RH 1999:39
Omyndiga barn som är brittiska medborgare med hemvist i England har genom gåva förvärvat fast egendom i Sverige. Trots oklarheter om innehållet i engelsk rätt om sådana omyndigas rätt att äga fast egendom har det inte ansetts uppenbart att deras förvärv är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
Genom gåvobrev den 27 april 1998 förvärvade makarna A. och J.W. och deras barn M. född 1973, R. född 1985, och F. född 1988, fastigheten Gagnef Mjälgen 10:25 i Gagnefs kommun, från R.S.
Inskrivningsmyndigheten i Leksands domsaga (1998-08-10) avslog med hänvisning till 20 kap. 6 § 10 jordabalken familjen W:s ansökan om lagfart och motiverade beslutet med att det var uppenbart att fånget inte kunde göras gällande.
Familjen W. överklagade inskrivningsmyndighetens beslut och yrkade att lagfart skulle beviljas dem.
Inskrivningsmyndigheten yttrade sig och anförde bl.a. följande. Enligt 4 kap. 5 § första stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skall verkan av en underårigs obehörighet och förmyndarens behörighet att handla för den omyndiges räkning bedömas i enlighet med det lands lag enligt vilket förmynderskapet är anordnat. Härav följer att bedömningen av huruvida de brittiska medborgarna M.W. R.W. och F.W. är behöriga att motta gåva i form av fast egendom skall ske utifrån gällande bestämmelser i brittisk lag. Av utredningen från utrikesdepartementet framgår att underåriga brittiska medborgare saknar möjlighet att äga fast egendom (Law of Property Act 1925 § 1 (6)).
Svea hovrätt (1999-04-13, hovrättsråden Kristina Boutz, referent, och Sven-Ivar Forss samt tf. hovrättsasessorn Lennart Johansson) undanröjde inskrivningsmyndighetens beslut och återförvisade ärendet till inskrivningsmyndigheten för förnyad handläggning.
I sina skäl anförde hovrätten: Klagandena har genom gåva gemensamt förvärvat fastigheten Gagnef Mjälgen 10:25. De har av länsstyrelsen erhållit tillstånd till sina förvärv. Någon grund för att avslå A.W:s och J.W:s ansökningar om lagfart föreligger inte. Inskrivningsmyndigheten borde därför ha beviljat A.W. och J.W. lagfart för deras andelar av fastigheten.
Målet rör ett förvärv i Sverige av en här belägen fastighet där förvärvarna är medborgare i Storbritannien med hemvist i England och enligt både svensk och engelsk rätt är omyndiga. En utgångspunkt är att reglerna i jordabalken om gåva av fast egendom och om lagfart är tillämpliga på förvärvet. Frågan är om deras omyndighet innebär att de har saknat behörighet att motta gåvan och det därför är uppenbart att förvärvet är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
Med hänsyn till barnen W:s medborgarskap och hemvist bör verkan av deras omyndighet bedömas enligt engelsk rätt. I hovrätten har utredningen om innehållet i engelsk rätt kompletterats av klagandena med ett uttalande av en jurist på en advokatbyrå i England. Denne uttalar att barnens omyndighet inte är ett problem när gåva av fast egendom skall ske och att gåvoegendomen kan ställas under förvaltning av "Trustees" genom en "Trust Deed" till dess barnen blir myndiga eller någon annan tidpunkt som bestäms i "the Deed of Trust". Det utdrag ur England Law Digest 1998 som inskrivningsmyndigheten stött sig på lyder "Minor cannot hold legal estate in land, but can own beneficial interest under trust of land or settlement". Den utredning om innehållet i engelsk rätt som föreligger är inte entydig eller uttömmande, t.ex. saknas uppgifter om en omyndigs förvärv av fast egendom är ogiltigt eller om den särskilda förvaltningen kan anordnas efter det att gåvan fullbordats. Vidare är det okänt om det förhållandet att fastigheten är belägen i Sverige har betydelse enligt engelsk internationell privaträtt.
Av bestämmelsen i 4 kap. 5 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap - som får anses gälla även om tillämpningen av utländsk rätt inte följer direkt av lagens kollisionsregler - framgår att en rättshandling på förmögenhetsrättens område som den underårige företagit här i landet och som han enligt den utländska lagen är obehörig att företa ändå är bindande för honom, om han haft behörighet enligt svensk lag, och den mot vilken rättshandlingen företogs, varken insåg eller borde ha insett hans bristande behörighet.
En omyndig är enligt svensk rätt behörig att själv motta fast egendom som gåva under förutsättning att hon eller han har de psykiska egenskaper som behövs för att uppfatta innebörden av rättshandlingen (se NJA 1935 s. 563, NJA 1945 s. 605, Walin, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, 5 uppl. s. 315).
Mot denna bakgrund framstår det inte som uppenbart att förvärvet för barnens del är ogiltigt eller inte kan göras gällande. Någon grund för att avslå deras ansökningar om lagfart har därför inte förelegat. Inte heller föreligger någon grund för vilandeförklaring av deras ansökningar. Lagfart bör således beviljas även för M.W. R.W. och F.W.