RH 1999:124
I mål mellan en bank och en person, BU, yrkade banken att BU skulle förpliktas att till banken återlämna en uthyrd personbil. Denna talan bifölls. I ny rättegång yrkade BU att banken skulle förpliktas att till henne ute visst kapitalbelopp avseende av henne felaktigt erlagd hyra för bilen. Denna talan har avvisats på grund av res judicata.
Enligt ett leasingavtal daterat den 13 oktober 1988 hyrde BU en personbil av Panol Finans AB (Panol). Avtalet överläts därefter på Gylling Garanti AB (Gylling), som sedermera införlivades med Sparbanken Finans Aktiebolag (banken). Enligt avtalet skulle hyrestagaren vid hyrestidens utgång - avtalstiden löpte till och med september 1992 - återlämna bilen. Detta skedde ej. Banken väckte därefter vid Varbergs tingsrätt talan mot BU med yrkande att hon till banken skulle återlämna personbilen.
BU bestred käromålet. Hon gjorde gällande att äganderätten till personbilen övergått på henne. Enligt BU hade hon den 13 oktober 1988 träffat en muntlig överenskommelse med företrädare för Panol innebärande att hon skulle förvärva äganderätten till bilen mot att hon till Panol erlade den restskuld som kvarstod på bilen jämte de månatliga leasingavgifterna. BU hävdade att hennes make, HU, erlagt restskulden den 16 oktober 1988. För det fall att tingsrätten skulle finna att Panol överlåtit leasingavtalet till Gylling per den 13 oktober 1988 eller vid en tidpunkt före hennes erläggande av restskulden gjorde hon gällande att hon varken kände till eller hade skälig anledning misstänka att Panol inte var behörig att uppbära betalning avseende restskulden eller ingå överenskommelse om överlåtelse av äganderätten till bilen. BU hävdade att såväl den företagna betalningen som den ingångna överenskommelsen hade gjorts med bindande verkan för Gylling och sedermera för banken. I andra hand åberopade BU som rättslig grund 29 § skuldebrevslagen.
Banken genmälde bl.a. följande: På det av BU undertecknade avtalet den 13 oktober 1988 fanns en överlåtelseförklaring enligt vilken rättigheterna på grund av kontraktet övergick till Gylling. Denuntiation från Gylling har inte varit erforderlig, utan genom BU:s godkännande blev överlåtelsen omedelbart giltig. Gylling och banken har saknat kännedom om att BU erlagt restskulden och har heller inte haft skälig anledning att misstänka att så skulle ha varit fallet.
Parterna åberopade viss bevisning.
Varbergs tingsrätt biföll bankens talan. Domen vann laga kraft.
BU ansökte därefter hos Stockholms tingsrätt om stämning mot banken med yrkande att tingsrätten skulle förplikta banken att till henne utge 143 755 kr. Till grund för sin talan åberopade BU att hon felaktigt betalat detta belopp till banken, som därför skulle återbetalas till henne. Enligt BU hade de felaktiga betalningarna skett enligt leasingavtalet den 13 oktober 1988. BU gjorde gällande att avtalet aldrig varit gällande mot henne eller - i vart fall - att det inte varit gällande längre tid än till den 16 oktober 1988.
Stockholms tingsrätt (1998-12-04, rådmannen Catarina Walldén) avvisade käromålet. I sina skäl anförde tingsrätten följande.
Varbergs tingsrätt har i dom den 5 mars 1996 i mål mellan banken och BU funnit klarlagt att leasingavtalet inte ersatts av något annat avtal och tingsrätten har därför förpliktat BU att återlämna bilen. Den nu väckta talan avser rättsföljden av samma leasingavtal som målet vid Varbergs tingsrätt. De grunder som nu framförs för käromålet - att avtalet inte gäller mellan parterna, eller i vart fall upphörde att gälla i oktober 1992 - överensstämmer med vad som framfördes sakframställningsvis vid Varbergs tingsrätt enligt dess dom och som kunnat åberopas som rättslig grund för bestridandet där. Genom Varbergs tingsrätts dom har således rättskraftigt avgjorts att ett leasingavtal förelåg mellan banken och BU och att hon genom sina betalningar inte blev ägare till bilen utan i stället erlade hyra. Därmed måste således anses rättskraftigt avgjort att hennes betalningar till banken var avtalsenliga och inte felaktiga. Käromålet skall därför avvisas.
BU överklagade tingsrättens avvisningsbeslut och yrkade att detta skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till tingsrätten för prövning av hennes där väckta talan. Till grund för sitt yrkande anförde hon i huvudsak följande.
Det är inte rättskraftigt avgjort att hennes betalningar till banken var avtalsenliga och inte felaktiga. Saken i Varbergs tingsrätt och i förevarande mål är inte identiska. Den fråga som avgjordes av Varbergs tingsrätt var om hon skulle återlämna en personbil till banken eller inte. Den nya talan avser däremot frågan om banken skall betala tillbaka hyreskostnader som hon felaktigt betalat till banken. Det är således fråga om olika rättsföljder. Det nu framställda yrkandet grundar sig dessutom på ett annat avtal än det som var föremål för Varbergs tingsrätts prövning.
Svea hovrätt (1999-06-04, hovrättslagmannen Lars Eklycke samt hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Marianne Adolfsson) fastställde tingsrättens avvisningsbeslut. I sina skäl i avvisningsfrågan anförde hovrätten följande.
Enligt 17 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken (RB) har en lagakraftvunnen tvistemålsdom rättskraft "såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts". Att en dom har rättskraft kan få flera olika konsekvenser. Det som är av intresse i detta mål är den konsekvens som anges i tredje stycket i samma paragraf, nämligen att en fråga som rättskraftigt avgjorts inte får tas upp till prövning på nytt.
Det avgörande momentet när det gäller frågan huruvida BU:s nya talan skall avvisas på grund av rättegångshinder är sålunda om den nya talan kan anses röra samma sak som avgjorts genom den tidigare domen. Någon närmare ledning för svaret på denna fråga ges inte i lagtexten. Svaret måste sökas med ledning av de ändamålsskäl som bär upp regleringen i RB. Det grundläggande elementet är därvid behovet av trygghet mot att ett domstolsavgörande rubbas genom en ny rättegång. Vidare måste beaktas den processekonomiska funktion som ligger i att rättskraften motverkar att samma tvist görs till föremål för upprepade processer, varigenom parterna tvingas till omsorg i processföringen.
När det gäller bedömningen av förevarande fall bör till att börja med observeras att partsställningen i det nya målet är den omvända mot den i det tidigare. Detta förhållande utgör emellertid i sig inget hinder mot att identitet skall anses föreligga mellan processföremålen.
Vidare kan konstateras att BU i det nya målet har framställt ett helt annat yrkande än i den tidigare rättegången. Medan hon i den förra processen begärde att få behålla bilen, har hon i den nya rättegången yrkat att utfå ett penningbelopp. Detta är emellertid inte en tillräcklig förutsättning för att det skall anses vara fråga om en annan sak än i det första målet. Domens rättskraft är - som Fitger uttrycker det i sin kommentar till RB (s. 17:44) - mer omfattande än vad som direkt framgår av domslutet. Att ett nytt yrkande kan omfattas av rättskraften har slagits fast av Högsta domstolen i flera rättsfall (se t.ex. NJA 1977 s. 618 och 1994 s. 23).
I vad mån ett nytt yrkande medför att det blir fråga om en annan sak beror på omständigheterna i målet. Om den nya talan avser ett yrkande som är alternativt i förhållande till den rättsföljd som yrkades i det tidigare målet, anses det vara en princip att rättskraften omfattar även det nya yrkandet under förutsättning att detta inte skiljer sig i kvalitativt hänseende från det förra (Fitger s. 17:45 med hänvisningar samt Ekelöf m.fl., Rättegång III, sjätte upplagan s. 142 f).
BU:s yrkande i den nya rättegången är uppenbarligen alternativt i förhållande till det tidigare yrkandet såtillvida att ett bifall till hennes talan i det förra målet - alltså att få behålla bilen - skulle utesluta bifall till hennes talan i det nya målet. Ekonomiskt torde yrkandena vara i stort sett likvärdiga; BU hade i det tidigare målet - som ett alternativ till sitt bestridande av motpartens yrkande att få bilen utlämnad - kunnat medge detta yrkande under förutsättning att hon fått tillbaka de pengar hon betalat med anledning av avtalet. Det nya yrkandet kan därför inte anses medföra att saken förändras på sådant sätt att den nya talan inte omfattas av det tidigare avgörandets rättskraft.
BU gör emellertid härutöver gällande att även grunderna för talan förändrats i förhållande till det tidigare målet. Därvid hävdar hon att det avtal hon nu stöder sig på är ett annat än det som gjordes gällande i den tidigare processen. I denna del måste emellertid konstateras att saken rör precis samma avtal som tidigare, nämligen det leasingavtal som träffades den 13 oktober 1988, och konsekvenserna av detta avtal. Det som tillkommit synes i huvudsak vara att BU nu åberopar ett annat exemplar av avtalet än det som förekom i den tidigare processen, ett exemplar där överlåtelsemeningen kompletterats på visst sätt. Det nya materialet måste emellertid ses som i allt väsentligt hänförligt till BU:s bevisning i målet. Genom att åberopa det nya exemplaret skulle hennes bevisläge kunna förbättras i förhållande till tidigare. Detta är emellertid inte något som är av beskaffenhet att inverka på omfattningen av rättskraften hos det tidigare avgörandet, och medför alltså inte att saken ändras.
Sammanfattningsvis finner hovrätten att BU:s nya talan måste anses röra samma sak som den vilken rättskraftigt avgjorts genom Varbergs tingsrätts tidigare dom. Tingsrätten har därför haft fog för att avvisa BU:s talan.