lagen.nu

NJA 1991 s. 766

Synnerliga skäl för utvisning har ansetts föreligga i fråga om utlänning som gjort sig skyldig till två mordförsök. 4 kap 10 § 2 st utlänningslagen (1989:529). Vidare fråga om skadestånd för lidande samt sveda och värk.

Allmän åklagare yrkade vid Bollnäs TR ansvar å turkiske medborgaren M.Y., född 1950, för försök till mord enligt följande i stämningsansökan d 10 april 1991 upptagna gärningsbeskrivning: M.Y. har d 16 mars 1991 vid Höglundavägen i Söderhamn mot L.L. och L.F. förövat livsfarligt våld med uppsåt att beröva dem livet. - M.Y. har därvid först angripit L.F. med upprepade knivhugg mot magen och övriga kroppen. Huggen har träffat buken med stickkanal in i bukhålan, bröstkorgen med punktion av lungan, ryggen över vänster skulderblad och vänstra låret med avskärning av stora lårmuskeln. - Därefter har M.Y. förföljt L.L., som springande lämnat platsen och angripit henne med ett flertal knivhugg. Dessa har träffat henne så hon tillfogats tillhopa elva skärskador på överläppen, underkäken, halsen, axlarna och armhålan. - L.F. och L.L. har båda tillfogats livshotande skador. Fara har förelegat att de skulle berövas livet genom M.Y:s våldsutövning.

Åklagaren yrkade att M.Y. skulle utvisas ur riket.

Han yrkade förverkande av en i beslag tagen kniv.

L.F. och L.L. förklarade sig biträda åtalen för försök till mord.

L.F. och L.L. fordrade skadestånd av M.Y., L.F. med 185 514 kr jämte ränta, varav 1 760 kr för utlägg, 8 754 kr för förlorad arbetsförtjänst, 100 000 kr för sveda och värk och lidande under tiden d 16 mars-d 23 juli 1991 samt 75 000 kr för lyte och men, och L.L. med 203 140 kr jämte ränta, varav 3 140 för utlägg, 100 000 kr för sveda och värk och lidande under tiden d 16 mars-d 23 juli 1991 samt 100 000 kr för lyte och men.

Åklagaren yrkade ansvar å M.Y. även för stöld och hemfridsbrott och för misshandel enligt följande gärningsbeskrivningar:

M.Y. har d 23 juni 1989 besökt H.B. i dennes lägenhet på Norrberget i Söderhamn och därvid olovligen ur H.B:s kylskåp tagit och tillägnat sig minst tre öl samt därefter på tillsägelse av H.B. vägrat lämna H.B:s bostad varefter H.B. handgripligen tvingats föra ut honom. Med hänsyn till omständigheterna vid tillgreppsbrottet är detta ej att anse som ringa.

M.Y. har d 23 juni 1989 i trappuppgången och på gårdsplanen utanför H.B:s bostad på Norrberget i Söderhamn misshandlat H.B. genom att tilldela H.B. ett flertal hårda knytnävsslag i ansiktet och genom att knäa honom i magen. Av misshandeln har H.B. tillfogats stark smärta, blodvite och brott å näsbenet.

TR:n (ordf lagmannen Arnberg) anförde i dom d 2 aug 1991:

Domskäl. Åtalen för försök till mord och skadeståndsyrkandena i anslutning till dessa åtal. M.Y. har vidgått, att han vid tillfället sammanträffat med L.F. och L.L. men har förklarat sig kunna varken erkänna eller förneka, att han därvid med kniv övat våld å dem, eftersom han icke hade något minne därav.

