o

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 2 och 7 §§, 23 kap. 3, 7, 18 och 24 §§

samt 45 kap. 4—6 §§ rättegångsbalken! skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 KAP.

2

§■

Grundas enskilt----------------------------------- det grundas.

Finner undersökningsledaren-----------— ------- målsäganden därom.

Första och andra styckena äga

motsvarande tillämpning, när an­

språket övertagits av annan.

7

Föres talan om enskilt anspråk på

grund av brott i samband med åtalet

och finnes, att den åtalade gärningen

icke är straffbar, må talan dock prö­

vas i målet.

§•

Föres talan om enskilt anspråk i

anledning av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade gär­

ningen icke är straffbar, må talan

dock prövas i målet.

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes--------------- ------- särskilda skäl.

Åklagaren äge,—-------------------- undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen-----------------------------------tillåter det.

1 Senaste lydelse av 23 kap. 3 § se 1957:38 och av 23 kap. 7 § se 1964:166.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

(Nuvarande lydelse)

eljest anföra vad de akta nödigt. Ej

må åtal beslutas, innan tillfälle där­

till beretts dem.

Begär den---------------------------------

(Föreslagen lydelse)

derrättelse härom skall lämnas eller

sändas till den misstänkte och hans

försvarare, varvid skäligt rådrum

skall beredas dem. Ej må åtal beslu­

tas, innan detta skett.

----------därför angivas.

24 §.

Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet samt om

protokoll och anteckningar vid

förundersökning meddelas av

Konungen.

Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet, om un­

derrättelse enligt 18 § första stycket

tredje punkten samt om protokoll

och anteckningar vid förundersök­

ning meddelas av Konungen.

45 1

4

I stämningsansökan —------------------

Vill åklagaren i samband med åta­

lets väckande enligt 22 kap. väcka

talan om enskilt anspråk på grund

av brottet, skall han i ansökan upp­

giva anspråket och de omständighe­

ter, varå det grundas, samt de bevis,

som åberopas, och vad han vill styrka

med varje särskilt bevis.

Är den-------------- --------------------de

Ansökan skall----------------------------

§■

--------------eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åta­

lets väckande enligt 22 kap. 2 § väc­

ka talan om enskilt anspråk, skall

han i ansökan uppgiva anspråket och

de omständigheter, varå det grundas,

samt de bevis, som åberopas, och

vad han vill styrka med varje sär­

skilt bevis,

angivas.

----- av åklagaren.

5

Väckt åtal — —------------ ---- -------- —

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om en­

skilt anspråk på grund av brottet,

om rätten med hänsyn till utred­

ningen och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Såsom ändring---------- -----------------

§•

det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om en­

skilt anspråk på grund av brottet, om

rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter finner det

lämpligt. Motsvarande gäller, när an­

språket övertagits av annan.

----- - för åtalet.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ti år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 april 1969.

Närvarande:

Statsråden S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-

E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

, G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

,

W

ickman

, M

oberg

, B

engtsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i rätte­

gångsbalkens bestämmelser om förundersökning m.m. och anför.

1. Inledning

I delbetänkande år 1963 (SOU 1963: 27) lade trafikmålskommittén fram

förslag om förenklade handläggningsformer för mindre brottmål samt vis­

sa andra förslag i förenklingssyfte. Förslagen berörde särskilt trafikförseel­

ser. Lagstiftning i flertalet av de behandlade ämnena genomfördes under år

1966 (prop. 1966: 100, 1LU: 33, rskr 272). Vissa av de då beslutade refor­

merna har sedermera utbyggts genom ny lagstiftning (prop. 1968: 82, 1LU

37, rskr 274).

Den 11 november 1967 avlämnade trafikmålskommittén1 ett andra delbe­

tänkande, Förundersökning (SOU 1967:59). I betänkandet behandlas frå­

gan om fortsatta rationaliseringsåtgärder inom rättsväsendet. Kommittén

föreslår främst ändringar av bestämmelserna om förundersökning i brott­

mål. Vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandet läggs också fram. En

del av kommitténs förslag avser frågor, som Kungl. Maj :t kan pröva utan

riksdagens medverkan eller som kan regleras genom anvisningar av riks­

polisstyrelsen. Dessa frågor berörs i regel inte i det följande. Lagförslagen

i betänkandet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, kriminal­

1 F.d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, överåklagaren Berndt-

Erik Berndtsson, häradshövdingen Nils G. Fröding, rättschefen Bertil Holmquist, överdirektö­

ren Kurt Lindroth och försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.

2. Allmänt beträffande förslagen

2.1. Trafikmålskommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen av för­

slagen

Kommittén inleder sitt betänkande SOU 1967: 59 med vissa allmänna syn­

punkter beträffande värdet av att rättsordningens organ arbetar snabbt och

effektivt samt beträffande brister som nu föreligger på den punkten. I fråga

om kommitténs närmare synpunkter i det avseendet hänvisas till betänkan­

dets inledningsavsnitt. Vad som särskilt betonas är att den ökade och allt

grövre brottsligheten har medfört större arbetsbelastning, särskilt för poli­

sen, att leraven på snabbhet och effektivitet hos rättsordningens organ be­

höver tillgodoses bättre än hittills, att det är av särskild betydelse att brott

beivras snabbt och att åtgärder behövs för att motverka sådana betydande

arbetsbalanser som nu förekommer hos polisen och vid underrätterna. Det

understryks att dröjsmål och arbetsbalanser medför betydande olägenheter

i olika avseenden.

Ett fortsatt reformarbete för att uppnå rationaliseringar inom rättsvä­

sendet är nödvändigt enligt kommittén. Genom reformer bör man försöka

begränsa arbetsbelastningen och öka effektiviteten. Kommittén anser, att

reformarbetet bör bedrivas enligt tre huvudlinjer. En sådan linje är att

materiella regler bör utformas på sådant sätt, att de inte skapar problem

för myndigheterna inom rättsväsendet. En annan huvudlinje är att möjlig­

heten till processuella förenklingar bör utnyttjas. Enligt den tredje huvud­

linjen bör rättsorganen få vidgade möjligheter att göra avvägningar mellan

allmänna och enskilda intressen av att en fråga blir utredd.

Mot bakgrund av de allmänna övervägandena lägger kommittén fram

förslag som i huvudsak går ut på att förenkla och påskynda utredningsar­

betet under förundersökningsförfarandet. Förslagens innebörd är — med

förbigående av de förslag vilkas prövning inte kräver riksdagens medver­

kan — i korthet följande.

Enligt kommittén måste förundersökning, särskilt angående vårdslöshet

i trafik, kunna inledas på platsen. Därför föreslås att polisman skall få in­

leda förundersökning, om ett dröjsmål skulle medföra olägenhet. För att

förundersökningar skall kunna ledas av polismyndighet i större omfatt­

ning än f. n. föreslås vidare sådan ändring i 23 kap. 3 § rättegångsbalken

(RB), att ledningen av förundersökning, som har påbörjats av polismyndig­

het och som har lett till att någon skäligen kan misstänkas för brottet, inte

skall behöva övertas av åklagaren annat än om saken är av svårare beskaf­

fenhet.

Kommittén föreslår vidare, att den största våglängden för hämtning till

förhör under förundersökning ökas från 30 till 50 km.

Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB om att tillfälle skall lämnas den som

skäligen misstänks för brott och hans försvarare att ta del av vad som har

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

10

Kimgl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

de. Långsamheten innebär bl. a. en extra belastning på de rättsliga organen.

Ingen reform på straffprocessrättens område är därför enligt RÅ viktigare

än att söka åstadkomma önskvärd snabbhet i förfarandet. Lösningen måste

väsentligen sökas i rationaliseringsåtgärder.

Vissa av de i princip positiva remissinstanserna gör en del reserva­

tioner. RÄ anser sålunda, att förslagen i allmänhet är övertygande mo­

tiverade och att de i huvudsak kan godtas. Vissa förslag innefattar dock

enligt RÅ att gällande fördelning av uppgifter mellan de brottsbeivrande

organen frångås i större omfattning än som kan anses försvarligt från

rättssäkerhetssynpunkt och förenligt med kravet på effektivitet. Överåkla­

garen i Stockholm tillstyrker i princip förslagen till författningsändringar

men kan inte ansluta sig till kommitténs motivering i vissa frågor. Detta

beror främst på att kommittén enligt överåklagaren inte har tagit tillräcklig

hänsyn till de speciella förhållandena i en storstad som Stockholm. Rådhus­

rätten i Malmö framhåller, att förslagen innebär att mer ansvarsfulla och

krävande uppgifter än f. n. kommer att läggas på polispersonalen. Detta för­

utsätter emellertid att polismännen har tillräcklig kompetens. Rådhusrätten

tillstyrker i allt väsentligt förslagen men vill reservera sig i fråga om denna

förutsättning. Även hovrätten för Övre Norrland pekar på att polisen kom­

mer att få större befogenheter, om kommitténs förslag genomförs. Prin­

cipiellt sett är en sådan utveckling inte önskvärd. Det måste nämligen beak­

tas att beslut i viktiga frågor kan komma att fattas av tämligen oerfarna

polismän. Hovrätten konstaterar vidare, att de rationaliseringsvinster som

polisen erhåller kan medföra ökad arbetsbelastning för åklagare och dom­

stolar.

Ett fåtal remissinstanser är negativt inställda till betänkandet.

