Åklagaren yrkade ansvar å P.A. och G.R. för färdskrivarförseelse enligt följande gärningspåstående. P.A. och G.R. har den 18 november 1996 i vägtransport fört bussen BCN 594 på Huvudstaleden i Solna trots att föreskriven färdskrivare inte varit installerad. G.R. är i egenskap av A:s arbetsgivare även ansvarig för förseelsen.

P.A. och G.R. bestred ansvar och gjorde gällande att färdskrivare inte var föreskriven för bussen. De anförde att fordonet inte var lämpligt eller avsett för transport av flera än nio personer, inklusive föraren, att fordonet användes för persontransport i linjetrafik och att det var ett specialfordon som användes för sjukvårdsändamål.

Solna tingsrätt (1997-03-03, lagmannen Brita Sundberg-Weitman) ogillade åtalet. Tingsrätten anförde i domskälen under rubriken Rättsläget bl.a. följande.

Enligt 20 § 1 st 2 p förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter, som trätt i kraft den 1 juli 1995, skall till penningböter dömas förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot artikel 3.1 i EEG- förordningen 3821/85. Enligt 2 st samma paragraf skall även arbetsgivaren dömas till penningböter, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som har ankommit på honom för att hindra förseelsen.

Artikel 3.1 i EEG-förordningen 3821/85 om färdskrivare vid vägtransporter (nedan färdskrivarförordningen) stadgar att färdskrivare skall vara installerad och användas i fordon, som är registrerade i medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare eller gods, med undantag för sådana fordon som nämns i bl.a. artikel 4 i EEG- förordningen 3820/85 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (nedan harmoniseringsförordningen).

Bland undantagen angivna i artikel 4 i harmoniseringsförordningen nämns

..2. Fordon som används för persontransporter, om fordonet på grund av sin konstruktion och utrustning är lämpliga för transport av högst nio personer, inklusive föraren, och är avsedda för detta ändamål

..3. Fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer

..8. Specialfordon som används för sjukvårdsändamål ...

Vad som avses med vägtransport och vad som avses med linjetrafik för persontransporter anges i harmoniseringsförordningens artikel 1.1 respektive 1.7. Vägtransport är all körning på en för allmän samfärdsel upplåten väg med ett lastat eller olastat fordon som används för transport av personer eller gods. Med linjetrafik för persontransporter avses nationell och internationell trafik enligt definition i artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 117/66 av den 28 juli 1966 om införande av gemensamma regler för internationella persontransporter med buss.

- - -

Den svenska förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet (vilotidsförordningen) gäller för vissa transporter med bil, bl.a. transporter med bil som används i taxitrafik. Den förordningen upptar regler om bl.a. dygnsvila och om anteckningar om dygnsvila i s.k. tidbok.

Tingsrätten anförde vidare följande.

Fordonet är registrerat som buss konstruerad för nio passagerare men kan och får alternativt inredas som sjukbil för fem passagerare varav fyra i rullstolar och en på bår.

P.A. och G.R. har lämnat följande uppgifter om fordonets användning och inredning. Det används för färdtjänst och är inrett med sju säten, varav ett eller flera vid behov fälls upp för att ge plats för rullstolar eller bår. Därutöver finns plats för en rullstol. Det finns således aldrig plats för fler än åtta personer inklusive föraren och dennes medhjälpare. Passagerarna körs enligt ett schema upprättat av Råcksta sjukhem mellan sina hem och dagvården på sjukhemmet. Bland passagerarna finns också en handikappad flicka som regelbundet körs till och från sin skola i Solna. Ibland transporteras flera patienter på bår efter beställning via SOS-anrop. Körsträckan överstiger aldrig 50 km. Föraren har alltid en medhjälpare, och båda har viss sjukvårdsutbildning, mer än ett sjukvårdsbiträde men mindre än en undersköterska. Fordonets sjukvårdsutrustning inskränker sig till en s.k. ABC-kudde, men det finns patienter som medför egen utrustning, t.ex. syrgas eller slemsugare, som då hanteras av förarens medhjälpare.

G.R. har vidare uppgivit bland annat: Hon har varit i kontakt med Vägverket i Borlänge och därvid rekommenderats att använda tidbok för fordonet. Hon har rättat sig efter denna rekommendation.

Tingsrätten gjorde följande bedömning.

Åtalet gäller straff för överträdelse av en EG-förordning. Den EG- rättsliga färdskrivarförordningen gäller lika i samtliga medlemsländer och skall därför tolkas och tillämpas utan beaktande av vad svensk rätt stadgar, således utan att det må finnas luckor mellan färdskrivarförordningen och den svenska vilotidsförordningen.

Av utredningen i målet finner tingsrätten framgå att det fordon åtalet gäller på grund av sin utrustning är lämpligt för transport av högst åtta personer, inklusive föraren, och avsett för detta ändamål. Det omfattas alltså inte av den i färdskrivarförordningen stadgade skyldigheten att installera och använda färdskrivare.

Vid denna bedömning uppkommer inte fråga om fordonet kan anses använt i linjetrafik eller om det är ett specialfordon för sjukvårdsändamål.

Åklagaren yrkade ansvar å P.W. och A.L. för färdskrivarförseelse enligt följande gärningspåstående. P.W. har den 18 november 1996 uppsåtligen eller av oaktsamhet i vägtransport fört bussen JNC 822 i Stockholm trots att föreskriven färdskrivare inte varit installerad. A.L. är i egenskap av P.W:s arbetsgivare även ansvarig för förseelsen eftersom han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att göra vad som har ankommit på honom för att hindra förseelsen.

P.W. och A.L. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott.

Stockholms tingsrätt (1997-02-26, rådmannen Håkan Larson) dömde P.W. och A.L. för de åtalade gärningarna och bestämde påföljden till penningböter 600 respektive 800 kr. Tingsrätten anförde som skäl härför följande.

Enligt 20 § 1 st p 2 förordningen (1995:521) om behöriga myndigheter, m.m. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter i dess lydelse efter den 1 augusti 1996 (SFS 1996:802) inträder straffansvar för förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. artikel 3.1 i rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransport. Enligt andra stycket i samma lagrum inträder straffansvar även för förarens arbetsgivare om han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att göra vad som på honom ankommer för att hindra förseelsen.

Enligt nämnda artikel 3.1 skall färdskrivare vara installerade och användas i fordon som är registrerade i en medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare och gods, med undantag för sådana fordon som avses i den i detta mål aktuella artikel 4 i rådets förordning (EEG) 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter. Undantaget i artikel 4.2 i denna förordning gäller fordon som används för persontransporter, om fordonen på grund av sin konstruktion och utrustning är lämpliga för transport av högst nio personer, inklusive föraren och avsedda för detta ändamål.

Undantaget i artikel 4.3 i förordningen gäller fordon som används för persontransporter i linjetrafik, om linjens längd inte överstiger 50 kilometer. Enligt artikel 2.1 p 2 i rådets förordningen (EEG) 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationell persontransport med buss avser linjetrafik sådana persontransporter som sker längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Enligt samma bestämmelse anses som linjetrafik även transporter av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen, transport av elever och studerande till och från utbildningsanstalter, transport av soldater och deras familjer mellan ursprungsland och det område där förläggningarna är belägna och stadstrafik i gränsområden.

P.W. och A.L. har under åberopande av att ovan angivna undantagsregler är tillämpliga i förevarande fall anfört följande. Fordonet JNC 822 har efter ombyggnad fem passagerarstolar. Således finns plats för maximalt fem personer föraren oräknad. Kravet på regelbundenhet vad gäller linjetrafik är uppfyllt eftersom transporterna sker i princip efter samma linje mellan fasta punkter såsom mellan hem och sjukhus.

Härutöver har P.W. och A.L. invänt att de i vart fall inte haft uppsåt eller av oaktsamhet brutit mot bestämmelserna då de lidit av oegentlig rättsvillfarelse när de insett att det var straffbart att inte ha färdskrivare installerad men inte förstått innebörden av de bakomliggande bestämmelser som reglerade vilka fordon som var tvungna att ha färdskrivare installerad. De har uppgett att Vägverket på förfrågan lämnat missvisande och oklara uppgifter om bestämmelserna angående färdskrivarkravet.

Av bilregistret framgår att fordonet JNC 822 är av årsmodell 1987 och är registrerad som buss för tio passagerare. Med buss avses enligt 4 § bilregisterkungörelsen (1972:599) en bil som är inrättad för befordran av fler än åtta personer utöver föraren.

P.W. har hörd över åtalet i huvudsak uppgivit följande. Han har arbetat som chaufför med A.L. som arbetsgivare. Han har oftast kört rullstolsbundna, andra handikappade och även psykiskt sjuka personer. Oftast hämtas personerna i hemmet för transport till ett sjukhus eller servicehem eller vice versa. Han har aldrig kört fordonet med de ursprungliga sätena installerade. Det är vanligt att göra samma resor med samma personer. Han utför cirka tio transporter per dag och av dessa är cirka åtta regelbundet återkommande. Dessa regelbundet återkommande transporter sker inte nödvändigtvis på samma dagar och tider. Han kan även få andra beställningar. Han brukar få en körlista varje morgon med dagens transporter. Han är medveten om att tidigare var det nödvändigt med färdskrivare om fordonet vägde mer än 3,5 ton. Numera har han en tidbok med sig då polisen innan detta tillfälle endast frågat efter denna och inte efter färdskrivare. Han har inte diskuterat frågan om färdskrivare på de senaste åren.

A.L. har hörd över åtalet i huvudsak uppgivit följande: Han har arbetat med färdtjänst sedan 1978. Han som transportör har Samtrans som avtalspartner. Samtrans i sin tur arbetar mot Landstinget och kommunerna som upphandlar tjänster av Samtrans. Han har för tillfället tio fordon varav två är bussregistrerade. Övriga fordon är registrerade som personbilar. Alla dessa fordon är dock lika till utseende och utrustning. Det är inte någon större svårighet att ändra registreringen på de två bussarna till personbilar med det kräver ombyggnad av fordonen. Han uppskattar kostnaden för att sätta in en färdskrivare till cirka 10-15.000 kr. Han har inte själv fått uppgifterna om att färdskrivare inte skulle behövas från Vägverket. En annan transportör, G.R. har efterfrågat informationen hos Vägverket och sedan föredragit svaret för övriga transportörer. Fordonet kunde ursprungligen ta tio passagerare men idag, utan de bortplockade sätena, skulle det vara förbjudet att transportera tio personer i fordonet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är till en början klarlagt att bussen JNC 822 förts av P.W. på Hanstavägen i Stockholm den 18 november 1996 utan att färdskrivare varit installerad samt att A.L. var P.W:s arbetsgivare.

Bussen JNC 822 är ursprungligen konstruerad för att kunna transportera tio personer exklusive förare. Fordonet lämpar sig dock i sitt nuvarande skick inte för att transportera mer än fem personer exklusive en förare eftersom vissa av passagerarsätena tagits ur och inte utan vidare åter kan sättas in. Vid det aktuella tillfället var det således, med hänsyn till ändringen av fordonet, inte lämpligt att transportera mer än maximalt sex personer i fordonet. För att undantagsbestämmelsen i artikel 4.2 i förordningen (EEG) 3820/85 skall bli tillämplig krävs dock utöver lämpligheten att fordonet är avsett för det ändamål den är lämpad för. JNC 822 var ursprungligen konstruerat för att kunna transportera tio personer exklusive en förare och har i enlighet härmed hela tiden varit registrerat som buss för tio passagerare. JNC 822 är avsett för ändamålet att kunna transportera fler än högst nio personer.

Den färdtjänstverksamhet som bedrivs med JNC 822 är av beställningskaraktär. Transporten av handikappade, rullstolsbundna och psykiskt sjuka mellan hem och vårdinrättningar kan inte betraktas som linjetrafik med dessa platser som hållplatser. Även om en del av transporterna skett med ett visst mått av regelbundenhet vad avser passagerarna har destinationer och tider ändrats med korta tidsintervall varför de inte anses som fasta. JNC 822 har inte använts i linjetrafik.

Eftersom JNC 822 således inte faller under något av de två undantagen omfattas den av kravet på färdskrivare enligt artikel 3.1 i förordningen (EEG) nr 3821/85.

Okunnighet om en straffbestämmelse medför inte frihet från ansvar såvida inte en offentlig myndighet givit ett oriktigt besked den tilltalade förlitat sig på. Det är inte visat att P.W. eller A.L. erhållit oriktiga uppgifter från en myndighet, i detta fall Vägverket, som de förlitat sig på. De har uppgivit att de trodde att bestämmelserna hade ett mera begränsat omfång, det vill säga att JNC 822 inte omfattades av färdskrivarkravet. Detta påverkar uppsåtsbedömningen. I detta fall har det inom färdtjänsttransportörernas branschorganisation Samtrans varit oklart vilka regler som gäller angående färdskrivarkravet. Det är från denna organisation som P.W. och A.L. fått information, som de trots osäkerheten i denna förlitat sig på utan att själva kontrollera med Vägverket. Det kan inte anses styrkt att P.W. och A.L. handlat uppsåtligen men väl att de förfarit oaktsamt. Ansvaret faller något tyngre på A.L. än P.W.