RH 1999:126
Vid klagan över domvilla har hovrätten ansett att klagandena genom att ansöka om återvinning av tredskodom inom föreskriven tid kunnat i rättegången vid tingsrätten åberopa de omständigheter som anförts till grund för klagan. Då de inte ansetts ha haft giltig ursäkt att inte göra det, har klagan avvisats.
Sedan G.A. ansökt om betalningsföreläggande för R.M. och A.M. utfärdade kronofogdemyndigheten den 1 februari 1999 föreläggande för envar av dem att yttra sig över yrkandena. Med föreläggandena skickades information om att förenklad delgivning kunde komma att användas av tingsrätten om målet efter bestridande skulle överlämnas dit. Föreläggandena jämte informationen om förenklad delgivning delgavs R.M. den 12 februari 1999 och A.M. den 28 februari 1999. Sedan de bestritt ansökningarna överlämnade kronofogdemyndigheten på begäran av G.A. den 4 mars 1999 målet till tingsrätt. Tingsrätten förelade den 9 mars 1999 genom förenklad delgivning envar av R.M. och A.M. att vid äventyr av tredskodom yttra sig över vad G.A. anfört till stöd för sin talan vid tingsrätten. I ett gemensamt yttrande, som inkom till tingsrätten den 4 juni 1999, bestred R.M. och A.M. fordringsanspråket. De uppgav vidare i yttrandet att de skulle resa bort under två månader och återkomma den 15 augusti 1999. Samma dag som yttrandet inkom till tingsrätten, dvs. den 4 juni 1999, utfärdades kallelser till muntlig förberedelse i målet att äga rum den 19 augusti 1999. Kallelserna delgavs R.M. och A.M. genom förenklad delgivning. Efter yrkande av G.A. meddelade Malmö tingsrätt (1999-08-19, rådmannen Gunilla Zetterberg) tredskodom mot R.M. och A.M. Tingsrätten antecknade i protokollet att R.M. och A.M. den 21 juni delgetts kallelser genom förenklad delgivning men uteblivit från sammanträdet. På begäran av G.A. delgav tingsrätten R.M. och A.M. tredskodomen. Eftersom förenklat delgivningsförfarande använts ansågs tredskodomen delgiven dem den 8 september 1999. Sedan R.M. och A.M. den 2 november 1999 ansökt om återvinning beträffande tredskodomen avvisade Malmö tingsrätt (1999-11-17, rådmannen Michael Cervin) ansökningen såsom för sent inkommen. Tingsrätten uppfattade R.M:s och A.M:s ansökan som innefattande även klagan över domvilla och översände den därför till hovrätten för prövning av denna fråga.
R.M. och A.M. anförde som grund för sin klagan att de inte hade delgetts kallelserna till den muntliga förberedelsen vid tingsrätten och att förutsättningar därför inte förelegat att meddela tredskodom mot dem.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1999-11-26, hovrättslagmannen Lars Göran Abelson samt hovrättsråden Rolf Trulsson, referent, och Marianne Lejman) avvisade R.M:s och A.M:s klagan över domvilla och anförde:
Inledningsvis kan anmärkas att R.M. och A.M. redan under handläggningen av målet hos kronofogdemyndigheten delgetts upplysning om att förenklad delgivning kunde komma att användas av tingsrätten om målet skulle överlämnas dit.
För att en klagan över domvilla som extraordinärt rättsmedel över huvud taget skall kunna upptas till prövning krävs det att klagan riktas mot ett avgörande som har vunnit laga kraft. Den mot vilken en tredskodom meddelats skall ansöka om återvinning inom en månad från den dag då tredskodomen delgetts honom. Gör han inte det, vinner tredskodomen laga kraft mot honom. R.M. och A.M. har ansökt om återvinning först den 2 november 1999. De har inte gjort gällande att tredskodomen inte har delgetts dem. Med hänsyn härtill och då skäl saknas till antagande att delgivning inte har skett i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens akt, dvs. den 8 september 1999, har tredskodomen vunnit laga kraft mot R.M. och A.M. den 8 oktober 1999.
Om mål om betalningsföreläggande överlämnas från kronofogdemyndigheten till tingsrätten, anses enligt 60 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning stämning utfärdad när tingsrätten förordnar om målets handläggning. Genom föreläggandena för R.M. och A.M. att yttra sig över vad G.A. anfört har tingsrätten förordnat om målets handläggning. R.M. och A.M. har alltså varit rätteligen stämda och har även fört talan i målet genom sitt skriftliga svaromål till tingsrätten. Något sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § första stycket 2 rättegångsbalken har därför inte förekommit. Inte heller kan anses ha förekommit något annat rättegångsfel som föranleder ett obligatoriskt undanröjande av den lagakraftvunna tredskodomen.
R.M:s och A.M:s påstående att tredskodomen meddelats oaktat att de inte kallats till den muntliga förberedelsen innebär emellertid att de gör gällande att vid tingsrättens handläggning har förekommit annat grovt rättegångsfel och att detta inverkat på målets utgång. Förhandenvaron av ett sådant rättegångsfel föranleder undanröjande av det klandrade avgörandet endast om det görs sannolikt att klaganden varit förhindrad att i rättegången åberopa den till grund för klagan anförda omständigheten eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. I annat fall skall enligt 59 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken klagan avvisas. Ett sådant rättegångsfel bör alltså i första hand avhjälpas vid domstolen där felet begåtts eller, om detta inte går, i högre rätt efter överklagande. Den som varit medveten om att ett rättegångsfel har begåtts och haft möjlighet att få rättelse genom att överklaga domen på vanligt sätt men underlåtit detta skall inte kunna få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter klagan över domvilla, om han inte haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felet (prop. 1988/89:95 s. 83f).
Som redan anförts skall R.M. och A.M. anses delgivna tredskodomen den 8 september 1999. De får därför anses den dagen också ha fått kännedom om att tingsrätten grundat tredskodomen på deras utevaro från ett rättegångstillfälle till vilket de inte ansett sig kallade, samma omständigheter som nu anförs till grund för klagan över domvilla. Om R.M. och A.M. hade ansökt om återvinning med iakttagande av den härför föreskrivna tidsfristen, skulle målet ha återupptagits vid tingsrätten, varvid handläggningen skulle ha fortsatt där den slutade när frågan om tredskodom togs upp. Under sådana förhållanden hade R.M. och A.M. också kunnat framställa invändning om det påstådda rättegångsfelet i återvinningsmålet och efter tingsrättens prövning härav erhålla beslut som hindrat vidare exekutiva åtgärder med anledning av tredskodomen. R.M. och A.M. har alltså inte gjort sannolikt att de varit förhindrade att i rättegången vid tingsrätten åberopa och få prövat de omständigheter som nu anförs till grund för klagan över domvilla. De har inte heller anfört något som kan anses innebära att de haft giltig ursäkt att inte göra det. Deras klagan över domvilla skall därför avvisas.