Enligt Föreningen Sveriges polismästare är kommitténs ändringsförslag i

de flesta fall av ganska ringa praktisk betydelse. En ytterligare bearbetning

bör ske av gällande bestämmelser och rutiner för att de uppställda målen

skall nås. Betänkandet kan därvid utgöra en värdefull grund. Statsåklagar-

föreningen vill särskilt med hänsyn till de författningsändringar som har

skett beträffande strafföreläggande, ordningsbot och parkeringsbot sätta

i fråga, om tillräckliga skäl f. n. föreligger att genomföra de föreslagna pro-

cessuella ändringarna. Föreningen anser vidare, att förslagen i stort sett inte

bör föranleda lagändring, eftersom behovet av rationalisering kan tillgodoses

genom administrativa föreskrifter. Polismästaren i Huddinge anser att be­

tänkandet inte bör läggas till grund för lagstiftning men att det är väl värt

att utgöra grundval för en översyn av bestämmelserna om förundersökning,

särskilt i fråga om trafikmål.

Vissa remissinstanser gör allmänna uttalanden i fråga om betydelsen av

att beakta rättssäkerhetssynpunkter vid rationaliseringssträ-

vandena. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare är helt ense

med kommittén om angelägenheten av att genom reformer inom rättsväsen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

11

det söka höja effektiviteten och åstadkomma större snabbhet. Vid reform­

verksamheten måste dock enligt föreningens mening nödig hänsyn tas till

kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Man bör också ha uppmärksam­

heten riktad på att besparingar och rationaliseringar inte bara får innebära

att arbetet förs över till någon annan. Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter

sig till kommitténs uttalande om ett säkert, snabbt och effektivt arbetande

rättsväsende men varnar för att driva effektiviseringen så långt att hävd­

vunna rättssäkerhetskrav träds för nära. Inte heller får myndigheternas

skyldighet att lämna service åt allmänheten och visa hänsyn till olika mino­

riteter sättas på undantag. Enligt statsåklagarföreningen synes kommittén

något övervärdera betydelsen av att rättsväsendets organ arbetar snabbt.

Föreningen delar visserligen uppfattningen att påföljd bör inträda snabbt

vid ordningsförseelser men anser att ett mera nyanserat betraktelsesätt kan

vara befogat vid åtskilliga typer av i och för sig bagatellartad brottslighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att arbetet inom rättsväsendet kan

rationaliseras i viss utsträckning men framhåller att möjligheten att på

sådant sätt möta den ökade belastningen är begränsad.

3. Ledningen av förundersökning m. m.

3.1. Gällande rätt

Bestämmelser om ledningen av förundersökning finns i 23 kap. 3 § RB.

Enligt första stycket inleds förundersökning av polismyndighet eller åkla­

garen. Har undersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av

enkel beskaffenhet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta

ledningen, när det är påkallat av särskilda skäl. Enligt tredje stycket äger

åklagaren, när förundersökningen leds av honom, anlita biträde av polismyn­

dighet och uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd, som hör till under­

sökningen, om åtgärdens beskaffenhet tillåter det. Att polismyndighet, som

är förundersökningsledare, får anlita biträde av polisman är inte särskilt

föreskrivet utan anses gälla utan särskild föreskrift (jfr SOU 1938:44 s.

286 och Gärdes in. fl. kommentar till RB s. 293).

Innebörden av begreppet polismyndighet anges i lagen den 29 maj 1964

(nr 317) om vad som avses med polismyndighet. I 1 § föreskrivs att med

polismyndighet avses polischefen i orten, om inte annat följer av lag eller

författning. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i RB med polismyndighet även

länspolischefen. Enligt 2 § i nyssnämnda lag får Kungl. Maj:t eller myn­

dighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskriva, att uppgift som åligger

polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom

polisväsendet. Genom sådan föreskrift får befogenhet att meddela beslut

om frihetsberövande tilläggas endast högre polisbefäl.

I kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa

polischefsuppgifter (i det följande kallad delegationskungörelsen) har med­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

delats bestämmelser om fullgörande av andra polischefsuppgifter än sådana,

som angår ledning av polisverksamheten eller polisdistriktets administra­

tion och förvaltning. I 2 § föreskrivs att den som innehar eller uppehåller

tjänst som polisöverintendent, polisintendent, förste polisassessor, polis-

assessor eller polissekreterare får åläggas att fullgöra vad som ankommer

på polischef. Enligt 3 § får den som innehar eller uppehåller tjänst som

polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande polis- eller kriminalkom­

missarie åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischef med undantag

av vissa angivna åtgärder, bl. a. beslut om frihetsberövande. Den som inne­

har eller uppehåller tjänst som polis- eller kriminalinspektör eller förste

polis- eller kriminalassistent och den som innehar eller uppehåller tjänst

som polisassistent och tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande

befäl eller på polischefs kansli får enligt 4 § 1 åläggas att i polischefens

ställe leda förundersökningar, om saken är av enklare beskaffenhet, dock

inte ingripa med tvångsmedel enligt RB. Beslut om handläggning i polis­

chefens ställe meddelas av rikspolisstyrelsen (7 §).

3.2. Ur förarbetena

Vid riksdagens behandling av propositionen med förslag till RB anförde

första särskilda utskottet (ISäU 1942: 2 s. 111) i sitt utlåtande vid 23 kap.

RB, att det ibland kunde vara av stor vikt vid misstanke om brott, t. ex. vid

bilkollision, att en polisman, som kom till platsen, omedelbart verkställde

undersökning på brottsplatsen för att tillvarata material, som kunde vara

av betydelse för utredningen. Enligt utskottet måste han uppenbarligen

ha befogenhet härtill utan att dessförinnan ha inhämtat bemyndigande av

överordnad polismyndighet. Så förfors allmänt i praxis, och utskottet ut­

gick från att förslaget inte åsyftade någon ändring i detta hänseende. De

åtgärder, som det var fråga om, kunde enligt utskottet sägas falla utanför

den egentliga förundersökningen.

3.3. Trafikmålskommittén

Inledande av förundersökning

Kommittén anser, att utredningar av trafikolyckor skall göras klara på

olycksplatsen, om det är möjligt. I ett betydande antal fall är det enligt

kommittén möjligt att göra en väsentlig del av utredningsarbetet i omedel­

bart samband med olyckan. Kommittén anser, att mål om vårdslöshet i

trafik i allmänhet inte kan handläggas enligt 23 kap. 22 § RB och att för­

undersökning i princip skall ske i sådana mål.

Att göra undersökning på platsen för en trafikolycka faller enligt kom­

mittén utanför förundersökningen liksom att ta upp namn på parter och

vittnen. Mycket längre torde man emellertid inte kunna gå utan att inleda

förundersökning. T. ex. kan förhör inte hållas utan att förundersökning

har inletts.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

överflyttning. Kommittén föreslår därför, att bestämmelsen ändras på så

sätt, att ledningen av förundersökning skall övertas av åklagaren, när någon

skäligen kan misstänkas för brottet, endast om saken är av svårare be­

skaffenhet.

För att möjliggöra att biträdespersonal får utföra vissa arbets­

uppgifter vid förundersökning föreslår kommittén i den i inledningen om­

nämnda skrivelsen ett tillägg till 23 kap. 3 § tredje stycket RB. Enligt detta

skall uppdrag att vidta särskild till förundersökningen hörande åtgärd få

ges även till annan befattningshavare än polisman. Vidare föreslås att när­

mare föreskrifter om sådant uppdrag skall få meddelas av Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.

3.4. Remissyttrandena

Inledande av förundersökning

Kommitténs förslag i denna del har fått ett i huvudsak positivt mot­

tagande av remissinstanserna. I åtskilliga remissyttranden framhålls att

förslagets genomförande innebär att man lagfäster ett förfarande, som redan

tillämpas i praktiken.

Den till grund för förslaget liggande principen att utredningen i trafik­

mål, om det är möjligt, bör göras klar på platsen biträds av nästan

samtliga remissinstanser. En del remissinstanser ställer sig dock kritiska till

uppfattningen att det i praktiken är möjligt att förverkliga detta önskemål.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län måste kravet på snabbhet alltid vägas

mot kraven på noggrannhet och hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Polismästaren i Nacka anser, att det inte är möjligt i flertalet polisdistrikt

att göra någon väsentlig del av utredningsarbetet i omedelbart samband med

en trafikolycka. Personalen vid övervakningssektionen, som gör den första

undersökningen, har nämligen ofta inte möjlighet att stanna på en olycks­

plats längre än som behövs för att spår skall säkras och uppgifter om

parter, vittnen m. m. skall antecknas. Polismästaren i Huddinge framhåller,

att det för ett sådant arbetssätt som kommittén förordar fordras mycket

större tekniska och personella resurser än polisväsendet disponerar över

f. n. Vidare måste beaktas, att de som har varit inblandade i en trafik­

olycka ofta måste föras till läkarvård omedelbart, att de i vart fall ofta

har en naturlig önskan att komma från platsen så fort som möjligt och

att trafiksituationen inte tillåter att fordon och personer hålls kvar på

platsen. Det kan dessutom enligt polismästaren sättas i fråga om det är

lämpligt att höra den misstänkte omedelbart efter en trafikolycka, när

han är mer eller mindre chockad av händelsen. Polismästaren i Stockholm

påpekar, att det i Stockholm skulle krävas ett stort antal specialfordon och

en stor personalstyrka för att behövlig utryckningsberedskap skulle kunna

hållas. Rationaliseringsvinster torde inte uppnås med ett sådant system. I

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

och ett sådant förfarande torde enligt RÅ inte strida mot gällande rätt. Av

förarbetena till RB framgår, att en viss aktivitet från polismans sida i syfte

att utreda ett begånget brott har förutsatts. Det kan också erinras om att

polisman enligt särskilda bestämmelser i RB har rätt att under vissa för­

utsättningar ingripa med tvångsmedel utan att formellt beslut om inledande

av förundersökning har meddelats. Det kan alltså knappast sägas vara

något för RB främmande att brottsutredning påbörjas utan att polismyndig­

het eller åklagare har beslutat att förundersökning skall inledas. Något

starkare behov av en sådan regel som kommittén har föreslagit synes där­

för inte föreligga. RÅ vill dock inte motsätta sig att kommitténs förslag

genomförs, om det anses påkallat att polismans berörda befogenhet lag­

fästs.

Enligt polismästaren i Nacka torde det förekomma mycket sällan att

formligt beslut om inledande av förundersökning meddelas av behörig

person innan förundersökning påbörjas. Detta gäller inte bara trafikmål

utan även andra mål. Det har ansetts självklart att en polisman i samband

med platsundersökning kan påbörja förundersökningen genom förhör med

parter och vittnen utan att formligt beslut har meddelats. En annan ord­

ning skulle medföra mycket stora praktiska olägenheter. Föreningen Sve­

riges polismästare anför samma synpunkter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget. RB har enligt

hovrätten den innebörd som kommittén anser behövlig för att utrednings­

arbetet skall kunna bedrivas effektivt. Utredningen av en trafikolycka bör

därför redan enligt gällande bestämmelser kunna göras klar på platsen,

något som enligt hovrätten är starkt motiverat. Hovrätten motiverar sin

uppfattning om gällande rätt på följande sätt. För inledande av förunder­

sökning fordras inte, som i fråga om tvångsmedel, beslut av polismyndighet

eller åklagare. Något binder föreligger inte att anse att 23 kap. 3 § RB med­

ger polisman att inom ramen för de allmänna instruktioner som han har

fått och till fullgörande av sin tjänsteuppgift vidta alla de utredningsåt-

gärder som inte enligt uttrycklig lagbestämmelse kräver särskilt beslut.

Även om polismannen därigenom faktiskt inleder förundersökning, ligger

inget oriktigt i detta, eftersom det skall ske enligt lag och inte kräver sär­

skilt beslut och han därvid handlar som biträde åt polismyndigheten och

på dess överordnade ansvar. Det är nödvändigt att anlägga detta betrak­

telsesätt, eftersom polischefen inte kan vara personligen närvarande vid

varje tillfälle. Den delegation av polischefens befogenheter som kan före­

komma är avsedd bara för överordnad arbetsledning och inte för detalj-

beslut om företagande av utredning i varje särskilt fall. Enligt hovrätten

kan mot ett avstyrkande av förslaget möjligen invändas att bestämmelsen

i 23 kap. 3 § RB kan behöva förtydligas.

Enligt statsåklagarföreningen saknas anledning till den föreslagna änd­

ringen. Den personal, som skall utreda trafikolyckor, bör kunna via polis­

18

4 § första stycket andra punkten föreskrivs att utredningen bör bedrivas så,

att inte någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Enligt 23 kap. 7 § får den, som har kallats till förhör under förundersök­

ning men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, hämtas till

förhöret, om våglängden mellan den plats, som har utsatts för förhöret, och

den, där han har sin bostad eller uppehöll sig vid kallelsens mottagande, inte

överstiger 30 km. Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom

en väglängd av 30 km från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till för­

höret, om förundersökningen avser brott, på vilket fängelse kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han inte skulle hörsamma kallelse eller med

anledning av kallelse skulle försvåra utredningen genom undanröjande av

bevis eller på annat sätt.

Närmare föreskrifter om förhör och hämtning till förhör finns i förunder-

sökningskungörelsen (FUK) den 19 december 1947 (nr 948). Enligt 5 § FUK

skall förhör hållas på tid och plats, som antas medföra minsta olägenhet för

den som skall höras, såvida inte därigenom förundersökningens behöriga

gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras.

Förhör skall också i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan undviks för

den hörde. Enligt 6 § skall fråga om hämtning till förhör i allmänhet avgöras

av undersökningsledaren. I 6 § föreskrivs vidare att hämtning till förhör av

den, som skall höras som vittne eller i övrigt utan att vara misstänkt för

brott, bör äga rum endast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan

åtgärd.

Den som hörs under förundersökning är berättigad till ersättning av all­

männa medel för kostnader enligt bestämmelserna i kungörelsen den 26 sep­

tember 1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som

höras under förundersökning i brottmål. Ersättning utgår dock inte, bl. a.

om den hörde har försökt avvika eller i övrigt undandra sig förundersök­

ningen eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Inte heller utgår er­

sättning, om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyl­

dig till brottet eller har medverkat därtill eller om i övrigt med hänsyn till

den hördes förhållande till saken inte är skäligt att ersättning utgår.

4.2. Frågans tidigare behandling

I propositionen med förslag till RB föreslogs — i likhet med vad process-

lagberedningen hade föreslagit — att längsta väglängden för hämtning till

förhör skulle bestämmas till 15 km. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med anledning av en motion vid 1958 års riksdag (II: 351), i vilken yrka­

des ändring av den föreskrivna väglängden till 20 km, anhöll riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag till utsträckning av väglängden (1LU

24, rskr 191). Frågan togs i justitiedepartementet upp i en departements­

promemoria, som remissbehandlades. Genom proposition (prop. 1959: 143)

föreslog Kungl. Maj :t, att väglängden skulle utsträckas till 30 km. Förslaget

bifölls av riksdagen (1LU 27, rskr 277).

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

20

Enligt länspolischefen i Norrbottens län bör hämtning få ske upp till ett

avstånd av 100 kin, om polisstation eller annan lämplig förhörslokal inte

finns på närmare avstånd. Länspolischefen i Jönköpings län och polismäs­

taren i Täbg föreslår, att avståndsregeln slopas, om den hörde kan få er­

sättning för kostnader till följd av hämtningen. Överåklagaren i Göteborg

sätter i fråga om inte regeln kan slopas. En sådan ändring bör dock kom­

bineras med skyldighet för polismyndigheten att återföra den hörde till

den plats, varifrån han hämtades. Även Föreningen Sveriges åklagare sätter

i fråga, om inte bestämmelsen kan upphävas, men bara för de fall, i vilka

det av effektivitetsskäl är ofrånkomligt att hämtning sker. Dessa fall bör

begränsas till utredningen av grova brott.

En annan lösning av frågan diskuteras i ett par remissyttranden. En

kommissarie vid polismyndigheten i Malmö uppger, att hämtning ofta inte

kan ske i praktiken och att man förlorar värdefull tid, även om hämtning

sker. Kommissarien sätter därför i fråga om det inte skulle vara lämpligt

att införa möjlighet att förelägga vite för den, som har underlåtit att efter­

komma kallelse till förhör. Rikspolisstyrelsen föreslår, att frågan om rätt

för polismyndighet att förelägga vite i samband med kallelse övervägs. Ett

sådant förfarande skulle enligt styrelsen kunna underlätta utredningsar­

betet och minska antalet hämtningar. Enligt länspolischefen i Jämtlands

län kan det övervägas om inte utevaro från polisförhör utan laga förfall

bör kriminaliseras.

5. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid

förundersökning m. m.

5.1. Gällande rätt

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB skall så snart det kan ske utan

men för utredningen tillfälle lämnas den som skäligen misstänks för brot­

tet och hans försvarare att ta kännedom om vad som har förekommit vid

förundersökningen och att ange den utredning som de anser önskvärd och

eljest anföra vad de finner nödvändigt. Åtal får inte beslutas, innan tillfälle

därtill har beretts dem.

5.2. Trafikmålskommittén

Kommittén anför, att underrättelser om verkställd förundersökning för­

dröjer och försvårar utredningsarbetet. Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB

anses vara svårtolkad, och tveksamhet råder om vilka metoder för under­

rättelse som får användas. Det skulle därför innebära en lättnad, om för­

farandet kunde förenklas. Det skulle t. ex. vara en fördel om delgivning,

som ofta är tidsödande, kunde undvikas. Det ligger även i den enskildes

intresse att ett smidigare sätt skapas. Kommittén upplyser, att tvångsåt­

gärder, särskilt hämtning, i vissa fall har använts för att underrätta den

misstänkte.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 114 år 1969

22

sen. Tillämpningen av bestämmelsen bereder dock vissa svårigheter. Det

förekommer inte sällan, att handläggningen av ett mål fördröjs på grund

av att den misstänkte inte kan nås med underrättelse. Från rationalise-

ringssynpunkt är en viss uppmjukning av kravet på underrättelse önsk­

värd. Samtidigt måste dock tillses, att skäliga krav på rättssäkerhet inte

eftersätts. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdomare anser,

att det är i hög grad önskvärt med ett enkelt förfarande för att lämna miss­

tänkt tillfälle att ta del av förundersökning. Förfarandet får givetvis inte

göras så enkelt, att den misstänktes berättigade intressen träds för när.

Man bör enligt föreningens mening ta den ytterst obetydliga risken, knap­

past för någon rättsförlust men möjligen för en eller annan inställd hu­

vudförhandling, för att slippa från ett omständligt delgivningsförfarande

och andra svårigheter och vinna påtagliga fördelar i fråga om enkelhet och

snabbhet. Rådhusrätten i Malmö anför, att det förhållandet att den nuva­

rande bestämmelsen orsakar dröjsmål och komplikationer nödvändiggör

att förfarandet förenklas. Det är dock enligt rådhusrätten av största vikt

att en förenkling inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

Vissa remissinstanser är kritiska mot förslaget att i vissa fall åtal skall

få beslutas utan att tillfälle har lämnats den misstänkte och hans försva­

rare att ta del av utredningen. Rådhusrätten i Malmö anser inte motiverat

med undantag för det fall att den misstänkte har förklarat, att han inte har

någon erinran däremot och svårare straff än fängelse i sex månader inte är

stadgat för brottet, om möjlighet finns till ett så enkelt underrättelseför­

farande som genom vanligt brev. Inte heller RÅ kan finna att detta undan­

tag skulle innebära nämnvärda fördelar från rationaliseringssynpunkt, om

systemet med vanligt brev godtas. Det är enligt RÅ också viss risk för att

den misstänkte felbedömer situationen och är alltför benägen att avstå från

underrättelse före åtal. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdo­

mare anser, att det nämnda undantaget skulle kunna tillämpas så, att för­

hörsledaren i de mål som avses alltid låter den misstänkte avge förklaring

att han inte har någon erinran mot förfarandet. Följden skulle bli att det

arbete, som nu åvilar polisen, i viss omfattning överflyttas på domstolarna.

