. Föreskrifter för användning av slammet i odling meddelas av Statens naturvårdsverk.
Stöd till mindre gynnade områden
Stöd till mindre gynnade områden (Less Favoured Areas — LFA) lämnas i huvudsak till bergsområden och till områden som hotas av avfolkning. De senare områdena skall karaktäriseras av bl.a. låg avkastning i växtodlingen, hög andel sysselsatta i jordbruket, låg befolkningstäthet och låga inkomster av jordbruksdriften. Stödet lämnas dels som ett djur- eller arealbidrag, dels som ett investeringsstöd för i första hand gemensamma investeringar. Vissa sektorsövergripande stöd (t.ex. investeringsstödet) är dessutom högre i miss- gynnade områden. Medlemslandet ståri allmänhet för 75 % av kostnaden för stödet. Återstoden finansieras genom EG:s jordbruksfond.
Stöd till landsbygdsutveckling
Stöd till landsbygdsutveckling, s.k. 5b-stöd. riktas till särskilt utvalda om- råden som brottas med svåra strukturella problem. Stödet syftar till att under- lätta diversiftering av jordbruksföretagen. Områdena skall karaktäriseras av låg BNP per capita och en låg befolkningstäthet. En stor andel skall vara sys- selsatta i jordbruk med en låg inkomst av den sysselsättningen. Stödet finan- sieras delvis av medlemslandet och delvis av EG:s strukturfonder.
Nationellt stöd
Medlemsländema lämnar också renodlat nationellt stöd men här är läget mer svåröverskådligt. Romfördragets artiklar på stödområdet, artiklarna 92—94, tillämpas i de fall det inte frnns särskilda förordningar. Romfördragets regler om statsstöd syftar till att säkerställa fri konkurrens på EU-marknaden och innehåller ett principiellt förbud mot att medlemsstaterna ger stöd som snedvri- der eller hotar att snedvrida konkurrensen mellan medlemsstaterna. Stöd som kopplas till produktpris eller producerad kvantitet eller andra former av kon- kurrenssnedvridande stöd är inte tillåtna. Inom EU frnns dock särskilda be-
stämmelser vad avser konkurrensreglemas tillämpning på jordbrukets områ- de.
Uppskattningar av de nationella stöden tyder på att de årligen kan vara av samma storleksordning som EG:s utgifter över jordbruksfonden.
Prop. 1994/95:19
19
Bilaga 9
1.2 Jordbrukspolitiken i Sverige
År 1990 fattade riksdagen beslut om grunddragen i en ny livsmedelspolitik som syftade till en marknadsanpassning och avreglering av jordbruket. Förut- sättningama för jordbrukspolitiken har emellertid på flera punkter ändrats se- dan beslutet togs. Främsta orsaken till detta är den svenska ansökan om med— lemskap i EU. Förhållandena i jordbruket har också i hög grad påverkats av utvecklingen när det gäller valutakurser, räntor och den allmänna lågkonjunk- turen.
De förändringar som ägt rum efter riksdagsbeslutet år 1990 har enligt både Jordbruksverket och Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden försvårat möjligheterna att utvärdera de direkta effekterna av den livsmedelspolitiska reformen. Den under de senaste åren förda politiken har inriktats på att anpassa svenskt jordbruk så att Sverige vid en integration med EU skall uppnå så stora positiva sarnhällsekononriska effekter som möjligt Detta gäller med hänsyn tagen till såväl behovet av en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring som till konsumenternas och skattebetalarnas intressen.
I det följande redovisas de förändringar i förhållande till 1990 års beslut som riksdagen beslutat om i syfte att åstadkomma en anpassning till EG:s jordbrukspolitik. Besluten har fattats på grundval av regeringens förslag i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 10, bet. 1992/93:10Ul3, rskr. 1992/932231), propositionen om vissa frågor rörande jordbruket och trädgårdsnäringen (prop. 1992/93: 1 83, bet. 1992/93zJoU20, rskr. 1992/93:330) och propositionen om villkoren för vegetabilieproduktionen efter budgetåret l993/94 (prop. 1993/943, bet. 1993/94zJoU6, rskr. 1993/94:43). — Inlösensystemet för spannmål behålls även för budgetåret 1994/95. In- lösenpriset för 1993 och 1994 års skörd är fastställt till 1,05 kr per kg. - För budgetåret 1993/94 skall ett arealbidrag på i genomsnitt 700 kr per ha lämnas och för budgetåret 1994/95 ett arealbidrag på 900 kr per ha. — Budgetåret 1994/95 skall även oljeväxtema omfattas av systemet med in- lösenpriser och arealbidrag i stället för ett anbudsförfarande. Relationen mellan odlarpriset för oljeväxter och inlösenpriset för spannmål skall vara 2,5: 1. — Prisregleringsavgiftcn för handelsgödsel och bekämpningsmedel avskaffa- des i december 1992. - Gränsskyddet för proteinfodermedel sänktes med 30 % den 1 januari l993 och avskaffades helt den 1 juli 1993. Tillsammans med en gränsskyddssänk- ning på spannmål leder detta till lägre foderkostnader i animalieproduktio- nen. — 10 miljoner kronor avsätts till ökat stöd för främjande av ekologisk odling under budgetåret 1993/94 och 22 miljoner kronor budgetåret 1994/95. Stö- det skall även kunna användas inom trädgårdsnäringen.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
— Producenter av grönmjöl får ett bidrag med 45 öre per kg levererad foder- vara för en maximal kvantitet på 15 000 ton inom en ram av 7 miljoner kro- nor budgetåren 1993/94 och 1994/95. — Referensprisema på spannmål sänktes med 9 öre per kg den 1 juli 1993. För griskött, ägg och fågelkött sänktes referenspriset med 80, 20 resp. 50 öre per kg. - Exportstöd infördes för förädlade livsmedel baserade på svenska råvaror, t.ex. ost och förädlade köttprodukter, under tiden den 1 juli 1993—den 31 december 1994. Den totala kostnaden blir 150 miljoner kronor. Det tem— porära systemet för export av nöt- och griskött förstärks med 100 miljoner kronor till totalt 550 miljoner kronor. Medlen får användas till utgången av år 1994. — Direktstödet till mjölkproduktionen sänks till 1 200 kr per mjölkko budget- året 1993/94 och avskaffas helt budgetåret 1994/95. — Stödnivån till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige är oför- ändrad under budgetåret l993/94. Det ger en beräknad kostnad för stödet på 971 miljoner kronor, varav 65 miljoner kronor tillförs förädlingsindu- strin.
— För att främja produktutveckling, utveckling av marknadsprognoser, intro- duktion av ny teknik och insatser för att effektivisera marknadssidan inom svensk trädgårdsnäring avsätts 25 miljoner kronor. — Omställningsprogrammet ändrades så att odlingsbegränsningen av prisreg- lerade grödor såsom spannmål, oljeväxter. potatis m.m. samt kvoteringen av arealbidraget baserad på 1990 års odling upphör fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Ansökan om medlemskap i EU samt vidtagna och aviserade jordbrukspoli- tiska åtgärder i Sverige i syfte att anpassa svenskt jordbruk inför ett EU-inträ- de i kombination med deprecieringen av kronan har gjort att de förutsättningar för en framtida jordbruksdrift som förelåg år 1990 är radikalt förändrade. Jordbrukare i framför allt bättre jordbruksbygder med huvudsakligen vegetabi— lieproduktion ser nu en möjlighet att utnyttja tillgängliga produktionsresurser i en mer lönsam jordbruksdrift. Marknaden bedöms inte heller vara begränsad till vad som kan avsättas inom landet. Inom främst mjölkproduktionen finns en betydande investeringsvilja som resulterat i en ökning av mjölkproduktio— nen. Ett fortsatt inlösenåtagande för spannmål innebär, jämfört med 1990 års beslut, ett ökat åtagande från statens sida. Kostnaderna för inlösen skulle ha blivit ännu större om även omställningsarealen hade kunnat användas för spannmålsodling. Även om omställningsprogrammet inte fått den anslutning som beräknades 1990 kommer det ändå att medföra att minskningen av exportkostnadema överstiger kostnadema för omställningsbidragen sett över hela omställningsperioden.
Prop. 1994/95:19
21
Bilaga 9
1.3 Konsekvenserna av ett deltagande i EG:s gemensam- ma jordbrukspolitik
Regeringens bedömning: Ett svenskt medlemskap i EU betyder att marknadsförutsättningama för jordbruket och livsmedelsproduktionen förändras. Gränserna öppnas för handel och konkurrensen skärps. EG:s gemensamma jordbrukspolitik kommer att tillämpas i Sverige och jordbruket får del av de stöd som finns inom ramen för denna.
På kort sikt kommer intäkterna av produktförsäljningen att minska medan intäkterna från direktstöden kommer att öka. Den totala intäkts- nivån kommer att öka.
Produktionen de närmaste åren efter en anslutning beräknas hamna på ungefär samma nivå som i dag. Däremot kan det bli förskjutningar mellan olika produktionsgrenar. Lönsamheten för spannmål förbättras åtminstone på kort sikt, medan intäkterna i animaliesektom kan bli läg- re. Viktigt för jordbrukets lönsarnhet blir de svenska produktemas för- måga att hävda sig när konkurrensen ökar.
Flera produktområden styrs av att produktionen kvoteras. Detta sker på olika sätt inom olika områden. Sverige fle i medlemskapsförhand- lingarna kvoter som ganska väl överensstämmer med dagens produk- tron.
Regeringen har som underlag för bedömningen av konsekvenserna för Sverige av ett deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken vid ett med- lemskap i EU, utöver själva förhandlingsresultatet och remissinstansemas synpunkter på detta, haft ett stort antal betänkanden och rapporter från särskilt tillsatta utredningar, myndigheter och departement. Rapportema avser såväl analyser av konsekvenser som förslag till tillämpning av regel- och stödsys- tem inkl. nationella program.
De nationella programmen avser bl.a. förslag till tillämpning av EG:s miljö program för jordbruk, stöd till jordbruket i norra Sverige samt stöd till jord- bruk i mindre gynnade områden i södra Sverige. Till regeringen (Jordbruksde- partementet) har dessutom inkommit ett stort antal skrivelser från organisatio- ner och enskilda med synpunkter och förslag.
1.3.1 Vegetabilieproduktionen Inledning
Pris- och kostnadsskillnadema på vegetabilieområdet mellan Sverige och EU är inte lika stora som på animalieområdet. I stället är det de lägre svenska av- kastningsnivåema på framför allt spannmåls- och oljeväxtområdena som kan komma att påverka konkurrenssituationen vid ett EU-medlemskap. CAP-re- formens sänkning av priserna på i första hand spannmål och en övergång till
Prop. 1994/95:19
22
Bilaga 9
arealbidrag innebär att direktbidragens omfattning får en stor betydelse för den framtida lönsamheten inom vegetabilieproduktionen.
Spannmål och oljeväxter
Förhandlingsresultatet blev att Sverige får en basareal på ca 1,8 miljoner ha ut- ifrån ctt genomsnitt av odlingen av spannmål, oljeväxter, proteingrödor samt trädesareal åren 1989-1991. För basarealen lämnar EG arealbidrag som utgör kompensation för kraftigt sänkta produktpriser i samband med reformen av CAP år 1992. Arealbidragets storlek beräknas som ett genomsnitt av avkast- ningen åren 1986—1990 i enlighet med EG:s regler. Höstrybs av enkellåg typ blir berättigad till arealbidrag under en övergångsperiod, men inte bruna bö- nor och gräsensilage. Exportörer av havre kan få exportrestitution vid försälj- ning till tredjeland, däremot kan inte havre lämnas till intervention. Svenska önskemål rörande sista ansökningsdag för arealbidrag, interventionsperio- dens längd, kvalitetsregler för spannmålsintervention och definition av vall accepterades av EU och beslutas av kommissionen i samband med ett svenskt inträde i EU.
Sverige kommer vid ett medlemskap att införa EG:s trädesprogram. Det blir då möjligt för jordbrukare att överföra mark inom ramen för omställnings- programmet till EG:s trädesprogram. Under en tvåårsperiod kommer exten- sivt bete på EG-träda att vara bidragsberättigat. En enskild jordbrukares trä- dade areal får inte överstiga den stödberättigade odlingen av spannmål, olje- växter och proteingrödor med undantag för jordbrukare som har haft en stöne areal i det svenska omställningsprogrammet. Arealbidraget för den överstigan- de arealen är 70 % av normalt trädesbidrag. Odlingen av salix och elefantgräs är tillåten enligt EG:s gällande regler. Rörflen kan komma att godkännas på träda efter beslut av kommissionen. Detta under förutsättning att grödan inte kan användas för human konsumtion eller till foder. Salix planterad på åker- mark mellan åren 1987—1990 och som ingått i Omställning 90-programmet . åren 1989—1991 erhåller således trädesbidrag.
Oljeväxtodlingen kommer vid ett medlemskap att begränsas till en areal beräknad som genomsnittet av odlingen under de tre år som föregår medlem- skapet. Detta i enlighet med den s.k. Blair-House- överenskommelsen.
På spannmålsområdet ligger för närvarande EG:s interventionspriset något över de svenska inlöscnprisema på spannmål. Inom EU varierar marknadspriser- na på spannmål mellan länderna med hänsyn bl.a. till marknadssituation, transportavstånd och kvalitet. Länder med stora överskott i förhållande till för- sörjningsbehoven hari allmänhet lägre prisnivåer till jordbrukaren än länder med underskott. Sverige har, sedan prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel avskaffats, i stort sett samma produktionskostnader per hektar på spannmålsområdet som inom EU, bl.a. till följd av en lägre an- vändning av handelsgödsel och bekämpningsmedel per hektar i Sverige. Växelkursförändringen medför att produktionskostnadema för importerade insatsvaror stiger, varför kosmadema kan ligga något över kostnaderna inom
Prop. 1994/95:19
23
Bilaga 9
EU. Intäkterna är däremot genomgående lägre i Sverige till följd av en lägre hektaravkastning i Sverige med undantag för vissa områden i södra Sverige. Denna naturliga nackdel resulterar i lägre lönsamhet i Sverige. EG:s mark- nadsreglering skiljer sig något från dagens svenska system. Såväl interven- tion av spannmål som exportbidrag behålls även efter reformen av CAP. Det permanenta arealbidrag, som i genomsnitt uppgår till knappt 2 000 kronor per hektar när reformen är genomförd budgetåret 1995/96, minskar dock betydel- sen av intervention och exportbidrag. Lönsamheten inom spannmålsproduktio— nen kommer därför att öka till följd av ett medlemskap. Vad beträffar trädes- kravet för att erhålla arealbidraget görs undantag för mindre producenter.
För oljeväxtsektom innebär ett medlemskap stora förändringar av stödsys- temet. Medan Sverige i dag har ett statligt inköpssystem av oljeväxtfrö och en finansiering genom en särskild fettvaruavgift har EG numera ett system med världsmarknadspriser på oljeväxter kombinerat med arealbidrag direkt till od- larna. Direktbidraget vid ett medlemskap skulle vid nuvarande prisnivå för Sveriges del ligga runt 3 000 kronor per ha. EG:s villkor kommer att förändra lönsamhetsrelationen mellan spannmål och oljeväxter till oljeväxtodlingens nackdel. Produktionskostnadema per hektar avviker inte i någon större utsträckning från förhållandena inom EU. De avskaffade prisregleringsav- gifterna på handelsgödsel och bekämpningsmedel har bidragit till detta liksom den låga användningen av dessa insatsvaror. Hektaravkastningen är lägre i Sverige. Detta beror på olika odlingsförhållanden och sonval. I Sverige odlas t.ex. mer rybs och våroljeväxter som ger en lägre avkastning. Det påverkar intäkterna av odlingen och därmed den framtida konkurrenslcraften. Vad gäller industriledet kan konstateras att extraktions-, raffinaderi- och andra förädlingsanläggningar i Sverige är väsentligt mindre än de större anlägg- ningarna i t.ex. Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Det finns dock även i Europa anläggningar av samma storlek som i Sverige. Ett medlemskap innebär också en sänkning av konsumentprisema på vegetabiliska fetter och oljor till följd av en slopad fettvaruavgift.
Socker och stärkelse
Sverige fick i förhandlingarna en total produktionskvot för socker om ca 370 000 ton, varav A-kvoten är 336 364 och B-kvoten är 33 636 ton. Sverige får importera råsocker i enlighet med nuvarande regelverk i EG. Stöd kom- mer att lämnas för maximalt 10 000 ton stärkelse tillverkat av korn eller hav- re.
Vad avser sockerproduktionen är en skillnad mellan Sverige och EG det kvotsystem som tillämpas för att styra produktionen inom EG. Varje EG-land erhåller en kvot som normalt fastställs för fem åri taget. EG:s marknadsregle- ring omfattar också administrativt fastställda priser på socker och sockerbetor liksom ett avgiftsfrnansierat exportbidragssystem. Ett medlemskap skulle med nuvarande utformning av CAP innebära en höjning av gränsskyddet för socker mot tredjeland. De administrativa sockerpriserna i EG ligger efter
Prop. 1994/95:19
24
Bilaga 9
växelkursförändringen drygt 25 % över de svenska sockerprisema. Konsu- mentprisema är mellan 30 och 40 % högre i EG. Ett medlemskap skulle sam- mantaget innebära en högre pris- och stödnivå. Möjligen kan konkunenstryck- et öka kraven på strukturrationalisering inom sockerindustrin. Den svenska sockerindustrin är relativt småskalig i jämförelse med andra EG-länder.
För stärkelse har Sverige och EG i dag likartade regleringar med gräns- skydd och stöd för stärkelse till teknisk användning. Till skillnad från Sverige har dock EG exportbidrag för stärkelse samt ett särskilt stöd till odling av potatis avsedd för stärkelsetillverkning. I EG är 75 % av stärkelsetillverk- ningen spannmålsbaserad medan merparten av den svenska produktionen baseras på potatis. En prisjämförelse mellan Sverige och EU efter växelkurs- förändringen visar att EU:s prisnivå på fabrikspotatis ligger något över den svenska nivån. Samma gäller den tekniska stärkelsen medan den svenska pris- nivån för livsmedelsstärkelse ligger i nivå med den inom EU. Växelkurs- förändringen innebär också ökade produktionskostnader på stärkelseområdet. Lönsamheten i Sverige för fabrikspotatisodlingen har uppskattats ligga under den inom EU bl.a. på grund av lägre hektaravkastning och högre produk- tionskostnaderi Sverige. Den svenska stärkelseindustrin får vid ett medlem- skap ökad konkurrens från relativt stora integrerade majsbaserade stärkelse- anläggningar i övriga Europa Samtidigt erhålls dock ökade avsättingsmöjlig- heter till följd av exportbidragssystemct.
Spannmål, oljeväxter och stärkelse
Regeringens bedömning: Det svenska inlösensystemet upphör vid
ett svenskt medlemskap i EU. EG:s system med intervention och ex- portstöd gäller således från samma tidpunkt.
Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1.8 miljoner ha. Arealbi- draget bör beräknas i relation till spannmålsavkastningen i resp. skörde- område. För att minska antalet produktionsregioner bör dock skördeom— råden med avkastning inom ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam ersättningsnivå. Totalt blir det 11 klasser och med en skillnad på ca 200 kronor mellan klasserna.
Grunden för beräkning av den totala stödnivån för oljeväxter skall vara spannmålsavkastningen. Därefter bör arealbidraget för oljeväxter differentieras i förhållande till den regionala avkastningen. Områdesin- delningen är densamma som för både oljeväxter och spannmål. För varje område har avkastningen för oljeväxter och spannmål jämförts. Den avkastning som har varit högst i förhållande till EG:s genomsnitt har därefter valts som beräkningsgrund för arealbidraget för oljeväxter.
Svensk stärkelseindustri bör erhålla en övergångsersättning med ca 800 kronor/ton stärkelse producerad på 1994 års potatisskörd. Den tota- la kostnaden beräknas bli ca 36 miljoner kronor. En kostnad som i stort motsvarar de kostnader för teknisk framställning som svenska staten hade haft i ett utanförskap.
Prop. 1994/95:19
25
Bilaga 9
Skälen för regeringens bedömning: Spannmål m.m.
Det svenska inlösensystemet bör upphöra vid ett svenskt medlemskap i EU. EG:s system med intervention och exportstöd gäller således från samma tid- punkt. Vid medlemskap inrättas minst 30 interventionsorter fördelade över landet. Onema väljs så att fraktkostnadema och garantipriset för spannmål blir så lika som möjligt. Lägsta kvantitet för köp till intervention bör vara 200 ton för samtliga spannmålsslag.
Hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8 miljoner ha. Denna basregi- on ligger till grund för beräkning av den totala bidragsberättigade odlingen och eventuella framtida sanktioner från EG.
Arealbidraget bör differentieras efter spannmålsavkastningen i resp. skör- deområde. På så sätt etableras lika villkor mellan svenska spannmålsproducen- ter och framtida konkun'enter inom EU. För att minska antalet produktionsregio- ner och därmed antalet bidragsnivåer bör skördeområden med avkastning in- om ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam bidrags- nivå. En klass är i flertalet fall ett geografiskt splittrat område. Totalt blir det 11 klasser med en avkastningsvariation på ca 440 kg/ha och en skillnad i bi- drag på ca 200 kronor mellan klasserna.
Oljeväxter
Grunden för beräkning av den totala stödnivån för oljeväxter är spannmålsav- kastningen. Därefter differentieras arealbidraget i förhållande till den regionala avkastningen av antingen spannmål eller oljeväxter beroende på vilken avkast- ning som ger det högsta arealbidraget.
Stärkelse
Vid medlemskap är stödnivån för stärkelse i stort sett oförändrad. Det sker emellertid en omfördelning av stödforrnen som gör att den svenska industrin missgynnas starkt. EG har sänkt priset till odlaren och kompenserat det med ett direktstöd. EG:s rabattering för framställning av stärkelse för teknisk an- vändning har sänkts beroende på att stärkelsepriset har sjunkit. Svenska jord- brukare får inget direktstöd för 1994 års skörd, men de får ett högre pris än EU:s jordbrukare. Den svenska industrin betalar således ett högre pris till od- larna och får EG:s lägre rabattering som har beräknats på grundval av direkt- stöd och ett lägre stärkelsepris. EG:s direktstöd är uppdelat i två delar. Dels lämnas 56 ecu/ton till jordbrukaren och dels ca 19 ecu/ton till industrin som kompensation för att biprodukten vid framställning av potatisstärkelse är mindre värd.
Vid övergången till ett EU-medlemskap uppstår tillfälligt en kraftig konkur- renssnedvridning till nackdel för svensk stärkelseproduktion. Vid beaktande av detta och de effekter som det innebär för ett företag som nyligen har gjort
Prop. 1994/95:19
26
Bilaga 9
stora investeringar för att förbättra konkurrenslcraften inför medlemskap har regeringen bedömt att industrin bör kompenseras. Svensk industri bör därför erhålla en övergångskompensation på ca 800 kronor/ton stärkelse för inneliggande lager vid årsskiftet för sådan stärkelse där odlarna erhållit fullt pris. En kostnad som i stort motsvarar de kostnader för rabattering som svenska staten hade haft i ett utanförskap.
F ömtalningsavgift och fettvaruavgift
Regeringens bedömning: Den svenska förmalningsavgiften och
fettvaruavgiften upphör vid ett EU-medlemskap. Avgifter som betalats in för befintligt lager per den 1 januari 1995 bör restitueras. Detta för att undvika de kraftiga marknadsstörningar som uppkommer vid spekula- tion inför ett EU-medlemskap.
Skälen för regeringens bedömning: Fönnalningsavgifien
Fönnalningsavgift tas ut vid förmalning i svenska kvarnar. Avgiften är för närvarande 240 kronor/ton kom, 230 kronor/ton havre samt 1 146 kronor/ton av vete, råg eller rågvete. Inf1ytande avgifter används för att finansiera export av spannmålsöverskotten.
Förmalningsavgiften kommer att avskaffas vid ett EU-medlemskap efter- som gränskontrollerna försvinner. När Sverige inte längre bekostar spann- målsexpoiten försvinner även syftet med förmalningsavgiften. En bibehållen förmalningsavgift skulle innebära att svenskt mjöl beläggs med en avgift som gör att konkurrensen mellan svenska företag och företag inom övriga EU- länder snedvrids. Intresset för att förmala spannmål för brödframställning i Sverige torde minska kraftigt. Detta får konsekvenser både för svensk indu- stri och svenskt jordbruk.
Avvecklingen av förmalningsavgiften vid en övergång till EG:s system kommer att leda till störningar på marknaden. Kvamar, handel och industri kommer att ha kraftiga incitament att minimera sina lager av mjölprodukter vid årsskiftet. Det leder till större spannmålslager än normalt vid årsskiftet. Normalt är förrnalningen ca 50 miljoner kg brödsäd per månad.
Effekterna av marknadsstömingama kan dämpas genom att införa en pris- fallsersättning för de lager av mjöl som finns per den 1 januari 1995. Normal- år tas ca 60 miljoner kronor ut i avgifter per månad. Medlemskapet kommer dock att innebära att avgiften vid årsskiftet minimeras genom att lagren töms. Den väntade avgiftsintäkten blir därmed väsentligt lägre.
Ersättning bör lämnas endast till företag med mer än en viss kvantitet i lager. Prisfallsersättningen bör begränsas till kvarnar, bagerier och partihan- del för att minska de administrativa kostnaderna. Detaljhandeln står således utanför ett sådant ersättningssystem.
Prop. 1994/95:19
27
Bilaga 9
F ettvaruavgtft
Fettvaruavgift tas ut vid import av fetter till Sverige och vid försäljning av svenskt fett. Avgiften är för närvarande ca 4 kronor/kg för både import och för inhemsk produktion. Vid medlemskap bör avgiften tas bort på grund av att gränskontrollen försvinner. Olja och fetter som livsmedelsindustrin har i lager vid tidpunkten för medlemskap kommer, liksom lagret av färdig- produkter som t.ex. margarin, att falla kraftigt i pris och värde. Från indu- strins sida kommer man att eftersträva att lagren skall hållas på miniminivå. När det gäller import kan varorna läggas i tullnederlag och tas ut omedelbart efter årsskiftet. Det innebär en konkurrensnackdel för den svenska industrin eftersom den svenska produktionen behöver viss tid för att kunna fylla lagren.
Regeringen bedömer att det bör lämnas en restitution av fettvaruavgifter vid ett EU-medlemskap i likhet med hanteringen av förrnalningsavgifter. Restitutionen bör endast lämnas till industri och partihandel och endast avse produkter med betydande andel fett. En minsta kvantitet och lägsta fettandel för restitution bör fastställas. Vid årsskiftet finns normalt ca ] månads för- brukning i lager och dessutom finns färdigvara i lager. Återbetalningen av avgifter skulle därmed bli ca 40—50 miljoner kronor. Om ingen åtgärd vidtas förväntas inbetalade fettvaruavgifter för december månad vara betydligt lägre eftersom avgiften och därmed lagren skulle minimeras. Fler företag kommer att beröras av att fettvaruavgiften avskaffas än av förmalningsavgiften.
Fettvaruavgiften och förmalningsavgiften bör behandlas lika. Det är därför regeringens bedömning att det bör införas en prisfallsersättning för båda dessa varugrupper.
Vid ett EU-medlemskap måste de nuvarande fettvaru- och förmalningsav- giftema avskaffas. Det intäktsbortfall om ca 1 miljard kronor som då skulle uppstå måste finansieras. Regeringens avsikt är därför att täcka detta bortfall av statsinkomstcr med punktskatter från i princip samma område som de nuvarande avgifterna omfattar. En sådan växling från avgift till skatt bör kunna genomföras utan att konsumentprisema på de skattebelagda varorna ökar. Åtgärden reser dock ett antal frågeställningar rörande bl.a. avgränsning av skattebasen och skatteadministration som ännu inte belysts. Det bör därför klarläggas hur de bortfallande fettvaru- och förrnalningsavgiftema skall kunna ersättas. Skulle detta visa sig vara omöjligt måste statens inkom stbonfall kom- penseras i annan ordning från jordbruks- och/eller livsmedelsområdet.
Övriga vegetabilier
Vad avser produktionen av andra fodermedel än spannmål, dvs. ärter, bönor, oljekraftfoder, grönmjöl m.m. finns det stora skillnader mellan Sverige och EU. Till skillnad från Sverige har EU inget eller mycket lågt gränsskydd för flertalet fodermedel. Sverige har dock slopat gränsskyddet för proteinfoder— medel fr.o.m. den 1 juli 1993. För proteingrödor lämnas också ett arealbidrag
Prop. 1994/95:19
28
Bilaga 9
inom ramen för den reformerade CAP. Ett medlemskap innebär dels sänkta foderpriser för förbrukama, dels en ökad användning av spannmålssubstitut och proteinfoder. Det innebär en minskad användning av spannmål som foder. Importen av vissa fodermedel kommer också att öka. Växelkursföränd- ringen av kronan innebär dock att den förväntade prissänkningen på foder blir mindre än vad som tidigare beräknats.
Den svenska odlingen av linfrö ligger till större delen på omställd mark. Inom EU uppgår stödet till 78 ecu multiplicerat med spannmålsavkastningen i ton per ha. Därmed förbättras förutsättningama för svensk linodling.
I EU lämnas ett stöd för produktion av grönmjöl. Odlingen inom EU är främst baserad på lusern och klöver. Sveriges krav på att grönmjöl producerat av olika grässlag skall vara stödberättigat kan enligt kommissionen tillgodo- ses genom en generös tolkning av förordningarna. Danmark tillämpar redan denna vida tolkning och ger stöd till grönmjöl baserat på gräs under förutsätt- ning att kvalitetskraven i övrigt är uppfyllda.
För matpotatis avsedd för direktkonsumtion kan konstateras att EU liksom Sverige bara har ett gränsskydd för att skydda odlingen. Nivån på detta gräns- skydd är väsentligt lägre än det svenska gränsskyddet för matpotatis. Ett med- lemskap med nuvarande förhållanden inom CAP innebär därför en sänkning av gränsskyddet. Till följd av fraktkostnader, sortpreferenser, kvalitet och klimatologiska skäl bör svenska odlare av matpotatis för direktkonsumtion kunna erhålla ett merptis även utan gränsskydd mellan Sverige och andra EU- länder. Växelkursförändringen underlättar ytterligare för producenter av mat- potatis att behålla direktkonsumtionsmarknaden för inhemsk odling. Den svenska matpotatisindustrin kommer vid ett medlemskap att möta hårdare konkurrens från industrin i andra EU-länder som kan utnyttja stordriftsförde- lar och dessutom har tillgång till mycket billig råvara.
1.3.2 Animalieproduktionen M jölksektorn
Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot om 3 303 000 ton mjölk vid 4,33 % fetthalt. Sverige har rätt till en övergångsperiod på ett år för att introducera individuella kvoter.
Interventionskvantiteten för skummjölkspulver skall höjas med 2 000 ton vid ett svenskt medlemskap. Det svenska förhandlingskravet att flytande mjölk som används vid fodertillverkning inte skall missgynnas i förhållande till skummjölkspulver har till godosetts.
Det svenska kravet att stöd skall ges till privat lagring även av vissa svens- ka ostar har accepterats. Från Unionen framhåller man dock att de generella hav som ställs för tillämpningen av detta stöd måste uppfyllas. De praktiska besluten om tillämpningen av stödet kommer att fattas i samarbete med kom- missionen. '
Prop. 1994/95:19
29
Bilaga 9
Den mjölk som försäljs som människoföda inom Unionen måste ha en fett- halt som överensstämmer med de fetthalter som fastställts av kommissionen. För att dels främja konsumtionen av mjölk och på så sätt minska överskottet, dels sänka priset på mjölkprodukter som konsumeras av skolbarn tillämpar EG ett system med bidrag vid försäljning av mjölk och vissa mejeriprodukter till skolor.
EU har accepterat att Sverige under tre år behåller nuvarande system för fetthalten i mjölk under förutsättning att svensk mjölk som inte uppfyller EG:s regler inte exporteras till övriga medlemsländer. Under denna treårs- period skall EU se över det aktuella regelverket. EU har dock inte accepterat de svenska kraven att utöka listan av mejeriprodukter som får bidrag vid för- säljning till skolor. Möjligheten att namnskydda filmjölk har dock accepterats av EU.
På grund av transportkostnader m.m. finns förutsättningar för att den svenska produktionen av mjölk kan uppnå ett något högre pris än danskt av- räkningsptis.
Det livsmedelspolitiska beslutet år 1990 innebar bl.a. att den kollektiva exportfinansieringen avskaffades fr.o.m. år 1991. Som ett reSultat av avreg- leringen har produktionen anpassats och för närvarande råder i stort sett balans på marknaden. EG har till skillnad från Sverige interventionsuppköp av överskott liksom exportbidrag. Hur detta kommer att påverka den svenska produktionens storlek är svårt att bedöma i dag. Taket kommer dock att utgö- ras av den framförhandlade kvoten.
Även om Sverige jämfört med EU har en betydligt lägre andel kobesättning- ar i den lägsta storleksklassen så har våra närmaste konkurrentländer i allmän- het större genomsnittsbesättningar.
Sverige har däremot en högre mjölkavkastnin g än genomsnittet i alla län- der i EU men den genomsnittliga invägningen per mejeri är lägre i Sverige än i våra närmaste konkurrentländer.
Prop. 1994/95:19
30
Bilaga 9
M jölkkvoter
Regeringens bedömning: EG:s mjölkreglering bör tillämpas från
den ljanuari 1995.
Den mjölkkvot som Sverige erhållit bör fördelas på de produktions- platser som levererar mjölk den 1 januari 1995. Den grundläggande principen för fördelningen bör vara att leveranskvoten skall motsvara levererad mängd mjölk under något av åren 1991, 1992 eller 1993 redu- cerad med ca 3 %.
Producenter som antingen utökat sin produktion eller nystartat under tiden fram till den i januari 1995 kan som alternativ välja en annan be- räkningsmetod. Detta alternativ innebär att ett större avdrag beräknat på den leveranspotential som gäller för företaget skall tillämpas. Avdraget ökar ju senare utökningen genomförts.
Det ligger i konsumenternas intresse att produktionen sker till så låg kostnad som möjligt. Regeringen bedömer att detta mål bäst tillfreds- ställs i ett system med fri handel med kvoter.
Producenter som upphör med mjölkproduktion men inte säljer mark- en till vilken kvoten är knuten bör därför inom ramen för vissa villkor kunna överlåta kvoten till ett fritt pris. Företag som efter den 1 januari 1995 önskar en utökad kvot får köpa denna på en fri marknad eller från tillgänglig nationell reserv.
En indelning av landet i tre regioner görs. inom resp. region får kvo ter utan mark endast försäljas till producent inom resp. region.
En utvärdering av systemet bör ske sedan erfarenheter vunnits av den praktiska tillämpningen.
Skälen för regeringens bedömning: En grundprincip inom EG:s mjölkreglering är att mjölkkvotema är knutna till produktionsplatsen. Inne- börden av detta är i princip att möjligheterna för producenten att leverera mjölk är begränsad av den tillgängliga leveranskvoten för företaget. Så länge kvoter inte kan överföras mellan medlemsländerna är också det enskilda med- lemlandets möjligheter att producera mjölk för avsalu begränsad till landskvo— ten. Huruvida ett lands totala kvot kommer att umyttjas fullt ut är beroende av företagens konkurrenskraft givet rådande produktpris.
De nuvarande medlemsländernas tillämpning av kvotsystemet kan skilja sig åt som en följd av att gällande regleri viss utsträckning ger utrymme till alternativa lösningar. I vissa fall har en gällande nationell lagstiftning haft en direkt inverkan på valet av tillämpning. Detta gäller t.ex. i Danmark där den nationella jordförvärvslagstiftningen, som till sin natur är starkt reglerande vad gäller möjligheter till bl.a. förvärv och strukturförändringar, haft ett av- görande inflytande på utformningen av regelsystemet.
Sveriges ambition i förhandlingarna var att erhålla en nationell kvot utan krav på att denna skulle fördelas på gårdsnivå. Bakgrunden till denna position
3 Riksdagen 1994/95. [ saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
31
Bilaga 9
var en önskan att så långt möjligt undvika de negativa effekter som individu- ella kvoter har vad gäller strukturutveckling, administration m.m. Denna ambi- tion skall ses mot bakgrund av de förändringar i svensk jordbrukspolitik som skedde under 1980-talet och i samband med 1990 års beslut. Besluten inne- bar att statsmakterna i väsentligt större utsträckning än tidigare gav jordbruks- näringen förutsättningar för verksamheten som så långt möjligt liknade de som gäller för andra näringar. Så t.ex. vidtogs väsentliga förändringar i den jordpolitiska lagstiftningen. Statens stöd till rationaliseringsverksamheten tonades ned. Samtidigt förstärktes åtgärderna från samhällets sida vad gäller miljöfrågor inom jordbruket, bl.a. genom åtgärder för att minska intensiteten inom jordbruket. ett ökat skydd av landskapsbilden och djurs hälsa och miljö. En uttalad styrning från statsmakternas sida vad gäller utvecklingen inom jord- bruket föreligger särskilt inom ett område, nämligen i norra Sverige. Ett om- fattande ekonomiskt stöd till jordbruksföretag ges inom denna region till i första hand mjölkföretag.
Även inom den jordpolitiska lagstiftningen frnns vissa regler som syftar till skydd för en levande landsbygd.
Övriga direkta åtgärder från statsmakternas sida vad gäller strukturutveck- lingen kan i stort sett sägas vara begränsad till det startstöd som infördes år 1990 och som, i kombination med de avvecklingsstöd som tillfälligt infördes, ger uttryck för en strävan att ge ökade möjligheter för förnyelse av företagan- det inom sektorn trots begränsningari produktionsmöjlighetema.
Tillämpningen av EG:s nuvarande mjölkreglering kan i många stycken sägas leda till begränsningar i jordbruksföretagens möjligheter att utveckla sin konkurrenskraft och därmed möjligheten till att skapa långsiktigt livskraftiga jordbruksföretag. Tillämpningen av EG:s regelverk medger emellertid också en viss flexibilitet som bör utnyttjas för att minska olägenheterna av de regle- ringar som tillämpas.
Följande utgångspunkter bör därför vara vägledande för en svensk till- lämpning av reglerna. Mjölkkvotregleringen skall tillämpas så att den — medverkar till en nödvändig företagsutveckling som möjliggör en konkur-
renskraftig jordbruksnäring,
— skapar förutsättningar för en optimal användning av tilldelad landskvot, — får en stabil och enkel utformning — ger möjlighet för statsmakten att styra utvecklingen i den utsträckning som anses nödvändigt för att uppnå samhälleliga målsätmingar på detta område. — så långt det är möjligt minimerar den administrativa hanteringen.
Vad gäller den grundläggande fördelningen av mjölkkvoter: skulle en enkel tillämpning av förhandlingsresultatet kunna vara att tilldela nuvarande leveran- törer av mjölk en kvot som motsvarar leveranserna under basåret 1992. För- handlingsresultatet ger då utrymme för en viss reservkvot som inte behöver fördelas i en första fördelningsomgång. Det sker emellertid investeringar kon- tinuerligt inom sektorn, vilket medför att företag som nu har nått en viss leve- ransvolym på årsbasis (eller leveranspotential) inte erhåller tillräcklig kvot för att täcka behovet. Om ingen hänsyn tas till denna utveckling kan företag som
Prop. 1994/95:19
32
gjort större nyinvesteringar för att förbättra konkurrenskraften hamna i en Prop. 1994/95:19 svår ekonomisk situation. Den höjning av kvoten som Sverige nådde vid för- Bilaga 9 handlingamai februari/mars år 1994 ger emellertid som nämnts möjlighet att fördela kvoterna på ett sätt som täcker 1993 års leveranser. Däremot kan inte den utökning av leveranskapacitet på årsbasis som skett sedan år 1992 till- godoses på detta sätt.
Uppbyggnaden av produktionskapacitet hade sannolikt inte kommit till stånd utan medvetenhet om EG:s regler på området. Den har därmed skett under ett medvetet risktagande vilket till viss del bör beaktas vid en första fördelning av kvoter. ] detta sammanhang bör understrykas att övertagande av befintlig produktion, t.ex. vid generationsskifte, inte betraktas som en utökad produktion. Mot den angivna bakgrunden bör inte företag med oför- ändrad produktion missgynnas till förmån för nyinvesteringar. För att inte gjorda nyinvesteringar i alltför hög grad skall missgynnas bör emellertid kvotreserver efter den initiala fördelningen av kvoter i ett första skede styras till dessa företag. Bland dessa företag bör också tidiga investeringar gynnas framför senare.
Ställningstagandet i denna del kan som nämnts i viss utsträckning sägas stå i said med strävan att så långt möjligt ta hänsyn till utvecklingen inom sek- torn. Detta övervägande sker emellertid också mot bakgrund av vad som i det följande föreslås beträffande möjligheterna till överföring av kvoter.
Det bör också understrykas att det här rör sig om ett initialt problem som i och med grundfördelningen av kvoter inte längre är aktuellt.
Behörighet för kvottilldelning bör baseras på två faktorer. Behöriga pro- duktionsplatser skall dels ha levererat mjölk den 1 mars 1994, dels stadig- varande leverera den 1 januari 1995. I detta sammanhang kan erinras om att det dessutom ställs krav på att produktionen och produktionsanläggningen skall uppfylla miljökrav m.m. som ställs på mjölkproduktionen, t.ex. regler rörande gödselvårdsanläggning.
Även företag som genom överlåtelse bytt ägare efter den 1 mars 1994 skall vara berättigade till en kvot under förutsättning att det övertagna företaget leve- rerat mjölk den 1 mars 1994. Grundkvottilldelningen bör baseras på de kvanti- teter som det övertagna företaget levererade.
Även nystartare efter den 1 mars 1994 bör kunna erhålla en kvot under vissa förutsättningar enligt vad som anförs i det följande.
För att ta hänsyn till de variationer mellan åren som kan förekomma i leve- ranser från ett mjölkföretag bör producenter kunna välja ett av åren 1991, 1992 eller 1993 som referensår.
Genom detta förfarande kan hänsyn tas till sådana tillfälliga variationer som kan uppstå till följd av t.ex. skador på produktionsanläggningen eller bekämpning av djursjukdomar. Samtidigt behöver ingen särskild reservkvot skapas för att hantera sådana fall.
Den möjlighet som ges producenter att välja referensår skulle i kombina— tion med den ökade mjölkfetthalten kunna medföra att den totala leveransen skulle komma att överstiga den kvot Sverige tilldelats. En generell minskning
33
Bilaga 9
av referenskvantiteten måste därför göras. Denna reducering gäller samtliga producenter. I kombination med den självrisk som i det följande föreslås gälla för nystartare och utökare bedöms behovet av en generell minskning komma att uppgå till ca 3 %. Minskningen kan inte exakt fastställas förrän vid årsskif- tet 1994/95.
I fråga om en nationell reserv bör följande gälla. De företag som nystartat eller utökat produktionen under perioden den 1 juli 1992 till den 31 december 1994 ges möjlighet att få en kvot för den nya leveranskapaciteten i stället för en kvot baserad på faktiska leveranser under något av referensåren. Ny- eller tillbyggnaden skall vara färdig och anmäld för slutbesiktning före den 1 janu- ari 1995. Slutbesiktning skall ha skett senast i mars 1995.
Den kvotrnängd som finns tillgänglig för producenter som nystartat eller utökat begränsas av de kvantiteter som finns att tillgå i den nationella reser- ven. Den nationella reserven kommer att tillföras de kvantiteter som frigjorts bl.a. genom att producenter som levererade mjölk under åren 1993 och 1994 upphört med leveranserna.
Storleken på den nationella reserven kan inte slutgiltigt fastställas förrän den ljanuari 1995.
Den individuella kvoten för nystartare/utökare baseras på antalet godkända koplatser multiplicerat med avkastningen per ko i kokontrollen 1992/93, dvs. 7 398 kg eller avkastningen enligt kokontrollen för den egna besättningen 1992/93.
Den kvantitet som beräknats för varje nystartad producent eller producent som utökat skall reduceras med hänsyn till att vissa volymer går till föda för kalvar samt till att kapacitetsutnyttjandet ej är 100 %. Dessutom görs en reduk- tion som skall ses som en självrisk. Denna självrisk ökar ju senare nybyggna- tionen eller utökningen ägt rum. Härutöver görs också den generella neddrag- ningen för dessa kvantiteter.
Som tidigare nämnts skall reduktionen vara högst för nyinvesteringar fär- diga i december 1994. Den lägsta reduktionen skall tillämpas för nystartare under perioden den 1 juli 1992 till den 31 december 1993. Den totala reduktio- nen i det senare fallet, dvs. år 1992 och 1993, bör uppgå till 25 %. Självris- ken bör därefter öka med 0,5 %-enheter per månad fram till december 1994. Reduktionen kommer således att uppgå till 31 % i december 1994. Avgöran- de för vilken självrisk som skall gälla för beräkningarna är tidpunkten för an- mälan till slutbesiktningen under förutsättning att anläggningen godkänts.
Sedan den initiala fördelningen av reserven skett kommer den nationella reserven att skapas i första hand genom att producenter upphör med produk- tion, genom generella neddragningar eller genom utnyttjande av uppköpspro- gram. l EG:s regelverk ges möjligheter för resp. medlemsland att styra en viss del av den nationella reserven till vissa producentgrupper, t.ex. nystar- tare. Även kvoter utan tillhörande fastighet som frigörs genom köp- och sälj- program kan sägas utgöra reserver.
De regionala målsättningarna för jordbruksproduktionen som gäller inom landet bör beaktas vid den framtida hanteringen av mjölkkvoter. Särskild hän-
Prop. 1994/95:19
34
Bilaga 9
syn bör därvid tas till jordbruket i norra Sverige. Således bör landet delas in i tre regioner vad gäller mjölkkvotemas hantering enligt följande:
Region ]: stödområdena 1, 2a och 2b Region 2: stödområdena 3 och 4 Region 3: övriga landet Sedan grundfördelning och initial fördelning av reserv skett bör de olika regionernas samlade kvot i första hand reserveras för resp. region. Särskilda regionala hänsyn bör också kunna tas inom en region vid fördelning av natio- nell reserv. Således bör kvot som frigjorts inom en region återföras till denna region.
I fråga om utjämning av icke ianspråktaget kvamrrymme bör följande gäl- la. EG:s regelverk föreskriver att de producenter som levererar utöver sin in- dividuella kvot skall betala en straffavgift, s.k. tilläggsavgift. I de fall andra producenter levererat under sin individuella kvot ges dock möjlighet att utjäm- na produktionen mellan producenter som levererat mer resp. mindre än kvo- ten. Det innebär att vissa producenter under ett år kan leverera mer än den tillåma kvoten utan att betala straffavgift. [ Danmark tillämpas ett system med utjämning av kvoterna som innebär att landets samtliga producenters leveran- ser utjämnas mot varandra. Sverige bör umyttja möjligheten att utjämna kvo- ten på nationell nivå. Utjämningen bör ske kontinuerligt under året så att pro- ducenterna kan anpassa sin produktion och landskvoten utnyttjas fullt ut
I fråga om överföring av referenskvantitezer gäller följande. Enligt EG:s huvudregel är kvoten bunden till marken där mjölkproduktionen äger rum. Kvoten skall överföras till övertagande producent vid köp, arv, gåva och arrende. Överföringen kan ske antingen genom att företaget övertas som en självständig enhet eller genom en sammanslagning med kvoten på förvärva- rens brukningsenhet. Vid övertagande av del av brukningsenhet bör medföl- jande kvot vara proportionell mot brukad areal på överlåtande bruknings- enhet. Överföring av kvoter mellan brukningsenheter bör också kunna ske i de fall en producent vid kvotsystemets införande äger mer än en brukningsen- het med mjölkproduktion.
Den av EG föreskrivna huvudregeln har inom nuvarande medlemsländer skapat omfattande problem vid arrendens upphörande. Med hänsyn till den stora andelen arrenden i Sverige torde inte övergångsproblemen vara mindre här vad gäller arrenden ingångna före den 1 januari 1995. För arrenden in- gångna efter denna tidpunkt förutsätts reglering av kvoter ske vid ingången av kontrakt mellan jordägare och arrendator.
Enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 stadgas att vid ett arrendeavtals upphörande, utan möjlighet för arrendatorn att förnya arrendet på villkor liknande de tidigare eller i situationer med jämförbara rättsliga effekter skall, för det fall avtal därom saknas mellan parterna, mjölkkvoten överföras, helt eller delvis, till den som övertar gården (dvs. markägare eller ny arrendator) enligt regler utfärdade av resp. medlemsstat. I den tidigare gällande förordningen (EEG) nr 590/85 stadgades i motsvarande paragraf att arrendatorn helt eller delvis skulle överta kvoten enligt regler utfärdade av
Prop. 1994/95:19
35
Bilaga 9
resp. medlemsstat. Härvid anfördes som motiv att gällande huvudregel för överföring av mjölkkvoten i vissa fall kunde resultera i svåra situtationer av social och ekonomisk karaktär varför det ansågs lämpligt att möjliggöra för arrendatorer vars arrende upphör att fortsätta mjölkproduktion på annat ställe.
] Danmark tillämpades denna regel så att den mjölkkvot som var knuten till det företag eller del av företag som lämnades, helt eller delvis och på gjord ansökan, kunde ställas till förfogande för den producent som lämnade jorden under förutsättning att denne hade för avsikt att fortsätta med mjölkproduk- tion.
I skrivelser till Jordbruksdepartementet från bl.a Sveriges jordbruksarren- datorers förbund och Sveriges jordägareförbund har synpunkter framförts på hur frågan bör lösas.
Vad gäller regeln att kvoten följer marken förefaller det inte vara någon skillnad i åsikt. Däremot finns det olika åsikter om hur ett eventuellt värde på kvoter skall fördelas.
Som tidigare nämnts kan under vissa omständigheter en fördelning av kvo- ten ske mellan avgående arrendator och tillträdande producent enligt regler ut- färdade av resp. medlemsland. Sverige bör tillämpa denna möjlighet. Fördel- ning av kvot skall ske enligt objektiva kriterier grundade på föreskrifter. Vid bedömningen av fördelningen bör hänsyn tas till bl.a. orsaken till upphöran- det, värdet av parternas ekonomiska insatser och huruvida det finns en mjölk- kvot på det nya produktionsstället.
I fråga om prissättning vid överföring av kvoter utan försäljning avfastig- het kan följande kommentarer göras. Enligt EG:s huvudregel är som tidigare nämnts kvoten bunden till marken där mjölkproduktionen äger rum. Därmed blir strukturutvecklingen låst och en kapitalisering sker i fastighetens värde under förutsättning att det finns en betalningsvillighet för produktionsrättig- heten. Detta innebär att en fastighet med mjölkkvot blir värd mer än en mot- svarande fastighet utan mjölkkvot.
Beroende på den lönsamhetsnivå som kommer att råda i mjölkproduktio nen blir kapitaliseringseffektema olika. Vid en ökad konkurrens och en svag utveckling av mjölkpriset torde mjölkproduktionens lönsamhet komma att hamna på en sådan nivå att kapitaliseringseffektema inte blir så betydande. Skulle effekten t.o.m. bli den att den totala produktionen sjunker så att Sverige inte kan utnyttja den nationella kvoten bör inga kapitaliseringeffekter uppträda, dvs. priset blir noll på en kvot.
Möjligheter att överföra en kvot utan en samtidig upplåtelse av mark till- hörig produktionsplatsen är inom EG i princip begränsad till vissa specialfall. Exempel på detta kan vara överlåtelse till staten då produktionen upphör, vid vissa arrendens upphörande men också inom ramen för strukturprogram in- om en särskild region och då till vissa producentgrupper. Hur regelverket på detta område kommer att tillämpas är emellertid ännu oklart eftersom bestäm- melserna i denna del är relativt nya.
Tre huvudaltemativ kan sägas finnas när det gäller denna form av över— låtelse, nämligen
Prop. 1994/95:19
36
Bilaga 9
] överlåtelser utan pris där frigjorda kvantiteter överlämnas till myndighet utan ersättning, 2 Överlåtelser till ett administrativt satt pris där överföring av kvoter sker genom en myndighet, 3 överlåtelser med fri prisbildning inom ramen för vissa villkor.
Det förstnämnda exemplet kan i praktiken ses som en konsekvens av EG:s grundförordning i de fall kvoten inte överlåts samtidigt med marken.
Det bör understrykas att i inget av fallen sker överföringar utan myndighets- medverkan. Den reglering som systemet innebär kräver att en fullständig kont- roll av innehavare och överföring av kvoter måste finnas. I fallet med fri pris- bildning måste det troligen dessutom ske en kontroll av att villkor för köp och försäljning följs.
Graden av komplexitet i övrigt beror på omfattningen av överlåtelsema och på vilka restriktioner och villkor som knyts till framför allt fördelningen av kv0ter och sammanslagning av kvoter.
En tillgång till reserv uppstår i de båda första fallen med automatik då pro- ducenten upphör utan att försälja fastigheten. I fallet med fri prisbildning kan en nationell reserv skapas genom tillämpning av en kvotskatt. I alla tre fallen kan också en reserv skapas genom generella neddragningar eller uppköpspro- gram.
En för jordbruksnäringen och konsumenterna väsentlig fråga äri vilken utsträckning de olika alternativen gynnar eller missgynnar näringens utveck- ling.
Tillämpas ett system där de frigjorda kvoterna överlämnas till en administra- tiv myndighet utan ersättning saknas i många fall incitament för producenter att upphöra med mjölkproduktionen. Omsättningen av kvoter torde därmed minska avsevärt, vilket får negativ effekt på strukturutvecklingen. Samtidigt kommer efterfrågan på kvoter sannolikt bli stor eftersom ingen kostnad är för- knippad med en ökad kvot. Värdet på kvoten kommeri sin helhet att kapitali- seras i fastighetsvärdet.
Ett system med administrativt fastställda priser, vilket kan betraktas som ett köp- och säljprogram, kommer sannolikt att medföra en större omsättning än alternativet med nollprissättning. Eftersom en kostnad är förknippad med erhållandet av ytterligare kvot medverkar systemet dessutom till att fördelade kvoter utnyttjas. I vilken utsträckning värdet av kvoten kapitaliseras i fastig- hetsprisema är beroende på hur nära marknadspriset som det administrativt faStställda priset ligger. System där kvoterna överförs genom en administrativ myndighet underlättar att kvoter som köps upp från en viss region riktas till- baka till denna region. Även detta system kan emellertid ha negativa effekter på strukturutvecklingen, t.ex. om priset sätts för lågt. Stora svårigheter är förknippade med att fastställa ett administrativt pris på lämplig nivå.
Kvotvärdet vid en fri prissättning motsvaras av kvotens pris och härmed undViks en kapitalisering i markvärdet. Vidare får administrationen vid en fri prisbildning en mindre omfattning.Vid en fri prisbildning kan priset komma att sättas av de producenter som köper kvantiteter för mindre utökningar av
Prop. 1994/95:19
37
Bilaga 9
leveranserna, t.ex. som en följd av avkastningsökningar. I en sådan situation kommer det fria priset på marknaden att motsvara marginalkostnaden för de producenter som endast köper till en marginell kvotkvantitet. Detta kan leda till att nystartare och företag som önskar genomföra en större utökning får svårigheter att köpa kvoter på marknaden vilket kan påverka strukturutveck- lingen. Trots detta torde dock en fri prisbildning gynna effektiviteten och konkurrenskraften inom mjölkproduktionen.
Med hänsyn till vad som anförts i det föregående bör det tills vidare väljas ett system med fri prisbildning vid överlåtelse av kvot utan tillhörande fastig- het. Vid försäljning av kvoter utan tillhörande mark bör försäljning endast få ske till producenter inom den region där kvoten finns. Hanteringen av såväl nationell reserv som kvotöverföringar i övrigt bör utformas med så få in- skränkningar och så liten myndighetsstyming som möjligt. Således bör inom resp. region ingen begränsning gälla vad avser sammanslagning av kvoter mellan brukningsenheter som ägs av samma företag. Med undantag av de begränsningar som följer av en regional indelning och en möjlighet till viss prioritering av rena nystartare bör inte någon prioritering ske från statsmak- terna eller myndighet vid handel med kvoter eller tillgängliga nationella reser- ver.
En utvärdering av systemet bör ske sedan erfarenheter vunnits av den prak- tiska tillämpningen.
Den ettåriga uthyrning (leasing) av mjölkkvoten som EG:s regler möjlig- gör bör tills vidare inte utnyttjas. Däremot bör rätten till den individuella leve- ranskvantiteten få behållas vid leveransuppehåll upp till tre år. Under leverans- uppehållet tillfaller kvoten den nationella reserven. Om producenten återupp- tar mjölkproduktionen inom tre år efter det produktionen upphört skall produ- centen tilldelas sin ursprungliga kvot senast den 1 april efter producentens an- sökan.
] de fall program för att främja strukturutvecklingen genomförs bör Sverige utnyttja möjligheten att delta i de av EG medfinansierade upphörande- programmen.
I fråga om administration av kvotsystemet kan sägas följande. Kvotsystemet innebär ett långtgående ingrepp i den enskilde mjölkprodu- centens möjligheter att bedriva sin verksamhet. Uppgifter som innebär en myndighetsutövning bör handhas av existerande myndigheter, i första hand regeringen och Statens jordbruksverk. Till dessa uppgifter hör att göra en initial fördelning av mjölkkvotema till de enskilda producenterna, föreskriva regler för kvotsystemet, administrera direktförsäljningskvoter och den natio- nella reserven, registrera kvotöverföringar, kontrollera systemets tillämpning bland uppköpare och direktförsäljningsproducenter samt sköta inbetalnin gen av landets tilläggsavgift till EG.
Samtidigt finns emellertid en rad uppgifter som lämpligen kan skötas av mejerinäringens organisationer. Möjligheter att fördela arbetsuppgiftema bör umyttjas så långt detta är möjligt och rationellt.
Prop. 1994/95:19
38
Bilaga 9
Den initiala fördelningen av mjölkkvoter till de enskilda producenterna bör utföras av Jordbruksverket. Hanteringen innebär att beslut måste fattas om varje enskild producents individuella kvot. För att kunna göra detta behöver ett datasystem utvecklas och uppgifter om leveranser under referensåret sam- las in från mejerierna för att utgöra tilldelningsunderlag.
Jordbruksverket bör vidare handha den nationella reserven. Verket bör sköta insamlingen av kvoter (t.ex. vid upphörande av produktion) liksom tilldelningen (försäljning) av kvoter från reserven. Åtgärderna är att betrakta som myndighetsutövning och innebär verkställande av politiska beslut som bl.a. kan gynna vissa regioner eller producentkategorier.
När kvoter ändras eller överförs, t.ex. i samband med köp, arrende eller arv av mark skall detta registreras av en nationell myndighet. Detta är en myn- dighetsutövning som bör utövas av Jordbruksverket. Varje ändring av kvoten måste registreras för att kunna till godogöras av rätt producent.
Uppköpama, dvs. mejeriföreningama, bör registrera och kontinuerligt sända information om producentemas levererade kvantiteter och fetthalter till Svenska mejeriemas riksförbund (SMR). Dessa uppgifter bör sammanställas av SMR och jämföras med de tilldelade kvoterna och på så sätt följs kvotut- nyttjandet kontinuerligt. SMR bör informera mjölkproducentema kontinuer- ligt om kvotutnyttjandet via producentrneddelanden. Jordbruksverket gör en slutlig sammanställning efter kvotårets slut där utjämning sker och meddelar därefter uppköpama som skall ta ut avgifter av de avgiftsskyldiga mjölkprodu- center som levererat till dem. För att kunna skriva producentmeddelanden samt beräkna vilka producenter som skall betala avgift måste olika typer av kvotöverförin gar och kvottilldelningar även registreras i datasystemet för pro ducentmeddelanden.
Jordbruksverket tar emot eventuell tilläggsavgift från uppköpama och av- giftsskyldiga direktförsäljningsproducenter och betalar in dessa till EG. En annan uppgift för Jordbruksverket bör vara att ansvara för kontroll över att uppköpare och producenter följer kvotsystemets regler.
En lämplig uppdelning av informationsansvaret kan vara att Jordbruksver- ket svarar för informationen till bl.a. SMR, Lantbrukarnas riksförbund och uppköpama medan SMR tillsammans med uppköpama svarar för den löpan- de informationen till mjölkproducentema. Utfärdandet av förordningar, före- skrifter och detaljerade bestämmelser är en myndighetsuppgift och bör utföras av regeringen eller verket. Jordbruksverket bör vidare ansvara för sådan statis- tik som skall inlämnas till EG medan SMR skulle kunna ta fram löpande statis- tik för nationellt bruk. Viss information som t.ex. rör särskilda ärenden kan endast beslutsfattaren ge och viss statistik kan behöva tas fram direkt av den som administrerar fördelningen av kvoterna.
En jordbrukare bör kunna överklaga Jordbruksverkets kvotbeslut. Det är viktigt att handläggningstidema kan hållas så korta som möjligt för att produ- centerna skall hinna göra nödvändiga anpassningar. Enligt erfarenheter från andra länder kan omfattningen av besvärsärendcna bli stor.
Prop. 1994/95: 19
39
Bilaga 9
En samrådsgrupp rörande kvotfrågan bör inrättas vid Jordbruksverket för att ge berörda intressenter möjligheter att framföra synpunkter och för ett kon- tinuerligt informationsutbyte.
Övrig animalieproduktion
Regeringens bedömning: Vid fördelningen av bidragsrätten för di-
kor samt tackor bör år 1993 tillämpas som basår. Försäljning av bidragsrätter utan samtidig försäljning av fastigheten bör vara fri men en kvotskatt på 15 % bör tillämpas vid sådan försäljning. Möjligheten att utestänga producenter med färre än 3 dikor respektive färre än 2 handjur från stöd bör tillämpas tills vidare.
Skälen för regeringens bedömning: En jämförelse mellan Sverige och EG när det gäller animaliesektom visar att den svenska pris- och produk- tionskostnadsnivån i regel överstiger den inom EG. Ett EG-medlemskap inne- bär därför att dessa nivåer måste anpassas för att den Svenska produktionen skall vara konkurrenskraftig. Studier gjorda före växelkursförändringen visa- de att det förelåg avsevärda skillnader bl.a. för nötkött, griskött och ägg av- seende såväl pris- som kostnadsnivån. Förändringen av den svenska växel- kursen har påverkat anpassningsbehovet högst avsevärt. De beräknade skill- naderna i pris- och stödnivå mellan Sverige och EU vid tidpunkten för ett EU-inträde hari stort sett halverats genom växelkursförändringen. Ett visst anpassningsbehov återstår dock fortfarande. Vissa prisskillnader mellan Sverige och EU kommer att bestå även vid ett medlemskap till följd av trans- portavstånd, smakpreferenser och smittskyddsbestämmelser m.m. Kostnads- sänkande åtgärder har också vidtagits genom att införselavgiften på protein- foder avskaffats fr.o.m. den 1 juli 1993. För enskilda produkter kan relativt stora effekter uppstå både vad gäller produktionsvolym och priser genom att våra handelsmönster med EU ändras vid ett medlemskap. Ett EU-inträde öpp- nar möjligheten för svenska producenter att öka exporten av livsmedel. Samti- digt kommer importen av sådana produkter, för vilka andra länder har konkur- rensfördelar, att öka.
Resultatet av förhandlingarna är att Sverige tilldelas en kvot på 250 000 bidragsberättigande handjur, 155 000 am- och dikor samt 180 000 tackor.
Vid införande av systemet med bidragsrätter för tackor och dikor i EG fick medlemsstaterna möjlighet att välja något av åren 1989, 1990 eller 1991 resp. 1990, 1991 eller 1992 som basår för antalet bidragsrätter. Sverige introduce- rar stödet senare än nuvarande medlemsländer, vilket betyder att ett senare re- ferensår kan väljas. För att så långt möjligt ta hänsyn till den aktuella produk- tionssituationen bör ett så sent referensår som möjligt väljas. Därför bör år 1993 tillämpas som referensår vid tillämpningen av bidragsrätter för dikor och tackor.
Prop. 1994/95:19
40
Bilaga 9
Grundprincipen inom EU är att bidragsrättema för dikor och tackor vid för- säljning följer gården. Varje medlemsland skall dessutom tillämpa ett system där man tillåter försäljning av bidragsrätter utan samtidig försäljning av fastig- heten. Vid sådan försäljning skall medlemslandet tillämpa en ”kvotskatt" på maximalt 15 % av det försålda antalet bidragsrätter. Försäljningen kan anting- en vara fri, dvs. handeln med bidragsrätter sker direkt mellan säljare och köpa- re, eller så administreras all handel med bidragsrätter av en myndighet. I det fall medlemsländerna önskar tillämpa ett system där en administrativ myndig- het köper upp och fördelar bidragsrätter skall det pris som myndigheten beta- lar och det pris som myndigheten erhåller för bidragsrättema motsvara mark- nadspriset.
Försäljningen av bidragsrätter bör vara fri. Skälen för detta är flera. Han- deln med bidragsrätter underlättas om säljare och köpare kan mötas på en marknad. Det är dessutom administrativt enklare. Priserna på bidragsrätter bör heller inte bli högre än om handeln administrerats av en myndighet efter- som myndigheten enligt EG:s regler skall tillämpa ett pris motsvarande mark- nadspriset. Dessutom avser Sverige fördela bidragsrätter från en nationell reserv till prioriterade producenter, vilket bör ge goda möjligheter att fördela bidragsrätter till producenter som missgynnars vid systemets införande eller där andra särskilda skäl föreligger. Dessa prioriterade grupper kan på detta sätt tilldelas bidragsrätter och behöver inte köpa dem på marknaden.
Ansvarig myndighet kan generera bidragsrätter till den nationella reserven genom att producenter upphör med produktionen, genom att producenter en- dast utnyttjar en del av bidragsrättema samt genom att tillämpa en "kvotskatt". Sverige bör tillämpa 15 % i kvotskatt.
EG:s regelverk ger möjlighet att utestänga de producenter som har färre än 3 dikor eller färre än 2 handjur från bidragssystemet. Denna möjlighet bör tills vidare utnyttjas eftersom det dels frigör bidragsrätter till den nationella reserven, dels i första hand premierar heltidssysselsatta jordbrukare.
Sveriges önskemål vad avser en övergångsperiod för definitionen av am- och dikor har tillgodosetts. Sveriges begäran om en höjning av den kvantitet nötkött som kan bli föremål för intervention har inte tillgodosetts. EG-kom— missionen kommer vid fördelningen av licenser för import av EG:s s.k. GATT-kvot för import av fryst nötkött att ta hänsyn till att det frnns svenska traditionella importörer som importerat sådant kött under de senaste tre åren.
Sverige tillåts tillämpa intervention av de mindre högkvalitativa köttklas- serna 02 och 03 under en övergångsperiod på fem år med start år 1995. De maximala kvantitetema för intervention av dessa köttkvaliteter kommer att minskas successivt under femårsperioden. Kvantiteten för år 1995 får uppgå till högst 30 % av den totala kvantiteten slaktade un gtjurar under år 1992.
Eftersom nötköttsproduktionen karaktäriseras av många variationer av upp- födningsforrner blir också anpassningsbehoven vid ett medlem skap olika för olika uppfödningsfortner. Även efter växelkursförändringen, då prisskillnader- na reducerades avsevärt mellan Sverige och EU, är anpassningsbehovet störst för den intensiva nötköttsproduktionen, dvs. storskalig gödtjursproduktion.
Prop. 1994/95:19
41
Bilaga 9
För småskalig produktion är anpassningsbehovet betydligt mindre och för ex- tensiv nötköttsproduktion kan ett medlemskap t.o.m. innebära en intäktsök- ning jämfört med dagsläget.
EG har till skillnad från Sverige ett interventionssystem och ett permanent exportstöd för nötkött liksom permanenta direktbidrag till såväl am- och dikor som till handjur. Den framtida lönsamheten i nötköttsproduktionen kommer att vara beroende dels av att kostnadssänkande åtgärder vidtas, dels av EG:s direktstöd, som spelar en avgörande roll för att den självrekryterande nötkötts- produktionen över huvud taget skall vara möjlig.
En jämförelse mellan den svenska grisköttsproduktionen och förhållan- dena inom EU visar att de svenska slaktsvinsprisema i dag ligger över de danska. Växelkursförändringen har inneburit att prisskillnaden mellan Sverige och EG minskat. Under senare tid har priserna inom EU ökat varför skillnaderna minskat ytterligare. Ett medlemskap innebär också att export- bidrag för griskött införs. I EG finns i dag också möjlighet till bidrag för privat lagring. Denna stödmöjlighet utnyttjas emellertid i ytterst begränsad omfattning.
Producentprisnivån för den svenska ägg- och fågelköttsproduktionen över- stiger i dagsläget den inom EU. Den sänkta införselavgiften på proteinfoder har sänkt kostnaden för foder. En jämförelse mellan strukturema visar att Sverige har förhållandevis små besättningar jämfört med Nederländerna och Danmark, som har en stor del av produktionen i mycket stora anläggningar. Vid ett medlemskap kommer handeln och därmed konkurrensen på den sven- ska marknaden sannolikt att öka väsentligt också på detta område. EG:s mark- nadsreglering består till skillnad från Sveriges inte enbart av ett gränsskydd utan även av ett exportbidragssystem. Dock finns inget interventionssystem.
Märkningsreglema för såväl ägg som för fågelkött är betydligt mer omfat- tande i EG än i Sverige. EG har — till skillnad från Sverige — också krav på att ägg ämnade för kläckning skall vara individuellt märkta. För att underlätta för såväl den svenska industrin som för myndigheterna att anpassa sig till de nya regler som kommer att gälla vid ett medlemskap har överenskommits att Sverige får en övergångsperiod på två år innan de nya reglema skall vara helt genomförda.
Den svenska får- och lammproduktionen är av mycket liten omfattning järn- fött med EG:s. EG:s stöd till denna produktion utgår i huvudsak genom ett direktbidrag per tacka. En jämförelse mellan förhållandena inom Sverige och EU visar att EG:s stöd- och prisnivå är högre än den svenska. Därför bör en anpassning till förhållandena inom EU knappast förorsaka några problem även om konkurrensen från EU-länder och från länder med handelsavtal med EG kan förväntas öka.
1.3.3 Industrins råvarukostnadsutjämning
För att utjämna råvaruprisskillnaderi handeln med vissa förädlade livsmedels- produkter tillämpas i Sverige det s.k. RAK-systemet. EES-avtalets protokoll
Prop. 1994/95:19
42
Bilaga 9
3 innebär ett mer enhetligt system för råvarukostnadsutjärnning i handeln mel- lan EES-ländema. Protokoll 3 har dock inte blivit helt färdigförhandlat och har därför ännu inte trätt i kraft. Vid ett EU-medlemskap kommer Sverige att tillämpa EU:s regler för prisutjämning vid import och export av bl.a. vissa livsmedelsindustriprodukter. I samband med detta kommer det interna prisut- jämningssystemet att avvecklas. Även den s.k. tullkompensationen för vissa fettvaror som administreras inom ramen för RAK-systemet kommer att av- vecklas. Vid ett EU-medlemskap kommer råvarukostnadsutjämningen att avskaffas i den interna EU-handeln.
1.3.4 Trädgårdssektom
Sverige har i förhandlingarna begärt åtgärder för att underlätta införandet av den gemensamma politiken. Bl.a. har vid förhandlingarna klarlagts att även existerande producentorganisationer kan erhålla visst stöd för de ökade kost- nader som följer av ett medlemskap. Sverige har inte erhållit det särskilda röjningsbidrag till fruktodlingen som begärts.
Vid förhandlingarna har klarlagts att EG:s tullkvot för bananer kommer att utökas på basis av den traditionella svenska konsumtionen. Vidare har EG gjort ett åtagande om att i positiv anda undersöka de svenska irnportöremas begäran om att vid licensfördelningen bli klassificerade som både s.k. första- och andrahandsimponörer. Detta skall göras på basis av EG:s kriterier för licensfördelning med avsikt att säkerställa den traditionella svenska import- strukturen.
Vid ett svenskt EU-inträde kommer förutsättningama för import och ex- port av trädgårdsprodukter att ändras. Tullama vid införsel från de nuvarande och de tillkommande EU-ländema kommer att slopas. Vid import från länder utanför EU kommer vårt nuvarande gränsskydd att ersättas av EG:s generellt sett högre nivå. Skyddet mot lågprisimport från icke EU-länder blir därige- nom högre. EG:s avtal med en del sådana länder innebär emellertid att många av dem, visserligen inom ramen för begränsade kvoter, på förmånliga villkor får tillträde till den svenska marknaden.
Samtidigt med en EU-anslutning försvinner också de tullar och andra han- delshinder som möter svenska trädgårdsprodukter vid export till medlemslän- der i EU. Detta förbättrar möjligheterna för svensk export. Ett svenskt med- lemskap i EU innebär också att EG:s nuvarande stöd för export till Sverige upphör. Sådant exportstöd från EG:s sida utbetalas för t.ex. tomater och äpp- len.
Vid ett EU-inträde måste Sverige anpassa sig till EG:s system för mark- nadsregleringar. Av de produkter som odlas i nämnvärd omfattning i Sverige är det endast tomater, blomkål, äpplen och päron som berörs. EG:s återköps- och interventionsköpsreglering är konstruerad så att den i praktiken endast in- direkt har betydelse för Sverige eftersom marknadsstörningar kan undvikas genom intervention i de sydliga EU-ländema.
Prop. 1994/95:19
43
Bilaga 9
Gränsskyddsändringama som kommer att följa på ett svenskt EU-medlem- skap kommer att leda till en hårdare internationell konkurrens. Liberalare fyto- sanitära regler kommer att verkai samma riktning.
EG:s kvalitetsregler överensstämmer i stora drag med svenska regler som dock inte är obligatoriska på samma sätt som i EG. Det finns inga kvalitets- krav inom EG som inte den svenska odlingen kan uppfylla. Möjligen kan be- stämmelserna för storleken på frukt innebära att vissa svenskodlade sorter får svårt att hävda sig.
Inom växthusodlin gen är arbete, energi och kapital de största kostnadspos- tema. För frilandsodlingen är arbetskostnaden och kapitalkostnaden störst. Konsekvenserna av ett medlemskap påverkas mycket av hur dessa kostnader utvecklas i Sverige jämfört med EU.
Ett svenskt EU-medlemskap kommer sammanfattningsvis att förändra för- utsättningama för svensk trädgårdsproduktion främst genom gränsskydds- sänkningar. Det är sannolikt att anpassningen till EG:s lägre producentpriser kommer att ske snabbare än utjämningen av kostnaderna för arbetskraft, ener- gr m.m.
1.3.5 Strukturåtgärder inom jordbruket inkl. stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige
Regeringens bedömning: Sverige bör inom ramen för EG:s regel-
verk för generella strukturstöd underlätta en strukturell anpassning av svenskt jordbruk och svensk trädgårds- och rennäring till de nya förut- sättningar som kan komma att gälla vid ett EU-medlemskap.
Det bör ske genom att stöd till investeringar och till bearbetning och avsättning av jordbruksprodukter utnyttjas. Det nuvarande svenska startstödet till yngre jordbrukare bör ersättas med motsvarande stöd inom EU.
I södra Sveriges skogs- och mellanbygder bör EG:s stöd till jord- bruk i mindre gynnade områden tillämpas. Området bör indelas i tre delområden (klass A, B och C) beroende på produktionsförhållandena. Inom delområde A bör stödet uppgå till 990 kronor, i delområde B till 540 kronor och i delområde C till 360 kronor per djurenhet. Inom ra- men för EG:s miljöprogram bör det lämnas stöd motsvarande miljöstöd- nord. Stödet bör uppgå till 1 400 kronor, 900 kronor samt 400 kronor per ha vall och betesmark i delområdena A, B resp. C till företag med djur. Samma krav på minsta areal per djurenhet bör gälla som i norra Sveriges stödområde 4.
De totala kostnadema för stödet till mindre gynnade områden i södra Sverige beräknas till 270 miljoner kronor, varav EG bekostar 70 miljo- ner kronor. Kostnaderna för miljöprogrammet för ekonomisk bärkraft beräknas till 370 miljoner kronor, varav EG bekostar 50 %. De totala kostnaderna för generella strukturåtgärder beräknas till 165 miljoner kronor, varav EG finansierar 90 miljoner kronor.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
Skälen för regeringens bedömning: En tillämpning av EG:s gemen- samma jordbrukspolitik medför förändrade förutsättningar både för jordbru- ket och för livsmedelsindustrin. Hittills har jordbruket och delar av livsmedels- industrin skyddats genom det svenska gränsskyddet. Ett EU-medlemskap in- nebär att det svenska jordbruket och den svenska livsmedelsindustrin kom- mer att möta ökad konkurrens på den gränsfria EG-marknaden. Vid utfonnan- det av ett svenskt strukturstödsprogram bör det eftersträvas att konkurrensen sker på så likartade villkor som möjligt.
Medan EG:s regionala stödformer avser att kompensera för naturgivna nackdelar syftar EG:s generella strukturstöd mer till att genom strukturföränd- ringar aktivt förbättra jordbrukets produktivitet och lönsamhet och utgör såle- des medel för att nå de mål för jordbrukspolitiken som lagts fast i Romför- draget. Dessa stöd kan också användas för att uppnå nationella jordbruks- politiska mål. Stöden delfinansieras vanligtvis av FEOGA:s (jordbruksfon- dens) s.k. utvecklingssektion.
Genom användning av strukturstöden kan medlemsstater även kompensera för merkosmader till följd av sådana konkurrensnackdelar som kan uppstå till följd av t.ex. nationella djurskydds- och miljöregler.
Inom Sverige har det vidtagits åtgärderi syfte att stärka jordbruks- och livs- medelssektoms konkurrenskraft dels som ett led i omställningsarbetet, dels i syfte att förbereda sektorn inför ett EU-medlemskap. Bland dessa åtgärder kan nämnas omställningsstöd till vegetabiliesektom, avvecklingsersättningar inom animaliesektom, startsröd till yngre jordbrukare, stöd till marknadsfö- ring av förädlade jordbruksprodukter och trädgårdsprodukter, rådgivning och utbildning liksom olika åtgärderi syfte att stödja rationaliseingen inom sek- torn.
I vilken utsträckning det Svenska jordbruket och livsmedelsindustrin lång- siktigt kommer att kunna hävda sig i den tilltagande konkurrensen från andra länder bedöms till stor del avgöras av hur den relativa produktiviteten och effektiviteten utvecklar sig. På kort sikt kan öppnandet mot EG-marknaden med dess fria varuflöde förutses innebära betydligt ändrade förutsättningar. Som framgått av olika studier är produktiviteten i många fall otillräcklig inom delar av livsmedelsindustrin. Mot bakgrund härav pågår sedan en tid översyner inom olika delar av livsmedelssektom som syftar till att öka produk- tiviteten.
För att kunna införa EG:s strukturstöd i Sverige fr.o.m. ingången av år 1995 krävs beslut rörande dels ett införande av dessa stöd, dels förslag till svensk tillämpning av stöden. Efter utformningen av dessa förslag måste de dessutom undergå en anmälan (s.k. notifiering) hos EG-kommissionen innan de kan träda i kraft. Anmälan kan vara en tidskrävande process och kan i vissa fall ta sex månader eller meri anspråk. Beslut som måste föregå den närmare utformningen av de svenska reglerna avser främst vilka strukturstöd som skall införas i Sverige och vilken ambitionsnivå som är aktuell för de valda stöden. Behovet av stöd bör regelbundet omprövas. Som en första kontrollstation bör en utvärdering göras efter en anpassningsperiod efter EU-
Prop. 1994/95:19
45
Bilaga 9
inträdet. I takt med att stödbehovet ändras bör prioriteringarna i tillämpningen av EG:s strukturstöd omprövas. Åtgärder av projektkaraktär som aktivt skapar långsiktig konkurrenskraft snarare än permanenta driftsstöd eller avvecklingsstöd bör prioriteras.
Investeringsbidrag
Syftet med investeringsstödet är att förbättra konkurrenskraften för jordbruks- och trädgårdsföretag. Stödforrnen skall bidra till en förbättring av inkomster- na och av levnads-, arbets- och produktionsvillkoren för företagarna. Inves- teringsstödet anses vanligen vara ett av de viktigaste strukturstöden inom EU. ISG-finansieringen av investeringsbidraget uppgår till 25 %. Inom mål 6—områ- det kan EG:s medfinansiering bli högre. EG:s andel kan emellertid även be- gränsas av det totala stödbelopp som EG avsatt till olika insatser i mål 6-områ- det samt av regionala och nationella prioriteringar mellan olika åtgärder.
lnvesteringsbidraget förutsätter upprättande av en utförlig s.k. driftförbätt- ringsplan för det stödsökande företaget med noggranna kalkyler som innebär att investeringsbidrag endast kan lämnas till nödvändiga, lönsamma och ända- målsenliga åtgärder. Stöd medges för merparten av de investeringar som be- döms bli nödvändiga för att genomföra driftförbättringsplanen. Stöd lämnas dock inte till markköp. Som exempel på av EG angivna ramvillkor kan näm- nas att stödet skall ingå i nämnda förbättringsplan och verka inkomsthöjande. Sökanden måste ha trädgård eller jordbruk som huvudsysselsättning, vara yrkeskunnig, ha bokföringsmässig redovisning och vara i behov av stöd för att kunna genomföra den planerade investeringen. Bidrag får lämnas med upp till 35 % av investeringskosmaden för fasta anläggningar och 20 % för andra slag av investeringar. Den bidragsgrundande investeringen får högst uppgå till ca 675 000 kronor (73 224 ecu) per arbetskraftsenhet och högst ca 1 375 000 kronor (146 448 ecu) per företag. Inom mindre gynnade områden, vilka är föremål för EG-medfrnansierat regionalpolitiskt stöd, får bidragsan- delen vara 10 procentenheter större, dvs. 45 % resp. 30 %.
EG:s regler medger dessutom att ett kompletterande investeringsbidrag kan ges till nystartade yngre lantbrukare, under 40 år, med 25 % påslag utöver den ordinarie nivån för investeringsbidraget. EG:s medfinansieringsgrad upp- går till 50 % för dessa bidrag, dvs. 25 procentenheter mer än för det generella investeringsbidraget.
EG-kommissionen har nyligen föreslagit att denna stödforrn - som för när- varande är obligatorisk — framöver skall bli frivillig för medlemsländerna att tillämpa. Vidare har Kommissionen föreslagit vissa lättnaderi inkomst- och lönsamhetskraven. Dessutom föreslås att bidrag skall kunna tillåtas för vissa miljö- och djurrniljöinvesteringar inom sektorer som för närvarande är helt eller delvis undantagna från stödmöjligheter.
Stödformen bör i Sverige främst umyttjas som ett instrument för att främja miljö- och djurskyddsinvesteringar och även kompensera jordbrukarna för de merkostnader som sådana samhälleligt eftersträvade investeringar kan medfö-
Prop. 1994/95:19
46
Bilaga 9
ra. Totalt bör bidrag till ett belopp av 30 miljoner kronor kunna beviljas varav EG medfinansierar 25 %.
Med jordbruksföretag böri Sverige avses ett företag som arbetar med jord- bruk och trädgård enbart eller i kombination med skogsbruk. turism, hant- verk och landskapsvård. Vidare bör fiske i mindre skala, fiskodling, päls- djursuppfödning, hjortuppfödning, hästhållning, svampodling, biodling och liknande verksamheter räknas till egentlig jordbruksverksamhet om företaget i övrigt är att anse som ett jordbruksföretag.
Resultatet av EU-förhandlingama innebär att rennäring kan inkluderas i jordbrukssektorn. Detta medför att berörda företag normalt kan få tillgång till EG:s strukturstöd Mot bakgrund härav bör rennäring innefattas i definitionen av jordbruksföretag. Härigenom kan också EG-medfinansiering av stöd kom- ma i fråga för vissa investeringsåtgärder, vilka för närvarande är föremål för statligt glesbygdsstöd i Sverige.
Sverige hari medlemskapsförhandlingarna erhållit möjligheten att under en femårig övergångsperiod lämna investeringsstöd till skogsbruksdominerade familjejordbruk. Förutsättningen härför är dels att jordbruksarealen i företaget uppgår till minst 15 ha, dels att stödet riktas enbart till stödtagarens jordbruks- verksamhet. Mot denna bakgrund bör investeringsstöd under en femårsperiod också kunna lämnas till skogsbruksdominerade familjejordbruk med en mins- ta jordbruksareal på 15 ha. Kostnadsmässigt torde det inte medföra några mer betydande belopp eftersom dessa företag i regel inte gör större investeringari jordbruksdelen av företaget.
S tartstöd för yngre jordbrukare
För startstöd krävs att fyra huvudvillkor är uppfyllda i fråga om förstagångs- etablering. heltidsföretag, yrkeskunskaper samt ålderskrav.
Arbetsbehovet vid företaget skall minst motsvara en s.k. arbetskraftsenhet och minst halva arbetstiden skall avse egentligt jordbruk. Arbetsinsatsen får delas fritt mellan brukarna. Brukaren skall få minst halva sin inkomst från egentligt jordbruk. Enligt ett ändringsförslag från EG-kommissionen räcker det med 25 % av inkomsten från egentligtjordbruk om företaget, inklusive kompletterande verksamheter, svarar för minst 50 % av inkomsten. Kravet att företaget skall vara så stort att arbetsbehovet motsvarar en heltid kvarstår. Den övre åldersgränsen för stöd är 40 år.
Startstöd för yngre jordbrukare kan bestå av dels en startpremie, dels ett räntebidrag baserat på skulden till följd av etableringen. EG-medfinansie- ringen av detta stöd uppgår till 50 %. Stödet tillämpas i alla medlemsstater utom Nederländerna trots att det är frivilligt.
För startstöd, som redan tillämpas i Sverige, talar att stödforrnen under- lättar yngre brukares etablering som självständiga företagare. EU framhåller även jordbrukets behov av anpassning och effektivisering som motiv för denna stödfonn. Yngre jordbrukare anses mer öppna för förändringar. Inte minst under anpassningen till de förändrade förutsättningar för jordbruksföre-
4 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
47
Bilaga 9
tagande som följer av ett svenskt EU-inträde torde denna stödforrn vara an- vändbar.
Fullt utbyggt beräknades ursprungligen nuvarande svenska startstöd med- föra statsutgifter på ca 75 miljoner kronor per år. Nuvarande utnyttjande av stödet tyder på att kostnaderna för stödet blir lägre, troligen 50—60 miljoner kronor. Den övre åldersgränsen för det svenska stödet är 35 år.
Kostnadsökningen vid en inkludering av trädgårdsföretag och renskötsel- företag i stödet bedöms inte överstiga 10 miljoner kronor årligen.
Det nuvarande svenska startstödet bör behållas även fortsättningsvis men bör utvidgas vid ett svenskt EU-inträde till att även omfatta trädgårdsföretag och renskötselföretag. En höjning av nuvarande svenska åldersgräns på 35 år till EG:s åldersgräns på 40 år bör inte göras.
Startstöd till kombinerade verksamheter bör även fortsättningsvis kunna komma i fråga men endast om de har en nära anknytning till jordbruksdelen i företaget och inte snedvrider konkurrensen.
Startstöd för förvärv av skogsmark vid kombinerade företag bör inte infö- ras. Däremot bör skogsdelen i företaget få beaktas vid bedömningen av syssel- sättningslcravet. Minst 50 % av sysselsättningen bör emellertid avse egentligt jordbruk. Enligt kommissionens nyligen presenterade förslag till regeländring skall det framöver räcka med 25 % av inkomsten från egentligt jordbruk.
Tillämpningen innebär att totalkostnaden för startstödet efter ett EU-inträde och med föreslagna begränsningar kan beräknas till 65 miljoner kronor varav EG medfinansierar 50 %.
Stöd till bearbeming och avsättning av jord- och skogsbruksprodukter
Målsättningen för stödet till bearbetning och avsättning av jord- och skogs- bruksprodukter är att stödja investeringar som förbättrar och rationaliserar behandlingen, bearbetningen och avsättningen av jordbruks- och skogsbruks- produkter. Speciell prioritet kan ges till investeringar som förbättrar avsätt- ningsmöjlighetema och då framför allt för nya produkter eller kvalitetsproduk- ter. Stödet är avgränsat till förädlingsledet och lämnas följaktligen inte till pri- märproduktionen eller till detaljhandelsledet. Stödet får inte verka produktions- höjande och kan differentieras mellan produkter och regioner. De investering- ar som får stöd skall bidra till att råvaruproducenterna får del av de ekonomis- ka förbättringar som investeringen medför. Detta stöd är inom EU ett viktigt och beloppsmässigt stort stöd. Med vilken andel EG-medfinansieringen sker i det enskilda projektet är avhängigt nationella beslut om hur den ram som EG tilldelat landet inom stödet skall användas. I Danmark uppgår EG-medfinan- sieringen till 12,5 % av den bidragsberättigade investeringskostnaden. Danska staten lämnar på motsvarande sätt bidrag med 5 %. Av det totala stödet svarar EG således för 70 % av kostnaden. EG har fastställt kriterier dels för vilka investeringar som är prioriterade, dels för investeringsändamål som är uteslutna från stöd. Förutom generella kriterier finns också sektorsspecifika kriterier. För exempelvis svinsektom i Danmark prioriteras
Prop. 1994/95:19
48
Bilaga 9
bl.a. investeringar som säkerställer en hög kvalitet på produkterna vad beträffar hygien och restsubstanser, miljöförbättrande förpackningar, nya produkter och processer, rationalisering och modernisering av slakterier (förutsatt att kapaciteten inte ökas) och förbättring av transporter av svin till slakterier.
EG:s syften med denna stödforrn överensstämmer väl med den svenska målsättningen om att främja konkurrenskraften i jordbruket och livsmedels- industrin. Stödformen bedöms påtagligt kunna bidra till en omstrukturering och effektivisering i ledet närmast efter jordbrukaren. Detta torde därför vara en av de mest användbara strukturstödsfomiema för att stärka konkurrens- kraften i svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri.
En tillämpning av stödforrnen enligt dansk ambitionsnivå torde innebära ett stöd om totalt 70 miljoner Icronor per år, varav EG bidrar med 50 miljoner kronor och Sverige med 20 miljoner lcronor. Den sammanlagda investerings- kostnaden bör därmed uppgå till minst 350 miljoner kronor. Ett svenskt stöd- program torde kunna erhålla samma 70—procentiga EG-medfrnansiering som gäller för motsvarande danska och franska program.
Viktiga ställningstaganden som erfordras vid en svensk tillämpning av stödet är om vissa investeringar eller sektorer skall prioriteras eller uteslutas. Vidare måste en ansvarsfördelning mellan myndighet och näring fastställas med avseende på sektorsplanemas upprättande, stödrådgivning etc. Upp- rättandet av sektorsplanema, som bedöms vara tidskrävande, bör göras av nä- ringen. Jordbruksverket resp. Skogsstyrelsen bör svara för prioriteringar mel- lan sektorer och åtgärder samt upprättande av ramprogram.
När Sveriges medlemskapsförhandlingar med EU inleddes betonades att det under förhandlingarna måste tas hänsyn till de specifika förutsättningama för jordbruksproduktion i Sverige. Befolkningstätheten är extremt låg. Endast sju procent av landytan är uppodlad. Låg medeltemperatur och en kort od- Iingssäsong påverkar avkastning och produktionskostnader. Vidare framhölls att Sverige har utvecklat en rad regionala stödåtgärder för jordbruksproduk- tion. landsbygdsutveckling, sysselsättning, miljö, ett öppet och varierande landskap liksom för bibehållande av den biologiska mångfalden. Mjölkpro- duktionen, den viktigaste sektorn i den svenska jordbruksnäringen, utgör ryggraden för jordbruket i ekonomiskt mindre gynnade regioner. Det betona- des atr en överenskommelse måste nås under förhandlingarna rörande till- vägagångssätt och metoder för att inom ramen för EG:s politik nå dessa mål och slå vakt om och utveckla jordbruket i norra Sverige, i skogsområdena i söder samt på Öland och Gotland.
Mot den bakgrunden fick omställningskommissionen (Jo 1991:O7) i till- läggsdirektiv (dir. 199328) i uppdrag att överväga om ett särskilt stöd bör riktas mot Götalands skogs- och mellanbygder samt de delar av Svealands skogsbygder och skärgårdar som ligger utanför det norra stödområdet. I till— Iäggsdirektiven underströks vidare att de förhållanden som råderi stödområde 4 för stödet till jordbruket i norra Sverige bör fungera som referens i en jäm- förande analys. Syftet angavs vara att med hjälp av lämpliga variabler belysa
Prop. 1994/95:19
49
Bilaga 9
förutsättningama för jordbruksproduktion i södra Sveriges skogs- och mel- lanbygder. På så sätt kan delområden urskiljas som visserligen har något bätt- re förutsättningar än de som råder i stödområde 4, men som jämfört med öv- riga delar av södra Sverige är så pass mycket sämre att särskild hänsyn bör tas.
Kommissionen föreslog i sitt betänkande (SOU 1993:33) att Sverige inför ett medlemskap i EU och inom ramen för EG:s stödformer och stödnivåer inom mindre gynnade områden, s.k. LFA-områden (Less Favoured Areas) förbereder ett införande av åtgärder som kan medverka till att bibehålla förut- sättningar för varaktig sysselsättning och ett levande och varierat odlingsland- skap i skogs- och mellanbygdema i södra och mellersta Sverige. Kommissio- nen framhöll atti områden där sysselsättnings- och glesbygdsproblem är de viktigaste bör en nära samordning ske med stöd för utveckling av landsbygds- områden och eventuella andra regionalpolitiska stöd. I de områden, där hu- vudproblemet är att odlingslandskapet är hotat. blir en samordning med de generella stöden för att bevara det Öppna landskapet och den biologiska mån g- falden mest angelägen.
Under den tid då medlemskapsförhandlingarna pågick genomfördes även samtal mellan experter från Sverige och från EG-kommissionen om förutsätt- ningama för att tillämpa EG:s stöd till mindre gynnade områden i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Dessa expertsamtal har visat att om EG:s kriterier för avgränsning av mindre gynnade områden tillämpas och anpassas till de svenska förhållandena kan relativt stora delar av södra Sveriges skogs- och mellanbygder klassas som mindre gynnade från jordbrukssynpunkt. Ett detaljerat svenskt förslag till områdesavgränsning skall efter medlemskap underställas EG-kommissionen för prövning och ministerrådet för beslut.
Mot denna bakgrund har en arbetsgrupp inom Jordbruksdepartementet haft till uppgift att föreslå avgränsningen av ett mindre gynnat område i södra Sverige och att föreslå inriktning och utformning av åtgärder i området inom ramen för EG:s regler.
Förslagen har presenterats i en särskild rapport från Jordbruksdepartemen- tet, Stöd till jordbruk i mindre gynnade områden i södra Sverige vid ett EU- medlemskap.
Motiven ör stöd till mindre gynnade områden
Den svenska målsättningen vid ett medlemskap i EU, vad gäller skogsbygder- na i södra Sverige samt Öland och Gotland, är att inom ramen för EG:s poli- tik slå vakt om och utveckla jordbruket i dessa områden.
Produktionskostnadema äri dessa områden högre än i slättbygdema på grund av klimatfaktorer, lägre avkastning i växtodlingen och en ogynnsamma- re företagsstruktur med mindre gårdar och en sämre arrondering. Vidare kän- netecknas dessa områden av en låg befolkningstäthet och en mindre välutveck- lad infrastruktur.
Prop. 1994/95:19
50
Bilaga 9
Jordbruksproduktionen beståri första hand av mjölk- och köttproduktion. Förutsättningarna för andra produktionsaltemativ är begränsade. De sämre pmduktionsförutsätmingama återspeglas i låga värden på jordbruksmarken.
Jordbruket har under en lång tidsperiod minskat i omfattning i de från jord- brukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra Sverige. Därigenom har de- lar av odlingslandskapet övergått till skogsmark med förluster av värdefulla natur- och kulturrniljövärden som följd. En minskande sysselsättning i jord- bruket och även i skogsbruket har samtidigt lett till att underlaget för privat och offentlig service blivit mindre.
Vid ett EU-medlemskap kommer det att öppnas nya möjligheter på en stör- re marknad för det svenska jordbruket. Ert medlemskap kommer också att le- da till en ny konkurrenssituation, som kan väntas medföra effektiviseringari hela livsmedelskedjan. Vid en hårdare konkurrens på en större marknad är det troligt att leden före och efter jordbrukets primärproduktion kommer att tilläm- pa en jämfört med tidigare mera strikt kostnadsrelaterad prissättning på inköp- ta råvaror och servicetjänster. En sådan utveckling kommer att missgynna pro- duktion som bedrivs vid små företag i områden med minskade volymer, lån- ga avstånd mellan företagen och med långa transportavstånd till förädlingsin- dustrin.
Företag i regioner med de sämsta naturgivna produktionsförhållandena kommer att möta de svåraste hindren för en ekonomisk anpassning till de nya förutsättningama på marknaden. Det är från ekonomiska utgångspunkter na- turligt att konkurrens leder till att företag och resurser med låg produktivitet slås ut. Hänsyn måste emellertid också tas till de miljöeffekter och samhälls- kostnader som är förenade med en utslagning av resurser och företag i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena.
En ytterligare tillbakagång av mjölk- och köttproduktionen kan innebära en fortsatt minskning av det öppna och levande odlingslandskapet i de skogsdomi- nerade delarna av södra och mellersta Sverige. Odlingslandskapet i dessa om— råden representerar betydande samhällsvärden utöver de som har direkt an- knytning till livsmedelsproduktionen.
