lagen.nu

NJA 1993 s. 746

Fråga om påföljd för försök till försäkringsbedrägeri, avseende bil som försäkringstagaren anmält stulen men i själva verket låtit föra utomlands.

(jfr 1992 s 190)

Allmän åklagare yrkade vid Borås TR ansvar å finländske medborgaren J.J., född 1958, enligt 9 kap 1 § och 23 kap 1 § BrB för försök till bedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning: J.J. har genom anmälan om stöldskada d 18 febr 1992 till försäkringsbolaget Ansvar i Borås försökt vilseleda bolaget att felaktigt utbetala ersättning till J.J. för personbilen OXO 610, Audi 100, 1990 års modell, vilket skulle inneburit vinning för J.J. och skada för Ansvar. Vilseledandet har bestått i att J.J. påstått att bilen stulits i Borås 8-11 febr 1992 trots att han i samråd med annan låtit utföra bilen ur Sverige för försäljning.

Åklagaren yrkade samtidigt ansvar å K.F., P.H. och J-E.P. för medhjälp till det försök till bedrägeri som åtalet mot J.J. avsåg.

J.J. erkände gärningen.

K.F. och P.H. erkände de gärningar för vilka de åtalats. J-E.P. bestred straffrättsligt ansvar under åberopande av att han medverkat endast i ringa mån och att fråga var om ringa fall.

TR:n (ordf t f rådmannen Martinger) anförde i dom d 12 okt 1992 bl a:

Domskäl. Förhör har hållits med de tilltalade. Därvid har bl a följande framkommit.

J.J. har uppgett. I dec 1989 hade han köpt eller rättare sagt leasat ifrågavarande bil, en Audi. Nu ville han bli av med den. I det läget kontaktade han J-E.P., som dock inte hittade någon köpare. J-E.P. upplyste honom om att han kunde förmedla kontakt med en person som kunde ombesörja försäljning av bilen utomlands. Meningen var helt enkelt att bilen skulle försvinna och detta skulle J-E.P. kunna ordna. Mannen som skulle ordna försvinnandet var K.F.. Exakt hur mycket J.J. själv skulle få från försäljningen i Polen vet han inte riktigt, men det rörde sig nog om 30 000-35 000 kr. Efter att J.J. stöldanmält bilen hos polisen uppsökte han försäkringsbolaget för anmälan om stöldskada. Några pengar har han dock aldrig fått, men bilen har han blivit av med.

J-E.P. har uppgett. Han hade en skuld till J.J.. Nu när J.J. ville bli av med sin bil tänkte J-E.P. att han kanske kunde hjälpa honom med det. Själv kontaktade han K.F. för att han skulle ombesörja det hela. Någon ersättning för det hela skulle J-E.P. inte erhålla.

K.F. har berättat att han har ett litet företag inom bilbranschen och att han vid den här tiden hade P.H. som anställd. J-E.P. hade kontaktat honom för att han själv sedan skulle ta kontakt med J.J.. Så skedde också. Det var han som "stal" J.J:s bil och tillsammans med P.H. for de sedan till Polen för att avyttra den. I Polen blev de dock mer eller mindre lurade och bilen gick inte att avyttra. Till slut hittade de dock en köpare, men då fick de först bara 2 000 U.S. dollar för att senare erhålla ytterligare 2 000 dollar. Det var överenskommet att J-E.P. skulle ha ett belopp i storleksordningen 5 000-10 000 kr.

P.H. bekräftar riktigheten av den uppgift som lämnats av K.F. beträffande den ekonomiska ersättning som J-E.P. skulle erhålla.

Genom den utredning som presenterats i målet finner TR:n att åtalet i sin helhet är styrkt. - - -

Påföljden för J.J., J-E.P. och K.F. skall bestämmas till ett kort fängelsestraff. - - -

Domslut. TR:n dömde J.J. enligt 9 kap 1 § och 23 kap 1 § BrB för försök till bedrägeri till fängelse en månad.

De övriga tilltalade dömdes enligt 9 kap 1 § samt 23 kap 1 och 4 §§ BrB för medhjälp till försök till bedrägeri, K.F. och J-E.P. till fängelse en månad och P.H. till villkorlig dom och 100 dagsböter å 70 kr.

J.J. och J-E.P. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige. J.J. yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

J-E.P. yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet mot honom och framförde vidare vissa andrahandsyrkanden.

Åklagaren bestred ändringsyrkandena.

