Prop. 1975/76:42

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m.m.

Regeringens proposition nr 42 1975/76 Prop. 1975/76: 42

Nr 42

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken , m. m.;

beslutad den 9 oktober 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG LENNART GElJER

1 Inledning

I den allmänna debatten om förmögenhetsbrotten har under senare är särskilt bestämmelserna om grov stöld och rån tilldragit sig intresse. Så- vitt gäller stöldbrottet har det därvid bl. a. framförts kritik mot det för- hållandet att tillgrepp genom inbrott nästan undantagslöst bedöms som grov stöld. Härigenom skulle höjningen av minimistraffet vid brottsbal- kens (Brst) tillkomst ha lett till en allmän straffskärpning som inte var åsyftad. I fråga om rån har kritiken främst tagit fasta på den omständig- heten att minimistraffet för rån är fängelse ett år trots att lagrummet kommit att omfatta även förhållandevis lindriga gärningar. Man har även ifrågasatt om rånstadgandets ordalydelse täcker den situationen att hot sker med ett helt ofarligt vapen t. ex. en leksakspistol.

BrB innehåller en bestämmelse om att återfall i brott i vissa fall kan medföra förhöjt straff (26 kap. 3 5). Mot bakgrund av den alltmera all- mänt accepterade uppfattningen att frihetsberövanden är skadliga för de flesta människor har det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet under se- nare tid i allt större utsträckning inriktats på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och att avkorta längden på de frihetsberö— vanden som ändå anses oundgängliga. Det har därför med fog ifråga- satts om nämnda bestämmelser i 26 kap. 3 & längre står i överensstäm- melse med gällande kriminalpolitiska uppfattningar.

Inom justitiedepartementet har i december 1974 upprättats en prome-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975/76: 42 7

moria (Ds Ju 1974: 20) om grov stöld och rån samt återfall i brott. Pro— memorian utmynnar i förslag till ändring av ifrågavarande lagrum. Pro— memorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrel- scn (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, postverket, bankinspektionen, social- styrelsen, Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sve- riges polismästare, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddassis- tenter. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Gö- teborgs och Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Hallands, Ska- raborgs och Örebro län.

Nyss nämnda kriminalpolitiska strävanden har bl. a. föranlett en på- tagligt ökad användning av påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I takt därmed har det efter hand framstått som en brist i nuvarande sys- tem att det inte finns möjlighet för domstol att i samband med att den jämlikt 34 kap. 1 & BrB förordnar att tidigare ådömd skyddstillsyn eller villkorlig dom även skall avse ny brottslighet också skall kunna utdöma ett särskilt bötesstraff. Frågan har bl. a. uppmärksammats i en motion till 1974 års riksdag (1974: 640). I sitt av riksdagen antagna utlåtande över motionen har justitieutskottet (1974: 20) förordat ändringar i dessa avseenden. Vid den remissomgång som föregick utskottets behandling av motionen har inte någon avvikande mening framförts. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att ta upp även denna fråga till behandling i förevarande sammanhang.

2 Departementspromemorian

I departementspromemorian föreslås att följande lagändringar ge— nomförs i BrB. [ 8 kap. 4 & andra stycket, där exempel ges på olika omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen om ett stöld— brott är grovt, utgår exemplet ”om det förövats medelst inbrott”. Sam- tidigt införs ett nytt kriterium som innebär att man i förevarande sam- manhang däremot bl.a. skall självständigt beakta ”om gärningen eljest varit av särskilt hänsynslös art”. I fråga om bestämmelserna om rån i 8 kap. 5 & anpassas lagtexten till gällande praxis när det gäller bedöm- ningen av ett hots beskaffenhet genom att ordet "innebär” ersätts med orden ”för den hotade framstår som” (trängande fara). Vidare fogas till paragrafen ett nytt andra stycke av innebörd att ett förfarande som i och för sig täcks av gärningsbeskrivningen för rån men som med hänsyn till våldet, hotet eller övriga omständigheter är av mindre all- varlig art inte skall bedömas som rån. I stället skall dömas för annat

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975/76: 42 3

brott som gärningen innefattar. Slutligen förordas att bestämmelsen i 26 kap. 3 5 om förhöjt straff i vissa fall vid återfall upphävs.

I fråga om det närmare innehållet i promemorieförslaget hänvisas till bilagan.

Prop. 1975/76: 42

JUSTlTIEDEPARTEMENTET Ds Ju 1974: 20

Promemoria om

grov stöld och rån samt återfall i brott

33

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975/76: 42 35

Innehåll 1 Inledning .............................................. 1 2 Förmögenhetsbrotten — historisk översikt .................. 2 3 Grov stöld ............................................ 3 3.1 Gällande rätt ........................................ 3 3.1.1 Lagstiftning och förarbeten ...................... 3 3.1.2 Rättspraxis .................................... 8 3.1.3 Nordisk rätt .................................. 11 3.2 Undersökningar och reforrnförslag ...................... 12 3.2.1 Grönvalls rapport .............................. 12 3.2.2 Thomstedts promemoria ........................ " 15 3.3 Överväganden och förslag till åtgärder .................. 16 4 Rån .................................................. 21 4.1 Gällande rätt . ...................................... 21 4.1.1 Lagstiftning och förarbeten ...................... 21 4.1.2 Rättspraxis .................................... 23 4.1.3 Statistiska uppgifter m.m. ...................... 27 4.1.4 Nordisk rätt .................................. 29 4.2 Reformförslag ...................................... 30 4.2.1 Strafflatituden ................................ 30 4.2.2 Rånhotet ...................................... 33 4.3 Överväganden och förslag ............................ 34 5 Återfall ................................................ 40 5.1 Lagstiftning och förarbeten ............................ 40 5.2 Brottsbalken ........................................ 42 5.3 Överväganden och förslag ............................ 43

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken .................... 45

• Sida 36
•  Original

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975/76: 42 37

1 Inledning

Under de senaste åren har en övergripande kriminalpolitisk debatt förts i den allmänna samhällsdebatten. Det har därvid bl. a. framhållits att kriminalpolitiken fortlöpande måste anpassas till brottslighetens in- riktning och omfattning och till de förändringar i samhällsförhållandena som påverkar människornas sociala anpassning.

Strafflagstiftningen utgör grunden för kriminalpolitiken. Det krimina- liserade området är avsett att spegla samhällets värderingar av skilda av- vikande beteenden. Värderingarna ändras i takt med samhällsutveck- lingen. Förändringar och kompletteringar av strafflagstiftningen utgör därför nödvändiga inslag i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

Den 1 juli 1974 tillkom en ny myndighet under Kungl. Maj:t, Brotts- förebyggande rådet (BRÅ). BRÅ är ett samordnande och rådgivande organ som skall söka komma till rätta med brottsligheten på bred front. BRÅ började sitt arbete i form av en kommitté redan den 1 juli 1973 (Ju 1973: 14). En särskild arbetsgrupp under BRÅ har ägnat sig åt kri- minalpolitiska frågor. Gruppen överlämnade i maj 1974 sin första rap- port (BRÅ 1974: 3 Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete). Enligt gruppens mening bör en översyn av strafflagstiftningen företas. Gruppen avvisar dock tanken på en generell straffrättsreform. Inte minst praktiska skäl talar enligt gruppens mening i stället för att man inom ramen för nuva- rande system planerar och tar initiativ till olika reformer som uttrycker en förändrad syn på kriminaliteten och samhällets sanktionsordning. Gruppen förordar sålunda att man inriktar straffrättsöversynen på vissa prioriterade områden och nämner i detta sammanhang bl. a. förmögen- hetsbrotten. BRÅ har sedermera givit gruppen i uppdrag att ytterligare undersöka förutsättningarna för de förslag till reformåtgärder som så- lunda nämnts i gruppens första rapport.

I den allmänna debatten om förmögenhetsbrotten har under senare år ett särskilt intresse knutits till gällande bestämmelser om grov stöld och rån. Såvitt gäller stöldbrottet har det därvid bl. a. framförts kritik mot det förhållandet att tillgrepp genom inbrott nästan undantagslöst be- döms som grov stöld. Härigenom skulle en allmän straffskärpning ha kommit till stånd som inte var åsyftad vid brottsbalkens (BrB:s) till- komst. I fråga om rån har kritiken främst tagit fasta på den omständig- heten att minimistraffet för rån är fängelse ett år trots att lagrummet kommit att omfatta även förhållandevis lindriga gärningar. Man har även ifrågasatt om rånstadgandets ordalydelse täcker den situationen att hot sker med helt ofarligt vapen t. ex. en leksakspistol.

Det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet har under senare tid i allt större utsträckning inriktats på att minska användningen av frihetsberö-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975/76: 42 38

vande påföljder och att ersätta dem med individuellt avpassade påfölj- der som innebär kriminalvård i frihet. Syftet är att därigenom främja den dömdes personlighetsutveckling och sociala anpassning. I linje med denna utveckling finns också önskemål om att i görligaste mån söka av- korta längden av de frihetsberövanden som ändå anses påkallade.

Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden framstår det som angelä- get att utan avbidan på en mera samlad översyn av BrB:s regler om för- mögenhetsbrotten ta upp frågan om behovet av partiella lagändringar såvitt gäller grov stöld och rån. Det är också motiverat att samtidigt överväga om nuvarande bestämmelse i BrB om förhöjt straff vid återfall i brott står i överensstämmelse med gällande kriminalpolitiska uppfatt- mngar.

2 Förmögenhetsbrotten — historisk översikt

Vår centrala straffrättsliga lagstiftning fram till år 1965 var 1864 års strafflag (SL).

I början av 1900-talet planerades en allmän strafflagsreform. Omfat- tande förarbeten till en sådan reform utfördes av professor Johan C. W. Thyrén. År 1916 tillsattes strafflagskommissionen, som år 1923 avgav ett förslag till strafflag, allmänna delen (SOU 1923: 9).

År 1934 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria an- gående frågan om fortsatt arbete på en strafflagsreform. I promemorian uttalades att arbetet skulle ske i etapper och så småningom sammanföras till ett enhetligt lagverk. Därigenom kunde arbetet i första hand inriktas på områden där mera trängande reformbehov förelåg. Dit hörde förmö- genhetsbrotten och arbetet borde därför till en början inriktas på dessa. Departementschefen biträdde i yttrande till statsrådsprotokollet 1937 åsikten att den avsedda strafflagsrevisionen borde genomföras successivt och främst inriktas på förmögenhetsbrotten. För att utföra detta arbete tillsattes straffrättskommittén samma år.

År 1940 avgav straffrättskommittén betänkande med förslag till lag- stiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20). Kommittén föreslog att i lagen skulle införas beskrivningar som närmare angav de skilda brotts- begreppens innebörd. För att göra dessa begrepp lättillgängliga hade brottsbeskrivningarna gjorts kortfattade. Man hade försökt att genom själva uppställningen och den systematiska grupperingen av lagstadgan- dena ge vägledning för bedömande av lagens anda och mening vilket in- nebar att man kunnat avstå från att söka lösa alla gränsfall genom ut- tryckliga föreskrifter i lagtexten. För att göra brottsbegreppen lättbe- gripliga hade varje brott vidare givits sin särskilda benämning. Enligt kommitténs uppfattning lade allmänheten större vikt vid brottets rubri- cering än vid det ådömda straffet. I betänkandet framhölls också att be- tydelsen av att brottet i domen angavs till namnet blev större i den mån

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975/76: 42 39

utvecklingen skulle leda till att de tidsbestämda straffen kom att ersättas av- påföljder som villkorlig dom utan i förväg bestämt straff. Enligt kommittéförslaget sammanfördes bestämmelserna om stöld, rån, åver- kan och egenmäktigt förfarande till ett kapitel (20 kap.). Kommitténs förslag innebar vidare en genomgående uppdelning av de viktigaste för- mögenhetsbrotten i tre skilda svårhetsgrader. För det centrala tillgrepps- brottet betydde detta en uppdelning på snatteri, stöld och grov stöld var- jämte för vissa specialfall av stöld gavs särskilda regler om bodräkt. Vid bedömning av till vilken brottsgrad ett brott borde hänföras skulle enligt förslaget hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet. Omständig- heter som rörde brottslingens person skulle däremot inte komma i be- traktande i detta hänseende utom vad gällde återfall. Straffet för de 1 grader indelade förmögenhetsbrotten skulle nämligen vid återfall utmä- tas efter skalan för närmast strängare grad av samma brott.

Departementschefen uttalade i prop. (1942: 4) bl. a. att förslaget i stort sett syntes väl ägnat att råda bot för de brister som vidlådde gäl- lande rätt. Straffskalorna hade gjorts tämligen vida, vilket medförde den fördelen, att domstolarna vid straffmätningen kunde ta hänsyn till det särskilda fallets beskaffenhet. Att ett stort antal brott delats upp i gra- der alltefter brottets grovhet fann departementschefen lämpligt såsom ägnat att anpassa det straffrättsliga bedömandet och i viss utsträckning även de särskilda brottens benämning efter den allmänna uppfattningen inom samhället.

Straffrättskommitténs förslag antogs med smärre justeringar av riks- dagen år 1942. Därigenom erhöll brotten stöld, grov stöld och rån i hu- vudsak sin nuvarande utformning. År 1945 fick straffrättskommittén i uppdrag att söka åstadkomma en ny strafflag eller brottsbalk. Kommit- tén avgav ett förslag till brottsbalk år 1953 (SOU 1953: 14). Förslaget antogs av riksdagen år 1962. I fråga om stöld, grov stöld och rån inne- bar BrB ingen saklig ändring.

3 Grov stöld 3.1 Gällande rätt

3.1.1 Lagstiftning och förarbeten

I SL fanns som tidigare nämnts efter år 1942 stöldbrotten upptagna i 20 kap. För stöld dömdes den som olovligen tog vad annan tillhörde med uppsåt att tillägna sig det, när tillgreppet innebar skada. Straffet - var straffarbete i högst två år eller fängelse (1 5). I 2 och 3 åå stadgades ansvar för snatteri och bodräkt.

Kapitlet innehöll också en strängare straffbestämmelse med beteck- ningen grov stöld (4 5). I stället för det dittills tillämpade systemet med ett antal uppräknade kvalifikationer som alltid skulle leda till att ett

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975/76: 42 40

brott bedömdes som grovt stadgades, att för grov stöld skulle dömas då stöld eller bodräkt med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet var att anse som grov. Till ledning för bedömningen innehöll paragrafen en samling exempel på grova fall. Som exempel angavs att gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet — inbrott, fickstöld, medförande av vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel — eller att brottet av- såg betydande värde eller innebar synnerligen kännbar skada. I motiven framhölls att det varken var nödvändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grov stöld eller uteslutet att till grov stöld hänföra andra fall än dessa. Straffet angavs till straffarbete i högst sex år.

Förslaget till BrB innebar ingen saklig ändring i fråga om rekvisitcn för grov stöld. Däremot föreslogs en höjning av straffminimum till fri- hetsstraff i lägst sex månader i överensstämmelse med vad som enligt förslaget skulle gälla även för vissa andra grova förmögenhetsbrott näm- ligen grovt bedrägeri, grov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenärer. För alla dessa brott stadgades tidi- gare ett minimistraff på straffarbete i en månad eller fängelse i två må- nader. Enligt straffrättskommitténs i detta sammanhang uttalade mening borde en gärning som kunde hänföras till någon av nyss nämnda brotts- typer i regcl inte rubriceras som grov om omständigheterna vid brottet var sådana att frihetsstraff under kortare tid än sex månader borde följa på gärningen. I rättsskipningen hade emellertid, enligt vad kommittén fortsättningsvis anförde, yppats en benägenhet att rubricera brotten som grova så snart någon omständighet förelåg som enligt de i lagbestäm- melserna angivna exemplen typiskt sett borde föranleda till sådant bedö- mande, även om det aktuella brottet med hänsyn till samtliga omstän- digheter ingalunda kunde anses som grovt och straffet följaktligen inte borde sättas högre än till några månaders straffarbete. För att motverka en sådan lagtillämpning, varigenom brottsbenärnningarna enligt komit- tén miste sitt värde som uttryck för brottets svårhetsgrad, föreslog kom- mittén att straffminimum för de grova brotten sattes till fängelse i sex månader. Om domstolen ansåg att lägre straff än fängelse i sex månader borde följa på brottet skulle alltså stadgandet om grovt brott i regel inte tillämpas. Någon gång kunde möjligen omständigheterna vara sådana att brottet borde rubriceras som grovt fastän man ansåg att lägre straff än fängelse i sex månader borde utdömas. För dessa undantagsfall borde enligt kommitténs mening de allmänna bestämmelserna om straffned- sättning kunna bli tillämpliga.

Vid remissbehandlingen av förslaget till BrB föranledde höjningen av straffminimum för vissa grova brott en del erinringar. Föreningen Sveri- ges stadsdomare instämde i kommitténs kritik av den dittillsvarande lag- tillämpningen och delade även kommitténs uppfattning att de aktuella gärningarna i regel inte borde rubriceras som grova i fall då ett frihets- straff på kortare tid än sex månader ansågs motiverat. Även om kom-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1.975/76: 42 41

mitténs förslag sålunda endast syftade till en ändrad praxis i fråga om brottsrubriceringen förelåg emellertid risk för att den föreslagna höj- ningen av straffminimum skulle leda till en förlängning av strafftiden. Dessa farhågor gällde särskilt stöld- och bedrägeribrotten, där en tämli- gen fast praxis utbildats i fråga om gränsen mellan grova och icke grova brott. Föreningen ifrågasatte därför om inte en omarbetning av beskriv- ningarna på de grova brotten var nödvändig för att syftet med kommit- téns förslag skulle kunna nås utan att man samtidigt fick en förlängning av Strafftiderna. Stockholms rådhusrätt konstaterade bl. a. att dess praxis på förevarande område innebar att tillgrepp som förövats medelst in- brott betecknades som grov stöld om gärningen inte avsåg ringa värde och inte heller på grund av övriga omständigheter borde uteslutas från den grova brottsbeteckningen. Denna praxis hade sin grund i de exem- pel som angavs i lagrummet. De utmätta frihetsstr'affens längd stannade inte sällan under sex månader vid enstaka brottsligheten. I jämförelse härmed innebar de av kommittén föreslagna straffskalorna en skärp- ning. Om det inte var avsett att beteckningen grovt brott skulle användas i de angivna exempelfallen syntes en ändring av exemplifieringen vara påkallad. I samma riktning uttalade sig hovrätten för Övre Norrland och rådhusrätten i Malmö.

Även Advokatsamfundet anslöt sig till den sålunda framförda kriti- ken. Samfundet underströk bl.a. att felet med de gällande bestämmel- serna om straff för grovt brott inte var att minimistraffet var för lågt utan att lagtextens formulering fått till följd att exemplen missförstods och uppfattades som exempel på grova brott. För att motarbeta en så- dan felaktig lagtillämpning låg det därför närmast till hands att ändra formuleringen så att riskerna för missförstånd såvitt möjligt undanröj- des. T. f. landsfogden i Norrbottens län uttalade vissa betänkligheter mot den föreslagna ändringen eftersom den kunde medföra att domsto- larna inför utsiktcn att behöva döma ut ett såsom alltför strängt betrak- tat frihetsstraff skulle kunna bli benägna att rubricera även i och för sig grov brottslighet som normalbrott. Landsfogden i Malmöhus län fann inte något att erinra mot förslaget med hänsyn till den alltför stora mild- het många domstolar visat i mål av ifrågavarande slag.

De farhågor som uttalats för att den föreslagna ändringen skulle med- föra en inte åsyftad utveckling i ena eller andra riktningen delades inte av Svea hovrätt, som framhöll att ändringen syntes stå i överensstäm- melse med den tankegång som låg till grund för gradindelningen av för- mögenhetsbrotten. Det fanns enligt hovrättens mening inte heller anled- ning befara att den föreslagna strafflatituden skulle komma att medföra någon omotiverad inverkan på straffmätningen i skärpande riktning.