I skogs- och dalbygdema och andra från produktionssynpunkt mindre gyn— nade områden i södra Sverige finns olika natur— och landskapstyper liksom be- byggelse, som ger en bild av landskapets och kulturrniljöns utveckling. Olika ekologiska system utgör hemvist för en flora och fauna som är beroende av ett variationsrikt odlingslandskap. Ett levande odlingslandskap innebär också att landsbygden i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena blir attraktiv för människor som nu och i framtiden vill bedriva verksamhet och bo utanför de större tätorterna.
Allt fler människor i Sverige och från den europeiska kontinenten söker relcreation och naturupplevelser på landsbygden inte minst i de sydsvenska skogs— och mellanbygdema. Turistnäringen är en växande ekonomisk sektor på landsbygden och har blivit ett viktigt komplement för många lantbruks- företag. Det öppna och levande odlingslandskapet är en resurs som starkt
Prop. 1994/95:19
51
Bilaga 9
bidrar till att turismen och friluftslivet söker sig till dessa delar av lands- bygden.
Den utveckling som har lett till en minskning av jordbruket och odlingsland- skapet ide från jordbrukssynpunkt mindre gynnade områdena i södra Sverige kan väntas fortsätta efter en anslutning till EU om inga särskilda åtgärder vid- tas. De olika samhällsvänden som i dessa områden är knutna till odlingsland- skapet motiverar mera aktiva åtgärder för att i framtiden upprätthålla förutsätt- ningar för ett bärkraftigt jordbruk. Något särskilt stöd utöver gränsskyddet för den svenska prisnivån har hittills inte lämnats till de mindre gynnade områ- dena i södra Sverige. Inom ramen för EG:s strukturpolitik öppnas möjligheter för att genomföra mera aktiva insatser för att i framtiden upprätthålla förutsätt- nin garna för ett bärkraftigt jordbruk och ett öppet odlingslandskap i dessa om- råden.
Stödets inriktning
Särskilda åtgärder inom de mindre gynnade områdena (förordning (EEG) nr 2328/91) bör kombineras med EG:s program för miljövänliga brukningsmeto- der och bevarande av odlingslandskapet (förordning (EEG) nr 207 8192) en- ligt de förslag som tidigare lämnats av jordbrukets miljöprogramutredning (SOU 1994:82). Den samlade inriktningen och styrkan av de båda program- men bör vara sådan att förutsättningama för en ekonomiskt bärkrafti g mjölk- och köttproduktion av minst nuvarande omfattning i framtiden kan finnas kvari de mindre gynnade områdena. Odlingslandskapet och jordbrukets eko- nomi i de mindre gynnade regionerna bärs nämligen upp av mjölk- och nöt- köttsproduktionen. Dessa produktionsinriktningar bedöms även efter ett EU- medlemskap vara de som har de bästa förutsättningama i de mindre gynnade områdena.
Inom EG:s jordbruks- och strukturpolitik finns stödformer med olika syf- ten som kompletterar varandra. Förutom miljöprogrammet kan även struktur- åtgärder på jordbrukets område (mål 5a) och de regionalpolitiska insatserna för landsbygdsutveckling (mål 5b) samverka med stödet till mindre gynnade områden, för att främja utvecklingen av ett bärkrafti gt jordbruk och ett diffe- rentierat näringsliv i de från jordbrukssynpunkt mindre gynnade landsbygds- områdena.
Stödet till mindre gynnade områden bör kunna lämnas i de områden som blir avgränsade som mindre gynnade enligt EG:s direktiv 75/268/EEG. Stö- dets utformning och nivå bör bestämmas med ledning av de naturgivna begränsningar för jordbruksproduktionen som föreligger i olika delar av om- rådet. Vid bedömning av lämpliga stödnivåer måste effekterna av i första hand miljöstödet beaktas. En annan utgångspunkt bör vara stödbehov och stödnivåer i den södra delen av det norra stödområdet, där produktions- förutsättningama delvis liknar dem i de mindre gynnade områdena i södra
Sverige.
Prop. 1994/95:19
52
Bilaga 9
I de något bättre delarna av skogs- och dalbygdema, på Öland och Gotland och i de övriga delarna av mellanbygdema och de mellansvenska slätt- bygdema, där det finns möjligheter att lämna stöd till mindre gynnade områ- den, förekommer spannmålsodling i större omfattning än i de utpräglade skogsbygderna. Mjölk- och köttproduktion är emellertid även i dessa områ- den de dominerande driftsinriktningama. En anslutning till EG:s gemen- samma jordbrukspolitik synes innebära en viss förbättring av de ekonomiska förutsättningama för spannmålsodlingen. Det finns emellertid ingen anled- ning att i dessa områden främja en utökad spannmålsodling. Ett stöd till mindre gynnade områden kombinerat med miljöersättningar bör medverka till att bibehålla de ekonomiska förutsättningama för en fortsatt ekonomiskt bär- kraftig mjölk- och köttproduktion. Stöd till mindre gynnade områden bör endast lämnas i form av djurbidrag till mjölk- och köttproduktion.
Djurbidraget bör omfatta förutom mjölkkor även Övriga nötkreatur inkl. am- och dikor samt tackor och getter. Stödet till tackor och'getter bör omfatta både kött- och mjölkproduktion. Stödet begränsas till högst 1,4 djurenheter per ha foderareal, vilket är den högsta djurtäthet som tillåts enligt EG-regler- na. Beräkningen av antalet djurenheter följer EG:s regler. Nötkreatur äldre än 2 år räknas som en djurenhet, nötkreatur mellan 6 månader och 2 år som 0,6 djurenheter och får och tackor (ej lamm och killingar) som 0,15 djurenheter. Som villkor för stödet bör företaget inneha minst 2 djurenheter och minst 3 ha jordbruksmark.
För stöd till mindre gynnade områden som lämnas till pensionärer erhåller medlemsländerna ingen medfinansiering från EU. Stödet bör lämnas till aktiva jordbrukare och inte medverka till att generationsskiften i jordbruket försenas. Stöd bör därför inte lämnas till brukare som uppbär statlig pension.
Avgränsning av stödområden
Sveriges förslag till avgränsning av mindre gynnade områden bör i huvudsak följa den avgränsning som föreslagits i den tidigare nämnda rapporten.
I rapporten har också analyserats behovet av differentiering av stödnivåer inom det föreslagna området. Utgångspunkten har varit att stödet bör diffe- rentieras mellan delområden med uppenbart olika stora begränsningar i de naturgivna förutsättningama för produktionen. En annan utgångspunkt har varit att antalet stödnivåer bör vara så få som möjligt.
Enligt förslaget bör en differentiering utgå från den statistiska indelningen i skördeområden vid en indelning i delområden med olika stödnivåer. Det finns nämligen ett starkt samband mellan skördenivåema och de ekonomiska pro- duktionsförutsättningama inom det mindre gynnade området. Det finns också ett starkt samband mellan skördenivåema och markanvändningen. Vid låga skördar domineras markanvändningen nästan helt av grovfoderproduktion på vallar och betesmarker. Från miljösynpunkt finns de starkaste skälen att läm- na stöd i sådana områden. Skördeområdesgränsema är dessutom etablerade inom jordbruket och har även tidigare utnyttjats vid områdesdifferentieringar
Prop. 1994/95:19
53
Bilaga 9
inom ramen för nuvarande livsmedelspolitik. Det kan emellertid finnas mind- re områden där särskilda skäl föreligger för att även ta hänsyn till andra fak- torer vid klassificeringen. I förhållande till förslaget kan detta dock endast medföra marginella justeringar.
I enlighet med förslaget bör därför en indelning i tre delområden ske i hu- vudsak enligt följande.
Delområde A omfattar ett sammanhängande område bestående av de högst belägna delarna av det sydsvenska höglandet i Småland, Västergötland och Halland samt de norra delanta av Blekinge och Skåne. Dessutom ingår tre mindre områden, nämligen östra delarna av Gotland, norra Upplandskus- ten samt några församlingar i Dalsland. Totalt omfattar delområdet ca 15 000 företag och ca 330 000 ha åker och betesmark.
Delområde B omfattar de något bättre delarna av skogsbygderna i Öster- götland, Småland, Skåne och Bohuslän samt norra Öland, sydöstra delen av Gotland och en mindre del av Bergslagen vid gränsen till det norra stödområ- det. I området finns ca 8 600 jordbruksföretag och ca 250 000 ha åker och betesmark.
Delområde C slutligen består av mellanbygdsområden och dalbygder i Götaland samt huvuddelen av de mindre gynnade områdena i Svealand. 1 delområde C finns ca 14 300 jordbruksföretag och ca 490 000 ha åker och betesmark.
Det finns Skärgårdsöar utan fast landförbindelse som inte ingår i de försam- lingar eller delar av församlingar som uppfyller kriterierna för att ingå i det mindre gynnade området. För dessa öar finns inga statistiska uppgifter till- gängliga. Skärgårdsöar utan fast landförbindelse i havet och öar i sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren bör emellertid generellt sett anses tillhöra det mindre gynnade området.
Stödurformning och srödnivder
Stödet till mindre gynnade områden och miljöstödet inom ramen för det av jordbrukets miljöprogramutredning föreslagna programmet för ekonomisk bärkraft bör koordineras. En annan utgångspunkt bör vara att samma princi- per skall tillämpas för stödutforrnningen och val av stödnivåer, som för stöd— område 4 i norra Sverige. .
Gjorda analyser av struktur- och produktionsstatistik samt ekonomiska kal- kyler visar att produktionsförutsättningarna är ganska lika i stödområde 4 i norra Sverige och i delområde A i södra Sverige, där förutsättningama är minst gynnsamma. ] område 4 är skördenivåema i vallodlingen något sämre, medan företagsstrukturen i genomsnitt är något bättre än i delområde A i söd- ra Sverige. I enlighet med det redovisade förslaget bör stöd till mindre gynna- de områden lämnas med högst 990 kronor per djurenhet i delområde A, vilket är något lägre än den nivå som i annat sammanhang föreslås för stödområde 4. Det kan bl.a. motiveras med en något längre växtperiod och högre skörde- nivå.
Prop. 1994/95:19
54
Bilaga 9
Inom det föreslagna mindre gynnade området föreligger betydande skill- nader mellan de tre delområdena. Det är därför motiverat med en betydligt högre stödnivå i delområde A, dvs. i de utpräglade skogsbygderna, än i de andra båda delområdena B och C. Tack vare något högre skördenivåer och bättre strukturförhållanden bör en stödnivå på högst 540 resp. 360 kronor per djurenhet vara tillräcklig i dessa delområden. Tillsammans med miljöstödet för ekonomisk bärlcraft bör dessa nivåer vara tillräckligt höga för att säker- ställa en fortsatt mjölk- och köttproduktion i dessa områden.
Konstruktionen av stödet till mindre gynnade områden är sådan att stödet till större företag kan trappas av. EG:s medfinansiering upphör således vid 20 mjölkkor och vid totalt 120 djurenheter. Finns det mer än 60 stödberättigade djurenheter vid ett företag medtinansierar EG endast 50% av de maximalt tillåtna stödbeloppen per djurenhet från 60 till 120 enheter. Samma begräns- ningar bör sättas för den nationella finansieringen i ett svenskt stöd till mindre gynnade områden. Därigenom begränsas de stödbelopp som kan lämnas till de större företagen som främst finns i delområdena B och C.
Miljöersättning inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft bör lämnas med I 400 kronor per ha vall och betesmark i delområde A, 900 kronor per ha i delområde B och 400 kronor i delområde C.
Ett EU-medlemskap kommer att innebära en rad olika förändringar i förut- sättningama för svenskt jordbruk. Det är inte möjligt att förutse de samlade effekterna av alla dessa förändringar för jordbruksföretagen och odlingsland- skapet i de mindre gynnade områdena. Därför bör effekterna av de olika stöd som kommer att lämnas för att bibehålla framtida förutsättningar för jordbru- ket i dessa områden noga följas upp och utvärderas. När de första årens erfa- renheter utvärderats bör en översyn ske av stödformer och stödnivåer.
K ostnader för städer och effekter på statsbudgeten
Med de antagna stödnivåema har kostnaden för ett stöd till mindre gynnade områden i södra Sverige beräknats komma att uppgå till totalt 270 miljoner kronor per år. Därav förutsätts 25% medfinansieras av EG. Kostnaden för den svenska statsbudgeten blir därför ca 200 miljoner kronor.
På motsvarande sätt har kostnaderna för miljöersättningama inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft, med de antagna stödnivåema beräk- nats komma att uppgå till totalt ca 370 miljoner kronor inom det mindre gynna- de områdeti södra Sverige. Av detta belopp finansieras 50 % av EG.
Prop. 1994/95:19
55
Bilaga 9
1.3.6 Stöd till jordbruket i norra Sverige
Regeringens bedömning: Målsättningen för stödet till jordbruket i
norra Sverige skall ligga fast vid ett EU-medlemskap.
De stödsystem som bör utnyttjas skall bygga på det förhandlingsre- sultat som uppnåtts vid förhandlingarna med EU. Stödet skall utgöras av dels EG:s stöd till mindre gynnade områden/bergsjordbruk, dels stöd inom ramen för EG:s miljöprogram för jordbruket. Därutöver skall utnyttjas det i avtalet överenskomna stödet till nordligt jordbruk för om- rådena ], 2a, 2b och 3. Den sammanlagda kostnaden för stöden beräk- nas till 1 044 miljoner kronor. Stödet bör utformas så att omfördelnings- effekterna i förhållande till nuvarande stöd blir så små som möjligt. Så långt möjligt bör stöden knytas till krav på djurinnehav, i första hand till mjölkkor. Stora förändringar i stödnivå bör kunna överbryggas ge- nom tillämpning av tillfälliga nationella stöd.
Skälen för regeringens bedömning: 1990 års livsmedelspolitiska beslut innebar för norrlandsjordbrukets del tillkomsten av en lönsamhetsgaran- ti. Lönsamheten i jordbruket i norra Sverige skulle inte tillåtas påverkas nämn- värt till följd av avregleringen. Detta innebär enligt riksdagens beslut (prop. 1990/91:99, bet. JoU 1990/91:27, rskr. 1990/912276) att stödbehovet ökar om priserna sjunker som en följd av avregleringen men om däremot priserna stiger eller kostnaderna sjunker så minskar stödbehovet.
De anpassningsåtgärder som vidtagits med anledning av ansökan om EU- medlemskap har lett till svårigheter att urskilja vilka lönsamhetseffekter som beror på 1990 års beslut och vilka som beror på EU-anpassningen. Regering- en konstaterade i proposition (prop. 1993/94:236) Vissa jordbrukspolitiska frågor att en översyn av stödet måste göras mot bakgrund dels av detta pro- blem, dels av att ett EU-medlemskap ställer krav på en ny stödutforrnning. Vi angav därvid att kopplingen till 1990 års beslut kommer att behöva ersättas med någon annan beräkningsgrund för stödet, där hänsyn tas även till bl.a. produktions- och strukturutveckling. Vidare anges i propositionen att pris- tilläggen kommer att behöva ersättas med någon annan typ av produktionsan- knutet stöd.
Med anledning av propositionen anförde Jordbruksutskottet i sitt betänkan- de (1993/94:JOU26) att utskottet utgår från att riksdagen på något längre sikt, dvs. under kommande riksmöte, får underlag för mer konkreta ställningstagan- den i samband med propositioner om villkoren för ett eventuellt svenskt med- lemskap i EU.
Mot denna bakgrund har en arbetsgrupp inom Jordbruksdepartementet gjort en översyn av stödet till jordbruket i norra Sverige och lämnat en rapport med förslag till ett nytt stödsystem Stöd till jordbruket i norra Sverige vid ett EU-medlemskap. Utgångspunktema för översynen har varit dels regeringens uttalande i nämnda proposition, dels det förhandlingsresultat som uppnåtts
Prop. 1994/95:19
56
Bilaga 9
med EU. Regeringens bedömning av hur stödet till jordbruket i norra Sverige bör utformas följeri allt väsentligt de förslag som presenterats i rapporten.
De motiv för att stödja jordbruket i norra Sverige som lades fast i 1990 års livsmedelspolitiska beslut är giltiga även framgent.
Livsmedelspolitikens regionala målsättning bör således vara att bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd, vilket i praktiken innebär att verka för ett livskraftigt jordbruk i norra Sverige. Motiven för ett livskraftigt jordbruk är, förutom livsmedelsproduktion i sig, jordbrukets betydelse för att upprätthålla sysselsättning, befolkning, samhällsstruktur och landskapsbild. Jordbruket har också en viktig roll att spela för att tillgodose en god livsme- delsberedskap.
Att upprätthålla en acceptabel nivå på produktionen ingår i målsättningen att verka för ett livskraftigt jordbruk. 1990 års beslut innebar en övergång från merkosmadsersättning (jämfört med ett referensområde i södra Sverige) till en lönsamhetsgaranti, där lönsamheten inom stödområdet vid två tidpunk- ter jämförs.
En utgångspunkt för stödnivån för jordbruket i norra Sverige vid ett EU- medlemskap bör enligt vår mening vara nuvarande stödnivå, dvs. stödnivån budgetåret 1994/95.
Stödet kan emellertid behöva justeras i framtiden. Den lönsamhetsgaranti som finns enligt 1990 års livsmedelspolitiska beslut och som innebär att lön- samheten inte skall tillåtas sjunka som en följd av reformen men väl som en följd av andra faktorer är inte längre aktuell vid ett EU-medlemskap. Mot denna form av garanti talar också de problem som finns vad gäller möjli ghe- ten att identifiera olika faktorers påverkan på lönsamheten. Detta innebär emellertid inte att lönsamhetsutvecklingen inte skall kunna användas som argument för justeringar av stödet. Den beräkningsmetod som nu används, baserad på modellgårdar i de olika stödområdena, bör därför kunna användas som ett hjälpmedel även fortsättningsvis. Som anförts i prop. 1993/94:236 bör hänsyn också tas till bl.a. produktions— och strukturutvecklin g.
S tödutfonnning och stödnivåer
Stödet till produktion av mjölk, matpotatis och getmjölk/getkött bör lämnas i form av en kombination av de tre stöden - stöd till mindre gynnade områden/ bergsjordbruk, miljöstöd och nationellt stöd. Stödbehovet inom får- och nöt- köttssektom tillgodoses fullt ut genom stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd enligt programmet för bärkraftigt jordbruk, i fortsättningen kallat miljöstöd-nord. Slaktsvins- och smågrisproduktionen bör erhålla stöd genom en kombination av stöd till mindre gynnade områden och nationellt stöd, medan stödet till äggproduktionen bör bestå av nationellt stöd.
Stödet till mindre gynnade områden bör lämnas som ett djurbidrag i hela stödområdet med maximal nivå. I område 1—3 lämnas därutöver stöd till
spannmål för avsalu. För företag med fläsk-, smågris- och äggproduktion räknas all spannmål som avsaluspannmål oavsett om den används för eget
Prop. 1994/95:19
57
Bilaga 9
foder eller inte, eftersom svin och höns inte ingår i djurenhetsbegreppet. Stödet till mindre gynnade områden bör lämnas med maximala nivåer för högst 60 Stödenheter (djurenhet eller hektar). Därefter bör stödet avtrappas och endast utgå för mjölkkor. Stödet i område 4 är begränsat till högst 20 mjölkkor.
Även miljöstöd-nord bör utnyttjas maximalt och lämnas som ett stöd för vall- och betesareal. I område 4 bör dock en viss reduCering av stödet ske.
Den föreslagna konstruktionen av stödet tillgodoser eventuella stöd-behov inom produktionen av fårmjölk och killingkött eftersom såväl stöd till mindre gynnade områden som miljöstöd-nord ges till tackor och getter oavsett om de används för mjölk- eller köttproduktion. Det av riksdagen beslutade stödet till di- och amkor ersätts av stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd- nord.
Miljöstödet bör knytas till villkor om djurantal och arealanvändning. En arealfaktor som anger arealen per djur skall ligga till grund för storleken på stödberättigad areal. Motiven för de valda arealfaktorema är att animaliepro- duktionen i första hand skall främjas. Arealfaktom bör vara differentierad mellan stödområdena. l tabell 1 anges förhållandet mellan olika djurslag och djurenhetsbegreppet och i tabell 2 de arealfaktorer som bör gälla för stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd. Arealfaktorema motsvarar det teore- tiskt beräknade behovet av vall och bete korrigerat uppåt för att ta hänsyn till skördevariationer och faktisk arealtillgång.
Tabell 1 Djurenheter för stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord
Djurslag Djurenhet Mjölkko 1,0 Diko 1,0 Övriga nötkreatur > 2 år 1,0 Övriga nötkreatur>6mån &(Zår 0,6
, Får/getter 0,15
Tabell 2 Arealfaktorer för miljöstöd-nord i stödområde 1-4 (vall på åker och bete)
Stödområde Arealfaktor/djurenhet 1 1,20 2a 1,05 2b 1,00 3 0,95 0,80
Prop. 1994/95:19
58
Bilaga 9
Miljöstöd-nord bör kunna kombineras med de ersättningar som skall läm— nas inom ramen för miljöprogrammet i övrigt.
Det nationella stödet får enligt EU-avtalet endast ges i område 1—3. För mjölk bör stödet vara knutet till produktionen. Stödet bör utbetalas som en klumpsumma baserat på stödbehovet per kg mjölk samt producerad mängd, dock högst motsvarande en referenskvantitet som fastställs för varje företag på grundval av historisk produktion. Brukaren bör därför kunna välja produk- tionen ett av åren 1991, 1992 eller 1993. Referenskvantiteten får dock inte överstiga den individuella mjölkkvoten. Om produktionen är mindre än refe- renskvantiteten reduceras stödet proportionellt i efterskott. Produktion utöver referenskvantiteten berättigar inte till stöd. Denna modell minimerar omfördel- ningseffekter mellan hög- och lågavkastande besättningar samtidigt som pro- duktionsanknymingen är stark.
Stödet för mindre gynnade områden för mjölkproducenter i område 4 begränsas till högst 20 mjölkkor. Miljöstöd-nord bör dock sättas till ett be- lopp som motsvarar intäkterna för företag i gruppen 50—60 kor. På så sätt hålls relativt stora familjeföretag ”skadeslösa” i område 4. Detta innebär samti- digt att såväl mindre mjölkföretag som nötköttsproducenter överkompenseras i område 4.
För nöt- och fårköttsproduktionen föreslår arbetsgruppen inget nationellt stöd. Övergången från nuvarande norrlandsstöd till stöd för mindre gynnade områden och miljöstöd kommer att leda till att dessa sektorer (exkl. mjölk- företag med köttproduktion) erhåller högre stöd än i dag.
Stödområdesindelnin gen för stödet till matpotatisodling skiljer sig i dag från den indelning som råder för övriga stödberättigade jordbruksprodukter. Stödet lämnas endast till norrlandslänen med en uppdelning på två delområ- den. Denna indelning bör ändras och följa den stödområdesindelning för norra Sverige som gäller för övriga produktgrenar. Detta innebär att stödet utökas till att omfatta även Kopparbergs och Värmlands län samt de delar av Örebro och Älvsborgs län som ingåri stödområdet. Detta innebär att den stöd- berättigade arealen ökar med drygt 40 % (1 200 hektar) och kosmaden för stö- det med cirka 4 miljoner kronor.
Slaktsvins-, smågris— och äggproduktionen bör erhålla nationellt stöd i form av djurbidrag utöver det stöd som lämnas inom ramen för stödet till mindre gynnade områden och som i huvudsak kommer svinuppfödarna till del (arealbidrag för spannmål). Matpotatis-, får- och getsektom bör stödjas genom stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord. För get— och potatissektom behövs dessutom ett påslag av nationellt stöd för att uppnå dagens stödnivå. Såväl stödet till mindre gynnade områden för spannmål som det nationella stödet lämnas endast i område 1—3. Detta innebär att produktions- stödet till smågris- och äggproduktionen samt det nyligen införda stödet till slaktsvin upphör helt i område 4. Stödet till potatisodling och getnäring redu- ceras. Värdet av nuvarande stöd till dessa produktionsgrenar uppgår i område 4 till totalt cirka 5 miljoner kronor.
Prop. 1994/95:19
59
Bilaga 9
För stödet till mindre gynnade områden som utbetalas till pensionärer er- håller medlemslandet ingen medfinansiering från EG. Det nuvarande stödet till jordbruketi norra Sverige lämnas till alla brukare, även pensionärer. An- ledningen till detta är att stödet till största delen utgörs av pristillägg som utbe- talas via mejerier och slakterier. Det har inte ansetts vara rimligt att prisdiskri- minera mellan olika leverantörer inom samma region. Det föreligger enligt regeringens uppfattning inga skäl för att de produktionsstöd som stödet till mindre gynnade områden och det nationella stödet utgör skall lämnas till pen- sionärer. Av tabell 3 framgår föreslagna stödnivåer per enhet.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
Tabell 3 Prel. stödnivåer för jordbruket i norra Sverige (1 ecu=9,1 kr kommersiell kurs och 11 kr grön kurs)1
Stödområde 1 Vall Miljöstöd-nord, kr/ha 2 750 Spannmål för avsalu LFA/bergsjbr. kr/ha 1 330 Mjölk LFA/bergsjbr, kr/ mjölkko2 1 330 Miljöstöd områknat till kr/mjölkko 3 300 Nat stöd öre/kg vid 100 % av referenskvant. 93.9 Nötkött LFA/bergsjbr, kr/nötkreatur > 2 år 1 330 LFA/bergsjbr, kr/ungnöt ( 2 år 798 Miljöstöd områknat i kr*/nötkreatur > 2 år 3 300 Miljöstöd områknat i kr/nötlcreatur ( 2 år 1 980 Får LFA/bcrgsjordbruksstöd, kr/tacka 200 Mil jöstöd områknat i kr/tacka 495 Getter LFA/bcrgsjbr, kr/honget 200 Mil jöstöd områknat i kr/get 495 Nationellt stöd, kr/get 158 Slaktsvin LFA/bcrgsjbr-stöd områknat u'll kr/svin 109 Nationellt stöd, ltt/djur 96 Smågrisar LPA-stöd områknat till ler/sugga 745 Nationellt stöd, kr/sugga 710 Ä :; g Nationellt stöd, kr/rnsatt höna 13,45 Potatis LFA/bergsjbr, kr/ha 1 330 Nationellt stöd. kr/ha 3 010
* Beloppen är områknade från 15st stödnivåer i ecu till svenska kronor. Omräkningen har
23
2 750
1 330
1 330 2 888
61,7
1 330
798 2 888
I 733
200 423
200 423
158
101 56
678 317
13,45
1 330 3 010
gjorts med en viss valutarelation som kan komma att ändras.
? Område 4. som blir normalt LFA-område, lämnas stöd för högst 20 mjölkkor. Någon
2b
2 750
I 330
1 330 2 750
40.1
1 330
798 2 750
1 650
200 423
200 423
158
101 56
678 317
13.45
I 330 1 270
sådan begränsning finns inte i bergsjordbnrksområdena (område 1—3)
2 750
1 330
I 330 2 612
1,1
1 330
798 2 612
I 567
200 392
200 392 158
92
625
4,90
1 330 1 270
1 687
I 330 1 350
1 330
798 1 350
810
200 202
200 202
1 330
Prop. 1994/95:19
61
Bilaga 9
Riksdagen beslutade den 18 maj 1994 att införa ett dikostöd samt ett stöd till här och grönsaker på friland. Stödet skall utbetalas fr.o.m. budgetåret 1994/95. Eftersom dessa stöd skall finansieras inom ramen för nuvarande direktbidrag kommer detta att inverka på stödbeloppen för de produktions— grenar som stöds i dag. Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att beräkna stödbelopp per enhet för såväl de nya produktionsgrenarna som för existerande produktionsgrenar. För trädgårdsnäringen får högst 3 miljoner kronor utbetalas och för dikoproduktionen högst 5 miljoner kronor under budgetåret 1994/95. De belopp som redovisas i tabell 3 skall därför ses som indikativa.
Stödet till frilandsodling av här och grönsaker skall enligt riksdagen utbe- talas som ett arealbidrag. Inom ramen för nuvarande regelverk inom EU torde inte finnas någon möjlighet att ge driftstöd för trädgårdsnäringen. Näringen bör dock kunna erhålla stöd, delfinansierat av EG, inom ramen för landsbygds- utvecklande åtgärderi mål 5b— och 6-områden.
Nationellt stöd bör nyttjas för att ersätta nuvarande kostnadstillägg till för- ädlingsindustrin.
Det nationella stödet får som nämnts inte omfatta stödområde 4. Detta kom- mer för livsmedelsindustrin innebära att stödet i område 4 bortfaller. Värdet av stödet i område 4 är i dag 8,5 miljoner kronor.
Det sanitetstillägg som utbetalas till slakterier inom stödområdet bör upphö- ra fr.o.m. den 1 januari 1995. Stödet är en kvarleva från den period när alla slakterier erhöll sanitetstillägg. Stödet kan inte motiveras av regionala skäl och har inget samband med kostnadstillägget som kompenserar för merkost- nader vid transport. Det uppgår i dag till 2 miljoner kronor.
Kostnader och effekter på statsbudgeten
Sverige har anvisats en indikativ ram på 12,8 miljarder kronor för struktur- fondsmedel under perioden 1995-1999. Dessa medel utgör EG:s medfinansie- ring för strukturåtgärder och Sverige måste således skjuta till nationella medel för att erhålla detta belopp. Drygt 2 miljarder kronor från EG skall under sam- ma period gå till målområde 6. För år 1995 är EG:s medfinansieringsram 2,4 miljarder kronor, varav 370 miljoner kronor avser mål 6. Följaktligen återstår för budgetåret 1994/95 drygt 2 miljarder som skall fördelas på de övriga må- len, 2, 3, 4, Sa och 5b samt s.k. gemenskapsinitiativ.
Den totala kostnaden för stödet till mindre gynnade områden i norra Sverige beräknas uppgå till 312 miljoner kronor med en delfinansiering från EG på 101 miljoner kronor, varav 45 miljoner kronor avser mål 6-området och finansieras inom den finansiella ramen för mål 6. Resten finansieras av mål 5a-ramen. Kostnaden för miljöstöd-nord uppskattas till 441 miljoner kro- nor med en medfinansiering från EG:s jordbruksfonds garantidel på 264 mil- joner kronor. Av tabell 4 framgår den totala kostnaden för stödet och uppdel- ningen på stödformer. Det nationella stödet blir en restpost som uppgår till totalt 292 miljoner kronor. EG:s genomsnittliga medfrnansieringsgrad för
Prop. 1994/95:19
62
Bilaga 9
stödet till jordbruket i norra Sverige uppgår till 35 % av den totala kostnaden för stödet. Tabell 5 visar kostnaden för stödet uppdelad på stödformer och produktionsgrenar.
Tabell 4 Prel. kostnad och medfinansiering för stödet till jordbruket i norra Sverige efter ett EU-medlemskap
Stödtyp Total Total EG- EG-lin.i EG-fin. utan- Svensk EG-med-
kostnad finansiering målö för må16 kostnad fingrad
LFA/bergsjbr 312 101 45) 562 211 32 % Miljöstöd-nord 441 264 1193 1453 177 60 % Nationellt stöd 292 — - — 292 0 % Totalt 1 044 365 164 201 680 35 %
1 Finansieras av jordbruksfondens utvecklingssektion inom den finansiella ramen för mål 6. 2 Finansieras av jordbruksfondens utvecklingssektion inom den finansiella ramen för mål
Sa. 3 Finansieras av jordbruksfondens garantidel.
5 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
63
Bilaga 9
Tabell 5 Totalkostnaden för stödet uppdelat på stödform och produktionsgrenar, mkr 1995 Stöd till Stöd till Miljö- Natio- Summa Förändr. mindre mindre stöd- nellt stöd jfrt med gynn. omr. gynn. omr. nad stöd 93/94 djur arm]
Jordbruket
Mjölkföretag [98.2 28,2 344,4 217,1 787,9
Företag med nöt-
kreatur/tär. men
ej mjölkkor 47.3 13.2 94.6 — 155.l
Spannmålsföretag1 — 18.6 — — 18.6
Slaktsvin — — — 4.5 4,5
Smågrisar — — ' — 2.0 2.0
Getter 0.8 — 1.7 0,6 3,1
Ägg — — — 2,6 2,6
Potatis - 5,4 — 7,6 13,0
Summa 246.3 65.4 440,7 234,4 986,8 +63,3
Livsmedelsindustrin2
Summa — — — 57.5 57.5 -10,5
Totalt 246.3 65,4 440,7 2919 ] 044.3 +52,8
1 Bland spannmålsföretagen finns även slaktsvins- och smågrisförctag med. 2 För livsmedelsindustrin har bortsetts från att stödnivån för mejerier sänktes fr.o.m. den
1 oktober 1993 och de 5,5 miljoner kronor som försvinner från område 4 har därför dragits från 68 i stället för 65 miljoner kronor. Anledningen är att stödnivån/enhet budgetåret 1994/95 skall uppgå till de belopp som rådde före den 1 oktober.
Genomförande av det nya stödsystemet
Det nuvarande stödet till jordbruket skall upphöra den dag Sverige inträder i EU, dvs. den 1 januari 1995.
Vid denna tidpunkt bör utbetalningen av pristillägg upphöra. 1 december varje år betalas djurbidrag avseende hela budgetåret ut. Om en utbetalning av hela djurbidraget sker i december 1994 skulle hälften således avse första halv- året 1995. Om det nya stödsystemet skall avse hela år 1995 skulle detta leda till en överkompensation detta år. Eftersom utbetalningen av stöd inom ramen för det nya stödsystemet kommer att dröja bör dock hela djurbidraget utbeta- las i december 1994 för att upprätthålla likviditeten. För att undvika överkom-
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
pensation bör emellertid halva djurbidraget utbetalas som ett år como—belopp. Hälften av beloppet utgör då ett förskott på det nationella stödet som skall ut- betalas under år 1995. Detta stöd reduceras med motsvarande belopp.
EG-kommissionen och Rådet bör inom ett halvt år ha hunnit fatta formella beslut rörande stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord. Dessa bör gälla retroaktivt fr.o.m. den I januari 1995. Ansökan om stöd till mindre gynnade områden och nationellt stöd bör kunna samordnas till att ske senast i juni månad Då bör även beslutsförfarandet inom miljöprogrammet kunna på- börjas. Stödet till mindre gynnade områden och miljöstödet utbetalas en gång per år under hösten. Då pristillägget försvinner och stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd utbetalas endast en gång per år finns viss risk att lik- viditetsproblem uppstår. Det nationella stödet bör utbetalas kvartalsvis, med början i april 1995 och därefter var tredje månad.
Det är också enligt vår uppfattning viktigt att de olika stöden kan hållas samman så att företagen görs medvetna om den sammanslagna effekten av stödsystemet. Ansvaret för administrationen bör ligga på Jordbruksverket.
En övergång från ett system med pristillägg till ett med direktbidrag för djur och areal leder alltid till vissa omfördelningseffekter. Det nationella stö- det till mjölkföretagen i område 1—3 har beräknats på så sätt att detta stöd tillsammans med maximalt stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd- nord för genomsnittsföretaget (pensionärerna har exkluderats vid beräkning- arna) ger ett lika högt stöd som det nuvarande stödet till jordbruket i norra Sverige. I område 4 har miljöstöd-nord reducerats. Beräkningarna visar att det genomsnittliga nötköttsföretaget (företag med nötkreatur och/eller får men utan mjölkkor) med samma villkor som mjölkföretaget i fråga om stöd till mindre gynnade områden och miljöstöd-nord i samtliga stödområden erhåller ett högre stöd än med nuvarande system. Detta gäller även när hänsyn tas till att priset på nötkött beräknas sjunka.
Av nöt- och fårköttsproducentema vinner mer än 90 % på en omläggning till det nya stödsystemet.
Effekter på mark- och arrendepriser
Ett stöd till jordbruksföretag som innebär att företagens resultat förbättras innebär också att företagens värde kapitaliseras, vilket tar sig uttryck i ökade gårdspriser och markpriser. Dessa effekter realiseras när företagen säljs eller på annat sätt överlåts.
När det gäller stöd som är starkt knutet till marken sker ett annat slags kapi- talisering som snabbt kan realiseras. Ett starkt beroende av markinnehav som grundas på arrenden kan vid ett arealstöd innebära att arrendeprisema stiger snabbt och då direkt påverkar driftskostnadema för befintlig företagare. I dagsläget uppgår i området arrendeprisema till mycket blygsamma belopp. Ungefär hälften av företagen har behov av arrendemark för att kunna få stöd för samtliga djur.
Prop. 1994/95:19
65
Bilaga 9
Miljöstödet är i grunden ett arealstöd men transformeras med förslaget till ett slags djurstöd. Genom att koppla miljöstödet till djurinnehav och använd- ning av marken för de egna djuren kan den passive markägaren inte direkt få del av miljöstöd-nord. För att minimera oönskade effekter på arrendeprisema böt stödet lämnas som ett företagsstöd till den aktive brukaren. Samtliga åtgär- der sorn krävs för att få del av miljöstöd-nord och eventuellt övrigt miljöstöd, bör specificeras i programmet, vilket i princip är femårigt.
Dynamiska efekter
De analyser som gjorts beträffande effekterna vid en övergång till ett nytt stödsystem för jordbruket i norra Sverige är i huvudsak statiska. Det innebär att beräkningarna utgår från den struktur som råder i nuläget. En rationell före- tagare strävar efter att anpassa sin produktion på ett sådant sätt att det ekono- miska resultatet optimeras. I det nuvarande svenska stödsystemet utgör den största delen av stödet ett pristilläggutan speciella restriktioner vad gäller arealinnehav och djurtäthet. Detta gör att den enskilde företagaren i stor ut- sträckning kan anpassa sin produktion med hänsyn till de pris- och kostnads- relationer som gäller. Övergången till EG:s stödsystem innebär för svenskt jordbruk dels förändringar för sektorn totalt. dels omfördelningar mellan olika företag i hela landet.
För EG-stöden kommer olika slag av restriktioner att råda i förrn av bas- areal, högsta antal bidragsberättigade djur (kvoter), högsta tillåtna djurtäthet och eventuella regionala kvoter. Den enskilde bonden kommer därför att be- höva ta hänsyn till en rad olika faktorer när han skall besluta om på vilket sätt han skall anpassa sin produktion.
Eftersom förhållandena varierar mycket mellan olika brukare är utrymmet för individuella variationer stort. Efterhand kommer företagarna att anpassa sina produktionsförhållanden på det för brukaren mest lämpliga sättet. Däri- genom torde det totala stöd som brukarna erhåller bli högre än vad de nu genomförda beräkningarna visar. Detta bör uppmärksammas vid de regel- bundna utvärrleringarna av måluppfyllelse och stödnivå som bör göras. En ut- gångspunkt skall därvid vara att de totala kostnaderna för statsverket inte får öka.
Vissa gränsdragningsproblem
Stöd till jordbruket i norra Sverige kommer direkt eller indirekt att ges i form av arealbidrag och djurbidrag. Det förutsätts att stöden till mindre gynnade områden utbetalas efter ansökan till vissa närmare preciserade brukningsen- heter. Miljöstöd-nord förutses lämnas efter beslut sedan jordbrukaren anmält intresse att delta i programmet.
Miljöstöd-nords storlek för ett visst företag är kopplat till vallareal och an- talet djurenheter. Om brukningsenhetens vallareal är otillräcklig kan miljöstö- det inte utnyttjas maximalt. I ett statiskt perspektiv kommer därför ett antal
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
företag i norra Sverige inte att kunna umyttja miljöstöd-nord fullt ut genom att arealer saknas. I flertalet fall torde gälla att tillräckliga tillskottsarealer är möjliga att antingen köpa eller arrendera
] kommissionens riktlinjer för miljöstödsförordningen (2078/92) anges att vid förvärv av mark för att uppfylla kraven vad beträffar djurtäthet måste sådan mark vara belägen nära det nuvarande företaget. För miljöstöd-nörd kan en tolkning av kommissionens riktlinjer vara att arealerna skall ligga på rimligt avstånd från brukningscentrum och kunna ingå som en naturlig del i fastigheten samt brukas rationellt av företaget. Rimlighetsbedömningen får göras med utgångspunkt i för bygden normala förhållanden vad beträffar struktur och arrondering. Den stödnivå som utbetalas i det stödområde där arealen finns bör gälla för företaget om nyss nämnda villkor uppfylls.
Stödnivån i det område inom vilket brukningsenheten är belägen utgör dock den maximala nivå som kan utbetalas till företaget. Om arealen (existe- rande eller tillskottsareal) frnns nära brukningsenheten men i ett stödområde med högre stödnivå, gäller således nivån där brukningsenheten ligger. Finns däremot arealen i ett stödområde med lägre stödnivå än den där brukningsen- heten ligger gäller den lägre nivån. Detta problem uppstår i praktiken endast i gränstrakterna mellan stödområde 3 och 4. Stödområde 4 gränsar söderut mot det mindre gynnade området i södra och mellersta Sverige. I detta område kommer att lämnas ett vallstöd med i princip samma konstruktion som miljöstöd-nord. Den föreslagna gränsdragningen bör därför gälla även om- råde 4:as sydgräns.
För företag som hittills har baserat fodertillgången på i huvudsak inköpt foder, som kanske har djuren installade och nästan helt saknar arealer bör på kort sikt ett dispensförfarande tillämpas för att ge sådana företag en tidsfrist för att skaffa ny areal eller vidta andra strukturförändringar. Detta innebär att ett nationellt finansierat stöd kan lämnas till dessa företag under en kört över- gångsperiod Det nationella stödet måste prövas och godkännas av EG-köm- missionen innan Sverige kan börja tillämpa det.
Prop. 1994/95:19
67
Bilaga 9
1.3.7 Kompletterande miljöersättning till jordbruket
Regeringens bedömning: Det nationella programmet för miljöersätt-
ning bör delas upp i tre områden med samordning mellan de olika programområdena. Dessa är programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogiammet samt bevarandeprogrammet. Program- områdena bör i princip svara mot målet för ett öppet och varierat landskap, målet att minska växtnäringsläckaget och riskerna vid an- vändning av bekämpningsmedel samt målet att bevara biologisk mång- fald och kulturvärden i odlingslandskapet.
För att främja sådan användning av jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden och landskapet bör miljöersätming lämnas i norra Sverige och i det mindre gynnade områ- det i södra Sveriges skogs- och mellanbygder inom ramen för program- mer för ekonomisk bärkraft. Detta för att bevara ett levande och öppet landskap.
Inom ramen för resurshushållningsprogrammet bör ersättning läm- nas bl.a. till ekologiskt jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. Villkoren för dessa ersättningsformer bör regeringen utarbeta under hösten 1994. Riktmärket för ekologiskt jordbruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åkermark odlas eko- logiskt år 2000. För detta ändamål bör en permanent arealersättning läm- nas till jordbrukare med ekologiskt jordbruk.
För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bedömer regeringen att det även bör lämnas miljöersättning för extensiv vall, för skyddszo- ner utmed vattendrag samt för insådd av fånggröda.
Inom ramen för bevarandeprogrammet bör ersättning lämnas för bevarande av slåttermark, betesmark och för övriga värdefulla natur- och kulturmiljöer. Dessutom bör det lämnas ersättning för övriga åt- gärder för att bevara biologisk mångfald såsom ersättning för beva- rande av utrotningshotade husdjursraser och för hydrologisk restau- rering av våtmarker, småvatten, mindre åar och bäckar. Därutöver bör ersättning lämnas för miljöåtgärder på vissa begränsade arealer skogs- mark.
Totalt bedömer regeringen att ca 2,8 miljarder kronor bör lämnas inom ramen för EG:s miljöersättningsprogram. Programmet för ekono- misk bärkraft bör tillföras drygt 800 miljoner kronor, till resurshushåll- ningsprogrammet bör anslås ca 1 150 miljoner kronor och till bevaran- deprogrammet bör anslås ca 700 miljoner kronor. Därutöver bör det anslås ca 120 miljoner kronor för utbildning, information och demon- strationsprojekt. Dessa belopp är av samma storleksordning som ambi- tionsnivån i Jordbrukets miljöprogramutrednings förslag. Regeringen återkommer med förslag till villkor och exakta ersättningsnivåer.
Prop. 1994/95:19
68
Bilaga 9
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning vad gäller inrikming och ambitionsnivå. .
Remissinstansema: Bland remissinstanserna finns ett brett stöd för miljöåtgärder på jordbruksområdet. Det stora flertalet remissinstanser tillstyr- ker i huvudsak utredningens problembeskrivning och förslag. En rad saksyn- punkter på de olika delprogrammen framkommer i remissvaren. Utredningen föreslår i enlighet med EG:s riktlinjer att ersättning lämnas för att minska nega- tiv miljöpåverkan. Några remissinstanser framhåller. att detta innebär ett av- steg från principen att förorenaren skall betala (Polluter Pays principle). Flera remissinstanser, däribland Riksrevisionsverket, Sveriges lantbruksuniversi- tet, Statens naturvårdsverk, Naturskyddsföreningen, Kooperativa förbundet samt Konsumentberedningen förordar att negativ miljöpåverkan beläggs med en miljöavgift som ett sätt att minska användningen av handelsgödselmedel och att minska riskerna med användningen av bekämpningsmedel. Miljöav- gifter skulle också utgöra en finansieringskälla för ersättningen till miljöåtgär- der som är positiva kollektiva nyttigheter. Kritik riktas mot förslaget till er- sättning för resurshushållande konventionellt jordbruk. Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Norrbottens och Dalarnas län pekar på svårigheterna att kontrollera de åtgärder som föreslås ligga till grund för ersättningen. Läns- styrelsen i Kronobergs län anser denna del av resurshushållningsprogrammet i praktiken vara helt omöjlig att kontrollera medan Konsumentberedningen och Kooperativa förbundet avstyrker ersättningen.
Skälen för regeringens bedömning: Den reform av EG:s jordbruks- politik som beslutades i maj 1992 medförde bl.a. att s.k. kompletterande stöd- åtgärder infördes. EG:s miljöprogram för jordbruket (förordning (EEG) nr 2078/92) syftar till att minska jordbrukets miljöbelastning och till att bevara odlingslandskapet. En detaljerad redovisning av syftet görs i avsnitt 1.1.3. om miljö- och landskapsvårdsersättning. Förordningen har hittills tillämpats flexibelt. Omfattningen och inriktningen av programmet förutsätts anpassas till medlemslandets specifika behov. I betänkandet Förstärkta miljöinsatseri jordbruket (SOU 1994:82) har det lämnats förslag till svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbruksdepartementet (dnr. 94/940).
Sveriges roll i det internationella miljöarbetet har länge varit aktiv och på- drivande. Sveriges deltagande i det internationella samarbetet grundas på vårt ansvar för den globala miljön som vi som ett av världens mera gynnande län- der solidariskt måste utöva. Därutöver är Sveriges internationella agerande i vissa frågor särskilt viktigt för att kunna uppnå nationella miljömål. Det gäller framför allt gränsöverskridande luft- och vattenföroreningar. Jordbruket i många av de länder som ingår i EU är inte särskilt miljöanpassat. Ett EU-med- lemskap skulle förbättra Sveriges möjligheter att påverka det internationella miljösamarbetet i allmänhet och samarbetet på jordbruksområdet i synnerhet.
Det svenska miljötillståndet vid ett EU-medlemskap kommer enligt Miljö- programutredningen att försämras något vad gäller växtnäringsläckage och riskerna med användning av bekämpningsmedel. Det innebär att utvecklingen
Prop. 1994/95:19
69
Bilaga 9
i dessa avseenden går åt fel håll i förhållande till de av riksdagen fastställda målen. Därför bör åtgärder för att minska växtnäringsläckaget och använd- ningen av bekämpningsmedel förstärkas.
Marknadsordningama inom EG:s gemensamma jordbrukspolitik är inte tillräckliga för att Sveriges mål att bevara den biologiska mångfalden och ett öppet odlingslandskap skall kunna nås. EG:s miljöersättningsprogram skapar emellertid goda förutsättningar för att nå målen.
Det finns alltså både nationella och internationella skäl att fortsätta den mil- jöanpassning av det svenska jordbruket som påbörjats. Dessa skäl förstärks av ett EU-medlemskap. Jordbruket är en av de sektorer där Sverige har goda förutsättningar att utveckla en nationell miljöpolitik som kan bli förebild för andra länder. Jordbruket kan därför bli en viktig del i en framtida strategi för det svenska miljöarbetet inom EU.
För att svara upp mot det miljöansvar som rimligen kan utkrävas har riks- dagen uppställt vissa miljömål för jordbrukssektorn. Målen är att bevara och utveckla biologisk mångfald och kulturvärden, bevara det levande och öppna odlingslandskapet, minska växtnäringsläckaget samt minska riskerna med an- vändning av bekämpningsmedel.
Mycket talar för att jordbruket i Norrland och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder på sikt får svårt att konkurrera ekonomiskt med slättbygden. Ut- redningen har bedömt att dessa jordbruk kan komma att läggas neri stor om- fattning om inte motåtgärder vidtas. Den biologiska mångfalden och de kultur- värden som är knutna till det nu mångformiga jordbruket i dessa bygder kom- mer att drabbas. Om de naturliga, ogödslade betes- och slåtterrnarkema läggs ner blir förlusten av biologisk mångfald särskilt stor.
Miljönyttigheter saknar emellertid en marknad. För att det skall bli lönsamt att producera vissa gemensamma nyttigheter som inte är marknadsprissatta, t.ex. natur- och kulturvärden, bör det offentliga betala en ersättning för dessa nyttigheteri en utsträckning som är samhällsekonomiskt motiverad.
EG:s riktade miljöersättningsprogram lämnar goda möjligheter att behålla och öka miljövärdena i odlingslandskapet. Sverige har i samband med med- lemskapsförhandlingarna förhandlat fram en medfinansieringsram för ett svenskt miljöersättningsprogram som uppgår till 165 miljoner ecu. EG:s med- finansiering förutsätter en lika stor nationell medfinansiering.
Regeringen bedömer att följande riktlinjer för miljöersättningsprogrammet bör fastställas vid ett medlemskap: — Ersättning bör endast lämnas för åtgärder som uppfyller miljöersätmingsför-
ordningen (EEG) nr 2078/92. — Ersättningar skall i princip motsvara det värde som de producerade nyttig- heterna har för samhället. — En löpande utvärdering av ersättningssystemet bör ske. En omprövning bör ske efter 3 år. Det nationella programmet för miljöersättning skulle i princip kunna delas upp i tre områden med samordning mellan de olika programområdena. Dessa är programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogrammet samt
Prop. 1994/95:19
70
Bilaga 9
bevarandeprogrammet. Programområdena svarar i princip mot målet för ett öppet och varierat odlingslandskap, målet att minska växmäringsläckaget och riskerna vid användning av bekämpningsmedel samt målet att bevara biolo- gisk mångfald och kulturvärden i odlingslandskapet.
De ersättningar som bör utgå enligt den i det följande redovisade tillämp- ningen av EG:s miljöprogram bör enligt regeringens mening även komplette- ras med miljöavgifter inom jordbrukets område. De nuvarande miljöavgifter- na på handelsgödsel och bekämpningsmedel bör höjas så att de ökade intäk- terna från avgifterna uppgår till 150 miljoner kronor. Regeringen återkommer med ett förslag om hur de Ökade miljöavgiftema bör tas ut.
Programmet för ekonomisk bärkraft
Det främsta hotet mot landskapets öppenhet är om ekonomiska förutsättningar saknas för jordbruket att långsiktigt överleva. Utan ekonomisk bärkraft sak- nas förutsättningar för att upprätthållaett öppet och levande odlingslandskap. Regeringen har definierat två områden där jordbrukets framtida bärkraft kan ifrågasättas. Det gäller jordbruket i norra Sverige och i södra Sveriges skogs- och mellanbygder.
Detta programområde bedöms vara en nödvändig grund för att bevara ett öppet och varierat landskap. Den biologiska mångfalden och de kulturvärden som statsmakterna vill bevara är i huvudsak knutna till en fortsatt animaliepro- duktion och en lämplig geografisk fördelning av denna produktion. Det första programområdet för miljöersättning är således ett sätt att skapa förutsättningar för fortsatt drift i områden som bedöms producera kollektiva nyttigheter som samhället har intresse av.
Ett resultat av medlemskapsförhandlingarna är överenskommelsen att miljö- ersättning enligt förordningen (EEG) nr 2078/92 skall kunna användas för att lösa de specifika problemen i jordbruket i norra Sverige. Regeringen gör be- dömningen att miljöersättning bör lämnas i norra Sverige för att främja sådan användning av jordbruksmark som är förenlig med skydd och förbättring av miljön, landsbygden och landskapet för att på detta sätt bevara ett levande och öppet odlingslandskap. Bedömningar rörande villkoren för miljöersättning inom ramen för programmet för ekonomisk bärkraft samt ersättningsnivåer- nas storlek redovisas i det föregående (avsnitten 22.1.5 och 22.1.6).
Enligt regeringens bedömning är de fysiska betingelserna och odlingsförut- sättningen i det mindre gynnande området i södra Sverige i stort sett desamma som i norra Sveriges stödområde 4. Detta motiverar att den kombination av stöd och ersättning som skall garantera långsiktig bärkraft i stödområde 4 också är tillämpligt i de mindre gynnade områdena i södra Sverige. Rege- ringen bedömer att miljöersättning bör lämnas för vall och betesmark även i det mindre gynnade området i södra Sveriges skogs- och mellanbygder. Till grund för ersättningsberättigade arealer bör ligga en koppling mellan djur och arealanvändning per djurenhet.
Prop. 1994/95:19
71
Bilaga 9
Resurshushdllningsprogrammet
Det finns politisk enighet om att nå uppsatta mål och att gå vidare med miljö- arbetet för att förbättra resursanvändningen i jordbruket. Strategin bakom resurshushållningsprogrammet är dels att angripa de viktigaste miljö- och resursproblemen i jordbruket, dels att etablera ett helhetstänkande på gårds- nivå där miljö- och resursfrågor får en central plats.
Detta är utgångspunkten för regeringens bedömning om ersättning för ekologiskt jordbruk och resurshushållande konventionellt jordbruk. För att syftet med programområdet skall uppnås bör dels miljöåtgärdemas status öka, dels bör jordbrukaren sättas i centnrm för ett aktivare omställnings- och förändringsarbete i svenskt jordbruk. Ekologisk odling bör ses som en del i en strategisk satsning för svenskt jordbruk. Riktmärket för ekologiskt jord- bruk bör i enlighet med riksdagens målsättning vara att ca 300 000 ha åker- mark odlas ekologiskt år 2000. För att uppnå detta mål bör en permanent er- sättning lämnas. '
För att reducera växtnäringsläckaget ytterligare bör ersättning lämnas för extensiv vall i områden med låg andel vall, för skyddszoner utmed vattendrag och för insådd av fånggröda.
Bevarandeprogrammer
Motivet för det tredje programområdet bör vara att i möjligaste mån försöka samordna olika i dag förekommande ersättningsformer och verksamheter som påverkar bevarandet av viktiga värden i odlingslandskapet. Regeringen vill understryka att bevarandet av biologisk mångfald och kulturvärden är en integ- rerad del av den framtida jordbrukspolitiken. Samordningen av åtgärder för bevarande av biologisk mångfald och kulturvärden är av central betydelse för att bevarandearbetet skall bli framgångsrikt. För bevarande av biologisk mång- fald och övriga natur- och kulturvärden i landskapet bedömer regeringen att genomförandet bör ske i fyra samordnade program. Dessa är delprogrammen för bevarande av slåttermark, av betesmark, av övriga värdefulla natur- och kulturmiljöer samt övriga åtgärder för att bevara biologisk mångfald.
Regeringen bedömer att samtliga bevarandevärda slåtter- och betesmarker bör bevaras för framtiden. Ersättning bör lämnas för sprutningsfria kantzo- ner, utrotningshotade husdjursraser samt för hydrologisk restaurering av vår- marker, småvatten, mindre åar och bäckar. Ersättning bör även kunna lämnas för miljöåtgärder på vissa begränsade arealer skogsmark.
Administration
Regeringen bedömer att man bör skapa ett tydligare ansvarsförhållande och en bättre samordning mellan myndigheterna.
Regeringen bedömer det lämpligt och önskvärt att en myndighet under regeringen får ansvaret gentemot EU för administrationen av marknadsregle-
Prop. 1994/95:19
72
Bilaga 9
ringarna och de stöd som finansieras genom EG:s jordbruksfond och som riktar sig till jordbruk och trädgård.
Regeringen bedömer att Jordbruksverket bör ges det centrala myndighets- ansvaret för jordbrukets program för miljöersättning. Detta för att åstadkom- ma en bättre samordning och för att en helhetssyn skall ligga till grund för åt- gärder i odlings- och kulturlandskapet. Uppgiften skall givetvis utföras i nära samarbete med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. Regeringen har för avsikt att återkomma angående den praktiska hanteringen av miljöersätt- ningsprogrammet med bl.a. förslag till ansvarsfördelning för beslut och kont- roll.
Miljöstödsprogrammen skall godkännas av EG-kommissionen. Diskussio- ner om programmens utformning kommer därför att föras mellan Sverige och EG-kommissiönen.
Utvärdering och omprövning
Programförslaget omgärdas av osäkerhet. En osäkerhet gäller den framtida jordbrukspolitiken i EU. En annan är hur förhandlingsresultatet kommer att tillämpas. En tredje osäkerhet rör framtida ekonomiska förutsättningar, t.ex. växelkursutvecklingen.
Jordbrukets miljöersättningsprogram bör ses som en strategi som bedöms kunna förverkliga uppsatta mål. Vägledande för målbeskrivningama har bl.a. varit de intentioner, som ligger till grund för t.ex. riksdagens uttalande vad be- träffar mål för ekologisk odling och Naturvårdsverkets kvantitativa tolkning av målet att bevara den biologiska mångfalden, snarare än ett önskemål att söka uppnå ett kvantitativt mål vid en viss given tidpunkt. Avvägningar bör fortlöpande ske mellan olika uppsatta mål och mellan olika åtgärder för att nå dessa mål.
Utvärdering
Regeringen bedömer att en samlad utvärdering bör göras av miljöersättnings- programmet och att denna utvärdering bör ligga till grund för en omprövning av programmet efter 3 år. Därutöver bör programmen löpande följas upp av ansvariga myndigheter.
De totala kostnadema för miljöersätmingsprogrammet bedöms uppgå till ca 2 800 miljoner kronor per år vid slutet av den första 5-årsperioden. Till detta kommer kostnader för administration och räntekostnader som totalt uppgår till ca 67 miljoner kronor per år under år 2—5.
För att svenskt jordbruk skall behålla sin konkurrenskraft krävs att produk- tionen klarar av de nya krav som marknaden i framtiden kommer att ställa på miljöanpassning och resurshushållnin g. När det svenska jordbruket uppfyller villkoren för uthållighet skapas förutsättningar för näringen att vinna mark- nadsandelari Europa i konkurrens med andra europeiska jordbruksföretag.
Prop. 1994/95:19
73
Bilaga 9
Det är enligt regeringens bedömning viktigt att stegen mot detta önskvärda tillstånd därför tas på ett konkurrensneutralt sätt.
EG:s riktade program för miljöersättning till jordbruket skapar förutsätt- ningar för samhället att uppnå de av riksdagen uppsatta miljömålen. Därmed "tas ett ytterligare steg mot ett uthålligt jordbruk. Jordbrukaren ersätts för de åtaganden som görs. Det offentliga köper miljönyttigheter, som inte är mark- nadsprissatta, i en utsträckning som bedöms vara samhällsekonomiskt moti- verad.
1.3.8 Jordbruksstatistik
EG:s regler för statistikinsamling inom jordbruket omfattar områden som i dag inte täcks av motsvarande svenska undersökningar, bl.a. trädgårdssek- tom. Reglerna innebär krav på större urval och en annan klassificering av företag för den ekonomiska företagsstatistiken. För Sveriges del innebär en anpassning till dessa nya regler ett ökat resursbehov i förhållande till nuläget. Sverige får en övergångsperiod på tre år för att anpassa svensk statistik till 13st regler. Förhandlingsresultatet omfattar också regler om behandling av vissa jordbruksföretag som har annat redovisningsår än vad EG:s regler an- ger.
1.4 Lagstiftningsåtgärder
En följd av att EG:s jordbrukspolitik övertas är att de svenska reglerna på området måste ses över och omarbetas. I huvudsak handlar det om att helt eller delvis upphäva regeringsförordningar. Som exempel på sådana författ- ningar kan nämnas förordningarna om startstöd till jordbrukare, statligt regio- nalt stöd till jordbruks- och trädgårdsföretag, statsbidrag till miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och arealbidrag till jordbrukare.
Vidare måste författningarna om prisregleringssystemet förändras eller upphävas. Dit hör lagen (l990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., lagen (1990:616) om införande av lagen om avgifter på vissa jord- bruksprodukter m.m., förordningarna till dessa lagar, förordningen (l991:133) om avveckling av prisregleringen på jordbrukets område och för- ordningen (1990:94l) om inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare. Utöver upphävandet av angivna lagar kan behov av komplette- rande regler till EG:s marknadsförordningar, om t.ex. sanktioner, föranleda förslag till riksdagen i särskild proposition.
Prop. 1994/95:19
74
Bilaga 9
2 Fiske
2.1 EG:s gemensamma fiskeripolitik 2.1.1 Inledning
Romfördraget ( EG-fördraget) innehåller inte några särskilda regler för fisket utan fördragets bestämmelser om jordbruket, artiklarna 38—47 (jordbrukska- pitlet) är tillämpliga på fisket. Enligt artikel 38 skall den gemensamma markna- den omfatta jordbruk och handel med jordbruksprodukter. Med jordbrukspro- dukter avses jordens, boskapsskötselns och fiskets produkter, samt sådana produkter i första bearbetningsledet som har direkt samband med dessa pro- dukter. "
Fiskeripolitikens mål är således desamma som gäller för jordbrukspoliti- ken, dvs. att höja produktiviteten, att tillförsäkra utövarna en skälig levnads- standard, att stabilisera marknaden. att trygga försörjningen och att tillförsäk- ra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser (artikel 39).
Medlen för att uppnå dessa mål anges i artikel 40. Enligt artikel 40.2 skall en gemensam marknadsordning för jordbruksprodukter upprättas. Denna kan alltefter varornas art utformas genom — gemensamma konkurrensregler, — en obligatorisk samordning av de olika nationella marknadsordningama, eller — en europeisk marknadsordning.
Det ankommer på EG:s institutioner att vidta erforderliga åtgärder för att ut- veckla den gemensamma politiken.
Som bilaga 11 till EEG-fördraget finns en förteckning över de produkter som regleras av det särskilda jordbrukskapitlet. I förteckningen, som har kompletterats genom rådets förordning (EEG) nr 79/59, ingår bl.a. fiskets produkter.
En gemensam marknadsreglering på fiskets område har funnits sedan år 1970, men har ändrats åtskilliga gånger sedan dess. När den först infördes var den utformad som en integrerad del av den gemensamma jordbrukspoliti- ken. Steg för steg har de särdrag som karaktäriserar fiskeriområdet nödvändig- gjort en utveckling mot en självständig, gemensam fiskeripolitik. År 1976 framlade kommissionen för första gången ett förslag till en sådan politik. Först år 1980 enades rådet om en förklaring som angav de centrala elementen i en fiskeripolitik för att år 1983 anta de rättsakter som tillsammans fastlade ra- marna för den gemensamma politiken på området.
En delöversyn av den gemensamma fiskeripolitiken genomfördes under år 1992. Det överskuggande problemet var obalansen mellan knappa fiskresur- ser och alltför stor fiskekapacitet. De huvudsakliga riktlinjerna för EG:s fram- tida fiskeripolitik angavs vara — bättre balans mellan tillgängliga fislcresurser och frskekapaciteten. Instru-
ment för att åstadkomma detta kan vara översyn av gällande kvotsystem och maximala fångstuttag, strängare teknisk reglering av fiskets bedrivan-
Prop. 1994/95:19
75
Bilaga 9
de, översyn av Strukturpolitiken i syfte att reducera fiskeansträngningama, förstärkt övervakning av fisket och effektivare datainsamling, - utveckling av förbindelser med tredjeland,
_- förstärkning av forskningsinsatser, —- utveckling av vattenbruket.
Översynen ledde till att en ny basförordning antogs (rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om att införa ett gemensamt sy- stem för fiske och vattenbruk) där grunderna för EG:s fiskeripolitik fastställ- des. Särskild vikt lades vid tillträdet till vatten och till fiskresurser. Förord- ningen gäller till år 2002 då en översyn skall göras. .
EG har antagit flera rättsakter som kompletterar och preciserar basförordning- en. Några av de viktigare är marknadsförordningen (se avsnitt 2.1.3), struk- turförordningen (se avsnitt 2.6.1) och kontrollförordningen (se avsnitt 2.1.4).
2.1.2 Resurspolitiken
EG:s resurspolitik regleras huvudsakligen i den nämnda basförordningen. Resurspolitiken är såväl internt som externt orienterad. Det innebär att den dels reglerar fördelningen av resurser mellan medlemsländerna. dels omfattar överenskommelser med länder utanför gemenskapen om exempelvis köp eller byte av kvoter. Regleringen sker genom fastställande av högsta tillåma fångst- mängder för olika arter, fördelning av kvoter, reglering av hur fisket får bedri- vas, fiskerikontroll, internationella fiskerikonventioner, bilaterala och trilatera- la fiskeavtal m.m.
Fördelningen av fiskresurser mellan medlemsländerna bygger på den s.k. relativa stabiliteten. Det innebär att medlemslandets andel av den tillgängliga fiskresursen i ett visst vatten långsiktigt läggs fast för varje reglerad art. Nuva- rande fördelningsnyckel gäller t.o.m. år 2002. Fördelningen baseras i allt vä- sentligt på traditionellt fiske. Den tar också hänsyn till om berörda regioner är särskilt beroende av fisket samt den fångstförlust som medlemsländerna drab- bats av i samband med tredjelands utvidgning av sin fiskezon. Vidare beaktas effekten av att en införd högsta tillåten fångstmängd (TAC) ensidigt kan ha drabbat ett eller flera medlemsländer.
2.1.3 Marknadspolitiken
EG:s marknadspolitik regleras på fiskets område i marknadsförordningen (rå- dets förordning (EEG) nr 3759/92 av den 17 december 1992 om den gemen- samma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter). Förordningen omfattar huvudsakligen standardkrav för marknadsföring och prissättning, riktlinjer för producentorganisationer, ekonomiska bidrag samt bestämmelser för handeln med tredjeland
Prop. 1994/95:19
76
Bilaga 9
Marknadspolitiken regleras också bl.a. genom förordningen om gemensam- ma marknadsföringsnorrner (rådets förordning (EEG) nr 103/76 av den 19 ja- nuari 1976 om gemensamma marknadsnormer för viss färsk eller kyld fisk). Dessa normer omfattar kvalitet, storlek och vikt, förpackning, presentation och märkning. Fisk som inte uppfyller de fastställda normema får inte salu- föras.
Medlemsländema är skyldiga att kontrollera att normema uppfylls. Den kvalitetskontroll som skall ske i enlighet med de av EG utfärdade bestämmel- serna är ett statligt ansvar.
De viktigaste beståndsdelarna i EG:s marknadspolitik är överskottsregle- ringen som sker med hjälp av s.k. orienterings- och återtagspriser, fiskarägda men statligt erkända producentorganisationer som svarar för överskottshante- ringen samt en impomeglering som sker genom s.k. referenspriser.
Orienteringspriset är utgångspunkten för att bestämma återtagspriset. De fastställs med ledning av ett genomsnitt av uppnådda försäljningspriser och förväntad utveckling. På grundval av återtagspriset kan en producentorgani- sation bestämma ett visst lägsta marknadspris under vilket medlemmarnas varor inte får säljas.
Med producentorganisation avses varje erkänd organisation eller samman- slutning av sådana organisationer som är uppbyggd på fiskarnas egna initiativ i syfte att uppnå ett rationellt fiske och bättre försäljningsvillkor. Detta sker exempelvis genom fångstplaner, koncentration av utbud och reglering av pri- serna. Medlemmarna i en producentorganisation är skyldiga att ställa hela sin fångst till organisationens disposition, att tillämpa gällande kvalitetsnormer samt att anpassa utbudet av fisk till marknadens krav. Organisationen å sin sida är skyldig att ta emot medlemmarnas fångster under förutsättning att fast- ställda fångstplaner har iakttagits.
Regleringen av handeln med tredjeland sker förutom genom tullar och tull- preferenser med referenspriser vars syfte är att förebygga sådana störningar i handeln som kan förorsakas av utpräglad lågprisimport från tredjeland. För- utom referenspriser skall det även fastställas s.k. fritt-vid-gränsen-priser. När dessa understiger referensprisema och betydande kvantiteter har importerats kan motåtgärder vidtas.
Finansieringen av åtgärderna sker via jordbruksfondens (FEOGA) garanti- del. Den inkluderar en särskild garantifond för fisket (European fisheries gUa- rantee fund). För år 1994 har det anslagits 37 miljoner ecu för ändamålet.
2.1.4 Kontroll
I oktober 1993 lade EG fast nya regler om kontroll (rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om ett kontrollsystem för den gemensam- ma fiskeripolitiken). Syftet är att säkerställa efterlevnaden av den gemensam- ma fiskeripolitiken genom att införa bestämmelser om övervakning och sank- tioner. En medlemsstat skall vidta åtgärderi syfte att garantera efterlevnaden och ställa tillräckliga medel till förfogande.
Prop. 1994/95:19
77
Bilaga 9
Kontrollsystemet skall gälla för allt fiske inom områden som står under medlemslandets jurisdiktion, inkl. sådant fiske som utförs av fartyg som seg- lar under tredjelands flagg. Reglerna skall också gälla för de av gemenska- pens fartyg som verkar i tredjelands vatten.
Vad avser resursförvalmingen skall medlemsstaten kontrollera fiskefarty- gen (fångster, redskap etc.), landning, försäljning, transporter samt förva- ring. Landning och försäljning skall registreras. Medlemsländema skall också sinsemellan koordinera sin verksamhet, t.ex. genom att sätta upp gemensam- ma kontrollprogram.
Även inom Strukturpolitiken finns regler för kontroll. Tekniska kontroller skall utföras avseende om- och nybyggnad av fiskefartyg, tillfälligt eller defi- nitivt upphörande av fiske, begränsning av fiskekapaciteten m.m. Medlemssta- tema skall för detta ändamål bl.a upprätta databaser innehållande all relevant information om fiskeflottans kapacitet och verksamhet.
För att säkerställa efterlevnaden av den gemensamma marknadsordningen skall kvalitetsstandarder, i synnerhet_krav på viss minimistorlek, återtag av produkter för andra ändamål än humankonsumtion samt lagring eller föräd- ling av produkter som återtagits från marknaden kontrolleras.
Medlemsstaterna skall redovisa till kommissionen vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa landets kontroll. Därutöver skall kommissionen re- gelbundet informeras om resultaten av övervakningen. Kontrollen finansieras i huvudsak av medlemsstaterna själva. Vissa medel kan lämnas från EG för in- köp av teknisk utrustning, exempelvis vid uppbyggnad av databaser för infor- mationsutbyte.
2.2 Den svenska fiskeripolitikens mål och medel
Det övergripande målet för den svenska fiskeripolitiken är att landets vatten- och tisktillgån gar skall nyttjas på ett sådant sätt att de långsiktigt kan medver- ka till vår livsmedelsförsörjning och till vårt välstånd i Övrigt. En god hushåll- ning, genom en väl avvägd vård och beskattning av fiskbestånden samt ge- nom omsorg om vattnen, är sålunda väsentlig. Härigenom skapas förutsättning- ar för produktion av viktiga produkter, för medverkan i landets ekonomiska utveckling och för meningsfull sysselsättning och försörjning i vissa bygder. En god vård av fiskevattnen förbättrar också förutsättningama för odling av fisk. Medlen i den svenska fiskeripolitiken är huvudsakligen lagstiftning samt ekonomiskt stöd till fisket, fiskevården och forskningen. Vidare avgörs villko- ren för det svenska fisket till stor del vid internationella förhandlingar.
Riksdagen beslutade våren 1993 om en ny lag (l993:649) om marknadsreg- lering på fiskets område. Lagen innebär en anpassning till EG:s marknadsreg- lering. I marknadsförordningen (l993:651) regleras bl.a. villkoren för försälj- ning av fisk, producentorganisationers verksamhet, samt hur Orienteringspri- ser och återtagspriser fastställs.
I den fiskelag (l993:787) som riksdagen beslutade om våren 1993 och som trädde i kraft den 1 januari 1994 görs bl.a. rätten att bedriva ett yrkesmäs-
Prop. 1994/95:19
78
Bilaga 9
sigt fiske beroende av yrkesfiskelicens. Vidare ges möjlighet att fördela fisket genom att meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för fri- tidsfisket. Sådana föreskrifter finns i fiskeförordningen (1993:1097). Genom ett tillägg i fiskelagen (1994:327) kan krav på särskilt tillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fiske ställas.
Fiskeripolitiken syftar till att anpassa fiskeansträngningen till den långsikti— ga fisktillgången. De viktigaste styrmedlen för att nå en sådan balans är— för- utom yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd — statligt ekonomiskt stöd. En för- utsättning för att fiskare skall kunna få statligt stöd är att de har yrkesfiskeli- cens. Stöd kan lämnas för exempelvis inköp eller upprustning av fiskefartyg, övergång till annan frskeinriktning, ersättning vid stillaliggande eller skrot- ning av fiskefartyg.
Sverige deltari internationellt fiskerisamarbete bl.a. genom Fiskerikommis- sionen för Östersjön. Kommissionens arbete syftar bl.a. till att årligen faststäl- la maximala fångstuttag för de kommersiellt viktiga fiskslagen. Kommissio- nens beslut kompletteras med bilaterala avtal som Sverige sluter med Öster- sjöns samtliga strandstater. Inom ramen för detta internationella samarbete ver- kar Sverige för en förbättrad förvaltning av fiskeresursema.
Fisktillgångama i Skagerrak förvaltar Sverige gemensamt med EU och Norge och i Kattegatt gemensamt med EU. Genom bilaterala frskeriavtal med EG och Norge har Sverige tillgång till fiske i Nordsjön. Avtalet med EG inne- bär att gemenskapen som kompensation erhåller kvoter i svenska vatten i Östersjön medan Norge ensidigt tilldelar Sverige kvoter.
Huvuddelen av den svenska fiskerikontröllen sker till sjöss. För denna sva- rar Kustbevakningen. För den landbaserade kvalitetskontrollen svarar Fiskeri- verket sedan prisregleringssystemet avskaffades den 1 januari 1994. Inom EU är bestämmelserna om kontroll mera omfattande och detaljerade. I syfte att stärka kontrollen av fisket uppdrog regeringen i februari 1994 åt Statskon- toret att utreda vissa frågor rörande kontroll på fiskets område. Uppdraget har redovisats och förslaget remissbehandlas för närvarande.
Även behovet av statistik påverkas vid ett medlemskap i EU. Bl.a. ställs krav på rapportering till EG:s statistiska kontor, Eurostat, och till Kommissio- nen. Fiskeriverket har ansvaret för statistiken på fiskets och vattenbrukets om- råde. Regeringen uppdrog i februari 1994 åt Fiskeriverket och Statistiska cen- tralbyrån att utreda statistiken på fiskets och vattenbrukets område. Uppdraget har redovisats och förslagen remissbehandlas för närvarande.
2.3 EES-avtalets innebörd för fisket
Även om Sverige genom EES—avtalet inte tog över EG:s lagstiftning på fisk- ets område behandlar avtalet en rad viktiga områden inom fiskerisektom, exempelvis etableringsrätten, dlrektlandningar, handeln med fisk och fiskpro- dukter, samt vattenbrukets sjukdomskontroll.
6 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
79
Bilaga 9
EES-ländemas fiskare har rätt att etablera sig över hela området på samma villkor som gäller för fiskare i resp. land. För att bedriva ett yrkesfiske i Sverige krävs yrkesfiskelicens och i vissa fall fartygstillstånd.
Reglerna för direktlandningar ger en fiskare rätt att landa sina fångster inom hela avtalsområdet. Svenska fiskare har dock redan tidigare haft rätt att landa sina fångster i de flesta aktuella hamnarna.
För handeln med fisk och fiskprodukter innebär avtalet att den svenska marknaden endast i mindre utsträckning påverkas av EG:s handelsvillkor. Förändringarna rör huvudsakligen de kvantitativa restriktioner som Sverige tidigare upprätthöll. Sveriges handelsvillkor på EU-marknaden förbättrades genom EES-avtalet, då EU åtog sig att avskaffa irnporttullar och avgifter för torsk, kolja, gråsej, liten helgeflundra, helgeflundra och kaviarsubstitut. EU skall enligt avtalet stegvis sänka tullen till 30 % av nuvarande tullsatser för ett antal produkter, exempelvis regnbåge. De för svensk fiskerinäring viktiga pro- dukterna lax, sill, makrill, räka och havskräfta ingick dock inte i avtalet.
Sverige har sedan tidigare en frivillig fiskhälsokontroll för vattenbruksan- läggningar. Den bekostas av odlarna själva. Anslutning till den frivilliga kon- trollen är emellertid en förutsättning för att få leverera fisk för utplantering el- ler vidare odling. EES-avtalet innebär för Sveriges del att obligatorisk hälso- övervakning för alla anläggningar är ett krav för att landet skall få behålla sin status som fritt från vissa smittsamma sjukdomar. Denna kontroll finansieras med budgetmedel. Den frivilliga, egenfinansierade fiskhälsokontrollen kvar- står emellertid eftersom den är mer omfattande.
2.4 Förhandlingsresultat — innebörden av ett medlemskap iEU
Regeringens bedömning: Genom tullfriheten, det något utökade till-
trädet till resurser samt tillgången till EG:s strukturstöd kommer villko- ren för den svenska fiskerinäringen att förbättras vid ett EU-medlem- skap.
Remissinstansema: Fiskeriverket tillstyrker att avtalet ingås. Skäl för regeringens bedömning: Medlemskap är en förutsättning för tullfrihet mellan Sverige och EU. Om Sverige inte blir medlem kvarstår da- gens ogynnsamma situation där EU har fritt tillträde till den svenska markna- den medan svenska fiskprodukter möter restriktioner vid export till EU. Vad avser tillträdet till fiskresurser innebär ett medlemskap att Sverige får utökade fiskerättigheter, bl.a. genom en högre andel av torsken i Östersjön samt till- gång till nya arter i Nordsjön. EG:s strukturpolitik överensstämmer i allt vä- sentligt med den svenska. Tillgång till EG:s strukturstöd medför därför möj- lighet till en högre ambitionsnivå inom Strukturpolitiken. Inom ramen för ett
Prop. 1994/95:19
80
Bilaga 9
medlemskap avser Sverige att driva vidare de frågor där ett fullgott resultat inte uppnåddes under förhandlingarna. _
Förhandlingsresultatet medför att Sverige vid ett medlemskap kommer att omfattas av all EG-lagstiftning på fiskets område och att landet från och med första medlemskapsdagen deltar i den gemensamma fiskeripolitiken. De vik- tigaste resultaten av förhandlingarna om ett svenskt medlemskap framgår av det följande.
Tullar
I och med överenskommelsen om tullunion mellan Sverige och EU kommer det att råda full tullfrihet för färsk fisk, skaldjur och beredda fiskprodukter inom det utvidgade EU. Därmed upphör den sneda konkurrenssituation som innebär att EU har fritt tillträde till den svenska marknaden medan svensk export av fiskprodukter till EU har ofördelaktiga konkurrensvillkor.
Tillträde till vatten och resurser
Sverige kommer att ingå i den relativa stabiliteten i alla de vatten där det i dag bedrivs ett svenskt fiske, dvs. Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Därmed försvinner en stor del av den osäkerhet som ligger i dagens system med mera kortsiktigt avtalsbundna rättigheter.
Sveriges andelar av fiskresursema, med undantag för torsken i Östersjön, baseras på en femårig referensperiod (1989—1993), i'arvid man bortsett från tidigare byten med tredjeland Vidare kommer Norge även som medlemsland att, i överensstämmelse med tillämpningen av det tidigare bilaterala avtalet, på årsbasis överföra kvantiteter till Sverige. Sveriges rättigheter i denna del har fastställts i samband med anslutningsfördraget.
Av det viktiga torskfisket i Östersjön erhöll Sverige vid förhandlingarna ca 35 % av EU:s andel. Det överstiger Sveriges i dag tillgängliga torskkvantite- ter i Östersjön. När det utvidgade EU:s torskkvot överstiger 50 000 ton kom- mer Sverige dessutom att erhålla 40 % av denna ökning. Dock kommer Sverige även i fortsättningen att årligen till vissa EU-länder överföra vissa torskkvoter. Härutöver får Sverige tillträde till nya arter i Nordsjön.
Sverige fick genom anslutningsavtalet inte fullt tillträde till de vatten där Sverige historiskt bedrivit fiske. Ett begränsat tillträde till Nordsjön erhölls i form av en kvot avseende ospecificerade arter på 1 000 ton. Sverige förutsät- ter dock att frågan om fritt tillträde till Nordsjön löses under de närmaste åren.
Sammantaget ökar fångstutrymmet för svenskt fiske genom uppgörelsen, både i jämförelse med 1993 års fångster och med genomsnittliga fångstkvoter under en längre period. Detta gäller särskilt för torsk och sill i Östersjön, räka i Skagerrak och makrill i Nordsjön.
Prop. -1 994/95219
81
Bilaga 9
Avtal med tredjeland
Sveriges fiskeavtal med Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland kom- mer att förvaltas och snarast möjligt omförhandlas av EU, dock senast när av- talen löper ut. Vid ett framtida kvotutbyte med dessa stater kommer den svens- ka andelen att bli lika stor som de andelar Sverige erhållit i den interna fördel- ningen inom ramen för den relativa stabiliteten.
U tsa'ttningar av laxsmolt
Sverige bedriveri dag en omfattande utsättning av laxsmolt i Östersjön vilket kommer alla Östersjöstaters laxfiskare till godo. EG bidrar till finansieringen av dessa utsättningar (7 miljoner kronor år 1994) genom det bilaterala fiskeav- talet med Sverige. Även vid ett svenskt medlemskap kommer EG att under tre år fortsätta att bidra ekonomiskt till denna verksamhet. Frågan skall under ti- den ses över inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön.
F oderjiske
Även vid ett medlemskap kommer Sverige att kunna bedriva ett foderfiske ef- ter sill trots gällande EG-förbud. Det svenska foderfisket kommer att tillåtas under tre år. Redan under år 1994 kommer dock EG att påbörja ett försöks- fiske i syfte att kartlägga foderfiskets biologiska konsekvenser. Med utgångs- punkt i resultaten från försöksfisket skall EG därefter göra en översyn av lag- stiftningen på detta område.
Marknadsintervention
Sverige erhöll ett positivt svar på kravet om införande av nordhavsräkan (kok- räkan) i EG:s återtagssystem. Vidare begärde Sverige att de viktigaste sötvat- tensartema skulle föras in i EG:s referensprissystem, främst i syfte att skydda den svenska marknaden från lågprisimport. Eftersom sötvattensarter inte in- går i EG:s nuvarande referensprissystem enades parterna om att inte fastställa något sådant pris för dessa arter. I stället bevakas frågan via ett nationellt marknadsövervakningssystem. Vid allvarliga störningar kan EG dock införa skyddsåtgärder. Vid ett medlemskap kan frågan tas upp till förnyad prövning.
Lagstiftning
Ett medlemskap innebär att viss svensk lagstiftning på fiskets område ersätts av EG:s förordningar på området. Viss svensk lagreglering kan komma att krävas som komplettering till EG:s rättsakter, bl.a. vad beträffar sanktionsbe- stämmelser.
Prop. 1994/95:19
82
Bilaga 9
2.5 Nya inslag i EG:s fiskeripolitik Särskilda fisketillstånd
Mot slutet av år 1993 lade kommissionen ett förslag om särskilda fisketill- stånd. Det byggde på det system med fiskelicenser som EG antagit i novem- ber 1993. I juni 1994 enades medlemsländerna om ett principbeslut (Council Regulation (EC) No 1627/94 of 27 June 1994 laying down general provi- sions concerning special fishing permits).
Syftet med de särskilda fartygstillstånden är att ett visst eller vissa fisken enbart skall få bedrivas av de fiskefartyg som har tillstånd. Reglerna om sär- skilda fisketillstånd skall tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995. Innan dess skall tillärnpningsföresloifter utfärdas. Särskild hänsyn skall därvid tas till de som bedriver flera sorters fiske liksom till det småskaliga kustfisket. Klart står dock redan nu att fartyg under 10 meters längd som seglar under en med- lemsstats flagg och endast fiskari landets egna vatten skall undantas från reg- lerna.
Förslag om mål och strategier för vissa slag av fisken
Som en följd av de vetenskapliga rapporter som pekar på den prekära situatio- nen för vissa fiskbestånd lade kommissionen i december 1993 fram ett för- slag till övergripande mål och strategier för vissa fisken för perioden 1994- 1997. I förslaget fastställs målen i form av nivåer på fiskeridödlighet och lek- biomassa. Särskild uppmärksamhet riktas mot ungfisk. De medel som disku- teras är maximala fångstuttag, minskningar av fiskeansträngningen, frednings- tider och fredningsområden, individuella kvoter samt fisketillstånd. Östersjön omfattas emellertid inte. Förslaget diskuteras för närvarande inom EU.
2.6 Struktur-politik inom mål 5a 2.6.1 EG:s strukturpolitik
Under år 1993 lades nya riktlinjer fast för fiskets strukturpolitik. I juli 1993 inrättades ett särskilt instrument för fiskets strukturpolitik, Financial Instru- ment for Fisheries Guidance, (FIFG). FIFG skall finansiera den del av fisk- ets strukturstöd som kan hänföras till mål 5a, dvs. anpassningen av fiskerisek- toms struktur.
Den rättsakt där FIFG inrättas (Council Regulation (EEC) No 2080/93 of 20 July 1993 laying down provisions for implementing Regulation (EEC) No 2052/88 as regards the financial instrument for fisheries guidance) fastställer också de mål som skall gälla för Strukturpolitiken, nämligen — att bidra till att uppnå en varaktig balans mellan resurser och dess utnyttjan-
de,
- att stärka utvecklingen av ekonomiskt livskraftiga företag inom sektorn, samt
Prop. 1994/95:19
83
Bilaga 9
— att förbättra marknadsutbudet och förädlingsvärdet för fiskets och vatten- brukets produkter.
FIFG kan stödja investeringar och aktiviteter inom följande områden, näm- ligen — omstrukturering och förnyelse av fiskeflottan,
— modernisering av fiskeflottan, — förbättring av de villkor under vilka fiskets och vattenbrukets produkter förädlas och marknadsförs,
— utveckling av vattenbruket samt skydd och utveckling av marina resurser i kustvatten,
— försöksfiske,
— utrustning i fiskehamnar, samt
— studier av nya marknader.
Åtgärderna skall i synnerhet syfta till att förbättra arbetsvillkoren ombord på fartyg, fiskemetodemas och redskapens selektivitet och produktkvaliteten. De skall också främja introduktionen av gemenskapsstandarder för produkt- hygien, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt åtgärder till skydd för mil- jön.
FIFG kan härutöver bidra till teknisk assistans, informationskampanjer, studier samt pilot— och demonstrationsprojekt som syftar till strukturanpass- ning.
I december 1993 utkom en tillämpningsförordning (Council Regulation (EC) No 3699/93 of 21 December 1993 laying down the criteria and arrange- ments regarding Community structural assistance in the fisheries and aquacul- ture sector and the processing and marketing of its products) i vilken struktur- politikens praktiska utformning redovisas. Medlemsländema skall till kommis- sionen lämna in ett s.k. programdokument för åren 1994—1999. Programdo- kumentet skall bestå av en sektorplan och en ansökan om stöd. Sektorplanen skall innehålla en beskrivning av fiskerisektom i landet, de mål landet fastsla- git för sin strukturpolitik samt de medel man avser använda för att nå de fast- ställda målen.
De olika stöd som förekommer kan avse såväl offensiva som defensiva in- satser. EG:s medfinansiering beror på huruvida åtgärden är defensiv eller of- fensiv.
Offensiva åtgärder är investeringari företag såsom om- eller nybyggnad av fartyg och vattenbruksanläggningar. För denna typ av åtgärder sker en medfi- nansiering från EG med högst 30 % i andra områden än mål 1- och mål 6-om- råden. För dessa åtgärder krävs att medlemsstaten går in med minst 5 % och det enskilda företaget med minst 50 %.
Till de defensiva åtgärderna räknas t.ex. skrotning och stillaliggande. För sådana verksamheter sker medfinansiering från EG med mellan 25 och 50 % i andra områden än mål 1- och mål 6-områden. Samma stödnivå tillämpas för sådana projekt med samarbetspartners i tredjeland vars syfte är att gemensamt fiska i tredjelands vatten och förse EU-marknaden med produkter.
Prop. 1994/95:19
84
Bilaga 9
För hela perioden 1994—1999 har EG preliminärt avsatt 2,7 miljarder ecu för FIFG. I 1994 års EG-budget uppgår anslaget till 419 miljoner ecu, varav 246 miljoner ecu är reserverade för mål 1-områden.
Redan i den strukturförordning för fisket (rådets förordning (EEG) nr 4028/86 av den 18 december 1986 om gemenskapsåtgärder för att förbättra och anpassa fiskeri- och vattenbrukssektoremas struktur) som föregick nu gäl- lande förordning, fastställdes att fleråriga utvecklingsprogram för att anpassa fiskekapacieteten till befintliga resurser (multiannual guidance programmes) skulle antas för resp. medlemsland Det utvecklingsprogram som nu är i kraft gäller för perioden 1993—1996 och är en integrerad del av sektorplanen för åren 1994—1999. Senast den 1 januari 1996 skall medlemsländerna förse kom- missionen med information för ett nytt flerårigt utvecklingsprogram för perio- den 1997—1999.
För de delar av programperioden som omfattas av ett antaget flerårigt ut- vecklingsprogram skall programdokumentet — sektorplanen och stödansökan — vara detaljerat i sin utformning. För den återstående delen av perioden (1997—1999) skall informationen endast vara indikativ och kompletteras när det nya utvecklingsprogrammet skall godkännas.
När medlemslandet har lämnat in sina programdokument skall kommissio- nen studera sektorplanens överensstämmelse med de mål som har angetts för FIFG och inom sex månader fatta beslut om ett gemenskapsprogram för sek- torns strukturella stöd.
Inom ramen för EG:s regelverk finns ytterligare rättsakter som berör stnrk- turpolitiken. Så t.ex. beslutades i december 1993 mål och regler för hur ge- menskapens fiskerisektor skall omstruktureras under perioden 1994—1996 i syfte att uppnå en varaktig balans mellan resurser och dess utnyttjande (Coun- cil Decision of 20 December 1993 relating to the objectives and detailed rules for restructuring the community fisheries sector over the period 1 January 1994 to 31 December 1996 with a view to achieving a lasting balance bet- ween the resources and their exploitation).
I beslutet fastställs begränsningar av fiskeansträngningen för olika seg- ment av fiskeflottan. Senast vid utgången av år 1996 skall fiskeansträngning- en i varje medlemsstat ha minskat med 20 % för fartyg som bottentrålar efter demersala arter1 och med 15 % för bomtrålare m.m. som riktar sitt fiske mot bentiska2 bestånd. För övriga kategorier fiskande innebär beslutet att inga ök- ningar av fiskeansträngningen får ske. Minst 55 % av begränsningen måste ske genom kapacitetsneddragningar. '
1 Med demersala arter avses arter som lever strax ovanför havsbotten, i huvudsak torsk- fiskar.
2 Med bentiska arter avses arter som lever på eller i havsbotten, såsom plattfisk och havs- kratta.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
2.6.2 Jämförelse mellan Sveriges och 12st strukturpolitik
EU:s och Sveriges strukturpolitiska ambitioner överensstämmer i allt väsent- ligt. Så Lex. prioriterar både EU och Sverige investeringar för att förbättra ar- betsvillkoren och säkerheten ombord, utvecklingen av selektiva redskap samt åtgärder för att förbättra produkternas kvalitet. Emellertid föreligger vissa skillnader i hur politiken tillämpas.
Inom EU arbetar man med fleråriga program, där kvantitativa mål fastställs för resp. medlemsland. I Sverige dras de långsiktiga riktlinjerna för fiskeripo- litiken upp av regeringen och godkänns av riksdagen (senast prop. 1993/94: 158 Vissa fiskeripolitiska frågor), men några särskilda fleråriga planer utarbe- tas inte. Som en följd härav skiljer sig finansieringen. EG avsätter medel för hela den sexårsperiod programmen avser medan Sverige beslutar om årliga anslag.
De instrument som används i den svenska Strukturpolitiken har beslutats genom förordningen (1993:382) om statligt stöd till yrkesfisket m.m. Där fö- reskriver regeringen att statligt stöd får lämnas till investeringar i fiskeföretag (avskrivningslån, bidrag och lånegarantier), till investeringar i fiskodlingsföre- tag (lånegarantier), vid fångstbegränsningar och skrotning av fiskefartyg samt vid skador på fiskeredskap. I detta avseende skiljer sig Sverige från EU efter- som lånegarantier inte kan lämnas inom ramen för 5a-stöd.
I EU, liksom i Sverige, omfattas såväl fiskeflottan som vattenbruket av de strukturpolitiska åtgärderna, dock ges vattenbruket en något mera markerad roll inom EU. Därutöver utgör fiskehamnar samt förädling och marknadsfö- ring viktiga beståndsdelar i EG:s politik. I Sverige lämnas inte längre något stöd till beredningsindustrin. Inte heller lämnas något fiskeripolitiskt motive- rat stöd till hamnar. För marknadsföringsåtgärder däremot finns möjlighet att erhålla statligt stöd.
Vad som emellertid väsentligt skiljer EU från Sverige är att strukturpoliti- ken där inte har en bredd som direkt möter den stora variationen inom svenskt fiske. Så saknas exempelvis ett yrkesmässigt insjöfiske i dagens EU. Sveri- ges långa kuststräcka medför dessutom att det finns en stor kustfiskeflotta. Dessa särdrag kräver stor spridning och flexibilitet beträffande de strukturella åtgärderna i Sverige.
Inom EG:s strukturpolitik finns krav på en minskning av fiskeansträngning- en. Dessa krav definieras som procentuella neddragningar för vissa slag av fisken. Mot bakgrund av det svenska fiskets stora spridning och artrikedom liksom den svenska flottans flexibilitet innebär det svårigheter att dela in fiske- fartygen i de av EG uppställda segmenten.
2.6.3 Svensk strukturpolitik vid ett medlemskap Inledning
Som tidigare nämnts har regeringen till riksdagen redovisat huvuddragen i den svenska Strukturpolitiken i prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frå-
Prop. 1994/95:19
86
Bilaga 9
gor. De medel som används finns redovisade i förordningen (1993:382) om statligt stöd till yrkesfisket m.m. Inför kommande budgetår preciserar rege- ingen fiskeripolitikens roll i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95. Beträf- fande Strukturpolitiken anges att Fiskeriverket skall främja utvecklingen av det yrkesmässiga kust- och insjöfisket och vattenbruket, utveckla metoder i syfte att begränsa fiskeansträngningen, analysera utvecklingen i fiskerisek- tom och på marknaderna för fiskets produkter samt besluta om konsument- främjande åtgärder. Samtliga dessa målsättningar ryms inom ramen för EG:s strukturpolitk.
Fiskeflorian
En övergripande målsättning för svensk strukturpolitik är att uppnå en samlad fiskeansträngning inom den svenska fiskeflottan som är anpassad till resurser- nas storlek. I EG:s system blir det av stor vikt att kunna fastställa den långsik- tiga nivån på denna ansträngning. Den är emellertid mycket svår att skatta ef- tersom en rad i dag okända faktorer spelar in vid bedömningen av framtida till- gängliga resurser.
Torskfisket i Östersjön är ryggraden i svenskt fiske. Efter en rad bekym- mersamma år med låga fiskekvoter sviktar ekonomin för både fiske- och be- redningsföretagen. Det närmaste året kan det troligen inte bli någon större ök- ning av kvoten. Men det är prognoserna för fiskekvoten på längre sikt som blir normgivande för den önskvärda storleken på den del av fiskeflottan vars huvudsakliga fiske är inriktat på torsk i Östersjön. I avvaktan på en långsiktig balans mellan fiskeansträngning och resurser lämnas stöd vid stillaliggande till fartygen.
I strävan att uppnå balans mellan tillgängliga resurser och dess utnyttjande finns flera medel att tillgå. I prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor anges att en begränsning av fiskeansträngningen bör spela en större roll vid regleringen av fisket än vad som hittills har varit fallet. Exempel på begränsan- de åtgärder är krav på licens, skrotning av fiskefartyg, planerat stillaliggande av fiskefartyg, reglering av fiskesäsongen, fiskeförbud vissa dagar i veckan, redskapsbegränsning, inrättande av fredningsområden och krav på redska- pens utforrnning. Även inom EU ges insatser av det här slaget ett allt större ut- rymme.
Sverige beslutade år 1993 unilateralt att införa en begränsning av antalet till- låtna fångstdagar vid torskfiske i Östersjön. Sverige kommer inom ramen för EU att forstätta att arbeta för att sådana begränsningar utvidgas till att omfatta alla berörda stater.
Utvecklingen av selektiva redskap blir ett allt viktigare instrument inom bå- de Sveriges och EG:s fiskeripolitik. Investeringar kommer att krävas för så- väl teknikutveckling som installation. För närvarande avser investeringarna i första hand installation av selekterande paneler i trålar.
