RH 1996:40

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, skuldsaneringsenheten, överlämnade jämlikt 21 § skuldsaneringslagen till tingsrätten förslag till skuldsanering avseende makarna S.Å.E. och B.E..

Stockholms tingsrätt (1995-11-23, rådmannen Staffan Peterson) återförvisade ärendena till kronofogdemyndigheten.

Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande. Som kronofogdemyndigheten funnit föreligger förutsättningar för skuldsanering för makarna E:s del. Allmänt sett kunde det övervägas om inte längre tid än fem år borde fastställas för skuldsaneringen.

Fordran på kvarstående skatt om 4 163 kr avseende 1994 års taxering och om 5 379 kr avseende 1995 års taxering bör ingå i skuldsaneringen.

Det har under ärendets handläggning vid tingsrätten framkommit enligt S.Å.E:s egna uppgifter, att hans inkomster ökat med 500 kr i månaden och att denna ökning inträtt efter det att ärendet överlämnades till tingsrätten.

Det har vidare framkommit att både S.Å.E. och B.E. erhåller fria resor från sin arbetsgivare och att de åtnjöt dessa fria resor redan innan ärendet överlämnades till tingsrätten.

Det har efter hållet sammanträde inför tingsrätten meddelats tingsrätten att S.Å.E:s månatliga inkomst är inte oansenligt högre än vad som framkom i kronofogdemyndighetens utredning liksom att B.E:s inkomster är högre än vad som framgick av den utredningen. Inkomstökningen synes ha inträtt under hand sedan kronofogdemyndigheten avslutat sin handläggning.

Fråga har härefter uppkommit om ärendena med hänsyn till de nya inkomstuppgifterna bör återförvisas till kronofogdemyndigheten. Institutet återförvisning omnämns i 30 § första stycket skuldsaneringslagen, regeln kan dock göras tillämplig endast i det fall gäldenären har överklagat.

Enligt förarbetena (prop. 1993/94 s. 162) framgår det att tingsrätten inte bör ha möjlighet att återförvisa ett överlämnat ärende men uttalandet motiveras inte närmare. Det framgår vidare (s. 235) att en återförvisning i det fall att en borgenär för talan mot kronofogdemyndighetens beslut att fastställa skuldsanering kan ske, om tingsrätten finner att kronofogdemyndighetens utredning i ärendet behöver kompletteras.

Vidare framgår dock (s. 160) att tingsrätten inte skall behöva inhämta några ytterligare upplysningar eller vidta några ytterligare förberedande utredningsåtgärder sedan ett ärende om skuldsanering överlämnats till tingsrätt. Ärendet skall vara i sådant skick att tingsrätten med utredningen som grund skall kunna fatta beslut i ärendet.

Det är uppenbart att makarna E:s ekonomi i skuldsaneringsärendet bör bedömas i ett sammanhang. Då ärendena är omfattande och bristerna i utredningsmaterialet med hänsyn till de tillkommande uppgifterna är tydliga återstår det enligt tingsrätten åtskilligt utredningsarbete av grundläggande natur innan ärendena kan tas till slutlig handläggning.

Tingsrätten finner lämpligast, på grund av det anförda och med stöd av allmänna processgrundsatser, att kronofogdemyndigheten ånyo utreder ärendena i det skick de numera ligger före.

Nordbanken överklagade i egenskap av borgenär tingsrättens beslut och yrkade att detta skulle undanröjas.

Svea hovrätt (1996-02-19, hovrättsråden Mats Jender och Kerstin Frideen, referent, samt tf hovrättsassessorn Hans Ytterberg) upphävde tingsrättens beslut om återförvisning till kronofogdemyndigheten och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrätten anförde följande skäl.

Sedan ärendena överlämnats till tingsrätten har, som framgår av tingsrättens beslut, vissa nya uppgifter tillkommit både såvitt avser skulderna och såvitt avser makarnas inkomstförhållanden. Vad gäller förändringarna i inkomstförhållandena har dessa huvudsakligen, som tingsrätten anmärkt, inträffat efter det att ärendena överlämnats till tingsrätten. De nya uppgifterna har inte föranlett tingsrätten att göra någon annan bedömning än den kronofogdemyndigheten gjort i fråga om förutsättningarna för skuldsanering. Såvitt framgår av handlingarna har inte heller någonting framkommit som ger vid handen att förutsättningarna för att uppnå en frivillig skuldsanering skulle ha ändrats. Tingsrättens beslut att återförvisa ärendena för fortsatt utredning synes således närmast ha betingats av att tingsrätten funnit att det bör ankomma på kronofogdemyndigheten att upprätta en ny betalningsplan med beaktande av de i tingsrätten tillkommande uppgifterna samt eventuellt med en längre betalningstid än det ursprungliga förslaget.

Av förarbetena till skuldsaneringslagen framgår visserligen, som tingsrätten anfört, att avsikten är att tingsrätten inte skall behöva inhämta några ytterligare upplysningar eller vidta några ytterligare förberedande utredningsåtgärder. Det framgår emellertid också (prop. 1993/94:123 s. 160) att tingsrätten kan både inhämta ytterligare utredning och ändra förslaget till skuldsanering. Lagstiftarens avsikt har vidare, som tingsrätten också framhållit, varit att någon möjlighet för tingsrätten att återförvisa ett överlämnat ärende till kronofogdemyndigheten inte skall finnas. Tingsrättens beslut i ett sådant ärende skall i stället innebära antingen att tingsrätten beslutar om tvingande skuldsanering eller avslår ansökningen (s. 162).

Hovrätten utesluter inte att sådana nya omständigheter kan framkomma under ett ärendes handläggning vid tingsrätten att det, trots nämnda uttalanden i förarbetena till skuldsaneringslagen, kan finnas skäl att återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten för ny utredning. Detta bör i så fall ske med tillämpning av allmänna regler. Hovrätten finner emellertid inte att det kan anses befogat att återförvisa ärendet för ny utredning - med den omgång det innebär - då fråga endast är om sådana justeringar av betalningsplanen som i förevarande fall. Hovrätten upphäver därför tingsrättens beslut om återförvisning till kronofogdemyndigheten samt visar målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Målnummer Ö 5331/95 och Ö 5332/95