2.2. Hovrättsförfarandet 2.2.1 Gällande ordning i huvuddrag

Tingsrätternas domar kan utom i vissa undantagsfall överklagas till hov- rätt genom s.k. vad. De flesta beslut av tingsrätt kan överklagas till hovrätt genom besvär.

De överklagade målen fördelas i hovrätterna på tre olika kategorier: tvistemål. brottmål och övriga mål. som brukar kallas besvärsmål.

Tvistemål och brottmål är de mål som överklagats genom vad i tviste- mål och brottmål. ofta gemensamt betecknade vademål. De flesta andra mål hänförs till kategorin besvärsmål. Den senare målgruppen består av mål av vitt skilda slag. Dit hänförs i första hand frågor som överklagats genom besvär i brottmål och i tvistemål. t.ex. tingsrättens beslut i olika frågor under pågående rättegång. Till kategorin besvärsmål förs också t. ex. överklaganden i domstolsärenden, såsom adoptionsärenden. namnären- den och boupptecknings- och arvsskatteärenden. besvär över beslut av inskrivningsmyndighet. besvär över beslut av länsskattemyndighct i gåvo- skatteärenden samt besvär över kronofogdemyndighets beslut i utsök- ningsmål och lönegarantiärenden.

Det finns stora skillnader när det gäller handläggningen av å ena sidan tvistemål och brottmål och å andra sidan besvärsmål. I fråga om tvistemål och brottmål lämnar RB:s regler ett ganska stort utrymme för principerna om muntlighet. omedelbar/tet och koncentration också i hovrätten. l tviste- mål och brottmål gäller sålunda som huvudregel att hovrätten skall grunda sitt avgörande på vad som förekommit vid en muntlig förhandling. Möjlig- heterna att avgöra målen efter enbart skriftlig handläggning har dock ökat genom olika reformer efter RB:s införande.

Principerna om muntlighet. omedelbarhet och koncentration gäller där- emot inte i besvärsprocessen. Den processen är nästan alltid skriftlig. dvs. målen avgörs på handlingarna. Huvudförhandling förekommer aldrig men det finns en möjlighet för hovrätten att hålla förhör med parter och andra. Även i övrigt är förfarandet i besvärsmål enklare än i andra mål. Sålunda kan målen i större utsträckning än andra mål avgöras utan att motparten

• Sida 32
•  Original

bereds tillfälle att yttra sig. Det gäller i första hand när hovrätten inte ändrar det överklagade avgörandet.

De nuvarande reglerna innebär beträffande samtliga målkategorier att hovrätten gör en fullständig överprövning av tingsrättens avgörande i den mån det föranleds av överklagandet. I hovrätten kan i viss utsträckning också åberopas nytt material.

Reglerna om hovrätts sammansättning innebär att hovrätten normalt är domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt skall doek minst fyra lagfarna domare delta i hovrätten. om tre eller flera lagfarna domare deltagit i tingsrättens avgörande. l familjemål och brott- mål gäller i stället att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Vid avgörande av familjemål och brottmål på handlingarna och vid avgörande av bötesmål är hovrätten domför med tre lagfarna domare.

En självklar utgångspunkt för det reformarbete som under senare år har bedrivits i fråga om förfarandet vid de allmänna domstolarna har varit att syStemet med tre domstolsinstanser — alltså tingsrätterna. hovrätterna och högsta domstolen — skall behållas. Men den omständigheten att det finns tre domstolsinstanser innebär självfallet inte att de tre instanserna har samma funktioner.

Principen är sedan gammalt den att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i tingsrätterna. Redan där skall parterna erbjudas en fullständig och kvalificerad prövning. Bl. a. genom sin geografiska spridning har tingsrät- terna de bästa förutsättningarna att tillhandahålla en sådan prövning till en rimlig kostnad.

*— Hur väl man än anordnar förfarandet vid tingsrätterna finns det natur- ligtvis mål som av någon anledning blir felaktigt avgjorda. Hovrätternas huvuduppgift är att rätta till sådana felaktiga avgöranden.

För högsta domstolens del, slutligen, står prejudikatbildningen i cent- rum. Högsta domstolens huvuduppgift är att meddela avgöranden som kan tjäna till ledning för rättstillämpningen. Högsta domstolen sysslar därför inte annat än i mycket begränsad utsträckning med att korrigera felaktiga domstolsavgöranden.

Syftet med en översyn av hovrättsförfarandet bör vara att se till att resurserna koncentreras på de frågor som är väsentliga med hänsyn till syftet med hovrätternas verksamhet. Det är alltså viktigt att hovrätterna kan ägna huvuddelen av sin verksamhet åt att granska och överpröva mål som kan vara felaktigt avgjorda i tingsrätterna, framstår som svårbedömda eller som i andra hänseenden är kvalificerade. Detta förutsätter i sin tur att förfarandereglerna är ändamålsenliga.

På senare tid har förhållandena i hovrätterna blivit föremål för kritik. Kritiken, som ofta har kommit från domarhåll. har i stort sett gått ut på att hovrätterna på grund av ökad arbetsbörda har svårt att fullgöra sina uppgifter. I många fall har kritiken också avsett förfarandereglerna i rätte- gångsbalken. De nuvarande reglerna, enligt vilka målet oftast måste gås igenom fullständigt vid en huvudförhandling, sägs skapa en alltför om-

• Sida 33
•  Original

ständlig ordning i många fall där allt talar för att tingsrättens dom inte skall ändras. Man pekar på att hovrättsförfarandet i dessa fall bara blir en onödig upprepning av tingsrättsprocessen. Vidare sägs att omhörandet av vittnen ofta inte tillför målet något som påverkar utgången och att änd- ringsfrekvensen är låg. Med andra ord anser man att hovrättsprocessen många gånger blir ett slags sämre repris av rättegången i tingsrätten, en dubbelprövning som inte medför en förbättring av kvaliteten i avgörandet.

Det framgår av remissbehandlingen av utredningens betänkande att den här kritiken är värd att beakta. Granskningen av de viktiga och komplice- rade målen kan äventyras om alltför mycket av resurserna binds upp av mindre betydelsefulla eller självklara frågor. Det gäller i denna situation att se till att förfarandereglerna inte lägger hinder i vägen för en omdispo- nering av resurserna. Jag är i de flesta hänseenden beredd att godta de förslag till lösningar som utredningen har lagt fram och som vunnit ett brett stöd vid remissbehandlingen. Till frågan om en utvidgning av syste- met med s.k. dispensprövning i hovrätterna får jag -— som jag nyss nämnde — anledning att återkomma i ett senare sammanhang.

Mitt förslag: En regel införs för brottmål som klargör hur pass ingående hovrätten behöver pröva frågan om den tilltalade har begått gärningen i de fall där tingsrättens dom överklagats endast beträffande påföljden. Ingen utvidgning sker av parternas möjlighe- ter att i tvistemål framställa nya yrkanden först i hovrätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag i fråga om brottmål. Utredningen har dessutom beträffande tvistemål föreslagit en viss utvidgning av möjligheterna att framställa nya yrkanden i högre rätt.

Remissinstanserna: När det gäller brottmål är remissinstanserna överlag positiva till RU:s förslag, även om några är tveksamma till den av utred- ningen föreslagna utformningen av regeln. En majoritet av remissinstan- serna tillstyrker utredningens förslag beträffande tvistemål.

Skälen för mitt förslag: Tvistemål

I svensk rätt är huvudregeln att väckt talan inte får ändras (13 kap. 35 RB). Från detta förbud har vissa undantag gjorts. Enligt 13 kap. 3 5 första stycket 1 RB får käranden på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom kräva annan fullgörelse än som krävts i stämningsansökan. Ett exempel: Käranden har yrkat att få tillbaka en bil som han påstår att svaranden stulit av honom. Om svaran- den då gör sig av med bilen under rättegången. får käranden i stället yrka

• Sida 34
•  Original

skadestånd motsvarande bilens värde. En sådan ändring av talan är tillå- ten när som helst under rättegången, inte bara i tingsrätten utan också i högre rätt. ' '

Ett annat undantag från förbudet att ändra talan återfinns i 13 kap. 3 5 första stycket 2 RB. Där föreskrivs att käranden under vissa förhållanden får yrka fastställelse rörande ett prejudiciellt rättsförhållande som har nära - anknytning till den ursprungliga talan. En sådan taleändring är däremot inte tillåten i högre rätt.

1 13 kap. 35 första stycket 3 RB finns slutligen en regel om två andra typer av nya yrkanden som kan få framställas i tingsrätt men inte i högre rätt. Enligt denna regel kan käranden i vissa fall få kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse. som följer av huvudförpliktelsen, trots att han inte yrkat det när processen inleddes. Han kan också få framställa andra nya yrkanden. om de stöder sig på väsentligen samma grund som det yrkande som han framställde när processen inleddes. Ett exempel på tillämpning av den sistnämnda regeln är att en talan om att få ut flera periodiska presta- tioner som har förfallit behöver utvidgas och omfatta också senare förfall- na. Om ett nytt yrkande enligt paragrafen framställs sedan målet företagits till avgörande. får yrkandet avvisas om det inte utan olägenhet kan prövas i målet.

RU har föreslagit att sådana nya yrkanden som avses i 13 kap. 3 5 första stycket 3 RB skall få framställas också i högre rätt. om det kan ske utan olägenhet. Skälen för förslaget är processekonomiska. Vad gäller mål om betalningsskyldighet för exempelvis hyra, telefon. elektricitet eller andra successivt uppkommande skulder skall borgenären enligt RU:s förslag kunna utvidga sitt yrkande i hovrätten till att avse även belopp som förfallit till betalning efter tingsrättens avgörande så länge yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. T.o.m. för den betalningsskyldige — gäldenären — skulle det enligt RU ibland vara en fördel om det .nya yrkandet kunde prövas utan vidare omgång. Härigenom skulle han slippa risken att behöva svara i en ny process.

Det finns enligt min mening tungt vägande skäl som kan anföras mot RU:s förslag. En grundläggande tanke bakom ett system med två instanser är att varje fråga som skall prövas i andra instans först skall ha behandlats i första instans. Undantag härifrån innebär att parterna förlorar sin rätt att få frågorna bedömda av två instanser. Dessutom blir följden att den andra instansen får ta ställning till frågor som inte är så väl förberedda som annars. En rätt att framställa nya yrkanden som stöder sig på väsentligen samma grund som de gamla innebär ett betydelsefullt avsteg från instans- ordningsprincipen och kan innebära att hovrättsprocessen kompliceras på ett olyckligt sätt.

Ett annat skäl mot RU:s förslag är hänsynen till hovrättemas arbetsbör- da. En bidragande orsak till att dispositiva tvistemål tar så lång tid att avgöra i hovrätterna är de många förberedande frågor som hovrätten har att ta ställning till under handläggningen av målen. 1 åtskilliga mål upp- kommer nämligen frågan ifall omständigheter eller bevis. som inte före- bragts i tingsrätten, skall tillåtas. Handläggningen av dessa frågor är tids- krävande. Det kan antas att ett genomförande av RU:s förslag skulle

• Sida 35
•  Original

ytterligare komplicera den förberedande handläggningen av tvistemål i hovrätterna och därigenom förlänga väntetiderna för parterna.

Ett tredje skäl mot RU:s förslag är — som ett par remissinstanser påpekat — att behovet av den föreslagna ändringen synes vara ringa.

De skäl mot RU:s förslag som jag nu har redovisat gör att jag förordar att förslaget inte genomförs.

Brallmål

Gränserna för domstolsprövningen i brottmål bestäms i första hand av regeln i 30 kap. 35 RB. Enligt den bestämmelsen får domen inte avse . annan gärning än den för vilken det har förts ansvarstalan i målet. Vidare stadgas att rätten inte är bunden av åklagarens yrkande beträffande gär- ningens rubricering och tillämpligt lagrum. Av regeln anses också följa att påföljdsvalet och straffmätningen inte är beroende av yrkanden'från par- ternas sida. .

1 hovrätten skall den som överklagar i sin vadeinlaga ange i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som han yrkar (51 kap. 4å RB). Efter vadetidcns utgång får han inte ändra sin vadetalan till att avse annan gärning än den som avses i vadeinlagan.

Reglerna om gränserna för domstolsprövningen i brottmål innebär att det oavsett parts yrkande eller medgivande alltid skall ske en överprövning beträffande såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan. Omen tilltalad överkla- gar tingsrättens dom med yrkande omstrafflindring, har hovrätten i prin- cip att pröva även skuldfrågan. Och om en åklagare yrkar straffskärpning i hovrätten. kan hovrätten ändå — trots att den tilltalade inte har överklagat — sänka straffet eller hänföra gärningen till ett mindre allvarligt brott eller till och med frikänna den tilltalade från ansvar.

I viss utsträckning begränsas emellertid hoVrättens prövning i praktiken av parternas yrkanden. ] allmänhet kan sålunda hovrättens prövning av skuldfrågan göras ganska enkel när vadekäranden överklagar endast i påföljdsfrågan. Hur omfattande prövningen skall vara i det enskilda fallet kan dock många gånger framstå som tveksamt. Ett ställningstagande till frågan om gränserna för hovrättens prövningsskyldighet blir särskilt pro- blemfyllt när den tilltalade vid huvudförhandlingen i hovrätten gör in-l vändningar mot tingsrättens bedömning av skuldfrågan trots att han tidi— gare i hovrätten riktat sin kritik endast mot tingsrättens bedömning av på- följdsfrågan eller en fråga angående särskild rättsverkan. Som reglerna är nu tvingas hovrätten många gånger att föranstalta om en relativt fullstän- dig bevisupptagning i den situationen.

Det hittills sagda gäller även det fallet att en och samma gärning innefat- tar flera brott. Har sålunda den tilltalade på grund av en och samma gärning fällts för flera brott och överklagar han endast beträffande på- följdsfrågan. har hovrätten viss skyldighet att självmant pröva om han har begått brotten. Har han överklagat beträffande endast ett av brotten, har hovrätten samma skyldighet att pröva ansvarsfrågan beträffande övriga brott (jfr NJA 1963 s. 39). '

Om emellertid åtalet avser flera gärningar, är det i princip endast den

• Sida 36
•  Original

gärning som avses i vadeinlagan som kan bli föremål för hovrättens pröv- ning. Det följer av grunderna för 30 kap. 3 & och 51 kap. 24 & RB.

Vad som kan komplicera tillämpningen av de nu berörda bestämmelser- na är att tingsrätten för det mesta fastställt en gemensam påföljd för de åtalade gärningarna. Beträffande omfattningen av hovrättens prövning har man i sådant fall enligt Welamson (Rättegång Vl, andra upplagan 1978. s. 72) att skilja mellan två olika situationer. Om vadetalan innehåller ett ovillkorligt yrkande angående mildring eller skärpning av den gemen- samma påföljden, skall både skuldfrågan och påföljdsfrågan omprövas beträffande samtliga gärningar. Om vadetalan uttryckligen riktar sig en- dast mot den straffrättsliga bedömningen av en viss gärning - eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — skall enligt Welamson skuldfrågan prövas endast beträffande denna gärning men påföljdsfrågan prövas beträffande samtliga gärningar (se NJA 1962 s. 328 och 1981 s. 1169;jfr även NJA 1983 s. 517).

Liksom RU anser jag det angeläget med ett klarläggande av hur ingående hovrättens prövning av skuldfrågan skall vara när den tilltalade inte riktat sitt överklagande mot skuldfrågan utan endast begärt att tingsrättens dom skall ändras beträffande påföljden eller särskild rättsverkan. Den nuvaran- de osäkerheten om rättsläget på denna punkt är till nackdel för domstolsar- betet. Överprövningen blir ibland mer ingående än nödvändigt och detta utgör ett slöseri med hovrättens resurser. En regel varigenom rättstillämp- ningen görs enhetlig torde i inte obetydlig grad kunna göra hovrättens arbete och prövning effektivare. För åklagare, tilltalade och försvarare innebär det många gånger ett problem att inte kunna förutse hur omfattan- de hovrättsprövningen kommer att bli. Genom att ge föreskrifter om hur omfattande överprövningen skall vara kan man undvika att den tilltalade drabbas av rättsförluster eller kommer att känna sig oriktigt behandlad av domstolen.

Att olägenheterna av det nuvarande osäkra rättsläget främst gäller de fall där överklagandet riktar sig mot påföljdsfrågan och inte de fall där det riktar sig mot skuldfrågan beror på att påföljdsfrågan ofta utan större olägenhet kan bli föremål för en omfattande officialprövning medan mot- satsen gäller viktiga delar av skuldfrågan. En ny regel bör därför gå ut på att inskränka hovrättens prövningsskyldighet beträffande skuldfrågan i de fall där överklagandet av tingsrättens dom endast avser andra delar av domen.

När man utformar en sådan regel måste man se till att hovrättens prövningsskyldighet inte inskränks i vidare mån än som är motiverat av intresset att undvika onödig bevisupptagning. l begreppet skuldfrågan inryms flera frågor vilka förhållandevis sällan är beroende av bevisning. Hit hör i första hand frågor om gärningens straffbarhet och brottets rättsli- ga beteckning, uteslutning av påföljd på grund av bristande straffmyndig- hct och bortfallande av påföljd på grund av preskription. Om en sådan fråga kommer upp under en rättegång trots att den inte omfattas av överklagandet. bör nuvarande ordning i fråga om hovrättens prövnings- skyldighet bestå.

När det gäller vissa andra frågor som inryms i begreppet skuldfrågan är

• Sida 37
•  Original

det inte lika ovanligt att det krävs bevisupptagning. Det kan exempelvis röra sig om effekten av brottet, det subjektiva rekvisitet eller frågor om nödvärn eller annan nödhandling. Emellertid är bevisupptagning i sådana frågor mycket ofta av betydelse även för bedömningen av påföljdsfrågan. Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att inskränka hovrättens skyldighet att pröva sådana frågor i de fall de kommer upp _ under en rättegång som rör påföljdsfrågan.

På grund av det anförda bör, som RU har föreslagit, en regel om inskränkning i hovrättens skyldighet att pröva en inte överklagad skuldfrå- ga inskränkas till att avse den del av skuldfrågan som innefattar prövning- en av frågan huruvida den tilltalade har begått gärningen eller inte. En prövning av denna del av skuldfrågan kräver nämligen typiskt sett en överprövning av den vid tingsrätten upptagna bevisningen. och en sådan överprövning bör — för att bli effektiv — helst initieras av part. Samtidigt är det i allmänhet fråga om bevisning som saknar betydelse för bedöm- ningen av påföljdsfrågan.

Jag vill nämna att det fallet att tingsrätten funnit att den tilltalade inte har begått gärningen inte behöver regleras, eftersom det i sådant fall är uppenbart att åklagarens eller målsägandens överklagande omfattar såväl skuldfrågan som påföljdsfrågan. däri inbegripet även frågan om särskild rättsverkan.

Det skulle emellertid föra för långt att införa en ordning enligt vilken hovrätten aldrig skulle kunna pröva frågan om den tilltalade begått gär- ningen när överklagandet inte omfattar denna fråga. Det skulle bl.a. tvinga hovrätten att utmäta en påföljd även i de fall hovrätten anser det uppenbart att den tilltalade är oskyldig. Man måste därför ge utrymme för en viss begränsad prövning av skuldfrågan även i dessa fall. En lämplig avvägning kan, som RU föreslagit, vara att man till förebild tar reglerna om beviljande av s.k. extraordinär dispens i högsta domstolen (se 54 kap. 10 9" första stycket 2 RB).

RU:s förslag innebär sålunda att hovrättens officialprövningsskyldighet inskränks till en kontroll motsvarande den som högsta domstolen skall göra vid dispensprövning i ett överklagat mål. RU föreslår att det i RB:s kapitel om vad i brottmål införs en bestämmelse av innehåll att h0vrätten självmant skall pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen endast om det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning eller kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Remissinstanserna är-över lag positiva till förslaget. Hovrätten för Väst- ra Sverige ifrågasätter om det från rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsstäl- landc att paragrafen omfattar fallet att den tilltalade mot sitt nekande fällts till ansvar och dömts till en icke frihetsberövande påföljd. men åklagaren överklagar med yrkande om fängelse. Göteborgs tingsrätt anser att hovrät- ten. när det under handläggningen av t. ex. den överklagade påföljdsfrågan framkommer någon omständighet som uppenbart kan föranleda ändrad bedömning i skuldfrågan, av rättssäkerhetsskäl bör få möjlighet att själv- mant pröva även skuldfrågan.

• Sida 38
•  Original

För egen del anserjag att den föreslagna regleringen innebär en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Mot bakgrund av att det är parterna som bestämmer huruvida och i förekommande fall i vilka delar som det överklagade avgörandet över huvud taget skall bli föremål för överprövning, anserjag inte att det bör möta några betänklig- heter att den föreslagna regeln får omfatta även det fall som hovrätten för Västra Sverige har tagit upp. Den tilltalade har ju möjlighet att anslut- ningsvädja sedan åklagaren överklagat. När det gäller det av Göteborgs tingsrätt nämnda fallet vill jag påpeka att det i allmänhet torde föreligga grund för resning, om det kommer fram omständigheter som uppenbart bör föranleda ändrad bedömning i skuldfrågan. Jag förordar således en regel med det innehåll som RU har föreslagit.

RU har inte föreslagit någon särskild regel för flergärningsfallen utan ansett att omfattningen av hovrättens prövningsskyldighet i sådana fall bör bedömas med utgångspunkt från en regel angående engärningsfallen. Denna lösning har under remissbehandlingen kritiserats av hovrätten för Västra Sverige. som ansett att det med hänsyn till att en dom ofta nog omfattar flera brott förefaller egendomligt att utforma paragrafen så att den enligt ordalydelsen bara avser engärningsbrottslighet. Jag kan inte instämma i denna kritik. I paragrafen föreskrivs hur hovrätten skall förfa- ra när tingsrätten funnit att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Regeln är givetvis tillämplig även när det i en rättegång prövas frågor om ansvar för flera gärningar. Det behövs inga särskilda regler för dessa fall.

En särskild fråga är huruvida regeln om hovrättens prövningsskyldighet skall ta själva överklagandet till utgångspunkt eller om även sådana yrkan- den som framställs senare och kanske först vid huvudförhandlingcn i hovrätten skall beaktas. Säkert skulle det komma att uppstå processekono- miskt och processtekniskt olyckliga situationer. om man av hovrätten kräver en fullständig bevisupptagning rörande frågan om den tilltalade har begått gärningen även när denna fråga inte har omfattats av själva överkla- gandet utan förts på tal först på ett sent stadium i handläggningen. Konse- kvenserna skulle ofta bli att huvudförhandlingar måste ställas in.

Enligt min mening finns det inte skäl att sträcka överprövningen så långt. I stället måste principen. liksom hittills. vara. att själva överklagan- det, till vilket får räknas-komplettering enligt 51 kap. 7 5 första stycket RB. bildar utgångspunkt för vilka frågor som skall prövas av hovrätten (jfr. Welamson, Rättegång VI, andra upplagan 1978. s. 73). Därutöver har hov rätten i de nu berörda fallen givetvis en överprövningsskyldighet i de situationer där det enligt vad som förut sagts skall ske en officialprövning. dvs. en skyldighet att pröva samtliga påföljdsfrågor m.m. samt ur vissa synvinklar även frågan om den tilltalade har begått gärningen. Reglerna i den föreslagna 51 kap. 23 aå blir således bestämmande _för hovrättens prövning även i de nu aktuella fallen. Bcvisfrågor rörande _sådana gärning- ar som inte omfattas av överklagandet kommer med denna ordning att överprövas endast 1 rena undantagsfall.

Jag föreslår alltså att RB. s regler om vad 1 brottmål (51 kap. ) komplette- . ' ras med en ny paragraf. 23 a ä. 1 enlighet med det sagda

• Sida 39
•  Original

] speeialmotiveringen kommerjag att ta upp vissa ytterligare frågor som Prop. 1988/89: 95 aktualiserats under remissbehandlingen.

Mitt förslag: 1 RB markeras tydligare än nu att hovrätten har att ta självständig ställning till frågan ifall muntlig bevisning, som tagits upp i tingsrätten, skall tas upp på nytt i hovrätten. Parternas möjlig- heter att i tvistemål införa nytt processmaterial i hovrätten in- skränks till de fall där parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för att inte åberopa detta redan i tingsrätten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Ut- redningen har dock föreslagit en annan konstruktion av regeln om parter- nas rätt att införa nytt processmaterial i hovrätten.

