RH 1996:49
Skuldsanering ansågs inte utesluten redan på grund av att fordringar på skadestånd på grund av brott ingick bland skulderna. Därvid beaktades särskilt skuldernas ålder och gäldenärens personliga förhållanden samt det förhållandet att gäldenären gjort avbetalningar även på de skulder som avsåg skadestånd.
P.E., som var sjukpensionär sedan början av 1989 och hade skulder uppgående till drygt 300 000 kr, ansökte om skuldsanering. Kronofogdemyndigheten fann att de allmänna villkoren enligt 4 och 5 §§skuldsaneringslagen (1994:334) var uppfyllda och beslutade därför att inleda skuldsanering beträffande P.E.. Under utredningen framkom att P.E. dömdes för bl.a. grovt bedrägeri och försök till bedrägeri år 1987 samt att han i anledning därav förpliktades betala skadestånd med omkring 136 000 kr. Enligt P.E. var han psykiskt sjuk under åren 1983-1989 och förmåddes då av andra att begå brott. Kronofogdemyndigheten avslog P.E:s ansökan om skuldsanering och anförde bl.a. följande: Gäldenären har dömts för allvarlig brottslighet och i samband med detta ålagts skadeståndsskyldighet till ett betydande belopp. Visserligen är brotten begångna 1987 och skadestånden således åtta år gamla, men mot skuldernas relativt höga ålder talar att skadeståndsfordringarna i sig utgör nästan hälften av gäldenärens totala skuldbörda. Vidare framkommer inte någon omständighet som talar för att gäldenären skulle ha fullgjort någon betydande del av skadestånden och inte heller att de skadelidande borgenärerna i ärendet skulle vara positivt inställda till en skuldsanering. Mot bakgrund av detta finner kronofogdemyndigheten därför vid en totalbedömning av skälighetskriteriet att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda och gäldenärens ansökan skall avslås.
P.E. överklagade kronofogdemyndighetens beslut och anförde till grund för överklagandet att det vid bedömningen om han skulle beviljas skuldsanering skulle beaktas att skulderna uppkom under den tid han insjuknade i schizofreni samt att han hade gjort ansträngningar för att nå en uppgörelse med sina borgenärer.
Huddinge tingsrätt (1995-12-28, rådmannen Torgil Melin) lämnade överklagandet utan bifall och anförde följande i skälen. Även om P.E:s skulder uppkommit vid en tid då han höll på att insjukna finner tingsrätten - i likhet med kronofogdemyndigheten - inte att de rekvisit som enligt skuldsaneringslagen fordras för att bevilja skuldsanering är uppfyllda. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.
P.E. överklagade tingsrättens beslut och yrkade bifall till ansökan om skuldsanering. Till grund för yrkandet anförde han att skulderna uppkom och brotten begicks när han insjuknade i schizofreni och var svårt psykiskt sjuk, att han avbetalat flera skulder trots sin dåliga ekonomi samt att skulderna var gamla och omöjligen skulle kunna betalas då han bara hade sjukbidrag som inkomst.
Svea hovrätt (1996-02-16, hovrättslagmannen Lars Eklycke, hovrättsrådet Håkan Envall och tf. hovrättsassessorn Ulrika Bentelius Egelrud, referent) beslutade, efter att ha meddelat prövningstillstånd, att skuldsanering skulle inledas för P.E. och återförvisade målet till kronofogdemyndigeten.
I skälen uttalade hovrätten följande.
P.E. är så skuldsatt att han uppfyller kraven på s.k. kvalificerat obestånd i 4 § första stycket 1 skuldsaneringslagen. Skuldsanering får då beviljas, om det - som det uttrycks i första stycket 2 i samma paragraf - är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Vid denna skälighetsbedömning skall enligt paragrafens sista stycke särskild hänsyn tas till skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.
P.E:s skulder har uppkommit vid en sådan tidpunkt att deras ålder inte utgör något hinder mot skuldsanering.
Vidare synes P.E., trots att han varit sjukpensionär sedan år 1989, ha förmått betala av en del av sina skulder. Han har också träffat en ackordsuppgörelse med den störste fordringsägaren Nordbanken. Dessa ansträngningar för att fullgöra förpliktelserna och träffa uppgörelse med en borgenär talar för att P.E. bör beviljas skuldsanering.
Kronofogdemyndigheten och, såvitt framgår, även tingsrätten har emellertid ansett att den omständigheten att P.E. dömts för brott och då ålagts att betala skadestånd utgör ett sådant hinder att vidare utredning om skuldsanering för P.E. inte är meningsfull.
Det är inte klarlagt hur stor del av skulderna som avser skadestånd, men utredningen tyder på att P.E. har gjort avbetalningar även på dessa skulder. Mot den bakgrunden samt med särskilt beaktande av skuldernas ålder och P.E:s personliga förhållanden såväl när skulderna uppkom som nu, föreligger enligt hovrättens mening ett sådant undantagsfall då skuldsanering inte är utesluten redan på grund av att fordringar på skadestånd ingår bland skulderna (jfr prop. 1993/94:123 s. 101 f.). Det är därför skäligt att ärendet om skuldsanering tas upp på nytt av kronofogdemyndigheten. I detta fall kan också beaktas vad som i skuldsaneringslagens förarbeten (prop. s. 96 f.) anförs om att behovet av ekonomisk rehabilitering, då exempelvis gäldenären på grund av sjukdom saknar förvärvsförmåga, är en viktig punkt att beakta vid den allmänna skälighetsbedömningen.