RH 1999:125

A.R:s konkursbo yrkade i stämningsansökan, som inkom till tingsrätten den 10 april 1997, att C.R. skulle förpliktas att till konkursboet utge 348 101 kr jämte viss ränta. C.R. bestred yrkandet men vitsordade kapitalbeloppet som skäligt i och för sig.

Konkursboet åberopade som grund för käromålet följande. A.R. och C.R. är närstående. A.R. försattes i konkurs den 4 september 1996, med fristdag den 3 september 1996. A.R. har någon gång under 1994 efterskänkt en reversfordran på C.R. Reversen, som fanns i form av ett löpande skuldebrev, finns inte längre i behåll. Vederlaget skall därför återgå i form av kapitalbelopp om 245 000 kr samt upplupen ränta. Annie R hade efter gåvan inte kvar utmätningsbar egendom som motsvarade hennes skulder (jfr 4 kap. 6 § konkurslagen).

C.R. åberopade följande grunder till stöd för sitt bestridande. 1) A.R. varken var eller blev insufficient 1994 vid tidpunkten för den påstådda gåvan. 2) Han har betalat fordran samt 3) Gåvan fullbordades när reversen utfärdades, vilket skedde i samband med att A.R. skänkte en fastighet till honom. Den avgörande tidpunkten var den dag då lagfart beviljades. Mer än tre år har förflutit sedan dess.

Den 27 maj 1998 inkom C.R. med skrift enligt vilken han frånföll invändningen om betalning och i stället framförde fyra nya invändningar mot käromålet.

Konkursboet återkallade därefter sin talan och yrkade att tingsrätten skulle skriva av målet från vidare handläggning. Konkursboet yrkade full ersättning för sina rättegångskostnader eller sammanlagt 92 500 kr. C.R. hade ingen erinran mot att talan återkallades och att målet skrevs av men bestred konkursboets yrkande om rättegångskostnader.

Jakobsbergs tingsrätt (1999-03-31, rådmannen Ulf Christiansson) avskrev i slutligt beslut målet från vidare handläggning och förordnade att vardera parten skulle bära sin rättegångskostnad. I rättegångskostnadsfrågan yttrade tingsrätten följande.

Målet har avskrivits på grund av att konkursboet har återkallat sin talan. Frågan om ersättningsskyldighet för rättegångskostnader skall därför bestämmas enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken. Enligt detta lagrum skall part som återkallar talan ersätta motparten hans rättegångskostnad om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

C.R. får anses ha sanningslöst invänt att fordran har upphört genom betalning. Detta påstående har han vidhållit i över ett års tid under rättegången. C.R. har i samband med att huvudförhandlingen i målet var planerad att äga rum den 27 maj 1998 frånfallit invändningen om betalning och i stället framfört fyra nya grunder för sitt bestridande. Med hänsyn härtill får sådana omständigheter som enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken kan leda till att avsteg från huvudregeln görs anses föreligga. Att C.R. först i maj 1998 frånfallit en av sina tre bestridandegrunder och åberopat fyra nya grunder utgör emellertid inte sådana skäl att han bör förpliktas att ersätta konkursboets rättegångskostnader. Däremot bör ersättningsskyldigheten bestämmas på så sätt att vardera parten skall bära sin kostnad.

Konkursboet överklagade beslutet och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle förplikta C.R. att fullt ut ersätta konkursboets rättegångskostnader vid tingsrätten.

C.R. bestred ändringsyrkandet.

Konkursboet anförde till stöd för sin talan i hovrätten i huvudsak följande.

Vid utredningen i A.R:s konkurs framkom att konkursgäldenären innehaft en reversfordran i form av ett löpande skuldebrev på C.R. Såvitt framkom fanns inte skuldebrevet i A.R:s besittning vid konkursutbrottet. Vid kontakt med C.R. uppgav denne att han någon gång efter årsskiftet 1993/1994 fått skuldebrevet utlämnat till sig med anledning av att han reglerat skulden och att han därefter makulerat reversen. Boutredningen gav emellertid inget som helst stöd för att fordran skulle ha reglerats genom betalning. Däremot saknades anledning att ifrågasätta C.R:s påstående om att reversen utlämnats till honom och att den därefter makulerats.

Eftersom fordran representerades av ett löpande skuldebrev, hade konkursboet ingen möjlighet att göra den gällande om inte reversen presenterades eller konkursboet företedde bevis om att handlingen dödats. C.R:s påståenden om att reversen utlämnats till honom och därefter makulerats utgjorde hinder mot dödning av reversen och mot att konkursboet skulle kunna göra fordringen gällande mot C.R. Dessa förhållanden föranledde konkursboet att påkalla återvinning av fordringen i stället för att föra talan om betalning för densamma. C.R. har således genom osanna påståenden föranlett rättegången. Genom att vidhålla samma osanna påståenden om betalning och åberopa bevisning till styrkande av att betalning skett har C.R. även vållat kostnad för konkursboet under själva rättegången. Eftersom C.R. senare frånfallit de omständigheter som han tidigare åberopat som grund för att fordran inte kunde göras gällande mot honom, är konkursboet inte längre förhindrat att göra fordringen gällande. Konkursboet har således även uppnått sitt syfte med återvinningstalan.

C.R. bestred att han någon gång uppgett att reversen utlämnats till honom under våren 1994 och anförde i övrigt i huvudsak följande omständigheter till stöd för sin inställning.

Av stämningsansökan framgår inte att konkursboet lagt ett uttalande från honom - att han någon gång efter årsskiftet 1993/1994 fått skuldebrevet utlämnat till sig och därefter makulerat reversen - till grund för sin talan. Han har därför inte kunnat känna till att konkursboet valt att bygga hela sin process på ett uttalande från honom. Om konkursboet hade byggt upp sin talan på ett uttalande från honom, borde detta ha framgått av stämningsansökan. Ett sådant agerande måste gå ut över den part som bygger sin talan på lösa grunder. Såvitt avser det förhållandet att han under processen frånfallit sin invändning om betalning, har han själv bevisbördan för att betalning skett, varför hans invändning inte har förorsakat konkursboet någon större kostnad. Därtill gäller att huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning inte påverkas av att svaranden ändrar sin talan långt efter att processen inletts, trots att han hade kunnat göra det tidigare. Vidare åligger det parterna i dispositiva tvistemål att självständigt utreda sakförhållanden och att kvalificera dem på ett rättsligt sätt. Svaranden är således inte skyldig att utreda målet åt käranden.

Svea hovrätt (1999-09-10, hovrättsråden Hans Palmcrantz, referent, och Agneta Fergenius samt t.f. hovrättsassessorn Ulrika Berg) förpliktade C.R. att till Annie R:s konkursbo utge ersättning för konkursboets rättegångskostnader vid tingsrätten om sammanlagt 92 500 kr och uttalade i skälen följande.

Målet har vid tingsrätten skrivits av till följd av att konkursboet återkallat sin talan. Ersättningsskyldighet för rättegångskostnader skall därför bestämmas enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.

Av C.R:s svaromål till tingsrätten den 28 maj 1997 framgår att han som grund för sitt bestridande bl.a. angett att han reglerat hela reversfordringen genom kontant betalning, att han därefter erhållit kvitterat skuldebrev i original samt att skuldebrevet makulerats. Vidare framgår av senare skrifter att han har vidhållit denna inställning under ett års tid, bl.a. genom åberopande av muntlig bevisning till styrkande av att betalning skett. Inte förrän i skrift daterad den 24 maj 1998 har C.R. frånfallit invändningen om betalning. Samtidigt har han åberopat fyra nya grunder till stöd för sitt bestridande samt uppgett att modern A.R inte har företett något skuldebrev i original för honom. I en senare inlaga har C.R. även åberopat muntlig bevisning till styrkande av att reversen förkommit. C.R. får således under ett års tid anses sanningslöst ha invänt att fordran upphört genom betalning och att reversen utlämnats till honom. Hans processföring i dessa avseenden måste anses utgöra sådana omständigheter som enligt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken bör leda till att undantag görs från huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning när part återkallar sin talan.

Vidare står det klart att konkursboet, om C.R. inte hade påstått att fordran betalats och att reversen utlämnats till honom, redan från början hade valt att föra en annan och betydligt mindre kostsam process, t.ex. genom att ansöka om dödande av förkommen handling och därefter föra talan om betalning för fordran. Eftersom fordran representerades av ett löpande skuldebrev och inte fanns i A.R:s besittning vid konkursutbrottet, har konkursboet emellertid inte haft någon möjlighet att göra den gällande om inte reversen presenterades eller konkursboet företedde bevis om att handlingen dödats. Med hänsyn härtill samt till att det inte har funnits anledning för konkursboet att ifrågasätta C.R:s uppgifter om att reversen utlämnats till honom och därefter makulerats, skall C.R. genom sina ogrundade påståenden - oavsett om uppgifterna lämnats före processen eller först genom svaromålet - även anses ha föranlett återvinnningstalan.

Sammantaget har C.R. både förorsakat en onödig rättegång och förhalat densamma. Han skall därför förpliktas att fullt ut ersätta konkursboets rättegångskostnader vid tingsrätten.

Målnummer Ö 3133/99