lagen.nu

RH 1997:82

Fråga om grovt svindleri vid underlåtenhet att i delårsrapport informera om sidoavtal m.m.

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å G.S. för grovt svindleri enligt 9 kap. 9 § andra stycket brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning:

I. G.S. medverkade vid bildandet av IM Invent AB, nedan kallat Invent, och han var under tiden 1990 till och med januari 1991 verkställande direktör i bolaget och ansvarig för dess praktiska ledning.

II. G.S. ägde särskild kännedom om Invent.

III. Den 27 augusti 1990 sålde Invent aktierna i Fastighets AB Tyrem till Cebus AB. Tyrem ägde fastigheten Gullbergsvass 1:12, Göteborg. Den 28 augusti 1990 publicerade G.S. i halvårsbokslut, och den 12 november 1990 i delårsbokslut, avseende tiden januari till och med september 1990, uppgiften att Invent sålt fastigheten Gullbergsvass 1:12, Göteborg, med en realisationsvinst på 109 miljoner kr.

IV. G.S. tecknade emellertid den 27 augusti 1990 även ett sidoavtal, vilket gav köparen, Cebus AB, en ovillkorlig rätt att häva köpet. Detta avtal redovisade G.S. inte för Invents styrelse och han offentliggjorde eller spred inte heller detta ibland allmänheten och företagets intressenter.

V. På uppdrag från Invents styrelse annullerade G.S. köpeavtalet i stycke III och skrev ett nytt köpeavtal med Stenporten AB, ägt av Coronado AB. Detta senare avtal, vars textinnehåll var likalydande med det föregående, undertecknades den 1 november 1990. Avtalet presenterades såsom fritt från villkor och vidhölls av G.S. fram till den 19 februari 1991. I detta sammanhang skrevs även ett separat avtal, daterat den 1 november 1990, med Cebus AB, där Cebus utlovades 11 miljoner kr i anledning av affären mellan Invent och Stenporten.

VI. Avtalet med Stenporten var vidare emellertid förenat med ytterligare ett villkor, förutom provisionsavtalet: Invent förband sig att köpa 19,1 % av aktierna i ett norskt bolag Coronado A/S till ett aktievärde av 193 575 000 kr, samt pantsatte likviden för fastigheten Gullbergsvass 1:12. Detta villkor redovisades inte till Invents styrelse eller till allmänheten och företagets intressenter

VII. Enligt beskrivningen i styckena III-VI offentliggjorde och spred G.S. bland allmänheten och företagets intressenter, under tiden 28 augusti 1990 till och med 18 februari 1991, vilseledande uppgifter, allt med uppsåt eller i vart fall av grov oaktsamhet.

VIII. De vilseledande uppgifterna var ägnade att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

IX. Brottet är att bedöma som grovt, dels med hänsyn till att de avsåg betydande värde, dels med hänsyn till G.S:s ställning och agerande i förhållande till de omständigheter som påstås utgöra brottet.

Göteborgs tingsrätt (1995-04-04, rådmannen Sven Martinger samt nämndemännen WillY Johansson, Magnus Ahlberg och Ulla Rydkvist) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten:

G.S. är utbildad civilekonom. Han var en av initiativtagarna till att bilda Invent, vilket bolag registrerades 1983. Invent skulle som företag stå på tre ben - tjänster/industri/fastigheter. Företaget blomstrade och registrerades på den s.k. O-listan 1988. Året därpå utsågs företaget till det årets börsvinnare och i koncernen Invent ingick 45 olika bolag med sammanlagt cirka 1 200 anställda. - Åtalsgrundande handlingar är en fastighetsaffär avseende Gullbergsvass 1:12, Göteborg (Lilla Bommen), och en därtill knuten provisionsersättning. Inblandade företag har varit Fastighets AB Tyrem, knutet till Invent, Cebus AB samt Stenporten AB, knutet till Coronado AB. - Åtalet mot G.S. är i tiden begränsat till cirka ett halvår, nämligen från mitten av augusti 1990 till mitten av februari 1991. Därefter var G.S. inte längre ägare till Invent och hade inte med företaget att göra. Dryga året senare var Invent i konkurs.

G.S. har förnekat åtalet på objektiva grunder enligt följande. De uppgifter som redovisats har i sig varit korrekta. - Det föreligger ingen laglig skyldighet att redovisa mer än resultatet av genomförd affär. - Om tingsrätten skulle finna att G.S. brustit i sin informationsplikt har detta inte varit ägnat att påverka företaget i ekonomiskt avseende och därigenom förorsaka skada. Fastigheten i fråga, i fortsättningen benämnd Lilla Bommen, omsattes i likvida tillgångar och vid en återgång av fastigheten varken försämras eller förbättras det ekonomiska resultatet. Aktierna i Coronado A/S kunde omedelbart omsättas i likvida medel. - Objektivt sett tillhör inte företagsstyrelsen den skyddade krets varmed i svindleriparagrafen åsyftas "allmänheten" eller "företagets intressenter". Att lämna felaktiga uppgifter till en styrelse kan aldrig vara svindleri.

Den påstådda brottsligheten har av G.S. förnekats jämväl ur subjektiv synvinkel, nämligen enligt följande. - G.S. har utgått ifrån att fastighetsaffären redovisats helt i enlighet med, i vart fall då rådande näringslivspraxis. Det var G.S:s uppfattning att aktierna skulle kunna omsättas i likvida tillgångar.