Åklagaren har till utveckling av åtalen anfört: M.Y. kom första gången från Turkiet till Sverige hösten 1984. Han besökte en här bosatt broder, och han lärde känna en svensk kvinna vid namn I.W.. I början av året därpå fick han avslag på en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, och han återvände till Turkiet på våren samma år. I.W. besökte sommaren 1985 M. i Turkiet, och de gifte sig där. M. återvände till Sverige i febr 1986 för att bosätta sig här tillsammans med I.W.. M., som tidigare varit gift i Turkiet och hade tre barn där, medförde en son, född år 1973. M. beviljades först tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd vid några tillfällen men i april 1988 beviljades han permanent uppehållstillstånd. Sommaren 1987 hade han och I.W. samt sonen bosatt sig i Söderhamn. De hade därföre bott i Sollentuna. M. och I.W. skildes hösten 1989, och M. kom härefter att bo ensam tillsammans med sonen. Vid jultiden samma år lärde M. känna L.L.. Han hade då arbete som diskare på Stadshotellet i Söderhamn. Hon arbetade som lärare i svenska språket vid "Grundvux" i Söderhamn. M. och L. började under vintern-våren 1990 att umgås alltmera, och de inledde även ett intimt förhållande. M. kom också en tid att deltaga som elev i den svenskundervisning som L. svarade för. Emellertid började L:s intresse för M. snart att svalna. Hans intresse för henne däremot var så starkt att han sade sig "inte kunna leva utan henne". I maj 1990 gjorde L. helt klart för M. att förhållandet mellan dem skulle vara definitivt slut. M. vägrade emellertid att acceptera detta, och han började på alla tänkbara sätt att efterhängset "förfölja" henne. Han ringde henne så ofta att hon tvingades skaffa sig hemligt telefonnummer. Han bytte bostad så att han kom att bo så nära hennes bostad att han kunde hålla denna under uppsikt dygnet runt. Han "vaktade' utanför hennes bostad och följde efter henne, och han lämnade - då han ej längre kunde ringa henne - i brevinkastet till hennes bostad ett otal lappar och brev med bl a enträgna krav på att få träffa henne. I slutet av febr 1991 lärde L. känna L.F. och inledde ett förhållande med honom. För att hålla M. okunnig om detta förhållande försökte L. och L.F. att träffas "i smyg", till en början på olika platser men senare även i L:s bostad. När L.F. vid ett tillfälle var på besök i denna, kom genom brevinkastet en av M. skriven och avlämnad lapp med orden "grattis till nya killen". Vid ett annat tillfälle då L.F. övernattat i L:s bostad lämnade M. tidigt på morgonen en lapp genom brevinkastet; på den lappen hade han skrivit ungefär "du har förstört mitt liv - du ska inte tro du är gud". Vid ett tillfälle var L. och L.F. och promenerade på en gångväg i närheten av det bostadsområde, vari hon bodde, och M. kom då fram till henne och uttalade - med vansinnigt stirrande blick - först sexuella oanständigheter och sedan ungefär "allting har gått lätt för dig, men det blir svårare senare", varefter han spottade henne i ansiktet. M:s "förföljelse" av L. pågick ständigt och oförminskat ända till d 16 mars i år. "Förföljelsen" medförde att L. blev "helt förstörd i nerverna". Hon kände rädsla och skräck och upplevde sig såsom helt "fjättrad". - Vid 20-tiden d 16 mars gick L. och L.F. ut på en kvällspromenad med L:s hund. De gick från L:s bostad och mot Vågbro. Där vände de och gick sedan Höglundavägen söderut. Mörker rådde, men vägens belysning var tänd. Då de kom ungefär i jämnhöjd med Norrbergsskolan, kom M. från motsatt riktning gående mot dem med målmedvetna steg. När L. varseblev M., stannade hon och ställde sig något bakom L.F.. M. kom fram till dem och yttrade ungefär "nu ska vi prata". L.F. fattade tag i M:s ena arm för att föra undan denne. M. höll ena handen bakom ryggen och i handen höll han en kniv. L., som varseblivit knivbladet, skrek "han har kniv". M. högg omedelbart därpå kniven i L.F:s buk, och L.F. "sjönk ihop". M. utdelade härefter ytterligare tre knivhugg mot L.F.. Möjligen tilldelade L.F. i något skede M. ett slag. L. började ropa på hjälp och springa från platsen, Höglundagatan norrut. M. sprang emellertid ikapp henne, grep tag i hennes kappa och började hugga också henne med kniven. När hon upprepade gånger skrek "nej, nej", svarade han "jo, jo". Hon föll till marken, men M. fortsatte att hugga henne med kniven. Sammanlagt utdelade han elva hugg. M. lämnade härefter L. liggande livlös. L.F. hade under tiden lyckats resa sig upp och taga sig till en näraliggande bostad, varifrån ambulans tillkallats.

Åklagaren har i fråga om såväl L.L. som L.F. såsom bevisning beträffande de påstådda skadorna och deras livshotande karaktär åberopat dels intyg av överläkaren vid Söderhamns sjukhus G.O. dels utlåtanden av biträdande överläkaren vid Statens rättsläkarstation O.L..

