RH 1997:73

Den 19 mars 1995 ringde A.P., som är bosatt på Möja, till vakthavande polisbefäl i Nacka och berättade att hennes son K.P. lämnat bostaden med ett gevär och att sonen uppgett för henne att han kände sig hotad av personer som gav honom strålning. Det vakthavande befälet kontaktade jourhavande polischef som beslöt att K.P. skulle omhändertas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Sedan kontakt tagits med stockholmspolisen sändes två s.k. piketgrupper till Möja. Piketgrupperna hade erhållit tillstånd från jourhavande polischef att använda förstärkningsvapen i form bl.a. av tårgas. Som chef för piketgrupperna fungerade polisassistenten M.D.. Sedan det hus där K.P. uppehöll sig beskjutits med gas beordrades en polisman att klättra in i husets övervåning med en stege. Efter en konfrontation mellan polismannen och K.P. tvingades polismannen att skjuta skarpt. Skottet träffade K.P. i huvudet. K.P. avled senare till följd av skottskadan.

Åklagaren yrkade ansvar på M.D. för vållande till annans död och tjänstefel enligt 3 kap. 7 § första stycket resp. 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken med följande gärningsbeskrivning.

"Polisassistenten M.D. har den 19 mars 1995 som s.k. insatschef över ett flertal polismän haft i uppdrag att på ön Möja i Värmdö kommun verkställa ett beslut om omhändertagande av en beväpnad person (nedan kallad P.) enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Vid sin myndighetsutövning som polisbefäl på platsen för polisingripandet har M.D. uppsåtligen eller i vart fall av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften genom att -- med hänsyn till åtgärdens syfte, P:s psykiska tillstånd, förhållanden på Möja och övriga omständigheter -- besluta ingripandeåtgärder, som varit oförsvarliga.

Det läggs M.D. till last att han alltför tidigt satt in tårgasattacker mot det hus i vilket P. helt ensam uppehållit sig, trots att mindre ingripande åtgärder bort vidtagas. Vad som därvid i första hand avses är ett säkerställande av platsen genom avspärrning och kontakt med närboende ävensom förhandling med P. och en avvaktande bevakning från polisens sida.

Sedan flera tårgasattacker satts in mot huset, utan att de haft någon avsedd verkan, har M.D. gjort en ytterligare missbedömning av situationen genom att beordra en av de polismän som deltagit vid ingripandet att via en stege ta sig in genom ett fönster till husets ovanvåning, trots att förhållandena då inte varit sådana att M.D. kunnat utgå från att K.P. varit oskadliggjord. Denna missbedömning av M.D. har inneburit att han utsatt såväl polismannen som P. för en påtaglig risk för en direkt konfrontation, varvid M.D. måste ha insett att skottlossning kunnat inträffa.

Kort tid efter det att polismannen trängt in på ovanvåningen har sådan konfrontation också ägt rum. Vid denna har polismannen nödgats begagna sig av sin rätt till nödvärn genom att avlossa ett skott mot P., sedan denne hotat polismannen med sitt vapen. Polismannens eldgivning har fått till följd att P., som träffats i huvudet, senare avlidit.

M.D. har genom det sätt på vilket polisingripandet under hans ledning genomförts av oaktsamhet orsakat P. dennes död."

M.D. bestred ansvar.

Nacka tingsrätt (1996-03-12, lagmannen Jan Vilgeus samt nämndemännen Claes Bendix, Catharina af Donner Ingman, Margareta Esplund Spalin och Siv Wejnefalk) dömde M.D. för tjänstefel enligt det tredje stycket i gärningsbeskrivningen och bestämde påföljden till 30 dagsböter. Åtalet i övrigt ogillades. I domskälen uttalade tingsrätten bl.a. följande.

Vilka regler och principer gällde för uppgiften?

Utgångspunkten och de grundläggande förutsättningarna för polisinsatsen på Möja var jourhavande polischefs beslut att P. skulle omhändertas med stöd av lagen om psykiatrisk vård, att förstärkningsvapen kunde användas och att husrannsakan fick ske. I övrigt gällde främst följande regler och principer.

Enligt 8 § polislagen skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift -- under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning -- ingripa på ett sådant sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Lagtexten ger uttryck för de principer som brukar benämnas behovs- och proportionalitetsprinciperna. Behovsprincipen innebär, att ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen innebär, att de skador och olägenheter som ingripandet kan medföra för ett motstående intresse, inte får stå i missförhållande till syftet med ingripandet.

I 10 § polislagen ges en beskrivning av ett antal vanliga typfall, då en befogenhet att använda våld tillkommer polisen, under förutsättning att andra medel är otillräckliga och i det enskilda fallet rimliga proportioner föreligger mellan medel och våld.

Till polislagen har kopplats ett antal föreskrifter och allmänna råd som utfärdats av rikspolisstyrelsen. De ger alla ett uttryck för att i vissa fall är det ofrånkomligt att polisen använder särskilda hjälpmedel i situationer då personellt våld måste tillgripas som en yttersta utväg. Till de mest ingripande av sådana hjälpmedel hör skjutvapen och tårgas. De regler som ges för sådana vapens användning visar att dessa hjälpmedel skall användas med utomordentlig restriktivitet.

Rikspolisstyrelsen har den 5 september 1989 utfärdat allmänna råd om förhandling i farlig situation (FAP 204-1), och den 27 februari 1987 om polisinsatser vid särskilda händelser -- Ingripande i farlig situation (FAP 208-5). Råden är inte direkt tillämpliga på den situationen som nu är föremål för tingsrättens prövning, men kan ändå vara av intresse för bedömningen av hur ett ingripande bör ske i farliga situationer. Det bör dock hållas i minnet att allmänna råd inte har karaktären av bindande föreskrifter.

I FAP 204-1 uttalas, att ett omhändertagande av en farlig person inte bör påskyndas. Gärningsmannen bör om möjligt få tid att lugna sig och komma till besinning. Ingenting får försummas när det gäller att tala honom till rätta. Kontakten med honom bör upprätthållas, så länge det finns förutsättningar att påverka honom, att avstå från att fullfölja uttalat hot och att självmant ge upp. Enligt dess allmänna råd är förhandling det säkraste och bästa sättet att lösa en situation, där en människas liv och hälsa är i fara. Genom förhandlingar kan tid vinnas, så att en bättre insatsberedskap uppnås. Förstärkningar, t.ex. med särskilt utbildad personal, kan under tiden hinna komma till platsen. Utrymme kan skapas för erforderlig rekognosering och planläggning för att förbereda en eventuell inbrytning.

FAP 208-5 uttalar att lämplig polisman -- förhandlare -- snarast bör tillkallas för att inleda förhandling och därmed påverka gärningsmannen att självmant ge upp. Personer som bedöms kunna bidra till en upplösning bör anlitas liksom sakkunniga. Beroende på händelsens art och omfattning kan en förhandlingsgrupp organiseras.

Sammanfattningsvis och något förenklat skulle man kunna uttrycka saken så, att våld skall polisen använda som en yttersta utväg och skjutvapen inklusive tårgas med utomordentlig restriktivitet. Förhandling skall tillgripas i syfte att vinna tid och ytterst för att förmå vederbörande att ge upp. Utredningen visar att M.D. var väl medveten om att dessa regler och principer gällde för genomförandet av uppgiften på Möja.

Vem bar ansvaret för de operativa beslut som fattades på Möja?

Det normala vid en händelse av det slag som nu är under bedömning är att det har utsetts en insatschef. Denne leder sedan den operativa verksamheten på fältet, de s.k. minutoperationerna. I detta fall har någon sådan chef inte pekats ut. I stället har M.D. tagit på sig uppgiften som insatschef och så har också vakthavande befälet uppfattat M.D:s roll.