Åklagaren har som bevisning åberopat, förutom förhör med G.S., förhör med ett stort antal vittnen. Beträffande den omfattande skriftliga bevisningen har G.S. vitsordat densammas riktighet i allt väsentligt.

Kring affären beträffande Lilla Bommen har G.S. i sitt förhör uppgett bl.a. följande. I Lilla Bommen-projektet fanns fyra ägare, förutom Invent, Länsförsäkringar, Reveko och Platzer. Sistnämnda företag var ansvarigt för byggnationen. I ett av nämnda företag ingånget konsortialavtal fanns en hembudsskyldighet. Under 1990 uppkom tanke på att avyttra Lilla Bommen. Länsförsäkringar hade visat intresse för att förvärva fastigheten, men avtal hade inte kommit till stånd. För Invents del var fastigheten placerad i ett bolag benämnt Tyrem och vad som skulle ske var en försäljning av aktierna i detta bolag. Tyrem hade som enda tillgång fastigheten och ett på fastigheten och därmed aktierna realistiskt värde var 120 miljoner kr. Platzer hade en kostnadsram på 100 miljoner och vid den här tiden - fastighetsprojektet var ännu inte riktigt klart - stod det relativt klart att så mycket skulle det inte komma att kosta. Det var möjligt att uppskatta skillnaden till sex-sju miljoner, belopp som då skulle komma Tyrem till godo. Från dessa plusposter skall dras en hyresgaranti i storleksordningen sex-sju miljoner, en provisionsersättning på tio miljoner samt värdepappersskatt på dryga miljonen. Slutresultatet skulle under sådana förhållanden bli i runda tal 109 miljoner, det belopp som uppgetts. - Cebus var ett företag som kom upp till diskussion när det gällde att avyttra Lilla Bommen. Cebus var ett företag som bestod av kapitalstarka människor med stort intresse och kunnighet inom fastighetsbranschen. G.S. förstod det som så att Cebus mot en provision som senare kom att höjas till 11 miljoner kronor kunde förmedla fastigheten till Coronado AB, annan intressent på marknaden eller eventuellt behålla den själv. Nu blev det så att fastigheten kom att förvärvas av Stenporten, ägt av Coronado AB. Vid denna tid ägde Coronado 45 % av aktierna i det norska Coronado A/S. Vidare hade Coronado ytterligare 19.1 % i det norska bolaget, aktier som dock fanns i ett holländskt bolag. Nu krävde det holländska bolaget, som också hade rätt att ställa sådant krav, att Coronado skulle överta aktieandelen på 19.1 %. Den norska lagstiftningen förbjöd emellertid att ett och samma utländska bolag hade mer än 50 % av aktierna i det norska bolaget. I det skedet uppkom diskussion om att Invent skulle överta aktieposten, varvid G.S. gjorde den bedömningen att han utan större svårighet skulle kunna avsätta aktieposten - fastighetsbeståndet i Norge var fint och fastighetsmarknaden i Norge syntes på väg uppåt - och därtill skaffa Invent en vinst på några miljoner. Nu gick det dock inte på det sättet och allt kom till en upplösning i mitten av februari 1991.

Inledningsvis önskar tingsrätten markera följande. Den miljö i vilken de åtalade gärningarna ägde rum ligger fyra-fem år tillbaka i tiden. Vad som nu ter sig som närmast hasardartat ansågs då som fullt acceptabelt. I sammanhanget har från försvarets sida införts begreppet näringslivspraxis. Vidare skall i detta liksom i andra brottmål en strikt legalitetsprincip tillämpas. I sig klandervärda och moraliskt förkastliga gärningar skall inte medföra straff om inte uttryckliga bestämmelser därom finns i gällande lagstiftning. Någon extensiv lagtolkning skall med andra ord inte tillämpas än mindre en analogisk. Vidare åligger det, som vanligt i brottmål, åklagaren att prestera bevisning av den omfattning och styrka att domstolen övertygas om att den tilltalade är gärningsmannen och att han/hon gjort sig skyldig till vad åklagaren i det avseendet påstått. Slutligen utgör stämningsansökningen, som alltid, processens ram.

Avseende åtalet för svindleri är G.S:s förstahandsinvändning att redovisade uppgifter objektivt sett är korrekta. Vid vittnesförhören har inget framkommit som skulle motsäga detta. Alla hörda därom har uppgett att åsatt pris på Lilla Bommen varit fullt realistiskt, vilket då skulle ha gett en realisationsvinst på cirka 109 miljoner kr med hänsyn taget till den i målet omtalade provisionen. Åklagaren har hävdat att G.S. spridit vilseledande uppgifter genom att han för allmänheten och företagets intressenter undanhållit uppgifter angående ett sidoavtal med en återgångsklausul. Under förhandlingens gång har alla hörda uppgett att detta skriftliga avtal ersatts av försäkringar från delägarna i Cebus att Lilla Bommen genom deras försorg - i sammanhanget bör erinras om att Cebus delägare var vid tillfället mycket kapitalstarka och fastighetsinitierade - skulle vidareförsäljas till Coronado, annan intressent eller under viss tid förvaltas av Cebus självt. Detta åtagande från Cebusdelägarnas sida kan inte tolkas på annat sätt än att det skriftliga avtalet ersatts av ett annat, nu muntligt sådant. Tvärtom skulle det då te sig mer vilseledande att redovisa just det skriftliga avtalet.

Vad gäller aktieaffären har i bevishänseende inget framkommit som vederlägger G.S:s uppgift att det var hans vid tidpunkten för affären alldeles bestämda uppfattning att han skulle, t.o.m. med vinst, kunna i tid avyttra dessa aktier. Nu blev det inte så, men att G.S. hela tiden hyst den uppfattningen - nog så viktig utifrån ett subjektivt betraktelsesätt - har ingen motsagt. Ytterligare som skulle kunna läggas G.S. till last som svindleri har inte i målet presenterats. - Konklusionen blir den att åtalet skall ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle döma G.S. för grovt svindleri, varvid åklagaren justerade styckena IV, VI och VIII i gärningsbeskrivningen på följande sätt:

IV. G.S. tecknade emellertid den 27 augusti 1990 även ett sidoavtal, vilket gav köparen, Cebus AB, en ovillkorlig rätt att häva köpet. - Uppgiften att en realisationsvinst om 109 miljoner kr uppstått är oriktig eftersom ett bindande köpeavtal inte förelåg mellan parterna. Uppgiften har i allt fall varit vilseledande genom att sidoavtalet inte, samtidigt med att resultatet publicerades, offentliggjordes eller spreds bland allmänheten och företagets intressenter. Avtalet redovisades inte för Invents styrelse.

VI. Avtalet med Stenporten AB var vidare emellertid förenat med ytterligare ett villkor, förutom provisionsavtalet: Invent förband sig att köpa 19,1 % av aktierna i ett norskt bolag, Coronado A/S, till ett aktievärde av 193 575 000 kr, samt pantsatte likviden för fastigheten Gullbergsvass 1:12. Detta villkor redovisades inte till Invents styrelse eller till allmänheten och företagets intressenter. Däremot redovisades i delårsbokslutet att "Likvid för fastigheten Lilla Bommen inflyter i mitten av februari." Uppgiften var oriktig då 100 miljoner kr av likviden pantsatts.

VIII. De oriktiga och vilseledande uppgifterna var ägnade att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

G.S. bestred ändring

Hovrätten för Västra Sverige (1997-06-27, hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Kent Jönsson, referent, hovrättsassessorn Christina Lindahl samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Barbro Tengström) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde G.S. enligt 9 kap. 9 § brottsbalken för svindleri.

I hovrätten hördes G.S. på nytt. Nya förhör hölls vidare med C.H., L.O.A., T.L. och U.J.. Förhör hölls även med auktoriserade revisorn Hans Karlsson som förordnats till sakkunnig i målet. K-O.W:s, B.J:s och E.H:s vittnesmål i tingsrätten förebragtes genom banduppspelning.

G.S. anförde som grund för sitt bestridande: I halvårs- och delårsrapporten redovisade uppgifter har varit korrekta. Försäljningen av Tyrem-aktierna var en genomförd affär som vore fel att inte publicera. Det fanns ett muntligt avtal som innebar att, om inte Länsförsäkringar köpte fastigheten, Cebus skulle inneha fastigheten under en längre eller kortare tid eller sälja fastigheten vidare. Om fastigheten, som genom försäljningen av Tyrem-aktierna omsattes i likvida tillgångar, hade gått åter hade det ekonomiska resultatet varken förbättrats eller försämrats. G.S:s handlande har således inte varit ägnat att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt avseende och därigenom förorsaka skada. Köpet av de norska aktierna var en god affär för Invent och aktierna hade omedelbart kunnat omsättas i likvida medel. Det föreligger enligt G.S. inte någon laglig skyldighet att publicera mer än själva resultatet av en affär. Han har inte haft uppsåt eller vunnit något på affärerna. Han har utgått från att försäljningen av fastigheten redovisats i enlighet med då rådande näringslivspraxis och han hade uppfattningen att de norska aktierna skulle kunna omsättas i likvida tillgångar.

G.S. berättade i hovrätten i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg: Han har ingen egen bakgrund i fastighetsaffärer utan hade anställt B.J. och B.C. för att hantera sådana frågor. Avtalet den 27 augusti 1990 att sälja aktierna i Tyrem till Cebus går tillbaka på en tidigare träffad överenskommelse. När den överenskommelsen träffades kan B.C. ha varit med. Det var en mycket bra affär för Invent. Själv ägnade han dock en mycket begränsad tid åt Lilla Bommen-affären, kanske fem timmar. Vad gäller sidoavtalet kom detta till på initiativ av Cebus. Det var även på Cebus initiativ sidoavtalet sköts framåt i tiden. Han ansåg att sidoavtalet varken förbättrade eller försämrade Invents situation. Styrkan i avtalet med Cebus var att ägarna bakom bolaget garanterade affären, dvs försäljningen av Lilla Bommen- fastigheten. Man såg inget behov av att formalisera det muntliga avtalet. Själv var han nöjd med att försäljningen var genomförd den 27 augusti och han var redan inne i nästa projekt. Han känner inte till varför det blev Invent och inte Cebus som sålde fastigheten vidare till Stenporten/Coronado men det kan ha berott på skatteskäl.

C.H. uppgav: Han kom till Invent år 1988 och har varit vice VD och styrelseledamot. Han minns styrelsesammanträdet i Invent den 27 augusti 1990 när Lilla Bommen-affären presenterades. Bakgrunden var att affärerna under sommaren hade gått ganska dåligt. De löpande resultaten var så magra och man såg att Invents fastighetsdivision hade stora svårigheter. Man förlorade ganska mycket pengar. Det var därför ett viktigt styrelsemöte för det handlade om att fastställa halvårsresultatet 1990. Fastighetsaffären presenterades av G.S.. Den presenterades så, att man skulle kunna sälja aktierna i Tyrem för 120 milj kr. Detta belopp uppfattades som högt, eftersom man ett par månader tidigare fått nej från Länsförsäkringar på ett lägre belopp, 84-85 miljoner kr. Köpare skulle vara Cebus, ett för honom okänt bolag. Det ställdes därför frågor om vad detta var för ett bolag. Det beskrevs då som bestående av 10-11 personer som var väl etablerade i fastighetsbranschen. B.C., som var fastighetschef i Invent, fick frågan om Cebus kunde ses som en trovärdig och långsiktig köpare. Svaret blev ett otvetydigt ja. Någon diskussion om ett återgångsavtal fördes inte. Hade man i styrelsen haft information om att det fanns ett återgångsavtal hade det inte blivit någon affär. Det fördes inte heller någon diskussion om att det skulle finnas försäkringar från Cebus att fastigheten genom Cebus försorg skulle vidareförsäljas eller att det fanns ett muntligt avtal. Senare blev han informerad om återgångsavtalet. När han talade med G.S. om detta sa denne ingenting om muntliga försäkringar och garantier. Bakgrunden till att man vid styrelsemöte den 26 oktober 1990 beskar G.S:s befogenheter var att man hade bristande förtroende för hans sätt att sköta affärer. - Vad gäller affären med Coronado och åtagandet att köpa de norska aktierna borde denna affär självklart ha dragits i Invents styrelse eftersom det var fråga om ett enormt engagemang i Norge. Till detta kom att Invent i februari 1991 skulle betala 100 miljoner kr i köpeskilling med anledning av Tax-Free-affären. Man hade därför redan öronmärkt de pengar som skulle komma in med anledning av Lilla Bommen-affären. Hade styrelsen informerats om affären med det holländska Coronado-bolaget hade det varit nödvändigt att först få en värdering av dessa aktier innan man gick ut med information, vilket hade varit en besvärlig historia. Självklart hade man inte i delårsrapporten den 12 november skrivit att köpeskillingen skulle inflyta om man vetat att den var pantsatt. Att de norska aktierna, som det påståtts, skulle kunna säljas dessförinnan var ju enbart en hypotes och hypoteser bokfördes inte.

L.O.A. uppgav: Han ingick i Invents styrelse och efterträdde G.S. som VD i mars 1991. Hösten 1990 arbetade han på uppdrag av Invent med att för Invents räkning förhandla med bankerna om Invents kreditsituation. Han var med vid styrelsemötet den 27 augusti 1990 när G.S. och B.C. presenterade den planerade försäljningen av Tyrem. I detta sammanhang presenterades inte återgångsavtalet. Som han minns detta avtal stipulerade det att köpeavtalet kunde återgå villkorslöst inom en viss tidsperiod. Hade detta varit känt vid styrelsesammanträdet hade man inte sett affären som en försäljning. På motsvarande sätt hade man inte publicerat i periodbokslutet att köpeskillingen skulle inflyta i mitten av februari, om man vetat att den samtidigt skulle användas till annat. Även avtalet om de norska aktierna borde ha dragits i styrelsen, eftersom det var en så pass stor affär. L.A. känner inte till något sekretessavtal. Han kan inte heller erinra sig något muntligt avtal som skulle ha ersatt det skriftliga återgångsavtalet och som skulle ha inneburit garantier för att Tyrem-aktierna kunde placeras hos en slutlig köpare. Det är visserligen riktigt att Tyrem-aktierna slutligen kunde säljas till Coronado men samtidigt tvingades ju Invent att köpa de norska aktierna. Det är riktigt att Tyrem-aktierna var pantsatta i Götabanken.

U.J. uppgav: Han var VD i Coronado och delägare i Fränninge som ägde Cebus. T.L. ringde honom vid ett tillfälle och informerade honom om att B.C. erbjudit Lilla Bommen-fastigheten till försäljning. Han träffade därefter B.C. som berättade att Invent ville sälja Lilla Bommen- fastigheten. B.C. undrade om Cebus ville köpa Tyrem-aktierna för att äga dem under en tid, tills Länsförsäkringar med utnyttjande av sin förköpsrätt köpte fastigheten. För detta skulle Cebus få en ersättning på tio miljoner kr. Detta tyckte man från Cebus sida var intressant. Dagen efter träffade han G.S. och K-O.W. på E.B:s kontor. Avtalet skrevs där och han vill minnas att även ett återköpsavtal upprättades. Avsikten med återgångsavtalet var att man ville vara säker på att inte bli stående med fastigheten, om man inte skulle kunna finansiera den. Återgångskravet var därför viktigt för Cebus. Alla var dock övertygade om att man skulle kunna sälja fastigheten vidare utan problem och därmed lyfta provisionen om tio miljoner kr. Sedan det visat sig att Länsförsäkringar inte var intresserat köpte slutligen Coronado/Stenporten fastigheten. Eftersom Coronado främst var intresserat av att förvärva utvecklingsprojekt ville man från Coronado göra affären så, att man lämnade ett bytesobjekt. I detta sammanhang kom den norska aktieaffären upp och det blev en förutsättning för fastighetsaffären att Invent förvärvade de norska aktierna. Priset på dessa var baserat på korrekta värderingar. Senare blev han kontaktad av G.S. som då ville annullera detta avtal, något som Coronado vägrade, eftersom avtalen hängde ihop. Han kan inte påminna sig att han förbjudit G.S. att berätta om avtalet med norgeaktierna. - Vad åter gäller Cebusavtalet ansåg alla berörda att fastigheten var såld till Cebus efter mötet hos E.B.. Återgångsavtalet kom aldrig att åberopas, såvitt han vet, även om det förlängdes. Cebus fullföljde avtalet genom att fastigheten gick vidare till av Cebus anvisad köpare, dvs Coronado/Stenporten. När Coronado skulle tillträda Tyrem-aktierna visade det sig att de var pantsatta. Panten löstes sedan Coronado förvärvat G.S:s Invent-aktier.