M.Y. har vitsordat åklagarens uppgifter om hans personliga förhållanden och hans samröre med L.L. t o m maj 1990 - enligt M. fick han dock först i juli det året helt klart för sig att L. ej längre ville träffa honom. M. har vidare uppgivit bl a: Han kände fr o m sommaren 1990 stark oro och mådde mycket dåligt. Han började därför att dricka alltmera alkohol. Han vidgår att han från den sommaren och ända fram till d 16 mars i år ej lämnade L. ifred. Anledningen därtill var att han ville veta varför hon ej ville träffa honom mera. Han älskade ju henne, och han kunde ej förstå varför hon ej ville träffa honom, eftersom förhållandet mellan dem varit så bra och han "inte gjort något fel". Det är riktigt, att han "sprungit mycket efter" L. och att han skrivit och överlämnat de av åklagaren omnämnda breven och lapparna; genom dessa ville han "förklara sina känslor för L.". Han videofilmade också L. - för att få möjlighet "att se henne". I början av mars fick han kännedom om att hon hade "en ny kille" - L.F.. Han blev därför icke svartsjuk men "mycket ledsen". I och med den tilltagande alkoholförtäringen blev han så småningom "en annan människa". Av vad som hände på kvällen d 16 mars minns han endast följande: Han drack i sin bostad tre burkar öl och en helbutelj rom, och han blev kraftigt berusad. Han lämnade sedan bostaden och gick mot Vågbro, där han brukar sitta i närheten av en badinrättning och dricka öl. Han sammanträffade emellertid med L. och L.F. och frågade henne, om han fick prata med henne. L.F. fattade då tag i honom med släppte honom strax och tilldelade honom ett slag. Han hörde L. skrika "han har kniv på sig". Han tror emellertid att han inte hade någon kniv på sig. Han kom senare på kvällen att uppsöka en bekant vid namn I.F.. - M. skilde sig i Turkiet för åtta år sedan. Utöver sonen bor hans moder numera i Sverige, sedan 2-3 år tillbaka. Även en broder och en syster bor sedan länge här. Han har emellertid också flera bröder och systrar som är boende i Turkiet. Fadern är död. Han överväger att på nytt gifta sig med I.W..

L.L. och L.F. har hörts i anledning av åklagarens talan och därvid uppgivit bl a, att M.Y. knivhuggit dem på sätt som framgår av vad åklagaren enligt ovan anfört.

Såsom bevisning har av åklagaren åberopats vid den tidigare huvudförhandlingen å band upptagna förhör med utom andra L.S. och L.K..

- - -

I. - - - har hörts ånyo och därvid uppgivit bl a, att hon vore beredd att på nytt gifta sig med M.Y..

TR:ns bedömning.

Vad först gäller ansvarsfrågorna får genom främst de av åklagaren åberopade intygen och utlåtandena samt L.L:s och L.F:s utsagor anses styrkt, att L.L. och L.F. vid tillfället genom knivhugg tillfogats de av åklagaren angivna skadorna, att dessa varit livshotande samt att knivhuggen utdelats av M.Y.. För bedömningen av hans uppsåt är självfallet av betydelse vad som förevarit mellan honom och L.L. före dåden. Vad åklagaren enligt ovan anfört härom överensstämmer med vad L.L. berättat och till stora delar även med vad M.Y. uppgivit. Oaktat vad som härigenom framkommit och även med beaktande av att M.Y. kvällen i fråga varit försedd med kniv anser TR:n det icke kunna hållas för visst, att M.Y. före eller vid sammanträffandet med L.L. och L.F. haft för avsikt att beröva dem livet. Vid våldsutövningen mot såväl L.F. som L.L. måste emellertid M.Y. - med hänsyn till skadornas art och omfattning och till det sätt, varpå de tillfogats L.F. och L.L. - ha insett att våldet kunde leda till L.F:s och L.L:s död. I betraktande av omständigheterna - särskilt att M.Y. varit kraftigt berusad och uppenbarligen helt besinningslös - kan det enligt TR:ns mening också hållas för visst, att M.Y. icke skulle ha avhållit sig från våldsutövningen, även om han varit förvissad om att denna skulle medföra sagda effekter.

M.Y:s brott har uppenbarligen betingats av att han varit fullkomligt besatt av L.L.. Främst med hänsyn härtill får väl brotten bedömas som mindre grova eller alltså som försök till dråp.

Vad härefter gäller L.F:s och L.L:s skadeståndsyrkanden har M.Y. bestritt dessa men vitsordat de fordrade ersättningsbeloppen för utlägg och för förlorad arbetsförtjänst. Beträffande envar av L.F. och L.L. har M.Y. såsom skäliga belopp vitsordat, 10 000 kr för sveda och värk, 10 000 kr för lidande och kränkning samt 10 000 kr för lyte och men.

På grund av utgången i ansvarsfrågorna är M.Y. skadeståndsskyldig gentemot L.F. och L.L.. Ersättningen för sveda och värk kan enligt TR:ns mening skäligen ej bestämmas till högre belopp än 20 000 kr, beträffande envar av L.F. och L.L.. Ersättningen för lidande och kränkning kan beträffande L.F. skäligen ej bestämmas till högre belopp än av M.Y. medgivna 10 000 kr. Ersättningen härför beträffande L.L. kan dock bestämmas till 15 000 kr. Ersättningen för lyte och men kan skäligen bestämmas till 15 000 kr såvitt gäller L.F. och till 20 000 kr såvitt gäller L.L..

Övriga åtal. TR:n fann styrkt att M.Y. gjort sig skyldig till stöld, hemfridsbrott och misshandel enligt åklagarens påståenden.

Påföljder m m. M.Y. är, såvitt känt, tidigare ostraffad.

I ett efter rättspsykiatrisk undersökning avgivet utlåtande, dagtecknat d 9 juli 1991, har såsom slutsats angivits, att M.Y. begått de åtalade gärningarna under inflytande av själslig abnormitet som dock ej är av så djupgående natur att den kan anses jämställd med sinnessjukdom samt att M.Y. ej är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård.

På grund av innehållet i nämnda utlåtande kan annan påföljd än fängelse icke komma i fråga.

De mot L.F. och L.L. riktade brotten är så grova att M.Y. - oavsett den anknytning han har till Sverige genom sin 5-åriga vistelse här och genom vissa här boende, nära anhöriga - bör utvisas ur riket, med tidsobegränsat förbud att återvända hit.

Vid straffmätningen bör särskilt beaktas det men som utvisningen innebär.

Domslut. TR:n dömde M.Y. jämlikt 3 kap 2 och 10 §§ samt 23 kap 1 § BrB, 3 kap 5 §, 4 kap 6 § 1 st och 8 kap 1 § BrB för försök till dråp, misshandel, hemfridsbrott och stöld till fängelse 5 år.

M.Y. utvisades ur riket och förbjöds att återvända hit.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 139 dagar anses verkställt i anstalt.

En i beslag tagen kniv förklarades förverkad.

M.Y. förpliktades att utge skadestånd till L.F. med 55 514 kr jämte ränta och till L.L. med 58 140 kr jämte ränta.

Nämndemannen Betting var skiljaktig i frågan om skadestånd till L.F. och L.L. och bestämde detta, såvitt avsåg L.F. till ett sammanlagt belopp av 100 000 kr och såvitt avsåg L.L. till ett sammanlagt belopp av 120 000 kr.

M.Y. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att gärningarna enligt åtalet i stämningsansökningen d 10 april 1991 skulle bedömas som grov misshandel samt att, oavsett gärningarnas rubricering, fängelsestraffet skulle betydligt nedsättas och utvisningsbeslutet upphävas. Han yrkade vidare att skadestånden till L.F. och L.L. skulle nedsättas till de belopp han medgivit vid TR:n.

Åklagaren, L.F. och L.L. yrkade, anslutningsvis, att M.Y. skulle dömas för försök till mord och att straffet skulle skärpas.

L.F. och L.L. yrkade vidare att HovR:n till alla delar skulle bifalla deras vid TR:n framställda skadeståndsyrkanden.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Grefberg, t f hovrättsassessorn Almqvist, referent, samt nämndemännen Wikström och Nordin) anförde i dom d 14 okt 1991:

Domskäl.

I enlighet med TR:ns dom har M.Y. gjort sig skyldig till misshandel, hemfridsbrott och stöld d 23 juni 1989.

Vad beträffar åtalet enligt stämningsansökningen d 10 april 1991 har i HovR:n förnyade förhör ägt rum med M.Y. samt målsägandena L.L. och L.F., varvid lämnats i allt väsentligt samma uppgifter som finns antecknade i TR:ns dom. Förnyade förhör har även hållits med de vid TR:n hörda vittnena I.F., U.W. och I.W., som numera, enligt vad som upplysts, är omgift med M.Y.. Vidare har i HovR:n förhör som hållits vid TR:n med vittnena L.K., I.B-F. och L.S. förebringats genom uppspelning av band. Även i övrigt har i HovR:n förebringats samma utredning i målet som vid TR:n.

