lagen.nu

RH 1999:129

En man utövade våld mot sin f.d. sambo, som olovligen försökte tränga in i hans lägenhet för att ta med sig deras gemensamma barn som han hade umgänge med. Åtalet för misshandel ogillades på grund av nödvärn.

J.P. åtalades för misshandel med följande gärningsbeskrivning: J.P. har den 2 maj 1998 i en lägenhet på Kungsbro Strand i Stockholm misshandlat H.S. genom att tilldela henne slag som träffade ansiktet och knuffa henne. Misshandeln har medfört smärta, rodnad och blodutgjutningar.

Stockholms tingsrätt (1999-04-07, rådmannen Per-Sören Olsson samt nämndemännen Lars Raij, Lena Emmelin och Kerstin Blom) dömde J.P. för misshandel, ringa brott, och bestämde påföljden till 70 dagsböter.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande:

J.P. har medgett att han knuffat H.S. i avsikt att få ut henne ur lägenheten. Han har dock inte haft för avsikt att skada henne. Han har vidare förnekat att han slagit H.S. i ansiktet. Knuffen har inte varit uppenbart oförsvarlig eftersom han försökt hindra H.S. att tränga in i hans bostad. J.P. har således bestritt ansvar för brott.

Förhör har hållits med H.S. och J.P.

H.S. har uppgivit i huvudsak följande. Hennes och J.P:s gemensamma barn vistades under helgen hos fadern. Barnen ringde henne på natten mellan den 1 och den 2 maj 1998. De berättade att J.P. var berusad och inte gick att väcka. De var rädda. Hon kom överens med barnen om att hon skulle hämta dem nästa morgon. - Därefter ringde hon polisen. På morgonen ringde hon från bilen och talade med J.P. Hon sade då att hon var på väg för att hämta barnen. Hon gick sedan upp och ringde på hans dörr. J.P. öppnade. Hon sade återigen att hon skulle hämta barnen. J.P. var arg. Han började slåss med knytnävarna och knuffas och sparkas. Hon träffades av fyra till fem knytnävsslag. De första slagen träffade i ansiktet och de senare på överarmen då hon försökte värja sig. Slagen var medelhårda och gjorde ont. Knuffen gjorde att hon åkte in i väggen utanför lägenheten. Innan slagen gjorde hon en ansats till att ta sig in i lägenheten, hon var dock aldrig längre in än precis över tröskeln. Barnen stod skräckslagna i bakgrunden. Ingen annan än barnen såg händelsen. J.P. stängde sedan dörren. Hon ringde på igen. J.P. öppnade. Hon gick då in i hallen och hämtade barnen och en väska. Smärtan av slag gick över samma kväll. Hon hade fått blåmärken på armen och skuldrorna men inte i ansiktet. Märkena gick bort efter någon dag.

J.P. har uppgivit följande. Det var hans tur att ha barnen över helgen. På kvällen den 1 maj 1998 drack han tre glas whisky hos en vän. Barnen var med då. Han och barnen kom hem till lägenheten senare under kvällen. Han var då så trött att han somnade på bäddsoffan. Han vaknade av att polisen buffade på honom. Klockan var då mellan 22.00 och 24.00. Poliserna talade om för honom att barnen ringt H.S. och att hon i sin tur ringt polisen. Barnen somnade efter att poliserna lämnat lägenheten. Han talade sedan med H.S. i telefon. Han sade då att hon inte behövde komma på morgonen efter och hämta barnen. Hon sade att hon skulle göra det ändå. På morgonen den 2 maj 1998 gjorde han och barnen i ordning sig för att besöka hans farfar. H.S. ringde och sade att hon var i sin bil nedanför och att hon hade för avsikt att komma upp och hämta barnen. En liten stund senare ringde det på dörren. Det var H.S. Hon var bestämd. Hon kom in med en fot över tröskeln. Han knuffade då ut henne. Det blev någon sorts handgemäng. Han är säker på att han inte slog H.S. Han kan dock ha kommit åt henne. De kom båda åt varandra. Det var inget slagsmål. Hans enda avsikt var att få ut H.S. ur lägenheten. Han ville inte skada henne. Han sade åt henne att lugna ned sig. Han ville tala med henne och lugna ned henne för att barnen blev rädda. När han fått ut H.S. från lägenheten så ringde hon på igen. När han hade öppnat dörren knuffade hon undan honom och tog barnen. Han gick ut till hissen och kramade om barnen. Han sade åt H.S. att lugna ned sig. Barnen var upprörda.