T.L. uppgav: Han var delägare i Cebus men sysslade inte mycket med detta bolag. Sedan han kontaktats av B.C. som frågade om man från Cebus sida var intresserad av Lilla Bommen-fastigheten överlade han med U.J. och B.J.. De kom överens om att gå vidare med affären. Det viktiga för dem var den goda provision Cebus skulle uppbära för att fastigheten således vidare. Det var inte meningen att Cebus skulle behålla fastigheten, även om man skulle ha kunnat förvalta den under lång tid. T.L. deltog därefter inte i förhandlingarna utan dessa sköttes av U.J. och K-O.W.. T.L. anser att det var fråga om en verklig försäljning från Invent till Cebus.

Från förhören i tingsrätten med K-O.W., B.J. och E.H. antecknades följande.

K-O.W.: Det var ett förslag från B.C. att Fränninge, senare Cebus, skulle köpa Lilla Bommen-fastigheten. Vid denna tid kände han inte G.S.. K-O.W. tyckte inte riktigt om affären men man beslöt att gå in i den om man också kunde gå ur. Det diskuterades därför ett tillägg till avtalet med denna innebörd. Man träffades hos advokaten E.B. på hennes kontor och diskuterade villkoren. B.C. och G.S. sa att Länsförsäkringar nästan säkert skulle köpa fastigheten. Tillägget avseende Cebus möjlighet att gå ur avtalet skulle inte vara med i köpeavtalet eftersom det kunde missförstås. När tillägget diskuterades var E.B. inte närvarande. Villkoret skulle utgå i september vilket föreföll väl tidigt. K-O.W. tror därför att det förlängdes. När beskedet kom att Länsförsäkringar ej ville utnyttja sin hembudsrätt gällde det att hitta en ny köpare. Den fortsatta hanteringen togs då över av U.J.. Helt klart från början var att Cebus inte skulle behålla fastigheten Lilla Bommen utan endast skulle vara ett mellanled. - Vad han vet om affären med de norska aktierna har han informerats om av U.J..

B.J.: Han deltog i ett möte med T.L., B.C. och U.J. när man diskuterade ett förvärv av Lilla Bommen-fastigheten. Senare anslöt även G.S.. Upplägget som man i stora drag blev ense om var att Länsförsäkringar skulle utnyttja sin hembudsrätt. Om inte så skulle man på något annat sätt placera fastigheten. Eftersom det kunde finnas en risk att Cebus blev sittande med fastigheten skrevs ett tilläggsavtal som gav Cebus en rätt att gå ur avtalet. Han är dock inte säker på att denna rätt var ovillkorlig. Han tyckte inte själv att det var fel att redovisa affären som G.S. gjort även om det kanske borde ha funnits en not om återgångsavtalet.

E.H.: Han var styrelseordförande i Invent och deltog i styrelsesammanträdet den 27 augusti per telefon. Beslutet att sälja till Cebus hade aldrig tagits om han känt till sidoavtalet. Enligt hans åsikt kan man inte gå ut till aktieägarna och tala om en fastighetsförsäljning samtidigt som det finns ett sådant sidoavtal. G.S. hade vid upprepade tillfällen överskridit sina befogenheter och detta var skälet till att E.J. senare avgick från uppdraget som styrelseordförande.

Hovrätten inhämtade yttrande från Stockholms Fondbörs och utsåg auktoriserade revisorn Hans Karlsson att som sakkunnig avge yttrande i målet.

Stockholms Fondbörs anförde bl.a. följande:

Fondbörsen erhöll tillsammans med marknaden i övrigt kännedom om de i hovrättens mål omnämnda sidoavtalen först den 22 februari 1991 genom ett pressmeddelande från bolaget. Dessförinnan hade Invent i en preliminär bokslutskommuniké den 11 februari 1991 informerat om att koncernen beräknades visa ett nollresultat för 1990.

Nu angiven information gav Fondbörsen anledning att den 26 februari 1991 flytta handeln med Invents aktier från dess ordinarie plats på O-listan till O-listans observationsavdelning. En sådan placering utgör en varningssignal till marknaden och tillgrips bl.a. när Fondbörsen ifrågasätter ett bolags fortsatta notering. För att få ett underlag till fortsatta ställningstaganden beslöt Fondbörsen samtidigt att uppdra åt en auktoriserad revisor att närmare granska Invents förhållanden.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att Fondbörsen ingrep så snart sidoavtalen blev kända. Med hänsyn till vad som nu är känt om dessa avtals innehåll och betydelse talar starka skäl för att Invent genom att informera i delårsrapporterna 1990 om den nu aktuella fastighetsaffärens effekter på det sätt som skett brutit mot den förbindelse som tecknats med Fondbörsen.

Observationslistenoteringen var den naturliga reaktionen från Fondbörsens sida och kom att gälla till dess att förhållandena i bolaget tillrättalagts. För kännedom kan meddelas att sedan verkställande direktören utbytts, förändringar i styrelsen vidtagits och kapitalförstärkning ordnats, fattades beslut om bolagets återplacering på ordinarie plats på O-listan.

