RH 1997:7
Preskription har ansetts avbruten genom att borgenären i skrift till gäldenären angett den rättsliga grunden för sitt anspråk.
I början av 1980-talet träffade Enköpings kommun ett exploateringsavtal med ett byggbolag, som fick i uppdrag att inom ett område av kommunen uppföra småhus i grupp och gemensamhetsanläggningar, däribland en fjärrvärmeanläggning. Under tiden den 18 maj - den 17 september 1982 kontrollerade en hos kommunen anställd ingenjör svetsskarvarna på fjärrvärmeanläggningens ledningssystem. I samband med att de bebyggda fastigheterna överläts till privata köpare bildades Skogsmyrans samfällighetsförening för bl.a. fjärrvärmeanläggningen. Under slutet av 1980-talet uppstod flera läckor i ledningssystemet. Föreningen som påstod att läckagen berodde på bristfälligt utförande väckte talan mot byggbolaget som emellertid försattes i konkurs.
Enköpings tingsrätt
Efter ansökan år 1994 om stämning å kommunen vid Enköpings tingsrätt yrkade föreningen förpliktande för kommunen att utge skadestånd till föreningen med 107 207 kr jämte ränta. Som grund för yrkandet åberopade föreningen i första hand att kommunen enligt vad som gäller för skadestånd i kontraktsförhållanden var ansvarig för de undermåligt utförda okulär-, tryck- och täthetskontroller av fjärrvärmeanläggningens ledningssystem som kommunens kontrollant gjort. I andra hand åberopade föreningen att kommunen bär ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen.
Kommunen bestred käromålet på flera grunder och gjorde därvid i första hand gällande att föreningens fordran på skadestånd hade preskriberats senast den 17 september 1992.
Sedan föreningen invänt att preskriptionsavbrott skett beslöt tingsrätten att frågan om fordringen preskriberats skulle prövas genom särskild dom (mellandom).
Det antecknades som ostridigt mellan parterna att den tioåriga preskriptionstiden skulle räknas från den 17 september 1982.
Till utveckling av sin talan anförde föreningen: Under åren 1987 - 1989 hade föreningen flera skriftliga och muntliga kontakter med kommunen i frågan om vem som ansvarade för felen i ledningssystemet. Föreningen skrev till kommunen den 9 december 1987 och påtalade att flera läckage hade inträffat i de svetsskarvar som kommunen hade kontrollerat och att hittillsvarande kostnader uppgick till 41.000 kr. Föreningen framhöll också att kommunen ansvarade för de löpande kontroller som gjorts under byggnadstiden av det i marken friliggande kulvertsystemet. En av föreningens styrelseledamöter hade under den aktuella tiden flera kontakter med kommunen varvid föreningens inställning i ansvarsfrågan framfördes. Vid ett sammanträde på värmeverket den 23 februari 1988 var företrädare för såväl föreningen som kommunen och byggbolaget närvarande. Vid sammanträdet samordnades frågor som dels rörde byggbolaget dels kommunens ansvar. Kommunen vidgick att den under byggnadstiden hade ansvarat för kontroll och täthetsprovning av utförda arbeten på ledningssystemet. Kontakterna med kommunen och byggbolaget gav inte något resultat. I brev den 29 mars 1988 till föreningen förklarade byggbolaget sig inte ha något ansvar och hänvisade till att kommunen godkänt de aktuella arbetena. Detta ledde till att föreningen på nytt vände sig till kommunen. I brev den 4 april 1988 hänvisade föreningen till att kommunen haft ansvar för kontroll av arbetena under byggtiden och att kontrollen utförts bristfälligt samt framhöll att kommunen haft ett förstahandsansvar för detta. Den juridiska formuleringen i brevet var inte fulländad men skadeståndskravet kan ändock identifieras. Kommunen borde ha insett att föreningen ansåg sig ha ett anspråk mot kommunen och att preskriptionsavbrott skett.
Kommunen genmälde: Föreningens brev den 4 april 1988 uppfyller inte de krav som uppställs i preskriptionslagen för att preskriptionsavbrott skall anses ha skett. Det framgår inte av brevet att föreningen har någon skadeståndsfordran mot kommunen. Brevet innehåller bara ett påstående om att kommunen bör ikläda sig ett ansvar för lagning av ledningssystemet. Påståendet är närmast att uppfatta som ett önskemål om att kommunen bör ta på sig ett ansvar som inte finns. Föreningen har inte framfört några muntliga krav eller erinringar i och för sig.
Enköpings tingsrätt (1995-12-14, lagmannen Björn Flink, rådmannen Carin Adlercreutz och hovrättsassessorn Mats Sandmark) förklarade i mellandom att föreningens fordran på skadestånd mot kommunen var preskriberad.
På föreningens begäran hölls vittnesförhör med J-O.C. och på kommunens begäran med S-H.P., G.S. och R.B..
Efter att ha redogjort för vittnesmålen anförde tingsrätten följande i sina domskäl:
Fråga är nu om föreningens fordring avseende skadestånd är preskriberad. Enligt 5 § 2 p preskriptionslagen avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen. Ett sådant krav eller erinran är att karaktärisera som ett påbudsmeddelande och sådana meddelanden bör tolkas restriktivt.
Föreningens skrift 1987-12-09 kan endast ses som en begäran från föreningen att kommunen skall medverka i klarläggande av ansvarsfrågan.
Av minnesanteckningarna från sammanträdet 1988-02-23 kan inte dras andra slutsatser än att de närvarande ansett ansvaret för eventuella fel ligga hos byggbolaget.
Vittnena S-H.P., R.B. och G.S. har uppgivit att de inte har mottagit något skadeståndskrav från föreningen riktat mot kommunen. J-O.C. har som företrädare för föreningen inte heller sagt att något sådant krav framförts.
Frågan är om skriften från föreningen 1988-04-04 mot bakgrund av ovanstående kan anses uppfylla de krav på klarhet beträffande föreningens ståndpunkt i frågan om rätt till skadestånd som bör ställas för att det skall få en preskriptionsavbrytande verkan. Visserligen framförs i skriften att kommunen har ansvar för att byggbolaget har utfört ledningsarbetet på ett felaktigt sätt och genom att godkänna detta "har kommunen ett förstahandsansvar och bör därför ... ikläda sig ansvaret för att värmekulvertnätet lagas på de ställen där det läcker samt återställa marken därefter". Detta kan dock inte tolkas som att föreningen gjorde gällande rätt till skadestånd som yrkas i målet.
Tingsrätten finner inte heller att föreningen visat sig ha framfört något muntligt anspråk på skadestånd till kommunen. Vid detta förhållande saknas anledning att pröva om föreningens skrift 1988-04-04 i stället är att anse som en erinran om fordring på skadestånd.
På grund av det anförda finner tingsrätten att föreningens fordring avseende skadestånd av kommunen är preskriberad.
Föreningen överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att dess fordran på skadestånd mot kommunen inte är preskriberad.
Kommunen bestred ändring.
Parterna åberopade i hovrätten samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten med bl.a. följande förtydliganden.
Föreningen: Sedan byggbolaget i skrift den 29 mars 1988 tillbakavisat föreningens krav på skadestånd skrev föreningen till kommunen den 4 april 1988. Föreningen bifogade därvid byggbolagets skrift den 29 mars 1988. Kommunen var väl insatt i de bakomliggande frågorna och borde därför ha förstått att föreningen nu riktade ett anspråk på skadestånd mot kommunen.
Kommunen: Föreningens skrift den 4 april 1988 innehåller inte något som borde ha föranlett kommunen att inse att föreningen riktade ett skadeståndsanspråk mot kommunen. Något sådant uttryck som skadestånd eller ersättningskrav finns inte i skriften.
Svea hovrätt (1997-01-16, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättsråden Olof Bremberg, referent, och Lars-Åke Olvall samt tf. hovrättsassessorn Björn Malmqvist) ändrade tingsrättens dom och fastställde att föreningens fordran på skadestånd mot kommunen inte är preskriberad. I domskälen anförde hovrätten:
I likhet med tingsrätten anser hovrätten att föreningen varken genom skriften den 9 december 1987 eller vid sammanträdet den 23 februari 1988 framställt något krav mot kommunen. Utredningen ger inte heller stöd för påståendet att föreningen muntligen skulle ha framfört något anspråk till kommunen. Tvärtom visar utredningen att såväl föreningen, kommunen som byggbolaget så sent som vid mötet i februari 1988 varit överens om att byggbolaget skulle ersätta föreningen för de uppkomna skadorna i ledningssystemet.
Vad härefter gäller frågan om föreningens skrift den 4 april 1988 haft en preskriptionsavbrytande verkan gör hovrätten följande bedömning.
Av skriften och det bifogade brevet av den 29 mars 1988 framgår att byggbolaget avvisat föreningens krav på skadestånd. I skriften framför föreningen kritik mot kommunens kontroll av byggbolagets arbete. Vidare anförs att kommunen genom att godkänna det felaktiga arbetet har ett "förstahandsansvar" och därför bör "ikläda sig ansvaret för att värmekulvertnätet lagas på de ställen där det läcker samt återställa marken därefter".
Enligt hovrättens mening kan skriften inte tolkas på något annat sätt än att föreningen här framfört ett krav mot kommunen. Mot bakgrund av den skriftväxling och de diskussioner som förevarit mellan parterna i frågan om ansvaret för de aktuella felen, anser hovrätten att kommunen genom skriften den 4 april 1988 också haft anledning dra slutsatsen att föreningen nu menar sig ha en fordran mot kommunen.
Fråga uppkommer då om föreningen tillräckligt klart preciserat sitt anspråk. Det får därvid anses tillräckligt att anspråket identifieras genom att den rättsliga grunden härför anges. (Jfr Stefan Lindskog, Preskription - om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid, s. 277 f.). Föreningen har i skriften den 4 april 1988 hävdat att kommunen brustit i sin kontrollfunktion vilket är samma grund som föreningen åberopar till stöd för sin skadeståndstalan mot kommunen. Härigenom får föreningen anses ha tillräckligt tydligt angett den rättsliga grunden för anspråket som således är så preciserat att preskriptionsavbrott skett. Den omständigheten att skriften inte innehåller orden skadestånd, ersättningsanspråk eller dylikt medför inte någon annan bedömning.
På grund av det anförda finner hovrätten att föreningens fordran på skadestånd mot kommunen inte är preskriberad.