Enligt JO torde i praktiken en sådan förklaring som avses i undantaget

regelmässigt komma att avges först på fråga från polisens sida. Det är

i princip olämpligt att en myndighet till sitt befriande från besvär föreslår

en enskild att uppge en rättighet, som tillkommer honom. Den enskilde

torde dessutom ofta inte ha betydelsen av denna rättighet klar för sig. Det

berörda undantaget från skyldigheten att lämna underrättelse före åtals­

beslutet bör därför inte uppställas enligt JO:s mening.

RÅ avstyrker även de båda övriga av kommittén uppställda undantagen

från skyldighet att lämna underrättelse före beslut om åtal. Under förut­

sättning att dessa bestämmelser tillämpas restriktivt finns visserligen inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1969

27

av att inlösta checkar saknar täckning. På grund härav uppstår förlust till

följd av checkbedrägeri ofta för annan än den, mot vilken brottet har be­

gåtts. Försäkringsbolag, som har ersatt skada som har orsakats genom

brott, har inte sällan anspråk på ersättning mot den brottslige. Ett ytter­

ligare exempel är kronans regressanspråk mot den som har vållat kropps­

skada på person, som är anställd vid försvaret. I dessa och andra fall, i vil­

ka målsäganden har överlåtit sitt anspråk mot en tilltalad, anses den som

har förvärvat anspråket inte ha ställning som målsägande.

Tidigare förekom det i viss utsträckning, uppger kommittén, att åklaga­

ren förde talan om enskilt anspråk också för sådan part som har angetts

i det föregående. Talan om sådant anspråk ansågs vidare kunna väckas

utan stämning. Denna ordning fungerade bra. Till följd av de i det före­

gående angivna rättsfallen har emellertid denna praxis ändrats. Åklagar­

na för numera inte talan om enskilt anspråk för annan än den egentlige

målsäganden. Den som bär inträtt i målsägandens rätt måste väcka talan

genom stämning. Detta har medfört att benägenheten för annan än måls­

äganden att föra talan om enskilt anspråk har minskat.

Kommittén framhåller att, om åklagaren företräder skadeståndsberät-

tigad, denne ofta inte behöver inställa sig personligen i målet. Inte heller

krävs särskilt ombud. Antalet personer som engageras vid huvudförhand­

lingen blir därigenom mindre. Skyldighet för åklagare att föra talan för

annan än målsäganden kan emellertid medföra ett inte önskvärt merarbete

för åklagarna. Den tidigare tillämpade ordningen vållade dock inte olägen­

heter för åklagarna, såvitt kommittén har kunnat finna.

Om den som har enskilt anspråk mot tilltalad måste väcka sin talan

genom stämning, får han enligt kommittén otvivelaktigt ett visst merar­

bete. Men också för domstolen uppstår olägenheter. Stämningen måste

delges särskilt. Talan om enskilt anspråk måste läggas upp som ett särskilt

mål, innan den kan förenas med brottmålet. Det finns enligt kommittén

inte anledning anta att den lämplighetsprövning, som skall ske enligt 45

kap. 5 § andra stycket RB, inte skulle kunna anförtros domstolarna även

om talan väcks av annan än målsäganden. Det sätt på vilket någon har

inträtt i målsägandens rätt vållar problem endast i undantagsfall. Kom­

mittén framhåller vidare, att rätten kan hänskjuta frågan om enskilt an­

språk till prövning i särskild ordning.

Kommittén anser, att övervägande skäl talar för att den som har inträtt

i målsägandens rätt bör jämställas med målsäganden i berörda hänseen­

den. Kommittén diskuterar möjligheten att vidga RB:s målsägandebegrepp

men finner att detta skulle medföra konsekvenser, som det inte finns an­

ledning att överväga i detta sammanhang. I stället föreslås sådan ändring

i 22 och 45 kap. RB, att åklagare blir skyldig föra talan om enskilt anspråk

även för den som har inträtt i målsägandens rätt och att sådan talan får

väckas utan stämning.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 11U år 1969

6.4. Remissyttrandena

Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran

av nästan alla remissinstanser.

Flera remissinstanser hälsar förslagen med tillfredsställelse. Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser i likhet med kommittén,

att det av både processekonomiska och kriminalpolitiska skäl är önskvärt

att den som har inträtt i målsägandens rätt får en ställning som är pro-

cessuellt likvärdig med målsägandens. Även i andra yttranden betonas

den kriminalpolitiska betydelsen av att talan om enskilt anspråk kan på

ett enkelt och praktiskt sätt tas upp samtidigt med brottmålet. Från åkla-

garhåll framhålls att utvecklingen efter de prejudicerande avgörandena av

högsta domstolen har visat, att försäkringsbolag och andra, som har beta­

lat ut ersättning för skada vållad genom brott, i allt mindre utsträckning

riktar återkrav mot skadevållaren. Denna konsekvens av de nuvarande

reglerna anses inte tillfredsställande.

Rikspolisstyrelsen betonar särskilt angelägenheten av att polisverkets

rätt till återkrav på ersättning, som har betalats ut till polisman för skada

i tjänsten, kan bevakas på ett effektivt och smidigt sätt. Med hänsyn till

att våld mot polisman förekommer ofta och tycks bli allt vanligare är en

sådan bevakning särskilt motiverad av kriminalpolitiska skäl. Kravet på

en effektiv och smidig bevakning av polisverkets rätt motiveras naturligt­

vis också av ekonomiska skäl. Styrelsen erinrar om att återkrav på ersätt­

ning, som har utgått med stöd av kungörelsen om ersättning till polisman

för skada på egendom, måste väckas genom stämning enligt nuvarande

ordning. I praktiken vållas såväl polis som åklagare olägenheter och mer-

arbete genom att anspråket antingen måste vara klart när stämningsansö­

kan i brottmålet upprättas eller måste väckas genom särskild tvistemåls-

stämning. I fråga om annan ersättning, som polisverket har betalat ut till

polisman för skada orsakad genom brott, är statsverket hänvisat att föra

talan i tvistemål utan medverkan av åklagaren. De olägenheter som detta

medför för polis och domstol torde vara uppenbara. De föreslagna änd­

ringarna erbjuder enligt styrelsen stora fördelar från ekonomisk synpunkt.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att den föreslagna ordningen torde

medföra viss arbetsökning för polisen. Styrelsen finner sig dock böra till­

styrka, att ändringarna kommer till stånd.

Endast ett par remissinstanser ställer sig i viss mån negativa

till förslaget. Föreningen Sveriges polismästare anför, att den föreslagna

ordningen medför en klar belastning på polisen. Utredning om skadestånds­

anspråken måste nämligen ske under förundersökningen, och erfarenheten

visar, att det är ytterligt svårt att få försäkringsanstalter och andra in­

rättningar att precisera sina anspråk i rimlig tid. Det kan enligt föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

31

skipande organen. Det är därför ett viktigt rättssäkerhetsintresse att brott-

målsförfarandet görs snabbare.

Dröjsmålen beror i väsentlig mån på arbetsbelastningen inom rättsväsen­

det. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder har ar-

betsbalanser uppstått. Den ökande arbetsbördan kan bara i begränsad om­

fattning mötas med personalförstärkningar. Det måste tillses att tillgänglig

personal utnyttjas effektivt. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att inte

mer kvalificerad arbetskraft än vad som är nödvändigt tas i anspråk för

uppgifter av olika slag. Jag vill också hänvisa till vad rikspolisstyrelsen har

anfört i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1969 om angelägenheten

av att polispersonal används endast för uppgifter som har samband med

polisverksamheten. Men även andra rationaliseringsåtgärder måste över­

vägas. Det är nödvändigt att utnyttja alla möjligheter att uppnå ett snab­

bare förfarande inom rättsväsendet. Jag bär tidigare haft anledning att

framhålla dessa synpunkter. Det bör också nämnas, att betydande ratio­

naliseringar redan har genomförts, bl. a. beträffande polisens arbete.

Möjligheten att genomföra ytterligare rationaliseringar i fråga om brott-

målsförfarandet begränsas av den hänsyn som måste tas till vissa rätts­

säkerhetssynpunkter. Rationaliseringsåtgärder får givetvis inte gå ut över

den enskildes befogade intresse av vederhäftighet och objektivitet i utred­

ningarna och av korrekthet i avgörandena. Det bör dock beaktas att också

snabbhet i brottmålsförfarandet tillgodoser ett väsentligt rättssäkerhets­

intresse. Jag vill vidare framhålla, att det för rättssäkerheten i samhället är

nödvändigt, att rättsväsendets resurser används på sådant sätt, att den all­

varligare brottsligheten kan bemästras.

Trafikmålskommittén har lagt fram förslag, som syftar till att uppnå ra­

tionaliseringar av brottmålsförfarandet, främst i fråga om förundersökning­

en, och därmed en snabbare handläggning av brottmålsutredningarna. Kom­

mittén har gått fram på två vägar, dels genom förslag till författnings­

ändringar dels genom förslag till förenklade handläggningsrutiner. Flera

av förslagen avser ändringar, vilkas genomförande kan få stor betydelse

från rationaliseringssynpunkt.