Över M.D. i befälsordning stod B.H. i egenskap av vakthavande befäl och B.H:s närmaste överordnande var jourhavande polischefen L.E..

Om den jourhavande polischefen väljer att inte själv gå in som kommenderingschef, får det normalt anses falla på det vakthavande befälet, att fullgöra denna uppgift. Denne har således i en sådan situation det operativa ansvaret.

I det fall då det vakthavande befälet ger insatschefen fria händer, får ansvaret anses ha gått över till denne. Några särskilda direktiv hade inte utfärdats till piketgrupperna när de lämnade Nacka och gavs inte heller därefter. B.H. hade endast begärt att få bli informerad om hur händelserna utvecklade sig. Efter det att M.D. anlänt till Möja, var det svårt för B.H. att bilda sig en uppfattning om händelseförloppet och ta över den operativa verksamheten. Genom de dåliga telefon- och radioförbindelserna har han också i praktiken fråntagits möjligheten att föra befälet. M.D. har berättat, att han meddelat B.H., att han tänkte använda gas och inte fått något svar. B.H:s tystnad kan inte anses innebära, att ansvaret för beslutet övergått på B.H. med hänsyn till de svårigheter som uppenbarligen förelåg för B.H. att på det föreliggande underlaget ta ställning till vad som kunde vara riktigt och rimligt. Detta måste också ha stått klart för M.D..

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att M.D. bär ansvaret för de beslut som fattades på Möja i operativt hänseende. Det gäller t.ex. beslutet att gas skulle skjutas in i det hus där K.P. befann sig och beslutet att beordra T.M. att ta sig in i övervåningen.

Var det första beslutet att använda gas försvarligt?

Angående det faktiska händelseförloppet, innan beslutet om att använda gas fattades av M.D., har följande framkommit.

Piketgrupperna under M.D:s befäl anlände till Möja några minuter efter klockan 04.00.

G.M. begav sig därefter tillsammans med övriga polismän, med undantag för M.D., som stannade kvar på kustbevakningsfartyget, till A.P:s hus och säkrade detta, som det heter på fackspråk. G.M. tog sedan kontakt med M.D. och meddelade denne, att man intagit position runt omkring huset. Detta inträffade strax efter klockan 04.20.

M.D. tog därefter kontakt med A.P. per telefon och man kom överens om att hon skulle försöka övertala sonen att lämna vapnet ifrån sig och ge upp. Detta lyckades inte. Försök gjordes också att få K.P. till telefonen för vidare övertalningsförsök. Även detta misslyckades.

Slutligen uppmanade M.D. A.P. att lämna huset, eftersom han befarade att en gisslansituation i annat fall skulle kunna uppkomma. Modern följde uppmaningen. I samband med att A.P. lämnade huset visade sig K.P. i dörröppningen med vapnet i handen. Han förflyttade sig sedan snabbt utom synhåll. Därefter kom M.D. till platsen ditkallad av G.M..

De hörda polismännen har lämnat olika uppgifter om tidpunkten för den första gasläggningen. G.M. har berättat att man en längre tid försökte påkalla mannens uppmärksamhet och att man, sedan M.D. förklarat att mannen skulle få ännu en chans, ropade på nytt. Därefter väntade man ytterligare någon tid. H.K. har sagt att en halvtimme förflöt mellan det att K.P. varit ute några gånger och första gasbeskjutningen. M.N. har uppgett att den första gasläggningen skedde strax efter det att M.D. kommit upp från kustbevakningens fartyg. Andra polismän har haft mera diffusa minnesbilder av hur lång tid som förflöt fram till den första gasattacken.

Av den promemoria som M.D. upprättat samma dag som den tragiska händelsen på Möja inträffade framgår att A.P. lämnade sitt hus klockan 04.40. En tidpunkt som framstår som tillförlitlig. Sålunda anlände G.M. tillsammans med insatsstyrkan till huset kort stund efter klockan 04.20. Därefter förflöt en viss tid för den telefonkontakt som ägde rum mellan M.D. och A.P.. Det måste också ha tagit M.D. en stund att ta sig från fartyget till A.P:s hus. M.D. har också själv berättat att medlingen ägde rum omkring klockan 04.45.

Det är klarlagt i målet genom bl.a. M.D:s egna uppgifter, att gasläggningen ägde rum strax efter klockan 05.00. Dessförinnan hade man ropat till K.P. att ge upp och komma ut. När gasläggningen skedde, hade K.P. befunnit sig på andra våningen och det hade varit lugnt en stund.

Utredningen visar sålunda, att gasinsatsen genomförts cirka en halvtimme efter insatsgruppens telefonkontakt med A.P., och inte längre tid än 15 --20 minuter efter det att polismännen utanför huset försökt få kontakt med K.P.. Den tid som sålunda förflöt mellan polisens första direktkontakt med K.P. och den första gasinsatsen framstår som mycket kort, om man ser till vad som skall anses gälla i situationer av det här slaget. Beslutet att använda gas, ger ett starkt intryck av, att inte ha penetrerats eller föregåtts av någon grundligare eftertanke. Det snabba beslutet strider mot de principer som får anses gälla för polisens bruk av vapen, nämligen att våld skall användas som den yttersta utvägen och skjutvapen brukas med mycket stor restriktivitet, samt att man i första hand skall försöka förhandla och vinna tid. De kontakter som tagits från polisens sida med K.P. före gasläggningen och som inneburit att polismännen ropat till K.P. att han skulle ge upp, uppfyller knappast kriteriet för vad som kan anses vara innebörden med en medling.

Innan man använder gas, bör man enligt tingsrättens mening noga överväga, om en sådan åtgärd är nödvändig. När väl en gasattack utförts, förändras nämligen situationen på ett dramatiskt sätt, eftersom insatsen med gas leder till att man i en nära framtid måste göra en inbrytning för att rädda den person, som blivit utsatt för påskjutningen, från skador av gasen. En sådan inbrytning medför också risker, som det fortsatta händelseförloppet i detta mål tydligt utvisar. Gasattacken framstår också som tveksam av det skälet, att det var fråga om ett stort hus, där vederbörande fritt kunde röra sig och där sönderskjutna fönster och öppna dörrar kunde förta gasens verkningar och i stället öka rädslan och aggressiviteten hos den som blev beskjuten.

De yttre förhållandena var inte heller sådana -- enligt tingsrättens uppfattning -- att någon överhängande fara för utomstående personer -- inbegripet närvarande polismäns liv -- förelåg. K.P. befann sig i övervåningen och höll sig vid tillfället lugn. Han hade inte avlossat något skott och det var t.o.m. osäkert om vapnet över huvud taget var laddat. Möjlighet borde ha funnits, att med den polisstyrka som fanns på plats, spärra av området och varna omkringboende. M.D:s fruktan att K.P. skulle ta livet av sig, motiverade knappast den kraftiga insatsen och den kunde snarare ha fått motsatt effekt än den åsyftade.

Det är också anmärkningsvärt att M.D., som inte var ordinarie befäl, underlät att kontakta högre befäl för att diskutera den uppkomna situationen och få råd om hur han bäst borde bete sig. Flera tänkbara handlingslinjer var ju möjliga, förutom den mest närliggande, nämligen den att vinna tid. M.D. var ställföreträdande chef för en piketgrupp, som är särskilt utbildad för situationer av det slag, som det här är fråga om. Han måste därför ha varit väl medveten om de bestämmelser som gäller för användningen av våld. Vid en samlad bedömning anser tingsrätten följaktligen att M.D. i vart fall varit oaktsam genom att alltför snabbt fatta beslut om gasläggning. Förhållandena var sådana att andra alternativ först borde ha prövats. Oaktsamheten kan inte betraktas som ringa. Våld och särskilt förstärkningsvapen bör användas -- vilket är regelsystemets klara syfte -- endast i yttersta nödfall. Genom att agera i strid mot vad som får anses gälla i en situation som den som nu prövas, nämligen att i första hand söka andra lösningar än våldsanvändning har M.D. gjort sig skyldig till tjänstefel.

