lagen.nu

RH 1997:103

En s.k. båtförsäkring kan vara att anse som sjöförsäkring. Tvist om ersättningsskyldighet på grund av försäkringen skall i så fall hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch. Detta hinder för målets upptagande skall rätten självmant beakta.

P.J. yrkade förpliktande för Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag att till honom utge 900 000 kr jämte ränta. Som grund härför gjorde P.J. gällande att hans motorbåt, som var försäkrad hos bolaget, stulits och inte återfunnits.

Trygg-Hansa bestred käromålet på den grunden att försäkringsfall inte visats föreligga.

Stockholms tingsrätt (1995-10-26, rådmännen Per Sören Olsson, Aqneta Blomqvist och Gunnar Lundin) lämnade käromålet utan bifall. Som skäl härför anfördes att P.J. inte uppfyllt det beviskrav som gäller vid påstått försäkringsfall.

P.J. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.

Trygg-Hansa bestred ändring.

Sedan fråga uppkommit om tingsrätten varit behörig att ta upp målet som första instans yrkade P.J. att tingsrättens dom skulle undanröjas och målet hänvisas till dispaschör. Trygg-Hansa yrkade att hovrätten skulle avgöra målet genom dom.

Svea hovrätt (1997-05-13, hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Per Kjellström, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ulrika Strömbom) undanröjde tingsrättens dom och hänvisade målet till dispaschören. Som skäl härför anfördes följande:

Enligt 219 § i 1891 års sjölag (17 kap. 9 § i nuvarande sjölag) skall tvist angående en försäkringsgivares ersättningsskyldighet på grund av avtal om sjöförsäkring hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch.

Vad som avses med sjöförsäkring och dess omfattning anges närmare i 59 och 60 §§ lagen om försäkringsavtal(1927:77). Av dessa bestämmelser följer bl.a. att en försäkring som hänför sig till ett fartyg är att anse som sjöförsäkring inte bara när fartyget är i drift utan även när fartyget är upplagt eller eljest stillaliggande. Vidare följer att försäkringen, om den omfattar även annan fara än sjöfara, i sin helhet är att anse som sjöförsäkring (se närmare Hellner, Försäkringsrätt, 1965,s. 434 f).

I saken är ostridigt mellan parterna att den båtförsäkring, varpå P.J. grundar sina ersättningsanspråk, är att anse som sjöförsäkring. Handlingarna i målet föranleder inte hovrätten att härvid göra någon annan bedömning.

Vid nu angivna förhållanden och då dispaschören måste anses som myndighet i rättegångsbalkens mening har tingsrätten inte varit behörig att ta upp målet som första instans (jfr NJA 1899 s. 86, NJA 1908 s. 455 och NJA 1913 s. 176 ävensom NJA 1954 s. 423). Detta hinder för målets upptagande har hovrätten, enligt 34 kap. 1 § andra stycket jämfört med 10 kap. 19 § rättegångsbalken, att självmant beakta.

Målnummer T 1736/95

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1997-05-13
Målnummer
T1736-95
Lagrum
17 kap. 9 § sjölagen (1994:1009)
59 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Litteratur
Svante O. Johansson, Båtassuradören hos dispaschören eller tingsrätten? i Festskrift till Jan Sandström, 1997, s. 263 ff.
Sökord
Försäkringsersättning
Rättegångshinder
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation