RH 1997:121

M.F. bedrev under enskild firma handel med guld samt ädel- och halvädelstenar, som han lagerhöll och i viss utsträckning bearbetade. Verksamheten försiggick i en lokal i Stockholm, där också två andra guldsmeder höll till. När M.F. den 21 oktober 1993 lämnade lokalen genom en bakdörr överfölls han av två män. Han tvingades under vapenhot tillbaka in i lokalen där han och de två guldsmederna bands. Sedan förövarna avtvingat honom en nyckel till ett kassaskåp tillgrep de ur detta ädelstenar och smycken m.m. till ett värde överstigande 800 000 kr.

M.F. hade en kombinerad företagsförsäkring hos Forsikringsaktieselskabet Allianz Nordeuropa (här kallat Allianz), som gällde fr.o.m. den 25 januari 1991 och därefter ändrats och förnyats flera gånger.

Det vid det aktuella tillfället tillämpliga försäkringsbrevet innehöll bl.a. följande.

MOM OMFATTNING FÖRS.BELOPP

1. EGENDOM

Förs.ställe 1 - - -, Stockholm

1.1 Maskiner och inventarier 153.000 kr

1.2 Varor: V2 skåp (guld och ädla stenar) 800.000 kr

- - -

2. RÅNFÖRSÄKRING 150.000 kr

- - -

I de allmänna försäkringsvillkor som var gällande för försäkringen angavs inledningsvis att försäkringens omfattning framgick av försäkringsbrevet. Under rubriken "1 Egendomsförsäkring" angavs olika villkor.

I villkoret "1.5.2 Försäkringsbelopp" angavs följande: "Försäkringen gäller med de försäkringsbelopp som angetts i försäkringsbrevet för varje slag av egendom. - - -

Villkoret "1.7.3 Inbrottsförsäkring" innehöll följande:

1.7.3.1 Stöld och skadegörelse genom inbrott

Försäkringen gäller för skada, t.ex. stöld och skadegörelse, genom

- inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sin in i lokal som uppfyller för försäkringen gällande krav på inbrottsskydd eller i värdeskåp

- att någon tagit sig in i lokal eller i värdeskåp med för låset avsedd nyckel eller kod som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad.

- - -

Undantag

Försäkringen gäller inte för skada

- - -

- på egendom som enligt försäkringsavtalet förvaras i värdeskåp om värdeskåpet var olåst eller öppnats med nyckel eller kod som förvarats inom verksamhetens lokaler i samma byggnad som värdeskåpet.

- - -

Låsändringar

Om nyckel eller kod som förvarats hos försäkringstagaren eller dennes ombud stulits i samband med inbrott i lokal eller i bostad eller förlorats genom rån och låsändringar på grund därav skäligen är påkallade i av försäkringstagaren disponerade lokaler, ersätts kostnad härför.

- - -"

Villkoret "1.7.4 Rånförsäkring" innehöll följande:

Försäkringen gäller för skada genom rån, varmed här avses tillgrepp genom våld på person eller användande av hot som innebär trängande fara.

Försäkringen gäller också för skada genom att lindrigare våld använts förutsatt att våldet och tillgreppet omedelbart uppfattas av den som utsatts för våldet, att denne gjort vad som rimligen kan begäras för att hindra eller minska skadan.

Beträffande nyckel eller kod som förlorats genom rån, se 1.7.3.1 Låsändringar.

Högsta ersättning

Ersättning för

- föremål helt eller delvis av ädel metall, äkta pärlor, ädelstenar och konstverk

- pengar och värdehandlingar

är vid varje skadetillfälle begränsat till 10 basbelopp om rånet skett utanför försäkringstagarens lokaler. Högre belopp kan avtalas.

- - -

Allianz betalade på grund av det inträffade 150 000 kr till M.F..

M.F. yrkade vid Stockholms tingsrätt förpliktande för Allianz att till honom utge 650 000 kr jämte ränta. Som grund för sin talan åberopade M.F.

i första hand att det brott som han blivit utsatt för var att anse som inbrott efter stöld av nyckel genom rån och att den skada som åsamkats honom, enligt försäkringsbrevet moment 1.2 och de allmänna försäkringsvillkoren punkt 1.7.3.1, berättigade honom till ersättning med 800 000 kr, varav han erhållit 150 000 kr,

i andra hand att brottet var att bedöma som rån och att skadan, enligt samma moment i försäkringsbrevet och punkt 1.7.4 i försäkringsvillkoren, gav honom rätt till ersättning med samma belopp samt

i sista hand att försäkringsvillkoren, enligt 36 § avtalslagen, skulle jämkas så att någon lägre beloppsbegränsning än 800 000 kr inte skulle vara tillämplig, eftersom M.F. haft anledning att utgå från att försäkringen gällde för den ifrågavarande skadehändelsen intill ett belopp om 800 000 kr och att det därför vore oskäligt om yrkad försäkringsersättning inte skulle utgå.

Allianz bestred käromålet och åberopade som grund härför att brottet i fråga var att betrakta som rån och att M.F. erhållit den ersättning som han enligt moment 2 i försäkringsbrevet var berättigad till samt att något skäl för jämkning av försäkringsvillkoren inte förelåg.

Parterna utvecklade sin talan enligt följande.

M.F.: Vid årsskiftet 1990/91 förhandlade M.F. med Allianz, genom distriktschefen J.F., om en företagsförsäkring. Kontakten med försäkringsbolaget hade förmedlats av försäkringsmäklaren T.S.. Den 21 januari 1991, när M.F. i sällskap med sin flickvän var på väg till en diamanthandlare för att leverera ädelstenar till ett värde på mer än 100 000 kr, blev han på Drottninggatan i Stockholm överfallen av två män, som försökte att ta ifrån honom den väska i vilken han hade stenarna. På grund av att han värjde sig lyckades inte detta men både han och flickvännen fick förhållandevis allvarliga skador. I januari/februari 1991 sammanträffade han vid tre tillfällen med J.F.; två gånger i den aktuella lokalen (försäkringsställe 1) och en gång i sin bostad. Diskussioner fördes därvid om olika beloppsbegränsningar och hur sådana påverkade försäkringspremien. Mot bakgrund av händelsen på Drottninggatan var det väsentligt för M.F. att han skulle vara försäkrad mot rån och han var mån om att höra sig för om olika möjliga skadehändelser. J.F. förklarade för honom att en lägre beloppsbegränsning vid rånmomentet bara skulle gälla händelser utanför försäkringsstället och M.F. fick avgöra hur stora värden han kunde tänkas ha med sig utanför lokalen. De enades så om en begränsning på 150 000 kr, eftersom M.F. inte trodde att han skulle bära med sig varor för högre belopp. Beloppsbegränsningen för egendomsförsäkringen på försäkringsställe 1 bestämdes från början till ett lägre belopp men höjdes senare till 800 000 kr. Vid kontakterna med Allianz deltog inte T.S. i någon större utsträckning men M.F. trodde närmast att denne företrädde försäkringsbolaget. Så småningom, när han inte längre kunde få tag i T.S., skrev M.F. till Allianz och bad att få byta ut honom som kontaktman. Om M.F. hade anat att en beloppsbegränsning på 150 000 kr skulle ha rått beträffande egendom som kunde tillgripas från den aktuella lokalen, så skulle han - som nu är fallet - ha spritt ut sitt lager och förvarat mycket av sina värdefulla varor i bankers förvaringsboxar. M.F. förstår inte svenska språket så väl och är i förhållandet till Allianz att jämställa med konsument. - De allmänna försäkringsvillkoren gäller samtliga när en försäkring har tagits.

Allianz: I samband med tecknandet av försäkringen hade M.F. anlitat Assuransmäklarna Schweitz AB såsom sitt ombud. T.S. var sålunda fristående i förhållande till Allianz och skulle biträda M.F. även vid skadereglering och villkorsändringar. Vid T.S:s kontakter med Allianz företräddes bolaget av chefen för Sverigekontoret L.K.. Efter det att T.S. framfört M.F:s önskemål om en beloppsbegränsning på 500 000 kr för rån, vilket L.K. vägrade att acceptera, kom de överens om en begränsning till 150 000 kr och försäkringen tecknades i enlighet därmed. Försäkringen ändrades på M.F:s begäran den 15 april och den 7 juni 1991 och förnyades den 31 januari och den 1 december 1992, vid varje tillfälle utan att någon förändring gjordes beträffande beloppsbegränsningen för rån. I början av 1992 begärde M.F. att få T.S., såsom varande hans kundkontaktman hos Allianz, utbytt och sedan M.F. på bolagets begäran återkallat sin fullmakt för T.S. ersattes denne med J.F.. M.F. och J.F. gick igenom försäkringsskyddet och någon ändring för rånfallet gjordes inte. - Försäkringsbrevet innehåller avtalet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren och anger omfattningen av försäkringen med de försäkrade intressena De angivna försäkringsbeloppen ligger till grund för beräkning av försäkringspremien. De allmänna försäkringsvillkoren upptar tillämpningsföreskrifter till försäkringsbrevet och punkt 1.7.4, t.ex., tillämpas bara om försäkringsbrevet omfattar rånförsäkring.

M.F.: Han förstår nästan allt på svenska, men vissa ovanliga ord kan vara svårförståeliga, särskilt skriftligen. Han kom i förbindelse med T.S. hösten 1990 och fick hjälp med en försäkring i ett annat försäkringsbolag än Allianz. T.S. såg sedan till att han från och med den 25 januari 1991 fick ett försäkringsavtal med Allianz som han var nöjd med. Senare, när det blivit omöjligt för honom att få tag i T.S., bad han Allianz att få byta kundkontaktman och fick då i stället kontakt med J.F.. Med J.F. diskuterade han sin verksamhet och M.F. kom fram till att han skulle leverera varor för högst 150 000 kr vid varje tillfälle. M.F. fick av J.F. uppfattningen att beloppsbegränsningen 800 000 kr gällde över huvud taget om varor tillgreps från den aktuella lokalen, oavsett hur, och att rånförsäkringen - som en tilläggsförsäkring - gällde, med begränsningen till 150 000 kr, utanför lokalen vid transporter.

J.F. lämnade som vittne följande uppgifter: Han kom första gången i kontakt med M.F. omkring den 20 januari 1992. Orsaken var M.F:s missnöje med T.S.. Sedan han blivit kundkontaktman för M.F. träffades de och gick igenom det befintliga försäkringsbrevet punkt för punkt. Han kan inte påminna sig att det var tal om rån i respektive utanför lokalen, men han är säker på att han klargjorde att beloppsbegränsningen 150 000 kr för rån gällde utan undantag. - Försäkringsavtalets innehåll utvisas av försäkringsbrevet. Först om något inte framgår av försäkringsbrevet får man gå till de allmänna villkoren.

Stockholms tingsrätt (1996-01-16, rådmännen Peter Wiking-Johnsson, Göran Nilsson och Olle Sörheim) lämnade käromålet utan bifall. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Villkoren för försäkringsavtalet kommer i första hand till uttryck i försäkringsbrevet. I de allmänna försäkringsvillkoren anges också till att börja med att försäkringens omfattning framgår av försäkringsbrevet. De allmänna villkoren anger närmare försäkringsgivarens ansvar och parternas rättigheter och skyldigheter.

M.F. har under vapenhot tvingats in i lokalen, bundits och fråntagits nyckeln till kassaskåpet. Förövarna har omedelbart därefter, med M.F. i sin närhet, öppnat kassaskåpet med nyckeln och tillägnat sig värdeföremålen. Den gärning genom vilken M.F. frånstulits föremålen bör därför bedömas som rån. Moment 1.2 i försäkringsbrevet och punkt 1.7.3.1 i de allmänna försäkringsvillkoren är därför inte tillämpliga.

"Rånförsäkring" enligt moment 2 i försäkringsbrevet skall läsas tillsammans med punkt 1.7.4 om samma sak i de allmänna villkoren. Av ordalydelsen i den angivna punkten framgår inledningsvis inte annat än att rånförsäkring täcker skada genom rån, oavsett var gärningen äger rum. På att någon annan innebörd inte är avsedd tyder vad som anges om att ersättningen kan begränsas "om rånet skett utanför försäkringstagarens lokaler". För rånförsäkring gäller enligt försäkringsbrevet beloppsbegränsningen 150 000 kr och, som Allianz framhållit, torde försäkringspremien ha beräknats med utgångspunkt i bl.a. det begränsningsbeloppet. Av det anförda följer att högre ersättning än 150 000 kr inte är avsedd att utgå på grund av det inträffade försäkringsfallet.

Fråga är härefter om ersättning med 800 000 kr ändå skall utgå med hänsyn till vad M.F. kan ha haft anledning att utgå ifrån vad gäller försäkringens omfattning. Av utredningen framgår att försäkringen tecknades med, för M.F:s del, bistånd av försäkringsmäklaren T.S.. M.F. har omtalat att han också var nöjd med avtalet. Under den tid försäkringen var i kraft gällde för rånfallet samma beloppsbegränsning, 150 000 kr, utan att M.F. gjort någon invändning däremot. Sedan T.S. i januari 1992 ersatts som kundkontaktman med J.F. genomgicks på nytt försäkringsvillkoren. Enligt M.F. bibringades honom därvid uppfattningen att begränsningen till 150 000 kr hade tillämpning endast vid rån utanför försäkringsstället, medan J.F. har omvittnat att han gjorde klart för M.F. att begränsningen gällde utan undantag. Enligt tingsrättens bedömning är annat inte visat än att J.F. förklarade villkoren i samband med rån. Detta utesluter dock inte en missuppfattning - eventuellt med språksvårigheter som en bidragande orsak - från M.F:s sida, möjligen bibehållen sedan försäkringsavtalets tillkomst. Det sist sagda innebär emellertid inte att M.F. kan anses ha haft anledning att utgå från att den högre beloppsbegränsningen på 800 000 kr skulle vara tillämplig. Några omständigheter har inte framkommit som medför att avtalsvillkoret om en begränsning till 150 000 kr skall anses oskäligt och att anledning till jämkning föreligger. M.F:s talan skall alltså lämnas utan bifall.

M.F. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan vid tingsrätten.

Allianz bestred ändring.

Parterna åberopade samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten och utvecklade sin talan i allt väsentligt på samma sätt som där.

M.F. hördes i hovrätten på nytt under sanningsförsäkran och berättade därvid på ungefär samma sätt som vid tingsrätten enligt dess dom. Han tillade att vid händelsen den 21 oktober 1993 försvann dörrnyckeln till lokalen och nycklarna till facken i kassaskåpet medan nyckeln till kassaskåpsdörren satt kvar i den efteråt.

Svea hovrätt beslöt att inhämta yttrande av Skadeförsäkringens Villkorsnämnd angående tillämpligheten av punkterna 1.7.3.1 och 1.7.4 i de aktuella allmänna försäkringsvillkoren. Nämnden uttalade i sitt utlåtande den 10 januari 1997 följande: Enligt nämndens mening bör villkoret 1.7.3.1 läsas på det sättet att nyckeln eller koden skall ha åtkommits antingen genom ett rån eller genom ett inbrott i annan lokal eller bostad än den där värdeskåpet funnits. I förevarande fall framgår av utredningen att nyckeln åtkommits genom ett rån riktat mot försäkringstagaren. Villkoret 1.7.3.1 är därmed tillämpligt. Det förhållandet att skadan jämväl kan omfattas av villkoret 1.7.4 medför inte att försäkringstagarens rätt enligt villkoret 1.7.3.1 inskränks.

Allianz åberopade ett utlåtande av professorn i straffrätt P-O.T..

Svea hovrätt (1997-10-13, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, adjungerade ledamoten rådmannen Erik Göransson samt tf. hovrättsassessorerna Kristina Boudén och Jonas Ragell) upphävde tingsrättens dom och förpliktade Allianz att utge ersättning till M.F. med 650 000 kr jämte ränta. I sina domskäl anförde hovrätten följande i saken:

Det är ostridigt mellan parterna att M.F. vid händelsen den 21 oktober 1993 hade en försäkring hos Allianz i enlighet med vad som framgår av försäkringsbrev och allmänna försäkringsvillkor, att vid händelsen ädelstenar, smycken m.m. till ett värde överstigande 800 000 kr tillgreps ur M.F:s kassaskåp och att Allianz på grund av det inträffade har betalat 150 000 kr i försäkringsersättning till honom. Frågan som hovrätten har att ta ställning till är om M.F. på grund av försäkringen är berättigad till ytterligare 650 000 kr i ersättning från Allianz. Hovrätten gör härvid följande bedömning.

Det står klart att det avtal om försäkring som var gällande mellan M.F. och Allianz hade fått sitt innehåll genom försäkringsbrevet och de allmänna försäkringsvillkoren. En granskning av försäkringsbrevet och försäkringsvillkoren ger emellertid vid handen att avtalets innebörd är oklart i vissa avseenden som har betydelse för den fråga som hovrätten har att ta ställning till.

Till en början vill hovrätten peka på det förhållandet att i försäkringsbrevet villkoret "2. RÅNFÖRSÄKRING" är fristående i förhållande till villkoret "1. EGENDOM", medan i de allmänna försäkringsvillkoren villkoret "1.7.4 Rånförsäkring" har hänförts till villkoret "1 Egendomsförsäkring".

Vidare bör uppmärksammas att försäkringsbeloppet i det aktuella villkoret ("2. RÅNFÖRSÄKRING") i försäkringsbrevet är begränsat till 150 000 kr och att detta villkor inte har någon angiven geografisk eller rumslig begränsning. I villkoret 1.7.4 anges att högsta ersättning för viss egendom vid rån utanför försäkringstagarens lokaler är begränsat till tio basbelopp vid varje skadetillfälle; det har inte uttryckligen angetts någon möjlighet att avtala om lägre - men väl högre - högsta ersättning. Vidare anges i detta allmänna försäkringsvillkor inte någon begränsning av försäkringsbeloppet - vid sidan av det belopp som har angetts i ett försäkringsbrev i det enskilda fallet beträffande varje slag av egendom (jfr avsnitt 1.5.2 i de allmänna försäkringsvillkoren) - vid rån som har skett i försäkringstagarens lokaler.

De nu angivna förhållandena är enligt hovrättens mening ägnade att inge tveksamhet huruvida - och i så fall i vilket eller vilka avseenden - innebörden av det villkor om rånförsäkring som avtalet otvivelaktigt innehåller skiljer sig från villkoret om rånförsäkring i de allmänna försäkringsvillkoren (1.7.4).

När det så gäller tillämpningen av de allmänna försäkringsvillkoren "1.7.3.1 Stöld och skadegörelse genom inbrott" och 1.7.4 ger utformningen av dessa villkor upphov till vissa tolkningsproblem. Hovrätten anser emellertid till en början att det inte kan råda någon tvekan om att villkoret 1.7.3.1 skall ges den läsarten att försäkringen i detta avseende gäller skada som har uppkommit bl.a. i det fallet att någon har tagit sig in i ett värdeskåp med en för låset avsedd nyckel som har åtkommits genom rån, oavsett var rånet har inträffat. Lydelsen av första meningen under rubriken "Låsändringar" i det aktuella villkoret undanröjer enligt hovrättens mening varje tveksamhet på denna punkt.

Beträffande uttrycket "rån" i villkoret 1.7.4 anser hovrätten - vid en granskning av utformningen av första och andra styckena i detta villkor - att uttrycket har getts en innebörd som är vidare men samtidigt mera inskränkt än brottsbeskrivningen för rån enligt 8 kap. 5 § brottsbalken. Vad som i första stycket i villkoret sägs om att försäkringen gäller för skada genom "rån, varmed här avses tillgrepp genom - - -" ger sålunda intryck närmast av att begreppet rån har getts en särskild innebörd i försäkringsvillkoret och att det inte krävs att tillgrepp har skett med tillägnelseuppsåt. Att avsikten har varit att en nyckel skall kunna vara föremål för rån framgår uttryckligen av tredje stycket i det aktuella villkoret, liksom av första meningen under rubriken "Låsändringar" i villkoret 1.7.3.1, där det talas om nyckel som har förlorats genom rån. Ingenting tyder på att avsikten skulle ha varit att ge begreppet rån någon annan innebörd i villkoret 1.7.4 än i villkoret 1.7.3.1.

Det är ostridigt att de aktuella ädelstenarna m.m. tillgreps ur kassaskåpet av de personer som dessförinnan hade avtvingat M.F. nycklarna till skåpet. Mot bakgrund av vad som nyss har anförts om tolkningen av de aktuella försäkringsvillkoren anser hovrätten att det därmed står klart att det - såsom anges i villkoret 1.7.3.1 - genom händelsen har uppstått "skada - - - genom att någon tagit sig in - - - i värdeskåp med för låset avsedd nyckel - - - som åtkommits genom rån - - -". Detta villkor är därför tillämpligt i det nu aktuella försäkringsfallet. Att försäkringsbrevets villkor om rånförsäkring - med den oklara innebörd som detta har enligt vad som har anförts i det föregående - också kan vara tillämpligt, bör sålunda enligt hovrättens mening inte gå ut över M.F. som försäkringstagare så att det rubbar bedömningen om tillämpligheten av det nyssnämnda villkoret om inbrottsförsäkring.

Det råder inte tvist om fordrat belopp eller fordrad ränta. M.F:s talan skall således helt bifallas.

Målnummer T 290/96