RH 1996:51
Utländsk medborgare på tillfälligt besök i Sverige har gjort sig skyldig till ett flertal stölder här. Varken gärningarnas straffvärde eller art har ansetts motivera en frihetsberövande påföljd.
Åklagaren yrkade ansvar å bl.a. häktade polska medborgaren A.M., född år 1976, enligt följande.
Stöld: Den 23 mars 1996 beredde sig A.M. medelst inbrott tillträde till målsäganden J.N:s på Landbrogatan i Karlskrona uppställda personbil NCC 923 och tog där olovligen med tillägnelseuppsåt fem stycken CD-skivor, tillhopa värda ca 500 kr.
Stöld: Vid något tillfälle under tiden den 18-20 mars 1996 beredde sig A.M. medelst inbrott tillträde till en på en parkeringsplats i centrala Göteborg uppställd personbil av märket Audi och tog i den olovligen med tillägnelseuppsåt en bilstereoapparat av fabrikat Panasonic, värd ca 3 000 kr.
Stöld: Vid flera olika tillfällen under tiden den 18-22 mars 1996 tog A.M. och J.M. gemensamt och i samförstånd olovligen med tillägnelseuppsåt i Karlskrona, Kungsbacka och Göteborg i sammanlagt ett tiotal butiker varor till ett sammanlagt värde av ca 36 500 kr.
Utöver enskilda anspråk, yrkanden om förvarstagande m.m., framställde åklagaren yrkande om att A.M. skulle utvisas ur riket på minst fem år.
Karlskrona tingsrätt (1996-04-24, hovrättsfiskalen Lars Franzen samt nämndemännen Åke Håkansson, Rune Andersson och Marianne Ivarsson) biföll åtalen och dömde A.M. för stöld till fängelse i tre månader. A.M. utvisades ur riket med förbud att återvända hit före den 24 april 2001. Tingsrätten förordnade även att A.M. skulle stanna kvar i häkte till dess att domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.
I påföljdsfrågan anförde tingsrätten bl.a.: A.M., som vid tiden för tillgreppen var 19 år, och J.M. förekommer inte i svenskt kriminalregister. - Det finns skäl att se allvarligt på den brottslighet som A.M. och J.M. gjort sig skyldiga till. De har visat en inte ringa förslagenhet vid brotten och har satt i system att tillgripa varor i en mängd butiker. Trots A.M :s ungdom bör påföljden för honom bestämmas till fängelse, och strafftidens längd kan inte stanna vid mindre än tre månader.
Sedan A.M. avgett nöjdförklaring beträffande utvisningen, överklagade han domen och yrkade dels att tingsrättens häktningsbeslut omedelbart skulle upphävas, dels att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom jämte böter. Åklagaren bestred ändring.
I beslut den 2 maj 1996 upphävde hovrätten tingsrättens beslut om häktning av A.M..
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-05-29, hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, f.d. hovrättsrådet Inger Schlyter och tf. hovrättsassessorn Ulrika Geijer samt nämndemannen Sven-Åke Johansson) bestämde påföljden till villkorlig dom och uttalade i domskälen följande.
I enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom har A.M. gjort sig skyldig till stölder den 23 mars, den 18-20 mars och den 18-22 mars, allt 1996, varvid han tillgripit gods till ett sammanlagt värde om ca 40 000 kr.
Enligt 30 kap 4 § första stycket brottsbalken skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter, som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Av andra stycket i samma paragraf följer att rätten som skäl för fängelse får, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
Såvitt framkommit i målet är A.M. tidigare ostraffad. De brott han nu begått har inte ett sådant straffvärde att det i sig påkallar att påföljden bestäms till fängelse.
Åklagaren har i hovrätten gjort gällande att brottslighet av det slag som det är fråga om i målet har fått en sådan utbredning att man av allmänpreventiva skäl måste anse att det rör sig om brott av den art att fängelse skall följa. Han har därvid anfört att det på senare tid blivit allt vanligare att unga polacker åker till Sverige i syfte enbart att tillgripa varor, som de senare kan omsätta i pengar i Polen.
Det rör sig i målet om förmögenhetsbrottslighet av mycket vanligt förekommande slag, nämligen butikstillgrepp avseende varor av inte alltför högt värde. Sådan brottslighet kan normalt inte anses vara av den art att man av det skälet skall döma till fängelse. Som Högsta domstolen uttalat (NJA 1993 s. 746) kan den omständigheten att godset varit avsett att föras ur landet inte medföra att brottsligheten skall anses ha tagit så elakartad form att det bör påverka valet av påföljd. Någon utredning, som visar att det förfaringssätt som A.M. tillämpat, skulle vara mera utbrett, har inte lagts fram i målet.
På grund av vad sålunda anförts finner hovrätten - även med bortseende från A.M:s ålder - att det inte finns tillräckliga skäl att bestämma påföljden för honom till fängelse. Han skall i stället ådömas villkorlig dom. Med hänsyn till att A.M. i målet varit frihetsberövad i sammanlagt 40 dagar samt till att han utvisats ur riket, får det anses föreligga särskilda skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.
Nämndemannen Elsie Isgren var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.