I 1958 års lagrådsremiss med förslag till brottsbalk anförde departe- mentschefen i denna del bl. a. följande:

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975/76: 42 42

I enlighet med kommitténs förslag har minimum för den grova typen av vissa förmögenhetsbrott, däribland grov stöld, höjts från frihetsstraff i två månader till sex månader. Denna ändring innebär en förskjutning av gränsen mellan normalformen och den grova formen av brottet, och syftet är alltså icke att åstadkomma en allmän straffskärpning vid ifrå- gavarande brott. Jag vill i detta sammanhang erinra om att rubrice- ringen alltid skall ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet förelig- gande omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på omständigheter, som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt, är sålunda varken uttömmande eller i och för sig av- görande. Även om exempelvis ett olovligt tillgrepp har skett medelst in- brott, kan det därför med hänsyn till omständigheterna i övrigt bli att bedöma såsom stöld och icke som grov stöld.

Lagrummet avseende grov stöld, såvitt gäller dess allmänna utform- ning, bibehölls i oförändrat skick i propositionen (1962: 10) med förslag till brottsbalk. Propositionen antogs år 1962 av riksdagen utan ändring i hithörande delar. I förhållande till motsvarande bestämmelse i SL efter den år 1942 genomförda reformen kom sålunda den nya bestämmelsen att skilja sig endast i fråga om strafflatituden.

I BrB finns stöldbrotten upptagna i 8 kap. För stöld straffas den som olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, om till- greppet innebär skada. Straffet är fängelse i högst två år (1 $). Följande två paragrafer behandlar de lindrigare brotten snatteri (2 5) och bodräkt (3 5). Bestämmelserna om grov stöld återfinns i 4 5 och har följande ly- delse.

Är brott som i 1 eller 3 & sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig. om gärningsmannen varit försedd med vapen. sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

De såsom exempel anförda kvalifikationsgrunderna tar sikte både på handlingen som sådan och det tillgripna objektet. Att de exempel som berör själva handlingen nämns först avses klargöra att sättet för gär- ningens förövande främst bör vara avgörande. Är detta kvalificerat blir brottet i regel grov stöld, även om det tillgripnas värde är ringa eller andra omständigheter som hänför sig till det tillgripna objektet talar i motsatt riktning (SOU 1940: 20 s. 105).

Det praktiskt mest betydelsefulla fallet av grov stöld är det då till- greppet sker medelst inbrott. Lagen innehåller inte någon närmare be— stämning av begreppet inbrott. En sådan bestämning har inte ansetts nödvändig eftersom det här bara är fråga om ett exempel på alla förhål- landen som kan medföra att en gärning skall hänföras till den aktuella svårhetsgraden. Oavsett om det i ett enskilt fall är fråga om ett typiskt

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975/76: 42 43

inbrott eller bara ett inbrottsliknande förfarande är det sålunda me- ningen att domstolen bör pröva om brottet efter omständigheterna skall anses som grovt.

Som ytterligare exempel på omständighet som kan föranleda att ett tillgrepp skall betecknas som grov stöld anges i lagen att gärningen avser sak som någon bär på sig. Bakom detta exempel ligger bl. a. uppfatt- ningen att en fickstöld vanligen ådagalägger såväl brottslig företagsam- het som genom övning vunnen skicklighet och därför är särskilt farlig. Exemplet tar emellertid även sikte på tillgrepp av eller ur handväskor i den bestulnes omedelbara vård. Enligt motiven bör däremot tillgrepp från sovande eller höggradigt berusade personer inte alltid bedömas lika strängt. Inte heller bör varje handrån eller s.k. snappning, alltså att ta något ur den bestulnes hand, anses som grov stöld.

Stöld kan vidare enligt de angivna exemplen vara att anse som grov på grund av att gärningsmannen var försedd med vapen, sprängämne el- ler dylikt hjälpmedel. Hjälpmedlet behöver varken ha använts eller ens visats. Det räcker sålunda att gärningsmannen medfört hjälpmedlet i syfte att eventuellt använda det vid stölden.

Som en komplettering av de exempel som avser att markera ett kvali- ficerat tillvägagångssätt anges att gärningen eljest är av särskilt farlig art. Av motiven framgår att man här har tänkt bl. a. på fall då gärnings- mannen använt lindrigare skräekmedel eller hot än råntvång. Som sär- skilt farliga bör enligt motiven vidare anses dels vissa inbrottsliknande förfaranden och dels fall då gärningsmannen försett sig med särskilda tekniska hjälpmedel för att genomföra en mera organiserad brottslighet t. ex. bil eller motorbåt. I detta sammanhang konstateras vidare att en enstaka stöld som ingår som ett led i en organiserad brottslig verksam- het i vissa fall bör betecknas som grov även om inget tekniskt hjälpme- del använts. Skälet till att denna sistnämnda situation inte är särskilt omnämnd i lagtexten är enligt motiven bl. a. svårigheten att närmare ange måttet av viss organisation eller yrkesmässighet. Även i fall då gär- ningsmannen är helt ensam och utan hjälpmedel anses en stöld kunna böra bedömas som särskilt farlig nämligen om gärningen ger prov på större förslagenhet eller brottslig företagsamhet. Sådana omständigheter har emellertid inte ansetts vara av så praktisk betydelse att de bör sär- skilt omnämnas i lagtexten.

Även tillgreppsobjektet som sådant har som tidigare nämnts ansetts böra tillmätas viss betydelse för bedömningen om en stöld skall anses som grov. I lagtexten nämns här som exempel att brottet avser bety- dande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Hänsyn skall så- lunda kunna tas både till det tillgripnas faktiska värde och dess sär- skilda betydelse för ägaren. Är det tillgripnas värde av särskild betydelse från allmän synpunkt bör detta beaktas.

Sammanfattningsvis innebär den i förevarande lagrum intagna ex-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975/76: 42 44

emplifieringen, att grov stöld föreligger om själva gärningen ådagalägger särskild yrkesskicklighet, t. ex. fick- eller inbrottsstöld, eller i övrigt är av yrkesmässig typ, exempelvis ingår i en organiserad verksamhet. När gärningsmannen ger prov på särskilt brottslig företagsamhet genom att övervinna yttre hinder föreligger också grov stöld. Ett synnerligen vär- defullt tillgreppsobjekt skall vidare tillmätas självständig betydelse som kvalifikationsgrund. Även om en stöld inte kan betecknas som grov en- bart med hänsyn till sättet den förövats på eller på grund av det tillgrip- nas beskaffenhet kan dock försvårande omständigheter vid brottet i båda dessa hänseenden föranleda att stölden bör bedömas som grov.

3.1 .2 Rättspraxis

En genomgång av rättspraxis med utgångspunkt från de i lagtexten angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen av om ett stöldbrott skall anses som grovt visar till en början att inbrotts- stöld oftast bedöms som grov stöld. Högsta domstolen (HD) har dock i två refererade rättsfall bedömt inbrottsstölder som stöld. I NJA 1944 s. 447 ändrade HD rubriceringen grov stöld till stöld då inbrott skett i en låst garderob och avsett böcker till ett värde av 2 kr 50 öre. I NJA 1970 s. 493 ändrade HD likaledes rubriceringen till stöld i ett fall där tillgrep- pet skett genom inbrott i en servering och avsett öl och matvaror till ett värde av 150 kr. I domskälen angavs därvid att stölden, trots att den förövats medelst inbrott, med hänsyn främst till beskaffenheten och vår- det av det tillgripna samt det förhållandet att avsikten inte varit att till- gripa annat, inte borde bedömas som grov stöld. En ledamot var skiljak- tig och ville döma för grov stöld med hänsyn till att stölden skett natte- tid medelst inbrott i en låst byggnad på en obevakad, inhägnad och läst byggarbetsplats samt att deltagarna i brottet handlat efter föregående samråd.

Av intresse i detta sammanhang är vidare rättsfallet NJA 1965 s. 251 i vilket HD bedömt tillgrepp av en radio, en räknemaskin och en rock, sammanlagt värda 1.450 kr, genom inbrott på ett kontor som grov stöld trots att brottet begicks slumpmässigt av en berusad person. I domskälen angavs därvid att fastigheten inte inrymde bostadslägenheter utan endast affärs- och kontorslokaler men att brottet likväl måste anses som grovt med hänsyn till att det förövats nattetid medelst inbrott i en fastighet som under natten lämnas obevakad och avsåg ej obetydligt värde. Straf- fet fastställdes till fängelse åtta månader. Ett justitieråd var av skiljaktig mening och ville med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet döma för stöld.

HD:s bedömning i det nyssnämnda rättsfallet har kommenterats i en artikel av Folke Höijer (SvJT 1967 s. 303 ff.). Höijer diskuterar där hu- ruvida HD:s bedömning kan ha grundats på andra särskilda kvalifika- tionsmoment än inbrottet. Vad då särskilt angår den omständigheten att

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975/76: 42 45

gärningen förövats nattetid hänvisas bl.a. till straffrättskommitténs ut- talande (SOU 1940: 20 s. 104) att det inte kan uppställas som allmän re- gel att stöld nattetid i bebott hus efter olovligt inträngande eller undan- gömmande medför att brottet alltid bör anses som grovt. Enligt Höijer borde sålunda det förhållandet att inbrottet skett nattetid ha än mindre relevans i fall då stölden förövats i ett obebott hus. Vad gäller den om- ständigheten att huset var obevakat hänvisar Höijer också till straffrätts- kommittén, som uttalat att ingalunda alla stölder borde anses som grova bara på den grund att föremålet måste lämnas utan stängsel eller tillsyn utan att hänsyn här måste tas även till vad som tillgrips, dess värde och betydelse från allmän synpunkt eller för ägaren (SOU 1940: 20 s. 108). Höijer tillbakavisar tanken på att någon större skydds- löshet förelegat hos objektet i förevarande fall än vad som i allmänhet gäller beträffande fastigheter. Höijer drar därför den slutsatsen att någ- ra särskilda kvalifikationsmoment utöver inbrottet inte förelegat. Höi- jer gör slutligen det antagandet att normalstraffet för motsvarande in- brottsstöld före brottsbalken utgjort 4—6 månaders straffarbete och att brottet alltså inte bort bedömas som grovt med hänsyn till motiven för höjningen av straffminimum för grov stöld.

Bland senare refererade rättsfall finns ytterligare ett i vilket HD be- dömt tillgrepp genom inbrott som grov stöld ( NJA 1970 s. 353 ). Det var här fråga om inbrott i sommarstugor. Tillgreppsvärdet understeg vid varje tillfälle 500 kr. HD anförde att tillgreppen förövats genom inbrott samt gällt lokaler som av praktiskt tvingande skäl varit utan tillsyn och i vilka kunnat påräknas att det fanns någorlunda värdefull och för till— grepp lämpad egendom.

I detta sammanhang finns också anledning att fästa uppmärksamhet på HD:s motivering i notisfallet NJA 1969 B 22. HD ändrade där rubri- ceringen av tillgrepp av diverse biltillbehör ur en bil i en verkstadslokal nattetid från grov stöld till stöld med följande motivering: I målet kan icke anses styrkt att gärningen förövats medelst inbrott. Varken vad i målet utretts ang. värdet av de tillgripna föremålen, vilket av RÅ icke påståtts vara högre än 1.000 kr., eller av Hovrzn i övrigt anförda om- ständigheter eller vad eljest i målet förekommit medför att brottet är att anse som grovt.

Från hovrätterna finns några rättsfall refererade där stöld medelst in- brott bedömts som enkel stöld. I SvJT 1946 rf s. 32 gällde tillgreppet syltflaskor till ett värde av nio kr. Inbrottet hade skett genom att en märla i en källardörr brutits bort. Försök att bryta upp en parkeringsau- tomat ansågs i SvJT 1970 rf s. 14 som försök till stöld. Enligt ett annat rättsfall samma år, rf s. 57, bedömdes ett efter inbrott i en lagerlokal företaget tillgrepp av en skrivmaskin, värd 300 kr, endast som stöld. ln- brottet hade här gjorts utan noggrannare planering och med enkla medel. Inte heller framgick det att gärningsmannen kunnat räkna med

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975/76: 42 46

att finna egendom av betydande värde i lokalerna. I ett annat fall som avgjorts av hovrätt har slutligen försök till tillgrepp genom inbrott i en livsmedelsaffär ansetts vara försök till enkel stöld enär anledning sakna- des att anta att gärningsmannen i affären kunnat komma över egendom till ett betydande värde (SvJT 1971 rf s. 17).

Såsom exempel på andra förhållanden som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om en stöld bör anses som grov anges som tidigare nämnts bl. a. fickstöld och tillgrepp med hjälp av vapen, sprängämne o. d. eller att gärningen ”eljest varit av särskilt farlig art”. Hovrättsrådet Gunnar Grönvall har i en rapport över straffmätningspraxis (Ds In 1973: 8 Straffmätning — Rapport om en expertundersökning av straff- mätningspraxis — Mened, stöld och grov stöld) redogjort bl. a. för do- mar, där försvårande omständigheter antecknats och där brotten rubri- cerats som grov stöld (s. 67 ff). En grupp av sådana mål avsåg tillgrepp från personer, som varit mer eller mindre värnlösa vid brottstillfället. I tre fall skedde tillgreppet från sovande personer. Vidare hade stölder från äldre personer bedömts som försvårande. I en hovrättsdom från år 1970 dömdes sålunda till fängelse åtta månader för tillgrepp av 1.200 kr från en 86-årig man. 1 en dom som gällde tillgrepp av 9.000 kr uttalade en underrätt år 1967 att brottet förövats med stor förslagenhet mot en nära 70-årig person och därför borde leda till ett frihetsberövande av icke kortvarig natur. Straffet bestämdes till fängelse i sex månader. Till- grepp av en plånbok, innehållande 185 kr, ur målsägandens hand ledde i en underrättsdom år 1961 till tio månaders straffarbete. En underrätt dömde år 1966 en tilltalad till fängelse sex månader för tillgrepp av en börs med 300 kr från en 55-årig man. Att gärningen riktats mot en ar- betskamrat hade särskilt antecknats i tre domar. Den ena var en under- rättsdom från år 1965 och avsåg ett fall då den tilltalade hade stulit 17.500 kr ur en resväska från en rums- och arbetskamrat. Påföljden be- stämdes till fängelse i tolv månader. I domen angavs också att tillgrep- pet gällt en betydande penningsumma och uppenbarligen inneburit syn- nerligen kännbar skada för den bestulne.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt framgår att de i lagtexten angivna exemplen som direkt tar sikte på objektet för brottet har relaterats till om detta avser betydande värde eller innebär synnerli- gen kännbar skada. Av intresse i detta sammanhang är bl. a. rättsfallet NJA 1965 B 34. Den tilltalade hade från en god vän stulit en tavla av Maurice Utrillo. Tavlan var värd 50.000 kr men hade genom den tillta- lades vållande skadats så att värdet sjunkit till hälften. HD anförde i do- men bl. a. att tillgreppet avsett ett verk av en världsberömd konstnär, vilket representerade ett högt ekonomiskt värde. Tillgreppet hade därför inneburit synnerligen kännbar skada. På bedömningen måste även in- verka den skadegörelse konstverket utsatts för genom den tilltalades be- handling av målningen. Det ansågs också anmärkningsvärt att brottet

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975/76: 42 47

riktats mot en god vän till den tilltalade, som dessutom visat honom väl- vilja i ekonomiskt hänseende. Brottet var därför att bedöma som grov stöld.

Slutligen kan referatet i SvJT 1973 rf. s. 87 nämnas. Rättsfallet gällde en person som vidtagit vissa åtgärder i avsikt att stjäla värdepost från en postbil. Brottet fullbordades inte. Tingsrätten antecknade att gärningen skulle ha varit att bedöma som grov stöld om den fullbordats och döm- de för försök till grov stöld. Hovrätten bedömde åtgärderna som icke straffbar förberedelse till grov stöld.

3.1.3 Nordisk rätt

Enligt danska straffeloven är straffet för stöld fängelse i högst ett år sex månader, vid återfall två är sex månader (åå 276 och 285). Om en stöld är av särskilt grov beskaffenhet är maximistraffet fängelse i sex är (g 286). Kriterierna för bedömningen av om en stöld skall anses som grov är något annorlunda utformade än i brottsbalken . Enligt den danska lagen kan sålunda en stöld vara grov beroende på det sätt, på vilket den förövats, om den förövats av flera i förening eller genom medförande av vapen eller annat farligt redskap eller medel, på grund av det tillgripnas betydande värde eller de förhållanden, under vilka det befann sig eller om brottsligheten omfattar ett större antal stölder.

Enligt finska strafflagen är straffet för stöld fängelse i högst två år el- ler böter (28 kap. 1 5). Böter infördes i straffskalan genom en lagänd- ring år 1972. För grov stöld är straffet tukthus i högst fyra år eller fäng— else i minst sex månader (28 kap. 2 5). Om föremålet för stölden har synnerligen stort värde eller om gärningen är ägnad att orsaka bety— dande skada eller riktar den sig mot person, som på grund av hjälplös- het, föranledd av sjukdom, ålder eller bostadsförhållanden, inte kan skydda sin egendom eller har gärningsmannen eller, då flera är delak- tiga i brottet, någon av dem med gärningsmannens vetskap för brottets begående försett sig med sprängämne eller med skjutvapen eller annat för våld ägnat redskap eller har flera gärningsmän annorledes än av till- fällig orsak slagit sig samman i syfte att begå stölder, rån eller andra dy— lika brott och bör stölden i ovannämnda eller övriga fall med beaktan- de av de omständigheter i sin helhet. vilka föranlett brottet och fram- går av detsamma, anses som grov, skall gärningsmannen dömas för grov stöld.

Enligt norska straffeloven är straffet för stöld fängelse i högst tre år (% 257). Bestämmelsen om grov stöld (5 258) anger att särskild vikt vid bedömande av om brottet är grovt skall läggas vid om stölden förövats medelst inbrott eller från person på allmän plats, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller liknande, om stölden gäller ett betydande värde eller om gärningen på andra grunder är av särskilt farlig eller samhällsskadlig art. Straffet är fängelse i högst sex år. Har

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975/76: 42 48

den som döms för grov stöld tidigare straffats tre eller flera gånger för grov stöld eller rån är minimistraffet fängelse i två år, om inte särskilda skäl talar däremot (& 263 st. 2).

3.2 Undersökningar och reformförslag

3.2.1 Grönvalls rapport

Som tidigare nämnts har hovrättsrådet Gunnar Grönvall utfört en un- dersökning av straffmätningspraxis vid bl. a. grov stöld. Undersök- ningen presenterades i en rapport i juni 1973. Det undersökta materialet omfattar domstolsavgöranden under åren 1961—1970. Undersökningen har beträffande tillgreppsbrotten främst haft till syfte att söka belysa hur straffmätningen påverkats av den höjning av straffminimum för grov stöld till fängelse sex månader, som trädde i kraft den 1 januari 1965. För att ge en mera fullständig bild av utvecklingen omfattar un- dersökningen också straffmätningen vid stöld.

Med ledning av resultatet av den sålunda utförda undersökningen konstaterar Grönvall bl. a. att straffmätningen vid stöld var förhållande- vis jämn under den del av undersökningsperioden då SL fortfarande var tillämplig, 'dvs. under åren 1961—1964. Medelvärdet för de utdömda frihetsstraffen var då omkring 3,7 månader. Genomsnittsstraffet för stöld låg sedan kvar på ungefär samma nivå under åren 1965 och 1966. Under åren 1967 och 1968 sjönk medelvärdet för de utmätta frihets- straffen till ungefär 3,2 månader. Denna nivå var därefter stabil under resten av undersökningsperioden. Fängelsestraff på tre—fyra månader dominerade under hela perioden och utgjorde sålunda påföljden i unge- fär hälften av samtliga undersökta domar.

