RH 1996:94

E.B. köpte enligt en skriftlig kvittens den 19 januari 1993 av K en personbil av märket BMW 735 av årsmodell 1988 för 180 000 kr.

Den 11 februari 1993 kl 02.45 anmälde E.B. till polismyndigheten i Södertälje att bilen stulits efter att den föregående kväll kl 19.30 parkerats på parkeringen intill Folkets hus i Södertälje. Bilen var vid stöldtillfället låst och dess larm av typ DEFA fungerade.

E.B. anmälde härefter den 23 februari 1993 till Länsförsäkringar Stockholm, i vilket bolag bilen var försäkrad, att bilen stulits. Bilen har inte återfunnits.

E.B. väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot försäkringsbolaget och yrkade - såsom talan slutligen bestämdes - att bolaget skulle förpliktas att till honom utge 110 000 kr jämte viss ränta. Till grund för sin talan åberopade E.B. att försäkringsbolaget på grund av gällande försäkringsavtal var skyldigt att utge ersättning motsvarande bilens värde på grund av att bilen stulits.

Försäkringsbolaget bestred yrkandet och åberopade som grund för sitt bestridande att försäkringsfall inte förelåg.

Försäkringsbolaget anförde till utveckling av sin talan följande. E.B:s uppgifter är inte trovärdiga. Uppgiven köpeskilling om 180 000 kr överstiger det värde bilen hade vid tidpunkten för försäljningen. Efter utredning av försäkringsbolaget har det visat sig att bilen var inköpt för 20 000 D-Mark och att den hade körts cirka 25 000 mil. Bilens verkliga säljare var inte K som E.B. uppgivit och kvittot över försäljningen utvisar. I stället var bilens ägare N tillsammans med en man vid namn E. Dessa hade inköpt bilen i Tyskland. K hade endast fungerat som bulvan för dem, eftersom N och E redan uppfyllt sin kvot att privatimportera bilar. De kvittenser över installationer och inköp till bilen, som ingavs till försäkringsbolaget, hade "attesterats" av E.B. trots att det framkommit att det inte var han som skött om dessa åtgärder. Det är ovanligt att bilar som stjäls inte återfinns. Stölden är osannolik med hänsyn till uppgiven plats för stölden och med hänsyn till att bilen hade fungerande rattlås och larm. E.B. har uppgivit att han fått två nycklar vid köpet av K. Den ena nyckeln av de två som E.B. lämnat in till försäkringsbolaget efter anmälan har varit en kopia. Den kopierade nyckelns ursprung har kunnat spåras till en låsfirma vid Fridhemsplan där den tillverkats i tiden efter E.B:s köp. E.B. har successivt lämnat ytterligare uppgifter först sedan han konfronterats med vad försäkringsbolaget själv tagit reda på.

E.B. ifrågasatte inte i och för sig att bilen kunde ha körts 25 000 mil men bestred att han våren 1993 hade haft vetskap om eller haft anledning att misstänka att bilen körts längre än 9 100 mil. E.B. uppgav vidare att bilens mätarställning, enligt ett testprotokoll över en test utförd samma dag som köpet av Motormännens teststation i Bromma, var 89 505 km.

Försäkringsbolaget vitsordade att den uppgiften om mätarställningen finns i testprotokollet.

E.B. anförde till utveckling av sin talan följande. Våren 1993 arbetade han några kvällar i veckan som ordningsvakt på restaurangen New Shakespeare i Folkets hus i Södertälje. Han var arbetslös på halvtid och uppbar arbetslöshetsersättning. Han kände S sedan ett antal år och de brukade ofta tala om bilar som var ett gemensamt intresse. E.B. hade då tidigare ägt några bilar, varav två stycken ensam och övriga tillsammans med andra. S berättade i början av januari 1993, att han kände till en BMW 735 som var till salu. S kände till att E.B. sedan länge önskat köpa sig en sådan. Vid ett senare tillfälle kom S med bilen och lät E.B. och hans bror provköra den. E.B. tyckte bilen var "jättefin". S berättade att säljaren, som importerat den privat, ville ha 180 000 kr för den. Det tyckte E.B. var ett mycket bra pris. E.B. meddelade S att han ville köpa bilen. Han visste inte då vem säljaren var mer än att det var en kamrat till S. Han hade ingen tanke på att det skulle bli "strul" eftersom han köpte bilen genom en kamrat. S hade hand om köpet. Denne lät även M-testa bilen samma dag som köpet och han såg senare till att bilen förseddes med larm samt att en smärre reparation utfördes. S kan även ha ombesörjt att en extranyckel beställdes. När affären skulle göras upp, åkte E.B. och S gemensamt i BMW:n till ett garage i Årsta. Mötesplatsen hade säljaren bestämt med S.Inför köpet hade E.B. tagit ut 79 000 kr från banken, 50 000 kr hade han lånat från sin morbror R samt 50 000 kr hämtade han ut från ett bankfack. Han minns inte om han betalade hela summan i 1 000-kronorssedlar eller om en del eventuellt bestod av en postväxel på 79 000 kr. Han har inte vid något tidigare tillfälle beställt en postväxel. Mötet i garaget var kort. E.B. överräckte pengarna till en lång smal man i glasögon, som han trodde var säljaren och den som undertecknat det kvitto som han då erhöll, nämligen K. Han vet numera att den personen var N. Om han vid detta tillfälle fick en eller två nycklar till bilen, minns han inte nu. På det kvitto han erhöll sedan han lämnat betalningen skrev han sedan sitt namn under rubriken Attesteras, eftersom han trodde det var så det skulle gå till. Det har han sedermera gjort även på de kvitton han erhållit från S avseende inköp och installation av larm och på ett kvitto han själv fått då han inköpte däck till bilen. E.B. tog alltid bil till sitt arbete på restaurangen, eftersom det inte går några bussar på tider som passar. Kvällen den 10 februari 1993 parkerade han bilen på den allmänna parkeringen ovanför backen vid Folkets hus. Han låste bilen och larmet var i funktion. När han sedan skulle åka hem efter arbetet var bilen borta. Han gick då direkt till polisstationen i närheten och anmälde stölden.

Vid tingsrätten hördes på båda parters begäran flera vittnen.

Stockholms tingsrätt (1995-01-30, rådmännen Anders Kinberg, Carin Wiklund Jörgensen och Olle Sörheim) ogillade käromålet.

I sina domskäl anförde tingsrätten: Det påstådda händelseförloppet väcker en rad frågor, därtill kommer att uppgifterna som lämnats till viss del är vaga och motstridiga. Detta gäller särskilt E.B:s ekonomiska situation och möjligheterna att tillgripa bilen på angiven plats.

Försäkringsbolaget har sedan anmälan ifrågasatt E.B:s möjligheter att finansiera köpet. Trots detta har E.B. inte i tingsrätten kunnat lämna en mer fullständig och överskådlig redogörelse över sin ekonomiska situation under år 1993. Enligt rättshjälpsansökan i juli 1993 var hans bruttolön 120 000 kr. E.B. har inte heller kunnat redogöra för vilka skulder han haft eller ge några närmare uppgifter om hur och när han betalat tillbaka lånet till R om 50 000 kr. E.B. har istället under huvudförhandlingen lämnat en ny uppgift om att han innan 1993 skulle ha vunnit en bil värd 120 000 kr samt att han i mars 1993 skulle ha vunnit drygt 131 000 kr på trav. Till stöd för detta har han därtill ingivit kopia av handlingar som avsett att styrka dessa påståenden. Bevisvärdet av dessa finner tingsrätten ringa, eftersom E.B., som väl måste ha insett att uppgifter om hans ekonomi efterfrågats, valt att lämna dem vid ett tillfälle då de svårligen kunnat kontrolleras. Tingsrätten finner att de nytillkomna uppgifterna snarast minskar E.B:s trovärdighet. Tingsrätten noterar vidare att det är en egendomlig omständighet att E.B., som vid ett tillfälle i sitt liv skulle ha beställt en postväxel och det för att genomföra en affär helt utanför de vardagliga, varken skulle minnas på vilken summa och till vem postväxeln var utställd eller hur övrig betalning erlades. Tingsrätten finner det även svårförståeligt att E.B. med sin begränsade ekonomi inte ens syns ha försökt att pruta vid inköpet av bilen.

Enligt E.B. har bilen stulits från en plats som inte någon del av dygnet varit utom hörhåll från vakna personer och den har vid stöldtillfället varit låst och larmad. Det är i målet utrett att bilen i sådant skick inte skulle kunna stjälas utan att det skulle ha medfört oväsen under en avsevärd tid. Risken för upptäckt hade således vid stöld varit stor. Så torde även varit fallet om bilen hade tagits genom att lyftas upp på ett annat fordon för att fraktas bort. Om den förts från angiven plats, förefaller det tingsrätten därför sannolikare att den som fört bort den haft tillgång till nyckel och sensor.

Redan dessa förhållanden torde vara tillräckliga för att ifrågasätta om försäkringsfall föreligger. Tingsrätten noterar dock att E.B. även i övrigt inte kunnat lämna övertygande förklaringar med anledning av de omständigheter som försäkringsbolaget påpekat. Tingsrätten finner således sammantaget att E.B. inte visat att det är mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

E.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Försäkringsbolaget bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-03-22, hovrättslagmannen Erik Tersmeden hovrättsråden Per Kjellström och Kerstin Frideen, referent) fastställde tingsrättens dom och anförde:

För bifall till E.B:s talan fordras enligt vedertagen praxis att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att ett försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

Försäkringsbolaget har framhållit bl.a. att bilmodellen i sig var förhållandevis svår att stjäla och att detta exemplar dessutom var försett med ett larm som betraktades som ett av de mest effektiva på marknaden vid den tiden. Dessa omständigheter är i och för sig sådana att de kan ge anledning att närmare undersöka huruvida det verkligen rör sig om ett tillgrepp, men de kan inte ensamma medföra att tillgrepp av bilen är mindre sannolikt.

Beträffande omständigheterna vid bilens försvinnande har E.B. uppgivit att bilen var parkerad på en parkeringsplats, ungefär 100 meter från det Folkets hus där han den kvällen tjänstgjorde som ordningsvakt. Han hade då ägt bilen tre veckor och några gånger tidigare parkerat den på platsen ifråga.

Med de så givna utgångspunkterna blir det, enligt hovrättens bedömande, viktigt att också väga in E.B:s förfarande under utredningen av försäkringsfallet. Härutinnan noterar då hovrätten att, ehuru E.B. hävdat att bilen var just den bil han länge velat ha och som därför hade stort personligt värde för honom, han har varit påfallande ovillig att lämna uppgifter om sitt förvärv av bilen. Sålunda har han inte från början velat närmare redogöra vare sig för vem han förvärvat bilen från eller hur han - med sina begränsade inkomster - kunnat finansiera köpet. Först efter efterforskningar från försäkringsbolaget har han medgett att en av de två nycklar till bilen som han lämnat till försäkringsbolaget tillverkats efter förvärvet av bilen och inte erhölls vid köpet av bilen.

Hovrätten finner att E.B:s obenägenhet att lojalt medverka i försäkringsbolagets utredning av fallet i hög grad sätter ned hans trovärdighet. De förhållandena att bilen, med det larm den hade, betraktades som svårstulen, och att bilen försvunnit förhållandevis kort tid efter det han förvärvat den bidrar i detta sammanhang inte till att öka trovärdigheten i E.B:s påstående att bilen frånstulits honom

Sammantaget finner hovrätten att E.B. inte har gjort mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Hovrättsassessorn Hans Ytterberg var skiljaktig beträffande domskälen och anförde: För bifall till E.B:s talan fordras enligt vedertagen praxis att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att sådant försäkringsfall som han gjort gällande föreligger än att så inte är förhållandet. Skälet till att beviskravet har ansetts böra på detta sätt lindras i förhållande till vad som annars får anses följa av allmänna processuella grundsatser är att det av naturliga skäl ofta är omöjligt för en försäkringstagare att föra full bevisning om att hans bil blivit stulen.

När, som i det nu aktuella fallet, fråga är om en bil som aldrig återfunnits gör sig svårigheterna att bevisa stölden gällande med än större styrka, främst eftersom det då inte finns någon möjlighet att göra någon teknisk undersökning av fordonet. Rent allmänt får därför i en sådan situation den försäkringstagare som efter upptäckten av tillgreppet utan dröjsmål anmäler stölden till polisen och därefter lojalt medverkar till utredningen av försäkringsfallet anses ha uppfyllt sin bevisbörda. Detta förutsätter dock att det inte framkommer några omständigheter som ger anledning till tvivel beträffande trovärdigheten av försäkringstagarens uppgifter.

Försäkringsbolaget har i målet gjort gällande att E.B:s bil var av en modell som är särskilt "svårstulen". Emellertid har bolaget även medgett att bilar av denna modell likväl stjäls för att aldrig återfinnas. Som exempel härpå kan nämnas att det av utredningen framgått att enbart i Södertälje förekom ytterligare en sådan stöld under det år då E.B. anmält sin bil stulen. Om inte lättnaden av försäkringstagarens bevisbörda i praktiken skall bli meningslös kan således en bilmodells egenskap av att vara "svårstulen" inte i sig tillmätas någon betydelse. I stället måste en sådan försäkringsbolagets invändning sättas i relation till, och bedömas i förhållande till, vissa konkreta sakförhållanden.

Av skadeinspektören B.G:s vittnesmål har, förutom vad som antecknats i tingsrättens dom, framgått bl a följande. Genom att bryta upp motorhuven och rycka bort en batterikabel går det att på någon minut tysta stöldlarmet på en bil av aktuell modell. Med hjälp av en slaghammare - ett verktyg som ofta används vid biltillgrepp - går det sedan relativt snabbt att även forcera rattlåset. Däremot tar det förmodligen betydligt längre tid att sätta ur funktion den s.k. startspärr som, när larmet en gång har utlösts, hindrar bränsletillförseln till motorn. För att göra det krävs främst att gärningsmannen har tillräcklig tid att hitta rätt kablar att koppla loss.

Den aktuella bilen har enligt E.B:s uppgifter stulits mitt i natten på en mindre parkeringsplats där det inte funnits någon direkt belysning. De svårigheter som enligt B.G:s vittnesuppgifter skulle vara förknippade med att tillgripa bilen saknar vid sådant förhållande betydelse för bedömningen av om bilen kan ha stulits på det sätt som E.B. gjort gällande eller inte. I stället får trovärdigheten i övrigt av dennes uppgifter avgörande betydelse för utgången i målet. Härom gör jag följande bedömning.

Av utredningen har framgått att E.B. inte från början velat närmare redogöra för förvärvet av bilen, främst då vad avser hur han finansierat köpet. Så har varit fallet trots att han måste ha insett att sådana uppgifter, på det då aktuella stadiet i utredningen, kunde vara av stor betydelse för hans möjligheter att erhålla försäkringsersättning från bolaget. Vidare har framkommit att han inledningsvis inte heller lämnade korrekta uppgifter till försäkringsbolaget angående hur många nycklar som överlämnades till honom vid bilköpet. Först efter efterforskningar från försäkringsbolagets sida har det kommit fram att den ena av de nycklar som E.B. innehaft och överlämnat till bolaget var en kopia som tillverkats efter det att han köpte bilen.

Med hänsyn till vad som nu anförts finner jag utrett att E.B., trots att fråga varit om en bil som enligt hans egna uppgifter var av stort personligt värde för honom, inte medverkat i försäkringsbolagets utredning av stölden på ett sådant lojalt sätt som kunnat förväntas av honom. Skäl finns därför att tvivla på trovärdigheten av hans uppgifter om att bilen frånstulits honom på det sätt han gjort gällande i målet. Han får därför anses inte ha gjort mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Jag fastställer på dessa skäl tingsrättens domslut.

Målnummer T 338/95