Hans Karlsson uppgav i sitt yttrande samt vid förhör vid huvudförhandlingen i hovrätten bl.a. följande: Det finns enligt hans mening två väsentliga faktorer som bör granskas avseende den lämnade informationen. De är dels när resultateffekten av Tyremförsäljningen skulle ha redovisats, dels uppgiften om likviden för försäljningen av fastigheten Lilla Bommen. Vad avser resultatredovisningen är det klart att en försäljning av aktierna i Tyrem, ur koncernsynpunkt en fastighetsförsäljning, skedde under 1990 och att resultatet av denna försäljning skall ingå i resultaträkningen för 1990. Det är nu, sex år senare, svårt att bedöma effekterna av att detta resultat redovisades i kvartal två i stället för i kvartal fyra vilket enligt hans mening hade varit korrekt. Sannolikt torde dock redovisningen i andra kvartalet, halvårsrapporten, ge en alltför positiv bild av Invents utveckling. Utan denna resultateffekt hade halvårsresultatet varit ca 70 miljoner kr sämre än motsvarande period ett år tidigare. Det redovisade halvårsresultatet var 38,6 miljoner kr eller ca 44 % bättre än jämförelseperioden. Om resultatet ej skulle ha redovisats förrän i fjärde kvartalet, vilket mycket talar för, hade niomånadersresultatet varit 7 miljoner kr i stället för redovisade 116 miljoner kr. Resultatet för nio månader 1989 redovisades till ca 101 miljoner kr. Niomånadersresultatet hade således utan reavinsten från Lilla Bommen- fastigheten framstått som mediokert jämfört med året innan. Uppgiften om att likviden för fastighetsförsäljningen skulle inflyta i februari 1991, en uppgift som i sig är tveksam men som talar för att avtalet om köpet av aktierna i Coronado A/S träffades efter att niomånadersrapporten avgavs, kan vara väsentlig för intressenter runt Invent. Här avses då aktieägare och kreditgivare som genom denna beskrivning blir medvetna om att medel kommer att inflyta i februari 1991. Om i stället avtalet om köp av aktierna i Coronado A/S träffades den 1 november och det framstod som klart att 100 miljoner kr av köpeskillingen för aktierna i Tyrem skulle användas för betalning av aktierna i Coronado A/S är upplysningen i niomånadersrapporten vilseledande. Det bör även framhållas att det vid denna tid inte var ovanligt att man redovisade fastighetsbeståndet i bolag genom angivande av fastigheternas marknadsvärden och att marknaden således inte påverkades av om man redovisade försäljning av en fastighet eller redovisade fastigheten som en del av sitt fastighetsbestånd. Om en fastighet sålts var dock givetvis den uppkomna vinsten den slutliga bekräftelsen på att fastigheten varit rätt värderad, men det förhållandet bör nämnas att redovisning av en medioker vinst jämfört med tidigare goda vinster påverkar marknaden.

Hovrätten gjorde följande bedömning:

Avtalet Invent-Cebus och halvårsrapporten den 28 augusti 1990

I målet är följande utrett. Sommaren 1990 visade det sig att Invent börjat gå dåligt på fastighetssidan. Om inget gjordes skulle halvårsresultatet 1990 bli mediokert. Det behövdes en vinstgivande affär. I detta läge uppstod idén att sälja aktierna i Tyrem, dvs Lilla Bommen-fastigheten till Cebus. U.J. har i hovrätten vittnat om att han genom B.C. upplysts om att Invent ville sälja till Cebus för att Cebus under en tid skulle äga fastigheten tills Länsförsäkringar med utnyttjande av sin förköpsrätt köpte fastigheten. Enligt köpeavtalet, dagtecknat den 27 augusti 1990, överläts aktierna att tillträdas per den 30 juni 1990, dvs två månader före avtalets datering. Samma dag som köpeavtalet undertecknades av G.S. och K-O.W., den 27 augusti, behandlades halvårsrapporten med köpeavtalet i Invents styrelse. Efter styrelsesammanträdet tecknade G.S. och K-O.W. ett sidoavtal som gav Cebus rätt att frånträda avtalet. Dagen efter, den 28 augusti 1990, offentliggjordes halvårsrapporten med uppgiften att fastigheten avyttrats med tillträde den 30 juni 1990 och med en vinst på 109 miljoner kr. Den 1 november 1990 upphörde avtalet att gälla på grund av, som det angavs av G.S. och K-O.W., ogiltighet. Invents styrelse var ej informerad om sidoavtalet som ej heller omnämndes i halvårsrapporten. Först vid ett senare styrelsemöte, den 20 februari 1991, upplyste G.S. styrelsen om att man på kvällen den 27 augusti, efter Invents styrelsemöte denna dag, införde ett nytt villkor i affären, nämligen att Cebus skulle kunna låta affären gå tillbaka hösten 1990.

Frågan i målet i denna del gäller om det nu beskrivna förfaringssättet innebar en avslutad försäljning med åtföljande vinst för Invent eller om avtalet var behäftat med sådana villkor att det i själva verket inte var någon avslutad försäljning. Åklagaren har i första hand gjort gällande att uppgiften om försäljning är oriktig, i andra hand att G.S. i vart fall borde ha upplyst om sidoavtalet.

Hovrätten lägger vid sin bedömning ingen avgörande vikt vid huruvida det avtalade priset var realistiskt eller inte. Det finns inga skäl att ifrågasätta de uppgifter som lämnats om att det var fråga om ett realistiskt pris, även om det bör noteras att Länsförsäkringar tidigare avböjt att köpa för ett betydligt lägre pris. Avgörande är i stället hur det sidoavtal som undertecknades av G.S. och K-O.W. och ingicks samma dag som köpeavtalet, den 27 augusti 1990, samt det muntliga avtalet som gjorts gällande av G.S. skall bedömas. Sidoavtalet förlängdes bl.a. den 14 september 1990.

I sidoavtalet hänvisas till köpeavtalet och anges vidare följande.

IM Invent AB och Förvaltnings AB Cebus skall under tiden fram till den 14 september 1990 förhandla om de närmare villkoren för aktieöverlåtelsen och därmed sammanhängande frågor. Om Förvaltnings AB Cebus ej skulle få sina intressen tillgodosedda avseende köpet av aktierna, säkerheter för rörelseunderskott, återgångsköp m.m., äger Förvaltnings AB Cebus rätt att frånträda det idag undertecknade köpeavtalet avseende aktierna i Fastighets AB Tyrem, utan att IM Invent AB kan ställa några som helst krav mot Förvaltnings AB Cebus.

I förlängningsavtalet den 14 september 1990, som undertecknats av G.S. och K-O.W., anges att parterna ännu ej kunnat enas om de närmare villkoren för aktieöverlåtelsen och därmed sammanhängande frågor samt att parterna enats om att tiden för sidoavtalet förlängs till den 10 november 1990.

Enligt hovrättens mening innebär sidoavtalet att en fullbordad försäljning av aktierna i Tyrem till Cebus inte förelåg med hänsyn till den ovillkorliga rätt Cebus hade att låta köpet gå åter. Köpeavtalet var med andra ord inte bindande för Cebus om sidoavtalet gällde. Frågan är då om sidoavtalet inte gällde, eftersom det fanns ett muntligt avtal. Det muntliga avtalet innebar, enligt vad G.S. uppgett i hovrätten, att, om inte Länsförsäkringar köpte fastigheten, Cebus skulle inneha fastigheten under en längre eller kortare tid eller sälja fastigheten vidare. Hovrätten ifrågasätter inte att det som G.S. betecknat som ett avtal, men som även enligt hans egen berättelse närmast bör betecknas som muntliga försäkringar från Cebus sida att man kunde hantera affären, funnits. Det framstår dock som helt uppenbart att även det skriftliga sidoavtalet med återgångsklausulen gällde vid tidpunkten när halvårsrapporten offentliggjordes, inte minst med hänsyn till den skriftliga förlängningen den 14 september 1990 och G.S:s egen bekräftelse vid styrelsesammanträdet den 20 februari 1991. Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att försäljningen inte kan anses ha varit genomförd och att den därför inte borde ha influtit i halvårsrapporten, i vart fall inte utan redovisning av sidoavtalet.

G.S. har även invänt att man i en delårsrapport endast behöver redovisa resultatet av en affär utan att redovisa eventuella sidoavtal m.m. Han har därvid hänvisat till att det skulle finnas en viss näringslivspraxis och gett vissa exempel härpå. Denna invändning hade varit relevant om den gällt omständigheter som inte varit avgörande för hela affärens bestånd. I sådana fall kan gränsen ofta vara oklar mellan vad som bör redovisas och vad som kan utelämnas. Särskilt i straffrättsliga sammanhang är det viktigt att det finns utrymme för handlande som kan vara tveksamt ur etisk synpunkt men som ändå måste anses straffritt. I förevarande fall gäller det dock en omständighet, nämligen sidoavtalet, som är avgörande för om det är fråga om en verklig försäljning. I ett fall som det förevarande, när det dessutom gäller en affär i hundramiljonersklassen med direkt inverkan på vinsten, finns det inget utrymme för att utelämna en sådan omständighet.

Det har slutligen också hävdats att, under förutsättning att en fastighet är rätt värderad, det i förevarande sammanhang inte gör någon skillnad om fastigheten säljs eller behålls. Invents ställning skulle med detta resonemang vara densamma antingen Lilla Bommen-affären betecknas som försäljning eller inte och något vilseledande i fråga om företagets ställning kan inte anses ha förekommit. Hovrätten kan dock inte ansluta sig till detta resonemang. En uppgift om en affär som gett en vinst om 109 miljoner kr måste anses vara ägnad att påverka bedömandet av bolaget i ekonomiskt avseende i vart fall i allmänhetens och det stora flertalet intressenters ögon. Är uppgiften oriktig måste den därför anses vilseledande för den som skall göra en sådan bedömning. Om ett fåtal av de mest initierade på marknaden inte låter sig vilseledas bör detta inte föranleda annan bedömning. Det bör också noteras i detta sammanhang att Fondbörsen reagerade sedan förhållandena blivit kända genom att flytta handeln med Invents aktier till O-listans observationsavdelning.

Det anförda leder hovrätten till slutsatsen att G.S. genom att i halvårsrapporten ange att Lilla Bommen-fastigheten sålts med en realisationsvinst om 109 miljoner kr utan att samtidigt lämna upplysning om sidoavtalet lämnat en sådan oriktig och vilseledande uppgift som avses i 9 kap. 9 § andra stycket brottsbalken. Med hänsyn till G.S:s invändning att ingen skada åstadkommits, inget hände med Inventaktien, bör här påpekas att det för svindleri inte krävs att det visas att skada åsyftats eller att skada åsamkats någon. Det räcker att den vilseledande uppgiften varit ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

Avtalet Invent-Stenporten AB och delårsrapporten den 12 november 1990

I denna del är följande utrett. Den 1 november 1990 ingick Invent och Fastighets AB Stenporten ett avtal, varigenom Stenporten förvärvade aktierna i Tyrem. Avtalet liknade det som tidigare ingåtts med Cebus, vilket som ovan angetts upphört att gälla. Stenporten skulle erlägga 100 miljoner kr den 19 februari 1991. Den 1 november 1990 ingicks även avtal mellan Invent och Coronado Holding B.V. varigenom Invent förvärvade aktier i Coronado A/S för 193 575 000 kr. Av köpeskillingen skulle den 19 februari 1991 erläggas 100 miljoner kr av Invent. Som säkerhet pantsatte Invent sin fordran på Stenporten på samma belopp. Den 12 november 1990 offentliggjordes i delårsrapport att kontorsfastigheten vid Lilla Bommen avyttrats med en vinst på 109 miljoner kr samt att likvid skulle inflyta i mitten av februari. I rapporten omnämndes inte avtalet avseende Coronado A/S-aktierna eller att köpeskillingen som skulle inflyta från Stenporten blivit pantsatt för att garantera Invents åtagande avseende de norska aktierna.

Åklagaren har i denna del inte gjort gällande annat än att försäljningen av aktierna i Tyrem till Stenporten/Coronado genomförts, även om det krävde en viss omgång för Coronado sedan det visat sig att aktierna sedan länge var pantsatta i Götabanken för andra skulder. Denna knut löstes genom att Coronado slutligen förvärvade G.S:s aktier i Invent. Vad som i stället lagts G.S. till last är att delårsrapporten inte innehåller någon uppgift om Invents förvärv av de norska aktierna samt att uppgiften om att likvid skulle komma att inflyta i mitten på februari var oriktig och därmed vilseledande.

G.S. har invänt att de norska aktierna hade det värde som de åsatts samt att han varit övertygad om att han kunde sälja dem omgående. Det fanns ingen skyldighet för honom att redovisa avtalet om de norska aktierna i rapporten. Han har vidare även i denna del hänvisat till att detta enligt näringslivspraxis inte är nödvändigt.

Vad först gäller köpet av de norska aktierna ingicks såväl detta avtal som köpeavtalet Invent-Stenporten den 1 november 1990. Avtalet Invent- Coronado Holding innehåller en bestämmelse om pantsättning av följande lydelse.

Som säkerhet för rätta fullgörandet av kontantbeloppet att erläggas per den 19/2 1991 pantsätter härmed Invent sin fordran å SEK 100.000.000 enligt köpeavtal den 1 november 1990 mellan Invent och Fastighets AB Stenporten avseende köp av aktier i Fastighets AB Tyrem, vilket belopp Fastighets AB Stenporten skall erlägga till Invent den 19/2 1991. Invent har rätt att utbyta pantsättningen enligt ovan mot annan säkerhet som Coronado kan godkänna.

Genom denna bestämmelse får avtalen ett så starkt samband att de kan sägas vara sammanlänkade. U.J. har också vittnat om att det var en förutsättning för att Coronado skulle köpa Lilla Bommen-fastigheten att Invent köpte de norska aktierna. På grund härav och med hänsyn till att det måste anses ha varit ett mycket stort åtagande för Invent, vilket C.H. och L.O.A. vittnat om, kan det med fog ifrågasättas om inte detta avtal borde ha nämnts i delårsrapporten. Frågan om avtalet i sig borde ha omnämnts är dock inte ensamt avgörande. Härtill kommer förfarandet med köpeskillingen för Lilla Bommen. Genom att denna pantsattes för fullföljandet av köpet av de norska aktierna blev Invent förpliktat att fullfölja avtalet och betala 100 miljoner kr samtidigt som köpeskillingen för Lilla Bommen-fastigheten skulle inflyta. Det måste därför anses vilseledande att i delårsrapporten, med denna vetskap, under "Investeringar och Likviditet" uppge att likvid för fastigheten Lilla Bommen inflyter i mitten av februari utan att samtidigt upplysa om affären med norgeaktierna och pantsättningen. På grund av främst beloppets storlek måste uppgiften anses varit ägnad att påverka bedömandet av bolagets ställning. Med hänsyn till det anförda föreligger en sådan vilseledande uppgift som avses i 9 kap. 9 § andra stycket brottsbalken.

G.S:s uppsåt

Hovrätten har sålunda funnit att G.S. i halvårsrapporten den 28 augusti 1990 och i delårsrapporten den 12 november 1990 lämnat sådana vilseledande uppgifter som avses i 9 kap. 9 § andra stycket brottsbalken. Som tidigare konstaterats krävs inte för svindleri att det föreligger något skadesyfte eller att skada verkligen har uppstått. Uppgifterna har offentliggjorts genom att de lämnats till Patent- och Registreringsverket. Med hänsyn till den centrala roll G.S. haft i Invent samt inte minst vid de avtal det gäller måste han haft insikt om att uppgifterna gav en oriktig bild av vad som skett och att de var vilseledande. G.S. måste därför anses ha handlat med uppsåt. På grund av det nu anförda bör han dömas för svindleri. Även om brottet avsett transaktioner som rört mycket stora belopp och genomförts på ett förslaget sätt är omständigheterna inte sådana att brottet bör bedömas som grovt.

Målnummer B 664/95

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1997-06-27
Målnummer
B664-95
Lagrum
9 kap. 9 § brottsbalken
Litteratur
Sökord
Svindleri
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation