RH 1999:67
Genom hovrätts beslut förklarades en jurist obehörig att tills vidare brukas som ombud vid hovrätten. Hinder har inte ansetts möta mot att hovrätten senare i ett annat mål prövar hans lämplighet att uppträda som ombud i det målet. Han har dock avvisats som ombud också i det nya målet på grund av visat bristande omdöme vid utförande av talan i hovrätten.
Genom Svea hovrätts lagakraftvunna dom den 28 november 1997 dömdes J.N. för grov misshandel av C.O. varvid bl.a. T.S. hörts som vittne. Den 17 december 1998 lämnade Jakobsbergs tingsrätt ett av J.N. mot C.O. och T.S. väckt enskilt åtal om ansvar för falsk tillvitelse och ett därpå grundat skadeståndsyrkande utan bifall. J.N. yrkade i hovrätten bifall till sin vid tingsrätten förda talan. Han biträddes vid tingsrätten av B.S. som ombud. Genom beslut av hovrätten intaget i dom den 6 juli 1993 i hovrättens mål T 423-91 avvisades B.S som ombud i det målet samt förklarade hovrätten honom obehörig tills vidare att brukas som ombud vid hovrätten.
B.S. yrkade i hovrätten att hovrättens beslut den 6 juli 1993 skulle upphävas och, som det fick förstås, att han medgavs rätt att få uppträda som J.N:s ombud i hovrätten i målet.
Svea hovrätt (1999-03-22, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Erik Tersmeden samt hovrättsrådet Carl Henrik Ehrenkrona, referent) avvisade B.S. som ombud i målet och anförde följande skäl.
Enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken får såsom ombud inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter, och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten enligt 12 kap. 5 § rättegångsbalken avvisa honom som ombud i målet. Rätten får även förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten.
Hovrätten har med tillämpning av sistnämnda bestämmelse den 6 juli 1993 förklarat B.S. obehörig tills vidare att brukas som ombud vid hovrätten. Detta beslut har vunnit laga kraft och ligger fast. Hinder möter dock inte mot att hovrätten i ett enskilt mål prövar om B.S ändå skall tillåtas uppträda som ombud.
B.S. har till stöd för sitt yrkande anfört att den talan som förs i detta mål syftar till att i slutändan rehabilitera en person som känner sig oskyldigt dömd till ett års fängelse, att han tidigare uppträtt som ombud för en person som efter resningsbeslut i Högsta domstolen frikänts från ansvar, att hans arbete vid tingsrätten varit förtjänstfullt samt att det saknas anledning att tillämpa 1993 års beslut efter fem och ett halvt år. Till stöd för sitt påstående att hans arbete vid tingsrätten varit förtjänstfullt har B.S åberopat att två nämndemän varit skiljaktiga från det överklagade avgörandet och velat bifalla hans huvudmans talan. Han har därvid till hovrätten ingivit och åberopat en som reservation betecknad handling undertecknad den 3 december 1998 av nämndemannen Sylvia K, vilken han uppger inlämnats till rättens ordförande vid omröstningen till tingsrättens dom i målet men som återlämnats av ordföranden, bilaga 1 (här utesluten).
Den talan som B.S biträtt J.N. med att utföra är av ett ovanligt slag. J.N. har således genom hovrättens lagakraftvunna dom den 28 november 1997 dömts för grov misshandel av C.O. Den fällande domen grundades i hög grad på uppgifter lämnade av C.O. som målsägande och av T.S. som vittne. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 3 februari 1998. J.N:s begäran om resning avslogs av Högsta domstolen den 8 maj 1998. Hans begäran om att förundersökning skulle inledas mot C.O. och T.S. för misstanke om falsk tillvitelse avslogs av Åklagarmyndigheten i Stockholm den 29 maj 1998. Något laga hinder mot att föra en talan av det slag som J.N. nu för synes likväl inte föreligga och hovrätten saknar anledning att ifrågasätta skickligheten i det sätt på vilket B.S. utfört J.N:s talan vid tingsrätten.
Hovrätten har emellertid att beakta också följande omständigheter. Den av B.S. ovan angivna till hovrätten ingivna handlingen utgör uppenbarligen ett utkast till reservation mot tingsrättens dom i målet och B.S. uppger själv att den har lämnats till rättens ordförande inför omröstningen. De båda nämndemännens skiljaktiga mening har enligt vad som framgår av tingsrättens protokoll slutligen givits en helt annan utformning. Handlingen har således utgjort ett underlag vid rättens enskilda överläggning och dess röjande synes därmed innebära brott mot den tystnadsplikt som åvilar en domare som deltagit i rättens överläggning. Detta måste B.S. ha insett, särskilt som han i sin inlaga till hovrätten lämnar uppgifter om vad som skulle ha förekommit med denna handling vid tingsrättens enskilda överläggning till dom. Genom att ändå ge in och åberopa handlingen i hovrätten för att visa förtjänsten av hans vid tingsrätten utförda arbete och därmed hans lämplighet att uppträda som J.N:s ombud i målet, har B.S. visat en sådan brist på omdöme att anledning förekommer att avvisa honom som ombud också i detta mål.