Remissinstanserna: Förslaget om hovrättens ställningstagande till frågan om vilken muntlig bevisning som skall tas upp på nytt i hovrätten tillstyrks av det stora flertalet remissinstanser. Förslaget om att inskränka möjlighe- terna att införa nytt processmaterial i hovrätten har fått ett mera blandat mottagande. De flesta tillstyrker en inskränkning, men många förespråkar en annan konstruktion av regeln.

Skälen för mitt förslag: Allmänt

Med underlaget för hovrättens prövning menarjag allt det som hovrättens avgörande skall vila på. Viktiga beståndsdelar är därvid de omständigheter och de bevis som parterna åberopar till stöd för sin talan. På grundval av detta material avgör hovrätten måletfl hovrättens funktion som överpröv- ningsinstans ligger att prövningen i första hand skall koncentreras till de frågor och det material som tingsrätten bedömt. Jag skall nu ta upp två förslag från RU som syftar till att förbättra möjligheterna att åstadkomma en sådan ordning.

Behovet av omhörande av vittnen m.fl.

1 tingsrätten spelas förhör med vittnen och andra regelmässigt in på band. . 1 hovrätten kan sådan bevisning förebringas på olika sätt: genom att ett förnyat förhör hålls. genom att en utskrift av tingsrättens bandupptagning läses upp genom att bandet spelas upp eller genom att tingsrättens referat av förhöret läses upp.. I vissa fall måste enligt lag bevisupptagningen ske genom ett förnyat

förhör i hov rätten. Jag tänker härvid på de 5. k_._ tilltrosparagraferna (50 kap 239 och 51 kap. 23Q RB). Vad jag nu tar upp avser fall som inte;

regleras av dessa paragrafer. . . _ . När det gäller muntlig bevisning samverkar flera omständigheter till att 39

• Sida 40
•  Original

bevismaterialet oftast är mera tillförlitligt i tingsrätten än i hovrätten. Redan tidsfaktorn har denna effekt. Vittnen och andra förhörspersoncr kommer i allmänhet ihåg den händelse de hörs om sämre allt eftersom tiden går. Ju längre tid som förflyter mellan förhöret i tingsrätten och förhandlingen i hovrätten, desto sämre blir typiskt sett beviset. Dessutom kan de hörda personerna påverkas såväl av vad de upplevt vid huvudför- handlingen i tingsrätten som av vad de eventuellt har läst i tingsrättens dom. '

Med hänsyn till det sagda bör man eftersträva att muntlig bevisning inte tas upp på nytt i hovrätten om det inte finns ett verkligt behov av det. Ny bevisupptagning kan exempelvis behövas om nytt processmaterial före- bringas i hovrätten. om det anses nödvändigt att ställa kompletterande frågor eller om ett omhörande är av betydelse för tilltrosbedömningen.

Den bestämmelse som reglerar frågan om när muntlig bevisning skall tas upp på nytt av hovrätten är 35 kap. 13 & RB. Enligt bestämmelsen krävs förnyad bevisupptagning endast om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen eller om en part yrkar det och hovrätten inte finner att det skulle sakna betydelse.

Enligt vad RU har funnit har bestämmelsens tillämpning många gånger utfallit så att parternas yrkanden helt bestämmer frågan om omhörande. Hovrätten gör alltså enligt RU ofta ingen egen prövning av betydelsen av beviset. Målet sätts ut och vittnen och andra kallas i enlighet med parter- nas yrkanden i bevisuppgifterna. ibland t.o.m. utan att ens referenten i målet har tagit ställning till frågan om och hur bevisningen bör före- bringas.

Detta är inte tillfredsställande. Hovrätten bör i varje mål i god tid före huvudförhandlingen ta ställning till frågan om omförhör skall äga rum eller om bevisningen kan förebringas på annat sätt. Motsvarande ordning bör gälla när det förekommit syn vid tingsrätten.

RU har ansett att det krävs en lagändring för att få till stånd en ändring av detta slag. Jag delar RU:s uppfattning, som vunnit stöd vid remissbe- handlingen. och förordar därför att 35 kap. 13 å andra stycket RB ändras så att de bevis som bestämmelsen avser behöver tas upp på nytt endast om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen. Den uttryckliga regeln om partsinflytande på frågan tas alltså bort ur paragrafen. En sådan åtgärd markerar att det är hovrätten som ensam har att fatta det slutliga avgörandet i frågan om nytt förhör skall äga rum.

Jag vill understryka att avsikten inte är att ta bort allt partsinflytande i frågan. Parternas uppfattning skall givetvis beaktas vid den prövning som hovrätten har att göra.

Nya omständigheter och bevis i tvistemål

Jag har tidigare understrukit att rättegångens tyngdpunkt bör ligga i tings- rätten och att det i hovrättens funktion som överprövningsinstans ligger att hovrätten så långt som möjligt bör ha sammalunderlag för sin prövning som tingsrätten hade. Det är alltså viktigt att parterna förmås att åberopa allt relevant processmaterial i tingsrätten. Ett sätt att åstadkomma det är

• Sida 41
•  Original

att inskränka rätten att åberopa nya omständigheter och nya bevis i hov- rätten. Å andra sidan innebär sådana inskränkningar ökad risk för att hovrättens avgöranden blir materiellt oriktiga.

Enligt RB gäller för brottmål att parterna har rätt att åberopa nya omständigheter i hovrätten, så länge de håller sig inom ramen för den gärning som målet gäller. Det är också tillåtet att i brottmål åberopa nya bevis, i den mån bevisningen inte bör avvisas med stöd av 35 kap. 7 & RB. Jag förordar inte några ändringar i dessa hänseenden.

Bestämmelser om parternas rätt att i tvistemål åberopa nya omständig- heter och bevis i hovrätten finns i 50 kap. 25 & tredje stycket RB. Frågan reglerades i RB:s ursprungliga lydelse så att nya åberopanden inte tillåts, om underlåtenheten att redan i underrätten göra de ifrågavarande åbero- pandena kunde antas föranledd av ett otillbörligt syfte eller av grov vårds- löshet. Man eftersträvade med denna reglering att en part visserligen skulle ha möjlighet att i rimlig utsträckning åberopa nytt material i hovrätten men att denna rätt skulle utnyttjas endast i undantagsfall. Den åsyftade effekten uppnåddes emellertid inte. Domstolarna tycks ha dragit sig för att stämpla en parts förfarande som otillbörligt eller grovt vårdslöst, och inte heller parterna synes ha velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfatt- ning. Att nya rättsfakta eller ny bevisning kom upp först i hovrätten blev följaktligen vanligt.

Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse år 1971 (prop. 1971:45, JuU 7, rskr. 163). Enligt 50 kap. 25 & tredje stycket RB får ett åberopande av en omständighet eller ett bevis först i hovrätten numera ske endast om parten gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller om det av annan Särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

Det förslag som i lagstiftningsärendet förelades lagrådet innebar en mer långtgående inskränkning av möjligheterna till nya åberopanden i hovrätt. Sålunda föreslogs att part inte skulle få åberopa nya omständigheter eller bevis i hovrätten, om han inte gjorde sannolikt att han inte kunnat åbero- pa omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt detta förslag skulle man alltså bortse från betydelsen för målets utgång av den nya omständigheten eller det nya beviset och bara ta ställning till om parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet redan vid tingsrätten. Föredragande departementsche- fen påpekade härvid att redan möjligheten att bestämmelserna kunde komma att tillämpas innebar en allvarlig tankeställare för parterna. Be- stämmelser av denna innebörd kunde därför väntas få viss betydelse vid underrättens processledning när det gäller att för parterna framhålla vik- ten av att alla relevanta omständigheter och bevis åberopas i underrätten. Mot bakgrund av att bestämmelserna kunde antas bli tillämpade med försiktighet borde enligt departementschefen de betänkligheter som under remissbehandlingen hade förts fram mot den föreslagna ordningen inte föranleda att kommitténs förslag frångicks (prop. 1971:45 s. 99).

Departementschefen uttalade vidare att han ansåg att möjligheten att åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet borde vara mindre i högsta domstolen än i hovrätt. Detta hindrade emellertid inte att den nu

• Sida 42
•  Original

_aktuella bestämmelsen gavs samma lydelse som motsvarande bestämmelse för rättegången i högsta domstolen. En sådan utformning av lagtexten motiverades också av att nyansskillnaden var liten. Det borde därför också i hovrätt krävas att parten gjorde sannolikt att han inte hade kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra, det. En annan sak var att hovrätten till skillnad från högsta domstolen vid bedömningen av omen giltig ursäkt förelåg hade att ta hänsyn till att parterna endast i en instans haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta borde enligt departements- chefen leda till att vad som i hovrättsprocessen skulle anses vara giltig ursäkt fick ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i högsta domsto- len (a. prop. s. 99). Departementschefen påpekade slutligen att någon begränsning av rätten att göra nya åberopanden i hovrätt i allmänhet inte borde förekomma i ' indispositiva mål. I dessa mål hade nämligen det allmännas intresse av materiellt riktiga avgöranden medfört att rätten fått fria händer att inför— skaffa den bevisning som kunde anses nödvändig, även om den inte hade åberopats av part. Om en ny omständighet eller ett nytt bevis som var av betydelse för utgången i målet kom fram först i hovrätten. var hovrätten därför skyldig att beakta det nya materialet (a. prop. s. 100). Paragrafen fick sin gällande lydelse på förslag av lagrådet. Lagrådet anförde bl.a. (prop. 1971:45 s. 133 f.):

Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas att, såsom departe- mentschefen anfört, part — oberoende av om han haft giltig ursäkt -— skall äga rätt att i indispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller dispositiva tvistemål kan, såsom jämväl antytts i re- missprotokollet, fall förekomma då det med hänsyn till rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande utgång får anses orimligt att ny utredning avvisas. För att i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; det kan till och med sägas att det blir svårare att medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitarjuridiskt biträde, måste det bliva vanskligt att bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt att föra processen är ursäktligt eller icke.

Det synes även böra beaktas att om en parts möjlighet i ifrågavarande hänseende kringskäres allt för mycket i hovrätt, detta kan föranleda att parten i underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmaterial som senare visar sig onyttigt.

Även med beaktande av intresset att allt relevant processmaterial före- bringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda att förevarande bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av ny omständig-' het eller nytt bevis även då det av annan anledning än de' i förslaget angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid-en sådan omformu- lering av bestämmelsen synes det icke .vara nödvändigt att vid sidan av giltig ursäkt angiva att åberopandet icke kunnat ske i.underrätten.

Departementschefen anförde att vad lagrådet uttalat i sak överensstämf . de med vad han uttalat i remissprotokollet, och att han därför biträdde lagrådets forslag (a prop. s. 139). . . - Bestämmelsen i 50 kap. 25 ;; tredje stycket RB har kritiserats Det har

• Sida 43
•  Original

bl.a. gjorts gällande att hovrätternas tillämpning av regeln är skiftande och att detta knappast är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Somliga hovrättsavdelningar påstås sålunda ha en restriktiv praxis medan andra sägs ha en avsevärt mera liberal inställning till vad som skall anses utgöra giltig ursäkt. vissa avdelningar sägs ställa högre krav för tillåtande av nya omständigheter än för tillåtande av nya bevis osv.

Ett annat problem med bestämmelsen har med hovrätternas arbetsbe- lastning att göra. För att kunna ta ställning till om det av "annan särskild anledning" bör tillåtas att den nya omständigheten eller det nya beviset åberopas krävs ofta en ingående föredragning av hela målet. Om det nya åberopandet tillåts. ser sig motparten inte sällan föranlåten att för egen del åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis, varför målet måste före- dras ytterligare en gång.

Med anledning av de angivna problemen har RU undersökt om det går att ändra bestämmelsen. En utgångspunkt har därvid varit att processens tyngdpunkt bör ligga i tingsrätten och att parterna därför i princip bör åberopa allt material redan i första instans. RU har härvid bl. a. övervägt om man kan låta en part, som i hovrätten åberopar nytt material utan giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa det i tingsrätten, drabbas av preklusion oavsett om det föreligger ”annan särskild anledning” för att tillåta åberopandet, efter mönster från vad som enligt 55 kap. 13%; RB gäller för åberopanden i högsta domstolen. RU har dock funnit att det finns anledning att vara mera liberal med att tillåta nya åberopanden i hovrätterna än i högsta domstolen. Det bör därför. enligt RU, finnas undantag i preklusionsbestämmelsen inte bara för de situationer där det föreligger giltig ursäkt utan även för de fall där ett tillåtande av den nya omständigheten eller det nya beviset uppenbart skulle leda till ett riktigare avgörande. Enligt RU:s förslag bör rätten att åberopa nya omständigheter och bevis finnas kvar. såvida giltig ursäkt föreligger för underlåtenheten att åberopa dessa i tingsrätten. Däremot anser RU att nytt material inte bör tillåtas av "annan särskild anledning”. I stället bör detta andra undan- tag från huvudregeln ersättas av en regel av det innehållet att ävenlom giltig ursäkt inte föreligger, omständigheten eller beviset får åberopas. om det är uppenbart att det inte föranleder någon olägenhet att omständighe- ten prövas eller beviset förebringas. _

Med begreppet "utan olägenhet” menar RU att ett åberopande av nya omständigheter eller nya bevis inte skall leda till att motparten för sin-del åberopar nya omständigheter eller nya bevis, att den tidigare bestämda ordningen för målets avgörande inte rubbas på så sätt att huvudförhand- lingcn behöver inställas, att självaåberopandet, liksom förebringandet av bevisningen till stöd för den nya omständigheten eller den nya bevisningen i sig. inte föranleder tidsutdräkt eller att åberopandet i övrigt inte medför ökade kostnader vare sig för samhället eller för motparten. Målets hand- läggning får alltså inte:.vare s'ig kompliceras eller förlängas nämnvärt på grund av det nya materialet. Tanken är att detta undantag från preklu- sionsregeln skall vara: den yttersta ventilen och-att det samtidigt — 'i motsats till vad som gäller för-närvarande — skall vara enkelt för hovrät- ten att bedöma om förutsättningarna är uppfyllda.

'43

• Sida 44
•  Original

Jag delar RU:s uppfattning att den nuvarande regeln inte har fungerat tillfredsställande och att en ny regel bör tillskapas för att ytterligare marke- ra att processens tyngdpunkt bör ligga i första instans. I likhet med en reservant i RU och flera remissinstanser trorjag dock att RU:s förslag är ägnat att medföra tillämpningsproblem. Det kan även innebära en ökning av de fall där ett nytt åberopande tillåts. Jag menar därför att problemen måste lösas på annat sätt.

Som jag nämnt gäller för tvistemål i högsta domstolen att part inte får åberopa nya omständigheter eller bevis med mindre han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt för att inte göra det. Flera av remissinstanserna har. liksom reservanten, varit inne på tanken att en liknande bestämmelse skulle kunna gälla i hovrätterna. Man skulle alltså bortse från betydelsen för målets utgång av den nya omständigheten eller det nya beviset, och bara ta ställning till om parten haft giltig ursäkt för att han inte gjorde åberopandet redan vid tingsrätten. Enligt min mening finns det. mot bakgrund av vad som förevarit i lagstiftningsärendet, nu anledning att överväga en sådan lösning.

Som jag tidigare understrukit är det angeläget att eftersträva att proces- sens tyngdpunkt förläggs till tingsrätten. Generösa möjligheter att komma med nya åberopanden i andra instans gör att tyngdpunkten i förfarandet på ett inte önskvärt sätt kan förskjutas uppåt i domstolshierarkin. En sådan förskjutning är till nackdel från kostnads- och effektivitetssynpunkt, både för parterna i det enskilda målet och för samhället.

Avsikten med bestämmelsen i 50 kap. 25 & tredje stycket RB är alltså att förmå parterna att lägga ned tillräcklig omsorg på processen i första in- stans. så att de åberopar allt vad de bedömer ha betydelse för att vinna processen redan där. Under remissbehandlingen har det sagts att partsom- bud inte sätter sig in i målen tillräckligt under processen i tingsrätten i hopp om att kunna reparera skadan i andra instans. Av allt att döma har problemen med slarvig processföring i första instans och nya åberopanden i andra instans blivit vanligare än vad som kunde förutses vid 1971 års fullföljdsreform. Detta blir både käranden och svaranden lidande av ge- nom att de måste satsa tid och pengar på en hovrättsprocess. Onödigt omfattande hovrättsprocesser innebär också att hovrättens resurser an- vänds på ett mindre ändamålsenligt sätt.

Det finns inget annat verksamt sätt att komma till rätta med dessa problem än att i princip förbjuda nya åberopanden i hovrätt, om parten inte haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet. Nackdelen med en sådan regel har sagts vara att den medför en risk för felaktiga domar. Jag tror emeller- tid att den risken är obetydlig. För det första har man, med den nuvarande regleringen i fråga om tingsrätternas materiella processledning och möjlig- heterna till biträdeshjälp genom allmän rättshjälp eller rättsskyddsförsäk- ring. generellt sett goda garantier för att parterna redan i tingsrätten åberopar allt väsentligt material. För det andra visar erfarenheten att de nya åberopanden som parter vill göra i hovrätt inte sällan avser material som visar sig inte vara av avgörande betydelse för målets utgång. I den mån materialet har betydelse för utgången kan parten i allmänhet göra"

• Sida 45
•  Original

sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa mate- rialet redan i tingsrätten.

Jag förordar således att möjligheterna för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och nya bevis inskränks i enlighet med vad jag anfört. Bestämmelsen i 50 kap. 25 5 tredje stycket RB bör därför få en lydelse som i huvudsak överensstämmer med motsvarande bestämmelse för högsta domstolens del. 55 kap. 135 RB. När det gäller tolkningen av begreppet "giltig ursäkt" vill jag hänvisa till vad föredragande statsrådet anförde i 1971 års lagstiftningsärende (prop. 1971:45, särskilt s. 100). Jag vill därvid särskilt betona att frågan bör bedömas mot bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen skall föras. Här kommer sådana faktorer som möjligheterna att få allmän rättshjälp i målet in. Vidare vill jag understryka att det är naturligt att vad som i hovrättsprocessen är att anse som giltig ursäkt får ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i högsta domstolen.

Liksom nu bör någon begränsning av möjligheterna att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis inte förekomma i äktenskapsmål, faderska- psmål eller andra indispositiva mål. Detta bör emellertid komma till uttryck i lagtexten. '

Mitt förslag: lnga ändringar genomförs i fråga om möjligheterna att avgöra mål på handlingarna i hovrätt. Nya regler införs om muntlig förberedelse i tvistemål och brottmål för att uppmuntra ett flitigare utnyttjande av möjligheten till sådan förberedelse.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrat sig tillstyrker försla- get om muntlig förberedelse eller lämnar det utan erinran. Bara en remiss- instans förordar en ändring i reglerna om möjlighet att avgöra mål på handlingarna.

Skälen för mitt förslag: .it-Iiij/ig/teterna att avgöra mål utan hm'ua'fé'irhana'ling

Huvudregeln för hovrättsförfarandet är — i enlighet med de s.k. omedel- barhets- och muntlighetsprinciperna — att målen skall avgöras efter hu- vudförhandling. Det finns dock viktiga undantag från denna regel. Det gäller i huvudsak mål där utredningen inte kräver huvudförhandling och där parterna är ense om att målet kan avgöras efter ett skriftligt förfarande. Möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling utvidgades i vissa hänseenden genom en reform år 1984 (prop. 1983/84:78). Genom refor— men stärktes också parternas inflytande över frågan om muntlig eller skriftlig handläggning.

Frågan huruvida RB:s regler i dessa hänseenden stämmer överens med

• Sida 46
•  Original

Sveriges åtaganden enligt _1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (europakon- ventionen) har varit aktuell vid flera tillfällen under de senaste åren. En av

bestämmelserna i konventionen — artikel 6 -— gäller den enskildes rätt till. domstolsprövning av sina civila rättigheter och skyldigheter och av ankla- gelse mot sig för brott. Frågan har gällt i vad mån denna bestämmelse ställer upp ett krav på att hovrätten i ett dit överklagat brottmål skall hålla muntlig förhandling på den tilltalades begäran. I ett fall har den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansett att en kränkning av artikel 6 förelegat genom att en hovrätt. i ett mål om ansvar för hot mot tjänste- man. avgjort målet utan huvudförhandling i strid mot den tilltalades begäran (domstolens dom den 26 maj 1988 i det s.k. Ekbatanimålet).

1 det nu nämnda fallet avgjordes målet med tillämpning av de regler i RB som gällde före 1984 års reform. Numera gäller att hovrätten skall hålla huvudförhandling i brottmål om någon part begär det-och det inte är uppenbart obehövligt. Vid prövningen av om huvudförhandling är uppen- bart obehövlig torde hovrätterna numera även väga in att en vägrad huvudförhandling kan strida mot Sveriges åtaganden enligt curopakon- ventionen. Högsta domstolen har också i ett nyligen avgjort mål vägt in bedömningar av dessa slag (se högsta domstolens beslut 1988-1 1-24 i mål 6 328/87).

Något avgörande som avser de nya reglerna finns ännu inte, vare sig från domstolen eller från den europeiska kommissionen för de mänskliga rät- tigheterna. Såvitt nu kan bedömas finns det inget som talar för annat än att ' de nuvarande reglerna uppfyller konventionens krav. Flera anmälningar mot Sverige — varav åtminstone en avseende de nya reglerna — behandlas för närvarande vid kommissionen.

Att förhandling i allmänhet hålls i hovrätten om någon part begär det är av vikt bl. a. för att tillgodose intresset av att parten verkligen får framfört det han vill ha sagt i rättegången. Det är också ägnat att stärka både partens och allmänhetens förtroende för rättskipningen. Samtidigt är det väsentligt att hovrätten har möjlighet att avslå en begäran om förhandling när en sådan skulle vara uppenbart onödig. De nuvarande reglerna får enligt min mening anses utgöra en i stort sett lämplig avvägning mellan dessa intressen. Mot bakgrund härav och med hänsyn till den granskning av de svenska reglerna som för närvarande pågår vid kommissionen anslu- terjag mig till RU:s ställningstagande att någon ändring av reglerna nu inte bör vidtas.

Muntligjörlwredelse i hovrätten

Förberedelsen av mål till avgörande kan i tingsrätterna vara muntlig eller skriftlig. Beträffande tvistemål är det vanligt att de båda formerna av lörberedelse förenas. När det gäller brottmål är det ovanligt med muntliga inslag under förberedelsen.

[ hovrätt är skriftlig förberedelse huvudregel både för brottmål och tvistemål. I regel fordrar hovrätten in ett genmäle över vadeinlagan, och de flesta mål är sedan vadekäranden fått del av genmälet beredda för slutligt

• Sida 47
•  Original

avgörande utan ytterligare skriftväxling. Att förberedelsearbetet är enklare i hovrätt än i tingsrätt beror på att parternas ståndpunkter och bevisningen i allmänhet lätt kan utläsas ur tingsrättens dom och parternas inlagor i hovrätten.

Trots det sagda finns det vissa möjligheter till muntlighet under förbere- delseskedet i hovrätt. Reglerna härom finns i 50 kap. 12 & (tvistemål) och 51 kap. 12 & RB (brottmål). Lagrummen är likalydande med det undanta- get att det i 51 kap. 125 också finns en särskild regel om inställande av anhållna och häktade. Enligt de nämnda lagrummen kan hovrätten. om en part eller någon annan bör höras för målets beredande, förordna därom på det sätt den finner lämpligt.

Möjligheten till muntlig förberedelse utnyttjas i praktiken sparsamt. I de allra flesta fall är det säkerligen också tillräckligt med den skriftväxling som är huvudregel för förberedelsearbetet i hovrätt. Särskilt i dispositiva tvistemål visar sig den skriftliga förberedelsen dock ibland vara mindre ändamålsenlig. Det kan i någon del framstå som oklart för hovrätten vilka ståndpunkter parterna har intagit vid tingsrätten. Parternas inlagori hov- rätten kan ibland ge upphov till frågor om de har ändrat sin talan. Ganska ofta förekommer brister beträffande bevistema o.d. Vid en muntlig förbe- redelse kan parternas ståndpunkter i sådana fall klarläggas bättre, vilket är av värde både för rätten och för motparten. Härtill kommer att målets handläggning kan påskyndas på samma sätt som vid tingsrätten genom att hovrätten i främst omfattande och komplicerade mål gemensamt med parterna kan fastställa en plan för den fortsatta handläggningen. Även möjligheterna till förlikning underlättas ofta av ett förberedelsesamman- träde.

Enligt min mening finns det anledning att uppmuntra användningen av muntlighet under förberedelseskedet i hovrätt. Jag förordar därför att möjligheten därtill framhävs tydligare i RB. Det bör lämpligen ske genom att en regel om sammanträde införs i de grundläggande bestämmelserna för fortsatt förberedelse i hovrätt, 50 kap. 105 andra stycket och 51 kap. 105 andra stycket RB. De nuvarande bestämmelserna i 50 kap. 12 å och 51 kap. 12 & RB blir då onödiga och kan upphävas.

Jag förordar vidare en regel avseende möjligheten till telefonsammanträ- de i hovrätt motsvarande den som gäller för tingsrätt i 42 kap. 105 RB. Den regeln bör placeras som ett fjärde stycke i 50 kap. 105 och 51 kap. 10 ;; RB.

Mitt förslag: En regel införs om hovrättens skyldigheter att utöva materiell processledning under förberedelseskedet i tvistemål.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Alla remissorgan som yttrat sig har tillstyrkt försla- get eller lämnat det utan erinran.

• Sida 48
•  Original

Skälen för mitt förslag: Materiel! processledning

Domstolens processledning delas vanligen in i två kategorier, formell och materiell processledning. Den formella processledningen utgörs av rättens åtgärder för att styra förfarandets yttre förlopp. Den materiella processled- ningen består av rättens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunk- ter och för att berika eller begränsa processmaterialet. Det är en omdisku- terad fråga hur långt domstolarnas materiella processledning bör sträcka sig. Framför allt har meningarna varit delade när det gäller omfattningen av sådan verksamhet i dispositiva tvistemål.

Regeln om materiell processledning under förberedelsen vid tingsrätt (42 kap. 8 &) ändrades den 1 januari 1988. Enligt paragrafen skall rätten, allt efter målets beskaffenhet. verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall också genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullstän- digheter i parternas framställningar.

Det finns inga stadganden som reglerar rättens skyldighet att utöva materiell processledning under förberedelseskedet i brottmål vid tingsrätt. Avsikten är att reglerna om huvudförhandling skall tillämpas analogt (prop. 1986/87:89 s. 234).

Reglerna om materiell processledning under huvudförhandling i tings- rätt är likalydande för tvistemål och brottmål (43 kap. 4 5 andra stycket, 46 kap. 4 5 andra stycket och 47 kap. 24 & RB). Enligt dessa regler skall rätten se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor och påpekanden skall rätten också försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs.

I samband med att tingsrättsförfarandet reformerades gjordes en hel del vägledande uttalanden om materiell processledning (prop. 1986/87:89 s. 103 — 110). -

När det gäller hovrättsförfarandet saknas regler om materiell processled- ning under förberedelseskedet. Däremot finns det, genom hänvisningar till reglerna om tingsrättsförfarandet (50 kap. 15 å och 51 kap. 15 & RB), regler om den materiella processledningen under huvudförhandlingcn i hovrätt.

Behovet av materiell processledning är naturligtvis i praktiken generellt sett mindre i hovrätten än i tingsrätten. Särskilt i dispositiva tvistemål erfordras emellertid ofta ett visst mått av materiell processledning från hovrätternas sida under förberedelseskedet. RU har föreslagit att hovrät- tens skyldighet att utöva materiell processledning under den förberedande handläggningen i hovrätt skall komma till bättre uttryck i lagtexten. Jag instämmer i det förslaget. som också har tillstyrkts vid remissbehandling- en.

När det gäller den materiella processledningens närmare omfattning och inriktning i tvistemål och brottmål i allmänhet villjag hänvisa till vad som anförts i prop. 1986/87:89. När det särskilt gäller hovrättsförfarandet vill jag tillägga följande.

Eftersom det i hovrätten finns ett tingsrättsavgörande att utgå från,

• Sida 49
•  Original

finns det vissa skillnader i fråga om den materiella processledningens omfattning och inriktning. Skälen för en aktiv processledning är vanligen mindre uttalade i hovrätt än i tingsrätt. Å andra sidan kan det i hovrätten uppstå nya frågor som kan kräva materiell processledning från hovrätter- nas sida. "

Någon gång visar det sig att det råder oklarhet i frågor som borde ha klarats ut vid tingsrätten. Som exempel kan nämnas att grunderna för käromålet inte har blivit tillräckligt preciserade vid tingsrätten eller att endast ofullständiga bevisteman angivits. 1 mer allvarliga sådana fall kan det bli aktuellt med återförvisning. Men de flesta sådana oklarheter kan avhjälpas genom materiell processledning från hovrättens sida. Härvid bör hovrätten givetvis ha lika fria händer som tingsrätten skulle ha haft.

Inte så sällan föreligger det oklarheter beträffande parternas talan i hovrätten. Det kan vara ändringsyrkanden som är oklara och det kan vara oklart vilka av de vid tingsrätten åberopade omständigheterna som parter- na vill åberopa till stöd för sin talan i hovrätten. Det kan också uppkomma oklarheter i samband med att parterna vill åberopa nya omständigheter. Hovrätten är naturligtvis skyldig att undanröja sådana oklarheter genom .

frågor och påpekanden. .

Den kanske viktigaste processledande uppgiften i hovrätten avser emel- lertid bevisningen. Det är påfallande hur ofta parter och ombud har .svårt att klart ange vilken bevisning de åberopar i hovrätten och vad de vill styrka med sina bevis. Det är också vanligt att det förekommer brister i hovrätternas förberedelsearbete i detta hänseende. För att hovrätterna skall kunna pröva olika frågor avsende bevisningen — exempelvis tilltros- frågor och frågor om omhörande — krävs att parterna har lämnat tillräckli- ga besked i dessa frågor. Det finns här utrymme för en betydligt effektivare processledning från hovrätternas sida.

Den materiella processledning som jag nu talat om bör vidtas redan under förberedelseskedet och så snart som möjligt. Huvudförhandlingen i hovrätten bör inte belastas med verksamhet som kunnat klaras av tidigare. Dessutom avgörs åtskilliga mål i hovrätten på handlingarna. och där står någon annan möjlighet inte till 'buds. .

Som RU påpekat är det rotelinnehavaren som i första hand bär ansvar för den materiella processledningen i hovrätten. Det är han som svarar för de förberedande åtgärderna i målet. I praktiken vidtar visserligen en fiskal eller en fiskalsaspirant vanligen flertalet åtgärder. Det fritar emellertid inte rotelinnehavaren från ansvaret för handläggningen. Materiell processled- ning är en uppgift som ankommer på domare i rätten, inte på annan personal. .

Som jag nämnt finns det redan nu regler om materiell processledning under huvudförhandlingen i hovrätt. medan det saknas regler såvitt avser förberedelseskedet. _ .

Behovet av materiell processledning är mest framträdande i de disposi- tiva tvistemålen. Det talar för att man för hovrättsförfarandet, liksom när det gäller handläggningen i tingsrätt, ger en regel för materiell processled- ning i tvistemål, medan man i fråga om brottmål hänvisar till en analog tillämpning av de regler som gäller för huvudförhandling. Jag vill dock

• Sida 50
•  Original

understryka att det även i brottmål förekommer att det krävs materiell processledning för att reda ut vilken bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis.

Jag föreslår att den nya bestämmelsen placeras i 50 kap. 125 RB, som enligt förslaget i avsnitt 2.2.6 inte längre rymmer någon lagregel. Den bör lämpligen utformas som en hänvisning till bestämmelsen om materiell processledning under förberedelsen i tingsrätt (42 kap. 85 andra stycket RB).

Förliknirmsw-erksanzlzet

Rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tvistemål är nästan lika omde- batterad som den materiella processledningen. När det gäller tingsrättsför- farandet har rätten i lag ålagts vissa skyldigheter i detta hänseende. Enligt en regel som infördes den 1 januari 1988 skall rätten under förberedelsen i dispositiva mål verka för att parterna förliks, i den mån det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter. Om det med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att särskild medling äger rum, kan rätten i stället förelägga parterna att inställa sig till förliknings- sammanträde inför medlare som förordnas av rätten (42 kap. 17 & RB). I samband med att regeln infördes gjordes en hel del vägledande uttalanden om rättens förlikningsverksamhet (prop. 1986/87:89 s. 110—115).

Det finns inga rättsregler om hovrättens förlikningsverksamhet. De nämnda vägledande uttalandena tar sikte på tingsrättsförfarandet. RU har ansett att även frågan om förlikningsverksamhet i andra instans bör upp- märksammas. Jag delar den uppfattningen.

RU har ansett att hovrättens förlikningsverksamhet i regel bör ske med betydligt större försiktighet än tingsrätternas. Parterna har ju haft att överväga förlikningsmöjligheterna redan i tingsrätten. Dessutom är vanli- gen en av parterna på grund av tingsrättsavgörandct att anse som vinnan- de. varför en förlikning enligt RU inte torde vara lika lockande för denne som för den som förlorat i tingsrätten. Enligt RU vore det ändå fel att helt förbjuda hovrätten att ta upp frågor med parterna om förutsättningarna för en förlikning. Ett skäl för denna ståndpunkt är att förutsättningarna för en förlikning kan vara bättre än i tingsrätten, bl.a. beroende på att tings- rättens avgörandc kan ligga till grund för bedömningarna i förlikningsfrå- gan.

Jag kan i stort dela RU:s uppfattning. Jag anser inte heller att man helt bör utesluta att hovrätten tar upp förlikningsfrågan med parterna. 1 vilken utsträckning detta bör ske får liksom hittills bero på omständigheterna. Företräds parterna av skickliga ombud, kan det förutsättas att dessa har undersökt förlikningsmöjligheterna. 1 andra fall kan tingsrättens dom ha skapat förutsättningar för en överenskommelse som parterna, om de inte företräds av goda ombud. inte har beaktat tillräckligt.

Mot denna bakgrund anser jag inte heller att det finns skäl att lagreglera den förlikningsverksamhet som kan ankomma på hovrätten.

• Sida 51
•  Original

Genom lagändring den 1 januari 1988 (SFS 1987:?47) avskaffades regler- na om vadeanmälan vid överklagande av tingsrätts dom. Alla tvistemåls- domar utom tredskodomar överklagas nu — liksom brottmålsdomar — genom att en vadeinlaga. utan föregående vadeanmälan, ges in till tingsrät- ten inom tre veckor från dagen för tingsrättens dom.

1 12 kap. 95 andra stycket och 49 kap. 9å RB har regler om vadean- mälan av förbiseende kommit att stå kvar. Jag föreslår att dessa regler nu upphävs.

2.3. Frågor om undanröjande och återförvisning

Mitt förslag: Att domstolen underlåtit att följa en domförhetsregel skall kunna föranleda att domstolens avgörande undanröjs och må- let återförvisas bara när felet i det enskilda fallet kan antas ha inverkat på målets utgång. Parternas uppfattning i frågan om un- danröjande skall också tillmätas betydelse.

Parternas inflytande på frågor om undanröjande och återförvis- ning markeras även i övrigt tydligare än i dag.

Möjligheterna att anföra besvär över domvilla och därvid åbero- pa en omständighet som man kunnat åberopa i rättegången mins- kas.

Några lagregler om hovrätts möjligheter att undanröja en överkla- gad tingsrättsdom av annan anledning än att rättegångsfel förekom- mit införs inte.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Utredningen har dock föreslagit att möjligheten till återförvisning när rättegångsfel inte förekommit lagregleras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig lämnar förslagen utan erinran eller tillstyrker dem. Domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Sveriges Domareförbund anser dock att domförhetsfel även i fortsättningen skall föranleda undanröjande oavsett om felet inverkat på målets utgång.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande regler

Självklart förekommer — precis som i all mänsklig verksamhet — ibland fel under domstolarnas handläggning. Sådana fel brukar med en teknisk term kallas för rättegångsfel. Grova rättegångsfel kallas i RB för domvilla. Bl.a. på grund av vikten av att förfarandereglerna respekteras finns det regler om att högre rätt skall undanröja lägre rätts dom när det förekommit rättegångsfel under handläggningen vid den lägre rätten. Med undanröjan- de avses att den lägre rättens avgörande fråntas sin giltighet genom ett beslut av en högre rätt utan att den högre rätten sätter något eget avgöran-

• Sida 52
•  Original

de av saken i stället (Welamson, Rättegång Vl, andra upplagan 1978, s. 129). Ett undanröjande kombineras ofta med att den högre rätten åter- förvis'ar målet till den lägre rätten för ny handläggning. Undanröjandc och återförvisning kan också förekomma utan att det är fråga om rättegångsfel. Ett exempel på det är att det i den högre rätten blir aktuellt att pröva frågor som den lägre rätten av något skäl inte haft tillfälle att pröva.

1 59 kap. RB finns det regler om undanröjande av domstolsavgöranden

, som vunnit laga kraft, när det visar sig att rättegångsfel förekommit. Den '

som vill att ett sådant avgörande undanröjs skall anföra besvär över domvilla. Enligt 59 kap. l & RB skall den lägre rättens avgörande undanrö- jas på grund av domvilla

1. om målet har tagits upp trots att det förelegat ett rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta,

2. om rätten inte varit domför, .

3. om domen givits mot någon som inte varit rätteligen stämd och inte heller har fört talan i målet,.eller genom domen någon, som inte har varit part i målet. lider förfång.

4. om domen är så mörk eller ofullständig, att det inte framgår därav. hur rätten dömt i saken, eller

5. om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel. som kan antas ha inverkat på målets utgång. . .

Även i samband med högre rätts prövning av ett mål efter ett överkla- gande i vanlig ordning kan det uppkomma frågor om undanröjande och återförvisning. Enligt 50 kap. _26ä första stycket och 51 kap. 26% första stycket RB skall hovrätten även utan yrkande undanröja tingsrättens dom. om domvilla som avses i 59 kap. 1 _t'j 1—4 RB förekommit vid tingsrätten. Om det har förekommit något annat grovt rättegångsfel vid tingsrätten, får hovrätten enligt andra stycket i de nämnda paragraferna undanröja do- men. om det finns skäl för det. Enligt tredje stycket i paragraferna får undanröjandet avse domen i dess helhet eller endast viss del. Om rätte- gångsfelet även berör en del av domen som inte överklagats, skall hovrät- ten med hänsyn till omständigheterna pröva om även denna del skall undanröjas. .

1 50 kap. 27å och 51 kap. 279" RB behandlas det fallet att det i ett vademål förs talan om jäv mot domare i tingsrätten. Om hovrätten finner att jävet är grundat. skall den undanröja den del av tingsrättens dom som har överklagats.

1 50 kap. 28 å och 51 kap. 28 & RB finns regler om hovrättens möjlighe- ter att undanröja tingsrättens dom på grund av andra fel i rättegången än dem som jag nämnt tidigare. Enligt 50 kap. 28 å gäller som villkor för att hovrätten skall få undanröja en tvistemålsdom dels att felet har åberopats av någon av parterna. dels att det kan antas ha inverkat på målets utgång och dels att det inte kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet. Motsvarande bestämmelse för brottmål förutsätter däremot inte att felet åberopas av någon av parterna.

När tingsrättens dom undanröjs skall hovrätten enligt huvudreglerna i 50 kap. 29ä och 51 kap. 29% RB återförvisa målet till tingsrätten för' erforderlig behandling. Om rättegångsfelet består i att tingsrätten har tagit

• Sida 53
•  Original

upp målet trots att det har förelegat ett rättegångshinder, kombineras undanröjandet i regel med att hovrätten beslutar att avvisa den vid tings- rätten väckta talan. Om undanröjandet grundas på att tingsrätten inte har varit behörig att ta upp målet, kan hovrätten på yrkande av part i stället hänvisa målet till behörig domstol. '

Enligt 55 kap. 15 å andra stycket RB skall reglerna om undanröjande och återförvisning i 50 kap. 26 -—29 55 och 51 kap. 26—29 åå RB ha motsvaran— de tillämpning beträffande HD i fråga om lägre rätts dom.

Det förekommer, som jag nyss nämnde, att högre rätt undanröjer lägre rätts avgörande och återförvisar mål utan att det har förekommit något rättegångsfel. Detta förfarande har inte något uttryckligt stöd i lagen. Enligt förarbetena till 50 kap." 285 RB (NJA 11 1943 s. 654) följer det ' emellertid av hovrättens allmänna skyldighet att sörja för att ett mål blir handlagt på lämpligt sätt. att hovrätten kan — med undanröjande av det överklagade avgörandet —— återförvisa mål även när det inte har förekom- mit något rättegångsfel. Denna ståndpunkt-har också bekräftats i praxis.

F års/ag till ändrade reg/er

Som framgått innebär reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av ' tingsrätts avgörande på grund av domvilla att undanröjande och åter- förvisning alltid måste ske om ett rättegångsfel av grövre art förekommit vid den lägre rätten. oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Anled- ningen till att reglerna har utformats på detta stränga sätt är främst hänsynen till vad som brukar kallas domstolsdisciplinen. Den lägre rättens benägenhet att följa de grundläggande processuella reglerna har antagits bli större. om man vet att undanröjande och återförvisning alltid blir en följd av felaktig lagtillämpning. Reglernas strikta utformning kan i en del fall medföra att tingsrättens avgörande undanröjs, trots att det fel som har förekommit inte kan antas ha inverkat på målets utgång.

Reglerna har kritiserats. Kritiken har främst gått ut på att hovrätterna. främst av processekonomiska skäl. borde kunna underlåta att undanröja tingsrättsavgöranden och att återförvisa mål när dessa åtgärder i det en- skilda fallet inte tjänar något vettigt syfte och parterna inte heller begär att målet skall prövas på nytt vid tingsrätten.

RU har alltså föreslagit ändringar i reglerna om undanröjande och återförvisning enligt vad som nu sagts. RU har dessutom föreslagit änd- ringar i reglerna i 59 kap. RB om undanröjande av ett lagakraftvunnet avgörande efter besvär över domvilla och i reglerna i 50 och 51 kap. RB om undanröjande av tingsrätts avgörande på grund av andra fel i rätte- gången än sådana som utgör domvilla. Slutligen har RU föreslagit att den möjlighet som högre rätt enligt praxis har att undanröja lägre rätts avgö- rande av annan anledning än rättegångsfel skall lagregleras.

Flera av RU:s förslag ligger väl i linje med strävandena att effektivisera förfarandet och att vidga'möjligheterna att anpassa handläggningen till omständigheterna i det enskilda fallet. Förslagen har också fått ett i huvud- sak positivt mottagandc av remissinstanserna. Jag anser att förslagen i de flesta hänseenden bör kunna ligga till grund för lagstiftning. När det gäller

• Sida 54
•  Original

möjligheten till återförvisning utan att rättegångsfel förekommit har jag däremot en annan uppfattning. Jag återkommer strax till detta.

Bland RU:s förslag tarjag först upp frågan om hovrättens skyldighet att undanröja en överklagad tingsrättsdom, om det vid tingsrätten har före- kommit domvilla enligt 59 kap. 1 5 1—4 RB. RU har ansett att det i fråga om den typ av rättegångsfel som anges i 59 kap. ] & 2 RB, dvs. att rätten inte har varit domför, finns fall där hänsynen till domstolsdisciplinen inte övillkorligen kräver undanröjande. Som exempel nämns bl.a. fall där tingsrätten har felbedömt en fråga om laga förfall bland nämndemännen och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om tingsrättens avgörande har varit enhälligt torde det normalt saknas anledning anta att frånvaron av en nämndeman har haft någon betydelse för hur rätten avgjort målet. Andra exempel kan hämtas från områden som regleras av domförhetsregler enligt vilka leda- möter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Exempel på sådana regler finns bl.a. i 66 och 67 55 patentlagen (1967z837) och 39" lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Om domstolen i ett mål där sådana regler gäller felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär det givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansätt- ning. _

RU har föreslagit att undanröjande och återförvisning vid bristande domförhet inte längre skall vara obligatorisk och att sådana åtgärder skall vidtas bara om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

För egen del vill jag understryka att det är väsentligt att respekten för domförhetsreglerna bibehålls. Dessa regler är utarbetade efter en noggrann avvägning mellan olika intressen, och det får givetvis inte ankomma på domstolen att göra lämplighetsbedömningar i fråga om sin egen samman- sättning i vidare mån än detta är medgivet i lag. Å andra sidan kan det inte förnekas att parterna kan åsamkas stora besvär och kostnader om ett mål återförvisas på grund av bristande domförhet. Även för det allmänna orsakas kostnader som inte står i rimligt förhållande till vad man vinner vid en återförvisning. Enligt min uppfattning utgör RU:s förslag en lämp- lig avvägning mellan å ena sidan intresset av att upprätthålla respekten för domförhetsreglerna och å andra sidan intresset av en effektiv rättskipning. Jag förordar därför att förslaget genomförs.

Vad jag nu har tagit upp får naturligtvis betydelse också för möjligheter- na att undanröja lagakraftvunna domar efter besvär över domvilla. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Det jag hittills har sagt har gällt undanröjande i hovrätt av överklagade tingsrättsdomar på grund av vissa grova rättegångsfel. nämligen sådana fel som skall föranleda undanröjande oavsett om de åberopas av någon av parterna och oavsett om de inverkat på målets utgång. Som jag inlednings- vis nämnt är reglerna om undanröjande av överklagade tingsrättsdomar på grund av andra rättegångsfel uppdelade på tre olika paragrafer beroende på om det är fråga om grova rättegångsfel, domarjäv eller rättegångsfel som inte är grova. RU har föreslagit att reglerna om undanröjande på grund av domarjäv skall behållas oförändrade. Reglerna om undanröjande

• Sida 55
•  Original

på grund av rättegångsfel i övrigt skall däremot samlas till en paragraf och göras enhetliga. Förslaget har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att förslaget bör genomföras i sina huvuddrag. men jag förordar en något annorlunda lagteknisk konstruk- tion. Jag avscr att närmare redogöra för de föreslagna nya bestämmelserna i specialmotiveringen.

Som jag har nämnt förekommer det att högre rätt — utan uttryckligt stöd av lag men i enlighet med uttalanden i förarbetena till RB och etablerad domstolspraxis — undanröjer lägre rätts dom utan att det före- kommit något rättegångsfel. Det är här fråga om fall där högre rätt har att ta ställning till frågor som inte kommit under den lägre rättens bedömning. Som skäl för undanröjande i dessa fall brukar åberopas instansordnings- principen. Parternas rättssäkerhet anses motivera att alla relevanta frågor kan bedömas i minst två instanser.

Avsaknaden av lagregler leder enligt RU till en viss osäkerhet om vilka förutsättningar som gäller för undanröjande i de nu aktuella fallen och vilken betydelse som bör tillmätas parternas inställning. RU har därför i betänkandet om HD och rättsbildningen (SOU 1986: 1) föreslagit att möj- ligheten för HD att av annan anledning än rättegångsfel undanröja hOv- rätts dom lagfästs. 1 den lagrådsremiss som nyligen beslutats på grundval av det nu nämnda betänkandet har emellertid RU:s förslag i denna del frångåtts och någon allmän lagregel om möjligheterna till återförvisning i dessa delar inte tagits upp. Skälen för detta ställningstagande är att något större behov av en reglering knappast har visat sig under de 40 år som den nuvarande ordningen har gällt, samtidigt som en reglering skulle bli lagtek- niskt komplicerad. Motsvarande gäller i fråga om det nu aktuella förslaget att lagreglera hovrätternas möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt trots att rättegångsfel inte förekommit. Jag förordar därför att RU:s förslag i denna del inte genomförs.

