RH 1998:98

Enligt ett köp-säljkontrakt, daterat den 1 augusti 1992 och avfattat på spanska språket, sålde M.E. till O.R. båten Yellow Bird, som hade hemmahamn på Mallorca, för en köpeskilling om 1 350 000 kr. Kontraktet var den 25 augusti 1992 notariserat av notarius publicus i Stockholm, advokaten I-T.L. O.R. förde i augusti 1993 båten från Mallorca till spanska fastlandet.

M.E. yrkade vid Varbergs tingsrätt att O.R. skulle förpliktas att till honom utge i första hand båten, i andra hand skadestånd med 2 500 000 kr. Han gjorde därvid gällande att hans namnteckning på köp- säljkontraktet var förfalskad och att han fortfarande var ägare till båten.

O.R. bestred yrkandet. Han invände att köpehandlingen var riktig och giltig, att M.E. därför avhänt sig äganderätten till båten och att han haft rätt att förfoga över denna.

M.E. åberopade som skriftlig bevisning bl.a. köp-säljkontraktet, ett av I-T.L. den 29 oktober 1992 utfärdat intyg, Bill of Sale daterad den 28 augusti 1992 och ett sakkunnigutlåtande av Statens Kriminaltekniska laboratorium. Utlåtandet avsåg frågan om den ifrågasatta namnteckningen var riktig eller ej. Undersökningen hade utförts av R.B. och U-B.Å.

O.R. åberopade som skriftlig bevisning bl.a. köp-säljkontraktet med notarisering 25 augusti 1992.

Parterna hördes på egen begäran under sanningsförsäkran. Vittnesförhör hölls på begäran av M.E. med bl.a. advokaten I-T.L. och på begäran av O.R. med bl a G,.J.

Varbergs tingsrätt (1996-02-05, rådmannen Mats Lundström, hovrättsassessorn Ylva Segerbo och f.d. rådmannen Nils-Erik Nelfelt) ogillade käromålet.

I domskälen anförde tingsrätten, såvitt nu är i fråga:

M.E. har påstått att underskriften med hans namn i det på spanska språket och 1.8.1992 daterade köp-säljkontraktet är förfalskad. Handlingen anger bland annat att M.E. till O.R. försäljer båten Yellow Bird för en köpeskilling av 1 350 000 kr.

Annat har inte gjorts gällande än att köp-säljkontraktet notariserats av notarius publicus, advokaten I-T.L. Stockholm, 25.8.1992. Den som påstår att en handling, vars underskrifter notarius publicus intygat, är falsk har bevisbördan för att dokumentet i berört hänseende är falskt och därmed icke gällande.

M.E. har påstått att han inte befann sig i Stockholm vid tidpunkten för notariseringen 25.8.1992 och därför omöjligen har kunnat medverka vid denna. O.R. å sin sida har uppgett att ett sammanträffande mellan honom och M.E. ägde rum i Stockholm och att de i samband därmed besökte - enligt O.R:s uppfattning - spanska konsulatet där de inför en kvinna verkställde sina underskrifter på det aktuella köp-säljkontraktet. O.R:s uppgifter om hans möte med M.E. i Stockholm bekräftas av G.J:s utsaga, som även anger åtföljande besök av O.R. och M.E. hos notarius publicus i anledning av upprättat kontrakt beträffande båten. M.E:s uppgifter framstår inte som mer trovärdiga än O.R:s. Uppgift står således mot uppgift.

I-T.L:s utsaga ger inte heller någon egentlig ledning i frågan. Hennes agerande i saken får ses i belysning av de ensidiga uppgifter M.E. lämnade henne. I själva verket uttrycker I-T.L. uppfattningen att O.R. och M.E. mot bakgrund av de rutiner som tillämpades, tillsammans besökt hennes kontor. Av I-T.L. utfärdade intyg saknar mot bakgrund av de av henne lämnade uppgifterna värde som bevis, såväl självständigt som tillsammans med andra omständigheter i målet. Ej heller kan den av Statens Kriminaltekniska Laboratorium gjorda skriftanalysen anses utgöra tillräckligt bevis för att det notariserade köp-säljkontraktet är falskt i vad det avser namnteckningen M.E.

M.E. har inte mot O.R:s förnekande förmått visa att den aktuella handlingen är ogiltig som dokument och inte gällande mellan parterna. Att annan notariserad handling benämnd Bill of Sale föreligger i målet föranleder inte annan bedömning.

Av det sagda följer att M.E:s talan inte kan vinna bifall. Käromålet skall därför ogillas.

M.E. överklagade domen och yrkade i hovrätten bifall till sin talan.

O.R. bestred ändring.

I hovrätten yrkade M.E. såvitt nu är i fråga, sakkunnigförhör med R.B. och U-B.Å. vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Ingen av dem hade hörts vid tingsrätten.

Till stöd för att få åberopa bevisningen anförde M.E: R.B. och U-B.Å. skall höras om innehållet i och värdet av det av dem utfärdade utlåtandet angående äktheten av namnunderskriften på köpedokumentet. Av processekonomiska skäl åberopade M.E. inte bevisningen redan vid tingsrätten. Det saknades anledning att tro annat än att utlåtandet skulle tillmätas tilltro och därmed, såväl ensamt som tillsammans med annan bevisning i målet, utgöra tillräcklig bevisning. Denna bevisning kan inte heller anses som ny eftersom den åberopats redan genom utlåtandet från SKL.

O.R. motsatte sig att M.E. tilläts åberopa bevisningen.

Hovrätten för Västra Sverige (1997-01-24, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Ola Olsson, referent, och hovrättsassessorn Cecilia Tisell) tillät förhören med R.B. och U-B.Å.

I skälen för beslutet anförde hovrätten:

Utlåtandet av SKL utgör sakkunnigbevisning enligt 40 kap.rättegångsbalken. Sådan bevisning kan vara både skriftlig och muntlig. Enligt 40 kap. 8 § rättegångsbalken (se även 40 kap. 19 §) skall sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, också höras muntligen om part yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten eljest finner det erforderligt. Vid tingsrätten har sakkunnigbevisningen, i enlighet med M.E:s begäran, förebringats i enbart skriftlig form. I hovrätten har M.E. yrkat att sakkunnigbevisningen skall tas upp även muntligen på så sätt att R.B. och U-B.Å. hörs närmare i fråga om det av dem utfärdade utlåtandet. De sålunda åberopade förhören är enligt hovrättens uppfattning att se som en del av den redan vid tingsrätten åberopade sakkunnigbevisningen och utgör inte ny bevisning i den mening som avses i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken. Denna bevisning skall därför tillåtas i hovrätten.

Målnummer T 142/96