RH 1999:49

Trollhättans tingsrätt dömde på talan av åklagaren RA. för mord. Gärningen bestod i att R.A. den 20 augusti 1998 i sin bostad i Lödöse uppsåtligen berövat R.N. livet genom att skjuta honom med en pistol.

I målet mot R.A. yrkade åklagaren också ansvar å A.G. och P.U. för skyddande av brottsling, grovt brott, med följande gärningspåstående. A.G. och P.U. har under kvällen den 30 augusti och under natten till den 31 augusti 1998, tillsammans med R.A. transporterat bort liket efter R.N. från mordplatsen i Lödöse till Hältorpssjön i Alafors. Härvid har de lindat in liket i en matta, knutit runt med kabel och trätt på ett påslakan, varefter de burit ut liket till R.A:s VW-buss och färdats till Hältorpssjön där de dumpat liket. Före dumpningen i sjön har de - som sänken - surrat fast fyra stycket bilhjul vid den inlindade kroppen. A.G. och P.U. har härigenom motverkat att mordet på R.N. skulle uppdagas och beivras och - medvetna om att R.A. berövat R.N. livet - skyddat R.A. Brottet är att anse som grovt.

A.G. erkände gärningen, men ifrågasatte om åklagarens bedömning av gärningen var korrekt.

P.U. erkände gärningen med gjorde gällande att brottet inte var grovt.

Trollhättans tingsrätt (1998-12-11, lagmannen Fredrik Hulterström samt nämndemännen Hugo Delle, Liel Johansson och Per-Olof Karlsson) dömde A.G. och P.U. för skyddande av brottsling.

Såvitt avser brottsrubriceringen anförde tingsrätten.

Åklagaren har gjort gällande att gärningen är att bedöma som grov främst av det skälet att det brott R.A. gjort sig skyldig till är mycket allvarligt och att det skall bedömas som mord. Enligt tingsrättens uppfattning ligger det i sakens natur att allvaret i en gärning som faller under beteckningen skyddande av brottsling påverkas av hur allvarligt det brott är som gärningsmannen är behjälplig att dölja eller på annat sätt tillhandagått den som utövat den först inträffade gärningen. Emellertid kan detta förhållande inte ensamt komma i beaktande när det gäller att kvalificera gärningen utan också andra omständigheter bör påverka bedömningen.

Straffbudet skyddande av brottsling finns i 17 kap. 11 § brottsbalken. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 tillskapades ett andra stycke som stadgar ansvar för skyddande av brottsling som är att anse som grovt. Av förarbetena till lagändringen (prop. 1992/93:141) framgår inte direkt några exempel på ett handlande som konstituerar ansvar för grovt brott. Emellertid finns i propositionen exempel på vilket handlande lagstiftaren haft i åtanke när det gällt att konstituera ansvar för grovt brott när det gäller det närbesläktade brottet främjande av flykt. I propositionen anförs som exempel på grova sådana brott att gärningsmannen är aktiv för att frita frihetsberövade personer som dömts för mycket allvarliga brott. Som exempel nämns att den frihetsberövade är dömd för terroristbrott eller grovt narkotikabrott. Detsamma sägs ska gälla vissa fall av skyddande av brottslingar som har gjort sig skyldiga till sådana allvarliga gärningar.

Tingsrätten anser att det anförda kan tas till utgångspunkt när det gäller att rättsligt bedöma den gärning A.G. och P.U. gjort sig skyldiga till. Därvid är tingsrättens uppfattning den att deras handlande knappast kan jämföras med de exempel som anförs i propositionen. Till en början kan påpekas att den gärning R.A. gjort sig skyldig till inte utgör exempel på någon ny typ av allvarlig brottslighet som lagstiftaren funnit det angeläget att söka motverka. Det bör hållas i minnet att det för A.G. och P.U. visserligen stått klart att R.A. haft ett ansvar för att R.N. bragts om livet, men den närmare bedömningen av vari detta ansvar bestått och hur det skulle bedömas kan knappast varit klar för dem. Någon utredning om att de före det att de hjälpte till att undanskaffa R.N:s döda kropp haft den fulla bilden av händelseutvecklingen fram till dess att R.A. avlossade skotten föreligger inte. De har också saknat förutsättningar att göra de rättsliga bedömningar som här kommer ifråga. Deras handlande har varit i första hand dikterat av att de önskade hjälpa en kamrat och inte riktat mot statens intresse av att allvarliga brott blir utredda. Av utredningen framgår att åtminstone P.U. utsatts för hot av allvarligt slag från R.N. Tingsrätten anser att detta förhållande inte går att frånkänna betydelse när det gäller att bedöma straffvärdet i deras handlande. Också det förhållandet att tre personer varit närvarande när R.A. avlossat skotten och att det därför måste kunna antagas att kunskap snart skulle komma att spridas bland deras kamrater om vad som inträffat bör tillmätas betydelse i sammanhanget. De har vidare agerat utan någon genomtänkt strategi och utan någon förslagenhet. Det sätt på vilket de handlat i samband med att kroppen kastades i vattnet vid Hältorpssjön har vidare medfört att det endast var en tidsfråga innan de fyra däcken och vad som var fäst under dem skulle undersökas. Tingsrätten anser att de anförda omständigheterna är sådana att gärningen inte bör bedömas som grov.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att gärningen skulle bedömas som grovt brott.

Anders G. och Petri U. bestred ändring.

Omförhör hölls med A.G. och P.U. De lämnade därvid i allt väsentligt samma uppgifter som antecknats i tingsrättens dom, av vilka bland annat framgick att de kom in i lägenheten först efter det att R.A. avlossat skotten och R.N. avlidit. I hovrättens dom har därefter antecknats följande: Det har dock framkommit att såväl A.G. som P.U. var berusade redan när skotten avlossades och att de därefter, tillsammans med R.A. fortsatte att dricka öl under ett antal timmar och då diskuterade vad de skulle göra med liket. A.G. har vidare tillagt att han redan inledningsvis insåg att det skulle uppdagas att R.A. skjutit R.N. och att han därför försökte förmå R.A. att kontakta polisen. A.G. har berättat att han punkterade två av däcken innan de lades in i bilen eftersom de skulle fungera som sänken.

Hovrätten för Västra Sverige (1999-02-18, hovrättsråden Kent Sundqvist och Kent Jönsson, tf. hovrättsassessor Åse Gräslund Sundström, referent, samt nämndemännen Karin Lindblad och Ingemar Tviksta) bedömde gärningen som grovt brott på följande skäl.

Skyddande av brottsling är ett brott som kan ha ett högt straffvärde om skyddandet avser förövare av mycket grova brott (jfr prop. 1992/93:141 s. 49). Enligt hovrättens mening måste mord räknas till dessa brott. Frågan är om det likväl finns utrymme för att se mindre allvarligt på de tilltalades gärning därför att de inte känt till omständigheterna kring det bakomliggande brottet eller det annars finns skäl för en mildare bedömning.

A.G. och P.U. har varit medvetna om att R.A. berövat R.N. livet. De har i flera timmar diskuterat händelsen och hur de skulle agera för att hjälpa R.A. Det måste stått klart för dem att R.A:s gärning var brottslig. Vid sådant förhållande och när brottet har resulterat i att en person bragts om livet är det av underordnad betydelse att de kanske inte till fullo har kunnat bedöma hur R.A:s gärning skulle komma att rubriceras. Inte heller ger den omständigheten att R.A:s gärning sannolikt skulle komma att uppdagas anledning att bedöma deras handlande som annat än ett grovt fall av skyddande av brottsling. Åklagarens yrkande om ändrad brottsrubricering skall således bifallas.

Målnummer B 23/99