RH 1998:62
Sedan 18 kap. 13 § rättegångsbalken ändrats den 1 december 1997 ansågs inte längre målsägande som ensam fört ansvarstalan kunna åläggas ersätta staten kostnaderna för den tilltalades offentliga försvarare.
Åklagaren yrkade ansvar på S.J. för förskingring. Målsäganden, ett bolag, yrkade skadestånd av S.J.
Eslövs tingsrätt (1997-03-12, rådmannen Bertil Lundgren samt nämndemännen Ingrid Persson, Ingrid Persson och Mary Nilsson) ogillade åtalet och bolagets skadeståndstalan.
Bolaget överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till både åtalet och bolagets skadeståndstalan.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-09-14, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Björn R. le Grand, referent, tf. hovrättsassessorn Katarina Nordquist samt nämndemännen Birgitta Carlberg och Anne-Charlotte Johansson) fastställde tingsrättens domslut samt tillerkände den offentlige försvararen ersättning och förklarade att kostnaden skulle stanna på staten.
I frågan om eventuell skyldighet för bolaget att ersätta staten kostnaden för S.J:s försvar anmärkte hovrätten följande.
Enligt 31 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken gäller om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan bestämmelserna i 18 kap.rättegångsbalken i tillämpliga delar. Det innebär t.ex. att en målsägande som ensam fört ansvarstalan med stöd av 18 kap. 1 § rättegångsbalken kan åläggas att ersätta den tilltalades kostnader för privat försvarare när domstolen ogillar åtalet. Enligt 18 kap. 13 § rättegångsbalken gällde tidigare beträffande kostnad som enligt rättens beslut skulle utgå av allmänna medel kapitlets bestämmelser om skyldighet att ersätta rättegångskostnad. I praxis har bestämmelsen tillämpats analogt i den nu aktuella situationen, således att målsäganden förpliktats att ersätta statens kostnader för den tilltalades offentliga försvar.
Sedan den 1 december 1997 har emellertid bestämmelsen om skyldighet för part att ersätta kostnad som utgått av allmänna medel tagits bort ur lagrummets första stycke, se lagen (1996:1624) om ändring i rättegångsbalken. Lagen har i dess nya lydelse inte ansetts medge sådan analog tillämpning som förekom i tidigare praxis, jämför hovrättens dom den 1 december 1997 i mål B 1334-95. Se även Peter Fitger, Rättegångsbalken, s. 18:56 ff (supplement 24 aug. 1997).
Lagen (1996:1624) om ändring i rättegångsbalken innehåller inte några särskilda övergångsbestämmelser (se dock beträffande högsta belopp som den tilltalade kan förpliktas betala till staten NJA 1997 s. 862). Högsta domstolen (HD) har i fråga om en liknande lagändring i avgörandena NJA 1974 s. 47 och NJA 1975 s. 323 funnit att de nya, lindrigare reglerna skulle tillämpas när dom i saken - med prövning av fråga om skyldighet att ersätta statens kostnader - meddelades efter ikraftträdandet medan utgången blev den motsatta när endast kostnadsfrågan hållits öppen genom överklagande.
HD har i NJA 1998 s. 244 prövat fråga om skyldighet för målsägande som ensam fört ansvarstalan att ersätta staten kostnaderna för den tilltalades försvar. HD åberopade i avgörandet den praxis som tidigare hade utvecklats vid tillämpningen av 18 kap. 13 § rättegångsbalken, dvs. att målsägandens ersättningsskyldighet vid ogillande av åtalet (eller den motsvarande situation som förelåg i fallet) omfattar även statens kostnader för den tilltalades offentliga försvar. Fallet avsåg emellertid den situationen att endast hovrättens beslut i kostnadsfrågan (som meddelats före den 1 december 1997) överklagats till HD, jfr NJA 1975 s. 323.
Sammanfattningsvis har hovrätten således funnit följande. De sedan den 1 december 1997 gällande reglerna ger inte utrymme för att förplikta målsägande som ensam fört ansvarstalan men förlorat målet att ersätta statens kostnader för den tilltalades offentliga försvar. När den ogillande domen meddelas efter ikraftträdandet skall de nya reglerna tillämpas, även om offentlig försvarare förordnats före ikraftträdandet. Trots att hovrätten ogillar åtalet kan således bolaget inte åläggas ersättningsskyldighet för försvararkostnaden i hovrätten.