RH 1999:111
Mål om tomträttsavgäld, i vilket parterna träffat förlikning, har ansetts vara sådant mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken.
Luleå kommun ansökte om stämning å P-E.J. och M.J. och yrkade att fastighetsdomstolen skulle fastställa den årliga avgälden för deras tomträtt för kommande 10-års period till 3 192 kr. Kommunen yrkade vidare ersättning för rättegångskostnad med 450 kr för ansökningsavgiften.
Sedan stämning utfärdats beslutade fastighetsdomstolen att vilandeförklara målet i avvaktan på att vissa "pilotmål" skulle avgöras. Sedan målet återupptagits insände kommunen ett avtal som träffats mellan parterna angående avgäldens storlek. Kommunen hemställde att fastighetsdomstolen skulle fastställa avgälden enligt överenskommelsen. Kommunen vidhöll sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad.
Luleå tingsrätt, fastighetsdomstolen (1999-06-21, lagmannen Hans Brusewitz) fastställde i dom den årliga avgälden för tomträtten till 2 766 kr enligt parternas överenskommelse för den kommande 10-års perioden. Fastighetsdomstolen förpliktade vidare P-E.J. och M.J. att till kommunen solidariskt betala ansökningsavgiften om 450 kr jämte ränta.
P-E.J. och M.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade att kommunens yrkande om ersättning för rättegångskostnad skulle ogillas. De yrkade vidare ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten. P-E.J. och M.J. anförde att det avtal parterna träffat om avgäldens storlek var att anse som en förlikning, varför vardera parten borde svara för sina egna kostnader enligt 18 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken (RB).
Kommunen bestred ändring. Kommunen ansåg att saken i målet inte var förlikningsbar och att kommunen måste anses vara den vinnande parten, varför den hade rätt till ersättning för sina kostnader i målet.
Hovrätten för Övre Norrland (1999-11-04, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, fastighetsrådet Folke Hultdin, hovrättsrådet Bertil Eriksson och hovrättassessorn Pernilla Glans, referent) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten ogillade kommunens yrkande om ersättning för rättegångskostnad. Vidare förpliktade hovrätten kommunen att ersätta P-E.J. och M.J. deras rättegångskostnader i hovrätten. Hovrätten anförde i sina skäl följande.
I mål om omprövning av tomträttsavgäld är 18 kap. RB tillämplig (SOU 1952:28 s. 96). Enligt 13 kap. 11 § första stycket jordabalken (JB) kan en överenskommelse om ändring av tomträttsavgäld inte träffas senare än ett år före utgången av den löpande perioden. Träffas ingen sådan överenskommelse inom tidsfristen är fastighetsägaren eller tomträttshavaren enligt andra stycket nämnda lagrum hänvisad att väcka talan för att få ändringen fastställd i dom. Enligt 13 kap. 24 § första stycket andra meningen JB är rätten inte bunden av parts yrkande eller medgivande om tvisten rör fråga som kan inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet som är inskriven. En viss prövning måste därför göras av domstolen även om parterna träffat en överenskommelse om avgäldens storlek. Även om en sådan prövning endast är summarisk och i realiteten inte medför någon egentlig prövning av kreditgivarnas rätt (se SOU 1990:23 s. 200) kan därför sådana mål inte anses dispositiva. På grund härav är inte bestämmelsen i 18 kap. 5 § tredje stycket RB tillämplig i målet. Rättegångskostnaderna skall därför fördelas i enlighet med övriga regler i 18 kap. RB.
Med hänsyn till att målet gäller ett rättsförhållande som endast kan fastställas genom dom kan rätten förordna att rättegångskostnaderna skall kvittas enligt 18 kap. 2 § RB. I detta mål har kommunen endast några veckor före tidsfristens utgång översänt ett förslag till motparterna om ändring av avgälden. Sedan kommunen härefter väckt talan vid fastighetsdomstolen har målet på kommunens begäran vilandeförklarats. Målet har sedan återupptagits, varvid kommunen ingivit ett förlikningsavtal och hemställt att parternas överenskommelse skulle fastställas i dom. Förlikningsavtalet avsåg en lägre avgäld än vad som yrkats i ansökan om stämning. P-E.J. och M.J. kan därför inte anses ha föranlett onödig rättegång genom att inte underteckna det ursprungliga förslaget. Hovrätten finner därför att förutsättningar föreligger för att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad vid fastighetsdomstolen.
Vid denna utgång skall kommunen ersätta P-E.J. och M.J. deras kostnader i hovrätten.