En analys av motsvarande medelvärden i fråga om påföljderna för grov stöld gav en motsatt bild. Under åren 1961—1964 låg straffmät- ningen genomsnittligt på en jämn nivå av 5,5 månader. År 1965 steg medelvärdet till drygt sju månader och närmade sig vid undersöknings— periodens slut åtta månader. Före år 1965 hade straff över sex månader utdömts i omkring 20 procent av det totala antalet fall. Efter 1965 var motsvarande andel i genomsnitt 50 procent medan resten utgjorde sex- månadersstraff.

Grönvall anför att undersökningsresultaten såvitt gäller grov stöld i och för sig är naturliga under förutsättning att i denna brottskategori ef- ter BrB:s ikraftträdande ingår grövre fall än under SL-tiden. Medel- straffen för stöld under åren1967—1970 pekar emellertid i annan rikt- ning. Eftersom avsikten med höjningen av straffminimum för grov stöld var att ett antal brott som tidigare bedömts som grov stöld i fortsätt- ningen skulle räknas som stöld borde genomsnittsbrottet stöld vara grövre under BrB-tiden och straffmätningen därmed något strängare än under SL-tiden. Resultatet av undersökningen visade emellertid att

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975/76: 42 49

straffmätningen vid stöld under BrB:s tillämpning tvärtom hade blivit mildare än tidigare.

För att söka få ett begrepp om vilka olika faktorer som kan tänkas ha spelat in vid straffmätningen av stöldbrott har Grönvall i ett urval av fall närmare undersökt tillvägagångssättet vid stölden, det tillgripnas värde, klientelets ålder och tidigare kriminalitet.

Vad gäller stöld visar denna undersökning att till en början en mindre ökning av det tillgripnas genomsnittsvärde har skett under den aktuella perioden. Denna utveckling strider i och för sig mot den mildring av straffen som kunnat iakttas under den del av undersökningsperioden då BrB varit tillämplig. Grönvall drar därför den slutsatsen att den regist- rerade sänkningen av straffnivån inte kan sättas i relation till tillgrepps- värdet. Undersökningen av åldersfaktorn visar vidare att fler ungdomar i åldern 15—19 år dömdes till frihetsstraff enligt SL än enligt BrB, vil- ket förhållande också snarast talar i annan riktning än mot den genom- snittligt mildare straffmätning som inträtt under BrB:s tillämpning. Där- emot hade medelvärdet för klientelets tidigare belastningar minskat nå- got undcr denna period. Grönvall menar dock att den obetydliga för- skjutning av antalet belastningar som det här är fråga om inte kan ut- göra någon självständig förklaring till den generella sänkningen av straffnivån eftersom genomsnittsbelastningen var mycket hög såväl un- der SL- som under BrB-tiden. Grönvall antar dock att återfallsfaktorn hade större betydelse under SL-tidcn än senare och menar sammanfatt- ningsvis att lindringen av straffmätningspraxis för stöld i huvudsak bör hänföras till det förhållandet att återfallsregeln i SL 4:14 upphävdes vid BrB:s tillkomst.

För grov stöld visar samma undersökning att tillgreppen avsett något större värden under BrB-tiden. Emellertid har Grönvall genom att dela in materialet i värdeklasser ansett sig kunna påvisa att det inträtt en straffskärpning efter BrB:s tillkomst även vid lika tillgreppsvärden, och främst då i de klasser som omfattar förhållandevis ringa värden. Mest markant framstår straffskärpningen för värdcklasscn 0—199 kr, där medelstraffet steg från 4,2 månader enligt SL till 7,2 månader enligt BrB. Motsvarande tendens kan skönjas även vad gäller högre tillgrepps- värden. Grönvall drar därför den slutsatsen att den konstaterade vär- deökningen knappast kan förklara den generella straffskärpningen. Un- dersökningen av åldersfaktorn visar däremot att färre tilltalade i åldern 15—19 år dömdes till frihetsstraff enligt BrB, vilket förhållande i och för sig borde påverka medelvärdet för ådömt frihetsstraff i skärpande riktning för BrB-tidens del. Grönvall framhåller dock att denna grupp är så pass liten att den endast i ringa utsträckning torde kunna förklara den allmänna straffskärpningen. Den kriminella belastningen för tillta- lade i mål om grov stöld var genomsnittligt högre under BrB-tiden än tidigare. Liksom i fråga om stöld borde detta förhållande emellertid inte

4 Rikxdugen 1975/76. ] saml. Nr 42

• Sida 50
•  Original

Prop. 1975/76: 42 50

tillmätas någon nämnvärd betydelse eftersom de tilltalade redan under SL-tiden var kraftigt belastade.

När det gäller tillvägagångssättet vid stölden har Grönvall delat in undersökningsmaterialet i tillgrepp genom inbrott och i andra tillgrepp. Inbrottsstölderna dominerar materialet och har i sin tur delats in i in- brott i försäljningslokal och inbrott i annan lokal (lägenhets- och som- marstugeinbrott samt inbrott i bil). Av det totala antalet grova stölder som undersöktes utgjorde inbrottsstölderna 77 procent under SL-tiden och 83 procent under BrB-tiden. Av 141 undersökta domar angående stöld hade endast i ett fall antecknats att brottet förövats genom inbrott. Inbrottet hade här gjorts i en affärslokal där varor till ett värde av 300 kr hade tillgripits. I domen, meddelad av underrätt år 1969, fanns an- tecknat att gärningen bedömts som stöld framför allt därför att dörren till affärslokalen hade öppnats lätt och utan skador med en mejsel. Den tilltalade var tidigare dömd sex gånger. Straffet bestämdes till fängelse sex månader.

Inbrott i försäljningslokal utgjorde 28 procent av samtliga undersökta grova stölder under SL-tiden. Lägenhetsinbrott och inbrott i bil utgjorde vardera 8 procent under samma tid medan övriga 32 procent avsåg in— brott i andra utrymmen. För BrB-tidens del utgjorde inbrotten i försälj- ningslokal 48 procent, lägenhetsinbrotten 10 procent, inbrottcn i bil "12 procent Och övriga 13 procent inbrott i annat utrymme.

Det sålunda redovisade materialet tycks bl. a. ge vid handen att in- brotten i försäljningslokal har ökat från 28 till 48 procent medan inbrot- ten i ospecificerad lokal har sjunkit från 32 till 13 procent efter BrB:s tillkomst.

Vad gäller de tillgripna objektens värde så visar undersökningen att medelstraffet för tillgrepp upp till 500 kronors värde-efter inbrott i för- säljningslokal uppgick till 4,4 månader enligt SL mot 6,5 månader enligt BrB. För inbrott med samma tillgreppsvärde men i annan lokal dömdes genomsnittligt enligt SL till 5,0 månader och enligt BrB till 7,2 månader. Jämförelsen visar enligt Grönvall en tendens till mildare straff för in- brott i försäljningslokal än för inbrott i annan lokal. Vad gäller den iakttagna förskjutningen mot större andel inbrott i försäljningslokal är Grönvall för sin del närmast beredd att uppfatta detta som ett uttryck för att brotten blivit något mindre avancerade under perioden 1965—- 1970, vilket förhållande i så fall strider mot den inträffade genomsnitt- liga straffskärpningen.

Sammanfattningsvis konstaterar Grönvall att den sålunda konstate- rade relativt kraftiga straffskärpningen för grov stöld varken torde bero på nämnvärda skillnader i fråga om brottslighetens art eller brottsklien— telet som sådant. Grönvall drar därför den slutsatsen att höjningen av straffskalans minimum för grov stöld lett till en inte avsedd skärpning vid straffmätningen genom att man inte till normalfallet av stöld fört

• Sida 51
•  Original

Prop. 1975/76: 42 51

över de lindrigare brott, vilka tidigare bedömdes som grov stöld. Som orsak härtill anger Grönvall att förarbetena är föga vägledande för att avgöra rubriceringsfrågan. Även det förhållandet att beskrivningen av de kvalificerande brottsmomenten behållits helt oförändrad i BrB anges som en tänkbar förklaring till att bedömningarna inte ändrats i avsedd riktning.

3.2.2 Thornstedts promemoria

I en särskild bilaga till den tidigare nämnda rapport som BRÅ:s kri- minalpolitiska grupp lagt fram i maj 1974 har professor Hans Thorn- stedt utvecklat vissa synpunkter på reformbehovet med avseende på för- mögenhetsbrotten. Han anför därvid bl. a. att kriminaliseringen av för- mögenhetsbrotten med ett nutida betraktelsesätt kan sägas ha sin grund i två skilda motiveringar. Det ena är den enskilde medborgarens intresse av lugn och trivsel i sin miljö, i sitt hem och i sitt arbete. Det andra är intresset att skydda samhällets ekonomiska funktioner i stort och att in- skärpa medborgarnas plikt att iaktta solidaritet mot samhället. Han konstaterar vidare att den enskilde numera i stor utsträckning har möj- lighet att skydda sig från ekonomiska förluster till följd av förmögen- hetsbrott genom försäkringar och hjälp från samhället. Däremot är det svårare för honom att skydda sig mot de lidanden och obehag som till- grepp av hans personliga egendom och kränkning av hans hem- och ar- betsmiljö medför. ] det hänseendet skulle hans straffskydd kanske be- höva förstärkas. Thomstedt påpekar i det sammanhanget bl. a. att tjuv- nadsbrotten bara kan avse egendom som har förmögenhetsvärde och att tillgrepp av egendom som enbart har affektionsvärdc inte kan rubriceras som stöld eller snatteri utan är att bedöma som egenmäktigt förfarande. Thomstedt ifrågasätter om denna skillnad i behandlingen av tillgrepps- objektet är kriminalpolitiskt motiverad.

Thomstedt anför vidare att stöld i hemmet enligt gällande rätt i regel är att betrakta som grov, om den sker medelst inbrott. Inbrottsbegreppet är emellertid inte i och för sig relaterat till frågan om en obehörig kränkning av målsägandens privata sfär utan till otillåtna metoder för att förskaffa sig tillträde till lokaler eller förvaringsmöbler. Enligt Thornstedt skulle det i dagens läge vara rimligare att tillgrepp i för- ening med hemfridsbrott eller olaga intrång betraktades som grov stöld än att, som sker i praxis, stöld medelst inbrott nästan undantagslöst rubriceras som grov stöld.

Vad gäller straffskalorna anser Thornstedt att det bl. a. finns anled-

ning undersöka om straffsatserna kan sänkas både genom att bötesstraff ' införs i latituder där det nu endast stadgas fängelse och genom att gäl- lande maxima och minima för fängelsestraffen sänks.

Sammanfattningsvis anger Thomstedt att en översyn av förmögen- hetsbrotten bör gå ut på en viss förskjutning av syftet med stadgandena från skydd mot ekonomisk skada till skydd för integritet och solidaritet.

• Sida 52
•  Original

Prop._1975/76: 42 52

3.3 Överväganden och förslag till åtgärder

Grönvalls rapport tyder på att strafftiderna för stöld och grov stöld ändrats under tiden 1961—1970. För stöld har sålunda medelvärdet för de utmätta frihetsstraffen minskat från 3,7 månader till 3,2 månader. För grov stöld har det genomsnittliga frihetsstraffet däremot ökat från 5,5 månader under den sista tiden av SL:s tillämpning till närmare åtta månader under åren 1969 och 1970.

Den sålunda visade straffhöjningen för grov stöld kan givetvis bero på flera faktorer. Brottsligheten kan ha blivit grövre. Vidare kan den ökade användningen av påföljder som innebär kriminalvård i frihet ha betydelse i detta sammanhang. Det finns emellertid inga säkra belägg för att nu nämnda förhållanden har haft någon avgörande betydelse för den utveckling som det här är fråga om. Vad särskilt gäller brottslighe- tens svårhetsgrad kan visserligen göras gällande att tillgreppen efter BrB:s tillkomst genomsnittligt sett synes ha avsett något större värden än under den närmast föregående tiden men det bör då samtidigt fram— hållas att den påvisade straffskärpningen främst avsett tillgrepp av egendom under 500 kronors värde. Att tillgreppsvärdet åtminstone vid jämförelsevis låga belopp tillmätts relativt liten betydelse framgår också av den tidigare redogörelsen för rättspraxis. Tillgrepp genom sommar- stugeinbrott av föremål vars värde ej översteg 500 kr har sålunda be- dömts som grov stöld medan tillgrepp av biltillbehör för 1 000 kr i en verkstadslokal utan inbrott bedömts som enkel stöld.

Straffhöjningen kan också tänkas ha sin grund i det förhållandet att brottsklientelet ändrats, exempelvis genom en ökad andel ”yrkesförbry- tare” eller en genomsnittligt högre kriminell belastning hos de tilltalade. Av Grönvalls undersökning framgår emellertid (s. 70) att 77 procent av dem som efter BrB:s tillkomst dömts för grov stöld var arbetslösa och att anteckningar om tecken på alkoholism förekom för omkring 73 pro- cent. Dessa uppgifter i förening med vad som i övrigt är känt om krimi- nalvårdens klientel (jfr bl. a. SOU 1972: 64 s. 55 f) ger starkt underlag för uppfattningen att det här i mycket stor omfattning är fråga om ett klientel med betydande sociala problem av skilda slag. Att detta klientel skulle anses särskilt straffvärt förefaller mindre sannolikt. Visserligen vi- sar Grönvalls undersökning att den genomsnittliga kriminella belast— ningen ökat från omkring 4 belastningar per individ under SL-tiden till 7 belastningar under BrB-tiden. Mot bakgrund bl. a. av den allmänna kriminalpolitiska utvecklingen finns det emellertid knappast anledning räkna med att dessa variationer i antal belastningar kan ha haft någon påtagligt särskiljande effekt vid straffmätningen.

Det finns mot bakgrund härav stöd för det antagande som det tidigare redovisade materialet från rättstillämpningen pekar på, nämligen att de tillgreppsbrott som enligt SL regelmässigt bedömts som grov stöld i

• Sida 53
•  Original

Prop. 1975/76: 42 53

praktiken i de allra flesta fall också kommit att rubriceras som grov stöld enligt BrB. Eftersom det genomsnittliga frihetsstraffet för grov stöld enligt Grönvalls undersökning under SL-tiden uppgick till 5,5 må- nader blir slutsatsen att den vid BrB:s tillkomst genomförda höjningen av straffminimum för grov stöld till fängelse sex månader fått en straff— skärpande effekt. En sådan utveckling var inte åsyftad.

Under åren 1965—1971 dömdes mellan 4 000 och 5 300 personer för grov stöld. Alla tillgängliga uppgifter tyder på att det därvid till allra största delen var fråga om inbrottsstölder.

Inbrott som kvalifikationsgrund för en strängare bedömning av till- greppsbrott har gamla anor. Genom inbrottet övervann gärningsmannen vissa yttre hinder. Gärningen framstod därför som särskilt kvalifice- rad. Emellertid torde samhällsutvecklingen bl.a. ha fått till följd att egendom numera i väsentligt högre grad än tidigare förvaras under lås. Inbrott utgör därför i större utsträckning än tidigare förutsättning för tillgrepp utan att tillgreppet för den skulle behöver framstå som särskilt kvalificerat.

Genom inbrottet ansågs gärningsmannen också ha ådagalagt viss ”yr- kcsskicklighet” (SOU 1940: 20 s. 109). De tidigare lämnade uppgifterna om ifrågavarande brottsklientel ger emellertid närmast vid handen att de som döms för grov stöld till största delen är personer med allvarliga sociala problem. Dessa omständigheter talar för att brotten i ett bety- dande antal fall snarare karaktäriseras av det förhållandet att de är oöverlagda och begångna under alkoholpåverkan och därmed knappast kan tas som uttryck vare sig för någon särskild yrkesskicklighet eller för vad man numera menar med kvalificerad kriminalitet.

Inbrott som kvalifikationsgrund har också motiverats av intresset att söka skapa ett förstärkt skydd för sådan egendom som på grund av sina egenskaper, främst då värdet, eller av annan anledning framstår som så betydelsefull för ägaren att den i allmänhet förvaras under lås. Flera skäl talar emellertid för att ett sådant skyddsintresse om än fortfarande betydelsefullt likväl inte längre kan tillmätas samma tyngd som tidigare. Av stor betydelse i detta sammanhang är bl. a. den allmänna ekono- miska utvecklingen och inte minst de ökade möjligheterna att skydda sig mot förluster av ekonomisk art som utbyggnaden av försäkringsverk— samheten har medfört. Visserligen medför inträffade försäkringsfall på sikt en belastning för såväl kollektivet av försäkringstagare som enskilda försäkringstagare i form av höjda premier och skärpta försäkringsvill- kor. Trots detta synes den uppfattningen ha blivit allt mer allmänt ac- cepterad att det skydd som samhället i första hand bör upprätthålla ge- nom strafflagstiftningen i högre grad än tidigare bör ta sikte på andra kränkningar än dem som riktas mot intressen av ekonomisk natur.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den kritik, som riktats mot att tillgrepp genom inbrott nästan undantagslöst bedöms som grov stöld,

• Sida 54
•  Original

Prop. 1975/76: 42 54

är befogad. En sådan utveckling har som tidigare nämnts inte heller varit avsedd och kan inte motiveras av en ändrad syn på inbrottsstölder- nas relativa straffvärde. Skäl föreligger därför att söka minska betydel- sen av inbrott som självständig kvalifikationsgrund för att ett tillgrepps- brott skall bedömas som grov stöld.

Det synes sålunda mer befogat att man i förevarande sammanhang når fram till en ordning som innebär att beteckningen grov stöld reser- veras för de gärningar som efter en mer allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter i det aktuella fallet framstår som särskilt kvalificerade. Det synes därvid inte uteslutet att det i många fall kan finnas skäl att fästa större avseende vid andra moment i gärningsman- nens handlingssätt än det faktum att han begått ett inbrott.

En betydelsefull faktor är givetvis var och när ett inbrott äger rum. Det torde sålunda inte behöva råda någon tvekan om att ett inbrott i exempelvis en bostad i sig bör bedömas annolunda än ett inbrott i ett skjul eller en lagerlokal. Det bör inte heller framstå som onaturligt att man i förstnämnda fall även fäster avseende bl. a. vid frågan huruvida gärningsmannen var övertygad om att lägenheten eller villan för tillfäl- let var helt obebodd eller om han bryter sig in i en lokal där han vet el- ler kan befara att andra personer just då uppehåller sig. Hänsyn bör också tas till det mått av skadegörelse eller andra negativa konsekvenser som uppstår både vid själva inbrottet och under det fortsatta händelse- förloppet i samband med tillgreppet. En särskild betydelse i detta sam- manhang synes böra tillmätas sådana förfaranden som innebär angrepp på den personliga integriteten i den mån de inte skall beivras som själv- ständiga brott eller får till följd att tillgreppet rubriceras som rån. Ett sådant kvalificerande moment kan bl. a. föreligga i fall då tillgrepp sker hos gamla eller sjuka personer eller när gärningsmannen över huvud ta- get direkt utnyttjar det förhållandet att en person på grund av något han- dikapp eller annan omständighet över vilken han inte själv kan råda be- finner sig i en situation som han upplever som särskilt utsatt eller på an- nat sätt besvärlig. Generellt sett synes det sålunda vara motiverat att vid bedömningen av brottets svårhetsgrad fästa stort avseende vid det per- sonliga lidande eller obehag som förorsakats av gärningen. Självfallet är det här endast fråga om förhållanden som täcks av gärningsmannens uppsåt.

Redan vid remissbehandlingen av förslaget till BrB uttalades som tidi- gare nämnts vissa farhågor för att höjningen av straffminimum för grov stöld skulle leda till förlängda strafftider. Det ifrågasattes därför om inte den avsedda ändringen i praxis borde säkerställas genom vissa juste- ringar i lagtexten. Dcnna bibehölls dock i oförändrat skick.

Det har i det föregående visats att de farhågor som sålunda uttalades under remissbehandlingen var befogade. För att åstadkomma en ändring

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975/76: 42 55

av rättspraxis som inte bara stämmer bättre överens med de intentioner som låg bakom förslaget till BrB utan också tar hänsyn till den mera nyanserade syn på ifrågavarande typer av brott som vunnit allt starkare anslutning under mellantiden bör därför en lagändring nu genomföras.

Lagändringen bör markera en viss förskjutning av Skyddsintresset. Vid beaktande av de försvårande omständigheter som skall kunna leda till att en stöld bedöms som grov bör hänsyn sålunda tas till det förhål— landet att medborgarnas krav på skydd vid kränkningar av olika slag numera är mindre fokuserat på de rent ekonomiska intressena än under gångna tider. Den personliga integriteten och tryggheten mot störningar av vad som räknas till hemfriden har allt mer kommit i förgrunden. Det framstår därför som naturligt att tonvikten i förevarande sammanhang i mindre mån läggs på tillvägagångssättet som sådant än på det obehag och lidande ett hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medför.

Mot bakgrund härav bör inbrottsmomentet mönstras ut ur lagrummet som ett exempel på en självständig kvalifikationsgrund för grov stöld och exemplifieringen i stället kompletteras med ett nytt kriterium som bättre än f. 11. ger uttryck för en lagtillämpning i överensstämmelse med nyss anförda synpunkter. Den mest ändamålsenliga lösningen synes därvid vara att ta fasta på det mått av hänsynslöshet som gärningsman- nen ådagalagt. Eftersom det här otvivelaktigt finns vissa beröringspunk- ter mcd den innebörd som i förevarande sammanhang tilläggs begreppet "farlig” framstår det som naturligt att ändringen får den lagtekniska ut- formningen att det i det sista exemplet i lagrummet som tar sikte på sät- tet för gärningens förövande anges ”eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art”.

Tidigare redovisade överväganden torde ha klargjort att de sålunda föreslagna ändringarna i 8 kap. 4 % BrB avser att ge vägledning för en mera differentierad bedömning bl. a. av olika slags inbrottsstölder. Det bör sålunda inte råda någon tvekan om att den som med stölduppsåt bryter sig in hos sovande personer i regel måste anses ha gjort sig skyl- dig till grov stöld. Detsamma gäller också exempelvis i fall då gärnings- mannen i samband med ett inbrott av rent okynne åstadkommer en mera omfattande förstörelse eller andra påtagliga obehag för målsägan- den. Hänvisningen till ”särskilt hänsynslös art” tar emellertid också sikte på andra fall av tillgrepp än sådana som sker efter inbrott eller därmed jämställda förfaranden. Detta gäller bl. a. fall då gärningsman- nen medvetet utnyttjar det förhållandet att en person är gammal, sjuk eller bosatt på en ensligt belägen plats till att under mer eller mindre falska förevändningar bereda sig tillträde till dennes bostad och senare med hjälp av vederbörandes godtrogenhet eller utsatta ställning ogenerat genomför Vissa tillgrepp.

Mot bakgrund av vad som nu anförts och tidigare här gjorda ut- talande om de ekonomiska aspekternas relativa betydelse för bedöm-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975/76: 42 56

ningen av ett tillgrepps svårhetsgrad bör framhållas att stöldobjektcts egenskaper, bl. a. dess värde, givetvis är avsett att få betydelse även i fortsättningen. Det ligger vidare i sakens natur att exempelvis just det tillgripnas värde eller den tillfogade skadans storlek ibland kan få till följd att en gärning som med hänsyn enbart till övriga omständigheter inte alls eller endast till viss grad kan bedömas som särskilt kvalificerad likväl bör rubriceras som grov stöld. Av hänsyn till såväl inträffade för- ändringar av penningvärdet som den allmänna ekonomiska samhällsut- vecklingen, försäkringsverksamhetens utbyggnad m. m. synes det emel- lertid med fog kunna göras gällande att kraven i fråga om objektets värde generellt sett bör sättas betydligt högre än som tidigare synes ha varit fallet. Eftersom lagtexten emellertid i denna del redan anger ”bety- dande värde” synes det här varken finnas behov av eller utrymme för någon ytterligare lagändring.

Den tidigare lämnade redogörelsen för vad som till övervägande delen kännetecknar det klientel som begår och lagförs för stöldbrott i förening med den allt mer allmänt accepterade uppfattningen om fri- hetsberövandenas negativa eller i varje fall starkt tvivelaktiga värde från rehabiliteringssynpunkt (jfr bl. a. SOU 1.972: 64 s. 118 och BRÅ 1974: 3 s. 14) talar i och för sig för behovet av en straffmätningspraxis som i ännu större utsträckning än hittills primärt kan ta sikte på åtgärder som innebär kriminalvård i frihet. Det framstår sålunda som angeläget att man på sikt i så stor utsträckning som möjligt skall kunna reducera både antalet frihetsberövanden som de individuella straffens längd. Mot denna bakgrund ter sig en justering av straffskalorna för stöld som önskvärd. Detta gäller i synnerhet det för undvikande av vissa tröskelef- fektcr framförda förslaget att införa böter i straffskalan för enkel stöld. Eftersom samma problem emellertid föreligger även i fråga om andra brottstyper bör hithörande frågor lämpligen prövas i ett större samman- hang. Detsamma gäller behovet av en eventuell justering av straffskalan för grov stöld.

Det finns i förevarande sammanhang slutligen anledning att även fästa viss uppmärksamhet vid den indirekta och begränsade betydelse som här tidigare förordade ändringar i bestämmelserna om grov stöld kan tänkas få när det gäller att förverkliga gällande kriminalpolitiska målsättningar i fråga om den framtida användningen av tidsobegränsade frihetsberövande påföljder. En utredning med uppdrag att avskaffa på- följden ungdomsfängelse har redan påbörjat sitt arbete (Ju 1974: 1.6). Det finns vidare skäl anta att utvecklingen i vårt land liksom i andra nordiska länder kommer att gå därhän att den tidsobestämda påföljden internering inte kommer att finnas kvar för de lagöverträdare som be- döms 'som farliga enbart på grund av risken för fortsatta förmögenhets- brott. I avvaktan på de ställningstaganden på detta område som torde bli aktuella sedan 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvi-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975/76: 42 57

kande (Ju 1971: 8) slutfört sitt arbete samt i avbidan även på resultatet av åtalsrättskommitténs (Ju 1970:63) arbete framstår det under sådana förhållanden som värdefullt, om man genom förevarande reform kan åstadkomma en ordning som innebär att gränsdragningen mellan stöld och grov stöld får till följd att väsentligt färre brott än f. 11. kommer att hänföras till sistnämnda svårhetsgrad. Eftersom erfarenheten visar att det bland det nuvarande interneringsklientelet finns en tämligen stor grupp som vid återfall just gör sig skyldig till inbrott av relativt okvalifi- cerad art skulle den tendens som redan finns att i större utsträckning än tidigare underlåta åtal eller återintagning i anstalt sålunda kunna ytterli- gare främjas.

4 Rån 4.1 Gällande rätt

4.1.1 Lagstiftning och förarbeten

I SL i dess lydelse efter år 1942 fanns stadgandet om rån i 20 kap. Gärningsbeskrivningen omfattade den som stal medelst våld å person el- ler medelst hot som innebar trängande fara, eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, satte sig till motvärn med sådant våld el- ler hot mot den som ville återta det tillgripna. Av stadgandet framgick vidare att ansvar för rån även skulle ådömas den som med sådant våld eller hot tvingade någon till handling eller underlåtenhet, som innebar vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne var. Lika med våld skulle anses åtgärd varigenom nå- gon försattes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet för rån var straffarbete i ett till åtta år. Om någon vid rån blev så våldförd att han avled eller erhöll svår kroppsskada eller om rånet av annan anledning var att anse som grovt skulle straffet bestämmas till straffarbete på livs- tid eller från sex till tio år.

Straffminimum för enkelt rån överensstämde med vad som hade gällt före år 1942 i fall då det förelåg synnerligen mildrande omständigheter. Man hade inte ansett att högre minimum borde komma i fråga med hänsyn till att brottet ibland, särskilt då det gällde råntvång som utöva- des av den som ertappades på bar gärning, kunde vara tämligen lindrigt. Straffmaximum åtta år överensstämde också med tidigare gällande rätt. Paragrafen upptog inget annat kvalifikationsfall för grovt rån än att nå- gon blivit så våldförd att han avlidit eller fått svår kroppsskada:

l förslaget till BrB gjorde straffrättskommittén ingen annan ändring i fråga om rån än att bestämmelserna om grovt brott bröts ut till en sär- skild paragraf. I samband därmed infördes brottsbeteckningen grovt rån. I 1958 års lagrådsremiss med förslag till BrB anförde departements- chefen bl. a. att han godtog straffrättskommitténs förslag beträffande

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975/76: 42 58

rån med den avvikelsen att strafflatituden för enkelt brott lämpligen borde bestämmas till fängelse mellan sex månader och sex år. I fråga om grovt rån innebar hans förslag också vissa jämkningar av kvalifika- tionsgrunderna.

I lagrådsremissen år 1960 fick bestämmelserna om enkelt rån sin slut- liga utformning. Stadgandet bibehöll därvid i allt väsentligt sin lydelse från år 1942. Straffet bestämdes till fängelse i lägst ett och högst sex år. Propositionen med förslag till BrB antogs år 1962 av riksdagen utan ändring vad gäller brottet rån.

I BrB återfinns bestämmelserna om rån i 8 kap. Huvudstadgandet som är upptaget i 5 5 har följande lydelse.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gär- ning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gär— ningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Enligt BrB betecknas sålunda varje förmögenhetsöverföring som sker medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara som rån. Det våld eller hot som paragrafen talar om brukar betecknas rån- tvång. Med våld å person avscs att gärningsmannen bär våldsam hand på en person som därigenom utsätts för misshandel eller betvingande. Att hastigt rycka något från en person eller att knuffa någon eller annan lika lindrig våldsutövning anses alltså inte höra hit. Tillgrepp i samband med sådana våldsfall får räknas som stöld eller grov stöld, inte som rån. För att ett hot skall anses innebära trängande fara krävs inte bara att faran skall vara omedelbart överhängande utan också att den avser nå- got betydelsefullt intresse såsom liv, hälsa eller därmed likställt intresse. I praxis har det ansetts tillräckligt att hotet tett sig som ett hot som inne- bär trängande fara trots att faran i själva verket inte varit trängande, ex- empelvis när hotet skett med leksakspistol (NJA 1956 C 1.87). Med våld likställs enligt lagtexten att någon försätts i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Därmed avses bl. a. fall då någon på grund av intagning av be— dövande medel som sker mot hans vilja eller användning exempelvis av tårgas försätts i en hjälplös situation.

Såvitt gäller förfarandet omfattar rånparagrafen tre fall: stöldfallet. motvärnsfallet och utpressningsfallet. Med stöld menas tillgrepp som faller under kapitlets fyra första paragrafer. Det är alltså här fråga om råntvång i fall då tillägnelscuppsåt föreligger. Motvärnsfallet avser det fallet att någon gör sig skyldig till dels en fullbordad stöld och dels ett därefter medelst råntvång utövat motvärn. En förutsättning är dock att

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975/76: 42 59

råntvånget används för att fullfölja stölden och inte endast för att skydda brottslingen själv. Utpressningsfallet avser slutligen den situation som föreligger när någon genom råntvång tvingar annan att lämna ifrån sig en sak eller att utfärda skuldebrev, kvitto eller liknande handling som innebär förmögenhetsöverföring.

En förmögenhetsöverföring betecknas som rån om den sker genom råntvång men som utpressning (BrB 9: 4) om annat otillåtet tvång kom- mer till användning. För att en förmögenhetsöverföring som fram- bringas genom råntvång skall anses som rån fordras vidare i princip att våldet eller hotet riktas mot den tvungne. Om någon tvingar annan till en förmögenhetsöverföring genom råntvång som riktar sig mot en tredje person är det således fråga om utpressning och inte rån.

Strafflatituden för rån är fängelse från ett till sex år. För grova fall av rån finns ett särskilt stadgande (6 5). Straffskalan för grovt rån omfattar fängelse i lägst fyra och högst tio år.

4.1 .2 Rättspraxis

Såsom kriterium på rån anges i 8 kap. 5 & BrB bl. a. att någon stjäl medelst våld å person eller efter stölden sätter sig till motvärn med våld är person mot den som vill återta det tillgripna. Rån förutsätter alltså ett direkt samband mellan våldet och tillgreppet. Frågan om detta samband såvitt gäller tillgrepp och efterföljande våld har varit uppe till prövning i HD. I rättsfallet NJA 1942 s. 238 hade en person med bruk av en falsk nyckel berett sig tillträde till en affär och där tillgripit 15 kr. Under uppehållet i butiken blev gärningsmannen överraskad av innehavaren, som försökte hindra honom att undkomma. Gärningsmannen måttade då först två knytnävsslag mot innehavaren utan att träffa denne. För att hindra förföljandet höll han sedan igen en dörr från utsidan, men öpp- nade den vid två tillfällen och sparkade innehavaren i mellangärdet. Un- der den fortsatta flykten gick gärningsmannen vidare till anfall mot in- nehavaren med en ribba, dock utan att utdela något slag. Enligt dom- skälen gav omständigheterna vid handen att innehavaren med sina åt- gärder avsett att återta de tillgripna pengarna. Gärningen bedömdes så- som rån. I rättsfallet NJA 1945 s. 483 hade en person tillgripit äpplen och skärbönor i en trädgård. I samband med att han avlägsnade sig från platsen överraskades han av ägaren och tilldelade denne två slag i pan- nan. Då det av utredningen inte framgick att ägaren försökt återta det tillgripna bedömdes händelseförloppet som snatteri och misshandel. Straffet fastställdes till fängelse två månader.

Begreppet våld å person har bl. a. varit föremål för prövning i ett fall som avgjordes år 1972. Målet gällde en person som olovligen hade till- gripit en vinflaska på en restaurang och därefter tilldelat en anställd ett slag över bröstet för att hindra att denne återtog flaskan. Slaget fick till följd att den anställde föll omkull. Det konstaterades emellertid att sla-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975/76: 42 60

get i och för sig inte hade förorsakat någon smärta. Tingsrätten fann därför inte utrett att våldet varit av sådan beskaffenhet som avses i rån- paragrafen utan dömde gärningsmannen för snatteri och ofredande. Straffet för dessa och ytterligare brott bestämdes till fängelse två måna- der. Hovrätten, som anmärkte att fallet mot gatan medfört huvudvärk, svullnad i bakhuvudet och illamående, fann däremot våldet vara av så- dan beskaffenhet som avses i rånparagrafen och dömde gärningsmannen för rån m. m. till fängelse ett år. HD beviljade inte prövningstillstånd (HD:s mål nr B 244/72).

Som ett annat kriterium på rån anges i paragrafen att gärningsman- nen åstadkommer förmögenhetsöverföring medelst hot som innebär trängande fara. Av det tidigare nämnda tillståndsprövningsmålet NJA 1956 C 187 framgår att HD godtagit tolkningen att ett hot skall anses innebära trängande fara när det av envar omdömesgill person skulle ha uppfattats innebära en omedelbart förestående livsfara. Hotet utgjordes i det aktuella fallet av en leksakspistol och en påse, som gavs intryck av att innehålla en bomb. Hotet riktades mot en bankkassör. Ifrågavarande tolkning av det aktuella kriteriet har kritiserats av professor Hans Thomstedt i en artikel om domaren och straffbudet (SvJT 1959 s. 1 ff). Thomstedt anmärker att det varken av förarbeten eller av rättspraxis framgår om ansvar för rån förutsätter att gärningsmannens hot verkli- gen innebär trängande fara eller om det räcker att hans offer och andra iakttagare fått den uppfattningen. Lagtextens avfattning anser Thorn- stedt närmast tala för att hotet verkligen måste ha inneburit trängande fara. Vid sådant förhållande kräver enligt Thornstedts mening hänsynen till legalitetsprincipen att ansvaret begränsas till fall, där objektiv fara förelegat. Den motsatta uppfattningen, som domstolarna i det aktuella fallet gett uttryck för, torde ha som grund att straffbudet för rån i mot- sats till straffbestämmelserna för misshandel ansetts ha till ändamål att skydda offrets handlingsfrihet och inte hans kroppsliga integritet, menar Thomstedt. Uttrycket hot som innebär trängande fara skulle från den utgångspunkten avse fall, då hotet för den hotade —— åtminstone om denne är en vanlig normal person och således inte speciellt lättskrämd' — verkar innebära trängande fara. Offrets handlingsfrihet, dvs. hans motståndskraft mot hotet, inskränks nämligen lika mycket vare sig gär- ningsmannens pistol är riktig eller blott en leksak, så länge offret tror att det rör sig om ett användbart vapen. Thomstedt finner visserligen att detta resonemang kan förefalla plausibelt men ifrågasätter likväl riktig- heten av en tolkning, som gör att lagbudet tillämpas på fall som inte täcks av dess ordalydelse. Thomstedt anför slutligen att goda skäl talar för denna tolkning av hotets beskaffenhet vid rån men menar att lagstif- taren då bör ändra lagtexten. Thomstedt ger uttryck åt samma uppfatt- ning i en senare artikel i SvJT (1968 s. 329 ff). Hans tolkning av lagtex- ten delas av bitr. professorn Olle Hoflund (Om farebegreppet i straffrät-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975/76: 42 61

ten 1967 s. 96 ff) medan professor Ivar Strahl intagit en motsatt stånd- punkt (SvJT 1960 s. 262).

Av intresse för tolkningen av begreppet hot i bestämmelserna om rån är också några andra rättsfall, varav två från Svea hovrätt år 1962. I det första, mål B 1087, hade en person A ställt sig hindrande i vägen för B och begärt att få låna 20 kr av denne. B blev rädd och överlämnade 100 kr. Underrätten dömde för rån eftersom A avsett att tvinga B att utge pengarna. Enligt domstolen måste A därvid ha insett att B, när han läm- nade ifrån sig pengarna, uppfattat A:s förfarande som ett hot om ome- delbart förestående våld å honom samt att B inför hotet lämnat över penningbeloppet. Hovrätten fann att hotet inte varit av den allvarliga be— skaffenhet som anges i rånparagrafen och dömde i stället för utpress- ning. Två ledamöter var skiljaktiga och ville döma för rån på de av råd- husrätten anförda skälen och med hänsyn till att hela situationen måste antas ha gett B grundad anledning räkna med att han skulle bli utsatt för svår kroppslig misshandel. Straffet bestämdes till straffarbete tio må- nader medan underrätten dömt till straffarbete ett år sex månader för rån. I målet B 1178 hade den tilltalade genom hot att döda målsäganden (R) tilltvingat sig 21 kr av denne. Underrätten dömde för utpressning med motiveringen att det inte kunde anses tillfyllest utrett att gärnings- mannen själv insett att det hot, för vilket han utsatte R, varit av sådan beskaffenhet att det av denne uppfattats som ett överhängande hot till livet eller om svår misshandel men att det måste antas för visst, att han förstått att R åtminstone måst uppfatta det som ett hot om viss miss- handel. Hovrätten dömde för rån under hänvisning till att gärningsman- nen måste antas uppsåtligen ha givit R grundad anledning räkna med att han skulle bli föremål för svår kroppslig misshandel.

Frågan om hotets beskaffenhet vid rån har slutligen även varit uppe i ett relativt nyligen avgjort mål (HD:s beslut den 4 december 1973 nr SB "I 383). Målet gällde en person som till två postexpeditörer räckt fram ett uttagningskvitto på vilket han skrivit: ”Detta är ett rån. Lägg upp 5 000 kronor på disken. Gör inget annat så blir ingen skadad”. Gärnings- mannen, som bar en leksakspistol instoppad i byxlinningen, hade under- strukit hotet genom att föra sin hand mot pistolen och yttra att något tråkigt kunde hända om han inte blev åtlydd. Postexpeditörerna, för vilka hotet framstod som innebärande trängande fara, lämnade över 5 000 kr. Såväl underrätten som hovrätten bedömde gärningen som rån. HD meddelade inte prövningstillstånd.

Av bestämmelserna i 28 kap. 1 & tredje stycket BrB framgår att skyddstillsyn för brott för vilket det lindrigaste straffet är fängelse i ett år eller däröver får ådömas endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Frågan om påföljdens art vid rån har behandlats i några rättsfall. HD har inte i något av dessa ansett synnerliga skäl för skyddstillsyn före- ligga. I NJA 1962 s. 759 hade två ynglingar i avsikt att stjäla pengar och

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975/76: 42 62

spritdrycker berett sig tillträde till S:s lägenhet. Den ene av ynglingarna hade vid besöket tilldelat S tre knytnävslag. Gärningen bedömdes som försök till rån. I hovrätten dömdes den som utfört misshandeln till vill- korlig dom med övervakning och skyldighet att iaktta vissa särskilda föreskrifter. HD fann emellertid att även om den av hovrätten ådömda påföljden kunde vara lämpligare än ovillkorligt frihetsstraff påkallade hänsynen till den allmänna laglydnaden ctt frihetsstraff. Straffet bestäm- des till straffarbete åtta månader. Målet NJA 1965 s. 152 avsåg en tju- goårig yngling som tillsammans med tre kamrater under en bilfärd till- gripit 40 kr ur en medpassagerares portmonnä sedan han hade vridit dennes arm. Gärningen bedömdes som rån. HD antecknade att brottet inte syntes ha haft sin grund i kriminell läggning utan väsentligen hade betingats av tillfälliga omständigheter, bl. a. spritpåverkan. Intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande krävde dock med hänsyn till brottets beskaffenhet att den ådömda påföljden medförde en längre tids frihetsberövande. Skyddstillsyn, även om den förenades med anstaltsbe- handling kunde därför inte anses utgöra en tillräckligt ingripande på- följd. Straffet bestämdes till ungdomsfängelse.

I ett annat refererat rättsfall från samma är, S. 454, dömde HD en ar- tonåring av samma skäl till ungdomsfängelse. Två justitieråd var skiljak- tiga och ville döma till skyddstillsyn, den ene bl. a. för att rånet var av synnerligen lindrig art. Gärningen begicks mot en 27-årig man som följt med en flicka för att mot betalning ha samlag med henne. Tillgreppet avsåg 100 kr och skedde genom fasthållning men utan misshandel.

[ rättsfallet NJA 1970 s. 353 bedömde domstolarna rånets svårhets— grad på olika sätt. Målet avsåg två personer som med våld olovligen trängt in i A:s bostad och där företett en kniv och en pistol, som i verk- ligheten var ofarlig, men som av A måste ha uppfattats som ett farligt vapen. De förmådde A att ta fram pengar, av vilka de tillgrep minst 7'/() kr. Underrätten konstaterade bl. a. att rånet var mycket valhänt och amatörmässigt utfört och att den ene gärningsmannen, som nyss fyllt tjugo år, vid gärningens begående fick anses ha visat en för rån ovanligt stor bcskedlighet. Han dömdes för bl. a. rån till skyddstillsyn med an- staltsbehandling. Hovrätten fastställde domen. Enligt HD visade utred- ningen visserligen att gärningsmännens handlingssätt i några detaljer ut- märkts av viss valhänthet och en mer eller mindre uppriktigt menad be— skedlighet gentemot A. Gärningen fick emellertid sin huvudsakliga prä— gel av att det här var fråga om en 86-årig man som bodde ensam och ensligt och att gärningen var noggrant planlagd i förväg. Rånet kunde med hänsyn härtill inte anses vara av lindrig art. Skyddstillsyn kunde av hänsyn till allmän laglydnad inte komma i fråga. HD bestämde straffet för 20-åringen till fängelse ett år. En ledamot var av skiljaktig mening och ville fastställa hovrättens dom.

Av intresse i detta sammanhang är vidare ett senare avgjort hovrätts-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975/76: 42 63

mål. I SvJT 1972 rf s. 34 redogörs sålunda för ett fall i vilket två omyn- diga pojkar förövat ett rån mot en fjortonåring. Den ene av pojkarna hade genom att tilldela fjortonåringen två slag i ansiktet förmått denne att lämna ifrån sig 1 kr. 35 öre. Gärningen bedömdes som rån. Den and- re av de tilltalade hade visserligen försökt avstyra ytterligare misshan- del, men ansågs likväl genom sitt uppträdande och vissa yttranden ha understrukit det medelst våld framställda kravet på pengar och här- igenom främjat gärningen. Hans delaktighet i gärningen bedömdes därför som medhjälp till rån. I fråga om påföljderna antecknade hovrät- ten att det lindrigaste straffet för rån är fängelse i ett år. I förevarande fall måste emellertid rånet relativt sett anses vara så lindrigt att nämnda straff i betraktande av huvudgärningsmannens ungdom och personliga förhållanden framstod som orimligt hårt. Med hänsyn härtill fann hov- rätten synnerliga skäl föreligga att döma honom till skyddstillsyn jämte, med hänsyn till den allmänna laglydnaden, ett högt bötesstraff. Med- hjälparen ådömdes ett bötesstraff varjämte prövotiden för en tidigare ådömd skyddstillsyn förlängdes.

Frågan om påföljden för rån kan slutligen även belysas genom ett ny- ligen avgjort och i detta hänseende uppmärksammat fall (HD:s beslut den 14 december 1973 nr SB 1422). Målet gällde en alkoholiserad pen- sionär som tillgripit en flaska vodka i en blomsterkiosk och därefter ge- nom hot med en mejsel satt sig till motvärn mot blomsterförsäljaren när denne försökte återta flaskan. Gärningen bedömdes som rån. Påföljden bestämdes av underdomstolarna till internering med en minsta tid för anstaltsvården av åtta månader. HD beviljade inte prövningstillstånd.

4.1.3 Statistiska uppgifter m. m. Två undersökningar som utförts vid kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet innehåller uppgifter av intresse i detta sam- manhang. Båda behandlar rån i Stockholm, den ena under år 1964, den andra under år 1969.

År 1964 anmäldes 252 rån till Stockholmspolisen. Det faktiska under- laget bakom 189 av dessa anmälningar har undersökts närmare. Det framgick därvid bl. a. att värdet av det tillgripna, vilket inte angetts i 7 procent av fallen, i omkring 39 procent av fallen understeg 100 kr. och att tillgreppsvärdet översteg 1 000 kr. i endast omkring 6 procent av fal- len. I 90 procent av fallen hade gärningsmannen brukat våld. Våldet hade i cirka 70 procent av fallen utövats utan vapen eller särskilt till- hyggc-

I omkring 45 procent av de undersökta rånen hade gärningsmannen. offret eller båda varit berusade. Detta gällde i 49 fall offret, i 6 fall en- bart gärningsmannen medan i 28 fall båda var berusade. I 70 procent av dessa rån hade gärningen föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975/76: 42 64

gärningsmannen och offret. Av 189 rånoffer var en tredjedel anteck- nade i kriminalregistret. Av misstänkta gärningsmän, 121 personer, sak— nade över hälften fast anställning. De flesta av dessa var i åldern 20—40 år. Av gärningsmännen var 58 procent antecknade i kriminalregistret. Av dessa hade 60 procent 3—15 tidigare belastningar.

Den undersökning som avser år 1969 omfattar endast gärningsmän under 25 år som dömts för rån eller för sådant brott överlämnats för vård enligt barnavårdslagen. Genom denna urvalsmetod omfattar un- dersökningen totalt 60 ungdomar mellan 8 och 25 år, som tillsammans förövat 35 rån. Vid 22 av rånen användes inte något vapen eller särskilt tillhygge. Skjutvapen förekom vid 3 rån. Minst 60 procent av gärnings- männen var påverkade av alkohol eller annat rusgivande medel vid brottet. Cirka 28 procent av rånen hade föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan gärningsmannen och offret.

Undersökningen hade främst till syfte att belysa den sociala bakgrun- den hos gärningsmännen. Undersökningsresultatet ger vid handen att de flesta ungdomarna kom från en undermålig miljö. Såväl deras uppväxt- miljö som övriga levnadsomständigheter skilde sig markant från förhål- landen som kan betecknas som tillfredsställande. Av klientelet hade 40 procent varit placerade i fosterhem och/eller anstalt. Föräldrarna till- hörde i stor utsträckning socialgrupp III. Spritmissbruk hos framför allt fadern var vanligt förekommande. Kriminaliteten hos syskon var mar- kant. Begåvnings- och utbildningsnivån hos gärningsmännen var förhål- landevis låg. Av dem som var i arbetsför ålder saknade 40 procent ar- bete vid brottstillfället. Över hälften visade tecken på psykisk avvikelse eller störning. Missbruk av alkohol eller annat rusgivande medel fanns antecknat för 47 av 60 gärningsmän. Av gärningsmännen hade 5l tidi- gare gjort sig skyldiga till brottsbalksbrott.

Brottskommissionen återger i sitt betänkande Åtgärder för att be- kämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen (Ds Ju 1973: 5 s. 48 f) resultaten av en inom rikspolisstyrelsen företagen under- sökning angående anmälda rån under år 1972. Enligt denna undersök- ning uppgick antalet anmälningar i hela landet detta år till 1 862. Vid cirka tio procent av dessa rån hade skjutvapen förekommit. Ungefär 60 procent av rånen hade förövats på gator, torg och andra allmänna plat- ser. Totalt tillgreps cirka 3 milj. kr., varav 2,7 milj. vid väpnade rån mot bank- och postkontor samt värdetransporter. Det totala antalet rån mot bank- och postkontor var 100, varav alla utom två hade begåtts under vapenhot.

Ur den allmänna kriminalstatistiken över meddelade domar för rån och grovt rån under åren 1965—1971 kan följande material hämtas.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76: 42 65

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971

antal dömda 133 195 214 1 17 225 258 285 varav 15—20 år vid brottet 69 77 99 55 85 117 106 villk. dom [skyddstills. 24 25 23 13 25 54 40 vai'av 15—20 år 17 20 16 8 13 34 26

4.1.4 Nordisk rätt

Enligt danska straffeloven är straffet för rån (rpveri) fängelse från sex månader till tio år. För rån straffas den som för att skaffa sig eller an- nan oberättigad vinning medelst våld eller hot om omedelbart använ- dande därav fråntager eller avtvingar någon främmande lös sak, för stu- len sak i säkerhet eller tvingar någon till handling eller underlåtenhet som medför skada för den överfallne eller någon för vilken denne hand- lar. Har rånet varit av särskilt farlig art är maximistraffet fängelse i l6 år (5 288).

Enligt finska strafflagen är straffet för rån tukthus i högst tio år. Straffarten tukthus innebär ett minimistraff på sex månader. Den som med våld å person eller med hot, som innebär trängande fara för liv el- ler hälsa, tar ifrån annan gods eller pengar i avsikt att utan laga rätt till- ägna sig eller annan egendomen straffas för rån (31 kap. 1 5). Enligt 3 & samma kap. skall även den som ertappas med snatteri, stöld eller försök därtill och som för att kunna fullborda brottet eller behålla den egen- dom han tillägnat'sig brukat våld mot annan eller mot annan använt hot som innebär trängande fara för liv eller hälsa dömas för rån eller försök därtill. Lagen innehåller också ett särskilt stadgande om grovt rån. Straf- fet är här tukthus på viss tid, minst två år. Den, som genom hot som innebär trängande fara för liv eller hälsa eller genom våld å person för att bereda sig eller annan nytta avtvingar någon gods eller penningar. eftergift av gäld, förskrivning, borgensförbindelse eller annan fördel i egendom, vartill han ej har laga rätt, straffas för rånartad utpressning enligt samma strafflatituder som gäller för rån eller grovt rån (4 & 3 st.). Av intresse i detta sammanhang är även en bestämmelse som infördes i 3 kap. 5 5 år 1972. Denna nya regel medger att domstolen när särskilda skäl föreligger får underskrida straffminimum eller avvika från stadgad straffart om hinder inte möter med hänsyn till allmänt intresse. I prepo- sitionen som föregick lagändringen anmärktes särskilt att stadgandet kunde komma att tillämpas vid rån om straffskalan i det enskilda fallet på grund av våldets eller hotets art eller till följd av omständigheterna vid gärningen var att anse som för sträng.

Enligt norska straffeloven straffas den för rån som i avsikt att skaffa sig eller annan oberättigad vinning bemäktigar sig ett föremål som helt eller delvis tillhör annan genom att utöva våld mot person eller sätta ho- nom ur stånd att försvara sig eller med hjälp av hot som framkallar all-

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76: 42 66

varlig fruktan för våld mot person. För rån straffas också den som i av- sikt och med medel som nämnts tvingar någon att företa en handling som vållar skada eller risk för skada för honom eller den på vars vägnar han handlar (& 267). Strafflatituden är fängelse från sex månader till tio år. Visar handlingen särskilt kriminell läggning är minimistraffet fäng- else i två år. Detsamma gäller vid återfall i rån, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Straffet kan i vissa fall bestämmas till fängelse på livstid (€ 268).

4.2 Reformförslag

4.2.1 Strafflatituden

I en artikel i SvJT 1968 s. 329 ff har professor Hans Thornstedt bl. a. förordat en ändring av strafflatituden för rån. Han pekar i artikeln på att gällande höga straffminimum för rån medför vissa nackdelar i de fall då det är fråga om förhållandevis lindriga former av detta brott. Han konstaterar således att en stöld, även om den bedöms som grov, kan medföra skyddstillsyn utan särskilda restriktioner medan denna på- följd med hänsyn till bestämmelsen i 28 kap. 1 & tredje stycket BrB, kan komma i fråga vid rån endast om synnerliga skäl föreligger därtill. Det framhålls vidare att ett rån stundom kan framstå som ett relativt lindrigt brott, nämligen om våldsanvändningen är ringa och det belopp brottet avser är litet. Som exempel på sådana fall hänvisar han till två av de i det föregående redovisade rättsfallen, nämligen NJA 1965 s. 152 och NJA 1965 s. 454 (se 4.1.2). Thomstedt förordar mot bakgrund härav en sänkning av minimistraffet för rån för att ge domstolarna större frihet att ådöma den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden.

Brottskommissionen har också övervägt frågan om behovet av en ändring av strafflatituden för rån i samband med dess ställningstagan- den till den i direktiven aktualiserade frågan om eventuella skärpningar av gällande straffbestämmelser för våldsbrott. Kommissionen konstate- rar därvid bl. a. att den inte funnit anledning föreslå någon höjning av maximistraffet för normalfallet av rån eftersom de allvarligaste gärning- arna alltid torde kunna hänföras till bestämmelsen om grovt rån. Enligt kommissionens mening borde inte heller minimistraffet för normalfallet skärpas, eftersom denna straffbestärnmelse omfattar också mindre all- varliga fall. Som exempel på ett sådant fall nämndes att någon efter till- gripandet av ett paket cigarretter tilldelar ägaren ett knytnävsslag när denne försöker återta cigarretterna. Med tanke exempelvis på sådana fall skulle det enligt kommissionens mening snarast kunna vara motive- rat att överväga om inte minimistraffet för rån borde sänkas. Denna fråga borde emellertid enligt kommissionen lämpligen prövas i samman- hang med en mera allmän översyn av straffskalorna i BrB.

Frågan om en översyn av BrB:s bestämmelser om rån har senast ak»

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76: 42 67

tualiserats i en motion till 1974 års riksdag (mot. 1974: 967). I denna anförs bl. a. att råntvång inte behöver vara så allvarligt som straffsatsen för rån synes utvisa. För att våld i den mening som är aktuellt i föreva- rande sammanhang skall anses föreligga krävs inte mera än att offret tillfogas smärta eller att hans kroppsliga rörelsefrihet betvingas genom fasthållande. Hotet behöver enligt rättspraxis inte innebära hot med ett laddat skjutvapen eller med allvarligt menad misshandel utan kan avse ett hot som för den hotade framstår som allvarligt fastän det i verklighe- ten är ofarligt, t. ex. hot med leksakspistol. Enligt motionen kan således relativt ofarliga handlingar bedömas som rån, varvid som exempel nämns de här tidigare refererade rättsfallen NJA 1965 s. 152 och 454. Motionären konstaterar vidare att minimistraffet för rån är anmärk- ningsvärt högt i jämförelse med straffet för andra brott som innebär tvång medelst våld eller hot samt att BrB inte innehåller bestämmelser om någon ringa form av rån. Som exempel av intresse i detta samman- hang anges straffskalorna för våldförande, utpressning, olaga tvång. misshandel, snatteri, stöld och grov stöld. Enligt motionen behöver skillnaden mellan stöld och rån i praktiken inte vara särskilt stor i fråga om det lidande som tillfogas målsäganden genom gärningen. Väsk- ryckning från en gammal dam bedöms normalt ej svårare än som grov stöld trots att en sådan gärning kan framstå som minst lika skrämmande som att bli hotad med en leksakspistol eller att bli fasthållen medan ens fickor länsas. Skillnaden i straffminimum mellan grov stöld och rån sägs därför inte vara motiverad, särskilt som hänsyn inte heller tagits till det förhållandet att straffsatsen för brottet inte bara gäller gärningsmannen utan också andra medverkande, t. o. rn. en medhjälpare som inte har nå- gon del i utövandet av råntvånget. Motionären förordar därför att stad- gandet om straffminimum ses över och föreslår att minimum sänks till fängelse sex månader i likhet med vad som gäller för grov stöld. Motionen har efter beslut av justitieutskottet sänts på remiss till riks- åklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, Svea hovrätt, BRÅ, Sveriges advokat- samfund, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare. Samtliga remissinstanser ansluter sig till den i motionen framförda uppfattningen att minimistraffet för rån i vissa fall ter sig för högt. Rikspolisstyrelsen säger sig dela motionärens uppfattning att de lindri- gaste typerna av rån med hänsyn till sin förhållandevis ringa svårhets- grad påminner om vissa stöldbrott och anser det otillfredsställande att de rättstillämpande organen i dylika fall kan komma att känna sig tvinga- de att av individualpreventiva skäl använda en annan brottsrubricering än rån. Föreningen Sveriges åklagare menar att praxis med hänsyn till gällande straffminimum kommit att ställa mycket stränga krav på bevis- ningen i fråga om sambandet mellan det utövade våldet och tillgreppet. Remissinstansema har förordat olika lösningar för att skapa möjlighet till en mildare bedömning av vissa typer av rån. Enligt RÅ kan det fin-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76: 42 68

nas anledning att överväga en sänkning av straffminimum, möjligen till fängelse sex månader. Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker en sådan sänkning under förutsättning att det klargörs att åtgärden inte är ett ut- tryck för en mildare syn på brottet rån som sådant.

Enligt Advokatsamfundet bör man inte kunna bortse från det förhål- landet att gärningar, vilka omfattas av rånrekvisiten, traditionellt och av allmänheten torde betraktas vara av så allvarlig natur att de i princip bör leda till strängare påföljd än grov stöld. Det kan därför enligt sam- fundets mening inte vara riktigt att samma straffskala generellt skall gälla för de båda brottskategorierna. Samfundet anser emellertid att det bör skapas möjlighet för enmildare bedömning än den straffminimum tillåter då omständigheterna i det särskilda fallet så fordrar, exempelvis då våldet varit förhållandevis obetydligt, då hotet objektivt sett inte in- neburit trängande fara eller då tillgreppet inte avsett något större värde. Enligt samfundet kan man tänka sig att nå en sådan lösning genom att införa en särskild straffbestämmelse för lindrigare former av rån, må- hända med en särskild brottsbenämning. En alternativ lösning kan enligt samfundets mening vara att införa en bestämmelse med innehåll att på- följden vid mildrande eller särskilda omständigheter kan nedsättas till sex månaders fängelse. Även Sveriges domareförbund finner att en sär- skild straffskala för lindriga fall av rån bör övervägas eftersom en sänk- ning av straffminimum medför risker för att straffmätningen även vid normalfallet av rån kan mildras, vilket inger betänkligheter från all- mänpreventiv synpunkt.

I sitt betänkande i anledning av motionen anför justitieutskottet (JuU 1974: 26) bl. a. att antalet rånbrott under de senaste åren stigit betydligt och att det enligt utskottets mening är angeläget att samhället med kraft ingriper mot denna regelmässigt mycket allvarliga form av våldsbrotts- lighet. Samtidigt bör emellertid framhållas att rånbegreppet även inne- fattar relativt ofarliga handlingar, t. ex. fall där våldet är ringa och det tillgripna avser obetydliga värden. I sådana fall kan inte sällan minimi- straffet framstå som alltför strängt. Att straffskalans nedre gräns ligger vid ett år har även den konsekvensen att det krävs synnerliga skäl för att påföljden skyddstillsyn skall få användas. Domstolen kan alltså tvingas tillgripa en frihetsberövande påföljd även om en sådan inte är påkallad av individualpreventiva skäl.

Utskottet anför vidare att den under remissbehandlingen framförda tanken på en särskild straffbestämmelse och en särskild brottsbenäm- ning för lindrigare former av rån framstår som ett alternativ till motio- närens förslag om en sänkning av straffminimum med eller utan samti- dig justering av gärningsbeskrivningen. Av intresse är enligt utskottet en jämförelse med våldtäktsbrottet och. dess lindriga form, våldförande. Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att binda sig för en lösning i enlighet med motionärens förslag men anser det motiverat att hithö-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 42 69

rande frågor blir föremål för närmare överväganden. Utskottet förutsät- ter att de i motionen upptagna spörsmålen kommer att behandlas i det arbete med en begränsad översyn av bestämmelserna om grov stöld och rån, som enligt vad utskottet erfarit f. n. pågår inom justitiedepartemen- tet. Med hänsyn härtill finner utskottet någon särskild framställning från riksdagens sida inte påkallad utan hemställer att riksdagen avslår motionen. Riksdagen har sedermera bifallit utskottets hemställan.

4.2.2 Rånhotet

Av redogörelsen för rättspraxis framgår att frågan om rånhotets be- skaffenhet debatterats i olika sammanhang med utgångspunkt bl. a. från rättsfallet NJA 1956 C 187. Den nyss redovisade motionen 1974: 967 med hemställan om översyn av brottsbalkens bestämmelser om rån be- handlar också denna fråga.

I motionen anförs att uttrycket ha! som innebär trängande fara i prax- is anses föreligga även i fall där faran i själva verket inte varit träng- ande men väl framstått som trängande, t. ex. då hot skett med oladdad pistol. Enligt motionen är det otillfredsställande att domstolarna utsträc- ker ett straffbuds tillämpningsområde utöver dess ordalydelse. Motionä- ren finner skäl tala för att sådana fall även i fortsättningen behandlas som rån men förordar att brottsbeskrivningen ändras i överensstäm- melse med praxis. Det föreslås att rånhotet utformas efter mönster av stadgandet om olaga hot i 4 kap. S & BrB, där det alltså är fråga om hot "som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom”.

Vid remissbehandlingen av motionen finner RÅ att den ståndpunkt som intagits i praxis är riktig och ändamålsenlig och framhåller att rån. där hotet skett med skarpladdat skjutvapen, i allmänhet bedöms som grovt rån. Även om praxis sålunda måste anses fastlagd så att något akut behov av lagstiftning inte föreligger anser RÅ dock att den omstän- digheten att rånbrottets omfattning är omtvistad i doktrinen talar för att lagtexten kan behöva förtydligas. Domareförbundet uttalar att det i lik- het med motionären anser det vara otillfredsställande att rådande praxis beträffande hot med oladdad pistol och liknande fall mindre väl stäm- mer överens med lagens ordalydelse. Det är här fråga om upprätthållan- det av straffrättens legalitetsprincip, som är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten. Förbundet vill därför inte motsätta sig en översyn i föreslaget hänseende. Rikspolisstyrelsen, som anser att det i och för sig kan ifrågasättas om behov av en lagändring föreligger med hänsyn till den nuvarande stadgan i rättspraxis, har inte heller något att erinra mot en sådan översyn.

BRÅ instämmer i uppfattningen att det kan råda viss tvekan om prax- is stämmer överensjmed lagrummets ordalydelse. BRÅ menar dock att

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975/76: 42 70

det från kriminalpolitisk synpunkt är tveksamt om den förordade om- formuleringen i enlighet med praxis är lämplig och uttalar att det från denna synpunkt torde finnas skäl att i princip förbehålla rånbenäm- ningen sådana handlingar där ett verkligt hot föreligger. Samtidigt an- märker BRÅ att dess kriminalpolitiska arbetsgrupp behandlat frågan om de negativa konsekvenserna av brottsbenämningar som ger en missvi- sande bild av lagstadgandets innehåll (se BRÅ 1974: 3 s. 11). Advokat- samfundet finner inte att det är nödvändigt att mjuka upp rekvisitcn för rån under förutsättning att möjlighet skapas till en mildare straffmät- ning för lindrigare former av rån och menar att rättstillämpningen må- hända därigenom i stället skulle kunna anpassas bättre till lagrummets nuvarande ordalydelse.

Föreningen Sveriges åklagare anser inte att den tolkning som i praxis givits rånhotet strider mot ordalagen i lagtexten och uttalar att förslaget att bestämma hotet på sätt som skett i 4 kap. 5 & BrB skulle få till följd att även mycket okvalificerade hot skulle räknas som rånhot. För- eningen avstyrker därför bifall till motionen i denna del.

I sitt tidigare nämnda betänkande i anledning av motionen anför justi- tieutskottet att i rättspraxis numera på ett entydigt sätt har fastslagits att 5. k. råntvång föreligger även om faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade tett sig som ett hot som innebär trängande fara. Något akut behov av lagstiftning till ledning för rättstillämpningen kan därför inte anses föreligga. Å andra sidan kan det från mer all- männa utgångspunkter anses mindre tillfredsställande att lagrummets innebörd inte tydligt kommer till uttryck i lagtexten. Från kriminalpoli- tisk synpunkt kan det också, som bl. a. BRÅ framhållit i sitt remissytt- rande, finnas skäl att i princip förbehålla rånbenämningen för hand- lingar där ett verkligt hot föreligger.

Utskottet finner emellertid att frågan om en justering av gärningsbe— skrivningen inte bör betraktas isolerat från spörsmålet om en ändrad straffskala för lindrigare former av rån. Utskottet är mot den bakgrun- den inte berett att binda sig för motionärens lösning men anser det mo- tiverat att hithörande frågor blir föremål för närmare överväganden i samband med det tidigare nämnda och i förevarande promemoria ak- tuella arbetet.

Riksdagen har även i denna del på skäl som tidigare anförts avslagit motionen.

4.3 Överväganden och förslag

De synpunkter som i skilda sammanhang framförts beträffande gäl- lande straffskala för rån innefattar en samstämmig kritik av det förhål- landet att latituden inte ger möjlighet till ett tillräckligt nyanserat val av påföljd vid lindrigare former av rån.

Ett av de skäl som åberopats för behovet av en mildare straffmät-

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975/76: 42 71

ning än som nu är möjlig är att det utövade våldet inte sällan kan vara av lindrig beskaffenhet.

Under senare år har rån mot banker och övriga penninginrättningar men också andra förmögenhetsbrott där våld eller hot om våld ingår ökat. Till en del har tendensen också gått mot allt grövre våld. Gär- ningsmännen har sålunda varit beväpnade i större utsträckning än tidi- gare. Inom ramen för samhällets brottsförebyggande och brottsbekäm- pande verksamhet har därför åtskilligt gjorts som inneburit förstärkta insatser inte minst mot våldsbrottsligheten. I detta sammanhang kan bl. a. erinras om de straffskärpningar som genomförts på vapenlagstift- ningens område. Av betydelse är också de redan genomförda eller beslu- tade förstärkningarna av polisens resurser som bl. a. är avsedda att sät- tas in i det brottsförebyggande arbetet och kampen mot våldsbrottcn. Det finns vidare skäl erinra om de åtgärder som vidtas av banker och postverket för att hindra eller försvåra rån. Därtill kommer den verk- samhet i syfte att nedbringa kriminaliteten som pågår eller kan väntas bli initierad bl. a. av BRÅ.

Intresset att skydda den enskilde mot angrepp av våldskaraktär fram- står som ytterst motiverat. Att brott, där ett våld som riktar sig mot liv eller hälsa främst har sin grund i det förhållandet att gärningsmannen önskar uppnå viss ekonomisk vinning, i lagstiftningen anses särskilt straffvärda stämmer väl överens med rådande allmänna uppfattning. Den stränga straffsatsen för rån fyller sålunda här i första hand en rent allmänpreventiv funktion.

Mot bakgrund av dessa överväganden torde det inte kunna göras gäl- lande att nuvarande straffsatser i och för sig är olämpligt avpassade i förhållande till flertalet av rånbrotten. Emellertid kan ifrågasättas om ett kombinerat tillgrepps- och våldsbrott som till sin natur skiljer sig vä- sentligt från normalfallet av rån, exempelvis därigenom att inslaget av våld är obetydligt, av allmänheten uppfattas som lika allvarligt som t. ex. ett bankrån och därför bör straffas enligt samma bestämmelser som gäller för sådant brott. I detta sammanhang kan erinras om att BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp särskilt erinrat om vikten av att tillämpade brottsbenämningar inte är missvisande.

Med våld avses i förevarande sammanhang som tidigare nämnts miss- handel eller betvingande av en persons rörelsefrihet. Misshandel anses föreligga så snart någon uppsåtligen tillfogar annan person kroppsskada. sjukdom eller smärta eller försätter någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Begreppet misshandel förutsätter alltså i dess obetydligaste form endast smärta, som därtill kan vara av relativt hastigt övergående natur. Att knuffa en person torde inte vara att bedöma som misshandel utan som ofredande medan en örfil i normalfallet omfattas av begreppet misshandel. Våldet kan också bestå i ett betvingande, dvs. en fasthåll- ning av offret under det att tillgreppet sker.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975/76: 42 72

Av vad nu sagts framgår att en handling, som består i att en person genom en örfil eller fasthållning tillskansar sig viss egendom enligt gäl- lande ordning alltid torde böra bedömas som rån. Detsamma gäller fall där någon efter tillgrepp av egendom blir upphunnen och utdelar ett knytnävsslag mot ägaren för att hindra denne att återta det tillgripna. Något generellt utrymme för lägre straff än ett års fängelse ges inte i gällande straffskala. Även om våldstendenser bör stävjas bl. a. genom strafflagstiftningen framstår behovet av en större frihet vid straffmät- ningen som påtagligt för att åstadkomma en differentiering mellan nor- malfallen rån och andra såsom rån betecknade brott, där våldsinslaget är relativt obetydligt.

Bland de skäl som åberopats för behovet av en möjlighet till en mil- dare straffmätning vid rån har vidare anförts att hotet stundom framstår som mindre allvarligt menat även om det för den hotade tett sig som yt- terligt farligt.

Med hot som innebär trängande fara menas i detta sammanhang ett hot om omedelbart förestående våld som är riktat mot ett betydelsefullt intresse såsom liv eller hälsa. Hotet skall alltså avse våld av allvarlig be- skaffenhet, exempelvis hot om svår misshandel. Det är här således fråga om ett betydligt grövre våld än vad som enligt nyss lämnade redogörelse krävs i de fall då det är fråga om ett våld som verkligen har utövats. En gärningsman som har för avsikt att genomföra sina hotelser för att uppnå sitt syfte framstår under sådana förhållanden som väl så hänsyns- lös som många av de gärningsmän vilka utövat visst våld i samband med tillgrepp. Orsaken till att våldet uteblivit är sålunda i regel endast beroende på yttre omständigheter, främst då offrets handlingssätt.

Faran för att hotet skall förverkligas behöver emellertid inte vara konkret. Enligt praxis och doktrin avser lagbudet inte endast att skydda offrets kroppsliga integritet utan också hans handlingsfrihet. Även om utredningen skulle ge vid handen att en gärningsman aldrig haft för av- sikt att förverkliga hotet eller ens haft möjlighet därtill bedöms gär- ningen som rån under förutsättning att den hotade objektivt sett haft grundad anledning att tro att faran var överhängande. Goda skäl talar också för att rån med exempelvis ett oladdat skjutvapen alltid bör bedö- mas vara av sådan allvarlig beskaffenhet att det objektivt sett framstår som motiverat att tillämpa en straffskala med minimum fängelse ett år. Detta utesluter emellertid inte att det i övrigt kan tänkas förekomma fall då det kan vara befogat att göra en mera nyanserad bedömning av gär— ningen av hänsyn just till den omständigheten att hotet saknat all reell innebörd eller skett med ett relativt ofarligt hjälpmedel. Även dessa för- hållanden synes sålunda tala för att möjligheter bör skapas för ett mera differentierat påföljdsval än den nuvarande latituden för rån medger.

Som ytterligare skäl för en mildare bedömning av vissa rånbrott har åberopats att gärningarna kan avse obetydliga värden.

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76: 42 73

Rånbrottet omfattar som tidigare nämnts den som medelst råntvång stjäl eller tilltvingar sig egendom med förmögenhetsvärde. Begreppet stjäla avser även tillgrepp som isolerat skulle bedömas som snatteri eller bodräkt. Förmögenhetsvärdet kan alltså vara mycket lågt. Av undersök- ningen bcträffande anmälda rånbrott i Stockholm 1964 (se 4.1.3) fram- går att ungefär 38 procent av rånbrotten avsåg tillgreppsvärden under 100 kr. Även om tillgreppsvärdet i och för sig inte bör tillmätas någon avgörande betydelse när det gäller att bedöma ett brott som i första hand fått sin särskilda karaktär genom dess anknytning till våldsutöv- ning, förefaller minimistraffet för rån som mindre väl avpassat för brott som avsett endast jämförelsevis ringa värden, åtminstone om brottet samtidigt förövats med lindrigt våld eller genom hot, som inte varit all- varligt menat.

Även andra omständigheter torde kunna anföras som motiv för beho- vet av en större flexibilitet vid straffmätningen än gällande straffskala medger. Den nyss åberopade undersökningen beträffande 1964 års rån- brott visar sålunda att i 45 procent av dessa gärningsmannen, offret eller båda varit berusade. Av dessa rån hade 70 procent föregåtts av viss vänskaplig samvaro mellan kontrahenterna. En tredjedel av rånoffren var själva kriminellt belastade. Dessa uppgifter styrker inte bara upp- fattningen att det här i betydande utsträckning är fråga om en väsentligt annorlunda kriminalitet än den som utmärker s.k. normalfall av rån och för vilken den stränga straffskalan är menad. De sålunda redovisade undersökningsresultaten visar också att man här ofta har att göra med gärningsmän som inte från allmän synpunkt kan betecknas som farliga utan snarare utmärks av det förhållandet att de är mer eller mindre gravt handikappade från social synpunkt. 1969 års undersökning om gärningsmännens sociala bakgrund och levnadsförhållanden ger klart belägg för klientelets brister i socialt avseende. Av hänsyn till dessa förhållanden framstår det likaledes som berättigat att söka åstadkom- ma en ordning som innebär att inte alla gärningar som i dag faller un- der 8 kap. 5 & BrB skall föranleda ctt minimistraff på fängelse ett år.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kritiken mot den nuvarande strafflatituden för rån är berättigad. Skäl föreligger därför att genom en lagändring öka utrymmet för ett mera nyanserat påföljdsval såvitt gäller rånbrott av jämförelsevis lindrigt slag.

[ den tidigare nämnda motionen till 1974 års riksdag liksom i de i an- ledning därav angivna remissyttrandena har olika förslag redovisats an- gående sättet för genomförandet av en sådan reform.

Motionären föreslår sålunda att straffminimum för rån skall sänkas till fängelse sex månader. Samma straffminimum gäller i övriga nor- diska länder. Emellertid kan, vilket bl. a. Grönvalls tidigare redovisade undersökning för grov stöld och ett remissyttrande bekräftar, en sänk- ning av ett straffminimum få till följd att rättspraxis överlag ändras i

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76: 42 74

mildare riktning. En sådan utveckling bör med hänsyn bl. a. till vad tidi- gare sagts angående tendensen i fråga om rån mot bl. a. banker och andra penninginrättningar liksom beträffande inställningen till vålds- brott i allmänhet inte accepteras. Därtill kommer vidare att ett straffmi- nimum på fängelse sex månader mot bakgrund av vad som tidigare an- förts beträffande skilda gärningars relativa straffvärde i vissa fall kan tänkas innebära en onödigt hård begränsning vid påföljdsvalet. Som teo- retiskt exempel kan tänkas ett fall, då en berusad person medelst rånhot avtvingar annan en bussbiljett. Vidare talar som tidigare nämnts starka skäl för att brottsbenämningen rån bör förbehållas sådana gärningar, för vilka den gällande stränga straffskalan är avsedd och som i det all- männa rättsmedvetandet uppfattas som mycket allvarliga brott.

Några remissinstanser aktualiserar frågan om en särskild straffbe- stämmelse för lindrigare typer av rån. Som skäl härför kan bl. a. anföras att rånbrottet till skillnad från andra grova förmögenhetsbrott inte är uppdelat i tre grader efter brottets svårhet. Någon ringa form av rån förekommer inte i gällande lagstiftning. Mot en sådan lösning talar dock att brottsbenämningen rån genom tiderna erhållit en särskild innebörd, som ger uttryck för att det här är fråga om brott av allvarlig karaktär. En ordning som innebär att vissa lindrigare former av rån hänförs till en annan särskild bestämmelse skulle därför kräva en ny brottsbe- teckning. Beteckningen skulle omfatta ringa stöldfall, motvärnsfall och utpressningsfall. Det synes under sådana förhållanden inte kunna und- vikas att man kan nödgas tillgripa en benämning som antingen blir mindre adekvat i vissa fall, t. ex. tvångstillgrepp, eller annars framstår som mer eller mindre konstlad eller svårförståelig.

Av vad tidigare sagts framgår att de händelseförlopp som faller under bestämmelserna om rån i allmänhet utgör brott mot flera skilda lagrum som man emellertid av hänsyn främst till önskvärdheten av en samlad bedömning avstått från att tillämpa i konkurrens. Med utgångspunkt från de i det föregående anförda exemplen synes det emellertid med fog kunna göras gällande att det i vissa fall likväl skulle vara mera adekvat att bedöma gärningsmannens förfaringssätt exempelvis som snatteri och misshandel eller stöld och olaga hot i stället för att alltid låta våldet, ho- tet eller tillgreppet, hur pass underordnat det än kan vara i samman- hanget, utgöra ett kvalifikationsmoment för rån. Straffskalorna för de enskilda brott som det här kan vara fråga om synes var för sig och såvitt gäller påföljden fängelse i varje fall med stöd av bestämmelserna om ge- mensamt straff för flera brott i 26 kap. 25 BrB ge fullt tillräckligt ut- rymme för en straffmätning som är lämpligt avpassad till den aktuella brottsligheten. Det synes dessutom inte heller böra vara uteslutet att ex- empelvis ett tillgrepp som normalt skulle ha betecknats som snatteri kan komma att anses som så kvalificerat att det bör bedömas som stöld. En ordning som innebär att man på nu angivet sätt efter omständigheterna

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975/76: 42 75

kan lägga rätt tyngdpunkt på de skilda brottsliga moment som ingår i händelseförloppet synes inte bara leda till ett rubriceringsmässigt bättre resultat än som blir fallet enligt gällande rätt utan bör även kunna verk- samt bidra till en straffmätning som stämmer bättre överens med praxis i övrigt. Vad särskilt gäller utpressningsfallet av rån består skillnaden mellan detta brott och brottet utpressning (9 kap. 4 & BrB) främst i gra- den eller arten av tvång. Är tvånget av lindrigare slag eller av annan art än råntvång eller riktar det sig mot en tredje person bedöms gärningen redan nu som utpressning. Med hänsyn till vad ovan anförts om beskaf- fenheten av våldet eller hotet i de fall, där en lindrigare påföljd för brot- tet kan vara motiverad, torde det framstå som mest naturligt att åstad- komma en ordning som innebär att sådana fall också kan bedömas en- ligt denna paragraf.

Mot bakgrund av dessa överväganden förordas att det i 8 kap. 5 & BrB införs ett nytt andra stycke med följande lydelse. Är förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet eller övriga om- ständigheter av mindre allvarlig art dömes dock ej för rån utan för annat brott som gärningen innefattar.

Gällande beskrivning av rånhotet i rånparagrafen har med endast smärre redaktionella jämkningar varit densamma sedan SL:s tillkomst. Förarbetena innehåller inte någon diskussion angående frågan om kon- kret fara för hotets förverkligande skall föreligga. Straffrättskommittén framhöll i denna del i sitt betänkande SOU 1940: 20 endast att rånhotet överensstämde och borde överensstämma med det civilrättsliga tvånget i 28 & avtalslagen . Hotet är vidare uttryckt på samma sätt i paragrafen om våldtäkt (6 kap. l & BrB). Varken våldtäktsparagrafen eller 28 & av- talslagen synes i nu aktuellt hänseende ha varit föremål för tolkning i något refererat rättsfall.

Av vad som tidigare anförts framgår att praxis såvitt gäller rån nu- mera intagit den bestämda ståndpunkten att rån anses föreligga även när hotet inte innebär konkret fara men väl uppfattas som sådant. Flera beaktansvärda skäl talar också för en sådan ordning. Det är sålunda både för offrets upplevelse av gärningen som dess resultat i regel helt ovidkommande huruvida det är fråga om en leksakspistol eller ett verk- ligt, fungerande skjutvapen. Av hänsyn till allmänpreventionen och sam- hällets intresse av att effektivt motverka alla tendenser till ökningar av bank- och postrån eller annan liknande kriminalitet synes det inte heller kunna komma i fråga att rån med hjälp t. ex. av attrapper av skilda slag skall sättas i någon särställning. Erforderlig hänsyn till om- ständigheterna i det enskilda fallet kan tas vid straffmätningen inom ra- men för tillämpliga latituder. Det har emellertid hävdats att ifrågava- rande praxis knappast synes ha stöd i gällande lagtext. Av legalitetshän- syn bör tolkningen av ett straffbud givetvis inte få gå över dess ordaly- delse. Mot denna bakgrund framstår skälen för en omformulering av lagtexten som starka.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975/76: 42 76

Det föreslås därför att bestämmelsen i 8 kap. 5 & BrB på denna punkt anpassas till gällande praxis genom att ordet ”innebär” ersätts med orden ”för den hotade framstår som” (trängande fara). En del av de in- vändningar som under remissbehandlingen av den tidigare nämnda riks- dagsmotionen riktats mot en sådan ändring synes förlora sin aktualitet om det tidigare förordade nya andra stycket samtidigt tas in i paragra- fen.

Det har nyss sagts att det f. n. på denna punkt finns en överensstäm— melse mellan ordalagen i 8 kap. 5 & BrB och 28 & avtalslagen samt 6 kap. 1 & BrB (våldtäkt). Något absolut samband mellan sistnämnda stadganden och bestämmelserna om rån föreligger emellertid inte. Med hänsyn därtill och då den vedertagna tolkningen i fråga om rån, särskilt om den skulle ges tillämpning även på avtalslagen, kan tänkas leda till ännu oförutsedda konsekvenser saknas skäl att beträffande dessa lagrum föreslå en ändrad ordalydelse i aktuellt hänseende.

5 Återfall

5.1 Lagstiftning och förarbeten

Före lagändringen år 1942 innehöll 4 kap. 14 & SL en bestämmelse som angav att återfall i stöld, snatteri, inbrott, rån och rånförsök under vissa närmare angivna formella förutsättningar skulle medföra skärpt straff. Förutom att återfallet inverkade på brottsrubriceringen — snat- teri kunde betecknas som stöld exempelvis — drabbades de som återföll i denna typ av brottslighet i regel av ett alltmer stegrat straff vid varje ny lagföring. Tanken bakom denna bestämmelse var att återfallsstraffen i varje fall skulle medverka till att oskadliggöra de oförbätterliga åter- fallsförbrytarna.

Siraffrättskommitrén påpekade i sitt betänkande med förslag till lag- stiftning om förmögenhetsbrott (SOU 1940: 20) att tjuvar, som i intellek- tuellt och ekonomiskt hänseende ofta var sämre rustade i kampen för tillvaron än exempelvis bedragare och förskingrare, i gällande lagstift- ning hade satts i en särskilt strängt behandlad särklass. Detta hade fått till följd att en för stöld straffad person som stal på nytt dömdes till straff, som inte sällan vida översteg de straff som utdömdes för brotts- lingar som kunde betecknas som storsvindlare eller storförskingrare. Uppgiften att oskadliggöra återfallsförbrytare tillgodosågs emellertid nu- mera inom ramen för de särskilda skyddsåtgärderna internering och för- varing. I den mån återfallsstraffet inte längre hade som ändamål att hindra de oförbätterliga från att begå brott genom att hålla dem inspär- rade kunde reglerna om återfall därför göras både mindre stränga och mindre invecklade. Eftersom en återfallsskärpning kunde vara påkallad även vid andra förmögenhetsbrott än tjuvnadsbrott och då något för-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76: 42 77

mildrande inte låg däri att den som straffats för förmögenhetsbrott av viss art därefter övergick till andra arter av brottslig verksamhet föreslog kommittén en sådan utvidgning av återfallsinstitutets tillämpningsområ- den, att alla förmögenhetsbrott gjordes återfallsgrundande. Kommit- tén föreslog emellertid samtidigt att verkan av återfall skulle inskränkas så till vida att straffet, utan att brottsrubriceringen påverkades, skulle skärpas endast inom ramen för den ordinära latituden för grovt brotts- fall. Fortfarande skulle dock återfallet obligatoriskt medföra straff— skärpning. Kommittén ansåg sig sakna anledning att överväga frågan om återfallsbestämmelser vid andra brott än förmögenhetsbrott.

Genom 1942 års lagändring erhöll 4 kap. 14 & SL ändrad lydelse i överensstämmelse med kommitténs förslag. Vid en strafflagsrevision år 1948 utsträcktes bestämmelsen att gälla även förfalskningsbrotten.

Strafflagberedningen tillsattes år 1938 med uppgift att företa en översyn av det straffrättsliga sanktionssystemet. År 1953 avgav bered- ningen betänkande med förslag till ändringar i strafflagen m. fl. författ- ningar (SOU 1953: 17) och tre år senare sitt slutbetänkande (SOU 1956: 55). I detta betänkande sammanförde beredningen samtliga brotts— påföljder i ett lagförslag med benämningen lag om skydd mot brott (skyddslag).

Redan i sitt år 1953 avgivna betänkande föreslog beredningen genom- gripande ändringar av bestämmelserna om återfall. Förslaget hade den innebörden, att om någon på nytt begick brott så skulle straffskalans maximum i vissa fall få överskridas. En bötesdom skulle emellertid ald- rig få läggas till grund för någon förhöjning, vilket utgjorde en in- skränkning i förhållande till gällande rätt. En nyhet i förslaget var vi- dare att regeln i 4 kap. 14 & SL om obligatorisk straffskärpning vid åter- fall upphävdes. I stället skulle straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skäl därtill förelåg. Syftet med förslaget var att öppna möjlig- het till kraftigare ingripanden mot sådana personer, som visade tendens till asocialitet. Återfallsregeln föreslogs tillämplig på alla slag av brott som var belagda med straff i SL. Det hade däremot inte ansetts påkallat att utsträcka dess tillämplighet till specialstraffrätten. I återfallsbestäm- melserna inom specialstraffrätten föreslogs inte någon ändring.

Det övervägande antalet remissorgan tillstyrkte förslaget. Några in- vändningar förtjänar dock att återges. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge samt Göteborgs rådhusrätt framhöll vissa olägenheter av en så omfattande återfallsbestämmelse som föreslagits och ifrågasatte om det inte var mest lämpligt om straffskalorna gjordes så vida att tillräcklig hänsyn till återfall kunde tas utan särskild återfallsbestämmelse. Såväl nämnda hovrätt som Sveriges advokatsamfund ansåg i vart fall att en preskriptionstid borde införas vad gällde återfallsgrundande brott.

Departementschefen uttalade i prop. 1962: 10 med förslag till brotts- balk att han godtog den principiella lösning beredningen föreslagit,

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975/76: 42 78

nämligen att det borde överlämnas åt domstolarna att med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter avgöra om straffskärpning skulle ske. Enligt departementschefen torde i allmänhet den omständigheten att återfall förelåg kunna beaktas tillräckligt inom den vanliga straffska- lan. Även en dom som innebar överlämnande till särskild vård kunde föranleda att fängelse för ett senare brott bestämdes med tillämpning av återfallsregeln. Departementschefen framhöll dock att det knappast torde kunna bli anledning att skärpa ett straff vid återfall om det tidi- gare brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet och därmed jämställt tillstånd. Något uttryckligt förbud häremot i lagtexten ansågs emellertid inte erforderligt.

5.2 Brottsbalken

I BrB återfinns återfallsregeln i 26 kap. 3 &. Den har följande ly- delse.

Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är belagt med fängelse och begår han, sedan domen vunnit laga kraft. ånyo brott som avses i balken och är belagt med fängelse i högst sex må- nader. må för återfallet dömas till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet stadgat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år. må för återfallet dömas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år. läggas till grund för förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter el- ler disciplinstraff.

Utländsk dom må tillmätas samma verkan som svensk.

En förutsättning för återfallsskärpning enligt lagrummet är sålunda dels att brott begåtts efter det att gärningsmannen blivit dömd för annat brott och dels att den tidigare domen vunnit laga kraft. Det återfalls- grundande brottet skall vidare vara ett brott som behandlas i BrB. Att domen meddelats enligt SL utesluter dock inte att brottet kan vara åter- fallsgrundande (se 6 5 första stycket lagen (l964: 163) om införande av brottsbalken ). Fängelse måste ingå i straffskalan för detta brott. Vidare förutsätts att för det återfallsgrundande brottet dömts till annan påföljd än böter eller disciplinstraff för krigsmän. Sistnämnda förutsättning är alltså uppfylld om för det tidigare brottet meddelats t. ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn. Ett brott som någon begått före 18 års ålder är dock aldrig återfallsgrundande. Utländsk dom får tillmätas återfallsgrun- dande verkan. Det förutsätts även här att gärningen är ett brott enligt BrB, som kan grunda återfall.

För att straffet för det nya brottet, återfallet, skall kunna skärpas måste återfallet vara ett BrB-brott. Fängelse måste ingå i straffskalan. Straffskalans maximum får inte överstiga fängelse i två år. När förutsätt- ningarna är uppfyllda får det straffmaximum som är stadgat för åter-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975/76: 42 79

fallsbrottet överskridas. Är straffmaximum fängelse i sex månader skall det i stället vara två år och är maximum högre än sex månader men högst två år skall det i stället vara fängelse i fyra år.

I detta sammanhang förtjänar sambandet mellan återfallsregeln och stadgandet i 26 kap. 2 & BrB angående gemensamt straff att belysas. När gemensamt straff för flera brott skall bestämmas skall det gemensamma straffets maximum beräknas med hänsyn till det förhöjda straffmaxi- mum som kan komma i fråga enligt 3 5. När man i konkurrensfall öns- kar beräkna maximum för det gemensamma straffet måste man alltså först för vart och ett av de konkurrerande brotten särskilt för sig kon- statera, huruvida regeln om återfallsskärpning är möjlig att tillämpa och därefter lägga de sålunda tillämpliga maxima till grund för beräkningen enligt 2 &.

Eftersom 26 kap. 3 & BrB endast anger att straffmaximum ibland kan vara högre än det i straffbudet utsatta behöver paragrafen inte åberopas i annat fall än när denna möjlighet verkligen har utnyttjats.

Återfallsregeln har vidare betydelse för tillämpning av bestämmel- serna i 35 kap. BrB om bortfallande av påföljd. Vid beräkning av pre- skriptionstidens längd enligt 1 5 i detta kap., som i princip avgörs av maximum i straffskalan för det aktuella brottet, skall således i det fall då bestämmelserna i 26 kap. 3 & BrB är tillämpliga hänsyn i stället tas till det maximum som där är stadgat för återfall, oavsett om det i det en- skilda fallet finns anledning att gå utöver den vanliga straffskalan.

5.3 Överväganden och förslag

Några officiella siffror eller undersökningar angående återfallsbe- stämmelsens tillämpning föreligger inte. Det finns inte heller något rätts- fall refererat i fråga om tillämpning av 26 kap. 3 % BrB. Av Grönvalls tidigare nämnda rapport, såvitt gäller återfall i stöldbrott, framgår dock bl. a. att bestämmelserna i 4 kap. "145 SL har citerats i majoriteten av domar från SL-tiden medan däremot 26 kap. 3 % BrB inte har åberopats i någon enda dom från tiden därefter som ingått i undersökningsmate- rialet.

Dessa uppgifter bestyrker den allmänna uppfattningen att domsto- larna efter BrB:s ikraftträdande i regel inte ansett att det förelegat något behov av en straffmätning som går utöver de för de särskilda brotten angivna straffmaxima samt att eventuella undantag från denna regel därför måste anses ha haft karaktären av mycket extrema undantagsfall.

Vid val av påföljd skall domstolen enligt ]. kap. 7 & BrB med beak- tande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad fästa sär- skilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Dessa båda krav, att allmänt söka avhålla från brott och samtidigt bidra till den dömdes anpassning i samhället, leder i

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975/76: 42 80

många situationer naturligt nog till komplicerade överväganden vid på- följdsvalet.

Vad först gäller den rent allmänpreventiva aspekten på straffmät- ningen så finns det emellertid som nyss sagts inte något som tyder på att bestämmelserna i 26 kap. 3 & över huvud taget blir tillämpade annat än möjligen i enstaka undantagsfall. Skälet härtill torde främst kunna sö- kas i det förhållandet att domstolarna vid straffmätningen för enstaka brottslighet normalt håller sig till den nedre delen av straffskalan vilket i sin tur fått till följd att den återstående delen av straffskalan gett fullt tillräckligt utrymme för de straffskärpningar som kan ha ansetts påkalla- de på grund exempelvis av återfall. Vid brottslighet som omfattat flera gärningar har dessutom bestämmelserna i 26 kap. 2 & BrB om möjlighet till förhöjt maximum vid gemensamt straff kunnat tillämpas.

Vad därefter gäller de rent individualpreventiva aspekterna på straff- mätningen så framstår det i dag som helt uteslutet att möjligheterna till långvarigare frihetsberövanden än som medges i de för de särskilda brotten angivna straffskalorna skulle kunna tillgripas enbart av hänsyn till brottslingens behandlingsbehov. Som tidigare nämnts har sålunda den uppfattningen blivit allt mera allmänt accepterad att frihetsberövan- den är skadliga för de flesta människor, lätt uppammar till hat mot sam- hället och därigenom ökar risken för återfall i brott. Med denna ut- gångspunkt har utbyggnaden av frivården, dvs. skyddskonsulent- och övervakarorganisationerna ökat kraftigt. Anslagen för frivården har mångdubblats, från 9 milj. kr. år 1964 till 63 milj. kr. innevarande år. Satsningarna på frivården syftar till att förhindra återfall i brott. En grundtanke bakom de senaste årens reformer på detta område är just att den kriminelle genom sociala åtgärder och inte genom hot och straff skall hjälpas in i samhället.

Det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet har därför under senare tid i allt större utsträckning inriktats på att minska användningen av frihets— berövande påföljder och att avkorta längden av de frihetsberövanden som ändå anses oundvikliga. Den tidigare nämnda kriminalpolitiska ar- betsgruppen inom BRÅ har också i sin första rapport uttalat att använd- ningen av frihetsstraff bör kunna begränsas ytterligare och att som all- män riktlinje bör gälla att frihetsberövande påföljd endast skall använ- das som ett yttersta medel och då aldrig skall få motiveras av behand- lingsmässiga skäl. De frihetsstraff som likväl skall användas bör enligt gruppens mening vidare kunna göras kortare än f.n. I de nyligen utfär- dade direktiven för utredningen angående frågor i anslutning till avskaf- fande av påföljden ungdomsfängelse (Ju 1974: 16) har liknande tanke- gångar framförts.

Mot bakgrund av det anförda kan konstateras att de syften som ur- sprungligen ansågs motivera behovet av återfallsbestämmelsen i 26 kap. 3 & BrB inte längre har någon giltighet utan tvärt om står i direkt strid

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76: 42 81

mot gällande kriminalpolitiska värderingar. Med hänsyn till vad som ti- digare sagts angående denna bestämmelses tillämpning framstår det vi- dare" som uppenbart att dess nuvarande enda praktiska betydelse, nämli- gen för tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. BrB , inte heller är sakligt motiverad. Det föreslås därför att 26 kap. 3 5 upp- hävs.

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att 26 kap. 3 5 skall upphöra att gälla, dels att 8 kap. 4 och 5 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 4 5

Är brott som i 1 eller 3 & sägs att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brot- tet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon har på sig, om gärningsmannen varit för- sedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Vid bedömande huruvida brot- tet är grovt skall särskilt beaktas, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen. sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av sär- skilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inne- burit synnerligen kännbar skada.

55

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som in- nebär trängande fara eller. sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgrip- na, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Det- samma skall gälla, om någon med sådant våld eller hot tvingar an- nan till handling eller underlåten- het som innebär vinning för gär- ningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som för den hotade framstår som trängan- de fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gär- ning, sätter sig med sådant våld el- ler hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma skall gäl- la, om någon med sådant våld el- ler hot tvingar annan till hand- ling eller underlåtenhet som inne- bär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/76: 42

Nuvarande lydelse

denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller an- nat sådant tillstånd.

82

Föreslagen lydelse

någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant till- stånd.

Ä'r förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, ho- tet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art dömes dock ej för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

26 kap. 3 5

Har någon dömts till påföljd för sådant i denna balk avsett brott som är belagt med fängelse och be- går han, sedan domen vunnit laga kraft, ånyo brott som avses i bal- ken och är belagt med fängelse i högst sex månader, må för åter- fallet dömas till fängelse i högst två år. Är för det nya brottet stad- gat fängelse på längre tid än sex månader men högst två år, må för återfallet dömas till fängelse i högst fyra år.

Ej må brott, som någon begått innan han fyllt aderton år, läggas till grund för förhöjning som i första stycket sägs, ej heller dom å böter eller disciplinstraff.

Utländsk dam må tillmätas sam— ma verkan som svensk. '

Upphävs.

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76: 42

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

83

(De remitterade förslagen)

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 26 kap. 3 5 skall upphöra att gälla, dels att 8 kap. 4 och 5 åå, 27 kap. 6 €, 28 kap. 9 &, 34 kap. 5 och 6 %% samt 38 kap. 6 & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

4å

Är brott som i 1 eller 3 & sägs att anse som grovt, skall för grov s öld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brot- tet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig. om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av sär- skilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som in- nebär trängande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgrip- na, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Det- samma skall gälla. om någon med sådant våld eller hot tvingar an- nan till handling eller underlå- tenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i van-

VI;

Vid bedömande huruvida brot— tet är grovt skall särskilt beaktas, om det avsett sak som någon har på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av sär- skilt farlig eller hänsynslös art, av- sett betydande värde eller inne- burit synnerligen kännbar skada.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som in- nebär eller för den hotade fram- står som trängande fara eller, se— dan han begått stöld och anträf- fats på bar gärning. sätter sig med sådant våld eller hot till mot- värn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma skall gälla om nå- gon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vin- ning för gärningsmannen och ska- da för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. "Lika med

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975/76: 42

Nuvarande lydelse

makt eller annat sådant tillstånd.

84

Föreslagen lydelse

våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant till- stånd.

Är förfarande som avses i förs- ta stycket med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i öv- rigt av mindre allvarlig art dömes dock ej för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

27 kap. 6 ål Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, må domstol, om åklagare före prövotidens utgång anhängiggör talan därom, efter omständigheterna

1. besluta att varning skall meddelas den dömde, 2. meddela föreskrift enligt 5 & eller ändra tidigare meddelad före— Skrift,

3. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet.

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 må ej beslutas efter prövotidens

utgång.

Undanröjes den villkorliga de— men, skall vid påföljdens bestäm- mande skälig hänsyn tagas till böter som jämlikt 2 5 ådömts jäm- te den villkorliga damen.

Undanröjes den villkorliga do- men, skall vid påföljdens bestäm- mande skälig hänsyn tagas till böter som ådömts enligt 2 5 och 34 kap. 5 5.

28 kap. 9 %?

Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid Skall skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn samt till böter som enligt 2 5 ådömts jämte skydds- tillsynen; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat.

Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan påföljd

-för brottet. Därvid skall skälig

hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn samt till böter som ådömts enligt 2 5 och 34 kap. 6 5; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stad- gat.

Finnas tillräckliga skäl ej föreligga att undanröja skyddstillsynen, må rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 5 eller, om den dömde fyllt aderton år, förordna att han skall undergå behandling enligt 3 &. Föres talan om sådan behandling, må i stället beslutas undanröjande av skyddstillsynen eller åtgärd som avses i 7 5. Har prövotiden utgått, må ej beslutas åtgärd som avses i 7 5.

1 Senaste lydelse 1973: 9! 8. = Senaste lydelse 1973: 918.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975/76: 42

Nuvarande lydelse

85

Föreslagen lydelse

34 kap. 5 53 Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt 1 & 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före

prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt l 5 1, må rätten, om det finnes påkallat för den tilltalades till- rättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Tillämpas 1 5 1 eller 2, må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 & 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats ell-er erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 & 3 må ej ske, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

6å4

Är den tidigare ådömda på- följden skyddstillsyn, må rätten vid tillämpning av 1 5 1 eller 2 besluta åtgärd eller behandling som avses i 28 kap. 9 & eller för- länga prövotiden till högst fem ar.

Tillämpas 1 5 ] beträffande

den som dömts till skyddstillsyn, må rätten, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän lag- lydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig bö- ter äro stadgade för brottet eller ej. Vid tillämpning av ] 5 I eller 2 må rätten besluta åtgärd eller behandling som avses i 28 kap. 9 5 eller förlänga prövotiden till högst fem år.

Dömes med tillämpning av ] ä 3 till fängelse, skall vid straffets be- stämmande gälla vad i 28 kap. 9 & stadgas.

Beslut enligt första stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats el- ler erhållit del av åtal före prö- votidens utgång.

³ Senaste lydelse 1973: 918. ' Senaste lydelse 1973: 918.

Beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas, med mindre fråga därom uppkommer i mål var-i den dömde häktats el- ler erhållit del av åtal före prö- votidens utgång.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975/76: 42

Nuvarande lydelse

86

Föreslagen lydelse

38 kap. 6 55

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga, som av— ses i 2 g eller i 27 kap. 6 &, 28 kap. 9 %, 30 kap. 8 & eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 5, 13 5 eller 18 5. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1. 5 3, förverkande av villkorligt medgi- ven frihet eller annan åtgärd en- ligt 34 kap. 4 &, åtgärd enligt 34 . kap. 5 S, åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 5 samt återintag- ning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 %.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga, som av- ses i 2 & eller i 27 kap. 6 5, 28 kap. 9 %, 30 kap. 8 & eller 34 kap. 10 å andra stycket, 12 5, 13 % eller 18 &. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, förverkande av villkorligt medgi- ven frihet eller annan åtgärd en- ligt 34 kap. 4 %, åtgärd enligt 34 kap. 5 & tredje stycket, åtgärd eller behandling enligt 34 kap. 6 % andra stycket samt återintag- ning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 5.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5 5 andra stycket eller 28 kap. 11 5, är underrätt domför med en ]agfaren domare.

Denna lag träder i kraft den l januari 1976.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken

Härigenom föreskrives att 6 5 lagen ( 1964:163 ) om införande av brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vid bedömning enligt brotts- balken skall vad i 26 kap. 3 # stadgas om återfall i brott till— Iämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag.

Föreslagen lydelse. 6.5

I annat mål än sådant. som av första domstol avgjorts före den I januari 1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken , med iakt- tagande av vad i 9—11 55 denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts före sagda dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

5 Senaste lydelse enligt prop. 1975: 78.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76: 42 87

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1975-10-06

Närvarande: justitierådet Gyllensvärd. regeringsrådet Nordlund, justi- tierådet Ulveson, justitierådet Erik Nyman.

Enligt lagrådet den 21 maj 1975 tillhandakommet utdrag av proto- koll vid regeringssammanträde den 7 maj 1975 har regeringen på hem- ställan av statsrådet Geijer beslutat inhämta lagrådets yttrande över för- slag till

1. lag om ändring i brottsbalken ,

2. lag om ändring i lagen (1964: "163) om införande av brottsbalken .

Förslagen. som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet före- dragits av hovrättsassessorn Anitha Bondestam. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

8 kap. 4 5

[ remissen aviseras en mera allmän översyn av bestämmelserna om förmögenhetsbrotten. Riktlinjer för en sådan översyn har numera lagts fram i en rapport (1975: 3) av en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet. När behov av lagändring är särskilt påtagligt, skall emellertid enligt såväl remissen som rapporten partiella reformer kunna företas utan att man avvaktar resultatet av översynen.

Tillgängliga uppgifter ger vid handen, att en mycket betydande del av stöldbrotten i rättstillämpningen hänförs till kategorin grova brott och att inbrottsstölderna därvidlag intar en helt dominerande ställning. Det förhållandet att inbrott i lagtexten anges som exempel på kvalifika- tionsgrund för grovt brott torde ha lett till att inbrottsstölder regelmäs- sigt bedöms som grova. Om inbrottsmomentet utgår ur exemplifieringen, har man anledning att förvänta en mer nyanserad bedömning av in- brottsstölderna. Därmed tillgodoser man också rådande kriminalpoli- tiska strävanden att begränsa användningen av frihetsberövande påfölj- der. Lagrådet har i och för sig ingen erinran mot att inbrott i fortsätt- ningen inte tas upp som exempel på kvalifikationsgrund för grovt brott.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76: 42 88

Den föreslagna ändringen av lagtexten innebär att exemplifieringen av omständigheter som kvalificerar till grov stöld kommer att inledas med det ganska speciella fallet att tillgreppet "avsett sak som någon har på sig". Detta är mindre tilltalande, i synnerhet som man med visst fog kan göra gällande att det inte finns anledning att behålla fickstöld och därmed jämförbart förfarande som särskilt angiven kvalifikations- grund för grovt brott. Emellertid är behovet av en lagändring i sådant avseende inte lika påtagligt som när det gäller inbrottsstöld. Med hän- syn härtill och till att förevarande bestämmelse torde komma att om- fattas av den allmänna översynen anser sig lagrådet inte böra hem- ställa om ändring av den föreslagna lagtexten i nu berörda hänseende.

Lagrådet delar uppfattningen att graden av visad hänsynslöshet hör till de faktorer som bör särskilt beaktas vid bedömningen av om stöld skall anses grov. I remissen saknas dock belägg för att domstolarna inte redan nu iakttar detta. Det kan därför ifrågasättas, om påtagligt behov finns av att i detta sammanhang införa ett nytt kriterium på grov stöld som tar sikte på hänsynslösheten i gärningsmannens handlande. Härtill kommer att det föreslagna nya kriteriet, förutom att den språkliga ut- formningen ej är invändningsfri, saknar den precisering som hade varit önskvärd. Det kan vidare framhållas att den nuvarande kvalifikations- grunden att gärningen varit av särskilt farlig art etc. —— vilken nu är avsedd att kompletteras med hänsynslöshetsrekvisitet — är gemensam för grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. En komplettering motsvarande den föreslagna skulle vara motiverad också beträffande de båda sist nämnda brotten. Vad här anförts talar för att frågan om lag- rummets utformning i denna del bör anstå i avvaktan på den allmänna översynen.

Lagrådet förordar alltså. att ingen annan ändring nu företas i paragra- fen än att orden "förövats medelst inbrott eller" utgår ur andra stycket.

5 %

Lagrådet delar uppfattningen att det finns behov av att nu genom en lagändring öka utrymmet för ett mera nyanserat påföljdsval i fråga om rånbrott av jämförelsevis lindrigt slag. Vilken lagteknisk metod som bör användas för att genomföra ändringen kan vara föremål för viss tvekan. Bäst överensstämmande med den i brottsbalken vanligen an- vända tekniken skulle otvivelaktigt vara att för mindre grova typer av rånbrott införa en ny brottsgrad med särskild straffskala och särskild brottsrubricering. Det torde emellertid knappast vara möjlig-t att finna en bra gemensam beteckning, omfattande ringa brott av alla de tre typerna av rån: stöldfall, motvärnsfall och utpressningsfall. Den i remis- sen förordade lösningen att gärningsmannen vid förfaranden, som i och för sig faller in under bestämmelserna om rån men som är av mindre allvarlig art. inte skall dömas för rån utan för det eller de andra brott

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76: 42 89

som förfarandet innefattar, utgör ett nytt tekniskt grepp. Undantagsvis kan det vara förenat med vissa svårigheter att avgöra vilka andra brott som ett rånförfarande av ifrågavarande slag skall anses innefatta, t.ex. om det —— utöver stöld eller snatteri — skall anses utgöra misshan- dels- eller frihetsbrott eller kanske bådadera, men svårigheter av så- dan art möter också i andra sammanhang. Lösningen synes innebära helt övervägande fördelar, och lagrådet har ej någon erinran mot att den genomförs.

Den lagändring i fråga om utformningen av regeln om rånhot som samtidigt föreslås kan däremot inte motiveras med något akut prak- tiskt behov. Såsom framgår av remissprotokollet och den därvid fogade promemorian är det genom rättspraxis redan fastslaget att råntvång föreligger även i fall då faran objektivt sett inte är trängande men ho— tet för den hotade framstår såsom innebärande trängande fara. Lagänd- ringens syfte är att åstadkomma full överensstämmelse mellan lagtex- tens ordalydelse och denna praxis.

Den föreslagna lagstiftningsåtgärden kan emellertid i realiteten få större betydelse än vad som sålunda varit avsett. Om ändringen genom- förs utan motsvarande ändring i bestämmelserna om våldtäkt i 6 kap. 1 5 BrB, kommer rekvisitet "hot som innebär trängande fara” sanno- likt att vid tillämpning av nämnda lagrum tolkas motsättningsvis i för- hållande till det nya rekvisitet för rån genom hot. Det bör vidare upp- märksammas att det principiella problemet, huruvida tvång skall anses föreligga även i fall då fara för ett förverkligande av hotet objektivt sett inte finns. också aktualiseras vid tillämpning av stadgandet om ola- ga tvång (4 kap. 4 g) och därmed även av reglerna om frihetskränkande otukt (6 kap. 2 5) och utpressning (9 kap. 4 5"). Tolkningen av de be- stämmelserna kan därför också tänkas bli påverkad på samma sätt.

Det förefaller av liknande skäl betänkligt att utan närmare utredning om verkningarna upphäva den överensstämmelse som sedan länge har rått mellan det straffrättsliga rånhotet och reglerna om civilrättsligt tvång i 28 & avtalslagen —— en överensstämmelse som hittills har ansetts starkt motiverad (se NJA ][ 1915 s. 238 f och 1942 s. 357). Genom hänvisningar i ]7 5 skuldebrevslagen och 18 kap. 3 & jordabalken har reglerna om tvång i 28 & avtalslagen för övrigt numera betydelse långt utanför sitt ursprungliga område.

Under åberopande av det anförda finner lagrådet det inte tillrådligt att man nu som en partiell reform genomför den i remissen föreslagna ändringen i fråga om utformningen av rånhotet. Enligt lagrådets mening bör de i det föregående berörda problemen i stället tas upp till gemen- sam behandling i samband med den aviserade allmänna översynen av bestämmelserna om förmögenhetsbrotten. En fråga som därvid förtjä- nar uppmärksammas är, om det inte vid utformningen av de olika reg- lerna angående råntvång och olaga tvång finns anledning att anknyta

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76: 42 90

till den i 4 kap. 5 % BrB beträffande olaga hot uttryckta tankegången att hotet skall vara ägnat att hos den hotade framkalla viss uppfattning om faran. Lagrådet hemställer, att den i förevarande paragraf föreslagna änd- ringen beträffande rånhotet får utgå.

26 kap.

3.5

Om återfallsregeln slopas, kan det — åtminstone teoretiskt — få följd- verkningar inte bara. såsom angivits i remissprotokollet, på tillämpning- en av reglerna om åtalspreskription i 35 kap. BrB utan också beträffan- de andra bestämmelser. Som exempel kan nämnas 2 kap. 2 5 3 BrB om tillämpligheten i visst fall av svensk lag när brott förövats utom- lands. 30 kap. 1 & BrB, som anger förutsättningarna för att interne- ring skall kunna ådömas, samt 26 & utlänningslagen(1954: 193) om för- visning som särskild rättsverkan av brott. Det hade varit önskvärt att få konsekvenserna i sådana avseenden belysta. Emellertid föreligger det, såvitt lagrådet kan finna, ej anledning räkna med negativa verkningar av någon betydelse. Reformen synes väl ansluta sig till de allmänn-a ' kriminalpolitiska värderingar som i övrigt kommit till uttryck i remis- sen. Lagrådet har därför ej något att erinra mot att 26 kap. 3 & BrB upphävs.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken

Förslaget lämnas utan erinran.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975/76: 42 91

Utdrag J USTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-09

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Carlsson. Feldt. Si- gurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken , m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande[ över förslag till 1.. lag om ändring i brottsbalken ,

2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken . Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har förordat att frågan om en komplettering av exemplen på kvalifikationsgrunder för grov stöld i 8 kap. 4 5 brottsbalken med ett hänsynslöshetskriterium bör anstå i avvaktan på en mer allmän översyn av förmögenhetsbrotten. Av_yttrandet i denna del framgår att lagrådet i och för sig delar uppfattningen att graden av visad hänsynslöshet hör till de faktorer som bör särskilt beaktas vid bedömningen om en stöld skall anses som grov. Behovet av det föreslagna tillägget ifrågasätts också främst på den grunden att det i remissen enligt lagrådets mening saknas belägg för att domstolarna inte redan nu iakttar detta. Av det i remissen redovisade undersökningsmaterialet framgår emellertid bl.a. att den allra största delen av de tillgreppsbrott vilka enligt gällande reg- ler bedöms som grov stöld har förövats genom inbrott. Det samtidigt framförda och av lagrådet tillstyrkta förslaget att mönstra ut orden ”för- övats medelst inbrott eller” kan därför väntas få en mycket stor prak- tisk betydelsc för bedömningen av merparten av de stölder som för när- varande rubriceras som grova. Mot denna bakgrund framstår behovet av att ge domstolarna vägledning för den framtida bedömningen som påtagligt. Ett primärt syfte med den tänkta reformen är att skapa förut- sättningar för en mera nyanserad syn på olika slags tillgreppsbrott och främst då inbrottsstölder. Avsikten att tonvikten i dessa sammanhang i mindre mån skall läggas på tillvägagångssättet som sådant än på det

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 maj 1975.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975/76: 42 92

obehag och lidande som ett hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden in- nebär bör därför framgå av lagtexten. Eftersom de nuvarande kvalifika- tionsgrunderna för grov stöld till vissa delar överensstämmer med dem för grovt bedrägeri och grov förskingring skulle det som lagrådet har framhållit i och för sig kunna vara motiverat med en motsvarande kom- plettering också beträffande de båda sist nämnda brotten. Skäl att be- akta inslag av särskilt hänsynslös art kan sålunda ibland också föreligga vid bedömningen av om ett bedrägeri eller ett förskingringsbrott skall anses som grovt. Risken för den form av särskilt allvarliga kränkningar som riktar sig mera direkt mot individens fysiska integritet och känsla av säkerhet torde emellertid generellt sett vara avgjort större vid till- greppsbrott. Med hänsyn härtill och till den koppling som enligt vad jag nyss har angivit föreligger mellan slopandet av inbrottsrekvisitet och kompletteringen med hänsynslöshetskriteriet vid grov stöld är jag inte beredd att som lagrådet har förordat låta frågan anstå till en allmän översyn av förmögenhetsbrotten.

Lagrådet har beträffande bestämmelserna om rån i 8 kap. 5 $? brotts- balken hemställt att den föreslagna ändringen i fråga om rånhotet får utgå. Som skäl härför åberopas att ändringen i realiteten skulle kunna tänkas få större betydelse än som varit avsett och då på både straffrät- tens och civilrättens område. Lagrådet hänvisar i detta sammanhang bl. a. till 4 kap. 4 5 och 6 kap. 1 & BrB och 28 & avtalslagen. Jag kan inte se att ändringen över huvud taget inverkar på tolkningen av be- stämmelsen om olaga tvång i 4 kap. 4 & brottsbalken. Såvitt angår rån- tvång tordc användningen av leksakspistoler och liknande praktiskt ta- get bara förekomma vid rån. Där är det emellertid genom rättspraxis sedan länge otvivelaktigt fastslaget att råntvång föreligger även i fall då faran objektivt sett inte är trängande men hotet för den hotade framstår som trängande fara. Frågan har också uppmärksammats av riksdagen (mot. 1974: 967, JuU 1974: 26). Omformuleringen av lagtexten syftar inte till en ändrad tillämpning vare sig i fråga om rån eller i fråga om andra lagrum där olika uttryckssätt för hot förekommer utan avser en- dast att vid den partiella översyn som nu företas beträffande rån undan- röja den från allmän rättspolitisk synpunkt otillfredsställande situation som alltid föreligger om det inte råder full överensstämmelse mellan lag- text och fastslagen praxis. Det kommer sålunda även fortsättningsvis att bli en uppgift för rättstillämpningen att avgöra huruvida"hot som innebär trängande fara" i 28 & avtalslagen och 6 kap. 1 & brottsbalken bör tol- kas i överensstämmelse med den ståndpunkt som i praxis har intagits beträffande rån. Någon anledning att därvid dra slutsatser motsättnings- vis från den nu föreslagna ändringen finns inte med hänsyn till bak- grunden till ändringen.

Jag vill för fullständighetens skull tillägga att den nu aktuella tolk- ningsfrågan vad gäller bestämmelsen i 28 & avtalslagen — frånsett de av

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975/76: 42 93

lagrådet angivna hänvisningarna —— för framtiden får mindre betydelse genom de förslag till ändringar i avtalslagen som nyligen har remitterats till lagrådet för yttrande. Förslaget innebär bl. a. att en generalklausul införs i avtalslagen , varigenom domstol ges möjlighet att jämka eller lämna avtalsvillkor utan avseende om villkoret är oskäligt, exempelvis med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och omständig- heterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat inne- håll får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vad gäller 6 kap. brottsbalken bör nämnas att sexual- brottsutredningen (Ju 1972: 01) har till uppgift att företa en fullständig översyn av sedlighetsbrotten. Dess betänkande kan väntas föreligga re- dan under slutet av innevarande år.

Mot bakgrund av det anförda kan jag inte dela lagrådets farhågor beträffande de problem som skulle kunna uppkomma vid en isolerad omformulering av lagtexten i fråga om hotet vid rån. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå lagrådet på denna punkt.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lag- rådet granskade förslagen med vidtagna jämkningar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1975 750111

• Sida 94
•  Original