RH 1999:119

Åklagaren åtalade J.S. enligt 6 kap. 7 § brottsbalken för sexuellt ofredande med följande gärningsbeskrivning: J.S. har den 30 september 1995 i sin bostad på X-vägen i Spånga på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträtt anstötligt mot s.W. genom att dra av henne trosorna och kyssa eller smeka henne på insidan av låren då hon befunnit sig i sovande tillstånd och därför ej kunnat avvisa honom.

Stockholms tingsrätt (1997-03-12, f.d. chefsrådmannen Ulf Karlholm samt nämndemännen Anna-Greta Sjöstrand, Hans Olof Hillerström och Annika Roos) dömde J.S. för sexuellt ofredande till 80 dagsböter. I sina domskäl anförde tingsrätten följande:

Åklagaren har till utveckling av åtalet angivit följande bakgrund. S.W:s föräldrar är skilda. Hon bor hos sin pappa i en lägenhet i Spånga. Hon är sedan 1991-1992 bekant med J.S. som bor ensam i en grannlägenhet om tre rum och kök. Hon har ibland vaktat J.S:s hund. Ifrågavarande dag hade S.W. varit på restaurang med sin kamrat Z.O. S.W. skulle hämtas på restaurangen av sin pojkvän men han kom inte. De åkte då på natten mot S.W:s bostad. De ringde på i J.S:s lägenhet och blev insläppta. De fick så småningom sova över i J.S:s säng. Därvid inträffade åtalade händelsen.

J.S. har förnekat gärningen.

S.S. som är född 1978, har hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan, och berättat. Hon har tidigare uppfattat J.S. som snäll och trevlig och litade på honom. Hon känner Z. sedan något år. De hade på en restaurang druckit vardera två starköl. Då hennes pojkvän inte kom till restaurangen åkte de till Spånga. Hon kunde från busshållplatsen utanför huset se att ljuset var släckt hos hennes pappa men att det lyste hos J.S. Hon visste att pappan inte ville att hon skulle komma hem så sent. Hon beslöt att ringa på hos J.S. för att be att därifrån ringa till pojkvännen och att gå på toaletten. Hon tänkte också visa sin kamrat J.S:s hund. J.S. bjöd in dem. Hon ringde till pojkvännen men fick ej svar. J.S. tog fram en flaska vin. Hon och Z. drack varsitt glas och J.S. återstoden. Han tog därefter fram en flaska tequila och drack själv ur den. Därpå tog han fram ännu en flaska vin, varav flickorna drack var sitt glas. Efter en stund somnade Z. i soffan. Hon och J.S. gick då till köket och satt och pratade omkring 45 minuter. J.S. gjorde då inte några närmanden och var inte flirtig. Det hade hänt vid ett tidigare tillfälle att han tagit henne "på rumpan och bröstet", något som han efteråt bad om ursäkt för. Då klockan blivit fem och S. inte då ville gå hem erbjöd J.S. dem båda att sova över i hans dubbelsäng i sovrummet. De fick låna t-shirts av honom. Sofia hade i övrigt trosor på sig. Sedan de legat i sängen en stund kom J.S. in och bad att få lägga sig i ett hörn av sängen, vilket S. inte hade någon invändning mot. Hon och Z. delade ett täcke. J.S. hade ett eget. Hon somnade. Då hon vaknade vid 8-tiden upptäckte hon att J.S. var nära henne under täcket och kände hans huvud mot insidan av sina lår och hon märkte att hon inte hade sina trosor på sig längre. Då hon vaknade drog han sig bort ifrån henne. Hon kan inte med säkerhet säga vad han gjort men kände sig äcklad, upprörd och ledsen. Hon frågade efter sina trosor. J.S. visade att han höll dem i handen. Hon tog dem från honom, varpå hon och Z. klädde på sig och lämnade lägenheten. Sedan hon och Z. talat med varandra om händelsen gjorde hon senare på dagen polisanmälan.

J.S. har uppgivit: Han tycker att han hade en god grannrelation till S. och hennes pappa. När flickorna kom hem till honom sa de att de varit ute och festat. De var lite berusade. Själv hade han bara druckit en folköl till middagen. Han bjöd inte på vin och tog inte fram tequila. Det är möjligt att Z. somnade i soffan och att han och S. gick ut i köket men han minns inte detta. Så småningom bestämdes att flickorna skulle få sova över i lägenheten. Han hänvisade dem till soffan och soffkuddar i vardagsrummet. Han ville själv ligga i sin säng i sovrummet tillsammans med sin hund, som väger 40 kg. Han lade sig också där klädd i träningsoverall. Hunden låg mellan hans ben. Flickorna kom och bad att få ligga i sängen. Han sade först nej men gick senare med på det. Han vill minnas att de var påklädda. Det kan vara så att han lånade ut t-shirts till dem men minns det inte. S. som låg närmast honom, kom in under hans täcke och lade armarna om honom men han avvisade henne. Han somnade. Då han vaknade for S. upp ur sängen och var jättesur och begav sig iväg från lägenheten tillsammans med Z. Han har inte ofredat henne på sätt som påstås. Han hade inte hennes trosor i handen och märkte inte att hon var utan trosor. Senare på dagen kom S:s mamma och skällde ut honom efter noter. Han antog att det var för att han låtit flickorna sova över i hans lägenhet och bad om ursäkt för detta men sade att det inte hade hänt något.

Z.O, född 1977, har hörts såsom vittne. Hon har berättat om sina och S:s förehavanden, i huvudsaklig överensstämmelse med vad S. berättat. Hon har sålunda uppgivit, att J.S. bjöd på vin och att han själv drack tequila, att flickorna fick låna t-shirts av J.S. och att de lade sig först i sängen, dit J.S. kom efteråt. Hon vaknade av att en hand grep om hennes ena smalben ett kort ögonblick. Hon såg då att S. från midjan och nedåt var täckt av ett täcke. Hon kunde inte se J.S. men såg rörelser under täcket och hörde ljud, "grymtstörningar". Hon fick uppfattningen att J.S. hade sitt huvud under täcket och att han smekte henne på lår och mage. Då hon genom att harkla sig visade att hon var vaken drog sig J.S. tillbaka och var stilla en stund. Hon märkte emellertid att S. drogs bort från henne. Hon antog att S. sov och knuffade till henne för att hon skulle vakna. Då hon vaknade bad S. henne att hämta ett glas vatten, vilket hon gjorde. Därpå gick de båda på S:s önskan från lägenheten. Efteråt var S. förvirrad och började gråta. Hon sade att hon vaknat utan trosor och att J.S. pussat henne på insidan av låret.

Tingsrättens bedömning.

Vad S.W. berättat vinner i stor utsträckning stöd av Z.O:s vittnesutsaga. Att utsagorna inte helt överensstämmer och det förhållandet att S. inte kunnat med säkerhet avgöra vad J.S. företagit sig gentemot henne är ej ägnat att minska tilltron till utsagorna. Det stärker snarare intrycket att S:s berättelse ej är tillrättalagd i efterhand utan återspeglar något som hon upplevt. Det saknas anledning anta att S. medvetet lämnat osanna uppgifter. Flickornas berättelser skall därför läggas till grund för bedömningen av vad som förevarit. Tingsrätten finner S:s uppgift att hon vaknat utan trosor och att J.S. hållit dessa i handen vara trovärdig.

Genom de båda utsagorna sammantagna finner hovrätten styrkt, att J.S. betett sig mot S. på sätt åklagaren beskrivit. Han har sålunda på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträtt anstötligt mot S. Även om hon till en början varit sovande har hon vid uppvaknandet uppfattat vad som höll på att hända. Det måste förutsättas ske mot hennes vilja och vara för henne kränkande. Åtalet är alltså styrkt.

Tingsrätten finner ej påkallat att utdöma mer ingripande påföljd än böter.

J.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1998-02-03, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, adjungerade ledamoten, rådmannen Catarina Walldén, hovrättsassessorn Jonas Ragell samt nämndemännen Sven-Olof Karlsson och Maj Klaesson- Nilsson) ändrade tingsrättens domslut på det sättet att hovrätten dömde J.S. - i stället för sexuellt ofredande - enligt 4 kap. 7 § brottsbalken för ofredande till den av tingsrätten bestämda påföljden.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten följande:

S.W. J.S. och Z.O. har hörts på nytt. De har berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt dess dom, med följande tillägg eller ändringar.

S.W: Hon brukar sova mycket hårt. Z. somnade vid 4-tiden. Det är möjligt att J.S:s hund under natten låg vid sängens fotända. Då hon vaknade kände hon J.S:s huvud mot insidan av låren och hon kände också att hans ansikte befann sig nära hennes underliv. Hon bad att Z. skulle hämta ett glas vatten åt henne. Efteråt frågade J.S. om det fanns något som han kunde göra för att gottgöra henne. Också efteråt berättade Z. för henne att Z. hade vaknat av att någon dragit i hennes ben, att S. dragits bort från Z. i sängen, att det hade rört sig under det täcke som S. låg under och att J.S. också låg under det täcket.

Z.O: När hon vaknade låg S. inte under det täcke som hon och S. hade delat på under natten. Hon är säker på att det inte var S. som drog i hennes ben. Hon uppfattade att J.S. först drog sig bort från S. när Z. harklade sig men att han sedan flyttade sig tillbaka mot S. Z. gav då ännu mer ljud från sig och då drog sig J.S. på nytt undan. Hon minns inte något om "grymtstörningar".

Under rubriken Hovrättens domskäl anförde hovrätten följande:

Vad som har förekommit här ger inte hovrätten anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om trovärdigheten av de berättelser som S.W. och Z.O. lämnat. Även hovrätten lägger därför dessa till grund för bedömningen av åtalet. Genom de uppgifter som S.W. och Z.O. har lämnat finner hovrätten att det är utrett att J.S., när S.W. sov, tog av hennes trosor och under det täcke som hon hade över sig höll sitt huvud mellan hennes lår med ansiktet nära hennes nakna underliv. Vidare finner hovrätten att det med hänsyn till de utredda omständigheterna är uppenbart att J.S:s handlande hade ett sexuellt syfte.

Hovrätten uppfattar gärningsbeskrivningen på det sättet att såväl det anstötliga uppträdandet av J.S. som det handlande av denne som uppträdandet har bestått i ägt rum då S.W. sovit. Vid detta förhållande finner hovrätten att endast vad som med avseende på J.S:s handlande har förekommit innan S.W. vaknat omfattas av gärningsbeskrivningen.

Det kan på grund av det nu anförda ifrågasättas om tingsrättens dom innebär att tingsrätten vid sin prövning har gått utöver åtalet. Hovrätten går inte närmare in på denna fråga utan går över till frågan vad den angivna tidsbegränsningen medför vid bedömningen av åtalet.

Åklagarens ansvarsyrkande gäller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § brottsbalken. Det fall av sexuellt ofredande som avses är reglerat i tredje stycket i paragrafen. Enligt denna bestämmelse döms för sexuellt ofredande, "om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan". Det är ansvar enligt bestämmelsens senare led som kan komma i fråga med anledning av åtalet.

Enligt hovrättens mening framgår det inte klart av bestämmelsens utformning i den nu aktuella delen vilka situationer som omfattas. Vad hovrätten tar sikte på gäller frågan huruvida kravet på anstötlighet för straffbarhet enligt bestämmelsens senare led är detsamma som för straffbarhet enligt det första ledet, dvs. huruvida gärningen skall vara ägnad att väcka anstöt hos - som bestämmelsens första led är att förstå - den eller de personer som den riktar sig mot. Av förabetena till den ursprungliga bestämmelsen i brottsbalken (se NJA II 1962 s. 188; prop. 1962:10 del B s. 439 f., del C s. 190; se även Nils Jareborg, Brotten, Första häftet, 2 uppl. 1984 s. 325 ff.) framgår emellertid att nämnda krav är detsamma enligt bestämmelsens senare led. För att någon skall anses uppträda anstötligt mot en annan person, på det i bestämmelsens senare led angivna sättet, krävs således att gärningen är ägnad att hos denne väcka anstöt. En person som sover kan uppenbarligen inte ta anstöt. En gärning som riktar sig mot en sovande kan enligt hovrättens mening därför inte heller vara ägnad att hos den sovande väcka anstöt; det förhållandet att denne efter uppvaknandet tar anstöt gör inte någon skillnad.

Som hovrätten tidigare har angett innebär gärningspåståendet i förevarande fall att J.S:s handlande mot S.W. ägt rum då hon sovit. Mot bakgrund av det nyss sagda finner hovrätten därför att åtalet för sexuellt ofredande inte kan bifallas.

Gärningsbeskrivningen får emellertid anses innefatta påstående om ansvar även enligt 4 kap. 7 § brottsbalken för ofredande. Enligt denna bestämmelse döms för ofredande, om någon "handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan". Av 11 § i samma kapitel följer att det för allmänt åtal för ofredande som inte har ägt rum på allmän plats krävs att målsäganden anger brottet till åtal eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Förevarande gärning har inte ägt rum på allmän plats. Av utredningen får emellertid anses framgå att S.W. har angett brottet till åtal. Åtalet ger således utrymme för att döma för ofredande.

Den gärningsform enligt brottsbeskrivningen för ofredande som aktualiseras i förevarande fall avser att handgripligen antasta någon annan. Enligt bestämmelsens ordalydelse innebär ett sådant handlande att gärningsmannen ofredar den andre. Den i det föregående angivna begränsningen av gärningsbeskrivningen - att målsäganden, S.W. har sovit då gärningen förövats - innebär visserligen att det redan av åtalet följer att hon, när gärningen skedde, inte kan ha uppfattat J.S:s handlande så att hon blev ofredad. Och hovrätten anser, på motsvarande sätt som vid sexuellt ofredande, att det förhållandet att målsäganden efteråt - vid uppvaknandet och senare - har känt sin frid kränkt inte omfattas av ansvarspåståendet.

Kriminaliseringen vid ofredande i det nu aktuella avseendet innebär enligt hovrättens mening emellertid att det inte krävs mera för straffansvar än att ett handlande, som objektivt sett uppfattas så att gärningsmannen "handgripligen antastar - - - annan", sker olovligen i förhållande till målsäganden. Att denne på grund av t.ex. sömn eller medvetslöshet inte förmår uppfatta angreppet utesluter sålunda enligt hovrättens mening inte att denne utsätts för en sådan fridskränkning som kriminaliseringen är avsedd att omfatta.

I förevarande fall står det klart att J.S. inte hade samtycke av S.W. till sitt handlande och att denne var medveten om det vid handlandet. Det förfarande från J.S:s sida som hovrätten finner vara utrett innebär enligt hovrättens mening ett sådant angrepp mot S.W. som nyss har sagts. J.S. skall därför dömas för ofredande.

I påföljdsfrågan gör hovrätten inte någon annan bedömning än tingsrätten.

Målnummer B 750/97