NJA 1997 s. 862

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å C.P., född 1973, för brott mot totalförsvarsplikten enligt följande gärningspåstående: C.P. har uppsåtligen uteblivit från värnplikt genom att underlåta att inställa sig enligt inkallelseorder till tjänstgöring vid A 1 i Linköping d 9 okt 1995 vilket medfört avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt.

C.P. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott då hans utevaro inte medfört avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt.

TR:n (ordf tingsfiskalen Håkansson; skiljaktiga meningar se nedan) anförde i dom d 29 jan 1997: Domskäl. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat en inkallelseorder.

C.P. har som skriftlig bevisning åberopat utdrag ur förhör under förundersökningen med A.H, chef för värnpliktsdetaljen på A 1. C.P. har i huvudsak uppgivit: Han började som praktikant på en lackeringsfirma 1992. Praktikanttjänsten övergick i en utbildningsplats. Han hade fått löfte från arbetsgivaren att få en tillsvidareanställning efter utbildningstidens slut. Han skulle inte hinna klart utbildningen innan han skulle inställa sig för militärtjänstgöring. Han begärde uppskov men fick avslag. Detta beslut överklagade han till högre instans men fick avslag även där. Eftersom han var rädd att förlora sin chans till en tillsvidareanställning inställde han sig inte enligt inkallelseordern d 9 okt 1995. Han var även orolig för att förlora den bostad han hade om han inställde sig. Han har en positiv inställning till militärtjänstgöring och är i dag beredd att inställa sig till militärtjänst.

TR:ns bedömning.

Det är i målet utrett att C.P. inte inställt sig till militärtjänstgöring vilket enligt inkallelseorder skulle ske d 9 okt 1995. Tjänstgöringen skulle ha pågått till d 24 maj 1996. C.P:s underlåtenhet att inställa sig till militärtjänstgöring har medfört att han ännu inte påbörjat sin tjänstgöring. En sådan bortovaro har ansetts att som sådan vara ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt (jfr NJA 1989 s 847 1 och II med däri gjorda hänvisningar samt prop 1994/1995:6 s 197). Enligt TR:ns mening har således C.P:s utevaro inneburit avsevärt men för hans utbildning eller tjänsten i övrigt. C.P. skall därför fällas till ansvar för brott.

Påföljden för denna typ av brott är normalt fängelse. C.P. har uppgivit att han varit orolig för att förlora sitt arbete och bostad om han inställde sig till militärtjänstgöring. Med hänsyn till vad C.P. anfört om sina personliga förhållanden och då det inte är fråga om återfall i brott bör påföljden i detta fall kunna stanna vid villkorlig dom i förening med dagsböter.

Åklagaren överklagade i Göta HovR och yrkade att C.P. skulle dömas till fängelse.

C.P. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Ström samt nämndemännen Berg och Sönnerstedt) anförde i dom d 20 aug 1997: Domskäl. Genom TR:ns dom är avgjort att C.P. gjort sig skyldig till brott mot totalförsvarsplikten.

I HovR:n har C.P. hörts på nytt. Han har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

I HovR:n har som nytt vittne hörts kaptenen B.K., som redogjort för de kontakter han haft med C.P:s far och att han därvid sagt till fadern att det var viktigt att C.P. inställde sig. B.K. har vidare uppgett att han för fadern berättade vilka konsekvenser det kunde bli för C.P. om denne uteblev.

HovR:n gör följande bedömning.

När vägran att fullgöra värnplikten grundas på etiska skäl döms enligt praxis första gången till villkorlig dom med böter och andra gången till fängelse fyra månader. Om vägran som i detta fall endast varit ett sätt att skaffa sig anstånd med värnpliktstjänstgöringen har annan påföljd än fängelse inte ansetts kunna komma i fråga av hänsyn till den militära disciplinen. Utvecklingen i praxis har grundats bl a på de uttalanden som gjordes av departementschef och lagråd under förarbetena till den ändrade lagstiftningen 1978 om vapenfri tjänst (se NJA II 1978 s 550ff).

C.P., som vid tidpunkten för inställelsen var 21 år gammal, har förklarat att han skulle ha riskerat att mista en framtida fast anställning om han åtlytt inkallelseordern. Han har tillagt att han numera har fått en sådan anställning och att han nu är beredd att fullgöra värnplikten. Det finns inte anledning att betvivla dessa uppgifter. Men i praxis har tidigare inte någon hänsyn tillmätts sådana omständigheter vid valet av påföljd utan fängelse har ansetts oundvikligt i dessa fall.

Enligt lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll erbjuds i dag den som dömts till ett fångelsestraff inte överstigande tre månader att avtjäna straffet genom att bära en s k fotboja. Enligt 5 § i lagen kan den dömde dessutom åläggas att betala 50 kr per dag så länge övervakningen pågår. Denna verkställighetsform gör att ett kortare fängelsestraff vid värnpliktsbrott framstår som mindre lämpligt. Mot bakgrund härav och med hänsyn till övriga omständigheter i målet finner HovR:n en villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff mera lämpligt; dvs att samma påföljdssystem som blivit praxis då värnpliktsvägran grundas på ideella skäl bör tillämpas även i detta fall. TR:ns dom skall följaktligen fastställas.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

C.P. (offentlig försvarare advokaten S.S.) bestred ändring.

S. yrkade ersättning av allmänna medel för försvaret av C.P.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Lars K Beckman, Nyström, Munck, Danelius, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. För den som första gången uteblir från värnpliktstjänstgöring är enligt rättspraxis påföljden i allmänhet 14 dagars fängelse, utom när underlåtenheten att inställa sig föranletts av ideella skäl (se t ex NJA 1984 s 745, 1989 s 847 och 1997 s 329). I förevarande fall har C.P. visserligen i HD omnämnt att han har vissa ideologiskt betingade invändningar mot militär verksamhet, men det är tydligt att hans underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring väsentligen berodde på att han var angelägen om att inte gå miste om en pågående provanställning och om de möjligheter till fast anställning som skulle öppna sig för honom vid provanställningens slut. Dessa skäl, om än i och för sig beaktansvärda, är ändå inte tillräckliga för att föranleda ett avsteg från gällande påföljdspraxis, som är avsedd att bidra till att tjänstgöringsplikten inom totalförsvaret kan upprätthållas med rimlig konsekvens och effektivitet C.P. har dessutom framfört uppfattningen att en uppmjukning av hittills tillämpad praxis kunde vara motiverad som en följd av de förändringar som inträtt i Sveriges säkerhetspolitiska läge och som skapat i viss mån nya förutsättningar för försvarets och de värnpliktiga förbandens verksamhet. Inte heller i detta hänseende föreligger emellertid omständigheter som ger anledning att bedöma brott mot totalförsvarsplikten på ett annat sätt än hittills.

De möjligheter till alternativ verkställighet av korta fängelsestraff som tillskapats genom lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll är inte sådana att de bör medföra en förändrad syn på fängelsestraff som påföljd för brott av nu ifrågavarande slag.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det inte i detta fall föreligger andra särskilda skäl att avvika från stadgad praxis skall C.P. dömas till 14 dagars fängelse.

Enligt 31 kap 1 § 3 st RB gäller från och med d 1 dec 1997 nya bestämmelser om skyldighet för tilltalad som döms för brott att till staten betala kostnad för offentlig försvarare (se NJA II 1996 s 616ff). Det saknas särskilda övergångsbestämmelser i anslutning till denna lagändring. De nya bestämmelserna har emellertid införts i anslutning till rättshjälpslagen (1996:1619), som trätt i kraft samma dag. I övergångsbestämmelserna till denna lag anges att äldre lag fortfarande skall gälla om allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål eller rättshjälp genom offentligt biträde har beviljats före den nya rättshjälpslagens ikraftträdande. De nya bestämmelserna i 31 kap 1 § 3 st RB måste liksom motsvarande äldre bestämmelser (jfr prop 1972:4 s 268) förutsättas bygga på principen att den tilltalade - frånsett visst undantagsfall - inte skall kunna åläggas återbetalningsskyldighet med högre belopp än han skulle ha fått betala i avgift, om det rättsliga biståndet i stället hade utgått i form av rättshjälp. I överensstämmelse härmed får anses att den äldre lydelsen av stycket, som hänvisar till avgifterna enligt den tidigare rättshjälpslagen, alltjämt reglerar den tilltalades skyldighet att ersätta försvararkostnad i de fall där offentlig försvarare förordnats före d 1 dec 1997. Vid detta förhållande skall kostnaden för försvaret i HD stanna på staten.