HovR:n (hovrättsråden Björnberg, referent, och Westerberg, t f hovrättsassessorn Hagsgård samt nämndemännen Hallgren och Persson) anförde i dom d 16 mars 1993:

HovR:ns domskäl. I HovR:n har J.J. och J-E.P. hörts på nytt. K.F:s berättelse har av åklagaren åberopats såsom den antecknats i TR:ns dom.

I enlighet med TR:ns dom har J.J. gjort sig skyldig till försök till bedrägeri.

Av de uppgifter som J.J. och J-E.P. har lämnat framgår att det var J-E.P. som kom med förslaget att försöka sälja bilen utomlands samt att han för det ändamålet förmedlade kontakten mellan J.J. och K.F.. Den bevisning som har förebringats i HovR:n är dock inte tillräcklig för att det mot J-E.P:s bestridande skall kunna anses styrkt, att J-E.P. skulle få betalt för sin delaktighet. Oavsett sistnämnda förhållande finner HovR:n att J-E.P. har främjat brottet på sådant sätt, att han inte kan undgå ansvar för medhjälp till detta.

I påföljdsfrågan gör HovR:n följande bedömning.

För försäkringsbedrägerier rörande belopp av aktuell storlek har tidigare, med hänvisning till brottslighetens art, regelmässigt dömts ut frihetsberövande påföljder. HD har dock nyligen givit uttryck för en annan uppfattning vid prövningen i ett fall av försök till grovt försäkringsbedrägeri (NJA 1992 s 190). Fråga var där om varor som falskeligen uppgavs ha stulits ur ett lager och som motsvarade en vinning om ca 200 000 kr. I sina domskäl uttalade HD, med den utgångspunkten att bedömningen gällde om brottets straffvärde och art påkallade ett fängelsestraff och sedan domstolen konstaterat att straffvärdet i sig inte uteslöt annan påföljd än fängelse, bl a följande.

Riksåklagaren har - - - framhållit att försäkringsbedrägerier är en brottstyp som är svår att förebygga och upptäcka. Omständigheter av sådant slag bör otvivelaktigt kunna beaktas vid bedömningen av om ett visst slags brottslighet skall anses vara av den arten att påföljden bör bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottets straffvärde. Det kan sålunda hävdas att allmänpreventiva hänsyn väger tungt i sådana fall då den enskilde på grund av kontrollsvårigheter har särskilt stor möjlighet att göra ekonomiska vinster på annans bekostnad genom falska uppgifter och frestelsen till missbruk därför kan vara speciellt stark. Även om hänsyn av detta slag kan göra sig gällande vid allvarliga försäkringsbedrägerier, skiljer sig dessa inte typiskt sett i sådan grad från bedrägerier i allmänhet att de med hänsyn till sin art bör vara föremål för någon mera generell särbehandling i påföljdshänseende. I förevarande fall kan en sammanvägning av brottets straffvärde och dess art ej anses medföra att det föreligger något avgörande hinder mot att påföljden - - - får stanna vid villkorlig dom och böter.

I enlighet med vad nu anförts skall således typiskt sett försäkringsbedrägerier till sin art inte anses vara sådana, att fängelse generellt sett skall vara normalpåföljden. Fråga är då om det finns skäl att göra en annan bedömning i den speciella sorts försäkringsbedrägerier som det här är fråga om.

Generellt sett är försäkringsbedrägerier en brottstyp som är svår att förebygga och upptäcka. Vid den sorts brott som prövningen i målet gäller accentueras detta ytterligare av att det är enkelt att obemärkt föra ut ett fordon ur landet och att det är förenat med stora svårigheter att utomlands eftersöka ett fordon. Till det kommer att denna typ av brott ofta förutsätter en viss organisation som innefattar bl a bilinnehavare, förmedlare, transportör och mottagare. I massmedia har hävdats att denna typ av organiserad brottslighet har blivit allt vanligare. HovR:n saknar underlag för en sådan bedömning, men anser att det finns skäl som talar för att en utveckling i den riktningen kraftfullt måste förebyggas.

Med hänsyn till det sagda finner HovR:n, på grund av arten av den särskilda sorts försäkringsbedrägeri som målet gäller, att en frihetsberövande påföljd är påkallad för den brottslighet som J.J. är övertygad om.

J-E.P. har d 1 okt 1992 av denna HovR dömts för grovt skattebedrägeri och försök till sådant brott till fängelse 8 månader. Straffet har ännu inte verkställts.

