RH 1998:97

Åklagaren yrkade vid Lycksele tingsrätt ansvar å M.H. för grovt narkotikabrott enligt följande gärningspåstående. M.H. har den 20 september 1998 i Stockholm olovligen förvärvat och den 23 september 1998 i Dorotea kommun olovligen innehaft 292,4 g amfetamin och 86,6 g cannabis, som är narkotika. Risk för spridning har förelegat. Brottet är grovt med hänsyn till den stora mängden narkotika.

M.H. erkände gärningen men gjorde gällande att den var att bedöma som narkotikabrott av "normalgraden".

Lycksele tingsrätt (1998-10-16, rådmannen Henrik Aspegren samt nämndemännen Thyra Persson, Jan-Erik Staaf och Eva Björmsjö) rubricerade gärningen som narkotikabrott och bestämde påföljden till fängelse ett år och åtta månader. Tingsrätten anförde i sina domskäl under rubriken Tingsrättens bedömning följande. M.H. har olovligen innehaft bland annat 292,4 gram amfetamin av hög koncentration. Detta är en mycket betydande mängd narkotika av farligt slag. Mängden narkotika är emellertid inte så stor att gärningen redan på grund härav nödvändigtvis skall bedömas som grovt narkotikabrott. (Jämför NJA 1987 s. 156). - Fråga blir då i målet om M.H:s befattning med narkotikan varit av sådan art att gärningen skall bedömas som grov brott.

Den aktuella narkotikan har, såvitt framkommit, varit avsedd för M.H:s eget missbruk. M.H.- har emellertid vid ett enda tillfälle innehaft en stor mängd amfetamin. Fråga har således inte varit om det fallet att en missbrukare innehaft motsvarande mängd narkotika genom att vid ett stort antal tillfällen inneha mindre mängder amfetamin. Det finns anledning att se med allvar på ett enstaka innehav av stora mängder narkotika eftersom ett sådant innehav i typfallet syftar till överlåtelse. - Av det ovan sagda följer att det vid innehav av ett så stort parti narkotika som det aktuella, oftast får anses finnas risk för att narkotikan sprids. Det finns således risk för att den missbrukare som har tillgång till större mängder narkotika delar med sig av narkotikan till andra missbrukare i bekantskapskretsen. vidare är det vanligt att missbrukare finansierar sitt missbruk genom att sälja narkotika. Av de minnesanteckningar som tagits i beslag hos M.H. får det även anses framgå att denne tidigare varit inblandad vid överlåtelser av narkotika.

Mot bakrund av det sagda finner tingsrätten att det förelegat en uppenbar risk för att den aktuella narkotikan skulle spridas. Nämnda förhållande är en försvårande omständighet när det gäller att bedöma det brott som M.H. nu begått.

Emellertid talar i förmildrande riktning att, såsom ovan anförts, annat inte framkommit än att den aktuella narkotikan varit avsedd för M.H:s eget missbruk. M.H. har således ej förvärvat narkotikan i överlåtelsesyfte.

Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet finner tingsrätten att det narkotikabrott som M.H. begått inte bör anses som grovt.

Åklagaren och M.H. överklagade domen. Åklagaren yrkade att gärningen skulle bedömas som grovt narkotikabrott och M.H. yrkade straffnedsättning.

Hovrätten för Övre Norrland (1998-11- 30, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, referent, och Bertil Eriksson, hovrättsassessorn Susanne Lundgren samt nämndemännen Bernt Lundström och Patrick Nygren) dömde M.H. för grovt narkotikabrott till fängelse två år. I domskälen anförde hovrätten följande.

Åklagaren har även i hovrätten åberopat analysbevis av den i beslag tagna narkotikan. Av analysbeviset av amfetaminpartiet framgår att detta förvarats i tre påsar och vikten har varit 39,5 g, 159 g respektive 93,9 g. Koncentrationen av amfetaminsulfat har varit 62 procent i de två förstnämnda påsarna och 61 procent i den tredje påsen. Åklagaren har också åberopat en i M.H:s bostad beslagtagen lapp med minnesanteckningar.

M.H. har således olovligen innehaft 292,4 g amfetamin av hög koncentration och 86,6 g cannabis. Han har förvärvat narkotikan i Stockholm vid ett och samma tillfälle för 50 000 kr. Hovrätten konstaterar att M.H. hanterat en betydande mängd amfetamin, som är narkotika av farligt slag.

När det gäller gränsen mellan narkotikabrott och grovt brott torde den nuvarande gränsen gå vid innehav av 250 g amfetamin. Denna praxis faller tillbaka på de riktlinjer som chefsrådmännen vid narkotikaavdelningarna vid Göteborgs, Malmö och Stockholms tingsrätter enades om 1989. Några tydliga överrättsavgöranden föreligger inte.

Tingsrätten har med hänvisning till rättsfallet NJA 1987 s. 156 dragit den slutsatsen att mängden narkotika inte är så stor att gärningen redan på grund härav nödvändigtvis skall bedömas som grovt brott. Hovrätten finner dock att några säkra slutsatser inte kan dras av detta rättsfall när det gäller gränsdragningen mellan narkotikabrott av "normalgraden" och grovt brott eftersom målet i överinstanserna främst gällde påföljden för en av de tilltalade. Högsta domstolen har också refererat detta rättsfall enligt följande rubrik: Fråga om påföljd för narkotikabrott enligt 1 § 4 och 5 narkotikastrafflagen.

Hovrätten finner på grund av det sagda att den mängd amfetamin som M.H. hanterat i och för sig utgör skäl för att bedöma brottet som grovt brott. Härtill kommer att han även innehaft 86,6 g cannabis.

Fråga är då om invändningen att M.H. inköpt narkotikan uteslutande för eget bruk bör föranleda att brottet inte bedöms som grovt brott. Av personutredningen framgår att M.H. sedan lång tid tillbaka missbrukat narkotika. Han har sedan i somras och till den 23 september 1998, då han greps av polis, missbrukat amfetamin dagligdags. Han slutade anställningen i ett familjeföretag, i vilket han var delägare, i början av år 1997. Han sålde sin del i företaget till en broder för en köpeskilling av 2,1 miljoner kr, som skulle utbetalas med 700 000 kr per år under tre år. Han övergick därefter till att i eget bolag köpa och sälja travhästar. När han startade rörelsen tog han ett lån på 500 000 kr. Han har en skuld på 50 000 kr för obetalda hyror för den lägenhet han innehade i Gällivare. Han skilde sig från sin hustru i början av detta år och hustrun har vårdnaden om deras två barn, födda år 1994 och 1995. Inköpet av det aktuella narkotikapartiet har han finansierat genom försäljning av en travhäst.

De nu redovisade omständigheterna angående M.H:s eget missbruk och hans goda ekonomi ger ett visst stöd för att narkotikan inte varit avsedd att överlåtas. M.H. har emellertid vid ett enda tillfälle innehaft en stor mängd amfetamin, som är att anse som narkotika av farligt slag. Det finns anledning att se allvarligt på enstaka innehav av så stor mängd amfetamin eftersom det måste finnas en uppenbar risk för att narkotikan sprids vidare till andra missbrukare. Av de minnesanteckningar som beslagtagits hos M.H. får det även anses framgå att han tidigare inte varit främmande för överlåtelser av narkotika.

Vid en sammanvägning av omständigheterna finner hovrätten att det inte föreligger sådana förmildrande omständigheter att brottet inte bör bedömas som grovt brott. M.H. skall följaktligen dömas för grovt narkotikabrott.

Målnummer B 318/98