RH 1997:125
En hyresvärd har väckt talan mot en hyresgäst med yrkande om avhysning på grund av utebliven hyresbetalning utan att först ha framställt krav på hyrans betalande. Sedan hyresgästen betalat hyran har hyresvärden återkallat talan i målet och detta avskrivits. Det har ansetts att det måste ha stått klart för hyresgästen att han utan särskilt krav från hyresvärden måste betala förfallna hyror. Sådana särskilda omständigheter som avses i 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken och som föranleder att hyresgästen i rättegångskostnadshänseende varit att anse som tappande part har ansetts föreligga.
Österåkers kommun (kommunen) ansökte om stämning på Gästhamnsbaren P.H. Aktiebolag i konkurs (konkursboet) och yrkade förpliktande för konkursboet att flytta från en lokal som tidigare bolaget numera konkursboet hyrde av kommunen. Som skäl angav kommunen att hyresrätten var förverkad på grund av försummade hyresbetalningar. Vidare yrkade kommunen ersättning för sina rättegångskostnader.
Konkursboet bestred kommunens talan i svaromål som kom in till tingsrätten den 4 april 1995 på den grunden att fordringsbeloppet hade betalats den 24 mars 1995. Konkursboet bestred att utge ersättning för kommunens rättegångskostnader med hänvisning till att kommunens yrkande inte föregåtts av kravbrev, vilket kommunen hade lovat förvaltaren.
Kommunen vitsordade att konkursboet erlagt betalning för de hyror som hade konstituerat förverkandet och grundat avhysningsyrkandet och återkallade sin talan. Kommunen yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. Till stöd för sistnämnda yrkande anförde kommunen. Återkallelsen föranleddes av att konkursbolaget gjort rätt för sig först efter det att käromålet anhängiggjorts. Konkursbolaget kände väl till att hyrorna skulle betalas månadsvis i förskott utan anfordran. Kommunen utlovade inte något kravbrev. Det fanns inte anledning eller skyldighet att tillställa konkursförvaltningen kravbrev mot bakgrund av innehållet i hyreskontraktet. Hyrans storlek var känd för konkursbolaget. Hyresrättens bestånd förutsatte betalningar i rätt tid eller återvinning av hyresrätten.
Konkursboet vidhöll sitt bestridande att utge ersättning för kommunens rättegångskostnader samt vitsordade som skälig ersättning i sig - med hänvisning till 18 kap. 3 a § rättegångsbalken - inte högre belopp än vad som kan utdömas i mål om betalningsföreläggande och handräckning. Konkursboet yrkade för egen del ersättning för sina rättegångskostnader.
Konkursboet anförde. Det ägde inte kännedom om storleken av konkursbolagets hyresskuld eller vilken tid fordran avsåg. Vad som i dessa avseenden angavs i stämningsansökan var inte korrekt. Efter mottagandet av stämningsansökan hade konkursförvaltaren en genomgång, därvid skulden fastställdes till 103 750 kr. Innan stämning ingavs lämnade kommunen inte något preciserat skriftligt krav till konkursboet. Kommunen inledde rättegång utan att konkursboet hade givit anledning därtill.
Kommunen - som bestred att förutsättningarna förelåg för att tillämpa 18 kap. 3 a § rättegångsbalken - invände. Kommunen hade inte något avtalsförhållande med konkursboet utan med Gästhamnsbaren, sedermera i konkurs. Kommunen hade inte skyldighet att sända underrättelse till konkursboet, låt vara att konkursförvaltningen efter konkursutbrottet var behörig att företräda konkursbolaget. Kommunen förstod inte hur hyresskulden hade kunnat beräknas till 103 750 kr. Det var inte kommunen utan konkursbolaget som gett anledning till rättegång genom att inte betala hyran.
Södra Roslags tingsrätt (1996-02-16, rådmannen Helga Rossipal) avskrev i protokollsbeslut under punkt 1 målet från vidare handläggning och ålade under punkt 2 kommunen att ersätta konkursboets rättegångskostnader med 4 000 kr jämte ränta med följande motivering.
Parterna är ense att målet skall avskrivas.
Kommunen har i stämningsansökan framställt yrkande om avhysning av konkursbolaget från förhyrda lokaler på grund av förfallna inte betalda hyror. Konkursbolaget företräds efter konkursen av konkursboet. Efter mottagande av stämning har konkursboet ostridigt betalat de tidigare obetalda hyror som grundat avhysningsyrkandet.
Kommunen har före väckande av talan i tingsrätten inte riktat krav mot konkursförvaltningen rörande de aktuella hyresbeloppen. Utan att krav framställts har konkursboet inte haft anledning att betala hyresbeloppen. Sedan konkursboet genom mottagande av stämning fått del av kravet har hyresbeloppen erlagts.
Kommunen får anses ha inlett rättegång utan att konkursboet gett anledning därtill.
Jämlikt 18 kap. 3 § 1 st rättegångsbalken skall därför kommunen ersätta konkursboet för rättegångskostnader.
hovrätten
Kommunen överklagade tingsrättens beslut till hovrätten och yrkade att konkursboet - med ändring av tingsrättens beslut - skulle ersätta kommunen dess rättegångskostnad vid tingsrätten.
Konkursboet bestred ändring samt vitsordade som skälig ersättning i och för sig - med hänvisning till 18 kap. 3 a § rättegångsbalken - inte högre belopp än vad som kunnat utdömas i mål om betalningsföreläggande och handräckning.
Parterna yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.
Svea hovrätt (1997-07-11, hovrättslagmannen Gerhard Wikrén samt hovrättsråden Gunilla Persson och Karl Matz, referent) förpliktade - med ändring av tingsrättens beslut under punkt 2 - konkursboet att ersätta kommunen dess rättegångskostnad vid tingsrätten med 8 062 kr utgörande ombudsarvode, jämte ränta. Vidare förpliktade hovrätten konkursboet att ersätta kommunen dess rättegångskostnad i hovrätten. Under rubriken hovrättens skäl anförde hovrätten bl.a. följande.
Kommunen väckte den 27 februari 1995 talan mot bolaget i konkurs och yrkade därvid bl.a. att bolaget skulle förpliktas att flytta från den förhyrda lokalen. Som grund för sin talan åberopade kommunen att hyresrätten var förverkad till följd av försummelse med hyresbetalningar. Sedan konkursboet fått del av stämningsansökningen och därefter betalat hyresfordringen, återkallade kommunen sin talan varefter tingsrätten avskrev målet och ålade kommunen att ersätta konkursboets rättegångskostnader.
I mål som avskrivs på grund av att part återkallar sin talan skall, enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken, den återkallande parten ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.
Då part återkallat sin talan på den grunden att motparten, efter talans väckande, har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången är detta en sådan omständighet som i regel bör medföra att den återkallande parten får ersättning för sina kostnader (se NJA II 1943 s. 231). I målet har konkursboet visserligen inte fullgjort vad kommunen krävde, nämligen att flytta från den förhyrda lokalen, men har istället betalat kommunens hyresfordran vilket var grunden för yrkandet om avflyttning. Enligt hovrättens mening måste denna situation jämställas med den som anges i förarbetena vad gäller frågan om möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader.
Konkursboet har gjort gällande att kommunen inlett rättegången utan att först framställa något krav mot konkursförvaltningen, att kommunen härigenom väckt talan utan att motparten gett anledning härtill samt att kommunen därför enligt 18 kap. 3 § rättegångsbalken skall ersätta konkursboet dess kostnader vid tingsrätten.
Det är ostridigt att kommunen inte framställt något krav mot konkursförvaltningen, innan talan väcktes vid tingsrätten. I hyresavtalet för den aktuella lokalen anges dock att hyror och avgifter skall erläggas månadsvis i förskott. Av avtalet framgår också årshyrans storlek; dock att storleken av de avgifter som hyresgästen har att betala i samband med hyran inte framgår.
I de fall då en gäldenär försuttit en bestämd förfallodag och borgenären väckt talan vid allmän domstol utan att först ha krävt gäldenären på betalning har detta förhållande, med hänsyn till intresset att fordringar likvideras på förfallodagen, normalt inte ansetts föranleda tillämpning av 18 kap. 3 § rättegångsbalken (se Ekelöf, Rättegång tredje häftet, sjätte upplagen s. 191 f).
Konkursboet har särskilt påpekat att kommunen, med hänsyn till svårigheten att fastställa skuldbeloppets storlek, bort tillställa konkursförvaltningen ett skriftligt krav innan rättegången inleddes.
Även om vissa svårigheter förelegat att fastställa det aktuella skuldbeloppets exakta storlek måste det dock för konkursförvaltningen ha stått klart att enligt kontraktet förfallna hyror måste betalas även utan särskilt krav från hyresvärdens sida. När så inte skedde, kan kommunen inte anses ha inlett rättegången utan att motparten gett anledning härtill. Mot bakgrund av ovan nämnda överväganden får sådana särskilda omständigheter anses föreligga som föranleder att vid tillämpningen av 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken konkursboet i kostnadshänseende betraktas som tappande part.
Med hänsyn till de i målet föreliggande omständigheterna får kommunen anses ha haft godtagbar anledning att ansöka om stämning direkt. Kommunens rätt till ersättning för sina kostnader vid tingsrätten skall därför inte begränsas på sätt som anges i 18 kap. 3 a § rättegångsbalken. Överklagandet skall därför bifallas och konkursboet förpliktas att ersätta kommunen dess rättegångskostnad vid tingsrätten. Den av kommunen yrkade ersättningen är skälig.
Vid denna utgång skall konkursboet ersätta kommunen dess kostnad i hovrätten. Yrkat belopp får anses skäligt.