De strukturpolitiska åtgärderna kan i övrigt delas in i offensiva och defen- siva åtgärder. Exempel på offensiva åtgärder är nybyggnation och modemi-
Prop. 1994/95:19
87
Bilaga 9
seringar. Under den senaste femårsperioden har intresset för nybyggnation och inköp av begagnade fartyg minskat och investeringarna i allt större ut- sträckning avsett rationaliseringar. Målsättningen med investeringarna bör vara att fartygen skall vara utrustade så att de kan bedriva flera slag av fisken. Det minskar sårbarheten för biologiska variationer. Vid modernisering bör vi- dare prioriteras sådana åtgärder som förbättrar arbetsmiljö, säkerhet och kva- litet.
För att kunna konkurrera på den del av sillmarknaden som avser avsätt- ning till industriell beredning är det nödvändigt att dels kunna hantera stora volymer, dels hålla en hög och jämn kvalitet. Den viktigaste åtgärden för ett lönsamt storskaligt sillfiske är installation av RSW-tankar (refrigerated sea water) som kräver betydande investeringar. Härtill kommer behovet av land- baserade sillsorteringsmaskiner, eftersom EG inte tillåter sortering ombord vid fiske i Skagerrak och Kattegatt. För ett mera småskaligt fiske inriktat på färsk konsumtion finns system med hantering av fisk i containrar. Även här kan betydande investeringsbehöv förutses. Såväl RSW-tankar som containrar bidrar också till en bättre arbetsmiljö för fiskaren jämfört med lådhantering.
Till de defensiva åtgärderna hör stöd vid såväl beslutade fiskestopp som då väderförhållandena omöjliggör ett fiske (t.ex. isläggning eller hård vind). Re- geringen uppdrog den 1 1 maj 1994 åt Statskontoret att utreda fiskarnas arbets- löshetsförsäkrin g från vilken ersättning lämnas vid sådant stillaliggande. Upp- draget skall redovisas senast den 1 november 1994. Medel från EG kan erhål- las för att delvis kompensera inkomstförluster i de fall stillaliggandet har orsa- kats av oförutsedda, i huvudsak biologiska faktorer.
Vattenbruk
Vattenbruket utgör en del av Fiskeriverkets ansvarsområde. Genom prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor förtydligas Fiskeriverkets ansvar. Det innebär ett närmande av svensk fiskeripolitik till den i EU förda.
Sverige är rikt på insjövatten och kustvatten som lämpar sig för vatten- bruk. Genom den stora geografiska spridningen kan vattenbruket bidra till sysselsättningi glesbygd. Inom ramen för EG:s strukturpolitik ges möjlighe- ter till stöd för teknisk utveckling och materiella investeringar samt marknads- föringsåtgärder. Ett problem inom svenskt vattenbruk är svårigheten att få ka- pital för den egna finansieringen.
Den tekniska utvecklingen bör främjas, t.ex. vad avser foder och utfod- ringsteknik. Förbättrade metoder för utfodring är av intresse både för att mins- ka påverkan på miljön och för att förbättra lönsamheten i odlingen. Vidare skulle utveckling av för vattenbruket nya arter ge en större bredd och därmed förbättrad lönsamhet. Så t.ex. anses röding och ål ha en stor potential. Hämt- över skulle kräft- och musselodling kunna utvecklas, bl.a. med hjälp av för- bättrad Odlingsteknik.
För att utveckla matfiskodlingen krävs omläggning till åretruntslakt. Där- med kan marknadens krav på leveranser av färsk fisk året runt tillgodoses.
Prop. 1994/95:19
88
Bilaga 9
Omställningen kräver investeringar och ett väl utbyggt samarbete mellan od- larna. En satsning på flera lokala slakterier skulle underlätta genom att minska behovet av transporter.
Idet fortsatta arbetet med en svensk sektorplan bör diskussionen utgå från en Önskvärd odlingsvolym. Utifrån denna kan mål läggas fast för den geogra- fiska spridningen, inriktningen på verksamheten och det fortsatta miljöarbetet samt därpå följande investeringsbehov.
Odling för utsättning
Odlingen av sättfisk är ett viktigt inslag i svensk strukna-politik. Betydande ut- sättningar sker av framför allt de för yrkesfisket vikti ga arterna lax och ål. Ut- sätmingama sker huvudsakligen till följd av vattendomar. Övriga utsättningar har framför allt finansierats med prisregleringsmedel. I och med prisreglerings- systemets upphörande den 1 januari 1994 saknar den senare verksamheten i princip finansiering efter budgetåret 1994/95. Med hänsyn till utsättningamas betydelse för svenskt fiske är det därför av stor vikt att denna verksamhet kan erhålla medfinansiering från EG.
F örstahandtmottagning
Det lämnas i dag inget statligt stöd till anläggningar i fiskehamnar. Kommu- nalt stöd finns dock. Vid ett medlemskap finns det möjlighet till medfinansie- ring vid investeringar i hamnar. Dessa satsningar bör i första hand ske i de områden som redan i dag är viktiga landningsplatser och har naturliga förut- sättningar att utveckla distributionen. Vissa investeringar kan emellertid be- hövas även i de mindre hamnarna för att behålla landningsplatser för det små- skaliga fisket.
Utvecklingen mot RSW-tankar och containrar ställer större krav på ham- nens utformning. Det är också viktigt att landning och lossning kan ske under goda arbetsvillkor. Vidare måste den landade fisken hållas kyld i väntan på transport. Kvalitet är en viktig faktor då svensk fisk skall konkurrera med så- väl övriga länders fiskprodukter som andra jämförbara livsmedel.
Beredningsindusrrin
Tidigare fanns deti Sverige möjligheter för beredningsindustrin att få subven- tionerade fiskberedningslån. Vid ett medlemskap kommer det att finnas möj- lighet att erhålla sådant stöd, under såväl mål 5a som under antingen mål 2 eller 5b (se nedan).
Ett medlemskap innebär avsevärda fördelar för svensk beredningsindustri dels i form av fri handel, dels genom tillgång till EG:s olika former av investe- ringsstöd.
Prop. 1994/95:19
89
Bilaga 9
Sedan år 1973 har det rått en snedvriden konkurrenssituation för svensk Prop. 1994/95:19 beredningsindustri. EU har haft fritt tillträde till den svenska marknaden me— dan svenska fiskprodukter mötts av restriktioner på EU-marknaden. Situatio- nen har lett till att många företag, i synnerhet de större, har koncentrerat sina investeringar till anläggningar inom EU och att svenska säljbolag i stor ut- sträckning har försetts med produkter från produktionsenheter inom EU.
Vid ett medlemskap kommer emellertid dessa skillnader i handelsvillkoren att upphöra Ökade exportmöjligheter kan ge större volymer och stordriftsför- delar. Detta gynnar svenskt fiske och svenska konsumenter.
En mycket stor del av den svenska industrins och handelns råvara tas från svenska landningar. En viss del av råvaran måste emellertid importeras bl.a. beroende på svackori den svenska råvarutillgången. Handeln och berednings- industrin bör därför betraktas som självständiga delar inom den svenska fiske- rinäringen.
I en svensk strukturplan är det viktigt att satsningarna inom beredningsin- dustrin koncentreras till sådana områden där det redan i dag finns ett antal ut- vecklingsbara både större och mindre företag, bl.a. för att ha närhet till yrkes- kunnande och transportmöjligheter. En stor del av investeringarna torde kom- ma att avse åtgärder för att tillmötesgå konsumentens ökade krav på kvalitet och diversifierad förädling.
Marknadtåzgärder
Idag stöds såväl konsumentfrämjande som exportfrämjande åtgärder med sär- skilda medel. Inom ramen för EG:s strukturpolitik för fisket utgör stöd för marknadsåtgärder ett viktigt medel för att främja fiskerinäringens utveckling. Härigenom kommer de svenska ansträngningarna på dessa båda områden att kunna öka.
Sverige avser att även i fortsättningen satsa på konsumentfrämjande åtgär- der, bl.a. vad avser sill och sillprodukter. Det finns i dag framtagna produk- ter baserade på sill, men det krävs marknadsföringsinsatser för att skapa en avsättning för dessa. Även för andra fiskprodukter, inte minst från vatten- bruket, krävs satsningar för att öka avsättningen såväl inom som utanför Sverige.
Marknadsföring bör kompletteras med åtgärder för att tillförsäkra konsu- menten tillgång till färsk fisk året om. Genom förbättrade förpackningstekni- ker skulle fisken kunna saluföras färsk och styckad i butiksdisken i likhet med flertalet köttprodukter.
Finansiering av insatserna
Som framgår av avsnitt 2.6 varierar EG:s bidrag beroende på vilken typ av in- satser som avses. Det är först när en sektorplan har utformats som det med
90
Bilaga 9
större säkerhet går att ange dels stödets totala omfattning, dels finansieringen via svenska statsbudgetrnedel och EG:s fonder.
Med utgångspunkt i dagens nivå på det statliga stödet till fisket bör det ur EG:s fonder ställas medel till svenskt förfogande motsvarande 8 miljoner ecu. Det som då avses är det stöd som kan finansieras via FIFG och Pesca (se vi— dare avsnitt 2.8). '
Vid ett EU-medlemskap krävs emellertid särskilda insatser som syftar till att uppfylla krav som medlemskapet ställer på fisket genom installation av RSW-tankar eller containrar. Dessa insatser bidrar även till att höja kvaliteten på fisken och därmed stärka det svenska fiskets konkurrenskraft. För detta än- damål bör 10 miljoner kronor årligen avsättas under en treårsperiod. Därige- nom bör krav ställas på EG om insatser under samma period med 3 miljoner ecu årligen.
2.7 Övriga strukturpolitiska mål MdlZ
Som mål 2 definieras en omstrukturering av regioner eller delar av regioner som påverkas allvarligt av industriell tillbakagång. Mål 2-stöd finansieras ur regional- och socialfondema (ERDF och ESF). Medfinansieringen från EG är maximalt 50 %.
I dessa regioner finns det möjlighet att få stöd för projekt som syftar till att bibehålla eller utveckla sysselsättningen inom fiskerisektom. Åtgärder som kan bli aktuella är i huvudsak sådana förbättringar av infrastrukturen som un- derlättar för näringsidkare att utöva sin verksamhet.
Måle
Mål 5b syftar till att underlätta strukturomvandlin gen på landsbygden i områ- den som står utanför mål 1 och mål 6. Ijuli 1993 ändrades urvalskriteriema för att få 5b-stöd (rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2052/88 om strukturfondemas uppgifter och effektivitet samt om samordning av deras verksamheter dels inbördes. dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansierings- organs verksamheter) bl.a. med anledning av de socioekonomiska problem som översynen av den gemensamma fiskeripolitiken torde komma att orsaka i vissa kustregioner.
De grundläggande kraven för att erhålla 5b-stöd är att regionen har en låg socioekonomisk utveckling beräknat som BNP per invånare och att regionen därutöver uppfyller minst två av kriteriema hög andel sysselsatta inom jord- bruket, låg inkomst från jordbruket resp. låg befolkningstäthet eller avfolk- ning.
Prop. 1994/95:19
91
Bilaga 9
Stöd kan lämnas även till andra områden. t.ex. till öar och områden på fast- landet som har ett perifert läge i förhållande till större centra samt till regioner där omstrukturerin gen av fiskerisektom får en stor socioekonomisk inverkan.
Fiskerisektom har ingen särskild fond ur vilken medel till 5b-stöd lämnas. Den inordnas under 5b-stödens övergripande finansieringskällor, i huvudsak jordbruksfondens (FEOGA) utvecklingsdel. Även den regionala fonden (ERDF) och den sociala fonden (ESF) kan beröras (jfr. avsnittet i jordbruks- delen där 5b-områdena i Sverige redovisas).
En viktig del i svenskt yrkesfiske är det småskaliga kust- och insjöfisket. Det är i många fall beroende av kompletterande verksamheter såsom jordbruk och turism. Inom ramen för mål Sb finns det möjligheter att få stöd för åtgär- der som syftar till att uppnå diversifiering, särskilt sådana åtgärder som leder till kombinationsverksamheter eller alternativa inkomstkällor.
Exempel på sådana satsningar är en utvidgning av verksamheten till vidare- förädling. En framgångsrik förädling och marknadsföring är dessutom ofta knuten till ökade inkomster från turismen. En annan form av diversifiering är övergång från traditionellt fiske till odling av tisk. Genom en ökad utsättning ökar förutsättningama för ett attraktivt sportfiske och därmed turistinkomster- na.
Målö
Med anledning av förhållandena i de nordiska kandidatländerna har ett nytt mål för EG:s struktur- och regionalpolitik formulerats, nämligen mål 6. Grundkriteriet för att omfattas av detta mål är att regionen är glest befolkad. Stöd lämnas inom fiskerinäringen till samma slags projekt som under mål 5a men medfinansieringsgraden från EG är högre. I anslutningsfördraget har Kalix och Haparanda kommuner samt Norrlands inland klassificerats som mål 6-områden.
2.8 Kommissionsinitiativ — Pesca
Rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 (om ändring av för- ordning (EEG) nr 4253/88 om tillämpningsföreskrifter för förordning (EEG) nr 2052/88 om samordningen av de olika strukturfondemas verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamheter) innehåller regler om kommissionsinitiativ. För åtgärder som är av särskilt intresse för gemenskapen kan kommissionen besluta om att föreslå medlemsstaterna att de lämnar in ansökningar om stöd.
På grund av att fiskerisektom är så splittrad har den, med undantag för mål 5a-fiske, svårigheter att dra nytta av gemenskapens strukturella stöd. Mot den- na bakgrund beslutade kommissionen den 15 juni 1994 att införa ett s.k. kom- missionsinitiativ för omstruktureringen av fiskerisektom, kallat Pesca. Pesca skall utgöra ett komplement till de stöd som kan erhållas under mål l—6.
Prop. 1994/95:19
92
Bilaga 9
Den strukturella krisen inom fisket. främst orsakad av överkapacitet, har medfört stora problem för hela fiskerisektom. Pescas målsättning är att möjlig- göra omstrukturering och underlätta de ekonomiska och sociala konsekvenser— na samt att bidra till diversifieringen av sektorn genom att utveckla ny syssel- sättning.
Pesca är i huvudsak avsett för områden som sorterar under mål 1, 2 och 5b. Dock kan upp till 15 % av de medel som står till förfogande användas utanför dessa områden. Inom ramen för Pesca kan bidrag lämnas till offent- liga organ och enskilda personer som kan bidra direkt till diversifieringen samt till fiskare och andra som arbetar inom fiskerisektom. En rad olika åtgärder kan stödjas. nämligen — diversifiering av verksamheten i området (t.ex. utveckling av fiskehamnar
för nya ändamål, såsom turism eller nystartande av företag), — administrativa tjänster (t.ex. utbildning avseende marknadsföring, förvalt- ning och ny teknologi), — bibehållande eller skapande av arbetstillfällen (t.ex. utvidgning av fiskarnas yrkesmässiga kunskaper eller omskolning), — finansiella tjänster (att underlätta tillträdet till kapitalmarknaden för mindre företag, i huvudsak genom att lämna garantier),
— särskilda projekt av allmänt eller internationellt intresse inom fiskerisektom
(t.ex. pilotprojekt för resursförvaltning eller kvalitetsförbättringar),
— produktiva investeringar i sektorn (såsom utveckling av marin turism).
Pesca kommer att finansieras gemensamt av medlemsstaten, gemenskapen och mottagaren. Reglerna för medfinansiering är samma som gäller för struk- urfondema (FEOGA, ERDF och ESF), dvs. högst 50 % från EG i områden som står utanför mål 1 och mål 6 satnt som en generell regel minst 25 % natio- nell offentlig finansiering. Det totala bidraget till Pesca från EG är 250 miljo- ner ecu för perioden 1994—1999, varav 125 miljoner ecu har avsatts för mål l-områden.
Prop. 1994/95:19
93
Bilaga 9
3 Skogsbruk 3.1 EU:s Skogsstrategi och regelverk
Allmänt
Inom EU finns inte någon gemensam övergripande skogspolitik som t.ex. för jordbnrk och fiske. Detta betyder dock inte att det helt saknas en politik inom skogsbruksområdet. Skogsbruksfrågor hanteras bl.a. inom industri- och mil- jövårdsdirektoraten men främst inom jordbruksdirektoratet. Bland de nuva- rande medlemsländema är synen på skogsnäringen och skogspolitiken samt skogens roll i samhället mycket skiftande. De gemensamma skogsfrågoma har huvudsakligen med landsbygdsutveckling att göra och betraktas som en del av jordbrukspolitiken. Den harmoniserade lagstiftningen inom skogsbru- ket är av blygsam omfatming och gäller försäljning av växtmaterial, skydd mot skadliga organismer och virkesmätning. Stora delar är föråldrade. Lag- stiftningen kom till under 1960-talet och början av 1970-talet och är under omarbetning.
Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, fastställdes i maj 1989 ett skogligt aktionsprogram. Stor vikt fästs vid gemensamma, fram- åtsyftande åtgärder av karaktären att samla och sprida kunskap om skogliga förhållanden samt förbättra skyddet mot luftföroreningar och skogsbränder. En stående skogskommitté har bildats som kommissionen kan konsultera i frågor som rör skogsbruket. Kommittén är beslutande i frågor om stöd till brandskydd och övervakning. Kommittén skall främja ett nära samarbete mel- lan medlemsstaterna och kommissionen i fråga om skogliga åtgärder inom ra- men för jordbrukspolitiken samt främja en utvecklingspolicy för landsbyg- den. Medlemmarna skall hålla varandra underrättade om tillstånd, utveckling och politik inom den egna nationen. Ytterligare områden som tas upp i skogs- programmet är — rekonstruktion av nedbränd skog och projekt för brandbekämpning och
brandskydd,
— rationalisering av fastigheter, — diverse stöd till anläggning av skogar och vägar, till erosionsskydd, till in- formation och rådgivning, till skogsägareföreningar samt till viss förädling och upparbetrting. Vidare har kommissionen utarbetat en Skogsstrategi som ansluter till den gemensamma jordbrukspolitiken. Där framhålls särskilt att ländernas skogs- politik skall respekteras och att strategin skall ses som ett komplement till den nationella politiken. Innehållet i strategin är för närvarande — att arbeta för att skogssektom inarbetas i planering av markanvändningen
så att den kan bidra till landsbygdens framtida utveckling, — att skapa en rimligt säker tillgång på trä inom EU,
— att bidra till att bevara och förbättra miljön, — att ge skogssektom en egen dynamik och se till att den bättre fyller sina funktioner,
Prop. 1994/95:19
94
Bilaga 9
— att säkra skogsbeståndet och skydda det från angrepp, — att utveckla skogens roll som en naturlig rekreationsform, — att hjälpa till att utveckla några av världens mest eftersatta områden främst i utvecklingsländema.
F rö- och planrfrdgor
EU:s direktiv för skogsfrö och skogsplantor reglerar handel med skogsod- lingsmaterial internt och externt och i viss utsträckning även skogsodlings- materialets kvalitet i samband med handel. Under begreppet handel inkluderas t.ex. varors fria rörlighet, krav på dokumentation och märkning och krav på ett kontrollsystem som kan garantera materialets äkthet i hela kedjan från kott- plockning och klängning till avsalu till konsument. Direktiven tillkom under 1960-talet och början av 1970-talet. De grundläggande direktiven på området ar
— rådets direktiv 66/404/EEG av den 14 juni 1966 on the marketing of forest reproductive material, — rådets andra direktiv 75/445/EEG av den 26 juni 1975 med ändring av 66/404,
-— rådets direktiv 71/161/EEG av den 30 mars 1971 on external quality stan- dards for forest reproductive material marketed within the community. Direktiven revideras för närvarande.
Skogsodlingsmaterial indelas, när det gäller den genetiska beskaffenheten, i grupperna utvalt material och testat material. Skogsodlingsmaterial i handel måste tillhöra någon av dessa kategorier. Användningen av själva materialet är inte reglerad.
För godkännande av utgångsmaterial, dvs. enskilda bestånd eller planta- ger, anges detaljerade krav. Härkomstområdena skall avgränsas. Varje enskilt medlemsland skall officiellt godkänna utgångsmaterial och upprätta en för- teckning över godkänt sådant.
Även när det gäller skogsodlingsmaterialets yttre kvalitet finns vissa reg- ler. Frön får inte säljas om de inte uppfyller kraven för EG-standard vad gäl- ler renhet och materialtyp. Plantor kan men måste inte säljas som EG-stan- dard.
EU ställer vidare krav på att medlemsstaterna skall ha ett kontrollsystem som garanterar — att utvalt och testat material uppfyller EG:s krav, — att bara officiellt godkänt, utvalt eller testat material säljs, — att frön och plantor inte blandas ihop under transport och att de produceras och identifieras under vissa angivna normer, — att frön och plantor säljs med en åtföljande identifikationshandling samt att officiella handlingar upprättas vid export, - att med minst stickprov kontrollera att frön och plantor uppfyller EG:s kva- litetskrav och kraven på dokumentation när de skall säljas som ”EG stan— dar ".
7 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
95
Bilaga 9
Det är möjligt att begära dispens från (' ;ssa regler vid t.ex. brist på frö men det är besvärligt och tidsödande. Det är kommissionen som lämnar dispens för viss tid efter ansökan från ett medlemsland. Ansökningarna behandlas vid årliga förhandlingar.
Skogsodlingsmaterial från tredjeland får bara säljas inom EU om landets kontrollsystem uppfyller EG:s krav och om materialet samtidigt har tilldelats EG-status eller dispens lämnas. Material som exporteras till tredjeland behö- ver dämmet inte uppfylla EG:s krav på kategorier eller kvalitet.
Skogsbrandskydd
Inom EU brinner årligen ca 500 000 ha skog. Det är främst i Sydeuropa som skogsbrand är ett allvarligt problem. För att reducera antalet bränder och stor- leken på de brända områdena finns ett särskilt handlingsprogram. Medlems- ländema skall klassificera sina skogar efter brandrisken i tre klasser. Hög- riskområden, mediumriskområden där risken för brand inte är permanent eller cyklisk men ändå ett betydande hot mot skogsekosystemen samt lågriskområ- den. Kommissionen godkänner ländernas klassificering. För hög- och medi- umriskområden skall medlemsländerna upprätta och sända brandskyddspla- nertill kommissionen samt information om vilka åtgärder som har vidtagits och effekterna av dessa. Årlig statistik över skogsbränder skall också insän- das. EU kan delfinansiera förebyggande åtgärder och uppbyggnaden av infor- mationssystem om skogsbrandfrågor med resp. 50, 30 och 15 % i de olika riskområdena. Brandfrekvensen i EU är mycket högre än i Sverige. EU stö- deri första hand åtgärder i högriskområden i sydeuropeiska länder inkl. södra Frankrike.
Reglerna finns i rådets förordning (EEG) nr 2158/92 av den 23 juni 1992 on the protection of the community's forests against fire och kommissionens förordning (EEG) nr 1170/93 med riktlinjer till 2158/92.
Virkesmäming
Inom EU finns ett direktiv som rör virkesmätning. nämligen 68/89/EEG rå- dets direktiv av den 23 januari 1968 on the approximation of the laws of the member states concerning the classification of wood in the rough. Direktivet innehåller regler för mätning och klassificering av virke och hela trädstam- mar. 1 reglerna beaktas inte virkets eller stammarnas lämplighet för en viss ämnad förädling. Det får inte finnas någon nationell lagstiftning inom direkti- vets område.
I Sverige kapas träden eller stammarna i samband med avverkningen-till stockar avsedda och lämpliga för skilda användningsområden. Mätmetodema är i hög grad kopplade till att, utöver mätning av volymen, gradera virkets lämplighet för avsedd förädling. Motsvarande reglering saknas som nämnts i EG-direktivet.
Prop. 1994/95:19
Bilaga 9
Statistik om skogsbruk
Som ett led i uppföljningen av EG:s skogsförordningar och ett underlag för hantering av skogsfrågor har det inrättats ett europeiskt skogligt informations- system, EFICS. Reglerna om detta finns i rådets förordning (EEG) nr 1615/ 89 av den 29 maj 1989 establishing a european forestry information and com- munication system (EFICS). Avsikten är att data om skogssektom och dess utveckling skall samlas in, samordnas, standardiseras och behandlas för att underlätta genomförandet av de gemensamma reglerna. Systemet skulle ha varit operativt den 1 januari 1993 men är ännu inte fullt genomfört. Genom beslut i rådet den 24 februari 1994 har tiden för uppbyggnaden av systemet förlängts med fem år till januari 1998.
Vissa skogsinventeringar
Vissa frågor rörande inventering av skogsskador och tillstånd i skogsmarken regleras i rådets förordning (EEG) nr 1696/87 av den 10 juni 1987. Invente- ringama överensstämmer inte helt med dem som tillämpas i Sverige.
S kogsstöd
I samband med 1992 års CAP-reform beslutades, förutom de marknadsreg- lerande åtgärderna, om kompletterande åtgärder i syfte att minska överskotts- produktionen och nå en större flexibilitet inom jordbruksföretagen. Bland de kompletterande åtgärderna ingick ett program för stöd till skogliga åtgärder inom jordbruket. Detta regleras i rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 instituting a Community aid scheme for forestry measures in ag- riculture. Stödprogrammet är obligatoriskt för medlemsländerna. Medlemslän- dema skall genomföra stödprogrammet med hjälp av nationella eller regionala fleråriga program. Dessa liksom annan befintlig eller planerad lagstiftning som behövs för genomförandet av förordningen skall lämnas till kommissio- nen för godkännande. EU delfinansierar 75 % av kostnaderna för program- men i s.k. mål l-regioner och 50 % i övriga områden. Andra nationella stöd är tillåtna så länge statsstödsreglerna i Romfördraget respekteras.
Syftet med förordningen är att understödja de förändringar som införts inom marknadsordningama inom jordbruket, bidra till en förbättring av skogstillgångama, bidra till driftsformer på landsbygden som är bättre mil- jöanpassade samt bekämpa växthuseffekten och absorbera koldioxid. Dess- utom skall förordningen främja återplantering av skog som ett alternativt an- vändningssätt av jordbruksmark och bidra till utvecklingen av den skogliga aktiviteten hos jordbrukarna. Förordningen reglerar de olika typer av stöd som är tillåma.
Stöd får lämnas till beskogning av jordbruksmark och beståndsvårdskost- nader under en period på fem år. Även mark som nyligen tagits ur livsmedels-
Prop. 1994/95:19
97
Bilaga 9
produktion räknas som jordbruksmark. Alla kategorier av markägare kan få stödet.
En viktig del i stödet är möjligheten att årligen täcka inkomstbortfall under skogens anläggningstid. Stödet kan lämnas till alla aktivt brukande markäg- are.
Slutligen kan investeringsstöd till skogsförbättrande åtgärder ges, såsom till anläggning av skyddsbälten och till brandskydd eller skogsbilvägar. Nor- mala skötselåtgärder som t.ex. gallring eller vägunderhåll är inte stödberätti- gade. Endast den som är jordbrukare kan erhålla detta stöd.
Miljöstäd
Detta stöd, som beskrivits närmare i det föregående (förordning 2078/92), syftar även inom det skogliga området bl.a. till att gynna användningen av miljövänliga brukningsmetoder samt gynna och bevara naturliga resurser och den genetiska mångfalden. De stöd som kan förekomma är t.ex. stöd till ut- bildning av aktiva skogsbrukare i miljövänliga brukningsmetoder eller stöd till mindre skogsområden i hagmarker där skogen bör skötas miljövänligt för att främja helheten i landskapet. Stödet kan även användas för naturresursin- venterin gar och demonstrationsobjekt rörande miljövänliga brukningsmeto- der.
Regionalpolitiskt stöd
Även skogsbruket omfattas av EU:s regionalpolitiska åtgärder. I huvudsak är det de mål som är aktuella för jordbruket som gäller även här, dvs. mål 1, 5a och 5b samt mål 6. När det gäller förutsättningama för stöd enligt 5b finns en särskild förordning för skogsbruket, rådets förordning (EEG) nr 867/ 90 av den 29 mars 1990 on improving the processing and marketing conditions for forestry products. I denna anges att en förutsättning för att EU:s ansträng- ningar att minska överskottsproduktionen inom jordbruket skall lyckas är att det dessutom införs medel som främjar förädling i första produktionsledet och marknadsföring av skogsprodukter. Syftet med stödet är att utveckla eller rationalisera marknadsföring och behandling av skogsprodukter. Med detta åsyftas t.ex. investeringar som rör fällning, terrängtransport, skyddsbehand- ling och torkning av inhemskt virke och alla arbetsmoment fram till industriell sågning. lnvesteringsstödet skall i första hand gå till små och medelstora fö- retag som kan bidra till förbättring och ekonomisk utveckling av jordbrukets och landsbygdens miljö. Genom en hänvisning till reglerna för jordbrukspro- dukter görs samma medel och samma vilkor tillämpliga på skogssektom.
Prop. 1994/95:19
98
Bilaga 9
3.2 Nuvarande svenska regler, förhandlingsresultatet och behovet av ändringar vid en EU-anpassning
Regeringens bedömning: Någon gemensam skogspolitik finns inte
inom EU. Även om skogsnäringen får en ökad tyngd i ett utvidgat EU ligger det i Sveriges intresse att, mot bakgrund av de vitt skilda förhål- landena i de nuvarande EU-länderna, hävda en nationell skogspolitik även i fortsättningen. Sverige kommer att verka för en modernisering av EU:s specialregleringar på skogsområdet.
Frö- och plantfrågorna är det område som'främst kommer att beröras av nya regler. I många avseenden tillämpas redan regler som är lika EU:s eller lätt kan anpassas, t.ex. vad gäller frökvalitet. På andra områden är skillnader- na stora. Det gäller bl.a. klassificeringen av Skogsodlingsmaterial i kategori- er, materialets användningsområde och import från tredjeland. Sverige har vid medlemskapsförhandlingarna fått medgivande att tillämpa nationella be- stämmelser för kontrollen av frö- och planthandeln under en övergångsperiod på fem år. Under den tiden kommer Sverige att medverka i en översyn av EU:s direktiv. Under ytterligare en 2-års period därefter har Sverige rätt att sälja sina lager av skogsfrö även om de inte tillgodoser EU:s krav på identifi- kation m.m. Frågan om framtida övergångsåtgärder har hållits öppen.
Brandskyddsfrågor sköts i Sverige på nationell nivå av Räddningsver- ket. Sverige saknar s.k. högriskområden för skogsbrand. Eventuellt skulle något område kunna klassas som mediumriskområde. I sådant fall skall skogsbrandskyddsplan upprättas och sändas till kommissionen. Eftersom klassificeringen föreslås nationellt och EU prioriterar högriskområden beror EG-reglemas tillämplighet på hur Räddningsverket vill klassificera Sverige från brandrisksynpunkt. I detta arbete skall Räddningsverket samråda med Skogsstyrelsen.
Ifråga om virkesmätning har medlemskapsförhandlingarna lett till att Sverige under en övergångsperiod på tre år får tillämpa de nationella virkes- mätningsreglema. Under denna tid kommer EG:s bestämmelser att ses över.
Även för vissa delar av skogsinventeringarna har en övergångsperiod medgetts. '
Det svenska statliga stödet till skogsbruket inskränker sig till bidrag till plantering av löv eller lövdominerad skog på jordbruksmark inom ramen för jordbrukets omställningsprogram samt bidrag till ädellövskogsbruk. Vidare finns eit stöd till natur- och kulturrniljövårdande åtgärder i skogsbruket som går utöver de krav på anpassning till dessa intressen som finns i skogsvårds- lagen. Sedan några år tillbaka pågår även en försöksverksamhet med stöd till kalkning och vitaliseringsgödsling av skogsmark. Utöver dessa stöd kan skogsägaren dels träffa avtal med skogsvårdsstyrelsema om ersättning för olika typer av bevarandeåtgärder av skyddsvärda biotoper, dels få ersättning vid skydd av vissa biotoper enligt naturvårdslagstiftningen. Flera av dessa
Prop. 1994/95:19
99
Bilaga 9
biotoper inventeras på statens bekostnad. Dessutom kan skogsägarna erhålla Prop. 1994/95:19 viss gratis rådgivning och utbildning i naturvårdsfrågor.
EU:s stöd till beskogning av jordbruksmark liknar till stor del det svenska. En framtida EU-finansierat beskogningsstöd kommer troligen endast att läm- nas i slättbygder och inte i skogs— och mellanbygder. En sådan begränsning kan förutses på grund av natur- och kulturmiljöskäl.
Tveksamhet finns om det nuvarande ädellövskogstödet passar in i ett av EU medfinansierat system eftersom EU inte tillåter stöd för sedvanliga åtgär- der i skogsbruk. Stöd till gallring, utsyning m.m. måste därför förmodligen förbli nationella stöd medan stöd till plantering bör föras in i det allmänna na- tionella beskogningsprogrammet
Vid medlemskapsförhandlingarna begärde Sverige att EU:s skogsstöd av konkurrensneutralitetsskäl skulle kunna lämas även till rena skogsfastigheter. EU har motsatt sig detta men gått med på att vissa stöd under en övergångstid på fem år får lämnas till kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter om arealen brukad jordbruksmark är minst 15 ha. EU hari övrigt hänvisat till stödmöjlighetema inom ramen för strukturfondemas 5b-mål samt till stöd enligt förordningen 867/90 som har beskrivits i det föregående. De svenska stöd som är inriktade på natur- och kulturrniljövårdande insatser, inventering- ar och biotopskydd passar bra in i EU:s miljöstöd.
Sammanfattningsvis är behovet av lagstiftnings- eller författningsändringar just nu inte särskilt stort inom det skogliga området eftersom övergångstider erhållits på de områden där skillnader finns mellan Sverige och EU. På dessa områden pågår dessutom en översyn som beräknas vara klar då Sveriges övergångstider löper ut. Vad gäller olika typer av stödåtgärder måste en över- syn göras av förordningen (1993:555) om statligt stöd till skogsbruket liksom av förordningen (1990:941) om inkomst—, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare.
100
Bilaga 9
4 Rennäringen
Regeringens bedömning: Enligt ett särskilt sameprotokoll i anslut-
ningsavtalet har Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt.
Renkött får saluföras inom EU:s medlemsländer om det slaktas en- ligt bestämmelser i ett särskilt direktiv. Dessa bestämmelser motsvarar dagens svenska krav för renslakt, vilket innebär att mobila slakterier får användas. Det svenska licenslcravet för import av renkött från bl.a. Ryssland ersätts med åtgärder från EU:s sida om import av renkött till ett medlemsland skulle medföra marknadsstörningar.
Fortsatt nationellt stöd kan ges till rennäringen under förutsättning att stödet inte leder till en ökning av den traditionella produktionsnivån.
4.1 Renskötselrätten
1 EU:s gemensamma jordbrukspolitik betraktas renkött som en jordbrukspro- dukt. EU har inte lagt fast någon rennäringspolitik. Renskötselrätt tillkommer enligt l & rennäringslagen (19712437) endast den som är same. Rätten kan enbart utövas av den same som är medlem i sa- meby. Renskötselrätten kan inte köpas eller arrenderas. Dessa bestämmelser anser EU strida mot diskrimineringsförbudet i EG-rätten. ] anslutningsavtalet finns emellertid intaget ett särskilt protokoll om det samiska folket. Enligt pro- tokollet har Sverige, Norge. Finland och EU enats om att länderna tillåts att inom traditionella samiska områden ge samerna exklusiv rätt till renskötsel. Protokollet tillåter också att länderna ger samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt.
4.2 Stöd till rennäringen
Nationella stöd kräver godkännande av kommissionen. Sverige kan räkna med att få behålla nuvarande statliga stöd till rennäringen. Det enda villkoret EU ställer är att stödet inte medför någon ökning av den traditionella produk- tionsnivån. Eftersom det tillåtna renantalet för varje sameby baserar sig på den långsiktiga tillgången på naturbete är produktionsnivån beroende av de naturgivna förutsättningama. En ökning av produktionen skulle kräva omfatt- ande utfodring av renarna, vilket inte är ekonomiskt eller praktiskt möjligt. Någon svårighet att uppfylla EU:s krav föreligger därför inte. Liksom för and- ra näringar finns det för rennäringen möjlighet till strukturstöd enligt EU:s be- stämmelser.
Prop. 1994/95:19
101
Bilaga 9
4.3 Slakt
Slakt av ren regleras i direktivet 91/495/EEG. De nuvarande svenska bestäm- melserna kan behållas, med möjlighet att besluta om andra regler för slakt av ren om köttet endast säljs i Sverige. Kött från ren som slaktas i mobila slakte- rier får saluföras i andra EU-länder.
4.4 Import av renkött
Sverige kräver för närvarande licens för import av bl.a. ryskt renkött. Statens jordbruksverk kan vägra att utfärda en importlicens om tillgången på svenskt renkött bedöms motsvara efterfrågan. Ett EU-medlemskap medför att licens- kravet inte kan behållas. Ryssland har till följd av ett avtal med EU möjlighet att exportera renkött tullfritt till EU-länderna. EU, som konstaterar att import av renkött från tredje land kan medföra marknadsstörningar, är beredd att an- vända alla tillgängliga medel för att genom bilaterala eller multilaterala överens- kommelser komma till rätta med sådana störningar.
Från svensk synpunkt sett är det angeläget att EU inför ett system för att re- gistrera import av renkött från tredje land. Det saknas annars praktiska möjlig- heter atti tid ingripa mot en marknadsstöming.
Prop. 1994/95:19
102
5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om Prop. 1994/95:19 Växtskydd och växtodling Bilaga 9
5.1 Inledning
Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtodling omfattas av EES-avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 med undantag för den del som avser de veterinära bestämmelser- na. Dit hör, förutom frågor om djurhälsa, hygienbestämmelser för livsmedel av animaliskt ursprung. ] den delen trädde avtalet i kraft den 1 juli 1994.
Beträffande växtskyddsfrågoma finns i avtalet endast en gemensam förkla- ring med innebörden att området skall införhandlas i EES-avtalet, så snart som möjligt.
På de angivna områdena innebär följaktligen ett medlemskap i EU begrän- sade förändringar i förhållande till vad som redan gäller enligt EES-avtalet. Den anpassning som skett i anledning av avtalet hari huvudsak inneburit att omkring 200 rättsakter, i huvudsak direktiv, införlivats på myndighetsnivå genom ett mycket stort antal kungörelser. Som exempel kan nämnas att Sta- tens livsmedelsverk utfärdat ett 40-tal nya kungörelser. De nya kungörelsema kan i stora drag delas in i områdena standarder, märkning, tillsatser, främman- de ämnen, livsmedel för särskilda näringsändamål (tidigare s.k. specialdesti- nerade livsmedel), offentlig kontroll, material i kontakt med livsmedel, dricks- vatten och hygienbestämmelser för animaliska livsmedel. De lag- och förord- ningsändringar sorn genomförts för att åstadkomma en anpassning består i stor utsträckning i att myndigheterna har fått utvidgade bemyndiganden.
I de följande huvudavsnitten om livsmedel, veterinära frågor, foder och frå— gor om Växtskydd och växtodling beskrivs EG:s regler, den anpassning av det svenska regelverket som skett till följd av EES-avtalet och utfallet i med- lemskapsförhandlingama.
5.2 Livsmedel 5.2.1 Allmänt
Regeringens bedömning: Huvuddelen av EG:s bestämmelser på
livsmedelsområdet har införlivats i svensk lagstiftning genom EES-av- talet. Ett svenskt EU-medlemskap innebär därmed inga större föränd- ringari förhållande till vad som gäller i dag.
Med hänsyn till den anpassning som skett till följd av EES-avtalet skulle ett medlemsskap bara i mycket begränsad utsträckning leda till ytterligare änd- ringari de svenska livsmedelsbestämmelsema. En anpassning behövs emel- lertid när det gäller föreskrifterna för införselkontroll. Borttagandet av gräns- kontrollerna inom EU innebär att kontrollen av livsmedel som förs in i landet
103
Bilaga 9
i större utsträckning än hittills måste bygga på den livsmedelskontroll som Prop. 1994/95:19 sker i utförsellandet.
Flertalet av EG:s rättsakter på livsmedelsområdet är totalharrnoniserade vil- ket innebär att det inte är tillåtet att ha vare sig strängare eller liberalare bestäm- melser för de varor som regleras av rättsakten. EG:s bestämmelser på livsme- delsområdet bygger, i likhet med de tidigare gällande svenska, i stor utsträck- ning på de rekommendationer som utarbetats inom den internationella organi- sationen Codex Alimentarius. Därför innebär Sveriges anpassning till EG:s bestämmelser genom EES-avtalet generellt sett inte så stora förändringar på livsmedelsområdet. När det gäller detaljbestämmelser har emellertid ett stort antal viktiga ändringar fått göras. Redogörelser för dessa finns i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), prop. 1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m. fl. lagar i anled- ning av EES-avtalet och prop. l993/94:203 om ändringar av avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.
EG:s bestämmelser på livsmedelsområdet avser märkning, livsmedelsstan- darder, livsmedelstillsatser och livsmedelskontroll. Dessutom finns bestäm- melser om bl.a. vin- och spritprodukter, material och produkter i kontakt med livsmedel, livsmedel för särskilda näringsändamål, gränsvärden för främman- de ämnen samt om dricksvatten och ytvatten som skall användas för framställ- ning av dricksvatten. Samtliga dessa bestämmelser omfattas av EES-avtalet. EG:s bestämmelser om radioaktivitet i livsmedel omfattas däremot inte av EES-avtalet. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 21 Euroatom.
5.2.2 Märkning
De generella bestämmelserna om märkning finns i ramdirektivet om märkning (direktiv 79/112/EEG). Direktivet reglerar färdigförpackade varor för försälj- ning till enskilda konsumenter och till storhushåll. Till följd av att direktivet är totalharmoniserat kan Sverige varken ha liberalare eller strängare märkrtingsbe- stämmelser än som framgår av direktivet. Det finns däremot inte något hinder för företagen att frivilligt ange ytterligare märkningsuppgifter. De tidigare gäl- lande svenska bestämmelserna överensstämde i sina huvuddrag med EG:s märkningsbestämmelser. På detaljnivå var däremot skillnaderna stora. Som en följd av EES-avtalet har de svenska reglerna helt anpassats till EG:s be- stämmelser. De grundläggande krav som tidigare fanns om vad som skall stå på förpackningen finns fortfarande kvar, men utformningen är annorlunda. Märkningsuppgiftema skall enligt EG:s märkningsdirektiv anges på ett språk som konsumenterna i medlemslandet lätt förstår. För svenskt vidkommande innebär detta, enligt Livsmedelsverkets tolkning av bestämmelsen, att för- utom svenska även norska och danska i allmänhet accepteras och i undantags- fall också enstaka markeringsuppgifter på andra språk.
Beträffande datummärkning kräver EG:s bestämmelser angivande av bäst- före-dag för de flesta färdigförpackade varor. Känsliga kylvaror och andra lättfördärvliga livsmedel som t.ex. färsk fisk, färsk kyckling och köttfärs
104
skall dock förses med uppgift om sista förbrukningsdag. Det tidigare kravet
skall numera förses med bäst—före-dag i stället för bakningsdag. Bröd som av- ses konsumeras inom de närmaste 24 timmarna efter bakning, t.ex. småfran- ska och baguetter, behöver inte datummärkas. Många svenska tillverkare har dock fortsatt att ange bakningsdag.
När det gäller ursprungsmärkning av färdigförpackade livsmedel har Sverige genom EES—avtalet accepterat EG:s bestämmelser, som innebär att medlemsländerna inte kan ha ett generellt krav på ursprungsmärkning. Upp- lysning om platsen för livsmedlets ursprung kan endast krävas i de enskilda fall konsumenten i avsaknad av denna uppgift kan bli vilseledd. Handeln har dock visat stort intresse att frivilligt märka främst kött och köttprodukter med uppgift om råvarans ursprungsland.
Samtliga ingående ingredienser i en produkt skall deklareras i fallande ord- ning efter den vikt ingredienserna hade vid tillverkningstillfället Detta gällde även tidigare. Nytt är dock att sammansatta ingredienser, t.ex. falukorv i pyt- tipanna, inte behöver deklareras annat än som falukorv om den ingående mängden är mindre än 25 % av den färdiga varan. Ett villkor för denna för- enklade märkning är att beteckningen på den sammansatta ingrediensen är för- behållen i standard eller är allmänt vedertagen bland svenska konsumenter. Livsmedelstillsatser med teknologisk funktion skall dock alltid anges. 1 den allmänna debatten har en missuppfattning spritts om att EES-avtalet skulle medföra att ingredienser i livsmedel inte skulle behöva deklareras om de inte uppgår till minst 25 %. Detta är fel. Alla ingredienseri livsmedel skall deklare- ras i fallande ordning precis som tidigare. Vad som förvirrat debatten är den nyss berörda ändringen som enbart rör ett begränsat antal sammansatta ingre- dienser i en ingrediensförteckning. Dock innebär bestämmelsen att allergena ingredienser som mjölk. ägg och nötter inte alltid behöver deklareras då de ingår i sammansatta ingredienser. Livsmedelsverket har rekommenderat de svenska tillverkarna att fortsätta deklarera sådana ingredienser.
EG:s märkningsdirektiv omfattar förutom märkning även presentation av och reklam för livsmedel. För reklam, liknande frågor svarar Konsument- verket.
5.2.3 Livsmedelsstandarder
En livsmedelsstandard föreskriver vilken sammansätming ett livsmedel skall ha för att få bära en viss varubeteckning. Syftet med att utarbeta standarder som är tvingande för producenterna, är att konsumenterna skall tillförsäkras en viss kvalitet eller beskaffenhet på livsmedlet. Både Sverige och EG har ut- arbetat ett antal standarder, men inte alltid för samma produkter. Där Sverige och EG hade standarder för samma produkt har Sverige anpassat sig till EG:s bestämmelser. Det gäller i fråga om juice och nektar, sylt, gelé och marmelad, socker, honung, kondenserad mjölk samt kaffeextrakt. EG:s bestämmelser för sylt och marmelad har inneburit en kvalitetshöjning med en större mängd
Prop. 1994/95:19 att förpackningsdag skall anges på kylvaror gäller inte längre. Mjukt bröd Bilaga 9
105
Bilaga 9
bär i sylten. Tidigare skulle all sylt innehålla minst 30 % bär. I fortsättningen blir det två kvalitetsklasser "Vanlig sylt" och "Extra sylt”. Vanlig sylt måste i regel innehålla ”35 % bär medan Extra sylt måste innehålla 45 %. Marmelad jämställs med sylt i detta avseende.
Helt nya ISG-anpassade standarder har införts för kakao, chokladvaror, ka- sein och naturligt mineralvatten. Kasein är ett protein som finns i mjölk. När det gäller kakao- och chokladvaror är förändringarna stora. Bl.a. ställs krav på högre halt kakaosmör i vissa chokladprodukter för att få kalla dem cho- klad. Många produkter som tidigare innehöll ordet choklad har tvingats byta namn. Det gäller t.ex. vissa fabrikat av blockchoklad, chokladbiskvier och glasspinnar med chokladöverdrag. Vad gäller köttprodukter så kommer san- nolikt Sverige, i enlighet med Cassis de Dijon-principen, att ibland få accep- tera import av köttprodukter från EG som inte uppfyller den svenska livsme- delsstandarden. Livsmedelsstandarder anses i dag vara ett otidsenligt regelsy- stem eftersom standarder snabbt föråldras och i stället blir ett hinder för önsk- värd produktutveckling. Vid EG-ministramas möte i Edinburgh i december 1992 fattades ett principbeslut att inte utarbeta nya livsmedelsstandarder utan i stället re videra och förenkla de äldre.
5.2.4 Livsmedelstillsatser
EG har i ramdirektivet 89/107/EEG beslutat om definitioner och principer för användning av tillsatseri livsmedel. Direktivet ingår i EES-avtalet. I avvaktan på detaljbestämmelser får nationella bestämmelser tillämpas. Den 16 juni 1994 beslutade EG om dels ett direktiv om användning av färgämnen, dels ett direktiv om användning av sötningsmedel i livsmedel. Därutöver finns ett för- slag till direktiv om användning av övriga tillsatser.
De nyligen beslutade direktiven innehåller detaljerade regler om använd- ning av färgämnen och sötningsmedel i livsmedel. Svenska bestämmelser finns i Livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1993:33) om livsmedelstill- satser.
Jämfört med de svenska bestämmelserna medger direktiven en vidare an- vändning av färgämnen och sötningsmedel i livsmedel. Detta gäller bl.a. an- vändningen av s.k. azofärgämnen och sötningsmedlen cyklamat och sacka- rin. Sverige har begärt undantag från direktiven om användning av färgämnen och sömingsmedel i de delar där svenska regler är strängare än EG:s regler.
5.2.5 Livsmedelskontroll
Enligt EES-avtalet skall reglerna i EG:s ramdirektiv om offentlig kontroll av livsmedel gälla i Sverige (direktiv 89/397/EEG). Dessa regler — som i allt vä- sentligt redan före EES-avtalets ikraftträdande tillämpades i Sverige — innebär bl.a. att kontroll skall utföras i hela hanteringskedjan fram till konsumenten.
Prop. 1994/95:19
106
Bilaga 9
Inspektioner skall utföras regelbundet och bör om möjligt utföras utan förvar- ning.
Det finns många likheter mellan EG:s direktiv om offentlig livsmedelskon- troll och svenska regler, rekommendationer och praxis i fråga om offentlig till- syn. Tidigare gällande tillsynsbestämmelser har behållits, men kompletterats på vissa punkter. Kompletteringama finns i en kungörelse (SLVFS 1993z4l) som Livsmedelsverket har givit ut. I kungörelsen betonas att offentlig livsme- delstillsyn skall bedrivas regelbundet och vid misstanke om överträdelser av lagstiftningen. Tillsynen skall omfatta samtliga led av hanteringen. Tillsyns- myndigheten skall i varje enskilt fall välja det led där en undersökning är mest motiverad.
5.2.6 Vin- och spritprodukter
EG:s bestämmelser för spritdrycker och aromatiserade viner (förordningarna (EEG) nr 1576/89, nr 1014/90, nr 1601/91) har införlivats i svensk lagstift- ning genom inkorporering i Livsmedelsverkets föreskrifteri samband med EES-avtalet. Bestämmelserna omfattar definitioner, tillsatser, gränsvärden för främmande ämnen samt tillverknings- och analysmetoder. EG:s bestämmelser om vin är en del av jordbruksregleringen. Genom EES-avtalets protokoll 47 har Sverige åtagit sig att acceptera att import och marknadsföring av vinpro- dukter sker i överensstämmelse med EG:s bestämmelser på området. Sverige saknari stort sett bestämmelser om vin eftersom monopolbolaget Vin & Sprit AB av kommersiella skäl sedan lång tid på frivillig grund anpassat sig till EG:s bestämmelser om definitioner och kvalitetskontroll. Vinbestämmelser- na, i form av förordningar, kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige vid ett medlemskap. Om monopolet för Vin & Sprit AB avvecklas innan dess kan det bli aktuellt att i någon form införliva de tekniska bestämmelserna för vin redan före ett medlemskap.
Genom en undantagsbestärnmelse i EES-avtalet har Sverige rätt att förbju- da försäljning av vodka som är gjord på andra råvaror än säd och potatis. Det- ta krav har inte kunnat upprätthållas i medlemskapsförhandlingarna. Sverige fick dock i förhandlingarna igenom sitt krav att produkterna vinglögg, stark- vinsglögg och spritglögg skall definieras som skyddade produkter. Detta inne- bär att produkter som bär dessa beteckningar måste uppfylla definitionens krav på sammansättning och tillverkningssätt. EG kunde däremot inte accep- tera en definition och ett immatrialrättsligt skydd av produkten punsch efter- som en produkt med liknande namn redan finns inom gemenskapen. EES-lös- ningen för punschen, dvs. saluhållande under beteckningen svensk punsch utan att den definieras och skyddas, accepterades i medlemskapsförhandlingar- na.
Prop. 1994/95:19
107
Bilaga 9
5.2.7 Material och produkter i kontakt med livsmedel
Ett flertal direktiv som omfattas av EES-avtalet rör migration, dvs. utlösning eller vandring av ämnen från förpackningsmaterial och hushållsgods till livs— medlen. Förutom generella bestämmelseri livsmedelslagen och i livsmedels- förordningen har på detta område hittills funnits endast ett fåtal detaljerade fö- reskrifter. Dessa har bl.a. gällt gränsvärden för hur mycket bly, kadmium och term som högst får lösas ut i livsmedel. De har nu genom EES-avtalet ersatts av" en mycket mer utförlig lagstiftning, framför allt för plastmaterial.
EG:s bestämmelser på detta område, dels ett ramdirektiv, dels särdirektiv för olika material har införlivats i Livsmedelsverkets föreskrifter. För närva- rande är tre material reglerade, nämligen plast (delvis), regenererad cellulosa (cellofan) och keramik. Förteckningar finns över vilka ämnen som får använ- das vid tillverkning samt gränsvärden för vissa ämnen i material eller livsme- del.
Sverige har i dag lägre gränsvärden än EG för utlösning av bly och kad- mium från keramiska kärl. De nya reglerna avseende gränsvärden behöver dock inte tillämpas förrän den ljanuari 1995.
Tidigare har Livsmedelsverkets ansvar på detta område bara gällt livsme- delsförpackningar, utrustning och maskiner inom livsmedelsindustrin. Från och med årsskiftet ingår även husgeråd som används i kontakt med livsme- del, t.ex. plastkärl, plastpåsar och porslin.
Ytterligare en nyhet är att för material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel finns krav på märkning med en symbol eller med or- den "för livsmedel" alternativt med en speciell beteckning om användnings- området inte är alldeles uppenbart.
5.2.8 Livsmedel för särskilda näringsändamål
I EES-avtalet ingår ett ramdirektiv med generella bestämmelser om livsmedel för personer som är i behov av särskild kost. Det tidigare begreppet special- destinerade livsmedel har ändrats till begreppet livsmedel för särskilda nä- ringsändamål och avser livsmedel som till följd av särskild sammansättning el- ler särskild tillverkningsmetod klart kan skiljas från övriga livsmedel, lämpar sig för de näringsmässiga ändamål som de uppges ha och saluhålls på ett så- dant sätt att denna lämplighet framgår. Ramdirektivet innehåller en lista över produktgrupper för vilka särdirektiv successivt skall fastställas. Särdirektiven kan liknas vid livsmedelsstandarder. Ramdirektivet innehåller generella be- stämmelser, definitioner och specifika märkningsregler. I och med EG-an- passningen har det tidigare svenska begreppet specialdestinerade livsmedel utvidgats. Livsmedel för viktkontroll, natriumfattiga livsmedel samt livsmedel för personer med mycket krävande muskelarbete såsom för idrottande har till- kommit.
Prop. 1994/95:19
108
Bilaga 9
Ett särdirektiv om modersmjölkersättningar och tillskottsnäringar ingår bland de rättsakter som omfattas av prop. l993/94:203 Ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.
Det krävs i dag tillstånd från Livsmedelsverket för att få sälja livsmedel för särskilda näringsändamål. Tillståndsplikten kommer successivt att försvinna för de produkter som regleras av särdirektiv.
EG-kommissionen har till följd av subsidiaritetsprincipens tillämpning på livsmedelsområdet föreslagit att antalet produktgrupper minskas. Ytterligare särdirektiv kommer enligt förslaget endast att utarbetas för barnmat, bant- ningsprodukter och livsmedel för speciella medicinska ändamål, t.ex. sond- nanng.
5.2.9 RAPEX
I och med EES-avtalet ingår Sverige i RAPEX-systemet, dvs. EG-kommissio- nens system för snabb information om hälsofarliga produkter. Syftet med sy- stemet är att snabbt informera övriga länder om uppenbart hälsofarliga produk- ter som påträffats på marknaden. Det finns en ordning för livsmedel och en annan för övriga produkter.
I förordningen (1993: 1535) om informationsutbyte inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet i fråga om livsmedel har regeringen utsett Livsme- delsverket till samordningsmyndighet för RAPEX på livsmedelsområdet. Be- träffande RAPEX-systemet för övriga produkter är Konsumentverket samord- nande myndighet.
I förordningen sägs att den myndighet som beslutar om saluförbud eller villkor för saluhållande av livsmedel, som kan orsaka allvarlig och akut hälso- fara, skall underrätta Livsmedelsverket. Bestämmelsen riktar sig i första hand till länsstyrelser och miljö- och hälsoskyddsnämnder. Livsmedelsverket skick- ar informationen omedelbart vidare till EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA), som i sin tur informerar övriga EFTA-länder och EG-kommissionen. På motsvarande sätt erhåller Livsmedelsverket sådan information från ESA som inkommit från andra EFTA-länder eller EG-kommissionen. I dessa fall avgör Livsmedelsverket vilka åtgärder som bedöms nödvändiga.
5.2.10 Dricksvatten
I EES-avtalet ingår flera direktiv inom miljöskyddsområdet som berör dricks— vatten. Hit hör ett direktiv om kvalitetskriterier för dricksvatten och två direk- tiv om krav på ytvatten avsett för beredning av dricksvatten. Att dricksvatmet finns med i EES-avtalet trots att det inte är någon direkt handelsvara hänger bland annat samman med att dricksvatten används inom livsmedelsindustrin och därvid indirekt kan påverka kvaliteten på de producerade livsmedlen. Där- med har det funnits ett intresse för att harmonisera dricksvattenreglema i olika länder. Direktiven innehåller bestämmelser om en lägsta skyddsnivå (minimi-
Prop. 1994/95:19
109
Bilaga 9
harmonisering), vilket innebär att nationella krav får vara strängare. Direkti- ven har införlivats i Livsmedelsverkets förskrifter genom en reviderad dricks- vattenskungörelse som trädde i kraft i januari i år. De viktigaste förändringar- na i kungörelsen är att ytvattendirektiven inarbetats och att tidigare använda riktlinjer för bedömning av dricksvattnets kvalitet har ändrats till bindande gränsvärden. De tidigare generella kraven på att alla typer av råvatten skulle vara av så god kvalitet att de på ändamålsenligt och tillförlitligt sätt kunde bere- das till dricksvatten har kompletterats med specifika kvalitetskrav uttryckta som gräns- och riktvärden på råvatten från ytvattentäkt. Vad gäller kvalitetskri- terier för dricksvatten har några undersökningsparametrar tillkommit och vis sa gränsvärden har ändrats. De praktiska konsekvenserna av förändringarna bedöms som relativt små för flertalet huvudmän, i de flesta fall kommuner.
5.3 Veterinära området
Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste gränskon-
trollema slopas. Kontroller av livsmedel och produkter av animaliskt ur- sprung som förs in i landet måste i större utsträckning än hittills bygga på den livsmedelskontroll som sker i utförsellandet. Kontroller av djur kommer fortsättningsvis att ske i ursprungsbesättningen och genom stickprovskontroller i mottagarbesättningen. En friare handel kan inne- bära ökade risker för att få in "nya" djursjukdomar i Sverige. Riskerna kan dock motverkas dels genom att inom landet vidta förebyggande åt- gärder som utbildning i syfte att tidigt kunna upptäcka diagnostisera och eliminera ”nya" sjukdomar, dels genom begäran om s.k. tilläggs- garantier om sjukdomsfrihet för vissa sjukdomar.
Livsmedel, levande djur och foder som förs in i landet skall vara fria från salmonella. Sverige kan i allt väsentligt behålla sina stränga djur- skyddsbestämmelser.
När det gäller användning av antibiotika och kemoterapeutika i foder har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig över- gångsperiod. Förbudet mot användning av produkter av kadaver i foder får behållas under en treårig övergångsperiod EG kommer att genomfö- ra en vetenskaplig utvärdering av reglerna på dessa områden före dessa övergångsperioders slut.
5.3.1 Inledning
Med den indelning som EG tillämpar hör till det veterinära området veterinära livsmedelsbestämmelser och bestämmelser om djurhälsa samt bestämmelser om avel. djurskydd och foder. EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser omfat- tar regler om hygieniska krav vid produktion av och handel med livsmedel av animaliskt ursprung. Till de veterinära livsmedelsbestämmelsema hör också
Prop. 1994/95: 19
110
Bilaga 9
regler om förbud mot hormoner i produktionshöjande syfte och föreskrifter om gränsvärden för läkemedelsrester och andra föroreningar i kött.
När det gäller de veterinära livsmedelsbestämmelsema och bestämmelserna om djurhälsa har EG och Sverige samma övergripande mål, dvs. att inte spri- da smittsamma sjukdomar genom handel med djur eller produkter av djur. Må- let är att skydda människors och djurs hälsa. EG vill uppnå detta mål samti- digt som man avvecklar alla hinder för handeln inom gemenskapen. De flesta av EG:s rättsakter på området omfattas av EES-avtalet som i den här delen trädde i kraft först den 1 juli 1994.
Sverige och EG har emellertid olika system för att upprätthålla sjukdoms- skyddet. Det svenska systemet byggeri huvudsak på tillståndsprövning i var- je enskilt fall. EG:s system kan däremot sägas vara generellt i den meningen att saluförande och transport får ske inom gemenskapen om de i EG:s regel- verk angivna kraven är uppfyllda. Huvudprincipen för omsättning av anima- liska produkter, bl.a. kött och köttprodukter, fisk, mjölk och ägg, är att varor- na fritt skall kunna transporteras och omsättas inom gemenskapen. En förut- sättning för detta är att varorna har godkänts av offentligt anställd inspektör på produktionsplatsen och försetts med föreskrivna stämplar och certifikat. Det är alltså inte längre möjligt att kontrollera varorna när dessa passerar EG:s inre gränser. Däremot kan stickprovskontroller utföras på bestämmelseorten och i vissa fall även under transporten. Tredjelandsvaror kontrolleras endast vid gemenskapens yttre gräns. De nyss beskrivna reglerna om animaliska pro- dukter gäller också i princip vid handel med levande djur. De skilda systemen äri princip likvärdiga från skyddssynpunkt.
EG och Sverige har samma mål också när det gäller regleringen av hus- djursaveln. Bestämmelserna om avel syftar till att främja uppfödning av fris- ka, högkvalitativa och produktiva djur. EG:s reglering har emellertid hittills varit långt mer detaljrik än den svenska. Föreskriftsändringar med ökad detal- jeringsgrad har därför krävts för den EU-anpassning på området som redan har skett som en följd av EES-avtalet.
] fråga om djurskydd har Sverige en högre målsätming än EU både när det gäller att förebygga sjukdomar och att skapa den bästa möjliga miljön för dju- ren. Den svenska lagstiftningen omfattar alla djurslag i fångenskap. Lagen sä- ger uttryckligen att djurhållning skall ske på ett sådant sätt att djuren skyddas mot sjukdom och att den främjar djurens hälsa. Något motsvarande eller lik- nande krav fmns inte vare sig i Europarådskonventionema, EU:s direktiv el- ler i de enskilda EU-ländema.
Till skillnad från bestämmelserna om foder omfattar EES-avtalet inte be- stämmelserna om djurskydd. Den svenska foderlagstiftningen har utarbetats med beaktande av EG:s bestämmelser och har därefter EG-anpassats ytterliga- re som en konsekvens av EES-avtalet.
Som framgår av vad som nyss sagts omfattas det veterinära området av EES-avtalet, med undantag för EG:s bestämmelser om djurskydd. I huvud- sak har därför EG:s regler redan införlivats med svensk rätt. Enligt EES-av- talet är dock bestämmelser i EG:s rättsakter som rör finansiella dispositioner
8 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
111
Bilaga 9
och gränskontroll inte tillämpliga. Sverige får följaktligen inte finansiell hjälp från EG för att t.ex. utrota allvarliga djursjukdomar. Det innebär vidare att Sverige fram till ett eventuellt medlemskap kan behålla sina gränskontroller. EES-avtalet omfattar inte heller rättsaktemas bestämmelser om förhållandet till tredjeland
I det följande redovisas i skilda avsnitt för de fyra delområdena, veterinära livsmedelsbestämmelser samt bestämmelser om djurhälsa, avel och foder först EG:s bestämmelser, den anpassning som skett av motsvarande svenska regler och utfallet av medlemskapsförhandlingarna samt vilka konsekvenser- na blir för svensk del vid ett eventuellt medlemskap i EU. Därefter behandlas i särskilda avsnitt djurskyddsfrågor och frågor om köttklassificering.
5.3.2 Veterinära livsmedelsbestämmelser
EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser
I huvudsak fyra direktiv reglerar hanteringen av kött (direktiVen 72/461/EEG. 80/215/EEG, 64/433/EEG och 77/99/EEG).
Direktiven 72/461/EEG och 80/215/EEG innehåller bestämmelser om för- bud mot handel med sådant kött resp. sådana köttprodukter som inte upp- fyller gemenskapens hälsobestämmelser. En medlemsstat har också enligt di- rektiven rätt att förbjuda införsel till sitt territorium av färskt kött och köttpro- dukter från en medlemsstat där en epizootisk sjukdom har brutit ut.
Direktiven 64/433/EEG och 77/99/EEG innehåller bl.a. bestämmelser om godkännande av slakterier, styckningsanläggningar och kyl- och fryslager samt om personalhygien och hygien i lokaler. Vidare finns bestämmelser om hygien vid slakt, styckning och annan hantering av kött och köttprodukter. Bestämmelser finns också om besiktning före och efter slakt och om hygie- niska lcrav på utrustning. Dessutom regleras småskalig slakt och föreskrivna krav på förädlingsanläggningar liksom krav på besiktningsveterinärer och be- siktningsassistenter. De svenska slakterier som redan i dag exporterar till EG uppfyller dessa krav. Övriga slakterier skall med början den 1 juli 1994 anpas- sa sig till EG:s bestämmelser på området. Alla anläggningar skall vara anpas- sade senast den 1 januari 1997. Småskaliga slakterier, dvs. slakterier med en slaktvolym under vissa fastställda gränser, ges vissa lättnader i hanteringen av kött.
Direktivet 91/495/EEG innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra att sjukdomar sprids från kött av hägnat vilt. I huvudsak ställs hygieniska krav vid slakt och annan hantering av sådant kött.
I direktivet 92/116/EEG, som gäller hantering av färskt kött av fjäderfä, fö- reskrivs hygienkrav för slakterier, lokaler, utrustning och redskap samt för personal vid slakterier. Vidare finns bestämmelser om besiktning före och ef- ter slakt och bestämmelser om krav på slakthygien. Motsvarande bestämmel- ser i fråga om kött av vilt finns i direktivet 92/45/EEG och i fråga om kanin- kött och kött av hägnat vilt i direktivet 91/495/EEG.
Prop. 1994/95:19
112
Bestämmelserna om hygienkrav för mjölk (direktiven 92/46/EEG - mjölk- Prop. 1994/95: 19 hygiendirektivet _ och 92/47/EEG) behandlar både värmebehandlad och icke Bilaga 9 » värmebehandlad (opastöriserad) mjölk. Direktiven behandlar också mjölkba- serade produkter. MjÖlkhygiendirektivet är ett mycket omfattande direktiv. Det innehåller bestämmelser om produktion av mjölk på gården, bestämmel- ser om transport av obehandlad mjölk till mejeri och hygienbestämmelser för mejerier.
EG:s bestämmelser i direktiven 89/437/EEG, 91/493/EEG och 91/492/ EEG med hygienkrav för äggprodukter, fiskprodukter och blötdjur rör främst krav på lokaler och utrustning. Regler ges bl.a. om godkännande av anlägg- ningar, om inspektioner och om förpackningar.
EG:s bestämmelser om kontroll av restsubstanser i djur och köttvaror gäl- ler bl.a. provtagningsprogram, gränsvärden för rester av veterinärmedicinska preparat, laboratorier och kvalitetssäkring. Både Sverige och EG har förbud mot användning av hormoner i tillväxtbefrämjande syfte. Bestämmelserna finns i huvudsak i direktiven 81/602/EEG, 85/358/EEG, 88/146/EEG, 86/ 469/EEG och 90/218/EEG samt i förordningen (EEG) nr 2377/90.
Irförlivandet av EG:s veterinära livsmedelsbestämmelser i svensk rätt 4»
Hygiendirektiven i fråga om färskt kött och köttprodukter har kunnat införli- vas i svensk rätt på myndighetsnivå med stöd av de bemyndiganden som re- dan finns i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen. Föreskrifterna finns i Livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1994:1) med föreskrifter och allmän- na råd om slakt av tamboskap och hägnat vilt och i kungörelse (SLVFS 1994: 10) med föreskrifter och allmänna råd om köttprodukter m.m. Hygiendirek- tivet om fjäderfäkött har införlivats genom livsmedelsverkets kungörelse (SLVFS 1994:1 1) med föreskrifter och allmänna råd om slakt m.m. av fjäder- fä.
Stöd för att införliva mjölkhygiendirektivet finns i 6 & lagen (1992:1683) om provtagning på djur. Enligt bestämmelsen får regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om djurhälsa i besätming- ar för mjölkproduktion samt om djurhållning, hantering av mjölk och krav på hygien i samband med sådan produktion. Myndighetsföreslcrifter finns i Livs- medelsverkets kungörelse (SLVFS 1994:13) med föreskrifter och allmänna råd om hantering av mjölk och mjölkbaserade produkter och Jordbruksver— kets kungörelse (SJVFS 1994z33) med föreskrifter om hygien och hälsa vid produktion av mjölk.
Direktivet med hygienkrav för äggprodukter har införlivats genom Livsme- delsverkets kungörelse (SLVFS 199415) med föreskrifter och allmänna råd om äggprodukter. Direktivet som rör fiskprodukter är införlivat genom kun- görelsen (SLVFS 19942) med föreskrifter och allmänna råd om hantering av fiskvaror m.m. Motsvarande föreskrifter om blötdjur finns i kungörelsen (SLVFS 1994: 21) med föreskrifter och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur m.m.
113
Bilaga 9
EG:s förordning (EEG) nr 2377/90 har inkorporerats genom kungörelsen (SLVFS 1994z22) med föreskrifter om maximalt tillåma restmängder av vete- rinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung.
Konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU
Bestämmelserna i EG:s rättsakter som rör gränskontroller och s.k. tredjelands- frågor omfattas inte av EES-avtalet. EG och Sverige har samma övergripande målsättning att inte sprida smittsamma sjukdomar genom handel med djur eller djurprodukter. Sverige och EG har dock olika system för att upprätthålla smittskyddet. EG har ett generellt systern medan Sverige i huvudsak har ett individuellt system med tillståndsprövning i varje enslcilt fall. Det är Livsme- delsverket som prövar frågor om införsel av livsmedel. Den fysiska införsel- kontrollen utförs av miljö- och hälsoskyddsförvaltningama på införselortema medan Tullverket utför en dokumentkontroll. Vid införsel av köttvaror utförs kontrollen alltid av särskilt förordnade importbesiktningsveterinärer. Vissa förenklade bestämmelser finns för gränstrafrk mellan Sverige och Norge och mellan Sverige och Finland.
Ett medlemskap kommer att innebära en friare handel med produkter från djur inom unionen. En kontroll av livsmedel vid ett antal gränskontrollstatio- ner kommer att etableras vid EG:s yttre gräns mot tredjeland. Antalet gräns- kontrollstationer och deras lokalisering blir beroende av vilka av våra grann- länder som blir medlemmar. När det gäller EU:s inre gränser kommer det inte längre att finnas någon gränskontroll såvitt gäller handel med övriga medlems- länder. Förhandlingsresultatet innebär emellertid att Sverige vid ett medlem- skap trots avsaknad av gränskontroll kan upprätthålla kravet att importerat kött är salmonellafritt. Sverige begärde i medlemskapsförhandlingarna att alla EG:s anläggningar som exporterar kött, köttprodukter och ägg till Sverige, skall utföra en kontroll av produkterna med avseende på salmonella i enlighet med svenska krav på en sådan kontroll. Alla partier skall åtföljas av ett doku- ment där salmonellafrihet intygas. Förhandlingsresultatet i den här delen inne- bär att EG:s särskilda bestämmelser om skydd för salmonella, som omfattar bl.a behandlade ägg- och köttprodukter, anses ge ett sådant skydd att bestäm- melserna är acceptabla för Sverige.
För sådana animaliska produkter som täcks av generella hälsogarantier är läget följande. Sverige har erhållit ytterligare garantier rörande handel med färskt kött av tamdjur och med färska ägg. Det innebär följande. För färskt kött som omfattas av direktiv 64/433/EEG finns möjligheter att enligt direkti- vets artikel 5.2 införa tilläggsregler för salmonella. ] avvaktan på harmonise- rade tilläggsregler förutses att mikrobiologiska tester av köttet utförs enligt EG:s bestämmelser vid ursprungsanläggningen före avsändandet. Regler för provtagning och analys antas av rådet efter förslag från kommissionen. Be- slut om dessa regler skall fattas före Sveriges inträde i unionen. Tester behö- ver dock inte utföras vid anläggningar som infört salmonellakontrollprogram där sådana tester ingår och som dessutom godkänts av kommissionen i enlig-
Prop. 1994/95:19
114
Bilaga 9
het med Ständiga Veterinära Kommittéens riktlinjer. Tester behöver inte heller utföras på kött som skall beredas genom sterilisering eller liknande förfaran- de. Sådant färskt kött får även kontrolleras i Sverige i enlighet med svenska kontrollprogram. Inom tre år skall detta förfarande utvärderas. Medföljande dokument rörande sådant kött som testats skall innehålla uppgifter om att un- dersökning utförts.
För färskt fågelkött som omfattas av direktiv 71/118/EEG förutses, i likhet med vad som gäller för annat färskt kött som omfattas av direktiv 64/433/ EEG och i avvaktan på harmoniserade åtgärder. att mikrobiologiska tester ut- förs vid ursprungsanläggningen före avsändandet i enlighet med kommissio- nen och kommitteens riktlinjer. I avvaktan på de harmoniserade åtgärder inom unionen som redan är under beredning kan Sverige kräva tilläggsgarantier av- seende salmonella vid handel med färska ägg. För att erhålla dessa garantier måste Sverige lägga fram ett kontrollprogram i enlighet med direktiv 90/539/ EEG. Detta skall presenteras så att medlemsstaterna har möjlighet att införa det före Sveriges inträde i unionen.
5.3.3 Djurhälsa EG:s bestämmelser om djurhälsa — handeln med djur inom EU
EU:s inre marknad innebär att varor fritt skall kunna föras över gränserna. All kontroll vid handel med djur skall ske i exportbesättningarna. Stickprovskon- troller kan utföras på bestämmelseorten. lrnportlandets kontroller får inte utgö- ra handelshinder.
En förutsättning för en fri inre marknad när det gäller handeln med djur och produkter av animaliskt ursprung är att det frnns gemensamma bedöm- ningar beträffande djurhälsa, smittsamma djursjukdomar och en gemensam bekämpningsstrategi.
Sedan år 1964 har EU utvecklat för gemenskapen enhetliga djurhälsokrav och riskbedömningar när det gäller djursjukdomar för handel med samtliga djurslag samt produkter av dessa. Syftet med gemensamma hälsokrav och riskbedömningar är att underlätta handeln för dessa varor inom gemenskapen (64/432/EEG).
Avskaffandet av EU:s inre gränser innebär inte att djur och produkter av djur utan vidare kan transporteras mellan medlemsländerna. Den veterinära gränskontrollen har ersatts av en kontroll i ursprungsbesättningen i nära an- slutning till transporten till ett annat land (90/425/EEG). Kontrollen utförs av en officiell veterinär. Stickprovskontroller får även göras på destinationsplat- sen och, vid stark misstanke om felaktigheter. även under transporten. En transport av djur eller produkter av djur mellan medlemsländerna skall åtföljas av ett hälsointyg utfärdat av den offrcielle veterinären inom en angiven tid före exporten. Intyget skall bl.a. visa att djuren är friska och att djuren inte härrör från en besättning eller en region som spärrats av på grund av smittsamma djursjukdomar. Alla intyg som utfärdats måste anmälas via ett datakommunika-
9 Riksdagen 1994/95. [ saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
115
Bilaga 9
tionsnätverk (ANIMO) till den centrala myndigheten i mottagarlandet den dag de utfärdas. Samtidigt anmäls även uppgifter om transporten, som t.ex. tran- sportsätt, transportväg, antal och typ av djur som transporteras, dag för av- färd samt den beräknade ankomstdagen. En viktig förutsättning för kontroll- systemet är att djuren är enhetligt identitetsmärkta.
EU anger i direktiv 92/102JEEG bestämmelser om hur djurhållare och liv- djursförmedlare skall registreras och om hur nötkreatur. svin, får och getter skall märkas och registreras. Ändamålet med bestämmelserna är att möjliggö- ra en väl fungerande handel med djur inom EU och att kontrollera aveln. Om man vid provtagning finner att ett djur är smittat, kan man genom att djuret är märkt och registrerat fastställa från vilken besättning djuret kommer. Märk- nings- och registreringssystemen skall vidare utgöra ett underlag för kontroll av utbetalning av olika former av stöd.
För att kunna ha en fri handel mellan medlemsländerna utan gränskontroll- er har konsekvent en s.k. zonindelning eller regionalisering genomförts vid sjukdomsutbrott. Detta innebär att handelsrestriktioner införs endast för ett be- gränsat område medan handel kan fortsätta med övriga delar av ett land. Hela landet avstängs således inte från handel med andra länder utan endast en del av landet. EU:s allmänna principer om sjukdomsfrihet och sjukdomsförebygg- ande åtgärder måste vara uppfyllda för att tillåta att djur och produkter fritt skall kunna föras mellan de olika länderna.
Länder eller områden som är fria från vissa smittsamma djursjukdomar el- ler som har ett obligatoriskt kontrollprogram för dessa sjukdomar kan av kom- missionen efter ansökan beviljas tilläggsgarantier för sjukdomarna. Detta inne- bär att utöver de generella krav på sjukdomsfrihet som ställts upp i direktiven (64/432/EEG, 91/68/EEG, 90/426/EEG, 90/539/EEG, 91/67/EEG. 92/65/ EEG) kan ett land ställa ytterligare krav för att säkerställa att de djur som förs in i landet är fria från den sjukdom som tilläggsgarantin avser. Medges till- läggsgarantier kan landet därigenom erhålla ett utökat skydd mot vissa sjuk- domar. Eftersom tilläggsgarantier inte är i linje med den fria inre marknaden, är kommissionen restriktiv med att bevilja sådana.
Under vissa förutsättningar bidrar EU med medel för att bekämpa smitt- samma djursjukdomar. Direktiv 90/424/EEG, som reglerar EU:s kompensa- tion till medlemsstater för bekämpning och kontroll av sjukdomari medlemslän- derna, är av central betydelse. Vid utbrott av särskilt smittsamma djursjukdo- mar ersätts i allmänhet medlemsländerna med 50 % av kostnaderna för t.ex. utslaktning av djur, för utrustning och desinfektion. Om vaccination blir aktu- ell, ersätts 100 % av vaccinkostnaden och 50 % av arbetskostnaden för vacci- neringen. EU bidrar också med pengar för att medlemsländema skall upprätta kontrollprogram för olika sjukdomar.
Medlemsländema har tillsammans med kommissionen för avsikt att inom ANIMO, dvs. EG:s nätverk för datakommunikation, skapa en databank för den interna handeln. Systemet är ännu inte fullt utbyggt utan används endast för att rapportera om djurförsändelser.
Prop. 1994/95:19
116
Bilaga 9
Medlemsländernas veterinärmyndigheter har ansvaret för att alla varor av- sedda för utförsel till annat medlemsland uppfyller EU:s krav (89/662/EEG). Officiella veterinärer har ansvaret för kontrollen på uppfödningsplatsen eller vid produktionsanläggnin gen samt för den stickprovskontroll som kan företas vid ankomsten till destinationsorten. På myndighetsnivå frnns heltidsanställda officiella veterinärer som kontrollerar de förordnade veterinärema.
EG:s bestämmelser om djurhälsa — handeln med tredjeland
EU har gemensamma bestämmelser för import av levande djur från tredje- land. Direktiv för sådan handel har sedan år 1972 (72/462/EEG) utfärdats för att skydda människors och djurs liv och hälsa. EU utför inspektioner vid de anläggningar som önskar exportera till EU. Inom EU har upprättats listor över länder, regioner och livsmedelsproducerande anläggningar som uppfyl— ler EU:s krav på hygien och hälsa i fråga om djur och djurprodukter. Import av livsmedel kan dock även ske från länder med sämre hälsostatus och som alltså inte uppfyller EU:s krav. Sådan import får emellertid bara ske under sär- skilda villkor och från anläggningar godkända av EU. Inspektioner sker fort- löpande av tredjeländers djurhållning, produktionsformer och veterinärväsen- de.
Två grupper av varor får föras in i EU. Varor som regleras i särskilda EG- direktiv får säljas i hela EU. All importkontroll av de harmoniserade varorna skall ske vid den yttre gränsen vid speciella gränskontrollanläggningar som skall vara godkända av kommissionen. Varor som inte omfattas av direktiven får endast vara avsedda för destinationslandet. Dessa varor behöver bara upp- fylla importlandets krav och får inte föras utanför importlandets gränser. Kon- trollen av varorna skall ske vid EU:s yttre gräns. Om importlandet vill utföra den fysiska kontrollen när varoma anländer till det egna landet, krävs bara en förenklad kontroll vid den yttre gränsen. Varorna måste i dessa fall transpor- teras från den yttre gränsen till importlandet i förseglade transportmedel och efter en officiell veterinärs medgivande.
EU ställer höga krav på gränskontrollerna gentemot tredjeland. Vid grän- sen skall såväl fysisk kontroll som identitets- och dokumentkontroll ske av levande djur. Den fysiska kontrollen kan innebära provtagning och också att djuren kan sättas i karantän.
EU utvecklar för närvarande ett datakommunikationsnät också för tredje- landshandel — SHIFI' — som skall fungera som ett kommunikationsnätverk mellan gränsposteringar och mellan myndigheter.
Idörlivandet av EG:s bestämmelser om djurhälsa :" svensk rätt
Som nämnts i det föregående omfattas de flesta av EG:s rättsakter om djurhäl- sa av EES-avtalet. En del av bestämmelserna har införlivats i svensk rätt ge— nom lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m., förordningen (l993:
Prop. 1994/95:19
117
Bilaga 9
1488) om provtagning på djur m.m. och föreskrifter meddelade av Statens jordbruksverk (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93:10U6, rskr. 1992/ 931101 och prop. 1993/94:68, bet. l993/94:JOU11, rskr. 1993/94:88).
Lagstiftningen innebär att bestämmelser införts som gör det möjligt att ge- nomföra den provtagning på eller undersökning av djur som krävs för att Sverige skall kunna få tilläggsgarantier för vissa djursjukdomar. En del av lag- stiftningen avser också införlivandet av EG:s handelsdirektiv. Den del av han- delsdirektivets bestämmelser som inte ingår i lagstiftningen om provtagning på djur har med stöd av lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela be- stämmelser om in- eller utförsel av varor införlivats genom förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m.
Även direktivet om märkning har införlivats genom föreskrifter som ingår i lagstiftningen om provtagning på djur.
EG:s bestämmelser om bekämpning av vissa djursjukdomar har föranlett ändringar också i lagen (l973:738) om bekämpande av salmonella hos djur och epizootilagen (l980:369) (prop. 1993/94:203, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367). Utöver lagändringama har införlivandet skett genom föreskrif- ter meddelade av Jordbruksverket.
Huvuddelen av den lagstiftning som redovisats i det föregående har för- men av myndighetsföreskrifter. Jordbruksverket har meddelat ett tjugotal kun- görelser på området.
Bestämmelser om krav på djurhälsa vid handel med andra djur än jordbru- kets djur inom EG och vid import av djur finns bl.a. i direktiv 92/65/EEG. I direktivets artikel 7 anges bl.a. att handel med idisslande djur, bl.a. hjortdjur, endast får ske om djuren antingen kommer från en officiellt tuberkulosfriför- klarad besättning eller kommer från en besättning i vilken inte något fall av tuberkulos har registrerats inom 42 dagar före det att djuren lastas. Ett ytter— ligare krav är att djuren inom 30 dagar före avsändande har genomgått ett tu- berkulintest med negativt resultat.
Riksdagen beslutade i december 1993 efter förslag från regeringen om en ändring i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94:JoU11, rskr. 1993/94:88). Ändringen innebar att en ny bestäm- melse, 5 a &, infördes i lagen. I bestämmelsen anges att om det finns hälso- kontroll anordnad för kronhjort och dovhjort, får regeringen meddela före- slcrifter om vad som skall gälla för att hjortar av dessa slag som inte omfattas av kontrollen skall få flyttas från ett hägn. Föreskriftema får avse också andra djurslag som hålls i sambete med kronhjort och dovhjort.
En anpassning till bestämmelserna om handel med hjortdjur i direktivet 92/65/EEG bör följas av en ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m. inne- bärande att föreskrifter meddelas också om vad som skall gälla för att få flytta sådana djur till ett hägn.
Prop. 1994/95:19
118
Bilaga 9
Resultatet av medlemkapsförhandlingarna
Medlemskapsförhandlingama har varit inriktade på att bevara det goda hälso- läget i landet. Ett medlemskap innebär dock att man måste räkna med en ökad risk för smitta. Risken för utbrott av sjukdomar som inte förekommer i vårt land ökar till följd av en ökad handel och en slopad gränskontroll. Riskerna kan dock motverkas genom åtgärder inom ramen för EG:s regelverk. En så- dan ågärd är att begära sådana tilläggsgarantier om sjukdomsfrihet som har beskrivits i det föregående.
Sverige har i medlemskapsförhandlingarna begärt sådana garantier för ett 20-tal allvarliga djursjukdomar som antingen inte frnns i Sverige eller för vil- ka vi har kontrollprogram.
Resultatet av förhandlingarna blev följande. Kommissionen skall snabbt ta ställning till Sveriges begäran om tilläggsgarantier. I avvaktan på beslut får Sverige i högst ett år från anslutningsdagen fortsätta att tillämpa nationella be- stämmelser för sjukdomarna i fråga. Denna period kan förlängas om det be- hövs. .
I det föregående har redovisats vilka krav på frihet från salmonella som vid ett medlemskap kan ställas vid import av kött, köttprodukter och ägg. I fråga om motsvarande krav vid införsel av levande djur innebär resultatet av med- lemskapsförhandlingarna följande.
I avvaktan på en revidering av direktivet 64/432/EEG får nötkreatur och svin kontrolleras på mottagningsonen i enlighet med gällande kontrollpro- gram i Sverige. Om smitta konstateras vid en sådan kontroll får samma åtgär- der vidtas som i fråga om inhemska djur. Vad nu sagts gäller inte i fråga om djur som kommer från ett land som har ett godkänt kontrollprogram.
När det gäller fjäderfä. avelsfjäderfä, dags gamla kycklingar och värphöns har Sverige enligt avtalet möjlighet att få tilläggsgarantier mot salmonella. Så- dana garantier förutsätter dock att Sverige kan visa upp kontrollprogram som godkänts av kommissionen. Beträffande slaktkycklingar frnns i fråga om vis- sa serotyper tillräckliga skyddsbestärnmelser i EG:s direktiv. För andra seroty- per gäller enligt avtalet att provtagning skall ske på produktionsplatsen före le- veransen. Sådan provtagning kan inte krävas vid anläggningar som har kon- trollprogram som är likvärdiga med kontrollprogram i Sverige.
Handel med levande svin utgör en stor smittrisk, framför allt med tanke på de mycket smittsamma och svårbekämpade sjukdomarna klassisk svinpest och blåöronsjukan. Sverige begärde i förhandlingarna att svin som importeras skall vara fria från klassisk svinpest och blåöronsjuka och att detta visats ge- nom utförd provtagning före exporttillfället.
Resultatet av förhandlingarna blev följande. För levande svin inkl. vild- SVin som förs in i landet från en region inom EU där klassisk svinpest eller blåöronsjuka har förekommit under den senaste tolvmånadersperioden får Sverige kräva ett negativt serologiskt prov med avseende på dessa sjukdo- mar. Rätten att kräva sådana test gäller under en övergångstid på 3 år.
Prop. 1994/95:19
119
Bilaga 9
Sverige får också under en övergångstid på upp till 2 år behålla sitt nuva- rande importförbud för embryon från Storbritannien till skydd mot sjukdo— men BSE (bovine spongifonn encephalopathy, den s.k. galna kosjukan).
Vidare får Sverige under en övergångsperiod på tre år behålla de nuvaran- de importrestriktionema i fråga om djur och kött från tredjeland som vacci- nerar mot mul- och klövsjuka.
Sverige får också behålla nationella regler om ormar och reptiler tills EU har reglerat området. Vi har även fått möjlighet att under vissa villkor tillämpa strängare regler för att skydda landet mot rabies.
Konsekvenser av ett svenskt medlemskap i EU
Som har framgått i det föregående omfattar EES-avtalet huvuddelen av EG:s bestämmelser om djurhälsa. EES-avtalet trädde i den här delen i kraft den 1 juli 1994. De av EG:s bestämmelser som inte omfattas av detta avtal är be- stämmelserna om gränskontroll, om finansiella dispositioner och om förhål- landet till tredjeland Jämfört med EES-avtalet innebär ett medlemskap således att Sverige blir bundet även av de nu berörda bestämmelserna. Detta innebär stora förändringar på djurhälsoområdet också i förhållande till EES-avtalet. Den mest avgörande förändringen sammanhänger med slopandet av gräns- kontrollen. Med hänsyn till att EG:s bestämmelser om gränskontroll inte om- fattas av EES-avtalet har Sverige inom ramen för avtalet kunnat behålla sina gränskontroller såväl gentemot EU som mot länder utanför EU. Detta har in- neburit att Sverige även inom ramen för EES-avtalet suveränt har kunnat ut- forma villkoren för införsel av djur. Sverige har hittills tillämpat mycket res- triktiva bestämmelser vid import av levande djur med höga krav på hälsosta- tus i avsändande land och besättning, veterinärbesikming, karantän och prov- tagning vid gränsen. Detta är en av anledningarna till att allvarliga smittsamma djursjukdomar har kunnat undvikas. Om Sverige blir medlem i EU blir Sverige bundet av EG:s bestämmelser om gränskontroll. Detta får till följd att gränskontrollerna måste slopas omedelbart. Kontrollen av djur och djurproduk- ter kan inte längre ske på traditionellt sätt vid landets gräns. All kontroll vid handel med djur kommer i stället att ske i exportbesättningen. De kontroller som Sverige som importland får göra är endast stickprovskontroller i motta- garbesättningen eller, vid grundad misstanke om felaktigheter, under tran- sporten.
Remissinstansema har i flera fall pekat på risker för att Sverige trots över- gångstiden och möjligheten att få tilläggsgarantier för vissa sjukdomar får ett försämrat smittskydd Det motstånd som finns i flera EU-länder mot att bevil- ja sådana tilläggs garantier och osäkerheten om vad som händer vid övergångs- periodemas utgång anförs som skäl för denna oro. De ökade riskerna för in- troduktion i landet av nya smittämnen bör enligt bl.a. Statens veterinännedi- cinska anstalt (SVA) kompenseras med åtgärder inom landet i form av bl.a. ökad utbildning, diagnostiskt utvecklingsarbete och träning syftande till en bra och effektiv beredskap. SVA bedömer att det i fråga om salmonella finns
Prop. 1994/95:19
120
Bilaga 9
förutsättningar att i väsentliga delar uppnå ett bra skydd främst vid import av färskt kött.
Det finns anledning att anta att ett medlemskap i EU kommer att innebära en friare handel med levande djur och produkter från djur. Detta kan naturligt- vis öka riskerna för att få in djursjukdomar i Sverige. De sjukdomar som Sverige önskar skydda sig mot förekommer inte eller är mycket ovanliga i lan- det. Kännedom om dessa sjukdomar bland såväl djurägare som veterinärer är därför begränsad. Informations- och utbildningsinsatser för att öka kunska- pen om de sjukdomar som utgör ett hot blir därför viktiga skyddsåtgärder och har redan påbörjats. Därigenom förbättras möjligheten till tidig upptäckt av ett sjukdomsutbrott. Vidtas adekvata åtgärder kan verkningarna av sjukdomsut- brott reduceras kraftigt.
När det gäller sjukdomsbekärnpning inom landet innebär ett medlemskap inte några radikala förändringar. I fråga om de mest smittsamma sjukdomama kommer bekämpningen liksom hittills att ske med stöd av epizootilagen. Den lagen har anpassats till EG:s olika bekämpningsdirektiv. Ett exempel på den- na anpassning är att lagstöd införts för s.k. skydds- och övervakningszoner som skall inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av en epizootisk sjuk- dom. Även s.k. vaccinationszoner skall kunna inrättas. Vidare har lagens be- myndigande att meddela föreskrifter om olika bekämpningsåtgärder vidgats. Jordbruksverket har för avsikt att utarbeta särskilda beredskapsplaner för de smittsamma sjukdomarna och för zoonoser.
Informationen till djurägama bör bl.a. innehålla råd om hur nya djur bör introduceras i en besättning för att risken för smittöverföring skall minskas. Detta kan t.ex. ske genom isolering och testning av djuren.
Som tidigare har redovisats uppställs inom EU vissa generella krav för han- deln med djur. EU:s regler hindrar emellertid inte att den enskilde importören eller djurägaren ställer högre krav än som följer av dessa regler. Avskaffandet av gränskontrollen och den därmed följande övergången till den ordning för veterinärkontroll som tillämpas inom EU betyder också att det i väsentligt stör- re utsträckning än hittills kommer att vara den enskilde besättningsägarens an- svar att försäkra sig om att importerade djur verkligen är friska. Som en kon- sekvens av detta kommer det att vara av stor betydelse för den enskilde djur- ägaren att han kan få tillräcklig information om de veterinära krav som bör ställas vid inköp av djur. Det är en viktig uppgift för lantbrukets organisatio- ner att utarbeta rekommendationer för sådan frivillig importkontroll.
Även i administrativt hänseende får ett medlemsskap vissa konsekvenser. De centrala veterinära myndigheterna i Sverige kommer att få en organisato- risk och kontrollerande roll samt måste anslutas till det nämnda ANIMO-sy- stemet. Statens jordbruksverk har förordnat offrciella veterinärer som kan skri- va intyg ute i fält och dessa skall ges tillgång till information via ANIMO. Bl.a. kommer den svenska organisationen med statligt anställda distriktsvete- rinärer att användas vid tillämpningen av direktiven.
Ytterligare en konsekvens av ett medlemskap i EU är att Sverige kommer att omfattas av de bestämmelser i EG:s rättsakter som rör finansiella disposi-
Prop. 1994/95:19
121
Bilaga 9
tioner. Detta innebär att Sverige för vissa ändamål kan erhålla finansiell hjälp från EU. Ett exempel härpå är att Sverige kan få del av EU-medel för att be- kämpa utbrott av anmälningspliktiga epizootiska sjukdomar och av vissa and- ra anmälningspliktiga smittsamma djursjukdomar. Ett annat exempel är att Sverige kommer att få samma finansieringshjälp som de nuvarande medlems- staterna för att bygga upp det datoriserade inforrnationssystemet ANIMO. Den bundenhet till EG:s tredjelandsbestämmelser för handeln med djur och produkter av djur som följer med ett EU-medlemskap innebär att Sverige inte längre kan behålla de nationella reglerna för handeln med länder utanför EU. Denna import kommer i stället att vara underkastad EG:s harmoniserade-
tredjelandsregler.
Sammanfattningsvis kan sägas att kontrollen vid EG:s yttre gräns innebär att Sverige vid ett EG-medlemskap skall etablera ett antal gränskontrollstatio- ner där dokument-, identitets- och fysisk kontroll av djur, livsmedel och and- ra produkter av anirnalt ursprung från tredjeland kan utföras. Dessutom kan finnas gränsövergångsorter där endast dokument- och identitetskontroll kan utföras. Antalet gränskontrollstationer och gränsövergångsorter och deras lo- kalisering, bemanning och utrustning blir avhängigt vilka av våra grannländer som är medlemmar i EU vid tidpunkten för Sveriges inträde. Kontrollen bör liksom hittills ske i samverkan mellan tullen och svenska veterinära myndig- heter.
För uppbyggnad av gränskontrollstationer mot tredjeland krävs bl.a. inves— teringar för ansluming till de nämnda inforrnationssystemen. Finansiering och författningsmässigt stöd för tredjelandskontrollen kan behöva ses över i särskild ordning.
I EU är för närvarande två sambandsnätverk under uppbyggnad nämligen ANIMO och SHIFT. SI-IIFT är ANIMO:s motsvarighet för tredjelandshan- deln. Alla medlemsländer tillsammans med kommissionen skall utveckla ett sarnbandsnät mellan alla gränsposteringar, medlemsländernas ansvariga myn- digheter och kommissionen med i princip samma innehåll som ANIMO. Sy- stemet skall innehålla all information rörande tredjelandshandel med djur och djurprodukter. Smittläget ide berörda länderna, handelsstatus och inspektions- resultat skall finnas i nätet. All dokumentation, kontrollfynd och förfrågning- ar mellan de berörda parterna skall gå via nätet. Även nationella regler för han- del med icke harmoniserade varor kommer att finnas i registret. Också detta system är under utveckling.
5.3.4 Avel EG:s bestänunelser om avel
Inom EG har särskildaregler på avelsområdet fastställts för nötkreatur, svin, får, getter och hästdjur. Bestämmelserna, som syftar till att harmonisera kra- ven på registrering och värdering av avelsdjur, reglerar bl.a. metoder för pröv- ning och avelsvärdering av djur. villkor för godkännande av avelsorganisatio-
Prop. 1994/95:19
122
Bilaga 9
ner och avelsföreningar, utformning av härstamningsbevis och identitetshand- lingar samt villkor för stambokföring. En stambok utgörs av en förteckning över avelsdjur som uppfyller vissa krav. Enligt de grundläggande direktiven på området gäller att medlem sstatema inte på avelsmässi ga grunder får förbju- da, begränsa eller hindra — handel med renrasiga avelsdjur eller med sperma, ägg och embryon från så- dana djur, — upprättande av starnböcker, eller — officiellt godkännande av avelsorganisationer och avelsföreningar.
EG:s regelverk omfattar, förutom avelsdjur. också sperma, embryon och ' ägg för avelsändamål.
Som framgår av den närmare redogörelsen i prop. 1993/94:68 finns EG:s bestämmelser i bl.a. direktiven 77/504/EEG, 88/661/EEG, 89/361/EEG, 90/ 427/EEG och 90/428/EEG. Utöver de nämnda rättsaktema i vilka aveln regle- ras djurslagsvis finns bestämmelser om marknadsföringen av renrasiga djur i direktivet 91/174/EEG.
Införlivande! av EG:s bestämmelser om avel i svensk rätt
De svenska bestämmelserna på avelsområdet finns i lagen (1985z342) om kon- troll av husdjur m.m., förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. och i föreskrifter meddelade av Jordbruksverket. Som framgår av redovisning- en i det följande finns det dessutom vissa bestämmelser i djurskyddslagen (1988z534) som är av betydelse för hur avel får bedrivas.
Som redan nämnts omfattas EG:s direktiv på avelsområdet av EES-avtalet. Iden utsträckning EG:s bestämmelser inte redan täcktes av den nyssnämnda lagstiftningen har ett införlivande skett genom att Jordbruksverket meddelat detaljföreskrifter i olika avseenden, bl.a. om stambokföring. För att sådana fö- reskrifter skall kunna meddelas också om ägg för avelsändamål har riksdagen i december 1993 beslutat om en ändring i lagen om kontroll av husdjur m.m. (prop. 1993/94:68, bet. 1993/94zJoUl 1. rskr. l993/94:88). Ändringen inne- har att bemyndigandet i 2 5 lagen att meddela föreskrifter om seminverksam- het och överföring av befruktade ägg mellan hondjur vidgades till att gälla även ägg för avelsändamål.
F örhandlingsresultat — konsekvenserna av ett medlemskap i EU
Mot bakgrund av den anpassning som redan skett som en följd av EES-avta- let krävs för ett eventuellt medlemskap i EU inte några ytterligare ändringar av bestämmelserna för den svenska aveln.
10 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Bilaga 9.
Prop. 1994/95:19
123
Bilaga 9
5.3.5 Djurfoder EG:s bestämmelser om foder
EG har ett omfattande regelverk för foder som bygger på principen att foder inte skall vara skadligt för djur, människor eller miljön. För godkännande av fodertillsatser och vissa produkter krävs förutom oskadlighet att dessa anting- en har en positiv påverkan på fodret eller främjar djurens produktion. Inbland- ning av antibiotika i tillväxtstimulerande syfte är tillåten inom EG. Vidare får foder framställt av kadaver och sjukligt förändrade delar av slaktade djur an- vändas. Salmonella i foder är i huvudsak inte reglerat inom EG. Det finns en del gränsvärden för främmande ämnen som saknas i EG:s regler och dess- utom är en del gränsvärden för främmande ämnen och fodertillsatser lägre i Sverige än i EG.
De grundläggande EG-bestämmelsema om foder är marknadsföringsregler (direktiv 77/101/EEG, 79/373/EEG och 70/524/EEG), regler om tillsatser och särskilda produkter (direktiv 70/524/EEG och 82/471/EEG) och om främ- mande ämnen (74/63/EEG) samt bestämmelser om kontroll och analys (direk- tiv 70/373/EEG). Bestämmelser om djuravfall som används som foder och om användning av foder som innehåller läkemedel finns i direktiven 90/667/ EEG resp. 90/167/EEG.
En närmare redogörelse för EG:s rättsakter om foder finns i prop. 1992/ 93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagari anledning av EES-avtalet och i prop. l993/94:203 Ändringar av avtalet om Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.
Införlivande: av EG:s bestämmelser om foder i svensk rätt
De svenska bestämmelserna om foder finns i lagen (1985:295) om foder. i förordningen (l985:879) om foder och i föreskrifter som Jordbruksverket har meddelat med stöd av lagen och förordningen.
Redan vid utarbetandet av foderlagstiftningen beaktades de då gällande reg- lerna inom EG. Som en följd av att EG:s foderbestämmelser omfattas av EES-avtalet har en ytterligare anpassning skett. Sålunda har foderlagens till- lämpningsområde vidgats med avseende på foder till olika djurslag och lagens bestämmelser om tillåtna tillsatser har anslutits till EG:s tillsatsbestämmelser. Foderlagens terminologi har också EG-anpassats och ett miljökrav har införts i lagen. Riksdagsbeslutet om nödvändiga lagändringar (prop. 1992/93:119, bet. 1992/93zLU11, rskr. 1992/93:100) har följts av ändringar i foderförord- ningen och föreslcrifter meddelade av Jordbruksverket.
I EES-avtalet har Sverige medgetts undantag när det gäller förbudet mot att använda antibiotika och kemoterapeutika för andra ändamål än som läkeme- del. Sverige har också kunnat behålla förbudet mot att vid foderframställning använda produkter som framställs av självdöda djur eller sjukligt förändrade delar av slaktade djur. Slutligen har Sverige erhållit undantag för de lägre gränsvärden som tillämpas i Sverige för mögelgiftet aflatoxin och det därtill
Prop. 1994/95:19
124
Bilaga 9
hörande förbudet mot användning av myrsyra som konserveringsmedel annat än vid ensilering av grovfoder.
F örhandlingsresultatet - konsekvenserna av ett medlemskap i EU
I medlemskapsförhandlingarna har Sverige begärt att få behålla de undantag som överenskommits i EES-avtalet. Sverige har också begärt att få behålla sina nationella regler för tillsatser av karotenoider och xantofyller, koppar och etoxikin. Sverige begärde vidare att få behålla gränsvärdena för ochratoxin, bly och PCB.
När det gäller antibiotika och kemoterapeutika har Sverige fått möjlighet att behålla sina regler under en fyraårig övergångsperiod. För övriga tillsatser och restsubstanser uppnåddes en treårig övergångstid. I samtliga fall gäller att de svenska loaven skall ses över på grundval av vetenskaplig dokumentation som Sverige skall tillhandahålla.
Förbudet mot användning av produkter av kadaver får behållas under en övergångstid på tre år. De svenska kraven för foder, hygien och salmonella anses kunna upprätthållas. eftersom endast en mindre del är reglerad i EG.
EES-avtalet omfattar fullt ut EG:s bestämmelser på foderområdet. Ett even- tuellt medlemskap kommer därför inte att leda till några andra konsekvenser förutom de övergångsperioder som överenskommits, än de som redan är en följd av EES-avtalet.
Några remissinstanser har berört foderlagstiftnin gen. Sveriges Veterinärför- bund anser att det är mycket olyckligt att Sverige inte fått garantier för att be- hålla nuvarande foderlagstifming. Det svenska förbudet mot "kadavermjöl", kemoterapeutika och antibiotika i foder är resultat av en bred debatt och inte enbart veterinärvetenskapliga utan även etiska aspekter ligger bakom förbu- den. SVA finner det angeläget att frågan om antibiotikatillsatser sätts in i ett större perspektiv rörande antibiotikans roll inom animalieproduktionen med avseende dels på risken för antibiotikaresistens, dels mer långsiktiga ekologis- ka effekter. Konsekvenserna av en eventuell ökad antibiotikaanvändning bör enligt SVA noga penetreras.
5.3.6 Djurskydd
EG har bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas i direktiv 88/166/ EEG om skydd av höns som hålls i bur, direktiv 91 /629/EEG om skydd av kalvar och i direktiv 91/630/EEG om skydd av grisar. I direktiven finns bl.a. vissa bestämmelser om utformning av och mått på utrymmen för sådana djur samt laav på utfodring, vattning, tillsyn och skötsel av djuren. Bestämmelser om skydd av djur vid slakt eller avlivning finns i direktiv 93/119/EEG som den 1 januari 1995 ersätter direktivet 74/577/EEG om bedövning av djur före slakt. l direktivet finns bl.a. bestämmelser om drivning, uppställning, fixe- ring, bedövning, slakt och avlivning av sådana djur som föds upp och hålls för produktion av kött, skinn, pälsar eller andra produkter. I direktivet regle-
Prop. 1994/95:19
125
Bilaga 9
ras också metoder för avlivning av djur vid sjukdomsbekämpning. De nämn- da direktiven är minimidirektiv och Sverige kan behålla sina mer omfattande och strängare krav på detta område.
EG:s direktiv 91/628/EEG om skydd av djur under transporter är, till skill- nad mot övriga djurskyddsdirektiv, ett totalharmoniserat direktiv. Direktivet gäller för transport av djur inom, till och från gemenskapen. Nationella regler får tillämpas på transporter som understiger 50 km. Direktivet förbjuder tran- sport av djur som inte är i skick för den avsedda transporten. Dessutom måste lämpliga åtgärder vidtas för djurens vård under transporten och vid ankoms- ten till bestämmelseorten. I direktivet anges regler för hur olika djurslag skall transporteras och om hur transportfordonen skall vara utformade.
Sverige har vissa bestämmelser när det gäller transport av dräktiga hondjur och av nyfödda kalvar som är strängare än de som anges i direktivet. Enligt avtalet får Sverige under en treårig övergångstid behålla sina förbud mot att transportera dräktiga nötkreatur inom tre veckor före beräknad kalvning eller inom sex veckor före kalvningen om resan varar mer än 24 timmar. Förbudet att transportera kalvar under två veckors ålder får också behållas under över- gångstiden. Förbuden gäller bara transporter inom Sverige.
5.3.7 Köttklassificering
Enligt förordningen (1956:413) om klassificering av kött, som författningsmäs- sigt ärjämställd med lag, skall slaktkroppar av kalv, nöt, får, häst, svin och ren som godkänts vid besiktning på något av Sveriges kontrollslakterier klas- sificeras. Köttklassificering är en officiell beskrivning av slaktkroppen bl.a. vad gäller vikt, köttighet och fettansättning. Klassificeringen används som un- derlag dels vid prissättning av slaktkroppar gentemot styckningsindustri och producenter dels för produktionsrådgivning och i avelsarbete. Klassificerings- statistiken utgör dessutom enda underlaget för Statens jordbruksverks produk- tionsstatistik, vilken i sin tur ligger till grund för bl.a. vissa regionala stöd. Statens jordbruksverk är tillsynsmyndighet för köttldassificeringen och har be- myndigande att utfärda erforderliga föreskrifter för verksamheten.
Inom EG tillämpas ett klassificeringssystem som kallas EUROP. Enligt detta system får de köttigaste djuren beteckningen E. För slaktkroppar med mindre köttighet används därefter i en fallande skala U, R, O och P. Slakt- kroppar med minsta köttighet stämplas följdaktligen med P.
Genom att Sverige den 1 januari 1992 övergick till köttklassificering enligt EUROP-systemet, som används inom EU, har de svenska klassificeringsföre- slcriftema redan till stor del anpassats till EG:s regelverk. Sverige har följaktli- gen inte begärt något undantag från EG:s regler i medlemskapsförhandlingar- na utan målsättningen är att återstående mindre anpassningar skall göras se- nast i samband med ett eventuellt EU-medlemskap. De förändringar av Sveriges system som därvid behövs innebär i huvudsak att uträkningen av köttprocent för svinslaktkroppar och graderingen av skalan vid fettgruppering
Prop. 1994/95:19
126
Bilaga 9
av slaktkroppar anpassas till EG:s system. Vidare måste kontrollen av kött- klassificeringen intensifieras.
5.4 Frågor om Växtskydd och växtodling 5.4.1 Allmänt
Regeringens bedömning: Vid ett EU-medlemskap måste gränskon- trollen vid handel med andra medlemsstater upphöra. När det gäller skyddet mot växtskadegörare kommer kontrollen i huvudsak att ske på produktionsplatsen. En sådan förändring förväntas emellertid inte påver- ka växtskyddssituationen i Sverige.
Huvuddelen av EG:s regler om utsäde omfattas av EES-avtalet. Ett medlemskap innebär därför inte några förändringar av betydelse i förhål- lande till vad som redan gäller.
Växtskyddsområdet eller det fytosanitära området omfattar två delar, nämli- gen växtskyddsbestämmelsema och bestämmelserna om växtodling. Till de senare hör dels bestämmelser om utsäde, dels bestämmelser om användning av gentekniskt modifierat växtmaterial. Regelverket inom växtskyddsområdet har som gemensam nämnare att säkerställa en produktion fri från allvarliga växtskadegörare. Spridning av sådana skadegörare liksom användning av ut- säde av dålig kvalitet kan orsaka jordbruket stora förluster. Växtskyddslag- stiftningen utgör grunden för de åtgärder som kan tillgripas för att bekämpa virus, bakterier, svampar och skadedjur som angriper växter. Lagstiftningen om utsäde syftar till att tillförsäkra odlarna utsäde av god kvalitet. Med god kvalitet menas bl.a. att utsädet skall vara sonäkta, sortrent, ha en tillfredsstäl- lande grobarhet och vara fritt från sjukdomar.
EES-avtalet omfattar EG:s bestämmelser omväxtodling, dvs. enligt den nyss beskrivna indelningen områdena utsäde och gentekniskt modifierat växt- material. Beträffande en anpassning av de svenska växtskyddsbestämmelser- na till EG:s motsvarande bestämmelser har EFTA och EG enats om en gemen- sam förklaring i ämnet som innebär att EG-kommissionen kommer att konsul- tera EFI'A-statema i samband med att man framlägger lagstiftningsförslag in- för ministerrådet. Det förutsätts också i avtalet att EFTA-statema kommer att kunna ansluta sig till åtminstone huvuddelen av lagstiftningen på växtskydds- området. Det är sannolikt att de berörda direktiven kommer att förhandlas in i EES-avtalet inom en nära framtid. EG:s nya omarbetade växtskyddsbestäm- melser som alltså tillkommit för att se till att handel kan bedrivas över gränser- na utan hinder från den 1 januari 1993 är bl.a. direktivet 91/683/EEG. Direk- tivet är en änd-ring av direktivet 77/93/EEG om skyddsåtgärder mot införan- de i gemenskapen av skadegörare på växter eller växtprodukter och mot deras spridning inom gemenskapen. Den rättsakten som innebär att enhetliga inför-
Prop. 1994/95:19
127
Bilaga 9
selbestämmelser för växter och växtprodukter utarbetades inom EG är den vik- tigaste på området.
Enligt EES-avtalet är bestämmelserna om gränskontroll i de rättsakter som hör till växtskyddsområdet inte tillämpliga. Detta innebär att Sverige fram till ett eventuellt EU-medlemskap kan behålla sina gränskontroller. EES-avtalet omfattar inte heller rättsaktemas bestämmelser om förhållandet till tredjeland.
5.4.2 Växtskydd EU:s regler om växtskydd
EU:s växtskyddsreglering är inriktad på att förhindra införsel och spridning inom EU av skadegörare som inte finns etablerade inom Unionen. Bestämmel- serna har samma grunddrag som i andra länder inkl. Sverige. Syftet är att för- hindra skördebortfall och öka jordbrukets produktivitet. Ändringarna i huvud- direktivet på växtskyddsområdet 77/93/EEG trädde i kraft den 1 januari 1993. Detta beslut om en ny gemensam växtskyddsstrategi innebär att EG har en ge- mensam marknad utan gränskontroller mellan medlemsländerna i fråga om växter och växtprodukter. Direktivet rör skyddsåtgärder mot införande i med- lemsstaterna av skadegörare på växter eller växtprodukter från andra medlems- länder eller icke-medlemsländer. Den nya regleringen innebär att det inte läng- re är möjligt för medlemsstaterna att ha egna växtskyddsbestämmelser. Alla bestämmelser om sundhetskrav för växter och växtprodukter skall i fortsätt- ningen fastställas på gemenskapsnivå.
I bilagorna till direktivet anges de skadegörare som inte får förekomma på växter och växtprodukter som utbjuds till försäljning inom gemenskapen. Im- port av vissa växter och växtprodukter till EG förbjuds också eftersom man er- farenhetsmässigt vet att vissa allvarliga skadegörare som kan vara svåra att upptäcka är förknippade med dessa växter eller växtprodukter. För import av vissa växter och växtprodukter gäller restriktioner av olika slag. För import av vissa virkesslag krävs t.ex. att exportören kan visa att viss behandling är utförd, t.ex. barkning eller värrnebehandling mot skadegörare.
Vissa typer av växter och växtprodukter skall enligt direktivet genomgå en växtskyddsinspektion för att frihet från de i direktiven angivna skadegörama skall kunna fastställas. De flesta typer av växtprodukter som skall användas direkt, t.ex. tomater och snittblommor, kontrolleras dock inte. De växter och växtprodukter som omfattas av den obligatoriska kontrollen är olika typer av uppförökningsmaterial (sticklingar och småplantor) samt vissa färdigvaror med speciellt intresse från växtskyddssynpunkt inom vissa områden inom ge- menskapen, såsom virke och vissa plantskolealster. Dessa typer av produkter har så stor betydelse för folkhushållet att det anses viktigt att ställa speciellt hårda krav på produkterna från sundhetssynpunkt.
För att den gemensamma marknaden skall fungera är det inte längre tillåtet att kontrollera växterna och växtproduktemas sundhet vid gränsen när handel sker mellan medlemsländer. Kontrollen kommer i stället i huvudsak att ske
Prop. 1994/95:19
128
Bilaga 9
ute i odlingarna av den exporterande medlemsstatens växtskyddsmyndighet. Syftet är att åstadkomma fri rörlighet för växter och växtmaterial och samti- digt upprätthålla en hög växtskyddsstandard. Samma regler och samma växt- skyddsstandard gäller för handel såväl mellan som inom medlemsstater. An- svaret för kontrollen av produkten åvilar alltså den nationella växtskyddsmyn- digheten. Importlandet har möjlighet till viss stickprovskontroll i handelsledet enligt ett specith kommissionsdirektiv.
Inom ramen för huvuddirektivet finns möjlighet för ett enskilt medlems- land att efter godkännande av kommissionen förklara delar av sitt territorium som "skyddad zon” i fråga om vissa allvarliga skadegörare. På så sätt kan man ta hänsyn till att förekomsten av skadegörare kan variera högst avsevärt inom unionen beroende på olika odlings- och klimatförutsättningar. Det rör sig om skadegörare som finns inom gemenskapen men som av olika anled- ningar saknas på den plats eller inom den region som den skyddade zonen avser. Vid införsel till en skyddad zon kan en köpare ställa strängare krav på säljaren med avseende på den speciella skadegöraren. En förutsättning för att ett område skall få status som skyddad zon är att medlemslandet kan doku- mentera att området är fritt från en viss skadegörare eller att landet i fråga ge- nomför ett bekämpningsprogram.
För de växter och växtprodukter som enligt direktivet är underkastade en produktionskontroll skall ett s.k. växtpass utfärdas. Produkten skall inte läng- re åtföljas av det sundhetscertifrkat för växter som annars används vid interna- tionell handel. I stället skall produkten vara försedd med ett växtpass, dvs. en särskild märkning som säkerställer dess fria rörlighet i hela gemenskapen. Växtpass utfärdas av en nationell växtskyddsmyndighet eller under dess kon- troll av det producerande företaget. Genom växtpasset garanteras att växten eller växtprodukten är fri från de i direktivet angivna skadegörama. Växtpas- set innebär att produkten fritt kan distribueras inom gemenskapen. Passet skall åtfölja produkten vid alla förflyttningar. De odlare vars produktion skall genomgå en produktionskontroll för att växtpass skall kunna utfärdas måste vara registrerade i ett officiellt register för att möjliggöra en identifiering av de sålda produkterna. Om det senare trots kontrollåtgärdema skulle visa sig att försändelsen är smittad med skadegörare som omfattas av direktivet finns det genom växtpasset en möjlighet att spåra materialets ursprung för att vidta be- kämpningsåtgärder. Vid import av växter till EG kan det medföljande sund- hetscertifikatet omvandlas till ett växtpass under förutsättning att kontrollresul- tatet är tillfredsställande. Genom omvandlingen till växtpass säkerställs fri rör- lighet för importerade produkter på samma sätt som gäller för gemenskapspro— dukter. _
En viktig del i systemet är en gemensam överstatlig växtskyddsmyndighet, ett växtskyddsinspektorat, vars främsta syfte är att skapa förtroende mellan medlemsstaternas växtskyddsmyndigheter och se till att varje medlemsland till- lämpar direktivet som det är avsett. Inspektoratet skall medverka till att de na- tionella kontrollerna blir likvärdiga och att gränskontrollen gentemot tredje- land är enhetlig.
Prop. 1994/95:19
129
Bilaga 9
För att förbättra effektiviteten av gemenskapens växtskyddsordning inom den inre marknaden avser kommissionen att utarbeta en handbok om växt- skyddsförfarandet inom gemenskapen.
För vissa särskilt besvärliga skadegörare på produkter som är av stor bety- delse för folkhushållet finns speciella kontrolldirektiv med bestämmelser om bekämpning av skadegörama. Dit hör direktiven om bekämpning av potatis- kräfta, 69/464/EEG, om bekämpning av potatiscystnematod, 69/456/EEG, och om bekämpning av ljus ringröta, 93/85/EEG.
Anpassning av de svenska reglerna om Växtskydd
Den svenska växtskyddslagstiftningen har till ändamål att hindra införsel av växtskadegörare till Sverige och deras spridning inom landet. Lagstiftningen har därmed samma syfte som EG:s motsvarande regler.
Växtskyddslagen (1972:318) utgör stöd för de åtgärder som samhället kan vidta för att bekämpa farliga växtskadegörare. l växtskyddsförordningen (1993:383) anges de särskilt farliga växtskadegörare som får bekämpas med stöd av lagen. Även om det finns likheter mellan den svenska växtskyddslag- stiftningen och EG:s bestämmelser på området är en viss anpassning nödvän- dig. En anpassning krävs antingen som en följd av att direktiv 77/93/EEG med ändringar blir en del av EES-avtalet eller att Sverige blir medlem i EU. Tillämpningen av växtskyddslagen har i första hand syftat till att bekämpa en befintlig skadegörare och att hindra spridning från ett område där en viss ska- degörare finns. EU:s lagstiftning förutsätter att det kan bedrivas ett förebygg- ande inventeringsarbete avseende allvarliga skadegörare. Ett sådant arbete är nödvändigt för att fastställa frihet från vissa skadegörare och därmed kunna hävda det berättigade i att ett område förklaras som skyddad zon. Växtskydds- lagens bemyndigande att föreskriva olika bekämpningsåtgärder bör därför vid- gas till att gälla åtgärder som går ut på att kartlägga och kontrollera växtskade- görare. .
Förordningen (1975:994) om införsel av växter m.m. syftar till att förebyg- ga att det förs in växtskadegörare till landet som kan vålla allvarliga skador på svenska odlingar eller växtprodukter som lagras i landet. Till förordningen är fogad en bilaga som anger att vissa växter och växter angripna av vissa växt- skadegörare inte får föras in i landet. Förordningen måste anpassas till EG:s regler. En viktig sådan anpassning är att samtliga generella importförbud gent- emot EU-ländema måste tas bort. Detta är en följd av att det inte längre är möj- ligt för medlemsstaterna att ha egna särskilda växtskyddsbestämmelser vid in- försel till deras tenitorier av växter och växtprodukter med ursprung i andra medlemsstater. Förordningens bilagor bör också ges samma struktur som bila- gorna till direktivet 77/93/EEG.
I förordningen (1977:945) om trädgårdsväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet tinns regler som syftar till att sådana växter inte saluhålls yrkesmäs- sigt eller säljs om inte växterna uppfyller vissa fordringar i dessa avseenden. Tidigare fanns i Sverige tvingande bestämmelser om växters sundhet bara i
Prop. 1994/95:19
130
Bilaga 9
fråga om vedartade plantskoleväxter, hallon- och jordgubbsplantor. Som en Prop. 1994/95:19 anpassning till EG:s regler har förordningens tillämpningsområde vidgats till att gälla också andra trädgårdsväxter än de nyss angivna. De krav som ställs upp gäller numera också alla som producerar i regelverket specificerade väx- ter. inte som tidigare bara plantskoleföretag.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna
Utgångspunkten i de svenska förhandlingarna har varit att inte försämra växt- skyddsstandarden i landet. Det synsätt som direktivet 77/93/EEG ger uttryck för, kontroll på produktionsplatsen av framför allt förökningsmaterial, har an- setts ligga i linje med en önskvärd utveckling i Sverige.
Under förhandlingarna har det förts fram krav på att Sverige skall erkän- nas som skyddad zon för sex olika skadegörare som är allmänt förekomman- de inom EU men som trots goda förutsättningar för etablering i Sverige an- ingen inte förekommeri landet eller är föremål för en utrotningskampanj. Des- sa är Rizomania (virus). Bronsfläcksjuka (virus), Bemisia (Mjöllus), Ameri- kansk minerarfluga, Koloradoskalbagge och Rotröta (svamp).
EU har accepterat Sveriges krav beträffande Bronsfläcksjuka, Bemisia och Rizomania. Beträffande Koloradoskalbagge har Skåne och Blekinge samt
Kalmar och Gotlands län erkänts som skyddad zon. För Rotröta anser EG att ett tillräckligt skydd finns genom marknads- och certifieringsdirektivet 92/33 EEG. Beträffande den Amerikanska minerarflugan har Sverige inte vidhållit sitt krav att få status som skyddad zon.
I fråga om de tre tidigare nämnda bekämpningsdirektiven för potatis, dvs. direktiven om poratiskräfta, potatiscystnematod och ljus ringröta, har Sverige fört fram krav på övergångsperioder för att kunna införliva direktiven i svensk rätt. Vidare har Sverige begärt undantag från bestämmelserna om od- lingsförbud vid konstaterad potatislcräfta för att kunna upprätthålla produktio- nen med resistent material. I fråga om förekomst av potatiscystnematod har Sverige krävt att få fortsätta att odla soner som är mottagliga för potatiscystne- matod på mark med låg sjukdomsförekomst. Genom att alternera mellan mot- tagliga och resistenta sorter och därmed inte ensidigt använda en eller två sor- ter, kan man förhindra att sjukdomen ökar. Alternativet är att bekämpa potatis- cystrrematoden på kemisk väg eller att införa odlingsförbud.
EU har accepterat kraven på viss övergångstid för att införliva bekämpnings- direktiven i svensk rätt. I fråga om de svenska kraven att få odla kräftresisten- ta sorter på mark smittad med potatiskräfta och att få alternera mellan sorter som är resistena resp. mottagliga för potatiscystnematod har Sverige fått en tvåårig övergångsperiod i avvaktan på att direktiven ses över.
131
Bilaga 9
Konsekvenser av ett medlemskap
En anpassning till EG:s växtskyddsbestämmelser kan väntas ske redan inom ramen för EES-avtalet. Om så blir fallet blir Sverige genom avtalet bundet till EG:s regler om Växtskydd med det undantaget att Sverige har rätt att tills vida- re upprätthålla sin nuvarande kontroll vid gränsen vid import av växter och växtprodukter från både EES-länder och tredjeland.
Under alla förhållanden kan en bundenhet till EG:s växtskyddsbestämmel- ser inte väntas leda till några avgörande förändringar för svenskt Växtskydd. En skillnad är dock att EG:s regler mer än de nuvarande svenska är inriktade på förebyggande åtgärder. EG:s regelverk innebär att kontrollen av frihet från skadegörare inriktas på utgångsmaterialet för vidare produktion, dvs. utsädes- potatis, sticklingar och småplantor. Denna inriktning stämmer överens med den utveckling av växtskyddet som eftersträvas i Sverige.
Ett medlemskap får dock den betydelsefulla konsekvensen att växtskydds- kontrollen i huvudsak utförs på produktionsplatsen och inte vid gränsen vid handel med växter och växtprodukter inom gemenskapen. Den nuvarande fy- siska kontrollen av sådana växter och växtprodukter som görs av växtinspek- törer i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Malmö kommer därmed att upphöra. Som nämnts blir dock en viss stickprovskontroll fortfarande tillå- ten. Den ordning som tillämpas inom EG efter förverkligandet av den inre marknaden kan ge ett effektivare Växtskydd än en kontroll vid nationsgränser- na. Den obligatoriska kontrollen på produktionsplatsen kan förutsättas inne- bära en mera heltäckande kontroll än en stickprovskontroll vid en nations- gräns. En framgångsrik växtskyddskontroll av produktionen förutsätter att medlemsländerna har tillgång till snabb och gemensam information om före- komsten av skadegörare. Ett viktigt redskap för ett sådant infomationsutbyte är EG:s databas Physan.
Färdigvaror med undantag för citrusfrukter kommer i princip inte längre att bli föremål för någon växtskyddskontroll. Detta kan innebära en viss risk för att skadegörare som finns i centrala Europa men som saknas i Sverige kom- mer att kunna spridas till den svenska växthusproduktionen. Ett stort ansvar för att motverka denna risk kommer att vila på de enskilda importörerna och producenterna.
Den inre marknadens fullbordande innebär att produkter med ursprung i tredjeland i princip endast kontrolleras vid en gemenskapsgräns då de införs till gemenskapen. Ett medlemskap kan innebära att gränskontrollen i förhållan- de till tredjeland behöver förstärkas. Kontrollen kan i vissa fall komma att om- fatta fler produkter och skadegörare. Detta blir en följd av att gränskontrollen mot tredjeland skall utgöra ett skydd för hela den gemensamma marknaden. Liksom hittills bör tullen svara för denna kontroll i samverkan med svenska växtinspektörer.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att ett medlemskap i EU inte bör leda till någon försämring av växtskyddet i Sverige.
Prop. 1994/95:19
132
Bilaga 9
5.4.3 Växtodling - utsäde
EG:s regler om utsäde
Utsädesregleringen inom EG omfattas av EES-avtalet. Regleringen syftar till att tillförsäkra marknaden utsäde av god kvalitet och ge köparna upplysning om utsädet. I begreppet kvalitet ligger även att utsädet skall vara fritt från växt- skadegörare.
För att utsäde skall få säljas inom EU ställs krav på officiell certifiering, dvs. att utsädet godkänts efter en kvalitetsundersökning. Kravet på certifie- ring gäller utsäde för såväl lantbruksväxter som köksväxter. Bestämmelserna finns i direktiven 66/400/EEG, 66/401/EEG, 66/402/EEG, 66/403 EEG, 69/208/EEG och 70/458/EEG.
Vidare krävs för att utsäde skall få certifieras och därmed få säljas att sor- ten i fråga finns intagen på EG:s gemensamma sortlista eller på en nationell sortlista (direktiv 70/457/EEG och 70/458/EEG).
När det gäller förekomst av flyghavre i utsäde ger direktivet 74/268/EEG enskilda länder en möjlighet att ha strängare regler än vad som annars gäller inom EU.
Anpassning av de svenska reglerna
EG:s utsädesbestämmelser omfattas som nämnts av EES-avtalet. De svenska utsädesbestämmelsema finns i utsädeslagen (1976:298), utsädesförordningen (1993:1375) och i Jordbruksverkets föreskrifter. Utsädeslagen har ändrats ge- nom två riksdagsbeslut och därigenom anpassats till EG:s regler (prop. l992/ 93:119, bet. 1992/93:10U6, rskr. 1992/93:101 och prop. 1993/94:203, bet. 1993/94zUU23, rskr. 1993/94:367). Ändringarna innebär i huvudsak att la- gens terminologi anpassats till vad som gäller inom EG, att bestämmelserna om växtförädlingsav gif t tagits bort, att lagens regler om export EG-anpassats och att lagstöd införts för krav på joumalföring. Härutöver har regeringen be— slutat en ny EG-anpassad utsädesförordning. De mest omfattande förändring— arna har emellertid skett genom att Jordbruksverket utfärdat ett antal nya kun- görelser.
Som framgår av den följande redovisningen av utfallet av medlemskapsför- handlingarna kvarstår efter den anpassning som genomförts vissa övergångs- visa skillnader mellan den svenska utsädeskontrollen och EG:s utsädeskon- troll.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna
De svenska kriteriema för intagning på sortlista för lantbruks- och trädgårds- växter överensstämmer med EG:s. För vissa sorter kan det dock behöva gö- ras en förnyad provning för sortbeskrivning. I EG:s gemensamma sortlista över lantbruksväxter är potatissorten Ulster Chieftain upptagen. I Sverige är
Prop. 1994/95:19
133
Bilaga 9
sorten inte godkänd för certifiering på grund av att den kan producera höga halter av giftiga glykoalkaloider.
När det gäller de nyss nämnda certifieringsdirektiven för stråsäd och olje- växter, dvs. direktiven 66/402/EEG och 69/208/EEG, har Sverige krävt att få slippa införa certifieringssystem för växter som normalt inte odlas i Sverige, t.ex. bomull och jordnötter. Sverige har också begärt att få behålla sina sträng- are krav i fråga om flyghavre i stråsädsutsäde. För direktivet 66/403/EEG om utsädespotatis, som är det enda direktivet på utsädesområdet som inte omfat- tas av EES-avtalet, har Sverige yrkat att få tillämpa svenska bestämmelser om förekomst av skorv på utsädespotatis. För de två direktiv som rör gemensam sonlista, dvs. direktiven 70/457/EEG och 70/458/EEG, har Sverige yrkat en övergångsperiod för att utföra kompletterande provning för sortbeskrivning. Sverige har vidare krävt att få förbjuda försäljning i Sverige av utsädespotatis av sorten Ulster Chieftain.
De krav som förts fram rörande direktiven om certifiering av stråsäds- och oljeväxtutsäde har accepterats av EG. Kraven beträffande skorv på potatis har omvärderats av Sverige och en övergångsperiod på två år har accepterats. Kra- vet på förbud mot att odla vissa potatissorter kan lösas inom ramen för potatis- direktivet. Beträffande övergångsperioden för de gemensamma sortlistoma har EG och Sverige enats om att tillämpa en modell i enlighet med EES-avta- let vilket innebär att Sverige sedan den 1 januari 1994 tillämpar EG:s bestäm- melser för intagning av ny sort på den svenska sortlistan. Sverige tillåter till den 31 december 1995 endast certifiering och uppförökning av sorter av lant- bruksväxter som frnns upptagna iden svenska sortlistan. Totalt harrnonisera- de sortlistor kommer att finnas från år 1996. För Sveriges del innebär detta att nuvarande begränsning till sorteri den svenska sortlistan kommer att upp- höra.
Konsekvenser av ett medlemskap
Sverige har som en följd av EES-avtalet anpassat sig till EG:s bestämmelser på utsädesområdet utom vad som gäller för utsädespotatis. De svenska certi- fieringsbestämmelsema för potatis överensstämmer i huvudsak med EG:s och en anpassning till EG-bestämmelsema bör därför kunna ske utan några egent- liga problem.
5.4.4 Växtodling - genteknik
] prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet avisera- des förslag till vissa ändringari växtskyddslagen (1972:3l8) för att anpassa den till EG:s direktiv om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organis- mer i miljön (90/220/EEG). Någon slutlig ställning kunde då inte tas till vilka lagändringar som behövde göras eftersom frågan fortfarande behandlades av
en parlamentarisk beredning, Genteknikberedningen (Ju 1990:03). Genom
Prop. 1994/95:19
134
Bilaga 9
den numera beslutade lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer Prop. 1994/95:19 har det aktuella direktivet införlivats med svensk rätt (prop. 1993/94:198, bet. 1993/94:10U29, rskr. 1993/94:391).
5.4.5 Ekologisk odling
EG:s regler och svensk anpassning
EU:s förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbrukspro— dukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel innehåller bestämmelser om vad som krävs för att en produkt skall få saluföras som eko- logiskt odlad. ] förordningen finns bestämmelser om de krav som ställs på od- lingen sarnt bestämmelser om märkning, obligatorisk kontroll av ekologiskt odlade produkter och om kontrollorganisation. Enligt förordningen krävs en karenstid på minst två år vid övergång från konventionell till ekologisk od- ling.
För saluförande av jordbruksprodukter som marknadsförs som ekologiska har i Sverige hittills funnits endast frivilliga bestämmelser. Kontrollförening- en för ekologisk odling (KRAV) och Demeterförbundet har skapat märknings- system som garanterar en viss odlingsinrikming.
Sverige är sedan den 1 juli 1993 preliminärt godkänt som tredjeland i fråga om export till EU av ekologiskt odlade jordbruksprodukter. För att kunna få ett sådant godkännande fordras ett kontrollsystem som motsvarar EU:s. Till följd av EU:s krav på bl.a. en officiell kontroll av ekologiskt framställda produkter har föreskrifter om en sådan kontroll utfärdats i förordningen (1992: 1085) om utförsel av ekologiskt framställda produkter m.m.
EG:s förordning omfattas numera av EES-avtalet. För att förordningen skall kunna inkorporeras i svensk rätt har riksdagen beslutat att anta en lag (1994:629) om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställ- da (prop. 1993/94:203, bet. l993/94zUU23, rskr. 1993/94367). I lagen ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigande att utfärda särskilda villkor för odling, hantering, lagring, förädling, märkning och marknadsföring av jordbruksprodukter och livsmedel som skall mark- nadsföras som ekologiskt framställda. Jordbruksverket får tillsynsansvaret över att föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs.
När lagen antogs gav riksdagen regeringen till känna att de konsekvenser som lagen kan få bör följas noga samt att de åtgärder vidtas som är önskvärda och möjliga för att inte den nya lagstiftningen skall innebära svårigheter för svensk ekologisk odling. Tillkännagivandet gjordes med hänvisning till den vikt som riksdagen fa'ster vid utvecklingen av ekologisk odling.
Sverige begärde i förhandlingarna att få behålla den ettåriga karenstiden vid omställning till ekologisk odling som tillämpas av KRAV och som också tillämpats i nationella föreskrifter om omläggningsstöd för ekologisk odling. EG:s förordning föreskriver två års omläggningstid. EG har motsatt sig ett svenskt undantag. Dock finns det inom ramen för förordningen en möjlighet
135
Bilaga 9
för det enskilda kontrollorganet att efter godkännande från den behöriga myn- digheten besluta om en förkortning eller förlängning av karenstiden beroende på tidigare markanvändning.
Resultatet av medlemkapsförhandlingarna och konsekvenser av ett medlemskap
Redan EES-avtalet innebär att Sverige har införlivat EG:s bestämmelser om ekologisk odling i svensk lagstifming. Ett medlemskap i EU kommer därför inte att innebära andra konsekvenser än dem som följer av detta avtal.
Prop. 1994/95:19
136
Bilaga 9
Innehållsförteckning
] Jordbruk .................................... 1 1.1 Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU ............ 1 1.1.1 Inledning .................................. 1 1.1.2 Pris- och marknadsregleringama .................. 5 1.1.3 Strukturpolitiken ............................ 15 1.2 Jordbrukspolitiken i Sverige ....................... 20 1.3 Konsekvenserna av ett deltagande i EG:s gemensamma jordbrukspolitik ............................... 22 1.3.1 Vegetabilieproduktionen ....................... 22 1.3.2 Animalieproduktionen ........................ 29 1.3.3 Industrins råvarukostnadsutjämning ............... 42 1.3.4 Trädgårdssektom ........................... 43
1.3.5 Strukturåtgärder inom jordbruket inkl. stöd till jordbruketi mindre gynnade områden i södra Sverige . . . 44 1.3.6 Stöd till jordbruket i norra Sverige ................ 56 1.3.7 Kompletterande miljöersättning till jordbruket ........ 68 1.3.8 Jordbruksstatistik ........................... 74 1.4 lagstiftningsåtgärder ............................ 74 2 Fiske ................................... 75 2.1 EG:s gemensamma fiskeripolitik .................... 75 2.1.1 Inledning ................................. 75 2.1.2 Resurspolitiken ............................. 76 2.1.3 Marknadspolitiken ........................... 76 2.1.4 Kontroll ................................. 77 2.2 Den svenska fiskeripolitikens mål och medel . . .- ......... 78 2.3 EES-avtalets innebärd för fisket ..................... 79 2.4 Förhandlingsresultat—innebörd av ett medlemskap i EU . . . . 80 2.5 Nya inslag i EG:s fiskeripolitik ..................... 83 2.6 Strukturpolitiken ............................... 83 2.6.1 EG:s strukturpolitik .......................... 83 2.6.2 Jämförelse mellan Sveriges och EG:s strukturpolitik . . . . 86 2.6.3 Svensk strukturpolitik vid ett medlemskap ........... 86 2.7 Övriga strukturpolitiska mål ....................... 91 2.8 Kommissionsinitiativ — Pesca ...................... 92 3 Skogsbruk ................................... 94 3.1 EU:s skogsstrategi och regelverk .................... 94 3.2 Nuvarande svenska regler, förhandlingsresultat och behovet av ändringar vid en EU-anpassning .................. 99 4 Rennäringen ................................ 101 4.1 Renskötselrätten .............................. 101 4.2 Stöd till rennäringen ............................ 101 4.3 Slakt .................................. 102 4.4 Import av renkött .............................. 102
Prop. 1994/95:19
137
Bilaga 9
5 Livsmedel, veterinära frågor, foder och frågor om växtskydd och växtodling ...................... 103 5.1 Inledning .................................. 103 5.2 Livsmedel .................................. 103
5.2.1 Allmänt ................................ 103
5.2.2 Märkning ............................... 104 5.2.3 Livsmedelsstandarder ....................... 105
5.2.4 Livsmedelstillsatser ........................ 106
5.2.5 Livsmedelskontroll ........................ 106
5.2.6 Vin- och spritprodukter ..................... 107 5.2.7 Material och produkterikontakt med livsmedel ...... 108 5.2.8 Livsmedel för särskilda näringsändamål .......... 108
5.2.9 RAPEX ................................ 109
5.2.10 Dricksvatten ............................. 109 5.3 Veterinära området ............................. 110
5.3.1 Inledning ............................... 110 5.3.2 Veterinäralivsmedelsbestämmelser .............. 112
5.3.3 Djurhälsa ............................... 115 5.3.4 Avel .................................. 122
5.3.5 Djurfoder ............................... 124 5.3.6 Djurskydd .............................. 125 5.3.7 Köttklassiiicering ......................... 126 5.4 Frågor om Växtskydd och växtodling ................ 127 5.4.1 Allmänt ................................ 127
5.4.2 Växtskydd .............................. 128 5.4.3 Växtodling—utsäde ........................ 133 5.4.4 Växtodling—genteknik ...................... 134 5.4.5 Ekologiskodling .......................... 135
gotab 47025. Stockholm 1994
Prop. 1994/95:19
138
BILAGA 10
ANSL UTNINGSFÖRDRAG MED
ANSLUTNINGSAKT
Prop. 1994/95
FÖRHANDLINGAR OM ANSLUTNING AV ÖSTERRIKE, FINLAND, NORGE OCH SVERIGE TILL EUROPEISKA UNIONEN
Korfu den 24 juni 1994 INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Fördrag mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland, Konungariket Sverige om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen . . I — VI
Akt om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen ........................... 1 Del ett: Principer ............................. 2 Del två: Anpassning av fördragen ................... 5 Avdelning ]: Institutionella bestämmelser ..... 5 Kapitel 1: Europaparlamentet ...... 5 Kapitel 2: Rådet ............... 6 Kapitel 3: Kommissionen ......... 9 Kapitel 4: Domstolen ........... 9 Kapitel 5: Revisionsrätten ........ 10 Kapitel 6: Ekonomiska och sociala kommittén ........... 11 Kapitel 7: Regionkommittén ...... 11 Kapitel 8: Rådgivande kommittén för kol- och stålfrågor ......... 12 Kapitel 9: Vetenskapliga och tekniska kommittén ........... 12
Avdelning II: Annan anpassning ............. 12
Del tre: Anpassning av institutionernas rättsakter ........ 13
Del fyra: Övergångsbestämmelser ................... 13 Avdelning I: Institutionella bestämmelser . . . . 13 Avdelning II: Övergångsbestämmelser för Norge . . . 14
Kapitel 1: Fri rörlighet för varor . . . 14 Kapitel 2: Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital .......... 15 Kapitel 3: Fiske .............. 15 Kapitel 4: Förbindelser med tredje land, tullunion ............ 26 Kapitel 5: Bestämmelser om finansiering och budget .......... 29 Avdelning III: Övergångsbestämmelser för Österrike . 30 Kapitel 1: Fri rörlighet för varor . . . 30 Kapitel 2: Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital .......... 31 Kapitel 3: Konkurrenspolitik ...... 31 Kapitel 4: Förbindelser med tredje land, tullunion ............ 32 Kapitel 5: Bestämmelser om finansiering och budget .......... 33 Avdelning IV.: Övergångsbestämmelser för Finland . . 34 Kapitel 1: Fri rörlighet för varor . . . 34 Kapitel 2: Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital .......... 35 Kapitel 3: Fiske .............. 35 Kapitel 4: Förbindelser med tredje land, tullunion ............ 38 Kapitel 5: Bestämmelser om finansiering och budget .......... 41 Avdelning V: Övergångsbestänunelser för Sverige . . 42 Kapitel 1: Fri rörlighet för varor . . . 42 Kapitel 2: Fri rörlighet för personer,
tjänster och kapital .......... 43
Prop. 1994/95
ii
Kapitel 3: Fiske .............. 43 Prop. 1994/95 Kapitel 4: Förbindelser med tredje land,
tullunion ............ 48 Kapitel 5: Bestämmelser om finansiering och budget .......... 49 Avdelning VI: Jordbruk ................... 50 Avdelning VII: Andra bestämmelser ............ 57 Del fem: Genomförandebestämmelser ................ 58
Avdelning I: Upprättande av institutioner och organ 58
Avdelning II: Tillämpning av institutionernas rättsakter 61
Avdelning III: Slutbestämmelser .............. 64 Bilagor Bilaga 1: Förteckning enligt artikel 29 i anslutningsakten . . . . 65 I. Förbindelser med tredje land .................. 65 ll= Kapitalrörelser, ekonomisk och monetär politik ....... 67 111 Konkurrens ............................. 69 A. Bemyndigandeförordningar ............. 69 B. Förfarandeförordningar ................ 71 C. Genomförandeförordningar ............. 73 D. Gruppundantagsförordningar ............ 74 IV. Socialpolitik ............................. 80 A. Social trygghet ..................... 80 B. Fri rörlighet för arbetstagare ........... 153 C. Jämställdhet mellan kvinnor och män ...... 154 D. Arbetsrätt ....................... 154 E. Hälsa och säkerhet ................. 155 F. Handikappade ........... | ......... 157 G. Annat ......................... 157 V. Jordbruk .............................. 158 A. Allmänna bestämmelser .............. 158 B. Gemensamma marknadsorganisationer ..... 166 C. Jordbrukets struktur och kompletterande åtgärder inom den gemensamma jordbrukspolitiken . . . 183 D. Lagstiftning om Växtskydd och ekologiskt jordbruk185 E. Veterinärlagstiftning och zooteknisk lagstiftning 188 F. Övrigt ......................... 234 VI. Transport ............................. 254 A. Inlandstransporter .................... 254 B. J ämvägstransport .................... 258
iii
C. Transport på inre vattenvägar ............
D. Luftfart .......................... 262 VII. Utveckling ............................. 264 VIII. Miljö ................................ 265 A. Vattenskydd och vattenvård ........... 265 B. Övervakning av luftföroreningar ........ 269 c. Skydd mot buller ............ ' ..... 272 D. Kemikalier, industririsker och bioteknik . . . 273 E. Bevarande av vilda djur och växter ...... 274 F. Avfallshantering och reningsteknik ...... 293 IX. Vetenskap, forskning och utveckling ............. 294 X. Fiske ................................ 296 XI. Den inre marknaden och finansiella tjänster ........ 303 A. Bolagsrätt, medbestämmande i arbetslivet och redovisningsregler ................. 303 13." Direkt beskattning, försäkring och kreditinstitut 307 C. Fri rörlighet för varor .............. 314 D. Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet . 337 E. Offentlig upphandling ............... 363 F. Immateriell äganderätt och produktansvar . . 375 XII. Energi ................................ 376 XIII. Tull och indirekt beskattning ................. 383 A. Tull .......................... 383 B. Beskattning ..................... 447 XIV. Utbildning ............................. 459 XV. Statistik ............................... 460 XVI. Konsumentskydd ......................... 465 XVII. Struktur— och regionalpolitik .................. 466 XVIII. Övrigt ............................... 468 Bilaga II: Förteckning enligt artikel 30 i anslutningsakten .................. 470 Bilaga III: Bestämmelser som avses i artikel 32 i anslutningsakten .................. 472 Bilaga IV: Förteckning enligt artikel 39.1 i — anslutningsakten .................. 475 Bilaga V: Förteckning enligt artikel 39.5 i anslumings- akten ......................... 491 Bilaga VI: Förteckning enligt artiklarna 54, 73, 97 och 126 i anslutningsakten .............. 492 Bilaga VII: Förteckning enligt artikel 56 i anslutningsakten . . . . . . . . . . . ....... 497 Bilaga VIII: Bestämmelser som avses i artikel 69 i anslutningsakten .................. 498 Bilaga IX: Förteckning enligt artikel 71.2 i anslutningsakten .................. 502
260 Prop. 1994/95
iv
Bilaga X: Bilaga XI: Bilaga XII: Bilaga XIII: Bilaga XIV: Bilaga XV: Bilaga XVI: Bilaga XVII: Bilaga XVIII:
Bilaga XIX:
Protokoll Protokoll 1 Protokoll 2 Protokoll 3 Protokoll 4 Protokoll 5 Protokoll 6 Protokoll 7 Protokoll 8
Protokoll 9
Protokoll 10
Bestämmelser som avses i artikel 84 i anslutningsakten .................. 503 Förteckning enligt artikel 99 i anslutningsakten .................. 504 Bestämmelser som avses i artikel 112 i anslutningsakten .................. 516 Förteckning enligt artikel 1385 i anslumingsakten ................... 521 Förteckning enligt artikel 140 i
anslutningsakten .................. 523 Förteckning enligt artikel 151 i anslutningsakten .................. 525 Förteckning enligt artikel 1651 i anslutningsakten .................. 561 Förteckning enligt artikel 1652 i ' anslutningsakten .................. 566 Förteckning enligt artikel 167 i anslutningsakten .................. 567 Förteckning enligt artikel 168 i anslutningsakten .................. 569
om Europeiska investeringsbankens
stadga .......................... 572 om Åland ....................... 576 om det samiska folket ................ 577 om petroleumsektom i Norge ........... 578 om de nya medlemsstaternas bidrag till Europeiska kol- och stålgemenskapens budget ........ 579 om särskilda bestänunelser för mål 6 inom ramen för strukturfondema i Finland, Norge och Sverige 580 om Spetsbergen .................... 583 om val till Europaparlamentet i de nya medlemsstaterna under tiden fram till anslutningen ........ 585 om väg-, järnvägs- och kombitransport genom Österrike ........................ 591
om bruket av specifikt österrikiska ord i tyska Språket inom ramen för Europeiska unionen . . 604
Prop. 1994/95
v
Prop. 1994/95
FÖRDRAG
mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland,
Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna,
Portugisiska republiken, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater)
och Konungariket Norge, Republiken Österrike,
Republiken Finland, Konungariket Sverige
om Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen
HANS MAJESTÄT BELGARNAS KONUNG,
HENNES MAJESTÄT DROTTNINGEN AV DANMARK, FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLANDS PRESIDENT, HELLENSKA REPUBLIKENS PRESIDENT,
HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV SPANIEN, FRANSKA REPUBLIKENS PRESIDENT,
IRLANDS PRESIDENT,
ITALIENSKA REPUBLIKENS PRESIDENT,
HANS KUNGLIGA HÖGHET STORHERTIGEN AV LUXEMBURG,
HENNES MAJESTÄT DROTTNINGEN AV NEDERLÄNDERNA, HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV NORGE,
REPUBLIKEN ÖSTERRIKES PRESIDENT,
PORTUGISISKA REPUBLIKENS PRESIDENT,
REPUBLIKEN FINLANDS PRESIDENT,
HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV SVERIGE,
HENNES MAJESTÄT DROTTNINGEN AV FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIRLAND,
SOM GEMENSAMT ÖNSKAR fullfölja förverkligandet av målen i de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen,
SOM ÄR FAST BESLUTNA att i fördragens anda fortsätta att utveckla en allt fastare sammanslutning mellan Europas folk på den grund som redan är lagd,
SOM BEAKTAR att artikel 0 i Fördraget om Europeiska unionen ger europeiska stater möjlighet att bli medlemmar i unionen.
SOM BEAKTAR att Norge. Österrike, Finland och Sverige har ansökt om medlemskap i unionen,
SOM BEAKTAR att Europeiska unionens råd, efter att ha hört kommissionen och inhämtat Europaparlamentets samtycke, uttalat sig för att dessa stater skall bli medlemmar,
HAR BESLUTAT att genom en gemensam överenskommelse fastställa vilka villkor som skall gälla för denna anslutning och vilken anpassning som skall göras i de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, och har för detta ändamål som befullmäktigade utsett:
HANS MAJESTÄT BELGARNAS KONUNG
Prop. 1994/95 "
II
HELLENSKA REPUBLIKENS PRESIDENT Prop. 1994/95
HENNES MAJESTÄT DROTTNINGEN AV FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIRLAND
SOM, sedan de utväxlat sina fullmakter och funnit dem vara i god och behörig form.
HAR ENATS OM FÖLJANDE:
III
Artikel I
1. Norge, Österrike, Finland och Sverige blir härmed medlemmar i Europeiska unionen och parter i de fördrag som ligger till grund för unionen, enligt den lydelse som fördragen har efter ändringar och tillägg. Villkoren för anslutningen och den anpassning i fördragen som den medför anges i den anslutningsakt som finns bifogad detta fördrag. Bestämmelserna i anslutningsakten skall utgöra en integrerad del av detta fördrag. . De bestämmelser i fördragen enligt punkt 1 som gäller rättigheter och skyldigheter för medlemsstaterna eller uppgifter och befogenheter för unionens institutioner skall tillämpas på detta fördrag.
Artikel 2
1. Detta fördrag skall ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. Ratinationsinstrumenten skall deponeras hos Italiens regering senast den 31 december 1994. Detta fördrag träder i kraft den 1 januari 1995 förutsatt att alla ratifikationsinstrument har deponerats före den dagen.
Om någon av de stater som anges i artikel 1.1 inte deponerar sitt ratifikationsinstrument i rätt tid, skall fördraget träda i kraft för de stater som har deponerat sina instrument. I så fall skall Europeiska unionens råd genom enhälligt beslut omedelbart göra en nödvändig anpassning av artikel 3 i detta fördrag, av artildama 13—22, 25, 26. 156—162, 170 och 176 i anslutningsakten, av bilaga I samt av protokollen 1 och 6. Rådet kan också genom enhälligt beslut upphäva eller ändra sådana bestämmelser i anslutningsakten och dess bilagor och protokoll som uttryckligen hänvisar till en stat som inte har deponerat sitt ratifikationsinstrument.
. Trots vad som föreskrivs i punkt 2 kan unionens institutioner före
anslutningen besluta åtgärder enligt anslutningsaktens artiklar 30, 39, 4248, 53, 57, 59, 62, 74—76, 92-95, 100, 102, 105, 119-122, 127, 128, 131, 1422 och 3 andra strecksatsen, 145, 148-151 och 169, samt protokoll 9 artiklama 11.6 och 12.2. Dessa åtgärder skall träda i kraft under förutsättning att detta fördrag träder i kraft och då samtidigt med fördraget.
Prop
. 1994/95 ,
Artikel 3
Detta fördrag som är upprättat i ett enda original på danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika giltiga, skall deponeras i arkiven hos Italiens regering, som skall överlämna en bestyrkt kopia till var och en av de andra signatärrnaktemas regeringar.
Til bekraeftelse heraf har undertegnede befuldmagtigede underskrevet denne Traktat.
In Witness whereof the undersigned Plenipotentiaries have signed this Treaty.
Tämän vakuudeksi alla mainitut täysivaltaiset edustajat ovat allekirjoittaneet tämän sopimuksen.
En foi de'quoi, les plénipotentiaires soussignés ont apposé leurs signatures au bas du present traité.
Zé niorwan raw avwrépw, OL vro'ye'ypaupévm rhijpeéoumot vrré'yparpav 'njv napouaot avr/Båko.
Då fhianti sin, chuir na Lånchumhachtaigh thios-sinithe å lämh leis an gConradh seo.
In fede di che, i plenipotenziari sottoscritti hanno apposto le loro firtne in calce al presente trattato.
Ten blijke waarvan de ondergetekende gevolmachtigden hun handtekening onder dit Verdrag hebben gesteld.
Til bekreftelse av dette har nedenstående befullmektigede undertegnet denne traktat.
Em fé do que os plenipotenciarios abaixo-assinados apuseram as suas assinaturas no final do presente Tratado.
En fe de 10 cual, los plenipotenciarios abajo firrnantes suscriben el presente Tratado.
Som bekräftelse på detta har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknat detta fördrag.
Zu Urkund dessen haben die unterzeichneten Bevollmächtigten ihre Unterschriften unter diesen Vertrag gesetzt.
PrOp
. 1994/95
Udfwrdiget Done Tehty
Fait
E'YLVE
Arna dhéanamh Fatto Gedaan Utferdiget Feito Hecho Upprättat Geschehen
Prop. 1994/95
VI
AKT
om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, , Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de
fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen
Bilaga 10
DEL ETT
PRINCIPER
Artikel ]
I denna anslutningsakt menas med
—grundläggande fördrag:
Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (Parisfördraget), Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget) och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomener- gigemenskapen (Euratomfördraget) med de tillägg till och ändringar i fördragen som gjorts genom fördrag eller andra rättsakter och som trätt i kraft före denna anslutning, Fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget), —nuvarande medlemsstater: Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg. Konungariket Nederländerna, Portugisiska republiken och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, _unionen: den europeiska union som upprättats genom Maastrichtför- draget, - ——gemenskapen: en eller flera av de gemenskaper som anges i första strecksatsen, allt efter omständigheterna, —nya medlemsstater: Konungariket Norge, Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige, _institutioner: de institutioner som upprättats genom de grundläggande fördragen.
Artikel 2
Från dagen för anslutningen är bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna före anslutningen bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa på de villkor som fördragen och denna anslutningsakt anger.
Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10
Artikel 3
När det gäller sådana konventioner eller instrument på rättsväsendets och inrikespolitikens område som är oskiljaktigt förbundna med förverkligan- det av Maastrichtfördragets mål förbinder sig de nya medlemsstatema
— att ansluta sig till dem som vid tiden för anslutningen är öppna för undertecknande av de nuvarande medlemsstaterna och också till dem som rådet har utarbetat enligt avdelning VI i Maastrichtfördraget och som medlemsstaterna har rekommenderats att anta, — att införa administrativa eller andra arrangemang som motsvarar dem som de nuvarande medlemsstaterna eller rådet har antagit vid tiden för anslutningen, för att underlätta praktiskt samarbete mellan medlemsstaternas institutioner och organisationer på rättsväsendets och inrikespolitikens område.
Artikel 4
1. Genom denna anslutningsakt ansluter sig de nya medlemsstaterna till de beslut och avtal som företrädare för medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i rådet. De förbinder sig att från dagen för anslutningen ansluta sig till alla andra avtal som de nuvarande medlemsstaterna har ingått och som gäller unionens funktion eller som har samband med unionens verksamhet.
2. De nya medlemsstaterna förbinder sig att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget eller som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romfördragets mål, att tillträda också de protokoll om domstolens tolkning av konventionerna som de nuvarande medlemsstaterna har undertecknat och för detta ändamål förbinder de sig att inleda förhandlingar med de nuvarande medlemsstaterna om nödvändig anpassning av dessa texter.
3. De nya medlemsstaterna skall ha samma ställning som de nuvarande när det gäller förklaringar, resolutioner eller andra ståndpunkter av Europeiska rådet eller av rådet, och när det gäller förklaringar, resolutioner eller andra ståndpunkter som medlemsstaterna efter gemensam överenskommelse antagit i frågor om gemenskaperna eller unionen. De skall följaktligen beakta de principer och riktlinjer som kommer till uttryck i dessa förklaringar, resolutioner eller andra ställningstaganden och skall göra vad som behövs för att säkerställa genomförandet.
Artikel 5
1. Sådana överenskommelser eller avtal som någon av gemenskaperna har ingått med ett eller flera tredje länder, med en internationell organisation eller med en medborgare i tredje land skall vara bindande för de nya medlemsstaterna på de villkor som anges i de grundläggande fördragen och denna anslutningsakt.
1994/95: 19
Bilaga 10
2. På de villkor som anslutningsakten anger förbinder sig de nya medlemsstaterna att tillträda de överenskommelser eller avtal som de nuvarande medlemsstatema har ingått tillsammans med någon av gemenskaperna och att tillträda de överenskommelser som med- lemsstaterna har ingått och som har samband med sådana överens- kommelser eller avtal. Inom ramen för unionen skall gemenskapen och de nuvarande medlemsstaterna bistå de nya medlemsstaterna i detta avseende.
3. Genom denna anslutningsakt och på de villkor som den anger ansluter sig de nya medlemsstatema till de interna överenskommelser som ingåtts av de nuvarande medlemsstaterna för att genomföra sådana överenskommelser eller avtal som avses i punkt 2.
4. De nya medlemsstaterna skall när så behövs vidta lämpliga åtgärder för att deras ställning i förhållande till internationella organisationer och sådana internationella avtal i vilka också någon av gemen— skaperna eller någon annan medlemsstat är part, skall anpassas till de rättigheter och skyldigheter som följer av anslutningen till unionen.
Artikel 6
Artikel 234 i Romfördraget och artiklarna 105 och 106 i Euratomför- draget skall gälla oekså de nya medlemsstaterna i fråga om sådana överenskommelser och avtal som ingåtts före anslutningen.
Artikel 7
Om något annat inte föreskrivs i denna anslutningsakt, kan den tillfälligt sättas ut kraft, ändras eller upphävas endast genom det förfarande som anges i de grundläggande fördragen och som gör det möjligt att ändra dessa fördrag.
Artikel 8
Sådana rättsakter som har antagits av institutionerna och som omfattas av övergångsbestämmelser i denna anslutningsakt skall behålla sin rättsliga status. Framför allt skall förfarandena för ändring av dessa rättsakter tillämpas också i fortsättningen.
Artikel 9
De bestämmelser i denna anslutningsakt vars syfte eller verkan är att rättsakter antagna av institutionerna skall upphävas eller ändras - förutom då det gäller en övergångsåtgärd - skall ha samma rättsliga status som de på detta Sätt upphävda eller ändrade bestämmelserna och vara under- kastade samma regler som dessa.
1994/95: 19
Bilaga 10
Artikel 10 De grundläggande fördragen och institutionernas rättsakter skall, som en övergångsåtgärd, tillämpas med de avvikelser som föreskrivs i denna anslutningsakt.
DEL TVÅ
ANPASSNING AV FÖRDRAGEN
AVDELNING 1
INSTITUTIONELLA BESTÄMMELSER
KAPITEL 1
Europaparlamentet
Am'kel ]]
I den rättsakt om allmänna direkta val till Europaparlamentet som är intagen som bilaga i beslut 76/787/EKSG, EEG, Euratom skall artikel 2
ersättas med följande:
"A rtikel 2
I varje medlemsstat skall följande antal företrädare i Europaparlamentet välj as : Belgien 25 Danmark 16 Tyskland 99 Grekland 25 Spanien 64 Frankrike 87 Irland 15 Italien 87 Luxemburg 6 Nederländerna 3 1 Norge 15 Österrike 21 Portugal 25 Finland 16 Sverige 22 Förenade kungariket 87 Storbritannien och Nordirland
2 Riksdagen 1994/"95. ] .tam]. Nr I 9. Bilaga [()—[2
1994/ 95 : 19
Bilaga 10
KAPITEL 2 Rådet Artikel 12
Artikel 27 andra stycket i Parisfördraget, artikel 146 andra stycket i Romfördraget och artikel 116 andra stycket i Euratomfördraget skall ersättas med följande: "Ordförandeskapet i rådet skall utövas av varje medlemsstat i sex månader åt gången enligt den turordning som bestäms genom enhälligt beslut av rådet. "
Artikel 13
Artikel 28 i Parisfördraget skall ersättas med följande:
"A rtikel 28
När rådet hörs av kommissionen skall rådet överlägga men behöver inte rösta. Protokoll över överläggningarna skall överlämnas till kommissio- nen.
När rådets samtycke krävs enligt detta fördrag, Skall sådant samtycke anses ha lämnats, om kommissionens förslag får stöd
— av en absolut majoritet av medlemsstaternas företrädare, däribland rösterna från två medlemsstater som var och en svarar för minst en tiondel av det totala produktionsvärdet för kol och stål i gemenskapen, eller — vid lika röstetal och om kommissionen efter en andra överläggning vidhåller sitt förslag, av företrädarna för tre medlemsstater som var och en svarar för minst en tiondel av det totala produk- tionsvärdet för kol och stål i gemenskapen.
När enhällighet krävs för beslut eller samtycke enligt detta fördrag. skall ett sådant beslut eller samtycke anses ha fattats eller lämnats, om samtliga medlemmar i rådet röstar för. Det förhållandet att någon som är personligen närvarande eller som företräds av någon annan i rådet avstår från att rösta skall dock inte hindra att rådet, vid tillämpningen av artiklarna 21, 32, 32a, 45b och 78h i detta fördrag samt artiklarna 16, 20 tredje stycket, 28 femte stycket och 44 i protokollet om domstolens stadga. fattar sådana beslut som kräver enhällighet.
Andra rådsbeslut än sådana som kräver kvalificerad majoritet eller enhällighet skall fattas av en majoritet. Det krävs då en absolut majoritet av medlemsstaternas företrädare, däribland rösterna från två med- lemsstater som var och en svarar för minst en tiondel av det totala produktionsvärdet för kol och stål i gemenskapen. Vid tillämpningen av artiklarna 45b, 78 och 78h i detta fördrag, enligt vilka det krävs en
1994/95: 19
kvalificerad majoritet, skall dock rösterna i rådet vägas på följande sätt: 1994/95: 19
Bilaga 10 Belgien 5 Danmark 3 Tyskland 10 Grekland 5 Spanien 8 Frankrike 10 Irland 3 Italien 10 Luxemburg 2 Nederländerna 5 Norge 3 Österrike 4 Portugal 5 Finland 3 Sverige 4 Förenade kungariket 10 Storbritannien och Nordirland
För ett beslut krävs det minst 64 röster från minst 11 medlemsstater.
Vid omröstningar får ingen företrädare för en medlemsstat företräda mer än ytterligare en medlemsstat.
Rådet skall stå i förbindelse med medlemsstaterna genom sin ord- förande.
Rådets beslut skall offentliggöras på det sätt som rådet bestämmer."
Artikel 14 Artikel 95 fjärde stycket i Parisfördraget skall ersättas med följande:
"Dessa ändringar skall föreslås av kommissionen och rådet gemensamt, varvid rådet skall fatta sitt beslut med tretton sextondelars majoritet av medlemsstatemas företrädare, och skall föreläggas domstolen för yttrande. Domstolen har oinskränkt befogenhet att granska förslaget i alla faktiska och rättsliga avseenden. Om domstolen finner att förslaget står i överensstämmelse med bestämmelserna i tredje stycket, skall förslaget översändas till Europaparlamentet och bli gällande, om det får stöd av en majoritet som omfattar tre fjärdedelar av de avgivna rösterna och två tredjedelar av antalet företrädare i Europaparlamentet. "
Artikel 15
1. Artikel 148.2 i Romfördraget och artikel 118.2 i Euratomfördraget skall ersättas med följande: "2. När rådets beslut skall fattas med kvalificerad majoritet skall medlemsstatemas röster vägas på följande sätt:
Belgien 5 1994/95: 19 Danmark 3 Bilaga 10 Tyskland 10 Grekland 5
Spanien 8
Frankrike 10 Irland 3 Italien 10 Luxemburg 2 Nederländerna 5 Norge 3 Österrike 4
Portugal 5 Finland 3 Sverige 4 Förenade kungariket 10 Storbritannien och Nordirland
Rådets beslut skall fattas med minst
—— 64 röster när beslutet enligt detta fördrag skall fattas på förslag från kommissionen, —— 64 röster från minst 11 medlemsstater i andra fall."
2. Artikel 1.3.2 andra stycket i Maastrichtfördraget skall ersättas med följande: "När rådets beslut skall fattas med kvalificerad majoritet enligt första stycket skall rösterna i rådet vägas enligt artikel 148.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen; för ett beslut krävs det minst 64 röster från minst 11 medlemsstater."
3. Artikel K.4.3 andra stycket i Maastrichtfördraget skall ersättas med följande: "När rådets beslut skall fattas med kvalificerad majoritet skall rösterna i rådet vägas enligt artikel 148.2 i Fördraget om upprättan- det av Europeiska gemenskapen; för ett beslut krävs det minst 64 röster från minst 11 medlemsstater."
4. I Romfördragets protokoll om socialpolitik skall punkt 2 andra stycket första meningen ersättas med följande: "Trots artikel 148.2 i fördraget skall det krävas minst 54 röster för sådana rådsbeslut som enligt detta protokoll skall fattas med kvalificerad majoritet."
Bilaga 10
KAPITEL 3 Kommissionen A nikel ] 6
Artikel 9.1 första stycket i Parisfördraget, artikel 157.1 första stycket i Romfördraget och artikel 1261 första stycket i Euratomfördraget skall ersättas med följande: " 1. Kommissionen skall bestå av 21 ledamöter som utses på grundval av sin allmänna duglighet och vars oavhängighet inte kan ifrågasättas."
KAPITEL 4 Domstolen
Artikel ] 7
1. Artikel 32 första stycket i Parisfördraget, artikel 165 första stycket i Romfördraget och artikel 137 första stycket i Euratomfördraget skall ersättas med följande: "Domstolen skall ha 17 domare."
2. I rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom skall artikel 2 första stycket ersättas med följande: "Förstainstansrätten skall ha 16 domare."
Artikel 18
Artikel 32 andra stycket i Parisfördraget, artikel 165 andra stycket i Romfördraget, artikel 137 andra stycket Euratomfördraget och artikel 18 första stycket i protokollet om stadgan för Europeiska kol- och stålge- menskapens domstol skall ha följande lydelse:
"Domstolen skall sanunanträda i plenum. Den får dock inom sig upprätta avdelningar med tre, fem eller sju domare med uppgift att göra vissa förberedande utredningar eller att avgöra vissa grupper av ärenden i enlighet med föreskrifter som fastställts för dessa ända- mål."
Artikel 19
Artikel 18 andra stycket i protokollet om stadgan för Europeiska kol- och stålgemenskapens domstol, artikel 15 i protokollet om stadgan för Europeiska gemenskapens domstol och artikel 15 i protokollet om stadgan för Europeiska atomenergigemenskapens domstol skall ha följande lydelse:
1994/95 : 19
"Domstolens beslut skall vara giltiga endast om ett ojämnt antal domare är närvarande. Vid sammanträde i plenum skall domstolens beslut vara giltiga om nio domare är närvarande. Om en avdelning består av tre eller fem domare, är avdelningens beslut giltiga endast om tre domare är närvarande. Om en avdelning består av sju domare, är avdelningens beslut giltiga endast om fem domare är närvarande. Vid förhinder för en domare på en avdelning får en domare på en annan avdelning tillkallas i enlighet med rättegångs- reglerna."
Artikel 20 Artikel 32a första stycket i Parisfördraget, artikel 166 första stycket i Romfördraget och artikel 138 första stycket i Euratomfördraget skall ersättas med följande:
"Domstolen skall biträdas av åtta generaladvokater."
Artikel 2] Artikel 32b andra och tredje styckena i Parisfördraget, artikel 167 andra och tredje styckena i Romfördraget och artikel 139 andra och tredje styckena i Euratomfördraget skall ersättas med följande:
"En del av domartjänsterna skall nytillsättas vart tredje år. Då skall omväxlande nio och åtta domare utses.
En del av tjänsterna som generaladvokat skall nytillsättas vart tredje år. Då skall fyra generaladvokater utses."
KAPITEL 5 Revisionsrätten Artikel 22
Artikel 45b.1 i Parisfördraget, artikel 188b.1 i Romfördraget och artikel 160b.1 i Euratomfördraget skall ersättas med följande:
"1. Revisionsrätten skall ha 16 ledamöter.
1994/95: 19 Bilaga ]0
10
Bilaga 10
"KAPITEL 6 Ekonomiska och sociala kommittén Artikel 23
Artikel 194 första stycket i Romfördraget och artikel 166 första stycket i Euratomfördraget skall ersättas med följande:
"Antalet ledamöter i ekonomiska och sociala kommittén är följande:
Belgien 12 Danmark 9 Tyskland 24 Grekland 12 Spanien 21 Frankrike 24 Irland 9 Italien 24 Luxemburg 6 Nederländerna 12 Norge 9 Österrike 12 Portugal 12 Finland 9 Sverige 12 Förenade kungariket 24". Storbritannien och Nordirland
KAPITEL 7
Regionkommittén
Artikel 24
Artikel 198a andra stycket i Romfördraget skall ersättas med följande:
"Antalet ledamöter i regionkommittén är följande:
Belgien 12 Danmark 9 Tyskland 24 Grekland 12 Spanien 21 Frankrike 24 Irland 9 Italien . 24 Luxemburg 6
1994/95: 19
11
Bilaga 10
Nederländerna 12 Norge 9 Österrike 12 Portugal 12 Finland 9 Sverige 12 Förenade kungariket 24". Storbritannien och Nordirland KAPITEL 8 Rådgivande kommittén för kol- och stålfrågor Artikel 25 Artikel 18 första stycket i Parisfördraget skall ersättas med följande: "En rådgivande kommitté skall vara knuten till kommissionen. Den skall ha minst 87 och högst 111 ledamöter och bland ledamöterna ha lika många företrädare för producenterna, för arbetstagarna och för förbrukar- na och handeln. "
KAPITEL 9
Vetenskapliga och tekniska kommittén Artikel 26
Artikel 134.2 första stycket i Euratomfördraget skall ersättas med
följande: "2. Kommittén skall ha 39 ledamöter som rådet utser efter att ha hört kommissionen. "
AVDELNING II
ANNAN ANPASSNING
Artikel 27
Artikel 2271 i Romfördraget skall ersättas med följande:
"1. Detta fördrag skall gälla för Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Konungariket Norge, Republiken Österrike,
1994/95 : 19
12
Bilaga 10
Portugisiska republiken, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland."
Artikel 28
l Romfördragets artikel 2275 skall som en ny punkt d, i Parisfördragets artikel 79 skall som en ny punkt (1 och i Euratomfördragets artikel 198 skall som en ny punkt e följande införas:
"Detta fördrag skall inte omfatta Åland. Finlands regering kan dock, genom en förklaring som vid ratifikationen av detta fördrag deponeras hos Italiens regering, anmäla att fördraget skall omfatta Åland i enlighet med de bestämmelser som finns i protokoll 2 till fördraget om Norges, Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Om en sådan förklaring avges skall Italiens regering överlämna en bestyrkt kopia av förklaringen till medlemsstaterna.
"DEL TRE ANPASSNING AV INSTITUTIONERNAS RÄTTSAKTER
Artikel 29
De rättsakter som förtecknas i bilaga I till denna anslutningsakt skall anpassas på det sätt som anges i bilagan.
Artikel 30
Sådan anpassning, som vid anslutningen behöver göras i de rättsakter som förtecknas i bilaga 11 till denna anslutningsakt, skall utarbetas enligt riktlinjerna i den bilagan och enligt det förfarande och på de villkor som anges i artikel 169.
DEL FYRA ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER AVDELNING 1
INSTITUTIONELLA BESTÄMMELSER
Artikel 3]
1. Inom två år från anslutningen skall var och en av de nya medlems- staterna för sitt folk, i enlighet med bestämmelserna i rättsakten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val till Europaparlamen-
1994/95: 19
13
tet, hålla ett allmänt direkt val av det antal företrädare i Europaparla- 1994/95: 19 mentet som anges i artikel 11 i denna anslutningsakt. Bilaga ]0 2. För tiden från anslutningen fram till valet enligt punkt 1 skall parlamentet i var och en av de nya medlemsstaterna inom sig utse företrädare i Europaparlamentet för sitt lands folk på det sätt som medlemsstaten själv bestämmer. 3. Var och en av de nya medlemsstaterna kan dock besluta att hålla val till Europaparlamentet under tiden mellan undertecknandet och ikraftträdandet av anslutningsfördraget, i enlighet med anslutnings- aktens protokoll 8. 4. Mandatperioden för de företrädare som väljs enligt punkt 1 eller 3 skall löpa ut samtidigt med mandatperioden för de företrädare som har valts i de nuvarande medlemsstaterna för femårsperioden 1994-1999.
AVDELNING II ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER FÖR NORGE KAPITEL 1
Fri rörlighet för varor
Avsnitt I
Normer och miljö
Artikel 32
1. Under de fyra år som följer närmast efter anslutningen skall de bestämmelser som anges i bilaga 111 inte tillämpas på Norge i vidare mån än vad som föreskrivs i bilagan.
2. Inom den angivna tiden skall bestämmelserna ses över i enlighet med EG-förfaranden. Utan att det påverkar resultatet av översynen skall gemenskapsrätten vid utgången av tiden gälla för de nya medlemsstaterna på samma villkor som för de nuvarande medlemsstaterna.
Avsnitt II Övrigt Artikel 33
Under tre år från dagen för anslutningen får Norge fortsätta att tillämpa sitt nuvarande nationella system för virkesmätning i den mån Norges nationella lagstiftning och administrativa praxis på området inte strider mot gemenskapslagstifmingen om den inre marknaden eller om handel
Bilaga 10
med tredje land, särskilt artikel 6 i direktiv 68/89/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om virkesmätning.
Under den tiden skall direktiv 68/89/EEG ses över enligt de förfaranden som anges i Romfördraget.
KAPITEL 2
Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital
Artikel 34
Trots skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, får Norge under fem år från dagen för anslutningen behålla'sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder.
Artikel 35
Under tre år från dagen för anslutningen får Norge behålla inskränk- ningar i fråga om utlänningars rätt att äga norska fiskefartyg. KAPITEL 3
Fiske
Avsnitt I
Allmänna bestämmelser
Artikel 36
1. Om inte annat föreskrivs i detta kapitel, skall reglerna i denna anslutningsakt tillämpas på nskesektom.
2. Artiklarna 148 och 149 skall tillämpas på fiskeprodukter.
Avsnitt 11
Tillträde till vatten och resurser
Artikel 37
Vad som sägs om tillträde i detta avsnitt skall gälla under en övergångs- tid, som skall upphöra när gemenskapens system med fisketillstånd träder i kraft och senast vid utgången av den tid som anges i artikel 14.2 i
1994/95 : 19
15
Bilaga 10
rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbrukl, om inte något annat föreskrivs i detta kapitel.
Underavsnitt I Norska fartyg Artikel 38
I syfte att integrera fartyg, som seglar under norsk flagg och som är registrerade eller inskrivna i en norsk hamn, i fortsättningen kallade norska fartyg, i gemenskapssystemet för fiske och vattenbruk enligt förordning (EEG) nr 3760/92, skall dessa fartygs tillträde till vatten under de nuvarande medlemsstaternas överhöghet och jurisdiktion vara underkastat reglerna i detta underavsnitt.
Från dagen för anslutningen kommer dessa tillträdesregler att säkerställa att Norge kan behålla fiskemöjlighetema enligt artikel 44.
Artikel 39
1. Fram till dess att de särskilda arrangemangen enligt artiklarna 156— 165 och 347-352 i anslutningsakten för Spanien och Portugal integreras i de allmänna gemenskapsreglema om gemenskapens fiskepolitik i förordning (EEG) nr 3760/92 får inga andra norska fartyg än de 441 som är förtecknade i bilaga IV, här kallad baslistan, tillåtas att fiska i [CES-område Vb, VI och VII. Under tiden från anslutningen fram till den 31 december 1995 är den zon som är belägen söder om 56" 30' nordlig bredd, öster om 12" västlig längd och norr om 50” 30" nordlig bredd stängd för annat fiske än lång- linefiske.
2. Endast 165 standardfartyg avsedda för fiske av djuphavslevande arter och hämtade från baslistan får samtidigt bedriva fiske förutsatt att de är upptagna på en periodisk lista som beslutas av kommissionen.
3. Med standardfartyg avses ett fartyg med en maskinstyrka på 511 kilowattt (kW). Omräkningssatserna för fartyg med en annan maskinstyrka är följande:
— lägre än 219 kW:0,57, — lika med eller högre än 219 kW, men lägre än 292 kW:0,76, —- lika med eller högre än 292 kW, men lägre än 365 kW:0,85, -— lika med eller högre än 365 kW, men lägre än 438 kW:0,90, —— lika med eller högre än 438 kW, men lägre än 511 kW:096, —— lika med eller högre än 511 kW, men lägre än 584 kW:1,00, —— lika med eller högre än 584 kW, men lägre än 730 kW:1,07,
' EGT nr L 389, 31.12.1992, s. 1.
1994/95: 19
16
— lika med eller högre än 730 kW, men högst 876 kW:1,11, Prop. 1994/95: 19— högre än 876 kW:2,25, Bilaga 9 — fartyg som bedriver krokiiske:1.00, — fartyg för automatiserat krokfiske12,00.
4. Under tiden den 1 december - 31 maj och den 1 juni - 30 november får endast 60 respektive 30 fartyg fiska pelagiska arter samtidigt.
5. Eventuella ändringar i baslistan till följd av att fartyg tas ur bruk på grund av force majeure före anslutningen skall bestämmas senast den 1 januari 1995 enligt förfarandet i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92. Sådana ändringar får inte påverka antalet fartyg och deras fördelning i de olika kategorierna och inte heller leda till en ökning av det sammanlagda tonnaget eller den sammanlagda maskinstyrkan i någon kategori. Norska ersättningsfartyg får bara väljas bland de fartyg som är förtecknade i bilaga V.
6. Det antal standardfartyg som anges i punkt 2 kan ökas på grund av utvecklingen av de fiskemöjligheter som tilldelas Norge för bestånd som omfattas av det system med beskattningsgrader som avses i artikel 8 i förordning (EEG) nr 3760/92, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i den förordningen.
7. När ett fartyg i baslistan tas ur bruk eller skrotas och stryks från listan efter anslutningen, får det ersättas med ett fartyg som hör till samma kategori och som inte har större maskinstyrka än det som stryks från listan. De villkor för ersättning av fartyg som anges i föregående stycke gäller endast i den mån som de nuvarande medlemsstaternas flotta inte ökas i gemenskapens vatten i Atlanten.
8. Bestämmelser som skall säkerställa att reglerna följs av dem som är verksamma inom fisket, inklusive bestämmelser som öppnar en möjlighet att avstänga fartyg från fiske under en viss tid, skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 40
1. Sedan de särskilda arrangemangen enligt artiklama 156—165 och 347- 352 i anslutningsakten för Spanien och Portugal har integrerats i de allmänna reglerna om gemenskapens fiskepolitik i förordning (EEG) nr 3760/92 och fram till dess att gemenskapssystemet med fisketill- stånd skall börja tillämpas får norska fartyg fiska i vatten som omfattas av artikel 39 på de villkor som rådet bestämmer enligt förfarandet i artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92.
2. Tillträdessystemet enligt punkt 1 skall regleras på samma sätt som för fartyg under någon av de nuvarande medlemsstaternas nagg, i fortsättningen kallade fartyg från unionen som den är sammansatt i dag, i gemenskapens vatten norr om 620 nordlig bredd.
17
Bilaga 9
Artikel 41
I vatten där medlemsstaterna i unionen som den är sammansatt i dag har överhöghet eller jurisdiktion får norska fartyg, från dagen för anslut- ningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas, fiska i [CES-område IIa, IIIa (Skagerrak)2 och IV på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget och som anges i rådets förordning (EG) nr 3691/933_
Artikel 42
De tekniska bestämmelser som behövs för att säkerställa tillämpningen av artiklarna 39-41 skall antas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 43
I vatten där Sverige har överhöghet eller jurisdiktion får norska fartyg, från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas, åska i ICES-område Illa (Skagerrak) på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget.
Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall antas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 44
1. Norges andel av de fiskemöjligheter som gemenskapen har för arter som regleras genom fångstbegränsningar skall för varje art och zon vara följande:
2 Med Skagerrak menas det område som begränsas i väster av en linje från Hanstholms fyr till Lindesnes fyr och i söder av en linje från Skagens fyr till Tistlarnas fyr och därifrån till den närmaste punkten på den svenska kusten.
3 EGT nr L 341, 31.12.1993, s. 96.
Prop. 1994/95 : 19
18
ICESI- eller NAF Oz-områden Norges Referenszoner för fastställande av TAC andel (%) ___ Hat TV 1. 116 ” Kummel Kummel Ha” ___ IVB 1", Ha”, Hb” ”
Bilaga 10
ÄMN—
ONUI
10
11
12
13
14 15
16 17 18
19
20
ICES: Internationella havsforskningsrådet. NAFO: Nordvästatlantiska fiskeriorganisationen. Med undantag för norsk vårlekande sill.
Gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag). Gemenskapens vatten. Med undantag för vatten innanför 12 nautiska mil från de norska baslinjema. Fram till den 31 december 1997 skall Norges kvot motsvara den som unionen disponerar minus 2,9 % av TAC och 11 000 ton. Från och med den 1 januari 1998 skall Norges andel motsvara den som unionen disponerar minus 4,470 % av TAC. När unionen tar över uppgiften att fastställa TAC skall Norges andel fastställas till en procentandel av den kvot som unionen har på basis av år 1994. I vatten innanför 12 nautiska mil från de norska baslinjema. Med undantag för vatten innanför de norska baslinjema. Vatten innanför de norska baslinjema. Vid denna tilldelning har hänsyn inte tagits till en överens- kommelse om att 1 000 ton skall överföras från Norge till vissa medlemsstater i unionen som den är sammansatt i dag. Med undantag för gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag). Fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ tillämpas fullt ut får högst en tredjedel av kvoten för detta förvaltnings- område tas från något av de båda andra förvaltningsområdena för makrill i tabellen. På samma sätt får högst en tredjedel av unionens kvoter (unionen som den är sammansatt i dag) för västrnakrill tas från något av de två andra förvaltningsområdena. Det som har sagts nu skall inte påverka den flexibilitet som skall finnas enligt gällande arrangemang mellan unionen som den är sammansatt i dag och Norge.
I vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion. Med undantag för vatten innanför 4 nautiska mil från de norska baslinjema. I vatten innanför 4 nautiska mil från de norska baslinjema. Med undantag för området vid Jan Mayen. Vattnen kring Jan Mayen där Norge har överhöghet eller juris- diktion. Inklusive fångster i internationellt vatten i ICES-område II. På samma sätt skall fångster som medlemsstaterna i unionen, som den är sammansatt i dag, tar i internationellt vatten i ICES- område II avräknas mot kvoter för avsnitt Vb (gemenskapens vatten), VI, VII, VIIabde, XII, XIV.
Denna procentsats gäller bara den del av TAC som skall fiskas i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion inom referens- området. Den innefattar också fångster av norsk vårlekande sill i vattnen i ICES-område IVa innanför 12 nautiska mil från de norska baslinjema.
Prop. 1994/95: 19
20
2. Gemenskapsfiskemöjligheter för Norge skall fastställas ienlighet med Prop. 1994/95:19 artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92, första gången före den 31 Bilaga 10 december 1994.
3. De kvantiteter som skall tilldelas Norge för arter, som inte är underkastade beskattningsgrader i form av fångstbegränsningar, eller som är underkastade TAC, men inte fördelade på kvoter Omellan medlemsstatema i unionen, som den är sammansatt i dag, skall för varje art och område vara följande:
34 000
Blalånga IIal, IVl, Vbz, VII, VII1 1 000 IIal rv1, v11,V111 13 400
ICES-område Referenszoner
1 Vbz, IIal, rv1, Vbz, vrl vnl 6 600 Prgghaj IVl, VII, VIIl . 2 660
IVE VP, VIP IV', VII, VIP 100
Nordhavs- IV1 räka
Kombinerad Vb VII, VII' 2 000 kvot 3
Ha rv1 7 460
2 1; hälleflundra Skmpsill
Blåvitling 111, N', Vbl, vrl, VII1
1 Gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag). ' 2 Gemenskapens vatten. 3 Länglinetiske efter långstjärt, havsmus, mora mora och fjäll— brosme.
4. Fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ börjar tillämpas i gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag) får, för icke-reglerade och icke-fördelade arter, det fiske som norska fartyg bedriver inte överskrida nivån vid tiden för ikraftträdande av anslutningsfördraget.
21
3 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Bilaga [()—12
Underavsnitt II Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 Fartyg från unionen som den är sammansatt i dag
Artikel 45
Från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapens system med fisketillständ börjar tillämpas skall alla bestämmelser om fiske i vattnen under norsk överhöghet eller jurisdiktion norr om 62” nordlig bredd med fartyg från unionen som den är sammansatt i dag vara desamma som gällde vid anslutningsfördragets ikraftträdande. Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 46
I vatten där Norge har överhöghet eller jurisdiktion får fartyg från unionen som den är sammansatt i dag, från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapens system med frsketillstånd skall börja tillämpas, tiska i ICES—område IIIa och IV på de villkor som gällde vid ikraft— trädandet av anslutningsfördraget.
Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 47
1. Unionen som den är sammansatt idag skall tilldelas en andel av andra bestånd i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion än sådana som unionen och Norge nu förvaltar gemensamt och som är under- kastade fångstbegränsningar; andelen skall för varje art och zon vara följande:
ICES-område Andel för Referenszoner för fastställande av TAC unionen som den är sammansatt i
l Vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion. Prop. 1994/95:19 2 Utom i vattnen innanför 12 nautiska mil från de norska baslinjema. Bilaga 10 3 Uttryckt i procent av TAC. Fram till den 31 december 1997 skall andelen vara 2,9 % plus en tilläggskvot för torsk på 11 000 ton. Från och med den 1 januari 1998 svarar 1,57 % av TAC mot tilläggs- kvoten. En ytterligare bifångstkvot på 10 % uttryckt i torskekvi- valenter skall gälla för torsktilläggskvoten. När unionen tar över uppgiften att fastställa TAC skall andelen för unionen som det är sammansatt i dag fastställas till en procentandel av den kvot som unionen har på basis av år 1994. 4 Med undantag för gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag). 5 Uttryckt i procent, TAC av beståndet. Om TAC ej har fastställts, skall den TAC användas som rekommenderas av ACFM. 6 Vid denna tilldelning har hänsyn inte tagits till att 1 000 ton skall överföras från Norge till gemenskapen, som den är sammansatt idag, enligt 1992 års arrangemang. 7 Utan att det påverkar gemenskapens rättigheter och skyldigheter i förhållande till andra stater och enligt internationella avtal.
2. De frskemöjligheter som skall tilldelas unionen som den är samman- satt i dag skall fastställas enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 8.4 i förordningen (EEG) nr 3760/92, första gången före den 1 januari 1995.
3. De kvantiteter i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion som skall tilldelas unionen, som den är sammansatt i dag, av arter som inte är underkastade beskattningsgrader i förrn av fångst- begränsningar, skall för varje art och område vara följande:
Vitlinglyra
ICES-område Referenszoner
Andel för unionen som den är sammansatt i dag (ton)
52 000 159 000 Blåvitling 1 000 Andra 7 9502 arter Andra 5203 a___rter
1 Vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion. Denna kvantitet kan komma att ändras i ljuset av hur fisket utvecklas tillsammans med ändringar i Norges fiskemöjligheter. 3 Avser bifångster.
4. För tiden fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ 23 börjar tillämpas i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion
skall, för icke-reglerade och icke-fördelade arter", det fiske som Prop. 1994/95:19 bedrivs av fartyg från unionen, som den är sammansatt idag, inte Bilaga 10 överskrida nivån vid tiden för ikraftträdandet av anslumingsfördraget.
Underavsnitt III
Övriga bestämmelser Artikel 48
1. Om något annat inte föreskrivs i denna anslumingsakt, skall, för den tilldelning som anges i artiklarna 44 och 47, villkoren — inklusive de geografiska ramarna och de traditionella fiskemönstren -— för Norges fiske i gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag) och för unionens fiske (unionen som den är sammansatt i dag) i Norges vatten vara desamma som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget.
2. Dessa villkor skall bestämmas för ett år i sänder, första gången den 1 januari 1995, i enlighet med artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92
Artikel 49
Fram till den 30 juni 1998 får Norge fastställa beskattningsgrader i form av fångstbegränsningar för de resurser som finns i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion norr om 62D nordlig bredd, med undantag för makrill.
Efter den dagen skall förvaltningen av dessa resurser fullständigt integreras i den gemensamma fiskepolitiken på grundval av den rådande förvaltningsordning som återspeglas i den gemensamma förklaringen om förvaltning av fisketillgångama i vattnen norr om 620 nordlig bredd.
Artikel 50
1. Under ett år från dagen för anslutningen skall, i vattnen under Norges överhöghet eller jurisdiktion, de tekniska åtgärder som gäller vid anslutningsfördragets ikraftträdande behållas för alla fartyg från unionen.
2. Under tre år från dagen för anslutningen får behöriga norska myndigheter i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion norr om 620 nordlig bredd besluta om tillfälligt förbud, som skall gälla alla berörda fartyg, mot vissa slag av fiske i biologiskt känsliga zoner för att skydda bestånden.
3. Under en tid av tre år skall den regeln gälla för fartyg från unionen som fiskar i vatten under Norges överhöghet eller 24 jurisdiktion att all fångst skall behållas ombord i norska vatten.
4. Under en tid av tre år skall den regeln gälla för fartyg från Prop. 1994/95:19 unionen som fiskar i vatten under Norges överhöghet eller Bilaga 10 jurisdiktion att fångster av arter, som är underkastade fångst- begränsningar och för vilka fisket därför har upphört, skall behållas ombord i norska vatten.
5. Före utgången av de övergångstider som anges i punkterna 1-4 skall rådet enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 4.1 i förordning (EEG) nr 3760/92, fatta beslut om de tekniska åtgärder i vattnen under Norges överhöghet eller jurisdiktion som skall gälla för alla fartyg från unionen, med sikte på att behålla och utveckla befintliga åtgärder.
A rtikel 5]
Utan att det påverkar tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 2847/93, får Norge bibehålla de nationella kontrollåtgärder som finns vid tiden för anslutningsfördragets ikraftträdande och tillämpa dem på alla fartyg från unionen
- under tre år från dagen för anslutningen, i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion norr om 62” nordlig bredd, - under ett år från dagen för anslutningen, i vatten under Norges överhöghet eller jurisdiktion söder om 620 nordlig bredd.
Före utgången av dessa övergångstider skall rådet, enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 43 i Romfördraget, fatta beslut om de kontroll- åtgärder som i vattnen under Norges överhöghet eller jurisdiktion skall gälla för alla unionsfartyg, med sikte på att behålla och utveckla befintliga åtgärder.
Avsnitt III Externa resurser
Artikel 52
1. Efter anslutningen skall de fiskeavtal som Norge har ingått med tredje land administreras av gemenskapen. Fram till den 30 juni 1998 skall dock fiskeavtalet med Ryssland av den 15 oktober 1976 om ömsesidiga fiskeriförhållanden administreras av Norge i nära samarbete med kommissionen. 2. De rättigheter och skyldigheter som Norge har enligt de avtal som avses i punkt 1 skall vara oförändrade under den tid då bestämm- elserna i dessa avtal gäller provisoriskt. 3. Så snart som möjligt och i vart fall före utgången av giltighetstiden 25 för de avtal som avses i punkt 1 skall rådet med kvalificerad
Bilaga 10
majoritet på förslag från kommissionen i varje enskilt fall fatta ändamålsenliga beslut i syfte att behålla fiskemöjligheter och därvid också besluta om en eventuell förlängning av vissa avtal för perioder på högst ett år. Fiskemöjligheter som Norge före dagen för anslutningen har förvärvat genom avtal mellan gemenskapen och tredje land och då särskilt Grönland, skall bibehållas på grundval av gemenskaps- principer, däribland principen om relativ stabilitet.
Avsnitt IV
Handelsbestämmelser
Artikel 53
1.
h.)
Under fyra år från dagen för anslutningen skall leveranser av lax, sill, makrill, räkor, musslor, havskräfta, kungsfisk och forell från Norge till de andra medlemsstaterna i gemenskapen vara under- kastade ett system för handelsövervakning. Detta system, som skall skötas av kommissionen, skall ange ungefärliga maxirninivåer och tillåta obegränsad handel upp till dessa nivåer. Det skall baseras på leveransdokument från ursprungslandet. I fall då maximinivåema överskrids eller allvarliga marknads- störningar inträffar, skall kommissionen vidta ändamålsenliga åtgärder enligt den praxis som utbildats inom gemenskapen. Ätgärdema skall under inga omständigheter vara mer ingripande än de åtgärder som tillämpas på import från tredje land. Rådet skall före den 1 januari 1995 med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen besluta föreskrifter för tillämpningen av denna artikel.
KAPITEL 4
Förbindelser med tredje land, tullunion
Artikel 54
De rättsakter som förtecknas i bilaga VI till denna anslutningsakt skall tillämpas i förhållande till Norge på de villkor som anges i bilagan.
Artikel 55
Bastullsatsen, som skall ligga till grund för en gradvis tillnärmning till den gemensamma tulltaxan enligt artikel 56, skall, för varje vara, vara den tullsats som Norge faktiskt tillämpade den 1 januari 1994.
Prop. 1994/95: 19
26
Bilaga 10
A rtikel 56
Under tre år efter anslutningen får Norge behålla sin tullsats i förhållande till tredje länder för de varor som anges i bilaga VII.
Under den tiden skall Norge gradvis minska skillnaden mellan bastullsatsen och tullsatsen enligt den gemensamma tulltaxan enligt följande tidsplan:
— Den 1 januari 1996 skall varje skillnad mellan bastullsatsen och den gemensamma tulltaxan minskas till 75 %. - Den 1 januari 1997 skall varje skillnad mellan bastullsatsen och den gemensamma tulltaxan minskas till 40 %.
Norge skall tillämpa den gemensamma tulltaxan fullt ut från och med den 1 januari 1998.
Artikel 57 1. Från och med den 1 januari 1995 skall Norge tillämpa
&) arrangemanget av den 20 december 1973 om internationell textilhandel, i dess lydelse enligt protokollen av den 31 juli 1986, 31 juli 1991, 9 december 1992 och 9 december 1993, eller det handelsavtal om textilier och kläder som är ett resultat av Uruguayrundan inom GATT, om detta avtal är i kraft dagen för anslutningen,
b) de bilaterala avtal och arrangemang om textilier som gemen- skapen slutit med tredje land.
2. Gemenskapen skall inleda förhandlingar med tredje land om protokoll till de bilaterala avtalen och arrangemangen i punkt 1 med sikte på att göra ändamålsenliga anpassningar av de kvantitativa restriktionerna för import av textil— och klädesvaror till gemenskapen.
3. Om avtal om de protokoll som avses i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som situationen kräver, i form av sådana övergångsordningar som behövs för att säkerställa att gemenskapen genomför avtalen.
Artikel 58
1. Norge får fram till den 31 december 1999 öppna en årlig tullfri kvot på 21 000 ton styren (KN-nummer 2902 50 00) under förutsättning
Prop. 1994/95: 19
27
Bilaga 10
— att övergången till fri omsättning för varorna sker på Norges
territorium och att de också konsumeras där, eller att varorna bearbetas på Norges territorium så att de blir att betrakta som varor med ursprung i gemenskapen, och att varorna förblir under tullövervakning enligt gemenskapsbestämmelsema om användning för särskilda ända- mål (rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om en tullkodex för gemenskapen, artiklarna 21 och 82).
Bestämmelserna i punkt 1 skall tillämpas endast i fall då deklara- tionen för övergång till fri omsättning åtföljs av ett intyg av en behörig norsk myndighet att varorna omfattas av dessa bestäm- melser. Kommissionen och de behöriga norska myndigheterna skall vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att den slutliga för— brukningen av de ifrågavarande varorna eller den bearbetning genom vilken de blir att betrakta som varor med ursprung i gemenskapen, äger rum på norskt område.
Artikel 59
1.
2.
Från och med den 1 januari 1995 skall Norge tillämpa bestäm- melserna i de avtal som anges i artikel 60. Ändringar i avtalen skall göras genom överenskommelser med motpartema och bifogas avtalen i form av protokoll. Om de överenskommelser i protokoll som anges i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som situationen vid anslutningen kräver.
Artikel 60
Artikel 59 skall gälla
avtalen med Algeriet, Andorra, Bulgarien, Cypern, Egypten, Island, Israel, Jordanien, Libanon, Malta. Marocko, Polen, Rumänien, Slovenien, Schweiz, Syrien, före detta Tjeckoslovakien och dess efterföljare (Tjeckien och Slovakien), Tunisien, Turkiet och Ungern samt de andra avtal med tredje land som uteslutande gäller handel med
sådana produkter som finns förtecknade i Romfördragets bilaga II, fjärde ACP/EEG-konventionen av den 15 december 1989, andra liknande avtal som kan komma att ingås före anslutningen.
Artikel 61
Med verkan från och med den 1 januari 1995 skall Norge frånträda, bland annat, konventionen av den 4 januari 1960 om upprättandet av
Prop. 1994/95: 19
28
Bilaga 10
Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA och 1992 års frihandels- avtal med Estland, Lettland och Litauen.
Artikel 62
Om de nya handelsavtal som skall ingås mellan gemenskapen och Estland, Lettland och Litauen inte har trätt i kraft senast dagen för anslutningen, skall gemenskapen vidta de åtgärder som behövs för att varor med ursprung i dessa baltiska stater från anslutningen skall ha tillträde till den norska marknaden i oförändrad omfattning.
KAPITEL 5 Bestämmelser om finansiering och budget Artikel 63
Alla hänvisningar till rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter skall betraktas som hänvisningar till rådets beslut av den 24 juni 1988, i den lydelse detta har efter ändringar, eller till varje annat beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 64
Alla tullar som beräknas enligt den gemensamma tulltaxan och som gemenskapen tillämpar i handeln mellan Norge och tredje land skall räknas som intäkter av sådan "tull enligt den gemensamma tulltaxan eller annan tull" som avses i artikel 2.1 b i rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter eller i motsvarande bestämmelser i beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 65
Egna intäkter från mervärdesskatten skall beräknas och kontrolleras som om skatten på investeringar inte tillämpades. För detta ändamål skall Norge med verkan från anslutningen vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att de årliga intäkterna från mervärdesskatten och från skatten på investeringar blir ordentligt bokförda.
Artikel 66
Den första arbetsdagen i varje månad skall gemenskapen betala till Norge en tolftedel av följande belopp såsom en utgift på Europeiska gemenska- pernas allmänna budget:
Prop. 1994/95: 19
29
Bilaga 10
— 201 miljoner ecu år 1995, - 128 miljoner ecu år 1996, - 52 miljoner ecu år 1997, - 26 miljoner ecu år 1998.
Artikel 67
Norges andel i finansieringen av de betalningar som efter anslutningen återstår enligt artikel 82 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets— området skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
Artikel 68
Norges andel i finansieringen av den finansiella mekanism som anges i artikel 116 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmärma budget.
AVDELNING III ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER FÖR ÖSTERRIKE KAPITEL 1
Fri rörlighet för varor Enda avsnittet Normer och miljö Artikel 69
1. Under de fyra år som följer närmast efter anslutningen skall de bestämmelser som anges i bilaga VIH inte tillämpas på Österrike i vidare mån än vad som föreskrivs i bilagan.
2. Inom den angivna tiden skall bestämmelserna ses över i enlighet med EG—förfaranden. Utan att det påverkar resultatet av översynen skall gemenskapsrätten vid utgången av tiden gälla för de nya medlemsstaterna på samma villkor som för de nuvarande medlemsstaterna.
Prop. 1994/95: 19
30
KAPITEL 2 Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital
Artikel 70
Trots skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, får Osterrike under fem år från dagen för anslut- ningen behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder.
KAPITEL 3 Konkurrenspolitik Artikel 71
1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2 och 3 i denna artikel skall Österrike säkerställa att dess handelsmonopol för tobaksvaror — i den mening som avses i artikel 37. 1 i Romfördraget — från dagen för anslutningen gradvis anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på tillverknings- och omsättnings- villkor förekommer mellan medlemsstaternas medborgare tre år efter anslutningen.
2. Ensamrätten att importera de varor som finns förtecknade i bilaga IX skall avskaffas inom tre år från dagen för anslutningen. Det skall ske genom gradvis ökande importandelar, från dagen för anslutningen, för varor från medlemsstaterna. Vid början av vart och ett av de tre år som det här gäller skall Österrike öppna en del av landets konsumtion för import enligt följande: 15% det första året, 40% det andra året, 70% det tredje året. De varumängder som svarar mot dessa procentenheter framgår av förteckningen i bilaga IX. De importandelar som anges i föregående stycke skall gälla för alla utan någon begränsning, och de varor som på detta sätt importeras får inte i Österrike omfattas av någon ensamrätt vid omsättning på grossistnivå. Vid detaljhandel skall varorna tillhandahållas konsumen- ter på ett icke-diskriminerande sätt.
3. Inom ett år efter anslutningen skall Österrike inrätta en oavhängig myndighet som skall pröva frågor om tillstånd till detaljhandel i överensstämmelse med Romfördraget.
Artikel 72
För sådana spritdrycker och sådan odenaturerad etylalkohol, med en alkoholhalt understigande 80 volymprocent, som omfattas av HS-nummer 22.08 får Österrike fram till den 1 januari 1996 behålla de tullar och tillståndsarrangemang i förhållande till andra medlemsstater som landet tillämpade på dagen för anslutningen. Varje sådant tillståndsarrangemang 31 skall tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt.
KAPITEL 4 Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Förbindelser med tredje land, tullunion
Artikel 73
De rättsakter som förtecknas i bilaga VI till denna anslutningsakt skall tillämpas i förhållande till Osterrike på de villkor som anges i bilagan.
Artikel 74
Österrike får fram till den 31 december 1996 gentemot Ungern, Polen, Slovakien, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien behålla de importrestrik- tioner som landet den 1 januari 1994 tillämpade för lignit enligt nurruner 27 02 10 00 i den kombinerade nomenklaturen.
En nödvändig anpassning skall göras av de europaavtal och pro— visoriska avtal som slutits med dessa länder i enlighet med artikel 76.
Artikel 75 1. Från och med den 1 januari 1995 skall Österrike tillämpa:
a) arrangemanget av den 20 december 1973 om internationell textilhandel (Multifiberavtalet), i dess lydelse enligt protokollen av den 31 juli 1986, 31 juli 1991, 9 december 1992 och 9 december 1993, eller det handelsavtal om textilier och kläder som är ett resultat av Uruguayrundan inom GATT, om detta avtal är i kraft dagen för anslutningen,
b) de bilaterala avtal och arrangemang om textilier som gemen- skapen slutit med tredje land.
2. Gemenskapen skall inleda förhandlingar med tredje land om protokoll till de bilaterala avtalen och arrangemangen i punkt 1 med sikte på att göra ändamålsenliga anpassningar av de kvantitativa restriktioner- na för import av textil- och klädesvaror till gemenskapen.
3. Om avtal om de protokoll som avses i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995 , skall gemenskapen vidta de åtgärder som situationen kräver, i form av sådana övergångsordningar som behövs för att säkerställa att gemenskapen genomför avtalen.
Artikel 76
1. Från och med den 1 januari 1995 skall Österrike tillämpa bestäm- melserna i de avtal som anges i artikel 77.
2. Ändringar i avtalen skall göras genom överenskommelser med 32 motpartema och bifogas avtalen i form av protokoll.
3. Om de överenskommelser i protokoll som anges i punkt 2 inte ingås Prop. 1994/95: 19 före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som Bilaga 10 situationen vid anslutningen kräver.
Artikel 77 Artikel 76 skall gälla
* avtalen med Algeriet, Andorra, Bulgarien, Cypern, Egypten, Island, Israel, Jordanien, Libanon, Malta, Marocko, Polen, Rumänien, Slovenien, Schweiz, Syrien, före detta Tjeckoslovakien och dess efterföljare (Tjeckien och Slovakien), Tunisien, Turkiet och Ungern, samt de andra avtal med tredje land som uteslutande gäller handel med sådana produkter som finns förtecknade i Romfördragets bilaga 11, — fjärde ACP/EEG-konventionen av den 15 december 1989, — andra liknande avtal som kan komma att ingås före anslumingen.
Artikel 78
Med verkan från och med den 1 januari 1995 skall Österrike frånträda, Obland annat, konventionen av den 4 januari 1960 om upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA.
KAPITEL 5
Bestämmelser om finansiering och budget
Artikel 79
Alla hänvisningar till rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter skall betraktas som hänvisningar till rådets beslut av den 24 juni 1988, i den lydelse detta har efter ändringar, eller till varje annat beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 80
Alla tullar som beräknas enligt den gemensamma tulltaxan och som gemenskapen tillämpar i handeln mellan Österrike och tredje land skall räknas som intäkter av sådan "tull enligt den gemensamma tulltaxan eller annan tull" som avses i artikel 2.1 b i rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter eller i motsvarande bestämmelser i beslut som ersätter det beslutet.
33
Bilaga 10
Artikel 81
Den första arbetsdagen i varje månad skall gemenskapen betala till Österrike en tolftedel av följande belopp såsom en utgift på Europeiska gemenskapernas allmänna budget: - 583 miljoner ecu år 1995, - 106 miljoner ecu år 1996, - 71 miljoner ecu år 1997.
- 35 miljoner ecu år 1998.
Artikel 82
Österrikes andel i finansieringen av de betalningar som efter anslutningen återstår enligt artikel 82 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
Artikel 83
Österrikes andel i finansieringen av den finansiella mekanism som anges i artikel 116 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
AVDELNING IV ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER FÖR FINLAND KAPITEL 1
Fri rörlighet för varor
Avsnitt 1 Normer och miljö
Artikel 84
1. Under de fyra år som följer närmast efter anslutningen skall de bestämmelser som anges i bilaga X inte tillämpas på Finland i vidare mån än vad som föreskrivs i bilagan.
2. Inom den angivna tiden skall bestämmelserna ses över i enlighet med EG—förfaranden. Utan att det påverkar resultatet av översynen skall gemenskaps— rätten vid utgången av tiden gälla för de nya medlemsstaterna på samma villkor som för de nuvarande medlemsstaterna.
Prop. 1994/95:19
34
Avsnitt 2 Prop. 1994/95: 19
" Bilaga 10 Ovrigt
Artikel 85
Under tre år från dagen för anslutningen får Finland fortsätta att tillämpa sitt nuvarande nationella system för virkesmätning i den mån Finlands nationella lagstiftning och administrativa arrangemang på området inte strider mot gemenskapslagstiftningen om den inre marknaden eller om handel med tredje land, särskilt artikel 6 i direktiv 68/89/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om virkesmätning.
Under den tiden skall direktiv 68/89/EEG ses över enligt de för- faranden som anges i Romfördraget.
KAPITEL 2
Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital
Artikel 86
Trots vad som föreskriVS i artikel 73b i Romfördraget får Finland fram till den 31 december 1995 tillämpa lagen nr 1612 av den 30 december 1992 om utlänningars köp av finska företag.
Artikel 87
Trots skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, får Finland under fem år från dagen för ansluming- en behålla sin befintliga lagstiftning om fritidsbostäder.
KAPITEL 3
Fiske
Avsnitt I
Allmänna bestämmelser
Artikel 88
1. Om inte annat föreskrivs i detta kapitel skall reglerna i denna anslutningsakt tillämpas på fiskesektom. 2. Artikel 148 och 149 skall tillämpas på fiskeprodukter.
35
Avsnitt II Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 Tillträde till vatten och resurser
Artikel 89
Vad som sägs om tillträde i detta avsnitt skall gälla under en övergångs- tid, som skall upphöra när gemenskapens system med fisketillständ träder i kraft och senast vid utgången av den tid som anges i artikel 14.2 i rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk, om inte något annat föreskrivs i detta kapitel.
Underavsnitt I
Finska fartyg
Artikel 90
I syfte att integrera fartyg, som seglar under finsk flagg och som är registrerade eller inskrivna i en finsk hamn, i fortsättningen kallade finska fartyg, i gemenskapssystemet för fiske och vattenbruk enligt rådets förordning (EEG) nr 3760l92, skall dessa fartygs tillträde till vatten där medlemsstaterna i unionen som den är sammansatt idag har överhöghet eller jurisdiktion vara underkastat reglerna i detta underavsnitt.
Artikel 91
l vatten där medlemsstaterna i unionen som den är sammansatt i dag har överhöghet eller jurisdiktion får finska fartyg, från dagen för ansluming- en fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständskall börja tillämpas, fiska i lCES-område IIId på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslumingsfördraget.
Artikel 92
De tekniska bestämmelser som visar sig nödvändiga för tillämpningen av artikel 91 skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 93
Från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas får finska fartyg fiska i vatten under 36 Sveriges överhöghet eller jurisdiktion på de villkor som gällde vid
ikraftträdandet av anslutningsfördraget. Prop. 1994/95:19 Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall beslutas före den 1 Bilaga 10 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning
(EEG) nr 3760/92.
Artikel 94
1. Finlands andel av de fiskemöjligheter som gemenskapen har för arter som regleras genom fångstbegränsningar skall för varje art och zon vara följande:
ICES— eller IBSFC-områden Finlands Referenszoner för fastställande av TAC andel (%)
III b, c, d förutom "Reglermgsomrade 3" I IBSFC1 11,840 m "Reglermgsornrade 3" 1113ch 81,986
Skarpsill III b, c (12 12,798
III b, c, d förutom Finska viken3 33,611 100.000
2,3394
1 Enligt IBSFC:s definition. 2 Gemenskapens vatten. 3 Underområde 32 i IBSFC. 4 Denna procentsats är tillämplig på de första 50 000 tonnen av gemenskapens fiskemöjligheter. För mängder över 50 000 ton skall den finska andelen vara 2,161 %.
2. Kvantiteter för Finland skall fastställas i enlighet med artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92, första gången före den 31 december 1994.
3. Fram till dess att gemenskapens system med fisketillständ börjar tillämpas och längst till den 31 december 1997 får, för icke-reglerade och icke-fördelade arter, finska fartygs fiske i de vatten som är gemenskapens (gemenskapen som den är sammansatt i dag) och som omfattas av artikel 91 inte överskrida nivån vid tiden för ikraftträdan— det av anslumingsfördraget.
Underavsnitt II
Fartyg från unionen som den är sammansatt i dag
Artikel 95
Från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas får fartyg, som seglar under någon av 37 de nuvarande medlemsstatemas flagg. fiska i vattnen under Finlands
4 Riksdagen 1994/95. 1 rum/. Nr 19. Bilaga It)—12
Bilaga 10
överhöghet eller jurisdiktion på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget.
Bestärrunelser för tillämpningen av denna artikel skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) 3760/92.
Avsnitt III Externa resurser
Artikel 96
1. Efter anslumingsdagen skall Finlands fiskeavtal med tredje land administreras av gemenskapen.
2. Finlands rättigheter och skyldigheter enligt de avtal som avses i punkt 1 skall vara oförändrade under den tid då bestämmelserna i dessa avtal bibehålls provisoriskt.
3. Så snart som möjligt och i vart fall före utgången av giltighetstiden för de avtal som avses i punkt 1 skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen i varje enskilt fall fatta ändamålsenliga beslut i syfte att behålla det fiske som avtalen avser och därvid också besluta om en eventuell förlängning av vissa avtal för perioder på högst ett år.
KAPITEL 4 Förbindelser med tredje land, tullunion Artikel 97
De rättsakter som förtecknas i bilaga VI till denna anslutningsakt skall tillämpas i förhållande till Finland på de villkor som anges i bilagan.
Artikel 98 Bastullsatsen, som skall ligga till grund för en gradvis tillnärmning till den gemensamma tulltaxan enligt artikel 99, skall, för varje vara, vara den tullsats som Finland faktiskt tillämpar den 1 januari 1994.
Artikel 99
Under tre år efter anslutningen får Finland behålla sin tullsats i för— hållande till tredje land för de varor som anges i bilaga XI.
Prop. 1994/95: 19
38
Under den tiden skall Finland gradvis minska skillnaden mellan Prop. 1994/95:19 bastullsatsen och tullsatsen enligt den gemensamma tulltaxan enligt Bilaga 10 följande tidsplan:
- Den 1 januari 1996 skall varje skillnad mellan bastullsatsen och den gemensamma tulltaxan minskas till 75%. - Den 1 januari 1997 skall varje skillnad mellan bastullsatsen och den gemensamma tulltaxan minskas till 40%.
Finland skall tillämpa den gemensamma tulltaxan fullt ut från och med den 1 januari 1998.
Artikel 100 1. Från och med den 1 januari 1995 skall Finland tillämpa
a) arrangemanget av den 20 december 1973 om internationell textilhandel, i dess lydelse enligt protokollen av den 31 juli 1986, 31 juli 1991, 9 december 1992 och 9 december 1993, eller det handelsavtal om textilier och kläder som är ett resultat av Uruguayrundan inom GATT, om detta avtal är i kraft dagen för anslutningen,
b) de bilaterala avtal och arrangemang om textilier som gemenskapen slutit med tredje land.
2. Gemenskapen skall inleda förhandlingar med tredje land om protokoll till de bilaterala avtalen och arrangemangen i punkt 1 med sikte på att göra ändamålsenliga anpassningar av de kvantitativa restriktionerna för import av textil- och klädesvaror till gemenska- pen.
3. Om avtal om de protokoll som avses i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidm de åtgärder som situationen kräver, i form av sådana övergångsordningar som behövs för att säkerställa att gemenskapen genomför avtalen.
Artikel 10]
1. Finland får fram till den 31 december 1999 öppna en årlig tullfri kvot på 21 000 ton styren (KN-nummer 2902 50 00) under förut- sättning
— att övergången till fri omsättning för varorna sker på Finlands territorium och att de också konsumeras där, eller att varorna bearbetas på Finlands territorium så att de blir att betrakta som varor med ursprung i gemenskapen, och 39
Bilaga 10
2.
- att varorna förblir under tullövervakning enligt gemenskaps- bestämmelsema om användning för särskilda ändamål (rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om en tullkodex för gemenskapen, artiklama 21 och 82).
Bestämrnelsema i punkt 1 skall tillämpas endast i fall då deklaratio- nen för övergång till fri omsättning åtföljs av ett intyg av en behörig finsk myndighet att varorna omfattas av dessa bestämmelser. Kommissionen och de behöriga finska myndigheterna skall vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att den slutliga förbrukningen av de ifrågavarande varorna eller den bearbetning genom vilken de blir att betrakta som varor med ursprung i gemenskapen, äger rum på finländskt område
Artikel 102
1.
2.
Från och med den 1 januari 1995 skall Finland tillämpa bestämmel- serna i de avtal som anges i artikel 103. Ändringar i avtalen skall göras genom överenskommelser med motpartema och bifogas avtalen i form av protokoll. Om de överenskommelser i protokoll som anges i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som situationen vid anslutningen kräver.
Artikel 103
Artikel 102 skall gälla
avtalen med Algeriet, Andorra, Bulgarien, Cypern, Egypten, Island, Israel, Jordanien, Libanon, Malta, Marocko, Polen, Rumänien, Slovenien, Schweiz, Syrien, före detta Tjeckoslovakien och dess efterföljare (Tjeckien och Slovakien), Tunisien, Turkiet och Ungern, samt de andra avtal med tredje land som uteslutande gäller handel med sådana produkter som finns förtecknade i Romfördragets bilaga II. fjärde ACP/EEG-konventionen av den 15 december 1989, andra liknande avtal som kan komma att ingås före anslutningen.
Artikel 104
Med verkan från och med den 1 januari 1995 skall Finland frånträda, bland annat, konventionen av den 4 januari 1960 om upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA och 1992 års frihandels- avtal med Estland, Lettland och Litauen.
Prop. 1994/95: 19
40
Artikel 105 Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Om de nya handelsavtal som skall ingås mellan gemenskapen och
Estland, Lettland och Litauen inte har trätt i kraft senast dagen för
anslutningen, skall gemenskapen vidta de åtgärder som behövs för att
varor med ursprung i dessa baltiska stater från anslutningen skall ha tillträde till den finska marknaden i oförändrad omfattning.
KAPITEL 5
Bestämmelser om finansiering och budget
Artikel 106
Alla hänvisningar till rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter skall betraktas som hänvisningar till rådets beslut av den 24 juni 1988, i den lydelse detta har efter ändringar, eller till varje annat beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 107
Alla tullar som beräknas enligt den gemensamma tulltaxan och som Europeiska gemenskapen tillämpar i handeln mellan Finland och tredje land skall räknas som intäkter av sådan "tull enligt den gemensamma tulltaxan eller annan tull" som avses i artikel 2.1 b i rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter eller i motsvarande bestämmelser i beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 108
Egna intäkter från mervärdesskatten skall beräknas och kontrolleras som om Aland omfattades av det territoriella tillämpningsområdet för rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstifming om omsätmingsskatt — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetligt beräkningsunderlag.
Artikel 109
Den första arbetsdagen i varje månad skall gemenskapen betala till Finland en tolftedel av följande belopp såsom en utgift på Europeiska
gemenskapernas allmänna budget:
- 476 miljoner ecu år 1995, - 163 miljoner ecu år 1996, - 65 miljoner ecu år 1997, 41 - 33 miljoner ecu år 1998
Bilaga 10
Artikel 110
Finlands andel i frnansieringen av de betalningar som efter anslutningen återstår enligt artikel 82 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
Artikel 1 I ]
Finlands andel i finansieringen av den finansiella mekanism som anges i artikel 116 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
AVDELNING V
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER FÖR SVERIGE
KAPITEL 1 Fri rörlighet för varor
Avsnitt 1
Normer och miljö
Artikel 1 12
1. Under de fyra år som följer närmast efter ansmtningen skall de bestämmelser som anges i bilaga XII inte tillämpas på Sverige i vidare mån än vad som föreskrivs i bilagan.
2. Inom den angivna tiden skall bestämmelserna ses över i enlighet med EG-förfaranden. Utan att det påverkar resultatet av översynen skall gemenskapsrätten vid utgången av tiden gälla för de nya medlemsstaterna på samma villkor som för de nuvarande medlemsstaterna.
Avsnitt 2
Övrigt
Artikel 113
Under tre år från dagen för anslutningen får Sverige fortsätta att tillämpa sitt nuvarande nationella system för virkesmätning i den mån Sveriges nationella lagstifming och administrativa arrangemang på området inte strider mot gemenskapslagstiftningen om den inre marknaden eller om handel med tredje land, särskilt artikel 6 i direktiv 68/89/EEG om
Prop. 1994/95: 19
42
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om virkesmätning. Prop. 1994/95:19 Under den tiden skall direktiv 68/89/EEG ses över enligt de Bilaga 10 förfaranden som anges i Romfördraget.
KAPITEL 2 Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital Artikel 114
Trots skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen, får Sverige under fem år från dagen för anslut- ningen behålla sin befintliga lagstifming om fritidsbostäder.
KAPITEL 3
Fiske
Avsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 115
1. Om inte annat föreskrivs i detta kapitel, skall reglerna i denna anslutningsakt tillämpas på fiskesektom.
2. Artikel 148 och 149 skall tillämpas på fiskeprodukter.
Avsnitt 11
Tillträde till vatten och resurser
Artikel 116
Vad som sägs om tillträde i detta avsnitt skall gälla under en övergångs- tid, som skall upphöra när gemenskapens system med fisketillständ träder i kraft och senast vid utgången av den tid som anges i artikel 14.2 i rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk, om inte något annat föreslaivs i detta kapitel.
43
Bilaga 10
Underavsnitt I Svenska fartyg
-Artikel 11 7
I syfte att integrera fartyg, som seglar under svensk flagg och som är registrerade eller inskrivna i en svensk hanm, i fortsättningen kallade svenska fartyg, i gemenskapssystemet för fiske och vattenbruk enligt rådets förordning (EEG) nr 3760l92, skall dessa fartygs tillträde till vatten där medlemsstatema i unionen som den är sammansatt idag har överhöghet eller jurisdiktion vara underkastat reglerna i detta under- avsnitt.
Artikel 118
I vatten där medlemsstaterna i unionen som den är sammansatt i dag har överhöghet eller jurisdiktion får svenska fartyg, från dagen för anslut- ningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas, fiska i ICES-områdena III och IV på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget och som anges i (förordning (EG) nr 3682/93.
Artikel 119
De tekniska förfaranden som visar sig nödvändiga för tillämpningen av artikel 118 skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Artikel 120
Från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ skall börja tillämpas får svenska fartyg fiska i vattnen under Norges och Finlands överhöghet eller jurisdiktion i lCES-områdena III och IV på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutnings- fördraget.
Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall beslutas före den 1
januari 1995 enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92
Artikel 12]
1. Sveriges andel av de fiskemöjligheter som gemenskapen har för arter som regleras genom fångstbegränsningar skall för varje art och zon vara följande:
Prop. 1994/95: 19
44
ICES- eller IBSFC-områdenl Sveriges andel (%) Referenszoner för fastställande av TAC
ill _ 43,944 ill III b c d1 utom IBSFC:s "Regleringsområde 3"2 46,044 ill 18.014 ino) 1.010 Skarpsill 25,407 Skarpsill 47264 Lax 36,435 Torsk 14,006 Torsk 37,027 Torsk 35,0378 Torsk 1134, IV 0,127 Kolla 9.527 Kolja 0,443 Gräset 0.642 Viriing 9,471 Viriing 0.016 ___
Nordhavs- 18,690 räka
III a9, 111 b c dl 25,856
Gemenskapens vatten. Enligt IBSFC:s definition. Med undantag för norsk vårlekande sill. Gemenskapens vatten (gemenskapen som den är sammansatt i dag). IBSFC:s delområde 32. Med undantag för vatten innanför de norska baslinjema.
Definierat som den del av 1113 som inte omfattas av definitionen av Illa Skagerrak i artikel 41.8. Denna procentsats är tillämplig på de första 50 000 tonnen av gemenskapens fiskemöjligheter. För mängder över 50 000 ton utgör den svenska andelen 40,000 %. Denna fördelning tar inte hänsyn till fortsatt överföring av kvoter mellan Sverige och medlemsstater i unionen, som den är sammansatt i dag,
xlO'xUt-F-UJN—
* lBSFC: Fiskerikommissionen för Östersjön.
enligt 1992 års EES-avtal. Prop. 1994/95:19 9 Med undantag för vatten innanför 4 nautiska mil från de norska Bilaga 10 baslinjema.
2. Kvantiteter för Sverige skall fastställas i enlighet med artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92, första gången före den 31 december 1994.
3. De kvantiteter som skall tilldelas Sverige av arter, som inte är underkastade beskattningsgrader i förrn av fångstbegränsningar, eller som är reglerade genom TAC, men inte fördelade på kvoter mellan medlemsstaterna i unionen, som den är sammansatt i dag, skall för varje art och område vara följande:
Referenszoner för
Art fastställande av TAC Skarp51113 nal, W1 1330 iia'. N 1000
1 Gemenskapens vatten 2 Andra arter än de för vilka Sverige har tilldelats särskilda kvoter eller kvantiteter. 3 Inklusive tobis.
4. Fram till dess att gemenskapssystemet med fisketillständ börjar tillämpas eller längst till den 31 december 1997 skall, för icke— reglerade och icke-fördelade arter, svenska fartygs fiske i gemenska— pens vatten och som omfattas av artikel 117 inte överskrida nivån vid tiden för ikraftträdandet av anslutningsfördraget.
[CES-område Sveriges andel (ton)
Artikel 122
1. Om något annat inte föreskrivs i denna anslutningsakt skall villkoren för bedrivande av fiske enligt fördelningen i artikel 121 vara desamma som gällde innan anslumingsfördraget trädde i kraft.
2. Dessa villkor skall bestämmas för ett år i sänder, första gången före den 1 januari 1995, i enlighet med artikel 8.4 i förordning (EEG) nr 3760/92.
46
Bilaga 10
Underavsnitt II Fartyg från unionen som den är sammansatt i dag Artikel 123
Från dagen för anslutningen fram till dess att gemenskapens system med fisketillständ skall börja tillämpas får fartyg som seglar under någon av de nuvarande medlemsstaternas flagg fiska i vattnen under Sveriges överhöghet eller jurisdiktion i ICES-områdena III a, b och (1 på de villkor som gällde vid ikraftträdandet av anslutningsfördraget.
Tillämpningsföreskrifter för denna artikel skall beslutas före den 1 januari 1995 enligt förfarandet i artikel 18 i förordning (EEG) nr 3760/92.
Avsnitt III
Externa resurser Artikel 124
1. Från dagen för anslutningen skall Sveriges fiskeavtal med tredje land administreras av gemenskapen.
2. Sveriges rättigheter och skyldigheter enligt de avtal som avses i punkt 1 skall vara oförändrade under den tid då bestämmelserna i dessa avtal bibehålls provisoriskt.
3. Så snart som möjligt och i vart fall före utgången av giltighetstiden för de avtal som avses i punkt 1 skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen i varje enskilt fall fatta ändamålsenliga beslut i syfte att behålla det fiske som avtalen avser och därvid också besluta om en eventuell förlängning av vissa avtal för perioder på högst ett år.
Artikel 125
Under högst tre år från dagen för anslutningen skall rådet med kvalifice— rad majoritet på förslag från kommissionen för ett år i sänder bestämma hur stort bidrag som unionen skall lämna till de utsättningar av smolt som görs av behöriga svenska myndigheter.
Den finansiella gottgörelsen skall bestämmas mot bakgrund av existerande beståndsbalanser vid anslutningen.
Prop. 1994/95: 19
47
KAPITEL 4 Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 Förbindelser med tredje land, tullunion
Artikel 126
De rättsakter som förtecknas i bilaga VI till denna anslutningsakt skall tillämpas i förhållande till Sverige på de villkor som anges i bilagan.
Artikel 12 7
1. Från och med den 1 januari 1995 skall Sverige tillämpa
a) arrangemanget av den 20 december 1973 om internationell textilhandel, i dess lydelse enligt protokollen av den 31 juli 1986, 31 juli 1991, 9 december 1992 och 9 december 1993, eller det handelsavtal om textilier och kläder som är ett resultat av Uruguay- rundan inom GATT, om detta avtal är i kraft dagen för anslut- ningen, '
b) de bilaterala avtal och arrangemang om textilier som gemenskapen
slutit med tredje land.
2. Gemenskapen Skall inleda förhandlingar med tredje land om protokoll till de bilaterala avtalen och arrangemangen i punkt 1 med sikte på att göra sådana anpassningar av de kvantitativa restriktio- nerna för import av textil— och klädesvaror till gemenskapen som är ändamålsenliga och som tar hänsyn till de mönster som råder i handeln mellan Sverige och de stater som leveranserna kommer från.
3. Om avtal om de protokoll som avses i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som situatio- nen kräver, i form av sådana övergångsordningar som behövs för att säkerställa att gemenskapen genomför avtalen.
Artikel 128
1. Från och med den 1 januari 1995 skall Sverige tillämpa bestäm- melserna i de avtal som anges i artikel 129.
2. Ändringar i avtalen skall göras genom överenskommelser med avtalsparterna och bifogas avtalen i form av protokoll.
3. Om de överenskommelser i protokoll som anges i punkt 2 inte ingås före den 1 januari 1995, skall gemenskapen vidta de åtgärder som situationen vid anslutningen kräver
48
Bilaga 10
Artikel 129 Artikel 128 skall gälla
' avtalen med Algeriet, Andorra, Bulgarien, Cypern, Egypten, Island, Israel, Jordanien, Libanon, Malta, Marocko, Polen, Rumänien, Slovenien, Schweiz, Syrien, före detta Tjeckoslovakien och dess efterföljare (Tjeckien och Slovakien), Tunisien, Turkiet och Ungern samt de andra avtal med tredje land som uteslutande gäller handel med sådana produkter som finns förtecknade i Romfördragets bilaga H, ' fjärde ACP/EEG-konventionen av den 15 december 1989, _ andra liknande avtal som kan komma att ingås före anslutningen.
Artikel 130
Med verkan från och med den 1 januari 1995 skall Sverige frånträda, bland annat, konventionen av den 4 januari 1960 om upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA och 1992 års frihandels- avtal med Estland, Lettland och Litauen.
Artikel 13]
Om de nya handelsavtal som skall ingås mellan gemenskapen och Estland, Lettland och Litauen inte har trätt i kraft senast dagen för anslutningen, skall gemenskapen vidta de åtgärder som behövs för att ' varor med ursprung i dessa baltiska stater från anslutningen skall ha tillträde till den svenska marknaden i oförändrad omfattning.
KAPITEL 5 Bestämmelser om finansiering och budget
Artikel 132
Alla hänvisningar till rådets beslut om systemet med gemenskapernas . egna intäkter skall betraktas som hänvisningar till rådets beslut av den 24 juni 1988, i den lydelse detta har efter ändringar, eller till varje annat beslut som ersätter det beslutet.
Prop. 1994/95: 19
49
Artikel 133 Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Alla tullar som beräknas enligt den gemensamma tulltaxan och som gemenskapen tillämpar i handeln mellan Sverige och tredje land skall räknas som intäkter av sådan "tull enligt den gemensamma tulltaxan eller annan tull" som avses i artikel 2.1 b i rådets beslut om systemet med gemenskapernas egna intäkter eller i motsvarande bestämmelser i beslut som ersätter det beslutet.
Artikel 134
Den första arbetsdagen i varje månad skall gemenskapen betala till Sverige en tolftedel av följande belopp såsom en utgift på Europeiska gemenskapernas allmänna budget:
- 488 miljoner ecu år 1995, - 432 miljoner ecu år 1996, - 76 miljoner ecu år 1997, - 31 miljoner ecu år 1998.
Artikel 135
Sveriges andel i finansieringen av de betalningar som efter anslutningen återstår enligt artikel 82 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
Artikel 136
Sveriges andel i finansieringen av den finansiella mekanism som anges i artikel 116 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsorrrrådet skall betalas från Europeiska gemenskapernas allmänna budget.
AVDELNING VI
JORDBRUK
Artikel 137
1. Denna avdelning gäller jordbruksprodukter med undantag för sådana som omfattas av förordning (EEG) nr 3759/92 om den gemensanuna organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter.
50
2. Om något annat inte föreskrivs i denna akt skall följande gälla: Prop. 1994/95: 19 Bilaga 10 — De nya medlemsstaternas inbördes handel och deras handel med tredje land och de nuvarande medlenrsstatema skall omfattas av den ordning som gäller för de nuvarande medlemsstaterna. Den ordning som gäller i gemenskapen som den är sammansatt i dag beträffande tullar och avgifter med motsvarande verkan, kvantitativa restriktio— ner och andra åtgärder med motsvarande verkan skall tillämpas också på de nya medlemsstaterna. — De rättigheter och skyldigheter som följer av den gemensamma jordbrukspolitiken skall fullt ut gälla de nya medlemsstaterna.
3. Om det i denna avdelning inte föreskrivs något annat datum eller någon annan frist, skall övergångsbestämmelsema för de jordbruks- produkter SOm avses i punkt 1 upphöra att gälla för Österrike, Finland och Norge vid utgången av det femte året efter ansluming- en. Dessa bestämmelser skall dock för varje produkt ta full hänsyn till den samlade produktionen för år 1999.
KAPITEL I Bestämmelser om statligt stöd Artikel 138
1. Om kommissionen lämnar sitt tillstånd får Norge, Österrike och Finland under övergångstiden lämna ett gradvis minskande statligt stöd i lämplig form till producenter av sådana basprodukter inom jordbruket som omfattas av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Stödet får differentieras och då framför allt mellan regioner. 2. Kommissionen skall lämna tillstånd till stöd enligt punkt 1
— i alla de fall då en ny medlemsstat kan påvisa en betydande skillnad i nivå mellan det stöd som före anslutningen lämnades för en produkt eller till en producent och det stöd som kan lämnas enligt den gemensamma jordbrukspolitiken, — för ett belopp som initialt motsvarade högst denna skillnad.
Om skillnaden initialt är mindre än 10 % skall den inte betraktas som betydande.
Kommissionens tillstånd _ skall beviljas i överensstämmelse med den utvidgade gemenskapens
internationella åtaganden, 51 " skall, såvitt gäller griskött, ägg och fjäderfä, ta hänsyn till prisläget
Bilaga 10
på foder, _ skall inte beviljas för tobak.
3. Beloppet enligt punkt 2 skall beräknas per basprodukt från jordbruket. Vid beräkningen skall hänsyn tas till framför allt följande: prisstödjande åtgärder genom interventionsmekanismer eller andra mekanismer, arealstöd, prisstöd, stöd knutet till storleken av produktionen eller till produktionsenheten samt stöd till företag för specifika produkter.
4. Ett beslut av kommissionen att lämna tillstånd skall
— ange en högsta nivå för det stöd som får lämnas initialt, i vilken takt stödet gradvis skall minska och, när så behövs, på vilka villkor det får lämnas, varvid hänsyn skall tas också till annat stöd enligt gemenskapslagstifmingen än det som avses i denna artikel , _ förenas med villkor om de anpassningar som kan behöva göras: _ som en följd av utvecklingen av den gemensamma jordbruks- politiken, — som en följd av prisutvecklingen i gemenskapen.
Om en sådan anpassning visar sig nödvändig, skall stödbeloppet eller villkoren för stödet ändras på begäran av kommissionen eller på grundval av ett beslut av kommissionen.
5. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkterna 14 skall tillstånd enligt punkt 1 lämnas till framför allt sådant nationellt stöd som anges i bilaga XIII, inom de ramar och på de villkor som bilagan föreskriver.
Artikel 139
1. Kommissionen skall tillåta att Österrike, Finland och Norge behåller sådant stöd som inte är knutet till en viss produktion och som därför inte skall tas med i beräkningen av stödbeloppet enligt artikel 1383. Här skall framför allt stöd till företag tillåtas.
2. Stöd som avses i punkt 1 skall vara underkastat bestämmelsema i artikel l38.4. Stöd som är av samma slag och som länmas inom den gemen- samma jordbrukspolitiken eller i överensstämmelse med gemen- skapslagstiftrringen skall avräknas på stödet.
3. Stöd enligt denna artikel skall upphöra senast vid utgången av övergångstiden.
4. Punkt 1 skall inte gälla investeringsstöd.
Prop. 1994/95: 19
52
Bilaga 10
Artikel 140
Kommissionen skall tillåta att Österrike, Finland och Norge övergångsvis lämnar sådant stöd på nationell nivå som anges i bilaga XIV, inom de ramar och på de villkor som bilagan föreskriver. Kommissionen skall i sitt beslut ange en högsta nivå för det stöd som får lämnas initialt, om nivån inte följer av villkoren i bilagan, och i vilken takt stödet gradvis skall minska.
Artikel 14]
Om anslutningen ger upphov till allvarliga svårigheter som kvarstår sedan möjligheterna enligt artiklarna 138-140 och 142 samt andra åtgärder enligt befintliga gemenskapsregler har utnyttjats fullt ut, får kommis- sionen tillåta att Finland och Norge lämnar producentstöd på nationell nivå för att underlätta deras integration i den gemensamma jordbruks- politiken.
Artikel 142
1. Kommissionen skall tillåta att Norge, Finland och Sverige lämnar långsiktigt stöd på nationell nivå för att säkerställa att jord- bruksverksamhet kan behållas i särskilda regioner. Dessa regioner skall omfatta jordbruksområden norr om den sextioandra bredd- graden och några sådana närliggande områden söder om den breddgraden där det råder liknande klimatförhållanden vilka gör det särskilt svårt att driva jordbruk.
2. Kommissionen skall fastställa vilka regioner som omfattas av punkt 1 och då ta hänsyn till framför allt följande:
— låg befolkningstäthet, — jordbruksarealens andel av den totala arealen, — den andel av den totala jordbruksarealen som används till odling för livsmedel.
3. Stöd enligt punkt 1 får vara knutet såväl till fysiska produktionsför- hållanden, t.ex. jordbruksarealens storlek eller antalet djur med beaktande av de begränsningar som förekommer i de gemensamma marknadsorgarrisationema, som till historiska produktionsmönster för varje gård men får inte
— vara knutet till framtida produktion, eller — leda till att produktionen ökar eller till att det samlade stödet ökar i förhållande till stödet under en referensperiod före anslutningen, en period som kommissionen skall bestämma.
5 Riksdagen [994/95. I saml. Nr 19. Bilaga 10—12
Prop. 1994/95:19
53
Bilaga 10
Stödet får differentieras mellan regioner. Detta stöd skall lämnas framför allt för att
— behålla sådan traditionell primärproduktion och bearbetning som är särskilt lämpad för klirnatförhållandena i regionen, — förbättra strukturema för produktion, saluföring och bearbetning av jordbruksprodukter, - underlätta avyttrandet av produkterna, — säkerställa att miljön skyddas och att landsbygden bevaras.
Artikel 143
l. Sådant stöd som avses i artikel 138—142 och varje annan form av statligt stöd som enligt detta fördrag kräver tillstånd av kommissionen skall anmälas till kommissionen. Stödet får lämnas först sedan tillstånd har beviljats. Sådana uppgifter om befintliga eller planerade stödåtgärder som de nya medlemsstaterna har länmat före anslutningen skall betraktas som anmälningar gjorda dagen för anslumingen. I fråga om stöd enligt artikel 142 skall kommissionen ett år efter anslutningen och sedan vart femte år till rådet lämna en rapport om
- de tillstånd som har beviljats, - verkningarna av det stöd som har lämnats enligt dessa tillstånd.
Som underlag för rapporten skall de medlemsstater som har fått tillstånd, i god tid lämna kommissionen sådana upplysningar om effekten av stödet som åskådliggör hur jordbruksekonomin i regionerna har utvecklats.
Artikel 144
I fråga om stöd som avses i Romfördragets artiklarna 92 och 93 skall följande gälla:
a) Stöd som beviljats i de nya medlemsstaterna före anslumingen skall
anses som "förekommande" stöd där i den mening som avses i Romfördragets artikel 93.1 endast om kommissionen får meddelande om stödet före den 30 april 1995.
b) Sådana uppgifter om befintligt stöd eller om planer på att bevilja eller
ändra stöd som har lämnats till kommissionen före anslutningen skall betraktas som meddelanden gjorda dagen för anslutningen.
Prop. 1994/95: 19
54
KAPITEL II Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Andra bestämmelser
Artikel 145
1. De offentliga lager som den 1 januari 1995 finns i de nya med- lemsstaterna som en följd av deras marknadsstÖdSpolitik skall övertas av gemenskapen till ett värde som skall bestämmas genom tillämpning av artikel 8 i rådets förordning (EEG) nr 1833/78 om fastställande av allmänna bestämmelser om finansiering av interventionsåtgärder genom Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket, garantisektionen.
2. Varje sådant lager av varor i fri omsättning på de nya medlemsstater— nas territorier den 1 januari 1995 som är större än vad som kan anses motsvara en normal lagring skall avvecklas av dessa medlemsstater på deras bekostnad genom det gemenskapsförfarande och inom den tid som bestäms enligt förfarandet i artikel 149.l. Begreppet normal lagring skall för varje varuslag definieras på grundval av de kriterier och mål som gäller för den gemensamma organisationen av markna- den för varan.
3. Det lager som avses i punkt 1 skall avräknas från den mängd som överstiger normal lagring.
Artikel 146
Norge skall se till att alla de författnings— och avtalsbestämmelser som ger Statens Komforretning eller en efterföljare till det organet monopol på import, export, köp och försäljning av jordbruksprodukter upphör att gälla från och med den 1 januari 1995.
Först från och med den 1 januari 1997 skall dock Romfördragets artikel 85 tillämpas på de avtal, beslut och samordnade förfaranden som Statens Komforretning tillämpar, i fall då
— de har andra mål än vad som anges i första stycket, — de inte innebär att priser fastställs, att marknader delas upp eller att produktion kontrolleras.
Artikel 1 4 7
Om handeln på jordbrukets område mellan en eller flera nya med- lemsstater och gemenskapen, som den är sammansatt den 31 december 1994, eller handeln mellan de nya medlemsstaterna inbördes, ger upphov till allvarliga marknadsstörningar i Österrike, Finland eller Norge före den 1 januari 2000, skall kommissionen på begäran av den berörda medlemsstaten besluta om de skyddsåtgärder som den finner nödvändiga 55 inom 24 timmar efter det att den tick begäran. De åtgärder som på detta
Bilaga 10
sätt beslutas skall gälla med omedelbar verkan, skall ta hänsyn till alla berörda parters intressen och skall inte innefatta några gränskontroller.
Artikel 148
1._
Om något annat inte särskilt föreskrivs skall rådet med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen anta de bestämmelser som behövs för tillämpningen av denna avdelning. . På förslag från kommissionen och efter att ha hört Europaparlametet
skall rådet enhälligt besluta om den anpassning av bestämmelserna i denna avdelning som ändringar i gemenskapslagstiftningen kan motivera
Artikel 149
1.
lx)
Om det behövs övergångsåtgärder för att underlätta övergången från den ordning som gäller i de nya medlemsstaterna till den som skall gälla vid en gemensam organisation av marknaden på de villkor som denna avdelning föreskriver, skall sådana åtgärder beslutas enligt det förfarande som anges i artikel 38 i förordning nr 136/66/EEG eller, allt efter omständigheterna. i motsvarande artiklar i andra förord- ningar om den gemensamma marknadsorganisationen för jordbruks- produkter. Dessa åtgärder kan beslutas under tiden fram till den 31 december 1997 och får inte tillämpas efter den dagen. . Rådet får genom enhälligt beslut på förslag från kommissionen och
efter att ha hört Europaparlamentet förlänga den frist som anges i punkt 1.
Artikel 150
l.
3.
Övergångsåtgärder, som på grund av anslutningen behövs för tillämpningen av andra rättsakter om den gemensamma jordbruks- politiken — inklusive Strukturpolitiken — än de som anges i denna anslutningsakt, skall beslutas före anslutningen enligt förfarandet i punkt 3 och skall träda i kraft tidigast dagen för anslutningen. . Övergångsåtgärdema enligt punkt 1 skall framför allt avse anpass-
ningar av sådana rättsakter som innehåller föreskrifter om medfinans- ierirtg till fördel för de nuvarande medlemsstaterna av vissa åtgärder inom onrrådet statistik och utgiftskontroll. Övergångsåtgärdema kan också gå ut på att statligt stöd — mot— svarande högst skillnaden mellan det pris som gällde i en ny medlems- stat före anslutrringen och det pris som följer av detta fördrag — får lämnas till enskilda fysiska eller juridiska personer som den 1 januari 1995 har lager av produkter som anges i artikel 1381 eller varor som är framställda av sådana produkter. De övergångsåtgärder som avses i punkt 1 och 2 skall beslutas av
Prop. 1994/95: 19
56
rådet, med kvalificerad majoritet på förslag från konunissionen. Dock Prop. 1994/95: 19 skall de övergångsåtgärder som berör rättsakter som beslutats av Bilaga 10 kommissionen beslutas av denna institution enligt förfarandet i artikel 149. 1.
AVDELNING VII ANDRA BESTÄMIVIELSER Artikel 15]
1. De rättsakter som finns förtecknade i bilaga XV till denna anslutnings- akt skall tillämpas i förhållande till de nya medlemsstaterna på de villkor som anges i bilagan.
2. Efter en väl underbyggd begäran av en ny medlemsstat kan rådet genom enhälligt beslut, på förslag från kommissionen, före den 1 januari 1995 vidta åtgärder som innefattar tidsbegränsade avvikelser från rättsakter som institutionerna antagit under tiden. mellan den 1 januari 1994 och den dag då anslutningsfördraget undertecknades.
Artikel 152
1. Om det före den 1 januari 1996 skulle uppstå svårigheter som är allvarliga och kan bli bestående inom någon ekonomisk sektor eller som kan allvarligt försämra ekonomin inom ett visst geografiskt orrrråde, får en ny medlemsstat ansöka om bemyndigande att vidta skyddsåtgärder för att rätta till situationen och anpassa sektorn i fråga till ekonomin på den gemensamma marknaden. Under samma förutsättningar får var och en av de nuvarande medlemsstaterna ansöka om bemyndigande att vidta skyddsåtgärder som kan avse någon eller några av de nya medlemsstaterna.
2. Efter begäran av en berörd stat skall kommissionen snabbehandla frågan, besluta om de skyddsåtgärder som den finner nödvändiga och ange under vilka förutsättningar och hur de skall genomföras.
Vid allvarliga ekonomiska svårigheter och efter uttrycklig begäran av den berörda medlemsstaten skall kommissionen fatta sitt beslut inom fem arbetsdagar från det att den fick begäran tillsammans med relevanta uppgifter om bakgrunden. De åtgärder som på detta sätt beslutas skall gälla med omedelbar verkan, skall ta hänsyn till alla berörda parters intressen och skall inte innefatta några gränskontroller.
3. Åtgärder enligt punkt 2 kan innebära avvikelser från regler i Romför- draget, Parisfördraget och denna anslutningsakt, såvida och så länge detta är strikt nödvändigt för att nå de mål som anges i punkt 1. I första hand skall sådana åtgärder väljas som stör den gemensamma marknadens funktion så litet som möjligt.
57
Bilaga 10
Artikel 153
För att den gemensamma marknaden skall fungera obehindrat får tillämpningen av de nya medlemsstaternas nationella regler under de övergångstider som denna anslutningsakt anger inte leda till gräns- kontroller mellan medlemsstater.
DEL FEM
GENOMFÖRANDEBESTÄMMELSER
AVDELNING r
UPPRÄTTANDE AV INSTITUTIONER OCH ORGAN Artikel 154 '
Europaparlamentet skall sammanträda inom en månad efter anslumingen. Parlamentet skall besluta de ändringar i sin arbetsordning som behövs på grund av anslumingen.
Artikel 155
Rådet skall besluta de ändringar i sin arbetsordning som behövs på grund av anslutningen.
Artikel 156
1. Efter anslutningen skall kommissionen utvidgas genom att ytterligare fyra ledamöter utses. Deras mandattid skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommissionen har vid tiden för anslumingen.
2. Kommissionen skall besluta de ändringar i sin arbetsordning som behövs på grund av anslutningen.
Artikel 15 7
1. Efter anslumingen skall fyra domare i domstolen och fyra domare i förstainstansrätten utses.
2. a) Ämbetstiden för två av de domare i domstolen som utses enligt punkt 1 skall gå ut den 6 oktober 1997. Vilka domare som detta skall gälla avgörs genom lottning. Ämbetstiden för de båda andra domarna skall gå ut den 6 oktober 2000.
b) Ämbetstiden för tVå av de domare i förstainstansrätten som utses enligt punkt 1 skall gå ut den 31 augusti 1995. Vilka domare som
Prop. 1994/95: 19
58
Bilaga 10
detta skall gälla avgörs genom lottning. Ämbetstiden för de båda andra domama skall gå ut den 31 augusti 1998.
3. Efter anslutningen skall en sjunde och en åttonde generaladvokat utses.
4. Ämbetstiden för en av de generaladvokater som utses enligt punkt 3 skall gå ut den 6 oktober 1997. Ämbetstiden för den andra general- advokaten skall gå ut den 6 oktober 2000.
5. a) Domstolen skall besluta de ändringar i sina rättegångsregler som
behövs på grund av anslutningen.
b) Förstainstansrätten skall tillsarrtrnans med domstolen besluta de ändringar i sina rättegångsregler som behövs på grund av anslut- ningen.
c) De ändrade rättegångsreglema skall vara giltiga endast om rådet enhälligt godänner dem.
6. Om någon av domstolarna eller någon av deras avdelningar har inlett ett muntligt förfarande i ett mål men inte avgjort målet före den 1 januari 1995, skall domstolen eller avdelningen avgöra målet i den sammansättning som den hade före anslutningen och tillämpa de rättegångsregler som gällde den 31 december 1994.
Artikel 158
Efter anslutningen skall revisionsrätten utvidgas genom att ytterligare fyra ledamöter utses. Ämbetstiden för två av dem skall gå ut den 20 december 1995. Vilka ledamöter som detta skall gälla avgörs genom lottning. Ämbetstiden för de båda andra ledamöterna skall gå ut den 9 februari 2000.
Artikel 159
Efter anslutningen skall Ekonomiska och sociala kommittén utvidgas genom att 42 ledamöter utses som företräder olika slag av ekonomisk och social verksamhet i de nya medlemsstaterna. Mandattiden för dessa ledamöter skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommittén har vid tiden för anslutningen..
Artikel 160
Efter anslutningen skall Regionkommittén utvidgas genom att 42 ledamöter utses som företräder regionala och lokala organ i de nya medlemsstaterna. Mandattiden för dessa ledamöter skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommittén har vid tiden för anslutningen.
Prop. 1994/95: 19
59
Bilaga 10
Artikel 16]
Efter anslumingen skall Rådgivande kommittén för kol- och stålfrågor utvidgas genom att ytterligare femton ledamöter utses. Av dessa ledamöter skall fyra utses för Österrike, fyra för Finland, fyra för Sverige och tre för Norge. Deras mandattid skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som komrrrittén har vid tiden för anslutningen.
Artikel 162
Efter anslutningen skall Vetenskapliga och tekniska kommittén utvidgas genom att ytterligare sex ledamöter utses. Av dessa ledamöter skall två utses för Österrike, två för Sverige, en för Finland och en för Norge. Deras mandattid skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommittén har vid tiden för anslutningen.
Artikel 163
Efter anslutningen skall Monetära kommittén utvidgas genom att två ledamöter utses för var och en av de nya medlemsstaterna. Mandattiden för dem som utses skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommittén har vid tiden för anslutningen.
Artikel 164 De anpassningar av de grundläggande fördragens regler om kommittéer och av arbetsordningar för kommittéer som behövs på grund av anslutningen skall göras så snart som möjligt efter denna.
Artikel 165
1. Mandattiden för nya ledamöter ide kommittéer som finns förtecknade i bilaga XVI skall gå ut vid samma tidpunkt som mandattiden för de ledamöter som kommittéerna har vid tiden för anslumingen.
2. Efter anslutningen skall alla platser nybesättas i de kommittéer som finns förtecknade i bilaga XVII.
Prop. 1994/95: 19
60
Bilaga 10
AVDELNING II TlLLÄMPNING AV INSTITUTIONERNAS RÄTTSAKTER Artikel 166
Efter anslutningen skall direktiv och beslut enligt artikel 189 i Romför- draget och artikel 161 i Euratomfördraget samt rekommendationer och beslut enligt artikel 14 i Parisfördraget anses vara riktade till de nya medlemsstaterna, i den utsträckning dessa direktiv, rekommendationer och beslut är riktade till alla de nuvarande medlemsstaterna. Med undantag för sådana direktiv och beslut som träder i kraft på det sätt som anges i artikel l91.1 och 1912 i Romfördraget skall direktiven, rekommendationema och besluten anses ha anmälts till de nya med- lemsstaterna vid anslutningen.
Artikel 167
Tillämpningen i de nya medlemsstaterna av de rättsakter som finns förtecknade i bilaga XVIII till denna anslumingsakt får skjutas upp under den tid och på de villkor som bilagan anger.
Artikel 168
De nya medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att från dagen för anslumingen följa bestämmelser i direktiv och beslut enligt artikel 189 i Romfördraget och artikel 161 i Euratomfördraget och bestämmelser i rekommendationer och beslut enligt artikel 14 i Parisför- draget, om någon annan dag för detta inte anges i förteckningen i bilaga XIX eller i någon annan bestämmelse i denna anslutningsakt.
A rtikel ] 69
1. Sådana anpassningar av institutionernas rättsakter som behövs inför anslutningen och som inte finns med i denna anslutningsakt eller dess bilagor skall göras enligt förfarandet i punkt 2. De skall träda i kraft vid anslumingen.
2. För detta ändamål skall rådet — med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen — eller kommissionen, beroende på vilken av dessa institutioner som har antagit rättsakten i dess ursprungliga lydelse, utarbeta de texter som behövs.
Prop. 1994/95:19
61
Artikel 1 70
Texter på finska, norska och svenska till de rättsakter som institutionerna har antagit före anslutningen och som upprättats av rådet eller kommis- sionen skall vara giltiga från dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de nuvarande nio språken. De skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas oficiella tidning, om texterna på de nuvarande språken har offentliggjorts där.
Artikel ] 71
Avtal, beslut och samordnade förfaranden som gäller eller tillämpas vid tiden för anslumingen och som genom denna kommer att omfattas av artikel 65 i Parisfördraget skall anmälas till kommissionen inom tre månader från anslutningen. Endast om anmälan görs skall ett sådant avtal eller beslut fortsätta att gälla i väntan på kommissionens beslut. Den här artikeln gäller dock inte sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som vid tiden för anslutningen redan omfattas av artiklarna 1 och 2 i protokoll 25 till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Artikel ] 72
1. Från dagen för anslumingen skall de nya medlemsstaterna säkerställa att kommissionen utan dröjsmål får alla relevanta anmälningar och underrättelser som före anslutningen har lämnats till EFTA:s övervakningsmyndighet eller Ständiga kommittén för EFTA—statema enligt EES-avtalet. Det överlärnnandet skall betraktas som en anmälan eller underrättelse till kommissionen vid tillämpningen av motsvarande gemenskapsbestämmelser .
2. Från dagen för anslumingen skall de nya medlemsstaterna säkerställa att sådana ärenden som omedelbart före anslutningen är anhängiga vid EFTA:s övervakningsmyndighet enligt artiklarna 53, 54, 57, 61, 62 eller 65 i EES-avtalet eller artikel 1 eller 2 i protokoll 25 till det avtalet, och som omfattas av kommissionens behörighet på grund av anslutningen — även ärenden där de faktiska omständigheterna inträffat före anslutningen — utan dröjsmål lämnas över till kommis— sionen för fortsatt handläggning enligt relevanta gemenskapsbe- stämmelser och med bibehållen rätt för intressenter att bli hörda.
3. Sådana ärenden hos kommissionen som är anhängiga enligt artikel 53 eller 54 i EES-avtalet eller artikel 1 eller 2 i protokoll 25 till det avtalet — här inbegrips även ärenden där de faktiska omständig- heterna inträlfat före anslutningen - och som på grund av anslut- ningen omfattas av artikel 85 eller 86 i Romfördraget eller artikel 65 eller 66 i Parisfördraget, skall i fortsättningen handläggas av kommissionen med tillåtnng av relevanta gemenskapsbestämmel- ser.
4. Sådana beslut om undantag i särskilda fall eller sådana icke—in—
Prop. 1994/95:19 Bilaga ]0
62
gripandebesked enligt artikel 53 i EES-avtalet eller artikel 1 i Prop. 1994/95 : 19 protokoll 25 till det avtalet som EFTA:s övervakningsmyndighet eller Bilaga 10 kommissionen meddelat före anslutningen och SOm gäller fall som på grund av anslutningen omfattas av artikel 85 i Romfördraget eller artikel 65 i Parisfördraget skall i fortsättningen gälla som beslut enligt dessa artiklar i Romfördraget och Parisfördraget till dess att den tid går ut som anges i besluten eller till dess att kommissionen bestämmer något annat genom ett motiverat beslut i överensstämmelse med gemenskapsrättens grundläggande principer.
5. Alla beslut som EFTA:s övervakningsmyndighet före anslumingen har meddelat enligt artikel 61 i EES-avtalet och som gäller fall som på grund av anslutningen omfattas av artikel 92 i Romfördraget skall i fortsättningen gälla som beslut enligt artikel 92 i Romfördraget, om inte kommissionen beslutar något annat enligt artikel 93 i Romför- draget. Denna punkt skall inte gälla beslut enligt förfarandet i artikel 64 i EES-avtalet. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 skall statligt stöd, som en ny medlemsstat har beviljat under år 1994 och som den i strid med EES-avtalet eller arrangemang enligt det avtalet inte har anmält till EFTA:s övervakningsmyndighet eller som den har anmält dit men lämnat före det att EFTA:s övervakningsmyndighet fattat beslut i saken, skall inte anses som "förekommande" stöd i medlemsstaten i den mening som avses i Romfördragets artikel 93.1.
6. Från dagen för anslutningen skall de nya medlemsstaterna säkerställa att alla andra ärenden, som före anslutningen har väckts hos EFTA:s övervakningsmyndighet inom ramen för övervakningsfö rfarandet enligt EES-avtalet, utan dröjsmål länmas över till kommissionen för fortsatt handläggning enligt relevanta gemenskapsbestämmelser och med bibehållen rätt för intressenter att bli hörda.
7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 och 5 skall de beslut som EFTA:s övervakningsmyndighet har fattat fortsätta att gälla efter anslumingen, om inte kommissionen bestämmer något annat genom ett motiverat beslut i överensstämmelse med gemenskapsrättens grund- läggande principer.
Artikel ] 73
Inom tre månader från anslutningen skall de nya medlemsstaterna lämna kommissionen en underrättelse enligt artikel 33 i Euratomfördraget om de bestämmelser i lagar och andra författningar som inom deras territorier skall skydda arbetstagare och allmänheten mot fara som orsakas av joniserande strålning.
63
AVDELNING HI Prop. 1994/95:19
__ Bilaga 10 SLUTBESTAMMELSER
Artikel ] 74
Bilagorna I-XIX och protokollen 1-10 till denna anslutningsakt skall utgöra en integrerad del av denna.
Artikel ] 75
Frankrikes regering skall till de nya medlemsstatema överlämna en bestyrkt kopia av Parisfördraget och av de fördrag som ändrar det fördraget och som är deponerade hos Frankrikes regering.
Artikel ] 76
Italiens regering skall till de nya medlemsstaternas regeringar överlämna en bestyrkt kopia på danska, engelska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska och tyska av Romfördraget, av Euratomfördraget, av de fördrag som ändrar eller innehåller tillägg till dessa fördrag, däribland fördragen om Danmarks, Irlands, Förenade kungarikets Storbritannien och Nordirland, Greklands, Spaniens och Portugals ansluming till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen, och av Maastrichtfördraget. Texterna till dessa fördrag på finska, norska och svenska skall bifogas denna anslutningsakt. De skall vara giltiga på samma villkor som de fördragstexter på de nuvarande språken som anges i första stycket.
Artikel ] 77
En bestyrkt kopia av de internationella avtal som generalsekretariatet hos Europeiska unionens råd förvarar i sitt arkiv skall generalsekreteraren överlämna till de nya medlemsstaternas regeringar.
64
BILAGOR Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 BILAGA I
Förteckning enligt artikel 29 i anslutningsakten 1. FÖRBINDELSER MED TREDJE LAND
1. 370 L 0509: Rådets direktiv 70/509/EEG av den 27 oktober 1970 om en gemensam kreditförsäkringspolicy för medel- och långfristiga exportaffärer med offentliga organ som köpare (EGT nr L 254, 23.11.1970, s. 1), i dess lydelse enligt
1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), - 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), - 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, 5.23).
I bilaga A första sidan skall följande läggas till i fotnoten: "Österrike:
Republik Österreich,
Finland:
Valtiontakuukeskus/Statsgaranticentralen, Norge: Garanti-Instituttet for Eksportkreditt, Sverige:
Exportkredimämnden ".
2. 393 R 3030: Rådets förordning (EEG) nr 3030/93 av den 12 oktober 1993 om gemensamma regler för import av vissa textilvaror från tredje land (EGT nr L 275, 8.11.1993, s. 1), i dess lydelse enligt - 393 R 3617: Kommissionens förordning (EG) nr 3617/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 328, 29.12.1993, s. 22), - 394 R 0195: Kommissionens förordning (EG) nr 195/94 av den 12 januari 1994 (EGT nr L 29.2.1994, s. 1).
Bilaga 3 artikel 28.6 andra strecksatsen skall ersättas med följande: " — Följande två bokstäver som beteckning för den medlemsstat där
bestämmelseorten ligger: AT = Österrike BL = Benelux DE = Tyskland DK = Danmark EL Grekland ES Spanien FI Finland FR Frankrike 65 GB Förenade kungariket
Bilaga 10
[E = Irland IT = Italien NO = Norge PT = Portugal SE = Sverige".
370 L 0510: Rådets direktiv 70/510/EEG av den 27 oktober 1970 om en gemensam kreditförsäkringspolicy för medel- och lång-
fristiga exportaffärer med privata köpare (EGT nr L 254, 23.11.1970, s. 26), i dess lydelse enligt
- 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), - 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), - 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
I bilaga A första sidan skall följande läggas till i fotnoten: "Österrike: Republik Österreich, Finland: Valtiantakuukeskus/Statsgaranticentralen, Norge: Garanti—Instituttet for Eksportkreditz Sverige: Exportkredimämnden ".
373 D 0391: Rådets beslut 73/391/EEG av den 3 december 1973 om samråds- och underrättelseförfaranden i frågor om lcredit— försäkring, kreditgarantier och finanskrediter (EGT nr L 346, 17.12.1973, s. 1), i dess lydelse enligt
- 376 D 0641: Rådets beslut 76/641/EEG av den 27 juli 1976 (EGT nr L 223, 16.8.1976, s. 25), - 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
I bilagans artikel 3.2 och 10.2 skall "sex" bytas ut mot "åtta".
Rådets beslut av den 4 april 1978 om tillämpning av vissa riktlinjer för exportkrediter med stöd från det allmänna (ej offentliggjort), senast förlängt genom — 393 D 0112: Rådets beslut 93/112/EEG av den 14 december
1992 (EGT nr L 44, 22.2.1993, s. 1).
1 bilaga 1 "Deltagarlista" skall Österrike, Finland, Norge och Sverige strykas från listan för tredje länder och i stället tas med i den uppräkning av medlemsstater som finns i fotnoten.
Prop. 1994/95: 19
66
II.KAPITALRÖRELSER, EKONOMISK OCH MONETÄR Prop. 1994/95:19 POLITIK Bilaga 10
1. 358 X 0301 P 0390: Rådets beslut av den 18 mars 1.958 om regler för Monetära kommittén (EGT nr 17, 6.10.1958, s. 390/58), i dess lydelse enligt
— 362 D 0405 P 1064: Rådets beslut (EEG) 62/405 av den 2 april 1962 (EGT nr 32, 30.4.1962, s. 1064/62), - 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), — 372 D 0377: Rådets beslut 72/377/EEG av den 30 oktober 1972 (EGT nr L 257, 15.11.1972, s. 20). — 376 D 0332: Rådets beslut (EEG) 76/332 av den 25 mars 1976 (EGT nr L 84, 31.3.1976, s. 56), — 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s.17), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
a) I artikel 7 skall "fjorton" bytas ut mot "arton".
b) I artikel 10 första stycket skall "fjorton" bytas ut mot "arton".
2. 388 R 1969: Rådets förordning (EEG) nr 1969/88 av den 24 juni 1988 om upprättandet av ett enda system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans (EGT nr L 178, 8.7.1988, s. 1).
Bilagan skall ersättas med följande:
67
"BILAGA Prop. 1994/95: 19 Bilaga 10 De högsta gränser för utestående lån som avses i artikel 1.3 skall vara följande:
Medlemsstat % av totalbeloppet
Belgien 5,49 Danmark 2,56 Tyskland 17 ,05 Grekland 1 ,47 Spanien 7,1 1 Frankrike 17,05 Irland 0,99 Italien 1 1,36 Luxemburg 0,19 Nederländerna 5,68 Norge 2, 17 Österrike 3,41 Portugal 1 ,42 Finland 2 , 1 7 Sverige 4,83 Förenade kungariket
100,00".
68
III . KONKURRENS Prop. 1994/95: 19
__ Bilaga 10 A. BEMYNDIGANDEFORORDNINGAR
1. 365 R 0019: Rådets förordning nr 19/65/EEG av den 2 mars 1965 om om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden (EGT nr 36, 6.3.1965, s. 533/65), i dess lydelse enligt
— 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), — 1 79 H : Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), - 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Artikel 4 skall ändras på följande sätt: I punkt 1 skall följande stycke läggas till:
- "Bestämmelserna i föregående stycken gäller också i fråga om Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning."
— I punkt 2 skall följande stycke läggas till:
"När det gäller sådana avtal och samordnade förfaranden som på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning omfattas av fördragets artikel 85.1 och som enligt artikel 5 och 25 i förordning nr 17 måste anmälas inom sex månader från anslut- ningen, skall punkt 1 tillämpas endast om anmälan görs inom den tiden. Den här punkten skall inte tillämpas på avtal och sam- ordnade förfaranden som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området."
2. 371 R 2821: Rådets förordning (EEG) nr 2821/71 av den 20 december 1971 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden (EGT nr L 285, 29.12.1971. s. 46), i dess lydelse enligt
— 372 R 2743: Rådets förordning (EEG) nr 27'43/72 av den 19 december 1972 (EGT nr L 291, 28.12.1972, s. 144),
- 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17),
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23). 69
6 Riksdagen 199—1.195 ] saml. Nr 19. Bilaga lll—l.?
Artikel 4 skall ändras på följande sätt: Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 — 1 punkt 1 skall följande stycke läggas till:
"Bestämmelserna i föregående stycken gäller också i fråga om Osterrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning."
— I punkt 2 skall följande stycke läggas till:
" Nar det gäller sådana avtal och samordnade förfaranden som på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning omfattas av fördragets artikel 85.1 och som enligt artikel 5 och 25 i förordning nr 17 måste anmälas inom sex månader från anslut- ningen, skall punkt ] tillämpas endast om anmälan görs inom den tiden. Den här punkten skall inte tillämpas på avtal och samor— dnade förfaranden som vid anslumingen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
3. 387 R 3976: Rådets förordning (EEG) nr 3976/87 av den 14 december 1987 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden inom luftfartssektom (EGT nr L 379, 31.12.1987, s. 9), i dess lydelse enligt
— 390 R 2344: Rådets förordning (EEG) nr 2344/90 av den 24 juli 1990 (EGT nr L 217, 11.8.1990, s. 15), - 392 R 2411: Rådets förordning (EEG) nr 2411/92 av den 23 juli 1992 (EGT nr L 240, 24.8.1992, s. 19).
Följande artikel skall införas: "Artikel 4a
I en förordning enligt artikel 2 kan det föreskrivas att förbudet i fördragets artikel 85.1 under en angiven tid inte skall tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tillämpades på dagen för anslutningen, som omfattas av artikel 85.1 på grund av Österrikes, Finlands. Norges och Sveriges ansluming och som inte uppfyller kraven i artikel 85.3. Den här artikeln gäller dock inte avtal, beslut och samordnade förfaranden som på dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. "
4. 392 R 0479: Rådets förordning (EEG) nr 479/92 av den 25 februari 1992 om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan linjerederier (konsortier) (EGT nr L 55, 29.2.1992, s. 3).
Följande artikel skall införas: 70
"Artikel 3a Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 I en förordning enligt artikel 1 kan det föreskrivas .att förbudet i fördragets artikel 85.1 under en angiven tid inte skall. tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tillämpades på dagen för anslutningen, som omfattas av artikel 85.1 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och
som inte uppfyller kraven i artikel 85.3. Den här artikeln gäller dock inte avtal, beslut och samordnade förfaranden som på dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. "
. FÖRFARANDEFÖRORDNINGAR
. 362 R 0017: Rådets första förordning nr 17 av den 6 februari 1962 om tillämpning av fördragets artikel 85 och 86 (EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62), i dess lydelse enligt
— 362 R 0059: Rådets förordning nr 59 av den 3 juli 1962 (EGT nr L 58, 10.7.1962, s. 1655/62), - 363 R 0118: Rådets förordning nr 118/63/EEG av den 5 november 1963 (EGT nr L 162, 7.11.1963, s. 2696/63), — 371 R 2822: Rådets förordning (EEG) nr2822/71 av den 20 december 1971 (EGT nr L 285, 29.12.1971, s. 49), - 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), — 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 1 85 [: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Följande punkt skall läggas till i artikel 25:
"6. Bestämmelserna i punkt 1-4 gäller också i fråga om Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning. De skall dock inte tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. "
. 368 R 1017: Rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT nr L 175, 23.7.1968, s. 1), i dess lydelse enligt
71
Bilaga 10
— 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), — 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 292, 19.11.1979, s. 17).
Följande stycke skall läggas till i artikel 30.3:
"Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tillämpades på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges ansluming och som på grund av anslutningen faller inom tillämpningsområdet för artikel 85.1, om de inom sex månader från dagen för anslutningen ändras så att de uppfyller villkoren i artikel 4 och 5 i denna för— ordning. Detta stycke gäller inte de avtal, beslut och samordnade förfaranden som på dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
. 386 R 4056: Rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4).
Följande artikel skall införas: "Artikel 26a
Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tillämpades på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och som på grund av anslutningen faller inom tillämpningsområdet för artikel 85.1, om de inom sex månader från dagen för anslutningen ändras så att de uppfyller villkoren i artikel 3-6 i denna förordning. Denna artikel gäller dock inte de avtal, beslut och samordnade förfaranden som på dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
. 389 R 4064: Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395, 30.12.1989, s. 1, rättat genom EGT nr L 257, 21.9.1990, s. 13).
Följande punkt skall läggas till i artikel 252
"3. När det gäller koncentrationer som kan komma att omfattas av förordningen genom anslutning av nya medlemsstater, skall dagen för anslutningen räknas som ikraftträdandedag. Förfaranden som före anslutningen har inletts av en myndighet med ansvar för frågor om konkurrens i en ny medlemsstat eller av EFTA:s övervaknings- myndighet skall därvid anses vara ett sådant förfarande inlett före ikraftträdandet som avses i punkt 2."
Prop. 1994/95: 19
72
c. GENOMFÖRANDEFÖRORDNINGAR Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 1. 362 R 0027: Kommissionens första förordning nr 27 av den 3 maj 1962 om tillämpning av rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962 (EGT nr 35, 10.5.1962, s. 1118/62), i dess lydelse enligt
— 375 R 1699: Kommissionens förordning (EEG) nr 1699/75 av den 2juli 1975 (EGT nr L 172, 3.7.1975, s. 11), — 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 385 R 2526: Rådets förordning (EEG) nr 2526/85 av den 5 augusti 1985 (EGT nr L 240, 7.9.1985, s. 1), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, 5.23), — 393 R 3666: Kommissionens förordning (EG) nr 3666/93 av den 15 december 1993 (EGT nr L 336, 31.12.1993, s. 1).
I artikel 2.1 skall "femton" bytas ut mot "nitton".
2. 369 R 1629: Kommissionens förordning (EEG) nr 1629/69 av den 8 augusti 1969 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande klagomål enligt artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och anmäl- ningar enligt artikel 14.1 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 (EGT nr L 209, 21.8.1969, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3666: Kommissionens förordning (EG) nr 3666/93 av den 15 december 1993 (EGT nr L 336, 31.12.1993, s. 1).
I artikel 3.5 skall "femton" bytas ut mot "nitton".
3. 388 R 4260: Kommissionens förordning (EEG) nr 4260/88 av den 16 december 1988 om de anmälningar, klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 om detalj- erade regler för tillämpning av artiklama 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3666: Kommissionens förordning (EG) nr 3666/93 av den 15 december 1993 (EGT nr L 336, 31.12.1993, s. 1).
I artikel 4.4 skall "femton" bytas ut mot "nitton".
4. 388 R 4261: Kommissionens förordning (EEG) nr 4261188 av den 16 december 1988 om de klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglema på företag inom luftfartssektom (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 10), i dess lydelse enligt
73
Bilaga 10
5.
— 393 R 3666: Kommissionens förordning (EG) nr 3666/93 av den 15 december 1993 (EGT nr L 336, 31.12.1993, s. 1).
I artikel 3.4 skall "femton" bytas ut mot "nitton"
390 R 2367: Kommissionens förordning (EEG) nr 2367/90 av den 25 juli 1990 om de anmälningar, frister och förhör som avses i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 219, 14.8.1990. s. 5), i dess lydelse enligt
— 393 R 3666: Kommissionens förordning (EG) nr 3666/93 av den 15 december 1993 (EGT nr L 336, 31.12.1993, s. 1).
I artikel 2.2 skall "tjugoen" bytas ut mot "tjugofem" och "sexton" bytas ut mot "tjugo".
D. GRUPPUNDANTAGSFÖRORDNINGAR
1. 383 R 1983: Kommissionens förordning (EEG) nr 1983/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal (EGT nr L 173, 30.6.1983, s. 1, rättad genom EGT nr L 281, 13.10.1983, s. 2), i dess lydelse enligt
— 1 85 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Följande artikel skall införas:
"Artikel 7a
Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på avtal som gällde dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och som på grund av anslutningen faller inom tillämp— ningsområdet för artikel 85.1, om avtalen inom sex månader från dagen för anslutningen ändras så att de uppfyller villkoren i denna förordning. Den här artikeln gäller dock inte avtal som vid anslumingen redan omfattas av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. "
383 R 1984: Kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal (EGT nr L 173, 30.6.1983, s. 5, rättat genom EGT nr L 281, 13.10.1983, s. 24), i dess lydelse enligt
— 1 85 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Prop. 1994/95: 19
74
Följande artikel skall införas: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Artikel 15a '
Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på avtal som gällde på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och som på grund av anslutningen faller inom tillämp- ningsområdet för artikel 85.1, om avtalen inom sex månader från dagen för anslutningen ändras så att de uppfyller villkoren i denna förordning. Den här artikeln gäller dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. "
384 R 2349: Kommissionens förordning (EEG) nr 2349/84 av den 23 juli 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av patentlicensavtal (EGT nr L 219, 16.8.1984, s. 15), i dess lydelse enligt
- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 393 R 0151: Kommissionens förordning (EEG) nr 151/93 av den 23 december 1992, (EGanLZl, 29.1.1993, s. 8).
Följande punkt skall läggas till i artikel 8:
"4. När det gäller avtal som omfattas av fördragets artikel 85 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges ansluming, skall artikel 6 och 7 tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 13 mars 1962 och att den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt 1 stället för den 1 februari 1963,1 januari 1967 och 1 april 1985. Ändringar i dessa avtal enligt artikel 7 behöver inte anmälas till kommissionen. Denna punkt gäller dock inte avtal som vid anslutnirlgen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området. "
385 R 0123: Kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 av den 12 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings— och serviceavtal för motorfordon (EGT nr L 15, 18.1.1985, s. 16), i dess lydelse enligt
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
75
Följande punkt skall läggas till i artikel 9:
"4. När det gäller avtal som omfattas av fördragets artikel 85 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning, skall artikel 7 och 8 tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 13 mars 1962 och att den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 1 februari 1963, 1 januari 1967 och 1 oktober 1985. Ändringar i dessa avtal enligt artikel 8 behöver inte anmälas till kommissionen. Denna punkt gäller dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området."
385 R 0417: Kommissionens förordning (EEG) nr 417/85 av den 19 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av specialiseringsavtal (EGT nr L 53, 22.2.1985, s. 1), i dess lydelse enligt
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 393 R 0151: Kommissionens förordning (EEG) nr 151/93 av den 23 december 1992 (EGT nr L 21, 29.1.1993, s. 8).
Följande stycke skall läggas till i artikel 9a:
" När det gäller avtal som omfattas av fördragets artikel 85 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning, skall föregående stycke tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen och den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevanta tidpunkter. Det här stycket gäller dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
385 R 0418: Kommissionens förordning (EEG) nr 418/85 av den 19 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal om forskning och utveckling (EGT nr L 53, 22.2.1985, s. 5), i dess lydelse enligt
— 1 85 IzAnslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 393 R 0151: Kommissionens förordning (EEG) nr 151/93 av den 23 december 1992 (EGT nr L 21, 29.1.1993, s. 8).
Prop. 1994/95 : 19 Bilaga ]0
76
Följande punkt skall läggas till i artikel 11: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "7. Beträffande avtal som omfattas av fördragets artikel 85 till följd av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning, skall punkt 1—3 tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen
skall vara relevant tidpunkt i stället för den 13 mars 1962 och att den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 1 februari 1963, 1 januari 1967, 1 mars
1985 och 1 september 1985. Ändringar i dessa avtal enligt punkt 3 behöver inte anmälas till kommissionen. Den här punkten gäller
dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
388 R 4087: Kommissionens förordning (EEG) nr 4087/88 av den 30 november 1988 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av franchiseavtal (EGT nr L 359, 28.12.1988, s. 46).
Följande artikel skall införas: "Artikel 8a
Förbudet i artikel 85. 1 i fördraget skall inte tillämpas på franchiseava som gällde på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges ansluming och som på grund av anslutningen faller inom tillämpningsområdet för artikel 85.1, om avtalen inom sex månader från dagen för anslumingen ändras så att de uppfyller villkoren i denna förordning. Den här artikeln gäller dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
389 R 0556: Kommissionens förordning (EEG) nr 556/89 av den 30 november 1988 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av know—howlicensavtal (EGT nr L 61, 4.3.1989, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 0151: Kommissionens förordning (EEG) nr 151/93 av den 23 december 1992 (EGT nr L 21, 29.1.1993, s. 8).
Följande punkt skall läggas till i artikel 10:
"4. När det gäller avtal som omfattas av fördragets artikel 85 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges ansluming, skall artikel 8 och 9 tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 13 mars 1962 och att den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 1 februari 1963 och 1 januari 1967. Ändringar i dessa avtal enligt artikel 9 77 behöver inte anmälas till kommissionen. Denna punkt gäller dock
Bilaga 10
10.
inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet."
392 R 3932: Kommissionens förordning (EEG) nr 3932/92 av den 21 december 1992 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn (EGT nr L 398, 31.12.1992, s. 7).
Följande punkt skall läggas till i artikel 20:
"4. När det gäller avtal som omfattas av fördragets artikel 85 på grund av Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning, skall artikel 18 och 19 tillämpas med den avvikelsen att dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 13 mars 1962 och att den dag som infaller sex månader efter dagen för anslutningen skall vara relevant tidpunkt i stället för den 1 februari 1963, 1 januari 1967, 31 december 1993 och 1 april 1994. Ändringar i dessa avtal enligt artikel 19 behöver inte anmälas till kommissionen. Denna punkt gäller dock inte avtal som vid anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet." "
393 R 1617: Kommissionens förordning (EEG) nr 1617/93 av den 25 juni 1993 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden med avseende på gemensam planering och samordning av tidtabeller, gemensam drift, samråd om passagerar— och frakttaxor i regelbunden luftfart samt fördelning av avgångs— och ankomsttider på flygplatser (EGT nr L 155, 26.6.1993, 5.18).
Följande artikel skall införas: "Artikel 6a
"Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tillämp- ades på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och som på grund av anslutningen faller inom tillämpningsområdet för artikel 85.1, om de inom sex månader från dagen för anslutningen ändras så att de uppfyller villkoren i denna förordning. Denna artikel gäller inte de avtal, beslut och sam- ordnade förfaranden som dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området."
Prop. 1994/95:19
78
Bilaga 10
11. 393 R 3652: Kommissionens förordning (EG) nr 3652/93 av den 22 december 1993 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal mellan företag med avseende på datorise- rade bokningssystem för lufttransporttjänster (EGT nr L 333, 31.12.1993, s. 37).
Följande artikel skall införas: "Artikel 14a
"Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte tillämpas på sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som gällde eller tilläm- pades på dagen för Österrikes, Finlands, Norges och Sveriges anslutning och som på grund av anslutningen faller inom tillämp- ningsområdet för artikel 85. 1, om de inom sex månader från dagen för anslumingen ändras så att de uppfyller villkoren i denna förordning. Denna artikel gäller inte de avtal, beslut och sam- ordnade förfaranden som på dagen för anslutningen redan omfattas av artikel 53.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbets- området. "
Prop. 1994/95: 19
79
IV. SOCIALPOLITIK Prop. 1994/ 95: 19
Bilaga 10 A. SOCIAL TRYGGHET
1. 371 R 1408: Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2), uppdaterad genom
— 383 R 2001: Rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6),
och senare ändrad genom
— 385 R 1660: Rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 1),
— 385 R 1661: Rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 7), — 185 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 386 R 3811: Rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 (EGT nr L 355, 16.12.1986, s. 5), — 389 R 1305: Rådets förordning (EEG) no 1305/89 av den 11 maj 1989 (EGT nr L 131, 13.5.1989, s. 1), — 389 R 2332: Rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 (EGT nr L 224, 2.8.1989, s. 1), — 389 R 3427: Rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, 16.11.1989, s. 1), — 391 R 2195: Rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 (EGT nr L 206, 29.7.1991, s. 2), — 392 R 1247: Rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1), — 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7), — 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28), — 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1).
a) I artikel 82.1 skall talet "72" bytas ut mot "96".
b) Bilaga 1 "PERSONER SOM OMFATTAS AV FÖRORDNINGEN" avsnitt 1 "Anställda och/eller egenföretagare (Förordningens artiklar 1 a ii och 1 a iii)" skall ändras på följande sätt:
i) Efter orden "Ej tillämpligt" i avsnitt "J. 80 NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE Prop. 1994/95:19 Bilaga ]0 Varje person som är anställd eller egenföre- tagare i den mening som avses i lagen om social trygghet skall anses vara anställd eller egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a ii.
L. ÖSTERRIKE Ej tillämpligt. "
ii) Avsnitten "K. PORTUGAL" och "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" och "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
iii) Efter orden "Ej tillämpligt" i avsnitt "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND
Varje person som är anställd eller egenföre- tagare i den mening som avses i lagstift- ningen om arbetspension skall anses vara anställd respektive egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a 11.
O. SVERIGE
Varje person som är anställd eller egenföre- tagare i den mening som avses i lagstift- ningen om arbetsskadeförsäkring skall anses vara anställd respektive egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel 1 a 11."
c) Bilaga 1 "PERSONER SOM OMFATTAS AV FÖRORDNINGEN" avsnitt II "Familjemedlemmar (Förordningens artikel 1 f andra meningen)" skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
81 Vid fastställande av rätten till vårdförmåner
Bilaga 10
d)
enligt bestämmelserna i avdehiing III kapitel 1 i förordningen avses med "familjemedlem" make eller barn under 25 års ålder.
L. ÖSTERRIKE Ej tillämpligt. "
ii) Avsnitten "K. PORTUGAL" och "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" och "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
iii) Efter orden "Ej tillämpligt" i avsnitt "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND
Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelsema i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med " familjemedlem " make eller barn enligt definitionen i sjukför- säkringslagen.
O. SVERIGE
Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelsema i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med "familjemedlem" make eller barn under 18 är. "
Bilaga 2 "(Förordningens artiklar 1 j och 1 u)" avsnitt I "Specialsystem för egenföretagare som enligt artikel 1 j fjärde stycket inte omfattas av förordningen" skall ändras på följande sätt:
i) Efter orden "Ej tillämpligt" i avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE Ej tillämpligt.
L. ÖSTERRIKE Försäkrings— och pensionsinstitutioner (Ver— sicherungs— und Versorgungs—werke), andra försäkrings— och pensionsinstitutioner, sär- skilt socialhjälps—fonder (Fiirsorgeeinrich-
Prop. 1994/95: 19
82
Bilaga 10
ii)
iii)
tungen) och systemet för breddad honorar- fördelning (erweiterte Honorarverteilung) för läkare, veterinärer, advokater och civil- ingenjörer (Ziviltechniker). "
Avsnitten "K. PORTUGAL" och "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" OCH "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Efter orden "Ej tillämpligt" i avsnitt "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND Ej tillämpligt. O. SVERIGE
Ej tillämpligt. "
Bilaga 2 del II "Sådana särskilda förmåner vid barns födelse som enligt artikel 1 u inte omfattas av förord- ningen" skall ändras på följande sätt:
i)
ii)
iii)
Efter ordet "Inga" i avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Engångsbelopp som betalas vid barns födelse enligt lagen om social trygghet.
L. ÖSTERRIKE
Den allmänna delen _av moderskaps— förmånen."
Avsnitten "K. PORTUGAL" och "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" OCH "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Efter ordet "Inga" i avsnitt "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND Moderskapspaketet eller moderskapsstödet enligt lagen om moderskapsstöd.
Prop. 1994/95: 19
83
O. SVERIGE Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Inga."
0 Bilaga 2 del IH "Sådana särskilda förmåner enligt artikel 4.2b som inte bygger på avgiftsplikt och som inte omfattas av förordningen" skall ändras på följande sätt:
i) Efter ordet. "Inga" i avsnitt "J. NEDERLANDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE Inga. L. ÖSTERRIKE
Förmåner enligt delstatlig lagstiftning för handikappade och vårdbehövande."
ii) Avsnitten "K. PORTUGAL" OCH "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" och "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
iii) Efter ordet "Inga" iavsnitt "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND Inga.
O. SVERIGE Inga. "
g) Bilaga 2a "(Förordningens artikel lOa)" skall ändras på följande sätt:
i) Efter ordet "Inga" i avsnitt "I. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
a) Grundstöd och hjälpstöd, enligt 8 kap. 2 & i lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12, för extra- utgifter eller för särskild tillsyn, värd 34 eller hjälp i hemmet utom i fall då
den som får sådana förmåner har Prop. 1994/95:19 ålders—, förtids— eller efterlevande— Bilaga 10 pension från socialförsäkringen.
b) Garanterad minsta tilläggspension för den som har ett medfött handikapp eller som blir handikappad i unga år enligt 7 kap. 3 5 och 8 kap. 4 & i lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12.
c) Stöd till barntillsyn och stöd till utbildning av efterlevande enligt 10 kap. 2 och 3 55 i lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12.
L. ÖSTERRIKE
a) Tilläggsersättning (Lag av den 9 september 1955 om allmän socialför- säkring - ASVG, Lag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för personer verksamma inom han- deln — GSVG och Lag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för jordbrukare — BSVG.
b) Vårdförmåner (Pfiegegeld) enligt lagen om vårdförmåner (Bundesp- llegegeldgesetz) med undantag för sådana vårdförmåner som betalas från olycksfallsförsälningar på grund av olycksfall eller sjukdom i arbetet. "
ii) Avsnitten "K. PORTUGAL" OCH "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall betecknas "M. PORTUGAL" och "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
iii) Efter den sista punkten i avsnitt "K. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND
a) Vårdbidrag för barn (Lag om vård- bidrag för barn 444/69).
b) Handikappbidrag (Lag om handi- 35 kappbidrag 124/88).
7 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Bilaga [()—12
Bilaga 10
h)
ii)
c) Bostadsbidrag - för pensionstagare (Lag om bostadsbidrag för pension- stagare 592/78).
d) Grundförmåner vid arbetslöshet (lagen om arbetslöshetsersättning 602/84) i fall då personen i fråga inte uppfyller de motsvarande villkoren för inkomstanknutna arbetslöshetsför- måner.
O. SVERIGE
a) Kommunalt bostadstillägg till folk- pension (Lag 1962:392, omtryckt 197611014).
b) Handikappersättning som inte utgör tillägg till pension (Lag 1962:381, omtryckt 1982:120).
c) Vårdbidrag (Lag 19622381, omtryckt 1982: 120). "
Bilaga 3 del A "Bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i kraft trots förord- ningens artikel 6" skall ändras på följande sätt:
Efter ordet "Ingen" i avsnitt "9. BELGIEN—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
" 10. BELGIEN—NOR GE
Ingen konvention.
11. BELGIEN—ÖSTERRIKE
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 4 april 1977, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt III i slutprotokollet till kon- ventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
Nummerbeteckningen för avsnittet "BELGIEN—PORTUGAL" skall ändras från "10"
Prop. 1994/95:19
86
Bilaga 10
iii)
iv)
till "12" och följande text skall införas: " 13. BELGIEN—FINLAND Ingen konvention. 14. BELGIEN—SVERIGE Ingen konvention. " Nummerbeteckningen för avsnittet "BELGIEN—FORENADE KUNGARIKET" skall ändras från "11" till "15" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt: " 16. DANMARK—TYSKLAND " " 17. DANMARK—SPANIEN " " 18. DANMARK—FRANKRIKE " " 19. DANMARK—GREKLAN D " "20. DANMARK—IRLAND" "21 . DANMARK—ITALIEN " "22. DANMARK—LUXEMBURG" "23. DANMARK—NEDERLÄNDERNA".
Efter orden "Ingen konvention" i avsnitt
"23. DANMARK—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"24. DANMARK—NORGE
Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992.
25. DANMARK—ÖSTERRIKE
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 16 juni 1987, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
Prop. 1994/95: 19
87
Bilaga 10
b) Punkt III i slutprotokollet till kon— ventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje lan ."
v) Nummerbeteckningen för avsnittet " DANMARK—PORTUGAL" skall ändras från "20" till "26" och följande text skall införas:
"27. DANMARK—FINLAND Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992.
28. DANMARK—SVERIGE
Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992."
vi) Nummerbeteckningen för avsnittet "DANMARK—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "21 " till "29" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"30. TYSKLAND—SPANIEN"
"31 . TYSKLAND—FRANKRIKE "
"32. TYSKLAND—GREKLAND"
"33. TYSKLAND—IRLAND"
"34. TYSKLAND—ITALIEN"
"35. TYSKLAND—LUXEMBURG"
" 36. TYSKLAND—NEDERLÄN DERNA " .
vii) Efter avsnitt
"36. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"37. TYSKLAND—NOR GE"
Ingen konvention.
Prop. 1994/95: 19
88
"38. TYSKLAND—ÖSTERRIKE" Prop. 1994/95:19 Bilaga 10
a) Artikel 41 i konventionen om social trygghet den 22 december 1966 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 av den 10 april 1969. tilläggs— konvention nr 2 av den 29 mars 1974 och tilläggskonvention nr 3 av 'den 29 augusti 1980. .-
b) Punkterna 3 c, 3 d, 17, 20 a och 21 i slutprotokollet till konventionen.
c) Artikel 3 i konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
d) Punkt 3 g i slutprotokollet till kon- ventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
e) Artikel 4.1 i konventionen såvitt avser tysk lagstifming, enligt vilken olycksfall (och arbetssjukdomar) som inträffar utanför Tysklands territo- rium och perioder som har fullgjorts utanför detta territorium inte ger anledning till betalning av förmåner eller endast. ger anledning till betal— ning av förmåner på vissa villkor när de förmånsberättigade är bosatta utanför Tysklands territorium, i de fall då
i). förmånen redan är beviljad eller kunde beviljas den 1 januari 1994,
ii) personen i fråga har stadigva- rande bosatt sig i Österrike före den 1 januari 1994 och ' utbetalningen av pension från en pensions— eller olycksfalls- - försäkring börjar före utgång- en av år 1994.
f) Punkt 19 b i slutprotokollet till kon- ' ventionen. Vid tillämpningen av nummer 3 c iden bestämmelsen skall den behöriga institutionen inte beakta ett högre belopp än det som skall betalas med hänsyn till de motsvar- ande perioder som skall ersättas av 89 denna institution.
g) Artikel 2 i tilläggskonvention nr 1 av Prop. 1994/95:19 den 10 april 1969 till konventionen. Bilaga 10
h) Artiklarna 1.5 och 8 i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 19
juli 1978. i) Punkt 10 i slumrotokollet. " viii) Nummerbeteckningen för avsnittet " TYSKLAND—PORTUGAL " skall ändras från " 29 " till "39" och följande text skall införas:
"40. TYSKLAND—FINLAND
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 23 april 1979.
b) Punkt 9 a i slutprotokollet till kon- ventionen.
41. TYSKLAND—SVERIGE a) Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet av den 27 februari 1976.
b) Punkt 8 a i slutprotokollet till konventionen. "
ix) Nummerbeteckningen för avsnittet "TYSKLAND---FÖRENADE KUNGARIKET" sk "ras från "30" till "42" och de följande avsnitten skall num— reras om på följande sätt:
"43. SPANIEN—FRANKRIKE" "44. SPANIEN—GREKLAND" "45. SPANIEN—IRLAND"
"46. SPANIEN—ITALIEN"
"47. SPANIEN—LUXEMBURG"
"48. SPANIEN—N EDERLÄNDERNA" .
90
x) Efter avsnitt Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "48. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"49. SPANIEN—NORGE Ingen konvention.
50. SPANIEN—ÖSTERRIKE
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 6 november 1981, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
b) Punkt II i slutprotokollet till kon- ventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
xi) Nummerbeteckningen för avsnittet " SPANIEN—PORTUGAL" skall ändras från " 37" till "51 " och följande text skall införas:
"52. SPANIEN—FINLAND
Artikel 5.2 i konventionen om social trygg- het av den 19 december 1985.
53. SPANIEN—SVERIGE
Artikel 5.2 och 16 i konventionen om social trygg- het av
den 29 juni 1987."
xii) Nummerbeteckningen för av- snittet"SPANIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "38" till "54" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"55. FRANKRIKE—GREKLAND" "56. FRANKRIKE—IRLAND"
"57. FRANKRIKE—ITALIEN"
"58. FRANKRIKE—LUXEMBURG"
"59. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA ". 91
Bilaga 10
xiii)
xiv)
xv)
xvi)
Efter avsnitt "59. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA" skall följan- de införas: "60. FRANKRIKE—NORGE
Ingen. 61. FRANKRIKE—ÖSTERRIKE
Ingen." Nummerbeteckningen för avsnittet "FRANKRI-
KE—PORTUGAL" skall ändras från "44" till "62" och följande text skall införas:
"63. FRANKRIKE—FINLAND Ingen 64. FRANKRIKE—SVERIGE Ingen. " Nummerbeteckningen för avsnittet " FRANKRIKE—FORENADE KUN GARIKET" skall ändras från "45" till "65" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"66. GREKLAND—IRLAND" "67. GREKLAND—ITALIEN"
"68. GREKLAND—LUXEMBURG" "69. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA".
Efter avsnitt "69. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följan- de införas: "70. GREKLAND—NOR GE
Artikel 16.5 i konventionen om social trygg- het av den 12 juni 1980.
Prop. 1994/95: 19
92
71. GREKLAND—ÖSTERRIKE Prop. 1994/95:19 Bilaga 10
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 14 december 1979 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 21 maj 1986, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen,
såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xvii) Nummerbeteckningen för avsnittet "GREKLAND—PORTUGAL" skall ändras från "50" till "72" och följande text skall införas:
"73. GREKLAND—FINLAND
Artikel 5.2 och 21 i konventionen om social trygghet av den 11 mars 1988.
74. GREKLAND—SVERIGE
Artikel 5.2 och 23 i konventionen om social trygghet av den 5 maj 1978 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 14 september 1984."
xviii) Nummerbeteckningen för avsnittet "GREKLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "51" till "75" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"76. IRLAND—ITALIEN" "77. IRLAND—LUXEMBURG" "78. IRLAND—NEDERLÄNDERNA".
xix) Efter avsnitt "78. IRLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"79. IRLAND—NORGE
Ingen konvention.
80. IRLAND—ÖSTERRIKE
Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 30 september 1988, såvitt avser personer som är bosatta 93 i tredje land."
xx) Nummerbeteckningen för avsnittet Prop. 1994/95:19 "IRLAND—PORTUGAL" skall ändras från "55 " till Bilaga 10 "81 " och följande text skall införas: "82. IRLAND—FINLAN D Ingen konvention. 83. IRLAND—SVERIGE
Ingen konvention. "
xxi) Nummerbeteckningen för avsnittet "IRLAND—FÖRENADE KUNGARKET" skall ändras från "56" till "84 " och de följande avsnitten skall omnumereras på följande sätt:
" 85. ITALIEN—LUXEMBURG"
" 86. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA" .
xxii)Efter av-snitt "86. ITALIEN—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
"87. ITALIEN—NORGE Ingen. 88. ITALIEN —ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.3 och 9.2 i konventionen om social trygghet av den 21 januari 1981.
b) Artikel 4 i konventionen och punkt 2 i slutpro- tokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xxiii) Nummerbeteckningen för avsnittet "ITALIEN—PORTUGAL" skall ändras från "59" till "89" och följande text skall införas:
" 90. ITALIEN—FINLAN D
Ingen konvention.
94
Bilaga 10
91. ITALIEN—SVERIGE
Artikel 20 i konventionen om social trygghet av den 25 september 1979."
xxiv) Nummerbeteckningen för avsnittet "ITALIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "60" till "92" och det följande avsnittet skall numreras om på följande sätt:
"93. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA".
xxv)Efter avsnitt "93. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"94. LUXEMBURG—NORGE Ingen. 95. LUXEMBURG—ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 21 december 1971 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 av den 16 maj 1973 och tilläggskonvention nr 2 av den 9 oktober 1978.
b) Artikel 3.2 i konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
c) Punkt 3 i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xxvi) Nummerbeteckningen för avsnittet " LUXEMBURG—PORTUGAL " skall ändras från " 62 " till "96" och följande text skall införas:
"97. LUXEMBURG—FINLAND
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 15 september 1988.
98. LUXEMBURG—SVERIGE
a) Artikel 4 och 29.1 i konventionen om social trygghet av den 21 februari 1985, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Artikel 30 i konventionen."
Prop. 1994/95: 19
95
Bilaga 10
xxvii)Nummerbeteckningen för avsnittet "LUXEMBURG—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "63" till "99" och följande text skall införas:
" 100. NEDERLÄNDERNA —-NORGE
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 13 april 1989
101. NEDERLÄNDERNA—ÖSTERRIKE
a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet av den 7 mars 1975 i dess lydelse enligt tilläggs- konvention av den 5 november 1980, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xxviii) Nummerbeteckningen för avsnittet "NEDERLÄNDERNA -—PORTUGAL " skall ändras från "64" till " 102 " och följande text skall införas:
"103. NEDERLÄNDERNA—FINLAND
Ingen konvention. 104. NEDERLÄNDERNA—SVERIGE
Artikel 4 och 24.3 i konventionen om social trygg- het av den 2 juli 1976, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xxix) Nummerbeteckningen för avsnittet "NEDERLÄNDERNA— FÖRENADE KUNGARI- KET" skall ändras från "65 " till " 105 " och följande text skall införas:
"106. NORGE—ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 27 augusti 1985.
b) Artikel 4 i konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
c) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
Prop. 1994/95: 19
96
Bilaga 10
107. NORGE—PORTUGAL
Artikel 6 i konventionen om social trygghet av den 5 juni 1980.
108. NORGE—FINLAND
Artikel i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992.
109. NORGE—SVERIGE
Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992.
NORGE—FÖRENADE KUNGARIKET"
110. Ingen. 111. ÖSTERRIKE—PORTUGAL Ingen.
112. ÖSTERRKE—FINLAND
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 11 december 1985 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 9 mars 1993, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
113. ÖSTERRIKE—SVERIGE
a) Artikel 4 och 24.1 i konventionen om social trygghet av den 11 november 1975 idess lydelse enligt tilläggskonvention av den 21 oktober 1982, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
114. ÖSTERRIKE—FÖRENADE KUNGARIKET
a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet av
den 22 juli 1980 i dess lydelse enligt tillägg- skonvention nr 1 av den 9 december 1985 och tilläggskonvention nr 2 av den 13 oktober 1992, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
Prop. 1994/95: 19
97
Bilaga 10
b) Protokoll om vårdförmåner till konventionen, med undantag för artikel 2.3, såvitt avser perso— ner som inte kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen.
115. PORTUGAL—FINLAND Ingen konvention.
116. PORTUGAL—SVERIGE
Artikel 6 i konventionen om social trygghet av den 25 oktober 1978."
xxx) Nummerbeteckningen för avsnittet "PORTUGAL—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "66 " till " 1 17" och följande text skall införas:
" 1 18. FINLAND—SVERIGE
Artikel 10 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992.
119. FINLAND—FÖRENADE KUNGARIKET Ingen. 120. SVERIGE—FÖRENADE KUNGARIKET
Artikel 4.3 i konventionenen om social trygghet av den 29 juni 1987."
i) Bilaga III del B "konventionsbestämmelser som inte gäller alla de personer som förordningen omfattar" skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "9. BELGIEN—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"10. BELGIEN—NORGE Ingen konvention. 11. BELGIEN—ÖSTERRIKE a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av
den 4 april 1977, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
Prop. 1994/95: 19
98
Bilaga 10
iii)
ii)
iv)
b) Punkt III i slutprotokollet till konventionen,
såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
Nummerbeteckningen för avsnittet "BELGIEN—PORTUGAL" skall ändras från "10" till "12" och följande text skall införas:
"13. BELGIEN—FINLAN D
Ingen konvention.
14. BELGIEN—SVERIGE
Ingen konvention. "
Nummerbeteckningen för avsnittet "BELGIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "11" till " 15" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"16.
"17.
"18.
"19.
" 20.
"21.
"22.
"23.
DAN MARK—TYSKLAN D " DANMARK—SPANIEN" DANMARK—FRANKRIKE " DANMARK—GREKLAND" DANMARK—IRLAN D " DANMARK—ITALIEN " DANMARK—LUXEMBURG"
DANMARK—NEDERLÄNDERNA" .
Efter avsnitt "23. DANMARK—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"24. DANMARK—NORGE
Ingen.
Prop. 1994/95: 19
99
Bilaga 10
25. DANMARK—ÖSTERRIKE a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 16 juni 1987, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land. b) Punkt I i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land." v) Nummerbeteckningen för avsnittet "DANMARK—PORTUGAL" skall ändras från "20" till "26" och följande text skall införas:
"27. DANMARK—FINLAND Ingen.
28. DANMARK—SVERIGE Ingen. "
vi) Nummerbeteckningen för avsnittet "DANMARK—FORENADE KUNGARIKET" skall ändras från "21" till "29" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"30. TYSKLAND—SPANIEN " "31. TYSKLAND—FRANKRIKE" "32. TYSKLAND—GREKLAND" "33. TYSKLAND—IRLAND" "34. TYSKLAND—ITALIEN"
" 35 . TYSKLAND—LUXEMBUR G"
"36. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA".
vii) Efter avsnitt "36. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"37. TYSKLAND—NORGE
Ingen konvention.
Prop. 1994/95:19
100
38. TYSKLAND—ÖSTERRIKE Prop. 1994/95: 19 Bilaga 10 a) Artikel 41 i konventionen om social trygghet av den 22 december 1966 i dess lydelse enlig tilläggskonvention nr 1 av den 10 april 1969, tilläggskonvention nr 2 av den 29 mars 1974 och tilläggskonvention nr 3 av den 29 augusti 1980. b) Punkt 20 a i slutprotokollet till konventionen. c) Artikel 3 i konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land. d) Punkt 3 g i slutprotokollet till konventionen. e) Artikel 4.1 i konventionen såvitt avser tysk lagstiftning, enligt vilken olycksfall (och arbets— sjukdomar) som inträffar utanför Tysklands territorium och perioder som har fullgjorts utanför detta territorium inte ger anledning till betalning av förmåner eller endast ger anledning till betalning av förmåner på vissa villkor när de förmånsberättigade är bosatta utanför Tysklands territorium, i de fall då
i) förmånen redan är beviljad eller kunde beviljas den 1 januari 1994,
ii) personen i fråga har stadigvarande bosatt sig i Österrike före den 1 januari 1994 och pension från en pensions— eller olycksfallsförsäkring beviljas före utgången av år 1994.
f) Punkt 19 b i slutprotokollet till konventionen. Vid tillämpningen av nummer 3 c i den be- stämmelsen skall den behöriga institutionen inte beakta ett högre belopp än det som skall betalas med hänsyn till de motsvarande perioder som skall ersättas av denna institution."
viii) Nummerbeteckningen för avsnittet "TYSKLAND—PORTUGAL" skall ändras från "29 " till " 39" och följande text skall införas: " 40. TYSKLAND—FINLAND 41 . TYSKLAND—SVERIGE
Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 27 februari 1976."
101
8 Riksdagen 1994/95. ] saml. Nr 19. Bilaga [()—12
Bilaga 10
ix) Nummerbeteckningen för avsnittet "TYSKLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "30" till "42" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"43. SPANIEN—FRANKRIKE"
"44. SPANIEN—GREKLAND"
"45. SPANIEN—IRLAND"
"46. SPANIEN—ITALIEN"
"47. SPANIEN—LUXEMBURG"
"48. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA".
x) Efter avsnitt "48. " SPANIEN—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
"49. SPANIEN—NORGE Ingen konvention. 50. SPANIEN—ÖSTERRIKE a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 6 november 1981, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xi) Nummerbeteckningen för avsnittet "SPANIEN—PORTUGAL" skall ändras från " 37 " till "51 " och följande text skall införas:
"52. SPANIEN—FINLAND
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 19 december 1985.
5 3. SPANIEN—SVERIGE
Artikel 5.2 och 16 i konventionen om social trygg- het av den 29 juni 1987."
Prop. 1994/95: 19
102
Bilaga 10
xii) Nummerbeteckningen för avsnittet "SPANIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "38" till "54" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"55. FRANKRIKE—GREKLAND" "56. FRANKRIKE—IRLAND"
"57. FRANKRIKE—ITALIEN"
"58. FRANKRIKE—LUXEMBURG"
"59. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA".
xiii)Efter avsnitt "59. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA" skall följan- de införas:
"60. FRANKRIKE—NORGE Ingen.
61. FRANKRIKE—ÖSTERRIKE Ingen. "
xiv) Nummerbeteckningen för avsnittet " FRANKRIKE—PORTUGAL" skall ändras från "44" till "62 " och följande text skall införas:
" 63. FRANKRIKE—FINLAN D Ingen konvention.
64. FRANKRIKE—SVERIGE Ingen. "
xv) Nummerbeteckningen för avsnittet "FRANKRIKE—FÖRENADE KUNGARIKET " skall ändras från "45 " till "65 " och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
" 66. GREKLAN D—IRLAND " " 67. GREKLAN D—IT ALIEN "
"68. GREKLAND—LUXEMBUR G"
Prop. 1994/95: 19
103
"69. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA". Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 xvi)Efter avsnitt "69. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"70. GREKLAND—NOR GE Ingen. 71. GREKLAND—ÖSTERRIKE
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 14 december 1979 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 21 maj 1986, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt IIi slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xvii) Nummerbeteckningen för avsnittet " GREKLAND—PORTUGAL " skall ändras från " 50" till " 72 " och följande text skall införas:
"73. GREKLAND—FINLAND
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 11 mars 1988.
74. GREKLAND—SVERIGE
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 5 maj 1978 i dess lydelse enligt tilläggskon- vention av den 14 september 1984."
xviii) Nummerbeteckningen för avsnittet
"GREKLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "51" till "75" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"76. IRLAND—ITALIEN" "77. IRLAND—LUXEMBURG" "78. IRLAND—NEDERLÄNDERNA".
xix) Efter avsnitt "78. IRLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
104
"79. IRLAND—NORGE Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 Ingen konvention.
80. IRLAND—ÖSTERRIKE Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 30 september 1988, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xx) Nummerbeteckningen för avsnittet "IRLAND—PORTUGAL" skall ändras från "55" till "81" och följande text skall införas:
"82. IRLAND—FINLAND Ingen konvention.
83. IRLAND—SVERIGE Ingen konvention."
xxi) Nummerbeteckningen för aVSnittet "IRLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "56" till "84" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"85. ITALIEN—LUXEMBURG"
"86. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA".
xxii)Efter avsnitt "86. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
" 87. ITALIEN—NORGE
Ingen. 88. ITALIEN—ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.3 och 9.2 i konventionen om social trygghet av den 21 januari 1981.
b) Artikel 4 i konventionen och punkt 2 i slutpro- tokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
105
Bilaga 10
xxiii) Nummerbeteckningen för avsnittet
"ITALIEN—PORTUGAL" skall ändras från "59" till "89" och följande text skall införas:
"90. ITALIEN—FINLAND Ingen konvention. 91. ITALIEN—SVERIGE
Artikel 20 i konventionen om social trygghet av den 25 september 1979."
xxiv) Nummerbeteckningen för avsnittet "ITALIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "60 " till " 92 " och det följande avsnittet skall numreras om på följande sätt:
"93. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERN ".
xxv)Efter avsnitt "93. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
" 94. LUXEMBURG—NORGE Ingen.
95. LUXEMBURG—ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 21 december 1971 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 av den 16 maj 1973 och tilläggskonvention nr 2 av den 9 oktober 1978.
b) Artikel 3.2 i konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
c) Punkt III i slutprotokollet till konventionen,
såvitt avser personer som är bosatta i tredje lan
xxvi) Nummerbeteckningen för avsnittet " LUXEMBURG—PORTUGAL" skall ändras från "62" till " 96" och följ ande text skall införas:
" 97. LUXEMBURG—FINLAN D
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 15 september 1988.
Prop. 1994/95:19
106
98. LUXEMBURG—SVERIGE Prop. 1994/ 95: 19
Bilaga 10 Artikel 4 och 29.1 i konventionen om social trygg— het av den 21 februari 1985, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land."
xxvii) Nummerbeteckningen för avsnittet "LUXEMBURG—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från "63 " till " 99 " och följande text skall införas:
"100. NEDERLÄNDERNA _NORGE
Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av den 13 april 1989.
101. NEDERLÄNDERNA—ÖSTERRIKE
a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet av den 7 mars 1974 i dess lydelse enligt tillägg- skonvention av den 5 november 1980, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land. "
xxviii) Nummerbeteckningen för avsnittet
"NEDERLÄNDERNA—PORTUGAL" skall ändras från "64" till "102" och följande text skall införas:
" 103. NEDERLÄNDERNA -FINLAND Ingen konvention.
104. NEDERLÄNDERNA—SVERIGE
Artikel 4 och 24.3 i konventionen om social trygg- het av den 2 juli 1976, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
xxix) Nummerbeteckningen för avsnittet " NEDERLÄNDERNA—FÖRENADEKUNGARI- KET" skall ändras från "65 " till " 105 " och följande text skall införas:
" 106. N ORGE—ÖSTERRIKE
a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet av 107 den 27 augusti 1985.
b) Artikel 4 i konventionen, såvitt avser personer Prop. 1994/95:19 som är bosatta i tredje land. Bilaga 10
c) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
107. NORGE—PORTUGAL Ingen.
108. NORGE—FINLAND Ingen.
109. NORGE—SVERIGE Ingen.
110. NORGE—FÖRENADE KUNGARIKET Ingen.
111. ÖSTERRIKE—PORTUGAL Ingen.
112. ÖSTERRIKE—FINLAND
a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 11 december 1985 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 9 mars 1993, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
I 13. ÖSTERRIKE—SVERIGE
3) Artikel 4 och 24.1 i konventionen om social trygghet av den 11 november 1975 i dess lydelse enligt tilläggskonvention av den 21 oktober 1982, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen, såvitt avser personer som är bosatta i tredje land.
108
114. ÖSTERRIKE—FÖRENADE KUNGARIKET Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet av den 22 juli 1980 i dess lydelse enligt tillägg— skonvention nr 1 av den 9 december 1985 och tilläggskonvention nr 2 av den 13 oktober 1992, såvitt avser personer bosatta i tredje land. b) Protokoll om vårdförmåner till konventionen, med undantag för artikel 2.3, såvitt avser personer som inte kan göra anspråk på behand- ling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen.
115. PORTUGAL—FINLAND Ingen konvention. 116. PORTUGAL—SVERIGE
Artikel 6 i konventionen om social trygghet av den 25 oktober 1978."
xxx) Nummerbeteckningen för avsnittet "PORTUGAL—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras från " 66 " till " 1 17" och följande text skall införas:
"118. FINLAND—SVERIGE Ingen.
119. FINLAND—FÖRENADE KUNGARIKET Ingen. 120. SVERIGE—FÖRENADE KUNGARIKET
Artikel 4.3 i konventionen om social trygghet av den 29 juni 1987."
j) Bilaga 4 del A "Lagstiftning som behandlas i förordningens artikel 37. 1, där invaliditets förmåner- nas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd" skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "I. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
109 Ingen.
Bilaga 10
ii)
iii)
iv)
k)
ii)
L. ÖSTERRIKE Ingen. "
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL".
Efter avsnittet "M. PORTUGAL" skall följande införas:
"N. FINLAND
Folkpension till den som har ett medfött handikapp eller som blir handikappad i unga år (Folkpensions- lagen (547/%)).
0. SVERIGE
Ingen."
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Bilaga 4 del B "Särskilda system för egenföretagare enligt artikel 38.3 och 45.3 i förordningen nr 1408/71" skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE Ingen.
L. ÖSTERRIKE Ingen. "
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND
Ingen.
Prop. 1994/95 : 19
110
Bilaga 10
iii)
1)
ii)
iii)
m)
0. SVERIGE Ingen. "
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Bilaga 4 del C "Fall som avses i förordningens artikel 46.1 b och där förmånerna inte skall beräknas enligt förordningens artikel 46.2" skall ändras på följande sätt:
Efter avsnittet "J. NEDERLÄNDERNA" skall följan- de införas:
"K. NORGE
Alla ansökningar om ålderspension, utom de som avser sådan pension som anges i bilaga 4 del D.
L. ÖSTERRIKE Inget. "
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND
Inget.
0. SVERIGE
Alla ansökningar om folkpension och tilläggspension i form av ålderspension. utom de som avser sådan pension som anges i bilaga 4 del D."
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Bilaga 4 del D skall ha följande lydelse:
Prop. 1994/95: 19
111
"Förmåner och överenskommelser som avses i förordningens artikel Prop. 1994/95: 19 46b.2" Bilaga 10
"l. Förmåner som avses i förordningens artikel 46b.2 a och vars storlek är oberoende av försäkringsperioder- nas och bosättningsperiodemas längd:
a) Invaliditets förmåner enligt den lagstiftning som anges i bilagans del A.
b) Sådan dansk folkpension som förutsätter tio års bosättning och som har beviljats senast den 1 oktober 1989.
c) Spanska dödsfallsersättningar och efterlevandepensio- ner enligt det alhnänna systemet eller enligt särskilda system.
(1) Förmåner till efterlevande make enligt den franska allmänna försäkringen eller försäkringen för dem som är verksamma inom jordbruket.
e) Invaliditetspension till efterlevande make enligt den franska allmänna försäkringen eller försäkringen för dem som är verksamma inom jordbruket, i fall då förmånen beräknas på grundval av en avliden makes invaliditetspension enligt artikel 46.1 a i.
f) Nederländsk änkepension enligt lagen av den 9 april 1959 om allmän försäkring för änkor och barn, med senare ändringar.
g) Sådan finsk folkpension enligt folkpensionslagen av den 8 juni 1956 som betalas med stöd av övergångs- bestämmelsema till Folkpensionslagen (547/93).
h) Oavkortad svensk folkpension som utges enligt den lagstifming om folkpension som var tillämplig före den 1 januari 1993 och oavkortad folkpension som utges enligt övergångsbestämmelsema till den lagstift- ning som gäller från detta datum.
2. Förmåner som avses i förordningens artikel 46b.2 b och vars storlek är beroende av en fiktiv period som skall anses ha fullgjorts mellan dagen för försäkringsfallet och en senare dag:
a) Dansk förtidspension vars storlek fastställs enligt den lagstifming som gällde före den 1 oktober 1984. b) Tysk invaliditets— eller efterlevandepension som beviljas med hänsyn till en tilläggsperiod. och tysk ålderspension som beviljas med hänsyn till en redan fullgjord tilläggsperiod. c) Italiensk pension vid fullständig arbetsoförmåga (inabilitå). 1 12 d) Luxemburgsk invaliditets— och efterlevandepension.
e) Norsk invaliditetspension, också i fall då pensionen Prop. 1994/95:19 omvandlas till ålderspension vid pensionsålderns Bilaga 10 inträde, samt all pension (efterlevandepension och ålderspension) som grundar sig på en avliden persons pensionsinkomster.
f) Finsk tjänstepension som beviljas med hänsyn till framtida perioder enligt folkpensionslagstiftningen.
g) Svenska förtids— och efterlevandepensioner som beräknas på grundval av antagna försäkringsperioder och svenska ålderspensioner som beräknas på grund- val av tidigare tillgodoräknade antagna perioder.
3. Avtal enligt förordningens artikel 46b.2 b i för att undvika att samma fiktiva period medräknas två eller flera gånger:
Avtalet av den 20 juli 1978 mellan Luxemburg och Tyskland om olika socialförsäkringsfrågor.
Den nordiska konventionen av den 15 juni 1992 om social trygghet."
n) Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: i) Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE 1. Övergångsbestämmelsema i den norska lagstift- ningen som medför en reduktion av den försäk— ringsperiod som krävs för full tilläggspension för personer födda före 1937 skall tillämpas på personer som är omfattade av förordningen under förutsättning att de har varit bosatta i Norge eller har varit sysselsatta i förvärvsarbete som anställda eller egenföretagare i Norge, för sådant antal år som krävs efter fyllda 16 år och före den 1 januari 1967. Detta krav skall vara ett år för varje år personens födelseår infaller före 1937.
2. En person som är försäkrad enligt lagen om social trygghet och som vårdar försäkrade vård- behövande äldre, arbetsoförrnögna eller sjuka personer skall enligt föreskrivna villkor tillgodo- räknas pensionspoäng för sådana perioder. På samma sätt skall en person som vårdar små barn tillgodoräknas pensionspoäng under vistelse i en annan medlemsstat under förutsättning att perso- nen i fråga är föräldraledig enligt norsk arbets- 113 lagstifming.
Bilaga 10
I fall då norsk efterlevandepension eller förtids- pension skall betalas enligt förordningen och beräknas enligt artiklama 46.2 och 45, skall de bestämmelser inte tillämpas som finns i 8 kap. 1 & 3 och 10 kap. 11 ä 3 i den nationella lagen om socialförsäkring och som innebär att pension undantagsvis kan beviljas trots att lagens allmän- na krav på att man skall ha varit försäkrad i minst tre år före försäkringsfallet inte är upp-
fyllt.
L. ÖSTERRIKE
1. Vid tillämpningen av kapitel 1 i förordningens avdelning HI skall en person som uppbär offent- lig tjänstepension anses vara pensionär.
Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall bortses från tillägg till avgifterna för til- läggsförsäkring och tilläggsförrnån för gruvarbe- tare enligt österrikisk lagstiftning. I dessa fall skall det belopp som har beräknats enligt för- ordningens artikel 46.2 ökas genom tillägg till avgifterna för tilläggsförsäkring och tilläggsför- mån till gruvarbetare.
Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall för österrikisk lagstiftning den dag som gäller för pension (Stichtag) anses som den dag då försäkringsfallet inträffar.
Tillämpningen av förordningens bestämmelser skall inte innebära någon reduktion i rätten till förmåner enligt österrikisk lagstiftning med av- seende på personer vilkas socialförsäkringssitua- tion har påverkats av politiska eller religiösa skäl eller på grund av deras härkomst."
ii) Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND
1. För att fastställa om perioden mellan försäkringsfallets inträffande och pensionsåldern (antagandeperiod) skall beaktas vid beräkning av den finska arbetspensionen skall försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en annan stats lagstiftning, för vilken denna förordning gäller, beaktas såvitt avser villkoret om bosättning i Finland.
Prop. 1994/95: 19
114
Om anställning eller verksamhet som egenföretagare Prop. 1994/95:19 i Finland har upphört och försäkringsfallet inträffar Bilaga 10 under anställning eller verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat och om pensionen enligt den finska lagstiftningen om försäkringsarbetspension inte längre omfattar perioden mellan försäkringsfallet och pensionsåldern (antagandetid) skall försäkringsperio- der enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat beaktas vad avser villkoren för antagandetid som om de vore försäkringsperioder i Finland. Om enligt finländsk lagstiftning tillägg skall betalas av en institution i Finland på grund av försening i handläggningen av en ansökan om fömlån, skall en
ansökan som har lämnats till en institution i en annan
medlemsstat vid tillämpningen av bestämmelserna i den finska lagstiftningen avseende sådant tillägg anses ha lämnats den dag då ansökan tillsammans med alla nödvändiga bilagor når den behöriga institutionen i Finland.
SVERIGE Vid tillämpningen av artikel 18.1 skall, för faststäl- lande av en persons rätt till föräldrapenning, för— säkringsperioder som har fullgjorts i en annan med- lemsstat anses baserade på samma genomsnittsin- komster som de svenska försäkringsperioder med vilka de sammanräknas.
Förordningens bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder skall inte tillämpas på övergångs- bestämmelsema i den svenska lagstiftningen om rätt till förmånligare beräkning av folkpension för perso- ner som är bosatta i Sverige under en fastställd period före pensionsansökan.
Vid fastställandet av rätten till förtids— eller efter- levandepension som delvis baseras på framtida an— tagna försäkringsperioder skall en person anses uppfylla försäkrings— och inkomstvillkoren i den svenska lagstiftningen om han som anställd eller egenföretagare omfattas av ett försäkringssystem eller ett system som grundas på bosättning i en annan medlemsstat. '
Är med vård av små barn skall enligt föreskrivna villkor iden svenska lagstiftningen anses som försäk— ringsperioder för tilläggspension även om barnet och personen i fråga är bosatta i en annan medlemsstat 115 under förutsättning att den person som vårdar barnet
är föräldraledig enligt bestänunelsema i lagen om Prop. 1994/95:19 ledighet för vård av barn." Bilaga 10
iii) Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
0) Bilaga 7 skall ersättas med följande:
"BILAGA 7 (Förordningens artikel 14c.1 b)
Fall då en person samtidigt skall omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater
1. När en person är egenföretagare i Belgien och anställd i en annan medlemsstat än Belgien eller Luxemburg. För Luxemburg skall Skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 mellan Belgien och Luxemburg gälla.
2. När en person som är bosatt i Danmark är egenföreta- gare i Danmark och anställd i en annan medlemsstat.
3. Vad avser olycksfallsförsäkringen inom jordbruket och ålderspensionsförsäkringen för jordbrukare: när en person är egenföretagare inom jordbruket i Tyskland och anställd i en annan medlemsstat.
4. När en person som är bosatt i Spanien är egenföreta- gare i Spanien och anställd i en annan medlemsstat.
5. När en person är egenföretagare i Frankrike och anställd i en annan medlemsstat än Luxemburg.
6. När en person är egenföretagare inom jordbruket i Frankrike och anställd i Luxemburg.
7. Vad avser pensionsförsäkringssystemet för e genföreta— gare: när en person är egenföretagare i Grekland och anställd i en annan medlemsstat.
8. När en person är egenföretagare i Italien och anställd i en annan medlemsstat.
9. När en person som är bosatt i Norge är egenföretaga- re i Norge och anställd i en annan medlemsstat. 116
10. När en person är egenföretagare i Österrike och Prop. 1994/95:19 anställd i en annan medlemsstat. Bilaga 10
11. När en person är egenföretagare i Portugal och anställd i en annan medlemsstat.
12. När en person är bosatt i Finland är egenföretagare i Finland och anställd i en annan medlemsstat.
13. När en person som är bosatt i Sverige är egenföreta- gare i Sverige och anställd i en annan medlemsstat."
2. 372 R 0574: Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om regler för genomförande av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre— tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1), uppdaterad genom
— 383 R 2001: Rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6),
och senare ändrad genom
— 385 R 1660: Rådets förordning (EEG) mr 1660/85 av den 13 juni 1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 1), — 385 R 1661: Rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 7), — 1851: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), - — 386 R 0513: Kommisionens förordning (EEG) nr 513/86 av den 26 Februari 1986 (EGT nr L 51, 28.2.1986, s. 44), — 386 R 3811: Rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 (EGT nr L 355, 16.12.1986, s. 5), — 389 R 1305: Rådets förordning (EEG) nr 1305/89 av den 11 maj 1989 (EGT nr L 131, 13.5.1989, s. 1), — 389 R 2332: Rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 (EGT nr L 224, 2.8.1989, s. 1), — 389 R 3427: Rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT nr L 331, 16.11.1989, s. 1), — 391 R 2195: Rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 (EGT nr L 206, 29.7.1991, s. 2), — 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7), — 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28),
117
9 Riksdagen 1994/95. [saml. Nr 19. Bilaga lll—12
Bilaga 10
393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den Prop. 1994/95:19 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1).
ii)
a) Bilaga 1 skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Sosial— og helsedepartementet (Social- och hälsode- partementet), Oslo. Kommunal- og arbeidsdepartementet (Kommunal— och arbetsdepartementet), Oslo. Bame— og familiedepartementet (Barn— och familjede- partementet), Oslo.
L. ÖSTERRIKE
Bundesminister fiir Arbeit und Soziales (Förbundsmi- nistem för arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor), Wien. Bundesminister liir Umwelt, Jugend und Familie (Förbundsministem för miljö—, ungdoms— och familje- frågor), Wien."
Rubriken "K. PORTUGAL" Skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND Sosiaali — ja terveysministeriö — Social— och hälso— vårdsministeriet (Social— och hälsovårdsdepartemen-
tet), Helsingfors.
0. SVERIGE
Regeringen (Socialdepartementet), Stockholm."
iii)
13)
1)
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Bilaga 2 skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "] . NEDERLÄNDERNA" Skall följande införas:
118
"K. NORGE Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 1. Arbetslöshets förmåner
Arbeidsdirektoratet, Oslo, fylkesarbeidskontorene og de lokale arbeidskontorer på bostedet eller oppholds- stedet (Arbetsdirektoratet, Oslo, länsarbetskontoren och de lokala arbetskontoren på bosättnings— eller vistelseorten).
2. Alla andra förmåner enligt den norska lagen om social trygghet
Rikstrygdeverket, Oslo, fylkestrygdekontorene og de lokale trygdekontorer på bostedet eller oppholdsstedet (Riksförsäkringsverket, Oslo, länsförsäkringskontoren och de lokala försäkringskontoren på bosättnings— eller vistelseorten).
3. Familjebidrag
Rikstrygdeverket, Oslo, og de lokale trygdekontorer på bostedet eller oppholdsstedet (Riksförsäkrings- verket, Oslo, och de lokala försäkringskontoren på bosättnings— eller vistelseorten.
4. Pensionsförsäkring för sjömän Pensjonstrygden for sjömenn (Pensionsförsäkringen för sjömän), Oslo.
L. ÖSTERRIKE
De österrikiska institutionemas behörighet bestäms av regler i österrikisk lagstiftning, om inte annat anges nedan:
1. Sjukförsäkring
a) Om personen i fråga är bosatt inom en annan medlemsstats territorium och en Gebietskranken- kasse (distriktssjukkassa) är behörig för en för- säkring och enligt österrikisk lagstiftning den lokala behörigheten inte kan avgöras skall den lokala behörigheten fastställas enligt följande:
— Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa)
som är behörig för den senaste anställningen i Österrike, eller 119 — den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa)
Bilaga 10
4.
som är behörig för den senaste bosättningen i Osterrike, eller — om det aldrig har förelegat en anställning för
vilken en distriktssjukkassa var behörig eller ingen bosättning i Österrike förelegat Wiener Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassan i Wien).
b) När avsnitten 4 och 5 i del IH kapitel 1 i för—
ordningen tillämpas i förening med artikel 95 i tillämpnings förordningen med avseende på åter— betalning av kostnader för förmåner till personer som har rätt till pension enligt ASVG (lagen om allmän socialförsäkring):
Hauptverband der österreichischen Sozialversi- cherungsträger (De österrikiska socialförsäk— ringsorganens huvudorganisation), Wien, varvid återbetalning av kostnadema skall göras från de avgifter för pensionärernas sjukförsäkring som uppburits av huvudorganisationen.
Pensionsförsäkring
Vid bestämmande av den institution som är an- svarig för betalning av en förmån skall endast försäkringsperioder enligt Österrikisk lagstifming beaktas.
Arbetslöshetsförsäkring För anmälan av arbetslöshet: Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt
på den berörda personens bosättnings— eller vistelseort.
b) För utfärdande av blanketterna E 301, E 302
och E 303:
Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på den berörda personens arbetsort.
Familjeförmåner
a) Familjeförmåner med undantag för
Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån):
Finanzarnt (Finanskontoret).
Prop. 1994/95: 19
120
Bilaga 10
ii)
ii)
b) Karenzurlaubsgeld(särskildmoderskapsförmån): Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på den berörda personens bosättnings— eller
vistelseort. "
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND Sjukdom och moderskap a) Kontantförmåner:
Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
b) Vårdförmåner: Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: ansaneläkelai- tos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
Allmän hälso— och sjukhusvård:
De lokala inrättningar som lämnar vård enligt syste- met.
Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)
a) Folkpension: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
b) Arbetspension: Den arbetspensionsinrättning som beviljar och betalar ut pensionen.
Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar:
Den försäkringsinrättning som svarar för olycksfalls- försäkringen för personen i fråga.
Prop. 1994/95: 19
121
Dödsfallsersättningar Prop. 1994/95:19 Bilaga 10
Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors,
eller den institution som svarar för utbetalning av
förmåner vid olycksfallsförsäkring.
Arbetslöshet
a) Grundsystem: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
b) Tilläggssystem: En behörig arbetslöshetskassa.
Familje förmåner
Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
O. SVERIGE Alla fall utom arbetslöshet
a) Som allmän regel: Den försäkringskassa hos vilken personen är för- säkrad.
b) För sjömän som inte är bosatta i Sverige: Göteborgs allmänna försäkringskassa, sjöfarts- kontoret.
c) För tillämpningen av tillämpnings förordningens artiklar 35 till 59 på personer som inte är bosat- ta i Sverige:
Stockholms läns allmänna försäkringskassa, ut- landsavdelningen.
d) För tillämpningen av tillämpnings förordningens artiklar 60 till 77 på personer, med undantag för sjömän som inte är bosatta i Sverige:
— Försäkringskassan på den ort där olycks— fallet i arbete inträffade eller där arbets- sjukdomen visade sig, eller
— Stockholms läns allmänna försäkringskassa, 122 utlandsavdelningen.
2. Arbetslöshetsförmåner Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Arbetsmarknadsstyrelsen. "
iii) Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
c) Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
De lokale arbeidskontorer og trygdekontorer på bostedet eller oppholdsstedet (de lokala arbetskontoren och försäk— ringskontoren på bosättnings— eller vistelseorten).
L. ÖSTERRIKE l . Sjukförsäkring
a) I alla fall, utom för tillämpningen av förordning- ens artiklar 27 och 29 och tillämpnings förord- ningens artiklar 30 och 31 i förhållande till den institution på en pensionärs bosätmingsort som nämns i förordningens artikel 27: Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är behörig på personens bosättnings- eller vistelseort.
b) För tillämpningen av förordningens artiklar 27 och 29 och tillämpnings förordningens artiklar 30 och 31 i förhållande till den institution på en pensionärs bosättningsort som nämns i förord- ningens artikel 27:
Den behöriga institutionen.
2. Pensionsförsäkring
3) Om personen har varit omfattad av österrikisk lagstiftning med undantag för tillämpningen av tillämpnings förordningens artikel 53: Den behöriga institutionen.
b) I alla andra fall med undantag för tillämpningen av tillämpnings förordningens artikel 53: Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (Pensionsförsäkringsanstalten för anställda), 123 Wien.
Bilaga 10
3.
ii)
c) För tillämpningen av tillämpnings förordningens artikel 53: Hauptverband der österreichischen Sozialversi— cherungsträger (De österrikiska socialförsäk- ringsorganens huvudorganisation), Wien.
Olycksfallsförsäkring a) Vårdförrnåner:
— DenGebietskrankenkasse(distriktssjukkassa) som är behörig på personens bosättnings— eller vistelseort,
—- eller Allgemeine Unfallversicherungsanstalt (Allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten), Wien, kan utge förmåner.
b) Kontantförmåner:
I alla fall med undantag för tillämpningen av tillämp- ningsförordningens artikel 53 i förening med artikel 77:
Allgemeine Unfallversicherungsanstalt (Allmänna olycksfalls-försäkringsanstalten), Wien.
För tillämpningen av tillämpnings förordningens artikel 53 i förening med artikel 77:
Hauptverband der österreichischen Sozialversiche- rungsträger (De Österrikiska socialförsäkringsor ganens huvudorganisation), Wien.
Arbetslöshets försäkring
Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på personens bosättnings— eller vistelseort.
Farniljeförrnåner
a) Familjeförrnåner med undantag för Karenzur- laubsgeld (särskild moderskapsförmån): Det Finanzamt (finanskontor) som är behörigt på förmånstagarens bosättnings— eller vistelseort. b) Karenzurlaubsgeld(Särskildmoderskapsförmån): Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på personens bosättnings— eller vistelseort. "
Prop. 1994/95: 19
124
Bilaga 10
ii)
ii)
ii)
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND Sjukdom och moderskap
a) Kontantförmåner: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
b) Vårdförmåner:
Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: Kansaneläkelaitos/F olkpensionsanstalten,Helsingfors, eller
Allmän hälso— och sjukhusvård: De lokala inrättningar som lämnar vård enligt syste- met.
Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)
a) Folkpension: KansaneläkelaitoslFolkpensionsanstalten, Helsingfors, eller
b) Arbetspension: Eläketurvakeskus[Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
Dödsfallsersättningar
Allmän dödsfallsersättning: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors. Arbetslöshet
a) Grundsystem: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors.
b) Inkomstanknutet systern:
När det gäller artikel 69: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
I andra fall: den behöriga arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.
Prop. 1994/95:19
125
Bilaga 10
iii)
Farniljeförrnåner Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
O. SVERIGE
Alla fall utom arbetslöshet Försäkringskassan på bosättnings— eller vistelseorten.
Arbetslöshet Länsarbetsnämnden på bosättnings— eller vistelse— orten."
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "F. FÖRENADE KUNGARIKET".
d) Bilaga 4 skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Arbetslöshets förmåner Arbeidsdirektoratet (Arbetsdirektoratet), Oslo.
I alla andra fall Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo.
L. ÖSTERRIKE Sjuk—, olycksfalls— och pensionsförsäkring
Hauptverband der österreichischen Sozialversiche- rungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisation), Wien.
Arbetslöshetsförsäkring
a) Ärenden med Tyskland: Landesarbeitsamt Salzburg (provinsarbetskonto- ret Salzburg), Salzburg.
b) I alla andra fall:
Landesarbeitsamt Wien (provinsarbetskontoret, Wien), Wien.
Prop. 1994/95:19
126
Bilaga 10
ii)
iii)
Familje förmåner
a) Familjeförmåner med undantag för Karenzur- laubsgeld (särskild moderskapsförmån): Bundesministerium fiir Umwelt, Jugend und Familie (Förbundsministeriet för miljö-, ung- doms— och familjefrågor), Wien.
b) Karenzurlaubsgeld(Särskildmoderskapsförmån): Landesarbeitsamt Wien (Provinsarbetskontoret Wien), Wien."
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND
Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensioner, familjeförrnåner, arbetslöshetsfömåner och döds- fallsersättningar: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
Arbetspensioner:
Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen,Helsing— fors.
Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto/Olycksfallsförsäk- ringsanstalternas Förbund, Helsingfors."
SVERIGE
Alla fall utom arbetslöshet Riksförsäkringsverket. Arbetslöshet Arbetsmarknadsstyrelsen. "
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
e) Bilaga 5 Skall ändras på följande Sätt:
Efter avsnitt "9. BELGIEN—NEDERLÄNDERNA" Skall följande införas:
Prop. 1994/95: 19
127
"10. BELGIEN—NORGE Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 Ej tillämplig. 11. BELGIEN—ÖSTERRIKE
Ingen. "
ii) Rubriken " 10. BELGIEN—PORTUGAL" skall ändras till "12. BELGIEN—PORTUGAL" och följande text skall införas:
"13. BELGIEN—FINLAND Ej tillämplig. 14. BELGIEN—SVERIGE Ej tillämplig." iii) Rubriken för avsnitt "11. BELGIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "15. BELGIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" och de följande avsnitten Skall omnumeras på följande Sätt:
"16. DANMARK—TYSKLAND" "17. DANMARK—SPANIEN" "18. DANMARK—FRANKRIKE" "19. DANMARK—GREKLAND" "20. DANMARK—IRLAND"
"21. DANMARK—ITALIEN"
"22. DANMARK—LUXEMBURG"
"23. DANMARK—NEDERLÄNDERNA".
iv)Efter avsnitt "23. DANMARK—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
128
"24. DANMARK—NORGE Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om Ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kosmader för sjuk—, moderskaps— och arbetsskadeförsäkringamas vård- förmåner och för arbetslöshetsförrnåner) och enligt tillämpnings förordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersök- ningar).
25. DANMARK—ÖSTERRIKE Ingen. "
v) Rubriken "20. DANMARK—PORTUGAL" skall ändras till "26. DANMARK—PORTUGAL" och följande text skall införas:
. "27. DANMARK—FINLAND
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kostnader för Sjuk—, moderskaps- och arbetsskadeförsäkringamas vård- förmåner och för arbetslöshetsförrnåner) och enligt tillämpnings förordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersök- ningar).
28. DANMARK—SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om Ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kosmader för Sjuk—, moderskaps— och arbetsskadeförsäkringamas vård- förmåner och för arbetslöshetsförmåner) och enligt tillämpnings förordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersök- ningar)"
vi) Rubriken för avsnitt "21. DANMARK—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "29. DANMARK—FÖRENADE KUNGARIKET" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt. 129
Bilaga 10
vii)
viii)
ix)
"30. TYSKLAND—SPANIEN"
"31. TYSKLAND—FRANKRIKE" "32. TYSKLAND—GREKLAND" "33. TYSKLAND—IRLAND"
"34. TYSKLAND-ITALIEN"
"35. TYSKLAND—LUXEMBURG"
"36. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA".
Efter avsnitt "36. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"37. TYSKLAND—NORGE
Ej tillämplig.
38. TYSKLAND—ÖSTERRIKE
Avdelning II nr 1 och avdelning III i avtalet av den 2 augusti 1979 om tillämpningen av konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 19 juli 1978."
Rubriken "29. TYSKLAND—PORTUGAL" skall ändras till "39. TYSKLAND—PORTUGAL" och följande text Skall införas:
"40. TYSKLAND—FINLAN D
Ingen.
41. TYSKLAND—SVERIGE
Ingen. "
Rubriken__ för avsnitt "30. TYSKLAND—FORENADE KUNGARIKET" skall ändras till "42. TYSKLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
" 43. SPANIEN—FRANKRIKE "
"44. SPANIEN—GREKLAN D "
Prop. 1994/95: 19
130
"45. SPANIEN—IRLAND" Prop. 1994/95:19 Bilaga 10
"46. SPANIEN—ITALIEN "
"47. SPANIEN—LUXEMBURG"
"48. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA" .
x) Efter avsnitt "48. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"49. SPANIEN—NORGE Ej tillämplig.
50. SPANIEN—ÖSTERRIKE Ingen."
xi) Rubriken "37. SPANIEN—PORTUGAL" Skall ändras till "51. SPANIEN—PORTUGAL" och följande text Skall införas:
"52. SPANIEN—FINLAND Ingen.
53. SPANIEN—SVERIGE Ingen."
xii) Rubriken för avsnitt "38. SPANIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "54. SPANIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" och de följande avsnitten skall numreras om på följande sätt:
"55. FRANKRIKE—GREKLAND" "56. FRANKRIKE—IRLAND"
"57. FRANKRIKE—ITALIEN"
"58. FRANKRIKE—LUXEMBURG"
"59. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA". 131
xiii) Efter avsnitt "59. Prop. 1994/95:19
" Bilaga 10 FRANKRIKE—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
"60. FRANKRIKE—NORGE
Ingen. 61. FRANKRIKE—ÖSTERRIKE
Ingen."
xiv)Rubriken för avsnitt "44.
FRANKRIKE—PORTUGAL" skall ändras till "62. FRANKRIKE—PORTUGAL" och de följande av- snitten Skall numreras om på följande sätt: "63. FRANKRIKE—FÖRENADE KUNGARIKET" "64. GREKLAND—IRLAND" "65. GREKLAND—ITALIEN" "66. GREKLAND—LUXEMBUR G"
"67. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA".
xv)Efter avsnitt "67. GREKLAND—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
" 68. GREKLAND—NOR GE
Ingen.
69. GREKLAND—ÖSTERRIKE Ingen." xvi) Rubriken "50. GREKLAND—PORTUGAL" skall ändras till "70. GREKLAND—PORTUGAL" och följande text skall införas:
" 71 . GREKLAND—FINLAN D
Ingen. 132
72. GREKLAND—SVERIGE Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 Ingen. "
xvii) Rubriken för avsnitt "51. GREKLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "73. GREKLAND—FÖRENADE KUN- GARIKET" och de följande avsnitten skall num- reras om på följande sätt:
"74. IRLAND—ITALIEN " "75. IRLAND—LUXEMBURG"
"76. IRLAND—NEDERLÄNDERNA".
xviii)Efter avsnitt "76. IRLAND—NEDERLANDERNA" skall följande införas:
"77. IRLAND—NORGE Ej tillämplig. 78. IRLAND—ÖSTERRIKE
Ingen. "
xix) Rubriken "55. IRLAND—PORTUGAL" skall ändras till "79. IRLAND—PORTUGAL" och följande skall införas:
"80. IRLAND—FINLAND Ej tillämplig.
81. IRLAND—SVERIGE Ej tillämplig."
xx) Rubriken för avsnitt "56. IRLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "82. IRLAND—FÖRENADE KUNGARIKET" och de följande avsnitten Skall numreras om på följande sätt:
"83. ITALIEN—LUXEMBURG"
133 "84. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA" .
10 Riksdagen 1994/95. I saml. Nr 19. Bilaga 10—12
Bilaga 10
xxi) Efter avsnitt "84. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"85. ITALIEN—NORGE Ingen. 86. ITALIEN—ÖSTERRIKE Ingen." xxii) Rubriken "59. ITALIEN—PORTUGAL" skall
ändras till "87. ITALIEN—PORTUGAL" och följande text skall införas:
"88. ITALIEN—FINLAND Ej tillämplig.
89. ITALIEN—SVERIGE Ingen."
xxiii) Rubrikerna "60. ITALIEN—FÖRENADE KUNGA- RIKET" och "61. LUXEMBURG— NEDERLÄNDERNA" skall ändras till "90. ITALIEN—FÖRENADE KUNGARIKET" och "91. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA", och följande text skall införas:
"92. LUXEMBURG—NORGE Ej tillämplig.
93. LUXEMBURG—ÖSTERRIKE Ingen."
xxiv) Rubriken "62. LUXEMBURG—PORTUGAL" skall ändras till " 94. LUXEMBURG—PORTUGAL" och följande text Skall införas:
" 95. LUXEMBURG—FINLAN D
Återbetalningsarrangemanget av den 24 februari 1994 enligt förordningens artiklar 36.3 och 63.3.
96. LUXEMBURG—SVERIGE Ingen. "
Prop. 1994/95:19
134
Bilaga 10
xxv) Rubriken "61. LUXEMBURG—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "97. LUXEMBURG—FÖRENADE KUNGARIKET" och följande text skall införas:
"98. NEDERLÄNDERNA—NORGE
Ingen.
99. NEDERLÄNDERNA—ÖSTERRIKE
xxvi)
Avtalet av den 17 november 1993 om återbetalning av kostnader för socialförsäkringsförmåner. "
Rubriken "64. NEDERLÄNDERNA—PORTUGAL" skall ändras till "100. NEDERLÄNDERNA—PORTUGAL" och följande text Skall införas:
" 101 . NEDERLÄNDERNA—FINLAND
Återbetalningsarrangemanget av den 26 januari 1994 enligt förordningens artiklar 36.3 och 63.3.
102. NEDERLÄNDERNA—SVERIGE
Ingen. "
xxvii) Rubriken "65. NEDERLÄNDERNA—FÖRENADE
KUNGARIKET" skall ändras till "103.
NEDERLÄNDERNA—FÖRENADE KUNGARIKET" och följande text skall införas:
" 104. NORGE—ÖSTERRIKE
Ingen.
105. NORGE—PORTUGAL
Ingen.
106. NORGE—FINLAND
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kostnader för sjuk—, moderskaps— och arbetsskadeförsäkringamas vård- förmåner och för arbetslöshetsförmåner) och enligt
Prop. 1994/95: 19
135
Bilaga 10
tillämpnings förordningens artikel 105.2 (kosmader för administrativa kontroller och läkarundersökning- ar).
107. NORGE—SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kostnader för sjuk-, moderskaps— och arbetsskadeförsäkringamas vård- fömiåner och för arbetslöshetsförmåner) och enligt tillärnpningsförordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativ 3 kontroller och läkarundersökning- ar).
108. NORGE—FÖRENADE KUNGARIKET
Artikel 7.3 i det administrativa avtalet av den 28 augusti 1990 om tillämpningen av konventionen om social trygghet.
109. ÖSTERRIKE—PORTUGAL Ingen.
110. ÖSTERRIKE—FINLAND Ingen.
111. ÖSTERRIKE-SVERIGE
Arrangemanget av den 22 december 1993 om återbetalning av kostnader inom området social
trygghet.
112. ÖSTERRIKE—FÖRENADE KUNGARIKET
a) Artikel 18.1 och 18.2 i avtalet av den 10 no- vember 1980 om tillämpningen av konventionen om social trygghet av den 22 juli 1980, i dess lydelse enligt tilläggsavtal nr 1 av den 26 mars 1986 och tilläggsavtal nr 2 av den 4 juni 1993, såvitt avser personer som inte kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen.
b) Artikel 18.1 i avtalet, såvitt avser personer som kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen, varvid det relevanta
Prop. 1994/95: 19
136
passet skall ersätta blankett E 111 för Prop. 1994/95:19 österrikiska medborgare som är bosatta i Bilaga 10 Österrike och brittiska medborgare som är bosatta i Förenade kungariket (med undantag för Gibraltar) när det gäller alla fömlåner som omfattas av den blanketten.
113. PORTUGAL—FINLAND Ej tillämplig.
114. PORTUGAL—SVERIGE Ingen."
xxviii) Rubriken "66. PORTUGAL—FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "115. PORTUGAL—FÖRENADE KUNGARIKET" och följande Skall införas:
" 116. FINLAND—SVERIGE
Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 (kosmader för sjuk—, moderskaps— och arbetsskadeförsäkringamas vård- förmåner och för arbetslöshetsförrnåner) och enligt tillärnpningsförordningens artikel 105.2 (kosmader för administrativa kontroller och läkarunder- sökningar).
117. FINLAND—FÖRENADE KUNGARIKET Ingen. 118. SVERIGE—FÖRENADE KUNGARIKET Ingen." 0 Bilaga 6 skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "J . NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Direkt betalning. 137
Bilaga 10
L. ÖSTERRIKE Direkt betalning. "
ii) Rubriken "K. PORTUGAL” Skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande skall införas:
"N. FINLAND Direkt betalning. o. SVERIGE Direkt betalning. "
iii) Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" Skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
g) Bilaga 7 skall ändras på följande sätt:
i) Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE Sparebanken NOR (Sparbanken NOR), Oslo L. ÖSTERRIKE
Oesterreichische Nationalbank (Österrikes national- bank), Wien."
ii) Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande skall införas:
"N. FINLAND
Postipankki Oy, Helsinki — Postbanken Ab, Helsingfors.
0. SVERIGE Ingen. "
iii) Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Prop. 1994/95: 19
138
h) Bilaga 8 skall ersättas med följande: Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 "BILAGA 8
TILLERKÄNNANDE AV FAMILJEFÖRMÅNER
(Tillämpningsförordningens artiklar 4.8, 10a.1 d och 122) Tillämpningsförordningens artikel 10a.1 d tillämpas på A. Anställda och egenföretagare
a) med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet mellan
— Belgien och Tyskland - Belgien och Spanien - Belgien och Frankrike — Belgien och Grekland — Belgien och Irland — Belgien och Luxemburg - Belgien och Norge — Belgien och Österrike — Belgien och Portugal — Belgien och Finland - Belgien och Sverige — Belgien och Förenade kungariket — Tyskland och Spanien — Tyskland och Frankrike — Tyskland och Grekland — Tyskland och Irland — Tyskland och Luxemburg — Tyskland och Norge — Tyskland och Österrike — Tyskland och Finland — Tyskland och Sverige — Tyskland och Förenade kungariket — Spanien och Norge — Spanien och Österrike — Spanien och Finland — Spanien och Sverige — Frankrike och Luxemburg — Frankrike och Norge - Frankrike och Österrike
— Frankrike och Finland — Frankrike och Sverige — Irland och Norge 139 — Irland och Österrike
Bilaga 10
I))
B)
C)
med en referensperiod på tre kalenderrnånader i förhållan-
Irland och Sverige Luxemburg och Norge Luxemburg och Österrike Luxemburg och Finland Luxemburg och Sverige Nederländerna och Norge Nederländerna och Österrike Nederländerna och Finland Nederländerna och Sverige Norge och Österrike Norge och Portugal Norge och Finland Norge och Sverige Norge och Förenade kungariket Österrike och Portugal Österrike och Finland Österrike och Sverige Österrike och Förenade kungariket Portugal och Frankrike Portugal och Irland Portugal och Luxemburg Portugal och Finland Portugal och Sverige Portugal och Förenade kungariket Finland och Sverige Finland och Förenade kungariket Sverige och Förenade kungariket
det mellan
med en referensperiod på tre kalenderrnånader i förhållan-
Danmark och Tyskland, Norge Nederländena och Tyskland, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Portugal
Egenföretagare
det mellan
med en referensperiod på en kalendermånad i förhållandet
Belgien och Nederländerna
Anställda
mellan
Belgien och Nederländerna".
Prop. 1994/95:19
140
Bilaga 10
ii)
iii)
])
Bilaga 9 skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas med beaktande av de förmåner som utgetts enligt kapitel 2 i lagen om social trygghet (lag den 17 juni 1966), enligt lagen den 19 november 1982 om kommunal sjukvård, enligt lagen den 19 juni 1969 om sjukhus och enligt lagen den 28 april 1961 om mental sjukvård.
L. ÖSTERRIKE
Följande institutioner skall inbegripas vid beräkning av den genomsnittliga årskosmaden för vårdförmåner:
Gebietskrankenkassen (Distriktssjukkassoma). "
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande skall införas:
"N. FINLAND
Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas med beaktande av de alhnänna hälso- och sjukhusvårdssystemen och återbetalningama inom ramen för den sjukförsäkring och de rehabiliterings—t- jänster som Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors, tillhandahåller.
O. SVERIGE
Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas med beaktande av de förmåner som utgetts enligt lagen om allmän försäkring."
Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Bilaga 10 skall ändras på följande sätt:
Prop. 1994/95: 19
141
Bilaga 10
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
För tillämpningen av förordningens artikel 14.1 a och b, tillämpnings förordningens artikel 11.1 a och 11.2 när arbetet utförs utanför Norge och förordningens artikel 14a.1 b:
Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäkrings- kassan för utlandsärenden), Oslo.
För tillämpningen av artikel 14a.l a om arbetet utförs i Norge:
Trygdekontoret i den kommun där personen i fråga är bosatt.
För tillämpningen av artikel 14.1 a i förordningen om personen ifråga är utsänd till Norge:
Trygdekontoret i den konunun där arbetsgivarens företrädare är registrerad i Norge och om arbets- givaren inte har någon företrädare i Norge, tryg- dekontoret i den kommun där arbetet utförs.
För tillämpningen av artikel 14.2 och artikel 14.3:
Trygdekontoret i den kommun där personen ifråga är bosatt.
För tillämpningen av artikel 14a.2:
Trygdekontoret i den kommun där arbetet utförs. För tillämpningen av artikel 14b.1 och 14b.2:
Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäkrings- kassan för utlandsärenden), Oslo.
För tillämpningen av avdelning III kapitel 1, 2, 3, 4, 5 och 8 i avdelning III i förordningen och de be- stämmelser som är knutna till dessa bestänunelser i tillämpnings förordningen:
Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo, och dess utsedda organ (de regionala och lokala försäk— ringskontoren).
Prop. 1994/95: 19
142
Bilaga 10
10.
För tillämpningen av avdelning III kapitel 6 i förord- ningen och de bestämmelser som är knutna till dessa bestämmelser i tillämpningsförordningen:
Arbeidsdirektoratet (Arbetsdirektoratet), Oslo, och dess utsedda organ.
För pensionsförsäkringssystemet för sjömän:
a) Det lokala trygdekontoret på bosättningsorten när personen i fråga är bosatt i Norge.
b) Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäk- ringskassan för utlandsärenden), Oslo, vid betal- ning av förmåner enligt systemet till personer som är bosatta utomlands.
För familjebidrag:
Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo, och dess utsedda organ (de lokala försäkringskontoren).
L. öSTERRlKE
För tillämpningen av artikel 6.1 i tillämpningsför- ordningen vid egenförsäkring enligt paragraf 16 i ASVG (den allmänna socialförsäkringslagen) för personer som är bosatta utanför Österrikes territo- rlum:
Wiener Gebietskrankenkasse (Wiens distriktssjuk- kassa), Wien.
För tillämpningen av artiklarna 14.1 b och 17 i tillämpnings förordningen:
Bundesminister ftir Arbeit und Soziales (Federala mi- nistern för arbetsfrågor och sociala frågor), Wien, i samverkan med Bundesminister fiir Umwelt, Jugend und Familie (Federala ministem för miljö—, ungdoms— och familjefrågor), Wien.
För tillämpningen av artiklama ll, lla, 12a, 13 och 14 i tillämpnings—förordningen:
3) Om personen omfattas av österrikisk lagstiftning och är omfattad av sjukförsäkring: Den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.
Prop. 1994/95: 19
143
b) Om personen omfattas av österrikisk lagstifming Prop. 1994/95: 19 och inte är omfattad av sjukförsäkring: Bilaga 10 Denbehörigaolycksfallsförsäkringsinstitutionen.
c) I alla andra fall:
Hauptverband der österreichischen Sozialversi- cherungsträger (De österrikiska socialförsäk- ringsorganens huvudorganisation), Wien.
För tillämpningen av artiklama 38.1 och 70.1 i tillämpnings förordningen:
Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är behörig på familjemedlemmarnas bosättningsort.
För tillämpningen av artiklarna 80.2, 81 och 82.2 i tillämpningsförordningen:
Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på ar- betstagarens senaste bosättningsort eller senaste an- ställningsort.
För tillämpningen av artiklarna 85.2 och 86.2 i tillämpnings förordningen avseende Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån):
Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på ar- betstagarens senaste bosättnings— eller vistelseort eller på den senaste anställningsorten.
För tillämpningen av tillämpnings förordningens
a) artikel 1022 i förhållande till förordningens artiklar 36 och 63: Hauptverband der österreichischen Sozialversi- cherungsträger (De österrikiska socialförsäk— ringsorganens huvudorganisation), Wien.
b) artikel 1022 i förhållande till förordningens artikel 70:
Landesarbeitsamt Wien (Provinsarbetskontoret, Wien), Wien.
För tillämpning av artikel 110 i tillämpningsförord— ningen:
— Den behöriga institutionen, eller — om det inte finns någon österrikisk behörig institution, institutionen på bosättningsorten. 144
Bilaga 10
ii)
För tillämpning av artikel 1132 i tillämpningsför- ordningen:
Hauptverband der österreichischen Sozialversiche- rungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisation), Wien, underförstått att åter- betalning av kostnadema för vårdförmåner skall göras från de sjukförsäkringsavgifter som denna institution erhållit från pensionärerna."
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas:
"N. FINLAND
För tillämpningen av förordningens artiklar 14.1 b och 14a.1 b och tillämpningsförordningens artiklar 11.1, 11a.1, 12a, 13.2, 13.3, 14.1 och 14.2:
Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. För tillämpningen av
artikel 10b i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
För tillämpningen av artiklama 36 och 90 i tillämp- ningsförordningen:
Kansaneläkelaitos/F olkpensionsanstalten, Helsingfors, samt
Työeläkelaitokset (arbetspensionsinrättningar) och Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
För tillämpningen av artiklama 37b, 38.1, 70.1, 82.2, 85.2 och 86.2 i tillämpnings förordningen:
Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors.
För tillämpningen av artiklar 41 och 59 i tillämp- ningsförordningen: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors, och Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
Prop. 1994/95: 19
145
För tillämpningen av artiklama 60—67, 71, 75, 76 och Prop. 1994/95: 19 78 i tillämpningsförordningen: Bilaga 10
Institution på bosättningsorten eller vistelseorten: den försäkringsinrämting som utses av
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto/Olycksfallsförsäk- ringsanstaltemas Förbund, Helsingfors.
För tillämpningen av artiklarna 80 och 81 i tillämp- ningsförordningen:
En behörig arbetslöshetskassa, när det gäller inkom- stanknutna
arbetslöshetsförmåner. Karlsaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingf'ors, när det gäller grundförmåner vid arbetslöshet.
För tillämpningen av artiklar 102 och 113 i tillämp- ningsförordningen:
Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors,
Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto/Olycksfallsför- säkringsanstaltemas
Förbund, Helsingfors, när det gäller olycksfallsförsäk- ring.
För tillämpningen av artikel 110 i tillämpningsför- ordningen:
a) Arbetspensioner: Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors, när det gäller arbetspensioner.
b) Olycksfall i arbetet. arbetssjukdomar: Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto/Olycksfalls- försäkringsanstaltemas För -bund, Helsingfors, när det gäller olycksfalls- försäkring.
c) I andra fall: Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten, Helsingfors.
146
Bilaga 10
O. SVERIGE
1. För tillämpningen av förordningens artiklar 14.1, 14a. 1, 14b.1 och 14b.2 och tillämpnings förordningens artiklar 11.1 a och 11a.1:
Den försäkringskassa hos vilken personen är försäk— rad.
2. För tillämpningen av artiklar 14.1 b och 14a.1 b i fall då en person är utsänd till Sverige:
Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs.
3. För tillämpningen av artiklar 14b.1 och 14b.2 i fall då en person är utsänd till Sverige för en period som är längre än 12 månader:
Göteborgs allmänna försäkringskassa, sjöfartskon— toret.
4. För tillämpningen av artiklar 14.2, 14.3, 14a.2 och 14a.3 i förordningen:
Försäkringskassan på bosättningsorten.
5. För tillämpningen av förordningens artikel 14a.4 och tillämpnings förordningens artiklar 11.1 b, 11a.1 b, 12a.5, 12a.6 och 12a.7 a:
Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs. 6. För tillämpningen av artikel 17 i förordningen:
a) Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs eller skall utföras, och
b) Riksförsäkringsverket, för vissa grupper av anställda eller egenföretagare.
7. För tillämpningen av artikel 1022:
a) Riksförsäkringsverket.
b) Arbetsmarknadsstyrelsen, för arbetslöshetsför- måner."
iii) Rubriken . "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
Prop. 1994/95: 19
147
Bilaga 10
k)
i)
ii)
iii)
Bilalga 11 skall ändras på följande sätt:
Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas:
"K. NORGE
Inget.
L. ÖSTERRIKE
Inget."
Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande skall införas:
"N. FINLAND
Inget.
O. SVERIGE
Inget."
Rubriken
"L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
3. Beslut av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare
a) Beslut nr 117 av den 7 juli 1982 (EGT nr C 238, 7.9.1983, s.3).
Punkt 2.2 i beslutet skall ha följande lydelse:
"I detta beslut avses med det utsedda organet de organ som här anges:
Belgien
Danmark
Office national des pensions (ONP), Rijksdienst voor pensioenen (RVP) (Pensionsverket), Bryssel.
Direktoratet for Social Sikring og Bistand (Direkto— ratet för social trygghet och hjälp), Köpenhamn.
Prop. 1994/95: 19
148
Bilaga 10
Tyskland
Spanien
Frankrike
Grekland
Irland
Italien
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Österrike
Portugal
Finland
Sverige Förenade
kungariket
Verband Deutscher Rentenversicherungsträger —Datenstelle(Tyskapensionsförsäkringsinstitutioner- nas förbund —Datacentralen), Wiirzburg.
Instituto Nacional de la Seguridad Social (Socialför- säkringsinstitutet), Madrid.
Caisse nationale d”assurance—vieillesse — Centre inforrnatique national —
travailleurs migrants SCOM (Centralkassan för ålderdomsförsäkring —Datacentralen — migrerande arbetstagare SCOM), Tours.
Idryma Koinonikon Asfaliseon (IKA) (Socialförsäk- ringsinstitutet), Athen.
Department of Social Welfare (Socialdepartemen- tet), Dublin.
Istituto Nazionale della Previdenza Sociale (INPS) (Statens institut för social omsorg), Rom.
Centre d*informatique, d'afhliation etdeperception des cotisations ,communauxinstitutions desecuritéso— ciale (Datacentralen för registrering och avgiftsupp- börd för de sociala try gghetsinstitutionema),Lux em- burg.
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken), Amsterdam.
Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo.
Hauptverband der österreichischen Sozialversiche— rungsträger (De österrikiska
socialförsäkringsorganens huvudorganisation), Wien. Centro Nacional de Pensöes (Nationella pensionscentret).
Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
Riksförsäkringsverket, Stockholm. Department of Social Security, Records Branch,
(Socialdepartementet, datacentralen), N ewcastle-upon—Tyne. "
11 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 10—12
Prop. 1994/95:19
149
Bilaga 10
b) Beslut nr 118 av den 20 april 1983 (EGT nr C 306, 12.11.1983,
s. 2).
Punkt 2.4 i beslutet skall ha följande lydelse:
"I detta beslut avses med det utsedda organet de organ som här anges:
Belgien
Danmark
Tyskland
Spanien
Frankrike
Grekland
Irland
Italien
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Österrike
Ollice national des pensions (ONP), Rijksdienst voor pensioenen (RVP) (Pensionsverket), Bryssel.
Direktoratet for Social Sikring og Bistand (Direkto- ratet för social trygghet och hjälp), Köpenhamn.
Verband Deutscher Rentenversicherungsu'äger — Datenstelle (Tyska pensionsförsäkringsinstitutioner- nas förbund — Datacentralen), Wiirzburg.
Instituto Nacional de la Seguridad Social (Socialför- säkringsinstitutet), Madrid.
Caisse nationale d'assurance—vieillesse - Centre inforrnatique national — travailleurs migrants SCOM (Centralkassan för ålderdomsförsäkring _Datacen- tralen — migrerande arbetstagare SCOM), Tours.
Idryma Koinonikon Asfaliseon (IKA) (Socialförsäk- ringsinstitutet), Athen.
Department of Social Welfare (Socialdepartemen- tet), Dublin.
Istituto Nazionale della Previdenza Sociale (INPS) (Statens institut för social omsorg), Rom.
Centre d'informatique, d'afliliation et de perception des cotisations, commun aux institutions de securité sociale (Datacentralen för registrering och avgifts- uppbörd för de sociala trygghetsinstitutionema), Luxemburg.
Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsban- ken), Amsterdam.
Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo. Hauptverband der österreichischen Sozialversiche- rungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorga— nens huvudorganisation), Wien.
Prop. 1994/95:19
150
Bilaga 10
Portugal Centro Nacional de Pensöes (Nationella pensions-
centret).
Finland Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsing-
fors.
Sverige Riksförsäkringsverket, Stockholm.
Förenade Department of Social Security, Records Branch,(-
Socialdepartementet,
kungariket datacentralen), Newcastle-upon-Tyne."
Beslut nr 135 av den 1 juli 1987 (EGT MG 281, 4.11.1988, s. 7).
Punkt 2.2 i beslutet skall ha följande lydelse:
" Den förväntade eller faktiska kostnaden för förmånen överstiger följande fasta belopp:
a)
b)
0)
d)
8)
h)
i)
k)
1)
BEF 20 000 för institutionen på bosättningsorten i Belgien,
DKK 3 600 för institutionen på bosättningsorten i Danmark, DEM 1 000 för institutionen på bosättningsorten i Tyskland, GRD 50 000 för institutionen på bosättningsorten i Grekland, PTE 50 000 för institutionen på bosättningsorten i Spanien, FRF 2 900 för institutionen på bosättningsorten i Frankrike, IEP 300 för institutionen på bosättningsorten i Irland,
ITL 590 000 för institutionen på bosättningsorten i Italien,
LUF 20 000 för institutionen på bosättningsorten i Luxem— burg,
NLG 1 100 för institutionen på bosättningsorten i Nederlän- dema,
NOK 3 600 för institutionen på bosätmingsorten i Norge,
ATS 7 000 för institutionen på bosättningsorten i Österrike,
m) ESP 60 000 för institutionen på bosättningsorten i Portugal,
Prop. 1994/95: 19
151
n) FIM 3 000 för institutionen på bosättningsorten i Finland, Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 0) SEK 3 600 för institutionen på bosättningsorten i Sverige, p) GBP 350 för institutionen på bosätmingsorten i Förenade kungariket." d) Beslut nr 136 av den Ijuli 1987 EGT nr C 64, 9.9.1988. s. 7). Bilagan i beslutet skall ändras på följande sätt: i) Efter avsnitt "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande införas: "K. NORGE Inget. L. ÖSTERRIKE Inget." ii) Rubriken "K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande skall införas: "N. FINLAND Inget. O. SVERIGE Inget." iii) Rubriken "'L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET". e) Beslut nr 150 av den 26 juni 1992 EGT nr C 229, 25.8.1993, s. 5). Bilagan i beslutet skall ändras på följande sätt: i) Efter avsnitt "] . NEDERLÄNDERNA" skall följande införas: "K. NORGE Folketryggkontoret for utlandssaker Försäkringskas san 152 för utlandsärenden), Oslo.
L. ÖSTERRIKE Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 1. 1 fall då det bara gäller familjeförmåner: det behöriga Finanzamt (finanskontoret).
2. I alla andra fall: den behöriga pensionsförsäkringsinst- itutionen. "
ii) Rubriken
"K. PORTUGAL" skall ändras till "M. PORTUGAL" och följande text skall införas: "N. FINLAND
1. Kansaneläkelaitos/Folkpensionsanstalten,Helsingfors, och
2. Eläketurvakeskus/Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.
0. SVERIGE
För förmånsberättigade som är bosatta i Sverige: Den allmänna försäkringskassan på bosättningsorten.
För förmånsberättigade som inte är bosatta i Sverige: Stockholms län allmänna försäkringskassa, utlandsav— delningen."
iii) Rubriken "L. FÖRENADE KUNGARIKET" skall ändras till "P. FÖRENADE KUNGARIKET".
B. FRl RÖRLIGHET FÖR ARBETSTAGARE
368 L 0360: Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom
gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT nr L 257, 19.10.1968, s. 13).
Fotnot 1 i bilagan skall ersättas med följande: "Belgiens, Danmarks, Tysklands, Greklands, Spaniens, Frankrikes,
Irlands, Italiens, Luxemburgs, Nederländernas, Norges, Österrikes, Portugals, Finlands, Sveriges och Storbritanniens, beroende på vilket land som utfärdar tillståndet. "
153
C. JÄMSTÄLLDI—IET MELLAN KVINNOR OCH MÄN Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 382 D 0043: Kommissionens beslut 82/43/EEG av den 9 december 1981 om inrättande av en rådgivande kommitté för jämställdhet mellan kvinnor och män (EGT nr L20, 28.1.1982, s. 35), i dess lydelse enligt
— 1851: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
3) Artikel 3.1 skall ha följande lydelse: "Kommittén skall ha två ledamöter per medlemsstat". b) Artikel 6 andra meningen skall ersättas med följande:
"Valet skall ske med en majoritet som omfattar två tredjedelar av de närvarande ledamöterna. Det krävs dock alltid minst hälften av rösterna."
c) I artikel 11 skall uttrycket "Det krävs dock alltid minst tolv röster" bytas ut mot "Det krävs dock alltid minst hälften av rösterna".
D. ARBETSRÄTT
380 L 0987: Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstifming om skydd för arbets- tagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT nr L 283, 28.10.1980, s. 23), i dess lydelse enligt
— 387L0164: Rådets direktiv 87/164/EEG (EGT an66, 11.3.1987, s. 11).
I bilagan avsnitt I "Arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande av speciell art" skall följande läggas till:
"F. ÖSTERRIKE
1. Ledamöter i ett sådant ledningsorgan för en juridisk person som har till uppgift att rättsligt företräda denna.
2. Personer som är verksamma inom en sammanslutning och som har rätt att utöva ett bestämmande inflytande där, även om inflytandet grundar sig på delegation."
154
"G. SVERIGE Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller
tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett be- tydande inflytande över verksamheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet.
"E. HÄLSA OCH SÄKERHET
1. 380 L 1107: Rådets direktiv 80/1107/EEG av den 27 november 1980 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för kemiska, fysikaliska och biologiska agenser i arbetet (EGT nr L 327, 3.12.1980, s. 8), i dess lydelse enligt
— I 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGan L 302, 15.11.1985, s. 23), — 388 L 0642: Rådets direktiv 88/642/EEG (EGT nr L 356, 24.12.1988, s. 74).
I artikel 10.2 skall "54" bytas ut mot "64".
2. 382 L 0130: Rådets direktiv 82/130/EEG av den 15 februari 1982 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstifming om elektrisk utrustning avsedd för användning i explosionsfarliga omgivningar i gruvor med risk för lättantändlig gruvgas (EGT nr L 59, 2.3.1982, s. 10), i dess lydelse enligt
— I 85 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 388 L 0035: Rådets direktiv 88/35/EEG av den 2 december 1989 (EGT nr L 20, 26.1.1988, s. 28), — 391 L 0269: Rådets direktiv 91/269/EEG av den 30 april 1991 (EGT nr L 134, 29.5.1991, s. 51).
I artikel 7.2 skall "54" bytas ut mot "64".
3. 388 D 0383: Kommissionens beslut 88/383/EEG av den 24 februari 1988 om förbättrad information om arbetarskyddsfrågor (EGT nr L 183, 14.7.1988, s. 34):
I artikel 3 skall uttrycket "tjugofyra ledamöter" bytas ut mot "två ledamöter per medlemsstat".
4. 378 D 0618: Kommissionens beslut 78/618/EEG av den 28 juni 1978 om inrättande av en rådgivande vetenskaplig kommitté för frågor om giftiga och miljöfarliga kemiska föreningar (EGT nr L 198, 155 22.7.1978, s. 17), i dess lydelse enligt
— 388 D 0241: Kommissionens beslut 88/241/EEG av den 18 mars Prop. 1994/95:19 1988 (EGT nr L 105, 26.4.1988, s. 29. Bilaga 10
I artikel 3 skall talet "24" ersättas med "32" och båda talen "12" ersättas med "16"
5. Beslut av den 9 juli 1957 av företrädarna för medlemsstatemas regeringar i ministerrådet (EGT nr 28, 31.8.1957, s. 487), i dess lydelse enligt
— Rådsbeslut av den 11 mars 1965 av företrädarna för medlemssta- ternas regeringar i ministerrådet (EGT nr 46, 22.3.1965, s. 698/65), — 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14), — 1 79 H: Anslumingsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17),
- I 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Bilagan skall ändras på följande sätt:
a) I artikel 3 första stycket skall "fyrtioåtta" bytas ut mot "sextiofyra" .
b) I artikel 9 andra stycket skall "sex" bytas ut mot "åtta".
c) 1 artikel 13 tredje stycket skall "nio" bytas ut mot "samtliga".
d) I artikel 18 första stycket skall "trettiotvå" bytas ut mot "fyrtiotre".
e) 1 artikel 18 andra stycket skall "tjugofem" bytas ut mot "trettiotre". '
6. 374 D 0325: Rådets beslut 74/325/EEG av den 27 juni 1974 om inrättande av en rådgivande kommitté för säkerhet, hygien och hälsoskydd i arbetet (EGT nr L 185, 9.7.1974, s. 15), i dess lydelse enligt
— 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, S. 17), — I 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
I artikel 4.1 Skall "72" bytas ut mot "96".
156
F. HAN DIKAPPADE Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 393 D 0136: Rådets beslut 93/136/EEG av den 25 februari 1993 om ett tredje handlingsprogram för att hjälpa handikappade (Helios Il 1993e1996) (EGT nr L 56, 9.3.1993, s. 30).
a) I artikel 9.1 a skall "24" bytas ut mot "28". b) Iartikel 10.1 b skall "12" bytas ut mot "16".
G. ANNAT
375 R 1365: Rådets förordning (EEG) nr 1365/75 av den 26 maj 1975 om bildande av en europeisk fond för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (EGT nr L 139, 30.5.1975, S. 1), i dess lydelse enligt
— 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — I 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
a) Iartikel 6.1 skall "39" bytas ut mot "51", och i artikel 6.1 a, b och c skall "tolv" bytas ut mot "sexton". b) Iartikel 10.1 skall "12" bytas ut mot "16".
157
V. JORDBRUK Prop. 1994/95: 19
_ __ Bilaga 10 A. ALLMANNA BESTAMMELSER
I. Nätverk för att samla in uppgifter om jordbruket
365 R 0079: Rådets förordning nr 79/65/EEG av den 15 juni 1965 om upprättandet av ett nätverk för insamling av redovisningsdata om inkomster och affärsverksamhet i jordbruksföretag inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT nr L 109, 23.6.1965, s. 1859/65), idess lydelse enligt
— 390 R 3577: Rådets förordning (EEG) nr 3577/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 23).
Artikel 4.3 skall ersättas med följande:
"3. Antalet uppgiftslämnande företag i gemenskapen skall vara högst 80 000.
Den 1 mars 1986 skall antalet uppgiftslämnande företag vara följande:
— 12 000 för Spanien. Under de närmast följande fem åren skall antalet gradvis ökas till 15 000. — 1 800 för Portugal. Under de närmast följande fem åren skall antalet gradvis ökas till 3 000.
Den 1 mars 1995 skall antalet uppgiftslämnande företag vara
_ 2 000 för Österrike. _ 1 100 för Finland. _ 1 000 för Norge. _ 600 för Sverige. Under de närmast följande tre åren skall antalet ökas till 1 000."
I artikel 5.1 skall följande mening läggas till:
"Österrike, Finland, Norge och Sverige skall inrätta den angivna kommittén inom 6 månader från anslumingen. "
II. StatiStik
1. 372 L 0280: Rådets direktiv 72/280/EEG av den 31 juli 1972 om de statistiska undersökningar som medlemsstaterna skall genomföra av mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 179, 7.8.1972, s. 2), i dess lydelse enligt
158
Bilaga 10
- 391 R 1057: Konunissionens förordning (EEG) nr 1057/91 av den 26 april 1991 (EGT nr L 107, 27.4.1991, s. 11).
Artikel 4 andra stycket punkt 3 3 skall ersättas med följande:
"a) kvantitet och fetthalt för insamlad mjölk och grädde; uppgifter skall lämnas separat för vart och ett av de geogra— fiska områden som anges nedan och hänföra sig till de anläggningar som finns där:
Belgien: Provinces/Provincies Danmark: — Tyskland: Regierungsbezirke Grekland: Ett enda område Spanien: Comunidades autönomas Frankrike: Régions de programme Irland: — Italien: Regioni
Luxemburg: —
Nederländerna: Provincies Norge: Fylker Portugal: Regiöes
Österrike: -
Finland: —
Sverige: —
Förenade kungariket: Standard regions
Såvitt avser Grekland kan det dock bestämmas enligt förfarandet i artikel 7 att uppgifter skall länmas separat för närmare angivna geografiska områden."
376 L 0625: Rådets direktiv 76/625/EEC av den 20 juli 1976 om statistiska undersökningar som medlemsstaterna skall genomföra för att bestämma produktionskapaciteten för odlingar med vissa arter av fruktträd (EGT nr L 218, 11.8.1976, s. 10), i dess lydelse enligt
— 391 R 1057: Kommissionens förordning (EEG) nr 1057/91 av den 26 april 1991 (EGT nr L 107, 27.4.1991, S. 11).
I artikel 1.1 skall följande stycke läggas till:
"Österrike, Finland, Norge och Sverige skall för första gången genomföra de undersökningar som avses i första stycket före den 31 december 1997."
379 R 0357: Rådets förordning (EEG) nr 357/79 av den 5 februari 1979 om statistiska undersökningar av vinodlingar (EGT nr L 54, 5.3.1979, s. 124), i dess lydelse enligt
Prop. 1994/95: 19
159
Bilaga 10
— 393 R 3205: Rådets förordning (EG) nr 3205/93 av den 16 december 1993 (EGT nr L 289, 24.11.1993, s. 4).
Följande artikel skall införas:
"Artikel 1c
Österrike skall första gången genomföra en undersökning för år 1999. Den skall avse förhållandena efter gallring och plantering för säsongen 1998/1999."
1 artikel 5.4 första stycket skall orden "och Greklan " bytas ut mot "Grekland och Österrike".
Följande ord skall läggas till i _slutet av artikel 6.1: "från och med säsongen 1999/2000 för Österrike. "
Artikel 6.6 första strecksatsen skall ersättas med följande:
- för första gången före den 1 oktober 1981 för
Tyskland, Frankrike och Luxemburg, före den 1 oktober 1984 för Italien och Grekland, före den 1 oktober 1991 för Spanien och Portugal och före den 1 oktober 1996 för Österrike,".
382 L 0606: Rådets direktiv 82/606/EEG av den 28 juli 1982 om hur medlemsstaterna skall organisera statistiska undersökningar av inkomsten för fast anställda och säsongsanställda inom jordbruket (EGT nr L 247, 23.8.1982, s. 22), i dess lydelse enligt
— 391 L 0534: Rådets direktiv 91/534/EEG av den 14 oktober 1991 (EGT nr L 288, 18.10.1991, s. 36).
I artikel 1.1 skall följande stycke läggas till:
"Den undersökning som avses i första stycket skall genom- föras
— av Finland, Norge och Sverige före den 31 december 1996, — av Österrike före den 31 december 1997."
Bilaga 1 punkt 1 skall ha följande lydelse:
"1. För Belgien, Danmark, Tyskland (med undantag av delstaterna Berlin, Bremen, Hamburg och Saarland), Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge Österrike, Finland, Sverige och Förenade kungariket: fast anställda på heltid.
Prop. 1994/95: 19
160
"5. 390 R 0837: Rådets förordning (EEG) nr 837/90 av den 26 mars Prop. 1994/95: 19 1990 om medlemsstaternas statistiska rapportering om spann- Bilaga 10 målsproduktion (EGT nr L 88, 3.4.1990, s. 1), i dess lydelse enligt
—— 390 R 3570: Rådets förordning (EEG) nr 3570/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.2.1990, s. 8).
Bilaga 3 skall ersättas med följande:
"BILAGA 3
REGIONER ENLIGT ARTIKEL 6
Medlemsstater : Regional indelning Belgique — Belgié : Provinces/Provincies Danmark : — Deutschland : Bundesländer EÅÄÖlööl : anpeoieg irepltpepaamjg avårTvEng" Espana : Comunidades autönomas France : Regions de programme Ireland : — Italia : Regioni2
Luxembourg : — Nederland : Provincies
Norge : Fylker Portugal : NUTS IIl
Österreich : _ Suomi : —
Sverige : Bidragsornråde norr
Bidragsområde söder . Ovriga landet United Kingdom : Standard regions
NUTS = Nomenklatur för statistiska territoriella enheter.
Regionala uppgifter skall lämnas inom tre år från det att denna förordning trätt i kraft. Inom tre år från det att denna förordning trätt i kraft kan den italienska regionindel- ningen ändras enligt NUTS I."
___...
6. 393 R 0959: Rådets förordning (EEG) nr 959/93 av den 5 april 1993 om medlemsstaternas statistiska rapportering om andra grödor än spannmål (EGT nr L 98, 24.4.1993, s. 1). 161
Bilaga 10
a) Bilaga 6 skall ersättas med följande:
"BILAGA 6
REGIONER ENLIGT ARTIKEL 6
Medlemsstater
Belgique — Belgiö
Danmark Deutschland EÅÅölöa Espana France Ireland Italia Luxembourg Nederland Norge Portugal Österreich Suomi Sverige United Kingdom
NUTS : Nomenklatur för statistiska territoriella enheter."
Regional indelning
Provinces/Provincies — Région walonne/Vlaams gewest
Bundesländer
Yrrnpeal'et; neplöepaamjg avårruångl Comunidades autönomas Regions de programme
Regioni Provincies Fylker NUTS ll"
Standard regions
Regionala uppgifter skall lämnas inom tre år från det att denna förordning trätt i kraft.
b) Bilaga 8 skall ersättas med följande:
Prop. 1994/95:19
162
"BILAGA 8 AREALER AV MARGINELL BETYDELSE OCH AREALER SOM SKALL TAS MED I DEN NORMALA
STATISTISKA UNDERSÖKNINGEN Hmmm-EMIIEEMEIHEI
I|ål||l|å|||||!l||||ål||||lål||||ål|||||åå|||||ål|||l|ål|||||ål|||Ilål||l|i|||||å!|||||ål||||åI|||l|ål|| ]
8 9 0 1
12 13 4
Primär areal eller registrerad areal
Cronos—nummer
B. 'brkat baljväxtfrö Foderärter
Andra arter Bondbönor och åkerbönor (inkl. 1338)
'li'ädgårdsbönor
NMVWND
Lupiner
.—
Anllat torkat baljväxtfrö
C. Rotfrukter Potatis
Sockerbetor
Foderbetor Andra rotfrukter
D. lndustrigrödor
1400 1420 1430 1470 1460 + 1520 1490 + 1540 1480 (exkl. 1490)
_
Raps och rybs
Solrosfrö
Sojabönor Spånadslin och linfrö
Bomull och bomullsfrö
Frö av andra oljeväxter
(t.ex. vallmofrö, senapsfrö, sesamfrö)
1530 1550 1560 1570 + 1571
Hampa 'löbak Humle
Andra industrigrödor
E. Summa fodergrödor (från åkermark) Grönfoder från åkermark
Fodemlajs
Tillfällig slåtter— ocll betesvall
Annat grönfoder
_ IHHHHHHHEHEEHIHH _ . EHEEHHHHHEHEEEH _ EIHHEHEHEHEHHEEI _ HHHHHHHHEIIIHHHH
. Skall tas med i den normala statistiska undersökningen enligt artikel 3.1
Fröodlingar
Träda inkl. gröngödslingsuada
m Arealer av marginell betydelse (dvs. arealer mindre än 5 000 ha och mindre än 1 % av odlingsmarken i medlemsstaten i fråga) — Grödan odlas inte
Bokstäverna 11, C, D, E, E G, 11 och ! hänvisar lill rubrikerna i bilaga 2."
III. Kvalitetspolitik Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 1. 392 R 2081: Rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli
1992 om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbe— teckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT nr L 208, 24.7.1992, s. 1).
Följande mening skall läggas till i artikel 2.7, 10.1 och 17.1:
"För Österrike, Finland, Norge och Sverige skall den frist som här anges räknas från dagen för anslumingen."
2. 392 R 2082: Rådets förordning (EEG) nr 2082/92 av den 14 juli 1992 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT nr L 208, 24.7.1992, s. 9).
Följande mening skall läggas till i artikel 7.4:
"Österrike, Finland, Norge och Sverige skall offentliggöra dessa uppgifter inom 6 månader efter anslutningen."
Följande mening skall läggas till i artikel 14.1:
"För Österrike, Finland, Norge och Sverige skall den frist som här anges räknas från dagen för anslumingen.
165
12 Riksdagen [994/95. I saml. Nr 19. Bilaga [()—12
Bilaga 10
B. GEMENSAMIVIA MARKNADSORGANISATIONER
I. Mjölk och mjölkprodukter
1. 368 R 0985: Rådets förordning (EEG) nr 985/68 av den 15 juli 1968 om fastställande av allmänna föreskrifter för intervention på marknaden för smör och grädde (EGT nr L 169, 18.7.1968, s. 1), i dess lydelse enligt
— 391 R 2045: Rådets förordning (EEG) nr 2045/91 av den 26 juni 1991 (EGT nr L 187, 13.7.1991, s. 1).
I artikel 1.3 b skall följande strecksatser läggas till:
"—betecknat "meierismor" för norskt smör,
— betecknat "Teebutter" för österrikiskt kvalitetssmör, — betecknat "meijerivoi/mejerismör" för finskt smör, - — betecknat "svenskt smör" för svenskt smör".
387 R 0777: Rådets förordning (EEG) nr 777/87 av den 16 mars 1987 om ändring av föreskrifterna för interventionsuppköp på marknaden för smör och skummjölkpulver (EGT nr L 78, 20.3.1987, s. 10), i dess lydelse enligt
— 391 R 1634: Rådets förordning (EEG) nr 1634/91 av den 13 juni 1991 (EGT nr L 150, 15.6.1991, s. 26).
I artikel 1.2 skall "106 000 ton" ersättas med "109 000 ton".
387 R 1898: Rådets förordning (EEG) nr 1898/87 av den 2 juli 1987 om namnskydd av mjölk och mjölkprodukter vid försäljning (EGT nr L 102, 3.7.1987, s. 36), i dess lydelse enligt
— 388 R 0222: Kommissionens förordning (EEG) nr 222/88 av den 22 december 1987 (EGT nr L 28, 1.2.1988, s. 1).
Följande beteckningar skall läggas till i bilagan:
"—kulturmelk — romme — prirn
— viili/fil
— smetana — m".
392 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/92 av den 15 juni 1992 om särskilda åtgärder för Kanarieöarna rörande vissa jordbruksprodukter (EGT nr L 173 av den 27 juni 1992, s. 13).
— 393 R 1974: Kommissionens förordning (EEG) nr 1974/93 av den 22 juli 1993 (EGT nr L 180, 23.7.1993, p. 26).
Prop. 1994/95: 19
166
I artikel 2 skall följande stycke läggas till: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Bilagan kan' ändras i enlighet med förfarandet i artikel 30 i förordning (EEG) nr 804/68 för att vid behov utökas med vissa mjölkprodukter med ursprung i Norge och Sverige som svarar mot ögruppens behov och traditionellt exporteras dit."
5. 392 R 3950: Rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 405, 31.12.1992, s. 1), i dess lydelse enligt
— 394 R 0647: Kommissionens förordning (EG) nr 647/94 av den 23 mars 1994 (EGT nr L 80, 24.3.1994, s. 16).
Artikel 3.2 skall ändras på följande sätt:
— Tabellen i första stycket skall ersättas med följande tabell: (ton)
Medlemsstat Direktförsä'nin
Belien 244 094 Danmark 889 T skland' 100 038 Grekland 4 528 366 950 Frankrike 598 515 Irland 11 959 Italien 717 870 Luxembur_ 951 Nederländerna 91 497 None Österrike 367 000 Portual 67 580 Finland 10 000 Sveri e 3 000 342764
Härav 6 244 566 ton leveranser till uppköpare i de nya tyska del- staterna och 8 801 ton direkttörsäl'nin- i dessa delstater.
Förenade kun_ariket
167
— Följande stycken skall läggas till:
"För att kompensera österrikiska "SLOM"—producenter kan den totala leveransmängden för Österrikes leveranskvot ökas till högst 180 000 ton, att fördelas enligt gemenskapslagstifmingen. Denna reserv skall inte vara överlåtbar och får användas endast för dem vars rätt att återuppta produktionen påverkas genom anslutningen.
För att kompensera finska "SLOM"—producenter kan den totala leveransmängden för Finlands leveranskvot ökas till högst 200 000 ton, att fördelas enligt gemenskapslagstifmingen. Denna reserv skall inte vara överlåtbar och får användas endast för dem vars rätt att återuppta produktionen påverkas genom anslutningen.
För att kompensera norska "SLOM"—producenter kan den totala leveransmängden för Norges leveranskvot ökas till högst 175 000 ton, att fördelas enligt gemenskapslagstiftningen. Denna reserv skall inte vara överlåtbar och får användas endast för dem vars rätt att återuppta produktionen påverkas genom anslumingen.
Ökningar av den totala mängden och villkor för tilldelning av individuella referensmängder enligt de tre föregående styckena skall beslutas med tillämpning av förfarandet i artikel 11."
I artikel 4.1 skall följande stycke läggas till :
"För Norge, Österrike och Finland skall dock den 31 mars 1995 gälla som datum i stället för den 31 mars 1993 och för Sverige skall den 31 mars 1996 gälla som datum i stället för den 31 mars 1993."
I artikel 11 skall följande stycke läggas till:
"För Norge, Österrike, Finland och Sverige skall 1992 utgöra referensår för den mjölk som betecknas som representativ och den representativa genomsnittliga fetthalten för levererad mjölk skall fastställas till 3,87 % för Norge, 4,03 % för Österrike, 4,34 % för Finland och 4,33 % för Sverige."
IL Nötkött
1. 368 R 0805: Rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968
om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT nr L 148, 27.6.1968, s. 24), i dess lydelse enligt
—-— 393 R 3611: Rådets förordning (EEG) nr 3611/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 328, 29.12.1993, s. 7).
I artikel 4b skall följande punkt införas:
"3a. Trots vad som föreskrivs i punkt 3 b skall det totala antalet djur 168 i de regionala ramar som skall upprättas av Norge, Osterrike, Finland och Sverige vara följande:
Bilaga 10
— 175 000 för Norge _ 423 000 för Österrike —— 250 000 för Finland — 250 000 för Sverige. I enlighet med förfarandet i artikel 27 skall kommissionen fastställa tillärnpningsregler för denna punkt och då särskilt nödvändiga anpassnings— och övergångsregler."
I artikel 4d skall följande punkt införas:
"la. Trots vad som föreskrivs i punkt 2—4 skall i Norge, Österrike, Finland och Sverige de individuella ramarna fördelas mellan producenterna på grundval av det totala antal bidragsrättigheter som reserverats för var och en av dessa medlemsstater. Detta totala antal skall vara följande:
— 50 000 för Norge, — 325 000 för Österrike, — 55 000 för Finland, — 155 000 för Sverige.
Detta antal omfattar både de bidragsrättigheter som skall fördelas från början och de nationella reserver som dessa medlemsstater byggt upp.
Kommissionen skall i enlighet med förfarandet i artikel 27 fastställa tillämpnings föreskrifter för detta stycke och då särskilt nödvändiga anpassnings— och övergångsregler. "
. 390 R 1186: Rådets förordning (EEG) nr 1186/90 av den 7 maj 1990 om utvidgning av tillämpningsområdet för gemenskapsklassificeringen för slaktkroppar av fullvuxna nötkreatur (EGT nr L 119, 11.5.1990, s. 32).
Följande stycke skall läggas till i artikel 1.1:
"I Norge och Finland skall de åtgärder som föreskrivs i första stycket vara genomförda den 1 januari 1996."
111. Humle
1. 371 R 1696: Rådets förordning (EEG) nr 1696/71 av den 26 juli
1971 om den gemensamma organisationen av marknaden för humle (EGT nr L 175, 4.8.1971, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 3124: Rådets förordning (EEG) nr 3124/92 av den 26 oktober 1992 (EGT nr L 313, 30.10.1992, s. 1).
Följande mening skall läggas till i artikel 17.6:
"För Österrike skall tiden vara 5 år från dagen för anslutningen."
Prop. 1994/95: 19
169
Bilaga 10
2. 377 R 1784: Rådets förordning (EEG) nr 1784/77 av den 19 juli 1977 om certifiering av humle (EGT nr L 200, 8.8.1977, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 1987: Rådets förordning (EEG) nr 1987/93 av den 19 juli 1993 (EGT nr L 182, 24.7.1993, s. 1).
Följande mening skall läggas till i artikel 9:
"Österrike skall lämna dessa uppgifter inom 3 månader efter anslutningen." '
. 382 R 1981: Rådets förordning (EEG) nr 1981/ 82 av den 19 juli 1982 om en förteckning över regioner i gemenskapen där produktionsstöd för humle bara beviljas erkända producentgrupper (EGT nr L 215, 23.7.1982, s. 3), i dess lydelse enligt
— 392 R 3337: Rådets förordning (EEG) nr 3337/92 av den 16 november 1992 (EGT nr L 336, 20.11.1992, s. 2).
I förteckningen i bilagan skall följande område läggas till:
" Österrike " .
IV. Utsäde
371 R 2358: Rådets förordning (EEG) nr 2358/71 av den 26 oktober 1971 om den gemensamma organisationen av marlmaden för utsäde (EGT nr L 246, 5.11.1971, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3375: Kommissionens förordning (EG) 3375/93 av den 9 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 9).
1 artikel 8 läggs följande stycken till:
"Om kommissionen lämnar sitt tillstånd får dock Norge och Finland bevilja stöd för
— vissa mängder utsäde — vissa mängder spannmål för utsäde
som producerats i enbart dessa länder på grund av de särskilda klimatförhållandena.
Inom tre år från dagen för anslutningen skall kommissionen lämna rådet en rapport, baserad på uppgifter som i god tid lämnats av de båda ovan nämnda medlemsstaterna, om verkningarna av det stöd som har lämnats enligt tillstånden samt föreslå rådet de åtgärder som kan behövas. Rådet skall fatta sitt beslut med tillämpning av förfarandet i artikel 3.4."
Prop. 1994/95: 19
170
v. Ägg och fjäderfä Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 375 R 2782: Rådets förordning (EEG) nr 2782/75 av den 29 oktober 1975 om produktion och försäljning av kläckägg och kycklingar (EGT nr L 282, l.11.1975, s. 100), i dess lydelse enligt
— 391 R 1057 : Kommissionens förordning (EEG) nr 1057/91 av den 26 april 1991 (EGT nr L 107, 27.4.1991, s. 11).
a) Artikel 5.2 skall ha följande lydelse:
" Kläckägg skall transporteras i förpackningar som är oklanderligt rena och innehåller ägg av enbart samma slag, samma kategori och från samma slags fjäderfä och som kommer från ett och samma hönseri samt skall i varje fall vara märkta med "oeufs å couver", ”broedei- eren", "rugeaeg", "Bruteier", "atm-iz 7rpot; exxökatltv", "huevos para incubar" , "eggs for hatching", "uova da cova", "rugeegg", "ovos para
incubacåo", "munia haudottavaksi" eller "kläckägg". b) Artikel 6 skall ha följande lydelse:
"Kläckägg från tredje land får endast importeras om de med minst tre millimeter stora bokstäver är märkta med ursprungsland samt beteckningen "a couver", "broedei", "rugeaeg", "Brutei", "1rpoc exxöÅm/av, "para incubar", "hatching", "cova", "rugeegg", "para incubacåo", "haudottavaksi", "för kläckning". Äggförpackningar skall innehålla endast kläckägg av samma slag, av samma kategori och från samma slags fjäderfä och skall ha samma ursprungsland, samma leverantör och i vart fall vara märkta med följande:
a) de uppgifter som skall finnas på äggen,
b) vilket slags fjäderfä som äggen kommer från, c) leverantörens namn eller firma samt adress."
VI. Socker
1. 368 R 0206: Rådets förordning (EEG) nr 206/68 av den 20 februari 1968 om rambestämmelser för kontrakt och branschavtal om köp av sockerbetor (EGT nr L 47, 23.2.1968, s. 1), i dess lydelse enligt
-—- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23). a) Artikel 5.4 skall ersättas med följande:
"4. Då sockerbetorna levereras fritt sockerfabrik i Damnark, Spanien, Finland, Grekland, Irland, Portugal och Förenade kungariket skall avtalet innehålla en bestämmelse om att tillverkaren skall vara med och bära transportkostnadema och ange en procentandel eller ett belopp för detta."
171
Bilaga 10
b) I artikel 8a skall följande stycke läggas till:
"För Norges, Österrikes, Finlands och Sveriges vidkommande skall
— hänvisningarna till "marknadsåret 1967/1968" i artikel 4.2, 5.2,
6.2 och 10.2 ersättas med "marknadsåret 1994/1995 ", — hänvisningarna till "före sockermarknadsåret 1968/1969" i
artikel 5.3 och 8 d ersättas med "före sockermarknadsåret 1995/1996" . "
2. 381 R 1785: Rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaderna för socker (EGT nr L 177, 1.7.1981, s. 4), i dess lydelse enligt
a)
"2a,
394 R 0133: Rådets förordning (EEG) nr 133/94 av den 24 januari 1994 (EGT nr L 22, 27.1.1994, s. 7).
I artikel 16a skall följande punkt läggas till:
Under det första året efter anslutningen får Finland impor— tera råsocker från tredje land till reducerad avgift inom en högsta mängd av 40 000 ton.
Bestämmelsema i föregående stycke skall ses över i samband med att denna förordning omarbetas före utgången av marknadsåret 1994/1995."
b)
"7.
c)
Artikel 16a.7 första stycket skall ersättas med följande:
Den begäran om licens som avses i punkt 6 skall ges in till behöriga myndigheter i Portugal och i Finland tillsammans med ett intyg från ett raffinaderi att detta åtagit sig att i P0rtugal och i Finland, inom sex månader efter importen, raflinera den ifrågavarande mängden råsocker."
I artikel 16a.10 skall inledningsfrasen ersättas med följande:
"Portugal och Finland skall lämna till kommissionen".
d)
"1.
Artikel 24.1 första stycket skall ersättas med följande:
Medlemsstaterna fördelar i enlighet med denna artikel inom sitt territorium en A—kvot och en B—kvot mellan varje socker— respektive isoglukosproducerande företag som antingen under marknadsåret l993/1994 erhållit en A--kvot och en B—kvot eller, i fråga om Österrike, Finland och Sverige, har producerat socker eller isoglukos under kalenderåret 1994. "
Prop. 1994/95: 19
172
e) Artikel 24.2 skall ersättas med följande: Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 "2. För tilldelning av A—kvoter och B— kvoter enligt punkt 1 skall följande basmängder gäl.l:a
I. Basmän-d A
a) Basmängd A socker 1
b) Basmängd A iso -1ukos 2
Danmark 328 000,0 — Tyskland 1 990 000,0 28 882,0 Grekland 290 000,0 10 522,0 Spanien 960 000,0 75 000,0 Frankrike (moderlandet) 2 530 000,0 15 887,0 Frankrike (utomeuropeiska departementen) 466 000,0 -— Irland 182 000,0 — Italien 1 320 000,0 16 569,0 Nederländerna 690 000,0 7 426,0 Österrike 316 529,0 _ Portugal (fastlandet) 54 545,5 8 093,9 Azorerna 9 090,9 — Finland 133 433,0 10 845,0 Sverige 336 364,0 — Benelux 680 000,0 56 667,0
Förenade kunariket 104 000,0
21 696,0
" 1 ton raffinerat socker. 2 1 ton torrvara.
173
Bilaga 10
Il. Basmängd B Region a) Basmängd B socker 1 Danmark 96 629,3 Tyskland 612 312,9 Grekland 29 000,0 Spanien 40 000,0 Frankrike (moderlandet) 759 232,8 Frankrike (utomeuropeiska departementen) 46 600,0 Irland 18 200,0 Italien 248 250,0 Nederländerna 182 000,0 Österrike 73 881,0 Portugal (fastlandet) 5 454,5 Azorerna 909,1 Finland 13 343,0 Sverige 33 636,0 Benelux 146 000,0 Förenade kungariket
l 2
104 000,0
I ton raffinerat socker. 1 ton torrvara.
f) I artikel 24.3 skall följande läggas till som nya andra och tredje stycken
"Följande skall emellertid gälla i fråga om sockerproducerande företag med säte i de stater som här anges:
3)
b)
Österrike: A— och B—kvoten för det sockerproducerande företaget motsvarar basmängden A respektive basmängden B som fastställts i punkt 2.1 a och 2.II a för Österrike.
Finland: A— och B—kvoten för det sockerproducerande företaget motsvarar basmängden A respektive basmängden B som fast- ställts i punkt 2.I a och 2.11 a för Finland.
Sverige: A— och B—kvoten för det sockerproducerande företaget motsvarar basmängden A respektive basmängden B som fast- ställts i punkt 2.1 a och 2.11 a för Sverige. Dessutom skall i fråga om isoglukosproducerande företag i Finland A— och B—kvoterna motsvaras av basmängdema A respektive B som fastställts i punkt 2.1 b och 2.II b för Finland.
b) Basmängd B isoglukos 2
3 902,0 1 749,0
1 906,1
1 085,0
15 583,0 5 787,0 Prop. 1994/95:19
174
"VII. Vin och spritdrycker Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 1. 386 R 2392: Rådets förordning (EEG) nr 2392/86 av den 24 juli 1986 om en gemenskapsförteclming över vinodlingar (EGT nr L 208, 31.7.1986, s. 1), i dess lydelse enligt
— 390 R 3577: Rådets förordning (EEG) nr 3577/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 23).
I artikel 4.1 första stycket skall följande mening läggas till:
"För Österrike skall förteckningen upprättas inom 2 år från dagen för anslutningen."
2. 387 R 0822: Rådets förordning (EEG) nr 822/87 av den 16 mars 1987 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT nr L 84, 27.3.1987, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 1566: Rådets förordning (EEG) nr 1566/93 av den 14 juni 1993 (EGT nr L 154, 25.6.1993, s. 39).
I artikel 9.1 andra stycket a första strecksatsen skall orden "och Österrike" läggas till efter orden "i Tyskland".
3. 387 R 0823: Rådets förordning (EEG) nr 823/87 av den 16 mars 1987 om särskilda bestämmelser för kvalitetsvin från vissa regioner (EGT nr L 84, 27.3.1987, s. 59), i dess lydelse enligt
— 391 R 3896: Rådets förordning (EEG) nr 3896/91 av den 16 december 1991 (EGT nr L 368, 31.12.1991, s. 3).
Följande punkt skall läggas till i artikel 15.2: "h) för Österrike:
Följande beteckningar tillsammans med en ursprungsangivelse för vinet:
— Qualitätswein mit staatlicher Priifnummer, Qualitätswein — Kabinett oder Kabinettwein — Qualitätswein besonderer Reife und Leseart oder Prädikatswein - Spätlese oder Spätlesewein — Auslese oder Auslesewein — Beerenauslese oder Beerenauslesewein
— Ausbruch oder Ausbruchwein
— Trockenbeerenauslese oder Trockenbeerenauslesewein
- Eiswein, Strohwein".
175
Bilaga 10
389 R 1576: Rådets förordning (EEG) nr 1576/89 av den 29 maj 1989 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker (EGT nr L 160, 12.6.1989, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 3280: Rådets förordning (EEG) nr 3280/92 av den 9 november 1992 (EGT nr L 327, 13.11.1992, s. 3).
a) I artikel 1.4 r skall följande läggas till och betecknas punkt 3:
"Beteckningarna "Jägertee, "Jagertee" och ""Jagatee skall reserveras för den likör med ursprung i Österrike som är framställd av jordbruksalkohol, essens från vissa alkoholdrycker eller te med tillsats av ett flertal naturliga aromatiska ämnen som anges i artikel 1.2 b i direktiv 88/388/EEG.Alkoholhalten skall vara lägst 22,5 volymprocent. Sockerhalten uttryckt i invertsocker skall vara lägst 100 g per liter."
b) I artikel 1.4 skall följande läggas till: "u) Väkevä glögi/Spritglögg
En spritdryck som är framställd genom smaksättning av jord- bruksalkohol med naturliga eller naturidentiska aromämnen av lo'yddnejlika och/eller kanel och genom något av följande för- faranden: maceration och/eller destillering, redestillering av alkoholen tillsammans med de ovan nämnda kryddorna, tillsats av naturliga eller naturidentiska aromämnen av kryddnejlika eller kanel eller genom en kombination av dessa metoder.
Andra naturliga eller naturidentiska aromämnen av plantextrakter i enlighet med direktiv 88/388/EEG får också användas men aromen av de nänmda kryddorna måste vara framträdande. Innehållet av vin eller vinprodukter får inte överstiga 50 %."
c) I artikel 4.5 andra stycket a skall följande strecksatser läggas till:
— hjortron, — åkerbär, - tranbär, — lingon, — havtorn".
d) I bilaga II skall de kategorier som här anges kompletteras enligt följande:
Kategori "5. Brandy" "Wachauer Weinbrand, Weinbrand Dämstein"
Prop. 1994/95: 19
176
Kategori "7. Fruktsprit" . ' Prop. 1994/95:19 "Wachauer Marillenbrand" Bilaga 10
Kategori "12. Kumminkryddat brännvin" "Norsk Akevitt/Norsk Akvavit/Norsk Aquavithorwegian Aquavit" "Svensk Aquavit/Svensk Akvavit/Swedish Aquavit" Kategori "14. Likör" . "Finsk bär— eller fruktlikör Grossglockner Alpenbitter Mariazeller Magenlikör Mariazeller Jagasaftl Puchheirner Bitter Puchheirner Schlossgeist Steinfelder Magenbitter Wachauer Marillenlikör"
Kategori "15. Spritdrycker" "Svensk Punsch/Swedish Punsch".
Följande kategori och beteckningar skall läggas till: Kategori "16. Vodka:
Norsk Vodka/Norwegian Vodka Svensk Vodka/Swedish Vodka Suomalainen Vodka/Finsk Vodka/Vodka of Finlan ".
389 R 2389: Rådets förordning (EEG) nr 2389/89 av den 24 juli 1989 om allmänna regler för klassiflcering av vindruvsorter (EGT nr L 232, 9.8.1989, s. 1), i dess lydelse enligt
- 390 R 3577: Rådets förordning (EEG) nr 3577/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 23).
I artikel 3.1 före uttrycket "— Region i Portugal" skall följande införas:
"— Bundesland i Österrike".
389 R 2392: Rådets förordning (EEG) nr 2392/89 av den 24 juli 1989 om allmänna regler för beskrivning och presentation av viner och druvmust (EGT nr L 232, 9.8.1989, s. 13), i dess lydelse enligt
— 391 R 3897: Rådets förordning (EEG) nr 3897/91 av den 16 december 1991 (EGT nr L 368, 31.12.1991, s. 5).
177
Bilaga 10
I artikel 2.3 i skall första strecksatsen ersättas med följande: " "Landwein" för bordsvin från Tyskland och Österrike".
389 R 3677: Rådets förordning (EEG) nr 3677/89 av den 7 december 1989 om den totala alkoholhalten uttryckt i volymprocent och den totala syrahalten i vissa importerade kvalitetsviner och om upphävande av förordning (EEG) nr 2931/80 (EGT nr L 360, 9.12.1989, s. 1), i dess lydelse enligt
393 R 2606: Rådets förordning (EEG) nr2606/93 av den 21 september 1993 (EGT nr L 239, 24.9.1993, s. 6).
Artikel 1.1 3 skall upphöra att gälla från och med den 1 mars 1995.
391 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/91 av den 10 juni 1991 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (EGT nr L 149, 14.6.1991, s. 1), idess lydelse enligt
392 R 3279: Rådets förordning (EEG) nr 3279 av den 9 novem- ber 1992 (EGT nr L 327, 13.11.1992, s. 1)
a) 1 artikel 2.2 skall följande läggas till: "d) Väkevä viiniglögi/Starkvinsglögg
En aromatiserad dryck som framställts av vin i enlighet med punkt 1 a och vars karakteristiska smak uppkommit genom tillsats av kryddnejlika och/eller kanel som alltid måste tillsättas tillsammans med andra kryddor; denna dryck kan sötas i enlighet med artikel 3 a."
b) I artikel 2.3 skall följande införas: "fa Viiniglögi/Vinglögg
En aromatiserad dryck som framställts av rött eller vitt vin och socker samt kryddats huvudsakligen med kanel och/eller kryddnejlika. Om den framställts av vitt vin skall varu-
beteckningen "Viiniglögi/Vinglögg" kompletteras med orden "vitt vin".
"fb Glagg
En aromatiserad dryck som framställts av rött eller vitt vin och socker samt kryddats huvudsakligen med kanel och/eller kryddnejlika. Om den framställts av vitt vin skall varu— beteckningen "Glagg" kompletteras med orden "vitt vin" "
Prop. 1994/95 : 19
178
Bilaga 10
392 R 2333: Rådets förordning (EEG) 2333/92 av den 13 juli 1992 om allmänna regler för beslo'ivning och presentation av mousserande vin och pärlande vin (EGT nr L 231 13.8.1992, s. 9).
Artikel 6.6 första stycket a skall ha följande lydelse:
"a) Beteckningarna "Winzersekt" och "Hauersekt" skall vara förbehållna" mousserande kvalitetsvin framställt i Tyskland respektive Osterrike som uppfyller följande villkor:
— Det har framställts av druvor som har skördats på en vingård, inbegripet vingårdar som drivs av producent- sammanslutningar, där producenten enligt artikel 5.4 framställer vin av druvor för framställning av mousserande kvalitetsvin. — Det omsätts av den producent som avses i första strecksatsen och tillhandahålls med etiketter där vingårdens namn, druvsort och årgång anges.
"VIII. Får- och getkött
1. 385 R 3643: Rådets förordning (EEG) nr 3643/85 av den 19 december 1985 om ordningen för import av får- och getkött från vissa tredje länder från och med 1986 (EGT nr L 348, 24.12.1985, s. 2), idess lydelse enligt — 392 R 3890: Kommissionens förordning (EEG) nr 3890/92 av
den 28 december 1992 (EGT nr L 391, 31.12.192, s. 51). I fotnot a till artikel 1.1 skall orden "från Österrike" strykas.
2. 389 R 3013: Rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får— och getkött (EGT nr L 289, 7.10.1989, s. 1), i dess lydelse enligt - 394 R 0233: Förordning (EG) nr 233/94 av den 24 januari 1994
(EGT nr L 30, 24.1.1994, s. 9). Följande artiklar skall införas: "Artikel Se
1. Trots vad som föreskrivs i artikel 5a.l—3, 5a.4a, 5a.5 och 5a.6 skall det gälla en total ram för Österrike, Finland och Sverige för beviljande av det bidrag som anges i artikel 5. Det totala antalet bidragsrättigheter som omfattas av denna ram fastställs till
Prop. 1994/95:19
179
_ 205 651 för Österrike, Prop. 1994/95:19 - 80 000 för Finland, Bilaga 10 — 180 000 för Sverige.
Dessa siffror innefattar både de kvantiteter som skall fördelas initialt och de nationella reserver som byggts upp av dessa medlemsstater .
2. Från ovannämnda ram __skall individuella begränsningar fast- ställas för producenter i Osterrike, Finland och Sverige senast
— den 31 december 1996 för Österrike, — den 31 december 1995 för Finland och Sverige.
3. Med tillämpning av förfarandet i artikel 30 skall kommissionen besluta regler för tillämpningen av denna artikel och då särskilt de anpassningar och övergångsbestämmelser som behövs."
"Artikel 5f
1. Trots vad som föreskrivs i artikel 5a.l—3, 5a.4 a, 5a.5 och 5a.6 skall det för Norge gälla en total ram för beviljande av det bidrag som anges i artikel 5. Det totala antalet bidragsrättigheter som omfattas av ramen fastställs
— till 1 040 000 för sådana får som ger rätt till bidrag, och — till ett antal som skall bestämmas före den 30 september 1995 och enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 30 för sådana getter som ger rätt till bidrag. Detta senare antal bestäms enligt artikel 5.5 i denna förordning och enligt artikel 1.5 i förordning (EEG) nr 3493/90, på grundval av de bidrag som beviljats 1991 enligt det nationella stödregistret (PRODUKSJONSTILLEGGSREGISTERET) och skall gälla från och med produktionsåret 1995.
Beloppen innefattar både de kvantiteter som skall fördelas initialt och alla fonder som byggts upp av Norge.
2. Från ovannämnda ram skall det göras en individuell fördelning bland producenter i Norge senast den 31 december 1995.
3. Med tillämpning av förfarandet i artikel 30 skall kommissionen besluta regler för tillämpningen av denna artikel och då särskilt de anpassningar och övergångsbestämmelser som behövs."
180
Bilaga 10
IX. Jordbruksgrödor
1. 392 R 1765: Rådets förordning (EEG) nr 1765/92 av den 30 juni 1992 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor (EGT nr L 181, 1.7.1992, s. 12), i dess lydelse enligt
394 R 0232: Rådets förordning (EEG) 232/94 av den 24 januari 1994 (EGT nr L 30, 3.2.1994, s. 7)
1 artikel 12 första stycket skall följande strecksats läggas till:
de som rör bestämningen av referensområden enligt bilaga V till förmån för de nya medlemsstatema".
X. Spannmål
392 R 1766: Rådets förordning (EEG) nr 1766/92 av den 30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (EGT nr L 181, 1.7.1992, s. 21), i dess lydelse enligt
a)
b)
393 R 2193: Kommissionens förordning (EEG)nr 2193/93 av den 28 juli 1993 (EGT nr L 196, 5.8.1993, s. 22).
Följande skall införas i artikel 4.2 efter första saecksatsen: "— från och med den 1 december till och med den 30 juni för Sverige.
I händelse av att interventionsperioden i Sverige leder till att de produkter som anges i punkt 1 avleds från andra medlemsstater till intervention i Sverige, skall kommissionen anta närmare bestämmelser för att rätta till situationen i enlighet med artikel 23."
I artikel 7.1 skall följande stycke införas:
"I avsaknad av en betydande inhemsk produktion av andra sädesslag för framställning av stärkelse, får produktionsbidrag beviljas för stärkelse som i Finland och Sverige erhålls från kom och havre, så länge det inte medför att stärkelseproduktionen av dessa två sädesslag ökar till mer än
— 50 000 ton i Finland, — 10 000 ton i Sverige."
13 Riksdagen I 994/95. I saml. Nr 19. Bilaga [()—12
Prop. 1994/95:19
181
Bilaga 10
XI. Tobak
392 R 2075: Rådets förordning (EEG) nr 2075/92 av den 30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för råtobak (EGT nr L 215, 30.7.1992, s. 70).
I artikel 8 första stycket skall siffran "350 000" ersättas med "350 600". XII. Diverse
368 R 0827: Rådets förordning (EEG) nr 827/68 av den 28 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för vissa produkter som finns uppräknade i bilaga 11 till fördraget (EGT nr L 151, 30.6.1968, s. 16), i dess lydelse enligt
— 393 R 2430: Kommissionens förordning (EEG) nr 2430/93 av den 1 september 1993 (EGT nr L 223, 2.9.1993, s. 9).
Följande skall läggas till i artikel 5:
"Med kommissionens tillstånd kan stöd till produktion och omsättning av renar och renprodukter (KN—nummer ur 0208 och ur 0210) lämnas av Norge, Sverige och Finland under förutsättning att det inte medför någon ökning av de traditionella produktionsnivåema."
Prop. 1994/95: 19
182
C. .IORIZBRUKETS STRUKTUR OCH KOMPLETTERANDE Prop. 1994/95: 19 ATGARDER INOM DEN GEMENSAMNIA Bilaga 10 JORDBRUKSPOLITIKEN
1. 375 L 0268: Rådets direktiv 75/268/EEG av den 28 april 1975 om jordbruk i bergsområden och i vissa mindre gynnade områden (EGT nr L 128, 19.5.1975, s. 1), idess lydelse enligt
- 385 R 0797: Rådets förordning (EEG) 797/85 av den 12 mars 1985 (EGT nr L 93, 30.3.1985, s. 1).
I artikel 3.3 skall föjande stycke läggas till:
De områden som är belägna norr om sextioandra breddgraden och några närliggande områden skall likställas med de områden som anges i första stycket i den utsträckning som de påverkas av mycket svåra klimatförhållanden som gör att växtperioden märkbart förkortas."
2. 378 R 1360: Rådets förordning (EEG) nr 1360/78 av den 19 juni 1978 om producentgrupper och sammanslutningar av dessa (EGT nr L 166, 23.6.1978, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3669: Rådets förordning 3669/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 338, 31.12.1993, 5.26).
a) 1 artikel 2 skall följande strecksats läggas till: "— Hela Osterrike, Norge och Finland".
b) Artikel 3.1 första meningen skall ha följande lydelse:
"Vad avser Italien, Grekland, Spanien, Portugal, Norge, Osterrike och Finland gäller föreliggande förordning för följande produkter för vilka det finns en produktion i dessa länder:"
3. 390 R 0866: Rådets förordning (EEG) nr 866/90 av den 29 mars 1990 om förbättring av villkoren för förädling och saluföring av jordbruksprodukter (EGT nr L 91, 6.4.1990, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3669: Rådets förordning (EG) nr 3669/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 38, 31.12.1993, s. 26).
I artikel 3.2 skall följande mening läggas till:
"Österrike, Finland, Norge och Sverige skall lägga fram dessa planer inom 3 månader från anslutningen."
183
4. 391 R 2328: Rådets förordning (EEG) nr 2328/91 av den 15 Prop. 1994/95:19 juli 1991 om förbättring av jordbruksuukturemas effektivitet Bilaga 10 (EGT nr L 218, 6.8.1991, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3669: Rådets förordning (EG) nr 3669/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 338, 31.12.1993, s. 26).
a) Följande punkt skall läggas till i artikel 19:
"4. Vid tillämpningen av denna artikel skall alla utsatta områden i Finland betraktas som bergsområden enligt artikel 3.3 i direktiv 75/268/EEG."
b) Följande mening skall införas i artikel 31.1 första stycket:
"Beräkningarna för Österrike, Finland, Norge och Sverige skall avse tiden 1995—1999."
c) Följande mening skall införas i artikel 31.4 första stycket:
"Österrike, Finland, Norge och Sverige skall lämna dessa uppgifter inom 3 månader efter anslutningen."
5. 392 R 2078: Rådets förordning (EEG) nr 2078/92 av den 30 juni 1992 om produktionsmetoder inom jordbruket som är förenliga med kraven på miljöhänsyn och naturvård (EGT nr L 215, 30.6.1992, s. 85).
Följande stycke skall läggas till i artikel 7.1: "Österrike, Finland, Norge och Sverige skall inom 6 månader efter anslumingen lämna kommissionen det material som avses i första
stycket. "
6. 392 R 2080: Rådets förordning (EEG) nr 2080/92 av den 30 juni 1992 om en gemenskapsordning för stöd till skogsbruksåtgärder inom jordbruket (EGT nr L 215, 30.6.1992, s. 96).
Följande stycke skall läggas till i artikel 5.1: "Österrike, Finland, Norge och Sverige skall inom 6 månader efter anslumingen lämna kommissionen det material som avses i första stycket."
184
D. LAGSTIFTNING OM VÄXT SKYDD OCH EKOLOGISKT Prop. 1994/95:19 JORDBRUK Bilaga 10
1. Växtskydd
1. 377 L 0093: Rådets direktiv 77/93/EEG av den 21 december 1976 om skyddsåtgärder mot införande i gemenskapen av skadegörare på växter och växtprodukter och mot deras spridning inom gemenska- pen (EGT nr L 26, 31.01.1977, s. 20), i dess lydelse enligt
— 393 L 0110: Rådets direktiv 93/110/EG av den 9 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 19).
a) Bilaga 1 del B skall ändras på följande sätt: — I avsnitt a punkt 1 skall bokstäverna "S, FI" läggas till i den högra kolumnen. — I avsnitt a skall följande läggas till efter punkt 1:
"la Globodera pallidaFI (Stone) Behrens ".
— I avsnitt a punkt 2 skall följande läggas till i den högra kolumnen:
"S (Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar och Gotlands län)"
— I avsnitt b punkt 1 skall bokstäverna "S, Fl" läggas till i den högra kolumnen. — I avsnitt b punkt 2 skall bokstäverna "S, Fl" läggas till i den högra kolumnen.
b) Bilaga 11 del B skall ändras på följande sätt: I avsnitt b punkt 2 skall bokstäverna "A, FI, N" läggas till i den högra kolumnen. '
c) Bilaga Ill skall ändras på följande sätt: 1 punkt 1 skall bokstäverna "A, FI, N" läggas till i den högra kolumnen.
(1) Bilaga IV del B skall ändras på följande sätt: — Bokstäverna "S, Fl" skall läggs till i den högra kolumnen i
punkterna 20.1, 20.2, 22, 23, 24, 25.1, 25.2, 26, 27 och 30. — Följande skall läggas till efter punkt 20.2:
185
Bilaga 10
"20,3 Knölar av Utan att det påverkar tillämpningen
av kraven FI
Solanum i del A.Il.l9.1, A.11.19.2 och A.II.19.5, Tuberosum officiell förklaring att de bestämmelser om Globodera pallida (Stone) Behrens och Globodera rostochiensis (Wollenweber) Behrens följs som står i överensstämmelse med be- stämmelserna i direktiv 69/465/EEG".
Bokstäverna "A, FI, N" skall läggas till i den högra kolumnen i punkt 21.
2. 392 L 0076: Kommissionens direktiv 92/76/EEG av den 6 oktober
1992 om att erkänna skyddade zoner som utsätts för särskilda växtskyddsrisker i gemenskapen (EG nr L 305, 21.10.1992. s. 12).
a)
b)
i)
ii)
iii)
iv)
vi)
Följande skall läggas till i artikel 1: "Vad avser Österrike, Finland, Norge och Sverige, skall nämnda områden vara erkända för tiden fram till den 31 december 1996." Bilagan skall ändras på följande sätt:
1 avsnitt a punkt 2 skall följande läggas till i den högra kolumnen:
"Finland, Sverige".
I avsnitt a skall följande läggas till efter punkt 5: "5a Globodera pallida Finland (Stone) Behrens Globodera rostochiensis (Wollenweber) Behrens Finland". I avsnitt a punkt 12 skall följande läggas till i den högra kolumnen:
"Sverige (Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Kalmar. Gotlands län)." 1 avsnitt b punkt 2 skall följande läggas till i den högra kolumnen: "Österrike, Finland, Norge" . I avsnitt d punkt 1 skall följande läggas till i den högra kolumnen: "Finland, Sverige". I avsnitt d punkt 2 skall följande läggas till i den högra kolumnen: "Finland, Sverige".
Prop. 1994/95:19
186
Bilaga 10
II.
Ekologiskt jordbruk
391 R 2092: Rådets förordning (EEG) nr 2092/91 av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel (EGT nr L 198, 22.7.1991, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 0094: Kommissionens förordning (EEG) nr 94/92 av den
b)
14 januari 1992 (EGT nr L 11, 17.1.1992, s. 14),
392 R 1535: Kommissionens förordning (EEG) nr 1535/92 av den 15 juni 1992 (EGT nr L 162, 16.6.1992, s. 15), 392 R 2083: Rådets förordning (EEG) nr 2083/92 av den 14 juni 1992 (EGT nr L 208, 24.7.1992, s. 15), 393 R 2608: Kommissionens förordning (EEG) nr 2608/93 av den 23 september 1993 (EGT nr L 239, 24.9.1993, s. 10). 394 R 0468: Kommissionens förordning (EG) nr 468/94 av den 2 mars 1994 (EGT nr L 59, 3.3.1994, 5.1).
I artikel 2 skall följande strecksatser läggas till: "- På finska: luonnonmukainen — På norska: ekologisk _ På svenska: ekologisk". Bilaga 5 skall ändras på följande sätt: i) Den text i bilagan som avser tyska språket skall ha följande lydelse: "D Ökologische Agrarwirtschaft — EWG Kontroll- system. eller Biologische Landwirtschaft — EWG Kontrollsystem" .
ii) Följande skall läggas till:
" FI: Luonnonmukaien maataloustuotanto — ETY:n valvontajärjestelmä/Ekologiskt jordbruk— EEG—kontrollsystem
thologisk landbruk — EGP—kontrollordning Ekologiskt jordbruk — EEG—kontrollsystem".
.VPZ
Prop. 1994/95: 19
187
Bilaga 10
E. VETERINÄRLAGSTIFI'NING OCH ZOOTEKNISK LAGSTIFTNING
I. Veterinärlagstiftning
Del 1 — Grundläggande texter
KAPITEL 1 - Övergripande texter
1. 390 L 0675: Rådets direktiv 90/675/EEG av den 10 december 1990 om principer för anordnande av veterinärkontroller av produkter som förs in i gemenskapen från tredje land (EGT nr L 373, 31.12.1990, s. 1), i dess lydelse enligt
a)
391 L 0496: Rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 56), 392 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/92 av den 15 juni 1992 (EGT nr L 173, 27.6.1992, s. 13), 392 D 0438: Rådets beslut 92/438/EEG av den 13 juli 1992 (EGT nr L 243, 25.8.1992, s. 27), ' 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1992, s. 49).
Följande artikel skall införas:
"Artikel 18a
1. Österrike skall ha en frist på tre år från dagen för anslutningsför-
b)
dragets ikraftträdande för att införa det kontrollsystem som fastställs i detta kapitel. Under den övergångstiden skall Österrike tillämpa de bestämmelser som kommer att fastställas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande i enlighet med förfarandet i artikel 24. De bestämmelserna skall säkerställa att alla nödvändiga kontroller utförs så nära gemenskapens yttre gräns som möjligt.
. Finland skall ha en frist på tre år från dagen för anslumings- fördragets ikraftträdande för att införa det kontrollsystem som fastställs i detta kapitel. Under den övergångstiden skall Finland tillämpa de bestämmelser som kommer att fastställas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande i enlighet med för- farandet i artikel 24. De bestämmelserna skall säkerställa att alla nödvändiga kontroller utförs så nära gemenskapens yttre gräns som möjligt."
I artikel 31 skall "särskilt Österrike och Finland" införas efter " Medlemsstaterna " .
Prop. 1994/95: 19
188
c) Ibilaga 1 skall följande text läggas till: Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 "13. Österrikes territorium 14. Finlands territorium 15. Norges territorium 16. Sveriges territorium".
2. 391 L 0496: Rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 om fastställande av principer för organisationen av veterinärkontroller av djur som förs in i gemenskapen från tredje land och om ändring av direktiven 89/662/EEG, 90/425/EEG och 90/675/EEG (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 56), i dess lydelse enligt
— 391 L 0628: Rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 (EGT nr L 340, 11.12.1991, s. 17), ' — 392 D 0438: Rådets direktiv 92/438/EEG av den 13 juli 1992 (EGT nr L 243, 25.8.1992, s. 27).
a) Följande artikel skall införas:
"Artikel 17a
Österrike och Finland skall ha en frist på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftuädande för att införa det kontroll- system som fastställs i detta kapitel. Under den övergångstiden skall Österrike och Finland tillämpa de bestämmelser som kommer att fastställas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande i enlighet med förfarandet i artikel 23. De bestämmelserna skall säkerställa att alla nödvändiga kontroller utförs så nära gemenskapens yttre gräns som möjligt."
b) I artikel 29 skall "särskilt Österrike och Finland" införas efter "Medlemsstatema " .
189
KAPITEL 2 — Djurhälsa
A. HANDEL OCH UTSLÄPPANDE PÅ MARKNADEN
1. 364 L 0432: Rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen (EGT nr 121, 29.7.1964, s. 1977/64), i dess lydelse enligt
b)
d)
392 L 0102: Rådets direktiv 92/102/EEG av den 27 november 1992 (EGT nr L 355, 5.12.1992, s. 32).
I artikel 2 0 skall följande läggas till:
"— Österrike: Bundesland — Finland: Lääni/län — Norge: fylke
— Sverige: län".
I artikel 3.2 e skall följande läggas till:
"Fram till den 1 januari 1996 får dock nötkreatur och svin med ursprung i Finland och Norge identifieras genom märkning som är officiellt godkänd av den behöriga myndigheten i var och en av de medlemsstaterna. De behöriga finska och norska myndig- heterna skall lärnna alla uppgifter om märkningens kännetecken till kommissionen och de andra medlemsstaterna."
I artikel 4a.3 skall följande stycke läggas till:
"Dessutom skall. under en övergånsperiod på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande, ett serologiskt prov med negativt resultat utföras på alla levande svindjur, inbegripet vildsvin, som skall levereras till Finland från en sådan region som definieras i artikel 2 o och i vilken vesikulär svinsjuka (SVD) har förekommit. Detta prov kommer att krävas under tolv månader efter det senaste sjukdomsfallet i den regionen."
I artikel 4b skall följande stycke läggas till:
"Dessutom skall, under en övergånsperiod på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande, ett serologiskt prov med negativt resultat utföras på alla levande svindjur, inbegripet vildsvin, som skall levereras till Finland, Norge eller Sverige från en sådan region som definieras i artikel 2 o och i vilken klassisk svinpest har förekommit. Detta prov kommer att krävas under tolv månader efter det senaste sjukdomsfallet i den regionen. Om detär nödvändigt får regler för tillämpningen av detta stycke antas i enlighet med förfarandet i artikel 12."
Prop. 1994/95: 19 Bilaga I 0
190
e) Följande artikel skall införas: Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 "Artikel &
Vad gäller PRRS (porcine respiratory and reproductive syndrome) och under en övergångstid på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande, skall ett serologiskt prov med negativt resultat utföras på alla levande svindjur, inbegripet vildsvin, som skall levereras till Sverige från en sådan region som definieras i artikel 2 o och i vilken PRRS har konstaterats officiellt. Detta prov kommer att krävas under tolv månader efter det senaste sjukdomsfallet i den regionen. Regler för tillämp- ningen av detta stycke skall beslutas enligt förfarandet i artikel 12."
f) 1 artikel 9 skall följande punkter läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de program som Sverige lämnar in för infektiös bovin rhinotrakeit/infektiös pustuläs vulvovaginit (IBR/IPV) hos nötkreatur och Aujeszky's sjukdom hos svin. Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas orn detär berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslumingsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationel— la bestämmelser avseende de ovannämnda sjukdomarna som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 12.
5. Kommissionen skall granska det program som Österrike lämnar in för infektiös bovin rhinotrakeit/infektiös pustuläs vulvovaginit (IBR/IPV) hos nötkreatur. Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas om det år berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas innan anslutningsfördraget träder i kraft.
6. Kommissionen skall granska de program som Finland och Norge lämnar in för infektiös bovin rhinotrakeit/in- fektiös pustulös vulvovaginit (IBR/IPV) hos nötkreatur och Aujeszky's sjukdom hos svin. Efter den gransk- ningen får bestämmelsema i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas innan anslutningsfördraget träder i kraft."
191
Bilaga 10
g) I artikel 10 skall följande punkter läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de skäl som Sverige redovisar rörande paratuberkulos, leptospiros (Leptospira hardjo), Campylobakter foetus infektion (genital form) och Trichomonas foetus in- fektion hos nötkreatur och TGE (transmissible gastroen- teritis), leptospiros (Leptospira pomona) och PED (porcine epidemic diarrhoea) hos svin. Efter den gransk- ningen får bestämmelsema i punkt 2 tillämpas om detär berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestämmelser avseende de ovannämnda sjukdomarna som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 12.
Kommissionen skall granska de skäl som Finland och Norge redovisar beträffande infektiös bovin rhinotra- keit/infektiös pustuläs vulvovaginit (IBR/IPV) hos nötkreatur och Aujeszky's sjukdom hos svin. Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas om detär berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas innan anslutningsfördraget träder i kraft."
h) Följande artikel skall införas:
"Artikel 10a
1. I väntan på att de ändringar som skall göras i detta direktiv skall träda i kraft, skall, på bestämmelseorten, bestämmelserna om salmonella i det kontrollprogram som tillämpas av Finland, Norge och Sverige tillämpas på sådana nötkreatur och svin för avel, produktion eller slakt som är avsedda för de medlemsstaterna. Om det konstateras att djuren är positiva, skall samma bestäm— melser tillämpas på dem som på djur med ursprung i de medlemsstaterna. Dessa bestämmelser skall inte tilläm— pas på djur från anläggningar som är underkastade ett program som erkänts som likvärdigt i enlighet med förfarandet i artikel 12.
De garantier som fastställs i punkt 1 är inte tillämpliga förrän konunissionen har godkänt de kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige skall lämna in. Kom- missionen skall fatta sitt beslut innan anslutningsför- draget träder i kraft, så att de handlingsprogram och garantier som avses i punkt 1 är tillämpliga när anslut- ningsfördraget träder i kraft. "
Prop. 1994/95: 19
192
i) I punkt 12 i bilaga B skall följande läggas till: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "m) Österrike: Bundesanstalt fiir Tierseuchenbekämpfung, Mödling, n) Finland: Central Laboratory, Tuberculin Section, Weybridge, England, 0) Norge: Veterinarinstituttet, Oslo, p) Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
j) I punkt 9 i bilaga C skall följande läggas till:
"m) Österrike: Bundesanstalt fiir Tierseuchenbekämpfung, Mödling,
n) Finland: Eläinlääkintä—ja elintarvikelaitos, Helsinki /— Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel,
Helsingfors, 0) Norge: Veterinriaenstituttet, Oslo, p) Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
k) I mall 1 punkt 4, mall Il punkt 5, mail III punkt 4 och mall IV punkt 5 i bilaga F skall följande läggas till:
"m) Österrike: Amtstierarzt
n) Finland: kunnaneläinlääkäri eller kaupungineläinlääkäri eller läänineläinlääkärilkornmunalv eterinär eller stadsveterinär eller länsveterinär 0) Norge: distriktsveterinzer p) Sverige: länsveterinär, distriktsveterinär eller gränsveterinär " .
1) I kapitel II A.2 i bilaga G skall följande läggas till:
"m) Österrrike: Bundesanstalt fiir Tierseuchenbekärnpfung, Mödling
n) Finland: Eläinlääkintä—ja elintarvikelaitos, Helsinki / Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors 0) Norge: Veterinrizenstituttet, Oslo
p) Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
2. 391 L 0068: Rådets direktiv 91/68/EEG av den 28 januari 1991 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med får och getter (EGT nr L 46, 19.2.1991, s. 19).
193
a) I artikel 8 skall följande punkt läggas till: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de skäl som Sverige redovisar rörande ovin paratuberkulos och smittsam juverinflammation hos får. Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsför- dragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestäm- melser om de ovannämnda sjukdomarna som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om detär nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 15."
b) Följande artikel skall införas:
"Artikel 811
Vad gäller Finland och Norge. skall konunissionen på deras begäran och för tillämpningen av artikel 7 och 8 anordna de nödvändiga undersökningarna för de sjukdomar som förtecknas under rubrikerna II och 111 i bilaga B, så att det, om det är nödvändigt, är möjligt att anta ändamålsenliga beslut enligt förfarandet i artikel 15 före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande. "
c) 1 bilaga A kapitel I II 2 i skall följande mening läggas till:
"Denna bestämmelse skall, i enlighet med förfarandet i artikel 15, ses över innan anslutningsfördraget träder i kraft för att eventuella ändringar skall kunna göras."
3. 390 L 0426: Rådets direktiv 90/426/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsovillkor vid rörelse och import av hästdjur från tredje land (EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 42), i dess lydelse enligt
— 390 L 0425: Rådets direktiv 90/425/EEG av den 26 juni 1990 (EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 29), _ 391 L 0496: Rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 56), — 392 D 0130: Kommissionens beslut 92/130/EEG av den 13 februari 1992 (EGT nr L 47, 22. 2. 1992, s. 26), — 392 L 0036: Rådets direktiv 92/36/EEG av den 29 april 1992 (EGT nr L 157, 10.6.1992, s. 28).l fotnot c 1 bilaga C skall följande läggas till:
194
"Österrike: ”Amtstierarzt" Prop. 1994/95:19 Finland: "kunnaneläinlääkäri eller kaupungineläinlääkäri eller Bilaga 10 läänineläinlääkäri/kommunalv eterinär eller stadsveterinär eller länsveterinär"
Norway: "distrikts veterinter" Sweden: " länsveterinär, distriktsveterinär eller gränsveterinär" .
4. 390 L 0539: Rådets direktiv 90/539/EEG av den 15 oktober 1990 om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg (EGT nr L 303, 31.10.1990, s. 6), i dess lydelse enligt
— 391 L 0494: Rådets direktiv 91/494/EEG av den 26 juni 1991 (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 35), - 391 L 0496: Rådets direktiv 91/496/EEG av den 15 juli 1991 (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 56), — 392 D 0369: Konunissionens beslut 92/369/EEG av den 24 juni 1992 (EGT nr L 195, 14.7.1992, s. 25), - 392 L 0065: Rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 54), — 393 L 0120: Rådets direktiv 93/120/EEG av den 22 december 1993 (EGT nr L 340, 31.12.1993, s. 35).
a) I artikel 5 skall följande punkt läggas till:
"d) Vad gäller salmonella skall fjäderfän avsedda för Finland, Norge och Sverige uppfylla de villkor som fastställs i enlighet med artikel 9a, % och lOb."
b) Följande artiklar skall införas: "Artikel %
1. Vad gäller salmonella får Finland, Norge och Sverige lämna in ett kontrollprogram till kommissionen rörande Bockar av avelsfjäderfä och flockar av daggamla kyck- lingar avsedda att föras sanunan med flockar av avelsfjäderfä eller flockar av fjäderfä för produktion.
2. Kommissionen skall granska kontrollprogrammen. Efter den granskningen skall kommissionen om det är berättigat och i enlighet med förfarandet i artikel 32 ange de allmänna eller begränsade tilläggsgarantier som får krävas för leveranser till Finland, Norge och Sverige. De garantierna skall vara likvärdiga med dem som Finland, Norge respektive Sverige tillämpar på nationell nivå. Ändamålsenliga beslut skall antas före dagen för anslut- 195 ningsfördragets ikraftträdande.
Bilaga 10
Anikel 9b
Vad gäller salmonella, och i väntan på att gemenskaps- regler skall antas, fär Finland, Norge och Sverige lämna in kontrollprogram till kommissionen rörande flockar av värphöns (produktionsfjäderfä som är uppfödda för att producera ägg för konsumtion).
Kommissionen skall granska kontrollprogrammen. Efter den granskningen skall kommissionen om det är berättigat och i enlighet med förfarandet i artikel 32 ange de allmänna eller begränsade tilläggsgarantier som får krävas för leveranser till Finland, Norge och Sverige. De garantierna skall vara likvärdiga med dem som Finland, Norge respektive Sverige tillämpar på nationell nivå. Dessutom skall hänsyn tas till Vetenskapliga veterinär- medicinska kommitténs yttrande vad gäller vilka salmo— nellaserotyper som skall tas upp på listan över invasiva serotyper för fjäderfä. Ändamålsenliga beslut skall antas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande."
c) Följande artikel skall införas:
"Artikel 10b
1. Vad gäller salmonella och sådana serotyper som inte nänms i kapitel III A i bilaga 2, skall leveranser av fjäderfä för slakt avsedda för Finland, Norge och Sverige kontrolleras genom mikrobiologisk provtagning genom urval i ursprungsanläggningen i enlighet med de be- stänunelser som rådet fastställer på förslag av kommis— sionen före dagen för anslutningsfördragets ikraft— trädande.
Omfattningen av det prov som avses i punkt 1 och de metoder som skall användas skall fastställas med be- aktande av Vetenskapliga veterinärmedicinska kommitténs yttrande och det kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige skall lämna in till kommissionen.
Det prov som avses i punkt 1 skall inte utföras på fjäderfän för slakt från en anläggning som är underkastad ett program som är erkänt som likvärdigt med det som avses i punkt 2 i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 32.
Prop. 1994/95 : 19
196
"(I) I artikel 12.2 skall följande stycke läggas till: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Vad gäller Finland, Norge och Sverige skall ändamålsenliga beslut beträffande statusen som "icke—vaccinationszon mot Newcastlesjukan" antas i enlighet med förfarandet i artikel 32 före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande. "
e) I atikel 13 skall följande punkt läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de program som Sverige lämnar in för infektiös bronkit (IB). Efter den granskningen får bestämmelsema i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestämmelser avseende den ovannämnda sjukdomen som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 32."
i) I artikel 14 skall följande punkt läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de skäl som Sverige redovisar för TRT/SHS (turkey rhinotracheitis/swollen—head syndrome), ILT (infektiös laryngotrakeit), EDS-76 (egg drop syndrome) och hönskoppor. Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestämmelser avseende de ovannämnda sjuk- domarna som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 32."
g) Ibilaga 1.1 skall följande läggas till:
"Österrike: Bundesantalt fiir Virusseuchenbekämpfung bei Haustieren, Wien-Hetzndorf
Finland: Eläinlääkintä— ja elintarvikelaitos, Helsinki / Anstalten för veterinärmedicin och livs- medel, Helsingfors Norge: Veterinzerinstituttet, Oslo Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
197
N Riku/agan 199—#95. [ saml. Nr 19. Bilaga 10—12
5. 391 L 0067: Rådets direktiv 91/67/EEG av den 28 januari 1991 om Prop. 1994/95:19 djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och pro- Bilaga 10 dukter från vattenbruk (EGT nr L 46, 19.2.1991, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 L 0054: Rådets direktiv 93/54/EEG av den 24 juni 1993 (EGT nr L 175, s. 34).
a) I artikel 12 skall följande punkt läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de program som Sverige lämnar in för infektiös pankreas— nekros (IPN), renibakterios (BKD), furunkulos och yersinios (ERM). Efter den granskningen får bestäm- melserna i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ända- målsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestänunelser avseende de ovan— nämnda sjukdomarna som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 26."
b) I artikel 13 skall följande punkt läggas till:
"4. Kommissionen skall så snart som möjligt granska de skäl som Sverige redovisar för SVC (spring viraemia of carp). Efter den granskningen får bestämmelserna i punkt 2 tillämpas om det är berättigat. Ändamålsenliga beslut enligt punkt 2 skall antas så snart som möjligt. I väntan på de besluten får Sverige under ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande tillämpa de nationella bestämmelser avseende den ovannämnda sjukdomen som var i kraft före den dagen. Ettårsperioden får om det är
nödvändigt förlängas i enlighet med förfarandet i artikel 26."
c) Följande artiklar skall läggas till: "Artikel 28a Leveranser till eller från Finland av fisk, ägg, rorn eller mjölke för jordbruksdrift eller utplantering skall inte tillåtas under en övergångstid på tre år från dagen för anslumingsfördragets ikraftträdande.
198
Artikel 28b Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 Leveranser till eller från Norge av fisk och skaldjur för jordbruksdrift eller utplantering skall inte tillåtas under en övergångstid på ett år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande. På begäran av Norge och i enlighet med förfarandet i artikel 26 skall den perioden förlängas med ett år i sänder. Övergångstiden skall inte vara längre än fem år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande.
Artikel Z8c
Ienlighet med förfarandet i artikel 26 får ändamålsenliga beslut fattas om att godkänna de program som Finland, Norge och Sverige lämnar in för de sjukdomar som avses i lista II i bilaga A. Dessa beslut skall träda i kraft antingen vid anslutningen eller under de övergångstider som fastställs i artikel 28a och 28b. I sådana fall skall den fyraårstid som fastställs i bilaga B.I.B förkortas till tre år för Finland, samt två kontroller för varje anläggning göras under den tiden. Vad gäller Norge skall hänsyn tas till historiska uppgifter om infektiös hematopoetisk nekros (IHN) och viral hemorrhagisk septikemi (VHS)."
6. 392 L 0065: Rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte omfattas av de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.] till direktiv 90/425/EEG (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 54).
a) I artikel 3 skall följande stycke läggas till:
"I avvaktan på gemenskapsbestämmelser om ormar och andra reptiler får Sverige behålla sina nationella bestämmelser om leveranser av sådana djur till Sverige."
b) I artikel 6.A.2 b skall följande mening läggas till:
"I dessa beslut skall hänsyn tas till idisslare som föds upp i gemenskapens arktiska regioner."
c) I artikel 6.A.2 skall följande punkt läggas till:
"e) Bestämmelser om leukos får antas i enlighet med för- farandet i artikel 26."
d) Iartikel 6.A.3 skall följande punkter läggas till:
199 "e) Vad gäller vesikulär svinsjuka (SVD) skall, under en
övergångstid på tre år från och med dagen för anslut—
Bilaga 10
ningsfördragets ikraftträdande, ett serologiskt prov med Prop. 1994/95: 19 negativt resultat utföras på svindjur som skall levereras till Finland och kommer från en region enligt definitionen i artikel 2 o i direktiv 64/432/EEG där vesikulär svin- sjuka (SVD) har förekommit. Detta prov kommer att krävas under de tolv månader som följer på det senaste sjukdomsfallet i den regionen. '
f) Vad gäller klassisk svinpest skall, under en övergångstid på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraft- trädande, ett serologiskt prov med negativ reaktion tas på svindjur för sändningar till Finland, Norge och Sverige från en region enligt detinitionen i artikel 2 o i direktiv 64/432/EEG där klassisk svinpest har förekommit. Detta prov konuner att krävas under de tolv månader som följer på det senaste sjukdomsfallet i den regionen. Vid behov får föreskrifter för tillämpningen av denna punkt antas i enlighet med förfarandet i artikel 26.
g) Vad gäller PRRS (porcine respiratory and reproductive syndrome) skall, under en övergångstid på tre år från dagen för anslutnings fördragets ikraftträdande, ett serolo- giskt prov med negativ reaktion tas på svindjur för sändningar till Sverige från en region enligt definitionen i artikel 2 o i direktiv 64/432/EEG där PRRS har före- kommit. Detta prov kommer att krävas under de tolv månader som följer på det senaste sjukdomsfallet i den regionen. Föreskrifter för tillämpningen av denna punkt skall antas enligt förfarandet i artikel 26."
e) Följande artikel skall läggas till:
Artikel ] Oa
Vad gäller rabies skall — enligt förfarandet i artikel 26 sedan den utredning lagts fram som saken kräver — artikel 9 och 10 ändras så att hänsyn tas till situationen i Finland, Norge och Sverige och så att samma bestämmelser kommer att gälla för dessa länder som för medlemsstater i en motsvarande situation."
f) I artikel 13.2 skall följande punkt läggas till: "e) Sverige skall få en frist på två år från dagen för anslutningsför-
dragets ikraftträdande för att införa de bestänunelser som gäller organisationer, institutioner och centraler."
200
g) I artikel 22 skall följande stycke läggas till: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Bilaga B skall ses över innan anslumingsfördraget träder i kraft och då särskilt för att ändra förteckningen över sjukdomar och inkludera de som idisslare och svindjur är mottagliga för och de som är överförbara genom fårsperrna, ägg (ova) och embryon."
b) I bilaga C.2 a skall följande läggas till:
"Kommissionen får dock bemyndiga en medlemsstat att tillåta att djur av annat ursprung förs till en godkänd organisation, institution eller central om den behöriga myndigheten inte kan finna en tillfredsställande lösning för sådana djur. Medlems- staterna skall till kommissionen överlämna en plan som innehåller ytterligare veterinärgarantier för sådana fall."
7. 372 L 0461: Rådets direktiv 72/461/EEG av den 12 december 1972
om hälsoproblem som påverkar handeln inom gemenskapen med färskt kött (EGT nr L 302, 31.12.1972, s. 24), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1992, s. 49).
I bilagan punkt 2 tredje strecksatsen skall följande läggas till:
"_ ETY" .
B. BEKÄMPNINGSÅTGÄRDER 1. 385 L 0511: Direktiv 85/511/EEG av den 18 november 1985 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul— och
klövsjuka (EGT nr L 315, 26.11.1985, s. 11), i dess lydelse enligt
— 390 L 0423: Rådets direktiv 90/423/EEG av den 26 juni 1990 (EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 13),
— 392 D 0380: Kommissionens beslut 92/380/EEG av den 2 juli 1992 (EGT nr L 198, 17.7.1992, s. 54).
a) I bilaga A skall följande läggas till: "SVERIGE: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala". b) I bilaga B skall följande läggas till:
"ÖSTERRIKE: Bundesanstalt fiir Virusseuchenbekämpfung bei 201 Haustieren, Wien—Hetzendorf
FINLAND: Statens Veterinzere Institut for virusforskning, Prop. 1994/95:19 Lindholm, Danmark Bilaga 10 Animal Virus Research Institute, Pirbright, Woking, Surrey, Förenade kungariket NORGE: Statens Veterintere Institut för Virusforskning, Lindholm, Danmark Animal Virus Research Institute, Pirbright, Woking, Surrey, Förenade kungariket SVERIGE: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
380 L 0217: Rådets direkdv 80/217/EEG av den 22 januari 1980 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest (EGT nr L 47, 21.2.1980, s. 11), i dess lydelse enligt
— 393 D 0384: Rådets beslut 93/384/EEG av den 14 juni 1993 (EGT nr L 166, 8.7.1993, s. 34).
Ibilaga 2 skall följande text läggas till efter "Portugal: Laboratorio Nacional de Investigacåo Veterinaria, Lisboa":
"Österrike: Bundesanstalt fiir Virusseuchenbekämpfung bei Haustieren, Wien—Hetzendorf
Finland: Statens Veterinäre Institut for virusforskning, Lindholm, Danmark Norge: Statens Veterinare Institut för virusforskning, Lindholm, Danmark Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
392 L 0035: Rådets direktiv 92/35/EEG av den 29 april 1992 om fastställande av regler för kontroll av och åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest (EGT nr L 157, 10.6.1992, s. 19).
I bilaga 1 A skall följande text läggas till:
Bundesanstalt liir Virusseuchenbekämp- fung, Wien — Hetzendorf
Statens Veterinare Institut for Virusforsk— ning, Lindholm, 4771 Kalvehave, Danmark '
Statens Veterinäre Institut för Virusforsk- ning, Lindholm, 4771 Kalvehave, Danmark
Sverige Statens veterinärmedicinska anstalt, 202
Uppsala" .
392 L 0040: Rådets direktiv 92/40/EEG av den 19 maj 1992 om Prop. 1994/95:19 införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa Bilaga ]0 (EGT nr L 167, 22.6.1992, s. 1).
I bilaga 4 skall följande text läggas till:
Bundesanstalt liir Virusseuchenbekämp- fung, Wien — Hetzendorf
Eläinlääkintä—ja elintarvikelaitos, Helsinki/Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors
Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala, Sverige
Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala" .
Sverige
392 L 0066: Rådets direktiv 92/66/EEG av den 14 juli 1992 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan (EGT nr L 260, 5.9.1992, s. 1).
I bilaga 4 skall följande läggas till:
Bundesanstalt ftir Virusseuchenbekämp- fung, Wien — Hetzendorf
Eläinlääkintä—ja elintarvikelaitos, Helsinki/Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors
Veterinärinstituttet, Oslo
Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala" .
Sverige
203
Bilaga 10
393 L 0053: Rådets direktiv 93/53/EEG av den 24 juni 1993 om gemenskapens minimiåtgärder för bekämpning av vissa fisksjuk- domar (EGT nr L 175, 19.7.1993, s. 23).
I bilaga A skall följande läggas till:
"Österrike: Institut fiir Fischkunde,Veterinärmedizinische Univer- sität,Wien
Finland: Eläinlääkintä ja elintarvikelaitos , Helsinki/ Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors Norge: Veterinarinstituttet, 0510 Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
392 L 0119: Rådets direktiv 92/119/EEG av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (swine vesicular disease, SVD) (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 69). I bilaga 2.5 skall följande läggas till:
"Österrike: Bundesanstalt fiir Virusseuchenbekämpfung, Wien—Hetzendorf
Finland: Eäinläåkintä-ja elintarvikelaitos, Helsinki/Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors Norge: Statens Veterinaere Institut for Virusforskning, Lindholm, 4771 Kalvehave, Danmark Sverige: Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala".
KAPITEL 3 - Folkhälsa
1. 364 L 0433: Rådets Direktiv 64/433/EEG av den 26 juni 1964 om hygienkrav vid framställning och saluföring av färskt kött (EGT nr 121, 29.7.1964, s. 2012/64), i dess lydelse enligt
— 391 L 0497: Rådets direktiv 91/497/EEG av den 29 juli 1991 (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 69),
— 392 L 0005: Rådets direktiv 92/5/EEG av den 10 februari 1992 (EGT nr L 57, 2.3.1992, s. 1).
a) I artikel 3.1 A f ii, skall följande strecksats läggas till:
— i fråga om kött avsett för Finland, Norge och Sverige vara märkt så som anges i del IV tredje strecksatsen i bilaga 4".
Prop. 1994/95: 19
204
b) I artikel 4.A skall följande ord införas efter datumet "den 1 Prop. 1994/95:19 januari 1993" i det inledande stycket: Bilaga 10
"med undantag av Österrike, Finland, Norge och Sverige, där datumet skall vara den 1 januari 1995 ".
c) I artikel 4.A skall följande ord införas efter datumet "den 31 december 1991" i det inledande stycket:
"med undantag av Österrike, Finland, Norge och Sverige, där datumet skall vara den 31 december 1993".
d) I artikel 5 skall följande punkter läggas till:
"3. I fråga om salmonella skall, i väntan på att de gemen- skapsbestämmelser som avses i punkt 2 antas, följande regler gälla för sådant kött som är avsett för Finland, Norge och Sverige:
a) Köttleveransema skall ha kontrollerats genom mikro- biologiska stickprov i ursprungsanläggningen i enlighet med regler som skall fastställas av rådet på förslag av kommissionen före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande.
b) i) Sådana kontroller som anges i a skall inte göras på köttleveranser till anläggningar för pastörisering, sterilisering eller någon annan behandling med motsvarande verkan.
ii) Under en period av tre år från och med dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande skall emellertid det kött som anges i punkt i omfattas av de regler som fastställs i de kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige tillämpar. I detta hänseende kommer detta kött att omfattas av samma åtgärder som gäller för kött med ursprung i Finland, Norge och Sverige. Före utgången av denna treårsperiod skall denna bestämmelse ses över och eventuellt ändras i enlighet med förfarandet i artikel 16.
c) Sådana kontroller som anges i 3 skall inte göras på kött med ursprung i en anläggning som omfattas av ett program som erkänts som likvärdigt med det program som anges i punkt 4, i enlighet med förfarandet i artikel 16.
205
Bilaga 10
4. Garantiema enligt punkt 3 skall gälla först efter det att kommissionen godkänt de kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige skall lägga fram. Kommissionens beslut måste fattas före dagen för anslutningsfördragets ikraftt- rädande, för att kontrollprogrammen och garantierna skall vara tillämpliga från dagen för ikraftträdandet."
e) I kapitel XI 50 a första strecksatsen i bilaga 1 skall följande bokstavsbeteckningar läggas till:
"AT — FI — NO — SE". f) I kapitel XI 50 a andra strecksatsen och 50 b tredje strecksatsen i bilaga 1 skall följande läggas till:
"eller ETY". g) 1 del IV i bilaga 4 skall följande strecksats läggas till: "är avsett för Finland, Norge eller Sverige4 :
i) den kontroll som anges i artikel 5.3 a har genomförts4, ii) köttet är avsett för beredning4 iii) köttet konuner från en anläggning som omfattas av ett sådant program som anges i artikel 5.3 c”.
391 L 0498: Rådets direktiv 91/498/EEG av den 29 juli 1991 om villkoren för beviljande av tillfälliga och begränsade avvikelser från särskilda hälsoföreskrifter inom gemenskapen beträffande fram- ställning och marknadsföring av färskt kött (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 105).
a)1 artikel 2.1 skall följande införas efter datumet den 31 december 1995:
"med undantag av Norge och Sverige där datumet skall vara den 31 december 1996 och för Österrike och Finland där datumet skall vara den 31 december 1997".
b) I artikel 2.2 fjärde stycket skall följande införas efter datumet den 1 juli 1992:
"eller, i fråga om Österrike, Finland, Norge och Sverige, från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande".
371 L 0118: Rådets direktiv 71/118/EEG av den 15 februari 1971 om hygienfrågor som påverkar handeln med färskt kött av fjäderfä (EGT nr L 55, 8.3.1971, s. 23), ändrat och uppdaterat genom
— 392 L 0116: Rådets direktiv 92/116/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 1).
Prop. 1994/95: 19
206
Bilaga 10
a) I artikel 3.I.A i skall följande strecksats införas:
"— eller, för kött avsett för Finland, Norge och Sverige, vara märkt såsom anges i del IV e i bilaga 6".
b) Följande punkter skall läggas till i artikel 5:
"3. I fråga om salmonella skall, i avvaktan på att gemenskapsbe- stämmelser antas, följande regler gälla för sådant kött som är
a)
b)
avsett för Finland, Norge och Sverige:
Köttleveransema skall ha kontrollerats genom mikrobio- logiska stickprov i ursprungsanläggningen i enlighet med regler som skall fastställas av rådet på förslag av kom- missionen före dagen för anslutningsfördragets ikraftträ- dande.
Sådana kontroller som anges i a skall inte göras på kött med ursprung i en anläggning som omfattas av ett program som erkänts som likvärdigt med det program som anges i punkt 4, i enlighet med förfarandet i artikel 16.
Garantiema enligt punkt 3 skall gälla först efter det att kommissionen godkänt de kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige skall lägga fram. Kommissionens beslut måste fattas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträ- dande, för att kontrollprogrammen och garantierna skall vara tillämpliga från dagen för ikraftträdandet."
c) I kapitel XII punkt 66 a första strecksatsen i bilaga 1 skall följande bokstavsbeteckningar läggas till:
"AT — FI — NO — SE".
d) I kapitel XII punkt 66 a tredje strecksatsen i bilaga 1 skall följande läggas till:
"eller
ETY".
e) 1 del IV i bilaga 4 skall följande läggas till:
"e) om köttet är avsett för Finland, Norge eller Sverigezz
i)
den kontroll som anges i artikel 5.3 3 har genomförts',
ii) köttet kommer från en anläggning som omfattas av ett
sådant program som anges i artikel 5.3 e".
f) I bilaga 6 skall följande fotnot läggas till:
”stryk det som inte är tillämpligt".
Prop. 1994/95: 19
207
392 L 0116: Rådets direktiv 92/116/EEG av den 17 december 1992 Prop. 1994/95: 19 om ändring och uppdatering av direktiv 71/118/EEG om hygien- Bilaga 10 frågor som påverkar handeln med färskt kött av fjäderfä (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 1).
Följande punkter skall läggas till artikel 3:
"la. Finland och Norge skall ha en tidsfrist fram till den 1 januari
1996 för vissa anläggningar inom sina territorier. Kött som kommer från dessa anläggningar får omsättas endast inom deras respektive nationella territorium. Finland och Norge skall underrätta kommis— sionen om de bestämmelser som antas för dessa anläggningar. De skall lämna kommissionen och de andra medlemsstaterna en förteckning över dessa .
1b. Österrike skall ha en tidsfrist fram till den 1 januari 1996 för vissa anläggningar inom sitt territorium. Kött som konuner från dessa anläggningar får omsättas endast inom Österrikes nationella territorium. Österrike skall underrätta konunissionen om de bestänunelser som antas för dessa anläggningar. Österrike skall lämna kommissionen och de andra medlemsstatema en förteckning över dessa anläggningar. Österrike får bevilja vissa anläggningar en ytterligare tidsfrist fram till den 1 januari 1998 under förutsättning att dessa anläggningar till den behöriga myndigheten har sänt in en begäran om detta före den 1 april 1995. Denna begäran skall åtföljas av en plan och ett arbetsprogram som fastställer tids- gränsema inom vilka anläggningen kan vara anpassad till villkoren i detta direktiv. Österrike skall före den 1 juli 1995 till kommissio- nen sända in förteckningen över de anläggningar för vilka man avser bevilja en ytterligare tidsfrist. Denna förteckning skall för varje anläggning ange vilka slags undantag som planeras och hur länge de är tänkta att gälla. Kommissionen skall granska för— teckningen och fastställa den med eventuella ändringar. Kommissio- nen skall överlämna förteckningen till medlemsstaterna."
377 L 0099: Rådets direktiv 77/99/EEG av den 21 december 1976 om hygienfrågor som påverkar handeln med köttprodukter inom gemenskapen (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 85), ändrad och uppdaterad genom
- 392 L 0005: Rådets direktiv 92/5/EEG av den 10 februari 1992 (EGT nr L 57, 14.9.1992, 2.3.1992, s. 1). och i dess lydelse enligt — 392 L 0045: Rådets direktiv 92/45/EEG av den 16 juni 1992 (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 35), — 392 L 0116: Rådets direktiv 92/116/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 1), — 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 208 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
a) I artikel 10 andra stycket skall följande ord införas efter datumet Prop. 1994/95: 19 den 1 januari 1996: Bilaga 10
"med undantag för Sverige, där datumet skall vara den 1 januari 1997, och för Osterrike, Finland och Norge, där datumet skall vara den 1 januari 1998".
b) I artikel 10 tredje stycket skall följande ord införas efter datumet den 1 januari 1996:
"med undantag för
— Sverige, där datumet skall vara den 1 januari 1997, — Osterrike, Finland och Norge, där datumet skall vara den 1 januari 1998".
c) I kapitel VI 4 a i första strecksatsen i bilaga B skall följande bokstavsbeteckningar läggas till efter "UK":
"AT — FI — NO - SE".
d) I kapitel VI 4 a i andra strecksatsen i bilaga B skall följande läggas till:
" ETY " .
e) I kapitel VI 4 a ii tredje strecksatsen i bilaga B skall följande läggas till: "ETY".
392 L 0005: Rådets direktiv 92/5/EEG av den 10 februari 1992 om ändring och uppdatering av direktiv 77/99/EEG om hygienfrågor som påverkar handeln med köttprodukter inom gemenskapen och om ändring av direktiv 64/433/EEG (EGT nr L 57, 2.3.1992, s. 1).
Följande strecksats skall införas efter de två första strecksatsema i artikel 3:
"— för vissa anläggningar belägna i Sverige, där Sverige skall anpassa sig till detta direktiv senast den 1 januari 1996".
392 L 0120: Rådets direktiv 92/120/EEG av den 17 december 1992 om villkoren för att medge tillfälliga och begränsade undantag från de särskilda hygienreglema på gemenskapsnivå för produktion och saluhållande av vissa produkter av animaliskt ursprung (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 86).
209
Bilaga 10
I artikel 1.1 skall följande införas efter datumet den Prop. 1994/95:19 31 december 1995:
"med undantag av Österrike och Norge där datumet skall vara den
31 december 1996 och av Finland där datumet skall vara den 31 december 1997".
388 L 0657: Rådets direktiv 88/657/EEG av den 14 december 1988 om fastställande av krav vid framställning av och handel med malet kött, kött i stycken på mindre än 100 gram och köttprodukter och om ändring av direktiven 64/433/EEG, 71/118/EEG och 72/462/EEG (EGT nr L 382, 31.12.1988, s. 3), idess lydelse enligt
— 392 L 0110: Rådets direktiv 92/110/EEG av den 14 december 1992 (EGT nr L 394, 31.12.1992, s. 26).
I artikel 13.1 första stycket skall följande införas efter datumet den 1 januari 1996:
"med undantag av Finland, Norge och Sverige där datumet skall vara den 1 januari 1997".
389 L 0437: Rådets direktiv 89/437/EEG av den 20 juni 1989 om hygienfrågor och hälsorisker i samband med tillverkning och utsläppande på marknaden av äggprodukter (EGT nr L 212, 22.7.1989, s. 87), i dess lydelse enligt
389 L 0662: Rådets direktiv 89/662/EEG av den 11 december 1989 (EGT nr L 395, 30.12.1989, s. 13),
— 391 L 0684: Rådets direktiv 91/684/EEG av den 19 december 1991 (EGT nr L 376, 31.12.1991, s. 38).
a) I kapitel XI 1 i första strecksatsen i bilagan skall följande bokstavsbeteckningar införas efter "UK":
"AT — FI — NO — SE".
b) I kapitel XI 1 i andra strecksatsen i bilagan skall följande läggas till:
" ETY " .
c) I kapitel XI l ii tredje strecksatsen skall följande läggas till:
ll ETY " '
210
10. 391 L 0493: Rådets direktiv 91/493/EEG av den 22 juli 1991 om Prop. 1994/95:19 fastställande av hygienkrav för produktionen och marknadsföringen Bilaga 10 av fiskprodukter (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 15).
I artikel 7.2 skall följande läggas till efter datumet den 31 december 1995:
"med undantag av Finland där datumet skall vara den 31 december 1997". '
11. 391 L 0492: Rådets direktiv 91/492/EEG av den 15 juli 1991 om fastställande av hygienkrav för produktionen och marknadsföringen av levande tvåskaliga mollusker (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 1).
I artikel 5.1 a andra stycket skall följande läggas till efter datumet den 31 december 1995:
"med undantag av Sverige där datumet skall vara den 31 december 1997".
12. 393 D 0383: Rådets beslut 93/383/EEG av den 14 juni 1993 om referenslaboratorier för kontroll av marina biotoxiner (EGT nr L 166, 8.7.1993, s. 31).
I bilagan skall följande läggas till:
"Finland:
— Eläinlääkintä ja elintarvikelaitos, Helsinki / Anstalten för
veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors och Tullilaboratorio / Tullaboratoriet, Espoo
Norge: — Norges Veterinaarhagskole, Oslo
Sverige: — Institutionen för klinisk bakteriologi, Göteborgs Universitet, Göteborg."
Österrike:
Vid behov skall kommissionen efter samråd med de österrikiska myndigheterna ändra denna bilaga för att utse ett nationellt referens- laboratorium för kontroll av marina biotoxiner".
211
Bilaga 10
KAPITEL 4 - Blandade texter
1. 392 L 0046: Rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och saluhållande av obehandlad mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
a) I artikel 32.1 första stycket skall följande läggas till efter datumet den 1 januari 1994:
"med undantag av Sverige där datumet skall vara den 1 januari 1996".
b) I kapitel IV A 3 a i första strecksatsen i bilaga C skall följande bokstavsbeteckningar läggas till efter "UK":
"AT — FI — NO — SE".
c) I kapitel IV A 3 a i andra strecksatsen i bilaga C skall följande läggas till: "ETY".
d) I kapitel IV A 3 a ii tredje strecksatsen i bilaga C skall följande läggas till:
" ETY || .
391 L 0495: Rådets direktiv 91/495/EEG av den 27 november 1990 om frågor om livsmedelshygien som påverkar produktionen och marknadsföringen av kaninkött och kött från vilda djur i hägn (EGT nr L 268, 24.9.1991, s. 41), i dess lydelse enligt
— 392 L 0065: Rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 54),
- 392 L 0116: Rådets direktiv 92/116/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 1).
a) I artikel 2.3 skall följande skjutas in efter orden "landdäggdjur": "inbegripet ren".
b) Följande mening skall läggas till artikel 6.2 sjunde strecksatsen: "All verksamhet i samband med renslakt får emellertid bedrivas i mobila slakterier i enlighet med bestämmelsema i direktiv 64/433/EEG. "
Prop. 1994/95: 19
212
c) I kapitel 111 11.1 a första strecksatsen i bilaga 1 skall följande Prop. 1994/95:19 bokstavsbeteckningar läggas till: Bilaga 10
"AT — FI - NO — SE".
d) I kapitel III 11.1 a tredje strecksatsen i bilaga 1 skall följande läggas till:
"ETY " .
3. 392 L 0045: Rådets direktiv 92/45/EEG av den 16 juni 1992 om frågor om människors och djurs hälsa i samband med nedläggning av jaktvilt och utsläppandet på marknaden av viltkött (EGT nr L 268, 14.9.1992, s. 35) i dess lydelse enligt:
- 392 L 0116: Rådets direktiv 92/116/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 1).
a) Följande mening skall läggas till artikel 3.1 a tredje strecksatsen: "Rådet får på kommissionens förslag fastställa särskilda regler för insamling av vilt under särskilda klimatförhållanden."
b) I kapitel VII 2 a i första strecksatsen i bilaga 1 skall följande bokstavsbeteckningar läggas till:
"— AT—FI—NO—SE —".
c) I kapitel VII 2 a i tredje strecksatsen i bilaga 1 skall följande läggas till efter "EEG":
" ETY " .
4. 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 om djurhälso— och hygienkrav för handel inom gemenskapen med produkter, som inte omfattas av sådana krav i de särskilda gemen- Skapsbestämmelser som avses i bilaga A.1 till direktiv 89/662/EEG och, i fråga om patogener, i direktiv 90/425/EEG, samt för import till gemenskapen av sådana produkter (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
a) I artikel 20.1 första stycket skall följande införas efter datumet den 1 januari 1994:
"med undantag av Norge, där datumet skall vara den 1 juli 1995".
213
15 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 10—12
Bilaga 10
b) I kapitel 14 i bilaga 1 skall följande stycke läggas till:
" Obearbetad gödsel från fjäderfäflockar som har vaccinerats mot newcastlesjukan får inte sändas till någon region som har erhållit status som "icke—vaccinationszon mot Newcastlesjukan" i enlighet med artikel 12.2 i rådets direktiv 90/539/EEG."
c) Ikapitel 2 första strecksatsen i bilaga 2 skall följande läggas till:
"I fråga om salmonella och i väntan på att gemenskaps— bestämmelser antas, skall följande regler gälla för ägg avsedda för Finland, Norge och Sverige:
a) Äggleveranser får underkastas de ytterligare, generella eller begränsade, kontrollåtgärder som kommissionen bestämmer enligt förfarandet i artikel 18.
b) Sådana kontroller som anges i a skall inte göras på ägg med ursprung i en anläggning som omfattas av ett program som erkänts som likvärdigt med det program som anges i e, i enlighet med förfarandet i artikel 18.
c) Åtgärderna enligt a får tillämpas först efter det att kommis- sionen godkänt de kontrollprogram som Finland, Norge och Sverige skall lägga fram. Kommissionens beslut måste fattas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande, för att kontrollprogrammen och åtgärderna enligt a skall vara tillämpliga från dagen för ikraftträdandet."
392 L 0117: Rådets direktiv 92/117/EEG av den 17 december 1992 om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsburna infektioner och förgiftningar (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 38).
Följande mening skall läggas till artikel 17.1 första stycket:
"För Norge skall emellertid datumet vara den 1 juli 1995."
372 L 0462: Rådets direktiv 72/462/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur, får, getter, svin och färskt kött eller färska köttvaror (EGT nr L 302, 31.12.1972, s. 28), i dess lydelse enligt
— 392 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/92 av den 15 juni 1992 (EGT nr L 173, 27.6.1992, s. 13).
Prop. 1994/95 : 19
214
a) Följande stycke skall läggas till artikel 6.2 2: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Norge och Sverige får under en övergångstid på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande behålla sina nationella regler för import av djur från länder som vaccinerar mot mul— och klövsjuka."
b) Följande skall läggas till artikel 14.3:
"e) Norge och Sverige får under en övergångstid på tre år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande behålla sina nationella regler för import av färskt kött från länder som vaccinerar mot mul— och klövsjuka."
7. 392 L 0102: Rådets direktiv 92/102/EEG av den 27 november 1992 om identifikation och registrering av djur (EGT nr L 355, 5.12.1992, s. 32).
Följande strecksats skall införas i artikel 11.1:
"- För Finland och Norge före den 1 januari 1996 i fråga om kraven för nötkreatur, svin, får och getter. Vid behov skall kommissionen under övergångstiden vidta de nödvändiga åtgärderna i enlighet med förfarandet i artikel 18 i rådets direktiv 90/425/EEG".
8. 381 D 0651:Kommissionens beslut 81/651/EEG av den 30 juli 1981 om inrättande av en vetenskaplig veterinärrnedicinsk kommitté (EGT nr L 233, 19.8.1981, s. 32), i dess lydelse enligt
- 386 D 0105: Kommissionens beslut 86/105/EEG av den 25 februari 1986 (EGT nr L 93, 8.4.1986, s. 14).
I artikel 3 skall "18" ersättas med "22".
KAPITEL 5 — Djurskydd
391 L 0628: Rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 om skydd av djur vid transport och om ändring av direktiven 90/425/EEG och 91/496/EEG (EGT nr L 340 11.12.1991, s. 17), idess lydelse enligt
— 392 D 0438: Rådets beslut 92/438/EEG av den 13 juli 1992 (EGT nr L 243, 25.8.1992, s. 27).
215
a) Följande mening skall läggas till i bilagan kapitel I A 1: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Under en övergångstid på tre år från dagen för anslutnings— fördragets ikraftträdande får Sverige emellertid behålla sina strängare nationella bestämmelser för transport av dräktiga kor och nyfödda kalvar från en avsändningsort till en bestämmelseort som båda är belägna på svenskt territorium."
b) Följande mening skall läggas till i bilagan kapitel I C 14:
"Under en övergångstid på två år från dagen för anslutnings- fördragets ikraftträdande behöver bestämmelsen om att renar skall tranSporteras under tak inte följas. I enlighet med yttrandet från Vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén får kommissionen enligt förfarandet i artikel 17 besluta om att behålla detta undan- tag."
Del 2 - Tillämpningstexter
1. 377 L 0096: Rådets direktiv 77/96/EEG av den 21 december 1976 om trikinundersökning (trichinella spiralis) vid import av färskt kött av tamsvin från tredje land (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 67), i dess lydelse enligt
— 381 L 0476: Rådets direktiv 81/476/EEG av den 24 juni 1981 (EGT nr L 186, 8.7.1981, s. 20), — 383 L 0091: Rådets direktiv 83/91/EEG av den 7 februari 1983 (EGT nr L 59, 5.3.1983, s. 34), . — 384 L 0319: Kommissionens direktiv 84/319/EEG av den 7 juni 1984 (EGT nr L 167, 27.6.1984, s. 34), — 385 R 3768: Rådets förordning (EEG) nr 3768 av den 20 december 1985 (EGT nr L 362, 31.12.1985, s. 8), — 389 L 0321: Kommissionens direktiv 89/321/EEG av den 22 april 1989 (EGT nr L 133, 17.5.1993, s. 33).
a) Följande skall införas i bilaga Ill 2 andra strecksatsen efter "EOK": "ETY".
b) Följande skall införas i bilaga Ill 5 andra strecksatsen efter "EUK": "ETY".
2. 379 D 0542: Rådets beslut 79/542/EEG av den 21 december 1976 om upprättandet av en förteckning över tredje land från vilka medlemsstaterna godkärmer import av nötkreatur, grisar och färskt kött (EGT nr L 146, 14.6.1979, s. 15), i dess lydelse enligt 216
— 394 D 0059: Kommissionens beslut 94/59/EEG av den Prop. 1994/95:19 26 januari 1994 (EGT nr L 27, 1.2.1994, s. 53). Bilaga 10
Följande rader skall utgå ur bilagan:
"AT — Österrike" "FI — Finland" "NO — Norge" "SE — Sverige".
380 D 0790: Kommissionens beslut 80/790/EEG av den 25 juli 1980 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av färskt kött från Finland (EGT nr L 233, 4.9.1980, s. 47), i dess lydelse enligt
— 381 D 0662: Kommissionens beslut 81/622/EEG av den 28 juli 1981 (EGT nr L 237, 22.8.1981, s. 33).
Beslut 80/790/EEG skall upphöra att gälla.
380 D 0799: Kommissionens beslut 80/799/EEG av den 25 juli 1980 om djurhälsovillkor och veterinärinty g vid import av färskt kött från Sverige (EGT nr L 234, 5.9.1980, s. 35), i dess lydelse enligt
— 381 D 0662: Kommissionens beslut 81/662/EEG av den 28 juli 1981 (EGT nr L 237, 22.8.1981, s. 33).
Beslut 80/799/EEG skall upphöra att gälla.
380 D 0800: Kommissionens beslut 80/800/EEG av den 25 juli 1980 om djurhälsovillkor och veterinärinty g vid import av färskt kött från Norge (EGT nr L 234, 5.9.1980, s. 38), i dess lydelse enligt
- 381 D 0662: Kommissionens beslut 81/662/EEG av den 28 juli 1981 (EGT nr L 237, 22.8.1981, s. 33).
Beslut 80/800/EEG skall upphöra att gälla.
382 D 0730: Rådets beslut 82/730_/_EEG av den 18 oktober 1982 om förteckningen över anläggningar i Osterrike som godkänts för export av färskt kött till gemenskapen (EGT nr L 311, 8.11.1982, s. 1).
Beslut 82/730/EEG skall upphöra att gälla.
382 D 0731: Rådets beslut 82/731/EEG av den 18 oktober 1982 om förteckningen över anläggningar i Finland som godkänts för export av färskt kött till gemenskapen (EGT nr L 311, 8.11.1982, s. 4), med ändringar.
217 Beslut 82/731/EEG skall upphöra att gälla.
Bilaga 10
10.
11.
382 D 0736: Rådets beslut 82/736/EEG av den 18 oktober 1982 om förteckningen över anläggningar i Sverige som godkänts för export av färskt kött till gemenskapen (EGT nr L 311, 8.11.1982, s. 18), med ändringar.
Beslut 82/736/EEG skall upphöra att gälla.
383 D 0421: Kommissionens beslut 83/421/EEG av den 29 juli 1983 om förteckningen över anläggningar i Norge som godkänts för import av färskt kött till gemenskapen (EGT nr L 238, 27.8.1983, s. 35), med ändringar.
Beslut 83/421/EEG skall upphöra att gälla.
389 X 0214: Kommissionens rekommendation 89/214/EEG av den 24 februari 1989 om regler för inspektion av anläggningar för färskt kött som godkänts för handel inom gemenskapen (EGT nr L 87, 31.3.1989, s. 1).
a) I kapitel X 49 a i bilaga 1 i den del som lyder "texten i detta direktiv" i den första strecksatsen efter "P" skall följande initialer införas:
"AT — FI — NO - SE".
b) I kapitel X 49 a i bilaga 1 i den del som lyder "texten i detta direktiv" i den andra strecksatsen skall följande läggas till:
" ETY" .
c) I kapitel X 49 b i bilaga 1 i den del som lyder "texten i detta direktiv" i den tredje strecksatsen skall följande läggas till:
" ETY " .
390 D 0014: Kommissionens beslut 90/14/EEG av den 20 december 1989 om upprättandet av en förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna godkänner import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (EGT nr L 8, 11.1.1990, s. 71), i dess lydelse enligt
— 391 D 0276: Kommissionens beslut 91/276/EEG av den 22 maj 1991 (EGT nr L 135, 30.5.1991, s. 58).
Följande ord skall utgå ur bilagan:
" Finland " "Norge" " Sverige " "Österrike" .
Prop. 1994/95: 19
218
Bilaga 10
”Artikel 2a
Vad gäller Österrike, Finland, Norge och Sverige skall kommissio— nen vid behov komplettera bilagorna 1 och 2. Ändamålsenliga beslut skall antas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande."
36. 393 D 0160: Kommissionens beslut 93/160/EEG av den 17 februari
37.
38.
1993 om upprättandet av en förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna godkänner import av sperma från tamsvin (EGT nr L 67, 19.3.1993, s. 27).
I bilagan skall följande utgå:
"Finland" "Norge" "Sverige" "Österrike" .
393 D 0195: Kommissionens beslut 93/195/EEG av den 2 februari 1993 om djurhälsovillkor och veterinärintyg för återinförsel efter tillfällig export av hästar som registrerats för kapplöpningar, tävlingar och kulturevenemang (EGT nr L 86, 6.4.1993, s. 1), i dess lydelse enligt:
— 393 D 0344: Kommissionens beslut 93/344/EEG av den 17 maj 1993 (EGT nr L 138, 9.6.1993, s. 11), — 393 D 0509: Konunissionens beslut 93/509/EEG av den 21 september 1993 (EGT nr L 238, 23.9.1993, s. 44). a) I bilaga 1 skall grupp A ersättas med följande:
"Grupp A Grönland, Island och Schweiz".
b) I bilaga 2 skall grupp A ersättas med följande:
"Grupp A Grönland, Island och Schweiz".
393 D 0196: Kommissionens beslut 93/136/EEG av den 5 februari 1993 om djurhälsovillkor och veterinärinty g för import av hästdjur för slakt (EGT nr L 86, 6.4.1993, s. 7). a) I bilaga 1 skall följande utgå i fotnot 5:
"Österrike, Finland", "Norge, Sverige".
b) I bilaga 2 fotnot 3 skall grupp A ersättas med följande:
"Grupp A: Grönland, Island och Schweiz"
Prop. 1994/95: 19
228
12. 390 D 0442: Kommissionens beslut 90/442/EEG av den 25 juli 1990 Prop. 1994/95 : 19 om fastställande av koder för anmälan av djursjukdomar (EGT Bilaga 10 nr L 227, 21.8.1990, s. 39), i dess lydelse enligt
— Kommissionens beslut av den 27 november 1990 (inte offent-
liggjort), - Kommissionens beslut av den 26 mars 1991 (inte offentliggjort).
Följande stycke skall läggas till i artikel 1:
"Vad gäller Finland, Norge, Sverige och Österrike skall kommissio- nen komplettera de koder som anges i bilaga 5 och 6 till detta beslut. Ändamålsenliga beslut skall fattas före dagen för anslumings- fördragets ikraftträdande."
13. 391 D 0270: Kommissionens beslut 91/270/EEG av den 14 maj 1991 om upprättandet av en förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna godkänner import av embryon från tamdjur av nötkreatur (EGT nr L 134, 29.5.1991, s. 56).
Följande ord skall utgå ur bilagan:
"Finland"
" Norge " " Sverige " " Österrike " .
14. 391 D 0426: Konunissionens beslut 91/426/EEG av den 22 juli 1991 om fastställande av närmare regler för gemenskapens finansiella bidrag till upprättandet av ett datanät som kopplar samman veteri- nära myndigheter (Animo) (EGT nr L 234, 23.8.1991, s. 27), i dess lydelse enligt
— 393 D 0004: Kommissionens beslut 93/4/EEG av den 9 december 1992 (EGT nr L 4, 8.1.1993, s. 32).
a) I artikel 1.2 skall orden "för hela nätet" ersättas med
"för gemenskapen som den var före anslutningsfördragets ikraftträ- dande".
b) Följande artikel skall införas: "Artikel Za 1. Finland, Norge, Sverige och Österrike har rätt till finansiella
bidrag från gemenskapen enligt de villkor som föreskrivs i artikel 1.1. 219
15.
16.
2. Ersättning för de utgifter som avses i punkt 1 skall betalas Prop. 1994/95: 19 till medlemsstaterna av kommissionen vid uppvisande av Bilaga 10 dokument som stöder deras begäran.
3. De dokument som avses i punkt 2 skall lämnas av de norska och svenska myndigheterna senast 12 månader efter dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande och av de österrikiska och finska myndigheterna senast 24 månader efter dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande. "
391 D 0449: Konunissionens beslut 91/449/EEG av den 26 juli 1991 om fastställande av förlagor till de djurhälsointy g som skall användas vid import av köttprodukter från tredje land (EGT nr L 240, 29.8.1991, s. 28). i dess lydelse enligt
— 393 D 0504: Kommissionens beslut 93/504/EEG av den 28 juli 1993 (EGT nr L 236, 21.9.1993, s. 16).
3) Följande ord skall utgå ur bilaga A del II:
" Finland "
" Norge " "Sverige" " Österrike " .
b) Följande ord skall utgå ur bilaga B del II:
"Finland "
" Norge " " Sverige " "Österrike "
391 D 0539: Kommissionens beslut 91/539/EEG av den 4 oktober 1991 om fastställande av genomförandebestämmelser till beslut 91/426/EEG (Animo) (EGT nr L 294, 25.10.1991, s. 47).
Följande artikel skall införas:
"Artikel 1a
Vad gäller Finland, Norge, Sverige och Österrike skall kommissio- nen fastställa det antal enheter som har rätt till ett finansiellt bidrag från gemenskapen. Vad gäller Norge och Sverige skall ändamålsen- liga belut fattas före dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande. "
I första strecksatsen i artikel 2.2 skall följande ord läggas till:
"utom för Finland, Norge, Sverige och Österrike där datumet skall vara den 1 april 1994".
220
Bilaga 10
17.
18.
19.
20.
21.
Följande ord skall läggas till i artikel 3 efter "den 1 december 1991":
"utom för Norge och Sverige där datumet skall vara den 1 december 1994, och för Finland och Österrike där datumet skall vara den 1 december 1995".
392 D 0124: Kommissionens beslut 92/124/EEG av den 10 januari 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av sperma från nötkreatur från Finland (EGT nr L 48, 22.2.1992, s. 10).
Beslut 92/124/EEG skall upphöra att gälla.
392 D 0126: Kommissionens beslut 92/126/EEG av den 10 januari 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av sperma från nötkreatur från Österrike (EGT nr L 48, 22.2.1992, s. 28).
Beslut 92/126/EEG skall upphöra att gälla.
392 D 0128: Kommissionens beslut 92/128/EEG av den 10 januari 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import från Sverige av sperma från nötkreatur (EGT nr L 48, 22.2.1992, s. 46).
Beslut 92/128/EEG skall upphöra att gälla.
392D0175: Kommissionens beslut 92/175/EEG av den 21 februari 1992 om upprättande av förteckningen över och identiteten hos enheterna i datanätet Animo (EGT nr L 80, 25.3.1992, s. 1), i dess lydelse enligt
- 393 D 0071: Kommissionens beslut 93/71/EEG av den 22 december 1992 (EGT nr L 25, 2.2.1993, s. 39). — 393 D 0228: Kommissionens beslut 93/228/EEG av den 5 april 1993 (EGT nr L 97, 23.4.1993, s. 33).
Följande punkt skall läggas till i artikel 1:
"4. Kommissionen skall komplettera den förteckning som finns i bilagan vad gäller Finland, Norge, Sverige och Osterrike."
392 D 0260: Kommissionens beslut 92/260/EEG av den 10 april 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg för tillfällig införsel av registrerade hästar (EGT nr L 30, 15.5.1992, s. 67), i dess lydelse enligt
— 393 D 0344: Kommissionens beslut 93/344/EEG av den 17 maj 1993 (EGT nr L 138, 9.6.1991, s. 11).
Prop. 1994/95: 19
221
Bilaga 10
a) I bilaga 1 skall grupp A ersättas med
"Grupp A Grönland, Island, Schweiz".
b) I bilaga 2 A Hälsointyg skall rubriken ersättas med
"HÄLSOINTYG för tillfällig införsel till gemenskapens territorium av registrerade hästar från Grönland, Island och Schweiz för kortare tid än 90 dagar".
c) I bilaga 2 A Hälsointy g iii d tredje strecksatsen skall följande ord utgå:
"Finland", "Norge", "Sverige" och "Österrike".
(1) I bilaga 2 B Hälsointy g iii d tredje strecksatsen skall följande ord utgå:
"Finland", "Norge", "Sverige" och "Österrike".
e) I bilaga 2 C Hälsointy g iii d tredje strecksatsen skall följande ord utgå: "Finland", "Norge", "Sverige" och "Österrike".f)l bilaga 2 D Hälsointyg iii d tredje strecksatsen skall följande utgå:
"Finland", "Norge", "Sverige" och "Österrike".
g) I bilaga 2 E Hälsointyg iii d tredje strecksatsen skall följande utgå:
"Finland", "Norge", "Sverige" och "Österrike".
22. 392 D 0265: Kommissionens beslut 92/265/EEG av den 18 maj 1992 om import till gemenskapen av levande grisar, sperma av gris, färskt griskött och grisköttsprodukter från Österrike samt om upphävande av beslut 90/90/EEG (EGT nr L 137, 20.5.1993, s. 23), i dess lydelse enligt
— 393 D 0427: Kommissionens beslut 93/427/EEG av den 7 juli 1993 (EGT nr L 197, 6.8.1993, s. 52).
Beslut 92/265/EEG skall upphöra att gälla.
23. 392 D 0290: Kommissionens beslut 92/290/EEG av den 14 maj 1992 om vissa skyddsåtgärder för embryon av nötkreatur i samband med bovin spongiös encefalopati (BSE) i Förenade kungariket (EGT nr L 152, 4.6.1992, s. 37).
Följande punkt skall läggas till i artikel 2:
Prop. 1994/95: 19
222
"4. Finland, Norge, Sverige och Österrike får under en övergångstid Prop. 1994/95: 19 på upp till två år från dagen för anslutningsfördragets ikraftträ- Bilaga 10 dande behålla sin nationella lagstiftning rörande embryon av tamdjur av nötkreatur som kommer från en medlemsstat där sjukdomen har en stor utbredning. Denna bestämmelse skall ses över under denna övergångstid mot bakgrund av vunna erfaren- heter och resultaten från aktuell vetenskaplig forskning."
24. 392 D 0341: KommiSSionens beslut 92/341/EEG av den 3 juni 1992
om förmedling av information mellan lokala Anirnoenheter (EGT nr L 188, 8.7.1992, s. 37).
Följande ord skall införas i artikel 1.1 efter dagen "den 15 juni 1992":
"utom för Norge och Sverige där datumet skall vara den 1 september 1994, och för Finland och Österrike där datumet skall vara den 1 juni 1995".
25. 392 D 0387: Kommissionens beslut 92/387/EEG av den 10 juni 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av sperma från nötkreatur från Norge (EGT nr L 204, 21.7.1992, s. 22).
Beslut 92/387/EEG skall upphöra att gälla.
26. 392 D 0401: Kommissionens beslut 92/401/EEG av den31 juli 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av tamdjur av nötkreatur och svin från Norge (EGT nr L 224, 8.8.1992, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 D 0469: Kommissionens beslut 93/469/EEG av den 26 juli 1993 (EGT nr L 218, 28.8.1993, s. 58). Beslut 92/401/EEG skall upphöra att gälla.
27. 392 D 0461: Kommissionens beslut 92/461/EEG av den 2 september 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av nötkreatur och svin från Sverige (EGT nr L261, 7.9.1992, s. 18), i dess lydelse enligt
— 392 D 0518: Kommissionens beslut 92/518/EEG av den 3 november 1992 (EGT nr L 325, 11.11.1992, s. 23). — 393 D 0469: Kommissionens beslut 93/469/EEG av den 26 juli 1993 (EGT nr L 218, 28.8.1993, s. 58).
Beslut 92/461/EEG skall upphöra att gälla.
28. 392 D 0462: Kommissionens beslut 92/462/EEG av den 2 september 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import 223 av tamdjur av nötkreatur och svin från Finland (EGT nr L 261, 7.9.1992, s. 34), i dess lydelse enligt
Bilaga 10
29.
30.
31.
392 D 0518: Kommissionens beslut 92/518/EEG av den 3 november 1992 (EGT nr L 325, 11.11.1992, s. 23). 393 D 0469: Kommissionens beslut 93/469/EEG av den 26 juli 1993 (EGT nr L 218, 28.8.1993, s. 58).
Beslut 92/462/EEG skall upphöra att gälla.
392 D 0471: Kommissionens beslut 92/47l/EEG av den 2 september 1992 om djurhälsovillkor och veterinärintyg vid import av embryon från nötkreatur från tredje land (EGT nr L 270, 15.9.1992, s. 27).
Följande ord skall utgå ur bilaga A Del H:
" Finland "
" Norge" "Sverige"
" Österrike " .
392 D 0486: Kommissionens beslut 92/486/EEG av den 25 september 1992 om upprättande av en form för samarbete mellan Animovärdc-entralen och medlemsstaterna (EGT nr L 291, 7.10.1992, s. 20), idess lydelse enligt
393 D 0188: Kommissionens beslut 93/188/EEG av den 4 mars 1993 (EGT nr L 82, 3.4.1993, s. 20).
Följande ord skall läggas till i artikel 2 första strecksatsen:
"utom för Norge och Sverige där dagen för ikraftträdande skall vara dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande och där dagen för avtalets upphörande skall vara den 1 april 1996, och för Finland och Österrike där dagen för ikraftträdande skall vara ett år efter dagen för anslutningsfördragets ikraftträdande och där dagen för avtalets upphörande skall vara den 1 april 1996".
392 D 0562: Kommissionens beslut 92/562/EEG av den 17 November 1992 om godkännande av alternativa värmebehand- lingssystem för bearbetning av högriskmaterial (EGT nr L359, 9.12.l992, s. 23).
a) I bilagan i det inledande avsnittet "Definitioner" skall följande definition läggas till: "Koncentrerad produktion: Behandling av den flytande fasen innan en större del av dess fukt avlägsnas."
Prop. 1994/95: 19
224
b) Följande kapitel skall läggas till i bilagan:"KAPITEL VIII Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 VATTENDJUR KOMBINERAD SURGÖRNING OCH VÄRMEBEHANDLING
I. Beskrivning av system Kritiska kontrollpunkter vid:
|__—___) | & Panikelstorlek: ......
mm.
I Krossning [
,—————1—————1 pH:... I | | Surgörning och | [ tillfällig ; Tidpunktkl: | lagring | 1 I
,——_—l———| Absolut tid:
minuter
| ! Temperatur: "C
[__—' ' i Återinförsel av ;
grevfraktioneri |—*_——L_——l
| | 1 Koncentre rad ! produktion |
I
i ! | | | L—————i
225
Bilaga 10
Test med avseende på Clostridium perfringens F—_——L—__—l ! i | Lagring l i I |__—&_] |
Test med avseende på Salmonella och enterobac-
teriacea I
| Distribution [ | i
|__________J Råmaterialet finfördelas genom krossning och blandning med myrsyra åstadkommer en sänkning av pH värdet. Blandningen lagras en tid i avvaktan på ny behandling. Produkten insåtts därefter i en kokare. Förflyttningen av produkten genom värmeväxlare är kontrollerad via mekaniska kommandon som förhindrar dess förflyttning på så vis att vid slutet av värmebehandlingen här produkten genomgått en cykel som är tillräcklig ur tids och temperatursynpunkt. Efter värmebehandlingen separeras produkten mekaniskt i en flytande fas, en fettfas och en grevflaktionsfas. För att erhålla ett koncentrat av anirnalt protein pumpas den flytande fasen in i två värmeväxlare som upphettas med ånga i vakuumrum för att fukt skall kunna avgå i form av vattenånga. Grev- fraktionema inkorporeras i proteinkonce-nn'atet före lagring.
II. Kritiska kontrollpunkter i fabriker
]. Partikelstorlek: efter krossning skall partiklarnas storlek vara mindre än mm.
2. pH: under surgömingsfasen skall pH värdet vara lägre än eller lika med Ph värdet skall kontrolleras dagligen.
3. Tid 1 tillfällig lagring: den skall vara i minst timmar.
4. Absolut behandlingstid: satsen skall behandlas i minst minuter vid lägst den temperatur som anges i punkt 5.
5. Kritisk temperatur: temperaturen skall minst vara 0C och för varje sats registreras i ett beständigt registreringssystem. Varje produkt som tillverkas vid en lägre temperatur skall ombehandlas med nytt råmaterial."
32. 393D0013: Kommissionens beslut 93/13/EEG av den 22 december 1992 om förfaranden för veterinärkontroller vid
gemenskapens gränskontrollstationer av produkter från tredje land (EGT nr L 9, 15.1.1993, s. 33).
Prop. 1994/95 : 19
226
I bilaga F skall följande ord utgå: Prop. 1994/95: 19 Bilaga ]0 "Finland" "Norge"
"Sverige" "Österrike".
33. 393 D 0024: Kommissionens beslut 93/24/EEG av den 11 december 1992 om ytterligare garantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till medlemsstater eller regioner som är fria från sjukdomen (EGT nr L 16, 25.1.1993, s. 18), i dess lydelse enligt
— 393 D 0341: Kommissionens beslut 93/341/EEG av den 13 maj 1993 (EGT nr L 136, 5.6.1993, s. 47) — 393 D 0664: Kommissionens beslut 93/664/EEG av den 6 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 27).
I bilaga 2 punkt 2.d skall följande läggas till:
"13. Bundesanstalt fiir Virusseuchenbekämpfung bei Haustieren, Wien, Osterrike
14. Eläinlääkintä ja elintarvikelaitos, Helsinki /Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors, Finland
15. Veterinarinstituttet, Oslo, Norge
16. Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala, Sverige".
34. 393 D0028: Kommissionens beslut 93/28/EEG av den 14 december 1992 om fastställande av en kompletterande gemenskapsfinansiering av datanätet Animo (EGT nr L 16, 25.1.1993, s. 28).
Följande artikel skall införas:
"Artikel 3a Vad gäller Osterrike, Finland, Norge och Sverige skall de åtgärder som avses i artikel 1 bekostas av gemenskapen till 100 %."
35. 393 D 0052: Kommissionens beslut 93/52/EEG av den 21 December 1992 om fastställande av att vissa medlemsstater eller regioner iakttar kraven i fråga om brucellos (B. melitensis) och erkännande av deras status som medlemsstat eller region som är officiellt fri från denna sjukdom (EGT nr L 13, 21.1.1993. s. 14).
Följande artikel skall införas: 227
39. 393 D 0197: Kommissionens beslut 93/197/EEG av den Prop. 1994/95:19 5 februari 1993 om djurhälsovillkor och veterinärinty g för import av Bilaga 10 registrerade hästdjur och hästdjur för avel och bruksändamål (EGT nr L 86, 6.4.1993, s. 16), i dess lydelse enligt:
— 393 D 0344: Kommissionens beslut 93/344/EEG av den 17 maj 1993 (Oj No L 138, 9.6.1993, s. 11), — 393 D 0510: Kommissionens beslut 93/510/EEG av den 21 september 1993 (EGT nr L 238, 23.9.1993, s. 45), — 393 D 0682: Kommissionens beslut 93/682/EEG av den 17 december 1993 (EGT nr L 317, 18.12.1993, s. 82).
a) Ibilaga 1 skall "grupp A" ersättas med följande:
"Grupp A Grönland, Island och Schweiz".
b) I bilaga 2 A "Hälsointyg" skall rubriken ersättas med följande:
"HÄLSOINTYG
för import till gemenskapens territorium av registrerade hästdjur och hästdjur för avel och bruksändamål från Grönland, Island och Schweiz".
40. 393 D 0198: Kommissionens beslut 93/198/EEG av den 17 februari 1993 om djurhälsovillkor och veterinärintyg för import från tredje land av tamdjur av får och getter (EGT nr L 86, 6.4.1993, s. 34). I bilagan del 2a skall följande utgå:
"Finland"
" Norge " "Sverige " " Österrike " .
41. 393 D 0199: Kommissionens beslut 93/199/EEG av den 19 februari 1993 om djurhälsovillkor och veterinärintyg för import från tredje land av sperma från svin (EGT nr L 86, 6.4.1993, s. 43), i dess lydelse enligt:
— 393 D 0427: Kommissionens beslut 93/427/EEG av den 7 juli 1993 (EGT nr L 197, 6.8.1993, s. 52), — 393 D 0504: Kommissionens beslut 93/504/EEG av den 28 juli 1993 (EGT nr L 236, 21.9.1993, s. 16).
229
16 Rikxdagcn 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga II)—12
I bilagan del 2 skall följande utgå: Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10
"Finland"
"Norge" "Sverige" "Österrike—Burgenland, Salzburg, Tyrolen, Voralberg, Oberöster- reich".
42. 393 D 0244: Kommissionens beslut 93/244/EEG av den 2 april 1993 om tilläggsgarantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till vissa regioner i gemenskapen (EGT nr L 111, 5.5.1993, s. 21).
I bilaga 2 2.d skall följande läggas till:
"13. Bundesanstalt liir Virusseuchenbekäkpfung bei Haustieren, Wien, Österrike
14. Eläinlääkintä ja elintarvikelaitos, Helsinki / Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors, Finland 15. Veterinarinstituttet, Oslo, Norge 16. Statens veterinärmedicinska anstalt, Uppsala, Sverige".
43. 393 D 0257: Kommissionens beslut 93/257/EEG av den 15 april 1993 om referensmetoder och förteckning över nationella referenslaboratorier för påvisande av restämnen (EGT nr L 118, 14.5.1993, s. 75). I bilagan skall följande läggas till:
Bundesanstalt fiir Tierseu- chenbekämpfung, Mödling
"Österri- Samtliga grupper
Finland Eläinlääkintä— ja elintarvike— laitos, Helsinki/ Anstalten för veterinärmedicin och livsmedel, Helsingfors
Samtliga grupper
Norges Veterinarhagskole, Oslo
Veterinarinstituttet, Oslo
Hormonlaboratoriet, Aker Sykehus, Oslo
Grupp A III a, b', Grupp B I a; Grupp B II a
Grupp A I b; Grupp B 11 a, b
Grupp A I a, c; Grupp A II; Grupp B I b, c
Statens livsmedelsverk, Uppsala
Sverige Samtliga grupper"
230
Bilaga 10
44.
45.
47.
49.
393 D 0317: Kommissionens beslut 93/317/EEG av den 21 april 1993 om innebörden av den nummer som skall användas vid öronmärkning av nötkreatur (EGT nr L 122, 18.5.1993, s. 45).
I artikel 1.1 skall följande läggas till i förteckningen:
" Österrike : AT
Finland FI Norge : NO Sverige SE" .
393 D 0321: Kommissionens beslut 93/321/EEG av den 10 maj 1993 om färre identitets— och hälsokontroller vid tillfällig inför- sel av vissa registrerade hästdjur från Sverige, Norge, Finland och Schweiz (EGT nr L 123, 19.5.1993, s. 36).
a) I rättsaktens rubrik skall följande utgå:
"Sverige, Norge, Finland och". b) I artikel 1.1 skall följande utgå: "Sverige, Norge, Finland och".
393 D 0432: Kommissionens beslut 93/432/EEG av den 13 juli 1993 om djurhälsovillkoroch veterinärintyg vid import av nötkreatur och svin från Österrike (EGT nr L 200, 10.8.1993, s. 39).
Beslut 93/432/EEG upphör att gälla.
393 D 0451: Kommissionens beslut 93/451/EEG av den 13 juli 1993 om djurhälsovillkor och veterinärintyg för import av färskt kött från Österrike (EGT nr L 210, 21.8.1993, s. 21).
Beslut 93/451/EEG upphör att gälla.
393 D 0688: Kommissionens beslut 93/668/EEG av den 20 december 1993 om veterinärinty g vid import av färskt kött och köttprodukter från Sverige (EGT nr L 319, 21.12.1993, s. 51).
Beslut 93/688/EEG upphör att gälla.
393 D 0693: Kommissionens beslut 93/693/EEG av den 14 december 1993 om upprättande av en förteckning över godkända uppsarnlingsplatser för sperma vid export av sperma från nöt- kreatur från tredje land och om återkallande av beslut 91/642/EEG, 91/643/EEG samt 92/255/EEG (EGT nr L 320, 22.12.1993, s. 35).
Prop. 1994/95: 19
231
Bilaga 10
50.
51.
I bilagan skall följande delar utgå:
"DEL 4 SVERIGE"
"DEL 8 NORGE"
"DEL 9 ÖSTERRIKE".
394 D 0024: Kommissionens beslut 94/24/EEG av den 7 januari 1994 om upprättande av en förteckning över på förhand bestäm- da gränskontrollposter för veterinärkontroll av produkter och djur från tredje land och om återkallande av beslut 92/430/EEG samt 92/431/EEG (EGT nr L 18, 21.1.1994, s. 16).
I artikel 1 skall följande stycke läggas till:
"Kommissionen skall utöka posterna som förtecknats i bilagan med avseende på Norge och Sverige och eventuellt även Österrike och Finland. Beslut rörande Norge och Sverige skall fattas före dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget. "
394 D 0034: Kommissionens beslut 94/34/EEG av den 24 januari 1994 om genomförandet av datanätet Animo (EGT nr L 21, 26.1.1994, s. 22).
a) I artikel 1 skall följande införas efter "senast den 1 februari 1994":
"med undantag för Norge och Sverige för vilka damm skall vara dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget och för Österrike och Finland för vilka datum skall vara ett år från dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget". b) I artikel 2 skall följande införas efter "senast den 1 juni 1994":
"med undantag för Norge och Sverige för vilka datum skall vara dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget och för Österrike och Finland för vilka datum skall vara ett år från dagen för ikraftträdandet av anslutningsfördraget".
c) I artikel 3 skall följande införas efter "den 1 februari 1994":"med undantag för Norge och Sverige för vilka datum skall vara dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget och för Österrike och Finland för vilka datum skall vara ett år från dagen för ikraftträdandet av anslumingsfördraget".
Prop. 1994/95: 19
232
d) I artikel 4 skall följande införas efter "den 1 juni 1994": Prop. 1994/95:19 "med undantag för Norge och Sverige för vilka datum skall Bilaga 10 vara dagen för ikraftträdandet av anslutningsfördraget och för Österrike och Finland för vilka datum skall vara ett år från dagen för ikraftträdandet av anslutningsfördraget". e) Följande artikel skall införas:
"Artikel 6a Kommissionen skall besluta om nödvändiga Övergångsbe- stämmelser avseende Osterrike och Finland".
52. 394 D 0070: Kommissionens beslut 94/70/EEG av den 31 januari 1994 om upprättandet av en provisorisk förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna tillåter import av obehandlad mjölk, pastöriserad mjölk och mjölkbaserade produkter (EGT nr L 36, 8.2.1994, s. 5).
I bilagan skall följande rader utgå:
"AT: Österrike : x : x : x" "FI: Finland x ' x x" "NO: Norge x x x" "SE: Sverige x x x"
53. 394 D 0085: Kommissionens beslut 94/85/EEG av den 16 februari 1994 om upprättandet av en förteckning över tredje länder från vilka medlemsstaterna tillåter import av färskt kött av fjäderfä (EGT nr L 44, 17.2.1994, s. 31). ] bilagan skall följande rader utgå.
"AT: Österrike : :" "FI: Finland "NO: Norge "SE: Sverige
>€>€>€>4
,"
233
F. ÖVRIGT Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 I. Kommittéförfarande
A. De punkter i rättsakter som här anges skall ersättas med följande punkt:
"2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföran- den bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Den skall fatta sitt beslut med den majo- ritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall till- lämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen. Medlemsstaternas röster skall vägas enligt fördragets artikel 148.2. Ordföranden får inte rösta. "
1. 365 R 0079: Rådets förordning nr 79/65/EEG av den 15 juni 1965 om upprättandet av ett nätverk för insamling av redovisningsdata om inkomster och affärsverksamhet i jord- bruksföretag inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT nr L 109, 23.6.1965, s. 1859/65), idess lydelse enligt — 390 R 3577: Rådets förordning (EEG) nr 3577/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 23).
Artikel 19.2.
2. 366 R 0136: Rådets förordning (EEG) nr 136/66 av den 22 september 1966 om upprättandet av en gemensam organisa- tion av marknaden för oljor och fetter (EGT nr 172, 30.9.1966, s. 3025/66), i dess lydelse enligt
— 393 R 3179: Rådets förordning (EG) nr 3179/93 av den 16 november 1993 (EGT nr L 285, 20.11.1993, s. 9).
Artikel 38.2.
3. 368 R 0234: Rådets förordning (EEG) nr 234/68 av den 27 februari 1968 om upprättandet av den gemensamma organi- sationen av marknaden för levande träd och andra levande växter, lökar, rötter o.dyl., snittblommor och snittgrönt (EGT nr L 55, 2.3.1968, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 3336: Rådets förordning (EEG) nr 3336/92 av den 16 november 1992 (EGT nr L 336, 20.11.1992, s. 1).
234
Artikel 14.2. Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 4. 368 R 0804: Rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den
27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av markna— den för mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 148, 28.6.1968, s. 13), i dess lydelse enligt
— 394 R 0230: Rådets förordning (EG) nr 230/94 av den 24 januari 1994 (EGT nr L 30, 3.2.1994, s. 1).
Artikel 30.2.
5. 368 R 0805: Rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av markna- den för nötkött (EGT nr L 148, 28.6.1968, s. 24), i dess lydelse enligt
— 393 R 3611: Rådets förordning (EG) nr 3611/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 328, 29.12.1993, s. 7).
Artikel 27.2.
6. 370 R 0729: Rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansiering av den gemensamma jordbrukspoli- tiken (EGT nr L 94, 28.4.1970, s. 13), i dess lydelse enligt
- 388 R 2048: Rådets förordning (EEG) nr 2048/88 av den 24 juni 1988 (EGT nr L 185, 15.7.1988, s. 1).
Artikel 13.2.
7. 370 R 1308: Rådets förordning (EEG) nr 1308/70 av den 29 juni 1970 om den gemensamma organisationen av markna- den för lin och hampa (EGT nr L 146, 4.7.1970, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 1557: Rådets förordning (EEG) nr 1557/93 av den 14 juni 1993 (EGT nr L 154, 25.6.1993, s. 26).
Artikel 12.2.
8. 371 R 1696: Rådets förordning (EEG) nr 1696/71 av den 26 juli 1971 om den gemensamma organisationen av markna- den för humle (EGT nr L 175, 4.8.1971, s. 1), i dess lydelse enligt — 392 R 3124: Rådets förordning (EEG) nr 3124/92 av den 26 oktober 1992 (EGT nr L 313, 30.10.1992, s. 1).
235
Artikel 20.2. Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 9. 371 R 2358: Rådets förordning (EEG) nr 2358/71 av den
26 oktober 1971 om den gemensamma organisationen av markna— den för utsäde (EGT nr L 246, 5.11.1971, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3375: Kommissionens förordning (EG) nr 3375/93 av den 9 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 9).
Artikel 11.2.
10. 372 R 1035: Rådets förordning (EEG) nr 1035/72 av den 18 maj 1972 om den gemensanuna organisationen av marknaden för frukt och grönsaker (EGT nr L 118, 20.5.1972, s. 1), i dess _ lydelse enligt
» 393 R 3669: Rådets förordning (EG) nr 3669/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 338, 31.12.1993, s. 26).
Artikel 33.2.
11. 375 R 2759: Förordning (EEG) nr 2759/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av markna- den för griskött (EGT nt L 282, 1.11.1975, s. 1), i dess lydelse enligt
— 389 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/89 av den 3 maj 1989 (EGT nr L 129, 11.5.1989, s. 12).
Artikel 24.2.
12. 375 R 2771: Rådets förordning (EEG) nr 2771/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av markna- den för ägg (EGT nr L 282, 1.11.1975, s. 49), i dess lydelse enligt
— 393 R 1574: Rådets förordning (EEG) nr 1574/93 av den 14 juni 1993 (EGT nr L 152, 24.6.1993, s. 1).
Artikel 17.2.
13. 375 R 2777: Rådets förordning (EEG) nr 2777/75 av den 29 oktober 1975 om den gemensamma organisationen av markna— den för fjäderfäkött (EGT nr L 282, 1.11.1975, s. 77), i dess lydelse enligt
— 393 R 1574: Rådets förordning (EEG) nr 1574/93 av den 14 236 juni 1993 (EGT nr L 152, 24.6.1993, s. 1).
Artikel 17.2. Prop. 1994/95:19
Bilaga 10 14. 376 R 1418: Rådets förordning (EEG) nr 1418/76 av den
21 juni 1976 om den gemensamma organisationen av marknaden för ris (EGT nr L 166, 25.6.1976, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 1544: Rådets förordning (EEG) nr 1544/93 av den 14 juni 1993 (EGT nr L 154, 25.6.1993, s. 5).
Artikel 27.2.
15. 378 R 1117: Rådets förordning (EEG) nr 1117/78 av den 22 maj 1978 om den gemensamma organisationen av marknaden för torrfoder (EGT nr L 142, 30.5.1978, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3496: Kommissionens förordning (EG) nr 3496/93 av den 20 december 1993 (EGT nr L 319, 21.12.1993, s. 17).
Artikel 12.2.
16. 378 R 1360: Rådets förordning (EEG) nr 1360/78 av den
19 juni 1978 om producentgrupper och sammanslutningar av dessa (EGT nr L 166, 23.6.1978, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 R 3669: Rådets förordning (EG) nr 3669/93 av den 22 december 1993 (EGT nr L 338, 31.12.1993, s. 26).
Artikel 16.2.
17. 379 R 0270: Rådets förordning (EEG) nr 270/79 av den 6 februari 1979 om utveckling av rådgivning till jordbruket i Italien (EGT nr L 38, 14.2.1979, s. 26), i dess lydelse enligt
— 387 R 1760: Rådets förordning (EEG) nr 1760/87 av den 15 juni 1987 (EGT nr L 167, 26.6.1987, s. 1).
Artikel 14.2.
18. 379 R 0357: Rådets förordning (EEG) nr 357/79 av den 5 februari 1979 om statistiska undersökningar av vinodlingar (EGT nr L 54, 5.3.1979, s. 124), i dess lydelse enligt
— 393 R 3205: Rådets förordning (EG) nr 3205/93 av den 16 november 1993 (EGT nr L 289, 24.11.1993, s. 4).
Artikel 8.2.
19. 380 R 0458: Rådets förordning (EEG) nr 458/80 av den 237 18 februari 1980 om kollektiva åtgärder för omstrukturering av vingårdar (EGT nr L 57, 29.2.1980, s. 27), i dess lydelse enligt
— 391 R 0596: Rådets förordning (EEG) nr 596/91 av den 4 Prop. 1994/95:19 mars 1991 (EGT nr L 67, 14.3.1991, s. 16). Bilaga 10
Artikel 12.2.
20. 381 R 1785: Rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaderna för socker (EGT nr L 177, 1.7.1981, s. 4), i dess lydelse enligt
— 394 R 0133: Rådets förordning (EG) nr 133/94 av den 24 januari 1994 (EGT nr L 229, 27.1.1994, s. 7).
Artikel 41.2.
21. 386 R 0426: Rådets förordning (EEG) nr 426/86 av den 24 februari 1986 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker (EGT nr L 49, 27.2.1986, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 1569: Rådets förordning (EEG) nr 1569/92 av den 16 juni 1992 (EGT nr L 166, 20.6.1992, s. 5).
Artikel 22.2.
22. 388 R 0571: Rådets förordning (EEG) nr 571/88 av den 29
februari 1988 om uppläggningen av gemenskapsundersökningar om företagsstrukruren i jordbruket åren 1988—1997 (EGT nr L 56, 2.3.1988, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 D 0156: Kommissionens beslut 93/156/EEG av den 9 februari 1993 (EGT nr L 65, 17.3.1993, s. 12).
Artikel 15.2.
23. 389 R 1576: Rådets förordning (EEG) nr 1576/89 av den 29 maj 1989 om allmänna regler för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker (EGT nr L 160, 12.6.1989, s. 1), i dess lydelse enligt
— 392 R 3280: Rådets förordning (EEG) nr 3280/92 av den 9 november 1992 (EGT nr L 327, 13.11.1992, s. 3).
Artikel 14.2.
24. 389 R 3013: Rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får— och getkött (EGT nr L 289, 7.10.1989, s. 1), i dess lydelse enligt 238
_ 394 R 0233: Rådets förordning (EEG) nr 233/94 av den 24 Prop. 1994/95: 19 januari 1994 (EGT nr L 30, 3.2.1994, s. 9). Bilaga 10
Artikel 30.2.
25. 390 R 0837: Rådets förordning (EEG) nr 837/90 av den 26 mars 1990 om medlemsstaternas statistiska rapportering om spann- målsproduktion (EGT nr L 88, 3.4.1990, s. 1), idess lydelse enligt
— 390 R 3570: Rådets förordning (EEG) nr 3570/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 8).
Artikel 11.2.
26. 391 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/91 av den 10 juni 1991 om allmänna regler för definition, beskrivning och presenta- tion av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (EGT nr L 149, 14.6.1991, s. 1), i dess lydelse enligt
- 392 R 3279: Rådets förordning (EEG) nr 3279/92 av den 9 november 1992 (EGT nr L 327, 13.11.1992, s. 1).
Artikel 13.2.
27. 392 R 1766: Rådets förordning (EEG) nr 1766/92 av den
30 juni 1992 om den gemensamma organisationen av marknaden för spannmål (EGT nr L 181, 1.7.1992, s. 21), i dess lydelse enligt
— 393 R 2193: Kommissionens förordning (EEG) nr 2193/93 av den 28 juli 1993 (EGT nr L 196, 5.8.1993, s. 22).
Artikel 23 . 2.
28. 393 R 0959: Rådets förordning (EEG) nr 959/93 av den 5 april 1993 om medlemsstaternas statistiska rapportering om andra grödor än spannmål (EGT nr L 98, 24.4.1993, s. 1).
Artikel 12.2.
29. 370 L 0373: Rådets direktiv 70/373/EEG av den 20 juli 1970 om införande av gemenskapsmetoder för provtagning och analys vid den officiella foderkontrollen (EGT nr L 170, 3.8.1970, s. 2), i dess lydelse enligt
— 385 R 3768: Rådets förordning (EEG) nr 3768/85 av den 20
239 december 1985 (EGT nr L 362, 31.12.1985, s. 8).
Artikel 3.2. Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 30. 372 L 0280: Rådets direktiv 72/280/EEG av den 31 juli 1972 om
de statistiska undersökningar som medlemsstaterna skall genom- föra av mjölk och mjölkprodukter (EGT nr L 179, 7.8.1972, s. 2), i dess lydelse enligt
— 391 R 1057: Kommissionens förordning (EEG) nr 1057/91 av den 26 april 1991 (EGT nr L 107, 27.4.1991, s. 11).
Artikel 7. 2.
31. 376 L 0625: Rådets direktiv 76/625/EEC av den 20 juli 1976 om statistiska undersökningar som medlemsstaterna skall genomföra för att bestänuna produktionskapaciteten för odlingar med vissa arter av fruktträd (EGT nr L 218, 11.8.1976, s. 10), i dess lydelse enligt
— 391 R 1057: Kommissionens förordning (EEG) nr 1057/91 av den 26 april 1991 (EGT nr L 107, 27.4.1991, s. 11).
Artikel 9. 2.
32. 377 L 0099: Rådets direktiv 77/99/EEG av den 21 december 1976 om hygienfrågor som påverkar handeln med köttprodukter inom gemenskapen (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 85), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
Artikel 20. 2.
33. 382 L 0471: Rådets direktiv 82/471/EEG av den 30 juni 1982 om vissa produkter som används i djurfoder (EGT nr L 213, 21.7.1982, s. 8), i dess lydelse enligt
— 393 L 0074: Rådets direktiv 93/74/EEG av den 13 september 1993 (EGT nr L 237, 22.9.1993, s. 23).
Artikel 13.2.
34. 385 L 0358: Rådets direktiv 85/358/EEG av den 16 juli 1985 om tillägg till direktiv 81/602/EEG om förbud för vissa ämnen med hormonell verkan samt ämnen med tyreostatisk verkan (EGT nr L 191, 23.7.1985, s. 46), i dess lydelse enligt
— 388 L 0146: Rådets direktiv 88/146/EEG av den 7 mars 1988 240 (EGT nr L 70, 16.3.1988. s. 16).
Artikel 10.2. Prop. 1994/95: 19
Bilaga 10 35. 388 L 0146: Rådets direktiv 88/146/EEG av den 7 mars 1988 om
förbud att använda vissa ämnen med hormonell verkan inom husdjursproduktionen (EGT nr L 70, 16.3.1988, s. 16).
Artikel 8.2.
36. 393 L 0023: Rådets direktiv 93/23/EEG av den 1 juni 1992 om
statistiska undersökningar av grisproduktionen (EGT nr L 149, 21.6.1993, s. 1).
Artikel 17.2.
37. 393 L 0024: Rådets direktiv 93/24/EEG av den 1 juni 1993 om
statistiska undersökningar av nötkreaturproduktionen (EGT nr L 149, 21.6.1993, s. 5).
Artikel ] 7.2.
38. 393 L 0025: Rådets direktiv 93/25/EEG av den 1 juni 1993 av
statistiska undersökningar av får— och getbesättningar (EGT nr L 149, 21.6.1993, s. 10).
Artikel 20. 2.
39. 374 R 1728: Rådets förordning (EEG) nr 1728/74 av den 27 juni
1974 om samordning av jordbruksforskning (EGT nr L 182, 5.7.1974, s. 1), i dess lydelse enligt
— 385 R 3768: Rådets förordning (EEG) nr 3768/85 av den 20 december 1985 (EGT nr L 362, 31.12.1985, s. 8).
Artikel 8.2. och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
40. 364 L 0432: Rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln inom gemenskapen med nötkreatur och svin (EGT nr 121, 29.7.1964, s. 1977), i dess lydelse enligt
- 392 L 0102: Rådets direktiv 92/102/EEG av den 27 november 1992 (EGT nr L 355, 5.12.1992, s. 32).
Artikel 12.2 och 12.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
241
41. 366 L 0400: Rådets direktiv 66/400/EEG av den 14 juni 1966 om Prop. 1994/95: 19 marknadsföring av betutsäde (EGT nr 125, 11.7.1966, 5. Bilaga ]0 2290/66), i dess lydelse enligt
— 390 L 0654: Rådets direktiv 90/654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 21.2 och 21.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
42. 366 L 0401: Rådets direktiv 66/401/EEG av den 14 juni 1966 om marknadsföring av utsäde av foderväxter (EGT nr 125, 11.7.1966, s. 2298), i dess lydelse enligt
— 392 L 0019: Kommissionens direktiv 92/19/EEG av den 23 mars 1992 (EGT nr L 104, 22.4.1992, s. 61).
Artikel 21.2 och 21.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
43. 366 L 0402: Rådets direktiv 66/402/EEG av den 14 juni 1966 om marknadsföring av utsäde av stråsäd (EGT nr 125, 11.7.1966, s. 2309/66), i dess lydelse enligt
— 393 L 0002: Kommssionens direktiv 93/2/EEG av den 28 januari 1993 (EGT nr L 54, 5.3.1993, s. 20).
Artikel 21.2 och 21.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
44. 366 L 0403: Rådets direktiv 66/403/EEG av den 14 juni 1966 om saluföring av utsädespotatis (EGT nr 125, 11.7.1966, s. 2320), i dess lydelse enligt
— 393 L 0108: Kommissionens direktiv 93/108/EG av den 3 december 1993 (EGT nr L 319, 21.12.1993, s. 39).
Artikel 19.2 och 19.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
45. 366 L 0404: Rådets direktiv 66/404/EEG av den 14 juni 1966 om omsättning av skogsförökningsmaterial (EGT nr 125, 11.7.1966, s. 2326), i dess lydelse enligt
— 391 D 0044: Kommissionens beslut 91/44/EEG av den 16 januari 1991 (EGT nr L 24, 29.1.1991, s. 32).
Artikel 17.2. och 17.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas 242 punkt 3.
Bilaga 10
47.
48.
49.
50.
. 368 L 0193: Rådets direktiv 68/193/EEG av den 9 april 1968 om
saluförande av material för vegetativ förökning av vinplantor (EGT nr L 93, 17.4.1968, s. 15), i dess lydelse enligt
- 390 L 0654: Rådets direktiv 90l654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 17.2 och 17.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
369 L 0208: Rådets direktiv 69/208/EEG av den 30 juni 1969 om marknadsföring av utsäde från olje- och fiberväxter (EGT nr L 169, 10.7.1969, s. 3), idess lydelse enligt
— 392 L 0107: Kommissionens direktiv 92/107/EEG av den 11 december 1992 (EGT nr L 16, 25.1.1992, s. 1).
Artikel 20.2. och 20.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
370 L 0457: Rådets direktiv 70/457/EEG av den 29 september 1970 om den gemensamma sortlistan för lantbruksväxter (EGT nr L 225, 12.10.1970, s. 1), i dess lydelse enligt
— 390 L 0654: Rådets direktiv 90/654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 23.2 och 23.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
370 L 0458: Rådets direktiv 70/458/EEG av den 29 september 1970 om marknadsföring av utsäde av köksväxter (EGT nr L 225, 12.10.1970, s. 7), i dess lydelse enligt
— 390 L 0654: Rådets direktiv 90/654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 40.2 och 40.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
370 L 0524: Rådets direktiv nr 70/524/EEG av den 23 november 1970 om fodertillsatser (EGT nr L 270, 14.12.1970, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 L 0114: Rådets direktiv 93/114/EG av den 14 december 1993 (EGT nr L 334, 31.12.1993, s. 24).
Artikel 23.2 och 23.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
Prop. 1994/95: 19
243
Bilaga 10
51.
52.
53.
54.
55.
371 L 0161: Rådets direktiv 71/161/EEG av den 30 mars 1971 om kvalitetsnormer för den yttre beskaffenheten av skogsför- ökningsmaterial som saluförs i gemenskapen (EGT nr L 87, 17.4.1971, s. 14), i dess lydelse enligt
— 390 L 0654: Rådets direktiv 90/654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 18.2 och 18.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
372 L 0461: Rådets direktiv 72/461/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem som påverkar handeln inom gemenskapen med färskt kött (EGT nr L 302, 31.12.1972, s. 24), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
Artikel 9.2 och 9.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
372 L 0462: Rådets direktiv 72/462/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem som rör veteri— närbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur och svin samt färskt kött eller köttvaror (EGT nr L 302, 31.12.1972, s. 28), i dess lydelse enligt
— 392 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/92 av den 15 juni 1992 (EGT nr L 173, 27.6.1992, s. 13).
Artikel 29.2 och 29.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
374 L 0063: Rådets direktiv 74/63/EEG av den 17 december 1973 om främmande ämnen och produkter i djurfoder (EGT nr L 38, 11.2.1974, s. 31), idess lydelse enligt
— 393 L 0074: Rådets direktiv 93/74/EEG av den 13 september 1993 (EGT nr L 237, 22.9.1993, s. 23).
Artikel 9.2 och 9.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
376 L 0895: Rådets direktiv 76/895/EEG av den 23 november 1976 om fastställande av gränsvärden för bekämp- ningsmedelsrester i och på frukt och grönsaker (EGT nr L 340, 9.12.l976, s. 26), i dess lydelse enligt
Prop. 1994/95: 19
244
Bilaga 10
56.
57.
58.
59.
— 393 L 0058: Rådets direktiv 93/58/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211, 23.8.1993, s. 6).
Artikel 7.2 och 7.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
377 L 0093: Rådets direktiv 77/93/EEG av den 21 december 1976 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till medlemsstaterna (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 20), i dess lydelse enligt
— 393 L 0110: Kommissionens direktiv 93/110/EEG av den 9 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 19).
a) Artikel 16.2 och 16.3; punkt 4 skall numreras om och be-- tecknas punkt 3.
b) Artikel 16a.2 och 16a.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
377 L 0096: Rådets direktiv 77/96/EEG av den 21 december 1976 om trikinundersökning (trinchinella spiralis) vid import av färskt kött av tamsvin från tredje land (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 67), i dess lydelse enligt
- 389 L 0321: Kommissionens direktiv 89/321/EEC av den 27 april 1989 (EGT nr L 133, 17.5.1989, s. 33).
Artikel 9.2 och 9.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
377 L 0101: Rådets direktiv 77/101/EEG av den 23 november 1976 om marknadsföring av foderråvaror (EGT nr L 32, 3.2.1977, s. 1), i dess lydelse enligt
- 390 L 0654: Rådets direktiv 90/654/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 48).
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
377 L 0391: Rådets direktiv 77/391/EEG av den 17 maj 1977 om gemenskapens åtgärder för att utrota brucellos, tuberkulos och leukos hos nötkreatur (EGT nr L 145, 13.6.1977, s. 44), i dess lydelse enligt
— 385 R 3768: Rådets förordning (EEG) nr 3768/85 av den 20 december 1985 (EGT nr L 362, 31.12.1985, s. 8).
17 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 19. Bilaga 10—12
Prop. 1994/95: 19
245
Bilaga 10
60.
61.
62.
63.
Artikel 11.2 och 11.3; punkt 4 skall numreras om och beteclmas punkt 3.
377 L 0504: Rådets direktiv 77/504/EEG av den 25 juli 1977 om renrasiga avelsdjur av nötkreatur (EGT nr L 206, 12.8.1977, s. 8), i dess lydelse enligt
— 391 L 0174: Rådets direktiv 91/174/EEG av den 25 mars 1991 (EGT nr L 85, 5.4.1991, s. 37).
Artikel 8.2 och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
379 L 0117: Rådets direktiv 79/117/EEG av den 21 december 1978 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används (EGT nr L 33, 8.2.1979, s. 36), i dess lydelse enligt
- 391 L 0188: Kommissionens direktiv 91/188/EEG av den 19 mars 1991 (EGT nr L 92, 13.4.1991, s. 42).
Artikel 8.2 och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
379 L 0373: Rådets direktiv 79/373/EEG av den 2 april 1979 om marknadsföring av foderblandningar (EGT nr L 86, 6.4.1979, s. 30), i dess lydelse enligt
— 393 L 0074: Rådets direktiv 93/74/EEG av den 13 september 1993 (EGT nr L 237, 22.9.1993, s. 23).
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
380 L 0215: Rådets direktiv 80/215/EEG av den 22 januari 1980 om djurhälsoproblem som påverkar handeln med köttprodukter inom gemenskapen (EGT nr L 47, 21.2.1980, s. 4), i dess lydel- se enligt
— 391 L 0687: Rådets direktiv 91/687/EEG av den 11 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 16).
Artikel 8.2 och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
380 L 0217: Rådets direktiv 80/217/EEG av den 22 januari 1980 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest (EGT nr L 47, 21.2.1980, s. 11), i dess lydelse enligt
Prop. 1994/95: 19
246
Bilaga 10
65.
66.
67.
68.
- 393 D 0384: Rådets beslut 93/384/EEG av den 14 juni 1993 (EGT nr L 166, 8.7.1993, s. 34).
Artikel 16.2 och 16.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
380 L 1095: Rådets direktiv 80/1095/EEG av den 11 november 1980 om fastställande av villkor på vilka gemenska- pens territorium kan befrias och hållas fritt från klassisk svinpest (EGT nr L 325, 1.12.1980, s. 1), i dess lydelse enligt
— 391 D 0686: Rådets beslut 91/686/EEG av den 11 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 15).
Artikel 9.2 och 9.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
382 L 0894: Rådets direktiv 82/894/EEG av den 21 december 1982 om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen (EGT nr L 378, 31.12.1982, s. 58), i dess lydelse enligt
— 392 D 0450: Kommissionens beslut 92/450/EEG av den 30 juli 1992 (EGT nr L 248, 28.8.1992, s. 77).
Artikel 6.2 och 6.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
385 L 0511: Rådets direktiv 85/511/EEG av den 18 november 1985 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka (EGT nr L 315, 26.11.1985, s. 11), i dess lydelse enligt
— 392 L 0380: Kommissionens direktiv 92/380/EEG av den 2 juli 1992 (EGT nr L 198, 17.7.1992, s. 54).
Artikel 17.2 och 17.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
386 L 0362: Rådets direktiv 86/362/EEG av den 24 juli 1986 om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på spannmål (EGT nr L 221, 7.8.1986, s. 37), i dess lydelse enligt
— 393 L 0057: Rådets direktiv 93/57/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211, 23.8.1993, s. 1).
Artikel 12.2 och 12.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
Prop. 1994/95: 19
247
Bilaga 10
69.
70.
71.
72.
73.
386 L 0363: Rådets direktiv 86/363/EEG av den 24 juli 1986 om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester på och i livsmedel av animaliskt ursprung (EGT nr L 221, 7.8.1986, s. 43), i dess lydelse enligt
— 393 L 0057: Rådets direktiv 93/57/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211. 23.8.1993, s. 1).
Artikel 12.2 och 12.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
386 L 0469: Rådets direktiv 86/469/EEG av den 16 september 1986 om undersökning av djur och färskt kött med avseende på förekomsten av restsubstanser (EGT nr L 275, 26.9.1986, s. 36), i dess lydelse enligt
— 389 D 0187: Rådets beslut 89/187/EEG av den 6 mars 1989 (EGT nr L 66, 10.3.1989, s. 37).
Artikel 15.2 och 15.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
388 L 0407: Rådets direktiv 88/407/EEG av den 14 juni 1988 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (EGT nr L 194, 22.7.1988, s. 10), i dess lydelse enligt
— 393 L 0060: Rådets direktiv 93/60/EEG av den 30 juni 1993 (EGT nr L 186, 28.7.1993, s. 28).
Artikel 19.2 och 19.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
388 L 0661: Rådets direktiv 88/661/EEG av den 19 december 1988 om avelsmässiga normer för avelssvin (EGT nr L 382, 31.12.1988, s. 36)
Artikel 11.2 och 11.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
390 L 0429: Rådets direktiv 90/429/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av sperma från tamdjur av svin (EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 62).
Artikel 18.2 och 18.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
Prop. 1994/95: 19
248
Bilaga 10
74.
75.
76.
390 L 0667: Rådets direktiv 90/667/EEG av den 27 november 1990 om fastställande av veterinära bestänunelser för kvittbliv- ning och bearbetning av animaliskt avfall och för att släppa ut detta på marknaden samt förebyggande av patogener i foder av animaliskt ursprung och om ändring av direktiv 90/425/EEG (EGT nr L 363, 27.12.1990, s. 51), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
Artikel 19.2 och 19.3; punkt 4 och 5 skall numreras om och betecknas punkt 3 och 4.
392 L 0117: Rådets direktiv 92/117/EEG av den 17 december 1992 om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och i animaliska produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsburna infektioner och förgiftningar (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 38).
Artikel 16.2 och 16.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
392 L 0119: Rådets direktiv 92/119/EEG av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (swine vesicular disease, SVD) (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 69).
Artikel 26.2 och 26.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
77. 380 D 1096: Rådets beslut 80/1096/EEG av den
11 november 1980 om finansiellt stöd från gemenskapen för att utrota klassisk svinpest (EGT nr L 325, 1.12.1980, s. 5), i dess lydelse enligt
— 391 D 0686: Rådets beslut 91/686/EEG av den 11 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 15).
Artikel 6.2 och 6.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt
78. 380 D 1097: Rådets beslut 80/1097/EEG av den
11 november 1980 om finansiellt stöd från gemenskapen för att utrota afrikansk svinpest på Sardinien (EGT nr L 325, 1.12.1980, s. 5), i dess lydelse enligt
— 385 R 3768: Rådets förordning (EEG) nr 3768/85 av den 20 december 1985 (EGT nr L 362, 31.12.1985, s. 8).
Prop. 1994/95: 19
249
Artikel 8.2 och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt Prop. 1994/95:19 3. Bilaga 10
79. 392 D 0438: Rådets beslut 92/438/EEG av den 13 juli 1992 om datorisering av veterinära förfaranden vid import (Shift- —projektet), om ändring av direktiven 90/675/EEG, 91/496/EEG, 91/628/EEG och beslut 90/424/EEG och om upphävande av beslut 88/192/EEG (EGT nr L 234, 25.8.1992, s. 27).
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
B. De punkter i rättsakter som här anges skall ersättas med följande punkt:
"2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom två dagar. Den skall fatta sitt beslut med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen. Medlems- staternas röster skall vägas enligt den artikeln. Ordföranden får inte rösta."
1. 382 L 0471: Rådets direktiv 82/471/EEG av den 30 juni 1982 om vissa produkter som används i djurfoder (EGT nr L 213, 21.7.1982, s. 8), i dess lydelse enligt
- 393 L 0074: Rådets direktiv 93/74/EEG av den 13 september 1993 (EGT nr L 237, 22.9.1993, s. 23).
Artikel 14.2.
2. 385 L 0358: Rådets direktiv 85/358/EEG av den 16 juli 1985 om tillägg till direktiv 81/602/EEG om förbud för vissa änmen med hormonell verkan samt ämnen med tyreo— statisk verkan (EGT nr L 191, 23.7.1985, s. 46), i dess lydelse enligt
— 389 D 0358: Konunissionens beslut 89/358/EEG av den 23 maj 1989 (EGT nr L 151, 3.6.1989, s. 39).
Artikel 11.2.
3. 364 L 0432: Rådets direktiv 64/432/EEG av den 26 juni 1964 om djurhälsoproblem som påverkar handeln inom 250 gemenskapen med nötkreatur och svin (EGT nr 121, 29.7.1964, s. 1977), i dess lydelse enligt
— 392 L 0102: Rådets direktiv 92/102/EEG av den 27 Prop. 1994/95:19 november 1992 (EGT nr L 355, 5.12.1992, s. 32). Bilaga 10
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
370 L 0524: Rådets direktiv nr 70/524/EEG av den 23 novem- ber 1970 om fodertillsatser (EGT nr L 270, 14.12.1970, s. 1), i dess lydelse enligt
— 393 L 0114: Rådets direktiv 93/114/EG av den 14 de- cember 1993 (EGT nr L 334, 31.12.1993, s. 24).
Artikel 24.2 och 24.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
372 L 0462: Rådets direktiv 72/462/EEG av den 12 december 1972 om hälsoproblem och problem som rör veterinärbesiktning vid import från tredje land av nötkreatur, svin och färskt kött eller köttvaror (EGT nr L 302, 31.12.1972, s. 28), i dess lydelse enligt
— 392 R 1601: Rådets förordning (EEG) nr 1601/92 av den 15 juni 1992 (EGT nr L 173, 27.6.1992, s. 13).
Artikel 30.2 och 30.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
374 L 0063: Rådets direktiv 74/63/EEG av den 17 december 1973 om främmande änmen och produkter i djurfoder (EGT nr L 38, 11.2.1974, s. 31), i dess lydelse enligt
— 393 L 0074: Rådets direktiv 93/74/EEG av den 13 september 1993 (EGT nr L 237, 22.9.1993, s. 23). Artikel 10.2 och 10.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
376 L 0895: Rådets direktiv 76/895/EEG av den 23 november 1976 om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedels- rester i och på frukt och grönsaker (EGT nr L 340, 9.12.l976, s. 26), i dess lydelse enligt
— 393 L 0058: Rådets direktiv 93/58/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211, 23.8.1993, s. 6).
Artikel 8.2 och 8.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
251
Bilaga 10
10.
11.
12.
377 L 0093: Rådets direktiv 77/93/EEG av den 21 december 1976 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till medlemsstaterna (EGT nr L 26, 31.1.1977, s. 20), i dess lydelse enligt
— 393 L 0110: Kommissionens direktiv 93/110/EEG av den 9 december 1993 (EGT nr L 303, 10.12.1993, s. 19).
Artikel 17.2 och 17.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
380 L 0217: Rådets direktiv 80/217/EEG av den 22 januari 1980 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest (EGT nr L 47, 21.2.1980, s. 11), i dess lydelse enligt
393 D 0384: Rådets beslut 93/384/EEG av den 14 juni 1993 (EGT nr L 166, 8. 7. 1993, s. 34).
Artikel 16a.2 och 16a.3; punkt 4 skall numreras om och beteck- nas punkt 3.
385 L 0511: Rådets direktiv 85/511/EEG av den 18 november 1985 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och kIÖVSjuka (EGT nr L 315, 26.11.1985, s. 11), i dess lydelse enligt
— 392 L 0380: Kommissionens direktiv 92/380/EEG av den 2juli 1992 (EGT nr L 198, 17.7.1992, s. 54).
Artikel 16.2 och 16.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3. 386 L 0362: Rådets direktiv 86/362/EEG av den 24 juli 1986 om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på spannmål (EGT nr L 221, 7.8.1986, s. 37), i dess lydelse enligt
— 393 L 0057: Rådets direktiv 93/57/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211, 23.8.1993, s. 1).
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
386 L 0363: Rådets direktiv 86/363/EEG av den 24 juli 1986 om
fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester på och i livsmedel av animaliskt ursprung (EGT nr L 221, 7.8.1986, s. 43), i dess lydelse enligt
Prop. 1994/95: 19
252
Bilaga 10
13.
14.
15.
16.
— 393 L 0057: Rådets direktiv 93/57/EEG av den 29 juni 1993 (EGT nr L 211, 23.8.1993, s. 1).
Artikel 13.2 och 13.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
386 L 0469: Rådets direktiv 86/469/EEG av den 16 september 1986 om undersökning av djur och färskt kött med avseende på förekomsten av restsubstanser (EGT nr L 275, 26.9.1986, s. 36), i dess lydelse enligt
— 389 D 0187: Rådets beslut 89/187/EEG av den 6 mars 1989 (EGT nr L 66, 10.3.1989, s. 37).
Artikel 14.2 och 14.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
388 L 0407: Rådets direktiv 88/407/EEG av den 14 juni 1988 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur (EGT nr L 194, 22.7.1988, s. 10), i dess lydelse enligt
- 393 L 0060: Rådets direktiv 93/60/EEG av den 30 juni 1993 (EGT nr L 186, 28.7.1993, s. 28).
Artikel 18.2 och 18.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
390 L 0429: Rådets direktiv 90/429/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av sperma från tamdjur av svin (EGT nr L 224, 18.8.1990, s. 62).
Artikel 19.2 och 19.3; punkt 4 skall numreras om och betecknas punkt 3.
390 L 0667: Rådets direktiv 90/667/EEG av den 27 november 1990 om fastställande av veterinära bestämmelser för kvittbliv- ning och bearbetning av animaliskt avfall och för att släppa ut detta på marknaden samt förebyggande av patogener i foder av animaliskt ursprung och om ändring av direktiv 90/425/EEG (EGT nr L 363, 27.12.1990, s. 51), i dess lydelse enligt
— 392 L 0118: Rådets direktiv 92/118/EEG av den 17 december 1992 (EGT nr L 62, 15.3.1993, s. 49).
Artikel 18.2 och 18.3; punkt 4 och 5 skall numreras om och betecknas punkt 3 och 4.
Prop. 1994/95: 19
253
Bilaga 10
VI. TRANSPORT
A. INLANDSTRANSPORTER
1. 370 R 1108: Rådets förordning (EEG) nr 1108/70 av den 4 juni 1970 om införande av ett redovisningssystem för infrastruktur- kostnader för transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (EGT nr L 130, 15.6.1970, s. 4), i dess lydelse enligt
370 R 2598: Kommissionens förordning (EEG) nr 2598/70 av den 18 december 1970 (EGT nr L 278, 23.12.1970, s. 1). 371 R 0281: Kommissionens förordning (EEG) nr 281/71 av den 9 februari 1971 (EGT nr L 33, 10.2.1971, s. 11), 172 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 073, 27.3.1972, s. 14), 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), 379 R 1384: Rådets förordning (EEG) nr 1384/79 av den 25 juni 1979 (EGT nr L 167, 5.7.1979, s. 1), 381 R 3021: Rådets förordning (EEG) nr 3021/81 av den 19 oktober 1981 (EGT nr L 302, 23.10.1981, s. 8), 185 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 om ändring, till följd av Tysklands enande, av vissa direktiv, beslut och förordningar i fråga om transporter på väg, järnväg och inre vattenvägar (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12).
Bilaga 2 skall ändras på följande sätt:
I avsnitt "A.1 JÄRNVÄG — Huvudnät" skall följande införas:
"Östem'ke
— Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" "Norge
— Norges Statsbaner (NSB)"
"Finland
— Valtionrautatiet/Statsjäm vägarna (V R)" "Sverige
— Statens järnvägar (SJ)".
Prop. 1994/95: 19
254
b) I avsnitt "A.2 JÄRNVÄG Nät öppna för allmän trafik Prop. 1994/95 : 19 och anslutna till huvudnätet (med undantag för stads- Bilaga 10 nät)" skall följande införas:
"Norge Norges Statsbaner (NSB)"
"Finland Valtioniautatiet/Statsjämvägama (V R) "
"Sverige
Inlandsbanan Aktiebolag (IBAB) Malmö Limhamns Järnväg (MU) Växjö Hultsfred Västerviks Järnväg (V HVJ) Johannesberg Ljungaverks Järnväg (IH)".
c) 1 avsnitt "B. VÄGAR" skall följande införas:
"Österrike
1. Bundesautobahnen 2. BundesstraBen
3. LandessuaBen
4. GemeindestraBen"
"Norge
1. Riksveger
2. Fylkesveger
3. Kommunale veger"
"Finland
1. Päätiet/Huvudvägar
2. Muut maantiet/Övriga landsvägar
3. Paikallistiet/Bygdevägar
4. Kadut ja kaavatiet/Gator och planlagda vägar"
"Sverige 1 . Motorvägar
2. Motortrafikleder 3. Ovriga vägar".
2.371 R 0281: Kommissionens förordning (EEG) nr 281/71 av den 9 februari 1971 om fastställande av den förteckning över vatten- vägar för havsgående sjöfart som avses i artikel 3 e i rådets för- ordning (EEG) nr 1108/70 av den 4 juni 1970 (EGT nr L 33, 10.2.1971, s. 11), i dess lydelse enligt
172 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade 255 kungariket (EGT nr L 073, 27.03.1972, s. 14),
Bilaga 10
185 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
Följande tillägg skall göras i bilagan:
"Finland Saimaan kanava/Saima kanal Saimaan vesistö/Saimens vattendrag
Sverige Trollhätte kanal och Göta älv Vänern Södertälje kanal Mälaren".
. 385 R 3821: Rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 de- cember 1985 om fårdskrivare vid vägtransporter (EGT nr L 370, 31.12.1985, s. 8), i dess lydelse enligt
390 R 3314: Kommissionens förordning (EEG) nr 3314/90 av den 16 november 1990 (EGT nr L 318, 17.11.1190, s. 20), 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12), 392 R 3688: Kommissionens förordning (EEG) nr 3688/92 av den 21 december 1992 (EGT nr L 374, 22.12.1992, s. 12).
I bilaga II punkt 1 skall följande införas i tabellen under första strecksatsen:
"Österrike 12" "Finland 17" "Norge 16" " Sverige 5 " .
. 391 L 0439: Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort (EGT nr L 237, 24.8.1991 s. 1, rättat genom EGT nr L 310, 12.11.1991, s. 16).
a) Bilaga 1 punkt 2 tredje strecksatsen skall ersättas med följande:
Bokstavsbeteckningen för den medlemsstat som utfärdar körkortet skall vara följande: B: Belgien L: Luxemburg DK: Danmark NL: Nederländerna D: Tyskland N : Norge GR: Grekland A: Österrike
E' Spanien P: Portugal F: Frankrike FIN: Finland IRL: Irland S: Sverige I' Italien UK: Förenade
kungariket"
Prop. 1994/95:19
256
b) Bilaga 1 punkt 3 andra stycket skall ersättas med följande: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Om en medlemsstat vill att dessa uppgifter skall anges på ett annat nationellt språk än danska, nederländska, engelska, finska, franska, tyska, grekiska, italienska, norska, portugisiska, spanska och svenska, skall det ske på följande sätt utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna bilaga, nämligen i en tvåspråkig version av körkortet där det ena språket skall vara något av de nyss nämnda."
5. 392 L 0106: Rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna (EGT nr L 368, 17.12.1992, s. 38).
Följande skall införas i artikel 6.3:
" Österrike:
StraBenverkehrsbeitrag"
" Finland: varsinainen ajoneuvovero/egentlig fordonsskatt" Norge: vektårsavgift" Sverige: fordonsskatt" .
6. 392 R 0881: Rådets förordning (EEG) nr 881/92 av den 26 mars 1992 om tillträde till marknaden för godstransporter på väg inom gemenskapen till eller från en medlemsstats territorium eller genom en eller flera medlemsstaters territorier (EGT nr L 95, 9.4.1992, s. 1, rättat genom EGT nr L 213, 29.7.1992, s. 36).
I bilaga I (blått kort) fotnot 1 skall följande införas:
"(A) Österrike" från och med den 1 januari 1997, "(FIN) Finland", "(N) Norge", "(S) Sverige".
7. 392 R 1839: Kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 av den 1 juli 1992 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 684/92 beträffande dokument vid internationella persontrans- porter på väg (EGT nr L 187, 7.7.1992, s. 5), i dess lydelse enligt
393 R 2944: Kommissionens förordning (EEG) nr 2944/93 av den 25 oktober 1993 (EGT nr L 266, 27.10.1993, s. 2).
Följande skall införas i bilaga lA fotnot 1, bilaga 4 första fotnot 1 och bilaga 5 fotnot 1:
"(A) Österrike", "(FIN) Finland", "(N) Norge", "(S) Sverige". 257
8. 392 R 2454: Rådets förordning (EEG) nr 2454/92 av den 23 juli Prop. 1994/95 : 19 1992 om villkoren för att transportföretag skall få utföra nationella Bilaga 10 persontransporter på väg i en annan medlemsstat än den där de är hemmahörande (EGT nr L 251, 29.8.1992, s. 1). I bilaga 1 fotnot 1 (tillstånd) bilaga 2 (fårdbladets främre omslag) och bilaga 3 skall följande text införas:
"(A) Österrike", "(N) Norge", "(FIN) Finland", "(S) Sverige".
9. 393 L 0089: Rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som an- vänds för godstransporter på väg och tullar och avgifter för an— vändningen av vissa infrastrukturer (EGT nr L 274, 12.11.1993, s. 32).
Följande skall införas i artikel 3.1:
"Österrike Kraftfahrzeugsteuer "
" Finland varsinainen ajoneuvovero/egentlig fordonsskatt"
" Norge vektårsavgift"
"Sverige fordonsskatt" .
B. JÄRNVÄGSTRANSPORT
I. 369 R 1192: Rådets förordning (EEG) nr 1192/69 av den 26 juni 1969 om införande av enhetliga regler för jämvägsföretagens redovisning (EGT nr L 156, 28.6.1969, s. 8), i dess lydelse enligt
172 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Förenade kungariket (EGT nr L 073, 27.03.1972, s. 14), 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), 185 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12).
Följande skall införas i artikel 3:
" Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" " Norges Statsbaner (NSB)" " Valtionrautatiet/Statsjämvägama (VR)" 258 " Statens järnvägar (SJ)".
2. 377 R 2830: Rådets förordning (EEG) nr 2830/77 av den 12 Prop. 1994/95:19 december 1977 om åtgärder som krävs för att göra järnvägsföre— Bilaga 10 tågens redovisningssystem och årsbokslut jämförbara (EGT nr L 334, 24.12.1977, s. 13), i dess lydelse enligt
— 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 185 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12). Följande skall införas i artikel 2:
"— Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" "— Norges Statsbaner (NSB)" "— Valtionrautatiet/Statsjärn vägarna (VR)" "— Statens järnvägar (SJ)".
3. 378 R 2183: Rådets förordning (EEG) nr 2183/78 av den 19 sep- tember 1978 om enhetliga principer för jämvägsföretags kostnad- skalkyler (EGT nr L 258, 21.9.1978, s. 1), i dess lydelse enligt
— 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 185 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 om ändring, till följd av Tysklands enande, av vissa direktiv, beslut och förordningar i fråga om transporter på väg, järnväg och inre vattenvägar (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12).
Följande skall införas i artikel 2:
"— Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" "— Norges Statsbaner (NSB)" "- Valtionrautatiet/Statsjäm vägarna (VR)" "— Statens järnvägar (SJ)".
4. 382 D 0529: Rådets beslut nr 82/529/EEG av den 19 juli 1982 om prisbildningen för internationell godsbefordran på järnväg (EGT nr L 234, 9.8.1982, s. 5), i dess lydelse enligt
— 185 I: Anslumingsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985. s. 23),
— 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12). 259
Följande skall införas iartikel 1: Prop. 1994/95:19
__ __ Bilaga 10 "— Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" "— Norges Statsbaner (NSB)"
"— Valtionrautatiet/Statsjärn vägarna (VR) " "— Statens järnvägar (SJ)".
5. 383 D 0418: Rådets beslut 83/418/EEG av den 25 juli 1983 om järnvägarnas kommersiella självständighet vid driften av sin inter- nationella person— och resgodsbefordran (EGT nr L 237, 26.8.1983, s. 32), i dess lydelse enligt
— 185 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 R 3572: Rådets förordning (EEG) nr 3572/90 av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 12).
Följande skall läggas till i artikel 1:
"— Österreichische Bundesbahnen (ÖBB)" "— Norges Statsbaner (NSB)" "— Valtionrautatiet/Statsjärn vägarna (VR)" "— Statens järnvägar (SJ)".
c. TRANSPORT PÅ INRE VATTENVÄGAR
1. 377 D 0527: Kommissionens beslut 77/527/EEG av den 29 juli 1977 om upprättande av en förteckning över inre vattenvägar för tillämpningen av rådets direktiv 76/135/EEG (EGT nr L 209, 17.8.1977, s. 29), i dess lydelse enligt
— 378 L 1016: Rådets direktiv 78/1016/EEG av den 23 november 1978 (EGT nr L 349, 13.12.1978, s. 31), — 185 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985. s. 23).
Följande skall läggas till i den förteckning som finns i bilagan:
"SUOMI
— Sairnaan kanava/Sairna kanal — Sairnaan vesistö/Saimens vattendrag
SVERIGE
— Trollhätte kanal och Göta älv
— Vänern
— Mälaren
— Södertälje kanal 260 - Falsterbo kanal
- Sotenkanalen"
2. 382 L 0714: Rådets direktiv nr 82/714/EEG av den 4 oktober 1982 Prop. 1994/95: 19 om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart (EGT nr L 301, Bilaga 10 28.10.1982, s. 1).
Bilaga 1 skall ändras på följande sätt: a) I "KAPITEL 1", "Zon 2" skall följande läggas till:
"Sverige
Trollhätte kanal och Göta älv. Vänern.
Södertälje kanal.
Mälaren. Falsterbo kanal. Sotenkanalen. "
b) I "KAPITEL II", "Zon 3" skall följande läggas till:
"Österrike
Donau från gränsen mellan Österrike och Tyskland till gränsen mellan Österrike och Slovakien.
Sverige Göta kanal . Vättern. "
c) I "KAPITEL Ill", "Zon 4" skall följande läggas till:
”Sverige
Alla floder, kanaler och insjöar som inte finns upptagna i zon 1, 2 eller 3."
3. 391 L 0672: Rådets direktiv 91/672/EEG av den 16 december 1991 om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar (EGT nr L 373, 31.12.1991, 5.29).
a) Bilaga 1 skall ändras på följande sätt:
i) I avsnitt "GRUPP A" skall följande läggas till: "Finland." — Laivurinkirja/Skepparbrev, — Kuljettajankirja I/Förarbrev I.
Sverige."
— Bevis om behörighet som skeppare B, — Bevis om behörighet som skeppare A, — Bevis om behörighet som styrman B, 261 — Bevis om behörighet som styrman A, — Bevis om behörighet som sjökapten."
18 Riksdagen 1994/95. I sum]. Nr19. Bilaga Ill—12
Bilaga 10
ii) I avsnitt "GRUPP B" skall följande läggas till:
" Österrike — Kapitänspatent A, — Schifsfilihrerpatent A.
Finland — Laivurinkirja/Skepparbrev, — Kuljettajankirja IlFörarbrev I".
Sverige."
— Bevis om behörighet som skeppare B, — Bevis om behörighet som skeppare A, — Bevis om behörighet som styrman B, — Bevis om behörighet som styrman A, — Bevis om behörighet som sjökapten."
b) I bilaga 2 skall följande införas:
"Finland Sairnaan kanava/Sairna kanal, Sairnaan vesistö/Saimens vattendrag"
_"Sverige Trollhätte kanal och Göta älv, Vänern, Mälaren, Södertälje kanal, Falsterbo kanal, Sotenkanalen".
D. LUFTFART
1. 392 R 2408: Rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 om EG—luftnafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (EGT nr L 240, 24.8.1992, s. 8).
&) Följande skall införas i den "Förteckning över kategori—l—flyg— platser som f1nns i bilaga 1:
"ÖSTERRIKE : Wien" "FINLAND : Helsinki—Vantaa/Helsingfors Vanda" "NORGE : Oslos flygplatssystem" "SVERIGE : Stockholms flygplatssystem".b)Följande skall införas i den "Förteckning över flygplatssys- tem" som finns i bilaga 2: "NORGE : Oslo—Fomebu/Gardermoen"
" SVERIGE : Stockholm—Arlanda/Bromma " .
2. 393 L 0065: Rådets direktiv 93/65/EEG av denll9 juli 1993 om definition och användning av kompatibla tekniska specifikationer vid upphandling av utrustning och system för ledning av lufttrafiken (EGT nr L 187, 29.7.1993, s. 52).
Prop. 1994/95: 19
262
Följande skall införas i bilaga 2: Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 "Österrike Austro Control GmbH Schnirchgasse 11 A—1030 Wien"
"Finland
Ilmailulaitos/ Luftfartsverket P.O. Box 50 FIN—01531 Vantaa
Anskaffningar till små flygplatser och flygfält får göras av lokala myndigheter eller av ägarna."
"Norge Luftfartsverket P.O.Box 8124 Dep. N—0032 Oslo
Oslo Hovedflyplass A/S P.O.Box 2654 St. Hanshaugen N—0131 Oslo
Anskaffningar till små flygplatser och flygfält får göras av lokala myndigheter eller av ägarna. "
"Sverige
Luftfartsverket S—601 79 Norrköping".
263
Bilaga 10
VII. UTVECKLING
1. 391 D 0482: Rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av utomeuropeiska länder och territorier med Europiska ekonomiska gemenskapen (EGT nr L 263, 19.9.1991, s. 71 och s. 1). a) I bilaga 2 artikel 13.3 skall följande läggas till:
"ANNETTU JÄLKIKÄTEEN/UTFÄRD AT I EFTERHAND", "UTSTEDT r ETTERHÅND". "UTFÄRDAT l EFTERHAND".
b) I bilaga 2 artikel 14 skall följande läggas till:
"KAKSOISKAPPALE/DUPLIKAT" , "DUPLIKAT " , " DUPLIKAT" .
c) 1 bilaga 3 artikel 3 skall följande läggas till:
"KAKSOISKAPPALE/DUPLIKAT" , "DUPLIKAT " , " DUPLIKAT " .
Prop. 1994/95: 19
264
Vill. MILJÖ Prop. 1994/95:19_ Bilaga 10 A. VATTENSKYDD OCH VATTENVARD
1. 376 L 0160: Rådets direktiv 76/160/EEG av den 8 december 1975 om kvaliteten på badvatten (EGT nr L 31, 5.2.1976, s. 1), i dess lydelse enligt
— 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 11.2 skall "54" ersättas med "64".
2. 377 D 0795: Rådets beslut 77/795/EEG av den 12 december 1977 om ett gemensamt förfarande för utbyte av information om kvali- teten på ytvatten i gemenskapen (EGT nr L 334, 24.12.1977, s. 29), i dess lydelse enligt
— 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 381 D 0856: Rådets beslut 81/856/EEG av den 19 oktober 1981 (EGT nr L 319, 7.11.1981, s. 17), — 384 D 0422: Rådets beslut 84/422/EEG av den 24 juli 1984 (EGT nr L 237, 5.9.1984, 5.15), — 386 D 0574: Rådets beslut 86/574/EEG av den
24 november 1986 (EGT nr L 335, 28.11.1986, s. 44).
a) I artikel 8.2 skall "54" ersättas med "64".
b)Följande skall läggas till i bilaga 1
265
"FÖRTECKNING ÖVER PROV— ELLER MÄTSTATIONER SOM Prop. 1994/95:19 ÄR ENGAGERADE I INFORMATIONSUTBYTET": Bilaga 10
"ÖSTERRIKE
Prov— eller mätstationer Förteck—
ning över floder
J ochenstein 2 203,8 km uppströms mynningen Donau Abwirrden-Asten 2 119,9 km uppströms mynningen Donau Wolfsthal 1 873,5 km uppströms mynningen Donau Lavarnl'ind 2,1 km uppströms den punkt där Drau lämnar Österrike Drau Kufstein/Erl 204,03 km uppströms sammanflödet med Donau Inn Oberndorf 47,2 km uppströms sammanflödet med Inn Salzach Bad Radkersburg 101,4 lan uppströms sammanflödet med Drau
FINLAND
Prov— eller mätstationer Förteckning
över floder
Kalkkistenkoski Station nr 4800, sjön Päijannes utlopp Kyrni Pori—Tampere bro Station nr 8820, 7.5 km uppströms Pori Kokemäenjoki Mansikkakoski Station nr 2600, sjön Sairnas utlopp Vuoksi Raasakka bro 8.0 km uppströms Ii li Merikoski bro Station nr 13000, Oulu Oulujoki Isohaara bro Station nr 14000, Kemi Kemijoki Kukkolankoski Station nr 14310, 13 km uppströms Tornio Tomiojoki Virtanierni Station nr 14400, sjön Inaris utlopp Paatsjoki
266
NORGE
Prov- eller mätstationer Förteckning
över floder
Sarpsfossen 40 km från utloppet i Fredrikstad Bingsfossen/Fetsund 120 km från utloppet i Glomma Fredrikstad Skjefstadfossen/ 280 km från utloppet i Glomma Elverurn Fredrikstad
Vennesla 15 km från utloppet i Kristiansand Otra Mosjaen 2 km från utloppet i Mosjön Alta 2 km från utloppet i Alta
SVERIGE
Prov— eller mätstationer Förteckning
över floder
Luleå Station nr 009 Lule älv
Stomorrfors Station nr 028 Ume älv Bergeforsen Station nr 040 Indalsälven Älvkarleby Station nr 053 Dalälven Stockholm Station nr 061 Norrström Norrköping Station nr 067 Motala ström Mörrum Station nr 086 Mörrumsån Helsingborg Station nr 094 Råån
Laholm Station nr 098
Alelyckan Station nr 108
"
378 L 0659: Rådets direktiv 78/659/EEG av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att bibehålla fiskars möjligheter att fortleva (EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 1), i dess lydelse enligt — 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 14.2 skall "54" ersättas med "64".
267
Bilaga 10
. 379 L 0869: Rådets direktiv 79/869/EEG av den 9 oktober 1979
om mätmetoder samt provtagnings— och analysfrekvenser avseende ytvatten för dricksvattenframställning i medlemsstaterna (EGT nr L 271, 29.10.1979, s. 44), i dess lydelse enligt
— 381 L 0855: Rådets direktiv 81/855/EEG av den 19 oktober 1981 (EGT nr L 319, 7.11.1981, s. 16),
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 11.2 skall "54" ersättas med "64".
. 380 L 0778: Rådets direktiv 80/778/EEG av den 15 juli 1980 om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten (EGT nr L 229, 30.8.1980, s. 11), i dess lydelse enligt
— 381 L 0858: Rådets direktiv 81/858/EEG av den 19 oktober 1981 (EGT nr L 319, 7.11.1981, s. 19),
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59),
— 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 15.2 skall "54" ersättas med "64".
. 382 L 0883: Rådets direktiv 82/883/EEG av den 3 december 1982
om kontroll och övervakning av miljöer som påverkas av avfall från titandioxidindustrin (EGT nr L 378, 31.12.1982, s. 1), i dess lydelse enligt
— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
I artikel 11.2 skall "54" ersättas med "64".
Prop. 1994/95: 19
268
B. ÖVERVAKNING AV LUFT FÖRORENINGAR Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 1. 380 L 0779: Rådets direktiv 80/779/EEG av den 15 juli 1980 om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och svävande partiklar (EGT nr L 229, 30.8.1980, s. 30), i dess lydelse enligt
— 381 L 0857: Rådets direktiv 81/857/EEG av den 19 oktober 1981 (EGT nr L 319, 7.11.1981, s. 18), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 389 L 0427: Rådets direktiv 89/427/EEG av den 21 juni 1989 (EGT nr L 201, 14.7.1989, s. 53), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 14.2 skall "54" ersättas med "64".
2. 382 L 0884: Rådets direktiv 82/884/EEG av den 3 december 1982 om gränsvärde för bly i luften (EGT nr L 378, 31.12.1982, s. 15), i dess lydelse enligt
— 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den
4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den
23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 11.2 skall "54" ersättas med "64".
3. 385 L 0203: Rådets direktiv 85/203/EEG av den 7 mars 1985 om luftkvalitetsnormer för kvävedioxid (EGT nr L 87, 27.3.1985, s. 1), i dess lydelse enligt
— 385 L 0580: Rådets direktiv 85/580/EEG av den 20 december 1985 (EGT nr L 372, 31.12.1985, s. 36), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).I artikel 14.2 skall "54" ersättas med "64".
4. 385 L 0210: Rådets direktiv 85/210/EEG av den 20 mars 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstifming om blyhalten i bensin (EGT nr L 96, 3.4.1985, s. 25), i dess lydelse enligt
-— 385 L 0581: Rådets direktiv 85/581/EEG av den 269 20 december 1985 (EGT nr L 372, 31.12.1985, s. 37),
— 387 L 0416: Rådets direktiv 87/416/EEG av den 21 juli 1987 Prop. 1994/95:19 (EGT nr L 225, 13.8.1987, s. 33). Bilaga 10
I artikel 12.2 skall "54" ersättas med "64".
5. 387 L 0217: Rådets direktiv 87/217/EEG av den 19 mars 1987 om att hindra och minska asbesttörorening i miljön (EGT nr L 85, 28.3.1987. s. 40), i dess lydelse enligt
— 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den
4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den
23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48).
I artikel 12.2 skall "54" ersättas med "64".
6. 388 L 0609: Rådets direktiv 88/609/EEG av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT nr L 336, 7.12.1988, s. 1), idess lydelse enligt
— 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59).
a) Ibilaga l i tabellen "TAK OCH REDIJCERINGSMÄL FÖR UTSLÄPP AV SVAVELDIOXID FRAN BEFINTLIGA ANLÄGGNINGAR" skall följande uppgifter införas i de kolumner som här anges:
Utsläppstak Procentuell minskning i Procentuell minskning i Utsläpp av sva- (kmn/år) förhållande till 1980 års förhållande till 1980 års
veldioxid från utsläpp justerade utsläpp
Stora förbrän- ningsän-
läggningar 1980
270
_ __ '. Prop. 1994/95:19 b) I bilaga 2 i tabellen "TAK OCH REDUCERINGSMAL FOR Bilaga 10
UTSLÄPP AV KVÄVEOXIDER FRÅN BEFINTLIGA ANLÄGGNINGAR" skall följande uppgifter införas i de kolumner som här anges:
__l-uln
Utsläpp av NO, Tak för utsläpp Pmcemnell Pmcenmell (beräkna! som av NOl minskning i minskning i NO,) (kran/år) förhållande till förhållande till från stora förbrän- 1980 års utsläpp 1980 års
ningsanläggningar justerade utsläpp
1980 (klen) Etapp Etapp Etapp 2 2 1 1998 1993
19 15 1 1 -20 —40 —20 —40 81 65 48 —20 —40 —20 -40 31 25 19 —20 —40 -20 —40
271
C. SKYDD MOT BULLER Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 379 L 0113: Rådets direktiv 79/113/EEG av den 19 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om bestämning av buller från bygg— och anläggningsutrustning (EGT nr L 33, 8.2.1979, s. 15), i dess lydelse enligt
— 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 381 L 1051: Rådets direktiv 81/1051/EEG av den 7 december 1981 (EGT nr L 376, 30.12.1981, s. 49), — 385 L 0405: Kommissionens direktiv 85/405/EEG av den 11 juli 1985 (EGT nr L 233, 30.8.1985, s. 9), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23).
1 artikel 5.2 skall "54" ersättas med "64".
272
D. KEMIKALIER, INDUSTRIRISKER OCH BIOTEKNIK Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 1. 367 L 0548: Rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen (EGT nr L 196, 16.8.1967, s. 1), i dess lydelse enligt — 393 L 0101: Kommissionens direktiv 93/101/EG av 1 november 1993 (EGT nr L 13, 15.1.1994, s. 1). a) I artikel 21.2 skall "54" ersättas med "64".
2. 378 D 0618: Kommissionens beslut 78/618/EEG av den 28 juni 1978 om inrättande av en rådgivande vetenskaplig kommitté för undersökning av kemiska produkters giftighet och miljöfarlighet (EGT nr L 198, 22.7.1978, s. 17), i dess lydelse enligt — 1 79 H: Anslumingsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17),
— 380 D 1084: Kommissionens beslut 80/1084/EEG (EGT nr L 316, 25.11.1980, s. 21), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 388 D 0241: Kommissionens beslut 88/241/EEG (EGT nr L 105, 26.4.1980, s. 29). I artikel 3 skall "24" ersättas med "32" och "12" ersättas med
" 16" .
3. 382 L 0501: Rådets direktiv 82/501/EEG av den 24 juni 1982 om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter (EGT nr L 230, 5.8.1982, s. 1), i dess lydelse enligt - 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 387 L 0216: Rådets direktiv 87/216/EEG av den 19 mars 1987 (EGT nr L 85, 28.3.1987, s. 36), — 388 L 0610: Rådets direktiv 88/610/EEG av den 24 november 1988 (EGT nr L 336, 7.12.1988, s. 14), — 390 L 0656: Rådet direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0692: Rådets direktiv 91/692/EEG av den 23 december 1991 (EGT nr L 377, 31.12.1991, s. 48). I artikel 16.2 skall "54" ersättas med "64".
4. 391 D 0596: Rådets beslut 91/596/EEG av den 4 november 1991 om utformning av den sammanfattning av anmälan som avses i artikel 9 i direktiv 90/220/EEG om avsiktlig utsättning av gene- tiskt modifierade organismer i miljön (EGT nr L 322, 23.11.1991, s. 1). I bilagan under nlbriken "UPPGIFTER ENLIGT BILAGA 2 i direktiv 90/220/EEG" del A punkt 3 b i skall följande läggas till:
273 "Boreal [] Arktisk [ ]".
E. BEVARANDE AV VILDA DJUR OCH VÄXTER Prop. 1994/95:19 Bilaga 10 1. 379 L 0409: Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarandet av vilda fåglar (EGT nr L 103, 25.04.1979, s. 1), i dess lydelse enligt
— 179 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17), — 381 L 0854: Rådets direktiv (81/854/EEG) av den 19 oktober 1991 (EGT nr L 319, 7.11.1981, s. 3), — 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302, 15.11.1985, s. 23), — 385 L 4411: Kommissionens direktiv 85/411/EEG av den 25 juli 1985 (EGT nr L 233, 30.8.1985, s. 33), - 386 L 0122: Rådets direktiv 86/122/EEG av den 8 april 1986 (EGT nr L 100, 16.4.1986, s. 22), — 390 L 0656: Rådets direktiv 90/656/EEG av den 4 december 1990 (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 59), — 391 L 0244: Rådets direktiv 91/244/EEG av den 6 mars 1991 (EGT nr L 115, 8.5.1991, s. 41).
a) BILAGA 1 skall ändras på följande sätt:
i) Följande uppgifter skall läggas till i tabellen:
" 40.a Mergus albellus " " 71 .a Falco rusticolus " "101.a Calidris minuta" "103a Lirnosa lapponica" " 105a Xenus cinereus”
" 127.a Surnia ulula" "128.a Strix nebulosa" "128.b Strix uralensis" "148.a Anthus cervinus" " 175.a Emberiza pusillus".
274
P'PPNF'
10. 11. 12. 13.
14. 15.
16.
17. 18. 19. 20. 21.
22
23. 24. 25.
Följande kolumner skall läggas till vid de num-
mer som här anges:
sv......
Smålom Storlom
Islom Homdykker Madeirapetrell
Kappverdepetrell
Spisshalepetrell Gulnebblire Middelhavslire Dverglire Fregattstorrrrsvale Havsvale
Storms vale
Passatstorrnsvale
Storskarv (underarten Mellomskarv fra Mellom—Europa)
TOppskarv (underart fra Middelhavet)
Dvergskarv Hvitpelikan Krollpelikan Rordrum Dvergrerdrum Natthegre Topphegre Silkehegre Egretthegre
Kaakkuri
Kuikka Amerikanjääkuikka Mustakurkku—uikku
Madeiranviistäjä
Kanarianviistäjä
Tyrskykiitäjä Keltanokkakiitäjä Pikkukiitäjä Kääpiökiitäjä Vaaleaulappakeiju Merikeiju Myrskykeiju
Madeirankeiju
Merimetso (alalaji Keski— ja Etelä—Eurooppa)
Karimetso (alalaji Välirneri)
Kääpiömerimetso Pelikaani Kiharapelikaani Kaulushaikara Pikkuhaikara Yöhaikara Rääkkähaikara Silkkihaikara
Jalohaikara
Bilaga 10 Smålom Storlom Islom Svarthakedopping Smalnäbbad sam— metspetrell Tjocknäbbad sam- metspetrell
Spetsstjärtad petrell Gulnäbbad lira Medelhavslira Dvärglira Fregattstorms vala Storrnsvala
Klykstjärtad storms- vala
Oceanlöpare
Storskarv (underarten mellanskarv)
Toppskarv (underart från Medelhavet)
Dvärgskarv
Pelikan
Krushuvad pelikan Rördrom Dvärgrördrom Natthäger Rallhäger Silkeshäger Ägretthäger
Prop. 1994/95: 19
275
26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34.
35. 36. 37. 38. 39. 40.
40.a.
41. 42. 43.
45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56.
Purpurhegre Svartstork Stork Bronseibis Skjestork Flamingo Dvergsvane Sangsvane
Tundragås (underart fra Grenland)
Dverggås Hvitkinngås Radhalsgås Rustand Marmorand Hvitoyeand Lappfiskand Hvithodeand Vepsevåk Svartvingeglente Svartglente Glente Havam Lamrnegribb Åtselgribb Gåsegribb Munkegribb Slangearn Sivhauk Myrhauk Steppehauk Enghauk
Hensehauk (underart fra Korsika og Sardinia)
Ruskohaikara Mustahaikara Kattohaikara Musta ibis Kapustahaikara Flamingo Pikkujoutsen Laulujoutsen
Tundrahanhi (alalaji Grönlanti)
Kiljuhanhi Valkoposkihanhi Punakaulahanhi Ruostesorsa Marmorisorsa Ruskosotka Uivelo Valkopäävartti Mehiläishaukka Liitohaukka Haarahaukka Isohaarahaukka Merikotka Partakorppikotka Pikkukorppikotka Hanhikorpp'rkotka Munkkikorppikotka Käärmekotka Ruskosuohaukka Sinisuohaukka Arosuohaukka Niitty suohaukka
Kanahaukka (alalaji Korsika ja Sardinia)
Purpurhäger Svart stork
Vit stork Bronsibis Skedstork Flamingo Mindre sångsvan Sångsvan
Bläsgås (grönländsk underart)
Fjällgås Vitkindad gås Rödhalsad gås Rostand Marmorand Vitögd dykand Salskrake Kopparand Bivråk Svartvingad glada Brun glada Glada Havsöm Lammgam Smutsgarn Gåsgarn Grågam Ormöm
Brun kärrhök Blå kärrhök Stäpphök Ängshök
Duvhök (underart från Korsika och Sardinien)
57.
58. 59. 60. 61. 62.
63.
64. 65. 66. 67. 68. 69. 70. 71. 71. 72. 73. 74.
75.
76.
77. 78.
79.
80. 81.
82.
Spurvehauk (underart fra Kanarieyene og Madeira)
Balkanhauk Omvåk Småskrikorn Storskrikram
Keiserern (underart
fra Seriöst—Europa)
Iberisk Keiserom
Kongeem Dvergem Haukem Fiskearn Rodfalk Dvergfalk Leonorafalk Slagfalk Jaktfalk Vandrefalk Jerpe
Fjellrype (underart fra Pyreneene)
Fjellrype (underart fra Alpene)
Orrfugl
Storfugl
Steinhane (underart fra Alpene)
Steinhane (underart fra Sicilia)
Berberhone
Rapphone (italiensk underart)
Rapphene (iberisk underart)
Varpushaukka (alalaji Kanaria ja Madeira)
Balkaninvarpushaukka Arohiirihaukka Pikkukiljukotka Kiljukotka Keisarikotka
Iberiankeisarikotka
Kotka (maakotka) Kääpiökotka Vuorikotka Kalasääski Pikkutuulihaukka Ampuhaukka Välirnerenhaukka Keltapäähaukka Tunturihaukka Muuttohaukka Pyy
Kiiruna (alalaji Pyreneet)
Kiiruna (alalaji Alpit)
Teeri (alalaji Keski— ja Etelä—Eurooppa)
Metso
Kivikkopyy (alalaji Alpit)
Kivikkopyy (alalaji Sisilia) Kalliopyy
Peltopyy (alalaji Italia)
Peltopyy (alalaji Iberian niemirnaa)
19 Riksdagen [994/95. [saml. Nr 19. Bilaga 10—I2
Sparvhök (underart från Kanarieöarna och Madeira)
Balkanhök Ömvråk
Mindre skrikörn Större skrikörn
Kejsaröm (underart från Sydösteuropa)
Kejsaröm (spansk underart)
Kungsöm Dvärgörn Hököm Fiskgjuse Rödfalk Stenfalk Eleonorafalk Slagfalk Jaktfalk Pilgrimsfalk Jårpe
Fjällripa (underart från Pyrenéerna)
Fjällripa (underart från Alperna)
Orre
Tjäder
Stenhöna (underart från Alperna)
Stenhöna (underart från Sicilien) Klipphöna
Rapphöna (italiensk underart)
Rapphöna (underart från Iberiska halvön)
83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99. 100. 101. 101.a 102. 103. 103.a 104. 105. 105.a 106.
107. 108. 109. 110.
111. 112.
Myrrikse Sumprikse Dvergrikse Åkerrikse Sultanhane Kamsothane Springvaktel Trane Dvergtrappe Kragenappe Stortrappe Styltelaper Avosett Triel Orkenloper Brakksvale Boltit
Heilo Sporevipe Dvergsnipe Brushane Dobbeltbekkasin Lappspove Smalnebbspove Grannstilk Tereksnipe
Svemmesnipe
Svartehavsmåke Smalnebbmåke Middelhavsmåke Sandteme Rovteme
Splitteme
Luhtahuitti Pikkuhuitti Kääpiöhuitti Ruisrääkkä Sulttaanikana Kruununokikana Viiriäispyy Kurki Pikkutrappi Kaulustrappi Isotrappi Pitkäjalka Avosetti Paksujalka Aavikkojuoksija Kahlaajapääsky Keräkurmitsa Kapustarinta Kynsihyyppä Pikkusirri Suokukko Heinäkurppa Punakuiri Kaitanokkakuovi Liro
Rantakurvi Vesipääsky
Mustamnerenlokki Kaitanokkalokki Välirnerenlokki Hietatiira
Räyskä
Riuttatiira
Småfläckig sumphöna Mindre sumphöna Dvärgsumphöna Komknarr Purpurhöna Kamsothöna Springhöna Trana
Småtrapp Kragtrapp Stortrapp Styltlöpare Skärfläcka Tjockfot Ökerrlöpare Vadarsvala Fjällpipare Ljungpipare Sporrvipa Småsnäppa Brushane Dubbelbeckasin Myrspov Smalnäbbad spov Grönbena Tereksnäppa
Smalnäbbad sirnsnäppa
Svarthuvad mås Smalnäbbad mås Rödnäbbad mås Sandtäma Skräntäma
Kentsk tärna
113. 114. 115. 116. 117. 118. 119.
120. 121. 122.
123. 124. 125. 126. 127. 127.a 128. 128.a 128.b 129. 130. 131. 132. 133. 134. 135. 136. 137.
138.
139.
Rosenteme Makrellteme Radnebbteme Dvergteme Hvitkinnsvartteme Svartteme
Lomvi (iberisk under- art)
Svartbuksandhene Hvitbuksandhzne
Ringdue (underart fra Azorene)
Madeiradue Kanaridue Laurbzerdue Hubro Sneugle Haukugle Spurveugle Lappugle Slagugle
J ordugle Perleugle Nattravn Kafferseiler Isfugl Blåråke Gråspett Svartspett
Flaggspett (underart fra Tenerife)
Flaggspett (underart fra Gran Canaria)
Syriaspett
Ruusutiira Kalatiira Lapintiira Pikkutiira Valkoposkitiira Mustatiira
Etelärrkiisla (alalaji Iberian niemirnaa)
Hietakana Jouhihietakana
Sepelkyyhky (alalaji Azorit)
Madeirankyyhky Kanariankyyhky
Palmankyyhky Huuhkaja
Tunturipöllö Hiiripöllö Varpuspöllö Lapinpöllö Viirupöllö Suopöllö Helmipöllö Kehrääjä Kafferikirskuja Kuningaskalastaja Sininärhi Harrnaapäätikka Palokärki
Käpytikka (alalaji Teneriffa)
Käpytikka (alalaji Kanaria)
Syyriantikka
Rosentärna Fisktäma Silvertärna Småtärna Skäggtärna Svarttärna
Sillgrissla (underart från Iberiska halvön)
Svartbukig flyghöna Vitbukig flyghöna
Ringduva (underart från Azorerna)
Madeiraduva Kanarieduva Lagerduva Berguv Fjälluggla Hökuggla Sparvuggla Lappuggla Slaguggla
J orduggla Pärluggla Nattskärra Kafferseglare Kungsfiskare Blåkråka Gråspett Spillkråka
Större hackspett (underart från Teneriffa)
Större hackspett (underart från Gran Canaria)
Balkanspett
140. 141. 142. 143. 144. 145. 146. 147. 148. l48.a 149.
150. 151. 152. 153. 154. 155. 156. 157. 158. 159. 160. 161. 162.-
163.
164. '
165. 166. 167. 168.
169. 170.
Mellomspett Hvitryggspett Tretåspett Dupontlerke Kalenderlerke Dverglerke Iberiatopplerke Trelerke Heipiplerke Lappiplerke
Gjerdesmett (underart fra Fair Isle)
Blåstrupe Kanaribuskskvett
'Svartsteinskvett
Tamarisksanger Vannsanger Olivensanger Sardiniasanger Provencesanger Svartstrupesanger Hauksanger Dvergfluesnapper Balkanfluesnapper Halsbåndfluesnapper
Kräperspettmeis Korsikaspettmeis Tornskate Rosenvarsler Alpekråke
Bokfink (underart fra Hierro)
Blåbokfink Skottekorsnebb
Tammitikka Valkoselkätikka Pohjantikka Kaitanokkakiuru Arokiuru Lyhytvarvaskiuru lberiantöyhtökiuru Kangaskiuru Nummikirvinen Lapinkirvinen
Peukaloinen (alalaji Fair Isle)
Sinirinta Kanariantasku Mustatasku Tamariskikerttunen Sarakerttunen Oliivikultarinta Sardiniankerttu Ruskokerttu Mustakurkkukerttu Kirjokerttu Pikkusieppo Balkaninsieppo
Sepelsieppo
Punarintanakkeli Mustapäänakkeli Pikkulepinkäinen Mustaotsalepinkåinen Alppivaris
Peippo (alalaji Hierro)
Kanarianpeippo
Skotlanninkäpylintu
Mellanspett Vitryggig hackspett Tretåig hackspett Dupontlårka Kalanderlärka Korttålärka Lagerlärka Trädlärka Fältpiplårka Rödstrupig piplärka
Gärdsmyg (underart från Fair Isle)
Blåhake Kanariebuskskvätta Svart stenskvätta Kaveldunsångare Vattensängare Olivsångare Sardinsk sångare Provencesångare Svarthakad sångare Höksångare Mindre flugsnappare Balkanflugsnappare
Halsbandsflugs—nap- pare
Kriipers nötväcka Korsikansk nötväcka Törnskata Svartpannad törnskata Alpkråka
Bohnk (underart från Hierro)
Blå bofink Skotsk korsnäbb
171. 172.
173. 174. 175.
Grkendompap
Azorene)
Tyrkerspurv
Hortulan
Rustspurv
Dvergspurv Dompap (underart fra
Azorit)
Peltosirkku
Pikkusirkku Aavikkotulkku Punatulkku (alalaji
Keltapääsirklcu
Ruostekurkkusirkku
Dvärgsparv
Ökentrumpetare
Domherre (underart från Azorerna)
Gulgrå sparv Ortolansparv
Rostsparv
b) I bilaga 2.1 skall följande kolumner läggas till vid de nummer som här anges:
owuawéwwr
10.
>_>—nb— (JOIN-)'—
14. 15. 16. 17. 18
19. 20. 21. 22. 23.
Sadgås Grågås Kanadagås Brunnakke Snadderand Krikkand Stokkand Stjertand Knekkand Skjeand Taffeland Toppand Lirype (underart fra Skottland)
Fjellrype Steinhane Radhone Rapphane Fasan
Sothane Kvartbekkasin Enkeltbekkasin Rugde
Klippedue Ringdue
Metsähanhi Merihanhi Kanadanhanhi Haapana Harmaasorsa Tavi Sinisorsa Jouhisorsa Heinätavi Lapasorsa Punasotka . Tukkasotka
Nummiriekko (riekon alala-
jeja) Kiiruna Kivikkopyy Punapyy Peltopyy Fasaani Nokikana
J änkäkurppa Taivaanvuohi Lehtokurppa
Kalliokyyhky Sepelkyyhky
Svenska Sädgås Grågås Kanadagås Bläsand Snatterand Kricka Gråsand Stjärtand Årta Skedand
Brunand Vigg
Dalripa (underarten moripa)
Fjällripa Stenhöna Rödhöna Rapphöna Fasan
Sothöna Dvärgbeckasin Enkelbeckasin Morkulla
Tamduva
Ringduva
c) Bilaga 2.2 skall ändras på följande sätt:
25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38.
38a.
39. 40. 41. 42. 43.
45.
i) Följande uppgifter skall läggas till i tabellen:
ii)
38.a Lagopus lagopus lagopus Garulus glandarius 73. 74. 75. 76. 77.
Pica Pica Corvus monedula Corvus frugilegus Corvus corone.
Prop. 1994/95: 19 Bilaga 10
Följande kolumner skall läggas till vid de nummer som här anges:
Knoppsvane
Kortnebbgås
Tundragås Ringgås Radhodeand Bergand ZErfugl Havelle Svartand Sjaorre Kvinand Siland Laksand
Jerpe
Lirype (nordisk underart)
Orrfugl Storfugl Berberhane Vaktel Kalkun Vannrikse Sivhane
Kyhmyjoutsen Lyhymokkahanhi
Tundrahanhi Sepelhanhi