Åklagaren har till styrkande av åtalet åberopat ett rättsintyg avseende H.S:s skador.

Tingsrättens bedömning

Det är i målet utrett att barnen ringt H.S. från J.P:s lägenhet någon gång under natten mellan den 1 och den 2 maj 1998 och att anledningen var att de var rädda då de inte kunde väcka fadern. Det är även utrett att H.S. under telefonsamtalet inte kunde få full klarhet om vad som hänt. Tingsrätten anser därför att hon haft giltiga skäl att infinna sig vid lägenheten på morgonen den 2 maj 1998. J.P. har hävdat att han haft rätt att avvärja ett hemfridsbrott från H.S:s sida. Tingsrätten gör dock den bedömningen att H.S. haft befogad anledning att komma till lägenheten och att J.P. därför inte haft rätt att bruka våld för att hindra henne. J.P. visste också att H.S. kom till lägenheten för att hämta barnen på grund av att dessa ringt till henne.

Det är ostridigt att J.P. knuffat H.S. J.P. måste ha räknat med att knuffen kunde skada H.S. Det av åklagaren åberopade rättsintyget ger stöd åt H.S:s berättelse och visar att hon vid läkarbesök den 2 och 7 maj 1998 företett en diskret rodnad på ena kinden respektive blåmärken på högra skulderpartiet och högra överarmen. J.P. har vidgått att någon typ av handgemäng ägt rum vid det aktuella tillfället. Tingsrätten anser genom utredningen styrkt att J.P. utöver knuffen även utdelat åtminstone ett par slag mot H.S. som träffat henne på kinden och överarmen. Det är dock inte styrkt att det varit fråga om knytnävsslag.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten det styrkt att J.P. misshandlat H.S. genom att knuffa henne in i en vägg samt tilldela henne åtminstone två slag med öppen hand så att skador uppstått. Med hänsyn till att misshandeln skett vid J.P:s bostad, inte varit av allvarligare slag och endast orsakat begränsad skada bedömer tingsrätten brottet som ringa. Påföljden bör bestämmas till dagsböter.

J.P. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1999-12-27, hovrättsrådet Göran Rosenberg, ordförande och referent, tf. hovrättsassessorn Carina Bring och nämndemannen Åke Nauman) ogillade åtalet.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten följande:

H.S. och J.P. har hörts på nytt. De har berättat ungefär som vid tingsrätten med följande tillägg och ändringar.

H.S: Hon och J.P. flyttade isär år 1991. De har gemensam vårdnad om de båda barnen, som nu är elva och ett halvt resp. tio år gamla. De hade vid tiden för den aktuella händelsen en muntlig överenskommelse som innebar att barnen skulle bo hos henne och att J.P. skulle ha umgänge varannan helg. Det var ingen oklarhet mellan dem om vad överenskommelsen innebar. J.P. skulle den ifrågavarande helgen ha umgänge till söndag kväll, den 3 maj. De hade då inte någon tvist om barnen. Numera har de en tvist om bl.a. barnens boende. - Den aktuella helgen vistades hon och hennes sambo hos hennes syster ca 20 mil från Stockholm. Barnen ringde vid 22.30 på fredagkvällen, den 1 maj. Under samtalet försökte barnen få J.P. att vakna, men de lyckades inte väcka honom. Hon blev orolig och trodde att någonting drastiskt hade inträffat. Först trodde hon att J.P. hade fått hjärnblödning. - Hon ringde polisen vid 23.30-tiden den 1 maj. Hon hade telefonkontakt med barnen tills polisen kom till J.P:s lägenhet och under polisens besök där. Barnen ville komma hem till henne. Polisen sade att det inte var allvarligt med J.P. Hon talade med J.P. i telefonen och sade till honom att hon skulle hämta barnen nästa morgon. J.P. sade till henne att hon inte behövde komma. Hon sade att hon skulle komma ändå. - När hon på morgonen den 2 maj ringde från bilen på gatan nedanför J.P:s lägenhet sade denne igen att hon inte behövde komma. Hon talade inte med barnen vid det telefonsamtalet. - Det dröjde innan J.P. öppnade dörren efter det att hon hade ringt på. J.P. ville inte släppa in henne. Hon tror att hon försökte tränga sig in i lägenheten. Hon såg att barnen var på väg ut. Situationen i lägenheten verkade vara stabil. - Hon fick tre eller fyra slag i ansiktet och ett på överarmen. J.P. knuffade henne med båda händerna. - När hon låg ner sparkade J.P. henne. - När hon och barnen skulle lämna lägenheten försökte J.P. stoppa henne och lugna ner situationen. Hon var dock inte intresserad av att lämna kvar barnen.