Som jag nyss nämnde skall jag slutligen ta upp några frågor som rör reglerna om undanröjande av lagakraftvunna domar efter besvär över domvilla. Först och främst följer av vad jag tidigare har föreslagit att bristande domförhet inte längre obligatoriskt skall föranleda undanröjan- de efter besvär över domvilla, utan undanröjande skall ske bara om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Jag har tidigare nämnt några exempel på fall när de nya reglerna i 50 och 51 kap. medför att hovrätt vid ett överklagande kan underlåta undanröjande. Sådana fall skall naturligt- vis bedömas på samma sätt vid besvär över domvilla. Dessutom har RU föreslagit ändringar i 59 kap. 1 & RB i syfte att förhindra att möjligheten till besvär över domvilla utnyttjas i fall som rätteligen borde ha hanterats inom ramen för ett vanligt överklagande av tingsrättens avgörande. Det ena förslaget tar sikte på den situationen att domvilla av det slag som inte obligatoriskt skall föranleda undanröjande har förekommit vid tingsrätten men hovrätten på parternas begäran har ansett sig kunna underlåta att undanröja det överklagade avgörandet. Om en av parterna sedan hovrät- tens avgörande vunnit laga kraft anför domvillobesvär under åberopande av rättegångsfelet. skall högsta domstolen enligt RU:s förslag avvisa be- svärstalan. RU har dessutom påtalat att enligt gällande ordning den som

• Sida 56
•  Original

både varit medveten om förekomsten av ett rättegångsfel och haft möjlig- het att vinna rättelse genom ett allmänt "rättsmedel men underlåtit detta kan få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. RU har ansett att detta bör vara uteslutet när besvären grundas på en omstän- dighet som i rättegången inte obligatoriskt leder till undanröjande. På grund därav har RU föreslagit att domvillobesvär av angivet slag inte skall få tas upp till prövning. Undantag bör dock enligt RU göras för fall då klaganden har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felen.

RU:s förslag innebär inskränkningar av möjligheterna att anföra besvär över domvilla som enligt min mening'är väl motiverade. De har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag förordar att förslagen genomförs. Jag avser att i specialmötiveringen till 59 kap. 1 & RB återkomma till den närmare utformningen av reglerna.

Undanröjande [ högsta domstolen

Skälen för de ändringar som jag föreslagit för hovrättsförfarandet har i stor utsträckning giltighet även för högsta domstolens del. Även i högsta dom— stolen bör således i princip gälla att undanröjande av lägre rätts dom på grund av rättegångsfel skall vara obligatoriskt endast i de fall som avses i 59 kap. 1 & nuvarande punkterna 1, 3 och 4 samt ijävsfall och i övrigt få ske endast om rättegångsfelet har inverkat på målets utgång och inte kan ' utan väsentlig olägenhet avhjälpas i högsta domstolen. På grund av högsta domstolens ställning som prejudikatinstans måste dock utrymmet för vad som utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i högsta domstolen vara myc- ket begränsat.

Som kommer att framgå av specialmotiveringen till 50 kap. 28å finns det ett visst utrymme för hovrätten att på parternas begäran underlåta att undanröja tingsrättens avgörande trots att ett rättegångsfel förekommit, vilket både kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Vid fullföljd av talan mot hovrättens avgörande utgör emellertid enligt 54 kap. 10% första stycket 2 RB den omständigheten att domvilla förekommit grund för högsta domstolen att meddela prövningstillstånd. l motiven till lagrummet har detta motiverats med att det skulle innebära en "onödig omgång för en part att först avvakta fullföljdstidens utgång och därefter anföra besvär över domvilla (prop. 1971:45 s. 90). 1 fall då visserligen domvilla förekommit vid tingsrätten och denna inte utan väsentlig olägenhet kunnat avhjälpas i hovrätten men hovrätten på parternas begäran ansett sig kunna underlåta att undanröja tingsrättens avgörande förekommer emellertid inte anledning för någon av parterna att anföra domvillobesvär och följaktligen inte heller skäl för högsta domstolen att på grund av domvillan meddela prövningstillstånd. Förhållandet kan beaktas utan att det berörda lagrummet behöver ändras. Parts möjlighet att i samband med fullföljd av talan återkalla en i hovrät- ten framställd begäran om att det överklagade avgörandet inte skall un- danröjas torde vara att bedöma på samma sätt som återkallande av ett i rättegången gjort medgivande. '

5.6

• Sida 57
•  Original

2.4. Frågor om tingsrätternas och hovrätternas sammansättning

Att domstolen har en väl avvägd sammansättning är av stor vikt för avgörandets kvalitet. Vid införandet av 1734 års lag hade varje domstol samma sammansättning i alla typer av mål. Det var en enkel och lättilläm- pad regel. I takt med samhällsutvecklingen har många typer av mål blivit allt mer komplicerade. Samtidigt har intresset av hushållning med det offentligas resurser ställt anspråk på att de enklare målen avgörs i en mindre sammansättning. Det har mot den bakgrunden växt fram ett behöv av olika sammansättningsregler för olika typer av mål. Dessa regler har utformats med hänsyn till de krav som målen ställer på domstolens leda- möter. 1 mål som typiskt sett innehållerjuridiskt komplicerade frågor har det redan i första instans ansetts föreligga ett behov av flera juristdomare än en. Andra mål. såsom brottmål och familjemål, innefattar bedömningar där lekmannamedverkan anses särskilt värdefull. [ vissa mål, exempelvis fastighetsdomstolsmål, har det återigen ansetts föreligga behov av att teknisk sakkunskap inom det område som målet rör finns företrädd inom rätten.

En princip som har brukat styra utformningen av domförhetsreglerna är att den högre instansen skall ha en starkare sammansättning än underins- tansen. Om tingsrätten är sammansatt endast avjuristdomare, har hövrät- ten vid avgörande av målet flera juristdomare än tingsrätten, och högsta domstolen har flera juristdomare än hovrätten. Behovet av lekmanna- medverkan har i detta sammanhang ansetts vara störst i första instans. Först år 1977 infördes lekmannamedverkan i hovrätterna. l högsta dom- stolen förekommer det ingen lekmannamedverkan.

En annan princip har varit att man måste se till att reglerna inte blir för. invecklade. Frågan om vilken sammansättning rätten skall ha får inte bli en process i processen. Om en domstol misstar sig på reglernas innehåll och avgör ett mål i en felaktig sammansättning, blir det vidare ofta aktuellt för högre rätt att undanröja domen, vilket medför stora kostnader både för parterna och samhället.

Frågor om högsta domstolens sammansättning har behandlats i en nyli- gen beslutad lagrådsremiss rörande högsta domstolen och rättsbildningen. 1 dag skall jag ta upp vissa särskilda frågor rörande tingsrätts och hovrätts sammansättning som berörts i RU:s slutbetänkande. Det skall påpekas att frågor rörande domstolarnas sammansättning framdeles kan komma upp även från andra utgångspunkter. Jag tänker då inte bara på RU:s förslag i 1987 års delbetänkande om expertmedverkan och specialisering. 1 den nyligen remitterade departementspromemorian (Ds 1989z2) Domstolarna i framtiden — en idéskiss förordas omfattande förändringar av dom- stolsverksamheten. Om förslagen i den promemorian godtas, kan en breda- re översyn av domförhetsfrågorna bli nödvändig.

• Sida 58
•  Original

Mitt förslag: Tingsrätterna skall kunna avgöra tvistemål som be- döms vara av enkel beskaffenhet med en enda lagfaren domare även utan parternas samtycke. Tvistemål som en tingsrätt med parternas samtycke har avgjort med en lagfaren domare skall inte kunna återförvisas av högre rätt på grund av felaktig tillämpning av dom— förhetsreglerna.

Utredningens förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget om att mål som med parternas samtycke avgjorts av en lagfaren domare inte skall kunna återförvisas har berörts av endast en remissinstans, som haft en lagteknisk synpunkt. Remissutfallet är blandat när det gäller förslaget om domförhet med en lagfaren domare i enkla fall oberoende av parternas samtycke.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande regler m. m.

Vid huvudförhandling i tvistemål är en tingsrätt enligt huvudregeln dom- för med tre lagfarna domare (1 kap. 39' RB). I familjemål skall rätten i stället bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (14 kap. 17_$ äktenskapsbalken och 20 kap. 1 & föräldrabalken). Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid sådan huvudförhandling som hålls i för- enklad form är rätten alltid domför med en lagfaren domare ensam (1 kap. 35 RB). Detsamma gäller vid huvudförhandling i dispositiva tvistemål som gäller låga värden (1 kap. 3 a & RB).

Den 1 juli 1984 infördes i 1 kap. 3—5 femte stycket RB ytterligare ett undantag från huvudreglerna om att rätten är domför med tre lagfarna domare och en lagfaren domare och tre nämndemän. Enligt denna bestäm- melse är tingsrätt i tvistemål domför med en lagfaren domare, när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet att målet avgörs av en enda domare och parterna samtycker till det. Bestämmelsen infördes efter för- slag av RU, som dessutom hade föreslagit att ett tvistemål oavsett parter- nas samtycke skulle få avgöras av en enda domare. om det var av enkel beskaffenhet. I propositionen anförde föredragande statsrådet emellertid att det med en sådan regel fanns risk att domförhetsfrågan på ett eller annat sätt skulle komma i fokus vid ett överklagande till hovrätten. Hade man inte klara regler för i vilka fall tingsrätten var domför med en enda domare, var det enligt föredraganden möjligt att hovrätten skulle finna att tingsrätten inte varit domför. Hovrätten skulle i detta läge' vara skyldig att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa målet. Uppenbarligen bor- de man enligt föredraganden undvika att tillskapa en domförhetsregel som i sig ökade risken för återförvisningar. Om man emellertid tills vidare behöll reglerna om förutsättningarna för huvudförhandling i förenklad form och domförhet vid sådan förhandling, fick tingsrätterna en viss möjlighet att handlägga målet inför ensamdomare oavsett parternas in-

• Sida 59
•  Original

ställning, samtidigt som man undvek vissa av de nackdelar som kunde följa av RU:s förslag. Under det fortsatta reformarbetet fick — anfördes det vidare — ställning tas till i vad mån man kunde vidga möjligheten att mot parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare (prop. 1983/84:78 s. 24 f.).

På regeringens uppdrag har domstolsverket utvärderat den nu nämnda reformen. Utvärderingen har redovisats i publikationen DV rapport 1987z7. Av rapporten framgår att den nya regeln medfön lättnader i tingsrätternas arbete och bidragit till en effektivisering av dömandet. Emellertid har tingsrätterna —- särskilt efter två i domarkretsar mycket uppmärksammade rättsfall (RH 1986z81 loch ll) — blivit förhållandevis restriktiva med att tillämpa regeln på grund av risken för återförvisning.

Förslag till nya regler

Som framgår av avsnittl2.3 serjag det som angeläget att minska antalet fall av undanröjande och återförvisning. 1 de fall där tingsrätten och parterna har varit överens om att det räcker att en domare ingår i rätten i ett tvistemål anserjag inte att det finns anledning att ha kvar möjligheten för högre rätt att undanröja tingsrättens avgörande därför att den högre rätten har en annan uppfattning i domförhetsfrågan. Jag ansluter mig därför till RU:s förslag att ta bort möjligheten till undanröjande för dessa fall. Lag- tekniskt kan det ske genom att domförheten för dessa fall knyts till huruvi- da tingsrätten anser det tillräckligt att målet avgörs av en domare.

RU har erfarit att tingsrätterna ibland haft svårigheter att få besked från parterna huruvida dessa samtycker till endomaravgörande. RU har dessut- om ansett det tveksamt om det finns sakliga skäl eller ens är lämpligt att ge parterna ett så långtgående inflytande på domförhetsfrågan att envar av dem får en oinskränkt rätt att inlägga veto mot endomarhandläggning. Man kan enligt RU inte bortse från att parternas ställningstaganden i denna fråga inte nödvändigtvis alltid dikteras uteslutande av sakliga och rationella överväganden. En part kan av taktiska eller liknande skäl, t.ex. för att fördröja avgörandet, finna det förenligt med sina intressen att motsätta sig ett endomaravgörande trots att det från rent sakliga synpunk- ter inte finns skäl att kräva en mer kvalificerad sammansättning av tings- rätten. På grund av det anförda föreslår RU att i RB införs en regel av innebörd att tingsrätten — oavsett parternas uppfattning i domförhetsfrå- gan — är domför med endast en lagfaren domare i mål av enkel beskaffen- het. En av utredningens sakkunniga har i ett särskilt yttrande avstyrkt förslaget.

Det torde råda en bred enighet om principen att de mest kvalificerade tvistemålen skall prövas av fler än en domare. De skäl som talar för en sådan sammansättning kan variera. 1 förmögenhetsrättsliga tvister kan det ofta förekomma svåra rättsliga frågor. som mår väl av att diskuteras under en överläggning. Även bevisvärdering kan erbjuda sådana svårigheter att rätten bör vara sammansatt av flera personer. Stundtals kan ett skäl för att målet bör bedömas av flera domare vara att det är så omfattande att det

• Sida 60
•  Original

blir svårt för en person att ensam behärska materialet och leda rättegång- en.

Det sagda skall ses mot bakgrunden av att tingsrätten i 97 procent av tvistemålen består av en lagfaren domare. Drygt två procent avgörs av tre lagfarna domare och knappt en procent under medverkan av nämndemän. Dessa siffror ger dock inte något rättvisande mått på hur mycket arbete som läggs ned på målen. De mest arbetskrävande målen är de som avgörs av ett juristkollegium. Det är en viktig uppgift för lagstiftaren att utforma domförhetsreglerna så att den kvalificerade sammansättningen förbehålls de mål där en sådan sammansättning verkligen behövs'.

Erfarenheterna av 1984 års domförhetsreform visar att parternas avgö- rande inflytande på rättens sammansättning kan ge otillfredsställande resultat i vissa fall. I många mål där det inte råder någon egentlig tvist mellan parterna utan processen närmast har sin grund i tredska eller bristande betalningsförmåga är det svårt att få besked från parterna om deras inställning i sammansättningsfrågan. Det innebär att dessa mål — som i allmänhet är enkla — måste sättas ut till huvudförhandling inför flera domare. I andra fall förekommer det att den som är part i ett enkelt mål motsätter sig att det avgörs av ensamdomare för att fördröja avgöran- det. '

Denna ordning innebär en misshushållning mcd rättsväsendets resurser. Inga vägande invändningar kan riktas mot att mål av det slag som jag nu har tagit upp avgörs av ensamdomare. Det är emellertid ogörligt att i lagen exakt ange vilka mål som bör kunna handläggas av ensamdomare utan parternas samtycke. Det gäller att se till att regleringen inte medför att mål som kräver att fler domare deltar i avgörandet handläggs av en domare. Det är också viktigt att man inte utformar reglerna så att de medför att ett ökat antal tingsrättsdomar undanröjs av hovrätterna på grund av att tingsrätten inte varit domför. Den kritik som under remissbehandlingen riktats mot RU:s förslag har också i allmänhet sin grund i svårigheter av sådan art. Enligt min uppfattning är emellertid de ofullkomligheter som den nuvarande ordningen är behäftad med så besvärande att en utvidgning av möjligheterna till endomarhandläggning på något sätt måste ske.

Är då den av RU föreslagna avgränsningen —- mål av enkel beskaffenhet — tillräckligt exakt? Rekvisitet har avseende både på den rättsliga bedöm- ningen och bevisvärderingen. Ett mål som är så omfattande att det är svårt att behärska för en person kan inte heller sägas vara enkelt. Det är klart att en avgränsning av detta slag kan ge upphov till tveksamheter. Å andra sidan är det praktiskt taget omöjligt att i lagtext åstadkomma en mera preciserad avgränsning utan att utrymmet för att tillämpa den nya regeln onödigtvis inskränks. För egen del anserjag att man med förtroende kan överlämna till den enskilde domaren att med ledning av en allmänt hållen regel avgöra frågan om rättens sammansättning i dessa fall.

En fråga som har varit föremål för intresse under remissbehandlingen är risken för att domar som meddelas med stöd av den föreslagna nya regeln kommer att undanröjas av hovrätten på grund av att hovrätten anser att målet inte varit av enkel beskaffenhet. Enligt de nya regler om undanröjan- de av tingsrättsavgöranden som jag nyss förordade (avsnitt 2.3) krävs

• Sida 61
•  Original

emellertid för att hovrätten skall få undanröja tingsrättens dom att den bristande domförheten kan antas ha inverkat på målets utgång. En sådan regel medför enligt min mening att återförvisningsfrågorna kan lösas på ett godtagbart sätt, om man inför en rätt för tingsrätten att alltid avgöra mål som bedöms vara av enkel beskaffenhet med en lagfaren domare.

Jag förordar mot den angivna bakgrunden att det införs en möjlighet för tingsrätterna att avgöra tvistemål som är av enkel beskaffenhet med en lagfaren domare oavsett vad parterna har för uppfattning i domförhetsfrå- gan. Jag återkommer i specialmotiveringen med exempel på mål som bör kunna anses vara av enkel beskaffenhet. '

Mitt ställningstagande: Inga ändringar genomförs när det gäller sammansättningsreglerna för småmål.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det införs en möjlig- het till handläggning inför tre lagfarna domare i småmål och att i gengäld den nuvarande möjligheten att tillämpa vanliga tvistemålsregler i mål om mindre värden avskaffas.

Remissinstanserna: Remissopinionen är i huvudsak positiv. Av dem som har svarat tillstyrker de flesta förslaget. JK. domstolsverket, riksrevi- sionsverket och Malmö tingsrätt avstyrker förslaget. .

Skälen för mitt ställningstagande: Den 1 januari 1974 infördes nya regler för tvister där tvisteföremålets värde vid tingsrätten uppenbart inte uppgår till ett halvt basbelopp. Dessa regler innebär bl.a. att rätten i sådana tvister i princip alltid skall bestå av en lagfaren domare och att parts rätt till ersättning för rättegångskostnader begränsats avsevärt. Syftet med regler- na var att göra förfarandet enklare och billigare. I vissa fall kan rätten på yrkande av part besluta att vanliga förfaranderegler skall tillämpas trots att tvisten rör ett lågt belopp. Ett sådant beslut skall fattas om parten gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att målets utgång annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra förelig- gande rättsförhållanden.

RU har konstaterat att den omständigheten att tvisteföremålet har _ett begränsat värde inte utesluter att målet kan vara av komplicerad beskaf- fenhet, rättsligt eller sakligt eller i båda dessa hänseenden. Med tanke på sådana mål bör det enligt RU finnas utrymme för en starkare sammansätt- ning än med en enda domare. framför allt i de fall där parterna eller någon av dem har önskemål om en mera kvalificerad sammansättning. Från huvudregeln om endomarbehörighet bör därför enligt RU göras undantag för sådana fall. Enligt RU:s förslag kan de åsyftade undantagssituationerna lämpligen beskrivas som fall där det med hänsyn till målets beskaffenhet föreligger synnerliga skäl att fler lagfarna domare än en sitter i rätten.

Jag har förståelse för RU:s förslag. Emellertid finns som jag nämnt

• Sida 62
•  Original

redan en bestämmelse enligt vilken de särskilda reglerna för småmål inte skall tillämpas om en part yrkar att allmänna regler skall tillämpas och därvid gör sannolikt att den bakomliggande tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Denna ordning tillgodoser i allt vä- sentligt de syften som ligger bakom RU:s förslag. Dessutom ger nuvarande regler utrymme för en mer flexibel ordning när det gäller rätt till ersättning för rättegångskostnader och rätt till hovrättsprövning än vad som skulle bli följden av RU:s förslag. Mot denna bakgrund finns det enligt min mening — i varje fall för närvarande — inte tillräckliga skäl att genomföra försla- get.

Mitt förslag: Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att rätten skall bestå av tre lagfarna domare vid huvudförhandling i tvistemål. Möjligheten att ha fyra lagfarna domare i rätten avskaffas. Rätten skall vara domför med två lagfarna domare, om det inträffar förfall för en av de tre domarna sedan huvudförhandlingcn påbörjats.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag. l en reserva- tion föreslås att antalet ledamöter i juristkollegial sammansättning skall minskas till två.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna vill att tingsrätterna även i framtiden skall vara sammansatta med tre domare. Förslagen i övrigt har tilldragit sig ringa intresse.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt är för närvarande huvudre- geln att tingsrätten vid avgörande av tvistemål skall bestå av tre eller fyra lagfarna domare. Det är denna sammansättning som kallas juristkollegial. Undantagen från huvudregeln. är emellertid så många att det bara är drygt 2 procent av tvistemålen — omkring 1 500 mål om året — som avgörs i juristkollegial sammansättning.

RU har övervägt om rätten — i varje fall i vissa mål — borde få bestå av endast två lagfarna domare.

Skälen för att minska antalet domare i juristkollegial sammansättning till tVå är att det blir billigare och enklare. Samhällets kostnader för den tredje ledamoten är inte obetydliga. Även denne måste sätta av tid för inläsning, förhandling, överläggning och domskrivning. Även om det en- ligt nuvarande regler bara är omkring 1 500 mål om året som avgörs i tremanssammansättning, rör det sig om mål som kräver mycket tid och arbete för dem som deltar i avgörandet. Härtill kommer att det i många tingsrätter tar lång tid att sätta ut mål till huvudförhandling i tremanssam- mansättning och att det är långt ifrån alla tingsrätter som har tre domare knutna till sig.

Om de förslag till vidgning av möjligheterna till endomarhandläggning som jag nyss förordade godtas, har man relativt goda garantier för att

• Sida 63
•  Original

flerdomarsammansättningcn förbehålls de mest komplicerade målen. Av remissbehandlingen framgår att det är en allmän uppfattning inom domar- kåren att handläggningen av ett mål ijuristkollegial sammansättning gag- nas av att en tredje ledamot deltar och att en ordning med endast två ledamöter skulle ha vissa komplikationer. Mot den bakgrunden har jag stannat för att i detta sammanhang inte föreslå någon allmän möjlighet att avgöra tvistemål med två lagfarna domare.

RU har också föreslagit att den nuvarande ordningen — att tingsrätten är domför med tre domare och att högst fyra får sitta i rätten — skall ersättas med en regel enligt vilken rätten skall bestå av tre lagfarna domare men att rätten är domför med två lagfarna domare om en av de tre får förfall sedan huvudförhandlingcn påbörjats. I likhet med RU ser jag inga avgörande hinder mot att låta en sådan ordning gälla i de undantagssituationer som det här kan bli fråga om. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Jag föreslår också att reglerna om rättens sammansättning i lagen (l946:807) om hand- läggning av domstolsärenden och lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål ändras på motsvarande sätt.

Mitt förslag: Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål kunna förstärkas med en lagfaren domare, om det föreligger särskil- da skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Brottmål

För närvarande finns i 1 kap. 3 5 tredje stycket RB en bestämmelse enligt vilken tingsrätten i brottmål får bestå av två lagfarna domare — i stället för en lagfaren domare — jämte nämndemän, om målet beräknas kräva minst fyra veckors huvudförhandling. Det avgörande motivet för denna möjlighet till förstärkning av rätten är att den ensamme lagfarne domaren kan få förfall, vilket medför att hela huvudförhandlingcn måste tas om. Självfallet innebär-förstärkningen också fördelar kvalitativt sett, även om något förfall inte inträffar.

Den omständigheten att ett mål är särskilt komplicerat — utan att kräva minst fyra veckors huvudförhandling —— ger däremot inte möjlighet att förstärka rättens sammansättning med ytterligare en lagfaren domare. Detta har ibland kritiserats, främst från domarhåll.

När det gäller möjligheterna att förstärka rätten på nämndemannasidan är RB enligt ordalydelsen i l kap. 3 5 andra stycket generösare. Här stadgas nämligen att ytterligare en nämndeman, utöver vad som följer av huvudre- geln. får sitta i rätten om det ”behövs med hänsyn till målets omfattning

• Sida 64
•  Original

eller någon annan särskild omständighet". Kriterierna för en utökning har alltså fått olika utformning när det gäller juristdomare och nämndemän. Att ett brottmål ärjuridiskt mycket komplicerat förekommer förhållan- devis sällan. Det torde framför allt röra sig om vissa mål om ekonomisk brottslighet. Det behöver inte alltid vara så att huvudförhandlingcn i dessa mål tar mycket lång tid. ' Som RU påpekar skulle det vara av värde om man för brottmålens del kunde närma sig det synsätt som numera gäller i tvistemål och som utgår från att antalet lagfarna domare skall bestämmas med utgångspunkt från hur komplicerat målet är. Samtidigt måste man ha klart för sig att det inte . är sakligt motiverat med flera lagfarna domare annat än i ett mycket litet antal fall. En möjlighet att förstärka tingsrätten med en lagfaren domare på grund av målets komplikation bör enligt min mening införas. men den måste utformas så att regelns undantagskaraktär tydligt framgår.

Jag föreslår därför att den nu gällande regeln om att ytterligare en lagfaren domare får ingå i tingsrätten i brottmål, om huvudförhandlingcn kan beräknas kräva minst fyra veckor. ersätts av en regel av innebörd att ytterligare en lagfaren domare får ingå i rätten om det föreligger särskilda skål med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Samma förut- sättningar bör gälla för förstärkning av rätten med en nämndeman.

Andra mål

Reglerna om rättens sammansättning i familjemål (14 kap. [75 äkten— skapsbalken och 20 kap. ! & föräldrabalken) och i fastighetsdomstolsmål (3ä lagen l969:246 om domstolar i fastighetsmål) är i det här avseendet likadana som reglerna för brottmål." Även om den nu förordade ändringen torde vara mindre betydelsefull i varje fall för farniljemålens del förordar jag. med hänsyn till intresset av så långt möjligt enhetliga sammansätt- ningsregler. att ändringen utvidgas till att gälla även för familjemålen och fastighetsdomstolsmålen.

I lagen (l97lz289) om allmänna förvaltningsdomstolar finns en bestäm- melse om förstärkning av länsrätt med en nämndeman som överensstäm- mer med nuvarande l kap. 3 & andra stycket RB. Jag ser inte tillräckliga skäl att nu aktualisera en ändring av den bestämmelsen.

Mitt förslag: Den nuvarande regeln om att tingsrätten vid avgöran- de av mål om brott med minst två års fängelse som minimistraff skall bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän upphävs. Även i dessa fall skall tingsrätten normalt bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Utredningens förslag: RU har föreslagit att fyra nämndemän'skall med- verka i alla mål där lekmannamedverkan krävs.

• Sida 65
•  Original

Remissinstanserna: Remissopinionen är övervägande positiv till RU:s förslag. Av de remissinstanser som har yttrat sig går de flesta på RU:s linje. Flera av dem anser dock att man då bör Överväga en återgång till systemet med kollektiv rösträtt för nämndemännen, och några påpekar att kostna- derna för en förändring inte får gå ut över annan verksamhet. JK. hovrät- ten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Övre Norrland vill ha tre nämndemän i alla mål. Nämndemänncns riksförbund och ytterligare två remissinstanser vill ha fem nämndemän i alla mål.

Skälen för mitt förslag: Den senaste reformen i fråga om antalet nämn- demän vid tingsrätt trädde i kraft den 1 juli 1983 efter förslag i prop. 1982/83: 126. Genom denna reform blev tingsrätt vid huvudförhandling i brottmål och familjerättsliga tvistemål i princip domför med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. [ mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick samtidigt individuell rösträtt efter mönster från vad som redan gällde i bl. a. hovrätt. I fråga om de närmare skälen för reformen fårjag hänvisa till propositionen (s. 17 ff). Sedan den 1 januari 1985 gäller också att fem nämndemän skall delta i vissa mål om ekonomisk brottslig- het.

1983 års reform har kritiserats. Det har gjorts gällande bl. a. att nämnde- männen intc fyller sin uppgift, om så få som tre deltar. att ordningen med två olika sammansättningar skapar administrativa problem för tingsrätter- na och att ordningen med individuell rösträtt ger nämndemännen för stort inflytande på avgörandena. Systemet med två olika sammansättningar har medfört att tingsrätt i enstaka fall av misstag har handlagt mål i fel sammansättning. vilket föranlett återförvisning. De riksdagsmotioner som väckts med yrkanden om ändringar i domförhetsreglerna har emellertid avslagits (se bl.a. JuU 1986/87:25 OChl987/88129).

Domstolsverket har på regeringens uppdrag utvärderat 1983 års nämn- demannareform (DV Rapport 1986z4). Av rapporten framgår bl.a. att reformen inte har påverkat frekvensen av överklagade mål eller andelen domar som ändras av högre rätt efter överklagande. Däremot visar under- sökningen att antalet skiljaktiga meningar i domstolarna ökat något. lik- som antalet fall där nämndemän överröstat den lagfarne domaren. Utvär- deringen tyder enligt min mening inte på att reformen inneburit någon försämring av rättskipningen. Den visar vidare att reformen medfört den minskning av kostnaderna som förutsattes när den genomfördes (jfr prop. 1986/87: 100. bil. 4. s. 68).

RU har ansett att det finns visst fog för den kritik som framförts mot den gällande regeln med två olika nämndemannasammansättningar.

Reglerna om tingsrätts sammansättning bör vara så enkla att tillämpa som möjligt. Om tingsrätten avgör ett mål i fel sammansättning kan det medföra att hovrätten. om domen överklagas. tvingas att undanröja do- men och återförvisa målet till tingsrätten för ny handläggning. En sådan omgång böri möjligaste mån undvikas. Risken för återförvisning minskar i och för sig om de förslag som jag nämnt i avsnitt 2.3 godtas men den elimineras inte helt.

Härtill kommer att det kan sägas vara principiellt felaktigt att den

• Sida 66
•  Original

lagfarne domarens inflytande relativt sett minskar i mål om särskilt grova brott. vilka ju typiskt sett kan antas vara av störst betydelse både från allmän synpunkt och för parterna. Men att råda bot på detta genom ändringar i den nyligen införda ordningen med individuell och lika röst- rätt vid tingsrätterna anserjag uteslutet. Det är inte förenligt med moderna principer för lekmannamedverkan i beslutande organ.

Enligt min mening kan man i och för sig åberopa skäl för den nuvarande ordningen med tre nämndemän i brottmål i allmänhet och fem nämnde- män i de allvarligaste brottmålen. Den bygger på den princip som i andra sammanhang har setts som en processrättslig ledstjärna, nämligen en smidig anpassning till vad de olika målen typiskt sett kräver. Samtidigt kan jag inte undgå att ta intryck av den opinion som förordar ett enhetligt antal nämndemän. Jag har vid en vägning för och emot funnit att enhetlig- hctens fördelar överväger.

Det återstår då att ta ställning till vilken sammansättning som sålunda skall gälla för alla brottmål där lekmannamedverkan krävs. RU har före- slagit en sammansättning med fyra nämndemän. Det är enligt RU den naturliga medelvägen som ger både ett bredare lekmannainflytande än enligt gällande ordning och mindre risk för lika röstetal.

Det finns naturligtvis inte något för alla måltyper giltigt svar på vilken sammansättning som ger den idealiska avvägningen mellan jurist- och lekmannainflytande. Vissa mål kan vara så enkla att skälen för att nämn- demän skall delta över huvud taget inte gör sig gällande. 1 en del mål kan det vara värdefullt med ett så brett lekmannainflytande som möjligt. I vissa brottmål är de juridiska frågorna så framträdande att flera jurister borde ingå i rätten.

Frågan om lekmännens inflytande på rättskipningen övervägdes ingåen- de under förarbetena till de nuvarande domförhetsreglerna. Mot bakgrund av dessa överväganden anförde föredragande statsrådet att han för sin del inte kunde finna att det skulle bli någon försämring av tingsrätternas möjligheter att komma fram till sakligt riktiga avgöranden. om man i normalfallet minskade antalet nämndemän till tre. Den uppfattningen vinner starkt stöd i dornstolsverkets utvärdering av reformen. Till det sagda kommer att. som flera remissinstanser påpekat, en ökning av nämn- demännens antal rubbar balansen mellan jurist- och lekmannainflytande. om den nuvarande individuella rösträtten för nämndemännen bibehålls. Vidare talar — precis som när de nuvarande reglerna infördes — ekono- miska skäl mot en ökning av antalet nämndemän. Kostnaderna för att öka antalet till fyra i alla mål kan beräknas till närmare 15 miljoner kr om året. Det finns angelägnare användningsområden för dessa pengar inom dom- stolsväsendet än att finansiera en reform som såvitt kan bedömas skulle sakna egentlig betydelse för rättssäkerheten.

Det kan tilläggas att 1983 års reform i fråga om antalet nämndemän kritiserats under påstående att den medfört att den enskilde nämnde- mannen kommit att sitta i rätten alltför sällan för att få tillräcklig erfaren- het. Olägenheterna i detta hänseende torde emellertid numera vara undan- röjda genom den anpassning av antalet nämndemän i de olika domkretsar- na som skett under år 1988.

• Sida 67
•  Original

På grund av det anförda förordarjag att reglerna i 1 kap. RB ändras så att tingsrätten är domför med en lagfaren domare och tre nämndemän i alla brottmål där lekmannamedverkan krävs.

Mitt förslag: Tingsrätterna skall. efter mönster från hovrätterna, vid avgörande av tvistemål och brottmål där flera lagfarna domare ingår kunna byta ut en lagfaren domare vid tingsrätten mot en annan lagfaren person med specialkunskaper på det område som är aktu- ellt i målet. Enjustcring görs i lagen (1976:600) om offentlig anställ- ning för att säkerställa tillgången på sådana domare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks nästan genomgående. Från ett par håll anförs att särskilda överväganden krävs angående frågan om den nytillkomna ledamoten bör få vara ordförande vid förfall för den ordinarie ordföranden.

Skälen för mitt förslag: Genom de år 1985 införda bestämmelserna om handläggningen av mål om s.k. eko-brott (1 kap. 7 och 8 åå. 2 kap. 4 a,b' och 4 kap. 10 a 5 RB) öppnades en möjlighet att låta en förvaltningsdoma— re ingå i rätten om det finns behov av särskild fackkunskap i fråga om skatterättsliga förhållanden. Även utanför området för denna lagstiftning kan det någon gång förekomma mål i vilka juridiska specialkunskaper är önskvärda. 1 första hand torde det vara fråga om skatterättsliga kunskaper. men det kan finnas behov av särskild juridisk fackkunskap också i andra mål. Exempelvis kan det i vissa mål vid allmän domstol någon gång uppstå behov av sjörättsliga. försäkringsrättsliga eller arbetsrättsliga specialkun- skaper.

För hovrätternas del kan behovet av särskildjuridisk fackkunskap enligt gällande regler lösas genom att en person med de önskade kunskaperna adjungeras till rätten. I 62 & förordningen (19791569) med hovrättsinstruk- tion finns en sådan bestämmelse. Härigenom kan hovrätten alltså förstär- ka sin kompetens genom att t.ex. adjungera en person med behövliga specialkunskaper på det sakområde som är aktuellt i målet. Även om denna möjlighet inte utnyttjas särskilt ofta. är den i det enskilda fallet av stort praktiskt värde.

1 första instans finns för närvarande inte någon motsvarande adjunk- tionsmöjlighet. Enligt min mening talar mycket för att en sådan möjlighet bör tillskapas. I vanliga tvistemål bör vid huvudförhandling som skall hållas inför tre lagfarna domare en av dessa kunna vara t.ex. domare i en allmän förvaltningsdomstol eller professor vid en juridisk fakultet. Även i brottmål kan det någon gång föreligga behov av särskild juridisk sakkun- skap också utanför ekomålsområdet. 1 avsnitt 2.4.5 har jag förordat att tingsrätten i främst särskilt komplicerade brottmål bör få bestå av två lagfarna domare jämte nämndemän. Om förslaget godtas skapas ett större utrymme för adjunktion i sådana mål.

• Sida 68
•  Original

En möjlighet till adjunktion i tingsrätt av det slag som nu sagts kan öppnas genom ändringari förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruk- tion. Jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om sådana ändring- ar. 1 samband med det får ställning tas till den bl.a. under remissbehand- lingen uppmärksammade frågan om en adjungerad ledamot skall kunna ta över uppgiften att vara ordförande vid förfall för den ordinarie ordföran- den.

För att säkerställa tillgången på domare för adjunktion i enlighet med det anförda bör en justering ske i 5 kap. ] _ö lagen (1976:600) om offentlig anställning (jämför även vad jag anfört i avsnitt 2.4.5).

Mitt förslag: Den nuvarande regeln att hovrätt i vissa fall skall vara sammansatt av fyra lagfarna domare avskaffas när det gäller beslut under förberedelsen i hovrätten.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att regeln avskaffas även för avgöranden i sak.

Remissinstanserna: Remissopinionen är blandad.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 kap. 49" första stycket RB är hovrätt i tvistemål och besvärsmål som regel domför med tre lagfarna ledamöter. Om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter får inte delta i rätten.

RU har föreslagit att regeln om en sammansättning med fyra lagfarna domare upphävs. Skälet är i första hand intresset att hushålla med resur- serna. RU har funnit att det inte är säkert att man behöver upprätthålla principen om att flera lagfarna domare än i tingsrätten bör delta i hovrät- tsanörandet. RU har därvid pekat på att handläggningen i hovrätten kan vara enklare än i tingsrätten. eftersom målet redan har bedömts en gång av tingsrätten. Dessutom förekommer det att hovrätten får pröva processma- terial som inte redan har bedömts av den lägre instansen. varför det kan hävdas att jämförelsen med antalet domare i den första instansen inte generellt är träffande. Vidare har RU påpekat värdet av att domförhetsreg- lcr görs så enkla som möjligt för att minska riskerna för rättegångsfel.

De mål som det här är fråga om är de mål som i tingsrätt avgörs av tre lagfarna domare. 1 avsnitt 2.4.4 har jag redogjort för de skäl som talar för en stark sammansättning i tingsrätt vid handläggningen av dessa mål. 1 tingsrätterna avgörs omkring 1 500 sådana mål om året. Naturligtvis över- klagas inte alla tingsrätternas avgöranden. Från resurssynpunkt har ett genomförande av RU:s förslag inte någon större betydelse.

Som jag tidigare nämnt pågår inom justitiedepartementet en översyn av domstolarnas arbetsuppgifter och organisation. som bl. a. resulterat i att en departementspromemoria (Ds 198912) nyligen remitterats. Om tankarna i promemorian vinner gehör. torde det bli aktuellt att se över domförhets-

• Sida 69
•  Original

reglerna i framför allt hovrätt och kammarrätt i ett bredare perspektiv. Enligt min mening talar övervägande skäl för att man i det sammanhanget också överväger frågan om det är lämpligt att hovrätten får bestå av endast tre ledamöter vid överprövning av tingsrätts dom eller beslut i de fall tingsrätten bestått av tre lagfarna ledamöter.

Som den aktuella domförhetsregeln nu är utformad gäller den även när hovrätten avgör preliminärfrågor under förberedelsen. t.ex. frågor om tillstånd att åberopa nytt processmaterial. Flera av remissinstanserna har föreslagit att sådana frågor alltid skall kunna avgöras av tre lagfarna domare. Jag delar den uppfattningen. En sådan reform bör kunna genom- föras redan nu. Jag förordar därför att reglerna i 2 kap. 4_$ RB ändras i enlighet härmed.

I samband med att domförhetsreglerna för tingsrätt ändras finns det anledning att se över reglernas lagtekniska utformning.

När det gäller tvistemål är huvudregeln för närvarande att tingsrätt är domför med tre lagfarna domare. Som jag tidigare nämnt avgörs emeller- tid en överväldigande majoritet av tvistemålen med en enda lagfaren domare. All förberedande handläggning sköts dessutom i princip av en lagfaren domare. Dessa förhållanden bör bättre än nu avspeglas i lagtex- ten. Samtidigt är det olämpligt att låta tredomarsammansättningen vid huvudförhandling få ställning av ett mer eller mindre betydelselöst undan- tag.

Jag förordar en lagteknisk lösning som innebär att huvudregeln blir att tingsrätt i både brottmål och tvistemål skall bestå av en lagfaren domare. om det inte är föreskrivet något annat. 1 de två följande paragraferna ges föreskrifter om annan sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål respektive brottmål. I en särskild paragraf föreskrivs härefter att rätten i vissa andra fall får ha den sammansättning som är föreskriven för huvud- förhandling. 1 en därefter följande paragraf tas de nuvarande särreglerna i 1 kap. 3 a 5 för tvistemål om mindre värden in.

Föreskrifter om annan sammansättning än enligt huvudregeln finns också i särskilda lagar, exempelvis äktenskapsbalken.

Den valda lösningen innebär att det inte blir tillåtet med annan sam- mansättning än en lagfaren domare vid exempelvis sammanträde för muntlig förberedelse och vid syn som äger rum utom huvudförhandling. Det innebär formellt sett en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det förekommer emellertid knappast i praktiken att tingsrätterna utnyttjar möjligheten till kollegial sammansättning eller sammansättning med nämndemän vid sådan handläggning.

När det gäller avgörande av mål utan huvudförhandling och prövning av frågor som hör till rättegången bör det däremot även i fortsättningen — och då bortser jag från småmålen — finnas utrymme för flera domare att delta, om detta någon-gång skulle vara nödvändigt med hänsyn till målets beskaffenhet. Lagtexten bör utformas i enlighet med detta.

• Sida 70
•  Original

2.5. Bostadsdomstolens sammansättning m.m.

Mitt förslag: lntresseledamöter som är förtrogna med förvaltning av bostadsrättsfastighet skall i hyresnämnd och i bostadsdomstolen delta endast vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap. Reglerna om vilka intresseledamöter från fastighetsägarsidan som skall medverka i mål om hyresfastigheter förenklas. Bostadsdomsto- len skall vid prövning som inte avser själva saken vara domför med tre juristdomare. En mindre ändring genomförs när det gäller den tid för vilken en ledamot i domstolen skall utses.

Bostadsdomstolens förslag överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Allmänt

Bostadsdomstolen inrättades år 1975 som överinstans till hyresnämnder- na. Regler om bostadsdomstolens sammansättning och förfarandet inför bostadsdomstolen finns i lagen (1974: 1082) om bostadsdomstol. Enligt 5 5 består domstolen av lagfarna ledamöter. en teknisk ledamot och intressele- damöter. De senare företräder fastighetsägares. hyresgästers eller bostads- rättshavares intressen. Domförhetsreglerna finns i 12—169'5. Enligt hu- vudregeln skall domstolen vara sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Såvitt nu är av intresse innebär bestämmelserna i öv- rigt följande. När målet rör en bostadsrättsfastighet skall de intresseleda- möter som företräder fastighetsägarintressen vara väl förtrogna med för- valtning av sådana fastigheter. Om målet gäller en hyresfastighet som tillhör en enskild skall intresseledamöterna på fastighetsägarsidan vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av Sådana fastigheter. Rör målet en annan hyresfastighet skall ledamöterna vara väl förtrogna företrädesvis med förvaltning av hyresfastigheter som tillhör andra än enskilda. Ett undantag från reglerna om medverkan av intresseledamöter gäller enligt 16 &. Enligt denna paragraf får en lagfaren ledamot ensam företa förbere- dande åtgärd samt pröva fråga om avskrivning av mål.

Deltagande av intresseledamöter som är förtrogna med lörvaltning at bostadsrättsfastighet

Bostadsdomstolen prövar olika. slag av tvister som har anknytning till bostadsrättsfastigheter. De tvister som kan kräva speciella kunskaper om förvaltning av sådana fastigheter är tvister om rätt till inträde i föreningen . (52 & bostadsrättslagen, 1971:479) och. tvister om .giltigheten av vissa stämmobeslut (60 5 första stycket 1 bostadsrättslagen). Det torde främst ha varit tvister av dessa slag som föranledde att den nu aktuella intressegrup-

• Sida 71
•  Original

pen fick särskild representation i bostadsdomstolen (jfr prop. 1974:151 5. 91). När lagen om bostadsdomstol tillkom torde det nämligen mera sällan ha förekommit hyreslägenheter i bostadsrättshus. Läget är nu ett annat. Genom tillkomsten av lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt och förbudet att med bostadsrätt upplåta lägen- het som är uthyrd (2å tredje stycket och Så tredje stycket bostadsrätts- lagen) har det blivit vanligt att bostadsrättsföreningar också är hyresvär- dar. Tvister mellan föreningar och hyresgäster förekommer. Än mer fre- kventa är hyrestvister av olika slag. främst rörande besittningsskydd, mellan bostadsrättshavare och personer som hyr bostadsrättslägenhet.

Enligt de nuvarande reglerna skall alltså intresseledamöterna på fastig- hetsägarsidan ha erfarenhet av bostadsrättsfastigheter både vid prövning av typiska bostadsrättsfrågor och vid prövning av vanliga hyresrättsliga frågor som rör bostadsrättsfastigheter. Bostadsdomstolen har i sin skrivel- se till justitiedepartementet ansett det vara en olägenhet att likartade frågor kan prövas i olika sammansättningar. Domstolen har därför före- slagit att de ledamöter som är förtrogna med förvaltning av bostadsrätts- fastighet skall delta i rätten endast vid prövning av frågor där de har särskild sakkunskap, dvs. frågor enligt 525 och 605 första stycket 1 bostadsrättslagen.

För egen del serjag det som en fördel att hyresrättsliga frågor prövas av ledamöter som har särskild sakkunskap när det gäller sådana frågor. Jag förordar därför att den av bostadsdomstolen föreslagna lagändringen ge- nomförs. Motsvarande ändring bör också göras i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder. '

II)-'resjtästig/ret som tillhör enskild respektive annan än enskild

Somjag nämnt inledningsvis är i mål som rör en hyresfastighet frågan om vilka intresseledamöter som skall delta på fastighetsägarsidan beroende av om fastigheten tillhör enskild eller annan än enskild. Av förarbetena (prop. 1974:151 5. 56 och 117) framgår att till gruppen annan än enskild vid sidan av stat och kommun i första hand hör de allmännyttiga bostadsföre- tagen. Härmed avses bolag eller stiftelser som enligt 3245 förordningen (19861694) om handläggning. förvaltning m.m. av bostadslån och ränte- bidrag — eller motsvarande äldre bestämmelse — av länsbostadsnämn- dcn godkänts som allmännyttiga. Det finns inte någon fullständig förteck- ning över dessa företag, och det kan därför inte uteslutas att domstolens sammansättning någon gång" på' grund av förbiseende kan bli felaktig. Enligt förarbetena bör vidare till gruppen annan än enskild räknas vissa ' företag som angivits iförsta stycket 3—5 kungörelsen (1972:60) om undantag från tillämpningen av lagen om hyresreglering m.m. De prak- tiska svårigheterna att avgöra om ett företag hör till någon av dessa. kategorier är betydande. Det' förekommer att inte ens företagen kan ge klara besked. ' ' ' ' ' '. Bostadsdomstolen har i sin skrivelse pekat på svårigheterna att i de angivna fallen utreda vilken sammansättning domstolen skall ha och hemställt om lagändring i två hänseenden. Först och främst har domstolen

• Sida 72
•  Original

föreslagit att begreppen enskild respektive annan än enskild förtydligas i lagtexten. exempelvis efter mönster från 12 kap. 1 5 sjätte stycket jordabal- ken. Vidare har domstolen föreslagit att reglerna utformas så att det inte blir domvilla om domstolen i något fall skulle ha annan sammansättning än den i första hand avsedda. Enligt domstolen skulle det kunna åstad- kommas genom att det i lagtexten anges att intresseledamöternaföreträ- desvis skall vara förtrogna med förvaltning av respektive huskategori.

Som jag nämnt i avsnitt 2.4 anserjag att det är angeläget att regler om domstols sammansättning inte görs onödigt komplicerade. De nuvarande begreppen enskild respektive annan än enskild har visat sig komplicera den förberedande handläggningen hos bostadsdomstolen. Den av domsto- len föreslagna förändringen innebär att man skiljer mellan å ena sidan fastigheter som ägs av staten. kommun. landstingskommun, kommunal- förbund. allmännyttigt bostadsföretag och aktiebolag som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun och å andra sidan fastigheter som ägs av någon annan. Det torde innebära en inte obetydlig förenkling av regler- na. Jag förordar att förslaget i denna del genomförs.

Bostadsdomstolen har vidare föreslagit att domförhetsreglerna mjukas upp. så att det inte blir domvilla om sammansättningen någon gång skulle vara annan än den som följer av en strikt tillämpning av de nämnda reglerna. Mina förslag i avsnitt 2.3 innebär att bristande domförhet i fortsättningen inte automatiskt medför undanröjande på grund av domvil- la. utan bara när felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det skulle därför i och för sig kunna sägas att behovet av den föreslagna lagändringen är ringa. Jag förordar ändå att domförhetsreglerna mjukas upp något för att ge utrymme för en mer flexibel tillämpning. Härigenom ges domstolen möjlighet att i undantagsfall handlägga exempelvis ett mål som rör en fastighet som ägs av en enskild fastighetsägare i en sammansättning som är avsedd för mål som rör fastigheter som ägs av andra än enskilda.

I detta sammanhang vill jag nämna att den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inom en nära framtid kan förväntas avgöra ett mål där det bl.a. är fråga om medverkan av intresseledamöter i vissa fall. Frågan om behovet av ytterligare ändringar i fråga om bostadsdomstolens sammansättning får bedömas mot bakgrund av vad domstolen kommer fram till.

Prövning av vissa processuellafrågor

Som jag nämnt skall bostadsdomstolen i regel vara sammansatt av lagfarna ledamöter och intresseledamöter. Ett undantag är att enligt 16 å en lagfa- ren ledamot ensam får företa förberedande åtgärder samt pröva frågor om avskrivning av mål. Bostadsdomstolen har påpekat att det finns ett behov av att — utöver vad som följer av 165 — kunna avgöra vissa frågor utan att behöva kalla in intresseledamöter. Det kan enligt domstolen gälla frågor om undanröjande av ett hyresnämndsavgörande av processuella skäl. t. ex. på grund av återkallelse av talan. rättegångshinder eller domvil- la samt frågor om avvisning av besvär eller stadfästelse av förlikning. Ett annat exempel som domstolen anfört gäller prövning av rättshjälpsfrågor

• Sida 73
•  Original

som förekommer i samband med att mål avskrivs efter återkallelse av överklagande. Bostadsdomstolen har föreslagit att bestämmelserna ändras så att domstolen vid prövning som inte avser själva saken är domför även med tre lagfarna ledamöter.

.Jag delar uppfattningen att det bör finnas möjlighet att avgöra processu- ella frågor utan medverkan av intresseledamöter och förordar att bostads- domstolens förslag genomförs. Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag nämna att bostadsdomstolen redan enligt gäl- lande reglcr är domför med en lagfaren ledamot vid prövning av rätts- ' hjälpsfrågor i samband med måls avskrivning efter återkallelse av be- svärstalan (jämför prop. 1982/83:41 s. 26).

F ("irordnande av ledamöter

Enligt 6 5 lagen om bostadsdomstol skall ledamot i bostadsdomstolen förordnas för tre år. Det finns ingen motsvarighet till regeln i 4 kap. 85 RB, enligt vilken en ny nämndeman skall utses för den tid som är kvar av förordnandetiden i de fall en nämndeman avgår i förtid. Det har visat sig finnas ett praktiskt behov av en sådan regel för att lörordnandetidpunkter- na för ledamöterna skall bli så enhetliga som möjligt. Jag föreslår därför att 6 & lagen om bostadsdomstol kompletteras med en regel enligt vilken, om en ledamot avgår under tjänstgöringstiden. en ny ledamot skall utses för återstående tid.

5 SpecialmotiVering 5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken [kap.

De förändringar som föreslås när det gäller reglerna om tingsrätts sam- mansättning har, i enlighet med vad som utvecklats i avsnitt 2.4.9. föran- lett omarbetning av de grundläggande domförhetsreglerna. Som en huvud- regel har angivits att tingsrätten är domför med en lagfaren domare, om inte annat är föreskrivet. Därefter har domförhetsreglerna för huvudför- handling delats upp på två paragrafer, en för tvistemål (3 a ä) och en för brottmål (3 b 5). Därefter följer regler om att tingsrätten även i andra fall än vid huvudförhandling kan ha kollegial sammansättning eller samman- sättning med nämndemän (3 c &) och regler om obligatorisk endomarhand- läggning i tvistemål om små värden (3 d 5).

I kap. 3 ;

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse sammansättningsregler både för tvistemål och brottmål.

Som en grundläggande domförhetsregel för all handläggning vid tings- rätterna har i förslaget angivits att rätten skall bestå av en lagfaren domare, om det inte är föreskrivet något annat. Denna regel avser både förberedan- de handläggning och avgörande av mål. Regeln är obligatorisk. vilket innebär att det inte är tillåtet med starkare sammansättning om det inte är särskilt föreskrivet. Tingsrätten får således — till skillnad från. vad som hittills gällt —- inte bestå av fler än en domare vid exempelvis sammanträ- de för muntlig förberedelse eller vid bevisupptagning' eller syn på stället utom huvudförhandling. Föreskrifter om annan sammansättning finns i de följande paragraferna i 1 kap. RB. Det finns också en del särbestämmel- ser om tingsrätts sammansättning vid prövning av vissa speciella mål. Här . märks främst reglerna i äktenskapsbalken och föräldrabalken om hand- läggning av familjemål. '

Ikap. 3:19"

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse regler om sammansättningen i tvistemål om mindre värden. s.k. småmål. Dessa regler har iförslaget " flyttats till den nya 1 kap. 3 d $ Den nya lydelsen av paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrätts domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Som en huvudregel har i

• Sida 75
•  Original

jörrta stycket angivits att tingsrätten skall bestå av tre lagfarna domare. Möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare har avskaf- fats (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.4).

1 andra stycket föreskrivs att rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingcn hålls i förenklad form. Formellt sett innebär förbudet mot en sammansättning med tre lagfarna domare i detta fall en nyhet. Det blir emellertid en följd av det i föregående paragraf föreskrivna förbudet mot en sådan sammansättning vid sammanträde för muntlig förberedelse.

I tredje stycket. som motsvarar den nuvarande regeln i 1 kap. 3 _S femte stycket RB om möjlighet till avgörande av mål med en enda domare när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet, föreskrivs att rätten i vissa fall är dom/ör med en i stället för tre domare. I dessa fall är det således inte förbjudet att tre domare deltar i rätten. Möjligheterna till endomarsammansättning har utvidgats i enlighet med vad som utvecklats i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.2. Först och främst kommer möjligheten till endomarhandläggning till användning i den situationen att parterna samtycker till denna sammansättning och rätten anser den till- räcklig.

[ första hand är naturligtvis målets beskaffenhet avgörande för om det är tillräckligt med en enda domare. Generellt kan sägas att det inte bör komma i fråga att mål med omfattande muntlig bevisning avgörs med en enda domare. Om det förekommer svåra rättsfrågor bör det i regel också föranleda att tre domare deltar. Det är dessutom naturligt att domarens egna kunskaper och erfarenhet på det i målet aktuella ämnesområdet i viss mån får inverka på bedömningen. Jag vill i detta sammanhang påpeka att bestämmelsen är tillämplig även i familjemål. Det är i sådana mål naturligt att särskild hänsyn tas till parternas önskemål om att målet avgörs av en ensamdomare.

Med den utformning bestämmelsen nu fått torde det knappast bli aktu- ellt för högre rätt att återförvisa målet på grund av bristande domförhet. även om den högre rätten skulle finna att målet bort avgöras i en större sammansättning.

Enligt den föreslagna regeln är tingsrätten, oavsett parternas samtycke, domför med en lagfaren domare också i den situationen att målet är av enkel beskaffenhet. Det är svårt att på ett allmängiltigt sätt definiera vad som menas med att målet är av enkel beskaffenhet. Ett exempel som nämnts i den allmänna motiveringen är mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har att göra med betalnings- svårigheter än med sakliga invändningar mot kravet. Även sådana förmö- genhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda lättillämpade rättsreg-

ler, exempelvis vardagliga mål inom köprätten och avtalsrätten. bör, om ' ' bevisningen inte är omfattande. ofta kunna bedömas som enkla. Det ligger' i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mera komplicerade och av den anledningen inte kan avgöras av en. enda domare med stöd av den' nu aktuella regeln. ' ' ' Bestämmelsen i tredje stycket är tillämplig även i'familjemål. Mål om underhållsbidrag till barn är inte sällan så enkla att de bör kunna avgöras av en lagfaren domare oavsett om parterna samtycker till det. Däremot bör

• Sida 76
•  Original

tvistiga vårdnadsmål i regel inte avgöras av en lagfaren domare utan parternas samtycke.

Även i fastighetsdomstolsmål gäller RB:s regler om endomarbehörighet. se 4g' lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. Många mål om skadeståndsanspråk mot hyresgäst. krav på betalning av hyra och yrkan- den om förpliktande att avflytta på grund av underlåtenhet att betala hyra torde vara av enkel beskaffenhet i lagrummets mening.

' Paragrafensjiärde Stycke innehåller den i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.2. föreslagna nya regeln om domförhet med två lagfarna doma- re om en av de tre domarna i fullsutten rätt får förfall sedan huvudför- handlingen påbörjats.

] kap. 3 17.5

Paragrafen innehåller regler om hur tingsrätt skall vara sammansatt vid huvudförhandling i brottmål.

Första stycket innehåller huvudregeln att rätten skall vara sammansatt av en lagfaren domare och tre nämndemän. Den nuvarande regeln om en sammansättning med fem nämndemän i vissa grova brottmål har utgått. De överväganden som ligger bakom förändringen har redovisats i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.6.

Andra stycket innehåller den regel om endomarkompetens i mål om lindrigare brott som nu ståri 1 kap. 3 & femte stycket.

Tredje stycket ger en möjlighet att öka antalet ledamöter i rätten. om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighets- grad. Rätten kan förstärkas med en lagfaren domare och/eller en nämnde- man. Regeln har kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4.5. Möjligheten till förstärkning bör i första hand utnyttjas i mycket omfattande mål. I mål som ärjuridiskt mycket komplicerade kan möjlig- heten att anlita ytterligare en lagfaren domare också utnyttjas.

1 kap. 3 c 5

l paragrafen föreskrivs att tingsrätten, utan hinder av reglerna i 1 kap. 3 5, vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får ha samma sammansättning som vid huvudför- handling.

Uttrycket frågor som härtill rättegången förekommer även i 16 kap. 2 & och 29 kap. 2 5. Angående tolkningen av uttrycket kan'bl. a. hänvisas till Norstedts nya kommentar till rättegångsbalken, s. 1626 f. Exempel på frågor som kan behöva prövas av fullsutten rätt är svårbedömda frågor om rättegångshinder. Ibland kan det också vara lämpligt att svåra frågor om tillåtande av bevisning som aktualiseras inför en huvudförhandling prövas av samma domare som skall delta i huvudförhandlingcn.

l tvistemål om mindre värden är det aldrig tillåtet att flera domare deltar (jfr 1 kap. 3 d 5). '

• Sida 77
•  Original

1 kap. 3 d &”

Paragrafen innehåller de bestämmelser om mål om mindre värden som hittills har återfunnits i 1 kap. 3 a ä.

1 kap. 8 _6'

Hänvisningen i första stycket har ändrats på grund av övriga ändringar i sammansättningsreglerna.

Regeln i andra stycket om en sammansättning med fem eller sex nämn- demän har utgått.

Sista stycket har utgått, eftersom en hänvisning till särskilda samman- sättningsregler införts i 3 5.

2 kap. 4 ä'

Paragrafen innehåller de grundläggande domförhetsreglerna för hovrätt. Första stycket har ändrats så att preliminärfrågor under beredningen alltid kan avgöras med tre domare. även i de fall där tingsrätten har bestått av tre domare. Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen, av- snitt 2.4.8.

10kap. 8619'

Paragrafen innehåller en forumregel för s.k. småmål. Den har ändrats redaktionellt på grund av den ändrade redigeringen av 1 kap.

12 kap. 95

l paragrafensjörsta stycke har en numera föråldrad regel om vadeanmälan utgått.

18 kap. 8a Q'

Paragrafen innehåller regler om rättegångskostnader i s.k. småmål. Den har ändrats redaktionellt på grund av den ändrade redigeringen av 1 kap.

35 kap. 13 5

Paragrafens andra stycke reglerar frågan om förnyat upptagande i högre rätt av bevis som i målet upptagits i lägre rätt. För att betona rättens ansvar för avgörandet av frågan om omhörande har. som utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5). den nu gällande regeln om parternas inflytande på frågan tagits bort. Som framhållits i den allmänna motive- ringen är avsikten dock att parternas uppfattning i frågan även fortsätt- ningsvis i praktiken skall beaktas.

• Sida 78
•  Original

4 7 kap. joe/1 4 M

1 paragraferna har felaktiga hänvisningar till 2 _ki i samma kapitel ändrats.

49 kap. 9 ,9'

I paragrafen har en numera föråldrad regel om vadeanmälan tagits bort.

50 kap. 10 ,é'

Paragrafen reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig sedan genmä- let har kommit in till hovrätten.

Huvudregeln är att den fortsatta förberedelse som kan bli erforderlig skall ske genom skriftväxling. Regeln härom i andra stycket är oförändrad.

I tredje stycket har införts den i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.5. föreslagna regeln om sammanträde under förberedelsen. Som fram- gått är avsikten att ett muntligt inslag i förberedelsen skall uppfattas som ett undantag. För att markera det har det i bestämmelsen angivits att sammanträde får hållas om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet. Sammanträdet bör således vara till klar fördel för handläggning- en. Vid bedömningen av om så är fallet bör hovrätten väga in de kostnader för samhället och för parterna som en extra inställelse vid rätten kan föranleda. Syftet med sammanträdet bör vara att reda ut vilka omständig- heter och bevis sorn åberopas eller vilka bevisteman som är aktuella. Syftet kan också vara att planlägga den fortsatta handläggningen. Däremot bör hovrätten inte kalla till ett sammanträde enbart för att undersöka möjlig- heterna till förlikning. Det hindrar naturligtvis inte att hovrätten under ett sammanträde kan ta upp frågor om förlikning (jämför vad som sägs om förlikning i avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).

Det är naturligtvis framför allt i dispositiva tvistemål som det blir aktuellt med sammanträde under förberedelsen. Men även i indispositiva mål kan en muntlig förberedelse ibland ha positiv effekt, inte minst när det gäller planläggningen av omfattande mål.

Beträffande kallelse till sammanträde under förberedelsen gäller 1 1 kap. 59” och 9 kap. 75 RB. Det innebär att en part är skyldig att inställa sig personligen. om hans närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet. 1 så fall skall hovrätten också förelägga parten vite.

l paragrafens fjärde stycke har införts en möjlighet att hålla sammanträ- de per telefon. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i prop.

1986/87:89.s.199—201.

50 kap. 12 ,é'

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en regel om muntligt förhör under målets beredning. Denna regel har utgått och ersatts av den nya regeln i 10 & tredje och fjärde styckena.

] sin nya lydelse innehåller paragrafen en regel om rättens skyldighet att

• Sida 79
•  Original

utöva materiell processledning under förberedelsen. Regeln har kommen- terats i avsnitt 2.2.6.

Regeln har utformats som en hänvisning till motsvarande -regel för tingsrättsförfarandet. Tingsrätt och hovrätt har i princip samma skyldighe- ter när det gäller att klarlägga parternas ståndpunkter m.m. Trots det är det klart att den materiella processledningen i hovrätt vanligen inte behö- ver vara lika långtgående som vid tingsrätten.

Det kan slutligen nämnas att det i många fall av mer komplicerad natur kan vara till stor fördel för handläggningen, om hovrätten under förbere— delsen av målet gör en sammanfattning av parternas ståndpunkter i analo- gi med reglerna för tingsrätt i 42 kap. 16 5 RB.

50 kap. 25 9'

Paragrafens tredje stycke. som reglerar möjlighetenatt i tvistemål åberopa nya omständigheter och bevis, har ändrats. Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.2.4.

1 den nya lydelsen har regeln om att parten skall göra sannolikt att han haft giltig ursäkt tagits bort. Det torde inte innebära någon förändring jämfört med vad som nu gäller. Vad parten skall göra är att redogöra för de omständigheter som enligt hans mening bör medföra att det nya åberopan- det bör tillåtas. Bedömningen av om det föreligger giltig ursäkt ankommer på hovrätten.

] sin nya lydelse avser paragrafen inte indispositiva mål. Det innebär ingen skillnad i förhållande till vad som tidigare ansetts gälla. Det bör understrykas att onödig bevisning i alla mål liksom nu kan avvisas med stöd av 35 kap. 7 & RB.

50 kap. 26 _9'

Paragrafens första stycke innehåller regler om undanröjande på grund av vissa grova rättegångsfel. De fel som avses är sådana fel som utgör domvil- la enligt 59 kap. 1 55 1—3. i den av mig föreslagna lydelsen. I enlighet med vad som nu gäller skall sådana fel föranleda hovrätten att undanröja tingsrättens dom oberoende av om felet påverkat målets utgång och obero- ende av vad parterna anser. Skillnaden i förhållande till den gällande ordningen är att bristande domförhet inte utgör ett sådant fel. Beträffande skälen härför hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

50 kap. 28 ,é'

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om un- danröjande på grund av rättegångsfel som inte är grova. 1 sin nya lydelse innehåller paragrafen regler om undanröjande på grund av andra rätte- gångsfel än sådana som avses i 26 eller 27 5. Den omfattar således dels bristande domförhet och vissa andra grova rättegångsfel, dels också rätte- gångsfel som inte är grova. Den är som hittills konstruerad så att hovrätten får undanröja tingsrättens dom bara om vissa i paragrafen angivna förut-

• Sida 80
•  Original

sättningar är uppfyllda. Liksom nuvarande regel innebär den föreslagna regeln också att. även om dessa förutsättningar är uppfyllda. hovrätten har ett visst handlingsutrymme när det gäller frågan om undanröjande och återförvisning skall ske eller ej.

För att hovrätten skall få undanröja det överklagade avgörandet krävs för det första att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det överens- stämmer me'd vad som hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova. Det torde också överensstämma med vad som hittills gällt för sådana grova rättegångsfel som inte avses i 50 kap. 26 å första stycket (se NJA 11 1943 s. 652 och Welamson, Rättegång Vl, andra upplagan, s. 135). Men när det gäller bristande domförhet, som hittills alltid föranlett undanröjande, är det en nyhet.

Som exempel på fall där bristande domförhet inte kan antas ha inverkat på målets utgång kan nämnas att tingsrätten har felbedömt en fråga om giltigt förhinder för en nämndeman (jfr ] kap. 3 bä första stycket andra meningen i förslaget) och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om avgörandet i ett sådant fall har varit enhälligt, kan det finnas fall där det saknas anledning att anta att frånvaron av en nämndeman har inverkat på målets utgång. Andra exempel kan hämtas från områden där det finns domförhetsregler enligt vilka ledamöter med Särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Om domstolen i ett mål där sådana regler gäller felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning. innebär det givetvis långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansättning.

En andra förutsättning för undanröjande enligt paragrafen är att felet inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Det överensstäm- mer med vad som hittills gällt för rättegångsfel som inte är grova och torde också motsvara gällande rätt beträffande grova rättegångsfel som inte avses i 50 kap. 265 första stycket (se de tidigare nämnda uttalandena i NJA 11 1943 och i Welamson. Rättegång Vl). Det kan hävdas att denna förutsättning teoretiskt sett alltid är uppfylld när det i hovrätten visar sig att tingsrätten inte varit domför. eftersom det kan anses tveksamt om bristande domförhet hos underinstansen någonsin blir avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt.

Enligt gällande 28 _tå krävs för att hovrätten skall få undanröja ett tings- rättsavgörande i tvistemål av annan anledning än att rättegångsfel som avses i 26 eller 27 & förekommit att felet åberopas av part. Det kravet har tagits bort. Alla rättegångsfel Skall beaktas självmant av hovrätten. När det uppkommer fråga om undanröjande av ett avgörande enligt denna para- graf skall parterna emellertid enligt sista meningen i allmänhet få tillfälle att yttra sig i frågan. Som nyss nämndes ger reglerna hovrätten möjlighet att. trots att de formella förutsättningarna för undanröjande är uppfyllda. underlåta en sådan åtgärd t. ex. om hänsynen till parternas intressen starkt talar för det. Om rättegångsfelet består i att tingsrätten inte varit domför. bör för att hovrätten skall underlåta att undanröja tingsrättsavgörandet krävas att båda parter önskar det. Även vid andra typer av rättegångsfel bör parternas samstämmiga begäran ibland kunna föranleda att tingsrätts-

• Sida 81
•  Original

domen inte undanröjs Om felet är av mer allvarlig art. exempelvis om en tingsrätt medvetet åsidosatt en domförhetsregel, bör dock domstolsdiscip- linära faktorer få ökad tyngd och undanröjande således ske utan hänsyn till parternas inställning.

Det kan tilläggas att parternas uppfattning när det gäller frågan om undanröjande också är värdefull när det gäller att ta ställning till om ett rättegångsfel kan avhjälpas i hovrätten utan väsentlig olägenhet.

Om hovrätten i ett domvillofall på parternas begäran underlåter att undanröja det överklagade avgörandet, bör parterna givetvis inte kunna få avgörandet undanröjt i högsta domstolen på grund av samma domvilla. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i den allmänna motivering- en. avsnitt 2.3. och i specialmotiveringen till 59 kap. 1 &.

Hovrätten behöver inte inhämta parternas uppfattning om det är uppen- bart att det inte behövs. Vid bagatellartade fel kan det vara klart att det överklagade avgörandet inte skall undanröjas oavsett vad parterna tycker.

Paragrafen reglerar inte frågan vilken del av den överklagade domen som kan undanröjas. Enligt nuvarande regler gäller vid undanröjande på grund av grovt rättegångsfel att hovrätten har möjlighet att undanröja även en del av domen som inte har överklagats (50 kap. 26 & tredje stycket i dess hittillsvarande lydelse). Det finns inget stadgande om hur motsva- rande fråga skall bedömas vid undanröjande på grund av rättegångsfel som inte är grovt (jämför dock Welamson, Rättegång Vl, andra upplagan 1978 s. 130). Det får emellertid anses ligga i sakens natur att ett undanröjande av en del av domen som inte har överklagats endast bör komma i fråga vid sådana rättegångsfel som utgör domvilla enligt bestämmelserna i 59 kap. 1 & RB.

Det bör slutligen påpekas att hovrätten. när man upptäcker ett domför- hetsfel som inte bör föranleda återförvisning. ändå bör uppmärksamma tingsrätten på felet, t. ex. genom att sända en kopia av hovrättens avgöran- de i denna fråga till tingsrätten.

51 kap. 10 .t'

Paragrafen reglerar den förberedelse som kan bli nödvändig sedan genmä- let har kommit in till hovrätten. ] tredje och fjärde styckena har införts de regler om sammanträde under förberedelsen som redovisats i den allmän- na motiveringen. avsnitt 2.2.5. När det gäller tillämpningen av bestämmel- serna hänvisas till specialmotiveringen till 50 kap. 10 &.

51 kap. [ 2 s*

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse en bestämmelse om förhör under målets beredande. Denna bestämmelse har utgått och ersatts av de nya reglerna i 51 kap. 10ä tredje och fjärde styckena. Kvar i den förevarande paragrafen finns en regel om inställande av den som är anhål— len eller häktad till sammanträde under förberedelsen.

• Sida 82
•  Original

51 kap. 23 a .f'

Paragrafen reglerar frågan hur ingående hovrättens prövning av skuldfrå- gan behöver vara när ett överklagande inte riktats mot denna fråga utan enbart mot exempelvis påföljden. Beträffande bakgrunden hänvisas till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.2.3.

Den del av skuldfrågan som hovrätten under vissa förhållanden inte behöver pröva är frågan huruvida den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Om en person som åtalats för att ha skjutit en annan person till döds och dömts för mord överklagar och yrkar strafflindring, är hovrättens prövningsskyldighet begränsad såvitt avser frågan huruvida vadekäranden avlossat det dödande skottet. Däremot inskränker paragrafen inte hovrät- tens skyldighet att beakta frågan huruvida brottet är mindre grovt, och bör rubriceras som dråp. Inte heller är skyldigheten att pröva uppsåtsfrågan eller exempelvis frågan om gärningen begåtts i nödvärn inskränkt enligt paragrafen. Om tingsrätten dömt den tilltalade för bedrägeri som bestått i att han lämnat vissa oriktiga uppgifter, och överklagandet endast avser påföljden. är enligt paragrafen hovrättens prövningsskyldighet inskränkt endast beträffande frågan om den tilltalade lämnat de uppgifter som åklagaren påstått. När det däremot gäller frågan om uppgifterna var orikti- ga eller om de medfört förmögenhetsöverföring innebär paragrafen ingen inskränkning av prövningsskyldigheten.

Skyldighet att pröva frågan om den tilltalade begått den åtalade gärning- en fastän domen inte överklagats beträffande denna fråga föreligger enligt paragrafen i tre undantagsfall. Det första fallet är om det föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra grund för resning till förmån för den tilltalade enligt 58 kap 25 RB. Det vanligaste fallet torde bli att ny bevisning åberopas som sannolikt skulle ha lett till frikännande.

