RH 1999:116

Åklagaren åtalade M.P. född 1964, för bl.a. rån enligt följande gärningsbeskrivning:

M.P. har den 9 juni 1999 i butiken Stadium i Skövde olovligen med tillägnelseuppsåt tillgripit två träningsoveraller och en keps till ett sammanlagt värde av 1 397 kr. M.P. har därefter, utanför butiken, medelst våld satt sig till motvärn mot väktaren J.B. när denne velat återta det tillgripna genom att avsiktligen tilldela honom tre knytnävsslag mot ansikte och kropp, vilket förorsakat smärta och rodnad.

M.P. förklarade att han varken kunde erkänna eller förneka rån, eftersom han var påverkad droger och därför hade väldigt vaga minnen av händelsen.

Målsägandeförhör hölls med J.B. som uppgav följande. Den aktuella dagen arbetade han som civilklädd butikskontrollant på Stadium. Han såg två personer, varav en var M.P. som uppträdde konstigt. M.P. tog på sig en keps och tog med sig några Adidas-plagg till en provhytt. J.B. stod en bit ifrån och tittade in i provhytten vad M.P. gjorde. M.P. klädde på sig plagg medan han hela tiden tittade ut ur provhytten för att se om någon iakttog honom. Han var inne i provhytten mellan tio och tjugo minuter. Därefter gick han snabbt ut. Hans hand var då färgad av en lila vätska som finns i larmbrickor. J.B. sprang fram till provhytten och tittade in. Där låg fem-sex larmbrickor på golvet. När M.P. passerade larmbågarna började dessa att tjuta. M.P tittade bakåt, fick syn på J.B. och började springa. Han sprang efter M.P. och skrek "väktare, stanna!". När han ropade var han omkring fem meter från M.P. Denne stannade inte. Han kom ikapp J.B. vid Kapp Ahl. M.P. viftade med armarna och J.B. brottade ner honom på golvet. J.B frågade hur det var med honom. M.P. svarade att han inte kunde andas. J.B. släppte därför på greppet. Då tog sig M.P. upp på fötter igen och slog honom två gånger i ansiktet. Slagen, som var kraftiga, träffade under J.B:s ögon, det ena under höger och det andra under vänster öga. Han fick dock tag på M.P. och lyckades brotta ner honom igen. I samband därmed revs en larmbåge ner. M.P. slog även ytterligare ett slag. Det träffade J.B. någonstans på överkroppen. Han sade på nytt att han var väktare men han vet inte om M.P. hörde det. Han försökte säga till honom att han skulle lugna ner sig men de hade inte någon egentlig kommunikation. När M.P. låg på golvet sade denne på nytt att han inte kunde andas. J.B. släppte då åter på greppet varefter M.P. slet sig igen. M.P. sprang mot utgången. J.B lyckades få tag på honom utanför och höll fast honom. M.P:s kamrat rörde sig runt dem och försökte tala till förmån för M.P. Kamraten gick sedan fram och viskade någonting i M.P:s öra. Två till tre sekunder därefter sjönk M.P. ihop och var inte kontaktbar. Om detta var "fejkat" eller ej vet J.B. inte. J.B. bad någon ringa en ambulans. Då höll han inte ens i M.P. Enligt hans uppfattning var M.P. mycket påverkad av någonting. M.P. uttalade inte något hot mot honom. Han märkte inte att M.P. hade svårt att andas men han lossade greppet för att inte skada M.P. Han vet inte om M.P. slog i huvudet någon gång. - Som väktare arbetar han för butiken. Om han ser någon ta någonting utan att betala är det hans uppgift att gripa personen och ta tillbaka den tillgripna varan. Han ringer alltid till polisen och gör en anmälan. Det händer att polisen beslagtar det tillgripna godset. Om så inte sker eller polis över huvud taget inte kommer till platsen lämnar han tillbaka varan till butiken om det inte är så att den som tillgripit varan vill köpa den. Denne får då göra det. Även i det fallet gör han dock en polisanmälan. I detta fall hade M.P. på sig de tillgripna kläderna under sin egen träningsoverall. Han kunde inte gärna ta av M.P. kläderna. M.P. fick dock inte med sig kepsen. Den fanns med då J.B. hördes av polisen. Förhöret skedde på platsen. Han är inte säker på om det var han eller polisen som tog hand om kepsen. - Han hade huvudvärk ett par dagar efter händelsen, sannolikt på grund av slagen han fått.

M.P uppgav följande beträffande åtalet för rån. Han har mycket diffusa minnen av den 9 juni 1999 eftersom han var kraftigt påverkad av alkohol, tabletter och narkotika. Han hade då missbrukat droger i drygt två veckor. Han kommer nästan inte ihåg någonting av eftermiddagen. Han minns inte att han var inne i någon provhytt, att något larm började tjuta eller något bråk. Han minns inte heller hur han kom till sjukhuset. Hans minne kom tillbaka när han var på sjukhuset. Han visste inte varför han var där. När han vaknade mådde han dåligt och var svimfärdig. Han hade ont i huvudet ett par dagar. Han känner inte igen J.B.

Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning ett rättsintyg och fotografier avseende J.B.

Skövde tingsrätt (1999-06-30, rådmannen Svante Swantesson samt nämndemännen Doris Lehtipalo, Christina Nilsson och Bertil Svensson) dömde M.P. för bl.a. rån och bestämde påföljden till fängelse ett år två månader, varvid en tidigare ådömd skyddstillsyn undanröjdes. I domskälen anförde tingsrätten:

J.B. har gjort ett både trovärdigt och tillförlitligt intryck. Vad han uppgivit vinner stöd av rättsintyget. Tingsrätten finner att J.B:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen. Av dessa framgår att M.P. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Även om J.B. av naturliga skäl inte tog av M.P. de träningsoveraller denne tillgripit är det sålunda uppenbart att i vart fall ett syfte med J.B:s ingripande var att det tillgripna skulle återbördas till ägaren. Det är också klart att M.P. insåg detta eller att han i vart fall skulle ha gjort det om han inte varit drogpåverkad. Även om stöldgodset inte har särskilt stort värde och M.P. inte gjort sig skyldig till grov misshandel eller använt sig av tillhygge är förfarandet inte att anse som mindre allvarligt enligt 8 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. M.P. skall därför dömas för rån.

M.P. fullföljde talan och yrkade bl.a. att hovrätten skulle bedöma den som rån åtalade gärningen som stöld och misshandel.

Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1999-08-23, hovrättslagmannen Lars Lunning, hovrättsrådet Carl Wilhelm Nisser samt nämndemännen Lillemor Drakén och Bernt Nyman) fastställde tingsrättens dom och uttalade i domskälen följande.

Ansvar

Vad gäller åtalet för rån har M.P. och J.B. hörts på nytt i hovrätten. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har antecknats i tingsrättens dom. J.B. har dock tillagt att hans huvud for bakåt något till följd av M.P:s slag, att de av åklagaren åberopade fotografierna togs tre-fyra timmar efter händelsen och att han inte fick någon "blåtira" på grund av slagen.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att J.B:s uppgifter bör läggas till grund för bedömningen. Genom dessa uppgifter är det utrett att M.P. olovligen med tillägnelseuppsåt har tillgripit det av åklagaren angivna godset och att han därefter tilldelat J.B. tre knytnävsslag på ansikte och kropp när denne velat återta godset. Det är i målet också klarlagt att M.P. när han utdelade slagen mot J.B, hade klart för sig att J.B. ville återta godset. M.P:s brottsliga förfarande faller således in under beskrivningen av rån i 8 kap. 5 § första stycket brottsbalken.

Enligt andra stycket i den nämnda bestämmelsen skall ett förfarande inte bedömas som rån utan som annat brott som förfarandet innefattar, om brottet med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art.

Slagen mot J.B. utdelades i olika omgångar under ett längre handgemäng mellan M.P. och J.B. Våldet, som varit upprepat och delvis riktat sig mot J.B:s ansikte, får sägas ha varit av tämligen allvarlig karaktär. Det tillgripna godsets värde har visserligen varit förhållandevis lågt, men det har ändå klart passerat den gräns mellan snatteri och stöld som enligt praxis tillämpas vid butikstillgrepp. M.P. har också visat förslagenhet vid tillgreppet. Vid en sammantagen bedömning av M.P:s handlande kan förfarandet inte anses ha varit av mindre allvarlig art. Han skall därför dömas för rån.

Referenten, t.f. hovrättsassessorn Anna Sjöman, var skiljaktig i fråga om brottsrubricering och straffmätning samt anförde att vad majoriteten uttalat i de tre första styckena under rubriken Ansvar överensstämde med hennes uppfattning och att skälen fortsättningsvis borde vara följande:

Minimistraffet för rån är fängelse ett år. Straffskalan är därmed avpassad för förhållandevis allvarliga brott. Brottsbeskrivningen för rån omfattar emellertid också fall som av olika anledningar framstår som jämförelsevis mindre allvarliga. För att möjliggöra en mera nyanserad straffmätning i sådana fall infördes 1975 andra stycket i rånbestämmelsen (prop. 1975/76:42 s. 24-26). Stycket bör enligt Högsta domstolen (jfr NJA 1976 s. 689 och NJA 1977 s. 329) inte ges en alltför begränsad tillämpning.

Det tillgreppsbrott som Mikael P gjort sig skyldig till är ett butikstillgrepp av inte särskilt kvalificerat slag och har avsett egendom till ett förhållandevis lågt värde. Tillgreppet har följts av våld mot en butikskontrollant, Jonas B, då denne ingripit för att hindra tillgreppet. De skador som Jonas B åsamkats till följd av slagen har emellertid av läkare bedömts som lindriga. Vid en samlad bedömning av Mikael P:s förfarande framstår detta i och för sig som ett allvarligt brott. Förfarandet får emellertid vid en jämförelse anses vara av något mindre allvarlig art än de brott för vilka den stränga straffskalan för rån i första hand är avsedd. Mikael P skall därför inte dömas för rån utan, med tillämpning av andra stycket i rånbestämmelsen, för stöld och misshandel av normalgraden. Fängelsestraffet, som avser såväl nu aktuell brottslighet som de brott som omfattas av Skövde tingsrätts dom den 24 november 1998 i mål B 179/98, skall därvid sättas till tio månader.

Överröstad i dessa delar är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 842/99