RH 1998:47
Nordisk medborgare, som varit permanent bosatt i Sverige sedan år 1987, har sedan han dömts för dråp utvisats ur riket med förbud att återvända hit inom tio år.
Åklagaren yrkade ansvar för finske medborgaren J.P. född 1952, för mord under följande gärningspåstående. J.P. har den 23 november 1997 i sin bostad på Lövängen 3 i Katrineholm uppsåtligen berövat J.H. livet genom att med ett bordsben eller annat föremål tilldela denne omkring fem slag mot huvudets vänstra del och ett slag mot vänster axel. Av slagen mot huvudet uppkom omfattande skallskador och därför avled J.H. Åklagaren yrkade vidare att J.P. skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit utan tidsbegränsning.
J.P. förnekade gärningen och bestred yrkandet om utvisning.
Katrineholms tingsrätt (1998-02-06, rådmannen Bertil Svahn samt nämndemännen Karin Zetterberg Gustafsson, Anders Carlsson och Mari-Ann Lundin) dömde J.P. för dråp till fängelse sju år samt utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit utan tidsbegränsning.
I påföljds- och utvisningsfrågan anförde tingsrätten följande.
J.P. förekommer i kriminalregistret under sju avsnitt. Han är huvudsakligen dömd för förmögenhetsbrott. Han dömdes senast den 27 februari 1996 för olaga hot och snatteri till fängelse tre månader. Prövotiden efter villkorlig frigivning gick ut den 15 oktober 1997.
Verkställd personutredning ger vid handen att hinder inte föreligger mot en frihetsberövande påföljd och med hänsyn till brottets straffvärde kan då annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.
J.P. har bestritt åklagarens utvisningsyrkande. Det brott som han gjort sig skyldig till är emellertid synnerligen grovt och har ett så högt straffvärde, att utvisning även med beaktande av 4 kap. 10 § andra stycket utlänningslagen skall ske, om inte speciella omständigheter med styrka talar däremot (jämför Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 1991 s. 766).
J.P. har varit bosatt i Sverige sedan år 1987. Han talar dålig svenska - huvudförhandlingen har genomförts med hjälp av finsk tolk - och synes här mestadels ha umgåtts med finska missbrukarkamrater. Han har inte arbetat sedan år 1988. Han är frånskild sedan år 1981 och har en dotter, som för närvarande bor i Finland. Han har en syster och en brorson i Sverige och fem syskon i Finland.
J.P:s anknytning till Sverige är inte sådan att den väger över den för honom negativa omständigheten som består i själva dråpet. Han skall därför utvisas med förbud att återvända hit. På grund av det men utvisningen medför för J.P. kan fängelsestraffets längd bestämmas till sju år.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att J.P. skulle dömas för mord till fängelse på livstid eller tio år samt, i vart fall, att fängelsestraffet skulle skärpas. J.P. överklagade även han tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas eller, i vart fall, att beslutet om utvisning skulle upphävas. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Svea hovrätt (1998-04-17, hovrättsrådet Gertrud Holmquist, f.d. hovrättsrådet Owe Matton, referent, tf. hovrättsassessorn Jonas Alberg samt nämndemännen Gun Frisk och Lars Willners) ändrade på det sätt tingsrättens domslut att utvisningen av J.P. förenades med ett förbud att återvända till Sverige före den 1 maj 2008.
I frågorna om påföljd och utvisning gjorde hovrätten följande bedömning.
Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.
Vad gäller frågan om utvisning av J.P. konstaterar hovrätten att denne enligt egen uppgift kom till Sverige år 1970 och därefter flyttade mellan Sverige och Finland till dess han permanent bosatte sig i Sverige år 1987. Han har släktingar bosatta i såväl Sverige som Finland.
Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att brottet har så högt straffvärde att utvisning även med beaktande av 4 kap. 10 § andra stycket utlänningslagen skall ske. Återreseförbud bör emellertid enligt utlänningslagens förarbeten normalt tidsbegränsas. Med hänsyn främst till att någon beaktansvärd återfallsrisk eller samhällsfarlighet inte synes föreligga beträffande J.P. bör förbudet att återvända till Sverige begränsas till tio år.
Även om sålunda utvisningstiden begränsas får utvisning ändå anses utgöra ett beaktansvärt men för en nordisk medborgare med inte obetydlig förankring även i Sverige. Mot den bakgrunden finner hovrätten inte skäl att skärpa det av tingsrätten utmätta fängelsestraffet.