Det andra i paragrafen avsedda fallet är att det föreligger något förhål- lande som skulle kunna medföra undanröjande av tingsrättens dom på grund av domvilla. Det bör påpekas att hovrätten i vissa domvillofall är skyldig att undanröja tingsrättens domjämlikt 51 kap. 26 & RB. 1 de fall då det inte blir aktuellt med undanröjande. skall hovrätten ändå enligt denna bestämmelse pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gär- ningen. oavsett om tingsrättens dom överklagats i den delen.

Det tredje fallet då hovrätten enligt paragrafen har skyldighet att pröva frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen fastän domen inte överklagats beträffande denna fråga är när utgången vid tingsrätten i den delen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Det är självfallet inte meningen att hovrätten skall behöva detaljstudera målet ur dessa aspekter. Som regel bör det åligga parterna att ta initiativ till en prövning av ifrågavarande slag.

Vad som nu har sagts tar närmast sikte på fall där åtalet endast avser en gärning. 1 fall där åtalet avser flera gärningar blir saken mera komplicerad. lallmänhct har tingsrätten fastställt en gemensam påföljd för gärningarna. Utgångspunkten är att hovrätten enligt grunderna för 30 kap. 35 och 51 kap. 245 RB inte får ingå i prövning av en gärning som inte avses i vadeinlagan. Om vadetalan endast innehåller ett ovillkorligt yrkande om

• Sida 83
•  Original

mildring eller skärpning av den gemensamma påföljden. anses det att tingsrättens bedömning av skuldfrågan inte till någon del vunnit laga kraft. Hovrättens skyldighet att pröva skuldfrågan är emellertid begränsad i enlighet med vad som sägs i förevarande paragraf. Om återigen vadetalan uttryckligen riktar sig endast mot den straffrättsliga bedömningen av en viss gärning — eventuellt med yrkande om sådan ändring av påföljden som kan föranledas av bifall till nämnda yrkande — anses att skuldfrågan skall prövas endast beträffande denna gärning men påföljdsfrågan beträf- fande samtliga gärningar. I dessa fall har alltså tingsrättens fällande dom beträffande de gärningar som inte avses med vadetalan vunnit laga kraft. och inte ens en så begränsad prövning som avses med paragrafen kommer i fråga. Se vidare angående dessa frågor Welamson, Rättegång Vl, andra upplagan sid. 64 ff.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen bör det un- derstrykas att paragrafen naturligtvis inte innebär att hovrätten skall un- derlåta att föranstalta om bevisupptagning rörande gärningen, om sådan bevisupptagning är av betydelse i påföljdsfrågan.

51 kap. 26 _é'

Paragrafen, som är likalydande med 50 kap. 26 å. reglerar hovrättens möjlighet att undanröja ett tingsrättsavgörande på grund av domvilla. Beträffande motiven till lagändringen hänvisas till den allmänna motive- ringen, avsnitt 2.3.

51 kap. 289"

Paragrafen innehåller i sin hittillsvarande lydelse bestämmelser om un- danröjande på grund av rättegångsfel som inte är grova. [ sin nya lydelse innehåller den regler om undanröjande på grund av andra rättegångsfel än sådana som avses i 26 eller 27 S. När det gäller tillämpningen av bestäm- melserna hänvisas till specialmotiveringen till 50 kap. 28 5.

59 kap. 1 ,é'

Paragrafen innehåller regler om undanröjande av lagakraftvunna avgöran- den efter besvär över domvilla. 1 första stycket har bristande domförhet utgått som en domvillogrund som obligatoriskt skall föranleda undan- röjande. Bristande domförhet ingår enligt förslaget i punkt 4 och skall föranleda undanröjande endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Paragrafens andra stycke är nytt. Det begränsar möjligheterna att åbero- pa sådana fel som avses i första stycket 4 i vissa fall. Den som vill åberopa ett sådant fel måste göra sannolikt att han varit förhindrad att åberopa felet i rättegången eller ha haft någon annan giltig ursäkt för att inte göra det.

Ett rättegångsfel bör i första hand avhjälpas vid den domstol där felet har begåtts eller, om det inte går, i högre rätt efter överklagande. Det bör

• Sida 84
•  Original

inte läggas en part till fast att han inte uppmärksammar ett rättegångsfel i sådan tid att han kan åberopa det i samband med ett vanligt överklagande. Det är också i fortsättningen utgångspunkten för regleringen i det nu aktuella hänseendet. .

När det gäller resningsansökningar är parternas rätt att göra gällande nya omständigheter och bevis inskränkt. Några sådana inskränkningar har hittills inte funnits beträffande besvär över domvilla. Det har inneburit att även den som både varit medveten om att ett rättegångsfel har begåtts och haft möjlighet att få rättelse genom att överklaga domen på vanligt sätt men underlåtit det. kunnat få det lagakraftvunna avgörandet undanröjt efter domvillobesvär. Detta förfarande blir i fortsättningen uteslutet i de fall besvären grundas på en omständighet som inte obligatoriskt leder till undanröjande. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke innebär att domvillobesvär enligt första stycket 4 inte får tas upp till prövning. Un- dantag görs för fall då klaganden haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa felet. '

Det kan inträffa att en part åberopar ett rättegångsfel redan under rättegången men att domstolen finner att hans yrkande om undanröjande inte skall bifallas. Det kan ifrågasättas om parten då bör ha möjlighet att anföra besvär över domvilla under åberopande av samma fel. Med hänsyn till att det i många fall råder förbud mot fullföljd av talan mot hovrätts — och i vissa fall tingsrätts — avgörande harjag inte ansett det lämpligt att begränsa rätten till domvillobesvär i sådana fall. Därför har avvisningsbes- tämmelsen begränsats till att avse besvär som grundas på en omständighet som inte tidigare åberopats i målet.

Som nämnts i specialmotiveringen till 50 kap. 28 5 kan det förekomma fall då det förekommit ett grovt rättegångsfel men parterna vill att domen trots det inte skall undanröjas. [ sådana situationer kan hovrätten underlå- ta att undanröja domen. Det säger sig självt att en part då inte bör kunna anföra besvär över domvilla under åberopande av samma rättegångsfel. Det nya andra stycket innebär att hans besvär skall avvisas. Om han har begärt att hovrätten skall underlåta att på grund av felet undanröja domen, kan han aldrig anses ha haft giltig ursäkt för att inte åberopa det.

5 9 kap. 2 ;

Paragrafen innehåller regler om besvärstid m.m. för besvär över domvilla. Den har ändrats med hänsyn till ändringarna i 1 &.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1989. De ändrade sammansättningsreglerna bör inte gälla i fall då huvudförhandling på- börjats före ikraftträdandet. De nya reglerna i' 50 kap 25 & om inskränk- ningar i rätten att åberopa nytt processmaterial i hovrätten bör inte gälla när tingsrättens avgörande har meddelats före ikraftträdandet. Övergångs- bestämmelserna har utformats med hänsyn härtill.

• Sida 85
•  Original

5.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 14 kap. 17,6

Paragrafen innehåller regler för tingsrätts sammansättning i äktenskaps- mål och mål om underhåll. Den har omredigerats för att den bättre skall korrespondera med huvudreglerna om sammansättning i l kap. RB.

I första stycket har paragrafens tillämpningsområde inskränkts till att gälla huvudförhandlingen. Vid sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling gäller således RB:s regler. Det innebär ingen saklig skillnad i förhållande till vad som nu gäller på grund av den nuvarande bestämmelsen i andra meningen i paragrafens första stycke.

Den nuvarande andra meningen i paragrafens första stycke stadgar att tingsrätten är domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Vid huvudförhandling finns det sådana domförhetsregler för huvudförhandling i förenklad form. huvudförhandling i mål om mind- re värden och huvudförhandling när endomarprövning är tillräcklig med hänsyn till målets beskaffenhet, om parterna samtycker till det. Avsikten har emellertid aldrig varit att den från småmålslagen hämtade regeln om endomarprövning i mål om mindre värden skall gälla i familjerättsliga mål. För att klargöra detta har i paragrafens nya lydelse regeln om endo- marprövning vid huvudförhandling utformats som en hänvisning till den föreslagna 1 kap. 3 a 9" andra och tredje styckena RB. Det innebär att rätten skall bestå av en lagfaren domare vid huvudförhandling i förenklad form och att rätten är domför med en lagfaren domare om rätten anser det tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet.

I detta sammanhang hänvisas till vad som i specialmotiveringen till 1 kap. 3 a & RB anförts om tillämpning av paragrafens tredje stycke i familje- mål.

Paragrafens andra stycke innehåller den i nuvarande tredje stycket in- tagna regeln om bibehållen domförhet trots att en nämndeman får förfall.

Paragrafens tredje stycke innehåller en regel om förstärkning av rätten med en lagfaren domare och en nämndeman i speciella fall. ] paragrafens nuvarande andra stycke finns en möjlighet att förstärka rätten med en nämndeman. Den nya bestämmelsen är likadan som den som föreslås gälla enligt RB. När det gäller skälen för den nya bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.4.5. Det bör påpekas att det i familjemål i praktiken sällan torde förekomma behov att utnyttja möjligheten till förstärkning av rätten.

Paragrafens sista stycke är oförändrat.

14 kap. 18 5 I paragrafen har en felaktig hänvisning till 2 kap. 4 & RB rättats.

• Sida 86
•  Original

Övargångsbeslänzmelserna

Den nya lydelsen av l4 kap. 17 5 innebär mindre ändringar av sammansätt- ningsreglerna. En övergångsbestämmelse har införts för fall då en huvud- förhandling har påbörjats före ikraftträdandet.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän

I 3 aå har hänvisningen till RB:s regel om rättens sammansättning i mål om låga värden ändrats på grund av omredigeringen av l kap. RB.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden

I 65 har reglerna om rättens kollegiala sammansättning ändrats så att möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare avskaffats, i enlighet med vad som föreslås för tvistemål. Däremot har det inte ansetts föreligga behov att i ärendelagen nu införa någon motsvarighet till regeln att tingsrätt i tvistemål är domför med två lagfarna domare vid förfall för den tredje domaren.

Övergångsbestämmelserna till lagen (l969:258) om ändring i ärende- lagen har ändrats på grund av att möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner.

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål

] 45 har reglerna om rättens sammansättning ändrats så att möjligheten till en sammansättning med fyra lagfarna domare försvinner, i enlighet med vad som föreslås för tvistemål. Dessutom har föreskrivits att rätten är domför med två lagfarna domare vid förfall för den tredje domaren.

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1 969246) om domstolar i fastighetsmål

3 g'

Tredje stycket innehåller föreskrifter om möjligheter till utökning av anta— let ledamöter i speciella fall. I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 2.4.5 har rekvisiten för förstärkning utformats likadant för lagfarna ledamöter och nämndemän.

43'

] paragrafen föreskrivs att fastighetsdomstol är domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som föreskrivs för tingsrätt. Bestämmelsen har ändrats för att klargöra vilka regler i det omredigerade 1 kap. rätte- gångsbalken som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångs—

• Sida 87
•  Original

balken är det inte förbjudet med starkare sammansättning vid handlägg- ning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhandling i förenklad form.

4u ,é'

Hänvisningen till RB:s regel om rättens sammansättning i mål om låga värden har ändrats på grund av omredigeringen av 1 kap. RB.

' Övwgångvbm'zämmelserna

Övergångsbestämmelserna har utformats på samma sätt som övergångsbe- stämmelserna till lagen om ändring i rättegångsbalken.

5.7 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (] 972:429)

En hänvisning i 205 till reglerna om s.k. småmål har ändrats på grund av den nya redigeringen av 1 kap. RB.

5.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder

5 & innehåller regler om hyresnämnds sammansättning. Reglerna om vilka intresseledamöter som skall delta på fastighetsägarsidan i mål med anknyt- ning till bostadsrättsfastighet har ändrats. När det gäller skälen till änd— ringen hänvisas till den allmänna motiveringen. avsnitt 2.5.

5.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 1082) om bostadsdomstol

6 &”

[ paragrafen har införts en regel om utseende av en ny ledamot när en ledamot i domstolen avgår i förtid.

123'

Paragrafens andra stycke är nytt. Det ger möjlighet att avgöra frågor som inte avser själva saken i en sammansättning utan intresseledamöter.

Till de frågor som kan handläggas i den nya sammansättningen hör frågor om undanröjande av ett nänmdavgörande av processuella skäl, t.ex. återkallelse. rättegångshinder eller domvilla, samt frågor om avvisning och återförvisning. Även stadfästelse av förlikning får anses falla under den nya bestämmelsen (jfr Gärdc m. fl.. Nya rättegångsbalken, s. 767). Också då det Överklagade nämndavgörandet hänför sig till själva saken kan den fullföljda talan vara begränsad till en processuell fråga. t.ex. res judicata eller rättegångskostnad.

• Sida 88
•  Original

135,v

Paragrafens hittillsvarande andra stycke innehåller regler om vilka intres- seledamöter som skall delta när domstolen är sammansatt med sju leda- möter. Reglerna om vilka intresseledamöter som skall delta på fastighetsä- garsidan har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.5. I samband härmed har reglerna delats upp på två stycken.

När det gäller mål som rör hyresfastigheter, är sammansättningen bero- ende på vem som äger fastigheten. Den tidigare ägarkategorin ”annan än enskild" har preciserats på sätt framgår av lagtexten. Med allmännyttigt bostadsföretag avses bolag eller stiftelser som enligt 325 förordningen (l986:694) om handläggning, förvaltning m.m. av bostadslån och ränte- bidrag — eller motsvarande äldre bestämmelse — godkänts som allmän- nyttiga. Lagtexten har vidare ändrats så att det anges att de ifrågavarande intresseledamöternaföreträdesvis skall vara väl förtrogna med förvaltning av respektive huskategori. Härigenom ges domstolen möjlighet att undan- tagsvis handlägga exempelvis ett mål som rör en fastighet som ägs av en enskild fastighetsägare i en sammansättning som är avsedd för mål som rör fastigheter som ägs av andra än enskilda.

Även reglerna om när intresseledamöterna på fastighetsägarsidan skall vara förtrogna med förvaltning av bostadsrättsfastigheter har ändrats i enlighet med vad som föreslagits i avsnitt 2.5.

Paragrafens tredje stycke innehåller regler om vilka intresseledamöter som skall delta på hyresgästsidan. Dessa regler har inte ändrats.

14 ,9'

Hänvisningen till l3ä har ändrats på grund av att denna paragraf har delats upp i tre stycken.

5.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning

5 kap. 1 9"

Paragrafen har ändrats för att möjliggöra den i avsnitt 2.4.7 föreslagna adjunktionen av förvaltningsdomare i allmän domstol även utanför områ— det för s.k. ekomål.

5.1 l Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (l983z29l)

13 kap. 4 & innehåller regler om när vattendomstol är domför med endast ordföranden. Paragrafen har redigerats om för att det klarare än f.n. skall framgå i vilka fall den gäller. Till skillnad från vad som gäller enligt rättegångsbalken är det inte förbjudet med starkare sammansättning vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudförhand- ling i förenklad form. Det säger sig självt att regeln i andra stycket inte har avseende på huvudförhandlingar som hålls inför en lagfaren domare en- sam.

• Sida 89
•  Original

Rättegångsutredningens sammanfattning av sitt betänkande (SOU 1987: 46)

Rättegångsutredningen tillsattes år 1977 för att göra en översyn av RB. F.n- ligt våra ursprungliga direktiv skulle översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i första instans. dvs. tingsrätt. Genom tilläggsdirektiv år 1981 har uppdraget utvidgats till att avse också en översyn av processen i över- rätt. dvs. hovrätt och HD. Samt av reglerna om domstolarnas samman- sättning.

Inte minst med hänsyn till uppdragets omfattning har vi valt att bedriva utredningsarbetet i etapper och vi har lagt fram ett flertal delbetänkanden. det senaste under våren 1987. Våra avgivna delbetänkanden och den lag- stiftning som föranletts av våra förslag i dessa redovisar vi i kap. 2. Sedan vissa av de frågor som tas upp i direktiven genom ett särskilt regeringsbeslut har överlämnats till en särskild utredare. behandlar vi i detta slutbetänkan- de de kvarstående delarna av uppdraget under tre avsnitt. varav det första avser hovrättsfrågor. det andra avser frågor om undanröjande och återför- visning och det tredje avser sammansättningsfrågor. I ett särskilt avsnitt tar vi upp frågor rörande konstnaderna för våra förslag.

I det nyss nämna beslutet gjorde regeringen också klart att vårt arbete på de kvarstående frågorna skulle vara avslutat den 1 juli 1987. Utrednings- arbetet har i följd härav under senare tid drivits under mycket stark tids- press. Detta har inte kunnat undgå att påverka innehållet i betänkandet. Motiveringarna har inte kunnat bearbetas i den utsträckning som vi ansett önskvärt och vi har i flera frågor tvingats begränsa oss till att peka på re- formbehov eller endast mera skissartat anvisa lösningar. Detta gäller fram- för allt frågor rörande besvärsprocessen. Specialmotiveringar till lagtexten har inte alls hunnit utarbetas.

Hovrättsfrågor

Sedan vi i kap. 3 tecknat en bakgrund till våra överväganden beträffande processen i hovrätt behandlar vi i kap. 4 reformbehovet i denna del och an— lägger några allmänna synpunkter på hovrältsprot'essen.

Enligt våra direktiv bör den övergripande målsättningen för vår översyn av RB:s regler om processen i överrätt. liksom betäffande tingsrättsproces- sen. vara att göra processen snabbare och billigare utan att befogade rättssä- kerhetsintressen träds för när.

• Sida 102
•  Original

Direktiven innehåller få preciserade krav på reformer. I den mer interna PTOP- 1988/89195 debatten förekommer dock kritiska synpunkter på den rådande ordningen. Bilaga 1 Det har också gjorts gällande att hovrätternas arbetsbörda och den sam- hällsekonomiska situationen är sådan att hovrätterna måste få möjlighet att prioritera viktigare mål.

Efter en diskussion om syftet med instansordningen kommer vi fram till att målsättningen för vårt reformarbete bör vara att åstadkomma en mer flexibel hovrättsprocess. Prövningen i mellaninstansen bör koncentreras till sådana frågor där hovrättsprocessens styrka är särskilt framträdande. Idea- let är en ordning där hovrättsprocessen inte mer eller mindre automatiskt blir en ren upprepning av tingsrätltsprocessen utan i stället innebär en till varje mål anpassad överprövning. 1 ökad utsträckning bör hovrätten få vad som närmast kan betecknas som en kontrollfunktion.

Mot bakgrund av denna målsättning behandlar vi i kap. 5 olika metoder att begränsa hovrätts/"övningen till vad det enskilda målet kräver. De meto- der som vi diskuterar mera ingående är dels att för vissa fall förbjuda över- klagande (fullföljdsförbud). dels att föreskriva att hovrätten inte skall ta upp ett mål till prövning i sak annat än efter särskild tillståndsprövning (dis- pensprövning). dels att förenkla prövningen av målet eller av en viss fråga i målet (förenklad prövning).

På grund av våra förpliktelser enligt vissa internationella överenskommel- ser är det helt uteslutet att införa regler om fullföljdsförbud beträffande brottmål. Beträffande övriga målkategorier anser vi det inte vara möjligt att annat än i mycket begränsad utsträckning minska hovrätternas arbetsbörda genom att införa fullföljdsförbud beträffande tingsrätternas avgöranden.

Genom en nyligen beslutad lagändring (SFS 1987:747) har småmälslagens dispensregler överflyttats till RB. Tillämpningsområdet har samtidigt utvid- gats till att omfatta också vissa mål om mindre värden som i dag handläggs vid fastighetsdomstolarna. Av departementschefens uttalanden i lagstift- ningsärendet (prop. 1986/87:89) framgår emellertid att överföringen av småmålslagens dispensregler till RB inte skall uppfattas som ett slutligt ställ- ningstagande utan sker i avvaktan på att vi prövar frågan om dispensregler och andra fullföljdsbegrz'insningar ur ett vidare perspektiv.

Vi har ägnat frågan om ett dispenssystem mycket stor uppmärksamhet. Sålunda har vi analyserat vad ett dispenssystem innebär och utförligt dis- kuterat vilka fördelar som kan påräknas genom ett sådant system och vilka .. nackdelar systemet kan medföra. Inom utredningen har enighet nåtts om att ett generellt krav på dispens för att få en fullföljd talan prövad i hovrätt inte kan uppställas. Däremot har delade meningar gjort sig gällande i frågan hu- ruvida ett dispenssystem som endast gäller vissa mål bör finnas i RB; Dis- kussionen har framför allt kommit att gälla huruvida ett dispenssystem" mer eller mindre likt det som nu gäller för tvistemål om mindre värden. s.k". små"— mål. bör behållas och om ett sådant system kan utsträckas till att avse också vissa brottmål. Enligt utredningens majoritet talar starka'skäl mot varje ' form av dispenssystem vid fullföljd från tingsrätt till'hovrätt. Hovrätterna— som genom 1971 års fullföljdsreform i praktiken blivit slutinstans i de flesta

• Sida 103
•  Original

Bilaga 1

mål — bör liksom hittills i princip stå öppna för varje överklagande. Enligt majoritetens mening är det inte möjligt att inom ramen för ett dispenssys- tem — med den innebörd majoriteten lägger i detta begrepp. dvs. en pröv- ning som inte innefattar någon förprövning beträffande själva saken — skapa tillräckliga garantier för att man inte avslår dispenser även i mål där av- görandet skulle ha ändrats ()m målet tagits upp till prövning. Att låta ett dis- penssystem avse även brottmål är enligt majoritetens mening helt uteslutet. När det gäller övriga mål anser majoriteten det inte möjligt att avgränsa de mål i vilka krävs dispens på ett sätt som tillfredsställer rimliga krav på preci- sion. enhetlighet och konsekvens. Vinsterna med ett dispenssystem av det slag som kan komma i fråga anses dessutom mycket begränsade.

Utredningens ställningstagande innebär alltså att detnuvarande systemet med dispensprövning i småmål avskaffas.

Majoritetens inställning till dispenssystem har inte hindrat andra förslag som kan begränsa måltillströmningen till hovrätterna eller hovrätternas prövning av målen. Ett sådant förslag tar sikte på den särskilda kostnads- regel som för närvarande gäller enligt småmålslagen. Enligt samma majori- tets uppfattning kan en sådan regel om kvittning av kostnaderna ha sitt be- rättigande i småmål men den bör avse enbart processen i tingsrätt. Den re- gel som överförts från småmålslagen till 18 kap. 8 a 5 RB föreslås ändrad i enlighet härmed.

Innan vi går över till frågor som rör själva handläggningen av mål i hov- rätt diskutcrar vi i kap. () möjligheterna att minska antalet instanser genom att låta hovrätten iökad utsträckning vara första instans. Vi har därvid ansett oss böra överväga endast införande av ett prorogationssystem för dispositiva tvistemål. Rcformbehovet kan dock inte antas vara trängande. Mot den bakgrunden anser vi att de fördelar som ett prorogationssystem skulle föra med sig inte'är sä framträdande att de väger upp de nackdelar som systemet medför. Främst av denna anledning lägger vi inte fram något förslag i denna del.

Återstoden av hovrättsavsnittet ägnar vi åt att diskutera frågor som rör möjligheterna att förenkla och effektivisera hovrättsprocessen. Därvid uppehåller vi oss först vid gränserna för hovrättens prövning av överklagade mål (kap. 7). Vad gäller tvistemål diskuterar vi bl.a. förbudet mot att först i hovrätten kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer av huvud- förpliktelsen eller att framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen

samma grund som det ursprungliga vrkan.det En'uppmjukning av gällande ordning på dessa punkter rimmar väl med vår. strävan att försöka göra pro- cessordningen mer flexibel. Vi föreslår därför att förbudet mot att i högre rätt framställa tilläggsyrkanden av angivet slag tas .bort. |

I iksom | tvistemål är i brottmål hovrättens prövning i princip begränsad av de | vadeinlagan framställda yrkandena. I dessa mål är emellertid hov- rätten skyldig att självmant pröva såväl skuld— som påföljdsfrågan. Till följd härav kan ("')verprövningen komma att. sträcka sig utöver den angivna ramen. Trots förekomsten av vägledande rättsfall torde det rada viss osäkerhet om hur omfattande prövningen skall vara i fall (la yrkandet | hovrätten avser en-

• Sida 104
•  Original

bart påföljden eller enbart vissa gärningar. Det är enligt vår mening önsk- PI'OD. 1988/89: 95 värt att omfattningen av hovrättens överprövning i dessa fall regleras klara- Bilaga ] re. För fall då yrkandet i hovrätten inte avser frågan om den tilltalade har begått gärningen föreslår vi därför att hovrättens prövning av denna fråga skall begränsas till (')m det föreligger nagot förhållande som skulle kunna ut- göra grund för resning till förmån för den tilltalade eller kunna medföra un- danröjande av domen på grund av domvilla eller om målets utgång vid tingsrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

1 kap. 8 behandlar vi en fråga som har viss anknytning till frågan om grän- serna för hovrättsprövningen. nämligen möjligheten till anslutningsvad. Detta institut används främst i brottmål och kritiken mot institutet har också huvudsakligen avsett dess användning i sådana mål. Möjligheten till anslut- ningsvad ökar emellertid flexibiliteten i fullföljdssystemet och torde sam- tidigt ge samhällsekonomiska fördelar. Enligt vår mening föreligger det allt- jämt ett visst behov av institutet i både tvistemål och brottmål. Vi föreslår därför inte några ändringar av de berörda reglerna men vi anser att det finns skäl för riksåklagaren att verka för en enhetlighet när det gäller åklagarnas tillämpning av institutet.

Frågor som rör underlaget för havrt't'ttsprövningen behandlar vi i kap. 9. Huvuddelen av kapitlet ägnas åt en diskussion av möjligheterna att be- gränsa upptagningen i hovrätten av gammal bevisning. dvs. bevisning som tagits upp redan i tingsrätten. och att begränsa möjligheterna att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis. Utgångspunkten för våra över- väganden har varit att upptagningen av muntlig bevisning i hovrätten bör begränsas till de fall då den fyller en verklig funktion och att parterna bör tillåtas att införa nytt material i hovrätten endast om särskilda skäl före- ligger.

1 vad mån gammal. muntlig bevisning måste tas upp på nytt i hovrätten regleras i stor utsträckning av de s.k. tilltrosparagraferna (50 kap. 23 å och 51 kap. 23 & RB). Innebörden av dessa bestämmelser är att hovrätten inte får företa någon ny bevisvärdering utan att ta upp beviset på nytt. Trots att viss berättigad kritik har riktats mot tilltrosparagraferna fyller de enligt vår mening en viktig funktion i rättskipningen och kan inte undvaras. Vi finner inte heller anledning att föreslå ändringar av paragrafernas lydelse.

Bortsett från tilltrosparagraferna gäller enligt 35 kap. 13 å andra stycket RB att bevis skall tas upp på nytt endast om hovrätten finner det vara av be- tydelse för utredningen eller en part yrkar det och upptagandet inte finnes sakna betydelse. I praktiken godtar hovrätten vanligen parts yrkande om förnyad bevisupptagning. För att hovrätten inte skall undandra sig sitt an- svar för prövningen föreslär vi att vad som i den berörda bestämmelsen sägs ()m partsinflytande tas bort. Den föreslagna ändringen markerar vikten av att det är hovrätten ensam som avgör om beviset har sådan betydelse att det bör tas upp på nytt. Parternas uppfattning skall dock självfallet fortfarande beaktas.

En av oss utförd undersökning visar att hovrätterna i stor utsträckning omprövar bevisningen i målen och att prövningen i flertalet fall ändå inte le-

• Sida 105
•  Original

der till någon ändrad bedömning. Vi har därför undersökt möjligheten att Prop. 1988/89: 95 låta hovrätten i princip vara bunden av tingsrättens bevisvärdering. Mot en Bilaga 1 så genomgripande reform talar emellertid starka skäl. främst hänsynen till rättssäkerheten. och åtskilliga lagtekniska svårigheter. Vi avstår därför från att lägga fram förslag om en reform av detta slag.

När det gäller parternas möjligheter att införa nytt material i hovrätten fö- religger enligt vår mening reformbehov endast för tvistemålens del. Vad det här gäller är att ändra preklusionsregeln i 50 kap. 25 & RB så att den på ett bättre sätt än för närvarande ger uttryck för de begränsningar som är önsk- värda. Efter en genomgång av olika alternativ stannar vi för att föreslå att den nuvarande regeln omformuleras på det sättet. att en ny omständighet eller ett nytt bevis skall få åberopas i hovrätten dels — liksom i dag — om gil- tig ursäkt föreligger för underlåtenheten att åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten. dels om det är uppenbart att det inte föranleder nå- gon olägenhet att omständigheten prövas eller beviset förebringas.

Enligt flera bestämmelser i RB åligger det parterna att lämna underlag för hovrättens bedömning under förberedelsen av frågor rörande bevis- ningen i målet. Enligt vad vi har erfarit förekommer det att dessa be- stämmelser inte följs av parterna och att hovrätten låter sig nöja därmed. Detta förhållande kan. inte minst i dispositiva tvistemål, leda till att rätte- gångarna blir onödigt omfattande och att rättegångskostnaderna skjuter i höjden. Vi har därför övervägt att i fråga om dispositiva tvistemål skärpa kraven på parternas bevisuppgifter. Vi avstår emellertid från att föreslå nå- gon ändring av de berörda bestämmelserna. De uppgifter som behövs bör nämligen kunna inhämtas genom en ökad användning av muntlig förbe- redelse i hovrätten och genom materiell processledning. institut som vi be- handlar i två senare kapitel.

I detta sammanhang finner vi också anledning att påminna om att det i RB finns bestämmelser om utvidgat rättegångskostnadsansvar för illojala el- ler vårdslösa parter samt för tvistemål även preklusionsregler för omständig- heter eller bevis som i otillbörligt syfte eller — enligt prop. 1986/87:89— av grov vårdslöshet åberopas först vid huvudförhandlingcn.

I anslutning till det föregående tar vi också upp frågor om underlaget för hovrättsprövningen i besvärsmål. Liksom när det gäller vissa andra reform- frågor nödgas vi emellertid av tidsskäl att beträffande besvärsprocessen in- skränka oss till att i korthet beskriva några av de problem som givit sig till känna och att anvisa tänkbara vägar att beträda vid lösningen av proble- men.

I kap. 10 avhandlar vi avvägningen mellan muntlighet och skriftlighet i hovrättsprocessen. Till en början diskuterar vi där om det går att ytterligare utöka möjligheten för hovrätt att avgöra tvistemål och brottmål på hand- lingarna (avsnitt 10.2), om ett ökat muntligt inslag i besvärsprocessen är önskvärt (avsnitt 10.3) samt om s.k. blandad process kan användas vid prövningen i hovrätt av tvistemål och brottmål (avsnitt 10.4). Vi föreslår emellertid inte några reformer i dessa delar. Som vi ser det har dock frågan

• Sida 106
•  Original

Bilaga 1

om muntlighetens betydelse i besvärsmål en given plats vid en översyn av besvärsprocessen.

När det gäller muntlig förberedelse i hovrätten (avsnitt [().5) konstaterar vi att den nuvarande möjligheten att i vademål hålla sådan förberedelse ut- nyttjas mycket sparsamt. Enligt vår mening skulle emellertid. inte minst i dispositiva tvistemål. mycket vara vunnet om en del av den skriftliga förbe- redelsen ibland ersattes av en muntlig sådan. Vi föreslår därför att möjlig- heten tilI muntlighet under förberedelseskedet regleras tydligare än i dag. Vi föreslår också att ett förheredelsesammanträde, liksom vid tingsrätt. skall kunna hållas per telefon.

Kap. ll ägnas åt frågor om materiell processledning och förliknings- verksamhet i hovrätten. [ RB finns flera bestämmelser om materiell pro— cessledning vid tingsrätt. På grund av hänvisningar i kapitlen om vademål gäller bestämmelserna om processledning vid huvudförhandling också i hovrätten. Enligt vår mening är dock behovet av processledning i hovrätten allra störst under förberedelsen i tvistemål. Vi föreslår att detta skall kom- ma till uttryck i lagtexten genom en hänvisning till motsvarande bestämmel— ser för tingsrätten.

Frågor om undanröjande och återförvisning

[ kap. 13 och 13 behandlar vi spörsmålet om en begränsning av möjligheten resp. skyldigheten att undanröja domar på grund av domvilla (grovt rätte- gångsfel) och återförvisning av mål på den grunden. Undanröjandc på grund av domvilla förekommer främst efter fullföljd i vanlig ordning. Be- stämmelserna om undanröjande i dessa fall är tvingande för parterna och i stor utsträckning obligatoriska för domstolarna. främst av hänsyn till dom- stolsdisciplinen. Den kritik av bestämmelserna som har förekommit har gått ut på att hovrätterna. främst av processekonomiska skäl, borde kunna un- derlåta att undanröja tingsrättsavgöranden och att återförvisa mål i fall då dessa åtgärder inte skulle tjäna något sakligt syfte och parterna inte heller begär att målet skall prövas på nytt vid tingsrätten. Undanröjandc och åter- förvisning kan emellertid begränsas också genom att andra bestämmelser än de nu berörda utformas på ett klarare sätt. Flera av våra förslag. både såda- na som vi lagt fram tidigare och sådana som vi lägger fram i detta be- tänkande. är sålunda ägnade att minska risken för rättegångsfel. . . När det gäller bestämmelserna om undanröjande och återförvisning i va- demål kommer vi efter en genomgång av olika alternativ fram till att en re- form i första hand bör bygga på en skärpning av förutsättningarna för att undanröjande skall få ske. Vi menar att detta kan åstadkommas genom att. man lägger mindre vikt vid domstolsdisciplinen och större vikt vid den m- verkan som rättegångsfelet haft pa målets utgång och vid möjligheterna att avhjälpa felet | hovrätten. Vidare anser vi att undanröjande | vissa fall bör kunna underlåtas om båda parter motsätter sig det. Våra överväganden i denna del tar sig uttryck ] förslag till vissa ändringar av såväl bestämmelser- na om undanröjande [ vademål som domvilloreglerna.

• Sida 107
•  Original

Bilaga 1

Undanröjandc av ett tingsrättsavgörande kan enligt praxis ske även utan att något rättegångsfel har förekommit. Viss osäkerhet råder om förut- sättningarna för undanröjande i dessa fall. Enligt vår mening är det för klar- hetens skull lämpligt att — liksom vi i ett tidigare betänkande föreslagit be- träffande HD — lagfästa möjligheten för hovrätten att av annan anledning än rättegångsfel undanröja tingsrättens dom. Vi lägger därför fram förslag här- om.

De föreslagna bestämmelserna lämnar ett visst utrymme för hovrätten att på båda parters begäran underlåta att undanröja tingsrättens avgörande. I sådana fall föreligger vid fullföljd av talan självfallet inte skäl för HD att på grund av domvillan meddela prövningstillstånd och inte heller att ta upp be— svär över domvilla, om sådana skulle anföras. För att klargöra detta och även införa vissa ytterligare begränsningar av möjligheterna att få dom- villobesvär prövade. föreslår vi vissa ändringar av domvilloreglerna.

Sammansättningsfrågor

Kap. 14 och 15 ägnar vi främst åt utgångspunkterna för våra överväganden i sammansättningsdelen. Enligt direktiven bör vi förutsättningslöst se över såväl tingsrätternas som hovrätternas sammansättning. Av tidsskäl har det emellertid inte varit möjligt för oss att göra en generell översyn av gällande sammansättningsregler. En del frågor på detta område har vi för övrigt re- dan behandlat i våra tidigare betänkanden. Vi har av dessa skäl funnit det tillräckligt att koncentrera vår översyn beträffande domstolarnas samman- sättning till några speciella frågor. Därvid har vi valt att inrikta vårt reform- arbete på de delar av gällande rätt som blivit föremål för kritik.

I kap. 16 behandlar vi frågor om tingsrätts sammansättning och tar först (avsnitt 16.1) upp avvägningen mellan juristkollegial sammansättning och endomarbehörighet vid huvudförhandling i tvistemål. I detta hänseende är det framför allt två frågor som tilldrar sig intresse, nämligen dels om den år 1984 på vårt initiativ införda bestämmelsen om endomarbehörighet med hänsyn till målets beskaffenhet fått den önskade effekten. dels om den 'obli- gatoriska endomarregeln i småmål är befogad.

Inom domstolsverket sker för närvarande en utvärdering av effekterna av den utvidgade endomarkompetensen i tvistemål. I avvaktan på resultatet av utvärderingen bör det enligt vår mening inte komma ifråga att företa några mer genomgripande förändringar i de. berörda reglerna. På en punkt anser vi det dock angeläget att regelsystemet görs mer flexibelt och att en reform i sådant syfte genomförs redan i detta sammanhang. Vi åsyftar det för- hållandet att vid s.k. stor huvudförhandling i ett tvistemål tingsrätten är domför med en domare bara under förutsättning att parterna har lämnat sitt samtycke till att målet avgörs av endast en domare.

Enligt vårt förslag i 1982 års delbetänkande skulle tingsrätt i tvistemål all- tid vara domför med en lagfaren domare om målet var av enkel beskaffen- het. Frågan om målets beskaffenhet skulle avgöras av tingsrätten. Att lag- rummet vid 1984 års reform fick en annan utformning motiverades med att den av oss föreslagna lydelsen innebar en avsevärd risk för undanröjande av

• Sida 108
•  Original

domen och återförvisning av målet. om hovrätten efter fullföljd av talan PTOP- 1988/89195 gjorde en annan bedömning än tingsrätten av målets svårighetsgrad. I detta Bilaga 1 betänkande har vi emellertid föreslagit sådana ändringar av reglerna om un— danröjande att skilda bedi'imningar av målets svårighetsgrad endast i undan- tagsfall bör leda till undanröjande av en överklagad dom. Vi föreslår därför på nytt att tingsrätten vid huvudförhandling i tvistemål skall vara domför med en lagfaren domare i mål av enkel beskaffenhet.

Genom den i det föregående nämnda lagändringen skall småmålslagen upphöra att gälla vid årsskiftet 1987/88. Vissa av dess bestämmelser. bl.a. den obligatoriska regeln om endomarkompetens. överförs dock till RB. Vi har anledning att nu överväga vilken ställning vi skall ta till denna domför- hctsregel.

Vi (felar uppfattningen att det övervägande antalet småmål redan på grund av tvisteföremålets ringa värde normalt är av den beskaffenheten att de bör handläggas och avgöras av ensamdomare. Detta bör därför vara hu- vudregel. Att tvistefi.)remålet har ett begränsat värde utesluter emellertid inte att målet kan vara av komplicerad beskaffenhet. rättsligt eller sakligt el- ler i båda dessa hänseenden. Sådana mål bör enligt vår mening inte avgöras av ensamdomare. Vi föreslår därför att den nämnda huvudregeln utformas så att även småmål kan avgöras i juristkollegial sammansättning.

Tingsrättens kollegialt: samnutnsältning i tvistemål utgörs för närvarande regelmässigt av tre lagfarna domare. [ avsnitt 16.2 har vi övervägt om det generellt eller i vissa mål är möjligt att minska antalet lagfarna domare i denna sammansättning till två utan att därför gå miste om de fördelar som flerdomarsystcmet är avsett att ge. Vi kommer emellertid fram till att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att föreslå en minskning av antalet lagfarna domare i den nämnda sammansättningen. bortsett från f("irfallssi— tuationer.

I avsnitt 16.3 diskuterar vi behovet av två Iugjizrnu domare i vissa brott- mål. Enligt gällande rätt får tingsrätten i brottmål bestå av två lagfarna do— mare — i stället för en lagfaren domare — jämte nämndemän endast om målet beräknas kräva minst fyra veckors huvudförhandling. Det ges däremot inte någon möjlighet att förstärka rätten med en lagfaren domare av det skälet att ett mål är särskilt komplicerat. l tvistemål är det enbart målets be- skaffenhet som avgör om rätten skall ha en mer eller mindre kvalificerad sammansättning. Enligt vår mening bör något av samma synsätt gälla för brottmål. Vi förelår därför att den nu. gällande regeln om utökning av an- talet lagfarna domare i brottmål skall ersättas av en regel av innebörd att yt- terligare en lagfaren ledamot får ingå i rätten om det bedöms som nödvän- digt med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad.

I avsnitt 16.4 diskuterar vi möjligheten att utvidga endt)murbeltörig/teten [ brottmål utöver vad som nu gäller men stannar för att inte föreslå några re— former.

Frågan om antalet nämndemän i tingsrätt behandlar vi i aVsnitt 16.5. Vi konstaterar där att nämndemannainstitutet har varit föremål för åtskilliga reformer genom åren. Den senaste nämndemannareformen trädde i kraft

• Sida 109
•  Original

den 1 juli 1983. Genom denna reform — vilken motiverades huvudsakligen Prop. 1988/89: 95 av statsfinansiella faktorer — blev tingsrätten vid huvut'lförhandling i brott- Bilaga 1 mål och familjerättsliga mål i princip domför med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. I mål om brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år skall dock fem nämndemän delta. Nämndemännen fick samtidigt individuell rösträtt.

1983 års nämndemannareform har i olika sammanhang blivit utsatt för kritik. Kritikerna har framför allt gjort gällande att en sammansättning med så få nämndemän som tre inte är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Vi- dare har sagts att nämndemännen numera får sitta i rätten för sällan för att få tillräcklig erfarenhet. De skilda sammansättningarna anses också med- föra olägenheter av skilda slag. Samma synpunkter framförs i en av dom- stolsverket utförd utvärdering av reformen. Samtidigt framgår det av ut- värderingen att reformen har medfört en avsevärd besparing.

Enligt vår mening bör en från olika synpunkter tillfredsställande lösning kunna nås. om man går över till en sammansättning med fyra nämndemän i alla de brottmål och familjemål i tingsrätt där nämndemän skall delta. Vi är medvetna om att en sådan reform innebär en kostnadsökning som inte är helt marginell. Reglerna om möjlighet till utökning av antalet nämndemän i vissa fall och om domförhet vid förfall för någon av nämndemännen bör gi- vetvis anpassas till den f("ireslagna ordningen.

l kapitlets avslutande del (16.6) tar vi upp frågan om den lagtekniska ut- formningen av sammansättningsreglerna för tingsrätt. Enligt vår uppfatt- ning skulle dessa regler vinna på en tydligare uppdelning mellan samman- sättningen vid huvudförhandling och sammansättningen vid annan hand- läggning. Vi föreslär att det i den grundläggande dt')mförhctsregeln anges att tingsrätten skall bestå av en lagfaren ledamot. såvida annat inte är före- skrivet i RB eller i annan författning. 1 en följande paragraf föreslås regler om tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. Över- vägande skäl talar för att tredomaralternativet därvid bör vara huvudregel. Även bestämmelserna om tingsrättens sammansättning vid huvudförhand— ling i brottmål sammanförs till en särskild paragraf.

1 kap. 17 behandlar vi frågor om hovrätts sammartsiittning och tar först (avsnitt 17.1) upp frågan om antalet lagfarna ledtmtöter i tvistemål och be— svärsmål. Alltsedan halvårsskiftet 1984 är hovrätten i sådana mål som hu- vudregel domför med tre lagfarna ledamöter. Om det överklagade av- görandet har fattats av tre eller flera lagfarna ledamöter skall dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrätten. Flera än fem lagfarna ledamöter får inte sitta i rätten. lagändringen är 1984 vidtogs på vårt initiativ och inne- bar en minskning av antalet ledamöter.

På grundval av material från en inom justitiedepartemcntet pågående ut— värdering av de ändrade domförhetsreglerna gör vi bedömningen att 1984 års reform beträffande hovrätts sammansättning medfört stora besparingar av allmänna medel och inneburit en förbättring av arbetssituatitmen i hov— rätterna utan att avgörandena. såvitt vi kan bedöma. blivit sämre. Vi har därför övervägt om man nu kan gå vidare och helt avskaffa den större sam—

• Sida 110
•  Original

Bilaga 1

mansättningen i hovrätten och därvid kommit fram till att övervägande skäl talar för att hovrätten bör kunna vara domför i alla tvistemål och besvärsmål med tre lagfarna domare. [ särskilt omfattande eller komplicerade mål bör hovrätten dock kunna bestå av ytterligare en lagfaren domare. Vi föreslår att bestämmelsen om hovrätts sammansättning i angivna mål ändras i enlig- het härmed.

1 avsnitt 17.2 kommer vi till slutsatsen att det inte är påkallat att vidta nå- gon ändring av bestämmelserna om hovrätts sammansättning i brottmål.

Vissa spörsmål om sammansättningen vill prövning av frågor under förbe- rede/sen i hovrätt behandlar vi i avsnitt 17.3. Det gäller här möjligheterna att dels utöka referentens befogenheter. dels låta en del processuella beslut avgöras av referenten tillsammans med ordföranden på avdelningen. Enligt vår uppfattning bör dessa frågor övervägas i samband med den pågående ut- värderingen av sammansättningsreglerna. Vi lägger därför inte fram något eget förslag i denna del. '

Kap. 18 ägnas åt några frågor av betydelse för både tingsrätt och hovrätt. En av dessa frågor gäller möjligheten att tillföra rätten särskild juridisk fack- kunskap (avsnitt 18.1). Genom de år 1985 införda bestämmelserna om s.k. eko-mål öppnades en möjlighet att låta en förvaltningsdomare ingå i rätten såsom särskild ledamot om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Våra förslag i delbetänkandet om expertmedverkan och specialisering innebär att denna möjlighet tas bort. Samtidigt uttalar vi emellertid i betänkandet att hela frågan om för- valtningsdomares medverkan i de allmänna domstolarna skall tas upp i vårt slutbetänkande. Det är enligt vår mening klart att det vid de allmänna domstolarna ibland förekommer mål. i vilka juridiska specialkunskaper är önskvärda. 1 första hand gäller detta skatterättsliga kunskaper men det kan finns behov av särskild juridisk fackkunskap också på andra områden. Vid de större tingsrätterna kan man i viss utsträckning lösa frågan genom intern- administrativa åtgärder. ] hovrätterna kan behovet av särskild juridisk fack- kunskap tillgodoses genom att en person med de önskade kunskaperna. t.ex. en förvaltningsdomarc. adjungeras till rätten. Enligt vår uppfattning skulle det vara fördelaktigt om samma möjlighet stod till buds vid tings- rätterna. både i vanliga tvistemål och i sådana brottmål där enligt värt för- slag i avsnitt 16.3 två lagfarna domare skall kunna ingå i rätten. För att detta skall bli möjligt föreslår vi en smärre ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning. Därutöver behövs en ny bestämmelse i förordningen (19791572) med tingsrättsinstruktion.

I avsnitt 18.2 behandlar vi frågan om en expert. dvs. en person med sär- skild fackkunskap i annat än juridiska ämnen, bör ersätta en lagfaren leda- mot i juristkollegial sammansättning. I vårt delbetänkande om expertmed- verkan och specialisering uttalade vi att denna fråga borde lösas i samband med att vi i vårt slutbetänkande tog upp frågan om antalet lagfarna ledamö- ter i den juristkollegiala sammansättningen. Med hänsyn till vårt förslag i avsnitt 17.1 om att hovrätten alltid skall vara domför med endast tre lag- farna domare i tvistemål och besvärsmål anser vi numera att det inte är möj-

• Sida 111
•  Original

Bilaga 1

ligt att låta en expert ersätta en lagfaren ledamot i hovrätten. Inte heller an— ser vi det vara lämpligt att låta en expert ersätta en av de lagfarna domarna i juristkollegial sammansättning i tingsrätt. Vi menar således - precis som i delbetänkandet om expertmedverkan och specialisering — att experter alltid skall delta i rätten vid sidan av övriga ledamöter.

Kustnuclsfriigur

De kostnadsökningar som kan bli följden av vissa av våra nu framlagda för- slag bör enligt vår mening väl täckas av besparingar i andra sammanhang. Helt klart är detta om man ser vårt reformarbete som en helhet. Många av våra förslag i de tidigare sex betänkandena har sålunda varit direkt inriktade på kostnadsbespringar.

Kostnaderna för den nämndemannareform som vi föreslår i detta be- tänkande torde dock inte kunna kompenseras av andra förslag. Denna re— form är dock främst föranledd av önskemål som gör att vi inte anser oss be— höva redovisa några förslag beträffande finansieringen.

• Sida 112
•  Original