RH 1999:70
När kungörelsedelgivning har skett i ett mål, får enligt 17 § första stycket tredje meningen delgivningslagen ett förenklat förfarande användas vid ny delgivning i samma mål. Detta förfarande har ansetts kunna komma i fråga endast under förutsättning att domstolen finner det utrett att de allmänna förutsättningarna för kungörelsedelgivning fortfarande är uppfyllda när den nya delgivningen skall ske.
G.M. T.M. och S.M. ansökte den 19 mars 1998 vid Huddinge tingsrätt om stämning mot R.M. med yrkande bl.a. att denne skulle förpliktas att till T.M. och S.M. betala visst belopp jämte ränta, på grund av ett mellan G.M. och R.M. år 1981 ingånget avtal. Stämning utfärdades påföljande dag. Sedan tingsrätten förgäves sökt R.M. för delgivning på hans av kärandena uppgivna adress i Huddinge, upplystes att han utvandrat till Thailand. Den 13 maj 1998 beslöt tingsrätten att R.M. skulle delges stämningen jämte föreläggande om skriftligt svaromål genom kungörelsedelgivning. Sedan sådan delgivning skett och svaromål inte kommit in inom den förelagda tiden, meddelade tingsrätten den 28 juli 1998 på yrkande av kärandena tredskodom mot R.M. vari käromålet bifölls och R.M. även förpliktades att ersätta svarandena för deras rättegångskostnader.
Tredskodomen skulle i enlighet med kärandenas begäran delges R.M. genom tingsrättens försorg. Enligt anteckning på tingsrättens dagboksblad beslöts den 28 juli 1998 att domen skulle "delges svaranden genom att anslås på rättens kansli".
Den 6 november 1998 inkom R.M. till tingsrätten med en skrivelse, som av tingsrätten uppfattades som en ansökan om återvinning av tredskodomen. Han anförde där bl.a. att han först den 3 november 1998 fått del av domen, att han hade fast adress i Thailand och att kärandena kände till den adressen.
Huddinge tingsrätt (1998-12-14, rådmannen Knut Öhrström) avvisade återvinningsansökningen så som för sent inkommen.
I anslutning till beslutet antecknade tingsrätten först följande: Till tredskodomen har det meddelats anvisningar för ansökan om återvinning av innehåll att ansökningen skall ha inkommit till tingsrätten inom en månad från det att R.M. fått del av domen. Tredskodomen har, med tillämpning av 17 § tredje meningen delgivningslagen, delgivits R.M. genom anslag i tingsrättens lokaler. Domen skall med tillämpning av 19 § tredje stycket sjätte meningen samma lag anses ha delgivits R.M. den 7 augusti 1998.
Under rubriken "Beslut" anförde tingsrätten härefter följande: Ansökan om återvinning mot tingsrättens tredskodom den 28 juli 1998 avvisas, enär ansökan inkommit efter utgången av den frist inom en månad från delgivning av domen, inom vilken ansökan om återvinning enligt lag och meddelad hänvisning skulle ha gjorts.
R.M. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att beslutet skulle undanröjas och hans ansökan om återvinning tas upp till prövning. Som grund för sitt yrkande anförde han sammanfattningsvis att han fick del av tredskodomen först den 3 november 1998 och att hans adress i Thailand var känd för motparterna långt innan domen meddelades.
G.M. och medparter bestred ändring.
Svea hovrätt (1999-08-18, hovrättslagmannen Lars Eklycke, referent, hovrättsrådet Jan-Olov Swahn och tf. hovrättsassessorn Hedvig Trost) upphävde tingsrättens avvisningsbeslut och anförde följande.
Det har inte mot R.M:s bestridande visats att han personligen fått del av tredskodomen tidigare än han själv medgett, alltså den 3 november 1998. En förutsättning för att den tre dagar senare till tingsrätten inkomna återvinningsansökningen skall kunna avvisas så som för sent inkommen är då att den kungörelsedelgivning av domen som tingsrätten genomfört i slutet av juli 1998 är korrekt.
I målet vid tingsrätten delgavs R.M. stämningen jämte bilagda handlingar genom kungörelse. När ny delgivning skall ske i ett mål där kungörelsedelgivning redan använts, får enligt 17 § första stycket tredje meningen delgivningslagen (1970:428, DL) det förenklade förfarande användas som tingsrätten gjort i detta fall, nämligen att i rättens lokaler anslå meddelande om den handling som skall delges i stället för att annonsera i tidningen.
Paragrafens ordalydelse kan synas peka mot att detta förfarande kan användas vid all delgivning i målet som följer på kungörelsedelgivningen. Så torde dock avsikten inte ha varit. Till att börja med kan det förenklade förfarandet uppenbarligen bara vara tillåtet vid delgivning med samma person som den tidigare kungörelsedelgivningen avsett. Och vidare torde det krävas att de allmänna förutsättningarna för kungörelsedelgivning är uppfyllda även vid tidpunkten för den senare delgivningen. Dessa inskränkningar fanns klart uttryckta i den regel i rättegångsbalken (dåvarande 33 kap. 12 §), som ersattes av den ovan nämnda regeln i 17 § DL. Där stadgades nämligen att det förenklade förfarandet fick användas "vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten" (hovrättens kursivering). I förarbetena till DL sägs ingenting om att någon saklig ändring varit avsedd när bestämmelsen överfördes dit. Tvärtom anförs (prop. 1970:13 s. 108 n) att begränsningen i annonseringsskyldigheten i 17 § DL är gjord "i överensstämmelse med vad som nu gäller".
Det måste sålunda hållas för visst att lagstiftarens avsikt varit att det förenklade förfarandet enligt 17 § första stycket tredje meningen DL får användas bara om förutsättningarna för kungörelsedelgivning rent faktiskt är uppfyllda vid den tidpunkt när ny delgivning skall ske. Enligt hovrättens mening framstår en sådan inskränkning av tillämpningsområdet för detta förfarande också som naturlig och rimlig.
Enligt 15 § första stycket DL - som är den enda regel som kan ge stöd för kungörelsedelgivning i förevarande fall - får sådan delgivning ske, om den sökte saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig. Av de handlingar som R.M. åberopat i hovrätten framgår det att han fick fast adress i Thailand i slutet av maj 1998 och att hans son T. - som är en av R.M:s motparter i målet - torde ha känt till denna adress i vart fall den 2 juli 1998, således flera veckor innan tredskodomen meddelades. Mot denna bakgrund kan det konstateras att objektiva förutsättningar för kungörelsedelgivning inte förelåg vid tidpunkten för tredskodomen.
Frågan är då om det ålegat tingsrätten att på eget initiativ undersöka om förutsättningarna för att delge R.M. genom kungörelse fortfarande var uppfyllda. Att rätten måste vara aktiv i detta hänseende förespråkas såväl i litteraturen (Gärdes m.fl. kommentar till rättegångsbalken s. 454 och Werner, Delgivning, 2 uppl. 1980 s. 67) som i rättspraxis (SvJT 1957 rf s. 58). Det är också hovrättens mening att tingsrätten, före beslutet om kungörelsedelgivning av tredskodomen, borde ha undersökt - t.ex. genom kontakt med motpartsombudet - om någon adress till R.M. hade kommit fram. Detta hade varit så mycket mer naturligt som R.M:s vuxna barn fanns bland motparterna; det fanns rimligen särskild anledning förvänta sig att någon av dessa under den tid som förflutit sedan beslutet om kungörelsedelgivning av stämningen kunde ha fått ett meddelande med uppgift om adress. Några undersökningar av detta slag har tingsrätten, såvitt framgår av handlingarna, emellertid inte gjort.
Av det sagda följer att beslutet om kungörelsedelgivning av tredskodomen var felaktigt och att R.M. inte kan anses behörigen delgiven genom att meddelande om domen anslogs i tingsrättens lokaler. Därmed har någon frist för återvinning av tredskodomen inte börjat löpa med anledning av anslaget (jfr 9 § tredje stycket DL). Som hovrätten konstaterat inledningsvis, finns det inget som i övrigt tyder på att R.M. fått del av tredskodomen i sådan tid att han inte skulle ha rätt att söka återvinning vid den tidpunkt som skett, alltså i början av november 1998. Återvinningsansökningen är därför gjord i rätt tid. Tingsrättens avvisningsbeslut skall med anledning härav upphävas.