RH 1999:38

Försäkringsbolagen Wasa, Holmia, Dial, Trygg-Hansa, Volvia, Länsförsäkringar och Folksam (härefter försäkringsbolagen) anmälde till åklagaren skadeståndsanspråk gentemot P.B. på grund av brott om sammanlagt 1 433 129 kr jämte ränta. Försäkringsbolagen angav att skadeståndskraven avsåg utbetalda försäkringsersättningar.

Åklagaren yrkade, innan åtal var väckt, att tingsrätten skulle förordna om kvarstad på så mycket av P.B:s egendom att försäkringsbolagens skadeståndsanspråk kunde antas bli täckta vid utmätning. Som grund för yrkandet anförde åklagaren att P.B. var skäligen misstänkt för bl.a. grov stöld i flera fall samt att det skäligen kunde befaras att P.B. skulle komma att undandra sig att betala de skadestånd som kunde antas bli utdömda på grund av brotten.

Katrineholms tingsrätt (1999-04-01, tingsfiskalen Jonas Pontén) avvisade åklagarens kvarstadsyrkande och anförde.

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala skadestånd eller annan ersättning till målsägande som kan antas komma att på grund av brottet ådömas honom, får enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Enligt 26 kap. 2 § andra stycket får rätten uppta fråga om kvarstad på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden samt, efter åtal, självmant av rätten. Enligt sistnämnda paragrafs tredje stycke får undersökningsledaren eller åklagaren i anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning yrka kvarstad, om anspråket anmälts hos honom.

Lars Heuman (Målsägande, 1973, s. 109 f) har anfört att det i 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 §rättegångsbalken saknas stöd för att rätten skulle äga fatta beslut om säkerhetsåtgärder för att trygga enskilt anspråk som målsäganden överlåtit till annan person. Heuman refererar till 1969 års ändringar i 22 kap. 2 § - enligt vilka åklagaren ålades skyldighet att föra skadeståndstalan även för den som övertagit målsägandens anspråk - och departementschefens uttalande att de föreslagna ändringarna av bestämmelserna i 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § (prop. 1969:114 s. 42 f). Heuman har uppfattat departementschefens uttalande som att man uttryckligen tagit avstånd från att genom en lagändring göra berörda regler tillämpliga även för det fall skadeståndsanspråk tillkommer målsägandens successor. Peter Fitger (Rättegångsbalken I, 26:7) anför att det är tveksamt om en undersökningsledare eller åklagare efter anmälan av enskilt anspråk kan framställa ett kvarstadsyrkande till förmån för en person till vilken målsäganden överlåtit sitt anspråk. Både Fitger och Heuman hänvisar till ett avgörande från Hovrätten över Skåne och Blekinge (SvJT 1972 ref. s. 27). I avgörandet fann hovrätten, med hänvisning till ovan nämnda förarbetsuttalande, att försäkringsbolag som övertagit målsägandenas enskilda anspråk inte hade ställning av målsägande vid tillämpning av 26 kap. 1 § och 2 § och att åklagarens yrkande om kvarstad till säkrande av försäkringsbolagens anspråk skulle avvisas.

Åklagarens yrkande om kvarstad i anledning av försäkringsbolagens skadeståndsanspråk har skett på grund av att försäkringsbolagen har betalat ut försäkringsersättning till berörda målsägande och således övertagit målsägandenas anspråk. Visserligen kan skäl anföras för att försäkringsbolagen i sådant fall i kvarstadshänseende borde likställas med målsägande. Mot bakgrund av ovannämnda uttalanden i förarbeten och doktrin samt ovannämnda rättsfall finner dock tingsrätten att försäkringsbolagen inte kan anses inta ställning som målsäganden i nu aktuellt hänseende och att det därför saknas laglig grund att bifalla kvarstadsyrkande.

Åklagaren överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle besluta att hans kvarstadsyrkande skulle upptas till prövning och att yrkandet sålunda skulle återförvisas till tingsrätten för prövning i sak. Åklagaren anförde därvid att det vore orimligt och inkonsekvent att försäkringsbolag till vilka målsägandens anspråk har överlåtits inte skulle anses inta ställning som målsägande i nu aktuellt hänseende. Åklagaren tillade att det är brukligt att domstolarna tillåter att åklagarna för talan av detta slag.

Svea hovrätt (1999-04-29, hovrättsråden Hans Palmcrantz och Richard Ljungqvist, referent, samt tf. hovrättsassessorn Magnus Eriksson) upphävde tingsrättens avvisningsbeslut och visade kvarstadsyrkandet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrätten anförde därvid följande.

Åklagaren är enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken i princip skyldig att föra en målsägandes skadeståndstalan. Denna skyldighet avser, enligt lagrummets tredje stycke, också sådana fall där anspråket har övertagits av någon annan, dvs. av målsägandens successor.

I 26 kap.rättegångsbalken finns bestämmelser om kvarstad i brottmål. Enligt 1 § i detta kapitel kan det sålunda förordnas om kvarstad, om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala bl.a. skadestånd eller annan ersättning till målsäganden, som kan antas komma att på grund av brottet ådömas honom. Av 2 § andra stycket framgår vidare att rätten får uppta en fråga om kvarstad på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden samt efter åtal även självmant. I tredje stycket i samma lagrum föreskrivs att undersökningsledaren eller åklagaren bara får yrka kvarstad för målsägandens ersättningsanspråk, om anspråket har anmälts till honom. Det finns inte någon bestämmelse i detta kapitel i rättegångsbalken som anger vad som gäller i fråga om anspråk som anmälts av målsägandens successor.

Ordalydelsen i de aktuella bestämmelserna ger enligt hovrättens mening närmast vid handen att även ett av åklagaren framställt yrkande om kvarstad för säkerställande av anspråk som anmälts av målsägandens successor skall kunna upptas till prövning av rätten. En sådan ordning ter sig också naturlig, inte minst i fall som det nu förevarande, när fråga är om anspråk avseende utgiven försäkringsersättning. Vad som har anförts i förarbetena i samband med att bestämmelsen i 22 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken infördes (se prop. 1969:114 s. 40 ff) utesluter enligt hovrätten inte heller att åklagaren kan få ett sådant kvarstadsyrkande prövat (jfr Fitger, Rättegångsbalken I, s. 26:6 f).

Målnummer Ö 2962/99