M.D. överklagade tingsrättens dom och yrkade att han skulle frikännas.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1996-10-25, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Jan-0lov Swahn och tf. hovrättsassessorn Ragnar Palmkvist, referent) fastställde tingsrättens domslut och yttrade i domskälen följande.

Ansvar för tjänstefel kan enligt 20 kap. 1 § brottsbalken ådömas den som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Såsom talan förts här skall hovrättens prövning avse frågan om M.D:s beslut att sätta in den första tårgasinsatsen innebar ett sådant åsidosättande.

I 8 § polislagen (1984:372) finns den grundläggande bestämmelsen för polisens ingripanden. Beslutade åtgärder skall enligt bestämmelsen vara försvarliga med hänsyn till åtgärdernas syfte och övriga omständigheter. Det anges också att om tvång måste tillgripas, detta endast får ske i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. -- Det är mot den nu angivna bakgrunden som M.D:s agerande för att uppnå syftet med sina beslut -- nämligen att verkställa ett beslut av polismyndigheten enligt 47 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård att omhänderta K.P. -- skall prövas.

Av utredningen framgår att K.P:s mor, A.P., kontaktat polisen eftersom K.P. visat tecken på förvirring. Han var rädd och kände ångest. Han hade i detta tillstånd beväpnat sig med ett laddat hagelgevär. Några hotelser mot modern eller andra hade han inte uttalat. Han hade inte heller hotat att ta sitt eget liv.

Modern hade, när sonen inte märkte det, gjort patron ur på vapnet och även gömt undan den ammunition i övrigt som hon kände till. Hon var dock inte helt säker på att sonen inte hade annan ammunition tillgänglig. Efter det att denne blivit skjuten visade det sig att vapnet fortfarande var oladdat.

K.P. hade inte dömts för våldsbrott eller såvitt bekant varit föremål för utredning i samband med våldsutövning. Han hade inte heller någon tidigare psykiatrisk sjukdomshistoria. Enligt modern var sonen aldrig hotfull eller våldsam.

I området där ingripandet skedde fanns flera hus varav dock endast ytterligare ett var bebott vid tillfället. Möjligheterna att spärra av området för att skydda omkringboende eller förbipasserande har varit goda.

Med facit i hand är det lätt att se att polisens sätt att ingripa var helt oförsvarligt med hänsyn till de faktiska omständigheterna. Vid bedömningen av om M.D. åsidosatt vad som gällt för uppgiften måste dock beaktas vilken information som han faktiskt hade vid ingripandet eller som han haft möjlighet att skaffa sig. Hovrätten vill i den delen framhålla att det mot bakgrund av då tillgänglig information var naturligt och fullt befogat att vid genomförandet av ingripandet utgå från att K.P., trots vad modern berättat, kunde vara utrustad med ett skarpladdat vapen.

Av betydelse är då vilken fara som K.P. från denna utgångspunkt kunde antas utgöra för andra eller sig själv. Modern, som för egen del inte kände någon rädsla för sonen, fick redan i inledningsskedet lämna huset och var inte utsatt för någon fara. Några svårigheter att även för en längre tid undvika att omkringboende eller förbipasserande utsattes för fara har uppenbarligen inte förelegat. Någon grundad anledning att anta att K.P. skulle skada sig själv på ett sådant sätt att en snabb tårgasinsats skulle vara nödvändig eller ändamålsenlig har inte förelegat. Den beaktansvärda fara som det funnits anledning att räkna med inskränker sig således till de poliser som deltog i ingripandet. När det gäller dessa har de dock, även om gryningen närmade sig, haft goda möjligheter att skydda sig.

Hovrätten kan väl tänka sig att omständigheterna kring ett ingripande av det slag som var aktuellt på Möja kan utveckla sig så att det kan finnas goda skäl att ingripa med tårgas. Vid vilken tidpunkt skälen för en sådan åtgärd kan anses tillräckligt starka är ofrånkomligen en bedömningsfråga som lämnar utrymme för olika uppfattningar. För att åtgärden skall kunna leda till straffrättsligt ansvar är det inte heller tillräckligt att det funnits bättre handlingsalternativ utan åtgärden måste kunna sägas ha inneburit ett direkt åsidosättande av vad som gällt för uppgiften.

Användning av tårgas är ett tvångsmedel som uppenbarligen bör användas med stor restriktivitet. Detta gäller inte minst vid ingripande mot en förvirrad och sjuk människa som inte kan bedömas innebära någon omedelbar fara för andra eller sig själv. I första hand bör uppgiften om möjligt lösas på annat sätt. Vad som i en situation som den som förelåg på Möja ligger närmast till hands är att försöka lösa upp situationen genom någon form av förhandlingar. Det är också det handlingsmönster som i olika sammanhang kommit till uttryck i föreskrifter och allmänna råd som utfärdats av Rikspolisstyrelsen. Om den eller de som befinner sig på platsen inte för egen del anser sig kompetenta att lösa uppgiften på detta sätt bör de självfallet, i mån av tid, försöka att tillkalla eller åtminstone rådfråga personer med erforderlig kompetens.

Av utredningen framgår att poliserna anlände till Möja strax efter kl. 04.00. En grupp poliser var utplacerade runt det aktuella huset kring kl. 04.20. Därefter talade M.D. med A.P. per telefon. På hans uppmaning lämnade hon huset kring kl. 04.40. Först därefter sökte poliserna tala med K.P. och uppmana honom att lämna huset. Enligt de anteckningar som M.D. förde på platsen gjordes den första tårgasinsatsen därefter kl. 05.04.

Utredningen lämnar utrymme för att tårgasinsatsen i själva verket kan ha ägt rum omkring 10 minuter senare. Även om så skulle vara fallet är det enligt hovrätten helt klart att en sådan snabb tårgasinsats med hänsyn till omständigheterna måste bedömas som uppenbart oförsvarlig. Varken ingripandets art, de faromoment som förelåg eller några övriga omständigheter kunde motivera en så snabb användning av tårgas. Även om de poliser som befann sig på plats inte ansåg sig kapabla att hantera situationen på annat sätt än de gjorde står det klart att det fanns utrymme för att pröva alternativa handlingsvägar. Det kan i sammanhanget framhållas att det är angeläget att polisen i situationer av det aktuella slaget även utnyttjar den information de kan få från personer utom polisväsendet och vid behov också söker biträde av sådana. Utredningen tyder, utifrån den synpunkten, på anmärkningsvärda brister i kommunikationen mellan polisen och A.P.. Några överväganden om lämpligheten att konsultera eller söka biträde av exempelvis läkare synes inte heller ha gjorts.

Hovrättens nu redovisade överväganden innebär att beslutet om tårgasinsats innefattat ett klart åsidosättande av vad som gällde för uppgiften. Det saknas anledning att anta att M.D. insett detta. Frågan är då om han åsidosatt sina åligganden av oaktsamhet.

M.D. har varit väl medveten om de faktiska förhållanden som hovrätten lagt till grund för sin bedömning av gärningens rättsstridighet. Om en polisman agerar i en situation som den aktuella måste det allmänt sett ställas det kravet att han i vart fall bör inse att han skulle åsidosätta vad som gäller för uppgiften om han tillgriper tårgas så snabbt som här skett. Det återstår emellertid att bedöma om det i detta fall förelegat några särskilda omständigheter som gör att M.D. ändå inte kan anses ha varit oaktsam.

M.D. har i den delen hänvisat till att han ombetts att hålla vakthavande befäl i Nacka informerad, att han före tårgasinsatsen också informerat denne utan att få någon invändning om det planerade ingripandet och att han härigenom i vart fall haft befogad anledning att anta att åtgärden var godkänd av ett honom överordnat befäl.

Utredningen har inte gett något underlag för någon närmare bedömning av hur det förhållit sig i dessa hänseenden. Det står emellertid klart att M.D. fungerade som insatschef på platsen och att det också var han som hade de för beslutet nödvändiga informationerna om förhållandena på platsen och händelseutvecklingen där. Klart är också att den eventuella kontakten med vakthavande befäl före tårgasinsatsen i vart fall varit kortfattad och utan någon närmare information. Dagen efter händelsen erinrade sig M.D. överhuvudtaget inte att det förekommit någon sådan kontakt.

Det bör understrykas att poliser i likhet med andra medborgare agerar under självständigt ansvar även när det är fråga om åtgärder som sker i en grupp där olika deltagare är över- och underordnade i förhållande till varandra. Att ansvaret för en viss åtgärd kan vila på flera personer inom gruppen på hierarkiskt olika nivåer är helt klart. Utrymmet för ansvarsbefrielse på grund av förmans befallning (24 kap. 8 § brottsbalken) är begränsat. Någon sådan situation har uppenbarligen inte heller förelegat i detta fall. En annan sak är att personer i underordnad ställning ofta agerar utan närmare information eller överblick utan att detta kan anses vara oaktsamt, även om en åtgärd som de medverkat till senare skulle visa sig innefatta en otillåten gärning.

Även om M.D. skulle ha uppfattat det som om hans beslut att använda tårgas blivit godkänt av det vakthavande befälet kvarstår att M.D. var ansvarigt befäl på platsen, att beslutet måste grunda sig på de iakttagelser och bedömningar som M.D. gjort samt att den eventuella kontakten med det vakthavande befälet i vart fall varit påtagligt informationsfattig. Enligt hovrätten står det klart att M.D. inte kan undgå ansvar på den nu berörda grunden.

I målet har vidare framhållits att M.D. inte var ordinarie befäl och att han saknade närmare utbildning och kunskaper för situationer där förhandlingsförsök kunde bli aktuella. Av utredningen framgår också att M.D. inte formellt utsetts till insatschef utan närmast själv tagit på sig denna uppgift i kraft av sin tjänsteställning bland de polismän som beordrades till platsen.

Det kan naturligtvis mot denna bakgrund sättas i fråga om det var lämpligt att M.D. fick fungera som insatschef. Han har dock själv medverkat till den uppkomna situationen och redan att försätta sig i en situation som man haft anledning att räkna med att man inte skulle bemästra kan vara oaktsamt. Viktigare är emellertid att omständigheterna på Möja inte var sådana att M.D. ställdes inför något behov av snabba och omedelbara beslut i en starkt pressad situation. Tid fanns för både eftertanke och konsultationer. Behovet av sådan försiktighet snarast understryks om M.D. haft anledning att känna sig osäker på sin kompetens att hantera situationen. Även om M.D. inte fått någon särskild utbildning angående förhandlingar kan det inte heller -- eller borde i vart fall inte -- ha undgått M.D. den vikt som i olika sammanhang inom polisen lagts på att situationer av det slag som förelåg på Möja i första hand bör lösas genom förhandlingar. Att de kontakter med K.P. som förekom före tårgasinsatsen inte motsvarade de anspråk som därvid måste ställas borde han också ha insett. Inte heller på denna grund kan därför M.D. frias från ansvar.

Då gärningen inte kan bedömas som ringa finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att M.D. skall dömas för tjänstefel. Det saknas skäl att utmäta ett lägre straff än vad tingsrätten gjort och tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Målnummer B 880/96