Beträffande förslagen till lagändringar bör redan här nämnas att jag inte

tar upp alla till behandling i detta sammanhang. Kommitténs utkast till lag­

stiftning om jourdomstolar kommer sålunda att kräva ytterligare övervägan­

den och förberedelser för eventuell försöksverksamhet. Det förslag till änd­

ring i 23 kap. 1 § RB, som syftar till ökade möjligheter att underlåta inledan­

de av förundersökning och att nedlägga sådan undersökning, torde kräva

viss överarbetning. Denna bör lämpligen ske i samband med prövningen av

en av RÅ gjord framställning om översyn av bestämmelserna i 20 kap. 7 §

RB beträffande åtalsunderlåtelse. Även ett par andra av förslagen till lag­

ändringar bör prövas i senare sammanhang. Ett par ytterligare lagförslag

av kommittén har jag funnit inte böra genomföras. Jag återkommer härtill

närmare i det följande.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

I fråga om de förslag som jag tar upp i dag vill jag framhålla, att de går

ut på sakliga lösningar som remissinstanserna i regel ställt sig mycket posi­

tiva till. Enligt min mening kan de aktuella lagändringarna medföra bety­

delsefulla rationaliseringsvinster. Detsamma gäller olika förslag till kun­

görelseändringar, som kompletterar lagförslagen. Den slutliga prövningen

av dessa bör anstå till dess riksdagen har prövat lagfrågorna. Det bör emel­

lertid erinras om att kommitténs förslag om vidgning av möjligheterna att

meddela rapporteftergift har genomförts redan (SFS 1969: 7). Av kom­

mittén väckta anslagsfrågor kommer att prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag i betänkandet Trafikmålsutredningar — vilka avser

arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål — bör

prövas av rikspolisstyrelsen. Jag ämnar därför föreslå att betänkandet och

remissyttrandena över detta överlämnas till styrelsen. Även vissa i SOU

1967:59 intagna förslag till förenklade handläggningsrutiner bör lämp­

ligen prövas i den ordningen.

8.2. Ledningen av förundersökning m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser i RB leds förundersökning av polismyn­

dighet eller åklagaren. Dessa är enligt RB:s terminologi undersökningsleda-

re. Med polismyndighet avses i RB polischefen i orten och länspolischefen.

Uppgift att leda förundersökning i polischefens ställe får enligt delegations-

kungörelsen åläggas annan tjänsteman inom polisväsendet, dock lägst polis­

assistent vilken tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande befäl

eller på polischefs kansli. Till lägre tjänsteman än kommissarie eller bi­

trädande kommissarie får delegeras endast ledningen av förundersökning­

ar, i vilka saken är av enklare beskaffenhet, men inte befogenhet att använda

tvångsmedel enligt RB. — Det bör nämnas att utredning av brott inte alltid

måste ske i form av förundersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB krävs nämligen

inte förundersökning beträffande bl. a. brott, för vilket inte svårare påföljd

än böter är stadgad, om tillräckliga skäl för åtal likväl föreligger. I dessa

fall får polisman på eget initiativ och ansvar göra den utredning som behövs.

Kommittén har föreslagit, att varje polisman skall få inleda förundersök­

ning i alla fall då dröjsmål med inledandet skulle medföra olägenhet. För­

slaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttran­

dena. Några remissinstanser menar dock, att polisman redan enligt gällande

rätt får påbörja utredning och anser därför att behov inte föreligger av den

föreslagna lagändringen.

För att förundersökning skall kunna bedrivas effektivt är det ofta nödvän­

digt att utredningen kan påbörjas i nära samband med brottets begående.

En sådan ordning sparar tid och arbete för utredningspersonalen och bidrar

till att utredningen bedrivs skyndsamt. De utredningsåtgärder som härvid

främst kommer i fråga är platsundersökning och sådana förhör med parter

och vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.

Behov av att omedelbart kunna påbörja utredning kan föreligga vid olika

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

föreliggande problemet från två skilda utgångspunkter. Dels föreligger

frågan i vilken utsträckning man är beredd att låta polisman -— reellt och

formellt —- vara undersökningsledare och i sådan egenskap vid behov kunna

slutföra förundersökningen. Dels behöver bedömas i vad mån polisman, när

han inte får fungera som undersökningsledare, skall få vidta utrednings-

åtgärder på eget initiativ och ansvar.

Vad angår den första frågan anser jag, att betänkligheter inte behöver

möta att ge även annan polisman än som f. n. får vara undersökningsledare

befogenhet att inleda och leda förundersökning vid de lindrigaste brotten.

Det bör sålunda kunna godtas att polisman får befogenhet att som under­

sökningsledare bedriva utredning beträffande brott, för vilka svårare på­

följd än böter inte är stadgad. Det är att märka att förundersökning i all­

mänhet inte behöver ske vid dessa brott (jfr 23 kap. 22 § RB). I en del fall

behövs dock sådan undersökning, t. ex. regelmässigt vid misstanke om

vårdslöshet i trafik, eftersom vid sådant brott läget sällan är så klart att

tillräckliga skäl för åtal kan anses föreligga utan att förundersökning verk­

ställs. En bestämmelse som ger polisman befogenhet att vara undersök­

ningsledare i fall av nu berörd art kan meddelas av Kungl. Maj :t och lämp­

ligen tas in i delegationskungörelsen. Befogenheten synes böra göras be­

roende av att någon, som enligt nu gällande bestämmelser är behörig un­

dersökningsledare, inte finns tillgänglig på platsen. Eftersom riksdagens

medverkan till en reglering av nu antydd innebörd inte behövs, saknar

jag anledning att vidare beröra hithörande frågor i detta sammanhang.

När det gäller den andra frågan — i vad mån polisman i annat fall skall

få vidta utredningsåtgärder på eget initiativ och ansvar — anser jag att

i RB bör tas in föreskrifter av innehåll att polisman får viss befogenhet

att vidta åtgärder i syfte att utreda ett brott utan att förundersökning anses

vara inledd. Ett villkor för att befogenhet av detta slag skall föreligga bör

vara att åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Ytterligare bör mar­

keras, att det är ett helt kortvarigt skede, varunder polismannen arbetar

utan behörig undersökningsledare. Lämpligen kan detta uttryckas på det

sättet att vissa utredningsåtgärder får vidtas av polismannen innan för­

undersökning har hunnit inledas. Självfallet skall den misstänkte därvid

inte ha sämre ställning än vid förundersökning. De allmänna bestämmel­

serna om sådan undersökning bör iakttas i tillämpliga delar beträffande

nämnda utredningsåtgärder. Uttrycklig föreskrift torde inte behövas. På

samma sätt som nu är fallet vid utredning som avses i 23 kap. 22 § RB bör

nämligen de allmänna bestämmelserna om förundersökning anses analogt

tillämpliga.

En fråga som har berörts under remissbehandlingen är om befogenheter

av nu behandlad art bör tillkomma endast vissa polismän. För min del an­

ser jag dock att sådan begränsning inte behövs när det gäller befogenheten

att vidta utredningsåtgärd, innan förundersökning har hunnit inledas.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att polisman innan för­

35

undersökning har hunnit inledas skall få hålla förhör och vidta annan åt­

gärd i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olä­

genhet. Bestämmelsen bör föras in som ett nytt stycke i 23 kap. 3 § RB.

Som har framgått inleds förundersökning enligt gällande rätt av polis­

myndighet eller åklagaren. Har undersökningen inletts av polismyndighet

och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall enligt 23 kap. 3 § RB led­

ningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för

brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta ledningen, när det är påkallat

av särskilda skäl.

Kommittén har tagit upp den allmänna frågan om ledningen av förun­

dersökning i princip bör ligga på polismyndighet eller på åklagare och sätter

i fråga att det ämnet görs til! föremål för särskild utredning. Remissinstan­

serna har redovisat mycket delade meningar i frågan. I flera remissyttran­

den har anförts att den nuvarande ordningen fungerar tillfredsställande.

Utan att gå närmare in på frågan vill jag framhålla, att åtskilliga fördelar

följer av att åklagaren tar befattning med målet redan på utredningssta-

diet. Jag anser därför, att tillräckliga skäl inte föreligger att föranstalta om

utredning för eventuell omprövning av de principer som ligger till grund

för nuvarande ordning.

Kommittén har vidare — oberoende av den nyssnämnda frågan om ut­

redning föreslagit sådan ändring i 23 kap. 3 § RB, att ledningen av för­

undersökning, som har inletts av polismyndighet och vid vilken någon har

blivit skäligen misstänkt för brottet, inte skall behöva övertas av åklaga­

ren annat än när saken är av svårare beskaffenhet. Syftet med detta förslag

är att polismyndighet skall kunna vara undersökningsledare i större ut­

sträckning än f. n. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissytt­

randena.

Nu bedöms frågan om saken är av sådan beskaffenhet att polismyndig­

het får fullborda förundersökning med ledning av anvisningar, som har

utfärdats av RÅ och rikspolisstyrelsen gemensamt och som har börjat

tillämpas år 1967. Enligt dessa anses saken i allmänhet vara av enkel be­

skaffenhet vid ett ganska stort antal angivna brott av ofta förekommande

slag. Hela förundersökningen vid dessa brott leds alltså i regel av polis­

myndighet. I likhet med bl. a. RÅ anser jag att den nu gällande bestämmel­

sen i RB i och för sig torde ge utrymme för att låta polismyndighet leda hela

förundersökningen vid ytterligare en del brottstyper. Syftet med kommit­

téns förslag kan alltså tillgodoses genom översyn av berörda anvisningar

så länge någon mera ingripande ändring av den nuvarande kompetensför­

delningen mellan polismyndighet och åklagare inte är påkallad. På grund

av det anförda biträder jag inte kommitténs förslag till lagändring.

Åklagare, som leder förundersökning, får enligt 23 kap. 3 § RB an­

lita biträde av polismyndighet vid undersökningens verkställande. I be­

stämmelsen anges vidare att åklagaren får uppdra åt polisman att vidta

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

40

lertid skriftlig underrättelse sändas. Det har ansetts att tillfälle som avses i

bestämmelsen inte kan anses ha beretts den misstänkte och hans försvarare,

om de inte verkligen har fått del av underrättelsen, och att bevis bör finnas

om mottagandet såvitt gäller den misstänkte (JO 1967 s. 83 ff).

Kravet på att det alltid måste framgå att den misstänkte har erhållit

underrättelsen förorsakar svårigheter och fördröjningar vid förundersök­

ningen. Om det vid misstanke om lindrigare brottslighet öppnas möjlighet

att sända underrättelse till den misstänkte i vanligt brev och utan krav på

mottagningsbevis, skulle ofta arbete, som kan framstå som onödigt, sparas

och tid vinnas. Mot en sådan ordning behöver man inte ha några betänklig­

heter, om det genom tillämpningsföreskrifter tillses att denna underrättelse-

form inte används när det finns anledning anta att den misstänkte inte

skulle erhålla underrättelsen med sådant försändningssätt. Förfarandet bör

också kunna begagnas beträffande underrättelse till försvararen, varvid

behov inte föreligger att inskränka förfarandets användningsområde till

lindrigare brottslighet. Det bör i sammanhanget också beaktas, att en för­

undersökning kan fullständigas efter det att åtal har väckts (jfr 45 kap. 11 §

RB). Skulle den misstänkte eller försvararen inte ha nåtts av underrättelse

som har sänts i vanligt brev, har de sålunda möjlighet att vid behov få ytter­

ligare utredning verkställd i detta skede.

Lydelsen av 23 kap. 18 § RB bör således jämkas så, att den ger utrymme

för ett förfarande med underrättelse i vanligt brev. Vidare bör Kungl. Maj :t

bemyndigas att meddela föreskrifter om underrättelse. Detta påkallar änd­

ring i 23 kap. 24 § RB. Beträffande vissa detaljfrågor återkommer jag i

specialmotiveringen.

8.5. Enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott är i och för sig av tviste­

måls natur men kan tas upp och prövas i samband med åtal för brottet. Om

enskilt anspråk grundas på brott — varmed avses att anspråket riktas mot

den för brottet misstänkte och grundar sig uteslutande på den brottsliga

gärning som läggs honom till last — är åklagaren på målsägande^ begäran

skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens

talan. Förutsättning är dock att det kan ske utan olägenhet och att ansprå­

ket inte är obefogat. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden

utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund

av brottet. Som villkor gäller dock att rätten finner det lämpligt med hänsyn

till utredningen och andra omständigheter. Talan som kan väckas utan

stämning får väckas muntligen inför rätten eller skriftligen.

Enskilt anspråk mot tilltalad av den som har ersatt målsäganden för

skada på grund av brott och härigenom övertagit målsägandens anspråk

mot den tilltalade har i senare tids rättspraxis ansetts grundat inte uteslu­

tande på brottet och har därför inte kunnat prövas utan stämning. Bestäm­

melsen om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

42

En ordning som den nu angivna får givetvis inte gå ut över den tilltalades

befogade intressen eller i övrigt medföra olägenheter, som inte uppvägs av

fördelarna. Som har framhållits i det föregående skiljer sig de nu aktuella

anspråken från målsägandens anspråk endast genom att de grundar sig

även på överlåtelsen från målsäganden. Denna överlåtelse torde sällan

kunna vålla tvist. Det är därför knappast mer påkallat att kräva stämning

för väckande av talan av nu aktuella anspråk än när det gäller målsägan­

dens talan. Rätten att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på

grund av brott är begränsad på så sätt, att det får ske endast om domstolen

finner det lämpligt med hänsyn till utredningen och andra omständigheter.

Samma begränsning bör givetvis gälla beträffande anspråk av den som

har inträtt i målsägandens rätt. Det bör i detta sammanhang beaktas också

att domstol alltid har möjlighet att förordna att talan om enskilt anspråk,

som har tagits upp till behandling i samband med åtalet, skall handläggas

som särskilt mål. Om åklagaren blir skyldig att förbereda och utföra även

talan av den som har övertagit målsägandens anspråk, uppstår visst mer-

arbete för åklagare och polis. Arbetsökningen kan dock inte antas bli av

någon större omfattning. Liksom när det gäller anspråk av målsäganden

skall åklagarens skyldighet att förbereda och utföra talan naturligtvis vara

begränsad av kravet att det kan ske utan olägenhet och att anspråket inte

är obefogat. Om den som har inträtt i målsägandens rätt får åtnjuta de pro-

cessuella lättnader, som f. n. tillkommer bara målsäganden, belastas den till

anspråket berättigade med mindre kostnader. Härigenom begränsas också

den tilltalades återbetalningsskyldighet för sådana kostnader. Det bör också

nämnas att olägenheter inte torde ha föranletts av att de berörda bestäm­

melserna tidigare i stor utsträckning tillämpades på det sätt som nu har

diskuterats.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att åklagare bör vara skyldig att

föra talan om enskilt anspråk även för den som har övertagit målsägandens

anspråk på grund av brott och att även talan av nu berört slag skall kunna

väckas utan stämning. Bestämmelse om nämnda skyldighet för åklagare bör

lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i 22 kap. 2 § RB. Vissa följdänd­

ringar föranleds i 22 kap. 7 § och 45 kap. 4 §. Införande av möjlighet för

den som har övertagit målsägandens anspråk att väcka talan utan stämning

påkallar ändring i 45 kap. 5 och 6 §§. Vissa frågor som hänger samman

med de föreslagna lagändringarna behandlas i specialmotiveringen.

Målsäganden intar också enligt åtskilliga andra bestämmelser i RB en

särställning i processuellt hänseende. Målsäganden får t. ex. enligt RB 20

kap. 8 g väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, om åklagaren har

beslutat att inte åtala. Enligt samma lagrum får målsägande biträda åklaga­

rens åtal och fullfölja talan i högre rätt. Andra exempel är att reseförbud

samt kvarstad och skingringsförbud kan meddelas för att säkerställa skade­

stånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

43

ådömas på grund av brottet (25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § RB). Jag vill fram­

hålla, att de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om enskilt anspråk

pa grund av brott inte pakallar ändring i nu berörda och andra hänseenden.

8.6. Vissa andra förslag av trafikmålskommittén

Enligt RB skall förundersökning läggas ned, om anledning

mte längre finns att fullfölja den. Vidare gäller den bestämmelsen att, när

förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas huruvida åtal skall väc­

kas. Kommittén har beträffande förundersökningar, som inte skall för­

anleda atal, rekommenderat att formen nedläggande används, om den miss­

tänkte inte har underrättats om att han får ta del av utredningen, yltra sig

däröver och begära kompletterande utredning, och att i annat fall utred­

ningen avslutas med beslut i åtalsfrågan. Om gällande rätt anses hindra att

en sådan ordning tillämpas, förordar kommittén lagändring, som medger

detta. Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén, att i 23 kap. 4 §

RB införs en bestämmelse, innebärande att beslut om nedläggning av för­

undersökning meddelas av åklagaren, om någon skäligen kan misstänkas

för brottet, och att även polismyndigheten får lägga ned undersökningen i

sådant fall, om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för

brottet. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

För egen del vill jag anföra följande. Av förarbetena till RB (SOU 1938: 44

s. 286—287, 294—295; se också Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 312)

framgår, att förundersökning i princip skall avslutas med beslut i åtalsfrå­

gan, om undersökningen har riktats mot viss person som misstänkt för brot­

tet. Kommitténs rekommendation är inte förenlig med den uppfattning som

sålunda uttrycktes under förarbetena och torde inte böra följas utan att

lagändring sker. Emellertid är jag inte beredd att nu förorda en sådan

ändring och inte heller kan jag biträda det förslag rörande befogenheten att

nedlägga förundersökning som kommittén lägger fram. Vissa betänkligheter

möter sålunda mot en ordning som innebär att frågor, som i realiteten är

åtalsfrågor, i större omfattning kan komma att dras undan från åklagarnas

prövning. Deras möjligheter att styra åtalspraxis skulle därmed minskas.

Med det nu sagda avser jag dock inte att ta avstånd från den nu i praktiken

förekommande ordningen att polismyndighet i vissa fall anses kunna be­

sluta om nedläggande trots att någon har blivit skäligen misstänkt för brot­

tet. Redan i samband med RB:s tillkomst ansågs att vissa undantag fick

göras från den tidigare angivna principen (justitiedepartementets PM med

utkast till FUK m. m. s. 53—54). Jag anser dock inte att anledning föreligger

att f. n. uttryckligen reglera en sådan befogenhet. Denna fråga har f. ö. visst

samband med den under 8.1. behandlade frågan om åklagares befogenhet

att besluta att förundersökning inte skall inledas eller att förundersökning,

som redan har inletts, skall läggas ned. Som jag framhöll tidigare är av­

sikten att sistnämnda fråga skall övervägas ytterligare, och i det samman-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 11

4

år 1969

lianget kan lämpligen också ske ytterligare överväganden i frågan om en

reglering bör ske av polismyndighets befogenhet att lägga ned förunder­

sökning efter det att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

F.n. gäller en s.k. absolut preskriptionstid om 15 år för

brott, på vilka inte kan följa fängelse över två år, och 30 år för övriga

brott. Kommittén har föreslagit, att preskriptionstiden för brott, på vilka

inte kan följa svårare straff än böter, dock inte normerade böter, bestäms till

fem år. Förslaget har genomgående lämnats utan erinran av remissinstan­

serna. Inte heller jag har i och för sig någon erinran mot att den absoluta

preskriptionstiden för bötesbrott sänks. Som kommittén själv har framhållit

skulle den föreslagna bestämmelsen dock inte bli tillämplig i särskilt många

fall. Från rationaliseringssynpunkt är förslaget därför av begränsad bety­

delse. Jag anser, att förslaget inte bör tas upp i detta sammanhang. Det

kan i stället lämpligen prövas i samband med andra ändringar i preskrip-

tionsbestämmelserna. Sådana ändringar torde bli aktuella senare under år

1969.

9- Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget torde få fogas till stats­

rådsprotokollet i detta ärende som bilaga 34

22 KAP.

2

§•

I paragrafens första stycke föreskrivs f. n. skyldighet för åklagaren att i

samband med åtal förbereda och utföra även målsägandens talan om en­

skilt anspråk, som grundas på brott, om det kan ske utan olägenhet och

anspråket inte är obefogat.

Enligt det nya tredje stycket skall bestämmelserna om åklagarens skyl­

dighet att förbereda och utföra talan om enskilt anspråk äga motsvarande

tillämpning också i fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har

övertagits av annan än målsäganden. Härmed avses i första hand fall,

i vilka målsäganden fått sin skada ersatt på grund av avtal, som hade träf­

fats innan brottet begicks, t. ex. ett försäkringsavtal. Den nya bestämmelsen

täcker dock även andra fall, i vilka någon har ersatt målsägandens skada

på grund av brott (t. ex. arbetsgivare som har lämnat anställd ersättning

för förlust på grund av brott) samt övertagit anspråket. I dessa senare fall

talar visserligen mindre starka skäl för att anspråket skall likställas med

målsägandens anspråk. Tillräckliga skäl saknas dock för att göra undantag

för denna kategori.

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det vid propositionen fogade lag­

förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

45

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,

att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han enligt paragrafens

andra stycke i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom, om det kan

ske. Kommittén har inte föreslagit, att denna skyldighet skall gälla även i

fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har övertagits av annan. En

sådan utvidgning skulle enligt kommittén kunna medföra svårigheter för

undersökningsledaren och åklagaren. För att den, som har övertagit måls­

ägande^ anspråk, skall ha effektiv möjlighet att få biträde av åklagaren

med förberedande och utförande av talan om anspråket har jag emellertid

ansett, att det bör gälla en ordning som möjliggör underrättelse till den

som har övertagit målsägande^ anspråk. Det nya tredje stycket har där­

för fått omfatta även bestämmelsen i andra stycket. Hänvisningen bör inte

anses innebära, att undersökningsledaren eller åklagaren skall vara skyl­

dig att särskilt undersöka om enskilt anspråk har överlåtits. Underrättelsen

skall alltså lämnas till målsäganden, om det inte framgår att anspråket har

övertagits av annan. Endast om undersökningsledaren eller åklagaren får

kännedom om att enskilt anspråk på grund av brott har övertagits av annan,

behöver denne underrättas.

7 §■

I 7 § i dess nuvarande lydelse föreskrivs att talan om enskilt anspråk på

grund av brott, som förs i samband med åtalet, får prövas i målet, även om

det befinns att den åtalade gärningen inte är straffbar. Som framgår av

ordalydelsen avser bestämmelsen bara anspråk, som grundas uteslutande på

brottet. Det anses dock ligga i sakens natur, att detsamma gäller talan om

annat anspråk i anledning av brott, som förs i samband med åtal för brottet

(jfr Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 286—287).

Det har ansetts lämpligt att ändra 7 § för att undvika att — såvitt angår

de nya fall som inbegrips under 2 § i dess föreslagna lydelse — oklarhet upp­

står beträffande domstolens befogenhet att pröva enskilt anspråk när den

åtalade gärningen befinns inte vara straffbar. Ändringen har skett på så

sätt, att bestämmelsen får avse talan om enskilt anspråk i anledning av

brott, som förs i samband med åtal för brottet.

23 KAP.

3 §•

Den föreslagna nya bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke är tillämp­

lig bara om behörig undersökningsledare inte har hunnit inträda. Befogen­

heten är avsedd för utredning, som sker i nära samband med brottet, främst

på brottsplatsen. I dessa fall finns i allmänhet inte behörig undersöknings­

ledare tillgänglig. Polismannen handlar på eget ansvar, när han påbörjar

utredning. Han har att själv bedöma bl. a. om förutsättningar föreligger för

inledande av förundersökning.

46

För att polisman skall få vidta utredningsåtgärd gäller vidare, att åt­

gärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Detta bör bedömas främst med

hänsyn till utredningen. Om det skulle vara till fördel för utredningsarbetet

att t. ex. göra undersökning på platsen eller hålla vissa förhör, bör polis­

mannen få göra sådan utredning. Skulle det för den som skall höras inne­

bära olägenhet om förhöret skjuts upp, bör dock även detta kunna beaktas.

Självfallet bör inte förhör hållas med någon som är chockad eller i övrigt

när det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Som framgår av paragrafens lydelse avser bestämmelsen sådana fall då

förundersökning krävs. Bestämmelsen reglerar alltså inte polismans befo­

genhet i fall som avses i 23 kap. 22 § RB.

7

§•

Förslaget bär behandlats i den allmänna motiveringen (8.3.), till vilken

jag får hänvisa.

18 §.

Enligt den föreslagna lydelsen har den misstänkte och hans försvarare

rätt att, så snart det kan ske utan men för utredningen, ta kännedom om

vad som har förekommit vid förundersökningen, ange den utredning som

de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Vidare före­

skrivs att underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte

och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem, och att åtal

inte får beslutas innan detta har skett. Att visst rådrum skall beredas dem

torde f. n. få anses följa därav att de skall lämnas tillfälle att vidta vissa

åtgärder. När enligt förslaget bestämmelsens konstruktion i viss mån änd­

ras, har det ansetts lämpligt att uttryckligen ange att skäligt rådrum skall

beredas den misstänkte och försvararen (jfr 32 kap. 1 § RB). Den ändrade

utformningen är inte avsedd att föranleda någon förlängning av nu i praxis

förekommande tidsfrister.

I paragrafen har inte angetts på vilket sätt underrättelse skall ske. Av­

sikten är att detta skall regleras i FUK. Reglerna bör ha sådan innebörd,

att det i princip men inte undantagslöst krävs, att det genom protokollsan­

teckning eller på annat sätt skall framgå att den misstänkte och försva­

raren har erhållit underrättelsen. Som har framhållits i den allmänna moti­

veringen (8.4.) behöver man inte ha några betänkligheter mot att under­

rättelse sänds i vanligt brev, om det tillses att detta försändningssätt inte

används när det finns anledning anta att den misstänkte inte skulle nås av

underrättelsen på det sättet. Föreskrifter av sådan innebörd bör meddelas

av Kungl. Maj :t i FUK. I praktiken kommer därigenom underrättelse att

kunna sändas i vanligt brev bara till den som har fast bostad och bara om

det inte finns anledning anta att han med ett sådant försändningssätt inte

skulle få underrättelsen. Underrättelsen kommer sålunda att sändas under

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

4

år 1969

47

den adress, som den misstänkte själv har uppgett. Om han flyttar till annan

adress eller av annan orsak lämnar bostaden för längre tid medan förunder­

sökning pågår, kan det med visst fog anses vara hans sak att meddela polis­

myndigheten adressändringen. Förfarandets användningsområde bör be­

gränsas till mål, i vilka svårare straff än fängelse i sex månader inte kan

följa på brottet. Förfarandet bör alltid kunna användas i fråga om försva­

raren, om det inte finns anledning anta att han inte skulle erhålla underrät­

telsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

24 §.

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken

jag får hänvisa.

45 KAP.

4—6 §§.

De föreslagna ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen

(8.5), till vilken jag får hänvisa.

Ikraftträdandebestämmelse

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. Särskilda

övergångsbestämmelser torde inte behövas.

10. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen in­

hämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Bilaga 1

Trafikmålskommitténs förslag

i SOU 1967:59

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 4 och 7 §§,23 kap. 1, 3, 4, 7, 10, 18, 19

och 24 §§ samt 45 kap. 4, 5 och 6 §§ rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 KAP.

4 §•

Om rätt--------------- ------------------— motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i 2 § första stycket

skall tillämpas på sådan talan om

enskilt anspråk mot den tilltalade

som väckes av den som inträtt i

målsägandens rätt.

Föres talan om enskilt anspråk

på grund av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade

gärningen icke är straffbar, må ta­

lan dock prövas i målet.

Föres talan om enskilt anspråk

i anledning av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade

gärningen icke är straffbar, må ta­

lan dock prövas i målet.

23 KAP.

¹ §•

Förundersökning skall ------------------------- åtal, förövats.

Hör brottet -—- ■—----------- ---- ------------ förundersökningen nedläggas.

7 fall som avses i 20 kap. 7 § första

stycket 1 och 2 må åklagaren, om

särskilda skäl föreligga, besluta att

förundersökning ej skall inledas.

Har den redan inletts, må åklagaren

nedlägga förundersökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

49

(Nuvarande lydelse)

3 §•

(Föreslagen lydelse)

Förundersökningen inledes av po­

lismyndighet eller åklagaren. Har

den inletts av polismyndighet och

är saken ej av enkel beskaffenhet,

skall ledningen övertagas av åklaga­

ren, så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet. Åklagaren

skall ock eljest övertaga ledningen,

när det finnes påkallat av särskilda

skäl.

Åklagaren äge —---------------

Då förundersökningen-------

Förundersökningen inledes av po­

lismyndighet eller åklagaren. Om ett

dröjsmål skulle medföra olägenhet,

må dock polisman inleda förunder­

sökningen. Har den inletts av polis­

man, skall ledningen snarast möj­

ligt övertagas av polismyndigheten

eller åklagaren.

Har förundersökningen inletts av

polismyndighet eller polisman och

är saken av svårare beskaffenhet,

skall ledningen övertagas av åkla­

garen, så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet. Åklagaren

skall ock eljest övertaga ledningen,

när det finnes påkallat av särskilda

skäl.

undersökningens bedrivande.

■----------- —- •—- -— tillåter det.

Vid förundersökningen — —-

Förundersökningen skall

Underlåter den som kallats till

förhör utan giltig orsak att hörsam­

ma kallelsen och överstiger ej våg­

längden mellan den plats, som ut­

satts för förhöret, och den, där han

har sin bostad eller vid kallelsens

mottagande uppehöll sig, trettio ki­

lometer, må han hämtas till förhö­

ret.

4 —- Bihang till riksdagens protokoll

eller olägenhet,

den nedläggas.

Beslutet om nedläggning av för­

undersökning meddelas av åklagare

om någon kan skäligen misstänkas

för brottet. Är för brottet ej stadgat

svårare straff än fängelse i sex må­

nader må dock även i sådant fall

polismyndighet meddela beslutet.

§•

Underlåter den som kallats till

förhör utan giltig orsak att hörsam­

ma kallelsen och överstiger ej våg­

längden mellan den plats, som ut­

satts för förhöret, och den, där han

har sin bostad eller vid kallelsens

mottagande uppehöll sig, femtio ki­

lometer, må han hämtas till förhöret.

1969. 1 samt. Nr 114

4 §•

50

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våg­

längd av trettio kilometer från den

plats, där förhör skall hållas, häm­

tas till förhöret, om undersökningen

avser brott, varå fängelse kan följa,

och det skäligen kan befaras, att han

ej skulle hörsamma kallelse eller i

anledning av kallelse skulle genom

undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

Är den----------- ---------------------------

(Nuvarande lydelse)

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våg­

längd av femtio kilometer från den

plats, där förhör skall hållas, häm­

tas till förhöret, om undersökningen

avser brott, varå fängelse kan följa,

och det skäligen kan befaras, att

han ej skulle hörsamma kallelse el­

ler i anledning av kallelse skulle ge­

nom undanröjande av bevis eller på

annat sätt försvåra utredningen.

-------för förhöret.

(Föreslagen lydelse)

10

Vid förhör--------------- --------------- - -

Undersöltningsledaren har att be­

stämma, huruvida annan än vittne

må övervara förhör. Vid förhör, som

enligt 18 § andra stycket hålles på

den misstänktes begäran, äge han

och hans försvarare att närvara.

Även vid annat förhör må, om det

kan ske utan men för utredningen,

försvarare vara tillstädes.

Är den--------------------—------- ----------

Undersökningsledaren äge -----------

§•

------------- vittne närvara.

Undersökningsledaren har att be­

stämma, huruvida annan än vittne

må övervara förhör. Vid förhör, som

enligt 18 § fjärde stycket hålles på

den misstänktes begäran, äge han

och hans försvarare att närvara.

Även vid annat förhör må, om det

kan ske utan men för utredningen,

försvarare vara tillstädes.

------- vid förhöret.

------------får uppenbaras.

18

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen miss-

tänkes för brottet, skall han, då han

höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för

utredningen, skall tillfälle lämnas

honom och hans försvarare att taga

kännedom om vad vid undersökning­

en förekommit samt att angiva den

utredning de anse önskvärd och att

eljest anföra vad de akta nödigt. Ej

må åtal beslutas, innan tillfälle där­

till beretts dem.

§•

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen miss-

tänkes för brottet, skall han, då han

höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för

utredningen, skall tillfälle lämnas

honom och hans försvarare att taga

kännedom om vad vid undersök­

ningen förekommit samt att angiva

den utredning de anse önskvärd och

att eljest anföra vad de akta nödigt.

Ej må åtal beslutas, innan tillfälle

därtill beretts dem.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Begär den

Har undersökningsledaren, ehuru

han slutfört den utredning han an­

ser erforderlig, ej bifallit begäran,

som avses i 18 § andra stycket, eller

förmenar den misstänkte, att annan

brist i utredningen föreligger, må

han göra anmälan därom hos rät­

ten.

Då anmälan — —---------- - — ——

(Föreslagen lydelse)

Underrättelse enligt andra stycket

må lämnas först i samband med att

stämning delgives om

1. den misstänkte saknar stadigt

hemvist inom riket eller det skäli­

gen kan befaras att han har avvikit

eller annorledes undandrager sig

lagf öring;

2. sådan tid förflutit från brottet

att det kan antagas att påföljd el­

jest ej kan ådömas på grund av be­

stämmelserna i 35 kap. brottsbal­

ken; eller

3. den misstänkte i mål om brott

för vilket ej är stadgat svårare straff

än fängelse i sex månader förklarat

sig ej ha någon erinran mot ett så­

dant förfarande.

därför angivas.

Har undersökningsledaren, ehuru

han slutfört den utredning han an­

ser erforderlig, ej bifallit begäran,

som avses i 18 § fjärde stycket, eller

förmenar den misstänkte, att annan

brist i utredningen föreligger, må

han göra anmälan därom hos rätten.

— finnes påkallad.

19

24 §.

Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet samt

om protokoll och anteckningar vid

förundersökning meddelas av

Konungen.

Närmare föreskrifter om under-

sökningsledares verksamhet, om

protokoll och anteckningar vid för­

undersökning samt om underrättel­

se enligt 18 § andra och tredje

styckena meddelas av Konungen.

45 KAP.

⁴ §•

I stämningsansökan —-------------------- eljest anföres.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

Vill åklagaren i samband med åta­

lets väckande enligt 22 kap. väcka

talan om enskilt anspråk på grund

av brottet, skall han i ansökan upp­

giva anspråket och de omständighe­

ter, varå det grundas, samt de be­

vis, som åberopas, och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

Är den----------- - -------- —-------------

Ansökan skall-----------------------------

(Nuvarande lydelse)

Vill åklagaren i samband med

åtalets väckande enligt 22 kap. 2 §

första stycket eller 4 § andra styc­

ket väcka talan om enskilt anspråk,

skall han i ansökan uppgiva ansprå­

ket och de omständigheter, varå det

grundas, samt de bevis, som åbero­

pas, och vad han vilt styrka med var­

je särskilt bevis.

------ — det angivas.

•— -----------av åklagaren.

(Föreslagen lydelse)

Väckt åtal------- --------------- ----------

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om

enskilt anspråk på grund av brot­

tet, om rätten med hänsyn till utred­

ningen och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Såsom ändring----------- -—----------

------------ det lämpligt.

Åklagaren, målsäganden eller den

som inträtt i målsågandens rätt må

ock, sedan åtal väckts, utan stäm­

ning mot den tilltalade väcka talan

om enskilt anspråk. Talan må väc­

kas, om rätten med hänsyn till ut­

redningen och andra omständigheter

finner det lämpligt.

------------------- för åtalet.

6

§•

Vill åklagaren enligt 2 § första

eller andra stycket väcka åtal för

brott eller enligt 5 § utvidga åtalet el­

ler vill han eller målsäganden enligt

sistnämnda paragraf väcka talan om

enskilt anspråk på grund av brottet,

må det ske muntligen inför rätten

eller ock skriftligen. Den tilltalade

skall erhålla del därav. Talan, som

nu sagts, skall anses väckt, då den

framställdes inför rätten.

Vill åklagaren enligt 2 § första

eller andra stycket väcka åtal för

brott eller enligt 5 § utvidga åtalet

eller vill han, målsäganden eller an­

nan enligt sistnämnda paragraf väc­

ka talan om enskilt anspråk, må det

ske muntligen inför rätten eller ock

skriftligen. Den tilltalade skall er­

hålla del därav. Talan, som nu sagts,

skall anses väckt, då den framställ­

des inför rätten.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

53

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 kap. 6 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 35 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

35 KAP.

6

§•

/ intet fall må påföljd ådömas se­

dan trettio år eller, om å brottet icke

kan följa fängelse över två år, sedan

femton år förflutit från dag som i

4 § sägs.

Påföljd må i intet fall ådömas se­

dan det från dag som i 4 § sägs för­

flutit

1. fem år, om å brottet ej kan följa

svårare straff än böter, dock ej nor­

merade böter;

2. femton år, om å brottet kan följa

normerade böter, eller om å brottet

i annat fall än i 1 sägs icke kan följa

fängelse över två år;

3. trettio år i övriga fall.

Denna lag träder i kraft den

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr It4

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 84 §'militära rättegångslagen den 30 juni 1948

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

84

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om be­

slut att icke tala å brott skall ej äga

tillämpning, om i det föreliggande

fallet straff för brottet må åläggas i

disciplinmål.

Vad i-----------------------------------avse

§•

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om be­

slut att icke tala å brott skall ej äga

tillämpning, om i det föreliggande

fallet straff för brottet må åläggas i

disciplinmål. 1 sådant fall gäller ej

heller vad i 23 kap. 1 § tredje stycket

rättegångsbalken är stadgat om be­

slut att ej inleda eller att nedlägga

förundersökning i fall som avses i

20 kap. 7 § första stycket 1 rätte­

gångsbalken.

disciplinstraff.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

55

Bilaga 2

Trafikmålskommitténs förslag

i skrivelse den 25 maj 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lijdelse)

(Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3

§.

Förundersökningen inledes---------------------- särskilda skäl.

Åklagaren äge------------------------- undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av

åklagaren, äge han vid undersök­

ningens verkställande anlita biträde

av polismyndighet så ock uppdraga

åt polisman att vidtaga särskild till

undersökningen hörande åtgärd, om

dess beskaffenhet tillåter det.

Då förundersökningen ledes av

åklagaren, äge han vid undersök­

ningens verkställande anlita biträde

av polismyndighet så ock uppdraga

åt polisman att vidtaga särskild till

undersökningen hörande åtgärd, om

dess beskaffenhet tillåter det. Sådant

uppdrag får även ges till annan be­

fattningshavare. Närmare föreskrif­

ter härom meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen för­

ordnar.

Denna lag träder i kraft den

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b april 1969.

N

är varande:

f. d. justitierådet L

ind

,

justitierådet

A

lexanderson

,

regeringsrådet R

ingdén

,

justitierådet

C

onradi

.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

jusfitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 april

1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström