RH 1997:76
Rätt till ersättning för rättegångskostnad i resningsärende har ansetts föreligga trots att yrkandet om ersättning framställts först i hovrätten där målet återupptagits.
Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde den 18 november 1992 C.S. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år sex månader samt förordnade att C.S. skulle utge skadestånd till L.S. med 140 000 kr jämte ränta.
Högsta domstolen beviljade C.S., efter ansökan av denne vilken ansökan medgavs av L.S., resning beträffande såväl ansvars- som skadeståndsfrågan och förordnade att målet skulle tas upp på nytt i hovrätten.
I hovrätten yrkade C.S. att hovrätten skulle ogilla åtalen och lämna skadeståndsyrkandet utan bifall. Åklagare biträdde yrkandet i ansvarsdelen. L.S. medgav yrkandet i skadeståndsdelen.
C.S. yrkade ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i såväl resningsärendet som det återupptagna målet i hovrätten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-07-11, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Jan E Ohlssson och hovrättsassessorn Gunilla Arph-Malmberg, referent) ogillade åtalen, biföll C.S:s ändringsyrkande i skadeståndsdelen och tillerkände C.S. jämkad ersättning för rättegångskostnader. I domskälen anförde hovrätten följande i frågan om ersättning för rättegångskostnader.
C.S. har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 122 785 kr, varav 82 500 kr avser ersättning för en av fil dr och leg psykologen L.P-H. gjord utredning och 27 900 kr ersättning för en av universitetslektorn och leg psykologen E.R. gjord utredning.
Åklagaren har i rättegångskostnadsfrågan bl.a. anfört följande. C.S. har ej åberopat E.R:s sakkunnigutredning i förevarande mål. Åklagaren har tagit del av utredningen och mycket noga övervägt vad som därvid framkommit. Huruvida ersättning kan utgå till E.R. av allmänna medel överlåter åklagaren till hovrätten att avgöra. - L.P-H. hade under hösten 1994 en terapeutisk brevkontakt med L.S. och beslöt därefter att göra en utredning av sakförhållandena. Utredningen präglas ej av den objektivitet och saklighet som man bör kräva av en sakkunnigutredning. Anledningen härtill torde till stor del vara L.P-H:s terapeutiska kontakt med L.S.. Denna omständighet innebär också att L.P-H. inte hade kunnat förordnas som sakkunnig av domstol, varför ersättning för utredningen inte bör utgå.
Enligt 58 kap. 8 § tredje meningen rättegångsbalken skall om resning beviljas frågan om kostnaderna i resningsärendet prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Det förhållandet att E.R:s utredning inte åberopats i förevarande mål utgör därför inte hinder mot att pröva om C.S:s kostnad härför är ersättningsgill. Att kostnadsyrkandet inte framställts i resningsärendet utan först i förevarande mål hindrar inte heller att yrkandet prövas.
Enligt 31 kap. 2 § rättegångsbalken kan en tilltalad som frikänns få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för bl.a. bevisning under förundersökningen eller i rättegången om kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta till vara sin rätt.
Högsta domstolen har grundat sitt beslut om resning på bl.a. E.R:s och L.P-H:s utredningar. Av åklagarens svarsskrivelse i hovrätten framgår att hon tagit del av båda utredningarna och haft dessa som underlag för sitt ställningstagande att biträda C.S:s yrkande om ogillande av åtalen. Utredningarna får således anses ha varit motiverade för att C.S:s rätt skulle kunna tas tillvara.
L.P-H. har haft tillgång till E.R:s utredning och mycket av vad E.R. har kommit fram till finns nämnt i L.P-H:s utredningsmaterial. L.P-H. har uppenbarligen lagt ner ett stort arbete. Även med beaktande härav finner hovrätten att skälig ersättning inte uppgår till mer än 50 000 kr. C.S. kan därför i denna del inte tillerkännas högre ersättning. Anledning att ifrågasätta kostnaderna i övrigt föreligger inte.