Den medverkan till brottet som J-E.P. är övertygad om är av begränsad omfattning. I jämförelse med de brott han dömts för d 1 okt 1992 är en påföljd för det nya brottet uppenbart utan nämnvärd betydelse. Påföljden för det nya brottet bör därför omfattas av påföljden enligt den tidigare domen.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut, såvitt angick J.J..

I fråga om J-E.P. ändrade TR:n påföljden på det sättet att den påföljd som ådömts honom genom en dom av HovR:n d 1 okt 1992 skulle avse även det i förevarande mål aktuella brottet.

J.J. (offentlig försvarare advokaten C.S.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

Riksåklagaren justerade i HD gärningsbeskrivningen beträffande J.J. genom att ersätta orden "vinning för J.J. och skada för Ansvar" med orden "vinning för J.J. med i vart fall 100 000 kr och motsvarande skada för Ansvar".

Riksåklagaren bestred ändringsyrkandena.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Gregow, Gad, Nyström, Törnell och Westlander, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har J.J. gjort sig skyldig till försök till bedrägeri. Frågan i målet gäller om han skall dömas till fängelse för brottet eller om lindrigare påföljd skall väljas.

Enligt 30 kap 4 § BrB skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Enligt 7 § samma kapitel skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

J.J. är inte tidigare dömd för brott. Han lever under ordnade förhållanden och omständigheterna talar för att något återfall inte behöver befaras från hans sida. Det är således fråga om brottets straffvärde eller art påkallar att J.J. döms till frihetsstraff.

Av de uppgifter som lämnats tidigare i målet och av J.J. i HD framgår att han själv från början inte avsåg annat än att helt lagligt sälja bilen men att han sedan gick med på J-E.P:s förslag att arrangera en stöld och kräva försäkringsersättning. Det framgår vidare att det var J-E.P. som förmedlade kontakten mellan J.J. och K.F. och P.H. samt att det var dessa båda som planerade och sedan genomförde den arrangerade stölden, förde bilen ur landet och sålde den i Polen. För J.J:s del blev resultatet att han förlorade bilen utan att få något i utbyte.

Om bedrägeribrottet hade lyckats skulle försäkringsersättning med omkring 100 000 kr ha kommit att betalas ut till bilens leasegivare. J.J:s skuld på omkring 130 000 kr skulle i motsvarande mån ha minskats. J.J. har i HD uppgett att han enligt överenskommelse med leasegivaren efter händelsen betalat av skulden med 60 000 kr och att han skall erlägga resten under innevarande månad.

Av vad som sålunda upptagits framgår att, även om det finns anledning att se allvarligt på det brott som J.J. har begått, hans handlande inte har präglats av någon särskild förslagenhet och att straffvärdet inte är så högt att det i sig påkallar att påföljden bestäms till fängelse (jfr NJA 1992 s 190).

Vad gäller brottets art har Riksåklagaren hävdat att allmänpreventionen gör sig gällande i särskilt hög grad vid försäkringsbedrägerier av det slag som J.J. försökt begå, eftersom sådana brott är svåra att förebygga och upptäcka och att detta särskilt gäller fall som det förevarande, där som ett led i brottsplanen ingår att egendomen skall föras utomlands.

Att försäkringsbedrägerier i allmänhet är svåra att upptäcka och förebygga har i rättspraxis inte ansetts böra medföra att dessa brott med hänsyn till sin art bör vara föremål för någon mera generell särbehandling i påföljdshänseende, innebärande att påföljden skulle bestämmas till fängelse även när detta inte var påkallat av brottets straffvärde eller gärningsmannens återfall i brottslighet (se NJA 1992 s 190).

Att bilen i nu förevarande fall förts utomlands bör med hänsyn till det sagda inte medföra att brottet skall anses ha tagit en så elakartad form att det bör påverka valet av påföljd. Annorlunda skulle det kunna förhålla sig om detta förfaringssätt vore mera utbrett (se prop 1987/88:120 s 37 och 100, jfr även SOU 1986:14 s 74 f); någon utredning som visar detta har emellertid inte förebringats.

Med hänvisning till det anförda bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. Denna skall förenas med böter.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att påföljden bestäms till villkorlig dom och 60 dagsböter å 150 kr.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

NJA 2014 s. 559: Varumärkesintrång. Straffvärde och brottslighetens art.
RH 1996:2: Påföljden för grov förskingring och stöld avseende nästan en halv miljon kr har bestämts till fängelse.
RH 1996:51: Utländsk medborgare på tillfälligt besök i Sverige har gjort sig skyldig till ett flertal stölder här. Varken gärningarnas straffvärde eller art har ansetts motivera en frihetsberövande påföljd.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation