RH 1999:5
Rättegångsbalkens regel om vilandeförklaring har ansetts inte vara analogt tillämplig vid handläggning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.
Bakgrund
Sedan tingsrätten meddelat dom i ett tvistemål mellan B.R. och System 3 R International AB (bolaget), överklagade B.R. domen och yrkade bl.a. att hovrätten skulle återförvisa målet till tingsrätten. Medan målet handlades i hovrätten begärde bolaget verkställighet av tingsrättens dom. B.R. begärde då inhibition hos kronofogdemyndigheten. Sedan kronofogdemyndighetens beslut överklagats till tingsrätten beslöt tingsrätten den 18 maj 1998 att förklara ärendet vilande i avbidan på att frågan om återförvisning av hovrättens mål hade avgjorts.
Bolaget begärde senare att tingsrätten skulle häva vilandeförklaringen av ärendet.
Stockholms tingsrätt (1998-09-21, rådmannen Meit Camving) meddelade följande beslut.
Tingsrätten finner det fortfarande vara av synnerlig vikt att frågan om återförvisning av det till Svea hovrätt överklagade målet avgörs innan förevarande ärende prövas. Tingsrätten finner därför ej skäl föreligga att upphäva beslutet om vilandeförklaring. - Talan mot beslutet får föras särskilt endast på den grunden att ärendet onödigt försenas. Sådan talan är inte inskränkt till viss tid. Prövningstillstånd erfordras.
Bolaget överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle bevilja prövningstillstånd och ändra beslutet på så sätt att vilandeförklaringen hävdes. Som skäl för överklagandet åberopade bolaget att ärendets handläggning försenades i onödan.
Hovrätten förelade därefter B.R. att yttra sig över överklagandet samt angav i föreläggandet att B.R. särskilt borde belysa frågan om rättegångsbalkens regler om vilandeförklaring var tillämpliga vid handläggning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Kopia av föreläggandet skickades även till bolaget för kännedom.
Bolaget kompletterade därefter sitt överklagande och anförde i huvudsak följande. Rättegångsbalkens regel om vilandeförklaring bör inte generellt vara analogt tillämplig i domstolsärenden. Det finns inte något uttryckligt stöd i förarbetena till lagen om domstolsärenden för att rättegångsbalkens regel om möjlighet till vilandeförklaring skall vara tillämplig. Inte heller finns det några tungt vägande skäl för en sådan analogi såvitt gäller utsökningsärenden, eftersom utsökningsbalken ger gäldenären det skydd lagstiftaren avsett att denne skall ha.
B.R. bestred ändring och anförde i huvudsak följande. I den tidigare ärendelagen fanns en regel av vilken framgår att rättegångsbalkens regler var analogt tillämpliga. Som framgår av förarbetena till den nya lagen har i princip ingen förändring skett. I många rättsliga situationer är det praktiskt motiverat att en vilandeförklaring skall kunna ske av främst processekonomiska skäl.
Svea hovrätt (1998-11-10, hovrättslagmannen Göran Persson, hovrättsrådet Jan-Olov Swahn, referent, och tf. hovrättsassessorn Jonas Alberg) meddelade prövningstillstånd och anförde i sitt beslut följande.
Hovrätten finner skäl att ex officio pröva frågan om tingsrätten lagligen kunnat meddela beslut om vilandeförklaring i förevarande domstolsärende.
Beslut om vilandeförklaring kan i mål meddelas med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken. Lagen (1996:242) om domstolsärenden innehåller inte någon motsvarande reglering. Av lagens förarbeten (prop. 1995/96:115 s. 79) framgår att man syftat till att ge tydliga hänvisningar till rättegångsbalkens regler när dessa skall vara tillämpliga i domstolsärenden men att det inte helt kan utesluta behovet av en analog tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser när det gäller mera perifera rättsliga frågor.
Hovrätten finner att rättegångsbalkens regel om vilandeförklaring är en regel av sådan betydelse, att frånvaron av en hänvisning till denna i lagen om domstolsärenden får anses innebära att den inte är analogt tillämplig vid handläggning enligt nämnda lag. För ett sådant synsätt talar också den omständigheten att lagen om domstolsärenden inte ger någon möjlighet att överklaga ett beslut på den grunden att förfarandet onödigt uppehålls (jfr Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, 1996, s. 267).
Hovrätten undanröjer därför tingsrättens beslut om vilandeförklaring och återförvisar ärendet till tingsrätten för fortsatt behandling.