J.P: Hans lägenhet består av ett rum med kokvrå. När han har barnen hos sig sover dessa i bäddsoffan i rummet medan han själv sover på en madrass i hallen. - Han och H.S. har haft svårt att kommunicera om barnen. Det har dock tidigare alltid gått bra när han haft hand om barnen. Han hade tidigare aldrig druckit alkohol i samband med något umgängestillfälle. - Att han somnade i bäddsoffan berodde mera på att han var trött än på att han var berusad. Han vaknade till i bäddsoffan och gick upp och hjälpte barnen att "natta". Han lade sig sedan på en madrass i hallen och somnade. - Polisen undrade om det var fråga om en vårdnadstvist. Han svarade att han inte visste om det var det. Han blev förvånad och arg över att H.S. hade kallat på polisen. Han sade till henne i telefonen på natten att hon inte skulle oroa sig. När hon sade att hon skulle hämta barnen sade han "nej, det är min helg". H.S. hade nämligen tidigare "tagit tid" från honom och det var en konflikt på gång mellan dem om barnen. - Barnen sade inte på natten att de ville till mamma. De somnade sedan tryggt. - När H.S. ringde på förmiddagen den 2 maj sade han till henne att barnen skulle till farfar. Han sade också att hon inte skulle komma upp och hämta barnen. - Han och H.S. sade inte något till varandra när han hade öppnat dörren. H.S. hade en fot innanför dörren och försökte tränga sig in i lägenheten. Han ställde sig då i vägen och försökte stänga dörren för att hindra henne att hämta barnen. Han höll i dörren med ena handen och puttade undan henne med den andra. H.S. var "målmedveten" för att hämta barnen. Han ansåg att H.S. inte hade i lägenheten att göra.

Som nytt vittne har polismannen J.B. hörts på begäran av J.P. Bruun har berättat i huvudsak följande: Han och hans kollega kallades till J.P:s lägenhet. Han tror att de både ringde på och knackade på dörren. Efter en stund öppnade ett barn. J.P. låg och sov på en madrass i hallen. De väckte J.P, som steg upp. J.P. berättade att han hade druckit whisky hos en kompis och kände sig trött och sliten och att det kunde vara anledningen till att han somnat. J.P. var lite berusad men kapabel att stå på benen. J.P. kunde svara på frågor och var förvånad över att polisen hade kommit. Barnen var oroliga. Hans kollega talade i telefon med H.S. Han och kollegan ansåg att det inte var någon fara för barnen att vara kvar i lägenheten hos J.P. Inget tydde på att barnen inte ville vara kvar hos denne. Han och hans kollega visste att H.S. skulle komma till lägenheten på morgonen. Om H.S. hade befunnit sig i närheten, hade de ringt efter henne. Han och hans kollega visste vid besöket i lägenheten att J.P. och H.S. hade gemensam vårdnad om barnen men visste inget närmare om umgängesrätt m.m.

Rättsintyget har gåtts igenom.

Under rubriken Hovrättes domskäl anförde hovrätten följande:

Utredningen här ger inte anledning att göra någon annan bedömning än den tingsrätten har gjort i fråga om den påstådda gärningen. Även hovrätten anser således att det är utrett att J.P. vid det aktuella tillfället har knuffat H.S. in i en vägg och tilldelat henne åtminstone två slag med öppen hand, på ena kinden och på ena överarmen, så att smärta och skador uppstått. Liksom tingsrätten anser hovrätten också att det är styrkt att J.P. handlat uppsåtligen, såtillvida att han i vart fall måste ha räknat med att hans handlande skulle leda till den smärta och de skador som uppstod. Även hovrätten anser således att J.P. uppsåtligen har förövat en sådan gärning som avses i 3 kap. 5 § brottsbalken. Om gärningen skulle leda till straffansvar för J.P, borde den som tingsrätten har angett bedömas som misshandel, ringa brott.

J.P. har emellertid, som han får förstås, gjort gällande att han befunnit sig i en nödvärnssituation vid tillfället och haft rätt att utöva våld mot H.S. som olovligen försökt att tränga in i hans lägenhet. För att denna invändning skall godtas krävs att den inte framstår som obefogad.

Vid bedömningen av nödvärnsfrågan anser hovrätten till en början att utredningen ger vid handen att H.S. har varit medveten om att J.P. inte ville att hon skulle komma in i lägenheten och att hon just innan J.P. utövade våldet mot henne ändå försökt ta sig in i denna. Omständigheterna är enligt hovrättens mening emellertid sådana att det kan ifrågasättas om H.S. för sin del har befunnit sig i en verklig, eller s.k. inbillad (putativ), nödsituation och att hennes handlande - att olovligen försöka ta sig in i J.P:s lägenhet - därför medfört att J.P. å sin sida, i vart fall inte har befunnit sig i en verklig nödvärnssituation. Hovrätten anser därvid att H.S:s egna uppgifter visar att hon inte har haft uppfattningen, när hon ringde på dörren till J.P:s lägenhet vid första tillfället, att det var någon fara för barnen att då vistas hos denne. Övrig utredning visar också, enligt hovrättens mening, att någon sådan fara inte förelåg. Hovrätten anser därför att det står klart att H.S. när hon olovligen försökte tränga in i J.P:s lägenhet, inte handlade i vare sig verklig eller inbillad nöd.

Mot bakgrund av det nu anförda framstår enligt hovrättens mening J.P:s nödvärnsinvändning inte som obefogad. Med hänsyn till vad som har angetts i det föregående om vad som är utrett anser hovrätten sålunda att J.P. när han utövat våldet mot H.S. haft rätt till nödvärn mot H.S. med stöd av föreskriften i 24 kap. 1 § andra stycket 3 brottsbalken om nödvärn bl.a. mot den som försöker tränga in i ett rum.

Den fråga som därefter skall besvaras är om omständigheterna har varit sådana att gärningen, som hovrätten enligt bedömningen i det föregående finner att J.P. har begått, inte varit uppenbart oförsvarlig. Hovrätten anser att det därvid bör beaktas att den våldsutövning som förekommit från J.P:s sida har sträckt sig längre än vad som erfordrats för att hindra H.S. från att tränga in i lägenheten. Vidare kan H.S:s angrepp på J.P:s hemfrid med hänsyn till omständigheterna - främst det förhållandet att motivet för H.S:s handlande har varit att hon som moder och ena vårdnadshavaren till barnen skulle få kontakt med dessa och ta dem med sig - inte anses ha varit av ett allvarligt slag. Våldet från J.P:s sida mot H.S. har emellertid utövats i en tumultartad situation. Vidare har det varit fråga om ett snabbt och sammanhängande händelseförlopp, och det är inte visat att J.P. - trots att gärningen skall anses ha skett uppsåtligen - har avsett att tillfoga H.S. smärta eller skada.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid gärningen anser hovrätten att denna inte har varit uppenbart oförsvarlig. Åtalet skall därför, med stöd av regleringen i 24 kap. 1 § brottsbalken om ansvarsfrihet vid handlande i nödvärn, lämnas utan bifall.

- - - - -

Hovrättsrådet Mona Wildig, till vilken nämndemannen Birgitta Österlund anslöt sig, var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens mening i fråga om vilket våld J.P. utövat mot H.S., att H.S. inte handlat vare sig i verklig eller inbillad nöd och att J.P. befunnit sig i en nödvärnssituation enligt 24 kap. 1 § andra stycket 3 brottsbalken när han utövade våldet mot H.S. Med beaktande av omständigheterna - inte minst den begränsade åtgärd som H.S. vidtog för att ta sig in i J.P:s lägenhet och att J.P. utövade våldet omedelbart när H.S. först försökte komma in i lägenheten utan att de ens sade något till varandra samt att syftet med hennes intrång endast var att nå fram till de gemensamma barnen som stod färdigklädda strax innanför dörren - anser jag dock att det våld som J.P. utövade utöver knuffen var uppenbart oförsvarligt. Situationen var heller inte sådan att han svårligen kunde besinna sig. Han skall därför enligt min mening dömas för misshandel, ringa brott.

Målnummer B 3410/99

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1999-12-27
Målnummer
B3410-99
Lagrum
3 kap. 5 § brottsbalken
24 kap. 1 § brottsbalken
Litteratur
Sökord
Misshandel
Nödvärn
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation