RH 1998:100

M.N. hade tillsammans med sin tidigare make varit bolagsman i ett handelsbolag. I ett mål vid Jönköpings tingsrätt yrkade Skandinaviska Enskilda Banken förpliktande för M.N. såsom bolagsman att utge 87 000 kr jämte ränta för en kredit som tagits upp av handelsbolaget. M.N. ansökte om allmän rättshjälp. I samband härmed upplystes bl.a. att hennes rättsskyddsförsäkring inte täckte förevarande tvist.

Jönköpings tingsrätt (1998-01-29, rådmannen Kjell Björklund) beviljade M.N. allmän rättshjälp.

Domstolsverket överklagade beslutet och yrkade att det skulle upphävas. Till stöd för sin talan anförde Domstolsverket i huvudsak följande. Tvisten avser ett krav som har framställts mot M.N. i hennes egenskap av bolagsman i ett handelsbolag som ägdes av henne och hennes förutvarande make. Enligt rättshjälpslagen (1996:1619) skall rättshjälp utgå i näringsverksamhet endast om särskilda skäl föreligger. Regeln är avsedd att innebära en skärpning i förhållande till tidigare reglering. M.N. har inte för sin försörjning varit beroende av näringsverksamheten, varför de sociala skälen att bevilja henne rättshjälp får anses vara svaga. Det föreligger därför inte särskilda skäl att bevilja M.N. någon rättshjälp.

M.N. bestred ändring och anförde i huvudsak följande. Hon vitsordar att hon inte har varit beroende av näringsverksamheten för sin försörjning. Hon har nödgats delta i bolaget endast av familjeskäl, och hon har inte haft någon utkomst från den verksamhet som hennes förutvarande make bedrev i bolaget. Med beaktande av partsställningen i det aktuella målet föreligger starka sociala skäl att bevilja henne rättshjälp. Hennes motpart (banken) besitter betydande resurser för att ta tillvara sin rätt, medan hon själv som enskild person med ansvar för tre barn saknar förutsättningar att bestrida kostnaderna för advokathjälp i målet. Särskilda skäl föreligger därför att bevilja henne rättshjälp.

Göta hovrätt (1998-04-24, hovrättslagmannen Lars Lunning och hovrättsrådet Göran Olsson) upphävde beslutet om allmän rättshjälp. I skälen anfördes följande: M.N. har varit den ena av två delägare i ett handelsbolag som har bedrivit näringsverksamhet. Tvisten avser betalningsskyldighet för en kredit som har upptagits i näringsverksamheten. M.N. får därmed anses vara näringsidkare i rättshjälpslagens mening. Under sådana förhållanden krävs det, som Domstolsverket har anfört, att det föreligger särskilda skäl för att bevilja M.N. allmän rättshjälp.

Vid prövningen av om sådana skäl föreligger är tidigare praxis angående rättshjälp för näringsidkare alltjämt av viss betydelse (prop. 1996/97:9 s. 127). Den praxis som här främst kan vara av intresse är den som rör s.k. sidoordnad näringsverksamhet, dvs. där sökanden inte har varit beroende av näringsverksamheten för sin försörjning. Allmän rättshjälp har då i allmänhet inte beviljats, eftersom det har ansetts att de sociala skälen för allmän rättshjälp är för svaga. Detta synsätt har tillämpats även när anknytningen till verksamheten närmast har framstått som formell. Så synes t.ex. förhållandena ha varit i Högsta domstolens avgörande NJA 1986 s. 211, där en studerande med blygsamma inkomster formellt ägde en rörelse men inte själv deltog i driften av verksamheten och inte heller finansierade sina studier genom rörelsen eller var beroende av den för sin försörjning. Hon ansågs inte ha rätt till allmän rättshjälp. Förhållandena för M.N. företer vissa likheter med dem som förelåg i detta avgörande. I samma riktning talar också Besvärsnämndens för rättshjälpen avgörande 539/80 där sökanden, som förvärvat en värdshusrörelse, ansågs som näringsidkare trots att rörelsen drivits av hennes frånskilde make. En viss ledning kan också hämtas från tvister med anledning av borgensåtaganden, som en näringsidkare eller någon honom närstående har gjort för en rörelse. Allmän rättshjälp har då i allmänhet inte beviljats. - Allmän rättshjälp skulle sålunda knappast ha beviljats vid en tillämpning av 1972 års rättshjälpslag.

Den nya rättshjälpslagen är avsedd att innebära en ytterligare inskränkning i möjligheterna för näringsidkare att få allmän rättshjälp. Utrymmet för allmän rättshjälp vid sidoordnad näringsverksamhet har i förarbetena angetts vara något mer begränsat än dittills, och någon uppmjukning av praxis beträffande rättshjälp vid borgensåtaganden har inte varit avsedd (anf. prop. s. 128). Mot den bakgrunden finner hovrätten att särskilda skäl för allmän rättshjälp inte föreligger för M.N. Tingsrättens beslut skall därför upphävas.

Vid en prövning enligt 36 § rättshjälpslagen anser hovrätten att det föreligger sådana skäl att det är motiverat att låta de hittillsvarande kostnaderna för rättshjälpen stanna på staten i den mån de överstiger M.N:s rättshjälpsavgift. Ersättningen för ombudets arbete som rättshjälpsbiträde skall bestämmas av hovrätten såvitt avser arbetet här, medan det får anses lämpligt att ersättningen för arbetet vid tingsrätten bestäms av tingsrätten.

Hovrättsrådet Mats Lundeholm, referent, var skiljaktig och anförde: Lika med hovrättens majoritet finner jag att M.N. är att anse som näringsidkare i rättshjälpslagens mening och att det därför krävs särskilda skäl för att bevilja henne allmän rättshjälp.

De stränga kraven för näringsidkare har främst motiverats med att en näringsidkare normalt bör kunna ombesörja ett eget försäkringsskydd för kostnader i samband med rättsliga tvister och att det är rimligt att den näringsidkare som väljer att inte betala en sådan försäkring själv får ta konsekvenserna härav (prop. 1996/97:9 s. 127). I förevarande fall finns det emellertid skäl att anta att en ordinär rättsskyddsförsäkring för ett handelsbolag inte skulle omfatta tvister om enskilda bolagsmäns personliga ansvar för handelsbolagets skulder. Enligt M.N. har hon dessutom inte haft en sådan position i företaget att hon har kunnat göra ett val i försäkringsfrågan. När därtill hennes personliga försäkringsskydd numera har visat sig inte omfatta tvisten, är det enligt min mening befogat med en mindre sträng bedömning i förevarande fall.

I hittillsvarande praxis finns åtskilliga avgöranden angående s.k. sidoordnad näringsverksamhet. Allmän rättshjälp har då, som hovrättens majoritet har framhållit, i allmänhet inte beviljats eftersom det har ansetts att de sociala skälen för allmän rättshjälp är för svaga. M.N. har emellertid, enligt vad hon obestritt har uppgett, inte tagit del i driften av handelsbolaget, hon har inte haft något inflytande över verksamheten och har inte heller haft några inkomster av densamma utan har försörjt sig på annat sätt. Hon förefaller alltså att rent faktiskt inte ha drivit någon näringsverksamhet över huvud taget, utan hon har endast förmåtts att formellt framstå som delägare jämte sin make, utan att uppbära några förmåner härav. Parallellerna med tidigare praxis angående sidoordnad näringsverksamhet är då så svaga att de principer som där har utarbetats inte utgör hinder för allmän rättshjälp. Vid en sammanvägning av M.N:s begränsade anknytning till näringsverksamheten, tvistens betydelse för henne personligen och övriga omständigheter anser jag att det föreligger sådana särskilda skäl som avses i 13 § rättshjälpslagen. Även vid en prövning enligt 8 § och 9 §rättshjälpslagen finner jag att det föreligger förutsättningar för allmän rättshjälp. Tingsrättens beslut skall då fastställas.

Målnummer Ö 263/98