Lika med TR:n finner HovR:n styrkt att M.Y. begått de åtalade gärningarna med uppsåt att beröva L.L. och L.F. livet.

Vid bedömningen huruvida brotten är att rubricera som försök till mord eller försök till dråp skall samtliga omständigheter beaktas. Utredningen ger därvid följande vid handen. M.Y. var då han sammanträffade med L.L. och L.F. beväpnad med kniv. Det får - mot bakgrund av allt som tidigare förekommit mellan dessa personer - hållas för visst att M.Y. gått ut just för att söka upp L.L. och L.F. och att han inför mötet med dem beväpnat sig med kniven. Brotten har således föregåtts av viss planering. Kniven har M.Y. hållit dold i fickan eller bakom ryggen. M.Y. har sedan, utan att någon provokation förekommit, tagit fram kniven och utdelat fyra knivhugg mot L.F.. Det sista knivhugget, som träffade L.F. i ryggen mellan skulderbladen, utdelades när denne halvlåg på marken och således var helt försvarslös mot M.Y:s våldsutövning. Härefter har M.Y. tagit upp jakten på L.L., som flytt från platsen. När han hunnit upp L.L. har han utdelat sammanlagt elva knivhugg, som samtliga träffat övre delen av L.L:s kropp. Angreppet på L.L. har avslutats först när hon låg till synes livlös på marken och ett vittne till händelsen påkallat M.Y:s uppmärksamhet.

Med hänsyn till angivna omständigheter kan brotten inte bedömas som mindre grova. M.Y. skall följaktligen dömas för försök till mord.

Som TR:n funnit kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

Den brottslighet M.Y. befunnits skyldig till är i sig sådan att den enligt 4 kap 7 § utlänningslagen normalt bör föranleda beslut om utvisning. Eftersom M.Y. varit bosatt i Sverige sedan 1986, krävs emellertid enligt 4 kap 10 § samma lag synnerliga skäl för att utvisning skall kunna ske. Den tilltalades levnads- och familjeförhållanden måste därvid beaktas. Som framgår av TR:ns dom är M.Y:s son och moder samt en bror och en syster bosatta i Sverige. Han har även syskon som alltjämt bor kvar i Turkiet. M.Y. har tidigare varit gift med I.W. och är nu, enligt vad som framkommit i HovR:n, omgift med henne. M.Y. har haft svårighet att få fäste på arbetsmarknaden och hans levnadsförhållanden präglas av bristande social stabilitet. Det har dock framkommit att han i hög grad anpassats till det svenska samhället och att han har ett flertal vänner här. Han och sonen har goda kontakter med den i Sverige bosatta brodern. Denne, som med sin familj bor i Sollentuna, har förklarat sig beredd att hjälpa M.Y. och dennes hustru att få arbete och bostad i Sollentuna, där makarna Y tidigare varit bosatta.

HovR:n finner vid en samlad bedömning att M.Y:s förhållanden och anknytning till Sverige får anses uppväga brottens mycket allvarliga karaktär i sådan grad att han inte bör utvisas ur riket.

Med hänsyn till HovR:ns bedömning av gärningarna och resultatet av prövningen i utvisningsfrågan skall det av TR:n utmätta straffet skärpas.

Vad som i HovR:n förekommit föranleder inte HovR:n till annan bedömning i skadeståndsfrågan, vare sig vad gäller L.L. eller L.F., än den TR:n gjort.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt överklagade domen att HovR:n bedömer brotten d 16 mars 1991 enligt 3 kap 1 § och 11 § samt 23 kap 1 § BrB som försök till mord och bestämmer påföljden för samtliga brott till fängelse 7 år samt upphäver utvisningsbeslutet.

Fängelsestraffet skall till en sammanlagd tid av 212 dagar anses verkställt i anstalt.

Riksåklagaren samt L.F. och L.L. sökte revision. Riksåklagaren yrkade att HD skulle utvisa M.Y. ur Sverige med förbud att återvända.

L.F. och L.L. (ombud och målsägandebiträde för båda advokaten K-G.M.) yrkade att HD skulle utvisa M.Y. ur Sverige och att M.Y. skulle åläggas att till vardera av dem betala skadestånd avseende sveda och värk samt lidande med det vid TR:n yrkade beloppet 100 000 kr jämte ränta.

Även M.Y. sökte revision men HD fann i beslut d 11 nov 1991 ej skäl meddela honom prövningstillstånd.

M.Y. (offentlig försvarare advokaten C.R.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, Heuman, Lind, referent, och Gad; Vängby och Gad skiljaktiga i frågan om skadestånd, se nedan) beslöt följande dom:

Domskäl. Utvisningsfrågan. M.Y. har enligt HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom befunnits skyldig till två fall av försök till mord, misshandel, hemfridsbrott och stöld.

Det har varit fråga om mordförsök som föregåtts av viss planering och som utförts på ett sätt, som vittnar om fullständig hänsynslöshet och om stort hat gentemot offren. Det var rena tillfälligheter som gjorde att offren inte bragtes om livet. Straffvärdet för sådana brott är mycket högt och ligger ganska nära straffvärdet för ett fullbordat mord. Det måste anses att de ifrågavarande brotten är sådana att M.Y. enligt vad som sägs i 4 kap 7 § 2 st utlänningslagen inte bör få stanna kvar i landet.

Vid övervägande av om en utlänning bör utvisas enligt nyssnämnda lagrum har domstolen emellertid även att ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. Om utlänningen - såsom fallet är med M.Y. - har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd minst två år när åtalet väcks, får han utvisas endast om det finns synnerliga skäl (4 kap 10 § 1 och 2 st utlänningslagen). HD finner att de mordförsök, som M.Y. gjort sig skyldig till, utgör brott av det slag som i sig kan utgöra synnerligt skäl för utvisning (jfr NJA 1983 s 131 och 1991 s 203). I själva verket får brottens mycket höga straffvärde anses föranleda att utvisning skall ske, om inte speciella omständigheter med styrka talar mot det.

M.Y. kom första gången till Sverige i november 1984 och vistades här fram till april 1985. Han återkom till Sverige i februari 1986 efter att ha ingått äktenskap med svenska medborgaren I.W.. Han fick i april 1988 permanent uppehållstillstånd. Makarna skilde sig hösten 1989 men ingick ånyo äktenskap efter TR:ns dom.

M.Y:s son i ett tidigare äktenskap, född 1973, är bosatt i Sverige liksom M.Y:s moder och en bror. Två döttrar och flera syskon till M.Y. vistas i hans hemland Turkiet. M.Y. har emellertid inte någon närmare kontakt med sina släktingar i Turkiet.

Av det nu anförda framgår att M.Y. har en ganska stark anknytning till Sverige. De för honom negativa omständigheter som består i själva mordförsöken väger emellertid över. M.Y. skall därför utvisas med förbud att återvända hit.

M.Y. får anses lida betydande men genom utvisningen. Det av HovR:n bestämda straffet bör därför sättas ned till fängelse sex år. Från straffet skall, utöver den av HovR:n bestämda tiden, avräknas ytterligare 28 dagar fram till dess M.Y:s ansökan om prövningstillstånd avslogs av HD.

Ersättning för lidande. Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen tillämpas bestämmelserna i lagen om skyldighet att ersätta personskada även i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a ofredande som innebär brott. Till den brottskategorien hör mordförsök.

Syftet med regeln om ersättning för personligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten. Däremot är det inte avsett att ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen skall lämnas för sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed är hänförligt till personskada. Sådant lidande ersätts nämligen såsom sveda och värk enligt bestämmelsen därom i 5 kap 1 § skadeståndslagen (jfr NJA 1990 s 186).

I förarbetena till 1 kap 3 § skadeståndslagen finns vissa uttalanden om riktlinjerna för den skönsmässiga bedömning som förutsätts äga rum när graden av lidandet uppskattas och skadeståndsbeloppet därmed bestäms (se prop 1972:5 s 572). Uttalandena innebär att den kränktes personliga upplevelse visserligen skall beaktas men att man i första hand skall lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund för bedömningen.

Under åren efter skadeståndslagens ikraftträdande har det framförts en allt starkare kritik mot vad som ansetts vara en alltför restriktiv tillämpning av lagens regler om ersättning för ideell skada, särskilt då personligt lidande (se prop 1975:12 s 111, LU 1986/87:3 s 15 f, LU 1987/88:4 s 11, 1988/89:LU 4 s 21 ff och 1989/90:LU 25 s 14 ff). Under intryck härav har brottsskadenämnden successivt höjt ersättningsnivån för lidande (se SvJT 1988 s 64 ff, SvJT 1990 s 386 ff samt Advokaten 1991 s 339 ff). Även vissa avgöranden av HD kan ses som belägg för att ersättningsnivån för sådan ideell skada under senare år kommit att höjas (se tex NJA 1986 s 319 och 1991 s 83).

Det ligger i linje med den utveckling som skett alltsedan skadeståndslagens tillkomst att ge regeln i 1 kap 3 § skadeståndslagen om ersättning för personligt lidande ett större spelrum i den meningen att ersättningen tillåts uppgå till belopp, som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som han har drabbats av. Ett sådant synsätt framstår som särskilt befogat när det är fråga om brott med högt straffvärde, som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet hos gärningsmannen och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret.

Både L.L. och L.F. måste ha upplevt stark dödsångest när de utsattes för mordförsöken. Den typ av brott som det här är fråga om tillhör de mest allvarliga som överhuvudtaget kan tänkas - angrepp på en medmänniskas liv. Brott av det slaget innefattar en synnerligen allvarlig kränkning av den angripnes människovärde och måste även medföra ett stort personligt lidande för den som utsätts för brottet i form av stark ångest och betydande obehag; i särskild grad synes detta gälla L.L. och L.F.. Med utgångspunkt i de i vårt samhälle allmänt rådande etiska och sociala värderingarna ter det sig därför naturligt att i detta fall döma ut ett förhållandevis högt skadestånd för personligt lidande. HD bestämmer ersättningen till 70 000 kr för var och en av L.L. och L.F..

Ersättning för sveda och värk. Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för bl a sveda och värk (5 kap 1 § skadeståndslagen). Härmed avses i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande under akut sjukdomstid.

Av utredningen framgår att både L.L. och L.F. vårdats på sjukhus för livshotande skador, L.L. en vecka och L.F. två veckor. De var sjukskrivna under hela den tid yrkandena om ersättning för sveda och värk avser - drygt fyra månader. Till följd av brotten har de fått allvarliga psykiska besvär bestående i ångest, sömnsvårigheter, depressiva reaktioner m m.

I praxis har ersättning för sveda och värk bestämts tämligen schablonmässigt även om individuella faktorer ansetts kunna påkalla avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning (NJA 1969 s 469, 1972 s 81, 1979 s 129, 1982 s 793 samt 1989 s 389, jfr prop 1975:12 s 111). Värderingen kan göras med utgångspunkt i den av trafikskadenämnden fastställda tabellen beträffande ersättning för sveda och värk. En sådan värdering synes i de aktuella fallen leda till skadeståndsbelopp i storleksordningen 30 000 kr. HD bestämmer skadestånden för sveda och värk till 30 000 kr för var och en av L.L. och L.F..

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i utvisningsfrågan fastställer HD TR:ns domslut i den delen.

HovR:ns domslut i påföljdsdelen ändras på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 6 år.

Fängelsestraffet skall till en tid av 240 dagar anses verkställt i anstalt.

HovR:ns dom i fråga om skyldighet för M.Y. att utge skadestånd till L.L. och L.F. för sveda och värk samt lidande ändras på så sätt att HD förpliktar M.Y. att till envar av L.L. och L.F. utge skadestånd i angivna hänseenden med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 16 mars 1991 tills betalning sker.

JustR:n Vängby och Gad var skiljaktiga såvitt avsåg frågan om ersättning för lidande och anförde följande: Beträffande ersättningen för sveda och värk har vi inte någon annan mening än majoriteten. Vi vill blott i förevarande sammanhang understryka vad majoriteten säger om en schablonmässig bedömning av ersättningens storlek.

Det är önskvärt att också ersättning för lidande schabloniseras så långt det är möjligt. Ersättningen framstår härigenom som mindre godtycklig än vad som blir fallet om ersättningspraxis är alltför varierande. En schablonisering leder också till en snabbare skadereglering vilket är till fördel för den skadelidande.

I den mån lidandet såsom i förevarande fall har gett upphov till psykiska besvär skall det beaktas vid bestämmandet av ersättningen för sveda och värk. Att lidandet medfört sådana besvär skall således inte leda till någon höjning av ersättningen för lidande.

Brottsskadenämnden höjde förra året högst väsentligt ersättningen vid sexualbrott. Det saknas i allmänhet anledning att bestämma ersättning för lidande vid grova våldsbrott till lägre nivåer än vid sexualbrott.

På grund av det anförda bestämmer vi ersättningen för lidande till L.L. och L.F. till 40 000 kr för envar av dem.

JustR Vängby tillade för egen del: Att bestämma ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för lidande är en ännu svårare uppgift än att fastställa ersättning för annan ideell skada. Det är omöjligt att värdera mänskligt lidande i pengar. Lika omöjlig är tanken att kränkningen av någons människovärde skulle låta sig uppskatta till något visst belopp. Vare sig man sätter beloppet till 10 000 kr, 100 000 kr eller 1 000 000 kr blir resultatet lika godtyckligt. Dessutom är det en alltför enkel tanke att det lidande som drabbat någon till följd av en allvarlig kränkning av hans eller hennes människovärde skulle kunna botas med en penningersättning. Det är i en sådan situation helt andra insatser som behövs, från enskilda i form av stöd och hjälp och från samhället i form av kvalificerad vård. I det senare fallet kan kostnader för sådan vård ersättas genom skadestånd.

Inte heller finns det av preventiva skäl anledning att bestämma ersättning för lidande till särskilt höga belopp. Det saknas givetvis all anledning att göra jämförelser med amerikanska skadestånd; förhållandena är där helt annorlunda. Men även om man diskuterar mera realistiska nivåer måste konstateras, att vid verkligt allvarliga integritetskränkningar är gärningens straffvärde så högt att behovet av prevention tillgodoses redan genom straffet. Dessutom leder det långvariga straffet i allmänhet till att förövarens ekonomi blir förstörd, i den mån den inte var det redan förut till följd av missbruk, utslagning från arbetslivet eller andra handikapp, så att han ändå inte kan betala honom ålagda skadestånd. Ersättningen kommer i stället att utgå ur brottsskadenämndens anslag eller från hem- eller villahemförsäkringens överfallsskydd.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (14)

NJA 1992 s. 446: Frågor om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott samt om anlitande av psykologisk expertis som hjälpmedel vid bedömningen av trovärdigheten hos målsägande- och vittnesutsagor. Dessutom...
NJA 1992 s. 541: Ersättning för lidande på grund av grov misshandel.
NJA 1993 s. 138: Ett 17 månader gammalt barn som blivit utsatt för mordförsök har ansetts berättigat till ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207).
NJA 1993 s. 68: Fråga om beviskrav och bevisvärdering i mål om sexualbrott mot underårig (14 år), som på grund av psykiska besvär inte har hörts i målet. Bevisningen har i huvudsak utgjorts av målsägandens...
NJA 1994 s. 395: Ersättning till polisman för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen med anledning av grovt våldsbrott.
NJA 1997 s. 723: Ersättning för lidande på grund av bankrån. Även fråga om rättegångskostnad.
NJA 1999 s. 441: Fråga om tillämpning av 2 kap 3 § skadeståndslagen på kränkningsersättning på grund av grov misshandel. Tillika fråga om nivån för kränkningsersättning enligt 1 kap 3 § vid sådant brott.
NJA 2000 s. 273: Den särskilda forumbestämmelsen i artikel 5.3 Luganokonventionen har inte ansetts tillämplig på en talan om fastställelse av att viss teknik inte faller inom skyddsområdet för annans...
NJA 2000 s. 278: Fråga om påföljd för 19-åring som gjort sig skyldig till grov misshandel. Vidare fråga om skadestånd för kränkning samt sveda och värk.
NJA 2000 s. 292: Fråga om anordnande av länkar till musikfiler på Internet utgör brott mot upphovsrättslagen.
NJA 2000 s. 302: Fråga om ansvarsbefrielse på grund av nöd, när enskilda personer sökt hindra skogsavverkning på ett område för vilket länsstyrelsen två dagar senare utfärdat ett avverkningsförbud.
NJA 2005 s. 283: Fråga om utvisning av en utlänning som har återfallit i grov narkotikabrottslighet och som bott i Sverige sedan år 1983 och har en femtonårig dotter här.
NJA 2005 s. 919: Fråga om bestämmande av ersättning för sveda och värk på grund av sexuella övergrepp mot ett barn.
NJA 2006 s. 388: En utlänning, som har återfallit i brott, har utvisats trots att han har en i Sverige bosatt snart 13-årig dotter.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation