RH 1999:84

Åklagaren yrkade att Kungsbacka kommun skulle i enlighet med följande påståenden åläggas företagsbot.

Kungsbacka kommun äger ett ridhus i Lerkil. Kommunen hyr ut ridhuset till en ridklubb. - I början av 1994 utförde lärare och elever på Aranässkolans bygg- och anläggningstekniska linje ombyggnadsarbeten i ridhuset på uppdrag av Lokalförsörjningskontoret. I uppdraget ingick att lägga golvträ på takbjälklaget över stallet. Under detta arbete föll läraren A.R. den 1 februari 1994 över takbjälkskanten och störtade ned 3,5 meter och slog i en betongplatta, varvid han skadades svårt. Olyckan skulle inte ha inträffat om skyddsräcke varit uppsatt. - Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivare vidta alla de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Enligt 16 § i Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om byggnads- och anläggningsarbete skall, där det finns risk för fall från bjälklagskant eller liknande, skyddsräcke finnas eller liknande åtgärd vidtas om fallhöjden är två meter eller mer. Enligt 20 § i kungörelsen skall skyddsräcke ha tillräcklig styrka och vara säkert fastsatt. – A.R. åsamkades allvarlig kroppsskada på grund av att skyddsräcke inte var uppsatt. Enligt Arbetsmiljölagen borde skyddsräcke ha varit uppsatt och det var oaktsamt att inte vidta denna skyddsåtgärd. De objektiva rekvisiten för arbetsmiljöbrott (vållande till kroppsskada) är uppfyllda. Kungsbacka kommun var som byggherre och arbetsgivare skyldig att se till att skyddsräcke fanns. Kommunen hade den 1 februari 1994 inte delegerat arbetsmiljöansvaret i sin byggnadsverksamhet. Någon enskild tjänsteman kan därför inte göras ansvarig. - Kungsbacka kommun har grovt åsidosatt de särskilda skyldigheter som är förenade med kommunens byggnadsverksamhet och kommunen har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (arbetsmiljöbrott/vållande till kroppsskada). Åsidosättandet har varit särskilt allvarligt på grund av att skolelever använts som arbetskraft. Då kommunen hyr ut ridhuset har brottsligheten begåtts i näringsverksamhet.

Kungsbacka kommun bestred åklagarens yrkande och anförde bl.a. följande. Förutsättningar för att ålägga kommunen företagsbot föreligger ej. Brott enligt brottsbalken eller arbetsmiljölagen har ej begåtts. Kommunen utövade ej näringsverksamhet i samband med den inträffade olyckan. Byggprojektet var, vilket framgår av rättsutlåtande utfärdat av adj. professorn C.R. ett led i den kommunala gymnasiala utbildningsverksamheten, vilken kommunen har en författningsreglerad skyldighet att tillhandahålla. Ej heller är uthyrning av en enstaka fastighet till kraftigt subventionerad hyra att anse som utövande av näringsverksamhet. Syftet med uthyrningen var att tillgodose kommuninvånarnas behov av fritidsaktiviteter. Det föreligger ej kausalitet mellan uthyrningen av lokalen och den inträffade olyckan.

På åklagarens begäran hördes, förutom målsäganden A.R. yrkesinspektören K.B. På begäran av kommunen hölls vittnesförhör med ekonomiansvarige K.G. samt förvaltaren I.C.

Varbergs tingsrätt (1997-02-07, nämndemännen Owe Andreasson, Dagmar Carlsson och Eva Lagerkvist Håkansson) ålade kommunen företagsbot.

Tingsrättens domskäl innehåller bl.a. följande.

Fastigheten ägdes av kommunen och hyrdes ut till en ridklubb. Kommunen och byggföretaget Wästnorden slöt ett entreprenadavtal, enligt vilket Wästnorden skulle färdigställa stall och ytterväggar till manegen. Det beslutades att elever från Aranässkolans bygg- och anläggningslinje skulle beredas praktikplats på byggprojektet. Under våren 1993 arbetade 13-16 elever under Wästnordens arbetsledning med om- och tillbyggnaden av ridhuset. Wästnorden avslutade sitt uppdrag i oktober 1993. Därefter slutförde Aranässkolans elever byggnadsprojektet. Uppgifterna bestod i att bygga spiltor och kontor samt anlägga golv i anslutning till läktaren. Utöver eleverna fanns på byggarbetsplatsen entreprenörer, som sysslade med markarbeten utomhus, elektriker samt rörläggare. Eleverna från Aranässkolan hade egen skyddsutrustning samt använde i viss mån egna elverktyg. Övriga verktyg försåg Wästnorden dem med.

För åläggande av företagsbot fordras till en början att brott begåtts i näringsverksamhet. En kommun kan i och för sig driva sådan verksamhet, såsom det för övrigt funnits i tidigare mål mot kommun vid denna domstol. I det förevarande fallet skedde en ombyggnad för en hyresgäst, som hyrde en lokal år efter år, det vill säga nyttjade den mot vederlag, för att såsom det förstås i sin tur kunna tillhandahålla tjänster mot betalning. Denna typ av kommunal verksamhet är ofta bolagiserad, och då är det utan tvivel näringsverksamhet. Begreppet näringsverksamhet bör vidare med hänsyn till regelsystemets effektivitet ej tolkas särdeles snävt. Näringsverksamhet skall anses föreligga.

Av det nyss sagda fordras att brott blivit begånget, däremot fordras ej att någon blivit fälld för brottet eller att det i företagsbotsmålet kan fastställas vilken - fysisk - person som är skyldig till brottet.

Ordföranden, rådmannen Per Östlin, var skiljaktig och anförde: Arbetet ägde rum inom författningsreglerad gymnasieutbildning och inom en enstaka kommunägd byggnad, vilken uthyrdes med kommunala subventioner såsom alternativ till att kommunen drev verksamheten i egen regi. Jag finner detta ej utgöra näringsverksamhet, varvid begreppet anses böra tolkas snävt i enlighet med vad som i allmänhet fordras av uttrycklighet för kriminalisering. Jag ogillar därför åklagarens talan.

Kommunen överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle ogilla åklagarens talan.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1999-06-28, hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Ulla Kragh Munck, referent, hovrättsassessorn Catrin Ångman Mlinaric samt nämndemännen Elisabeth Grauers och Kenneth Johansson) ogillade åklagarens talan.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Av utredningen har beträffande byggprojektet och övriga omständigheterna framkommit i allt väsentligt detsamma som framgår av tingsrättens dom. Genom förhöret med A.W. har också framkommit att kommunen, i anslutning till att skolan fick tillgång till praktikplatserna, framförde propåer om att skolans lärare skulle ha ett arbetsledande ansvar och att skolledningen då meddelade att läraren inte kunde ta på sig det ansvaret.

Företagsbot kan åläggas näringsidkare som en särskild rättsverkan av att brott har begåtts i dess näringsverksamhet. Även kommunal näringsverksamhet omfattas av bestämmelsen om företagsbot oavsett om den bedrivs i bolagsform eller i kommunal regi. Bakgrunden härtill är att kommun har stor valfrihet när det gäller att bestämma om en viss verksamhet skall bedrivas i kommunal regi eller i ett fristående bolag och att det inte skulle vara ändamålsenligt om företagsbot skall komma i fråga för viss verksamhet som i en kommun drivs genom ett bolag men vara utesluten för samma typ av verksamhet som i en annan kommun drivs i kommunallagsreglerad form.

I samband med att företagsbot infördes uttalades i lagstiftningens förarbeten att uttrycket näringsidkare har samma innebörd som på andra håll i lagstiftningen - exempelvis i 1 § bokföringslagen - och att därmed alltså avses varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art oavsett om den är inriktad på vinst eller ej. Vidare uttalades att tillämpningsområdet kommer att sammanfalla med vad som gäller i fråga om förverkande enligt 36 kap. 3 a § brottsbalken, nuvarande 36 kap. 4 § brottsbalken, enligt vilken brott skall anses begånget i näringsverksamhet, om gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller av företrädare eller anställd hos den som bedriver näring; se prop. 1985/86:23 s. 62-63. - Företagsbotsutredningen har i sitt betänkande SOU 1997:12 s. 142 angett att med näringsidkare avses var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller inte. Den har också uttalat att begreppet näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening samt att kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss omfattning och varaktighet men att det kravet, i vart fall i civilrättsliga sammanhang, har varit ganska uttunnat. Av det anförda framgår att någon restriktiv tolkning av näringsidkarbegreppet inte är avsedd, men att tillämpningsområdet för företagsbot begränsas av att det krävs att gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs.

Kommunen får således genom uthyrningen av ridhuset i och för sig anses bedriva näringsverksamhet, även om hyran subventioneras för att främja fritidsverksamheten inom kommunen. Här är emellertid fråga om en olycka som inträffat vid ett enstaka större byggnadsprojekt inom författningsreglerad gymnasieutbildning. Kommunen har visserligen såsom fastighetsägare, och den som låtit utföra arbetena, varit ansvarig för att Arbetarskyddsstyrelsens regler om skyddsåtgärder vid byggnads- och anläggningsarbeten har åsidosatts. Byggnadsverksamheten kan emellertid inte anses ha sådan anknytning till uthyrningen av ridhuset att eventuellt brott kan anses begånget i näringsverksamheten. Talan om företagsbot skall därför ogillas.

Målnummer B 263/97