RH 1997:51
Vid straffvärdebedömningen har befattning med s.k. LSD-trippar i överlåtelsesyfte närmast jämställts med motsvarande befattning med kokain.
Solna tingsrätt (1997-03-27, rådmannen John Boström och nämndemännen Ulla-Märta Bergström, Eva Forsell, Nils Toll, Dragan Trtrica och Irma Odhäll) dömde F.E., som just fyllt 21 år, för flera fall av grova narkotikabrott och ett fall av försök till grovt narkotikabrott samt P.U., som var 25 år gammal, för flera fall av grova narkotikabrott och narkotikabrott. Tingsrätten bestämde påföljden för envar av dem till fängelse två år och nio månader.
Såväl åklagaren som de tilltalade överklagade domen. Åklagaren yrkade att både F.E. och P.U. skulle dömas till längre fängelsestraff. F.E. yrkade att åtalet i en del skulle ogillas. I vart fall yrkade han strafflindring. P.U. yrkade att åtalet under en annan åtalspunkt skulle ogillas beträffande honom. Även han yrkade i vart fall att straffet skulle sättas ned.
Svea hovrätt (1997-05-22, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Richard Ljungqvist, referent, och tf. hovrättsassessorn Erik Johansson samt nämndemännen Margareta Wallman och Per Häggquist) fastställde tingsrättens dom i fråga om ansvar för de åtalade brotten och beträffande rubriceringen av dessa men ändrade påföljden för envar av F.E. och P.U. till fängelse i tre år och sex månader.
I påföljdsdelen anförde hovrätten i sina domskäl följande:
Både F.E. och P.U. har gjort sig skyldiga till narkotikabrott i inte obetydlig omfattning. Till stor del är det fråga om grova brott avseende s.k. LSD-trippar. Sålunda har F.E. vid olika tillfällen överlåtit eller avsett att överlåta omkring 100 LSD-trippar och i ett fall 190 sådana trippar. P.U. har vid olika tillfällen överlåtit eller avsett att överlåta 98, 190, 120 respektive 100 LSD-trippar. Det sammanlagda antalet LSD-trippar som de enligt domen har varit i befattning med i överlåtelsesyfte utgör för F.E:s del närmare 800 och för P.U:s del ca 500.
F.E:s befattning med LSD-trippar har således, såvitt utredningen visar, varit något mer omfattande än P.U:s. F.E. har enligt utredningen bl.a. sålt trippar till en person i Borlänge, som enligt vad som uppgivits bara är 18 år gammal. P.U. har enligt åtalet huvudsakligen överlåtit trippar till F.E., som vid den tiden var 20 år gammal.
Brottsligheten har varit ganska omfattande. Varken F.E. eller P.U. har vid sina överlåtelser vetat vilka personer som slutligen skulle komma att använda drogerna. Det kan hållas för visst att flertalet av användarna av LSD-tripparna har varit eller skulle ha varit unga personer. Både F.E. och P.U. får anses ha varit på det klara med att så var fallet.
Det bör vidare beaktas att droger som LSD och MDMA (Extacy) - såsom bl.a. har framgått av rättsfallet NJA 1992 s. 235 - har betydande skadeverkningar. På grund av den upplysningsverksamhet som har förekommit på detta område får det anses vara någorlunda välkänt hur farliga dessa två droger är. Trots detta har dessa bland yngre personer under senare år spritts i ökande omfattning, sannolikt på grund av att sådana användare har blundat för riskerna med drogerna och på grund av att drogerna inte injiceras eller röks utan sväljs i form av små "frimärken". För dessa användare har de förmodligen därför tett sig enklare och mer tilltalande att använda än flera andra slag av narkotika såsom t.ex. amfetamin eller cannabis. Det skall också sägas att drogerna är förhållandevis billiga vid jämförelser med andra slag av narkotika.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att se allvarligt på den brottslighet som F.E. och P.U. har ägnat sig åt. Detta gäller oaktat att det inte är visat att de skulle ha gjort sig någon större vinning på narkotikahanteringen; inkomsterna från den synes främst ha gjort det möjligt för dem att själva fortsätta sitt missbruk.
Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma ifråga.
I rättspraxis förefaller utvecklingen de senaste åren ha inneburit att LSD och MDMA (Extacy) närmast har jämförts med kokain vid bedömningen av straffvärdet. Hovrätten finner i detta fall inte anledning att göra någon annan bedömning härvidlag.
Vid en sammanvägning av de omständigheter som således är av betydelse för påföljden finner hovrätten skäl att skärpa de fängelsestraff som tingsrätten har utmätt. Såvitt gäller F.E. bör, såsom tingsrätten har angivit, hänsyn tas till att han var blott 20 år gammal när brottet begicks. Samtidigt bör beaktas att han döms för att ha hanterat en större mängd narkotika än P.U.. Mot den bakgrunden finner hovrätten, liksom tingsrätten, att de bör dömas till lika långa fängelsestraff. Hovrätten bestämmer dessa till tre år och sex månader.