Straffansvar för juridiska personer D. Abetänkande.

SOU 1997: 127

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Den 21 juni 1995 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågor sanktioner vid brott i näringsverksamhet.

om Numera justitierådet Dag Victor förordnades den 29 augusti 1995 att vara särskild utredare.

I utredningen har experter deltagit docenten Hans-Gunnar

som Axberger till den 10 maj 1996, vice verkställande direktören Nils Grafström, chefsjuristen Dan Holke, chefsåklagaren Gunnar Stetler och professor Suzanne Wennberg från och med den 10 maj 1996.

Hovrättsassessom Anders Weihe har varit sekreterare.

Utredningen, antagit namnet Företagsbotsutredningen Ju

som 1995:06, får härmed överlämna betänkandet Straffansvar för juridiska personer SOU 1997:127.

Även det formellt varit fråga en enmansutredning har

om om experterna deltagit i arbetet under sådana former att det har framstått

naturligt att skriva betänkandet i vi-form. Vi är således eniga när som det gäller forslagens allmänna inriktning och uppläggning medan det naturligtvis i detaljfrâgor kan föreligga skiftande uppfattningar utan att detta återspeglas i betänkandet. Nils Grafström har avgivit ett särskilt yttrande.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm den 17 oktober 1997

Dag Victor

/Anders Weihe

Innehållsförteckning

DEL A

Förkortningar ll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 13

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Summary 29

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 45

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till lag om ändring i brottsbalken 45

. . . . . . . . . . . .

Förslag till lag ändring i rättegångsbalken 55

om

. . . . . . . . .

Förslag till lag 0000:000 om tillsyn och åtalsanmälan 81

. . . 4 Förslag till lag ändring i kommunalskattelagen

om

1928:370 83

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förslag till ändring i sekretesslagen 1980:100 85

lag om

. . .

Förslag till förordning 0000:000 om handläggning av

åtal mot staten för brott i verksamheten 87

. . . . . . . . . . . . .

Övriga författningsförslag det selektiva urvalet Del B s. 19

Utredningsarbetet 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utredningsuppdraget 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hur arbetet bedrivits 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Betänkandets innehåll 90

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 95

. . . . . . . . . . . . 2.1 Inledning 95

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Något den historiska bakgrunden 96

om

. . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Specialstraffrätt 99

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Brottsbegreppet 99

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Brottets objektiva sida 100

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Det allmänna skuldkravet 102

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7 Företagaransvar 104

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Juridiska 119

personer m. m.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 119

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning SOU 1997: 127

3.2 Associationer 120 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.3 Bolag 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.4 Enkelt bolag 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Handelsbolag 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.6 Kommanditbolag 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.7 Aktiebolag 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.8 Föreningar 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.9 Ekonomiska föreningar 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.10 Ideella föreningar 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.11 Stat och kommun 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.12 Stiftelser 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.13 Näringsidkare 140 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

4 Företagsbot 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Inledning 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Allmänna förutsättningar för företagsbot 142 . . . . . . . . . . . . . 4.3 Företagsbotens storlek 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Jämkning och eftergift 147 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Andra sanktioner mot juridiska 149 personer . . . . . . . . . . . . . 5.1 Sanktionsavgifter 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.1.1 Inledning 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Vad är en sanktionsavgift 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Varför används sanktionsavgifter 152 . . . . . . . . . . . . 5.2 Förverkande 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.1 Inledning 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Brott i näringsverksamhet 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Skadestånd 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.3.1 Inledning 156 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Culparegeln 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Ansvar för annans vållande 158 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Vilka skador ersätts 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 E U-samarbetet och sanktionssystemet 163 . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 EG-rätten 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.2 EG:s konkurrensrätt 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Direkt tillämpliga sanktioner 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Ramförordningen 170 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6.5 Det svenska sanktionssystemet 175 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Bedrägerikonventionen 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

7 Utländsk rätt 183 m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1997: 127 Innehållsförteckning 7

7.1 Inledning 183

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Danmark 183

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Norge 185

. . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Finland 187

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Tyskland 189

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Frankrike 191

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Nederländerna 194

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.8 England 196

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.9 USA 199

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.10 Europarådets rekommendation No. R 88 18 200

. . . . . . . .

8 Bör juridiska personer kunna straflas 203

. . . . . . . . . . . . . . 8.1 Inledning 203

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Bakgrund 204

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Räcker de nuvarande sanktionema 207

. . . . . . . . . . . . . . . .

8.3.1 Inledning 207

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

8.3.2 Det individuella straffansvaret 208

. . . . . . . . . . . . . .

8.3.3 Skadestånd och forverkande 214

. . . . . . . . . . . . . . . .

8.3.4 Sanktionsavgifter 218

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

8.3.5 Företagsbot 222

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

8.3.6 Andra sanktioner 226

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.3.7 Sammanfattning 229

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.4 Vid vilka brott behövs nya sanktioner 231

. . . . . . . . . . . . . . 8.5 Bör brottsbegreppet ändras 234

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Straff eller särskild rättsverkan 238

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Juridiska personer som straflsubjekt 241

. . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Inledning 241

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2 Bör vissa juridiska personer undantas från reglerna

om straffansvar 243

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3 Särskilt ansvar for staten och kommunerna 244

om

. . . . . . . . 9.4 Ansvar för andra än juridiska personer 250

. . . . . . . . . . . . . . 9.5 Bör en juridisk persons ansvar kunna föras över

annan 252

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.5.1 Ansvarsgenombrott i civilrätten 252

. . . . . . . . . . . . .

9.5.2 Återvinning i konkurs 255

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.5.3 Behövs regler om ansvarsgenombrott i straff-

rätten 257

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.5.4 Behövs särskilda regler om juridiska personer som

upplösts 260

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.5.5 Behövs särskilda regler om ansvaret vid företags-

överlåtelser 262

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehållsförteckning SOU 1997: 127

9.5.6 Bör den juridiska personen kunna vända sig mot

den som utlöst straffansvaret 262 . . . . . . . . . . . . . . .

10 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 265 . . . . . . 10.1 Inledning 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Generell eller selektiv reglering 266 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Allmänna principer för det selektiva urvalet straffav bestämmelser 271 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Tillämpningen av det selektiva urvalet vid vissa lagar 277 . . . . 10.5 Ansvarsförutsättningama 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. l0.5.l Inledning 303 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.5.2 Brott i verksamheten 304 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.5.3 Vilka bör kunna utlösa straffansvar personer för en juridisk person 306 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.5.4 Undantag från reglerna om straffansvar 308 . . . . . . . . 10.6 Utformningen av en genombrottsregel 311 . . . . . . . . . . . . . . .

ll Fördelningen av straflansvar inom juridiska personer 317 . . . .

12 Förhållandet till andra former 329 av ansvar . . . . . . . . . . . . . 12.1 Inledning 329 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Det individuella straffansvaret 330 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.3 Skadestånd och förverkande 331 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Vite m.m. 334 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.5 Sanktionsavgifter olika slag 337 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.l Inledning 337 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.2 Miljöskyddsavgift 340 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.3 Sanktionsavgift enligt arbetsmiljölagen 341 . . . . . . . .

l2.5.4 Vattenfdroreningsavgift 345

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l2.5.5 Övertidsavgift 347

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.5.6 Särskild avgift enligt utlänningslagen 349 . . . . . . . . . l2.5.7 Särskild avgift enligt lagen 1989:532 om

tillstånd för anställning fartyg 350 . . . . . . . . . . . . l2.5.8 skattetillägg 350 m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 12.6 Sanktioner for överträdelser av EEG-rätten 353 . . . . . . . . . . . . 12.6.1 Inledning 353 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l2.6.2 Det svenska sanktionssystemet 353 . . . . . . . . . . . . . . l2.6.3 Ramförordningen 354 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Hur skall juridiska bestraffas 359 personer . . . . . . . . . . . . . 13.1 Inledning 359 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Beräkningen av nu existerande sanktioner 360 . . . . . . . . . . . .

SOU 1997: 127 Innehållsförteckning 9

13.2.1 Företagsboten och dess förarbeten 360

. . . . . . . . . . . .

l3.2.2 EG-böter för överträdelser konkurrensrätten 363

av

. . .

13.2.3¶Konkurrensskadeavgift 366

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13.2.4 Marknadsstömingsavgift 369

. . . . . . . . . . . . . . . . ..

13.2.5 Avgift enligt radio- och TV-lagen 1996:844 370

. . . 13.3 Beloppsgränser för böterna 372

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4 Grunderna för straffmätning 375

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.5 Tillämpningen 29 kap. brottsbalken 383

av . .

. . . . . . . . . . . . 13.6 Den juridiska betalningsförmåga 387

personens

. . . . . . . . . . .

13.7 strafföreläggande 390

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

14 Formerna för lagföring och utredning 397

m. m.

. . . . . . . . . . . 14.1 Inledning 397

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2 Den processrättsliga regleringens allmänna uppbyggnad 399

. . 14.3 strafföreläggande och ordningsbot 401

. . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4 Prövningen åtalsfrågan 404

av . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . 14.5 Tillsynsmyndighetemas uppgifter 409

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.6 Reglerna tillsyn i vissa fall 415

om

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.7 Tillsyn kommunala nämnder 417

genom . . . .

. . . . . . . . . . . . 14.8 Infonnationsutbyte mellan myndigheter 419

. . . . . . . . . . . . . . 14.9 Preskription 422

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 14.10 Registerfrågor 424

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 De generella direktiven 427

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Beaktande EG-aspekten dir. 1988:43 427

av . . . . . . . . . . . . 15.2 Redovisning regionalpolitiska konsekvenser

av

dir. 1992:50 428

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 15.3 Prövning offentliga åtaganden dir. 1994:23 428

av . .

. . . . . . 15.4 Jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. 1994:124 431

. . . . . 15.5 Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande

arbetet dir. 1996:49 431

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.6 Regeringens beslut ordning för systematisk genom-

om en

gång i Regeringskansliet företagsregler N 94/1214 432

av

. . .

F Örfattningskommentar 433

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Särskilt yttrande 483

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Innehållsförteckning SOU 1997: 127

DEL B

BILAGOR

Övriga författningsförslag det selektiva urvalet 19 . . . . . . . . . Tabelluppställning över det selektiva urvalet 217 . . . . . . . . . . . . Sammanställning av domar 255 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Åklagarenkäten 345

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Olika sanktionsavgifter 361 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Konvention som utarbetats till skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen Bedrägerikonventionen 385 . . . . . . Protokoll som upprättats till konventionen till skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen första tilläggsprotokollet 399 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Andra protokollet som upprättats till konventionen till skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen andra

tilläggsprotokollet 411

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Rådets förordning nr 2988/95 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen Ramförordningen 431 . . . . . . 10. Rådets förordning 2185/96 de kontroller och inspeknr om tioner som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter 437 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11. Utredningens direktiv 443 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förkortningar

anförd/anfört a.

anfört arbete a.a. bet. betänkande BrB Brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet dir. Kommittédirektiv

Ds Betänkande i departementsserien

Ds Ju Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet EG Europeiska Gemenskapen EU Europeiska Unionen HD Högsta domstolen JFT Tidskrift utgiven Juridiska Föreningen i Finland

av JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen eller Justitieombudsmännens

ämbetsberättelse Ju Justitiedepartementet JuU Justitieutskottet NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I

prop. proposition

RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RPS Rikspolisstyrelsen RSV Riksskatteverket RÅ Riksåklagaren rskr. riksdagsskrivelse SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning

TF Tryckfrihetsförordningen

YGL Yttrandefrihetsgrundlagen

ÄktB Ãktenskapsbalken

Sammanfattning

Förslagen i korthet

D Utredningen Föreslår att företag och andra juridiska personer skall kunna dömas till straff. De nuvarande reglerna om företagsbot upp-

hävs.

D Brottsbegreppet ändras inte. Enbart fysiska kan begå brott. personer Straffansvar för juridiska skall förutsätta att en fysisk person personer har begått brott i den juridiska verksamhet. Juridiska persopersonens skall alltså inte anses begå brott. ner

D Straffet för juridiska skall ett penningstraff. Detta bör personer vara i likhet med andra penningstraff betecknas böter. För att skilja som dessa böter från andra former böter skall de kallas för företagsböter. av

D Företagsböter skall fastställas direkt i Lägsta bötesbelopp är pengar. normalt 5 000 kr och det högsta 5 000 000 kr. När bötesstraffet beskall brottsbalkens nuvarande bestämmelser straffmätning stäms om tillämpas i förhållande till den juridiska personen. Dessutom får den juridiska betalningsförmâga beaktas. personens

D En enskild näringsidkare får straffas enligt bestämmelser samma juridiska för brott begåtts i dennes verksamhet. som personer som

D Staten och kommuner skall också kunna dömas till straff med undantag för brott som begåtts vid myndighetsutövning.

D Tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska personer skall i första hand omfatta vissa utvalda brott. Detta selektiva urval begräni princip till näringsreglerande straffbestämmelser. sas

D I eller i anslutning till de straffbestämmelser ingår i det seleksom tiva urvalet skall finnas särskild bestämmelse om att en juridisk en skall straffas någon i dess verksamhet gjort sig skyldig till person om

14 Sammanfattning SOU 1997: 127

sådant brott. De allmänna bestämmelserna straffansvar förjuridiska om personer skall finnas i brottsbalken.

D Det skall finnas genombrotzsregel, kompletterar det seleken som tiva urvalet av brott. Genombrottsregeln innebär möjlighet att under en vissa förutsättningar döma juridiska personer till även för andra ansvar brott. Genombrottsregeln skall endast tillämplig brott vara som begåtts i näringsverksamhet. Endast ingår i den juridiska personer som personens ledning eller haft i uppdrag att för viss del som svara av verksamheten kan utlösa straffansvar för den juridiska enligt personen den här regeln. Det skall dessutom krävas att det varit fråga ett om grovt åsidosättande av de skyldigheter verksamheten är förenad som med. Bestämmelsen skall fakultativ. vara

D Det skall vara möjligt att använda strafföreläggande mot juridiska personer för brott av mindre allvarligt slag. Det högsta beloppet för ett strafföreläggande skall 500 000 kronor. vara

D När det gäller mindre allvarliga brott det näringsreglerande området bör det normalt vara tillräckligt med straff för den juridiska personen. Vi föreslår därför en särskild bestämmelse åtalsunderom låtelse för den är misstänkt för brott i det fall åtal för brottet som väcks mot en juridisk person.

D En särskild lag tillsyn och åtalsanmälan införs för de myndigom heter som utövar tillsyn i förhållande till straffbestämmelser för vilka det är föreskrivet för juridiska Åtal skall normalt ansvar personer. förutsätta antingen anmälan från tillsynsmyndigheten eller åtal en att annars är påkallat från allmän synpunkt.

D De straffprocessuella reglerna straffansvar för juridiska om personer skall samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler individuom ellt straffansvar.

Sammanfattning 15 SOU 1997: 127

Utredningsuppdraget

kapitel 1

Vårt uppdrag har varit att utreda frågor sanktioner vid brott i

om näringsverksamhet med syfte att effektivisera bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. I uppdraget har ingått att kartlägga och utvärdera hur reglerna företagsbot tillämpas samt att mot bakgrund

om

denna utvärdering överväga ett system med företagsbot bör av om ersättas med ett ansvarssystem med straff som riktar sig mot juridiska

i likhet med vad finns i vissa andra länder. personer som

I direktiven framhölls bl.a. att omdefmiering brottsbegreppet

en av bör undvikas, sanktionsreglerna skall enkla och praktiska att

att vara tillämpa rättssäkerhet och rimliga krav förutsebarhet efter-

utan att sätts, att sanktionerna skall kunna bestämmas till ett belopp som är tillräckligt högt för avskräckande samt att förslagen bör ut-

att vara formas med hänsyn till vilken ordning är bäst ägnad att underlätta

som det internationella samarbetet i fråga brott inom näringsverksamhet.

om

Bakgrund

kapitel 2-7

Det nuvarande straffsystemet är uppbyggt med utgångspunkten att endast enskilda fysiska kan begå brott och straffas för dessa.

personer När det gäller brott i näringsverksamhet och andra verksamheter som bedrivs i kollektiva former kan detta innebära problem dels genom att det kan svårt att inom verksamheten som bör bära

vara ange vem och dels att påföljderna bestäms utifrån den enskildes

ansvaret genom och inte företagets ekonomiska förhållanden.

Att juridiska inte kunna begå eller straffas för brott

personer anses utesluter emellertid inte att dessa många gånger kan drabbas av sanktioner eller andra betungande rättsverkningar till följd av brott eller andra överträdelser begåtts i deras verksamhet. Som ett led i

som strävan efter ett väl fungerande sanktionssystem har en rad olika institut införts öppnar möjligheter till att vid brott i näringsverksamhet

som rikta sanktioner inte endast mot enskilda fysiska personer utan även mot det företag, den juridiska bedriver den verksamhet

person, som inom vilken brottet begåtts. De traditionella instituten är skadestånd och förverkande. Vidare har det olika områden införts sanktionsavgifter kan riktas direkt mot juridiska Bestämmelserna

som personer.

företagsbot, kom till år 1986, avsedda att komplettera de om som var andra sanktioner som fanns vid brott i näringsverksamhet.

16 Sammanfattning

SOU 1997: 127

Bör juridiska kunna straffas

personer

kapitel 8

Räcker de nuvarande sanktionerna

Sedan reglerna företagsbot infördes har de, enligt det material vi om genom Riksåklagaren inhämtat, endast prövats i ett tjugotal fall. Företagsbot har dömts ut i mindre än hälften dessa. Det står helt klart av att företagsboten inte motsvarat de förväntningar fanns många som håll vid dess införande. Enligt vår bedömning ligger orsaken till företagsbotens ringa praktiska betydelse inte i de principiella problem som ibland ansetts föreligga med repressiva sanktioner juridiska mot personer på grund av brott utan i den utformning regelsystemet som gavs. Vi pekar här bl.a. begränsningen till förhållandevis allvarliga brott, det generella tillämpningsområdet och reglernas i praktiken fakultativa

utformning.

Sammantaget finner vi att reglerna företagsbot inte de om motsvarar krav som bör ställas ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Även när det gäller övriga sanktionsmöjligheter gör vi motsvarande bedömning. Vi förordar därför att de nuvarande reglerna om företagsbot avskaffas och ersätts med ett nytt sanktionssystem.

Vid vilka brott behövs sanktioner nya

Vår bedömning är att möjligheterna till bestraffning juridiska av personer är av mindre betydelse när det gäller allvarlig och systematisk mer ekonomisk brottslighet. I dessa fall används i allmänhet aktiebolag och andra juridiska personer brottsverktyg efter brottsligheten som som helt saknar betalningsförmåga. När det gäller sådan brottslighet kan ansvar för juridiska endast spela helt underordnad roll i personer en förhållande till det individuella straffansvaret eftersom det inte är meningsfullt med sanktioner riktas mot juridiska som personer som inte har en viss stabilitet och överlevnadsförmåga. Detta talar för att ett sanktionssystem för juridiska främst bör utformas med sikte personer på näringsreglerande lagstiftning. Mot den bakgrunden finner vi att ansvaret för juridiska inte bör begränsas till sådana fall då personer brottsligheten är kvalificerat slag. av mer Gör internationella jämförelser är vårt intryck också man att system som innefattar även brott lindrigare karaktär fungerat bättre de av än som begränsats till mer allvarliga brott.

Sammanfattning 17 SOU 1997: 127

Bör brottsbegreppet ändras

straffansvar för juridiska behöver inte innebära att juri- Ett personer skall kunna begå brott. l vissa länder är dock diska personer anses fallet. Som i våra direktiv att ändring av det detta nämnts anges en brottsbegreppet bör undvikas. Vår bedömning är också att nuvarande finns några egentliga fördelar med konstruktion enligt det inte en skall kunna begå brott och att det finns vilken juridiska personer anses svagheter med de konstruktioner används i andra länder. Det klara som och i fråga tillämpning väsentligt enklare att straffa

är lagtekniskt om

juridiska for brott som begås av fysiska personer. personer Vår bedömning är att någon ändring inte bör ske av principen att kan begås fysiska och att straffansvar för en brott endast av personer bör förutsätta att fysisk gjort sig skyldig till juridisk person en person

brott.

Straff eller särskild rättsverkan

Valet mellan å sidan att införa ett straffansvar for juridiska persoena och å andra sidan bygga vidare regleringen företagsbot ner att av särskild rättsverkan brott är främst av terminologisk som är en av betydelse. Detta utesluter dock inte att valet också kan få betydelse för

den praktiska tillämpningen i övrigt. benämning ligger närmast till hand för bestraffande Den som en sanktion tvekan straff. Benämningen straff markerar klart att är utan frågan repressiv sanktion innefattar klander. Att det är om en som företagsbot särskild rättsverkan kan antas ha bidragit till att sankär en tionen uppfattas helt underordnad det individuella straffansvaret som och udda i det straffrättsliga systemet. Om juridiska i stället personer straffades för brott skulle detta innebära tydlig markering av att en for juridiska i princip är att jämställa med ansvaret ansvaret personer for fysiska personer. Vid valet mellan straff och särskild rättsverkan finns det också

anledning beakta att vårt system, med företagsboten som en särskild att rättsverkan, vid internationell jämförelse framstår unikt. I andra en länder har i princip genomgående valt att arbeta med system som man innefattar någon form straffansvar för juridiska Ett straffav personer. for juridiska skulle underlätta det internationella samansvar personer arbete på det rättsliga området pågår och ständigt växer i som som betydelse.

18 Sammanfattning

SOU 1997: 127

Sammantaget har vår slutsats blivit att de nuvarande reglerna om företagsbot bör ersättas med ett system med straffansvar för juridiska

personer.

Juridiska

personer som straffsubjekt

kapitel 9

Bör vissa juridiska undantas från reglerna personer om straffansvar

En fråga är om straffansvaret för juridiska bör alla personer avse juridiska eller det finns skäl att göra generella undantag personer om eller undantag i vissa hänseenden. Även variationerna mellan olika juridiska om personer när det gäller verksamhetsformer och ekonomi kan mycket betydande vara föreslår vi inte något undantag från straffansvaret utom i hänseende. ett Brott som har begåtts vid myndighetsutövning bör inte kunna föranleda

straffansvar för den juridiska i verksamhet brottet begåtts. person vars I övrigt föreslår vi ingen särbehandling och kommun av stat men diskuterar olika tillämpningsproblem sådant kan medsom ett ansvar föra. Bl.a. föreslår vi att staten när det gäller åtal skall företrädas av den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen

är begången.

Ansvar för andra än juridiska personer

Det kan ibland förekomma att enskilda näringsidkare bedriver närings-

verksamhet som, när det gäller såväl antalet anställda den ekonosom miska omslutningen, väl kan motsvara sådana verksamheter som brukar bedrivas juridiska I syfte undvika vad kan av personer. att som framstå som en omotiverad särbehandling föreslår vi reglerna att om straffansvar för juridiska i vissa fall bör kunna tillämpas personer även i förhållande till enskilda näringsidkare. Reglerna bör dock fakulvara tativa.

Bör en juridisk kunna föras över på annan persons ansvar

Ett särskilt problem med ett straffansvar för juridiska hur personer är ansvaret skall hanteras i det fall den juridiska inte kan betala personen ett bötesstraff och vad händer den juridiska upphör som om personen

Sammanfattning 19 SOU 1997: 127

Frågeställningarna hänger naturligt samman med att en att existera. rättslig konstruktion och att den mest kända juridisk person är en aktiebolaget, kännetecknas att aktieägarna är fria juridiska personen, av betalningsansvar. Det framstår lätt otillfredsställan-

från personligt som

utdömt bötesstraff inte medför att någon får betala. När en de om ett avvecklas kunna göra rätt för sig leder det ofta juridisk person utan att till krav dess skall kunna flyttas över till någon annan. att ansvar emellertid gjort bedömningen att bör hålla fast vid Vi har man straffansvaret skall stanna den juridiska person i vars

principen att

har begåtts och inte kunna föras vidare. Det kan verksamhet brottet naturligtvis finnas risk för att de står bakom mindre seriösa en som undgå straff. Även lagstiftföretag vidtar åtgärder för att ett väntat om långt det möjligt bör motverka förfaranden av det slag ningen så är det inte lämpligt med reglering straffansvaret som nu avses är en av innehåller stora avvikelser från grundför juridiska personer som läggande principer inom associationsrätten. Sammanfattningsvis förordar vi att de frågor kan uppkomma som avvecklas, ombildas eller byter ägare bör lösas när en juridisk person enligt vanliga associationsrättsliga principer.

för att straffa juridiska personer

Förutsättningarna

kapitel 10

Generell eller selektiv reglering

vad i direktiven och vad torde gälla l likhet med som anges som samtliga länder har system med straffansvar för juridiska personer, som från i fall det centrala området för ett straffansvar har utgått att vart

för juridiska måste brott som begås i näringsverksamhet.

personer vara finns två olika modeller för att åstadkomma den begräns- I princip

ningen. Den är, såsom gäller företagsboten, att formellt låta ansvaret ena omfatta alla straffbestämmelser däremot inskränka tillämpningen men sådana brott begåtts i utövningen näringsverksamhet. Den till som av andra, bl.a. valts i Finland och Danmark, är att låta ansvaret omsom endast vissa utpekade straffbestämmelser väljs ut utifrån fatta som intresset erhålla ett lämpligt avgränsat tillämpningsområde.. Självatt fallet kan de två modellerna kombineras olika sätt. betydelse för valet mellan generell och en Vad som är av stor en selektiv metod är att straffansvar för juridiska i motsats till personer, nuvarande företagsboten, enligt vårt förslag skulle bli den normala den

20 Sammanfattning

SOU 1997: 127

och reguljära sanktionen vid överträdelser näringsreglerande lagstiftav ning. Det är då väsentligt att detta också konkret återspeglas i lagreglerna. För detta talar inte enbart allmänna legalitetskrav också utan vikten av att näringsidkarna när de tar del lagstiftningen får av en klar upplysning om de faktiska konsekvenserna bestämmelserna överom träds.

Vi förordar alltså selektiv metod utgångspunkt för en som avgränsningen straffansvaret för juridiska När det av personer. gäller det primära tillämpningsområdet bör det i varje aktuell straffbestämmelse

anges att i de fall brottet begåtts i juridisk verksamhet som en persons skall den juridiska personen dömas till straff.

En selektiv reglering kan innebära risk för svårmotiverade en ojämnheter i tillämpningen. Vi föreslår därför att ansvaret för ett selektivt urval brott kompletteras med

av en genombrottsregel som

öppnar möjligheter att under vissa förutsättningar döma till ansvar även vid andra brott.

Vi förordar att det selektiva urvalet brott främst skall av avse bestämmelser tar sikte på näringsverksamhet som och där principerna

för företagaransvar är tillämpliga. I praktiken innebär det

att ansvaret i allmänhet kommer att utlösas underlåtenheter från

av företagsledningen

eller den till vilken delegation skett den kontroll att utöva och tillsyn som behövts för att motverka brott i verksamheten.

Ansvarsförutsättningarna

Straffansvaret för juridiska bör begränsas till brott verksampersoner i heten. Detta innebär att privat handlande eller

abnormhandlingar inte

kan utlösa straffansvar för juridiska även dessa har personer om anknytning till verksamheten.

Det bör inte gälla någon formell begränsning av den personkrets som kan utlösa straffansvar för juridisk Genom principerna en person. för det selektiva urvalet kommer i praktiken företrädesvis ansvaret att utlösas av någon inom juridisk verkställande en persons ledning eller av någon som fått tillsyns- och kontrollansvar delegerat till sig. Reglerna företagsbot är förenade med omfattande om undantag, vilket torde orsakerna till företagsboten vara en av att har kommit att tillämpas i så begränsad omfattning. Detta hindrar naturligtvis inte att undantag ändå bör göras detta är sakligt motiverat.

om Vår bedömning

är emellertid att det även utan några särskilda slags

undantagsregler

eller en fakultativ utformning reglerna straffansvar av om för juridiska

Sammanfattning 21 SOU 1997: 127

finns ett betydande utrymme för flexibilitet i tillämpningen. personer Vi pekar bl.a. våra förslag om åtalsprövningsregler.

Utformningen av en genombrottsregel

föreslår, genombrottsregel möjlighet att Vi som sagts, en som ger juridiska till även vid andra brott. En sådan döma personer ansvar regel bör restriktiv utfonnning. Vi föreslår att genombrottsges en regeln endast bör tillämplig på brott begåtts i näringsverkvara som samhet. Enligt vårt förslag skall vidare endast personer som ingår i den ledning eller haft i uppdrag att svara för viss juridiska personens som verksamheten kunna utlösa straffansvar för den juridiska persodel av bör dessutom krävas att det varit fråga ett grovt åsidonen. Det om sättande de skyldigheter verksamheten är förenad med. Beav som stämmelsen bör också fakultativ utformning. ges en

Fördelningen straffansvar inom juridiska personer

av kapitel 11

förordar framgått principerna för företagaransvar skall vara Vi som att avgörande kriterium för det selektiva urvalet straffbestämmelser. ett av liksom principerna i övrigt för fördelning straff- Dessa principer är, av

i juridiska inte lagfästa. Mot bakgrund av att prin-

ansvar personer, vårt förslag kommer att få än central roll i det ciperna genom en mer straffrättsliga och intresset att upprätthålla kraven på legalitet systemet de utvecklats i rättspraxis bör ett konkret anser vi att principer som ges

lagstöd.

föreslår det införs bestämmelse i brottsbalken som reglerar Vi att en dels frågan i det fall då det är juridisk person som inneom ansvar en ställningen specialsubjekt enligt straffbestämmelse, dels har som en för överträdelser i juridisk verksamhet frågan om ansvaret en persons till följd brister i tillsynen och kontrollen denna samt slutligen av av möjligheterna delegera straffansvaret, för överträdelser i en juriatt disk verksamhet. Innebörden bestämmelserna är att ansvaret persons av skall åvila den ingår i den juridiska verkprimärt som personens ställande ledning med motsvarande möjlighet till delegation som enligt

gällande rätt.

22 Sammanfattning

SOU 1997: 127

Förhållandet till andra former av ansvar kapitel 12

Enligt direktiven har det ålegat att analysera vilken roll i sanktionsoss systemet som de sanktioner föreslår bör ha i relation till andra sanktioner. En allmän utgångspunkt för förhållandet mellan olika tillgängliga sanktioner är att dessa bör utformas ett sådant sätt att det inte uppkommer opåkallade sanktionskumulationer. Det är viktigt att det finns klara principer för prioriteringen mellan olika sanktioner.

Det individuella straffansvaret

När det gäller det individuella straffansvaret föreslår vi ingen ändring. Straffansvar för juridiska bör dock normalt ha prioritet frampersoner för det individuella straffansvaret när det gäller mindre allvarliga brott mot näringsreglerande straffbestämmelser. Vi föreslår därför möjligatt heterna att meddela åtalsunderlåtelse för den är misstänkt för brott som vidgas i det fall åtal för brottet väcks juridisk mot en person.

Skadestånd och förverkande m.m.

Införandet straffansvar för juridiska inte anledning till av personer ger någon särskild reglering med sikte på frågan skadeståndsskyldighet. om Bestämmelserna om förverkande utbyte eller vinning brott är av av centrala när det gäller förhållandet till ett straff kan riktas som mot en juridisk Förverkandeinstitutet fyller avgörande funktion för person. en att neutralisera ekonomisk vinning motiv för begå brott. som att Brottslighet i en juridisk persons verksamhet kan direkta förtjänster. ge l andra fall kan effekten besparingar olika slag på vara av samt en annat sätt förbättrad förmögenhetsställning har orsakssamband som med brottsligheten. Det är grundläggande betydelse regelsysteav att met ger utrymme för att dra sådana ekonomiska fördelar, så att det inte lönar sig att begå brott. Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken om förverkande av ekonomiska fördelar brott i näringsverksamhet av är av särskild vikt i det här sammanhanget. Bestämmelsen har dock knappast använts och har alltså inte bidragit till ett effektivare sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Vi föreslår emellertid inte några förändringar nuvarande regler, främst det skälet det av av att nyligen tillsatts särskild utredare för att utreda frågor förverkanen om de av vinning brott. av

Sammanfattning 23 SOU 1997: 127

inte heller några förändringar förhållandet mellan Vi föreslår av straff å sidan och vite, återkallanden tillstånd resp. näringsena av förbud å andra sidan.

Sanktionsavgifter

Sanktionsavgifter konkurrerar med straffbestämmelser kan som som straffansvar för juridiska införs. Skälet för regel tas bort, om personer sanktionsavgifter är huvudsakligen att juridiska personer inte sådana dömas till straff. Det bör inte föreligga ett dubbelt sanktionssystem kan Ett alternativ är att avkriminalisera i stället för för juridiska personer. avskaffa sanktionsavgifterna. I vissa fall, särskilt det är fråga att om s.k. massförseelser lindrig karaktär, kan vi tänka oss att en om av lösning föredra. Normalt bör emellertid reglering av sådan är att en straffrättslig karaktär vara att föredra.

Sanktioner för överträdelser av EG-rätten

Utveckligen inom den överstatliga EG-rätten samt inom konventionsmellanstatliga s.k. tredje pelare, är oerhört snabb och arbetet i EU:s överblicka. Sverige har hittills i princip valt att uppfylla skylsvår att sanktionera överträdelser EG-rätten kriminalisedigheten att av genom Enligt EG-domstolens avgöranden skall också EG-rätten sankring. tioneras på sätt bestämmelser i den nationella rätten om samma som liknande överträdelser, vilket talar för straffrättsliga sanktioner. Vi har bakgrunden utgått från att Sverige även i framtiden föremot den trädesvis kommer att sanktionera överträdelser av EG-rätten genom kriminalisering. Det uppenbart att det i många fall är en bättre och är rimligare ordning ett företag, i verksamhet en överträdelse av om vars EG-rättslig bestämmelse sker, straffas än fysisk person inom en om en straffas. Ett straffansvar för juridiska innebär verksamheten personer också behovet särlösningar områden där det anses särskilt att av befogat rikta sanktioner direkt mot företag, som t.ex. varit fallet att det konkurrens- och marknadsrättsliga området, i princip försvinner. bidragsfusk inom EU:s mycket omfattande bidrags- Frågan om har på tid kommit i blickpunkten på ett påtagligt sätt. system senare EU-budgeten missbrukas. Rådets förord- Det antas att stora summor av ning EG, EURATOM 2988/95 den 18 december 1995 om nr av skydd Europeiska gemenskapernas finansiella intressen den s.k. av ramförordningen har kommit till mot bakgrund dessa förhållanden. av

24 Sammanfattning

SOU 1997: 127

Det kan uppstå konkurrenssituation mellan sanktionsbestämen melser i EG-förordningar och straffbestämmelser i svensk rätt. Utgångspunkten bör även i det sammanhanget att så långt det är vara möjligt undvika dubbla förfaranden. I ramförordningen har frågan reglerats på det sättet att ett straffrättsligt förfarande kan gå före ett administrativt. Ett administrativt förfarande får således avbrytas om ett straffrättsligt förfarande inleds beträffande faktiska förhållansamma den. Enligt vår uppfattning finns det flera skäl talar sådan som mot en ordning när det gäller talan mot juridiska I princip gäller detpersoner. samma talan mot enskilda näringsidkare. Samordningen bör i stället lösas genom regler som innebär att åtal skall väckas först efter anmälan från en tillsynsmyndighet eller åtal är påkallat om annars ur allmän synpunkt. Om fysisk eller juridisk kan en en person åläggas administrativa böter eller andra administrativa sanktioner och dessa

böter kan tillräckligt ingripande bör tillsynsmyndigheten inte

anses göra någon anmälan. Det kan inte heller påkallat allmän anses ur synpunkt att väcka åtal.

Hur skall juridiska bestraffas

personer

kapitel 13

Det finns ett antal olika sanktioner i och för sig skulle kunna som användas som straff för juridiska Vår bedömning det i personer. är att vart fall för närvarande inte är lämpligt straff införa några att som andra sanktioner än ett penningstraff. Vi föreslår detta i likhet med att andra penningstraff bör betecknas som böter. För att skilja dessa böter från andra former av böter föreslår vi att de kallas för företagsböter. Det har i tidigare sammanhang diskuterats ekonomiska sankom tioner för juridiska bör byggas efter mönster penningpersoner upp av botsystemet eller dagsbotssystem. Lagstiftaren för har då tagit ställning det förra dessa system. Vi har för vår del inte funnit

av anledning att

föreslå någon förändring i detta hänseende.

Beloppsgränser för böterna

I likhet med vad gäller för andra böter förordar vi det i lag bör som att införas beloppsgränser för företagsbötema. Ett av de skäl som åberopats för att införa straffansvar för juridiska personer har varit att bötesbelopp bestäms utifrån enskilds som en

1997:127 Sammanfattning 25 SOU

ekonomiska omständigheter framstår oproportionerligt låga om de som i relation till de ekonomiska omständigheterna hos den juridiska ses inom verksamhet brottet begåtts. Genomsnittligt sett person vars som harjuridiska väsentligt bättre betalningsförmåga än fysiska personer en Detta talar för att den lägsta nivån böter inte behöver personer. sättas så lågt för fysiska Samtidigt bör nivån inte vara som personer. högre än den utrymme för böter inte framstår som att ger som oproportionerligt höga vid lindriga överträdelser i en verksamhet som bedrivs juridisk verkar under begränsade ekonomiska av en person som förhållanden. Vi föreslår femtusen kronor lägsta bötesbelopp i som likhet med vad gäller för konkurrensskade- och marknadssom nu störningsavgifterna. Om det endast är föreskrivet penningböter för brottet eller det finns synnerliga skäl bör dock böterna om annars kunna bestämmas till ett lägre belopp. Även när det gäller det högsta bötesbeloppet anknyter vårt förslag till vad gäller för konkurrensskade- och marknadsstörningsavsom gifterna. Vi föreslår således att högsta bötesbeloppet skall vara fem miljoner kronor. Vi har inte funnit skäl att föreslå att detta belopp skall

kunna överskridas i enskilda fall.

Grunderna för straffmätning

När det gäller grunderna för straffmätningen föreslår vi att de för individuellt straffansvar gällande reglerna i 29 kap. brottsbalken skall tillämpas på motsvarande sätt även när det gäller juridiska personer. I vissa hänseenden kommer dock straffmätningen för juridiska personer kräva delvis annorlunda överväganden än vid individuellt straffatt Vid individuellt straffansvar kommer ofta faktorer som anansvar. knyter till gärningsmannens avgörande för straffmätperson att vara ningen. Vid straffansvar för juridiska finns det, enligt vad vi personer utvecklar, anledning att sätta de rent objektiva omständigheterna kring lagöverträdelser i Det är naturligt att sådana faktorer som hur centrum. omfattande överträdelser det varit fråga liksom hur lång tid de om pågått får markerat genomslag i straffmätningen. Motsvarande ett gäller också den skada, kränkning eller fara gärningen inneburit. som straffmätningen för juridiska bör alltså inte vid individupersoner som ellt straffansvar främst personorienterad utan i stället verksamhetsvara orienterad. Bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken inte utrymme för att ger beakta betalningsförmåga vid straffmätningen. När det gäller individuella böter beaktas detta i stället genom det särskilda dagsbotssystemet

26 Sammanfattning SOU 1997: 127

enligt storleken varje dagsbot efter betalningsförvilket av anpassas mågan. Som tidigare nämnts skall företagsbötema inte bestämmas enligt de principer som gäller för dagsböter. Vi föreslår därför att den juridiska personens betalningsförmåga skall kunna beaktas inom ramen för straffmätningen.

Formerna för

lagföring m.m.

kapitel 14

Den processrättsliga regleringens allmänna uppbyggnad

Den straffprocessuella regleringen är utformad utifrån det individuella straffansvaret. Om man inför straffansvar även för juridiska personer bör utgångspunkten att i princip regler bör gälla i det vara samma hänseendet som när det gäller individuellt straffansvar. I sak innebar detta i allt väsentligt inte några särskilda problem. I allmänhet ger det sig ett naturligt sätt hur regleringen bör i vara förhållande till juridiska personer. I vissa hänseenden krävs emellertid särskilda överväganden hur om regleringen bör vara. Rent lagtekniskt kan tänka sig olika lösman ningar för placering och utformning de särskilda processuella regler av som krävs för prövningen av juridiska straffansvar. Vi förepersoners slår att reglerna bör samordnas med rättegångsbalkens nuvarande regler om individuellt straffansvar trots att detta innebär förhållandevis omfattande ändringar i rättegångsbalken.

strafföreläggande och ordningbot

Vi finner det angeläget att lämna utrymme för förenklade förfaranden och föreslår därför, tidigare nämnts, att strafföreläggande skall som kunna användas för brott ingår i det selektiva urvalet. Detta som förfarande är mycket väl avpassat till brott det slag straffanav som svaret för juridiska personer främst kommer att omfatta. Enligt vår bedömning bör mycket klar majoritet de lagöverträdelser en av som kommer att föranleda straffansvar för juridiska kunna lagföras personer strafföreläggande. Överträdelserna torde i allmänhet genom vara oaktsamma underlåtelsebrott där ansvar följer enligt principerna föreom tagaransvar. Normalt torde det tillräckligt att den juridiska vara personen lagförs för brottet. Någon närmare utredning varit om vem som ansvarig inom ett företag behövs då inte. Straffet kommer regelmässigt att hålla sig inom de lägre nivåerna för företagsböter och kunna ut-

SOU 1997: 127 Sammanfattning 27

mätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centrum. Det högsta beloppet för ett föreläggande

500 000 kronor. bör vara

Det skall inte möjligt att utfärda ordningsbot för juridiska

vara personer.

Prövningen av åtalsfrågan

Vi föreslår ett tillägg i bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken

åtalsunderlåtelse enligt vilket det vid bedömningen åtal skall om av om underlåtas mot den är misstänkt för brott i en juridisk persons

som verksamhet särskilt skall beaktas om åtal väcks mot den juridiska

Härigenom kommer straffansvaret för juridiska personer att personen. ha prioritet framför individuellt straffansvar vid mindre allvarlig brottslighet.

Härutöver föreslår att det införs särskilda åtalsprövningsregler i de lagar för vilka det finns tillsynsmyndigheter. Åtal skall i dessa fall endast väckas tillsynsmyndigheten anmält brottet till åtal eller om

om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Skälet för förslaget är att

annars de myndigheter utövar tillsyn över viss lagstiftning normalt bör

som en ha större förutsättningar än polis och åklagare att bedöma olika faktorer som är av betydelse för åtalsfrågan.

Tillsynsmyndigheternas uppgifter

Vi föreslår att det skall införas särskild lag om tillsyn och åtals-

en anmälan skall gälla för tillsynsmyndigheternas verksamhet i den

som mån detta föreskrivs i den lag som tillsynen avser. Tillsynsmyndigheterna skall vid misstanke brott göra den utredning som behövs

om för att ta ställning till frågan åtalsanmälan. Vid skälig misstanke

om

brott skall myndigheten normalt anmäla detta men kan under vissa om omständigheter underlåta åtalsanmälan.

I sak innebär förslaget inte några egentliga förändringar av vad som

måste gälla. Kunskapen tillsynsmyndigheternas skyldignu anses om heter är emellertid i många fall bristfällig. Det är därför lämpligt att skyldigheterna kommer till uttryck i lag. Lagregleringen bör vara enkel och lättillgänglig.

28 Sammanfattning SOU 1997: 127

Informationsutbyte mellan myndigheter

Sekretesslagens 14 kap. 2§ reglerar frågan om en myndighet får lämna en uppgift till en annan myndighet, trots att uppgiften är sekretessbelagd. Bestämmelsen reglerar inte frågan myndighet om en är skyldig att lämna en uppgift vidare. Vi föreslår ändring i been stämmelsen som innebär att sekretess inte skall hindra att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet har att ingripa mot brottet, straffansvar som om för juridiska är föreskrivet för brottet brottet kan antas personer om begånget i en juridisk persons verksamhet.

Preskription

Preskriptionstiden för företagsbot är fem år eller den längre tid som gäller i förhållande till gärningsmannen. Vi föreslår att motsvarande reglering bör gälla även i förhållande till straffansvar för juridiska personer. För att det skall gälla längre preskriptionstid än fem år för det individuella straffansvaret krävs att det är föreskrivet svårare straff än två års fängelse för brottet. Av de bestämmelser för vilka straffansvar för juridiska är särskilt föreskrivet, enligt vårt förslag, personer finns det vissa bestämmelser i brottsbalken och några få inom specialstraffrätten där strängare straff än fängelse två år är föreskrivet for brottet. Det blir alltså sällsynt med längre preskriptionstid än fem år.

Registerfrågor

Ett belastningsregister för juridiska bör inrättas vårt personer om förslag genomförs. Behovet gäller i första hand frågan påföljd vid om återfall även när det gäller tillståndsgivning och dylikt är det men av stor betydelse att det finns uppgifter juridiska döms om personer som för brott. Mot bakgrund det utredningsarbete pågår på området av som lämnar vi emellertid inte några konkreta förslag.

Summary

The Commission’s in brief

proposals

D The Commission rules under which enterprises and other

proposes legal could be held liable for criminal offences and punished.

persons The present rules the Penal Code concerning non-criminal fines for enterprises foretagsbot should be abolished.

D The definition of crime should not be changed. Only natural persons

commit crimes. Legal only be held liable natural can persons can a

has committed criminal offence in connection with the legal person a person’s activities. In other words, legal persons cannot be considered to have committed criminal offences.

D The penalties for legal should be pecuniary. Like other

persons pecuniary penalties, they should be designated fines. To distinguish

as these fines from other fines, they should be designated company fines.

D Company fines should be fixed as a sum of money. The lowest amount should normally be 5 000 kronor and the highest 5 000 000 kronor. In fixing the fine, the provisions of chapter 29 of the Penal Code should be applied mutatis mutandis. Furthermore, the legal person’s ability should be considered this connection.

to pay

D A private economic operator may be convicted under the same provision in connection with his business activities.

D Central and local government should also be subject to criminal liability and conviction, except the of offences committed in

case connection with the exercise of authority.

D Criminal liability for legal persons should relate primarily to a specified selection of offences. This selection should, principle, be restricted to offences under legislation concerning business activities.

30 Summary SOU 19972127

D The provisions goveming the selected offences should include a provision to the effect that a legal person should be held liable any person has committed such an offence connection with its business activities. The general provisions on criminal liability for legal

persons should be included the Penal Code.

D A special rule should be introduced to make possible in certain circumstances to convict legal for other offences than those

persons included the selection. This rule should only apply to offences committed connection with business activities. Only persons involved

the management of the legal person or who are responsible for some aspect of the latter’s activities could incur criminal liability for the legal person under this rule. The offence must also involve serious failure

a to comply with obligations associated with the activities. This provision should be discretionary.

D should be possible to impose fines legal for

summary on persons offences of a minor nature. The maximum amount of such fines should be 500 000 kronor.

D As regards less serious offences committed connection with business activities, should nonnally be sufficient to punish the legal person. We therefore propose a provision waiving prosecution for persons suspected of offences where a legal person charged with an offence.

D A Supervision and Notification of Prosecution Act should be

new introduced for authorities which supervise compliance with statutory provisions imposing criminal liability for legal persons. Nonnally, an action should only be brought the offence reported by the supervisory authority or the public interest.

D The procedural rules on criminal liability for legal persons should be coordinated with the existing rules of the Code of Judicial Procedure on individual criminal liability.

SOU 1997: 127 Summary 31

The Commission’s assignment

Chapter 1

Our terms of reference to investigate matters relating to sanctions

were for offences connected with business activities for the purpose of combating economic crime more effectively. They included a study and evaluation of application of the rules on non-criminal fines for enterprises and, the light of this evaluation, consideration of whether the present system of non—criminal fines for enterprises should be replaced by system of criminal liability for legal persons like that

a applied other countries.

in some

The terms of reference emphasize that change of the definition of

a crime should be avoided, that the rules sanctions should be simple

on to apply and practical, while ensuring legal certainty and meeting reasonable predictability criteria, that the sanctions should involve amounts that sufficiently high to act deterrent and that the

are as a proposals should be designed with due regard to the most appropriate system for facilitating international cooperation on criminal offences relating to business activities.

Background

Chapters 2-7

The present penal system based the assumption that only

on individual natural commit criminal offences and be

persons can punished for them. As regards offences related to business activities or other activities organized collective basis this may represent a

on a problem, since be difficult to specify a person the organization

may who responsible and because the penalties fixed the basis of

are on the individual’s, rather than the organization’s, financial position.

However, the fact that legal not considered capable of

persons are committing being punished for criminal offences does not preclude

or the possibility of their being subject to sanctions other serious legal

or

result of offences committed connection with their consequences as a activities. With view to establishing an effective system of sanctions,

a

number of institutions have been introduced to make possible to a impose sanctions not only individual natural but also the

on persons on organization, the legal which carries the business activity

person, on which the offence has been committed. The traditional institutions are damages and forfeiture of assets. In addition, administrative fines have been introduced that be imposed directly on legal persons in various

can

32 Summary SOU 1997: 127

circumstances. The legislation on non-criminal fines for enterprises, which was passed 1986, was designed as a complement to other sanctions for offences connected with business activities.

Should be possible to punish legal persons

Chapter 8

Are the existing sanctions sufficient

Since the enactment of the rules on non-criminal fines for enterprises they have, according to the material made available to by the

us Prosecutor—General, only been tried about twenty cases. Fines

were awarded less than half these cases. The present rules on non—criminal fines for enterprises have obviously not fulfilled the expectations that were entertained many quarters when they were introduced. In our view, the reason why the regulation on non-criminal fines for enterprises have made so little impact not to be sought the issues of principle involved imposing repressive sanctions on a legal person whose activities a criminal offence committed, but the design of the system of rules. Examples that we mention are the restriction of applicability to relatively serious offences, the general of

area application and the formulation of the rules, which practice leads to a facultative application.

All things considered, we have found that the existing rules on non-criminal fines for enterprises do not meet the requirements for an effective system of sanctions for offences connected with business activities. Our appraisal of the other sanctions presently available this context similar. Therefore, we recommend that the present rules on non-criminal fines for enterprises should be replaced by a new system of sanctions.

T0 what offences should the new sanctions apply

In our view, the possibility of punishing legal persons not particularly relevant the case of serious and systematic economic crime. In such cases, limited companies and other legal persons are as a rule used as tools of crime, and have no money left with which to pay fines after the crimes have been committed. Criminal liability

for legal persons can only play a very minor part connection with such crime relation to individual criminal liability, since pointless to impose sanctions on legal persons that lack a certain stability and viability. This indicates

SOU 1997: l27 Summary 33

that a system of sanctions for legal persons should concentrate on the legislation relating to business activities. We therefore consider that criminal liability for legal persons should not be restricted to crime of more serious nature.

Our impression, after making international comparisons, that systems which also cover less serious offences work better than those that are limited to more serious ones.

Should the definition of crime be changed Making legal persons subject to criminal liability does not necessarily require that legal persons are considered capable of committing criminal offences. However, some countries this the case. As mentioned above, the terms of reference emphasize that a change of the definition of crime should be avoided. We have also found that there are no particular advantages with a system under which legal persons are considered capable of committing offences, and there are obvious weaknesses systems used other countries. much easier,

some legally and regards application, to punish legal persons for offences

as committed by natural persons.

In view, the principle that criminal offences can only be

our committed by natural and that criminal liability for legal

persons

only be incurred where offence has been committed by persons can an

natural should not be altered. a person,

Penalties or special legal consequences The choice between establishing criminal liability for legal persons and further of the present non-criminal fines for enterprises, which

use according to Swedish law are designated special legal consequences, basically matter of terminology. However, this does not that the

a mean choice does not have any impact on practical application.

The obvious term for punitive sanction a penalty. Penalty

a emphasizes the fact that a repressive sanction expressing censure. The fact that non-criminal fines for enterprises are not regarded as a penalty be assumed to be of the why the sanction

may one reasons considered secondary to individual responsibility and out of place the system of criminal justice. however, legal persons were punished for offences, this would firmly establish the principle that legal be deemed criminally liable the same way as

persons may natural persons.

34 Summary SOU 1997: 127

When choosing between penalties and special legal consequences we must bear in mind that the Swedish system with non-criminal fines for enterprises unique. Other countries have chosen system involving

a

form of criminal liability for legal persons. Establishing the some principle of criminal liability for legal would facilitate

persons international cooperation legal matters, which becoming

on

increasingly significant.

Having considered all the aspects, have concluded that the

we existing non-criminal fines for enterprises should be replaced

rules on by system of criminal liability for legal persons.

a

The punishability of legal persons

Chapter 9

Should legal be exempt from the rules on criminal

any persons liability

One question that must be considered whether criminal liability should apply to all legal whether general or special

persons, or exemptions may be justified certain cases.

Although there great variation between legal terms of

persons business organization and financial status, we do not propose any exemptions from criminal liability except respect. Offences

one committed connection with the exercise of authority should not involve criminal liability for the legal whose activities the

person offence was committed.

Apart from this, do special treatment for the central

we not propose and local government sector, although discuss various problems of

we application that such liability involve. We propose, for example,

may that, where brought, the State should be represented by the

charges are authority whose of responsibility the offence was committed.

area

Liability for persons other than legal persons

Sometimes, private economic operators run a business which in terms of the number of employees and the financial volume can be compared with businesses operated by legal persons. To avoid what might appear to be unjustified special treatment, that certain cases the

we propose rules criminal liability for legal persons should also be applicable to

on private economic operators. However, these rules should be discretionary.

SOU 1997: 127 Summary 35

Should be possible to transfer criminal liability from one legal person to another

A special problem connected with the question of criminal liability for legal persons how to treat liability cases where the legal person cannot pay a fine or where has been liquidated. This issue arises due to the fact that a legal person a legal entity, and limited companies, which represent the majority of legal persons, the shareholders are not subject to personal liability for payment. Non-payment of fines that have been imposed obviously unsatisfactory. When a legal person liquidated without being able to pay its debts, its liabilities are ofien transferred to another party.

However, we have decided to propose retention of the principle that criminal liability should remain with the legal whose business

person the offence has been committed and not be transferred. Obviously, there

risk that operators of unscrupulous enterprises will take steps to

a avoid penalties. Although the legislation should, far possible,

as as discourage such behaviour, not suitable to introduce provisions on criminal liability for legal that differ materially from the

persons fundamental principles of company law.

In summary, we recommend that the problems that may arise when

legal liquidated or reconstructed or changes ownership a person should be solved accordance with the normal principles of company law.

The possibility of punishing legal persons

Chapter 10

General or selective rules Like terms of reference and the systems which presumably apply

our all countries with a system for criminal liability for legal persons, we have assumed that the principle of criminal liability for legal persons must apply primarily to offences committed connection with business activities. Basically, two different models be used to achieve this

can limitation.

The first to make all offences formally subject to liability, as the

with non-criminal fines for enterprises at present, but to restrict case application of the law to offences committed connection with business activities. The second, which has been chosen Finland and

Denmark, to let liability apply only to specified penalty provisions chosen with view appropriate sphere of application. Naturally,

a to an

36 Summary

these two models can be combined various ways.

A very important factor when comes to deciding between a general and a selective approach the fact that in our proposals criminal liability, unlike the present non-criminal fines for enterprises, would be the normal, regular sanction for offences against the provisions relating to business activities. essential that this should appear explicitly the legal provisions, not only for reasons of legal certainty but also so that economic operators know exactly what the consequences of infringing the rules will be.

Consequently, we recommend a selective method defining criminal liability for legal persons. As regards the primary sphere of application, all the relevant provisions should lay down that, where an offence committed in connection with a legal person’s activities, the legal person will be liable.

A selective regulation can involve a risk of erratic application which

be difficult to justify. We therefore propose the application of a may special rule to complement the selected offences with special provisions criminal liability for legal persons order to make

on possible certain circumstances to punish a legal person for other offences too.

We recommend that the special selection of offences should essentially include those provisions relating to business activities, to which the principle of management responsibility applicable. In practice, this would legal person would be held liable the

mean that a event of failure by its management to whom responsibility

or persons

delegated to exercise the necessary supervision order to prevent the commission of criminal offences connection with the company’s activities.

Prerequisites for criminal liability Criminal liability for legal persons should be limited to offences committed within the of legal enterprise. This means

scope a person that private or irregular acts cannot incur criminal liability for legal persons even where they are associated with a legal person’s activities.

There should be formal limitation of the number of persons who

no can incur criminal liability for legal persons. In accordance with the principles governing the selection of offences, liability would practice normally be incurred by a member of the legal person’s management or

to whom supervisory responsibility has been delegated. someone

The rules on non-criminal fines for enterprises are subject to many

SOU 1997: 127 Summary 37

exemptions, which probably one of the reasons why they have been applied so seldom. Naturally, this does not mean that exemptions should not be made where they are objectively justified. However, in our opinion, there considerable for flexibility of application even

scope where there exemption rules or discretionary rules on criminal

are no liability for legal The rules for prosecution review

persons. we propose are a case point.

Formulation of a special rule

As mentioned above, we propose a special rule that would make possible to convict legal persons for offences other than those included

the selection of offences. Such a rule should be formulated restrictively. We propose that the rule should only be applicable to offences committed connection with business activities. Furthermore, according to proposal, only persons on the legal person’s

our management to whom responsibility has been delegated could incur

or criminal liability for legal Another condition that the

a person. offence must involve serious failure to comply with obligations

a associated with the activities. The rule should be formulated as a discretionary provision.

Distribution of criminal liability among legal persons

Chapter ll

As already mentioned, we recommend that the principle of management responsibility should essential criterion for the selection of

be an criminal offences. These principles, like other principles for the distribution of individual criminal liability within a legal person, are not laid down law. In view of the fact that, as a result of our proposals, these principles would play significant role in the penal

an even more system and of the need to legal certainty, we recommend that the

assure principles evolved through law should be embodied specific

case legislation.

We the introduction of provisions the Penal Code

propose concerning liability the case of legal persons having a special status in law and the question of liability for offences committed connection with legal person’s activities result of insufficient supervision, as

a as a well provisions allowing the delegation of criminal liability for

as offences committed connection with legal person’s activities. The

a implication of these provisions would be that liability would rest

38 Summary

primarily with members of the legal person’s management or, as the existing case law, on persons to whom responsibility has been delegated.

The connection with other forms of liability

Chapter 12 A general rule for sanctions that they should be designed such a way as to avoid unnecessary accumulations of sanctions. There must be clear-cut principles for establishing priorities between different sanctions.

Individual criminal liability We do not propose any changes as regards individual criminal liability. Criminal liability for legal persons should, however, normally take precedence over individual criminal liability the case of less serious offences against the provisions on business activities. Therefore, we propose that the scope for waiving prosecution should be extended cases where a legal person charged with an offence.

Damages, forfeiture etc. The introduction of criminal liability for legal persons would not necessitate any special rules relating to damages.

The provisions on forfeiture of the proceeds of crime are crucial relation to a penalty that can be imposed on a legal person. Forfeiture fulfils an important function eliminating financial gain as a motive for committing crimes. Offences committed connection with the activities of a legal person can generate direct gain. They may also have the effect of reducing expenses or otherwise improving the assets situation as a result of crime. essential that the system of rules should make possible to eliminate such financial gain so as to ensure that crime does not pay. The provisions of chapter 36, section of the Penal Code relating to forfeiture of the proceeds of criminal offences committed connection with business activities are fundamental this connection. However, the provision has rarely been applied and has therefore not contributed to a more effective system of sanctions for offences committed connection with business activities. Moreover, we do not propose any amendments of the existing mles, since a special investigator was recently appointed to examine issues relating to

SOU 1997: 127 Summary 39

forfeiture of the proceeds of crime.

Nor do we propose any changes the relationship between penalties

opposed to fines and withdrawals of licenses or prohibition of trade. as

Administrative fines

In principle, administrative fines that compete with penalty provisions

be abolished criminal liability for legal persons introduced. The can main justification for such fines that legal persons cannot incur criminal liability. There should not be dual system of sanctions for

a legal One alternative to decriminalize instead of abolishing

persons. administrative fines. In especially as regards widespread

some cases, minor offences, such a solution probably appropriate. Normally, however, a criminal procedure preferable.

Sanctions for offences against Community law

Developments Community law, which supranational, and conventions drafted under the EU’s third pillar, which are international,

rapid and difficult to follow. S0 far, Sweden has elected to are very fulfil its obligation to sanction violations of Community law by treating them as criminal offences. According to the judgments of the Court of Justice of the European Communities, sanctions should apply to Community law the same way as national legislation with respect to similar offences, which supports the application of penal sanctions. We have therefore assumed that Sweden will continue to sanction offences against Community law by treating them as criminal offences. Obviously, often better and more appropriate to punish an enterprise that infringes a provision of Community law the course of its activities than to punish a natural person. Establishing criminal liability for legal persons would also mean that the need for special solutions areas where imposing sanctions directly on enterprises appears indispensable, e.g. under competition and market law, would virtually disappear.

The question of fraud within the EU’s extensive system of aids and subsidies has recently attracted great attention. estimated that large sums of the Community budget are misappropriated. Council Regulation EC, EURATOM no. 2988/95 of December 18, 1995 on protection of the Communities financial interests the Framework Regulation was adopted response to this situation.

Competition may arise between sanctions laid down Community

40 Summary SOU 1997: 127

law and penalty provisions Swedish law. The best course as before, to avoid duplication of procedures as far as possible. In the Framework Regulation this issue regulated by the provision that a criminal procedure may take precedence over an administrative one. In other words, administrative procedure may be suspended a criminal

an procedure instituted for the same instance.

In view, there are several arguments against such a system with

our regard to actions brought against legal persons. In principle, the same applies to actions against private economic operators. Instead, conflicts between the different sanctions should be resolved by rules stipulating that an action should only be brought the offence reported by the supervisory authority the public interest. If fines or other

or administrative sanctions can be imposed on a natural or legal person, the supervisory authority should not, provided that the sanctions are sufficiently stringent, report the offence. Nor should be considered to be the public interest to bring an action such cases.

How should legal persons be punished‘

Chapter 13

There are a number of different sanctions that could be applied as penalties for legal We do not consider appropriate at present

persons. to impose any sanctions other than pecuniary sanctions. We propose that, like other pecuniary penalties, these should be designated as fines. To distinguish these fines from other types of fines, we propose that they be designated company fines.

There has been discussion other contexts of basing economic

some sanctions for legal the present day-fines system used for

persons on individuals. Legislators have opted against such a system for legal

We have not found reason to propose any changes this persons. any respect.

Minimum and maximum amounts of fines

As the case for other fines, we recommend that minimun and maximum amounts should be laid down for company fines.

One ofthe reasons for introducing criminal liability for legal persons

that fines fixed with regard individual’s financial position

to an appear disproportionately low relation to the financial position of the legal whose activities the offence was committed. Generally

person speaking, legal persons can afford to pay much more than natural

SOU 1997: 127 Summary 41

Therefore, the minimum fine should not be as low as that fixed persons. for natural At the time, the level should not be so high

persons. same

to impose disproportionately high fines for minor offences as connection with business activities carried by legal subject

on a person to limited economic We propose a minimum company fine

resources. of 5 000 kronor, which the that applying competition

same as now and market law. However, the provided punishment for the perpetrator only low fine other special reasons exist, should

a or be possible to impose fine lower than 5 000 kronor.

a company

As regards the maximum fine proposal also relates to

company our the situation applying competition and market law. Thus we propose

maximum fine of 5 million kronor. a

Principles for the fixing of penalties

As regards the principles governing the fixing of company fines, we

that the rules individual criminal liability of chapter 29 of propose on the Penal Code should be applied in corresponding way. In some

a respects, however, the fixing of penalties for legal persons will be subject other considerations than the of individuals. In

to case considering individual liability, factors relating to the offender may be crucial. In considering liability for legal explain that the

persons, we objective circumstances associated with the offences should be the key factor. Naturally, factors such the extent of the offences and the

as length of time during which they committed should play an

were important part the fixing of penalties for legal persons. The same applies to the nature of the damage, injury risk caused by the act.

or Penalties for legal should therefore not be fixed on an

persons individual basis, the with personal criminal liability, but by

as case reference to the legal person’s enterprise.

The provisions of chapter 29 of the Penal Code do not provide any

for taking person’s ability to into account fixing scope a pay penalties. As regards individual fines, a person’s financial resources are taken into account under the system of day-fines. As mentioned above,

fines should not be fixed accordance with this principle. company Consequently, that legal person’s ability should be

we propose a to pay taken into account conjunction with the fixing of fines, but not accordance with the system applied to individuals.

42 Summary SOU 1997: 127

Prosecution procedure etc.

Chapter 14

General structure of the procedural rules

The procedural rules based individual criminal liability. If are on liability also established for legal the principle should be that persons, the same rules should apply those relating to individual criminal as

liability.

In fact this does not involve any particular difficulties. Generally speaking, formulating rules relating to legal does not present persons a problem. Some matters require special consideration, however. From a legislative point of view there be several options when to may comes inserting and formulating the special procedural rules consideration on of legal persons’ criminal liability. We propose that the rules should be incorporated into the existing rules the Code of Judicial Procedure on individual criminal liability, though this involves rather extensive even amendments of that Code.

Summary fines

We consider important to allow scope for simplified procedures and therefore propose, as mentioned above, that fines could be summary imposed for offences the selected This procedure range. appropriate for offences of the kind which will normally within occur the framework of criminal liability for legal In view, the persons. our imposing of summary fines an appropriate proceeding for large a majority of the offences which will involve criminal liability for legal persons. They will probably most cases be crimes of negligence, for which liability will follow the principles of management liability. Normally, should be sufficient that the legal person charged with the offence. No investigation of whom within the enterprise responsible for the offence will be The penalty will regularly necessary. be fixed an amount corresponding to low levels of fines and company be awarded accordance with standardized rules concentrating the on objective nature of the offence. The maximum amount of such fines should be 500 000 kronor.

SOU 1997: 127 Summary 43

Decisions on whether to prosecute

We addition to the provisions of chapter 20, section of the propose an Code of Judicial Procedure waiver of prosecution, according to on which the question of waiving prosecution in the of a person case suspected of offences connection with business activities should be considered action brought against the legal person. Criminal an liability for legal would thus take precedence individual persons over liability of less serious offences. the case Furthermore, propose the introduction of rules on prosecution we review legislation involving supervisory authorities. In such cases, an action should only be brought the supervisory authority has reported the offence where the public interest. The reason for this or proposal that the authorities which exercise supervision of compliance with certain legislation normally better position than the police are a and public prosecutor to decide matters that have bearing on the on a

question of prosecution.

The tasks of supervisory authorities

We Supervision and Notification of Prosecution Act propose a new relating to the activities of supervisory authorities, insofar as this required by the legislation to which their supervision relates. Where there grounds for suspicion that offence has been committed, the are an authority should the investigation to establish carry out necessary whether the offence should be reported to the public prosecutor. the suspicion well-founded, should normally report the offence, but can in certain circumstances refrain from doing so. In substance, proposal does not involve any real change our compared with the situation. However, there considerable present uncertainty to the supervisory authorities’ obligations this respect, as and therefore appropriate to establish them law. The relevant provisions should be expressed that can be readily a manner understood.

Exchange of information between public authorities

Chapter 14, section 2 of the Secrecy Act deals with the question of whether authority communicate information to another authority an can despite the fact that the information question confidential. They do not the question of whether authority can be obliged to cover an

44 Summary SOU 1997: 127

disclose infonnation. We propose an amendment to the effect that confidentiality must not be an obstacle to disclosure of information relating to a suspected offence to a public prosecutor, police authority or other authority whose duty to take action against the offence, provided that the offence involves criminal liability for legal persons and may be assumed to have been committed connection with a legal person’s activities.

Statutory limitations

The statutory limitation on non-criminal fines for enterprises five years the period established on the basis of the specific offence that

or has been committed, whichever longer. We propose that corresponding rules should apply to criminal liability for legal persons. A statutory limitation longer than five years for natural persons only possible where a longer sentence than two years’ imprisonment prescribed for the offence question. Very few of the provisions of the Penal Code, and fewer other legislation, which according to our

even proposals would relate to criminal liability for legal persons prescribe a longer sentence than two years’ imprisonment. The statutory limitation would therefore rarely exceed five years.

Criminal records

If our proposals are implemented, criminal records should be established for legal They would be needed primarily for the purpose of

persons. fixing penalties the case of repeated offences, but data on legal persons which have been convicted for criminal offences would also be very useful connection with the granting of licences etc. However, view of the investigations now progress this matter, the Commission refrains from presenting any specific proposals.

SOU 1997: 127 45

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels 36 kap. 7-10 skall upphöra att gälla, att dels 1 kap. 5 och 8 §§, 25 kap. 1 35 kap. 4 och 6 §§, att rubriken till 36 kap. samt 36 kap. 14, 15 och 17 skall ha följande lydelse, dels skall införas åtta paragrafer, 3 kap. 11 a 9 kap. att nya 11 11 kap. 7 13 kap. 13 15 kap. 16 16 kap. 18 a a a 23 kap. 4 a§ och 35 kap. 2 samt ett nytt kapitel, 32 kap, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Om brott och brottspåiöljder

3 § brott förstås i Med påföljd för brott förstås i

Med påföljd för

denna balk straflen böter och denna balk villkorlig dom, de allmänna straflen böter fängelse samt skyddstillsyn och överlämnande och fängelse,

företagsböter såsom särskilt

till särskild vård. strafl för juridiska och personer enskilda näringsidkare för brott i verksamheten, samt Villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård

lSenaste lydelse 1988:942

5§2

Fängelse är att anse som ett Av de allmänna straflen är svårare straff än böter. fängelse att ett svårare anse som straff än böter. Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1

8§3

Förutom påföljd kan brott, Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, enligt vad därom är stadgat, föranleda förverkande föranleda förverkande av egen- av egendom, företagsbot eller annan sär- dom eller särskild rättsannan skild rättsverkan, så ock medföra verkan, så ock medföra skylskyldighet att gälda skadestånd. dighet att gälda skadestånd.

3 kap. Om brott mot liv och hälsa

§ 11 a Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott, skall den juridiska dömas till personen straflenligt 32 kap.

9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

II a § Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till ocker i 5 § som avses andra stycket eller försök till sådant brott eller till häleri som avses i 6 § andra stycket, skall den juridiska personen dömas till strafl enligt 32 kap. Detsamma gäller sådan häleriförseelse som

2Senaste lydelse 1988:942 3Senaste lydelse 1986: 18l

Författningsförslag 47

motsvarar brott som avses i 6 § andra stycket.

11 kap. Om brott mot borgenärer m. m.

§ 7 a Har någon i en juridisk verksamhet gjort sig skylpersons

dig till bokföringsbrott skall den juridiska dömas till

personen straff enligt 32 kap.

13 kap. Om allmänfarliga brott

13 § Har någon i en juridisk verksamhet gjort sig skylpersons dig till allmänfarlig vårdslöshet, spridande gift eller smitta, av förgöring, miljöbrott, vårdslöshet med gift eller smittämne, vållande till miljöstörning, underlåtenhet avvärja allmänfara eller föratt sök till spridande gift eller av smitta eller till förgöring, skall den juridiska dömas till personen

straflenligt 32 kap.

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

16 § Har någon i en juridisk perverksamhet gjort sig skyldig sons till försäkran eller vårdslös osann

försäkran, skall den juridiska

dömas till straff enligt personen 32 kap.

48 F örfattningsförslag SOU 1997: 127

16 kap. Om brott mot allmän ordning

18 a § Har någon i en juridisk persons verksamhet gjort sig skyldig till olaga diskriminering, otillåten utlämning av film eller videogram, otillåtet förfarande med pornografisk bild, förledande av ungdom, djurplågeri, dobbleri, grovt dobbleri, försök till grovt dobbleri, skall den juridiska personen dömas till strafl enligt 32 kap. brottsbalken. Detsamma skall gälla sådan medverkan till dobbleri, grovt dobbleri eller försök till grovt dobbleri i som avses 18

23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

§ 4 a Är föreskrivet för ansvar någon i särskild ställning och innehas sådan ställning av en juridisk person gäller föreskriften den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning. Om en överträdelse av en ansvarsbestämmelse juridisk i en persons verksamhet beror på brister i tillsynen och kontrollen av verksamheten, är den insom går i den juridiska personens verkställande ledning att anse som gärningsman. Vad som sagts i andra stycket gäller dock inte om överträdelsen skett inom viss del verksamav heten någon haft till som annan

SOU 1997: 127 F örfattningsforslag 49

uppgift att självständigt svara for och det på grund av verksamhetens omfattning eller annars funnits särskilda skäl för uppgifte", fått uppgiften haft den som tillräcklig kompetens och andra förutsättningar för att sköta denna samt det inte heller i Övrigt förelegat omständigheter som gett anledning att anta att föreskrifterna för verksamheten inte skulle iakttas. Bestämmelserna i andra och tredje stycket skäll tillämpas på motsvarande sätt beträffande så-

dan näringsverksamhet be-

som drivs av en enskild näringsidkare. Bestämmelser straff för om juridiska finns i 32 kap. personer

25 kap. Om böter m.m.

1§

Böter skall dömas ut, enligt Böter skall dömas ut, enligt vad föreskrivet för brottet vad är föreskrivet för brottet som är som i fråga, i dagsböter, penningböter i fråga, i dagsböter, penningböter Är viss eller normerade böter. Är viss eller normerade böter. bötesform inte föreskriven för bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter brottet, döms böter ut i dagsböter eller, brottet bör föranleda eller, brottet bör föranleda om om lägre straff än trettio dagsböter, i lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter. penningböter. Särskilda bestäm-

melser om företägsböter finns i

32 kap.

4Senaste lydelse 1993 2201

I 50 Författningsförslag SOU 1997: 127

i

I

32 kap. Om straffansvar för

,i juridiska personer m.m.

1 §

För brott som någon gjort sig skyldig till i en juridisk persons verksamhet skall den juridiska personen dömas till företagsböter om detta är särskilt föreskrivet.

2 §

Även i andra än

fall som

avses i I § får en juridisk person dömas till företagsböter, om

brottet begåtts i närings-

verksamhet någon ingår i

av som den juridiska personens verkställande ledning eller av någon annan som haft till uppgift att självständigt för viss del

svara av verksamheten, och

denna person därigenom

grovt åsidosatt de skyldigheter som verksamheten är förenad med.

Vid bedömningen av om företagsböter enligt första stycket skall dömas ut skall särskilt beaktas brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Likaså skall särskilt beaktas om det i förhållande till den juridiska föreligger

personen sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5

3 §

En enskild näringsidkare får

under förutsättningar som anges i

1 och 2 §§ dömas till företagsböter för brott som någon gjort sig skyldig till i hans näringsverksamhet.

SOU 1997: 127 Författningsförslag 51

Företagsböter för enskild en näringsidkare får kombineras med påföljd för brottet än annan dagsböter, penningböter och normerade böter.

4 § Vad i sagts i 2 och som 3 §§ tillämpas inte vid brott som någon gjort sig skyldig till vid myndighetsutövning.

5 § F öretagsböter skall bestämmas till lägst fem tusen kronor och högst miljoner kronor. Är

fem

endast penningböter föreskrivet för brottet eller finns det annars synnerliga skäl för att döma till lägre böter än fem tusen kronor

får företagsböterna bestämmas

till lägst etthundra kronor.

6 § Vid bestämmande av företagsböter skall bestämmelserna i 29 kap. om straflmdtning och på-

följdseftergift tillämpas på mot-

svarande sätt. Vad där sägs som den tilltalade skall därvid i om tillämpliga delar gälla den juridiska eller dess verkpersonen ställande ledning. Härutöver får den juridiska betalpersonens ningsförmåga beaktas.

7 § Företagsböterna tillfaller staten. Bestämmelser om uppbörd och indrivning böter finns i av bötesverkställighetslagen 1979: 189. Vad där föreskrivs om för-

52 F örfattningsförslag SOU 1997: 127

vandling av böter gäller dock inte företagsböter.

35 kap. Om bortfallande av påföljd

1 § Påföljd må ådömas, med Den som har gjort sig skyldig mindre den misstänkte häktats till ett brott får dömas till påföljd, eller erhållit del av åtal för endast om han häktats eller fått brottet inom del åtal för brottet inom av två år, om å brottet kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år, om svåraste straffet är högre icke över fängelse i två men år, tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år, femton år, om svåraste straffet är fängelse viss tid över åtta år, tjugofem år, om fängelse livstid kan följa å brottet. innefattar en handling flera brott, må utan hinder vad sagts av nu påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

2 § En juridisk person får dömas till påföljd för brott i verksamheten endast om den fått del av åtal för brottet inom år. Är

fem

strängare strafl än fängelse två år föreskrivet för brottet skall dock bestämmelserna i 1 § tillämpas på motsvarande sätt.

4 De i 1 § bestämda tiderna De i l och 2 §§ bestämda skall räknas från den dag brottet tiderna skall räknas från den dag begicks. Förutsätts för ådömande brottet begicks. Förutsätts för av påföljd att viss verkan av ådömande av påföljd att viss handlingen inträtt, skall tiden verkan handlingen inträtt, skall av

sSenaste lydelse 1996:659

F örfattningsförslag 53 SOU 1997: 127

räknas från den dag då sådan tiden räknas från den dag då verkan inträdde. sådan verkan inträdde. Har brott i 6 kap. l-4 och 6 eller försök till sådana som avses brott begåtts barn under femton år skall de i l § bestämda tiderna mot räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt femton år.

Om vid bokföringsbrott, är ringa, den bokföringsskyldige

som fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit inom ackord eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den dag då detta skedde. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision, skall tiden räknas från den dag då revisionen beslutades.

6§°

I intet må påföljd ådömas Den gjort sig skyldig till

fall som

sedan från dag i 4 § sägs brott får aldrig dömas till påföljd som har det, från den dag i 4 §

förflutit om som

sägs, har gått fem år, å brottet kan fem år, det på brottet om om följa svårare straff än böter och inte kan följa svårare straff än tid för ådömande påföljd för böter och 1 § 1 är tillämplig. av brottet bestämmes enligt 1 § femton år, i annat fall än i brottet inte kan följa om fängelse över två år, trettio år i övriga fall. Första stycket 2 och 3 gäller även i fråga påföljd för en om

juridisk person.

36 kap. Om förverkande 36 kap. Om förverkande av av egendom, företagsbot och egendom och annan särskild annan särskild rättsverkan brott rättsverkan av brott av

14 Kan grund den brotts- Kan på grund av den brottsav liges död eller orsak på- liges död eller av annan orsak påav annan följd längre ådömas, får följd längre ådömas, får egenegendom förklaras förverkad eller dom förklaras förverkad eller

Senaste lydelse 1971 :964

7Senaste lydelse 19862118

företagsbot åläggas på grund åtgärd föreskrivas till Föreav brottet eller åtgärd föreskrivas till byggande missbruk, endast av om förebyggande av missbruk, endast stämning i mål därom delgivits om stämning i mål därom del- inom fem år från det brottet begivits inom fem år från det gicks. Talan får i sådant fall brottet begicks. Talan får i sådant väckas åklagare endast det av om fall väckas av åklagare endast om är påkallat ur allmän synpunkt. det är påkallat allmän ur synpunkt I fall sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande som nu tillämpning.

15 Beslut om förverkande eller Beslut förverkande eller om om åtgärd till förebyggande åtgärd till förebyggande av om av missbruk eller om företagsbot missbruk förfaller, i den mån förfaller, i den mån verkställighet verkställighet skett inom tio år skett inom tio år från det från det beslutet laga kraft. vann beslutet vann laga kraft.

17§°

Förverkad egendom och före- Förverkad egendom tillfaller tagsbot tillfaller staten, om staten, inte något annat är om annat är föreskrivet. föreskrivet. Har enligt 1 § utbyte som svarar mot skada för enskild förklarats förverkat hos någon, staten i dennes ställe för ersättning den svarar skadelidande intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. Vid verkställighet detta beslut har den hos av vilken förverkandet skett rätt att räkna vad han visar sig ha utgett av som ersättning till den skadelidande.

Övergångsbestämmelser

Bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. 7-10 skall tillämpas beträffande gärningar som är begångna före ikraftträdandet denna av lag.

Senaste lydelse 1986:118

9Senaste lydelse 1986: 1007

SOU 1997: 127 F örfattningsförslag 55

2. Förslag till lag ändring i rättegångsbalken

om

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 1 kap. 3 b 2 kap. 4 9 kap. 4 20 kap. 7 och 8 §§, rubriken till 21 kap., 23 kap. 2 26 kap. 1 29 kap. 2 30 kap. 6 och 13 §§, 31 kap. och 10 §§, 33 kap. 6 36 kap. 1 38 kap. 2 39 kap. 5 45 kap. 3 och 15 §§, 46 kap. 2 och 15 §§, 48 kap. 4-11 §§, 49 kap. 13 51 kap. 13, 16, 21 och 22 samt 59 kap. 6 och 7 skall ha följande lydelse, det skall införas fyra paragrafer, 19 kap. 13 21 kap. dels att nya 13 23 kap. 25 § och 48 kap. 4 av följande lydelse. a

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. Om allmän underrätt

3 b § Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om nämndemännen får en av förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför lagfaren domare och två nämndemän. med en Vid huvudförhandling i mål Vid huvudförhandling i mål brott för vilket inte är före- brott för vilket inte är föreom om skrivet svårare straff än böter skrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst månader eller fängelse i högst sex månader sex är tingsrätten domför utan är tingsrätten domför utan nämndemän, det inte finns nämndemän, det inte finns om om anledning döma till anledning att döma till annan att annan påföljd än böter och det i målet påföljd än böter. fråga om förefråga företagsbot. tagsböter gäller detta dock endast inte är om det inte finns anledning att om bestämma bötesbeloppet till mer än 500 000 kr. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas med utöver vad följer första stycket. Detsamma gäller i fråga om en som av antalet nämndemän. Om någon eller några ledamöterna får av förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om domförhet.

1Senaste lydelse 1997:391

56 Författningsfönslag

2 kap. Om hovrätt

Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. l mål

som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfama domare. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem lagfarna domare får inte delta i hovrätten.

l brottmål gäller, i stället för I brottmål gäller, i stället for bestämmelserna i första stycket, bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och två nämnde- lagfarna domare och två nämndemän. Om en av de lagfarna män. Om en av de lagfarna domarna eller en av nämndemän- domarna eller nämndemän-

en av nen får förhinder sedan huvud- nen får förhinder sedan huvudforförhandling har påbörjats, är handling har påbörjats, är rätten rätten ändå domför. Flera än fyra ändå domför. Flera än fyra laglagfarna domare och tre nämnde- farna domare och tre nämndemän män får inte delta. Finns det inte får inte delta. Om det inte finns anledning att döma till svårare anledning att döma till antingen straff böter och är det i målet påföljd än böter eller till

annan inte fråga om företagsbot, är företagsböter överstiger

som hovrätten dock domför även med 500 000 kronor är hovrätten dock den sammansättning som anges i domför även med den sammanförsta stycket. Detsamma gäller sättning i första

som anges vid handläggning som inte sker stycket. Detsamma gäller vid vid huvudförhandling. handläggning inte sker vid

som

huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten bestå av tre lagfarna domare.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren domare i hovrätten eller, de inte är sådant slag att de

om av bör förbehållas lagfarna domare, tjänsteman i hovrätten

av en annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Närmare bestämmelser

om detta meddelas av regeringen.

Bestämmelserna i 4 kap. l3 § gäller även för andra tjänstemän än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket.

2Senaste lydelse 1997:391

SOU 1997: 127 F örfattningsförslag 57

9 kap. Om straff, vite och hämtning

4 § Vad i 1-3 §§ är stadgat äge Har någon gjort sig skyldig motsvarande tillämpning be- till brott som avses i 1-3 §§ i en traflande ställföreträdare så ock juridisk verksamhet, skall

persons ombud eller biträde. den juridiska personen dömas till straff enligt 32 kap. brottsbalken.

Bestämmelserna i 1-3 §§ skall tillämpas också på ombud eller biträde.

19 kap. Om laga domstol

13 §

Åtal mot juridisk får

en person förutom vid domstol som avses i 1 § första stycket tas upp vid

domstol där åtal mot den annan misstänkte detta

kan tas upp, om med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter är lämpligt.

Åtal får där den

också tas upp juridiska personen skall svara i tvistemål i allmänhet eller, när det gäller staten, där den myndighet har att bevaka talan i

som målet har sitt säte.

En juridisk som saknar

person känt hemvist inom landet får åtalas där det finns egendom som tillhör den juridiska personen.

58 Författningsförslag SOU 1997: 127

20 kap. Om rätt till åtal och målsägande

om

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott åtalsunderlåtelse under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts:

om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

om det kan antas att påföljden skulle bli Villkorlig dom och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § lagen 1967:940 angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Som skäl för åtalsunderlåtelse

för den som är misstänkt för brott

i en juridisk persons verksamhet

skall särskilt beaktas åtal

om

väcks mot den juridiska personen.

Åtal får underlåtas i andra fall än nämns i första stycket,

som om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

8§

Målsäganden må väcka åtal Målsäganden får inte väcka för brott, som hör under allmänt åtal mot den misstänkte för brott, åtal, med mindre han angivit hör under allmänt åtal, med

som brottet och åklagaren beslutat, att mindre han angivit brottet och åtal skall äga rum. åklagaren beslutat, att åtal skall

Har åklagare väckt talan, äge äga rum. målsäganden biträda åtalet; han Har åklagare väckt talan mot må ock i högre rätt fullfölja talan. den misstänkte, får målsäganden

Utan hinder av vad i första biträda åtalet; han får också i

3Senaste lydelse 1993:393 4Senaste lydelse 1964:166

F Örfattningsförslag 59

stycket sägs må mâlsägande högre rätt fullfölja talan. väcka talan för falskt Utan hinder av bestämmelsen i om ansvar eller obefogat åtal, falsk angivelse första stycket får en målsägande eller tillvitelse väcka talan för falskt annan osann an- om ansvar gående brott. eller obefogat åtal, falsk angivelse Målsägande är den, mot vilken eller osann tillvitelse an-

annan brott är begånget eller som därav gående brott. blivit fömärmad eller lidit skada. Målsåganden får inte väcka eller biträda åtal mot en juridisk person.

Målsägande är den, mot vilken ett brott är begånget eller som blivit förnärmad eller lidit skada

brottet. av

21 kap. Om den misstänkte och hans försvar m.m.

13 §

Vid misstanke om brott i en juridisk verksamhet förs

persons den juridiska talan av

personens dess ställföreträdare. Vad som i 2§-3a§, 7§, 8§, 9§ andra stycket, 10 § och 12 § sågs om den misstänkte gäller i sådana fall i stället den juridiska per-

samt i tillämpliga delar sonen dess ställföreträdare.

Finns det flera ställföreträdare för en juridisk person, får rätten bestämma vilken eller vilka av dem som skall infinna sig.

23 kap. Om förundersökning

2§ Under förundersökningen skall Under förundersökningen skall utredas, skäligen kan utredas det finns tillräckliga vem som om misstänkas för brottet och skäl för åtal mot någon. Vidare om tillräckliga skäl föreligga för åtal skall målet beredas så att bevis-

60 F örfattnin gsforslag SOU 1997: 127

mot honom, samt målet så bere- ningen, vid en huvudforhandling, das, att bevisningen kan vid kan läggas fram i ett sammanhuvudförhandlingen förebringas i hang. ett sammanhang.

25 §

Vid misstanke om brott i en

juridisk persons verksamhet gäller

vad som i 10, 11, 13, 14,

15, 18, 19, och 21 §§ sägs om

den misstänkte i stället den juri-

diska personen samt i tillämpliga

delar dess ställföreträdare.

Vad som i 3 § första stycket

13 § andra stycket 1 och i 18 §

första stycket 1 sägs om att

någon skäligen kan misstänkas

for brottet skall betraflande en

juridisk person i stället avse att

det skäligen kan antas att det

finns tillräckliga skäl för åtal mot

den juridiska personen.

26 kap. Om kvarstad

1§5

Är någon skäligen misstänkt Är någon skäligen misstänkt for brott och kan det skäligen för brott och kan det skäligen befaras, att han att avvika befaras, att han genom att avvika

genom eller att undanskaffa eller att undanskaffa egen-

genom egen- genom dom eller annorledes undandrager dom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet sig att betala böter, värdet av

av förverkad egendom, företagsbot förverkad egendom eller annan eller ersättning till det all- ersättning till det allmänna eller

annan männa eller skadestånd eller skadestånd eller annan ersättning

ersättning till målsägande, till målsägande, som kan antagas annan

kan antagas komma att komma att på grund av brottet som grund brottet ådömas honom, ådömas honom, får förordnas om

av

5Senaste lydelse 1989:650

Författningsförslag 61

får förordnas om kvarstad på så kvarstad så mycket av hans mycket av hans egendom att egendom att fordringen kan antas fordringen kan antas bli täckt vid bli täckt vid utmätning. utmätning. Vad som i första stycket sägs

gäller också juridisk person,

en

om det skäligen kan antas att det

finns tillräckliga skäl för åtal mot

denna.

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller i övrigt åtgärden innebär för den misstänkte

men som eller något annat motstående intresse.

29 kap. Om omröstning

Över fråga, hör till rättegången, skall röstas särskilt.

som

Över frågor skall röstas i ett sammanhang. Om

som avser ansvar det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående

frågan den tilltalade begått gämingen och hur denna i sådant

om fall skall bedömas,

frågor åtgärder, andra frågor som inte avser

om som inte påföljd men som har påföljd men som har omedelbar

avser omedelbar betydelse för bestäm- betydelse för bestämmande av mande påföljd, påföljd,

av

frågan påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, före-

om skrifter, vaming, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

återstående frågor som avser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till särskild vård, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

5Senaste lydelse 1988: 1369

62 F örfattningsförslag

30 kap. Om dom och beslut

6§7

Har den tilltalade erkänt gär- Har den tilltalade erkänt ningen och bestäms brotts- gämingen och bestäms brottspåföljden till annat än fängelse påföljden till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i månader, får domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom förenklad form. Detsamma gäller högre rätt fastställer lägre rätts om en juridisk person har erkänt dom, får också utfärdas i för- de omständigheter ligger till

som enklad form. grund för åtalet. Dom, varigenom

högre rätt fastställer lägre rätts

dom, får också utfärdas i för-

enklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade

som medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

Om rätten finner att dom eller ett beslut innehåller någon

en uppenbar oriktighet till följd rättens eller någon annans skrivfel,

av räknefel eller liknande förbiseende, får rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i samband med dom eller ett slutligt beslut, får rätten

en komplettera sitt avgörande inom två veckor från det att avgörandet meddelades.

Har den dömde lämnat orik- Har den dömde lämnat tiga uppgifter sitt eller oriktiga uppgifter om sin identitet

om namn

utan att detta utan att detta avslöjats under personnummer avslöjats under rättegången, får rättegången, får rätten rätten åklagarens begäran be- åklagarens begäran besluta om sluta om rättelse av sitt av- rättelse av sitt avgörande. görande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall parterna ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas varje exemplar av det avgörande som rättats.

7Senaste lydelse 1981:1093 Senaste lydelse 1990:443

Författningsförslag 63 SOU 1997: 127

31 kap. Om rättegångskostnad

1§°

Döms den tilltalade för brottet Döms den tilltalade for brottet

mål där åklagaren för talan, i ett mål där åklagaren for talan, i ett skall den tilltalade ersätta staten skall den tilltalade ersätta staten vad enligt rättens beslut vad enligt rättens beslut

som som betalats allmänna medel i betalats allmänna medel i

av av ersättning till försvarare. Han ersättning till försvarare. Den tillskall också ersätta staten fär talade skall också ersätta staten kostnaden hämta honom till för kostnaden att hämta honom

att

och för sådan kostnad för eller ställföreträdare för honom rätten blodprovstagning och blodunder- till rätten och för sådan kostnad sökning den tilltalade for blodprovstagning och blod-

som avser och har gjorts for utredning undersökning avser den till-

som som

brottet. talade och som har gjorts för utom

redning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats

vårdslöshet eller försummelse någon än den tilltalade, genom av annan hans ombud eller försvarare utsetts av honom.

som

Den tilltalade är inte i annat Annan tilltalad än en juridisk fall än sägs i 4 § forsta är inte, utom i fall som

som person stycket skyldig att betala sägs i 4 § första stycket, skyldig

mera av kostnaden för försvararen än vad att betala kostnaden för

mera av han skulle ha fått betala i rätts- försvararen än vad han skulle ha hjälpsavgift vid rättshjälp enligt fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälpslagen 1996:1619. Vad rättshjälp enligt rättshjälpslagen

sägs i den lagen kostnad 1996:1619. Vad som sägs i den som om för rättshjälpsbiträde gäller i lagen kostnad for rättshjälps-

om stället kostnad för offentlig for- biträde gäller i stället kostnad för

offentlig försvarare. svarare.

Vad den tilltalade skall betala Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges, det får jämkas eller efterges, om det

om finns skäl till det med hänsyn till finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller brottsligheten eller hans personhans personliga och ekonomiska liga och ekonomiska förhållanförhållanden. den.

9Senaste lydelse 1996: 1624

64 Föifattningsförslag SOU l997zl27

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger viss regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyl-

en av dighet inte åläggas.

6 §|0

Dömas flera för medverkan till Om flera döms for samma samma brott eller for brott, som brott eller För brott som har äga samband med varandra, eller samband med varandra, eller skall skola flera målsägande ersätta flera målsägande ersätta rätterättegångskostnad, de för gångskostnad, svarar de solida-

svare kostnaden för alla och alla för riskt för kostnaden. Om kostna-

en

I den mån kostnad hänför sig den avser del av målet som en. till del målet, angår endast angår någon av dem, eller

av som allenast någon dem, eller ock någon orsakat kostnader

av om någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller försum-

genom vårdslöshet eller försummelse, melse i 4 skall den

som avses

i 4 skall dock denna kostnaden betalas av honom som avses kostnad gäldas honom ensam. ensam.

av

Ar någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en För båda och båda en.

I0

Fullföljes mål från lägre rätt, Överklagas mål från lägre rätt skall skyldigheten att ersätta bestäms skyldigheten att betala rättegångskostnad i högre rått rättegångskostnader i högre rätt, bestämmas med hänsyn till rätte- med hänsyn till rättegången där. gången därstädes. Högre rätts Högre rätts dom skall anses som dom skall fällande, fällande endast den tilltalade

anses som om allenast då den tilltalade dömes döms till en påföljd som år att antill påföljd, är att anse såsom se såsom svårare än den som

som svårare än den, vartill lägre rått lägre rätt dömt till, om lägre rätt dömt, eller, han frikänts frikänt från men högre

om av ansvar lägre rätt, finnes hava begått rätt finner att det finns förutsättbrottet eller honom fullföljd ningar för eller om den

av ansvar talan föranleder ändring i tilltalades överklagande inte leder lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § till ändring i lägre rätts dom. skall det fall, att målsägan- Bestämmelsen i 3 § skall avse det

avse den utan skäl föranlett att talan fall, att målsäganden utan skäl fullföljts av åklagaren. orsakat att åklagaren överklagat.

Senaste lydelse 1990:443

Senaste lydelse 1990:443

SOU 1997: 127 F ärfattningsförslag 65

Om kostnad i högre rätt i mål Bestämmelserna i detta kapitel angående fråga, som dit fullföljts mål väckts vid lägre rätt om som särskilt, äge vad i detta kapitel tillämpas även för kostnader i stadgas om mål, som väckts vid högre rätt i mål angående fråga lägre rätt, motsvarande tillämp- överklagats dit särskilt. som ning. Återförvisas mål, skall frågan kostnaden i den högre rätten om prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Är någon enligt 5 § skyldig Är någon enligt 5 § skyldig att att jämte part ersätta kostnad, jämte part ersätta kostnad, svare svarar de en för båda och båda för en. de solidariskt för kostnaden.

33 kap. Om inlaga i rättegång och om delgivning

6 Bestämmelserna i 12 och Bestämmelserna i 5 9 § 15 delgivningslagen 1970: tredje stycket, 12 och 15 del- 428 gäller inte delgivning av givningslagen 1970:428 gäller stämning i brottmål. inte delgivning av stämning i brottmål. Stämning i tvistemål får delges enligt 12 § delgivningslagen endast om det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller annat sätt håller sig undan. Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten inte har kunnat delges, skall rätten pröva försöken till delgivning skall om fortsätta eller om käranden skall erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn skall därvid tas till det arbete och den kostnad dittills har lagts ned delgivningen, förutsättningarna för att som fortsatta försök skall lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar erbjudandet skall stämningsansökan avvisas.

36 kap. Om vittne

l Var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. l brottmål får dock målsäganden inte vittna, han för talan. även om

Senaste lydelse 1995:637 Senaste lydelse 1987:747

I brottmål får vittnesförhör I brottmål får vittnesförhör inte heller äga med någon inte heller äga med någon

rum rum

har åtalats för medverkan till har åtalats för den gärning som som den gärning förhöret gäller eller förhöret gäller eller för någon för någon gärning har annan gärning som har omede-

annan som omedelbart samband med den lbatt samband med den gärgämingen. ningen.

Vad sägs i andra stycket den har åtalats skall också

som om som gälla den som för gärning som där avses

är skäligen misstänkt och fått en sådan underrättelse har underrättats misstanken i 23 kap. 18 eller 25 §

om som avses enligt 23 kap. 18 och förutsättningarna för under-

rättelsen kvarstår,

har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

till följd beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller

av särskild âtalsprövning har åtalats. Skall någon i andra Skall någon som avses i andra

som avses eller tredje stycket höras i eller tredje stycket höras i en

en rättegång inte åtal mot rättegång där han inte är part,

som avser honom själv, gäller i fråga gäller i fråga om kallelse till

om kallelse till förhandling och på- förhandling och påföljd för följd för utevaro från förhand- utevaro från förhandlingen samt i lingen samt i fråga förhöret fråga förhöret vad som sägs

om om vad sägs tilltalade i 31 tilltalade i 31 kap. 4 37

som om om kap. 4 37 kap. 1 45 kap. kap. 1 45 kap. 15 § samt 46 15§ samt 46 kap. 15 § första kap. 15 § första stycket. I fråga stycket. I fråga rätt till ersätt- rätt till ersättning för inställel-

om om ning för inställelse vid förhand- vid förhandling gäller 36 kap.

se ling gäller 36 kap. 24 och 25 §§. 24 och 25 §§.

38 kap. Om skriftligt bevis

2§

Innehar någon skriftlig hand- Innehar någon en skriftlig ling, kan antagas äga be- handling, som kan antas ha be-

som tydelse bevis, han skyl- tydelse bevis, är han skyldig

som vare som dig att förete den; sådan skyldig- att visa den; sådan skyldighet het åligge dock i brottmål den gäller dock inte i brottmål för misstänkte eller den till den misstänks för eller

som som honom står i sådant förhållande, riskerar åtal för brottet

annars

i 36 kap. 3 eller för den som till honom står i som avses

SOU 1997: 127 F örfattningsförslag 67

sådant förhållande som avses i 36

kap. 3

vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 må förete skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

39 kap. Om syn

5 §l4

Innehar någon föremål, Innehar någon ett föremål,

som lämpligen kan flyttas till rätten som lämpligen kan flyttas till och som kan antagas äga betydel- rätten och som kan antas ha se som bevis, vare han skyldig att betydelse som bevis, är han skyltillhandahålla det för sådan dig att tillhandahålla det för syn;

syn; skyldighet åligge dock i brott- sådan skyldighet gäller dock inte mål den misstänkte eller den i brottmål för den som misstänkts

som till honom står i sådant för- eller riskerar åtal för

annars hållande, i 36 kap. 3 brottet eller för den som till

som avses Stadgandet i 36 kap. 6 § om honom står i sådant förhållande vittnes rätt att vägra att yttra sig som avses i 36 kap. 3 Stadganäge motsvarande tillämpning i det i 36 kap. 6 § om vittnes rätt fråga om rätt för part eller annan att vägra att yttra sig äge motatt vägra att tillhandahålla före- svarande tillämpning i fråga om mål för Om skyldighet att rätt för part eller att vägra

syn. annan förete skriftlig handling för att tillhandahålla föremål för syn.

syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat. Om skyldighet att förete skriftlig

handling för syn gälle vad i 38

kap. 2 § är stadgat.

Senaste lydelse 1980: 101

68 F

Vad i 38 kap. 3-9 är stadgat äge motsvarande tillämpning föremål eller skriftlig handling, skall tillhandahållas beträffande som för syn.

45 kap. Om väckande allmänt åtal av

3 åtal väckts någon Har åtal väckts mot någon för Hava mot för flera brott eller åtal mot flera flera brott eller åtal som avser del viss gärning väcks mot flera, skall för att hava tagit i samma åtalen handläggas i åtalen handläggas i en rättegång, brott, skola finner inte rätten finner särskild en rättegång, om rätten om lämp- handläggning lämpligare. särskild handläggning vara vara flera Åtal väckts mot flera för ligare. Åtal, som väckts mot som skilda brott, må handläggas i olika brott får handläggas i en för det till rättegång, det är till fördel för en rättegång, om är gagn om för utredningen. utredningen. med mindre åtalen väckts vid domstol må åtal förenas, samma och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är

tillämplig. När skäl därtill, må åtal, förenats, åter särskiljas. äro som

15 huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder Till eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall målsäganden åtalet i anledning åklagarens talan, skall ock målsäganden han höras av kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten

honom vite. tilltalade skall kallas till Den tilltalade skall kallas till Den huvudförhandlingen i stämningen huvudförhandlingen i stämningen särskild kallelse. eller särskild kallelse. eller genom genom personligen Skall den tilltalade eller ställföre- Skall han infinna sig eller krävs det han på annat trädare fär honom infinna sig att närvarande, skall personligen eller krävs det att sätt är rätten förelägga honom vite. Om det den tilltalade på annat sätt är anledning den närvarande, skall rätten förefinns att anta att tilltalade skulle iaktta ett lägga vite. Om det finns anledinte

Senaste lydelse 1956:587

Senaste lydelse 1982:283

F örfattningsförslag 69

sådant föreläggande, får rätten ning att anta att den förelägganförordna att han skall hämtas till det avser inte skulle iaktta det, huvudförhandlingen. Kan målet får rätten förordna att han skall enligt 46 kap. 15 § komma att hämtas till huvudförhandlingen. avgöras trots att den tilltalade har Kan målet enligt 46 kap. 15 § inställt sig endast ombud komma att avgöras trots att den

genom eller har uteblivit, skall han i tilltalade har inställt sig endast kallelsen erinras detta. Rätten ombud eller har uteblivit,

om genom förordnar inställandet av den skall han i kallelsen erinras om

om

är anhållen eller häktad. detta. Rätten förordnar om insom

ställandet av den som är anhållen

eller häktad.

Om kallande vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är

av stad gat.

46 kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres

2§

Huvudförhandlingen skall Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till ställas in och sättas ut till annan

annan dag: dag:

om åklagaren icke är till- om åklagaren inte är närstädes; varande;

den tilltalade uteblivit om den tilltalade uteblivit

om eller, då föreläggande meddelats eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig honom eller ställföreträdare för

personligen, kommit tillstädes allenast honom att infinna sig person-

ombud och sådant fall ligen, är närvarande endast genom är för handen, att målet må av- genom ombud och målet inte får göras utan hinder därav; avgöras trots utevaron;

då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke

om, är närvarande och försvarare icke omedelbart utses;

målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras,

om icke är tillstädes;

part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och

om motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller

om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, må huvudförhandling hållas.

70 F örfattningsförslag

Uteblir den tilltalade från Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudför- rättegångstillfälle för huvudförhandling eller inställer han sig handling eller inställer han sig

ombud då han har före- ombud då han eller ställgenom genom lagts att infinna sig personligen, företrädare för honom har föreskall rätten förelägga nytt vite lagts att infinna sig personligen, eller förordna, han skall häm- skall rätten förelägga nytt vite

att

till rätten antingen omedelbart eller förordna hämtning till tas om eller till dag. rätten antingen omedelbart eller

senare

till dag.

senare

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst tre månader, Villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

den tilltalade, sedan stäm- den tilltalade eller ställförening delgetts honom, har avvikit trädare för honom, sedan stämeller håller sig undan sådant ning delgetts honom, har avvikit sätt att han inte kan hämtas till eller håller sig undan sådant huvudförhandlingen eller sätt att han inte kan hämtas till

huvudförhandlingen eller

den tilltalade lider allvarlig psykisk störning och hans

av en närvaro grund därav inte är nödvändig.

l fall i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om

som avses den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhandling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar åtalet avsåg innan det ut-

som vidgades.

Med de påföljder i andra stycket l skall likställas

som anges förordnande enligt 34 kap. l § första stycket l brottsbalken. Detta gäller dock inte, i samband med förordnandet villkorligt medgiven

om frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som överstiger tre månader.

l fall i andra stycket 2 får målet avgöras även om den

som avses tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

Senaste lydelse 1991:1549

48 kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

strafföreläggande enligt detta strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte kapitel innebär att någon företill godkännande omedelbart eller läggs att omedelbart eller inom inom viss tid föreläggs ett bötes- viss tid godkänna ett bötesstraff straff efter vad åklagaren att efter vad åklagaren att

anser anser brottet bör föranleda. Under brottet bör föranleda. Under förförutsättningar som anges i 4 § utsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggan- andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan de avse Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföre- 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett läggande också får omfatta ett enenskilt anspråk som avser betal- skilt anspråk som avser betalningsskyldighet. ningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den enligt detta kapitel innebär att misstänkte till godkännande ome- någon färeläggs att omedelbart delbart eller inom viss tid före- eller inom viss tid godkänna ett läggs ett bötesstraff efter vad bötesstraff efter vad bestämts

som som bestämts enligt 14 enligt 14

Är brott förenat med Är brott förenat med

egen- egendoms förverkande, annan sådan doms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt rättsverkan i form av avgift enligt lagen 1994:419 om brottsoffer- lagen 1994:419 om brottsofferfond, skall också denna före- fond, skall färeläggandet omfatta läggas den misstänkte till god- även den särskilda rättsverkan. kännande. Detsamma gäller kost- Detsamma gäller kostnad för nad för blodprovstagning och blodprovstagning och blodunderblodundersökning som avser den sökning som avser den misstänkte misstänkte och som har gjorts för och har gjorts för utredning

som utredning om brottet. I fråga om om brottet. I fråga om sådan sådan kostnad tillämpas bestäm- kostnad tillämpas bestämmelserna melserna om särskild rättsverkan. om särskild rättsverkan.

Senaste lydelse 1996: 1624

72 F örfattningsförslag

4 Bötesstraff får föreläggas Annat bétesstrafl än företagsstrafföreläggande beträf- böter får föreläggas genom straffgenom fande brott, för vilket böter ingår föreläggande beträffande brott, i straffskalan, dock inte för vilket böter ingår i straffnonnerade böter. Det finns särskilda skalan, dock inte normerade bestämmelser föreläggande böter. Det finns särskilda bestämom av bötesstraff för brott har melser om föreläggande av bötessom begåtts någon är under straff för brott har begåtts av av som som arton år. Bestämmelsen i 34 kap. någon som är under arton år. 1 § första stycket 2 brottsbalken Bestämmelsen i 34 kap. 1 § är tillämplig vid föreläggande första stycket 2 brottsbalken är av bötesstraff. tillämplig vid föreläggande av bötesstraff. Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten genom skulle döma till sådan påföljd. Vad sagts gäller dock inte besom nu träffande brott har begåtts någon som inte har fyllt arton år. som av

4 a § Företagsböter får föreläggas

strajföreläggande be-

genom träffande brott för vilket straffansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet. Sådant föreläggande får inte överstiga 500 000 kr.

5 §20

Strafföreläggande får inte utfärdas, förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, om i föreläggandet inte tas om inte alla brott som om alla brott den misstänkte, åklagaren känner till tas upp till upp av vilka enligt åklagarens vetskap bedömning i föreläggandet eller föreligger till bedömning, målsäganden förklarat att han målsäganden förklarat, att avser att föra talan om enskilt anom han att föra talan enskilt språk i anledning av brottet som avser om anspråk i anledning brottet annat än betalningsskyldigav avser annat än betalnings- het. som avser

Senaste lydelse 1996: 1462

Senaste lydelse 1994:1412 Ä

i

F Örfattningsfärslag 73

skyldighet eller

om talan om företagsbot skall föras i anledning brottet.

av

5a§21

Har målsäganden anmält Har målsäganden anmält en-

enskilt anspråk avseende betalnings- skilt anspråk avseende betalskyldighet i anledning brottet ningsskyldighet i anledning av

av och är omständigheterna sådana brottet och är omständigheterna att åklagaren enligt 22 kap. 2 § sådana att åklagaren enligt 22 första stycket är skyldig att utföra kap. 2 § första stycket är skyldig målsägandens talan, skall också att utföra målsägandens talan, det enskilda anspråket föreläggas skall också det enskilda anspråket den misstänkte till godkännande. föreläggas till godkännande.

Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift om

1 den misstänkte, den som föreläggandet av-

.

ser,

brottet med angivande tid och plats för dess begående samt

av övriga omständigheter behövs för att känneteckna det,

som

den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,

4. det straff och den särskilda det straff och den särskilda rättsverkan, föreläggs den rättsverkan som föreläggs till

som

nzisstänkte, godkännande,

det enskilda anspråk det enskilda anspråk som

som föreläggs den misstänkte med föreläggs med uppgift om målsuppgift målsäganden och de äganden och de omständigheter

om omständigheter anspråket som anspråket grundar sig på.

som grundar sig på.

Senaste lydelse 1994:1412 Senaste lydelse 1994:1412

74 F Örfattningsförslag

7§

Utfärdas strafföreläggande till Utfärdas strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall godkännande inom viss tid, skall den misstänkte anteckning den föreläggandet avser genom

genom i föreläggandet eller annat sätt anteckning i föreläggandet eller givas annat sätt

upplysning sättet för upplysas om sättet för

om godkännande och den tid som godkännande och om den tid in-

om fastställts härför, vilken godkännande kan ske,

om

upplysning att, god- upplysas att, om god-

om om kännande sker, åtal kan äga kännande inte sker, åtal kan äga

efter utgången den fast- när tiden för godkännande rum av rum ställda tiden. gått ut.

strafföreläggande lämnas eller strafföreläggande lämnas eller sändes till den misstänkte. sänds till den föreläggandet av-

ser.

Regeringen äger förordna att i stället för föreläggandet får lämnas eller sändas skriftligt besked, upptager föreläggandets innehåll och

som sådana upplysningar som anges i 7

strafföreläggande godkänns Strafföreläggande godkänns

att den misstänkte under- att den föreläggandet genom genom avtecknar och tillställer behörig undertecknar och tillställer

ser mottagare förklaring, att han behörig mottagare en förklaring

en erkänner gärningen och godtar att han erkänner gärningen eller, det straff och den särskilda rätts- såvitt angår en juridisk person, verkan samt det enskilda anspråk de omständigheter ligger till

som

upptagits i föreläggandet. grund för föreläggandet och godsom Närmare bestämmelser tar det straff och den särskilda

om vem

skall motta sådan förklaring rättsverkan samt det enskilda ansom meddelas regeringen. språk upptagits i föreläggan-

av som

det. Närmare bestämmelser om

skall motta sådan för-

vem som

klaring meddelas av regeringen.

Godkännande, tecknas annan handling än föreläggandet,

som gäller endast det klart framgår vilket föreläggande som avses.

om

Senaste lydelse 1974:573

Senaste lydelse 1994:1412

F ärfattnin gsförslag 75

Skriftligt godkännande av Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser strafföreläggande, inte

som avser Villkorlig dom, får i den Villkorlig dom, får lämnas

av misstänktes ställe lämnas av den ombud, om åklagaren fått del av som är ombud för honom, om det fullmakt i original. Fullmakten till åklagaren inges fullmakt i skall, utöver vad som följer av 12 original. Fullmakten skall, utöver kap., innehålla vad som följer av 12 kap., innehålla

förklaring att ombudet har förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggan- rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar, de,

uppgift om det brott som uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid skall anges brottets att samt tid och plats för dess begående, samt och plats för brottet, samt

uppgift om den högsta uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rätts- bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk verkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att som ombudet är behörig att godgodta. känna.

Har sådan fullmakt getts till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken.

1 §26

Avser ett strafföreläggande Avser ett strafföreläggande inte annat än böter eller böter och inte annat än böter eller böter och avgift enligt lagen 1994:419 om avgift enligt lagen 1994:419 om brottsofferfond och betalas hela brottsofferfond och betalas hela beloppet till myndighet, som beloppet till myndighet, som regeringen bestämmer, utan att regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, an- skriftligt godkännande skett,

anses betalningen som godkännan- betalningen godkännan-

ses som de, om det inte framgår att den de, om inte annat framgår

av misstänkte inte har avsett att god- omständigheterna. känna färeläggandet.

Senaste lydelse 1996:1462 Senaste lydelse 1994:420

76 F örfattningsförslag SOU 1997: 127

49 kap. Om rätten att överklaga tingsrätts domar och beslut

I brottmål krävs prövnings- I brottmål krävs prövningstillstånd för att hovrätten skall tillstånd för att hovrätten skall pröva tingsrätts dom pröva en tingsrätts dom genom

en genom vilken den tilltalade inte dömts vilken den tilltalade inte dömts till påföljd än böter eller till annan påföljd än böter eller

annan frikänts från för brott för till företagsböter som överstiger

ansvar vilket det inte är föreskrivet 500 000 kronor eller frikänts från svårare straff än fängelse i sex ansvar för brott för vilket det inte månader. är föreskrivet svårare straff än

fängelse i sex månader.

Om tingsrätten i dom i brottmål även prövat enskilt anspråk mot

en den tilltalade, gäller i den delen bestämmelserna i 12 Krävs inte prövningstillstånd enligt första stycket, eller meddelas sådant prövningstillstånd, och överklagandet frågan den tilltalade

avser om skall dömas för den åtalade gämingen, behövs inte prövningstillstånd för ett överklagande angående enskilt anspråk med anledning av gämingen.

Första stycket gäller inte domen överklagas av Riksåklagaren,

om Justitiekanslern eller någon Riksdagens ombudsmän.

av

Krav prövningstillstånd enligt första eller andra stycket omfattar även beslut får överklagas endast i samband med överklagande av

som dom.

I fråga meddelade prövningstillstånd skall 54 kap. 11 § tredje

om stycket tillämpas.

51 kap. Om överklagande domar i brottmål

av

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,

åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,

om

endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande

2. om godtas av motparten,

det är uppenbart att överklagandet är ogrundat eller

om

det inte finns anledning om det inte finns anledning

om

Senaste lydelse 1994:1034 Senaste lydelse 1994:1034

SOU 1997: 127 F ÖrfattningsfÖrs/ag 77

att döma den tilltalade till ansvar att döma den tilltalade till ansvar eller ådöma honom påföljd eller eller ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än döma honom till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. sådana påföljder i förening. I

fråga företagsböter gäller

om

detta dock endast det inte

om

finns anledning att bestämma

bötesbeloppet till än 500 000

mer

kr

påföljder i förstastycket 4 likställs vite och,

Med de som anges om det inte samtidigt är fråga förverkande av villkorligt medgiven

om frihet från fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. l § första stycket

1 brottsbalken.

Har i fall i första stycket part begärt huvud-

som avses en förhandling, skall sådan hållas, det inte är uppenbart obehövligt.

om

Avser överklagandet även annat än får målet avgöras utan

ansvar, huvudförhandling denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas

endast om utan huvudförhandling.

För prövning inte själva saken behöver huvudförhandling

som avser inte hållas.

Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.

En enskild klagande skall En enskild klagande skall föreläggas inställa sig vid föreläggas att inställa sig vid

att påföljd att överklagandet påföljd att överklagandet annars

annars förfaller. Skall han infinna sig förfaller. Skall klaganden eller personligen, skall hovrätten också ställföreträdare för honom infinna upplysa honom bestämmelsen sig personligen, skall hovrätten

om i 21 § första stycket andra också upplysa bestämmelsen i

om meningen. Om det är betydel- 21 § första stycket andra me-

av

för målets handläggning eller ningen. Om det är av betydelse se utredning enskild motpart för målets handläggning eller

att en inställer sig eller denne är utredning enskild motpart

om att en skyldig att infinna sig inställer sig eller om denne är

personligen, skall han föreläggas skyldig att infinna sig pervite. Finns det i fråga den till- sonligen, skall han föreläggas

om talade anledning anta att han inte vite. Finns det i fråga om den

Senaste lydelse 1994:1034

78 F örfattningsförslag

skulle följa ett sådant före- tilltalade eller ställföreträdare för läggande, får hovrätten besluta att honom anledning anta att den han skall hämtas till rätten. Om föreläggandet avser inte skulle hovrätten inte förelägger mot- följa detta, får hovrätten besluta parten vite eller beslutar att han om hämtning till rätten. Om hovskall hämtas, skall hovrätten upp- rätten inte förelägger motparten lysa honom om att målet kan vite eller beslutar att han skall komma att avgöras även om han hämtas, skall hovrätten upplysa uteblir. Hovrätten skall besluta att honom om att målet kan komma en tilltalad som är anhållen eller att avgöras även om han uteblir. häktad skall inställas till huvud- Hovrätten skall besluta att en förhandlingen. tilltalad som är anhållen eller

häktad skall inställas till huvud-

förhandlingen.

Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig personligen.

Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas

om beslutet.

21 §30

Uteblir enskild klagande Uteblir enskild klagande

en en från sammanträde för huvudför- från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. handling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller, om en enskild Detsamma gäller, om en enskild klagande förelagts att infinna klagande eller ställföreträdare för

som sig personligen inställer sig honom, trots föreläggande att

endast genom ombud och hovrätten infinna sig personligen, är närinte anser sig ändå kunna avgöra varande endast ombud

genom målet. och hovrätten inte sig ändå

anser

kunna avgöra målet.

Uteblir en enskild motpart och Uteblir enskild motpart och

en har vite förelagts honom, får har vite förelagts honom, får hovrätten förelägga nytt vite eller hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han skall hämtas till besluta att parten eller ställförerätten antingen omedelbart eller trädare för honom skall hämtas till en senare dag. Detsamma till rätten antingen omedelbart gäller om en enskild motpart som eller till dag. Detsamma

en senare vid vite förelagts att infinna sig gäller enskild motpart eller

om en

Senaste lydelse 1994:1034

SOU 1997: 127 F örfattningsförslag 79

personligen, inställer sig endast ställföreträdare för honom som

ombud. vid vite förelagts att infinna sig genom

personligen, inställer sig endast

ombud.

genom

Underlåter i mål allmänt åtal målsägande, som skall höras i

om en anledning åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäller andra

av stycket.

Om vite har förelagts klagan- Om vite har förelagts klagandens motpart eller denne skall dens motpart eller ställföreträda-

om hämtas till rätten och hämtning för honom eller om parten

re inte kan ske, får hovrätten avgöra eller ställföreträdaren skall hämmålet trots att han inställt sig tas till rätten och hämtning inte endast ombud eller ute- kan ske, får hovrätten avgöra

genom blivit. Ett mål får också avgöras målet trots att parten inställt sig

enskild klagande före- endast ombud eller uteom en som genom lagts att infinna sig personligen blivit. Ett mål får också avgöras inställt sig endast ombud. enskild klagande eller

genom om en

ställföreträdare för honom som

förelagts att infinna sig person-

ligen inställt sig endast genom

ombud.

Har överklagandet förfallit Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten enligt 21 § skall hovrätten ansökan klaganden återuppta ansökan av klaganden återuppta

av målet, han för sin utevaro målet, det fanns laga förfall

om om eller underlåtenhet sig för utevaron eller underlåtenheten

att infinna

personligen hade laga förfall sig personligen och

som att infinna

han inte kunde anmäla i tid. detta inte kunde anmälas i tid.

Ansökan återupptagande Ansökan om återupptagande

om skall göras skriftligen inom tre skall göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan meddelades. Om klaganden eller målet återupptagits uteblir eller ställföreträdare för honom sedan inte följer ett föreläggande att målet återupptagits uteblir eller infinna sig personligen, har han inte följer ett föreläggande att ininte rätt att få målet återupptaget. finna sig personligen, har klagan-

den inte rätt att få målet återupp-

taget.

Senaste lydelse 1994: 1034

80 Författningsförslag

59 kap. Om klagan över domvilla m.m.

strafföreläggande som god- strafföreläggande som godkänts den misstänkte skall känts skall efter klagan undan-

av efter klagan undanröjas, röjas,

godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,

om

om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt eller

om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag.

Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Den som vill klaga strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit Skrivelsen skall ha kommit till tingsrätten inom ett år efter till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte föreläggandet Om före-

avser. avser någon annan brottspåföljd läggandet inte avser någon annan än Villkorlig dom räknas tiden brottspåföljd än Villkorlig dom från prövotidens början. I fråga räknas tiden från prövotidens om handläggningen skall 52 kap. början. I fråga om handlägg-

3 och 5-12 tillämpas. Be- ningen skall 52 kap. 3 och stämmelse som avser hovrätt 5-12 tillämpas. Bestämmelse gäller därvid i stället tingsrätten. som avser hovrätt gäller därvid i

stället tingsrätten.

Senaste lydelse 1994: 1034 Senaste lydelse 1996: 1462

SOU 1997: 127 Fdrfattningsférslag 81

till 0000:000 om tillsyn och Förslag lag

åtalsanmälan

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Myndigheter för tillsyn inom ett visst område skall

som svarar tillämpa bestämmelserna i denna lag i de fall detta är särskilt föreskrivet.

2§ Om myndighet grund anmälan eller av annat skäl

en av en finner anledning att det kan ha förövats ett brott faller

att anta som inom tillsynsområdet skall myndigheten skyndsamt inhämta uppgifter

de faktiska omständigheterna och göra den utredning i övrigt som om behövs för ställning till det skall göras åtalsanmälan.

att ta om

3§ Myndigheten bör möjligt samråda med den som berörs av

om utredningen angående hur denna lämpligen bör genomföras. Gäller utredningen något inträffat i juridisk verksamhet bör

som en persons samråd ske med den verkställande ledningen för den juridiska

personen.

4 § Finner myndigheten sedan frågan utretts att det finns skälig anledning att anta att det förövats ett brott faller inom tillsynsområdet

som skall myndigheten skyndsamt göra anmälan till åtal hos åklagare eller

polismyndighet.

En sådan anmälan behöver inte göras det är fråga om en ringa

om överträdelse eller åtal inte kan antas vara påkallat ur allmän

om annars eller enskild synpunkt.

Vid bedömningen enligt andra stycket skall det särskilt beaktas om

den misstänkte omedelbart vidtagit rättelse, brottet framstår engångsföreteelse och en ren tillfällighet,

som en brottet uppdagats den misstänktes uppgifter,

genom egna

brottet inte lett till påtaglig skada, fara eller risk eller annan

mera negativ effekt eller

den misstänkte till följd brottet drabbats eller kan antas

av komma att drabbas andra påtagligt negativa konsekvenser av brottet

av än straff.

Vid brott inom juridisk verksamhet skall tredje stycket

en persons tillämpas på motsvarande sätt i förhållande till den juridiska personen.

82 Férfattningsférslag SOU I997:127

5 § Har en Förundersökning inletts angående ett brott faller under

som en myndighets tillsynsområde skall myndigheten begäran bistå polis och åklagare vid undersökningen.

127 Förfartningsförslag 83 SOU 1997:

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

1928:370

Härigenom föreskrivs att 20 § i kommunalskattelagen 1928:370 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 § Vid beräkningen inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla av omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde bruttointäkt har influtit i förvärvskällan under som beskattningsåret. Avdrag får inte göras for: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så vad skattskyldig utgett som gåva som eller periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk som utbetalning till i sitt hushåll; person kostnader i samband med plockning vilt växande bär och av eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter svampar är skattefria enligt 19 som värdet arbete, i den skattskyldiges forvärvsverksamhet av som utförts den skattskyldige själv eller andre maken eller av den av skattskyldiges barn som fyllt 16 år; ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet; svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning skuld; ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen 1973:349, 52, 52 a och 55 lagen 1941:416 arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen om 1984:151 punktskatter och prisreglerings- avgifter, 31§ tullagen om 1994:1550, 60 § fordonsskattelagen 1988:327, 36 § lagen 1996: 1030 underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 skattebetalningsom lagen 1997:483 samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen 1997:

484 om dröjsmålsavgift;

böter avgift enligt lagen 1972:435 överlastavgift; om

lSenaste lydelse 1997:506

84 Författningsförslag

avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen 1987:10; avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen 1989:529: avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen 1977:1 160; avgift enligt 26 § arbetstidslagen 1982:673; avgift enligt 21 § insiderlagen 1990:1342; avgift enligt 22 § tredje stycket lagen 1993:737 om bostadsbidrag; skadestånd, som grundas lagen 1976:580 medbestämmande

om i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada; företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken; skatteavdrag for vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen 1997:483; avgift enligt lagen 1976:206 om felparkeringsavgift; kontrollavgift enligt lagen 1984:318 om kontrollavgift vid olovlig parkering; överforbrukningsavgift enligt ransoneringslagen 1978:268; vattenföroreningsavgifz enligt lagen 1980:424 åtgärder

om mot vattenförorening från fartyg; avgift enligt 3 § lagen 1975:85 med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor; lagringsavgift enligt lagen 1984:1049 beredskapslagring

om av olja och kol eller lagen 1985:635 om försörjningsberedskap på naturgasområdet; avgift enligt 18 § lagen 1902:71 l, innefattande vissa

s. bestämmelser om elektriska anläggningar; kapitalförlust m. m. i vidare mån än särskilt föreskrivs;

som avgift enligt 10 kap. 5 § lagen 1994:1776 om skatt energi; ingående skatt enligt mervärdesskattelagen 1994:200 for vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag; avgift enligt l l kap. 16 § och 13 kap. 6 § aktiebolagslagen

a 1975:1385.

Författningsförslag 85

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

1980:100

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2§ sekretesslagen l980:l00

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap. Bestämmelser vissa begränsningar i sekretessen och om om förbehåll

2 Sekretess hindrar inte att uppgift i annat fall än som avses i l § lämnas till myndighet, uppgiften behövs där för om förundersökning, rättegång, ärende diciplinansvar eller om skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten någon rörande hans deltagande i verksamheten vid mot den myndighet där uppgiften förekommer, omprövning beslut eller åtgärd den myndighet där av av uppgiften förekommer, eller tillsyn över revision hos den myndighet där uppgiften

eller

förekommer. Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver av förundersökning i brottmål. Sekretess hindrar inte att uppgift enskilds adress, teleom fonnummer och arbetsplats lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för delgivning enligt delgivningslagen 1970:428. Uppgift hos myndighet driver televerksamhet om enskilds telefonnummer som får dock, den enskilde hos myndigheten begärt att abonnemanget om skall hållas hemligt och uppgiften omfattas sekretess enligt 9 kap. av 8§ tredje stycket, lämnas ut endast den myndighet som begär om uppgiften finner att det kan antas att den söks för delgivning som håller sig undan eller att det finns synnerliga skäl. annars Sekretess hindrar inte att Sekretess hindrar inte att uppuppgift angår misstanke gift som angår misstanke om som om brott lämnas till åklagarmyndig- brott lämnas till åklagarmyndig-

het, polismyndighet eller het, polismyndighet eller annan

annan

lsekretesslagen l 980: l 00 omtryckt 1992: 1474

2Senaste lydelse 1994:86

86 Författningsförslag I

myndighet som har att ingripa myndighet som har att ingripa mot brottet, om fängelse är före- mot brottet, om fängelse är skrivet för brottet och detta kan föreskrivet för brottet och detta antas föranleda annan påföljd än kan antas föranleda annan påföljd böter. än böter. Detsamma gäller

upp-

gifter om brott för vilket straff-

ansvar för juridiska personer är

särskilt föreskrivet om brottet kan

antas vara begånget i en juridisk

persons verksamhet.

För uppgift som omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1-6, 33 och 34 §§, 8 kap. 8 § första stycket, 9 eller 15 § eller 9 kap. 4 eller 7 8 § första eller andra stycket eller 9 § andra stycket gäller vad som föreskrivs i fjärde stycket endast såvitt angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Dock hindrar sekretess enligt 7 kap. 33 eller 34 § inte att uppgift som angår misstanke om brott enligt 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Tredje och fjärde styckena gäller inte uppgift som omfattas av sekretess enligt 9 kap. 9 § första stycket.

Sekretess enligt 7 kap. l § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte att uppgift om enskild, som inte fyllt arton år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, det

om behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet.

F0rfaltmngsfr.s'lag 87

Förslag till förordning 0000:000 om handläggning

åtal mot staten för brott i verksamheten av

Tillämpningsområde

Denna förordning gäller åtal mot staten för brott i verksamheten 1 § enligt bestämmelserna i 32 kap. brottsbalken.

förordning tillämpas oavsett vad gäller enligt 2 § Denna som bestämmelser i instruktioner eller andra Författningar har beslutats som regeringen. av

Handläggande myndighet

3§ Den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade påstås begången företräder staten vid domstol. gärningen vara Myndigheten får uppdra myndighet eller ett ombud att en annan föra myndighetens talan.

4§ l fråga enskilt anspråk i anledning brott gäller beom av stämmelserna i förordningen 1995:1301 handläggning av skadeom ståndsanspråk mot staten.

1¶Utredningsarbetet

1¶Utredningsuppdraget

Frågan om effektiva sanktioner för brott i näringsverksamhet har diskuterats och utretts länge, särskilt när det gäller frågan om sanktioner kan riktas direkt mot företagen. Som ett led i strävan efter

som ett väl fungerande ansvarssystem det näringsreglerande området kom reglerna om företagsbot till år 1986 prop. 1985/86:23, bet. 1985/86:JuU13, rskr. 1985/86:2. Det visade sig dock att bestämmelserna om företagsbot endast kommit att tillämpas sparsamt.

Vårt uppdrag har mot denna bakgrund varit att utvärdera reglerna

företagsbot och utifrån denna utvärdering föreslå hur sanktionsom systemet när det gäller brott inom näringsverksamhet skall effektiviseras direktiven se bilaga i Del B.

En viktig frågeställning är enligt direktiven om Sverige i likhet med vad som finns i många andra länder bör införa ett ansvarssystem med straff som riktar sig motjuridiska personer. Vid den bedömningen är det stor betydelse vilken ordning som kan antas vara bäst ägnad att

av underlätta det internationella samarbetet i fråga om bekämpningen av brott inom näringsverksamhet. Reformarbetet inom EU-samarbetets

när det gäller bekämpningen av ekonomisk brottslighet, särskilt ram fusk inom EU:s bidragssystem, skall också beaktas.

Arbetet har vidare haft förutsättningar att föreslagna sanktions-

som regler skall vara enkla och praktiska att tillämpa utan att rättssäkerhet och rimliga krav förutsebarhet eftersätts, att förslagna sanktioners relation till förverkande, sanktionsavgifter och skadestånd skall beaktas liksom även frågor om rättssubjekt som upphör, t.ex. genom konkurs eller likvidation. Utredningen har varit fri att lägga fram de förslag som föranleds av utvärderingarna och som ligger inom ramen för de allmänna utgångspunkter som gäller för uppdraget.

1.2¶Hur arbetet bedrivits

Utredningsarbetet påbörjades i december 1995. Sammanträden har hållits ungefär varannan månad.

90 Utredningsarbetet SOU 1997: 127

För att få tillgång till domar i vilka yrkanden om företagsbot prövats vände vi oss till riksåklagaren som i sin tur skickade ut

en förfrågan till åklagarväsendet i stort. När utredningen fått del

av svaren gjordes en sammanställning av domarna som i princip motsvarar sammanställningen i bilaga 3 i Del B. Vi skickade därefter enkät

ut en med tio frågor till samtliga överåklagare och bifogade domssammanställningen. Det material som i anledning dessa åtgärder fått

av har utgjort ett underlag for utvärderingen av reglerna om företagsbot.

När det gäller utländsk rätt har utredningen sedvanligt sätt genom Utrikesdepartementets försorg skickat ut en frågelista till ett antal utvalda länder samt studerat utländsk doktrin. Vidare har haft direkta kontakter med företrädare for justitiedepartementen i Norge, Danmark och Finland.

Sedan bildat oss en uppfattning hur huvuddragen våra

om av forslag borde kunna utformas utarbetade en översiktlig promemoria om straffansvar for juridiska personer som skickade ut till ett antal olika myndigheter. Med utgångspunkt i denna promemoria har utredningen samrått med Alkoholinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen, Elsäkerhetsverket, Finansinspektionen, Kemikalieinspektionen, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Statens Jordbruksverk, Statens livsmedelsverk, Statens naturvårdsverk samt länsstyrelserna i Uppsala län, Södermanlands län och Stockholms län.

Utredningen har vidare haft samråd och andra kontakter med en rad statliga utredningar, bl.a. följande. Miljöbalksutredningen, Penningstvättsutredningen, Luftfartsutredningen, Oljeutsläppsutredningen, Utredningen om bestämmelserna om betalningsunderlâtelse och konkurs m.m. i lagen 1986:436 om näringsforbud, Aktiebolagskommittén, Skatteflyktskommitén, Branschsaneringsutredningen, Datalagskommittén och Registerutredningen.

När det gäller EU-samarbetet om bekämpningen av ekonomisk brottslighet, särskilt fusk inom EUzs bidragssystem, har utredningen haft nära kontakt med de tjänstemän som varit Justitiedepartementets företrädare i dessa frågor.

1.3¶Betänkandets innehåll

l kapitel 2 tecknar vi en bakgrund till de frågeställningar fortsättningsvis behandlar i betänkandet. Frågan om ansvaret for olika former av kollektiva enheter i samband med brott är inte ett nytt problem. Tvärtom kan man se hur spänningen mellan individuellt och kollektivt ansvar olika sätt återspeglas i tidigare straffrättslig reglering. l

Utredningsarbetet 9 l

avsnitt 2.2 finns kort översikt över vissa inslag i den straffrättsliga

en utvecklingen. l avsnitt 2.3 till 2.7 lämnar ett underlag for våra fortsatta överväganden i form av en närmare redogörelse for förutsättningarna for straffansvar enligt gällande rätt, med särskild inriktning principerna for foretagaransvar och ansvar ijuridiska personer.

l kapitel 3 finns en kortfattad allmän översikt över de viktigaste formerna juridiska personer. Framställningen är främst inriktad på

av hur olika juridiska personer uppstår resp. upplöses, kraven organisationen och ansvaret mot tredje man.

l kapitel 4 och 5 gör en genomgång av de olika sanktioner som juridiska personer för närvarande kan drabbas av i samband med brott som begåtts i deras verksamhet.

l kapitel 6 finns en redovisning av de bestämmelser om sanktioner som följer av EG-rätten samt for det mellanstatliga arbete till skydd for Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, som sker inom ramen för EU.

l de flesta länder finns bestämmelser om skadestånd och forverkande som i stora delar är likartade med de svenska. Det är inte heller ovanligt att det olika områden finns sanktionsavgifter av liknande slag som i Sverige. Vad som är av särskilt intresse är emellertid de olika möjligheter att döma ut straffrättsliga sanktioner direkt mot juridiska personer som finns i en rad länder. System som tillåter detta har under senare år blivit allt vanligare. Systemen har emellertid givits väsentligt olika utformning i olika länder. En redovisning av de grundläggande dragen i några olika länders reglering finns i kapitel

l kapitel 8 redovisar våra allmänna överväganden angående behovet särskilda straffrättsliga sanktioner mot juridiska personer

av och den principiella uppbyggnad som dessa i så fall bör ges. I avsnitt 8.2 tecknas en bakgrund till problemställningarna och därefter övergår

i avsnitt 8.3 till att diskutera de olika sanktioner som nu finns tillgängliga och i vad mån dessa motsvarar kraven ett effektivt sanktionssystem. l avsnitt 8.3.5 redovisar också en kartläggning och utvärdering av hur reglerna om foretagsbot har tillämpats se också bilagorna 3 och 4 i Del B. I avsnitt 8.4 diskuterar vid vilka brott straffansvar för juridiska personer kan antas vara effektivt. l avsnitt 8.5 tar vi upp frågan om det nuvarande brottsbegreppet bör ändras så att även juridiska personer skall kunna anses begå brott. Slutligen diskuterar vi i avsnitt 8.6 olika argument för och emot att juridiska personer skall kunna dömas till straff de inte kan begå brott.

även om

l kapitel 9 tar i avsnitt 9.2 och 9.3 upp frågan om ett straffansvar för juridiska personer bör gälla alla juridiska eller det

personer om finns skäl att göra generella undantag eller undantag i vissa hänseen-

92 Utredningsarbetet

den. Frågan reglerna om straffansvar för juridiska personer under

om vissa förutsättningar bör kunna tillämpas även i förhållande till andra än juridiska personer behandlas i avsnitt 9.4. En juridisk person är en rättslig konstruktion och om en juridisk person avvecklas utan att kunna betala ett ådömt bötesstraff torde detta ofia leda till krav att ansvaret för bötesstraffet skall kunna flyttas över till någon annan, t.ex. de stod bakom den juridiska personen. l avsnitt 9.5

personer som behandlar vi den frågan. Vi behandlar i det avsnittet också frågor om hur straffansvar för juridiska skall påverkas av att en juridisk

personer

har avlidit, företagsöverlåtelser och rätt till återkrav. person

l kapitel 10 behandlar de närmare förutsättningarna för att en juridisk skall kunna drabbas av straffansvar. Vi har därvid

person utgått från att det centrala området för ett straffansvar för juridiska

skall brott som begås i näringsverksamhet. I avsnitt 10.2 personer vara tar frågan utgångspunkten för svensk lagstiftning bör

upp om en ny

generell modell eller en selektiv modell av det slag som vara en gäller i t.ex. Danmark och Finland. Vi förordar selektiv modell som

en kompletteras genombrottsregel. I avsnitt 10.3 diskuterar

med en enligt vilka allmänna kriterier det selektiva urvalet straffbestäm-

av melser bör ske, ansvarsförutsättningama i övrigt inom det selektiva området samt utformningen genombrottsregel. l avsnitt 10.4 tar

av en

speciella frågor angående det selektiva urvalet.

upp några mera

Principerna för företagaransvar redovisas som framgått i kapitel 2 avsnitt 2.7. Vår uppfattning är att principerna är lämpliga och att det inte finns skäl att föreslå någon ändring i sak av vad som får anses

gällande rätt. Vi dock att det finns starka skäl för att princivara anser

bör ett konkret lagstöd. Företagaransvaret kommer att i perna ges förhållande till straffansvar för juridiska personer få en från praktisk synpunkt så viktig funktion att principerna också återspeglas i lagstiftningen. berörda frågorna behandlas i kapitel ll.

De nu

Om straffansvaret för juridiska personer införs bör det övervägas vilket förhållande bör råda mellan detta straffansvar och andra

som sanktioner kan aktualiseras för juridiska vid brott i

som personer näringsverksamhet. Det är viktigt att det finns klara principer för prioriteringen mellan olika sanktioner. I kapitel 12 redovisar vi våra överväganden om samordningen inom sanktionssystemet.

Frågor brottspåföljd för juridiska personer behandlar i kap.

om 13. Vår bedömning är att det i vart fall för närvarande inte är lämpligt att straff för juridiska personer införa någon annan sanktion än ett

som penningstraff företagsböter. I kapitlet redovisar vi våra överväganden

—

hur företagsböterna bör konstrueras och vilka principer som bör om gälla för straffmätningen. Enligt vår uppfattning är den naturliga

SOU 1997: 127 Utredningsarbetet 93

utgångspunkten att bestämmelserna i 29 kap. BrB skall vara vägledande även när det gäller att bestämma straff för juridiska personer. Slutligen behandlas i kapitlet också vissa tillämpningsfrågor beträffande utfárdande av strafförelägganden för juridiska personer.

En förutsättning för att ett straffansvar för juridiska personer skall fungera väl är att de materiella reglerna kompletteras med lämpligt utformade förfaranderegler som kan tillgodose såväl intresset av att i normala fall ha tillgång till ett förfarande som är snabbt, enkelt och effektivt att värna sådana rättssäkerhetsintressen som alltid gör sig

som särskilt gällande när det är fråga sanktioner mot brott. Hithörande

om frågor behandlas i kapitel 14. I avsnitt 14.2 tar upp den allmänna processrättsliga regleringen. Vi förordar att i princip samma regler bör gälla oberoende om det är fråga om individuellt straffansvar eller

av straffansvar för juridiska I avsnitt 14.3 och 14.4 tar vi upp

personer. två processuella frågor som vi anser vara av särskild betydelse i förhållande till juridiska straffansvar strafföreläggande och

personers åtalsfrågoma. I det avsnittet tar vi med utgångspunkt från

senare reglerna allmän åtalsplikt, upp frågan om prioritering mellan

om straffansvar för juridiska och individuellt straffansvar. Dess-

personer utom berör vi frågorna om åtalsunderlåtelse och åtalsprövning. I avsnitt 14.5 behandlar vi tillsynsmyndighetemas uppgifter i fråga om tillsyn och föreslår en särskild lag om tillsyn och åtalsanmälan. I avsnitt 14.6. behandlar vi den näraliggande frågan om informationsutbyte mellan myndigheter. I avsnitt 14.8 tar vi upp frågan om preskription. I avsnitt 14.10 behandlar vi slutligen behovet av ett register över juridiska dömts till företagsböter. Vi anser att ett sådant

personer som register behövs avstår från att lägga fram något konkret förslag

men mot bakgrund det lagstiftningsarbete som nu pågår.

av

Avslutningsvis behandlas de s.k. generella direktiven i kapitel 15.

När det gäller lagförslagen finns det anledning att påpeka att det s.k. selektiva urvalet finns redovisat i bilaga l samt i en tabelluppställning i bilaga Del B. l tabelluppställningen har bestämmelserna redovisats under tillsynsmyndighet i den mån det finns en myn-

resp. dighet har till uppgift att vaka över bestämmelsemas efterlevnad.

som

2¶Straffansvar vid brott i

näringsverksamhet

2.1¶Inledning

Det uppdrag som anförtrotts oss är att utarbeta förslag till ett effektivt sanktionssystem såvitt avser brott inom näringsverksamhet. Det problem som ligger bakom uppdraget kan kortfattat sägas vara att det straffrättsliga systemet, såväl när det gäller ansvars- som påföljdsfrågor, är uppbyggt från den utgångspunkten att det endast är enskilda fysiska personer som kan begå brott och straffas för detta. Systemet framstår därför lätt otillräckligt när det gäller normöverträdelser

som som är hänförliga till en i kollektiva former bedriven verksamhet. Särskilt vid underlåtenhetsbrott kan det vara svårt att peka ut vem eller vilka som bör bära det personliga ansvaret. Och även om man lyckas med detta framstår påföljderna lätt som oproportionerligt låga om de istället för att ses i relation till den enskilda individen ses i förhållande till den ekonomiska styrkan hos det företag som bedriver verksamheten.

Problemet är långtifrån nytt och gällande rätt har också en rad olika inslag som i större eller mindre utsträckning kan ses som försök att komma till rätta med detta. Ett exempel är de inte lagfästa principerna för s.k. företagaransvar och fördelning av ansvar i juridiska personer.

Ser vi i stället till sanktionssidan finns det en rad olika institut som öppnar möjligheter till att vid brott i näringsverksamhet rikta sanktioner inte endast mot enskilda fysiska personer utan även mot det företag, den juridiska person, som bedriver den verksamhet inom vilken brottet begåtts. De traditionella instituten för detta är skadestånd och förverkande. När det gäller förverkande finns det särskild anledning att peka bestämmelsen i 36 kap. 4 § BrB om förverkande vid brott som är begångna i utövningen av näringsverksamhet. Bestämmelsen infördes år 1982 i syfte att effektivisera sanktionssystemetvid brott i näringsverksamhet. Med samma syfte har det en rad olika områden införts s.k. sanktionsavgzfter som kan riktas direkt mot juridiska personer. Detsamma gäller också de år 1986 införda reglerna om s.k. företagsbot.

96 Straffansvar vid brott i näringsverksamhet

2.2 om den historiska

Något bakgrunden

Straffsystemet som känner det är uppbyggt kring det individuella skuldbegreppet. Det är alltid individen och inte något kollektiv som denne tillhör som är det centrala rättssubjektet. l ättesamhället var det däremot ett kollektiv, ätten, som var det centrala rättssubjektet. Individen hade sin ställning och skydd som medlem i ätten, om han inte var träl som i princip betraktades som egendom utan egen rättskapacitet. När någon utsattes för en oförrätt betraktades det därför som en kränkning av inte endast den enskilde utan av den ätt som denne var knuten till. Kravet upprättelse angick hela ätten. Den som svarat for kränkningen sågs inte heller som ensam ansvarig utan ansvaret vilade den

denne knuten till. ätt som var

l avsaknad av en stark central statsmakt var ätterna hänvisade till konfliktlösning i andra former. Boten som en form av upprättelse växte fram ut detta behov. Särskilt vid grövre kränkningar var det emellertid vanligt att den ätt som kränkts besvarade kränkningen genom hämnd som kunde riktas mot inte endast den faktiska gärningsmannen utan mot hela hans ätt. Hämnden framkallade i sin tur lätt vedergällning från den andra ätten, vilket kunde leda till omfattande och långdragna släktfejder.

Under inflytande från en allt starkare centralmakt och kyrkan trängdes efterhand blodshämnd och annan hämnd tillbaka bekostnad av ett mer utvecklat botsystem. Utvecklingen gick också i riktning mot att i stället för ätterna gärningsmannen och den kränkte som de centrala

se rättssubjekten. Under långa tider levde dock inslag kvar av både ätternas ansvar för och rätt till utdömd bot.

Vår tids Straffrätt har utvecklats från botsystemet. l väsentliga delar motsvarade detta dock närmare den nutida skadeståndsrätten än straffrätten. Det ankom den kränkte och hans ätt att initiera den rättsliga prövningen och den bot som utdömdes tillföll också dessa. Boten beräknades inte heller som det nutida straffet efter den individuella skulden utan i stället, liksom skadeståndet, utifrån den skada som åstadkommits. Systemet var effektorienterat.

l och med att den centrala statsmakten utvecklades förändrades också botsystemet. Statsmakten tog sig ett självständigt ansvar för att upprätthålla fred och ordning i riket. Kränkningar betraktades inte längre endast angelägenhet mellan gärningsman och offer och

som en deras respektive ätter utan som en förbrytelse mot den av konungen påbjudna friden. Följden blev att inte endast den skadelidande utan även det allmänna i form av konungen, staden eller häradet ansågs ha anspråk bot. Boten skulle därför delas mellan den skadelidande och

Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 97

det allmänna. Den direkta skadan kom så sätt att trängas tillbaka som avgörande faktor för botens bestämmande bekostnad den av grad av olydnad gärningsmannen visat mot överheten. Detta som öppnade i sin tur för ett mer den enskilde gärningsmannen inriktat, skuldorienterat, system där skillnad gjordes i bedömningen viljaav och vådaverk. Även straffrätten efterhand individualiserades fanns om det inget hinder mot att åtala och straffa även kollektiva enheter. Så sent som 1869 dömde HD ett handelsbolag till böter Naumans Tidskrift, 1869 s. 139. Det är först 1880-talet principen att endast enskilda som individer kan åtalas och dömas för brott etablerades fast t.ex. mera se NJA 1883 s. 118. Utvecklingen torde sammanhänga med att den blandning straffav och skadeståndsrätt som botsystemet innebar avskaffades först genom 1864 års strafflag. I stället för en bot delades mellan det allmänna som och den skadelidande fick vi böter som tillföll staten och skadestånd som utgick till den skadelidande. Först härigenom skapades förutsättningarna för ett fullt genomslag av den skuldorientering av straffrätten som i större omfattning började göra sig gällande under slutet 1700av talet och början av l800-talet. Utvecklingen när det gäller den utomobligatoriska skadeståndsrätten är svårare att bedöma. Även denna inverkade otvivelaktigt principen om skuld som förutsättning för ansvar. Någon allmän princip om att endast fysiska personer skulle kunna hållas ansvariga utvecklades dock inte utan även juridiska personer kunde åläggas skadeståndsansvar. För en utförligare redovisning av utvecklingen inom skadeståndsrätten; se Hellner; Juridiska personers skadeståndsansvar, i skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, 1964 s. 122. Numera finns, som återkommer till, en allmän regel om principalansvar och i stor omfattning också regler om strikt ansvar. Juridiska kan i stor omfattning personer vara skadeståndsrättsligt ansvariga utan något krav eget vållande genom ledningsorgan eller andra personer i ledande ställning. Straffrätten och skadeståndsrätten har således utvecklats olika ltåll. I motsats till straffet, men i likhet med skadeståndet, bibehölls möjligheterna att rikta förverkande direkt mot juridiska personer. En liknande utveckling som den svenska ägde också rum i en rad andra länder. Framförallt inom anglosaxiskt påverkade rättssystem bibehöll, eller till och med utvecklade, emellertid de tidigare möjman ligheterna att bestraffa även juridiska personer. I vad mån det kan framstå som rimligt att bestraffa juridiska personer beror, förutom skuldprincipen, till stor del utformsynen ningen de olika straffbuden. Traditionellt har straffbestämmelser av

98 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

varit utformade med inriktning egenhändigt handlande. Med sådana straffbestämmelser är det naturligt att straffansvaret, i vart fall i första hand, drabbar den egentliga gärningsmannen, dvs. den som själv utfört

handling. Alla straffbestämmelser har dock inte denna utformning en eller skall i vart fall inte tolkas detta sätt. Vi får anledning att återkomma närmare till detta när behandlar frågorna om företagar-

i viss mening kan form av vikarierande ansvar ansvar, som ses som en enligt vilket det är möjligt att hålla någon ansvarig för andra personers handlande.

Som utvecklad rättsfigur är företagaransvaret en relativt ny företeel-

Dess rötter går emellertid betydligt längre tillbaka. Vi tänker här se. särskilt på regler s.k. husbondeansvar enligt vilka en husbonde

om kunde för sitt husfolks förseelser liksom vore förseelsen av

svara honom själv begången. Sådana bestämmelser började införas i vart fall redan under 1700-talet. Numera finns endast ett fåtal ansvarsbestämmelser den typen kvar, s.k. accessoriskt företagaransvar se

av avsnitt 2.7.

Har väl gång öppnat för husbonde eller företagare

man en att en skall kunna straffas utan något krav egenhändigt handlande är det inte onaturligt att också en juridisk person kan straffas när det är en

intar den ställningen. sådan som

Av betydelse för vår problemställning är även utvecklingen när det gäller s.k. underlåtenhetsbrott. Traditionellt har straffrätten tagit sikte

förbud mot vissa typer handlingar. Straff har således förutsatt att

av någon utfört handling i strid mot ett sådant förbud. När det gäller

en vår centrala strafflag, brottsbalken, dominerar fortfarande denna typ av bestämmelser starkt. Det största antalet straffbestämmelser finns emellertid inte i den centrala strafflagen utan inom den s.k. special-

numera straffrätten. Och inom det området är det långt vanligare att det är påbud straffbeläggs. Den straffbara gämingen således består i en

som underlåtenhet att göra något visst. Dessa bestämmelser riktar sig dessutom ofta inte direkt till enskilda individer utan tar sikte verksamheter i allmänhet bedrivs av juridiska personer. Detta skapar ett

som helt annat sätt än vid traditionella straffbud problem som gäller ansvarsfördelningen inom juridisk Även det betydelse

en person. är av för i vad mån det kan rimligt att rikta sanktioner direkt mot

anses vara den juridiska personen.

SOU 1997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 99

2.3¶Specialstraffrätt

Straffrätten brukar delas i allmän del och speciell del. Till den en allmänna delen räknas de allmänna reglerna brott och påföljder för om brott. Dessa regler är i princip samlade i den centrala strafflagen brottsbalken BrB. En stor och växande mängd straffbestämmelser finns emellertid utanför BrB. Dessa bestämmelser brukar kallas specialstraffrätt. Bestämmelserna finns spridda i ett stort antal lagar. l mycket stor utsträckning är det fråga om näringsreglerande lagstiftning i vilken straffbestämmelsema endast har underordnad roll. I allmänen het är det fråga om s.k. blankettstraffbud där det straffbelagda området inte framgår av själva straffbestämmelsen utan endast hängenom en visning till andra bestämmelser. Inom specialstraffrätten finns också mindre strafflagar, t.ex. skattebrottslagen 197l:69, lagen 1951:649 om straff för vissa trafrkbrott, narkotikastrafflagen 1968:64 och lagen 1960:418 straff för varusmuggling. Kvantitaom tivt är specialstraffrätten mer betydande än den allmänna straffrätten, både vad gäller antalet brottstyper och när det gäller den mängd brott som förövas. När det gäller brott förövas i näringsverksamhet är som det uppenbart att specialstraffrätten dominerar mycket kraftigt i förhållandet till brott enligt brottsbalken.

2.4¶Brottsbegreppet

Vårt straffrättsliga system bygger de grundläggande begreppen brott och straff. Enligt 1 kap. 1 § BrB är ett brott gärning är beskrien som ven i BrB eller i någon lag eller författning och för vilken straff annan är föreskrivet. Straff är enligt 1 kap. 3 § böter och fängelse. Ett brott är således en gärning för vilken det i författning föreskrivits en ansvar i form av böter eller fängelse. I begreppet gärning inryms både handling och underlåtenhet. En handling innebär i princip att någon fysiskt ingriper i ett orsakssammanhang medan en underlåtenhet kan sägas innebära att någon låter något ske utan att ingripa. En underlåtenhet innebär inte att gärningsmannen är overksam utan endast att han inte utför viss en handling som det av olika skäl förväntas att han skall utföra. Enbart människors handlingar och underlåtenheter kan utgöra straffbara gärningar. Det innebär att enligt svensk rätt kan enbart människor vara brottssubjekt, dvs. begå brott. En straffbestämmelse innehåller en beskrivning eller flera av en

gärningstyper och en straffskala knyter till brottsbeskrivningen.

som an

100 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet

Bestämmelserna är inte fullständiga. De anger inte alla förutsättningar skall uppfyllda för att ett brott skall föreligga. Att en straffsom vara belagd gärning har förövats är alltså inte tillräckligt för att ett brott skall föreligga. En rad andra brottsförutsättningar av allmän karaktär måste också vara uppfyllda. Straffbestämmelsema tömmer inte heller ut hur långt kriminaliseringen sträcker sig eftersom det enligt allmänna regler finns bestämmelser straffansvar sträcker sig utanför de gärningar som beom som skrivs i straffstadgandena, s.k. osjälvständiga brottsformer. Som exempel osjälvständiga brottsformer kan nämnas försök, förberedelse, stämpling och medverkan. Den s.k. legalitetsprincipen inom straffrätten har till funktion att skydda enskilda mot godtyckliga ingripanden från statens sida. För rättssäkerheten och tilltron till det straffrättsliga systemet är det avgörande att straffrättsliga ingripanden är förutsebara och sker inom de gränser statsmakterna i förväg dragit upp. Legalitetsprincipen som brukar beskrivas följande sätt: inget straff utan lag, inget straff utan brott, inget brott utan kriminalisering genom lag. Principen innebär ett krav att brottsbeskrivningama skall ha viss grad av bestämdhet. en Straffbestämmelsema skall begripliga för den enskilde och lagvara stiftaren skall så långt det är möjligt i lagtext avgränsa det straffbara området. Legalitetsprincipen har sedan länge ansetts gälla i Sverige den uttryckligt lagstöd först 1994, genom införandet av men gavs förbudet mot analogisk tillämpning straffbestämmelser i 1 kap. 1 § av BrB prop. 1993/94:130.

2.5¶Brottets sida

objektiva

Brottsförutsättningama brukar delas i objektiva subjektiva. Till resp. den objektiva sidan hör de krav skall vara uppfyllda för att en som gärning är belagd med straff, otillåten gärning, skall anses som en begången. Till den subjektiva sidan hör främst frågan om gämingshandlat med uppsåt eller varit oaktsam. För att någon skall mannen kunna straffas räcker det inte med att han har begått otillåten gären ning utan denna måste också säger täckas av hans uppsåt som man eller hans oaktsamhet. av Straffbestämmelsema ofta endast att den som gör ett visst anger sätt skall dömas till straff. Vem helst kan då begå ett sådant brott. som Ibland förekommer det emellertid att straffbestämmelsen anger gärningsmannen på ett sätt avgränsar kretsen av tänkbara gämingssom män, t.ex. näringsidkare i 16 kap. 9 § första stycket BrB. Man brukar

SOU 1997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 101

säga att brottstypen kräver ett specialsubjekt när det måste konstateras att gärningsmannen har en viss särskild egenskap eller ställning. För att en egenskap eller ställning skall vara särskild krävs att den har viss varaktighet och att inte var och utan vidare kan förvärva en egenskapen eller ställningen. Inom specialstraffrätten är sådana begränsningar av gärningsmannakretsen vanliga eftersom författning ofta en syftar till att reglera enbart visst avgränsat rättsområde. Straffbestämmelserna kan delas i förbud och påbud. Ett påbud utmärks av att det endast kan överträdas genom en underlåtenhet att göra något visst. Förbuden kan däremot överträdas både handgenom lingar och underlåtenheter. Vissa förbud är visserligen sådana att det är svårt att tänka sig hur förbudet skulle kunna överträdas genom en underlåtenhet. Sådana brott brukar ibland kallas handlings- eller beteendebrott. Förbuden tar emellertid ofta sikte vissa effekter och förutsätter således ett orsakssamband mellan en viss gärning och effekten. Vilka orsakssamband är straffrättsligt relevanta är som en av straffrättens svåraste frågor och skall inte behandlas här. Det kan emellertid framhållas att även underlåtenheter kan orsaka effekter ett straffrättsligt relevant sätt samt att det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan handlingsbrott och effektbrott. Mot den här bakgrunden brukar man skilja mellan kommissivdelikt och omissivdelikt deliktbrott. Om brottet det eller andra är av ena slaget kan utläsas av respektive straffbestämmelse. Omissivdelikt är brottstyper där den straffbelagda gärningen består i att en person inte gör något visst han borde ha gjort. Den straffsom belagda gärningen är alltså underlåtenhet att efterkomma ett påbud. en Kommissivdelikt är brottstyper inte är omissivdelikt. Den straffsom belagda gärningen kan då nästan alltid begås antingen handgenom en ling eller en underlåtenhet se Jareborg, Straffrättens gämingslära, s. 119 f. Underlåtenhetsbrotten brukar i sin tur delas i två grupper, de äkta och de oäkta. Ett äkta underlåtenhetsbrott är överträdelse ett en av omissivdelikt medan ett oäkta underlåtenhetsbrott överträdelse är en av ett kommissivdelikt underlåtenhet. genom Man kan även skilja mellan olika typer av oäkta underlåtenhetsbrott se a.a. s. 120. Den vanligaste och för vårt ändamål viktigaste typen fall där avser en viss underlåtenhet orsakar effekt. Som exempel kan nämnas en djurplågeri som enligt 16 kap. 13 § BrB föreligger någon otillbörom ligen utsätter djur för lidande. Detta kan givetvis ske olika genom slag och andra mot djuret direkt riktade handlingar. Klart är emellertid att straffbestämmelsen också omfattar fall då den för ett som ansvarar

102 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 11997:127

djur underlåter att djuret föda och annan omvårdnad som det bege höven I näringsreglerande lagstiftning är det vanligt med förbud som tar sikte olika fonner tillverkning, saluhållande eller liknande. Vid av överträdelser sådana bestämmelser sker inom ramen för en av som verksamhet är normalt den leder verksamheten att anse som som gärningsman även han inte personligen deltagit i tillverkningen om eller saluhållandet. Vad läggs honom till last är då i allmänhet att som han underlåtit att handla på visst sätt och därigenom låtit tillverka eller saluhålla i strid mot förbudet se avsnitt 2.7. När underlåtenhet fysiskt orsakar viss följd utkrävs straffen en endast den underlåter något har en särskild anledning ansvar om som ingripa och förhindra att något sker. Det brukar kallas att han är i att

garantställning.

Man skiljer mellan övervakningsgaranter som skall avvärja risker från farokällor finns inom ansvarsområdet och skyddsgaranter som skall skydda det ligger inom ansvarsområdet. Garantläran

som som

används för att begränsa straffansvaret till sådana underlåtenheter som

det är motiverat att straffa. Ställning övervakningsgarant kan innebära att man i vissa som avseenden har för vissa andra personers beteende som om man ansvar i deras ställe. Den leder näringsverksamhet har ofta ställvar som en övervakningsgarant i förhållande till sina medarbetare när det ning som gäller de bestämmelser reglerar verksamheten. Det är viktigt att som komma ihåg att den brottsliga gämingen består i att övervakningslåter något ske i stället för att förhindra det och att undergaranten låtenheten uppfyller kraven gämingsmannaskap eller medverkan. Det är alltså inte fråga döma någon till straff för att någon annan om har begått ett brott se a.a. s. 129. Ställning skyddsgarant torde förutsätta ett särskilt beroendeförsom hållande, förälders garantställning i förhållande till sina barn, t.ex. en eller sådan relation att någon utsätter sig för risker avstår från en som skyddsåtgärder i förlitan att garanten skall ingripa vid behov, t.ex. förhållandet mellan behandlande läkare och en patient eller mellan en simlärare och elev l31 f.. När det gäller näringsverken en se a.a. s. samhet finns anledning att peka arbetsmiljölagstiftningen.

2.6¶Det allmänna skuldkravet

På den subjektiva sidan krävs det att gärningsmannen haft uppsåt eller visat oaktsamhet. Det brukar ibland beskrivas ett allmänt krav som

SOU l997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 103

skuld. Strikt straffansvar förekommer i princip inte Enligt den numera. s.k. täckningsprincipen skall den objektiva sidan gärning av en vara täckt av den subjektiva för att brottslig gärning skall föreen anses ligga. Endast den uppsåtligen eller oaktsamhet gjort så som av som anges i en brottsbeskrivning har begått ett brott. Enligt huvudregeln skall samtliga objektiva förutsättningar vara subjektivt täckta. l l kap. 2 § BrB anges att en gärning, inte annat sägs, skall om anses som brott endast den begås uppsåtligen. om

Uppsåt

Uppsåtsläran hör till de komplicerade frågorna i straffrätten. I mer Sverige har man i läroboksframställningar normalt gjort skillnad mellan uppsåt till effekt och uppsåt till andra brottsförutsättningar. När det gäller straffbestämmelser som förutsätter att viss effekt en har uppstått för att ett brott skall föreligga brukar traditionellt man skilja mellan olika former uppsåt; direkt uppsåt, indirekt uppsåt och av eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt i förhållande till viss effekt föreligger gären om ningsmannens handlingar syftar till att uppnå effekten. Indirekt uppsåt i förhållande till en viss effekt föreligger gämin om gsmannen inser att hans handlingar kommer att leda till effekten utan att han därför eftersträvar att uppnå den. Eventuellt uppsåt anses föreligga gärningsmannen insåg att det om fanns risk för att hans handlingar skulle leda till viss effekt, det en om kan hållas för visst att han skulle ha handlat sätt även samma om han varit säker att effekten skulle inträffa. Det sistnämnda ledet kallas det hypotetiska provet. När det gäller uppsåt i förhållande till andra brottsförutsättningar än effekt anses uppsåt föreligga gärningsmannen är medveten om om förutsättningen eller har eventuellt uppsåt i förhållande till den. Gärningsmannen anses ha eventuellt uppsåt han ansett det möjligt att om förutsättningen förelåg och det kan hållas för visst att han skulle ha handlat samma sätt om han haft vetskap att förutsättningen föreom låg. Angående uppsåtsbegreppet se SOU 1996:185 81 s.

Oaktsamhet

Man kan dela oaktsamhetsbedömningen i två led. Enligt det första ledet skall det bedömas om gärningsmannen brustit i erforderlig akt-

,

l 104 Slraflansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

samhet. En handling är oaktsam om den avviker från den nonn som styr aktsamhetsbedömningen ett visst område. Ibland beskrivs det så att culpa förutsätter ett otillåtet risktagande. Vad som betraktas som objektivt culpöst beror vilken risk för skador som föreligger i det enskilda fallet och hur allvarliga dessa typiskt sett är.

I det andra ledet skall prövas om det kunde begäras av gärnings-

att just han uppfyllde det gällande aktsamhetskravet. Oaktsammannen het i subjektivt hänseende brukar delas i medveten culpa gärnings-

förstår att hans handlande innefattar otillåtna risker och mannen omedveten culpa gärningsmannen borde förstå att hans handlande innefattar otillåtna risker. Skillnaden mellan medveten culpa och eventuellt uppsåt kan beskrivas det sättet att gärningsmannen i det första fallet är likgiltig för att han framkallar en risk för en viss effekt men inte för att risken förverkligas medan han i det fallet är likgiltig

senare också för att han framkallar effekten.

2.7¶Företagaransvar

En straffbestämmelse innehåller beskrivning av den straffbelagda

en gärningen. Beskrivningen är normalt sett utformad så att den tar sikte

att gärningen utförs person. Så länge ett straffsanktionerat

av en förbud eller påbud i första hand enskilda individer är också

avser principerna för att fastställa det individuella straffansvaret relativt

i okomplicerade. Men straffbestämmelse i stället att reglera

om en avser l

viss typ verksamhet, såsom vid näringsreglerande lagstiftning, j en av uppkommer lätt svårigheter vid tillämpningen. l verksamhet där ett flertal arbetar tillsammans, t.ex. i juridisk l

personer som en persons verksamhet, uppstår inte sällan tolkningssvårigheter i fråga om vem eller vilka bär straffansvaret, om det begåtts en otillåten gärning i

som verksamheten. Problemen gäller naturligtvis främst s.k. oäkta underlåtenhetsbrott.

De särskilda straffbestämmelserna innehåller i allmänhet inte någon uttrycklig reglering av vem som skall ådömas straff i det fall då ett brott begås i juridisk verksamhet. De allmänna reglerna om

en persons gärningsmannaskap och medverkan till brott är inte heller särskilt väl avpassade för de förhållanden som råder vid verksamhet i kollektiva former ang. medverkansreglerna se SOU 1996:185 s. 175 f..

Låt säga att har straffsanktionerad föreskrift som gäller till-

en verkning bilar. Om denna åsidosätts inom ett stort företag framstår

av det knappast rimligt att uppfatta bestämmelsen som riktad till

som varje arbetare som deltagit i tillverkningen. Det är mer naturligt att

SOU 1997127 Straffansvar vid brott i näringsverksamhet 105

uppfatta bestämmelsen riktad till den eller de som lett verksam-

som heten. Något självklart finns dock inte frågan om vem eller

svar vilka skall bära straffansvaret inom en stor och komplicerad

som organisation. Från lagstiftarens sida är det väsentliga att företagen uppfyller sina skyldigheter och bedriver verksamheten i enlighet med gällande regler. Vem inom ett företag i praktiken för detta

som svarar är underordnad betydelse. Har en straffbar överträdelse skett i

av mer

företags verksamhet innebär emellertid principerna för det individuett ella straffansvaret att det, när det t.ex. gäller en straffbar underlåtenhet, måste fastställas haft ansvaret för att uppfylla den skyldighet

vem som som åvilat företaget.

Det är den antydda problematiken hanteras genom prin-

nu som ciperna för företagaransvar. Dessa vilar grundtanken att det straffrättsliga bör ligga hos den eller de har den bästa möjlig-

ansvaret som heten att motverka lagöverträdelser inom en verksamhet genom en ändamålsenlig ledning, organisation och kontroll verksamheten.

av Kriterierna för att fastställa som bär företagaransvar,

om en person gjort sig skyldig till ett brott är självfallet desamma vid gärningar inom

för juridisk verksamhet vid andra gärningar. ramen en persons som Frågan är i bägge fallen någon uppsåtligen eller av oaktsamhet när

om detta är tillräckligt för förfarit i strid mot ett korrekt sätt

ansvar en

tolkad i lag given straffbestämmelse.

Företagaransvaret har i allt väsentligt utvecklats genom rättspraxis och doktrin. Någon helt enhetlig terminologi finns inte området. I den fortsatta framställningen kommer vi använda tennen som en beteckning för det straffrättsliga företagare kan drabbas

ansvar som en

till följd underlåtenhet att utöva tillsyn och kontroll över den av av verksamhet han bedriver. Det är då inte fråga om företagaransvar

som

företagare bestraffas för egenhändigt handlande i sin verksamnär en het. Att företagaren kan straffas när han handling har begått en

genom otillåten gärning eller beordrat densamma följer välbekanta prin-

av ciper för medverkan till brott. I dessa fall behöver man alltså inte använda principerna för företagaransvar.

Principerna för företagaransvar gäller inte endast i förhållande till företags verksamhet utan är tillämpliga också vid andra legela verksamheter bedrivs i kollektiva former se t.ex. det nedan refererade

som fallet NJA 1987 426. För enkelhets skull kommer dock att be-

s. teckna den bär enligt principerna för företagaransvar för

som ansvar företagare.

l doktrinen har principerna för företagaransvar behandlats av Hans Thornstedt, Ivar Strahl och Nils Jareborg se Thornstedt, Om företagar-

1948, Företagarens straffansvar, 3 uppl. 1976, Strahl, Allmän ansvar,

106 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

Straffrätt i vad angår brotten, 1976, 353 ff. samt Jareborg, Straff-

s. rättens gämingslära, 1995, s. 67 ff.

Något om rättspraxis

Här följer några rättsfall som belyser principerna for foretagaransvar. Främst avser dessa frågorna om omfattningen ansvaret for tillsyn

av och kontroll inom olika verksamheter samt vem inom olika organisationer som kan bära ett sådant Till den frågan hör

ansvar. senare effekterna delegation arbetsuppgifter inom verksamhet.

av av en NJA 1950 s. 51. Vid ett mejeri som tillhörde en ekonomisk förening hade tillverkning av ost ägt rum i strid med gällande bestämmelse för sådan tillverkning. Ordföranden i föreningens styrelse åtalades för dessa överträdelser. Han bestred åtalet under påstående att en disponent ensam var ansvarig för driften och tillverkningen vid mejeriet. HR fällde ordföranden till ansvar, eftersom han i egenskap av ordförande i styrelsen för föreningen, oavsett det ansvar som ålegat disponenten, åtminstone borde ha haft vetskap om ostens verkliga beskaffenhet. HovR fastställde HR:s dom. HD:s majoritet frikände ordföranden. l målet var upplyst att disponenten hade att leda driften av mejeriet. Utredningen visade inte annat än att disponenten ägde erforderlig yrkeskunskap och även annars var väl skickad för sin uppgift. Med hänsyn till det och till omständigheterna i övrigt kunde det inte anses, att ordföranden i föreningens styrelse haft att själv

för den dagliga kontrollen tillverkningen. Överträdelse målet svara av som rörde var av tillfällig natur. Därför kunde det inte göras gällande, att ordföranden på grund av den allmänna övervakningsplikt som åvilade honom bort hava vetskap om den sålda ostens verkliga beskaffenhet. Någon omständighet i övrigt grund varav han borde hava haft

anses sådan vetskap förelåg inte.

NJA 1950 s. 529 På en gård rådde det avverkningsförbud, vilket innebar att det enbart fick avverkas skog, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Vid avverkning gården fällde emellertid en arbetare även ostämplade träd. Detta var ett brott mot skogsvårdslagen, för vilket fastighetsägaren i princip ansvarig. Ägaren hade emellertid vid tiden

var för avverkningen varit resor, varför han anmodat befallningsmannen gården, som hade lantbruks- och skogsutbildning, att sköta om avverkningen och utöva tillsyn över den. HovR fann det inte styrkt att fastighetsägaren känt till den olagliga avverkningen och ansåg inte heller att han brustit i tillsyn över avverkningen genom att uppdra befallningsmannen att utöva tillsynen, eftersom han grund av befallningsmannens utbildning, tjänsteställning gården och av denne tidigare utövad tillsyn över avverkningen egendomen haft skälig anledning antaga att denne var

SOU 1997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 107

kompetent för uppdraget. Fastighetsägaren frikändes. HD gjorde samma bedömning.

NJA 1974 s. 297 En styrelseledamot, i ett aktiebolag åtalades för förseelser mot uppbördsförordningen för att hon som ansvarig arbetsgivare i bolaget av grov oaktsamhet underlåtit att under föreskrivna uppbördsterminer inbetala visst belopp som motsvarat skatteavdrag, som gjorts för bolagets arbetstagare. E jämte en svärdotter utgjorde styrelse i bolaget. E synes ha stått som ägare av aktierna. Förutom styrelsen hade endast T Ers make rätt att teckna bolagets firma. E kunde alltså inte ensam göra det. Verksamheten sköttes helt och hållet av T. Utbetalning av löner och redovisning av skatt sköttes av T och annan person. Ezs direkta kontakt med verksamheten var väsentligen att hon efter Tzs anvisningar skrivit ut vissa fakturor. HD uttalade att den som åtar sig ett uppdrag att vara ledamot av aktiebolags styrelse inte, till frihet från att fullgöra de förpliktelser som

följer med sådant ledamotskap, kan åberopa enbart att styrelseannars uppdraget varit av endast formell natur eller att han inte förstått innebörden uppdraget. Företaget var dock organiserat på det sätt att T helt

av omhänderhaft den omedelbara ledningen och skötseln av företaget och därmed även fått ett direkt ansvar för fullgörandet av företagets förpliktel-

mot det allmänna. E ansågs därför inte ha varit skyldig att i första ser hand svara för att bolagets åligganden i fråga om inbetalning av skatt fullgjordes. E hade visserligen på grund av sin ställning i bolaget haft, att vid anledning till misstanke, att förpliktelsema mot det allmänna fullgjordes, verkställa undersökning och i förekommande fall söka få till stånd rättelse. Emellertid har, såvitt utredningen ger vid handen, sådan anledning

ingripa och företaga kontroll förelegat för henne. Åtalet mot E att ogillades.

NJA 1985 s. 43 VD:n i ett aktiebolag frikändes från ansvar för brott mot varusmugglingslagen. HovR ansåg att godset, för vilket gällde införselförbud, hade kommit ut i den fria rörelsen p.g.a. främst bristande noggrannhet i bolagets verksamhet vid hanteringen av tull- och licensärendena och brister i bolagets organisation. För dessa brister ansågs VD ytterst ansvarig och omständigheterna sådana att hans oaktsamhet bedömdes

var som grov. HD fann däremot att bolagets organisation var genomtänkt och

tillfredsställande kontroll. Överträdelsen berodde misstag av innebar ett enskilda befattningshavare och deras bristande noggrannhet berodde såvitt

visat inte sådana brister i VD:s ledning av företaget att han visat var grov oaktsamhet.

529 Elmontören Paul A dömdes för allmänfarlig vårdslöshet NJA 1985 s. för att han vid utbyte luftledningar av misstag kopplat ihop en ström-

av förande ledare med noll- och skyddsledare. Plåthöljena

en gemensam bland annat tvättmaskiner, kylskåp, spisar samt rörledningar m.m. i en

108 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet sou 1997:127 l

ladugård blev härigenom strömförande under en tid av ca fem minuter varigenom 13 kor och 4 kvigor till ett värde av 110 000 kr förolyckades. Även elverkets ansvarige e1installatörJ åtalades för allmänfarlig vårdslöshet under påstående att han icke utövat överinseende vid arbetets utförande och heller givit direktiv till dem som utförde arbetet att anläggningen fick tagas i bruk förrän den blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom hans försorg. Vid TR:n dömdes

HovR:n konstaterade att det ålegat J att se till att de som utförde installationsarbetet hade de kunskaper och färdigheter som fordrades för arbetet samt att de fått erforderliga instruktioner. Av vad J obestritt uppgivit om Paul Azs utbildning och tidigare yrkeserfarenhet framgick att Paul A måste anses ha haft erforderliga kvalifikationer för utförande av det arbete som han blivit ålagd. HovR:n fann därför att J inte kunde anses ha varit vårdslös eller försumlig genom att låta Paul A utföra detta. Såväl montörer som arbetsledare hade infonnerats om och tilldelats instruktioner och gällande föreskrifter. HovR:n ansåg att det inte ålegat J att därutöver ge de underlydande särskilda instruktioner för det arbete som var i fråga. J ansågs ha haft anledning att räkna med såväl att en felkoppling som den ifrågavarande inte skulle förekomma som att anläggningen skulle i vederbörlig ordning kontrolleras innan den togs i bruk. HovR:n ogillade åtalet mot

HD anförde i huvudsak följande. Bedömningen av om J förfarit oaktsamt skall ske med utgångspunkt i 3 § 2 st. elinstallatörsförordningen. Där föreskrivs beträffande sådant installationsarbete som det här är fråga om att den ansvarige elinstallatören skall tillse, att yrkesman som utför installationsarbetet under hans överinseende har de kunskaper och färdigheter som fordras för arbetet samt att den anläggning eller anordning som arbetet har avsett tas i bruk förrän den blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom elinstallatörens försorg. En utgångspunkt bör vara att elinstallatörens engagemang skall ställas i relation just till yrkesmannens kunskaper och färdigheter för det aktuella arbetet. De aktuella delarna av installationsarbetet har varit av förhållandevis enkel beskaffenhet. Med hänsyn till sin utbildning och yrkeserfarenhet måste Paul A anses ha varit väl kvalificerad för arbetet. Ytterligare en erfaren montör och en arbetsledare med kvalifikationer för elinstallatörsbehörighet har varit knutna till arbetsuppgiften. Att efter att själv ha deltagit i planeringen och satt sig

i den konkreta uppgiften, utan ytterligare överinseende överlämnat arbetet till arbetsledaren och arbetslaget kan under angivna förhållanden inte läggas honom till last som försummelse. l det nu aktuella fallet borde en kontroll av anläggningen ha skett före spänningssättningen. Kontrollen skulle ha avsett bl.a. att anläggningen var rätt kopplad och att fasföljden var riktig. egen anm. Det måste vara en viktig och i elinstallatörsförordningen avsedd uppgift för elinstallatören att vidta åtgärder för att försäkra sig om att en från säkerhetssynpunkt så betydelsefull kontroll utförs. J har därför inte kunnat, med hänvisning till den information om och den tilldel-

SOU 1997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet 109

ning skriftliga instruktioner personalen fått genom elverkets for-

av som

avstå från att själv instruktioner kontrollen. J har emellertid sorg, ge om anfört att han personligen hållit sammankomster med montörema i säkerhetsfrågor och därvid bl.a. påpekat att den angivna kontrollen skall göras, att han fortlöpande sett till att den behövliga kontrollutrustningen medförts till arbetsplatserna liksom att den varit funktionsduglig samt att dessa åtgärder med säkerhet företagits också i förhållande till Paul A. Dessa uppgifter är inte vederlagda. Utrustningen är okomplicerad och det kan tas för givet Paul A fullt kompetent att använda den. J har också haft

att var fog för sin tillit till arbetsledaren när det gällt tillsynen i säkerhetshänseende. J får därmed ha uppfyllt vad som ålegat honom också i fråga om

anses kontrollen det utförda arbetet. Inte heller i detta hänseende har J alltså

av varit oaktsam.

NJA 909 En chefredaktör och ansvarig utgivare dömdes för brott

1985 s.

upphovsrättslagen. Enligt HD är inte enbart den redaktionsmedmot arbetare aktivt medverkar till uppkomsten av ett tidningsinslag som

som innebar ett intrång i upphovsrätten straffansvarig, utan även den med ledande ställning är ansvarig för tillsynen över att sådana brott inte

som begås i verksamheten, tillsynen är otillräcklig. Ofta är det den an-

om svarige utgivaren bär tillsynsansvaret även om det inte går att avgöra

som frågan generellt. I det här fallet hade den ansvarige grovt åsidosatt vad

ålegat honom. En invändning delegation godtogs inte eftersom det som om saknats klar och tydlig instruktion uppgiftsfördelningen mellan olika

en om befattningshavare vid prövningen upphovsrättsliga frågor och utrymme

av funnits för missförstånd och osäkerhet vem som skulle besluta i varje

om särskilt fall.

NJA 1987 426 Vid valnämnd fördes personregister utan erforderligt

s. en tillstånd enligt datalagen 1973:289. Målet gällde frågan om valnämndens ordförande ansvarig för detta. Åklagaren väckte åtal mot Roland L för

var brott datalagen 1973:289 och påstod i huvudsak följande. Val-

mot nämnden i Stockholms kommun med Roland L ordförande har vid två

som sammanträden år beslutat att begäran invandramämnden

samma av genomföra identifiering i kommunen röstberättigade utländska med-

av borgare, icke utövat sin rösträtt i 1979 års val, med vetskap om att

som automatisk datateknik måste tillgripas för uppdragets genomförande till

rimliga kostnader och inom rimlig tid. Pâ grund av besluten har utan tillstånd datainspektionen hos Valnämnden datateknisk väg inrättats

av och förts personregister innehållande alla levande, till kommunalval röstberättigade i Stockholms kommun kyrkoskrivna invandrare, som icke utnyttjat sin i 1979 års val. Roland L har genom ovannämnda för-

rösträtt farande uppsåtligen åsidosatt datalagens bestämmelser om inrättande och rörande personregister. 1 andra hand gjorde åklagaren gällande att

av Roland L varit oaktsam att inte med hänsyn till vad som förevarit

genom

l 10 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet

vid de båda sammanträdena förvissa sig om att automatisk databehandling ADB inte skulle användas för uppdragets genomförande.

TR:n ogillade åtalet eftersom det inte ansågs ålägga valnämndens ledamöter att bevaka att datalagens bestämmelser iakttogs och att något otillåtet register inte upprättades.

Även H0vR:n ogillade åtalet.

I HD justerade RÅ åtalet mot Roland L enligt följande. Valnämnden i Stockholms kommun med Roland L som ordförande har vid sammanträde i december 1981 informerats om att valnämndens kansli i enlighet med valnämndens beslut i september 1981 genomfört identifiering de

en av röstberättigade utländska medborgare som inte röstade i 1979 års val. Genom informationen har Roland L fått vetskap att datateknik kommit

om till användning vid identifieringen och att sådan teknik avsedd att

var användas vid den fortsatta hanteringen. Genom Roland Lzs underlåtenhet att ingripa har ett på datateknisk väg inrättat personregister innehållande alla levande, till kommunalval röstberättigade i Stockholms kommun kyrkoskrivna invandrare, som icke utnyttjat sin rösträtt i 1979 års val, kommit att föras hos Valnämnden utan att tillstånd datainspektionen

av förelegat. Registret är uppdelat två magnetband, det inne-

varav ena håller personnummer, namn, adress och nationalitet och det andra därjämte civilstånd. Registret har förts fram till september 1982. Roland L har genom ovannämnda förfarande uppsåtligen åsidosatt datalagens bestämmelser om förande av personregister. I andra hand görs gällande att Roland L genom vad som förekom vid sammanträdet bort inse att datateknik använts och varit avsedd att användas. Genom sin underlåtenhet att ingripa har Roland härigenom av oaktsamhet åsidosatt datalagens bestämmelser om rörande av personregister.

HD anförde i huvudsak följande. Vid Valnämnden har förts ett otillåtet personregister sätt riksåklagaren påstått. Av utredningen måste vidare anses framgå att Roland L vid valnämndens sammanträde i december 1981 fått klart för sig i vart fall att uppdraget att identifiera de i Stockholms kommun röstberättigade utländska medborgare inte röstade i 1979 års

som val hade fullgjorts med hjälp av automatisk databehandling och att sådan behandling var avsedd att användas även i fortsättningen. Annat har inte visats i målet än att Roland L under den med åtalet avsedda tiden inte kände till att datainspektionens tillstånd erfordrades för att föra ett sådant register. Sådan okunnighet fritar honom emellertid inte från Roland

ansvar. L har gjort gällande att inrättandet och förandet av personregistret liksom införskaffandet av tillstånd till sådant register är att sådana

anse som verkställighetsåtgärder som genom den ansvarsfördelning tillämpas

som inom Stockholms kommun delegerats till kanslichefen vid Valnämnden. Några bestämmelser i kommunallagstiftningen om ansvarsfördelningen mellan kommunala nämnder och styrelser, å ena, samt kommunala tjänstemän, å andra sidan, vid lagöverträdelser som begås i kommunal verksamhet ñnns inte. Inte heller synes någon rättspraxis på detta område finnas.

SOU 1997: 127 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet l l l

När det gäller placeringen av ansvaret för lagöverträdelser som begås i privata företags verksamhet har däremot vissa regler om s.k. företagaransvar utvecklats i rättspraxis. I princip åvilar det straffrättsliga ansvaret företagsledningen. Denna består i aktiebolag av styrelsen och verkställande direktören i de fall där denne inte är ledamot av styrelsen. Ansvaret inom företagsledningen fördelas så att ansvaret i första hand åvilar den ledamot inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse begåtts. Verkställande direktören kommer därvid i första hand i fråga eftersom han ansvarar för den löpande förvaltningen. Delegation av ansvaret kan dock ske. Företagsledningen ansvarar emellertid för att företaget organiseras sådant sätt att lagöverträdelser kan förutsättas ske i dess verksamhet. Ledningen har sålunda att sörja för att företaget har en ändamålsenlig personalorganisation och att underordnad personal är kompetent och tillräckligt instruerad för sina uppgifter. Även delegation skett är ledningen skyldig att gripa

om

om det visas föreligga brister eller eljest särskild anledning föreligger. Vid oaktsamhetsbrott kan ansvar utkrävas av den i företagsledningen som oaktsamt brustit i vad som enligt det nyss sagda ålegat honom. Enligt kommunallagen ankommer förvaltning och verkställighet kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder. Den kommunala förvaltningsorganisation som betjänar nämnderna är inte reglerad i lag. Förvaltningsorganisationen är mycket varierande till uppbyggnad och omfattning i kommunerna. l kommunerna pågår sedan flera år en omfattande decentralisering beslut och verkställighet. Härmed sammanhänger att de an-

av ställda får ett ökat personligt ansvar för verksamhetens planering och genomförande prop 1984/851200 12. Mot den angivna bakgrunden ter

s det sig naturligt att de principer för företagaransvar som utbildats i rättspraxis för det privata näringslivet får tjäna åtminstone som en utgångspunkt också den kommunala sektorn. Måhända är möjligheten att delegera något mindre omfattande den kommunala sektorn till

ansvar följd de särskilda förhållanden som ligger till grund för kommunal-

av

delegation. Omständighetema i det särskilda fallet måste lagens regler om tillmätas betydande vikt när det gäller att ta ställning till om delegation av det straffrättsliga ansvaret för förtroendevalda kunnat ske. l det aktuella fallet har, såvitt utredningen visar, frågan vilket sätt identifieringen av de icke röstande invandrarna skulle ske aldrig diskuterats vid de två sammanträden Valnämnden hade i ärendet under hösten 1981. Roland Lzs uppgift att han vid det första sammanträdet utgick från att identifieringen skulle ske manuellt har inte vederlagts i målet. Av utredningen framgår att initiativet till ADB-behandling togs tjänstemannanivå efter det första sammanträdet och att identifieringen hade slutförts med hjälp av ADB-behandling före det andra sammanträdet. Frågan om ansvar för Roland L är därmed huruvida han vid det andra sammanträdet hade haft

beroende av rätt att utgå från att befattningshavare vid valnämndens kansli, närmast då kanslichefen Peter W, hade skaffat erforderligt tillstånd från datainspektionen att föra ett personregister över icke röstande invandrare. Vid denna

l 12 Straflansvar vid brott i näringsverksamhet

bedömning måste beaktas att handläggningen tjänstemannanivå skedde av högt kvalificerade personer med tillgång till betydande kunnande och stora resurser på dataområdet. Särskilt märkes att Peter W, som var chef för valnämndens kansli, tillika var chef för stadskansliets organisationsavdelning och ansvarade även för Stockholms kommuns datasektion. Härtill kommer att det vid den aktuella tidpunkten var oklart vilket eller vilka av kommunens organ som var registeransvariga enligt datalagen. Datainspektionen hade då för sin del den uppfattningen att ansvaret låg hos kommunstyrelsen och inte hos de olika kommunala nämnderna. Under angivna omständigheter hade Roland L haft rätt att utgå från att Peter W hade sett till att erforderligt tillstånd till rörande av personregistret inhämtats från datainspektionen. Åtalet mot Roland L skall därför lämnas utan bifall.

Ett JustR var av skiljaktig mening och anförde i huvudsak följande. Den identifiering av icke röstande invandrare som genomfördes val-

av nämndens kansli grundades ett beslut av nämnden i september 1981. Roland L fick vid nämndens sammanträde i december 1981 klart för sig att datateknik hade använts vid identifieringen och var avsedd att användas vid den fortsatta hanteringen av uppgifterna. Trots detta vidtog han inte någon åtgärd för att förvissa sig om att datainspektionens tillstånd hade inhämtats till registreringen. Det saknas i och för sig anledning att betvivla att Roland L vid denna tid var ovetande om att sådant tillstånd behövdes. Detta kan emellertid inte fria honom från ansvar och vid bedömningen av hans handlande bör därför bortses härifrån. Avgörande för ansvarsfrågan blir, såsom även majoriteten har funnit, om Roland L hade haft rätt att utgå från att erforderligt tillstånd hade inhämtats genom kansliets försorg. Nämndens beslut att upprätta en förteckning av det slag som var i fråga får antas ha utgjort en ganska extraordinär åtgärd. Från integritetssynpunkt framstår åtgärden onekligen som känslig, och det förefaller föga troligt att datainspektionen skulle ha lämnat tillstånd till ett sådant register utan att ha tillgång till något yttrande från Valnämnden själv. Detta borde Roland L ha insett. När han fick klart för sig att datateknik hade utnyttjats för den av nämnden beslutade registreringen borde detta därför ha gett honom anledning att undersöka om datainspektionens tillstånd förelåg. Genom sin underlåtenhet att ingripa har Roland L visat oaktsamhet och ådragit sig ansvar för registrets fortsatta förande.

NJA 1993 s. 740 Det gällde ansvar för prokurist C enligt uppbördslagen för att han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att inom föreskriven tid inbetala innehållna skatter för ett kommanditbolags anställda. HD anförde att ansvaret att inbetala innehållna skatter åvilar arbetsgivaren och att man fick gå till reglerna om företagaransvar för att utröna var ansvaret skulle placeras när brott var begånget i en juridisk persons verksamhet. Avgörande har ansetts vara den faktiska maktpositionen och möjligheten att påverka förvaltningen. Ansvar kan då utkrävas även av den som inte är

Straflansvar vid brott i näringsverksamhet l 13

legal ställföreträdare. Vid den för åtalet aktuella tiden hade C tagit över

driften och drev företaget l egenskap av prokurist hade han även ensam. företräda företaget utåt. Han har därför i egenskap av företrädare rätt att för arbetsgivaren ådragit sig för att de innehållna skattebeloppen ansvar inte inbetalats.

NJA 1995 204 EK kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande s. var ordförande i kommunens tekniska nämnd. Under den nämnden hörde samt avloppsreningsverken och deras ombyggnad. EK åtalades för att frågor om han varit ansvarig för att gällande villkor för två av kommunens avloppsreningsverk inte iakttagits. EK invände att han inte i någon egenskap haft för den ifrågavarande verksamheten. Fråga ren verkställigansvar var om ankom på kommunens förvaltning och inte kommunens polihet som tiker. ogillade åtalet då det inte ansågs styrkt att utsläppsvillkoren vid TRzn reningsverket åsidosatts och åsidosättandet villkoren vid det det ena av andra bedömdes ringa och därför utgjorde brott. som HovRzn fann det ostridigt att utsläppen överskridit vad som angetts i de ursprungliga tillståndsbesluten. Ett straffrättsligt ansvar skulle enligt HovR:n i första hand sökas inom den tekniska nämnden, vilket innebar att inte kunde ansvarig för överutsläppen i sin egenskap av kom- EK göras munstyrelsens ordförande eller kommunalråd. Som ordförande i som kommunens tekniska nämnd hade EK haft ett övergripande ansvar för reningsverkens funktion. Kommunen förhållandevis liten och EK hade var olika sätt tagit aktiv del i det aktuella projektets tillkomst. Detta var sådan verkställighetskaraktär att ansvaret därigenom legat helt på inte av tjänstemännen. Härtill kom att den tekniske chefen lämnat sin befattning i anslutning till projektet och att någon ordinarie ersättare för honom inte blev utsedd. HovR:n fann därför att EK ansvarig för projektet och var svarade för gällande reningskrav upprätthölls. Då utsläpp av fosfor i att vattendrag bidrar till växtligheten ökar och framför allt till att bottenatt faunan skada samtidigt ñsken har benägenhet att förflytta sig tar som en kunde brottet inte bedömas ringa. Någon anledning att döma till ett som straff än böter förelåg dock inte. HovR:n dömde EK för brott strängare mot miljöskyddslagen till 50 dagsböter. HD fann EK bar straffansvar för att gällande reningskrav upprättatt hölls och fastställde HovR domslut samt anförde i huvudsak följande. avgörande i NJA 1987 426 kan sägas spegla en övergripande HD:s s. princip ansvarsfördelning mellan kommuns förtroendevalda och om en en dess anställda. I den fråga aktuell i det angivna målet- vem som som var ansvarig för att erforderligt tillstånd söktes och erhölls till ett ADBvar personregister uttalades att det saknades anledning för vederbaserat börande nämnd utgå från annat än att det tjänstemännens initiativ att inrättade registret tillståndsprövat och godkänt av Datainspektionen, var bakgrund den speciella kompetens i datafrågor som fanns i bl.a. mot av

l 14 Straffansvar via’ brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

den kommunala förvaltningen. Det den angivna principen

synsätt som ger uttryck för har bekräftats av den senare utvecklingen det kommunalrättsliga fältet. Under förarbetena till den nya kommunallagen 1991:900

liksom f.ö. i ett senare betänkande av Lokaldemokratikommittén har — från flera håll understrukits att de förtroendevaldas främsta uppgift är att som medborgarnas företrädare särskilt ägna sig övergripande frågor

som rör verksamhetens mål, inriktning, omfattning och kvalitet, medan de anställda i kraft av sin särskilda sakkunskap och sin speciella förtrogenhet med verksamheten bär ansvaret för den löpande förvaltningen. En mycket stor del av denna har sagts vara att hänföra till vad som har betecknats som ren verkställighet. En utveckling mot en klarare rollfördelning mellan förtroendevalda och anställda har ansetts böra främjas; dock har några direkta lagstiftningsåtgärder ansetts behövliga se 1990/91:1 17

prop. s. 12, 88 och 204 samt SOU 1993:90 s. 246 f.. Med tillämpning

av det angivna synsättet skulle som också EK hävdat- kunna göras gällan-

de att tillsynen över att utsläppsgränsema hölls under försöksverksamheten ankom personal inom den tekniska förvaltningen som en verkställighetsfråga. EK har också gjort gällande, att arbetsordningen för den tekniska förvaltningen bygger en sådan ansvarsfördelning. Slutsatsen

av det anförda är dock icke obetingat att den tekniska nämndens ledamöter kan göras ansvariga för överutsläppen. Även med den rollfördelning

som beskrivits i det föregående kan icke bortses från att nämnden haft det yttersta ansvaret för att verksamheten bedrevs ett lagenligt sätt. l förevarande fall var det fråga om en försöksverksamhet för vilken LSt:n i sina tillståndsbeslut skärpt rapporteringskraven rörande provanalyser i förhållande till vad som eljest gällde. Den tekniska nämnden hade också förutsett möjligheten att utsläppsgränsen skulle hållas och hade låtit ta i avtalen med entreprenören för försöksverksamheten klausul

en som gav kommunen rätt att säga upp avtalen med omedelbar verkan, kom-

om munen fann sig icke kunna upprätthålla rening enligt fastställda krav. Med denna uppfattning rörande möjliga problem med överutsläpp hade det varit naturligt för nämndens ledamöter att bevaka frågan, särskilt som det fanns tjänstemän som redan inledningsvis skeptiska till den teknik skulle

var som användas, något som EK hade kännedom om. Härtill kommer för EK:s del att han fått rapporter under försöket kalkgivornas storlek, vilka

om uppgifter var ägnade att väcka misstanke att reningen inte fungerade

om tillfredsställande. Vad i det föregående redovisats har utgjort anledning för EK att vidta de åtgärder som kunde vara påkallade. Som HovR funnit har EK genom sin underlåtenhet av oaktsamhet åsidosatt de villkor gällde

som för utsläppen.

Företagare som specialsubjekt

Enligt en rad straffbestämmelser utpekas företagare specialsubjekt.

som

SOU 1997: 127 Straflansvar via’ brott i näringsverksamhet l 15

Härvid används olika uttryck t.ex. arbetsgivare, näringsidkare, inne-

havare eller utövare viss verksamhet. Det innebär att ingen annan av än den innehar den i lagen angivna ställningen, företagaren, kan som gärningsman. Underordnade i verksamheten bär således vara personer i princip inte något självständigt straffrättsligt ansvar. Företagaren kan enligt dessa straffbestämmelser straffas för inte enbart gärningar utan även för underlåtenhet att Förhindra handegna lingar hans anställda eller medhjälpare utför, under förutsättning som att gärningarna har med företagarens verksamhet att göra. Brottsbeskrivningarna är utformade så att underlåtenhet att förhindra förbjudna

handlingar faller under lagtexten. Det s.k. accessoriska företagaransvaret är ett specialfall av före-

specialsubjekt. Det är den äldsta formen av foretagaransvar tagare som i husbondeansvaret. I äldre tider gällde att husoch har sitt ursprung bonden bar ansvaret för gärningar begicks av dem som ingick i som hans hushåll. Liksom när det gäller husbondeansvaret är bestäm-

melserna accessoriskt företagaransvar utformade så att företagaren om enligt brottsbeskrivningen för otillåten gärning som någon ansvarar en företagit. Formellt sett är det alltså fråga ett vikarierande annan om I praktiken torde det emellertid även i dessa fall krävas att ansvar. företagaren brustit i tillsyn och kontroll över verksamheten. Lagtekniskt är den accessoriska ansvarsformen inaktuell och numera förekommer inte accessoriskt företagaransvar annat än i ett fåtal för-

fattningar. Bestämmelserna är olika utformade och någon systematik svår skönja. Det subjektiva rekvisitet varierar också i utformning. är att

F öretagaransvar vid straffbestämmelser utan specialsubjekt

De flesta straffbestämmelser innehåller ingen angivelse specialav subjekt. Bestämmelserna endast att den uppsåtligen eller av anger som förfar på visst skall dömas till straff. Även sådana oaktsamhet ett sätt bestämmelser kan naturligtvis överträdas inom för verksamramen en

l följande författningar finns alltjämt bestämmelser av detta slag: Lag 1940:176 med vissa bestämmelser fraktfart med svenska fartyg, Förordom ningen 1956:413 klassificering kött, Sjöarbetstidslagen 1970:105, om av Sjömanslagen 1973:282, Oljekrislagen 1975:197, Körtkortslagen 1977: 477, Förfogandelagen 1978:262, Ransoneringslagen 1978:268, Lagen 1980:424 åtgärder mot vattenförorening från fartyg, Lagen 198l:2 om om handel med skrot och begagnade Förordningen 1981:402 om handel varor, med skrot, Förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor och Lagen 1990:1183 tillfällig försäljning. om

l 16 Slraflansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

het. Av rättspraxis framgår företagare kan bli straffansvarig för

att en sådana överträdelser utan något egenhändigt handlande. För att företagaren skall kunna göras ansvarig i ett sådant fall krävs att brottsbeskrivningen enligt sedvanlig tolkning inrymmer underlåtenhetsbrott i form av bristande tillsyn och kontroll över verksamheten.

Det som i allmänhet läggs företagaren till last är att han varit oaktsam genom att inte ingripa i verksamheten och förhindra att denna bedrivs i strid mot straffbestämmelser. Vid oaktsamhetsbrott krävs inte att han är medveten om att det sker överträdelser. Företagaren är skyldig att vara aktsam i samband med valet, instruktionen och övervakningen av sina underställda, dvs. oftast anställda eller dem som annars anlitas jfr skadeståndsansvar för principal, avsnitt 5.3.3. Företagaren har ansvar för att avvärja risker för att de anställda och andra som anlitats i verksamheten, med undantag för självständiga företagare, utför straffbelagda gärningar. Det beskrivs ibland det sättet att företagaren har tillsynsplikt över sitt företag och är skyldig till

att se att lagöverträdelser inte inträffar i verksamheten.

Ofta är det fråga om näringsreglerande lagstiftning som direkt tar sikte olika former av verksamhet. En straffbestämmelse som t.ex. förbjuder tillverkning av ett visst slag förbjuder handlingar genom vilka sådan tillverkning sker. Förbudet avser emellertid inte i första hand egenhändigt handlande utan att bedriva verksamhet i vilken otillåten tillverkning sker. En företagare kan sägas tillverka det som företaget tillverkar. En företagare som låter olovlig tillverkning ske i företaget kan således dömas gärningsman för olovlig tillverkning.

som De anställda är, i vart fall normalt, inte att betrakta som gärningsmän. l den mån kan aktualiseras för dem är det i princip med stöd av

ansvar medverkansreglerna.

Ansvar enligt principerna för företagaransvar förekommer emellertid även vid annan lagstiftning som är omedelbart näringsreglerande och vid vilken företagaren ofta tolkningsvis uppfattas som specialsubjekt. Detta gäller exempelvis skattebrott, varusmuggling och bokföringsbrott. l dessa fall är det emellertid inte ovanligt att även den enskilde anställde som utfört den ansvarsutlösande handlingen anses ha begått ett brott i gärningsmannaskap. Det är då inte uteslutet att det är två helt olika brott som den anställde och företagaren har begått; den anställde är ansvarig för sitt aktiva handlande medan företagaren är ansvarig för underlåtenheten att utöva erforderlig tillsyn och kontroll.

Straffansvar vid brott i näringsverksamhet l l7

A nsvarsfördelningen inom ett företag

l företag inte bedrivs juridisk person bärs företagaranett som som den leder företaget. Det är sällan svårt att avgöra vem svaret av som eller vilka det är. aktualiseras frågan företagaransvar ofta for gär-

I praktiken om

har begåtts i juridisk verksamhet. Huvudregeln ningar som en persons den eller de bär företagaransvar skall finnas i den juridiska är att som verkställande ledning. Det har ingen avgörande betydelse personens vederbörande företräda den juridiska utåt, dvs. om har rätt att personen teckna firman. Det avgörande är möjligheten och makten att bestämma

över verksamheten. fråga aktiebolag innebär det att ansvaret främst åvilar styrelsen l om verkställande direktören VD. Enligt 8 kap. 6 § aktiebolagsoch den 1975:1385 styrelsen för bolagets organisation och förlagen svarar bolagets angelägenheter medan VD, sådan finns, valtningen av om förvaltningen enligt de riktlinjer och anvisskall handha den löpande styrelsen meddelar. Ansvarsfördelningen mellan styrelsen ningar som innebär den sistnämnde huvudregel bär företagaroch VD att som överträdelser sker i bolagets dagliga verksamhet. På ansvaret för som liknande bedöms frågan i andra juridiska som är struktusätt personer rerade ungefär samma sätt som ett aktiebolag. företag någon storlek måste arbetsuppgifter och 1 de flesta av åvilar företagsledningen delegeras nedåt i organisaansvar som primärt nödvändigt dels eftersom företagsledningen rent fysiskt tionen. Det är ha kontroll över hela verksamheten, dels eftersom ledningen inte kan effektivitetsskäl inte bör syssla med detaljfrågor. Om sådan deleav en korrekt sätt medför den i allmänhet att också

gering genomförs ett

flyttas från företagsledarna till den arbetsuppgiften straffansvaret som till. För delegering skall få den effekten krävs att delegerats att en företagsledningen har organiserat företagets verksamhet ett rationellt befattningshavare samt sett till att erforderliga sätt, utsett kompetenta instruktioner lämnats. Det fordras vidare att den som fått ansvaret till sig också har tillräckliga beslutsbefogenheter och ekonodelegerat miska för vidta de åtgärder är påkallade. l de fall föreresurser att som med hänsyn till förhållandena i företaget rent faktiskt inte tagsledaren möjlighet övervaka viss tillverkning beror hans möjligheter har att t.ex. undgå straffansvar olovligt tillverkning sker vilket sätt samt att om till han delegerat ansvaret. Företagsledaren är alltid skyldig att vem skapa förutsättningar för betryggande tillsyn och kontroll även om en han inte kan utöva denna själv. i vilken utsträckning det överhuvudtaget är möj- En annan fråga är

l l8 Straffansvar vid brott i näringsverksamhet SOU 1997: 127

ligt att delegera arbetsuppgifter ett sådant sätt att företagaransvaret följer med. Den rådande uppfattningen torde att det krävs att det

vara finns ett klart behov att företagsledningen befrias från sin skyldighet

av att i detalj leda och övervaka verksamheten, att den fått arbets-

som uppgiften intar en relativt självständig ställning i förhållande till ledningen och är tillräckligt kompetent att sköta uppgiften samt att det klart framgår vilka arbetsuppgifter har delegerats.

som

Det bör observeras att företagsledningens aldrig upphör

ansvar ens efter en riktigt utförd delegation. Skulle företagsledningen känna till eller borde de känna till att arbetsuppgifter delegerats inte utförs

som

ett godtagbart sätt kan de hållas straffrättsligt ansvariga för att de inte har ingripit för att rätta till förhållandena.

Tre typer av företagaransvarsbestämmelser "

Av vad som sagts följer att det finns tre typer straffbestämmelser i

av fråga om vilka en tillämpning av principerna företagaransvar blir

om aktuell. Den första typen ansvarsbestämmelser kännetecknas att

av av företagaren uttryckligen i lagbestämmelser har pekats special-

ut som subjekt. Sådana regler med företagare specialsubjekt är vanliga

som inom specialstraffrätten. Den andra typen, vilken är ännu vanligare, är bestämmelser där själva lagtexten inte innehåller ett utpekat specialsubjekt men där handlingsnormen är sådan att det tolkningsvis följer att endast företagaren gärningsman. Slutligen finns

är att anse som också den typen av bestämmelser där det inte krävs specialsubjekt utan brottet kan begås av vem som helst men enligt vilka företagare kan

en straffas enligt principerna för företagaransvar, t.ex. skattebrott och bokföringsbrott.

SOU l997zl27 ll9

F

3¶Juridiska m.m.

personer

3.1¶Inledning

Som berört inledningsvis i kapitel 2 kan det grundläggande problem ligger bakom det uppdrag anförtrotts sägas vara att det som som oss straffrättsliga systemet är uppbyggt från den utgångspunkten att det endast är enskilda fysiska kan begå brott och straffas för personer som detta. När det gäller de rent straffrättsliga ansvarsfrågorna är det alltså endast fysiska är rättssubjekt i den meningen att de kan personer som part i rättegång mot dem som avser talan om ansvar för brott vara en och straff för detta. Även utanför det straffrättsliga området är i princip alla fysiska rättssubjekt, dvs. de har rättskapacitet och kan uppträda som personer parter i rättegång. Alla människor kan ha tillgångar, förvärva rättigen heter och ikläda sig skyldigheter. Vid sidan fysiska personer brukar av emellertid räkna med ytterligare form rättssubjekt som kallas man en av för juridiska En juridisk är en sammanslutning eller personer. person organisation har rättskapacitet ett liknande sätt som en enskild som människa. En juridisk kan alltså ha tillgångar och skulder, person egna kan sluta avtal och kan, behöriga föra talan inför egna genom organ, domstol. Att juridiska inte kunna begå eller straffas för brott personer anses utesluter inte attjuridiska kan drabbas av sanktioner eller andra personer betungande rättsverkningar till följd brott eller andra normöverav trädelser. Vi behandlar de viktigaste av dessa i kapitel 4 till Som underlag för våra kommande överväganden vill dock först lämna en allmän översikt över de viktigaste formerna avjuridiska personer. Framställningen inriktas främst hur olika juridiska personer bildas eller förvärvar rättskapacitet, på kraven organisationen, ansvaret mot tredje och hur den juridiska personen upplöses. man De, vid sidan stat och kommun, viktigaste formerna av juridiska av brukar kalla för associationer. Med associationer brukar personer man bolag och föreningar. l avsnitt 3.2 till 3.10 vi en översikt man avse ger över olika former associationer. l avsnitt 3.11 behandlar därefter av stat och kommun samt i avsnitt 3.12 stiftelser. Vi tar inte särskilt upp

120 Juridiska personer m.m. SOU l997:l27

vissa andra former av juridiska dödsbon och konkursbon, personer, som som normalt torde vara av mindre intresse från de utgångspunkter som har att beakta. l avsnitt 3.13 behandlar däremot avslutningsvis näringsidkarbegreppet och berör därvid i vad mån näringsverksamhet kan bedrivas i särskilda former som inte är rättssubjekt.

3.2¶Associationer

Med associationer brukar man, som sagt, avse bolag och föreningar. Följande bolag och föreningar finns; enkla bolag, handelsbolag, typer av kommanditbolag, tysta bolag, aktiebolag, ekonomiska föreningar och ideella föreningar. l Sverige finns ingen allmän associationsrättslig lag och utan var en av de associationer lagregleras behandlas i särskilda lagar. De viksom tigaste lagarna är aktiebolagslagen, ABL, 1975: l 385, lagen 1987:667 om ekonomiska föreningar, FL, och lagen 1980:l lO2 handelsbolag om och enkla bolag, HBL. Någon särskild lag om ideella föreningar finns inte i Sverige. En association kännetecknas i normalfallet att fysiska eller av juridiska har organiserat sig medlemmar i personer som en sammanslutning. Ett aktiebolag kan dock bildas och driva verksamhet med en enda medlem. Till skillnad från en offentligrättslig sammanslutning, är associaen tion grundad frivillig rättshandling, vanligen ett avtal mellan två en eller flera personer. En associations uppgift är att genom sin verksamhet främja ett visst för medlemmarna gemensamt ändamål, ett bolags- eller föreningsändamål. Associationens ändamål är det som skall uppnås med verksamheten. Ofta är ändamålet att åstadkomma vinst kan fördelas som mellan medlemmarna. Men ändamålet kan vara av många andra slag. En ekonomisk förening kan t.ex. främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att verka för en god avsättning för medlemmarnas produkter, vilket är vanligt inom jordbruket. Ändamålet måste något vara så när bestämt. En associations verksamhet kan vilket tillåtet slag helst, vara av som t.ex. industri, handel, jordbruk eller produktion av tjänster olika slag. av När det gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar skall verksamheten vara i viss mån specificerad. Verksamheten får inte helt anges allmänt, som t.ex. handel, utan en eller flera något så när bestämda slag av verksamhet skall anges. En ideell förening får inte driva ekonomisk verksamhet i syfte att

, Juridiska personer m. m. 121 SOU 1997: 127

främja medlemmarnas ekonomiska intressen. l övrigt kan den ha vilken

verksamhet och vilket ändamål som helst. En uppgift verksamheten och ändamålet skall ge en uppfattning om vilka aktiviteter associationen skall bedriva. Annars är det inte möjom ligt bedöma inom vilken associationens måste hålla sig. att ram organ Medlemmarna i association skjuter vanligen till medel för verken samheten. De har normalt befogenhet att själva förvalta associationens angelägenheter, tillsätta, övervaka och entlediga ett förvaltande resp. att och ändra associationens organisation. Medlemmarna kan organ att också upplösa associationen och tillgodogöra sig dess behållna medel. Man brukar skilja mellan associationer utmärks av förmögensom hetsgemenskap mellan associationsformen och medlemmarna de kallas ibland personassociationer och sådana utmärks att förmögensom av hetssambandet mellan associationen och medlemmarna är begränsat de

kallas ibland kapitalassociationer. l personassociationer ansvarar med-

lemmarna för associationens förpliktelser. Typfallet av denna form av

formögenhetsgemenskap är handelsbolaget. l kapitalassociationen är

förutom viss insats, fria från förpliktelser är hänförmedlemmarna, som liga till associationen sådan. Aktiebolaget är den typiska kapitalsom associationen. Hur gentemot tredje är reglerat har stor betydelse för ansvaret man behovet skydd för bl.a. kreditgivare eller leverantörer. Kreditav värdigheten hos personassociation ligger till stor del hos meden lemmarna själva, dvs. hos de står bakom associationen. l personer som fall har lagstiftaren inte ansett att behovet skyddsregler för dessa av tredje så Hos kapitalassociationerna är förhållandet ett man är stort. aktiebolag ligger kreditvärdigheten i det kapital som binds annat. l ett

i bolaget. Av det följer att det är avgörande för kaptialassociationernas

möjligheter kredit att det skapas ett skydd för det egna kapitalet att det inte undandras borgenärer och andra intressenter. Här finns en så att mängd bestämmelser är avsedda att i möjligaste mån säkerställa att som associationen kan uppfylla sina förpliktelser.

3.3¶Bolag

Sverige finns bolagformer för verksamhet i allmänhet och för sådana I endast är avsedda för viss speciell verksamhet. Till de förra hör som en handelsbolag, inklusive kommanditbolag, och enkla bolag, samt aktiebolagen. Vid sidan dessa bolagsformer talar man om tysta bolag, som av reglerade i lag och vilkas juridiska karaktär är ganska oklar. inte är Till bolag för speciell verksamhet hör bl.a. bankaktiebolag och för-

l22 Juridiska personer m. m.

säkringsaktiebolag. Det finns särskild bank- och försäkringsrörelselag-

stiftning. I associationsrättsligt avseende ansluter bestämmelserna nära till aktiebolagslagen. Andra exempel bolag för speciell verksamhet

är partihandelsbolag och detaljhandelsbolag, fondbolag, ñnansbolag och fondkommissionsbolag.

För att ett bolag skall föreligga att medlemmarna skall anses anses vara förpliktade att det eller andra sättet främja associationens ena ändamål. En sådan medverkan kan bestå i insats eller av pengar annan egendom eller i arbetsprestationer. Det behöver inte fråga vara om fortlöpande medverkan utan engångsinsats räcker, i en som t.ex. ett aktiebolag.

3.4¶Enkelt

bolag

Det enkla bolaget är den okvalificerade formen bolag. Det är inte av en juridisk person. Ett enkelt bolag föreligger två eller flera har avtalat om att utöva verksamhet i bolag utan att ett handelsbolag föreligger. Avtalsparter kan såväl fysiska juridiska Verksamvara som personer. heten kan vara tillfällig eller varaktig. Tidigare kunde näringsverksamhet, med undantag förjordbruk, inte utövas i ett enkelt bolag, vilket var skillnaden mellan handelsbolag och enkla bolag. Numera är skillnaden att ett enkelt bolag inte skall registreras i handelsregistret. Om näringsverksamhet utövas i ett enkelt bolag, skall bolagsmännen registreras. Någon firma skall inte registreras för verksamheten. Bolagsmännen skall registreras under sina namn.

Ansvaret mot tredje man

Eftersom det enkla bolaget inte är juridisk ingår tredje en person man kunder, leverantörer m.fl. inte avtal med det enkla bolaget med utan de bolagsman som är delaktiga i avtalet. Varje bolagsman för de svarar förpliktelser han själv varit med att avtala Har flera bolagsman om. medverkat i avtalet blir de solidariskt ansvariga. Har bolagsman en medverkat i ett avtal blir han inte fri från sina skyldigheter enligt avtalet genom att utträda från det enkla bolaget.

1997:127 Juridiska m.m. I23 SOU personer

3.5¶Handelsbolag

Ett handelsbolag är juridisk Bolaget skall registreras i en person. handelsregistret hos PRV. Det är registreringen som bolaget blir genom ett handelsbolag. Ett handelsbolag bildas att två eller flera fysiska eller genom juridiska bestämmer att de tillsammans skall bedriva näringspersoner verksamhet i bolag. Det skall finnas minst två bolagsmän, men det kan

finnas flera. Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter och deras förhållande till utomstående regleras först och främst i bolagsavtalet. l bolagsavtalet finns ofta regler bolagsmännens insatser i bolaget, hur om bolagets egendom skall förvaltas, uppgifter firmatecknare och hur om vinsten i bolaget skall fördelas mellan bolagsmännen. Det finns också bestämmelser i HBL. Lagen är dock i många delar dispositiv, vilket innebär att bolagsmännen kan komma överens om att något annat skall gälla i stället för det som sägs i lagen. Handelsbolaget är företagsform ofta passar mindre företag, en som med två eller delägare. Det förutsätts att bolagsmännen gör insatser tre i handelsbolaget. lnsatsen kan pengar eller annan egendom men vara också arbete uppskattas till ett bestämt belopp. som

Ansvaret mot tredje man

Som tidigare nämnts är ett handelsbolag en juridisk person. Bolagets tillgångar och skulder är skilda från bolagsmännen och bolaget har en förmögenhet. Samtidigt har bolagsmännen ett solidariskt ansvar för egen bolagets skulder. Det innebär att bolagsmännens privata tillgångar kan i anspråk för bolagets skulder. Bolagets borgenärer kan fritt välja att tas kräva bolaget eller helst av bolagsmännen. vem som Vanligtvis krävs både bolaget och bolagsmännen gemensamt. Betalningsansvaret skall fastställt för såväl bolaget som för varje bolagsvara och det skall finnas exekutionstitel för och en. man en var Om bolagsman träder i ett handelsbolag, han även för en ny svarar de förbindelser bolaget har ingått dessförinnan. En bolagsman som som avgår inte för de förbindelser bolaget uppkommer efter svarar av som avgången, bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till om bolagsmannen avgått. Om det framgår i handelsregistret att bolagsatt trätt ut från handelsbolaget anses det att utomstående fått mannen kännedom om detta.

I24 Juridiska personer m. m. SOU 1997: l27

Handelsbolagets upplösning

Det finns olika situationer då ett handelsbolag skall upplösas. Föreskrifter om upplösning finns i HBL kan också finnas i bolagsmen avtalet. Är samtliga bolagsmän eniga att de inte vill fortsätta sitt om samarbete i handelsbolagets form kan de gemensamt besluta att om bolaget skall likvideras och därmed upplösas. Om det däremot bara är en enskild bolagsman som vill upplösa bolaget är denne bunden av bolagsavtalet. Gäller bolagsavtalet viss bestämd tid, exempelvis tio år, så är bolagsmannen i princip skyldig att samverka tiden ut. Det går alltså inte att i förtid säga ett bolagsavtal gäller bestämd tid. upp som Och med bestämd tid räknas också de avtal är slutna för som en bolagsmans livstid. Gäller avtalet obestämd tid kan en bolagsman när han vill såga upp avtalet. Den rätten går inte att avtala bort. Lagen föreskriver en uppsägningstid om sex månader, men detta går att avtala bort. På begäran av en bolagsman skall ett handelsbolag träda i likvidation om någon annan bolagsman väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt bolagsavtalet eller om det annars finns viktig grund för en bolagets upplösning. l princip skall ett handelsbolag också likvideras då bolagsman en säger upp bolagsavtalet, en bolagsman avlider eller blir försatt i konkurs eller det endast finns en bolagsman kvar i bolaget. Ett handelsbolag i vilket antalet bolagsmän har gått ned till en anses ha trätt i likvidation när detta förhållande har varat under sex månader. Ett handelsbolag kan också upphöra genom att försättas i konkurs egen begäran eller ansökan från någon av bolagets fordringsägare.

3.6¶Kommanditbolag

Ett kommanditbolag är en juridisk person. Kommanditbolaget är ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara För bolagets förbindelser med än han har satt eller åtagit mera sig att sätta i bolaget. En sådan bolagsman kallas kominanditdelägare. Annan bolagsman, som har ett fullt personligt i kommanditansvar bolaget, kallas komplementär. Förenklat uttryckt satsar en kommanditdelägare eller pengar annan egendom i bolaget liknande sätt som en aktieägare gör. Han avhänder sig ofta kontrollen över medlen i förhoppning om att de komplementärer som förvaltar kommanditbolagets angelägenheter och driver dess verksamhet kommer att skapa vinster som kommer honom till del.

Juridiska mm. 125 personer

Samtliga bolagsman kan inte kommanditdelägare. Det måste vara alltid finnas minst bolagsman har ett fullt personligt ansvar för en som bolagets förpliktelser, komplementären. Stiftelser och ideella Föreningar får inte komplementärer, i övrigt kan både fysiska och jurivara men diska personer vara det. Bolagsavtalet skall innehålla uppgift det belopp en kommanom som ditdelågare satt i bolaget. Består insatsen av annan egendom eller arbete skall det omräknas i ett penningbelopp. Uppgift om kommanditdelägares insats skall registreras. I bolagets firma skall ordet kommanditbolag ingå. Bolaget blir kommanditbolag när det blir registrerat i handelsregistret hos PRV.

Ansvaret mot tredje man

Ett kommanditbolag år ett handelsbolag med den skillnaden att en eller flera bolagsmännen endast har ett begränsat ansvar, som motsvaras av insatsen i bolaget. En kommanditdelägares privata tillgångar kan av alltså inte i anspråk för bolagets skulder. Fordringsägarna får hålla tas sig till deras insatser i bolaget.

Kommanditbolagets upplösning

Ett kommanditbolag upplöses under i princip samma förutsättningar som vanligt handelsbolag. Om kommanditdelägare avlider innebär det ett en dock inte att bolaget skall likvideras. De efterlevande kan fortsätta som kommanditdelägare inte annat har avtalats. om Är kommanditbolaget under likvidation skall samtliga bolagsmän även kommanditdelägare gemensamt sköta bolagets förvaltning. Detta gäller under förutsättning att det inte har avtalats något annat. En särskild likvidator kan också utses.

3¶Aktiebolag

Aktiebolaget är juridisk Det är den vanligaste formen för att en person.

driva yrkesmässigt organiserad näringsverksamhet.

Ett aktiebolag har eller flera fysiska eller juridiska personer som en delägare. Delägarna satsar kapital, vanligtvis pengar i bolaget. en summa Som bevis för sin insats får de aktier efter kapitalets storlek. Antalet aktier bestämmer också inflytandet i bolaget. Aktiebolagsformen är

I26 Juridiska personer m. m.

intressant för ett företag som kräver ett stort kapitaltillskott eftersom antalet delägare kan obegränsat. De flesta stora företagen har också vara valt att driva sin verksamhet i aktiebolag med ett stort antal delägare. De aktiebolag det finns flest i Sverige är emellertid de s.k. som av fåmansbolagen. Med fåmansbolag brukar sådana bolag man avse som domineras av upp till tio aktieägare. Att aktierna i ett bolag ägs av en person är inte ovanligt. Dessa aktiebolag kallas ofta för enmansbolag. För att bilda ett aktiebolag krävs minsta insats från stiftama, ett en aktiekapital, som kan vara pengar eller apportegendom. Apportegendom måste vara sådan annan egendom är till nytta för bolagets verksom samhet. Värdet apportegendomen får inte sättas högre än det verkliga värdet för bolaget. En överenskommelse att utföra arbete eller att om tillhandahålla tjänster får inte räknas som apportegendom. Om aktiekapitalet är pengar sätts dessa ett bolagets av bankkonton. Aktiekapitalet kan sedan användas i företagets verksamhet. Den svenska lagstiftningen aktiebolag har anpassats till reglerna om inom EU. Detta innebär att det finns två kategorier aktiebolag, nu av publika och privata aktiebolag. I publika aktiebolag finna det av vars inte framgår att bolagets är publikt skall beteckningen publ. i boanges lagsordningen efter firman. Vad som skiljer den kategorin bolag ena från den andra är bland annat aktiekapitalets storlek. Publika aktiebolag skall ha ett aktiekapital om minst 500 000 kr. För privata aktiebolag räcker det med ett aktiekapital om 100 000 kronor. Aktiebolag som bildats före den l januari 1995 och som från och med den l januari 1995 skall vara publika aktiebolag måste ha ett aktiekapital minst om 500 000 kronor. Bolag som bildats före l januari 1995 och skall som anses vara privata måste höja aktiekapitalet till minst 100 000 kronor före utgången av år 1997. Har bolagen inte höjt sitt aktiekapital inom föreskriven tid anses de upplösta och stryks aktiebolagsregistret. ur

Registrering

Det är först när aktiebolaget registreras i aktiebolagsregistret hos PRV som bolaget blir en juridisk person. Registrering kan ske först när aktiekapitalet är inbetalt och styrelse och revisor blivit utsedda. Anmälan om registrering skall göras senast sex månader efter stiftelseurkundens undertecknande, annars förfaller frågan bolagets bildande. om Bolaget skall också anmäla vem som har utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör, suppleant och firmatecknare och har vem som bemyndigats att bolagets vägnar ta emot delgivning. Om styrelsen eller annan ingår avtal i aktiebolagets före dess namn

SOU 1997: 127 Juridiska personer m.m. 127

registrering de personligen och solidariskt för åtgärden. När y ansvarar sedan aktiebolaget blir registrerat flyttas ansvaret för åtgärden som huvudregel över bolaget.

Ansvaret mot tredje man

Eftersom ett aktiebolag är juridisk får det genom avtal med

en person utomstående rättigheter och skyldigheter. Bolaget svarar med sina egna tillgångar för de skulder det ådrar sig. l ett aktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser.

En aktieägare har ett bestämmande inflytande över bolagets

som verksamhet, styrelseledamot och verkställande direktör, kan bli

t.ex. en personligt betalningsansvarig för obetald och förfallen käll- och mervärdesskatt samt arbetsgivaravgifter och punktskatter. Betalningsansvaret förutsätter att den ansvarige uppsåtligen eller oaktsamhet

genom grov har medverkat till att den här typen skulder inte betalats av aktie-

av bolaget. En delägare i ett aktiebolag som bedriver advokatverksamhet

solidariskt med bolaget för sådana förpliktelser mot klienter som svarar bolaget ådrager sig medan han är delägare.

Om styrelsen eller särskild firmatecknare handlar i strid med

en bestämmelserna i ABL bolagsorganens behörighet, gäller rättshand-

om lingen inte mot bolaget. Det gäller också den verkställande direk-

om tören har överskridit sin behörighet att rättshandla inom ramen för den löpande förvaltningen, bolaget visar att motparten insåg eller bort

om

inse behörighetsöverskridandet.

Aktiebolagets interna förhållanden

I ett aktiebolag skall det finnas bolagsstämma, styrelse och revisor. Bolagsorganen förvaltar och tar hand bolagets verksamhet för

om ägarnas räkning. Aktiebolaget kan också ha verkställande direktör.

en

ABL:s regler dessa är tvingande och går inte att avtala

om organ bort.

Styrelsen

Varje aktiebolag skall ha styrelse. Den svarar för bolagets

en organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Om bolagets aktiekapital är minst miljon kronor, skall styrelsen bestå av minst tre

en ledamöter. Är aktiekapitalet lägre räcker det med ledamot, under

en

128 Juridiska personer m. m.

förutsättning att det också finns minst styrelsesuppleant. Antalet

en styrelseledamöter bestäms som huvudregel i bolagsordningen.

Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Styrelsens kompetens kan i det enskilda fallet vara begränsad av att stämman har beslutat i en viss fråga. Styrelsen är skyldig att rätta sig efter särskilda föreskrifter som meddelats i bolagsordningen eller av bolagsstämman, förutsatt att Föreskriften i fråga inte strider mot ABL eller bolagsordningen.

l några frågor har styrelsen ett slags vetorätt, t.ex. får nedsättning

av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna beslutas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen. Vinstutdelning får heller inte beslutas med större belopp än styrelsen har föreslagit eller godkänt. Det finns dock bestämmelser om minoritetsskydd i 12 kap. 3 § andra stycket ABL.

Styrelsens arbetsuppgifter varierar från bolag till bolag. Det är t.ex. stor skillnad mellan styrelsens uppgifter beroende om ett bolag har en verkställande direktör eller inte. En huvuduppgift för styrelsen i större bolag är att tillsätta verkställande direktör och övervaka bolagets verksamhet. Vidare åligger det styrelsen att fastställa bolagets organisation och ge riktlinjer för hur verksamheten skall bedrivas. Styrelsen skall enligt ABL se till att organisationen beträffande bokföring och medelsförvaltning innefattar en tillfredsställande kontroll.

Om omfattningen eller beskaffenheten av bolagets verksamhet påkallar det, skall styrelsen utfärda instruktioner för den verkställande direktören och andra befattningshavare i bolaget. instruktionerna kan exempelvis precisera arbetsfördelningen mellan styrelsen, den verkställande direktören och övriga interna organ, t.ex. direktion eller arbetsutskott.

Styrelsen tecknar aktiebolagets firma. Styrelsen kan också bemyndiga styrelseledamot, den verkställande direktören eller annan att förträda bolaget och teckna firman, om inte det förbjudits i bolagsordningen. Styrelsen kan föreskriva att rätten att företräda bolaget och teckna dess firma får utövas endast av två eller flera i förening. Någon

personer annan inskränkning i firmateckningsrätten får inte registreras. Ett bemyndigande att teckna firma kan när som helst återkallas av styrelsen.

Styrelsen får inte företa rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig fördel aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Styrelsen får inte heller följa

en föreskrift av bolagsstämman som står i strid med ABL eller bolagsordningen.

Juridiska personer m.m. 129

Den verkställande direktören

l aktiebolag med ett aktiekapital minst l 000 000 kr, skall styrelsen utse verkställande direktör. Det får inte finnas fler än en verk-

en ställande direktör i ett aktiebolag. En eller flera vice verkställande direktörer kan utses. Det sägs verkställande direktör gäller i

som om tillämpliga delar också vice verkställande direktör.

Ofta är den verkställande direktören ledamot av styrelsen. I små bolag är han ofta styrelsens ende ledamot. I ett bolag vars aktiekapital uppgår till minst l milj. kr får den verkställande direktören inte utses till styrelsens ordförande. Även den verkställande direktören inte är

om ledamot styrelsen har han rätt att närvara och yttra sig vid styrelsens

av sammanträden.

En verkställande direktör skall sköta bolagets löpande förvaltning och

till att den sker på ett lämpligt och lagligt sätt. Till den löpande se förvaltningen hör alla åtgärder med hänsyn till arten och

som omfattningen bolagets verksamhet sedvanlig beskaffenhet; den

av är av dagliga driften rörelsen, tillsyn över personalen, bokföringen och

av medelsförvaltningen. Vidare har verkställande direktör behörighet att

en företa sådan åtgärd är så brådskande att den inte kan avvaktas

en som utan väsentlig olägenhet for bolagets verksamhet. I ett sådant fall skall

möjligt underrätta styrelsen åtgärden. Styrelsen kan han så snart som om också, vilket är vanligt, bemyndiga den verkställande direktören att vidta förvaltningsåtgärder inte ligger inom för den löpande för-

som ramen valtningen. En verkställande direktör har firmateckningsrätt inom ramen för sin behörighet.

Den verkställande direktören är underordnad styrelsen. Styrelsen kan

honom anvisningar hur de löpande förvaltningsåtgärderna skall ge om handläggas eller beslutas. Styrelsen kan också själv avgöra ärenden som ingår i den löpande förvaltningen.

Något skadeståndsansvar för bolagsorganens ledamöter

om

Styrelseledamot eller verkställande direktör uppsåtligen eller av

som oaktsamhet skadar bolaget, skyldig enligt ABL ersätta skadan.

är att

En VD är att betrakta som arbetstagare men inskränkningen av arbetstagares skadeståndsskyldighet enligt 4 kap. 1 § SkL torde inte gälla skadestånd enligt 15 kap. 1 § ABL. Det torde inte heller krävas brott för att ren förmögenhetsskada skall vara ersättningsgill. SkL:s bestämmelser tillämpas, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhâllanden.

130 Juridiska personer m. m.

Skyldigheten att ersätta skada som tillfogats en enskild aktieägare eller annan är mer begränsad. l det fallet krävs att skadan orsakats genom överträdelse av ABL eller bolagsordningen.

En styrelseledamot och den verkställande direktören är skyldiga att vid fullgörandet av sitt uppdrag iaktta den omsorg som åvilar en syssloman. De är ansvariga inte bara för överträdelser av aktiebolagslagens eller bolagsordningens bestämmelser om deras skyldigheter mot bolaget, utan svarar även för att de i övrigt med tillbörlig omsorg uppfyller de plikter som följer av deras ställning inom bolaget. Det uttrycks ofta det sättet att en styrelseledamot och en verkställande direktör har en lojalitets- och vårdplikt i förhållande till bolaget.

En verkställande direktör är främst ansvarig för handlingar eller underlåtenheter inom den löpande förvaltningen. Styrelsen bär ett motsvarande ansvar inom området för sin förvaltning. En verkställande direktör kan också bli ansvarig mot bolaget grund av det sätt på vilket han berett eller föredragit ärenden för styrelsen samt grund av underlåtenhet att för styrelsen lägga fram ärenden som det ankommit på styrelsen att avgöra.

Den verkställande direktören har ofta en dominerande position i bolaget, vilket kan medföra att hans ansvar bedöms mera strängt än styrelseledamötemas.

Brister i styrelsens ledning eller tillsyn kan medföra att styrelsen blir ansvarig mot bolaget för handling eller underlåtenhet som den verkställande direktören företar inom den löpande förvaltningen.

Skadeståndsskyldighet förutsätter att skadan uppkommit genom en handling eller underlåtenhet begåtts styrelseledamot eller den

som av en verkställande direktören med uppsåt eller av oaktsamhet.

Ansvaret prövas individuellt för varje styrelseledamot. Ingen kan således bli ansvarig för större del av en skada än som orsakats av hans gärning. I viss mån beaktas den enskilde ledamotens personliga kvalifikationer samt arbetsfördelningen inom styrelsen.

En styrelseledamot eller verkställande direktör kan inte utan

en vidare undgå skadeståndsskyldighet under hänvisning till att han följt beslut ett överordnat bolagsorgan. En ställföreträdare får inte följa en

av föreskrift bolagsstämman eller annat bolagsorgan, föreskriften

av om står i strid med ABL eller bolagsordningen. Vidare gäller, utan uttryckligt lagstöd, att styrelsen inte skall verkställa beslut av bolagsstämman,

styrelsen finner att beslutet innebär ett uppenbart åsidosättande av om bolagets intressen.

Styrelseledamots eller verkställande direktörs skadeståndsskyldighet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Skall flera

Juridiska personer m.m. 131

ersätta skada är de solidariskt ansvariga, i den mån skadestånds- Q samma ansvaret inte jämkats för någon dem. Vad någon utgivit i skadestånd

av får han söka åter de andra efter vad är skäligt med hänsyn till

av som omständigheterna.

Straffansvar enligt ABL

Vissa de skyldigheter åvilar styrelsen och den verkställande

av som direktören enligt ABL är straffsanktionerade. Det åligger styrelsen att föra aktiebok och, i visst fall, förteckning över vissa rättighetshavare

hålla aktieboken tillgänglig. En styrelseledamot eller en verksamt att ställande direktör uppsåtligen eller oaktsamhet bryter mot

som av grov dessa bestämmelser eller utan erforderligt samtycke lämnar uppgift

som

förteckningen, straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Detur

gäller styrelseordförande underlåter att begäran av en samma som styrelseledamot eller verkställande direktör sammankalla styrelsen, samt ordförande eller ledamot styrelsen fattar beslut i styrelsen trots

av som

samtliga ledamöter inte beretts tillfälle att delta i sammanträdet eller att inte fått tillfredsställande underlag för att avgöra ärendet.

En styrelseledamot eller verkställande direktör uppsåtligen eller

som

oaktsamhet bryter bestämmelserna otillåtna penninglån av grov mot om

eller inte för föreskriven förteckning över vissa lån m.m., kan m.m. också straffas.

Koncernbolag

definition vad är moderbolag och l ABL finns en grundläggande av som

sådant förhållande finns brukar kalla det ett dotterföretag. När ett man koncernförhållande. Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en

koncern.

Ett aktiebolag moderbolag och juridisk person är

är en annan dotterföretag, aktiebolaget innehar än hälften rösterna för

om mer av

eller andelar i den juridiska Detsamma gäller samtliga aktier personen.

aktiebolaget aktier eller andelar i denjuridiska personen och om äger grund avtal med andra delägare i denna förfogar över än hälften

av mer

för samtliga aktier eller andelar. Vidare är aktiebolaget också av rösterna moderbolag det aktier eller andelar i den juridiska och

om äger personen har eller avsätta än hälften ledamöterna i dess

rätt att utse mer av styrelse eller motsvarande ledningsorgan eller att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över denna grund av avtal med den juridiska

132 Juridiska personer m.m.

personen eller grund av föreskrift i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.

Om ett dotterföretag inom koncernen ensamt eller tillsammans med moderbolaget eller ett annat dotterföretag har kontroll över ;

en annan juridisk person det sätt som nyss sagts så är även den juridiska ; personen att betrakta som dotterföretag.

Moderföretaget skall ett svenskt aktiebolag för att det skall före-

vara ligga en koncern i ABL:s mening. Dotterföretagen behöver som synes

inte vara aktiebolag utan kan handelsbolag, ekonomiska föreningar

vara eller utländska juridiska personer.

En koncern är ofta uppbyggd på ett sådant sätt att moderbolagets uppgift är att äga och dirigera den verksamhet bedrivs i dotterföre-

som tagen. Moderbolaget brukar i ett sådant fall kallas holdingbolag.

Anledningen till koncembildningar har många gånger varit att ett bolag köpt fristående företag på det sättet förts till

som samman en huvudägare. Trots det samlade ägandet har i vissa fall ansett att det

man är lämpligt att låta de olika bolagen bestå som juridiska Det

personer. har också förekommit att en större verksamhet delats olika

upp bolag. Ägaren kan i ett sådant fall behålla kontrollen över samtliga

verksamheter koncembildning.

genom en

Upplösning av aktiebolag

Ett aktiebolag kan upphöra frivillig likvidation, tvångslikvidation

genom eller konkurs. Ett sätt att avveckla bolaget utan att likvidera det är att genom fusion låta bolaget i ett annat bolag eller bilda ett nytt

upp bolag tillsammans med ett annat.

Frivillig likvidation

Det är bolagsstämman beslutar att bolaget skall avvecklas

som om genom frivillig likvidation. Bolagsstämman kan besluta att likvidationen skall inträda omedelbart eller dag längre fram i tiden. Beslutet skall

en anmälas till PRV, skall utse eller flera likvidatorer. Det är

som en likvidator genomför likvidationen. Den verkställande direktörens

som och styrelsens funktioner övertas av likvidatom. Bolagets revisorer har dock kvar sina uppdrag.

Likvidationen avslutas att likvidatorema lägger fram

genom en slutredovisning. Bolaget är därmed upplöst. Om likvidatorema finner att bolaget är obestånd skall de ansöka om att bolaget försätts i konkurs.

Juridiska personer m. m. l33

Tvångslikvidation

Ett aktiebolag skall likvideras bl.a. det enligt bolagsordningen före-

om ligger skyldighet att likvidera bolaget, om bolaget saknar behörig registrerad styrelse eller verkställande direktör som skall finnas enligt ABL, bolaget inte till PRV sänt årsredovisning och revisions-

om berättelse inom elva månader från räkenskapsårets utgång eller om aktiekapitalet håller att förbrukas.

Den verkställande direktören och styrelseledamötema blir solidariskt personligen ansvariga för bolagets förpliktelser om bestyrkta kopior av årsredovisningen och revisionsberättelsen inte skickas till PRV inom femton månader efter räkenskapsårets utgång, om de inte kan bevisa att det inte beror försummelse från deras sida att handlingar inte blivit skickade till PRV. Det personliga ansvaret räknas från denna tidpunkt ända tills handlingarna kommit till PRV. För tiden därefter upphör det personliga ansvaret.

Konkurs

När ett aktiebolag försätts i konkurs tas bolagets samlade tillgångar omhand för borgenärernas räkning konkursboet. Konkursboet är en

av självständig juridisk vid sidan aktiebolaget i konkurs kon-

person av kursbolaget. Konkursbolaget företräds den styrelse, verkställande

av direktör eller likvidatorer fanns vid konkursbeslutet 13 kap. 20 §

som andra st. ABL.

En eller flera konkursförvaltare har hand om förvaltningen av konkursboet. Sedan ett beslut konkurs har meddelats, får

om konkursbolaget inte råda över egendom som hör till konkursboet. Det får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

Finns inget överskott efter konkursen aktiebolaget upplöst när

anses konkursen är avslutad. Skulle däremot ett överskott finnas skall bolagsstämman besluta att bolaget skall träda i likvidation. Var bolaget i likvidation när det försattes i konkurs skall likvidationen fortsätta 13 kap. 19 § ABL. I praktiken är det mycket ovanligt att det finns överskott efter en konkurs.

Fusion

Ett aktiebolags samtliga tillgångar och skulder kan övertas av ett annat aktiebolag mot vederlag till aktieägarna i det överlåtande bolaget i form

134 Juridiska personer m. m.

av aktier i det Övertagande bolaget. Det överlåtande bolaget upplöses då utan likvidation fusion.

Fusion kan ske genom absorption eller kombination. Absorption sker mellan ett Övertagande bolag och ett eller flera överlåtande bolag. Kombination sker mellan tvâ eller flera överlåtande bolag genom att de bildar ett nytt, Övertagande bolag.

Det finns en stor mängd bestämmelser om hur en fusion skall ske. Orsaken är att det finns behov skydd för fordringsägare och minori-

av tetsägare i de inblandade bolagen.

Fission

Med fission brukar man avse att ett aktiebolag delas upp i två separata bolag. I Sverige är detta inte lagreglerat. Det innebär i princip att man är tvungen att genomföra en frivillig likvidation av det aktiebolag som skall delas och därefter bilda två bolag. För närvarande finns

upp nya inte något annat sätt att till väga om man vill åstadkomma nämnda resultat.

34.8¶Föreningar

Av föreningar finns två huvudtyper, ekonomiska och ideella föreningar. För ekonomiska föreningar gäller lag 1987:667 ekonomiska

om föreningar FL. Det finns inte någon särskild lag om ideella föreningar.

1 särskilda lagar finns bestämmelser föreningar för speciell verk-

om samhet, såsom understödsföreningar, bostadsrättsföreningar, sambruksföreningar. De är i associationsrättsligt avseende i stort sett reglerade samma sätt som de ekonomiska föreningarna. Föreningsbanker och ömsesidiga försäkringsbolag harjuridiskt närmast karaktär av föreningar för bank- resp. försäkringsrörelse.

1 föreningar krävs inte att medlemmarna medverkar för att uppnå föreningens ändamål. För att en förening skall ekonomisk förutsätts

vara det dock att medlemmarna skall visst sätt medverka i föreningens verksamhet. l ideella föreningar är det vanligt att medlemmarna bidrar till ändamålet, t.ex. genom att betala årsavgift, men det är inte nödvändigt.

Den viktigaste skillnaden mellan bolag och föreningar brukar anses vara att bolaget är en sluten association medan föreningen är en öppen association. l ett bolag är antalet medlemmar bestämt och en ny delägare kan inte tas utan de gamla bolagsmännens samtycke jfr dock

1997: 127 Juridiska personer m. m. 135 SOU

förhållandena i aktiebolag. I förening kan antalet medlemmar växla

en utan att alla behöver samtycka. Ändringar i medlemsantalet ändrar inte Föreningens författning eller juridiska struktur. Föreningens öppna karaktär kan innebära att den blir mycket löslig. Man torde därför ställa det kravet förening att den har viss organisation, som håller

en en ihop sammanslutningen och garanterar en viss varaktighet.

3.9¶Ekonomiska föreningar

En ekonomisk förening skall ha minst tre medlemmar. Föreningens ändamål skall att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

vara

ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar. Medgenom lemmarna kan enligt FL delta konsumenter eller andra förbrukare,

som

leverantörer, med arbetsinsats, att begagna föreningens som egen genom tjänster, eller annat liknande sätt. Sådan ekonomisk verksamhet som ekonomiska föreningar bedriver brukar kallas kooperativ.

En ekonomisk förening skall registreras och blir därigenom en juridisk En förening har till ändamål att främja med-

person. som lemmarnas ekonomiska intressen ekonomisk verksamhet

genom annan än sådan sagts kan inte förvärva rättigheter eller ikläda sig

som nu skyldigheter eller föra talan inför domstolar eller andra myndigheter, om

lag medger det. inte annan

ekonomisk förening är utmärkande att den uppfyller särskilda

För en villkor i fråga rätten till medlemskap, rösträtt och överskottsutdel-

om ning. Ingen får vägras inträde medlem, om det inte finns särskilda

som skäl för vägran med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak.

Ansvaret mot tredje man

Som sagts blir ekonomisk förening juridisk person när den

en en registreras. Sedan föreningen har registrerats kan den förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. För förpliktelserna svarar endast föreningens tillgångar. Medlemmarna har inte personligt for föreningens för-

ansvar pliktelser.

För förpliktelse uppkommer åtgärd föreningens

en som genom en vägnar före registreringen, de har beslutat eller deltagit i

svarar som åtgärden solidariskt för förpliktelsen. Vid registreringen övergår ansvaret

föreningen, förpliktelsen tillkom efter det att föreningen bildats.

om

136 Juridiska personer m.m.

Om en ställföreträdare för föreningen överskrider sin befogenhet när han företar en rättshandling för föreningen, gäller inte rättshandlingen mot föreningen. Det förutsätter dock att motparten insåg eller borde ha insett att befogenheten överskreds. Detsamma gäller, om verkställande direktören då han företar rättshandling går över den behörighet att

en vidta åtgärder föreningens vägnar som tillkommer honom inom den löpande förvaltningen

medlem träder ur föreningen skall han tillbaka sin insats.

När en Om emellertid föreningen försätts i konkurs en ansökan som har gjorts inom ett år från hans avgång, är han skyldig att betala tillbaka vad han har fått ut av sina medlemsinsatser i den mån det behövs för att föreningens skulder skall kunna betalas.

Skadeståndsansvar for fdreningsorganens ledamöter

l FL finns motsvarande bestämmelser som i ABL. En styrelseledamot eller en verkställande direktör som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar föreningen då han fullgör sitt uppdrag, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en föreningsmedlem eller någon annan genom överträdelse av FL eller stadgarna.

Koncerner med en ekonomisk förening som moderbolag

En ekonomisk förening kan samma sätt som ett aktiebolag vara moderföretag i en koncern. I FL ges en definition av sådana koncerner.

En ekonomisk förening som äger så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att den har mer än hälften av rösterna är moderförening och den andra juridiska personen dotterföretag. Det gäller också om ett dotterföretag ensamt eller tillsammans med moderföreningen eller tillsammans med andra dotterföretag äger så många aktier eller andelar i en juridisk person som nyss har sagts.

Har en ekonomisk förening i annat fall grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam ett bestämmande inflytande över en juridisk och betydande andel i resultatet av dess verksamhet,

person en är den ekonomiska föreningen moderförening och den juridiska personen dotterföretag.

Juridiska personer m.m. 137

Upplösning en ekonomisk förening r av

En ekonomisk förening kan i princip motsvarande sätt ett aktie-

som bolag upphöra frivillig likvidation, tvångslikvidation eller

genom konkurs. Ett sätt att avveckla föreningen utan att likvidera det är att

fusion låta föreningen i förening eller att bilda genom upp en annan

förening tillsammans med en annan. en ny

3.10¶Ideella föreningar

En förening är ideell den har ett ideellt syfte men också om den inte

om bedriver ekonomisk verksamhet. l princip kan dela de ideella

man föreningarna i tre För det första sådana som har ideellt syfte

grupper.

främjas icke-ekonomisk verksamhet det brukar kallas en som genom

ideell förening. För det andra sådana främjar ett ideellt syfte rent som

ekonomisk verksamhet. Och slutligen för det tredje sådana som genom främjar ett icke-ideellt syfte icke-ekonomisk verksamhet. Som

genom exempel den sistnämnda typen kan nämnas arbetsmarknadens organisationer arbetsgivarföreningar och fackföreningar.

När ideell förening antar stadgar och utser styrelse blir den en

en juridisk Stadgarna skall innehålla föreningens namn och ända-

person. mål.

Styrelsen kan bestå endast person. Styrelseledamötema

av en betraktas sysslomän i förhållande till föreningen och har uppdraget

som att ta tillvara föreningens intressen. Styrelsen torde vara skyldig att arbeta för att föreningens målsättning skall uppfyllas samt bl.a. att se till att föreningens verksamhet bedrivs i enlighet med gällande regler, t.ex.

bokföringsskyldighet fullgörs. Om styrelseledamot uppsåtligen att en eller oaktsamhet skadar föreningen när han fullgör sitt uppdrag kan

av han bli skadeståndsskyldig.

En ideell förening utövar näringsverksamhet skall registreras i

som handelsregistret. I registret skall finnas uppgifter bl.a. den firma

om under vilken föreningen idkar näring, näringsverksamhetens art, styrelseledamöterna samt hur föreningens namn tecknas, om inte namnet tecknas av styrelsen ensam.

Ansvaret mot tredje man

Eftersom ideell förening är juridisk enbart

en en person svarar föreningen med sina tillgångar för de förpliktelser den ådragit sig.

som

"

l 138 Juridiska personer SOU 1997: 127

m.m. l

l

l

Den som ingår avtal med ideell förening torde tvungen att

en vara ta del av föreningens stadgar och styrelseprotokoll. I den mån den

som företräder föreningen överträder sin behörighet enligt stadgar och protokoll kan tredje man sannolikt inte åberopa god tro.

3.11¶Stat och kommun

Numera råder enighet om att staten är en juridisk person och att den är ett enhetligt rättssubjekt. På samma sätt som privaträttsliga juridiska personer kan staten ha tillgångar och skulder samt föra talan inför domstol. Att staten, kronan, kan part i rättegång framgår

vara av 1 l kap. 2 § rättegångsbalken RB. Statliga myndigheter är däremot

som huvudregel inte självständiga rättssubjekt och torde t.ex. inte kunna föra talan mot varandra. Ett undantag från regeln statlig myndighet

att en inte kan föra talan mot staten är talan mot staten åläggande

en om av företagsbot. Åklagarrnyndigheten för i det fallet talan för det allmänna, som då avser ett vidare intresse än statens.

Statens talan förs genom ställföreträdare. Enligt förordningen 1975:1345 med instruktion för Justitiekanslern skall denne bevaka statens rätt, och i mål som rör statens rätt skall han, om det inte ankommer någon annan myndighet, föra eller låta föra statens talan.

l tvistemål är statens forum tingsrätten i den ort där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte 10 kap. 2 § RB. När det gäller företagsbot tillämpas vad i allmänhet gäller för rätte-

som gången i brottmål. Det torde innebära att staten skall svara vid tingsrätten i den ort där brottet förövats.

Delgivning med staten sker med den myndighet som skall bevaka statens talan i målet eller med länsstyrelsen i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt 8 §delgivningslagen 1970:428.

Vid sidan av den statliga verksamheten är landet för den offentliga verksamheten indelad i primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten i kommunerna valda församlingar och kommu-

utövas av nerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Varje kommun är en juridisk person och ett enhetligt rättssubjekt.

Normalt förs en kommuns eller ett landstings talan av styrelsen som kan sätta ett ombud i sitt ställe 6 kap. 6 § kommunallagen. l tvistemål är forum tingsrätten i den ort där styrelsen har sitt säte 10 kap. l § tredje stycket RB.

När det gäller företagsbot saknas särskilda regler för vem talan skall riktas mot och vem som är betalningsansvarig för boten i samband med

Juridiska personer m.m. 139

brott i statens eller kommuns verksamhet som inte bedrivs av en

en särskild juridisk person. Allmänna regler är således tillämpliga.

För statens del torde det framgått innebära att det ankommer

som Justitiekanslern att en talan om företagsbot, om inte annat före-

svara skrivits, och att det är staten sådan och inte någon enskild myndig-

som het står ansvaret för en utdömd bot.

som

Det är inte ovanligt att stat och kommun bedriver verksamhet genom

juridisk i allmänhet ett aktiebolag, eller annars har en annan person, ägarintressen i sådan juridisk person. Sådana juridiska personer har

en inte någon rättslig ställning än andrajuridiska personer av liknan-

annan de slag. För verksamheten i ett statligt eller kommunalt aktiebolag är det alltså primärt bolaget och inte staten eller kommunen som svarar.

3.12¶Stiftelser

En stiftelse är inte association. Stiftelsema står dock i olika av-

en seenden nära associationerna. Många stiftelser har ett rent ideellt ändamål och är därför besläktade med ideella föreningar. Vissa stiftelser driver rörelse eller ekonomisk verksamhet samma sätt som

annan bolag eller ekonomiska föreningar.

stiftelser finns främst i stiftelselagen 1994: 1220. Dessa

Reglerna om överensstämmer i många avseenden med reglerna i ABL och FL. En stiftelse bildas att egendom enligt förordnande eller flera

genom av en stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas självständig fönnögen-

som en het. Stiftelsens verksamhet skall ha ett bestämt ändamål. En stiftelse kan sägas bestå den förmögenhet avsatts för ändamålet. Stiftelsen

av som skall ha förvaltare av egendomen, oftast en styrelse, som utses av

en stiftaren eller enligt de bestämmelser han givit. Styrelsen eller förvalta-

för att föreskrifterna i Stiftelseförordnandet följs. Som förren svarar valtande för stiftelse kan association fungera.

organ en en

En stiftelse har inga medlemmar. Verksamheten kan t.ex. vara att dela stipendier. De får stipendiema är inte medlemmar och har

ut som ingen bestämmanderätt i Stiftelsens angelägenheter. Varken stiftaren eller Stiftelsens styrelse har befogenhet att utan offentlig myndighets medgivande ändra Stiftelsens ändamål eller upplöSa stiftelsen. En stiftelse är

sagts juridisk Den kan alltså förvärva rättigheter och som en person. ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. För stiftelses förpliktelser endast Stiftelsens till-

en svarar gångar.

140 Juridiska personer m. m.

3.13¶Näringsidkare

Näringsidkare är var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad ekonomisk vinst eller inte. Begreppet näringsidkare skall förstås i vidsträckt mening. Kravet yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha en viss omfattning och varaktighet. Näringsverksamhet eller näringsutövning är sådan verksamhet som drivs av en näringsidkare.

Den helt övervägande delen av den näringsverksamhet som bedrivs i Sverige sker inom ramen förjuridiska personer och deras verksamhet. Den dominerande fbretagsformen är aktiebolaget. Det finns dock företagsformer inte är juridiska Vi har tidigare berört det

som personer. enkla bolaget. Ett annat exempel är partrederi. Det viktigaste exemplet är emellertid den enskilda firman.

Firma är den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet t.ex. Kalles korvkiosk. Drivs en del av verksamheten under särskild benämning, är den beteckningen en bifirma.

Det är vanligt att näringsverksamhet bedrivs i enskild firma. Med enskild firma menas helt enkelt att en fysisk person under en särskild firma driver näringsverksamhet Den enskilda firman är inte en juridisk

självständigt kan ha tillgångar och skulder. Den är inte skild person som från den fysiska personen. Den fysiska personen uppträder som part och

för företagets samtliga förpliktelser. Företagaren svarar med sina svarar privata tillgångar för företagets skulder. Det innebär samtidigt att pengar eller andra tillgångar sätts i företagets verksamhet kan tas i

som anspråk för ägarens skulder inte har samband med näringsverksam-

som heten.

Ofta kallar den som bedriver näringsverksamhet i enskild firma

man för enskild näringsidkare.

En enskild näringsidkare skall söka registrering innan verksamheten börjar. Registreringen bl.a. näringsidkarens firma, verksamhetens

avser art och uppgift i vilket vilka län verksamheten skall bedrivas och

om sker i handelsregistret hos Patent Registreringsverket PRV.

4 Företagsbot

4.1¶Inledning

Frågan hur ekonomisk brottslighet skall bekämpas har länge till-

om dragit sig lagstiftarens intresse och varit föremål för kriminalpolitisk debatt. När reglerna företagsbot arbetades fram fanns det enighet om

om

möjligheterna ingripa mot ekonomisk brottslighet inte räckte till. att att

Vad främst framhölls att det personliga straffansvaret vid

som var brott i näringsverksamhet inte tillräckligt verksamt ur preventiv syn-

var punkt. Påföljden för begått brott bestäms nämligen mot

en person som bakgrund hans skuld och personliga förhållanden. När det gäller brott

av i näringsverksamhet ansågs påföljden för gärningsmannen mot den

bakgrunden ofta bli alltför mild för att utgöra ett effektivt hinder mot

lagöverträdelser.

En utredning tillkallades år 1973 för att kartlägga bötesstraffet

om och de ekonomiska sanktionerna i övrigt behövde reformeras. Utred-

ningen lade fram ett principbetänkande, Företagsböter Ds Ju 1978:5.

Justitiedepartementet arbetade fram några tänkbara modeller Inom man för lagstiftning, Företagsböter förslag till lagtexter Ds Ju

en ev. - 1979: 10.

Under remissbehandlingen förslagen kom det fram synpunkter

av

bl.a. lades till grund för departementspromemorian Ekonomiska som sanktioner vid brott i näringsverksamhet, Ds Ju 1981:3. Förslagen i

ledde till det infördes regler förverkande

den promemorian att nya om

avsnitt 5.2.2. Det framhölls vidare både i promemorian och i

se

1981/82: 142 de förverkandereglema borde

propositionen prop. att nya

kompletteras med s.k. sanktionsavgifter åläggs i bestraffande syfte

som se avsnitt 5.1.

riksdagsbehandlingen ansåg justitieutskottet bet. 1981/82:

Vid JuU53 det tveksamt den förverkandebestämmelsen och ett ut-

om nya

med sanktionsavgifter räckte för att nå alla de former av byggt system regelöverträdelser där samhällsintresset påkallar ett ingripande. Utskottet ansåg arbetet med att finna lämpliga former för ett s.k. korporativt

att

borde fortsätta och att det arbetet borde gälla frågan om hur ett ansvar system med företagsböter kunde utformas.

142 F öretagsbot

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet, som fick uppdraget att utreda frågan, lade fram ett betänkande, Företagsbot, Ds Ju 1984:5. l betänkandet föreslog kommissionen en ny ekonomisk sanktion. Betänkandet låg till grund för förslagen till regler företagsbot prop.

om 1985/86:23 om ändring i brottsbalken m.m.. Bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. 7-lO§§ BrB och trädde i kraft den l juli 1986 bet. 1985/86:JuU13, rskr. 110. Därefter har 7 § ändrats i redaktionellt hänseende prop. 1986/87:6, bet. 1986/87:JuU7, rskr. 43.

4.2¶Allmänna för

förutsättningar företagsbot

Företagsbot är en ekonomisk sanktion kan åläggas näringsidkare

som en för brott som begåtts i utövningen dennes näringsverksamhet. I

av motsats till straff, men i likhet med skadestånd, förverkande och sanktionsavgifter, kan inte bara fysiska utan även juridiska personer dömas till företagsbot. Reglerna företagsbot är avsedda att ett

om vara komplement till de andra sanktionema.

Företagsboten är avsedd att ge uttryck för klander och har enbart

en bestraffande funktion. Sanktionen har konstruerats särskild

som en rättsverkan brott. Som följd det måste samtliga förutsättningar

av en av för straffansvar för brott uppfyllda för att bot skall kunna dömas

vara ut, dvs. en otillåten gärning skall begången och förutsättningarna

vara för personligt ansvar skall föreligga. Att företagsbot enbart kan åläggas när det föreligger ett brott innebära garanti för att det

anses en personliga ansvaret inte tappas bort. Vid sådan allvarlig brottslighet i näringsverksamhet kan föranleda frihetsstraff för vederbörande ställföre-

som trädare eller anställd har detta ansetts särskilt viktigt

se prop. 1985/86:23 22.

s.

Näringsidkare och näringsverksamhet

Endast näringsidkare kan åläggas företagsbot. Med näringsidkare avses var och en som yrkesmässigt driver verksamhet ekonomisk art,

av oavsett om verksamheten är inriktad på ekonomisk vinst eller inte. Begreppet näringsidkare skall fattas i vidsträckt mening. Kravet på yrkesmässighet innebär att verksamheten skall ha viss omfattning och

en varaktighet kravet har, i vart fall i civilrättsliga sammanhang, varit

men ganska uttunnat. Näringsverksamhet eller näringsutövning är sådan verksamhet som drivs näringsidkare.

av en

I lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 1994:1512

SOU 1997: 127 Företagsbot 143

definieras näringsidkare fysisk eller juridisk person som handlar som en för ändamål har samband med hans näringsverksamhet, oavsett om som offentlig eller privat. Den definitionen har sin grund i ett EGden är direktiv. Stat och kommun bedriver omfattande ekonomisk verksamhet som

är betrakta näringsverksamhet. I många fall, men inte alltid, sker att som detta inom för statligt och kommunalt ägda bolag. ramen Företagsbot kan tillämpas oberoende ägarform och av om näringsav idkaren är fysisk eller juridisk person. en Kravet att brottet skall ha ägt i utövningen av näringsverksamhet rum innebär gärningsmannen måste näringsidkare eller ställföreatt vara trädare, anställd eller uppdragstagare hos näringsidkare. Det krävs en dock inte gärningsmannen kan identifieras. När det gäller brott som att förutsätter uppsåt är det naturligtvis ofta svårt för åklagaren att styrka

okänd gärningsman har haft erforderligt uppsåt. När det är fråga att en oaktsamhetsbrott ligger det i allmänhet annorlunda till. När en om straffbelagd gärning har förövats t.ex. inom ett företag står det ofta klart någon i företaget måste ha varit oaktsam utan att vet vem det att man Det gäller särskilt på områden där kraven aktsamhet ställs högt. är. Brott uppenbart näringsreglerande författningar skall i princip mot alltid begångna i näringsverksamhet, t.ex. brott mot bestämmelser anses i arbetstidslagen 1982:673 och arbetsmiljölagen 1977:1160, om brottet har begåtts någon med anknytning till näringsidkarens verkav samhet. På sätt skall det bedömas när ett brott enligt brottssamma balken har begåtts då det föreligger regelkonkurrens det sättet men gärningen i och för sig innebär att bestämmelserna i näringsatt en reglerande författning har åsidosatts. Även brott mot bestämmelser inte är av näringsreglerande art som

begångna i näringsverksamhet. Avgörande för bedömningen

kan vara blir i dessa fall brottets och gärningsmannens anknytning till en näringsverksamhet. Som exempel sådana brott kan nämnas häleri, bedrägeri

och svindleri.

Brottsligheten

För döma företagsbot krävs att brottsligheten har inneburit ett att ut åsidosättande de särskilda skyldigheter är förenade med grovt av som verksamheten eller är allvarligt slag 7 § första stycket annars av Företagsbot skall således användas endast vid mer allvarlig brottslighet. Bagatellbrott och lindriga förseelser ligger utanför

regleringen. Vid bedömningen brottsligheten inneburit ett grovt av om

144 F öretagsbot

åsidosättande av de särskilda skyldigheter är förknippade med som verksamheten skall avgörande vikt fästas vid såväl brottslighetens art som vid dess omfattning. Brott mot näringsreglerande författningar skall, som nyss sagts, nästan alltid anses vara begångna i näringsverksamhet och bör oftast anses innefatta ett grovt åsidosättande de särskilda av skyldigheter en näringsidkare åläggs genom bestämmelsen i fråga. Lindriga förseelser skall vanligen inte innebära ett grovt åsidoanses sättande av näringsidkarens skyldigheter om det är fråga enstaka fall om men om sådan brottslighet satts i system eller anledning föreav annan kommer i stor omfattning inom ett företag bör företagsbot dömas ut. Givetvis kan även andra typer brott än mot näringsreglerande förav fattningar begås i näringsverksamhet. Brotten kan i sådana fall mera sällan anses innefatta ett grovt åsidosättande de särskilda skyldigheter av näringsidkaren har. Företagsbot kan emellertid ändå dömas ut, om brottet är av allvarligt slag. Brott allvarligt slag är i första hand överav trädelser av centrala straffbestämmelser i brottsbalken också brott men inom specialstraffrätten när det gäller gärningar varit ägnade att som medföra betydande skador eller som innebär ett åsidosättande viktiga av samhällsintressen, t.ex. överträdelser miljöskyddslagen 1969:387. av Det krävs inte att ett brott är att hänföra till den svårare graden av gradindelade brott för att det skall betraktas allvarligt enligt den här som bestämmelsen men brott som bedöms ringa torde knappast kunna som anses vara brottslighet av det allvarliga slag som krävs för att företagsbot skall kunna dömas ut. I och med att det inte krävs att det enskilda brottet skall allvarligt slag, utan att brottsligheten skall det, vara av vara kan ett flertal brott som var för sig är att bedöma ringa tillsammans som göra att näringsidkaren skall dömas att betala företagsbot. Det har inte någon självständig betydelse för tillämpningen av reglerna om företagsbot om brottsligheten medfört eller varit ägnad att medföra ekonomiska fördelar. Sådana faktorer kan dock beaktas vid prövningen av om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag. Sammanfattningsvis kan sägas att den samlade bilden brottsav lighetens art och omfattning skall avgörande för bedömningen vara av om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande de särskilda av skyldigheter som är förenade med verksamheten eller är annars av allvarligt slag. Enstaka brott som i det särskilda fallet bedöms som ringa, uppfyller normalt inte detta krav, oavsett det är brottsbalksom brott eller brott i specialstraffrätten. Är det däremot fråga många om överträdelser satts i system är kraven vanligtvis uppfyllda. När det som gäller brott inom specialstraffrätten kan det faktum att fängelse ingår i

F’retagsbt 145 SOU 1997: 127

straffskalan tala för företagsbot skall ådömas enbart straffskalan att men är naturligtvis inte direkt avgörande.

En särskild aktsamhetsregel för näringsidkaren

Företagsbot får enbart åläggas näringsidkaren inte har gjort vad som om skäligen kunnat krävas för att Förebygga brottsligheten 7 § första

stycket 2. Denna begränsning näringsidkarens har införts för av ansvar undvika obilliga resultat. Reglerna företagsbot är avsedda att öka att om näringsidkares ansträngningar att övervaka regelefterlevnaden. För att

det arbetet har det ansetts att företagsbot inte bör åläggas i uppmuntra de fall där ledningen har vidtagit de åtgärder rimligen kan begäras. som ställs slags aktsamhetskrav näringsidkaren. Det är således inte Det ett strikt för näringsidkare vid brott i verksamheten av det fråga om ansvar i och för sig kan föranleda företagsbot. slag som I propositionen framhålls att kraven företagen när det gäller att

förebygga brottslighet bör ställas ganska högt. Allmänt hållna order eller

instruktioner de anställda skall iaktta den lagstiftning och andra om att regler gäller området är inte i sig tillräckliga för att fria från som företagsbot. Däremot bör ansvarsfrihet komma ifråga anställds om en i strid uttryckliga order eller instruktioner. En förbrott begåtts mot utsättning dock dessa framstår allvarligt menade och att de är att som har meddelats bl.a. i syfte att förhindra brott det slag som ändå ägt av I de fall då den anställdes skyldigheter självklart följer av den rum. har krävs normalt inga uttryckliga instruktioner, det befattning han om inte finns någon speciell anledning att befara brott ett visst slag. Vad av kan krävas från näringsidkarens sida i sådana fall är att som verksamheten organiserad ett sådant sätt att det utövas en rimlig är kontroll verksamheten bedrivs ett lagenligt sätt. av att Bevisbördan för näringsidkaren inte har gjort vad skäligen att som krävas honom ligger åklagaren. Det innebär att åklagaren kan av bevisa företagaren grund verksamhetens art, huvudmåste att av sakliga inriktning, organisation, och andra liknande förhållanden, borde

haft anledning räkna med att det fanns risk för det aktuella brottet, att eller någorlunda likartad brottslighet. Vidare måste det kunna annan företagaren haft rimliga möjligheter att förebygga brottskonstateras att ligheten underlåtit det. Vanligtvis torde åklagaren ha uppfyllt bevismen kravet han visar att brottsligheten sådan har inneburit ett grovt om som åsidosättande de särskilda skyldigheter är förenade med verkav som samheten. emellertid inte uteslutet att skälighetsprövningen i Det är vissa fall åsidosättande förekommit ändå bör leda till att när ett grovt

146 Färetagsbot SOU 1997: 127

företagsbot inte skall ådömas, inte särskilda förhållanden talar i om motsatt riktning. Det kan t.ex. fallet när brottet framstår vara som perifert till den ordinarie verksamheten eller när företagets för ansvar gärningsmannen bör anses vara mer begränsat än normalt, grund av anställningsförhållandet eller särskild orsak. annan När det gäller brottslighet som bedöms annars allvarligt vara av slag får ansvarsbegränsningen till följd att företagsbot relativt sällan kan ådömas. Om anknytningen mellan brottet sådant och den som aktuella verksamheten är har näringsidkaren i allmänhet inte svag anledning att räkna med att brottet skall begås i utövningen näringsav verksamheten. Det torde i sådant fall krävas att åklagaren kan prestera bevisning om något särskilt förhållande som medfört inte försumbar en risk för brottsligheten och att näringsidkaren haft insikt eller borde haft insikt om detta se 1985/86:23 97 f.. prop. s. Sammanfattningsvis kan sägas att företagsbot endast kan åläggas om det visas att brottsligheten har sin grund i organisatoriska brister inom

företaget, ofullständig ordergivning eller instruktion eller bristfällig

uppföljning av att instruktioner följs.

Andra undantag från företagsbot

Företagsbot skall inte dömas ut brottsligheten varit riktad om mot näringsidkaren eller om det skulle uppenbart oskäligt 7 § annars vara andra stycket. Brottsligheten skall ha varit riktad mot näringsidkaren i de fall anses han kan vara målsägande. Som exempel sådana brott kan nämnas trolöshet mot huvudman, stöld eller bedrägeri. Däremot inte fall avses där brottsligheten visserligen drabbar näringsidkaren där detta sker men indirekt, t.ex. när anställda stjäl från företagets kunder. I sådana fall torde ansvarsfrihet i stället i allmänhet kunna komma ifråga den grunden att det skulle uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot. l vara propositionen anges som andra exempel när företagsbot kan vara uppenbart oskäligt att ett företag har bytt ägare efter det att brottet begicks eller att verksamheten har upphört 35. Av naturse a. prop. s. liga skäl bör den bedömningen inte komma i fråga förändringen om föranletts just frågan företagsbot. av om

Företagsbot l47 SOU I997: 127

4.3¶Företagsbotens storlek

döms direkt i lägst tio tusen kronor och högst Företagsbot ut pengar -

miljoner kronor 8 §. Principerna för hur beloppet bestäms överenstre huvudsak med de allmänna principer för straffmätning som stämmer i

i 29 kap. BrB. anges företagsboten bestäms skall särskild hänsyn skall tas till brotts- När omfattning och förhållande till näringsverksamheten 9 §. lighetens art, brottslighetens avsågs i detta sammanhang till skillnad från i Med art bestämmelsen i 30 kap. 4 § andra stycket BrB i den senare införda allvarligt brottet är även sådana omständigheter första hand hur men brottet begåtts uppsåtligen eller oaktsamhet, ev. vinstmotiv, om av som ställning i förhållande till näringsidkaren och vikten gärningsmannens

de intressen som har skadats. av ekonomiska ställning skall i princip inte beaktas när Näringsidkarens fastställs helt kan dock inte bortse från omständigheter boten men man det skall möjligt att nå fram till en lämpligt av det slaget om vara

avvägd sanktion.

4.4¶Jämkning och eftergift

företagsbot bestäms är enligt förarbetena tänkt att Beslutsprocessen när Först skall domstolen göra straffmätningen med utske i två steg. brottsligheten sådan och omständigheterna därom-

gångspunkt från som

skall frågan jämkning och eftergift avgöras och då kring. Därefter om till omständigheter aktualiserats efter typiskt sett med hänsyn som

brottet. eller nedsättning kan ske näringsidkaren, eller före- Jämkning om döms till påföljd för brottet 10 § l p.. Omotiverat trädare för denne, härigenom undvikas. Det kan finnas risk stränga ingripanden kan annars dubbelbestraffning. I de fall är straffet avsett att för en slags som avses sanktionen. Straffet kan kompletteras med jämkad den primära en vara den samlade reaktionen blir lämpligt avvägd. För att företagsbot så att företagsboten skall ske krävs det att den individuella påeftergift av

följden framstår fullt tillräcklig. som Individuellt straffansvar kan främst påverka bedömningen av före-

det företrädare för ett mindre aktiebolag eller annan tagsboten när är en döms och företrädaren också är ägare till företaget. juridisk person som företrädare döms för brott finns det oftast inte skäl för I andra fall då juridiska skyldighet att betala företagsbot. jämkning av den personens Vidare kan det beaktas brottet medför annan betalningsskyldigom

l 48 Företagsbot SOU 1997: 127

het, bl.a. skadeståndsskyldighet och sanktionsavgifier, eller

annan särskild rättsverkan för näringsidkaren lO § 2. När det gäller särskild rättsverkan i form av förverkande är det enligt motiven endast i undantagsfall motiverat att jämka företagsboten.

Slutligen kan jämkning ske det är påkallat särskilda

om annars av skäl lO § 2.

SOU l997zl27

i

l

5¶Andra sanktioner mot juridiska

personer

5.1¶Sanktionsav gifter

5.1.1¶Inledning

Det finns lång rad bestämmelser enligt vilka avgifter kan tas ut. en av l princip kan dela avgifterna i tre olika slag produktavgifter, man administrativa avgifter och sanktionsavgifter. Sanktionsavgifter förekommer i flertalet europeiska länder och även Sverige har de kommit att användas vid sidan eller i stället i USA. l av för skadestånd, vite, böter och förverkande. Avgiftshotet avses komplettera eller bl.a. straffhotet och liksom det ha preventiv ersätta en verkan och därigenom öka efterlevnaden av reglerna. Sanktionsavgifter har sedan länge förekommit i svensk rätt men före 1970-talet de sällsynta och tilldrog sig inget större intresse de var benämndes ofta straffavgifter. l skattelagstiftningen infördes sanktionsavgifter i början 1970-talet i form skattetillägg. Därefter har av av flertal olika Sanktionsavgifter införts. Som exempel kan nämnas ett överlastavgift, varselavgift, trafikförsäkringsavgift, felparkeringsavgift och miljöskyddsavgift vidare avsnitt 12.5 samt bilaga 5 i Del B.

se

Utvecklingen följde inte någon klar linje. För att tillgodose önskemålet sanktionsavgifterna framdeles skulle utformas enligt enhetliga att principer i de tidigare nämnda förarbetena till bestämmelsen angavs förverkande i 36 kap. 4 § BrB prop. I981/82:42 s. 26 följande om riktlinjer för hur Sanktionsavgifter borde utformas.

Ett avgiftsystem kan erbjuda ändamålsenlig lösning i fall där regelen överträdelser särskilt frekventa eller speciella svårigheter föreligger att är beräkna storleken den vinst eller besparing uppnås i det särskilda av som fallet. Andra fall är när den ekonomiska fördelen en isolerad överav trädelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samskydd det aktuella området är så framträdande, att inte hällets behov av bara utsikten till vinst eller besparing bör neutraliseras.

l50 Andra .sanktioner mot juridiska SOU 1997: 127 personer

Avgifter bör förekomma endast inom speciella och klan avgränsade rättsområden. l den mån de används näringsregleringens område bör de vara knutna till särskilda föreskrifter som näringsutövama har att iaktta i denna egenskap.

Bestämmelser om beräkning av avgiftsbeloppet bör i all möjlig utsträckning konstrueras så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen en parameter som gör det möjligt att förutse och fast- - ställa hur stor avgiften skall bli i det särskilda fallet. Konstruktionen kan vara utformad ett sådant sätt att den schablonmässigt fastställda avgiften kan beräknas genomsnittligt motsvara den uppkomna vinsten vid varje särskild överträdelse. l de fall då det bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten till vinst bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt grunder leder till väsentligt högre avgiftsbelopp. som

Beroende det aktuella rättsområdets natur bör särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet skall förutsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet kan bygga strikt För att konstruktion med ansvar. en strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än följd uppsåt eller oaktsom en av samhet. Vidare måste uppmärksammas att särskilda undantag från det strikta ansvaret även i dessa fall kan nödvändiga med hänsyn till vara förhållandena inom avgiftens användningsområde eller till reglemas utformning i övrigt. Sådana undantag bör så långt möjligt preciserade, vara så att det inte föreligger någon tvekan deras räckvidd. Det sistnämnda om gäller även i fråga om bestämmelser reglerar möjligheten till jämksom ning av avgiftsbeloppet.

Det bör inte föreligga något hinder mot att låta avgiftsregler i som första hand riktas mot juridiska och straffrättsliga bestämmelser personer riktade mot fysiska personer vara tillämpliga vid sidan varandra. De av subjektiva rekvisiten kan därvid annorlunda utformade i de olika vara systemen strikt ansvar vid avgift och uppsåt eller oaktsamhet vid straff- rättsligt ansvar. Om det rör sig mindre allvarliga förseelser, kan den om vinsteliminering som uppnås genom avgiften framstå fullt tillräcksom en lig åtgärd. Det kan i så fall bli aktuellt att låta införandet ett av avgiftssystem innebära att de aktuella gärningarna inte längre är straffbara.

Åläggande av avgiftsskyldighet kan i viss utsträckning överlämnas till de administrativa myndigheter är verksamma det aktuella området. som l vissa fall är det emellertid lämpligt att överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. Det gäller främst fall när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett uppsåt eller oaktsamhet och av när reglerna är utformade ett sådant sätt att det finns utrymme för be-

Andra sanktioner mot juridiska personer 151

i

l

tydande skönsmässiga bedömningar. 1sådana fall kan sakkunniga administrativa myndigheter ställning initiativtagare till eller pan i domges som stolsprocessen.

Riksdagen godtog dessa riktlinjer bet. I981/82:JuU53, rskr. 328. l nämnda förarbeten uttalades också att frågor sanktionsavgifter fortom löpande kommer att aktualiseras skilda områden.

5.1.2¶Vad är en sanktionsavgift

Det inte möjligt att entydigt beskriva sanktionsavgifterna som rättsär lig figur. 1 stället får nöja sig med att ange vissa gemensamma man kan skönjas. drag som Sanktionsavgifterna har det gemensamt att de innebär ett åläggande betalningsskyldighet vid överträdelser särskilda författningsbeav av stämmelser. En sanktionsavgift regleras i författning, och avgiften en tillfaller det allmänna. sanktionsavgift är således ekonomisk sanktion och den åläggs En en för rättsstridigt beteende. Pâ det sättet liknar den böter och företagsbot. Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet

1 promemorian,

1981:3 83, sanktionsavgifter formellt och materiellt Ds Ju s. anges att ligger utanför det straffrättsliga systemet och den anledningen inte av utformas i enlighet med de allmänna principer gäller for måste som straffrätten. Sanktionsavgifterna alltså ligga utanför straffrätten. avses flesta sanktionsavgifter kan åläggas både fysiska och juridiska De

personer. Ansvaret är vanligtvis strikt, dvs. betalningsskyldighet åläggs när en objektivt kan konstateras. Ett sådant strikt ansvar

regelöverträdelse

godtagbart områden där de kan tänkas bli avanses vara som giftsskyldiga kan förväntas ha god kännedom om gällande föreen skrifter och dessutom särskild anledning att vaka över att de inte en överträds. Som undantag från huvudregeln strikt ansvar kan nämnas ett om konkurrensskadeavgiften enligt 26§ konkurrenslagen l993:20. Ett företag kan endast åläggas att betala konkurrensskadeavgift, om föreeller någon handlar på företagets vägnar uppsåtligen eller av taget som oaktsamhet har förbuden i konkurrenslagen. Skuldkravet i överträtt fråga den här avgiften hänger med att det i EG-rätten om samman uppsåt eller oaksamhet för att ett företag skall kunna påföras fordras avgifter for överträdelser artiklarna 85.1 eller 86 i Romfördraget se av avsnitt 6.2. Enligt förarbetena till konkurrenslagen krävs inte att

l 52 Andra sanktioner m0/ juridiska personer

någon som bär företagaransvar haft uppsåt eller visat oaktsamhet utan det räcker att någon handlat Företagets anställd som vägnar, t.ex. lägre nivå, uppfyller skuldkravet prop. 1992/93:56 30 f.. Hands. landet skall betraktas uppsåtligt det har skett i syfte som om att begränsa konkurrensen eller med vetskap sådan

om att en begränsning

skulle bli följden. En överträdelse kan begången oaktsamhet anses av om företaget eller den handlar dess vägnar rimligtvis borde ha som förutsett att handlandet skulle ha negativa verkningar konkurrensen

av det slag är förbjudet a. 92. som prop. s. För att fastställa Sanktionsavgifter används oftast schabloner. Av lagtexten skall i princip kunna utläsa hur avgiften skall beräknas man i det enskilda fallet. Avgiften skall fastställas med hjälp vissa av parametrar av objektivt slag och bortser från omständigheter man som är hänförliga till den betalningsskyldige. Sanktionsavgifter har regelmässigt både ett repressivt inslag och ett vinsteliminerande. Det medför att avgifterna ofta uppgår till belopp överstiger de böter som som kommer i fråga för brott kan bedömas liknande svårhet som vara av som överträdelsen. Utmärkande för Sanktionsavgifter är också avgiften i många fall att kan åläggas av förvaltningsmyndigheter. Det har satts i fråga bl.a. om detta är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen de mänskliga om rättigheterna för sin tillämpning inte är beroende hur viss som av en sanktion benämns i den nationella rätten. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 8.3.4.

I avsnitt 12.5 tar frågan olika Sanktionsavgifter och deras upp om förhållande till de förslag lägger fram i detta betänkande. Vi som redovisar där konstruktionen sådana Sanktionsavgifter av som ansett bör närmare övervägas med anledning vårt förslag. Härutöver finns av ett förhållandevis stort antal sanktionsavgifter inte det som ansett att finns skäl att låta påverkas vårt förslag. Dessa redovisas i bilaga 5 i av Del B. När det gäller enskilda Sanktionsavgifter hänvisar alltså till

de nu angivna texterna.

5.1.3 Varför används

Sanktionsavgifter

Det viktigaste skälet för att införa Sanktionsavgifter har varit lagatt stiftaren har velat öka efterlevnaden reglerna inom särskilda av områden. Det har varit fråga önskan att effektivisera tillämpningen om en så att avgiftshotet, till skillnad från vad ibland gäller straffhot, som ett framstår överhängande vid varje överträdelse. l princip eftersom strävas automatik så att varje avvikelse från de sanktionerade före-

SOU 1997: 127 Andra sanktioner mot juridiska personer l53

skrifterna leder till skyldighet att betala en avgift.

Sanktionsavgifter har ofta förmodats medföra en bättre effektivitet eftersom de erbjuda snabb, enkel och billig lösning de

anses en problem beivrandet regelöverträdelser utgör. Ur effektivitets-

som av synpunkt är det fördel att skyldigheten att betala avgiften upp-

en kommer utan att behöver fastställa skuld hos någon och att av-

man giftens storlek kan bestämmas ett schablonmässigt sätt och det sättet göra utredning det enskilda fallet onödig. Genom att reglerna

om utformas så att avgiften fastställs enligt vissa schabloner blir avgifterna också ofta högre än vad ett bötesstraff skulle blivit varför avgiftshotet också har antagits avskräckande än ett böteshot. Det blir

vara mer också möjligt att utforma och publicera exempelvis tabeller där avgiftsbeloppen Det antas att själva publiceringen av avgifternas

anges. storlek skall ha preventiv effekt. Genom sanktionsavgift vanligt-

att en vis kan åläggas såväl fysiska juridiska person anses det att man

som kan uppnå ändamålsenlig ansvarsfördelning och det är möjligt

en mer att använda avgiften för vinsteliminering. Vidare brukar anses att en sanktionsavgift kan göras effektiv att den kan skräddarsys efter

genom de förhållanden råder inom det område där den skall tillämpas.

som

Förutom argumentet att reglernas effektivitet kan förbättras har anförts att sanktionsavgifter möjliggör en önskvärd omprioritering av de rättsvårdande myndigheternas Det uppnås genom att det

resurser.

sagts oftast är förvaltningsmyndigheter som inom sitt verksamsom hetsområde beslutar sanktionsavgift. På det sättet anses också

om myndigheternas specialkunskaper tas till vara.

5.2¶Förverkande

5.2.1¶Inledning

Det finns lång rad olika bestämmelser andra former av s.k.

en om särskild rättsverkan brott än företagsbot. Som exempel kan nämnas

av utvisning, näringsförbud och återkallelse av körkort. Den viktigaste formen särskild rättsverkan torde emellertid förverkande. Ett

av vara Förverkande innebär att någon berövas viss egendom eller särskild rätt till egendomen sakförverkande eller att han förpliktas att betala ett belopp till staten värdeförverkande.

Förverkande sker alltid till staten. Vid sakförverkande av egendom övergår äganderätten till staten. När det är fråga om förverkande av särskild rätt till viss egendom övergår rättigheten dock inte till staten utan upphör.

154 Andra sanktioner mot juridiska SOU 1997: 127 personer

Bestämmelser om förverkande finns såväl i brottsbalken i som en lång rad specialstraffrättsliga författningar. l brottsbalken finns därutöver vissa allmänna regler om förfarandet vid förverkande Av m.m. dessa framgår bl.a. hos vem ett förverkande kan ske. De viktigaste formerna av förverkande avser utbyte eller vinning av brott samt egendom som använts hjälpmedel vid brott. som Genom en dom förverkande fälls inte någon till ansvar för brott trots att förverkandet i de flesta fall förutsätter att ett brott har begåtts. Oftast drabbar förverkandet den har begått ett brott det kan som men drabba även annan såväl fysisk som juridisk person. Vid brott som begåtts i näringsverksamhet finns ofta förutsättningar för förverkande hos en juridisk person. Härutöver kan nämnas att förverkande alltid får underlåtas om ett sådant skulle vara uppenbart oskäligt. l det följande redovisas de särskilda reglerna i 36 kap. 4 § BrB, om förverkande vid brott begångna i utövningen av näringsverksamhet Dessa infördes år 1982 som ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

5.2.2¶Brott i

näringsverksamhet

Bestämmelsen i 36 kap. 4 § BrB utgör ett komplement till övriga förverkandebestämmelser och skall således tillämpas endast om dessa inte ger utrymme för förverkande. Det främst i två hänseenden var som lagstiftaren ansåg att det fanns ett behov av vidgade förverkandemöjligheter. Dels menade att ekonomiska brott många gånger man kunde medföra ekonomiska fördelar utan att dessa kunde betecknas som utbyte eller vinning av brott. Dels finns det specialstraffrättsliga brott som inte lämnar utrymme för förverkande. Enligt bestämmelsen skall värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit hos en näringsidkare till följd av brott i hans näringsverksamhet förklaras förverkat även när detta inte följer andra bestämav melser. Bestämmelsen är tillämplig både vid brottsbalksbrott och brott i specialstraffrätten. För att ett brott skall anses begånget i utövningen näringsverkav samhet krävs det att brottet har klar anknytning till verksamhet en en som bedrivs av en näringsidkare. Näringsidkare har samma betydelse här som inom civilrätten se avsnitt 3.13. Det saknar i princip betydelse om gärningsmannen själv är näringsidkare eller företrädare för näringsidkaren eller anställd eller uppdragstagare hos sådan. Regeln en är i princip tillämplig även i de fall när näringsidkaren eller företrädare för honom, t.ex. en företagsledning, saknar kännedom brottet. om

SOU 1997: 127 Andra sanktioner mot juridiska personer I55

På tidigare beskrivits när det gäller företagsbot,

samma sätt som torde överträdelser straffbestämmelser i näringsreglerande lagstift-

av ning begås någon inom ett företag undantagslöst vara att

som av

betrakta brott i näringsverksamhet.

som

Med ekonomisk fördel den förbättrade ekonomiska ställning

avses

näringsidkaren har uppnått. Även förtjänster indirekt som som mera har uppstått samt besparingar skall beaktas. Det bör alltså observeras att fördel inte har betydelse begreppet vinst har i företags-

samma som ekonomiska sammanhang. Som exempel då det kan bli aktuellt att förverka värdet besparingar nämns fall då näringsidkaren, t.ex.

av enligt arbetsmiljölagen 1977:1160 eller livsmedelslagen 1971:511, förelagts att vidta vissa åtgärder som skulle ha varit förenade med kostnader underlåtit detta och därigenom gjort sig skyldig till

men underlåtenhetsbrott.

De ekonomiska fördelarna skall ha uppstått till följd av ett brott. Det ställs alltså krav ett orsakssamband. Brottet skall vara den dominerande eller i vart fall så starkt bidragande orsak till fördelar-

en

att de inte skulle ha uppstått brottet inte hade kommit till stånd. na om Värderingen görs att näringsidkarens ekonomiska situation efter

genom brottet jämförs med den tänkta situationen som skulle ha varit om brottet var ogjort.

När den ekonomiska fördelen bestäms skall hänsyn tas inte bara till förhållandena vid brottstillfallet utan också till vinst eller besparing

därefter uppkommit till följd brottet fram till tiden för rättesom av gången. Av allmänna principer följer att kostnader som direkt har föranletts att brottet upptäcktes inte bör ges den verkan att de

av ekonomiska fördelarna brottet anses minska i motsvarande mån.

av

Det är inte sällan svårt eller omöjligt att föra bevisning om vad som skall förklaras förverkat. Av den anledningen får värdet de ekono-

av miska fördelarna uppskattas till ett belopp är skäligt med hänsyn

som till omständigheterna. En sådan uppskattning skall göras försiktigt och

säkerhetsmarginal. med en

Förverkande kan helt eller delvis underlåtas, fullt förverkande

om skulle oskäligt. Utrymmet att underlåta förverkande är betydligt

vara större enligt den här bestämmelsen än när det gäller utbyte av brott i 36 kap. l § BrB och enligt den generella regeln i 36 kap. 16 Skälet för att utrymmet är större är att det finns behov av ett betydande utrymme för jämkning och eftergift det förverkade beloppet för att

av undvika beslut kunde leda till oskäliga resultat. Vid skälighets-

som bedömningen skall bl.a. beaktas om det finns anledning att anta att

betalningsskyldighet svarar mot de ekonomiska fördelarna annan som

brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av av

156 Andra sanktioner mot juridiska personer

denne. Här avses t.ex. skadeståndsskyldighet eller att näringsidkaren frivilligt ersätter skador som uppkommit eller att han åläggs sank-

en tionsavgift. Som nyss nämnts har sanktionsavgifter i många fall bl.a. till syfte att dra företagsvinster som uppstått genom en överträdelse av en författningsbestämmelse. l vissa fall är öveiträdelsen också straffbelagd. Så är t.ex. fallet när det gäller överträdelser som kan leda till miljöskyddsavgift. Sanktionsavgiften skall många gånger bestämmas med tanke att eliminera ekonomiska fördelar av samma slag som skulle kunna förverkas enligt den nu behandlade bestämmelsen. En sådan dubbel vinstkontiskation skall undvikas eftersom den skulle leda till obilliga resultat. l de fall sanktionsavgiften ännu inte har ålagts när saken prövas av domstolen måste denna bedöma hur sannolikt det är att avgift åläggs och hur stor den i sådant fall kan antas bli.

l fråga om skadeståndsskyldighet krävs för jämkning att de ekonomiska fördelarna för näringsidkaren motsvarar den skada för enskild som uppstått genom brottet, som två sidor av samma sak. I den mån skadestånd verkligen utgår bör det i princip minska förverkandet. I förarbetena angavs att man överhuvudtaget skall vara försiktig med förverkande i de fall där fördelarna motsvaras skada för enskild.

av

Skäl för jämkning kan också finnas om brottet har begåtts utan att näringsidkaren kände till det eller mot hans uttryckliga order.

l praktiken synes förverkande enligt bestämmelsen endast ha förekommit i enstaka undantagsfall.

5.3¶Skadestånd

5.3.1¶Inledning

Mycket allmänt uttryckt har regler om skadestånd som övergripande syfte att ge den som lidit skada ersättning så att denne sätts i

samma ekonomiska ställning som om ingen skada hade inträffat.

Skadestånd kan förekomma antingen när parterna står i kontraktsförhållande till varandra inomobligatoriskt eller kontraktsmässigt skadestånd eller när det inte finns ett sådant förhållande mellan den som lidit skada och den som skall ersätta skadan utomobligatoriskt skadestånd. Skadestånd mellan avtalsparter regleras i huvudsak genom avtalet. Med skadeståndsrätt i trängre mening brukar reglerna för

avses det utomobligatoriska området.

Den nuvarande skadeståndsrättsliga regleringen kom till huvudsakligen år l972 genom skadeståndslagen 1972:207. Dittills hade reglerna om skadeståndsansvar i stor utsträckning utbildats s.k.

som

SOU 1997: 127 Andra sanktioner mot juridiska personer 157

sedvanerätt genom domstolarnas rättstillämpning.

Skadeståndslagen SkL central betydelse för skadestånds-

är av rätten. Enligt l kap. l § är SkLs bestämmelser tillämpliga, om annat är särskilt föreskrivet eller föranledes avtal eller i övrigt följer av

av regler skadestånd i avtalsförhållanden.

om

5.3.2¶Culparegeln

Huvudregeln i skadeståndsrätten uttrycks i 2 kap. l § SkL och innebär att endast den uppsåtligen eller vårdslöshet vållar person- eller

som av sakskada skall ersätta skadan s.k. culpaansvar, jfr avsnitt 2.6. om individuellt straffansvar.

Om skada uppkommer en ren olyckshändelse, av våda, kan

en av skadeståndsskyldighet inte komma i fråga enligt culparegeln. Det är ofta svårt att avgöra ett visst handlande är culpöst. Vilket beteende

om

bedöms sådant att det avviker från den handlingsnorm som som vara

aktsamhetsbedömningen ett visst område beror de vid varje styr tidpunkt vedertagna handlingsmönstren. Frågan hur stor avvikelsen

om måste för att beteendet skall betraktas som culpöst kan också vara

vara svårt att avgöra. De krav aktsamhet måste uppfyllas är mycket

som beroende vilken risk för skador föreligger i det enskilda fallet.

av som

Culpabedömningen vid sidan de fall där det finns en fastslagen

av handlingsnorm, kan sägas ske efter i huvudsak fyra faktorer; risken för skada 1, den sannolika skadans storlek 2, möjligheten att undvika skada 3 och den handlandes möjlighet att inse risken för skada 4.

Individuella omständigheter hos skadevållaren tillåts i ganska liten omfattning inverka culpabedömningen inom skadeståndsrätten. l allmänhet tar inte hänsyn till den som vållat en skada var gam-

man om mal, sjuk, obegåvad, oerfaren eller outbildad. Det gäller särskilt vid kvalificerade och särskilt krävande uppgifter. Den handikapp

som av eller sjukdom inte kan utföra vissa uppgifter med en betryggande säkerhet får i princip avhålla sig från sådant eller stå sitt kast i skadeståndshänseende. I viss mån kan det påverka bedömningen om den handlande varit skyldig att handla, t.ex. grund tjänsteplikt.

av

För skadeståndsskyldighet krävs i regel att skadan orsakas av en handling, det kan ibland räcka med underlåtenhet. Om en

men en

har framkallat farlig situation är han oftast skyldig att vidta person en åtgärder för att hindra att skada inträffar. Om han underlåter det

en kan han drabbas av skadeståndsskyldighet.

Det måste naturligtvis uppstå skada för att skadeståndsskyldighet

en skall kunna föreligga. Det krävs också att det finns ett orsakssamman-

158 Andra .sanktioner mot juridiska personer

hang mellan det culpösa beteendet och skadan.

Det räcker emellertid inte med att orsakssamband finns, sambandet måste vad brukar kallas adekvat. Bedömningen är i princip

vara som densamma som inom straffrätten. Det brukar uttryckas så att skadan skall ligga i farans riktning.

5.3.3 Ansvar för vållande

annans

Vid sidan av ansvar för eget vållande finns ansvar utan eget vållande. Här kan skilja två former av sådant skadeståndsansvar, prin-

man cipalansvar ansvar för vållande och strikt ansvar ansvar helt

annans oberoende av vållande.

Det strikta ansvaret benämns ibland rent objektivt ansvar. Det innebär att skadeståndsskyldighet föreligger så snart det har fastslagits att det finns ett adekvat orsakssamband mellan en händelse som ligger inom ansvarsområdet och skadan. Det behöver alltså inte utredas om någon har orsakat skadan avsiktligen eller vårdslöshet. Strikt

genom

finns främst i speciallagstiftningen transportområdet, t.ex. ansvar trafikskadelagen 1975: 1410, järnvägstrafiklagen 1985: 192 och lagen 1922:382 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart men även enligt bl.a. miljöskadelagen 1986:225 för skador verksamhet

som

fastighet orsakar i sin omgivning. en

Principalansvaret för arbetsgivare regleras i 3 kap. 1 § SkL. Regeln infördes år 1972. Svensk rätt anpassades genom det till den allmänna europeiska utvecklingen området. En arbetsgivare är skyldig att ersätta sak- eller personskada arbetstagare orsakat genom fel

som en eller försummelse i tjänsten. Ansvaret inträder både när skadan drabbar andra anställda i företaget och utomstående personer.

Stat och kommun svarar vid privaträttslig verksamhet näringsverksamhet såsom arbetsgivare. Vid myndighetsutövning går ansvaret längre och omfattar också ren förmögenhetsskada.

Principalansvaret skall inte blandas med fall när arbets-

samman givaren själv har varit vårdslös t.ex. genom att inte lämna tillräckliga instruktioner i fråga arbetets utförande eller att anlita

om genom okvalificerad arbetskraft. När det gäller arbetsgivares skadestånds-

är det ofta fråga att bedöma ansvarsfrågor inom en kollektiv ansvar om enhet där bl.a. beslutsfattandet sker olika nivåer inom en organisation. Culpabedömningen blir olika beroende vilken nivå inom organisationen den Den högsta ledningen i t.ex. ett företag

avser.

för vållande vid valet, instruktionen och övervakningen av sina svarar anställda eller dem anlitas. Ansvaret avser i första hand att

som annars

SOU 1997: 127 Andra sanktioner mot juridiska personer 159

företagets organisation är den som fordras för att undvika olyckor. De som sköter arbetsledningen har ett mera direkt ansvar för att skyddsåtgärder vidtas och att fullständiga instruktioner ges till de underlydande. Om arbetsgivaren har brustit i aktsamhet i något nu nämnt hänseende svarar han enligt den allmänna culparegeln i 2 kap. l § SkL för det egna vållandet. l de mycket vanligt förekommande fall när arbetsgivaren är en juridisk person ansvarar den juridiska personen enligt samma regel för culpa hos dess organ. Det innebär alltså att ett aktiebolag för eget vållande för skador som orsakas genom

svarar culpöst beteende av styrelsen eller den verkställande direktören, t.ex. underlåtenhet att fullgöra sin tillsyns- och kontrollplikt över bolagets verksamhet På motsvarande sätt betraktas det om försummelser sker i ett organ för någon annan slags juridisk person än aktiebolag. Det har ansetts självklart att 2 kap. 1 § SkL omfattar juridiska personers ansvar för sina egna organ trots att det inte framgår av lagtexten.

Arbetsgivarens ansvar enligt regeln om principalansvar i 3 kap l § SkL förutsätter inte att arbetsgivaren själv brustit i arbetsledning eller på annat sätt. Det är dock inte fråga om ett strikt ansvar eftersom det

krävs att det har förekommit vållande, fast inte hos den ansvarige.

Den skadelidande behöver inte visa att någon viss arbetstagare har varit oaktsam. Det räcker med att det kan konstateras att fel eller försummelse måste ha förekommit från någon för vilken arbetsgivaren

Det innebär att skadeståndsskyldighet föreligger även om den svarar. culpösa handlingen är anonym. Domstolarna ofta inte vem

anger

har varit vållande när frågan om principalansvar skall prövas utan som säger i stället att bolaget, kommunen, staten eller annan juridisk person varit vållande till skadan. Det medför att det många gånger är oklart om det är fråga om principalansvar eller ansvar för eget vållande.

Enligt uppfattning förarbetena stöd för att en arbetsgivare

en ger när det gäller principalansvaret i regel inte kan invända mot den skadelidande att arbetstagaren grund av någon fysisk defekt eller bristande insikter eller erfarenheter var ursäktad för sitt beteende jfr Bertil Bengtsson, Skadeståndsrätt några huvudlinjer, s. 28 samt SvJT

— 1981 520. Arbetsgivaren skulle inte heller kunna frita sig från

s.

att visa att arbetstagaren vållat skadan under inflytande ansvar genom

sjukdom, även sjukdomen skulle ha medfört att arbetstagaren av om var oförmögen att kontrollera sina kroppsrörelser. skadeståndsansvar enligt regeln om principalansvar kan inträda när en arbetstagare uppträder ett sätt som avviker från vad en utomstående typiskt sätt kan begära anställd i hans ställning oberoende av vad orsaken till

av en beteendet är. Culpabedömningen vid principalansvaret skulle således

objektiv och ske utan hänsyn till skadevållarens individuella förvara

160 Andra sanktioner mot juridiska personer SOU 1997: 127

hållanden. Uttrycket fel och försummelse i 3 kap. 1 § SkL skulle enligt denna uppfattning ha en vidare betydelse än uttrycket uppsåtligen eller vårdslöshet i 2 kap. l § SkL.

av

En uppfattning är att någon sådan skillnad i betydelse som

annan nyss nämnts inte bör finnas jfr Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl.,

123 och 158. Slutresultatet blir oftast detsamma eftersom s. individuella omständigheter sällan tillåts inverka culpabedömningen överhuvudtaget, och arbetsgivaren får oftast svara grund av egen oaktsamhet i de fall där arbetstagaren inte anses ha visat personlig culpa trots att hans beteende objektivt var culpöst.

l NJA 1979 s. 773 ansågs en grävmaskinist som i strid med vedertagna normer grävt för nära en husvägg grund av ungdom och oerfarenhet inte ha varit oaktsam. Arbetsgivaren var därför inte ansvarig som principal utan svarade för egen culpa som bestod i att han anlitat okvalificerad person. På samma sätt blev arbetsgivaren

en landstinget ansvarig för eget en sjukhuslednings vållande i NJA 1974 476 när sjuksköterska handlat som hon lärt sig under utbild-

s. en ningen men i strid med vad som angavs i en bruksanvisning som var avfattad främmande språk.

Principalansvaret gäller skador som vållas i tjänsten vilket innebär att det måste finnas ett nära samband med det arbete som utförs arbetsgivaren. Handlingar som företas under arbetstid anses normalt företagna i tjänsten de inte ligger direkt inom arbetstagarens

även om uppgifter. Om en arbetstagare gör något oberäkneligt som inte ligger inom arbetsuppgifterna är arbetsgivaren inte ansvarig, som exempel kan nämnas sabotage. Sådana abnormhandlingar anses oftare kunna inträffa när arbetet utförs något annat ställe än i arbetsgivarens lokaler. Ett annat exempel där arbetsgivaren troligen inte är ansvarig kan att målare vållar vattenskador när han välvilja försöker

vara en av hjälpa villaägare att reparera en läckande kran i en villa där han

en utför måleriarbeten. l

l

Även uppsåtliga arbetstagaren begår kan föranleda skade-

brott som ståndsansvar för arbetsgivaren. Det gäller särskilt om brottet begås

l

under utförande ett avtal mellan arbetsgivaren och den skadelidan- l

av de, t.ex. anställd i en flyttfirma stjäl från kunderna kan skade-

om en ståndsansvar för arbetsgivaren aktualiseras. Vissa typer av brott såsom t.ex. misshandel kan nästan aldrig anses begångna i tjänsten.

När det gäller att avgöra vilken personkrets som arbetsgivarens

omfattar skall hänsyn tas till arbetstagarbegreppet såsom det ansvar tolkas i arbetsrätten. Enligt förarbetena är 3 kap. l § undantagslöst tillämplig dem faller inom det civilrättsliga arbetstagar-

som begreppet se 1972:5 471. l 6 kap. 4 § SkL finns emellertid

prop. s.

SOU 1997: 127 Andra sanktioner mot juridiska personer 161

bestämmelse enligt vilken kretsen utvidgas. Vid tillämpningen av en SkL likställs nämligen med arbetstagare den som tjänstgör enligt lagen 1994:1809 totalförsvarsplikt och fullgör i lag före-

om annan som skriven tjänstgöring. Detsamma gäller den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete till sin art liknar sådant som

som vanligen utföres arbetstagare samt den för räkning

en av som annans

utför arbete under omständigheter liknande dem som föreannars kommer i anställningsförhållande. När det gäller den sistnämnda personkretsen omfattas även dem utför tjänster utan ersättning.

som Den begränsningen får gälla att arbetet inte får alltför

anses vara okvalificerat eller obetydligt för att omständigheterna skall anses likna dem i anställning. I den situationen att någon vid mindre tillställ-

en ning hjälper till med att diska och då oaktsamhet skadar en av

genom gästerna kan knappast värdfolket göras skadeståndsansvariga medan det motsatta kan antas gälla ett antal ungdomar hjälper till med serve-

om ringen vid t.ex. en femtioårsfest.

En företagare har huvudregel inte ansvar för vållande av en

som självständig företagare han har anlitat. Ett undantag från huvud-

som regeln i utomobligatoriska förhållanden gälla för iakttagande av

anses s.k. non-delegable duties. Det är då fråga utförandet av preciserade

om förpliktelser att vidta vissa handlingar för att tillgodose allmän säkerhet. l allmänhet enbart sådana förpliktelser som åläggs i författ-

avses ning och inte sådana följer allmänna grundsatser. När det gäller

som av konktraktsförhållanden gäller huvudregel att den som anlitar

som

för att fullgöra preciserad konktraktsförpliktelse svarar för annan en dennes vållande vid uppdragets utförande.

5.3.4 Vilka skador ersätts

Reglerna bestämmande skadestånd finns i 5 kap. skadestånds-

om av lagen SkL. Dessa regler kom till i huvudsak lagändringar år

genom 1975.

skadeståndsrätten används ordet skada i något varierande betydel-

l

Ofta den konkreta förändring inträffat. Personskador är se. avses som således fysiska skador den mänskliga kroppen samt psykiska skador medan sakskador är fysiska skador fast egendom och lösa saker. Även förlust egendom, både permanent och tillfällig, behandlas som

av sakskada.

Ibland emellertid med skada de ekonomiska kostnader eller

avses förluster eller sakskada upphov till, dvs. den nega-

som en person- ger tiva ekonomiska förändring skada för med sig. De sistnämnda

som en

162 Andra sanktioner mot juridiska personer SOU 1997: 127

följderna brukar benämnas allmän förmögenhetsskada eller ekonomisk skada. Som exempel kan nämnas inkomstförluster i anledning

av personskada eller de reparationskostnader som en sakskada för med sig.

Man skiljer mellan ekonomisk och ideell skada. Med ideell skada avses sådana icke ekonomiska följder lidande, obehag och

som men. Huvudprincipen i svensk rätt är att enbart ekonomisk skada ersätts. I fråga utomobligatoriskt skadestånd ersätts ideell skada bara i vissa

om fall då det finns särskilt lagstöd, som vid personskada 5 kap. 1 § SkL.

Ren fönnögenhetsskada är skada uppkommer utan samband

som med att någon lider person- eller sakskada, exempelvis försämrat rörelseresultat för företag och andra rörelseidkare om förlusten uppstår utan att ha förmedlats av person- eller sakskada. Ren förrnögenhetsskada ersätts i utomobligatoriska förhållanden om den vållats genom brott 2 kap. 4 § SkL. Som tidigare nämnts ersätts ren fönnögenhetsskada också när skadan vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vilken staten eller en kommun svarar 3 kap. 2 § SkL.

Huvudregeln i svensk rätt är att sådana ekonomiska följder som en skada får ersätts om följderna drabbar den som drabbats av personeller sakskada. Det innebär att s.k. tredjemansskador i princip inte ersätts. En arbetsgivare kan alltså inte få ersättning för ekonomiska förluster som uppstår för att en av hans anställda skadas. Det finns ett viktigt undantag från principen att tredjemansskador inte ersätts i 5 kap. 2 § SkL om skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll jfr SOU 1995:33 där det föreslås en utvidgning av de efterlevandes rätt till skadestånd.

6¶EU-samarbetet och

sanktionssystemet

1¶EG-rätten

Enligt artikel 2 i Romfördraget har den Europeiska gemenskapen till uppgift att upprätta marknad och att gradvis tillnärrna

en gemensam medlemsstaternas ekonomiska politik. Syftet är att främja en harmonisk utveckling den ekonomiska verksamheten inom gemenskapen

av

helhet, fortgående och balanserad tillväxt, en ökad stabilitet, en som en allt snabbare höjning levnadsstandarden samt nännare förbindelser

av mellan de stater gemenskapen förenar. För att uppnå dessa mål

som skall gemenskapens verksamhet, enligt fördraget, innefatta bl.a. införande politik jordbruksområdet och transport-

av en gemensam området upprättande ordning säkerställer att kon-

samt av en som kurrensen inom den marknaden inte snedvrids.

gemensamma

EG-rätten kan den här bakgrunden förenklat sägas röra den

mot inre marknadens funktion, dvs. den fria rörligheten av varor, tjänster och människor. Av detta följer att bestämmelserna i allt väsentligt är inriktade näringsverksamhet olika slag och därmed också oftast

av till verksamheter bedrivs i kollektiva former, främst i juridiska

som personer.

De uppgifter anförtrotts gemenskapen skall genomföras av

som Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och revisions-

För fullgöra sina uppgifter skall rådet och kommissionen rätten. att enligt bestämmelserna i fördraget utfärda förordningar och direktiv, fatta beslut rekommendationer och yttranden.

samt avge

En förordning har allmän giltighet. Den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Ett direktiv skall med avseende på det resultat skall uppnås bindande för varje medlems-

som vara stat till vilken det är riktat, skall överlåta de nationella myndig-

men heterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är till alla delar bindande för dem det är riktat till.

som Rekommendationer och yttranden är inte bindande.

Vårt medlemskap i EU innebär att samtliga EG-förordningar är

164 E U-samarbetet och sanktionssystemet

direkt tillämpliga här. Förordningama skall omedelbart och ord för 0rd tillämpas av våra förvaltningsmyndigheter, utan någon särskild inkorporerings- eller transformationsåtgärd. EG-domstolen har t.0.m. slagit fast att förordningar inte får införlivas i nationell rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel deras och rättsliga effekt. om ursprung Förordningama kräver dock ofta att vi meddelar författningsföreskrifter olika konstitutionella nivåer. En förordning innehåller t.ex. ofta förpliktelser för Sverige att besluta olika utfyllande bestämom melser. Det medför att föreskrifter kan behöva utfärdas för att fylla ut luckor i en EG-förordning eller reglera administrativa åtgärder är som nödvändiga för att förordningen skall kunna avsedd verkan. Det som har störst betydelse för vårt uppdrag är att förordningama ofta kräver att det utfärdas svenska bestämmelser sanktioner. EG-förordningarom na innehåller endast undantagsvis direkt tillämpliga sanktionsbestämmelser jfr dock vad sägs nedan ramförordningen. Överträdelsom om ser av bestämmelser i EG-förordningar skall därför oftast sanktioneras enligt bestämmelser i nationell rätt. Att förordning skall kompleten teras med nationella sanktionsregler kan antingen framgå av själva förordningstexten eller följd lojalitetsförpliktelsen i artikel 5 vara en av

i Romfördraget.

Lojalitetsplikten innebär att medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs följer fördraget eller åtgärder som av av som vidtagits av gemenskapens institutioner. Medlemsstaterna skall underlätta att gemenskapens uppgifter fullgörs och avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås EG-rätten avser som sagts i princip näringsverksamhet. Det innebär att det ofta är mest naturligt att sanktioner mot överträdelser riktas mot företag juridiska personer. Det uppställs emellertid inte något krav att sanktionema skall kunna riktas mot juridiska och det går personer, alltså inte att ur EG-rättens regler härleda något direkt krav medlemsländema att införa straffrättsligt för juridiska Det ansvar personer. kan i det här sammanhanget nämnas att Tyskland har principiella invändningar mot att använda benämningen straff när det gäller sanktioner mot juridiska personer, vilket torde vara ett skäl till att det särskilt är utsagt att EG:s konkurrensböter inte är straff. Enligt EGdomstolens avgöranden skall EG-reglema sanktioneras i enlighet med de bestämmelser finns i den nationella rätten om liknande översom trädelser under förutsättning att sanktionema är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Medlemsländema är alltså fria att bestämma hur sanktionsreglema skall utformas under förutsättning att reglerna är ändamålsenliga.

E U-samarbetet och sanktionssystemet 165

6.2¶EG:s konkurrensrätt

Konkurrensreglema har mycket central ställning inom EG. De är ett en medel för förverkliga Romfördragets Fördragets syften genom att att bidra till integrerad marknad bygger konkurrens en gemensam som mellan självständiga företag, vilket är avsett att främja den ekonomiska utvecklingen inom gemenskapen. I motsats till vad normalt gäller som finns det alltså särskilda sanktionsregler detta område. Det är priuppgift för EG-kommissionen Kommissionen att tillämpa märt en dessa regler. EG:s konkurrensregler utgör gällande rätt i medlemsstaterna. Föreoch enskilda kan åberopa EG-rättens regler inför nationella domtag stolar och myndigheter således har i uppgift att beakta både den som nationella lagstiftningen och EG-rätten. EG-rätten har i princip företräde framför nationell lagstiftning. Vid bristande överensstämmelse mellan EG-rätten och medlemsstaterna interna rättsordning gäller alltså

EG-rätten. EGzs konkurrensrätt bygger artiklarna 85 och 86 i Rom-fördraget

med principiellt förbud mot konkurrensbegränsande avtal och

ett missbruk dominerande ställning marknaden. Artiklarna kompletav förordningar och omfattande rättspraxis. teras av en

Övervakning konkurrensreglerna av

EG:s konkurrensrätt övervakas det rättsliga planet Kommisav sionen. finns möjligheter överklaga kommissionens beslut till Det att Förstainstansrätten och i sista hand till EG-domstolen Domstolen. På det nationella planet kan dock även nationella myndigheter och dom-

stolar tillämpa reglerna. Kommissionen tillämpar Rådets förordning 17/62 vilken ger detaljerade föreskrifter för Kommissionens undersökningsmöjligheter, procedurregler och bestämmelser böter för överträdelser av konom kurrensreglerna och mot bestämmelserna i förordningen. Kommissionens beslut kan överklagas besvär från den som genom berörs beslutet. Sedan den l september 1989 skall inte alla ärenden av i första hand överklagas till Domstolen utan till Förstainstansrätten som skall fullständig prövning. Därefter kan rättsfrågor överklagas göra en till Domstolen.

166 E U-samarbetet och sanktionssystemet

Nationella myndigheter

EG:s konkurrensregler har som framgått direkt effekt i medlemsstaterna. Den direkta effekten gäller dock inte alla delar konkurrensrätten. av Artikel 85.3 reglerar möjligheten till undantag från det generella 50m förbudet i 85.1 kan inte användas nationella myndigheter. Att av meddela undantag från bestämmelserna i artikel 85.1 kan enbart Kommissionen, vars beslut dock kan komma under Domstolens prövning. Nationella organ har såväl skyldighet som rättighet att utkräva ansvar enligt EG:s regler, under förutsättning att Kommissionen inte påbörjat en undersökning det fallet. Om Kommissionen gör det av upphör de nationella myndigheternas behörighet att handlägga fallet. En varierande tillämpning konkurrensreglema kan givetvis inte av accepteras inom EG varför det finns vilket nationella ett system genom domstolar kan begära tolkningsbesked från Domstolen hur viss om en regel skall tolkas. För en slutinstans föreligger enligt artikel 177 i Fördraget en skyldighet att hänskjuta tvistiga frågor EG-rättens om rätta innebörd till Domstolen. Den nationella domstolen ställer eller en flera frågor till domstolen har att göra från den aktuella tvisten som en i princip fristående tolkning av den aktuella regeln.

Förutsättningar för tillämpning av artikel 85.1

Tillämpningen förutsätter först och främst någon form avtal, beslut av eller samordnat förfarande mellan företag. Det krävs inte uttryckliga avtal utan även tysta samförstånd kan ligga till grund för tillämpningen. Av vad sagts följer att ett visst förfarande kan som nyss anses strida mot EG-rätten även om det prövats och tillåtits enligt nationella regler. Förfaranden som grundar sig myndighets eller regerings en direkta rättsligt bindande beslut och föreskrifter, t.ex. sammanslagningar av företag som motiveras av beredskapsskäl med koncentration som följd, faller dock utanför tillämpningsområdet. Som ett andra kriterium för tillämpningen gäller det s.k. samhandelskriteriet. Förfarandet måste påverka den handeln gemensamma mellan medlemsländerna. l praxis har kriteriet kommit att tolkas mycket vidsträckt. Det räcker med en potentiell påverkan, vilket innebär att det inte finns något krav påvisbar effekt utan det räcker med att handeln i framtiden kan påverkas. Huruvida handeln ökar eller minskar är irrelevant, det räcker att det går att påvisa faktisk eller en tänkbar avvikelse från normala handelsmönster. Enligt fast praxis faller alla avtal eller förfaranden hindrar som

SOU 1997: 127 E U-samarbetet och sanktionssystemet 167

import till EG inom tillämpningsområdet för artikel 85. Avtal som enbart reglerar export från EG till tredje land anses vanligen inte omfattas bestämmelserna.

av

Såvitt gäller jurisdiktion över företag utanför EG har EG-domstolen funnit att det är tillräckligt att ett företags avtal tillämpas inom EG. Vidare har domstolen accepterat den s.k. ekonomiska enhetens princip, vilken innebär att främmande företag med dotterföretag eller liknande inom EG är föremål för EG:s regelsystem, genom att dotterföretaget tillräknas moderföretaget handlande i olika hänseenden. För att ett bötesstraff skall kunna verkställas krävs dock givetvis att företaget har tillgångar inom EG.

En tillämpning kräver vidare att ett förfarande ha begränsat konkurrensen ett märkbart sätt. Det krävs alltså en effekt av någon betydelse. Det har då givetvis betydelse vilken marknad effekten

som skall relateras till.

Alla avtal som strider mot artikel 85 är ogiltiga. Ogiltigheten drabbar hela den del av avtalet som strider mot EG:s regler men det kan mycket väl vara så att andra delar av avtalet gäller. Svaret på frågan delar avtalet alltjämt är giltiga avgörs av nationell rätt

om av enligt vanliga avtalsrättsliga principer.

Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i artikel 86

l artikel 86 regleras handlande ett företag, till skillnad från artikel

av 85 som avser flera företags samordnade förfaranden. En grundläggande fråga är vad avses med dominerande ställning, vilket givetvis ofta

som är beroende av vilken marknad som bedömningen grundas på. Vanligen försöker myndigheterna avgränsa den relevanta marknaden så snävt som det är möjligt.

Domstolen har i United Brands-målet 27/76 definierat begreppet dominerande ställning på i huvudsak följande sätt. En ställning av ekonomisk styrka innehas ett företag som sätter det i stånd att

som av hindra upprättandet av effektiv konkurrens på den relevanta marknaden

att det makten att i avsevärd utsträckning uppföra sig obegenom ge roende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand sina konsumenter.

168 EU-samarbetet och sanktionssystemet

San ktionssystemet

Det finns detaljerade bestämmelser om Kommissionens befogenheter att undersöka, procedurregler och bestämmelser om böter för överträdelser av konkurrensreglema. Reglerna finns som sagts i Rådets förordning 17/62. Det finns också regler om böter för företag som överträdelse bestämmelserna i förordningen. Vi presenterar sanktionssystemet kortfattat i avsnitt 13.2.2. Här skall enbart nämnas att böterna som ådöms företagen skall eliminera ekonomiska fördelar det

av otillåtna förfarandet samt avskräcka både det aktuella företaget och andra från liknande förfaranden i framtiden. Bötesstraffen har över tiden, främst beroende avskräckningstanken, kommit att bli mycket höga. Det har tidigare nämnts men kan påpekat nytt att det i förordningen särskilt anges att ett beslut om åläggande av böter inte har straffrättslig karaktär.

Bland övriga rättsakter som har betydelse när det gäller konkurrensrätten kan nämnas följande: Kommissionens förordning EEG nr 3385/94 om fonn, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar och anmälningar som fastställs i rådets förordning nr 17, Rådets förordning EEG 1017/68 om tillämpning av konkurrensregler

nr transporter järnväg, landsväg och inre vattenvägar, Rådets förordning EEG nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna företag inom luftfartssektom, Rådets förordning EEG nr 4056/86 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget sjöfarten, Rådets förordning EEG nr 2988/74 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler, Kommissionens beslut av den 6 april 1978 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, Kommissionens förordning EEG nr 4261/88 om de klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets förordning EEG nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna företag inom luftfartssektorn, Rådets förordning EEG nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem, Rådets förordning EEG nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer, Kommissionens förordning EEG nr 2367/90 om de anmälningar, frister och förhör som avses i rådets förordning EEG nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer och Kommissionens förordning EEG nr 3384/94

anmälningar, tidsfrister och förhör enligt rådets förordning EEG om nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer.

1997:127 E U-samarbetet och sanktionssystemet 169 SOU

6.3¶Direkt tillämpliga sanktioner

Även vid sidan konkurrensrätten finns det exempel på EG-rättsliga av sanktionsregler är direkt tillämpliga i de enskilda medlemssom länderna. På vissa områden, t.ex. när det gäller direktbidragen till jordbrukare, finns således s.k. administrativa sanktioner följer direkt som EG:s förordningar. Ett exempel sådan sanktion är att den av en utbetalande myndigheten for Sveriges del Statens Jordbruksverk skall göra avdrag från det bidragsbelopp jordbrukare skulle få, om ett en han lämnar felaktiga uppgifter, vårdslöst eller medvetet, om arealstorlek eller antalet stödberättigade djur. Avdraget beräknas i det fallet efter hur mycket den felaktiga uppgiften procentuellt avviker från den korrekta. Vid stora avvikelser eller uppsåtligt felaktiga uppgifter kan bidragstagare uteslutas från ett stödprogram under en viss period. en Det kan också beslutas att den enskilde under viss tid enbart skall vara berättigad till reducerade bidrag. Det finns också i ett mindre antal fall administrativa avgifter som direkt i förordningar, t.ex. vad gäller exportbidrag och importanges

licenser jordbruksområdet samt överproduktion av mjölk och

socker. Överproduktionsavgiftema är dock inte att likställa med repressiva sanktioner böter eller sanktionsavgifter. Konav samma typ som struktionen i stället sådan att får producera mjölk och är man mer socker än är tillåtet. Om emellertid vill sälja varan måste som man betala avgift enhet innebär att det blir olönsamt. man en per som När det gäller exportbidragen är det möjligt att erhålla bidraget i förskott. Om sedan inte uppfyller kraven för förskottet kan man man återbetala 150 % det belopp erhållitz. I fråga åläggas att av man om importlicenser krävs det ställer säkerhet för att erhålla licensen. att man Om sedan inte importerar den mängd har licens för förverkas man man säkerheten3. En viktig princip är att administrativa sanktioner nu nämnt slag av inte är avsedda att påverka nationella regler om straff. Det innebär som exempel jordbrukare medvetet lämnar felaktiga uppgifter att en som arealstorlek eller antalet stödberättigade djur for att erhålla bidrag, om kan drabbas såväl administrativa sanktioner straff. av som

Som finns i de EG-rättsliga sanktionsbestämmelsema ett krav nyss sagts subjektiv täckning. :Jfr Sanktionen i artikel 5.1 b i EEG 2988/95 i det följande. Liknande bestämmelser forverkande säkerheter finns i ett trettiotal om av förordningar inom jordbruksomrâdet.

170 E U-samarbetet och sanktionssystemet SOU 1997: 127

6.4¶Ramförordningen

Det finns anledning att anta att det kan komma att ske en påtaglig förändring i den återhållsamhet visats med sanktionsbestämmelser

som inom EG-rätten som är direkt tillämpliga. Som ett led i kampen mot bedrägerier" som riktas mot gemenskapernas finansiella intressen har rådets förordning EG, EURATOM nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen ramförordningen tillkommit. Kommissionen och medlemsstaterna skall enligt EG-rätten kontrollera att gemenskapernas budgetmedel används avsett sätt. Ramförordningens regler är avsedda att ge riktlinjer för regler som skall komplettera de tidigare reglerna. För

nya att åstadkomma ett effektivt sanktionsystem har man ansett det nödvändigt att införa en gemensam rättslig ram för alla de områden som omfattas av gemenskapspolitiken. I detta sammanhang är det värt att peka att grundfördragen saknar regler om de särskilda befogenheter som behövs för att anta materiella bestämmelser med horisontell räckvidd rörande kontroll och rörande åtgärder och sanktioner i syfte att säkerställa skyddet av gemenskapernas finansiella intressen. Ramförordningen har således tillkommit med åberopande av artikel 235 i Romfördraget och artikel 203 i Euratomfördraget.

Artikel 235 har följande lydelse. Om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nödvändig för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål och om detta fördrag inte innehåller de nödvändiga befogenhetema, skall rådet genom enhälligt beslut förslag från kommissionen och efter att ha hört församlingen vidta de åtgärder som behövs.

De administrativa åtgärder och sanktioner som kan följa oegentliga förfaranden skall i enlighet med ramförordningens bestämmelser föras i föreskrifter för olika sektorer. Begreppet oegentligheter inbegriper bedrägeri så som detta definieras i konventionen rörande skyddet av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, bedrägerikonventionen se nedan. Med oegentligheter avses emellertid i ramförordningen också varje överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för gemenskapernas allmänna budget eller

Enligt kommissionens årsrapport 1996 uppgick den totala omfattningen de

av oegentligheter som upptäcktes av medlemsstaterna och kommissionen under 1996 till 1,3 miljarder ECU ca ll miljarder kr.

E U-samarbetet och sanktionssystemet 171

budgetar de förvaltar, antingen otillbörlig utgift eller som genom en minskning eller bortfall inkomster som kommer från de egna genom av medel uppbärs direkt för gemenskapernas räkning. som I ramförordningen finns också regler för att tillgodose ett allmänt krav rimlighet och proportionalitet samt för att undvika kumulation gemenskapssanktioner ekonomisk art och nationella straffrättsav av liga sanktioner för ett och samma förfarande. Ramförordningen skall tillämpas utan att det hindrar tillämpningen medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning. När det gäller överav väganden samordningen mellan EG-sanktioner och inhemska om sanktioner återkommer vi i avsnitt 12.6.

Närmare innehållet i ramförordningen om

Enligt förordningen skall sanktioner införas i EG-förordningar i den mån de är nödvändiga för att säkerställa riktig tillämpning av en gemenskapsrätten. Sanktionema skall effektiva proportionella och vara avskräckande och därmed säkerställa ett adekvat skydd för gemenskapens finansiella intressen. Sanktioner får endast åläggas någon om sanktionema har införts gemenskapsrättsakt som trätt i kraft genom en före oegentligheten. Förfarandet för tillämpning gemenskapskontroller, åtgärder och av sanktioner skall i princip regleras i medlemsstaternas nationella lagstiftning. Preskriptionstiden skall fyra år från det oegentlighet bevara att en gicks. Kortare preskriptionstider, dock inte under tre år, kan emellertid föreskrivas i de regler gäller för vissa sektorer. För kontinuerliga som eller upprepade oegentligheter skall preskriptionstiden löpa från den dag då oegentligheten upphörde. För fleråriga program, t.ex. ekonomiska stödprogram, sträcker sig preskriptionstiden åtminstone fram till programmets definitiva avslutning. Preskriptionstiden avbryts av varje åtgärd den behöriga myndigheten underrättar den berörda persosom och har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten. nen om som Preskriptionstiden börjar åter löpa efter varje åtgärd som innebär ett avbrott ärendet. Preskriptionen inträder emellertid senast den dag då av tid motsvarar den dubbla preskriptionstiden löper ut utan att en som den behöriga myndigheten beslutat någon sanktion, utom i de fall om då det administrativa förfarandet har ställts i avvaktan att ett nationellt straffrättsligt förfarande slutförts. Fristen för verkställighet det beslut varigenom den administrativa av sanktionen ålagts år. Fristen löper från den dag då beslutet är tre

172 E U-samarbetet och sank1i0nssystemet

vinner laga kraft. Preskriptionsavbrott och avbrott i verkställighet skall regleras i nationell lag. Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa längre frister än de som nyss angetts.

Administrativa åtgärder

Som en allmän regel gäller att varje oegentlighet skall medföra att en förmån som erhållits ett otillbörligt sätt dras in. Det kan ske genom att vederbörande förpliktas att betala tillbaka utestående belopp eller de belopp som uppburits ett otillbörligt sätt. Vidare kan indragningen ske genom att vederbörande, helt eller delvis, förlorar en garanti som ställts som säkerhet för en begäran om en fönnån som beviljats eller när ett förskott mottagits. Åtgärderna skall begränsas till indragning

av den fönnån som erhållits samt, om så föreskrivs, den ränta som kan beräknas en fast räntesats.

Handlingar som innebär att någon ett konstgjort sätt uppfyller villkor som krävs för att få en förmån, och där handlingarna alltså har till syfte att någon skall en förmån i strid med avsiktema i den gemenskapslagstiftning som är tillämplig, skall leda till att förmånen inte beviljas eller till att den dras in. De nu nämnda administrativa åtgärderna skall inte anses som sanktioner.

Sanktioner

Oegentligheter som begås uppsåtligen eller av oaktsamhet kan beivras genom följande administrativa sanktioner a betalning av administrativa böter, b betalning av ett belopp som överstiger de summor som otillbörligen mottagits eller som inte betalas dvs. undanhållits samt, i förekommande fall, ränta. Detta ytterligare belopp skall bestämmas till ett procenttal som skall fastställas genom särskilda regler och får inte överskrida den nivå som är absolut nödvändig för att ge beloppet en avskräckande effekt, c förlust, helt eller delvis, av en förmån som beviljats genom tillämpning av gemenskapsregler, även om aktören endast delvis dragit fördel av denna förmån d utestängning från eller indragning av förmånen under en period efter den då oegentligheten begicks,

E U-samarbetet och sanktionssystemet 173 SOU 1997: 127

tillfällig indragning sådant godkännande eller erkännande som e av ett krävs för deltagande i gemenskapens stödprogram,

förlust säkerhet eller borgen ställts enligt villkoren i f av en en som eller återställande den motsvarar otillbörligen regler av summa som en släppt säkerhet,

andra sanktioner enbart ekonomisk karaktär, motsvarande slag g av av och omfattning, vilka stadgas i de regler för olika sektorer som om beroende den berörda sektorns särskilda behov och i

rådet antagit

överensstämmelse med de verkställighetsbefogenheter rådet givit som kommissionen.

mellan administrativa böter enligt punkten a och den Skillnaden enligt bötemas beloppsgränser skall vara sanktion som anges b är att i förordning5 medan sanktionen enligt b skall fastbestämda resp. andel det felaktigt erhållna eller undanhållna ställas till en viss av det påverkar tillämpningen bestämmelser i de beloppet. Utan att av olika sektorer redan finns då ramförordningen träder i regler för som än sådana begås uppsåtligen eller kraft kan andra oegentligheter som oaktsamhet endast upphov till sådana sanktioner som inte kan av ge med sådan sanktion straffrättslig art som angetts i

jämställas en av punkterna a-g.

det ännu inte går att göra några säkra ut- Det bör påpekas är att hur höga bötesbelopp det kan bli fråga om. När talanden om som ramförordningen utarbetades lämnades frågan öppen eftersom man kommissionen inflytande i detta hänseende. Enligt artikel ville ge stort Romfördraget, reglerar förfarandet för antagande av 189 b i som enbart kommissionen kan lägga fram förslag till rättsakter, är det som rättsakter. Rent allmänt kan det finnas anledning att tro att synen gemenskapens ekonomiska intressen kommer att vara angrepp mot sträng.

Subsidiaritet

ekonomiska sanktioner, t.ex. admini- Ett förfarande om åläggande av

får avbrytas beslut den behöriga myndigheten,

strativa böter, genom av förfarande inletts mot i fråga med avett straffrättsligt personen om

SPå böterna för överträdelser av konkurrensrätten. samma sätt som den här förordningen talar uttryckligen criminal penalty. man om

174 E U-samarbetet och sanktionssystemet

seende samma faktiska förhållanden. Ett avbrott i det administrativa förfarandet medför framgått att preskriptionstiden tillfälligt upphör som att löpa. Det nu sagda gäller med förbehåll för de administrativa gemenskapsåtgärder och gemenskapssanktioner, har vidtagits som enligt regler, inom olika sektorer, fanns före ramförordningen. som Om det straffrättsliga förfarandet inte fullföljs, skall det administrativa förfarandet återupptas. När det straffrättsliga förfarandet har slutförts skall det administrativa förfarandet återupptas, i den mån detta inte strider mot allmänna rättsgrundsatser, i första hand torde proportionalitetsprincipen avses. Om det administrativa förfarandet återupptas, skall den administrativa myndigheten till att den sanktion se som utmäts minst motsvarar den i gemenskapsföreskriftema. som anges Myndigheten kan ta hänsyn till alla de sanktioner domstol kan som en ha ålagt för förhållanden. samma person samma

Sanktionssubjekt

Administrativa gemenskapsåtgärder och sanktioner får tillämpas mot fysiska eller juridiska liksom andra enheter enligt natiopersoner, som nell lag har rättskapacitet, och som har begått oegentligheten. Eftersom det i förordningen talas criminal penalties måste det rimligen om anses vara fråga om ett straffansvar för juridiska Sanktionema kan personer. också tillämpas mot har deltagit i genomförandet personer som av oegentligheten, samt mot dem är skyldiga att stå till för som svars oegentligheten eller förhindra att den begås jfr företagaransvar.

Kontroller

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder är nödvändiga för som att säkerställa att sådana transaktioner involverar gemenskapernas som finansiella intressen följer reglerna och verkligen Kontrolläger rum. åtgärderna skall anpassade till varje sektors särdrag och stå i vara proportion till de eftersträvade målen. Åtgärderna skall med anpassas hänsyn till den administrativa praxis och de administrativa strukturer som finns i medlemsstaterna och skall bestämmas så att de inte leder till orimligt stora ekonomiska svårigheter och administrativa kostnader. Arten och frekvensen kontroller platsen skall utföras av som av medlemsstaterna, och de sätt kontrollerna utförs skall vid som behov fastställas gemenskapsregler för olika sektorer för genom att säkerställa att reglerna tillämpas på ett likformigt och effektivt sätt,

E U-samarbetet och sanktionssystemet 175

särskilt när det gäller att förebygga och upptäcka oegentligheter. Reg- Ierna för olika sektorer skall innehålla de bestämmelser som behövs för att säkerställa likvärdig kontroll genom tillnärmning av förfarandena och kontrollmetodema.

Kommissionen skall kontrollera att nationell administrativ praxis överensstämmer med gemenskapsreglema, att nödvändiga verifikatio-

finns och att dessa överensstämmer med gemenskapsinkomster och ner gemenskapsutgifter samt under vilka förhållanden dessa finansiella transaktioner genomförs och kontrolleras. Dessutom kan kommissionen utföra kontroll platsen enligt de villkor som anges i reglerna för varje sektor.

I detta sammanhang bör även nämnas Rådets förordning nr 2185/96

kontroller och inspektioner utförda kommissionens utsända om av plats i medlemsstaterna för att upptäcka bedrägerier och oegentligheter. Förordningen antogs den 11 november 1996. Bestämmelserna är avsedda att tillämpas alla verksamhetsområden inom gemenskaperna. Förordningen kommissionen rättsliga befogenheter att

ger utföra bedrägerikontroller hos s.k. ekonomiska aktörer i medlemsländerna. Förutsättningarna för kommissionens ingripanden är angivna och det är uttalat att förordningens bestämmelser inte är avsedda att påverka medlemsländemas eget ansvar för att motverka bedrägerier och andra oegentligheter. Kommissionen får utföra kontroller för att utreda allvarliga eller gränsöverskridande oegentligheter, där organiserad brottslighet från flera medlemsstater är inblandad, oegentligheter när läget i medlemsstat nödvändiggör förstärkta kontroller för att

en säkerställa ett effektivt skydd för det finansiella intressena och trygga

likvärdig skyddsnivå inom gemenskapen, eller en medlemsstats en begäran. Förordningens bestämmelser är avsedda att komplettera de tidigare rättsliga grunderna i sektorsbundna bestämmelser som rör traditionella kontroller av gemenskapsrättens bestämmelser.

6.5¶Det svenska sanktionssystemet

Även ramförordningen efterhand kan antas få ett betydande in-

om flytande hur överträdelser av EG-rätten kommer att sanktioneras är den generella principen dock fortfarande att det ankommer varje land att bestämma hur överträdelser skall sanktioneras. Hittills har vi i Sverige valt att kriminalisera överträdelser av EG-förordningar. Det beror bl.a. att överträdelse EG-rätten enbart behöver sanktio-

en av

den har begåtts uppsåtligen eller oaktsamhet. Det krävs neras om av alltså inte strikt enligt EG-rätten. I Sverige brukar subjektiva

ansvar

176 E U-samarbetet och sanktionssystemet SOU 19972127

rekvisit inte användas utanför straffrätten. Som sagts i avsnitt 5.1.2 kan sanktionsavgifter i allmänhet dömas behöver fastställa ut utan att man skuld hos någon. Ett medlemsland kan i och för sig fritt välja att sanktionera överträdelser av en EG-förordning utan krav subjektiv täckning, dvs. ålägga strikt ansvar. Ur ett övergripande perspektiv är det dock ovanligt att på nationell nivå ha strängare sanktioner krävs och än som som kan antas gälla i andra EG-länder. Medlemsländema har normalt ingen anledning att genomdriva EG-rätten hårdare än som krävs eftersom detta ofta kan innebära att det inhemska näringslivet missgynnas i förhållande till konkurrenter i andra medlemsländer. Det nu sagda brukar anses tala mot ett strikt och det har ansvar även varit Sveriges hållning i frågan, i de fall inte har något nationellt särintresse i viss fråga. Något sådant intresse finns normalt inte en eftersom EG-reglema är primärt är avsedda att skydda den inre gemensamma marknaden och inte enskilda länders intressen. En annan anledningen till att Sverige företrädesvis valt att kriminalisera överträdelser av EG-förordningar är att överträdelser svenska av bestämmelser som reglerar samma eller liknande förhållanden i allmänhet är kriminaliserade. Det bör betonas att den nationella friheten endast gäller utformningen av sanktionssystemet. När det gäller vilka förfaranden som är förbjudna eller påbjudna följer detta helt EG-rätten. De straffav rättsliga regler som hänvisar till EG-rätten innefattar mängd olika en förfaranden också kan ändras över tid utan att den svenska lagsom stiftningen förändras. Som exempel kan jordbruksområdet, där EG har sitt mest utbyggda regelsystem, nämnas. Jordbruksreglema är uppbyggda grundval Romfördragets av jordbruksbestämmelser, dvs. artiklarna 38-43. Reglerna jordbrukets område är mycket omfattande och svåröverskådliga. Det finns 19 grundläggande förordningar marknadsreglering i fråga olika om om jordbruksprodukter. För miljö- och strukturstöden finns ett tiotal grundläggande förordningar. Dessa grundförordningar är i regel ändrade ett stort antal gånger. Grundförordningama kompletteras omkring av l 000 mer eller mindre viktiga tillämpningsförordningar. Av dessa är omkring 400 rådsförordningar och återstoden kommissionsförordningar. Till detta kommer att det varje år utfärdas mellan 3 000 och 4 000 kommissionsförordningar i vilka det fastställs bl.a. importavgifter och exportbidrag. EG-rätten utgörs emellertid inte bara olika av typer av rättsakter utan också av avgöranden från EG-domstolen. På jordbruksområdet finns omkring 900 domstolsutslag. För tillämpningen av EG:sjordbrukspolitik har Sverige infört lagen

EU-samarbetet och sankionssystemet I77

1994:1710 EG:s förordningar jordbruksprodukter. Tillämpom om ningsområdet för lagen uppräkning av de fem grupper anges genom en EG-förordningar skall kompletteras med stöd av eller genom som lagen. De aktuella författningarna i lagen den sammanfattande ges beteckningen EG:s förordningar jordbruksprodukter. De fem om förordningar faller inom lagens tillämpningsområde är grupperna som EG:s förordningar om

marknadsreglering av jordbruksprodukter, l produkter omfattas Romfördragets bilaga men som inte - som av omfattas någon marknadsreglering, av

produkter har framställts jordbruksprodukter, - som av

uppgiftsskyldighet i fråga inkomstförhållanden och driftsekono- - om miska förhållanden ijordbruket,

särskilda omräkningskurser som används inom den gemensamma jordbrukspolitiken.

Förordningarna marknadsreglering, dvs. den första gruppen förordom ningar, utgör kärnan i EG:s jordbrukspolitiska system. Praktiskt taget alla är föremål för marknadsreglering. l ll § i lagen EG:s förordningar jordbruksprodukter har det om om införts straffbestämmelser för att tillgodose kravet att överträdelser av EG-reglerna sanktioneras i nationell rätt. Bestämmelserna innebär bl.a. den uppsåtligen eller oaktsamhet bryter mot EG:s att som av grov förordningar jordbruksprodukter döms till böter eller fängelse i om högst månader. Detsamma gäller den bryter mot föreskrifter sex som meddelade med stöd lagen i fråga kvalitetsnormer och andra beav om stämmelser för handeln med jordbruksprodukter eller villkor i beslut har meddelats med stöd förordningarna eller föreskrifterna. l som av ringa fall döms inte till ansvar.

6.6¶Bedrägerikonventionen

I våra direktiv har det framhållits att skall uppmärksamma det reformarbete pågår inom EU-samarbetets ram när det gäller som

7De förordningar finns förtecknade i kapitel 03 i registret över som avses gällande EGT-rättsakter Directory of Community legislation force and other acts of the Community instructions.

178 E U-samarbetet och sanktionssystemet

bekämpningen ekonomisk brottslighet, särskilt fusk inom EU:s av bidragssystem. Vid sidan av den s.k. ramförordningen som nyss redogjort for är vad det mellanstatliga samarbetet inom som avses EU:s s.k. tredje pelare. Inom ramen for det samarbetet har konventionen av den 26 juli 1995 om skyddet av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen bedrägerikonventionen utarbetats. Medlemsstaterna betraktar kampen mot bedrägerier som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, som en fråga gemensamt intresse ingår i det av som samarbete som inrättats med stöd av avdelning VI i Romfordraget. Europeiska unionens råd rekommenderar att konventionen antas av medlemsstaterna i enlighet med ländernas konstitutionella bestämmelser. Medlemsstaterna vill konventionen säkerställa att deras genom straffrättsliga bestämmelser effektivt sätt bidrar till att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Man pekar att bedrägerier riktar sig mot gemenskapernas inkomster och utgifter som i många fall inte är begränsade till ett enda land och att de ofta genomförs i form av organiserad brottslighet.

Definitionen av bedrägeri i konventionen

Det finns en definition begreppet bedrägeri riktar sig mot av som Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. När det gäller utgifter avses varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet som är att hänföra till

användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller for deras räkning otillbörligen uppbärs eller innehålls,

undanhållande information skall lämnas i enlighet med sär- — av som skilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,

användning av sådana medel for andra syften än dem medlen — som ursprungligen har beviljats för,

l fråga om inkomster varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig avses underlåtenhet är att hänföra till som

1997:127 E U-samarbetet och sanktionssystemel 179 SOU

användning eller presentation falska, felaktiga eller ofullständiga av uppgifter eller dokument, detta leder till att medel från Europeiska om gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas

Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas ett av olagligt sätt,

undanhållande information skall lämnas i enlighet med särav som skilda föreskrifter, gärningen har samma effekt, om

missbruk förmån lagligen erhållits, om gärningen har - av en som effekt. samma

Införande

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att överföra bedrägeridefinitionen till den nationella straffrätten. De för-

faranden innefattas i definitionen skall beläggas med straff. Det som gäller dock inte när det är fråga mindre allvarliga bedrägerier som om värden understigande 4 000 kring 35 000 kr och när det avser ecu inte föreligger några försvårande omständigheter enligt en stats natio-

nella lagstiftning.

Medlemsstaterna skall också vidta nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt tillhandahållande falska, av felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument som ger samma effekt bedrägerier, beläggs med straff. Det gäller om gärningarna som inte redan är straffbelagda, antingen gärningsmannaskap eller som som medhjälp, anstiftan eller försök till bedrägeri enligt definitionen. Det gäller inte heller sådana mindre allvarliga bedrägerier som nyss sagts.

Straffrättsliga påföljder

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder är nödvändiga för att som sådana förfaranden kriminaliserats, liksom medhjälp, anstiftan som eller försök till de gärningar i bedrägeridefmitionen, beläggs som avses med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

Däribland skall, åtminstone i allvarliga fall, sådana frihetsberövande

påföljder kan medföra utlämning ingå. som Med allvarliga fall de bedrägerier som rör minst det minimimenas belopp varje medlemsstat fastställt. Detta minimibelopp får inte som överstiga 50 O00 kring 425 000 kr men Rådet kan enhälligt ändra ecu minimibeloppet.

180 E U-samarbetet och sanktionssystemet SOU 1997: 127

När det är fråga om sådana mindre allvarliga bedrägerier som sagts kan en medlemsstat dock föreskriva andra påföljder än straffrättsliga.

Straffrättsligt ansvar för företagsledare

Medlemsstaterna skall enligt de principer som finns i nationell rätt vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller andra personer med befogenhet att fatta beslut eller utöva kontroll inom ett företaget skall kunna göras straffrättsligt ansvariga för avsedda bedrägerier, om gärningen har begåtts för företagets räkning av en person som är underställd dem.

Jurisdiktion

Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva jurisdiktion över de gärningar som staten enligt konventionen har belagt med straff när

bedrägeri, delaktighet i eller försök till bedrägeri mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen helt eller delvis begås inom dess territorium liksom bedrägeri där vinningen uppkommer inom det territoriet,

en person inom dess territorium medvetet medverkar till eller anstiftar sådant bedrägeri inom en annan medlemsstats territorium,

gärningsmannen är medborgare i den berörda medlemsstaten varvid dock den statens lagstiftning, får ställa som villkor att gärningen är belagd med straff i den stat där den begicks här finns en möjlighet för medlemsstaterna att reservera sig.

Övrigt

Det finns bl.a. bestämmelser om utlämning och åtal samt samarbete t.ex. genom inbördes rättshjälp, utlämning, överförande av lagföring eller verkställighet domar har meddelats i medlems-

av som en annan stat.

Bestämmelserna i konventionen hindrar inte medlemsstaterna från att besluta nationella föreskrifter som går utöver de skyldigheter

om som följer av konventionen.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till den

1997:127 E U-samarbetet och sanktionssystemet l8l SOU

nationella lagstiftning genomför de skyldigheter som följer av som bestämmelserna i konventionen.

Korruption av tjänstemän

Det korruption bland tjänstemän såväl nationell nivå som antas att gemenskapsniva ibland bidragande faktor vid bedrägerier till är en skada för EG:s finansiella intressen. Det första tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen behandlar sådan korruption. Det undertecknades

den 27 september 1996.

Ansvar för juridiska personer

Helt nyligen har ett andra tilläggsprotokoll till bedrägerikonventionen

undertecknats bilaga 8 i Del B. Detta protokoll behandlar bl.a.

se

för juridiska l inledningen uttalas att parterna är ansvar personer. medvetna Europeiska gemenskapernas finansiella intressen kan om att skadas eller hotas gärningar begås juridiska personers av som vägnar och gärningar innebär penningtvätt. Det anses viktigt att som strafflagstiftningen inom konventionsländerna ett effektivt sätt bidrar till skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. att Parterna sig övertygade att det är nödvändigt att vid säger vara om behov den nationella lagstiftningen i den mån den inte ger anpassa möjlighet ställa juridiska till vid fall bedrägeri att personer ansvar av eller aktiv korruption och penningtvätt begås till fördel för dem som skadar eller kan skada Europeiska gemenskapernas finansiella och som intressen. l artikel l finns vissa definitioner. Bl.a. definieras juridisk person enligt följande. Varje enhet har denna ställning enligt tillämplig som nationell lagstiftning, med undantag stater eller andra offentliga av vid utövandet de befogenheter som de har i egenskap av organ av statsmakter samt internationella offentliga organisationer. Myndighetsutövning omfattas alltså inte bestämmelserna. av Enligt artikel 2 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att penningtvätt skall straffbar gärning. vara en Juridiska regleras i artikel Enligt bestämmelpersoners ansvar skall det vidtas nödvändiga åtgärder för att säkerställa attjuridisserna ka kan ställas till för bedrägeri, aktiv korruption och personer ansvar penningtvätt eller medhjälp eller anstiftan till sådant brott eller försök till bedrägeri begås till deras förmån av varje person som agerar som

l82 E U-samarbetet och sanktionssystemet

antingen enskilt eller del den juridiska organisasom en av personens tion. En förutsättning för den juridiska skall dock personens ansvar vara att gärningsmannen har ledande ställning inom den juridiska en personens organisation grundad befogenhet att företräda den juridiska personen, eller befogenhet att fatta beslut den juridiska personens vägnar, eller befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska

personen. Emellertid skall juridisk också kunna ställas till en person ansvar när brister i övervakning eller kontroll, skall utföras som av en person i ledande ställning, har gjort det möjligt för en person som är underställd den juridiska att begå bedrägeri eller aktiv personen korruption eller penningtvätt till förmån for den juridiska personen. Ansvaret for juridiska utesluter inte lagföring fysiska personer av personer som är gärningsman, anstiftare eller medhjälpare till bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt. l artikel 4 finns bestämmelser påföljderna förjuridiska om personer. Det grundläggande kravet är att juridisk har fällts till en person som ansvar i enlighet med artikel 3 kan bli föremål for effektiva, väl avvägda och avskräckande påföljder. Påföljderna för juridiska personer skall innefatta bötesstraff eller administrativa avgifter och kan innefatta andra påföljder, såsom fråntagande rätt till offentliga förmåner eller av stöd, tillfälligt eller permanent näringsförbud, rättslig övervakning samt rättsligt beslut upplösning verksamheten. om av Vidare innehåller protokollet bl.a. bestämmelser förverkande, om samarbete, dataskydd, överföring uppgifter och EG-domstolens av om behörighet.

SOU 19971127 183

7¶Utländsk rätt m.m.

7.1¶Inledning

1 många länder kan juridiska dömas till straff. Det gäller

personer särskilt för brott begås i ekonomisk verksamhet. Trenden i Europa

som är att fler länder inför möjligheter att straffa en kollektiv enhet som sådan. 1 det sammanhanget är också det i avsnitt kapitel 6 beskrivna EG-rättsliga sanktionssystemen av intresse.

Här kommer mycket kortfattat att redovisa vad som gäller i några olika länder. Vi kommer att koncentrera följande frågor.

oss

finns det straffansvar för juridiska personer

a

b vilka omfattas av straffansvaret

är straffansvaret generellt, dvs. omfattar samtliga brott, eller selek-

c

tivt, dvs. omfattar vissa utvalda brott

d används straffansvaret företrädesvis vid enkla eller svåra brott

är straffansvaret obligatoriskt eller fakultativt

e

f vilka sanktioner förekommer g hur förhåller sig straffansvar för juridiska personer till individuellt straffansvar

7.2¶Danmark

Straffansvar för juridiska personer

1 Danmark har det sedan länge varit möjligt att döma juridiska perso-

utövar näringsverksamhet till böter. Straffansvaret förjuridisner som ka förstärka de preventiva verkningarna av specialstraff-

personer anses rättsliga bestämmelser, befrämja en ändamålsenlig placering av ansvaret för lagöverträdelser samt medföra att brottspåföljden kan an-

till juridisk persons storlek, och ekonomiska bärkraft och till passas en de fördelar uppkommit i verksamheten till följd av brottet. Ytter-

som

184 Utländsk rätt m. m.

ligare ett motiv som anses tala för ett straffansvar för juridiska

personer är att det finns ett behov av att kunna straffa en juridisk person vid s.k. anonyma fel.

Straffansvaret omfattar alla juridiska personer, även kommuner och staten. Verksamheter som drivs av enskilda näringsidkare enkeltmandsvirksomheder omfattas av straffansvaret för juridiska personer, om de med hänsyn till sin storlek och organisation kan jämställas med juridiska personer.

En selektiv ordning

Straffansvaret för juridiska personer kräver stöd i den särskilda straffbestämmelse som tillämpas. Detta anses innebära att straffansvaret för juridiska personer inte blir mer omfattande än som är nödvändigt.

Tillämpningsområdet omfattar företrädesvis näringsreglerande bestämmelser, och brotten mindre allvarligt slag.

är av

Ansvarsförutsättningarna

Straffansvaret för juridiska personer förutsätter att en lagöverträdelse har begåtts i den juridiska personens verksamhet.

Straffansvar för juridiska personer förutsätter också att en lagöverträdelse i verksamheten kan tillräknas en eller flera personer som är knutna till den juridiska personen. Därmed avses både ledningen och andra anställda. Även gärningar begås med

som av personer en annan anknytning till den juridiska personen än anställning kan föranleda straffansvar, om gärningsmannen kan anses handla som representant för den juridiska personen. Det krävs inte att gärningen kan hänföras till en viss bestämd person utan även s.k. anonyma fel omfattas.

Ansvarsförutsättningarna är därutöver uppfyllda om en lagöverträdelse kan tillräknas den juridiska personen som sådan. Därmed avses att lagöverträdelsen kan läggas verksamheten till last t.ex. grund av att arbetet organiserats felaktigt eller att kontrollen varit bristfällig. Vad som avses är i princip att en lagöverträdelse har orsakats genom bristande tillsyn och kontroll i verksamheten. När det gäller företagsledningens ansvar för underlåtenhet att utöva en tillfredsställande tillsyn och kontroll motsvarar dansk rätt i princip helt vad som gäller i Sverige se avsnitt 2.7.

Utländsk 185

rätt m.m.

Ett fakultativt ansvar

I både straffeloven och de särskilda straffbestämmelserna används uttryckssättet att den juridiska personen kan påläggas bötesansvar. Det innebär att ansvaret är fakultativt. En domstol kan finna att en juridisk

inte skall dömas till straff trots att ansvarsförutsättningarna är person uppfyllda.

Sanktionerna

Straffet för juridiska personer är penningböter. Böterna bestäms enligt allmänna principer i straffloven. Förutom lagöverträdelsens beskaffenhet och svårhet skall särskild hänsyn tas till den juridiska personens betalningsförmåga. Hänsyn skall också tas till den förtjänst eller besparing som lagöverträdelsen fått eller kan förväntas få. Sammantaget ger det stöd för att döma ut väsentligt högre böter för juridiska personer än för fysiska. Det finns inga beloppsgränser för bötesstraffen.

Förhållandet mellan individuellt straffansvar och straffansvar för juridiska personer

Att juridiska personer kan dömas till straffansvar utesluter inte att ansvar kan utkrävas av fysiska personer för samma lagöverträdelse.

Det har övervägts om det bör införas någon prioritetsordning mellan straffansvar för juridiska och individuellt straffansvar.

personer Det kunde bl.a. medföra att onödig dubbelbestraffning undveks. Man har stannat för att inte föreslå några sådana bestämmelser eftersom frågan bör lösas olika sätt inom olika områden. På vissa lagstiftningsområden bör straffansvar för juridiska personer komma i första hand medan den individuella ansvaret i princip endast bör utkrävas i särskilda fall. l andra situationer kan det ligga närmast till hands att enbart den anställde straffas för lagöverträdelsen. Det sistnämnda gäller t.ex. trafikförseelser.

7.3¶Norge

Straffansvar för företag

l Norge har bestämmelser straffansvar för företag. De nu-

man om varande. bestämmelserna infördes I99 l

.

186 Utländsk rätt m.m.

Begreppet företag definieras i lagtexten. Därmed avses i princip bolag, föreningar, eller andra sammanslutningar, enskilda näringsidkare, stiftelser och offentliga verksamheter. l förarbetena anförs att det är en förutsättning för straffansvaret att det finns anställda eller uppdragstagare i verksamheten Ot. prp. nr. 27 s. 25. Ett företag skall enbart göras straffrättsligt ansvarigt om det rimligt med hänsyn till synes omfattningen av dess verksamhet, bl.a. i beaktande av antalet anställda och omsättningen.

En generell ordning

Straffansvaret för företag gäller samtliga brott, oavsett straffbeom stämmelsen finns i straffloven eller i specialstraffrätten.

Ansvarsförutsättningarna

Straffansvaret förutsätter att en straffbestämmelse har överträtts. l rättspraxis har man ansett att det innebär att samtliga objektiva rekvisit för individuellt straffansvar skall vara uppfyllda. Det krävs inte att de objektiva rekvisiten är subjektivt täckta eftersom straffansvar för företag kan dömas ut även om ingen kan göras personligt ansvarig för brottet. Konstruktionen ger möjligheter att straffa företag för s.k. kumulerade fel. Straffansvar för företag kräver vidare att den eller de som överträtt en straffbestämmelse har handlat företagets vägnar. Den handlande skall ha positivt stöd för sitt handlande, i t.ex. avtal, sedvana eller lag. Ett företag kan göras straffrättsligt ansvarigt inte enbart för anställda och därmed jämställda utan också för vad en självständig uppdragstagare gör. T.ex. kan en byggherre straffas för vad sker i som en anlitad entreprenörs verksamhet. Omfattningen av uppdragstagarens verksamhet har betydelse för bedömningen liksom om uppdragstagaren också är ett företag. När såväl uppdragsgivaren uppdragstagaren är som företag kan i princip bägge straffas. Ett företag kan inte göras straffansvarigt för förfaranden är som illojala mot företaget men behöver inte ha gynnats genom en lagöverträdelse för att kunna straffas för den.

Ett fakultativt ansvar

Straffansvaret för företag är fakultativt. Domstolen kan finna att före-

Utländsk rätt m.m. 187

taget inte skall dömas trots att ansvarsförutsättningarna är uppfyllda.

Att straffansvaret är fakultativt anses innebära också att åklagaren kan lägga ned förundersökningen henleggelse om han anser att det inte finns tillräckliga skäl att straffa företaget.

Vid bedömningen av om ett företag skall straffas beaktas bl.a. om straffet kan antas ha preventiv verkan. Det anses innebära att ett företag endast bör straffas om det hade kunnat förhindra lagöverträdelsen.

Sanktionerna

Straffet för företag är böter. Ett företag kan dömas till böter

även om straffbestämmelsens straffskala enbart innehåller fängelse. Bötesstraffen skall mätas ut så att de verkar avskräckande och normgivande för framtiden. För företag med god ekonomi kan det med hänsyn till omständigheterna leda till höga böter. Det finns inga beloppsgränser för bötesstraffen.

En annan påföljd är att ett företag kan fråntas rätten att utöva verksamhet eller förbjudas att utöva verksamhet i vissa former. Det sistnämnda innebär att ett företag t.ex. kan förbjudas att framställa

en viss produkt. Förbud att utöva verksamhet är avsett att tillämpas endast när det är motiverat med hänsyn till allmänna intressen. Som exempel nämns i förarbetena att ett företag flera gånger uppsåtligen eller av grov oaktsamhet släpper ut stora mängder giftigt avfall av den anledningen inte vill bekosta en reningsanläggning.

att man

7.4¶Finland

Straffansvar för juridiska personer

Nya bestämmelser om straffansvar för juridiska personer trädde i kraft 1995. Enligt dessa kan en juridisk person dömas till s.k. samfundsbot.

l princip kan samtliga juridiska personer dömas till ansvar, även t.ex. statliga och kommunala bolag. Statens och kommunernas ansvar omfattar dock inte brott som begås under utövning av offentlig makt jfr begreppet myndighetsutövning.

En selektiv ordning

Straffansvaret för juridiska personer gäller de brott där ett sådant ansvar är särskilt stadgat och sådana stadganden förekommer endast i

188 Utländsk rätt m.m.

fråga brott enligt strafflagen. Den begränsningen har valts för att

om hålla tillämpningsområdet för samfundsboten litet.

Straffansvar för juridiska personer skall användas endast vid relativt allvarliga brottstyper. Ansvaret anses särskilt motiverat vid verksamhet

planeras omsorgsfullt eftersom sanktionens brottsförebyggande som effekt då antas vara störst. Man anser inte att ansvaret behövs vid lindriga brottstyper och inte vid obetydliga enstaka brott. Bl.a. anförs att straffansvar för juridiska personer i allmänhet torde kräva en så omfattande utredning om händelserna inom den juridiska personen att det resursslöseri att inleda sådan i fråga om obetydliga brott.

vore en

Behovet av att straffa juridiska personer anses störst när det gäller ekonomisk brottslighet i vid bemärkelse. Miljöbrott, subventionsbedrägerier och vissa näringsbrott marknadsföringsbrott, konkurrensbrott, företagsspioneri, missbruk av företagshemlighet och bestickning utgör kärnområdet för de juridiska personemas straffansvar. Det är sagt att tillämpningsområdet vid behov kan utvidgas senare.

Ansvarsförutsättningar

För att juridisk skall kunna dömas till ansvar krävs det att

en person ett brott har begåtts i verksamheten. Principen att endast fysiska personer kan göra sig skyldiga till brott står fast.

Gärningsmannen måste ha handlat den juridiska personens vägnar eller till dess förmån. Han skall tillhöra ledningen eller stå i arbets- tjänste- eller uppdragsförhållande till den juridiska personen. Vidare krävs det att den juridiska personens ledning har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet begicks eller att sådana omständigheter föreligger att det kan konstateras att den juridiska personens verksamhet inte har bedrivits med tillräcklig omsorg och försiktighet för att förebygga brottet. Försummelsen måste ett väsentligt sätt ha ökat möjligheten att begå ett brott i den juridiska personens verksamhet.

Straffansvar för juridiska kan dömas ut även om det inte

personer kan redas ut vem som är gärningsman eller om gärningsmannen av någon anledning inte döms till straff. Det skall dock av omstän-

annan digheterna klart framgå att ett brott har förövats.

Ett fakultativt ansvar

Straffansvaret för juridiska personer är fakultativt. Domstolen kan även

förutsättningar för straffansvar föreligger finna att straff inte skall om

Utländsk rätt m.m. 189

dömas ut. När det gäller bedömningen av om den juridiska personen skall dömas skall domstolen helhetsbedömning.

göra en

Sanktionerna

Samfundsboten är minst femtusen och högst fem miljoner mark. Boten fastställs med beaktande av arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtenhet eller ledningens andel. Vidare påverkar den juridiska ekonomiska ställning botens storlek.

personens

Förhållandet mellan individuellt Straffansvar och straffansvar för företag

Det finns inget som hindrar att en fysisk person och ett företag straffas for gärning. Några bestämmelser om prioritetsordningen finns

samma inte. Vid bedömningen av om ett företag skall straffas och vid straffmätningen skall beaktas om andra reaktioner som följer av överträdelsen drabbar någon som har handlat dess vägnar, bland annat om någon fysisk person straffas.

7.5¶Tyskland

Ett administrativt ansvar för juridiska personer

I Tyskland skiljer mellan den egentliga straffrätten och förvalt-

man ningsstraffrätt. I den egentliga straffrätten regleras brott Straftaten och i förvaltningsstraffrätten ordningsförseelser Ordnungswidrigkeiten. En generell lag Ordnungswidrigkeiten infördes år 1952 och

om år 1968 infördes den nu gällande lagen om ordningsförseelser OWiG. Mycket förenklat kan säga att ordningsförseelser skiljer sig från

man brott på det sättet att ordningsförseelsema är mindre svåra lagöverträdelser som beivras med hjälp av penningsanktioner geldbusse som inte anses som straff.

Straffansvar för juridiska personer finns inte. Juridiska personer kan däremot dömas till geldbusse. Ansvaret omfattar främst juridiska

en personer, även vissa sammanslutningar som inte har självständig

men rättskapacitet kan dömas.

190 Utländsk rätt m.m.

Ansvarsförutsättningarna

En juridisk person kan först och främst ådömas geldbusse, någon

om inom en viss angiven personkrets begår ett brott eller en ordningsförseelse. l princip består personkretsen av dem som är eller ingår i ett ställföreträdande organ för den juridiska personen, dvs. t.ex. styrelsemedlemmarna och den verkställande direktören i ett aktiebolag. Personkretsen motsvarar i stora drag det som brukar benämnda den verkställande ledningen för en juridisk

person.

En ytterligare förutsättning är att brottet eller ordningsförseelsen innebär ett åsidosättande av den juridiska personens skyldigheter eller att den juridiska personen fått eller kommer att få ekonomiska fördelar genom lagöverträdelsen.

Därutöver kan en juridisk person dömas, om personer i ledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter den tillsyn är erforder-

som lig för att undvika överträdelser av bestämmelser som är sanktionerade med straff eller geldbusse. Det krävs att bestämmelserna avser skyldigheter som är förknippade med verksamheten och som kan anses avse ledningen som sådan. Att skyldigheten även skall gälla ledningspersonerna som sådana skall förstås i vidsträckt betydelse, t.ex. otillå-

anses ten varuinförsel vara en överträdelse av en sådan skyldighet som gäller personer i ledningen trots att skyldigheten i första hand måste anses gälla det företag för vilket införseln sker. Kravet uppsåtet eller oaktsamhet gäller enbart i förhållande till åsidosättandet av tillsynsansvaret och behöver alltså inte omfatta överträdelsen som sådan. Det räcker med ett orsakssamband mellan bristen i tillsynsansvaret och överträdelsen. Brottet eller ordningsförseelsen måste naturligtvis ha skett i samband med företagets drift i verksamheten.

En generell ordning

Ansvaret omfattar i princip samtliga brott och ordningsförseelser. Det krävs dock som framgått att bestämmelserna skyldigheter

avser som kan anses förknippade med verksamheten, vilket medför att det främst är näringsreglerande bestämmelser kommer i fråga.

som

Den personkrets här är i huvudsak densamma enligt vårt

som avses som företagaransvar dvs. verkställande ledningen.

SOU l997: 127 Utländsk l9l

rätt m. m.

Ett fakultativt ansvar

När det gäller ordningsförseelser gäller s.k. opportunitetsprincip,

en vilken innebär att myndigheterna kan avstå från att föra talan i mindre allvarliga fall. Det medför också att det är sällsynt att för

mer man talan mot juridiska person avseende mindre allvarliga brott och ordningsförseelser.

Sanktionerna

I första hand ådöms geldbusse. Beloppet bestäms med utgångspunkt i om det är ett brott eller en ordningsförseelse har begåtts i verk-

som samheten. Om det är fråga om ett brott som begåtts uppsåtligen kan geldbussen uppgå till l 000 O00 DM och för oaktsamma gärningar till 500 000 DM. Om lagöverträdelsen är att hänföra till ordningsförseelser bestäms geldbussen enligt den skala som gäller för den aktuella överträdelsenz.

Utöver geldbusse finns möjligheter till sak- och värdeförverkande, främst de ekonomiska fördelar uppnåtts. Vid vissa bestämda över-

som trädelser av Wirtschaftsstrafgesetz och lagen konkurrensbegräns-

om ningar är det även möjligt att helt dra ökningen av ett företags vinst.

Förhållandet mellan individuellt ansvar och ansvar för juridiska

En förutsättning för att en juridisk person skall kunna dömas till geldbusse är att en fysisk person har begått ett brott eller ordningsför-

en seelse. Det är möjligt att lagföra såväl den fysiska gärningsmannen som den juridiska personen för en och samma lagöverträdelse, och det finns ingen prioriteringsordning mellan de olika formerna

av ansvar.

7.6¶Frankrike

Straffansvar för juridiska personer

Bestämmelser om straffansvar finns i den nya strafflagen code pénal som trädde i kraft den l mars 1994. Dessförinnan fanns enbart civil-

en geldbussekatalog utgiven i Sachsen 1994 finns olika överträdelser angivna med beloppsgränser. Det högsta beloppet är 100 000 DM.

192 Utländsk rätt SOU l997:l27

mm.

rättsligt för juridiska personer samt i vissa speciella fall ett

ansvar administrativt ansvar.

Straffansvaret omfattar alla juridiska Även

personer utom staten. fackföreningar och politiska partier omfattas av straffansvaret. Det är rättssubjektiviteten är det avgörande. Inga sammanslutningar som

som inte är rättssubjekt omfattas. Kommuner och kommunala organ

egna kan inte göras straffansvariga för gärningar har samband med

som utövningen deras offentligrättsliga funktioner public-service funk-

av tioner.

Införande straffansvar för juridiska personer har ansetts vara en

av

de viktigaste reformerna i den strafflagen. Det ansågs att de av nya juridiska straffrättsliga immunitet i många fall ledde till

personernas stötande resultat och hade negativ inverkan laglydnaden, främst när det gällde näringsreglerande lagstiftning, miljölagstiftning samt social-

och arbetsmiljölagstiftning.

Det förtjänar nämnas i samband med att straffansvaret för

att man juridiska infördes också gjorde justeringar det individuella

personer av straffansvaret för företagsledningen inom juridiska personer företagaransvar. Dessajusteringar innebar vissa inskränkningar i syfte att ingen skulle få bära för mera än vad han verkligen gjort.

ansvar

En selektiv ordning

Straffansvaret gäller enbart de brott där ett sådant finns särskilt

ansvar angivet i lag eller reglemente förordning. Lagtekniskt finns ansvaret särskilt angivet i anslutning till de straffbestämmelser omfattas av

som tillämpningsområdet.

T.ex. följande brottstyper omfattas tillämpningsområdet; i princip

av samtliga egendomsbrott, vållande till kroppsskada, framkallande av fara för rasism, olaga diskriminering, narkotikabrott, olaga

annan, medicinsk verksamhet, arbetsmiljöbrott och brott mot privatlivet. Slutligen kan nämnas att även terrorism och brott mot statens grundläggande intressen omfattas det aktuella straffansvaret.

av nu

Ansvarsförutsättningarna

Det krävs att ett brott har begåtts fysisk person. De juridiska

av en

inte begå brott. Brottet skall begånget för den personerna anses vara juridiska räkning. Gärningsmannen skall ingå i ett av den

personens juridiska eller representant för den. Gärningar

personens organ vara

Utländsk rätt m. m. 193

som inte begås av organ eller representanter kan inte medföra ansvar för juridiska personer.

Med organ avses i princip en eller flera fysiska personer som enligt lag eller den juridiska personens interna föreskrifter fått ansvar för administration eller företagsledning. I företag avses i första hand den verkställande direktören och styrelsen. I Föreningar avses t.ex. ordföranden och det verkställande utskottet.

Med representant avses en ställföreträdare som inte är organ. Det krävs i princip att representanten fått särskilt uppdrag och fullmakt att företräda den juridiska personen. Det medför att representanter vanligtvis har ett ganska väl avgränsat område inom vilket deras handlande kan utlösa ansvar för den juridiska personen.

Sanktionerna

Först och främst kan juridiska dömas till böter. Det finns inte

personer några särskilda principer för straffmätningen. Domstolama skall efter

samlad bedömning fastställa straffet. Ännu har inte rättspraxis en utvecklats. Böterna för juridisk kan maximalt uppgå till fem

en person gånger det maximala bötesstraffet för en fysisk person för samma brott.

Ett bötesstraff för juridisk kan kombineras med en eller

en person flera av bl.a. följande sanktioner. a upplösning genom likvidation b förbud för alltid eller under viss tid, högst fem år, att utöva viss verksamhet en eller flera c förordnande särskild förvaltning eller övervakning under viss tid,

av högst fem år d stängning för alltid eller under viss tid, högst fem år, av den del av företaget driftstället där brottet begicks e utestängning från offentlig upphandling f sak- eller värdeförverkande g offentliggörande av domen

Det finns även vissa mer speciella sanktioner som inskränker ett företags möjligheter att erhålla krediter.

194 Utländsk rätt m.m.

Förhållandet mellan individuellt straffansvar och straffansvar för juridiska personer

Det är möjligt att straffa såväl en fysisk som en juridisk person för en och gärning. Det finns inga bestämmelser om någon prioritets-

samma ordning mellan de olika ansvarsformema.

7.7¶Nederländerna

Straffansvar för juridiska personer

Den nederländska strafflagen innehöll ursprungligen enbart bestämmelser straffansvar för fysiska Under 1950-talet infördes

om personer. ett nytt system med straffansvar för juridiska personer som involverade ekonomiska brott. Systemet blev 1976 tillämpligt för alla brott.

Vid tillämpning straffansvaret jämställs vissa rättsfigurer som

av inte är rättssubjekt med juridiska t.ex. enskild firma. Offent-

personer, ligrättsliga och företag omfattas av straffansvaret, om de be-

organ driver näringsverksamhet de kan inte göras straffansvariga för

men myndighetsutövning.

En generell ordning

En bärande tanke bakom straffansvaret för juridiska personer är att gärningar utförs för juridisk räkning utan vidare kan

som en persons tillskrivas den juridiska personen. Det medför att ett brott anses kunna begås av såväl en fysisk som av en juridisk person.

I princip kan en juridisk person begå alla typer av brott, även uppsåtliga brott t.ex. mord. När talan har förts mot juridiska

som

har det i de flesta fall varit fråga om ansvar för förseelser. personer Överträdelsema har avsett bestämmelser i lagar främst reglerar

som näringsverksamhet

Ansvarsförutsättningarna

Ansvarsförutsättningama för juridiska är i princip desamma

personer

för fysisk Brottets subjektiva sida skall i princip vara som en person. täckt även i förhållande till en juridisk person.

En juridisk har i rättspraxis ansetts begå brott om det har

person varit möjligt att kontrollera eller påverka den fysiska hand-

personens

Utländsk 195

rätt m. m.

lande och omständigheterna tyder att handlandet har godkänts eller i vart fall tolererats den juridiska Handlandet behöver

av personen. dock inte ha skett enligt den juridiska instruktioner, medföra

personens fördelar för den juridiska personen eller ligga inom dess huvud-

ens sakliga verksamhetsområde. I princip räcker det dock att den otillåtna gärningen är subjektivt täckt hos den fysiska handlar. Helt

person som oförutsett handlande kan ha skett mot den juridiska

som anses personens vilja skall dock inte medföra att den ha begått ett brott.

anses

Ett fakultativt ansvar

Straffansvaret är i princip fakultativt. När det gäller frågan åtal

om skall väckas mot en juridisk person är det avgörande åklagaren

om räknar med en fällande dom. Han är alltså inte tvungen att åtala så fort förutsättningar föreligger.

Åklagaren har också möjlighet att erbjuda juridisk eller

en person en fysisk person att betala visst bötesbelopp och därigenom undgå rättegång. När det gäller överträdelser näringsreglerande lagstiftning

av kan detta ske både vad gäller brott och förseelser. Erbjudandena

accepteras ofta av företagen eftersom de vill undvika publicitet. En överenskommelse kan träffas även efter det att åtal är väckt, vilket inte är ovanligt.

Sanktionerna

Samtliga verkställbara påföljder kan ådömas juridisk person. Bort-

en sett från en bestämmelse av innebörd att böter för juridiska personer döms ut enligt närmast högre bötesstraffskala finns inga särskilda regler om straffmätningen för juridiska Det ligger dock i

personer. sakens natur att en juridisk person inte kan dömas till fängelse. Vid straffmätningen skall enligt allmänna principer beakta brottets

man svårhet, graden av klandervärdhet och övriga omständigheter kring gärningen.

I praktiken används mest böter påföljd. Även förverkande

som av egendom och publicering av domen förekommer. Vid vinningsbrott döms den juridiska till böter samtidigt vinning för-

personen som ev. verkas.

196 Utländsk rätt m.m.

Förhållandet mellan individuellt straffansvar och straffansvar för juridiska personer

Straffansvar skall utkrävas av den juridiska personen och av dem som givit instruktioner om att gämingen skall begås eller som annat sätt har ansvaret för gämingen. Någon prioritetsordning finns inte.

7.8¶England

Straffansvar för kollektiva enheter

Straffansvar för kollektiva enheter är i England lika vedertaget som individuellt straffansvar. Jämförelser med det engelska systemet kompliceras att det där finns rättsregler av två slag, dels rättsregler som

av utvecklats i rättspraxis s.k. common law, dels skriven lag, statutory law.

Kollektiva enheter inte är juridiska personer unincorporated

som bodies bär inte straffrättsligt ansvar för överträdelser av common law. När det gäller överträdelser skriven lag statutory offences kan

av även andra kollektiva enheter än juridiska straffas. På det

personer straffprocessuella området innehöll redan Criminal Law act av 1827 bestämmelser kollektiva enheter. Motsvarande bestämmelser togs

om

i Interpretation Act 1889. Enligt dessa föreskrifter skulle uttrycket upp

i olika straffbestämmelser avse även en kollektiv enhet a body person of corporate or unincorporate om det inte är tydligt att mot-

persons satsen är avsedd. Motsatsen kan framgå genom att brottet är av sådan natur kollektiv enhet inte kan begå brottet, t.ex. sexualbrott.

att en Fortsättningsvis använder inte uttrycket kollektiv enhet utan talar om juridiska personer.

En generell ordning

Juridiska kan bli straffansvariga enligt två olika metoder,

personer

identifikation och ett vikarierande Det vikarierande genom som ansvar. ansvaret gäller inte enbart juridiska personer utan också enskilda näringsidkare. Det utvecklades under 1800-talet medan principen om identifikation utvecklades under l940-talet.

Ett vikarierande Straffansvar ansågs mest påkallat när en arbetsgivare eller principal ålagts absolut skyldighet i verksamheten

annan en och skyldigheten åsidosattes. Till en början kunde arbetsgivare bära ett vikarierande straffansvar för överträdelser som medförde allmän

Utländsk rätt m.m. 197

olägenhet. Under inflytande den utomobligatoriska skadeståndsrätten

av utvidgades straffansvaret till överträdelser näringsreglerande

av avse av bestämmelser och bestämmelser allmän ordning och säkerhet.

om Frågan viss bestämmelse kan medföra ett vikarierande ansvar,

om en avgörs med utgångspunkt i bl.a. bestämmelsens syfte, ordalydelsen och skyldighetens natur.

l de fall bestämmelse stöd för att ålägga ett vikarierande

en ger straffansvar kan såväl fysisk juridisk bära straff-

en som en person

i egenskap av t.ex. arbetsgivare. ansvar

l de fall vikarierande straffansvar inte kan tillämpas är principen om identifikation tillämplig. Denna konstruktion medger att en juridisk

straffas gärningsman eller annan medverkande för i princip person som vilket brott helst, principen tillämpas inte när vikarierande

som men

kan komma i fråga. ansvar

Straffansvaret för juridiska personer omfattar alltså i princip samtliga brott. Tillämpningsområdet begränsas enbart att brottet till sin

av natur måste sådant att det kan begås av en juridisk person samt att

vara brottet kan bestraffas med böter. Om enbart frihetsstraff finns i straffskalan är för juridiska personer uteslutet.

ansvar

Ansvarsförutsättningarna

Principen identifikation innebär att vissa befattningshavare identi-

om fieras med den juridiska Den juridiska är straff-

personen. personen ansvarig för dessa befattningshavares gärningar, såsom för eget handlande. l huvudsak kan säga att det är styrelsen, verkställande

man direktören och vissa andra högre befattningshavare i företagsledande ställning kan utlösa ansvaret för den juridiska personen. Andra

som anställda kan inte ådra den kollektiva enheten straffansvar enligt principen identifikation. Den juridiska personen anses begå de brott

om

de ledande befattningshavarna begått. straffansvaret förutsätter som inte att det uppkommit några fördelar, utan kan t.o.m. komma i fråga även brottet delvis har riktats mot den kollektiva enheten. T.ex. har

om ett bolag dömts för skattebrott bestående i att falska deklarationer lämnats in, trots att förfarandet skett i syfte att dölja bedrägerier som de ledande befattningshavarna begått mot bolaget.

Det s.k. vikarierande straffansvaret drabbar arbetsgivare eller annan principal överlåter att fullgöra skyldighet som åligger

som annan en arbetsgivaren. Det innebär i huvudsak att den som gett någon annan i uppdrag att sköta vissa sysslor eget bär ansvaret för upp-

ansvar, dragstagarens handlingar. Vikarierande straffansvar används oftast i

198 Utländsk rätt

m.m.

fråga om brott där arbetsgivare är specialsubjekt, och den straffbelagda handlingen beskrivs oftast med verb som t.ex. sälja, i besittning

vara av eller inneha. Det vikarierande ansvaret kan sagts drabba såväl

som juridiska personer som fysiska personer.

Sanktionerna

Juridiska personer straffas med böter enligt samma bestämmelser

som fysiska När det gäller allvarliga brott i skriven lag liksom i

personer. common law, finns det inte andra begränsningar bötesstraffens

av storlek än den allmänna principen i rättspraxis att böterna inte får

vara orimliga i förhållande till straffsubjektets betalningsförrnåga. l specialstraffrätten finns det ofta bestämmelser ett högsta bötesbelopp,

om som särskilt när det gäller näringsrättslig reglering ofta är ganska låga. Ibland förekommer det att ett högsta bötesbelopp är föreskrivet för fysika inte för juridiska

personer men personer.

I engelsk rätt finns en rättslig figur som benämns injuction och

som vanligen innebär att någon meddelas ett förbud eller påbud talan av en åklagare. Detta kan tillämpas även vad gäller juridiska och

personer används ibland när böter inte har medfört att t.ex. ett företag vidtagit rättelse. Om företaget bryter mot ett sådant förbud som meddelats

av domstolen bestraffas detta Contempt of court och det blir då ofta

som fråga om mycket kännbara bötessstraff.

Förhållandet mellan individuellt straffansvar och straffansvar för kollektiva enheter

l fråga om brott som begåtts av företagsledningen, där den juridiska personen kan göras ansvarig enligt principen om identifikation, kan i princip både den fysiska gärningsmannen och den juridiska personen åtalas.

Det är enbart den juridiska personen som bär straffansvaret för brott mot bestämmelser som reglerar den juridiska personens skyldigheter och som begås av befattningshavare lägre nivåer. Företagsledningen kan enligt allmänna principer inte göras ansvariga för sådana brott. l näringsreglerande lagar brukar det därför ofta finnas uttryckliga ansvarsbestämmelser för företagsledare. Dessa bestämmelser är så utformade att företagsledarna döms för de brott företaget har

som begått. Förutsättningen för är i sådana fall oftast att brottet

ansvar begåtts med ledningens samtycke eller varit en följd av att ledningen försummat sitt ansvar i något hänseende.

Utländsk rätt m. m. 199

7.9 USA

Straffansvar fir juridiska personer

Rättsordningen i USA bygger traditioner från den engelska. På

sätt i England har reglerna kollektiva enheters straffsamma som om

utvecklats i rättspraxis och i princip följt utvecklingen av utomansvar obligatoriskt skadeståndsansvar. Det är främst juridiska personer som kan straffas men också vissa andra kollektiva enheter som t.ex. partnerships, trots att de inte är självständiga rättssubjekt.

En generell ordning

Alla straffbestämmelser anses gälla juridiska personer såväl som fysiska inte annat framgår. En juridisk person kan dömas

personer om för alla slags brott som begås i dess verksamhet. I praktiken döms dock företag främst för brott mot de lagar som reglerar handel och övrig näringsverksamhet.

Ansvarsförutsättningarna

Gärningsmannen skall ha begått brottet i sin tjänst hos den juridiska

När det gäller uppsåtliga brott torde det krävas att gämingspersonen.

handla i den juridiska intresse. Även brott mannen avsett att personens

begåtts mot den juridiska personen kan föranleda straffansvar för som den.

l USA godkänns s.k. kumulativ skuld, dvs. kunskaper hos olika befattningshavare kan räknas ihop och tillsammans medföra att t.ex. uppsåtskravet för ett visst brott är uppfyllt i förhållande till den juridiska personen.

Samtliga anställda kan utlösa en arbetsgivares straffansvar. Det krävs inte att företagsledningen känt till eller borde ha känt till att den straffbelagda gärningen förövades. Den juridiska personen kan inte heller undgå att visa att ledningen gjort vad den kunnat

ansvar genom för att förebygga brott.

Ett fakultativt ansvar

Det finns inga obligatoriska åtalsregler i USA. Åklagarna tillämpar en s.k. opportunitetsprincip och åtalar i de fall som de anser lämpliga.

200 Utländsk rätt m.m. SOU 1997:I27

Sanktionerna

När det gäller utmätning av straff, bl.a. böter för juridiska personer, finns det i USA relativt komplicerade regleringar som bl.a. innefattar s.k. sentencing guidelines se Corporate Criminal Liability, Kathleen F. Brickley, 2 uppl., 1992, ll f.. Det finns sådana guidelines både när

s. det gäller straff för den juridiska personen och för befattningshavare inom denna. Gränserna för bötesstraffen är mycket vida och kan beroende brottets svårhet variera mellan motsvarande 35 000 kr och 500 miljoner kr. Även förverkande och förbud kan komma i fråga

som påföljder mot en juridisk person i anledning av brott.

Förhållandet mellan individuellt straffansvar och straffansvar för juridiska personer

Den juridiska personen kan straffas utan att någon enskild lagförs för brottet. Åklagaren kan själv bestämma om åtal skall väckas mot den enskilde eller mot den juridiska personen eller mot bägge.

Som huvudregel är befattningshavare personligen ansvariga för brott som de begår i verksamheten. Liksom i England har det i USA gällt att i princip enbart den juridiska personen och inte dess ledning straffas för gärningar som begåtts av underställda. Det är emellertid möjligt att göra ledande befattningshavare ansvariga för brott utan att de själva utfört handlingar, dvs. för underlåtenhetsbrott. Förenklat uttryckt kan detta bli fallet om en ledande befattningshavare underlåter att ingripa trots att han är medveten om ett visst otillåtet förfarande se a.a. s. l63 f..

7.10 rekommendation

Europarådets

No. R 18

88

Bakgrunden

Rekommendationen har först och främst sin grund i att ett ökande antal lagöverträdelser sker i näringsverksamhet. Det anförs att dessa åstadkommer betydande skador såväl för det allmänna som för

enskilda. Det sägs att ansvaret bör placeras där fördelarna av den olagliga verksamheten uppstår, och det är ofta svårt att peka ut de fysiska personer som bär ansvaret för en överträdelse.

Avsikten är inte att lägga fast regler och principer som medlems-

1997:127 Utländsk rätt m.m. 201 SOU

staterna förpliktar sig att följa utan att peka möjligheter och ge vägledning for de länder ansluter sig till grundtanken att motverka som överträdelser straffansvar för juridiska personer. genom

Innehållet

Straffansvar för juridiska personer

Europarådets medlemsstater rekommenderas att införa bestämmelser stöd för straffansvar för privata och offentliga verksamheter som ger ekonomiskt slag som bedrivs ijuridiska personer. av Det skall emellertid också beaktas det finns andra tillämpliga om sanktionssystem, t.ex. avgifter o.d. fastställs utan straffprocess. som Det gäller särskilt för lagöverträdelser inte är den art att de som av nödvändigtvis bör föranleda att någon utpekas brottslig. som

Ansvarsförutsättningarna

Ansvaret bör gälla överträdelser straffbestämmelser som äger rum av under utövningen verksamheten oberoende någon kan utav av om gärningsman eller inte. pekas som Vid bedömningen juridisk skall göras straffav om en person ansvarig skall särskild vikt läggas vid vilken slags överträdelse det gäller och dess skadeverkningar för samhället. Straffansvaret skall omfatta fall då det finns anledning att klandra den juridiska personen och behov att förhindra att liknande överträdelser begås. ett av I de fall då ledningen inte har medverkat i överträdelsen och den har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att motverka lagöverträdelser i näringsverksamheten, bör företaget inte straffas.

Sanktionerna

l rekommendationen finns katalog olika sanktioner som kan vara en av lämpliga tillämpa. Där nämns bl.a. böter, förverkande av egendom att använts vid lagöverträdelsen eller utgör vinning av den, som som förbud utöva verksamhet eller viss del verksamheten, foreatt av läggande att skador samt offentliggörande av domen. reparera

202 Utländsk rätt

m.m.

Förhållandet mellan individuellt straflansvar och straflansvar för juridiska personer

Straffansvaret för en juridisk person bör kunna ådömas samtidigt

som individuellt straffansvar utkrävs. Särskilt i företagsledande

personer ställning bör göras individuellt straffansvariga när de inte uppfyller sina skyldigheter.

SOU 1997: 127 203

8¶Bör kunna

juridiska personer

straffas

8.1¶Inledning

Vi skall enligt direktiven kartlägga och utvärdera hur reglerna om företagsbot har tillämpats samt mot den bakgrunden lämna förslag till förändringar i syfte att till stånd ett effektivt sanktionssystem för brott inom näringsverksamhet. I uppdraget ingår att överväga om inte Sverige i likhet med vad gäller i vissa andra länder bör gå över som till med straffansvar för juridiska personer. Direktiven utgår ett system alltså från den självklara utgångspunkten att ett straffansvar riktat mot kollektiva enheter i första hand är ett straffansvar för juridiska perso- Som framgått kapitel 7 är detta också den vedertagna konstrukner. av tionen internationellt. Vi har ingen uppfattning i den frågan. I annan detta kapitel skall vi redovisa våra allmänna överväganden angående behovet särskilda straffrättsliga sanktioner mot juridiska personer av och den principiella uppbyggnad som dessa i så fall bör ges. Efter det att vi i avsnitt 8.2 tecknat en bakgrund till problemställningarna övergår i avsnitt 8.3 till att diskutera de olika sanktioner finns tillgängliga och i vad mån dessa motsvarar de krav ett som nu effektivt sanktionssystem i direktiven. I det sammanhanget som avses redovisar vi också den kartläggning och utvärdering hur reglerna av företagsbot har tillämpats vi i enlighet med direktiven utfört om som i övrigt i den delen bilagoma 3 och 4 i Del B. Vår slutsats är att

se

nuvarande sanktioner inte motsvarar kraven ett effektivt sanktionsoch starka skäl därför talar för att införa ett förändrat sanksystem att tionssystein. I avsnitt 8.4 behandlar vi därefter i vilka sammanhang bestraffning juridiska kan effektivt. Vår slutsats är att möjav personer antas vara ligheterna till sådan bestraffning är mindre betydelse när det en av gäller allvarlig och systematisk ekonomisk brottslighet. l dessa fall mer används i allmänhet aktiebolag och andra juridiska personer som brottsverktyg efter brottsligheten helt saknar betalningsförmåga. som För det skall meningsfullt med straff för juridiska personer att vara

204 Bör juridiska kunna straflas SOU 1997: 127

personer

krävs att dessa har viss stabilitet och överlevnadsfonnåga. Detta

en talar för att straff för juridiska personer främst bör utformas med sikte

näringsreglerande lagstiftning. Med hänsyn härtill bör ansvaret för juridiska personer inte begränsas till sådana fall då brottsligheten är av mer kvalificerat slag.

l avsnitt 8.5 tar upp frågan om det finns skäl att ändra det nuvarande brottsbegreppet på så sätt att även juridiska personer skall kunna anses begå brott. Enligt direktiven bör undvika en sådan omdefiniering. Vår slutsats är också att någon ändring inte bör ske av principen att brott endast kan begås av fysiska personer.

l avsnitt 8.6 diskuterar olika argument för och emot attjuridiska

skall kunna dömas till straff de inte kan begå brott. personer även om Vår slutsats är de invändningar av främst systematisk principiell karaktär kan riktas sådan ordning inte väger tillräckligt tungt för

som mot en att avstå från att beteckna en mot en juridisk person riktad rent repressiv sanktion som straff.

8.2¶Bakgrund

Som tidigare redovisat har frågan sanktioner mot kollektiva

om enheter i samband med brott i näringsverksamhet varit föremål för överväganden sedan början l970-talet. Enighet har rått om behovet

av

sådana sanktioner medan uppfattningarna om den lämpliga utformav ningen varit föremål for skiftande bedömningar. Frågan om även juridiska bör kunna dömas till straff har tagits upp i samman-

personer hanget har hitintills avvisats till förmån för andra lösningar.

men

År 1982 infördes den särskilda förverkanderegeln vid brott i näringsverksamhet i 36 kap. 4 § BrB. I samband därmed antog också riksdagen de tidigare nämnda riktlinjerna för utformningen av sådana sanktionsavgifter vissa områden förutsattes kunna tillgodose

som behovet effektiva sanktioner se avsnitt 5.1.1. l det sammanhanget

av uttalade emellertid riksdagen att arbetet med att finna lämpliga former för ett för kollektiva enheter borde fortsätta. Arbetet ledde

ansvar efterhand till att riksdagen år 1986 beslöt om de nuvarande reglerna

féretagsbot har i uppdrag att överväga om de bör erom som nu sättas.

Företagsboten avsedd att komplettera de andra sanktioner som

var finns i brottsbalken och i specialstraffrätten.

Av dessa ansågs det individuella straffansvaret inte som tillräckligt verksamt preventiv synpunkt vid brott i näringsverksamhet. Möjlig-

ur heten att förverka brottsliga förtjänster ansågs också otillräcklig efter-

SOU 1997: 127 Bör juridiska kunna straflas 205

personer

inte ett förverkande kan eliminera utsikten till vinst som man genom prop. 1985/86:23 14 f.. Och sanktionsavgiftema ansågs inte kunna

s. tillgodose behovet sanktioner annat än speciella områden.

av

Slutsatsen att det behövdes bestraffande sanktion som kunde

var en riktas mot företag när det begås brott i deras verksamhet. Det krävde att de regler infördes sådana att företagen hade anledning att

som var räkna med beaktansvärd risk för att brottsliga förfaranden skulle

en leda till kännbara förluster.

Samhällets utveckling

Under 1900-talet har samhällslivet genomgått kanske större förändringar än någonsin tidigare. De små och lokala strukturer som tidigare bar samhället har i allt större utsträckning kompletterats eller

upp ersatts med större, svåröverskådliga och också mer anonyma

mer

Mängden statliga författningar och regleringar har haft en system. av närmast explosionsartad utveckling.

Både privata och offentliga verksamheter och organisationsformer har också vuxit och blivit komplicerade. Under senare år har

mer också intemationaliseringen företag och organisationer blivit allt

av

tydlig. Den här antydda utvecklingen har utan tvekan medfört en mer lång rad positiva effekter. Men det finns också nackdelar och risker. Utvecklingen har öppnat för helt typer brott med skadeverk-

nya av ningar slag tidigare inte framstod lika aktuella. Det

av ett som som gäller bl.a. lagöverträdelser allvarligt skadar angelägna gemen-

som

samhällsintressen, miljön, eller leder till nackdelar for en samma t.ex. större medborgare, t.ex. när marknads- eller konkurrens-

grupp av som rättsliga regler överträds. Det har öppnat vägen för brottslighet som får återverkningar i flera olika länder. I betydande utsträckning sker nu berörda brott inom for juridiska verksamhet. I takt

ramen personers med den utvecklingen det naturligt att behovet ordning som

är av en

ett effektivt sätt kan motverka just dessa typer av lagöverträdelser blir allt Detta utgör tvekan viktig bakgrund till vissa

större. utan en delar debatten den ekonomiska brottsligheten och hur den skall

av om motverkas.

Den internationella utvecklingen

I många länder kan juridiska dömas till straff se kapitel 7.

personer Trenden är också helt tydlig. Allt fler länder inför regler straff-

om

206 Bör juridiska personer kunna straflas

ansvar för juridiska personer. Som framgått finns möjligheten att straffa juridiska personer i våra nordiska grannländer. Straffansvar för juridiska personer finns också bl.a. i England, Frankrike och Nederländerna. Tyskland har ett system i praktiken innebär straffansvar som for juridiska personer. Det skäl som man i våra nordiska grannländer har ansett väga tyngst för ett straffansvar för juridiska är att det är svårt att personer anpassa det individuella straffansvaret till brottets betydelse för den juridiska personens verksamhet. Inom för det individuella ramen ansvaret kan förhållanden som är hänförliga till den juridiska personen inte beaktas i någon större utsträckning. Det leda till att det anses individuella straffansvaret är ett ineffektivt styrmedel då det gäller brottslighet i en juridisk persons verksamhet. Allmänpreventiva skäl skulle således tala för att den juridiska sådan skall kunna personen som dömas till straff. Så har t.ex. det i förarbetena till lagstiftningen i Finland anförts att motivet för miljöbrott ofta är så stora kostnadsinbesparingar att de i rättspraxis vanligen utdömda straffen på några tiotal dagsböter och konñskerandet av den i domstolen svårvärderade ekonomiska fördelen många gånger har vägt lätt som motvikt. Som ett skäl för straffansvar för juridiska personer har också anförts att klandret vid brottslighet i en juridisk verksamhet bör riktas persons direkt mot den juridiska Lagstiftningen ställer ofta krav personen. upp som riktar sig mot den som bedriver verksamhet visst slag. Strävan av bör vara att så direkt möjligt rikta klandret mot den som som ansvarar för verksamhet medfört att för samhället icke önskvärd en som en situation har uppkommit. Om denne juridisk bör klandret är en person kunna riktas direkt mot den juridiska personen. Inom EG-rätten finns en mängd sanktionsbestämmelser riktas som mot såväl juridiska fysiska bedriver näringsverksamsom personer som het se kapitel 6. Bland de lagar i vår nationella lagstiftning som grundas på EG-direktiv kan särskilt nämnas konkurrenslagen och marknadsföringslagen som bägge ger möjligheter att döma ut kraftfulla avgifter för företag, om företaget eller någon handlar företagets som vägnar med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot reglerna. EG-domstolen har slagit fast att artikel 5 i Rom-fördraget inte innebär att medlemsländerna är skyldiga att införa bestämmelser om straffansvar för juridiska överträdelser bestämmelser i personer. av EG-förordningar eller i nationell lagstiftning grundar sig EGsom direktiv, begås den bedriver viss verksamhet, kan som av som en bestraffas i enlighet med de bestämmelser finns i den nationella som rätten, under förutsättning att reglerna är effektiva, proportionerliga

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 207

och avskräckande. Mot bakgrund att de EG-rättsliga sanktionema

av kan riktas direkt mot juridiska kan det emellertid antas att

personer inflytandet från EG-rätten kommer att innebära ett starkt incitament för att i den nationella lagstiftningen införa regler straffansvar för

om juridiska eller andra system som i praktiken har samma

personer innebörd. Vi vill i sammanhanget särskilt peka bedrägerikonventionen och det i anslutning till denna pågående arbetet med ett tilläggsprotokoll bl.a. skulle juridiska personers ansvar för brott i

som avse verksamheten se avsnitt 6.6.

Här skall också nämnas Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema Europakonventionen gäller som lag

som numera i Sverige. Inom EG-rätten är Europakonventionen bindande genom Mastrichfördraget art. F2 och detta del EG:s rättsord-

sätt en av ning. Konventionen har i aktuellt sammanhang betydelse för de s.k.

nu sanktionsavgiftema. I flera avgöranden har Europadomstolen funnit att uttrycket anklagelse mot honom för brott i artikel 6 i konventionen inte skall tolkas utifrån nationella rättsordningar, dvs. med hänsyn till hur saken betecknas i enskilda konventionsländers lagstiftning, utan fristående och enhetligt enligt konventionen. Det viktigaste tolkningsmomentet är enligt domstolen frågan om lagöverträdelsens natur men också sanktionens hårdhet skall beaktas. Prövningen har i flera fall medfört att sanktioner inom den s.k. förvaltningsstraffrätten i Tyskland och Österrike, enligt den interna lagstiftningen inte är att anse

som

straff, har ansetts falla under artikel 6 i konventionen. Det kan som inte uteslutas att vissa de sanktionsavgifter vi har i Sverige också

av kan falla under artikeln. Även inför sanktionssystem

anses om man

inte formellt innebär ett straffansvar för juridiska personer är det som således inte uteslutet dessa måste tillgodose alla de sedvanliga krav

att

brukar ställas ett straffrättsligt förfarande. som

8.3¶Räcker de nuvarande sanktionema

8.3.1¶Inledning

Det allmänna har olika sätt att försöka styra handlande. Styrningen kan bl.a. ske att staten utlovar förmåner, utbildar och in-

genom uppmanar, formerar, uppställer krav för tillstånd eller hotar med

propagerar, tvångsâtgärder. Tvångsingripandena kan i sin tur avse t.ex. skadestånd, avgifter, konfiskation, rättighetsförluster eller straff.

Olika tvångsåtgärder har helt eller delvis olika funktioner. Förenklat

208 Bör juridiska personer kunna straflas

kan det sägas finnas tre olika huvudfunktioner; reparation, vinsteliminering och repression. Straff är i grunden en repressiv sanktion inte har till funktion som att uppväga eller lindra den skada eller det lidande brottet kan ha som medfört eller att ta bort ev. uppkomna fördelar. Straffsystemets berättigande ligger i att hot om straff antas motverka otillåtet handlande, dvs. ha en preventiv verkan. För att kunna bedöma behovet av en specifik tvångsåtgärd är det viktigt vilken funktion den har. Bedömningen kan kompliceras av att en sanktion ofta har flera funktioner. Så är t.ex. fallet med många sanktionsavgifter. De sanktioner som i första hand står till buds, när brott begås i en juridisk persons verksamhet är den brottspåföljd den fysiska som person som har det straffrättsliga ansvaret för gärningen kan dömas till, det förverkande kan ske de vinster brottet har medfört som av som för företaget samt den företagsbot kan dömas ut brottet har som om begåtts i näringsverksamhet. Härutöver kan sanktionsavgifter komma ifråga vid vissa slag av regelöverträdelser. Avgifterna används ibland komplement till de som straffrättsliga åtgärderna. Även skadestånd, vite och återkallande av tillstånd har betydelse reaktioner regelöverträdelser. som Samtliga de nu berörda sanktionerna utom straff och andra brottspåföljder kan riktas mot juridiska personer.

8.3.2¶Det individuella straffansvaret

Vår bedömning är att förändringar det individuella straffav ansvaret inte är en lämplig väg för att effektivisera sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet. Vi förordar dock en reglering principerna för företagaransvar. Till den frågan av återkommer vi i kapitel ll.

En given utgångspunkt för diskussionerna om straffansvar för juridiska personer och andra åtgärder för att åstadkomma ett effektivt sanktionssystem för brott inom näringsverksamhet har varit att det individuella straffansvaret, i vart fall i sin nuvarande utformning inte motsvarar de krav som bör ställas i detta hänseende. Det är främst två faktorer som medför att det individuella straffansvaret kan framstå mindre ändamålsenligt vid brott i juridiska som personers verksamhet. Den första gäller principerna för ansvarsfördelning vid brott som begås i en juridisk verksamhet. Det har persons

Bör juridiska kunna straffas 209 personer

hävdats dessa principer är oklara, svårtillämpbara och dåligt motatt den faktiska ansvarsfördelningen. Den andra gäller påföljderna. svarar Eftersom endast fysiska kan straffas har påföljderna uppfattats personer oproportionerligt de ställs i relation till den juridiska som låga om verksamhet och ekonomiska förhållanden. Vi skall här personens behandla vart och ett av dessa problem. Kriterierna för fastställa gjort sig skyldig till ett att om en person i princip detsamma vid gärningar inom för juridisk brott är ramen en verksamhet vid andra gärningar. Frågan är i bägge fallen persons som eller oaktsamhet när detta är tillräckligt för

om någon uppsåtligen av

förfarit sätt täcks ett korrekt sätt tolkad i ansvar ett som av en

lag given gärningsbeskrivning.

Så länge de förbud och skyldigheter straffsanktioneras också som uppfattas primärt avseende enskilda individer är principerna för att som fastställa det individuella straffansvaret relativt okomplicerade. Om i stället uppfattas primärt avseende kollektiv eller verksamdessa som uppkommer emellertid problem. Dessa gör sig i första hand heter

gällande vid näringsreglerande lagstiftning. Låt säga att har en

straffsanktionerad föreskrift gäller tillverkning av bilar. Om denna som åsidosätts inom företag framstår det knappast som rimligt att ett stort straffansvar skall prövas mot varje arbetare deltagit i frågan om som tillverkningen. Naturligare är att den eller de lett tillverkningen som det straffrättsliga ansvaret. Något självklart finns också får bära svar dock inte heller på eller vilka bör bära det ansvaret inom en vem som och organisation. Problemen blir särskilt påtagliga vid

stor komplicerad

underlåtenhetsbrott. Från lagstiftarens sida är det väsentliga att förelever till sina skyldigheter. Vem inom ett företag som i tagen upp för detta är underordnad betydelse. Har en praktiken svarar av mer straffbar underlåtelse skett innebär emellertid principerna för det individuella straffansvaret det också måste fastställas inom föreatt vem haft för uppfylla den skyldighet åvilat taget som ansvaret att som

företaget. De antydda problemen hanteras, tidigare redovisat, inom nu som principerna för s.k. företagaransvar och fördelvårt rättssystem genom ijuridiska avsnitt 2.7. Principerna innebär ning av ansvar personer se den eller de leder verksamhet kan få bära det i korthet att som en straffrättsliga inte endast för sina omedelbara åtgärder ansvaret egna också för vad sker i övrigt i verksamheten. Uttryckt ett utan som har ledningen ett straffsanktionerat kontroll- och tillsynsannat sätt i förhållande till verksamheten. Om överträdelse kan sägas ansvar en i utövningen detta skall således den eller de bero brister av ansvar ingår i ledningen dömas till för överträdelsen även om som ansvar

2 l 0 Brjurid1'.s'ka kunna straffas SOU 1997: 127

personer

denna förverkligats genom handlande från någon sida. Har

annans ledningen delegerat sitt ansvar för viss del av verksamheten till någon annan befattningshavare kan den under vissa Förutsättningar undgå straffansvar för vad förekommit i den delen. Det straffrättsliga

som ansvaret vilar då i stället den till vilken uppgifter delegerats.

Principerna har i allt väsentligt utvecklats rättspraxis och

genom doktrin. l vissa fall har de det stödet i lagstiftning att exempelvis arbetsgivare, företagare, näringsidkare eller redare utpekas som specialsubjekt i straffbestämmelserna. Det står då klart att det är dessa och inte underordnade personer i verksamheten bär det

som straffrättsliga ansvaret. Särskilt vid näringsreglerande lagstiftning är emellertid principerna i allmänhet tillämpliga lagtexten inte

även om anger något specialsubjekt. Vid brott begås inom verksamhet

som en kan principerna också vara tillämpliga även den aktuella straff-

om bestämmelsen primärt tar sikte enstaka gärningar begångna

av enskilda personer. Som exempel kan miljöbrott l3:8a BrB nämnas.

Principerna för företagaransvar och ansvar ijuridiska personer vilar

grundtanken att det straffrättsliga ansvaret bör ligga hos den eller de som har den bästa möjligheten att motverka lagöverträdelser inom

en verksamhet genom en ändamålsenlig ledning, organisation och kontroll av verksamheten. Sett utifrån intresset att förebygga brott i näringsverksamhet är det vår bedömning att principerna i vart fall i allt väsentligt har en lämplig utformning.

Detta innebär inte att tillämpningen i enskilda fall inte kan

vara förenad med problem. Vad då främst tänker är frågan

om vem som i det konkreta fallet bär det straffrättsliga ansvaret. l allmänhet sammanhänger den frågan med vem inom företaget underlåtit att

som vidta sådana åtgärder som kunnat förhindra överträdelsen. Resultaten blir då självfallet olika i exempelvis det fall att överträdelsen främst ses som en följd av oklar ansvarsfördelning och bristande generella instruktioner och i det fall då överträdelsen främst framstår

som orsakad av dålig kontroll i det enskilda fallet. Ingenting hindrar emellertid att bägge orsakssambanden kan vara i olika grad relevanta samtidigt. Härtill kommer att exempelvis bristande kontroll i sin tur kan bero faktorer som att den anförtrotts kontrollen haft alltför dålig

som en utbildning och kompetens. Att framför andra peka ut någon viss

som ansvarig kan därför, särskilt inom större och mer komplicerade organisationsstrukturer, vara svårt.

Ofta kan ett förhållandevis stort antal personer inom organisation

en ha haft möjligheter att genom olika åtgärder förhindra överträdelse

en utan att det är möjligt att ett klart sätt gradera i vilken utsträckning var och en brustit i sina åligganden. l praktiken har de berörda

nu

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straffas 21 l

problemen i ett inte obetydligt antal fall medfört att åtal för brott i näringsverksamhet inte lett till fällande dom trots att det står klart att brott har förövats. Domstolen har emellertid funnit att det är någon ett än den åklagaren väckt talan mot som varit närmast anannan som svarig för överträdelsen. En omständighet framstår som olycklig i detta sammanhang är som att de berörda problemen torde mest framträdande i sådana förevara inte lagt någon särskild möda att strukturera och förtag som ner dela ansvarsordningen inom organisationen genom regelrätta delegationer. I företag gjort detta, och härigenom också visat sig som som angelägna motverka överträdelser, är det naturligen väsentligt att lättare att klarlägga bär ansvaret inom organisationen om en vem som överträdelse ändå kommer till stånd. Problemen skall dock inte dramatiseras. Inom organisation med oklar ansvarsfördelning är det, om en överträdelse kan följd denna omständighet, naturligt en ses som en av att det är ledningen får bära det straffrättsliga ansvaret jfr NJA som 1985 s. 909. En möjlighet att minska problemen är naturligtvis att vidga straffhotet vid brott i näringsverksamhet genom att ställa strängare aktsamhetskrav mot fler befattningshavare inom organisationerna. En sådan förändring skulle dock kunna få olyckliga följder. Antingen måste antalet lagföringar öka i omfattning som inte minst av processen ekonomiska skäl framstår klart olämplig. Eller också måste lagsom föringama inskränkas till endast begränsad del den faktiska en av brottsligheten på ett sätt starkt skulle stryka under det drag av som tillfälligheternas spel när det gäller som får bära det straffrättsliga vem ansvaret i viss mån föreligger redan till följd de nu tillämpliga som av principerna. Vi finner således inte skäl att föreslå sig någon sådan ändring vare eller någon ändring när det gäller de allmänna principerna för annan företagaransvar och straffansvarets fördelning inom juridiska personer. Vi finner tvärtom att dessa måste lämpligt utformade såväl anses vara i förhållande till andra allmänna straffrättsliga principer för ansvar som när det gäller önskemålet, så långt det nu kan tillgodoses inom ramen för individuellt straffansvar, att bidra till att motverka brott inom ett näringsverksamhet. Vi vill här understryka att det straffhot ledsom ningen för ett företag redan enligt nuvarande regler lever under enligt vår uppfattning inom stor majoritet näringslivet torde ha en en av betydande preventiv effekt straffen i de flesta fall kan framstå även om förhållandevis lindriga. som Även vi inte finner skäl att föreslå några ändringar de allom av männa principerna för företagaransvar och straffansvarets fördelning

212 Bör juridiska kunna straffas personer SOU 1997: 127

inom juridiska att det finns starka skäl för att överpersoner anser väga om inte dessa principer bör ges ett konkret lagstöd. För detta talar inte bara den allmänna vikten att inom straffrätten upprätthålla av kravet legalitet. Principerna utgör härutöver ett mycket viktigt inslag i straffsystemet som med utvecklingen av den näringsreglerande lagstiftningen fått allt större betydelse, betydelse även fortsätten som ningsvis torde växa. Det framstår mot den bakgrunden särskilt som viktigt att principerna också kommer till uttryck i lag. Inte minst gäller detta från pedagogiska utgångspunkter i Förhållande till dem som berörs av principerna. Härtill kommer, för det fall att de förslag om straffansvar för juridiska personer vi lägger fram i detta betänkansom de skulle leda till lagstiftning, att de aktuella principerna normalt kommer att den nyckel öppnar för möjligheten att bestraffa vara som den juridiska sådan. Det är också vår bedömning att personen som en lagreglering, åtminstone på sikt, skapar bättre förutsättningar för att genom prejudikat och rättspraxis utveckla och precisera principerna och härigenom främja förutsebarheten och rättssäkerheten i övrigt området. l kapitel kommer att återvända till frågan vilket om sätt principerna lämpligen bör återspeglas i lag. Den andra invändningen som riktats mot det individuella straffansvaret gäller som nämnts frågan påföljdsbestämningen. De straff om som utmäts mot personer i samband med brott i näringsverksamhet har uppfattats som oproportionerligt låga dem i förhållande till om man ser storleken av det företag bedriver verksamheten och dess ekonosom miska förhållanden. De påföljder kan dömas ut vid brott i näringsverksamhet är som desamma vid andra typer brott. Samma principer gäller också som av för påföljdsbestämningen. En tillämpning dessa innebär att påföljav den förhållandevis ofta stannar vid ett bötesstraff. Enligt vår uppfattning saknas det, sett utifrån principerna för individuellt straffansvar, anledning att sätta denna praxis ifråga det naturligtvis finns även om utrymme för olika uppfattningar om den rimliga straffnivån vid brott i näringsverksamhet. Det konkreta brottet är ofta ett oaktsamt underlåtenhetsbrott och vid sådana brott kan svårare påföljd än böter i en allmänhet inte anses vara påkallad. Den normala formen böter är dagsböter. Sådana böter fastställs av till ett visst antal dagsböter med utgångspunkt från brottets straffvärde. Storleken av varje dagsbot bestäms därefter utifrån den tilltalades personliga ekonomiska förhållanden. Av naturliga skäl har den tilltalade i allmänhet väsentligt mer begränsade ekonomiska förhållanden än det företag inom verkvars samhet brottet ägt rum. Kritiken mot påföljderna vid brott i närings-

Bérjuridiska kunna straffas 2 l 3 SOU 1997: 127 personer

verksamhet torde i allt väsentligt ha sin grund ijust detta förhållande.

Vi har tidigare att straffhotet mot enskilda företrädare för sagt betydande preventiv effekt. Även detta är företag torde ha en om riktigt kan det knappast betvivlas att risk för Företaget att drabbas en kraftigare ekonomiska sanktioner ett verksamt sätt skulle bidra av främja regelefterlevnaden. Vi vill här särskilt understryka att till att regelefterlevnaden inom större företag ofta mindre hänger samman med enskilda befattningshavares agerande vid specifika tillfällen än

med i vad mån inom företaget förmått bygga upp en väl fungeman rande organisation och kontroll av verksamheten. Det finns alltså enligt vår mening starka skäl talar för att brott som näringsverksamhet bör kunna förenas med väsentligt kraftigare inom ekonomiska sanktioner än vad i dag är möjligt inom ramen för det som individuella straffansvaret. Ett vidgat eller skärpt individuellt straff-

framstår dock inte sig ändamålsenlig eller i övrigt ansvar som en vare lämplig väg för ett detta sätt ökat sanktionshot. finns i princip två vägar för att öka sanktionshotet inom ramen Det individuella straffansvaret. Den är att detta riktas mot fler för det ena för närvarande. Vi har redan tidigare avvisat en sådan personer än förändring. Den andra är skärpning de nuvarande påföljderna. en av Ett avgörande skäl mot sådan skärpning är att sanktionshotet en fortsättningsvis skulle begränsat till enskilda befattningsäven vara framstår nämligen i hög grad tveksamt sanktionshavare. Det som om under sådana förhållanden skulle utgöra något påtagligt ökat hotet mer incitament regelefterlevnaden inom verksamheten. Som att trygga redan framhållit har denna i betydande utsträckning att göra med den organisationen och kontrollen verksamheten och är häriallmänna av beroende samverkan mellan rad olika befattningshavare. genom av en utifrån intresset förebygga brott torde det därför vara väsentligt Sett att effektivt komplettera det individuella straffansvaret med ett mer att riktas direkt företaget än att endast skärpa det sanktionshot som mot individuella straffhotet. kommer höjning den individuella straffnivån vid Härtill att en av brott i näringsverksamhet skulle komma i konflikt med de allmänna proportionalitet och ekvivalens i straffrättsskipningen. principerna om vidgad användning fängelsestraff eller alternativ till fängelse- En av straff bör endast komma ifråga detta är motiverat straffvärdeom av hänsyn. Enligt vår bedömning är sådan skärpning det individuen av ella straffansvaret vid brott i näringsverksamhet i vart fall inte påkallad

i mycket begränsad omfattning. Det måste vidare anses vara mer än en uteslutet det individuella bötesstraffet vid brott i näringsverksamhet att skulle efter företagets ekonomi i stället för efter den enskildes anpassas

214 Bör juridiska kunna straffas personer SOU 1997: 127

ekonomi. Sammanfattningsvis finner inte heller när det gäller påföljdsbestämningen skäl att föreslå några ändringar de nuvarande prinav ciperna såvitt angår individuellt straffansvar. De brister det indivisom duella straffansvaret kan ha när det gäller intresset ett effekanses av tivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet bör således åtgärdas

annat sätt.

8.3.3 Skadestånd och förverkande

Vår bedömning är att intresset ett effektivare sanktionsav system vid brott i näringsverksamhet inte bör föranleda några ändringar när det gäller de allmänna principerna för skadestånd och förverkande.

Förutom straff kan brott också föranleda andra former sanktioner. av De vid sidan av straff klassiska sanktionerna är skadestånd och förverkande. l motsats till straff kan bägge dessa sanktionsformer riktas direkt mot den juridiska person i verksamhet brottet har begåtts. vars Skadestånd och förverkande kan därför från den synpunkten framstå som bättre ägnade att anpassas efter kraven ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet än det individuella straffansvaret. Frågan är emellertid det finns andra skäl talar emot sådan om som en anpassning. Huvudprincipen i skadeståndslagen är och uppsåtatt var en som ligen eller oaktsamhet vållar personskada eller sakskada skall ersätta av skadan. Den principen tillämpas så att också juridisk en person genom sina organ anses kunna göra sig skyldig till sådant vållande. Under de förutsättningar i lagen är arbetsgivare också ansvariga för som anges skador som orsakas av fel eller försummelser deras anställda gjort som sig skyldiga till i tjänsten, också för straffbara handlingar och underlåtelser, s.k. principalansvar avsnitt 5.3.3.

se

Risken för att förpliktigas att erlägga skadestånd torde ha inte en oväsentlig roll som förebyggande faktor mot brott i näringsverksamhet. Det finns emellertid flera omständigheter begränsar dess betydelse som i detta hänseende. En uppenbar sådan är att många brott i näringsverksamhet inte leder till några skador det slag är ersättningsav som gilla inom ramen för skadeståndsinstitutet. l de fall då de gör det kan det vidare antas att skadan normalt kommer att täckas försäkgenom ringsersättning och därigenom inte omedelbart drabba företagets eko-

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straffas 2 l 5

nomi i någon större omfattning. Sanktionsrisken vid skadeståndsskyldighet ligger alltså i högre grad hos försäkringskollektivet än hos det enskilda företaget. Av betydelse är också att skadeståndet, om man väl funnit att ett skadeståndsansvar föreligger, beräknas efter skadans omfattning. Andra faktorer kan påverka bedömningen av översom trädelsens allvar saknar således i princip betydelse för skadeståndets storlek. En förhållandevis lindrig överträdelse kan därför medföra ett högt skadestånd medan överträdelse endast medför ett lågt en grov skadestånd eller inget skadestånd alls. Det finns givetvis olika åtgärder skulle kunna vidtas för att öka som skadeståndets brottsförebyggande effekt. l främmande rätt finns bl.a. exempel s.k. punative damages inte beräknas efter skadan som och treble damages där skadeståndet, preventiva hänsyn, bestäms av till gånger så mycket den faktiska skadan. Man kan också tre som tänka sig olika former inskränkningar i möjligheterna att täcka av skadeståndsansvar försäkring liksom att i högre utsträckning genom införa regler om strikt skadeståndsansvar. Vi saknar anledning att ta ställning till i vad mån det särskilda områden skulle kunna finnas skäl att vidta åtgärder det berörda av slaget eller andra liknande åtgärder. Från mer allmän utgångspunkt en dock att det är uppenbart att det inom för vårt utredanser ramen ningsuppdrag inte finns anledning att överväga några generella ändringar de gällande skadeståndsrättsliga principerna. av nu Förverkande förekommer dels sakförverkande, vilket innebär som att viss egendom förklaras förverkad, och dels som värdefören verkande vilket innebär att den förverkandet riktas mot förpliktas som betala visst belopp till staten. Många förverkandebestämmelser att ett sikte föremål använts brottsverktyg eller framstår tar som som som farliga från eller utgångspunkt. l dessa fall är sakförsom en annan verkande naturliga fall den normala formen förverkande. De vid av av sidan härav viktigaste förverkandebestämmelserna avser utbyte eller vinning brott. l dessa fall är det i allmänhet värdeförverkande som av kommer i fråga. Förverkande kan användas för olika syften. När det gäller brottsverktyg och farliga föremål är ett syfte att förhindra att dessa kommer till vidare brottslig användning. Det kan givetvis inte uteslutas att denna form förverkande kan fylla en viktig funktion även när det av gäller brott inom näringsverksamhet och att det inom speciella områden skulle kunna finnas skäl att mot den bakgrunden överväga lagändringar. Som generell metod för att åstadkomma ett effektivare en sanktionssystem mot brott i näringsverksamhet är det dock uppenbart att förverkande detta slag är av begränsad betydelse. av

2 l 6 Bör juridiska personer kunna straflas SOU 1997: 127

Särskilt i äldre rätt var det inte ovanligt att förverkandebestämmelser användes i repressivt syfte slags tilläggssanktion i forsom en hållande till den egentliga brottspåföljden. Även repression i dag om knappast åberopas som en självständig grund for förverkandelagstiftningen är det i många fall svårt att frigöra sig från tanken att ett repressivt syfte fortfarande ligger bakom åtskilliga förverkandebestämmelser. Vi vill inte heller utesluta att det i enskilda fall kan finnas vägande skäl för att utnyttja förverkandeinstitutet detta sätt. Det torde dock endast kunna ske inom särskilda väldefinierade områden och framstår inte som en framkomlig väg för att allmänt åstadmer komma ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksammer het. Om man vid brott i näringsverksamhet, ett komplement till som det individuella straffansvaret, vill införa generellt verkande en mer sanktion av repressiv karaktär talar också systematiska skäl mot att detta sker inom för förverkandeinstitutet. Detta gäller särskilt ramen om sanktionen, i motsats till vad allmänt gäller förverkande, i som om princip skulle begränsad till juridiska vara personer. Bestämmelserna om förverkande utbyte eller vinning brott av av kan i ett hänseende ett komplement till reglerna skadeses som om stånd. Liksom en skada på grund brott ofta inte motsvaras av av vinning för någon annan är det inte ovanligt att utbyte brott inte av motsvaras av någon ersättningsgill skada. Förverkandeinstitutet fyller i det hänseendet en viktig funktion för att neutralisera ekonomisk vinning som brottsmotiv. Såsom vi tidigare redovisat se avsnitt 5.3.3 infördes det år 1982 en ny bestämmelse förverkande i brottsbalken 36:4 BrB

om numera

med särskild inriktning brott i näringsverksamhet. Bestämmelsen är endast tillämplig gentemot näringsidkare oavsett denne är om en juridisk eller fysisk person har å andra sidan ett i andra hänseenmen den vidare tillämpningsområde än den allmänna bestämmelsen i brottsbalken om förverkande av utbyte av brott. I motsats till den bestämmelsen är den således tillämplig inte enbart vid brottsbalksbrott utan även vid brott inom specialstraffrätten. Bestämmelsen gäller vidare inte endast utbyte av brott utan även andra former ekonomiska fördelar av för näringsidkaren uppkommit till följd brott är begånget som av som i utövningen av näringsverksamheten. Med utbyte av brott avses förtjänster uppkommer till direkt som följd av en brottslig gärning. Till ekonomiska fördelar till följd av brott räknas härutöver förtjänster på ett indirekt sätt kan som mer härledas till den brottsliga gärningen. Det kan exempelvis frågan vara om besparingar i form uteblivna kostnader eller ökade kommersiella av vinster som uppkommit till följd att gällande bestämmelser blivit av

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straffas 2 l 7

åsidosatta. Enligt vad inhämtat har den forverkandebestäinmelsen endast nya kommit till användning i sällsynta undantagsfall. lnte minst mot den bakgrunden det uppenbart att förhoppningarna att den skulle synes kunna bli ett verksamt bidrag till ett effektivare sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet inte kommit att infrias. Risken for att drabbas ett forverkande har varit så begränsad att den knappast kan av antas ha haft någon märkbar preventiv effekt. Det är inte helt lätt att bedöma varför den nya förverkanderegeln kommit att tillämpas i så begränsad omfattning. Det torde knappast ha att göra med att brott i näringsverksamhet endast i motsvarande begränsad omfattning skulle generera ekonomiska fördelar av det slag lagstiftningen tar sikte på. En inte oväsentlig faktor torde däremot som att begreppet ekonomiska fördelar till sin innebörd är utomordentvara ligt vagt och svårbedömbart. Det lämnar därför utrymme for högst olika värderingar ett problem knappast undanröjs utan snarare - som bekräftas att domstolen enligt lagstiftningen får uppskatta de ekonoav miska fördelarna till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna det inte, eller endast med svårighet, kan föras om bevisning vad skall förklaras förverkat. Om man till detta om som lägger att det är möjligt med delförverkande och att något forverkande inte skall ske detta är oskäligt är det knappast ägnat att förvåna att om frågan forverkande enligt den nya bestämmelsen endast aktualiom serats mer undantagsvis. En tänkbar väg för att effektivisera sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet skulle kunna att ändra den nuvarande regeln vara forverkande i syfte att vidga tillämpningen. Det kan emellertid om starka invändningar sådan reforminriktning såväl när det resas mot en gäller lämpligheten som ändamålsenligheten. Vid denna bedömning utgår från att även ändrad forverkandeen regel primärt skulle syfta till att neutralisera ekonomiska motiv som grund för brottslighet. Förverkandet skulle således även efter reform en begränsas till ekonomiska fördelar brottsligheten. Oavsett hur av lättillämpbar sådan regel skulle kunna göras är det uppenbart att en den preventiv synvinkel måste antas vara mindre effektiv än en ur sanktion också har påtagliga repressiva moment. Härtill kommer som att det knappast är möjligt att finna någon generell och samtidigt enkel och lättillämpbar modell för beräkningen ekonomiska fördelar. av Även så torde det ofrånkomligt att forverkande ekoom vore vara av nomiska fördelar dessutom begränsas någon form av skälighetsav rekvisit särskilt med hänsyn till risken för s.k. sanktionskumulation. Redan processekonomiska skäl därför regler om forverkande av synes

2 8l Bör juridiska kunna straffas SOU 1997: 127 personer

av ekonomiska fördelar endast kunna spela begränsad roll när det en gäller att upprätthålla ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. svårigheterna att försäkra sig fast och förutsägbar om en praxis talar vidare för en relativt restriktiv utformning reglerna. av Sammantaget finner att ändrade regler om förverkande ekonoav miska fördelar inte är en framkomlig väg för att något påtagligt sätt effektivisera sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet. Tvärtom ligger det närmare tillhands att överväga om de nuvarande reglerna borde avskaffas. När en bestämmelse i praktiken endast tillämpas i sällsynta undantagsfall finns det alltid skäl att fråga sig om den bör kvarstå. Vad som i detta fall talar mot att förverkanderegeln bör avskaffas är främst att det från principiella synpunkter är angeläget att det inte skall kunna löna sig att begå brott och att det från den synpunkten är viktigt att bibehålla möjligheterna att neutralisera ekonomiska fördelar av brottslighet. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 12.3.

8.3.4¶Sanktionsavgifter

Vår bedömning är att utveckling sanktionsavgiftsen av systemet inte är en lämplig eller möjlig väg för en allmän effektivisering av sanktionssystemet vid brott i näringsverksamhet även om sanktionsavgifter kan vara väl motiverade olika särskilda områden.

När den nya bestämmelsen om förverkande ekonomiska fördelar vid av brott i näringsverksamhet infördes utgick lagstiftaren från att detta inte skulle vara tillräckligt för att upprätthålla ett effektivt sanktionssystem området. Tanken att förverkandebestämmelsen i vissa fall och var särskilda områden skulle kompletteras sanktionsavgifter. genom Som tidigare redovisat fastlades i sammanhanget vissa riktlinjer för när sådana avgifter bör användas och hur de i så fall bör konstruvara erade se avsnitt 5.1.1. Systemet med särskilda avgifter utgör ett relativt nytt inslag i den svenska rättsordningen. Sanktionsavgifterna har vuxit fram vid sidan av bestämmelser om böter, förverkande, vite och skadestånd. Avgifterna har många likheter med alla dessa sanktionsformer. De är knutna till vissa bestämmelser sådant överträdelse sätt att en av bestämmelserna medför skyldighet att betala en avgift till staten. De används i princip samma sätt straff och fyller repressiva som som

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straffas 2 l 9

sanktioner oftast samma preventiva funktion. Avgifterna utformas ofta också i syfte att tillgodose intresset av vinsteliminering. Det brukar anföras att de formellt står utanför den straffrättsliga ordningen och att de därför inte är bundna av allmänna straffrättsliga principer jfr dock vad som sagts om Europakonventionen. Avgifterna kan riktas även mot juridiska personer.

Enligt de av riksdagen godtagna riktlinjerna bör sanktionsavgifter endast användas inom speciella och klart avgränsade områden där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det finns speciella svårigheter att beräkna storleken av den ekonomiska fördelen av en lagöverträdelse. Andra fall när avgifter bör övervägas är när den ekonomiska fördelen en lagöverträdelse genomsnittligt är låg samtidigt som samhällets behov av skydd det aktuella området är stort. På näringsregleringens område bör avgifterna enligt de nämnda riktlinjer-

knutna till särskilda föreskrifter som näringsidkarna har att na vara iaktta.

Avgiften bör kunna fastställas schablonmässigt. Det skall alltså inte vara fråga om ett förfarande som liknar straffmätning där olika faktorer kan vägas mot varandra. Det skall vara möjligt att förhand bedöma hur stor avgiften för viss lagöverträdelse blir.

en

Sanktionsavgifter brukar ofta uppfattas som en lämplig metod för att åstadkomma en effektiv reglering med stor preventiv verkan. Bl.a. brukar det påpekas att avgifterna kan skräddarsys för ett särskilt rättsområde och möjliggöra punktinsatser mot vissa typer av lagöverträdelser.

Som tidigare nämnts finns det anledning att fundera över gränsdragningen mellan straff och sanktionsavgifter i belysning av Europakonventionen, artikel 6 och Europadomstolens praxis. Det brukar ofta

Artikel

Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse. 2. Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall betraktas som oskyldig intill dess hans skuld lagligen fastställts.

220 Bör juridiska personer kunna straffas SOU 1997: 127

framhållas som en avgörande fördel med sanktionsavgifterna att den förvaltningsmyndighet som har att övervaka regelefterlevnaden området, och som alltså har sakkunskap i ämnet, kan handlägga avgiftsfrågan. Det medföra att rättsväsendets myndigheter inte

anses behöver kopplas annat än i allvarliga fall, vilket är en fördel från resurssynpunkt. Vi vill peka att den berörda fördelen till stor del

nu faller bort sanktionsavgift skulle utformas så att den anses falla

om en

under artikel 6 i Europakonventionen.

Europakonventionens krav oskuldspresumtion måste beaktas

en när det gäller sanktionsavgifter med strikt ansvar. Inom den sfar som kan antas utgöra en anklagelse mot honom för brott kan det betraktas som osäkert om ett strikt ansvar är tillåtet. Sannolikt måste lagreglerna i vart fall ge den anklagade en möjlighet att exculpera sig. Oavsett hur prövning strikt ansvar är förenligt med konven-

en av om tionen skulle utfalla talar det sagda med viss styrka mot ett system med sanktionsavgifter områden ligger nära det som normalt är

som kriminaliserat. l sammanhanget är det också värt att notera att EG:s konkurrensregler innefattar ett krav uppsåt eller oaktsamhet. Sanktionsavgifterna enligt konkurrenslagen har därmed utformats ett sätt

i praktiken kan likställas med ett straffansvar för företag. som

Det finns också anledning att konstatera att de riktlinjer som slagits fast innebär att sanktionsavgift som ålägger någon ett strikt ansvar,

en i praktiken inte får avvika mycket från ett straffrättsligt ansvar i subjektivt hänseende. Sanktionsavgifter skall som nyss sades i princip endast användas områden där det finns starkt stöd för bedömningen att en lagöverträdelse inte kan förekomma annat än om gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam. Det bör i det sammanhanget framhållas att aktsamhetsnormen inom specialstraffrätten ofta är

Envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall äga följande minimirättigheter: a att ofördröjligen ett språk, som han förstår, och i detalj bliva underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom; b att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar; c att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde, som han själv utsett, eller att, i fall då han saknar erforderliga medel för betalning av rättegångsbiträde, erhålla sådant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar; d att förhöra eller låta förhöra vittnen, som åberopas emot honom, samt att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom; e att utan kostnad åtnjuta bistånd av tolk, om han icke förstår eller talar det språk, som begagnas i domstolen.

Bör juridiska personer kunna straffas 22l

mycket sträng. Många gånger är det så att snart sagt varje objektivt konstaterad otillåten gärning anses vara en följd oaktsamhet. Det

av kan därför sättas ifråga om strikt ansvar, bortsett från de principiella invändningar som kan riktas mot ett sådant, i sig är särskilt ägnat att främja sanktionssystemets effektivitet. Den avgörande fördelen med sanktionsavgifter framför individuellt straffansvar

synes snarare vara att sanktionsavgiftema kan riktas även mot juridiska personer.

Sammanfattningsvis kan sägas att sanktionsavgifter av skilda slag i och för sig kan tänkas vara ett medel att tillgodose behovet av åtgärder mot överträdelser som äger rum inom ramen för kollektiva enheters verksamhet. En fördel är att avgifterna kan riktas mot även juridiska personer. Ibland kan utformningen ske ett ändamålsenligt och verkningsfullt sätt, bl.a. därför att avgiften avpassas för ett särskilt rättsområde. Vi gör bedömningen att sådana avgifter kan vara befogade när det gäller vissa slags särskilt frekventa lagöverträdelser som är bagatellartade eller av mindre allvarlig karaktär. Att det är fråga om vanligt förekommande överträdelser har stor betydelse för att det skall finnas underlag för att utforma schabloner. Inte minst mot den bakgrunden är utrymmet för att använda sanktionsavgifter begränsat.

Vår bedömning är således att sanktionsavgifter endast är ägnade att tillgodose intresset av ett effektivt sanktionssystem vid överträdelser i näringsverksamhet inom vissa särskilda väl avgränsade områden. Vi vill inte utesluta att detta kan gälla även andra områden än sådana där sanktionsavgifter i dag förekommer. Vi har emellertid inte funnit det meningsfullt att inom ramen för vårt utredningsuppdrag närmare utreda den frågan. Som vi återkommer till föreslår vi i stället att straffansvar skall kunna riktas direkt mot juridiska personer. l långa stycken har ett sådant straffansvar samma funktioner som ett system med sanktionsavgifter. Endast under speciella förutsättningar kan det finnas skäl för att upprätthålla bägge sanktionsmöjligheterna inom ett visst område. Vårt förslag om straffansvar för juridiska personer kräver därför överväganden om de sanktionsavgifter som nu finns bör ersättas med ett sådant straffansvar. Ur rättssäkerhetssynpunkt är ett system med straffansvar otvivelaktigt att föredra. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 10.2.

222 Bär juridiska personer kunna straffas SOU 1997: 127

8.3.5¶Företagsbot

Vår bedömning är att reglerna om företagsboten i sin nuvaran-

de utformning inte motsvarar de krav som bör ställas ett

effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Vi

pekar vad uppfattar som de grundläggande bristerna och

därmed också behovet förändrade regler.

av

l justitieutskottets betänkande JuU 1981/82:53 över förslagen till förverkande vid brott i näringsverksamhet och riktlinjer för sanktionsavgifter uttalade utskottet sin tveksamhet över i vad mån dessa åtgärder

tillräckliga för att åstadkomma ett effektivt sanktionssystem vid var brott i näringsverksamhet och förordade ett fortsatt utredningsarbete angående straffansvar för juridiska personer. Utskottet strök bland annat under att ett sådant ansvar skulle inrymma ett direkt klander av det brottsliga förfarandet, något som enligt utskottets mening var av betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Det fortsatta utredningsarbetet ledde efterhand till att de nuvarande reglerna om företagsbot infördes år 1986. Innebörden av dessa har redovisat i kapitel 4. Som framgått har företagsboten inte konstruerats som ett straffansvar för juridiska personer utan i stället som en särskild rättsverkan som vid brott i näringsverksamhet kan riktas mot näringsidkare oberoende av om denne är en fysisk eller juridisk person.

En del vårt uppdrag är att kartlägga och utvärdera hur reglerna

av om företagsbot tillämpas. Mot bakgrund härav skall bl.a. överväga

systemet med företagsbot bör ersättas med ett ansvarssystem med om straff riktar sig mot juridiska i likhet med vad som finns

som personer i vissa andra länder.

Som ett led i kartläggningen och utvärderingen av tillämpningen av reglerna om företagsbot har Riksåklagaren vår hemställan vänt sig till landets samtliga överåklagare med begäran domar i vilka det

en om förts talan om företagsbot. Detta resulterade i att fick tjugo domar. Därutöver har fått en dom från Kungsbacka kommun. Dessa redovisas i bilaga 3 i Del B. Härutöver har ett frågeformulär tillställts samtliga överåklagare. Resultaten den enkäten redovisas i bilaga 4.

av

l de tjugoen domar fått har yrkandet om åläggande av företagsbot avsett rad olika brott bl.a. varusmugglingsbrott enligt lagen

en 1960:418 om varusmuggling, brott mot naturvårdslagen 1964:822, brott mot miljöskyddslagen 1969:387, skattebrott enligt skattebrottslagen 197l:69, brott mot livsmedelslagen 1971:511, brott mot

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straffas 223

arbetsmiljölagen 1977:1160, brott mot lagen 1985:426 om kemiska produkter, vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § BrB, vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 § BrBZ, arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § BrB, egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § BrB, grov oredlighet mot borgenär enligt ll kap. 2 § BrB, bokföringsbrott enligt ll kap. 5 § BrB, allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § BrB, miljöbrott enligt 13 kap. 8 a § BrB, urkundsförfalskning enligt 14 kap. l § BrB och brukande av falsk urkund enligt 14 kap 9 § BrB.

Talan har bifallits endast i åtta fall varav tre gäller brott mot lagen om kemiska produkter, ett vållande till kroppsskada, ett arbetsmiljöbrott m.m., ett brott mot livsmedelslagen, ett brott mot miljöskyddslagen och ett brott mot arbetsmiljölagen.

I vissa fall har talan om företagsbot ogillats av den anledningen att åklagaren inte förmått styrka påtalat brott. Dessa fall saknar i princip intresse för bedömningen av sanktionen företagsbot.

Det finns naturligtvis olika förklaringar till att talan om företagsbot har ogillats trots att rätten funnit det förekommit brott i näringsverksamhet. Den vanligaste förklaringen till att talan har ogillats är att brottet inte ansetts vara tillräckligt allvarligt för att föranleda företagsbot. I tre fall har talan ogillats med motiveringen att sanktionskumulation skall undvikas. I ett fall kunde ett bolag komma att påföras miljöskyddsavgift och i de andra två fallen hade företrädaren för den juridiska personen dömts till ett kännbart bötesstraff resp. till Villkorlig dom och dagsböter. Det förekommer också skönsmässiga be-

mera dömningar som lett till ogillande, t.ex. att brotten snarast berott ekonomiskt ogynnsamma betingelser föranledda av en vikande konjunktur.

Materialet är för magert för att kunna läggas till grund för några säkra bedömningar angående domstolarnas tolkning av bestämmelserna i allmänhet. Så mycket torde dock kunna sägas att domstolar visat en betydande restriktivitet när det gäller bedömningen av om rekvisitet grovt åsidosättande är uppfyllt. Detta är knappast förvånande.

När det sedan gäller våra frågor till åklagare angående tillämpningen av företagsbot drar följande slutsatser av svaren: Reglerna om företagsbot uppfattas inte som centrala när det gäller åklagarnas arbete. Bestämmelserna uppfattas av många mera allvarlig brotts-

avse lighet av ekonomisk art, s.k. ekobrott. Vid den typen av brottslighet,

:Dessa fall ligger i tiden före det att arbetsmiljöbrottet infördes. Brotten torde i dag bedömts som arbetsmiljöbrott eftersom vållandet till kroppsskada skett genom åsidosättanden av skyldigheter enligt bestämmelserna i arbetsmiljölagen.

224 Bör juridiska kunna straffas SOU 1997: 127

personer

t.ex. skalbolagsbrottslighet, försätts de berörda juridiska personerna oftast i konkurs och vanlig uppfattning är att företagsbot redan av

en detta skäl aktualiseras endast undantagsvis. Företagsbotsinstitutet är inte heller välkänt bland åklagare, vilket bl.a. är en följd av att företagsbot uppfattas komma i fråga enbart beträffande sådan brottslighet

den vanlige åklagaren i princip inte för talan om. Ett annat skäl som till att yrkanden företagsbot är sällsynta är att bestämmelserna

om

komplicerat uppbyggda. Detta leder till osäkerhet om regleranses en

tillämpning gör att benägenheten att avstå från att framställa nas som ett yrkande blir stor. Det har inte heller inom åklagarkåren närmare diskuterats hur frågor företagsbot bör hanteras eller i vilka typfall

om det kan lämpligt att föra talan företagsbot, vilket också bidrar

vara om till osäkerheten. l utbildningssammanhang har företagsbot endast undantagsvis uppmärksammats.

Kartläggningen visar med all önskvärd tydlighet att företagsboten sedan den infördes endast spelat helt underordnad roll i det prak-

en tiska rättslivet. Det är uppenbart att den inte motsvarat de förvänt-

många håll fanns vid dess införande. Även ningar som åtminstone

inte bör sätta likhetstecken mellan omfattande användning om man en och stor allmänpreventiv effekt torde det också vara uppenbart att

en risken för att ådömas företagsbot endast kan antas ha haft en marginell effekt brottsavhållande faktor. Däremot är det svårare att uttala sig

som säkert orsakerna till att företagsboten fått så begränsad använd-

om en ning. Åklagarenkäten dock viss fingervisning de upplevda

ger en om svårigheterna i tillämpningen.

Enligt vår bedömning är således orsaken till att yrkanden om företagsbot knappast framställs inte de principiella problem som ibland ansetts föreligga med att rikta repressiva sanktioner mot juridiska

grund brott begåtts i dess verksamhet. Som vi personer av som tidigare redovisat används sådana sanktioner i stor och ökande omfattning i lång rad länder med rättssystem är likartade med det

en som svenska utan att detta föranleda några principiella betänkligheter.

synes Vi kan inte heller någon grund för att det svenska rättssystemet inte

se lika väl rättssystemen i dessa länder skulle kunna inrymma mot

som företag riktade sanktioner som ett mer normalt inslag vid brott som begåtts i dess verksamhet. Orsakerna till företagsbotens ringa praktiska betydelse torde ligga i att företagsboten givits en utformning

snarare

leder till att tillämpningsområdet i praktiken blivit i hög grad som begränsat.

En faktor betydelse i det sammanhanget är säkerligen att det

av svenske lagstiftaren, i motsats till vad som varit fallet i flera andra länder, uttryckligen begränsat tillämpningsområdet till överträdelser av

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 225

förhållandevis allvarligt slag. Det kan enligt vår mening ifrågasättas om detta verkligen är en lämplig inriktning. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 8.4.

En annan faktor som kan ha bidragit till den begränsade användningen är, även om det kan förefalla paradoxalt, att företagsboten givits en generell tillämpning oberoende av typen av brott i stället för att, såsom i vissa länder, begränsas till vissa utpekade brott. Företagsboten har härigenom framstått som en undantagsreglering avsedd endast för speciella fall. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 10.2.

En närliggande fråga är den betoning av det individuella straffansvarets prioritet framför företagsboten som ligger bakom den svenska regleringen. Företagsboten framstår härigenom inte som en självständigt kriminalpolitiskt motiverad sanktion utan mer som ett hjälpmedel för att täcka de brister som kan uppstå genom det individuella straffansvarets otillräcklighet i vissa fall. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 12.2.

Av betydelse är säkerligen också att företagsboten i praktiken fått en fakultativ utformning även om bestämmelsen formellt fonnulerats som att företagsbot under vissa givna förutsättningar skall åläggas. Vi tänker då inte endast det oprecist angivna tillämpningssområdet som bl.a. innebär att företagsbot inte skall åläggas om det är uppenbart oskäligt se 36:7 andra stycket BrB och 36:16. Härtill kommer att företagsbot även när det inte är uppenbart oskäligt får nedsättas eller efterges 36:l0 BrB. Vi återkommer till frågan om förutsättningarna för att ålägga en juridisk person företagsbot eller motsvarande i bl.a. avsnitt 10.5.

Företagsbotens karaktär av fakultativ sanktion torde sammanhänga med att den utformats som en särskild rättsverkan av brott vilket bl.a. innebär att de processuella reglerna som gäller för sådan talan i princip är tillämpliga. Om förfarandereglema i stället utformats i överensstämmelse med vad som gäller för individuellt straffansvar, inklusive principen allmän åtalsplikt, förefaller det troligt att företagsboten

om också skulle kommit att tillämpas i större omfattning. Vi återkommer till den processuella regleringen i avsnitt 14.2.

Oavsett orsakerna till företagsbotens begränsade användning är det uppenbart att reglerna i sin nuvarande utformning inte fyller anspråken

ett effektivt sanktionssystem såvitt gäller brott i näringsverksamhet. Vid bedömningen regelsystemet kan förändras så att det mot-

av om

dessa anspråk finns det enligt vår uppfattning anledning att svarar framhålla att vårt system med företagsbot från principiell synpunkt främst skiljer sig från de i andra länder tillämpade systemen med straffansvar för juridiska att företagsboten betecknas

personer genom

226 Bör juridiska personer kunna straflas

särskild rättsverkan och inte som ett straff. I sak finns det som en möjligheter att åstadkomma i allt väsentligt samma lösningar oberoende sanktionen betecknas som särskild rättsverkan eller straff.

av om

Företagsboten är redan i sin nuvarande utformning avsedd att vara

bestraffande sanktion för brott i näringsverksamhet. Enligt vår en uppfattning bör utgångspunkten sådan sanktion skall be-

vara att en tecknas straff. Endast om det finns starka skäl mot en sådan

som ordning bör benämning väljas. De skäl som kan åberopas är

en annan främst att sådan ordning skulle kunna anses utgöra ett olämplig

en avvikelse från grundläggande straffrättsliga principer enligt vilka endast fysiska kan begå brott och endast den som begått brott

personer kan straffas. Vi återkommer till frågan om brottsbegreppet i avsnitt 8.5 och till valet mellan straff och särskild rättsverkan i avsnitt 8.6.

Som framgår dessa avsnitt är vår bedömning att principen om att

av endast fysiska personer kan begå brott bör upprätthållas. Däremot ser vi inget avgörande hinder mot att även juridiska personer görs till straffsubjekt. Detta innebär också att vi inte finner att det nuvarande systemet med företagsbot bör läggas till grund för ett effektivtiserat sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet. Företagsboten bör i stället ersättas med ett system med straffansvar för juridiska personer. För sådan lösning talar enligt vår mening även de förändringar i

en sak, bl.a. när det gäller tillämpningsområde och processuella regler, som vi föreslår.

8.3.6¶Andra sanktioner

Vår bedömning är att det inte finns några andra tillgängliga

sanktioner än de vi tidigare berört är användbara for

som som

att allmänt tillgodose intresset ett effektivare sanktionssystem

av

vid brott i näringsverksamhet.

Vid sidan de sanktioner som vi nu behandlat kan regelöverträdelser

av inom näringsverksamhet leda till rad andra rättsliga konsekvenser

en

kan antas bidra till att förebygga brott. Vi begränsar oss här till som vite, återkallanden av tillstånd och näringsförbud.

Vite

Vite är ett ekonomiskt tvångsmedel. Det används för att tvinga fram vissa närmare angivna prestationer den som viteshotet riktas mot.

av

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 227

Ett vitesföreläggande riktas alltid till viss angiven fysisk eller juri-

en disk person och innehåller ett påbud eller förbud. Användning vite

av förutsätter stöd i lag. Sådana bestämmelser finns många håll inom lagstiftningen och ersätter ibland straffbestämmelser. I många fall innehåller en och samma lag både möjligheten att förelägga vite samt straffbestämmelser. Man bör dock observera att ett och för-

samma farande inte kan medföra både straffänsvar och att vite döms ut jfr avsnitt 12.4. Bestämmelserna innehåller oftast följande fonnulering.

Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, får inte dömas

till straff för gärning som omfattas av föreläggandet.

Den omständigheten att vite kan användas även mot juridiska personer har i en del fall föranlett lagstiftaren att i stället för kriminalisering välja att ge de övervakande myndigheterna befogenhet att vid behov utfärda vitesföreläggande.

Vitesinstitutet spelar utan tvekan en viktig roll när det gäller att komma till rätta med olika slag av missförhållanden inom näringslivet. Som exempel kan nämnas vitesbestämmelsema i marknadsföringslagen 1995:450 som är ett komplement till de tidigare nämnda bestämmelserna om marknadsstörningsavgift. Det finns dock enligt vår uppfattning inte möjligheter att utveckla bestämmelserna om vite ett sådant sätt att intresset av ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet kan tillgodoses genom detta. Vite föreläggs först och främst för att förebygga en eventuell överträdelse i framtiden. Det är ändamålsenlig och effektiv åtgärd när det gäller att förhindra

en precist avgränsade förfaringssätt av upprepad eller fortsatt karaktär. Det är knappast möjligt att använda för att komma till rätta med lagöverträdelser är av engångsnatur. Vitet är inte heller lämpligt för

som att beivra de allmänna gärningstyper som beskrivs i straffbestäm-

mera melserna.

Återkallanden tillstånd

av Inom många områden det ekonomiska livet kan man verka endast

av efter ett tillstånd administrativ myndighet eller en domstol. Till-

av en stånd behövs t.ex. ofta för att bedriva näringsverksamhet av viss slag. Som ett exempel kan nämnas att det krävs serveringstillstånd för servering alkohol samt att yrkesmässig försäljning dyrkverktyg

av av får bedrivas endast efter tillstånd. Också vissa förfaranden kan kräva tillstånd. Tillstånd krävs bl.a. för många åtgärder miljöområdet, t.ex.

228 Bör juridiska kunna straflas SOU 1997: 127

personer

för utsläpp av avloppsvatten.

En ordning där med anledning av brott begränsar eller återtar

man tillstånd kan visserligen mycket väl motiverat men kan endast

vara

komplement till andra former sanktioner. Indragning av utgöra att av

tillstånd saknar betydelse i de fall då en förbjuden verksamhet ett bedrivs tillstånd. Ett återkallande tillstånd är meningslöst i

utan av förhållande till dem förhåller sig likgiltiga till hela tillståndsför-

som valtningen. Systemet med tillståndsplikt bygger också redan i sin nu-

varande utformning att verksamhet i strid mot en tillståndsplikt

regelmässigt är straffbelagd.

Näringsförbud

Bestämmelserna i lagen 1986:436 näringsförbud har nyligen

om skärpts SFS1996:314 lagstiftning trädde i kraft den l

genom som juli 1996. Näringsförbud kan, liksom straff, endast riktas mot fysiska

En enskild näringsidkare kan meddelas näringsförbud om han personer.

åsidosatt vad ålegat honom i näringsverksamhet och därigrovt som

gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Dessutom genom

från allmän synpunkt. Även krävs att förbudet skall vara påkallat underlåtenhet att betala skatter, tull eller avgifter kan under vissa förutsättningar medföra näringsförbud. Motsvarande regler för

som enskilda näringsidkare gäller även för vissa befattningshavare i juri-

diska personer.

Näringsförbud bör enligt vår bedömning kunna utgöra ett medel för

motverka brott inom näringsverksamhet. Av naturliga skäl kan dock att näringsförbudet främst verksamt när det gäller brottslighet

antas vara

förhållandevis allvarligt slag. Härtill kommer att brottsligheten av måste kunna knytas närmare till den mot vilken förbudet riktas.

Näringsförbud är således inte möjligt att använda vid s.k. anonyma brott. Det torde också endast i begränsad omfattning närings-

vara som förbud är användbart när endast kan aktualiseras med stöd av

ansvar principerna för företagaransvar. Enligt vår bedömning saknas det

förutsättningar för att utveckla reglerna näringsförbud för fysiska

om

på sådant sätt att härigenom skulle kunna tillgodose personer ett man intresset ett effektivt sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet.

av

Enligt de nuvarande reglerna kan näringsförbud endast riktas mot fysiska En tänkbar ordning skulle kunna att även juri-

personer. vara diska kunde förbjudas att driva näring eller viss form av

personer näring. Som framgått redovisningen för utländsk rätt i kapitel 7 är

av detta möjligt i vissa länder. Denna fråga gäller dock närmast vilka

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 229

typer sanktioner juridisk person bör kunna åläggas vid brott

av som en i dess verksamhet. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 13.1 jfr också 8.3.

8.3.7¶Sammanfattning

Vi förordar, mot bakgrund genomgången i föregående

av avsnitt, att de nuvarande bestämmelserna om företagsbot avskaffas och ersätts med regler sanktioner av straffrättslig

nya om karaktär mot juridiska personer.

Det kan konstateras att reglerna om företagsbot inte har fungerat ett sådant sätt att reglerna fyller den funktion som var avsedd. Problemet att det saknas effektiv bestraffande sanktion som kan riktas direkt

en mot juridiska kvarstår alltså. För verksamheter som bedrivs

personer

juridiska innebär nuvarande system att lagöverträdelser av personer

begås i verksamheten ofta inte leder till några som helst konsom sekvenser för den juridiska som sådan.

personen

Vi att det finns goda skäl för ett system som innebär att

anser straffrättsliga sanktioner kan riktas direkt mot juridiska personer. Om t.ex. ett aktiebolag bedriver verksamhet innebär att den omgivande

som miljön förorenas, är det rimligt att bolaget som sådant kan bli ansvarigt, inte enbart civilrättsligt utan också straffrättsligt. Det är inte någon avgörande invändning mot ett straffrättsligt för bolaget

ansvar

sanktion indirekt drabbar aktiebolagets ägare och att många av att en dessa kanske inte haft möjlighet att förebygga brottsligheten. Aktieägarna har möjlighet att bolagsstämman utse styrelse och även i övrigt utöva sitt ägarskap. Dessutom innebär aktiebolagsfonnen att en aktieägare satsar kapital i bolaget. Han tar därmed en risk att bolagets verksamhet inte bedrivs ett sätt ligger i hans bästa intresse.

som Rimligen gör aktieägaren bedömningen att utsikten till vinst väger tyngre än risken. Det är självklart att ägarna bär den fulla affärsmässiga risken hur bolagets befattningshavare i olika avseenden

av sköter sina åligganden. Sett ur den synvinkeln är det svårt att motivera varför risken för brottslighet i verksamheten skulle särbehandlas i förhållande till andra risker som ägandet är förenat med.

Ett direkt för juridiska personer kan medföra att den verk-

ansvar ställande ledningen blir angelägen att undvika straffbart beteende

mera inom verksamheten för att undvika negativa följder för den juridiska

Det kan ske att ledningen är särskilt aktsam i sampersonen. genom

230 Bör juridiska personer kunna straflas

band valet, instruktionen och övervakningen av de underställda. Enligt vår bedömning kan ett straffhot mot juridiska antas få god

personer en handlingsdirigerande effekt. En intern kontroll är i allmänhet mera effektiv än en extern kontroll.

Man kan fråga sig om ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer riskerar att minska betydelsen av det individuella straffansvaret. Befattningshavama kan kanske uppleva att de inte är ansvariga för sina gärningar, om ansvaret kan föras över till den juridiska personen. En sådan följd skulle kunna motverka den preventiva effekten

av ansvar för kollektiva enheter.

Ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer behöver emellertid inte innebära att det individuella straffansvaret generellt skjuts i bakgrunden. Har någon enskild gjort sig skyldig till ett brott av allvarligare slag bör han självfallet straffas för detta oberoende av om en sanktion riktas även den juridiska personen.

l likhet med fysiska personer kan även juridiska i allmän-

personer het förväntas vara måna om ett gott anseende. Risken för en bestraffande sanktion kan därför antas förstärka den interna sociala kontrollen inom enjuridisk persons verksamhet. Om en juridisk person förtjänar ett gott anseende eller inte beror de olika

personer som nivåer arbetar i verksamheten eller representerar den. När befattningshavama sköter sina uppgifter ett förtjänstfullt sätt tillskrivs det regelmässigt den juridiska personen som sådan medan sanktionssystemet huvudsakligen bygger att det är de enskilda befattningshavarna som är ansvariga. Om också sanktioner vid t.ex. en miljöförorening eller en arbetsplatsolycka kunde riktas direkt mot ett företag torde detta vara av större betydelse för företagets anseende än endast för

om en allmänheten anonym befattningshavare döms till straff. Om sanktionerna också kan riktas mot ett företag som sådant bör därför omsorgen om det egna anseendet ofta kunna utgöra en väl så stark drivkraft för att motverka brott i verksamheten som risken för sanktionen i sig.

Ett ansvar för ett aktiebolag torde också kunna medföra den fördelen att ägarna fick ett mer direkt intresse av att bolagets verksamhet bedrivs i enlighet med gällande regler. Det skulle särskilt i bolag med starka ägargrupper kunna leda till att ägaransvaret utövades ett mera kraftfullt sätt för att förebygga t.ex. miljöbrott.

Det finns sammanfattningsvis starka skäl som talar för att det nuvarande sanktionssystemet bör kompletteras med vidgade möjligheter att rikta sanktioner direkt mot juridiska vid brott

personer som begås i dessas verksamhet. Företagsboten har inte motsvarat det behov som finns i detta hänseende. Några möjligheter att täcka behoven genom förändrade regler för andra nu tillgängliga sanktioner synes inte

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 231

föreligga. Däremot är det i och för sig tänkbart med förändrade regler för företagsbot.

Alternativet är således att de nuvarande reglerna om företagsbot ersätts med ett system med straffansvar for juridiska personer. För en sådan lösning talar, vid sidan av vad vi tidigare anfört, att företagsboten vid en internationell jämförelse framstår som en solitär. I andra länder har man i princip genomgående valt att arbeta med system som innefattar någon form av straffansvar för juridiska personer. Ett straff-

för juridiska personer skulle mot den bakgrunden underlätta det ansvar internationella samarbete det rättsliga området som pågår och som ständigt växer i betydelse. Vi återkommer till frågan i avsnitt 8.6.

8.4¶Vid vilka brott behövs sanktioner

nya

Vi förordar att ansvaret för juridiska personer skall inriktas överträdelser näringsreglerande lagar. Det bör inte krävas att

av brottsligheten är allvarlig. När det gäller ekonomisk brottslighet

allvarligt slag bedömer att straffansvar för juridiska persoav ner i normalfallet inte är ett effektivt motmedel.

Våra överväganden i föregående avsnitt innebär att det finns behov av att införa ett system enligt vilket sanktioner för brott kan riktas direkt mot juridiska personer. Frågan blir då vid vilka typer av brott som ett sådant system främst kan antas fylla någon väsentlig funktion.

mer

Enligt direktiven är vår uppgift är att utarbeta förslag till ett effektivt sanktionssystem såvitt avser brott inom näringsverksamhet. Någon tvekan kan knappast heller råda om att ett ansvar för juridiska personer främst är av betydelse för denna typ av brott. Brott med anknytning till näringsverksamhet kan emellertid vara av olika slag. l direktiven sätts vårt uppdrag i samband med frågan om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Frågan om vad som bör förstås med ekonomisk brottslighet är föremål för olika uppfattningar men i allmänhet torde man härmed i vart fall främst avse brottslighet av förhållandevis allvarlig karaktär. Den nuvarande regleringen om företagsbot kan sägas återspegla den inriktningen genom att företagsbot endast kan komma i fråga om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag.

Om avgränsar tillämpningsområdet för ett ansvar för juridiska

man

232 Bör juridiska kunna straflas SOU 1997: 127

personer

detta sätt innebär det att ansvaret endast kommer att gälla personer

mycket begränsad del den totala brottsligheten inom näringsen av verksamhet. Som återkommer till finns det i dag ett mycket stort antal straffbestämmelser anknyter till regler gäller för

som som näringsverksamhet. De flesta överträdelser som förekommer torde vara oaktsamma gärningar och av förhållandevis lindrig natur. Detta utesluter inte att det från allmän synpunkt är angeläget att mot-

en mer verka sådana överträdelser och att upprätthålla regelefterlevnaden. Att samhället till att regler för näringsverksamhet följs har betydelse

ser inte minst konkurrenssynpunkt. Det är mot den bakgrunden naturligt

ur att fråga sig inte ett för juridiska personer kan fylla en

om ansvar väsentlig funktion inom detta område de enskilda överträdel-

även om

måhända inte motsvarar den gängse bilden av ekonomisk brottsserna lighet.

Gör internationella jämförelser finns exempel såväl system

man där straffansvar för juridiska personer begränsas till mer allvarliga brott

system även innefattar brott lindrigare karaktär. Av natursom som av liga skäl straff mot juridiska ha kommit till allmän

synes personer mer användning i de fallen. Vårt intryck är också att dessa system

senare även i övrigt fungerat bättre än de begränsats till allvarliga

som mer brott. Vi tänker här bl.a. erfarenheterna av det danska systemet.

Existensen ett straffhot är avsett att påverka människors hand-

av lande i önskvärd riktning. Risken att drabbas av straff skall verka som

handlingsskäl och därigenom motverka de faktorer som kan påverka ett den enskilde att handla ett för andra eller samhället skadligt sätt.

Det kan tyckas att straffhot riktas mot en juridisk person skulle

som sakna handlingsdirigerande effekt straffhot mot fysiska

samma som

Det bör emellertid beaktas att normbildningen och normpersoner. övervakningen i samhället främst sker i mindre grupper. Risken för att

juridisk kan drabbas straff torde därför utgöra ett mycket en person av starkt incitament för att upprätthålla regelefterlevnaden i verksamheten. En förutsättning för detta är emellertid att verksamheten primärt har ett seriöst syfte och inte endast utgör ett led i eller ett medel för en i grunden brottslig verksamhet.

Vid kvalificerad ekonomisk brottslighet används ofta olika associationsformer samt komplicerade bolagsbildningar och ägarförhållanden

hjälpmedel för att undandra staten och andra borgenärer föresom

tillgångar. Olika bolag används ett sätt gör att bolagen tagens som kan sägas brottsverktyg. Det innebär bl.a. att det ofta i en

vara brottsplan ingår att bilda mängd olika aktiebolag utan att tanken är

en att bolagen skall bedriva näringsverksamhet i egentlig mening. Syftet är i stället att skapa möjligheter att olika invecklade och svårut-

genom

SOU 1997: 127 Bör juridiska kunna straflas 233

personer

redda inbördes transaktioner mellan bolagen trolla bort brottsligt åtkomna pengar.

Som exempel kan nämnas en typ av brottslighet som var relativt vanlig under slutet av 1980-talet. Brottsplanen var förenklat uttryckt följande. Ett antal aktiebolag bildades. Ett av bolagen köpte en fastighet sedan till såldes fram och tillbaka mellan de olika

som synes bolagen. Köpen finansierades genom lån. Priset fastigheten blev till sist högt, liksom de sammanlagda lånen. Bolagen gick sedermera i konkurs. Den enda tillgången i konkursen var fastigheten som inte längre värd så mycket. Bokföringen i bolagen var obefmtlig. De

var lånade pengarna, som givetvis inte använts uppgivet sätt, fanns inte tillgängliga.

Det torde vara uppenbart att ansvar för juridiska personer inte kan vara ett verksamt medel för att motverka denna typ av brottslighet. Även bortser från att de juridiska regelmässigt är

om man personerna avlidna när frågan aktualiseras kan den extra sanktion

om ansvar

ett straff mot företaget skulle innebära inte förväntas påverka en i som grunden brottslig verksamhet. Detta innebär också att straffansvar för juridiska personer inte kan förväntas utgöra något effektivt medel för att motverka ekonomisk brottslighet allvarligare slag. När det gäller

av sådan brottslighet kan straffansvar för juridiska personer endast spela

helt underordnad roll i förhållande till det individuella straffen ansvaret.

Utgångspunkten för våra bedömningar är således att ett straffansvar för juridiska främst kan spela en roll när det gäller företag

personer

primärt syftar till att driva laglig verksamhet. l de fallen kan ett som straffansvar aktivt bidra till att inte bara de som har ett bestämmande inflytande över verksamheten utan även andra bemödar sig att undvika lagöverträdelser.

Att straffansvar för juridiska enligt vår mening främst bör

personer inriktas på brottslighet inom den reguljära näringsverksamheten har stor betydelse för frågan om vilka typer av brott som ansvaret bör avse. Vi utgår från att det är ganska ovanligt att mycket allvarlig brottslighet begås inom för seriös näringsverksamhet. För att

ramen ansvaret skall få någon praktisk betydelse bör det därför omfatta även mindre allvarliga brott. En naturlig inriktning är enligt vår mening att tyngdpunkten läggs vid brott inom specialstraffrätten mot näringsreglerande lagar. Vi förordar således en annan inriktning av ansvaret än den som lades till grund för reglerna om företagsbot. Dessa regler är inriktade brott innebar ett grovt åsidosättande av de

som särskilda skyldigheter en näringsidkare kan ha i verksamheten. Erfarenheterna är relativt goda bötesansvaret för juridiska personer i Dan-

av

234 Bör juridiska personer kunna straflas SOU 1997: 127

mark. Där används straffansvaret främst för mindre allvarliga brott i näringsverksamhet.

Emellertid bör det självfallet inte uteslutet att bestraffa juri-

vara diska även för allvarliga brott i den mån sådana förekommer

personer i verksamheten. Vi återkommer till frågan om tillämpningsområdet i kapitel l0.

8.5¶Bör ändras

brottsbegreppet

Vår bedömning är att straffansvaret för juridiska personer bör

införas utan att det därför införs något ändrat brottsbegrepp.

Juridiska bör således inte anses kunna begå brott.

personer

I brottsbalken har, tidigare framgått, de grundläggande begreppen

som brott och straff getts formell definition. Ett brott är en gärning för

en vilken det i författning föreskrivits i form böter eller

en ansvar av fängelse. Enbart fysiska handlande kan beskrivas som gär-

personers ningar. Det innebär att enligt svensk rätt enbart fysiska personer kan begå brott, dvs. brottssubjekt. En utgångspunkt för vårt uppdrag

vara är enligt direktiven att bör undvika omdefmiering av brotts-

en balkens brottsbegrepp.

Enligt lagstiftningen i många länder även juridiska personer

anses kunna begå brott. Konstruktionema är olika. Gemensamt torde dock

i princip inte frångår den grundläggande tanken att enbart vara att man fysiska kan handla och uppfylla subjektiva rekvisit, dvs. ha

personer uppsåt eller oaktsamma. När juridiska personer behandlas som

vara brottssubjekt förutsätter detta således konstruktioner där vissa personers handlande tillräknas den juridiska ett sådant sätt att denna

personen

ha begått brottet. anses

Det är enligt vår mening uppenbart att det med hänsyn till frågan

straffansvar för juridiska inte kan komma fråga att om personer genomföra någon generell förändring gärnings- och skuld-

av begreppens innebörd enligt svensk straffrätt. Om juridiska personer skulle göras till brottssubjekt förutsätter detta därför någon speciell konstruktion för just detta ändamål. För att införa sådan konstruk-

en tion bör det enligt vår uppfattning finnas påtagliga praktiska fördelar. Om det finns några stora fördelar som kan uppnås enbart genom att

att juridisk kan begå brott, kan detta innebära man anser en person tillräckliga skäl för att låta de principiella betänkligheterna vika. Det förutsätter givetvis att det är möjligt att klart beskriva under vilka för-

SOU 1997: 127 Bör juridiska personer kunna straflas 235

utsättningar en juridisk person skall ha begått ett brott.

anses

Det är främst två olika problem som åberopats stöd för att

som använda sig av konstruktioner enligt vilka juridisk kan

en person anses begå brott. Det ena gäller s.k. fel, dvs. överträdelser där det

anonyma står klart att de objektiva rekvisiten för ett brott har överträtts det

men är oklart vem eller vilka bär ansvaret för dessa. Det andra gäller

som s.k. kumulerade fel, dvs. överträdelser där det också står klart att de objektiva rekvisiten för ett brott överträtts, där överträdelsen har

men sin bakgrund i fel från flera olika personers sida och där vart och ett av felen inte är tillräckligt för att någon skall kunna

av personerna hållas straffrättsligt ansvarig.

Möjligheten att straffa juridiska personer för anonyma fel förutsätter i sig inte någon omdefiniering av brottsbegreppet. I likhet med vad som gäller för företagsbot är det fullt möjligt att straffa en juridisk person för brott även om det inte gått att utreda begått brottet

vem som så länge det kan utredas att brottet skett i verksamheten, att det begåtts av någon som är knuten till den juridiska personen samt att denne uppfyllt kraven uppsåt eller oaktsamhet.

De problem som kan föreligga ligger alltså utredningsplanet. Särskilt när det gäller uppsåt torde det ofta vara svårt att bevisa detta utan att gärningsmannen identifierats. Enligt vår uppfattning kan dock detta knappast anses vara ett reellt problem när det gäller straffansvar för juridiska personer. Det är nämligen knappast rimligt att en juridisk person skall kunna straffas för ett rent uppsåtligt brott utan att det kunnat utredas att åtminstone någon haft föreskrivet uppsåt.

När det gäller oaktsamhet är förhållandet annorlunda. Även det

om inte går att fastställa vem som är ansvarig för en viss gärning kan det ofta stå klart att gärningen varit oaktsam. Detta gäller kanske särskilt sådana fall där s.k. företagaransvar är tillämpligt. Att en viss överträdelse har sin bakgrund i exempelvis bristande kontroll och övervakning kan många gånger vara uppenbart även det kan råda

om oklarhet om vem som bär det straffrättsliga ansvaret för bristerna. För att i sådana fall döma juridisk till straff krävs då inte någon

en person ändrad brottsdefinition. Vi vill i sammanhanget erinra om att flera av

fall då företagsbot dömts ut gäller s.k. anonyma fel.

Situationen kan möjligen framstå som annorlunda när det gäller kumulerade fel. I de fallen är det klart att ett bibehållet brottsbegrepp innebär hinder för att döma juridiska personer till ansvar. Frågan torde dock knappast ha någon nämnvärd praktisk betydelse. Om flera

personer gjort sig skyldiga till i sig inte straffbara gärningar som sammantaget lett till otillåtna konsekvenser torde detta normalt ha sin bakgrund i att det finns brister i verksamhetens organisation eller kontrollen av

236 Bör juridiska kunna straflas SOU 1997: 127

personer

verksamheten. Med stöd foretagaransvaret kan då någon som ingår

av i den verkställande ledningen vanligtvis hållas ansvarig för överträdelsen. I de fall detta inte är möjligt finns det knappast heller något berättigat intresse av att straffa den juridiska personen.

Vår bedömning är således att det inte finns några påtagliga fördelar att vinna med att införa brottsdefinition enligt vilken även juridiska

en

skulle kunna begå brott. Trots detta kan det finnas skäl att personer något beröra hur förändrad brottsdefinition skulle kunna utformas.

en

Det finns vi det i princip två sätt att åstadkomma konstruk-

som ser tioner enligt vilka juridiska personer kan begå brott.

Enligt principen identifikation behåller man ett traditionellt

om brottsbegrepp. Den kollektiva enheten i det fallet begå de brott

anses

begås vissa grund sin ställning identifieras som av personer som av med enheten.

Kravet att den otillåtna gämingen skall vara subjektivt täckt kvarstår. l England t.ex. att personerna i ledningen för en juri-

anser man disk kan identifieras med den juridiska personen ett sådant

person sätt att gärningar begås ledningen anses vara utförda av den

som av juridiska Det knyter har sett till vad som gäller

personen. som an juridiska utomobligatoriska skadeståndsansvar för eget

personers vållande.

En svaghet med den här konstruktionen är att det är svårt att avgränsa den personkrets gärningar skall tillräknas den juridiska

vars

ett ändamålsenligt sätt, samtidigt grunderna för personen som identifikation upprätthålls. Kravet identifikation blir mycket uttunnat

t.ex. att alla handlar den juridiska personens om man anser som vägnar skall identifieras med den. Samtidigt kan det vara motiverat att straffa ett företag även brottet har begått av en anställd lägre

om nivå. l praktiken är det knappast heller någon skillnad mellan en ordning där kan straffa juridisk person for brott som begås av

man en vissa och ordning där väljer att säga att den juridiska

personer en man

har begått dessa brott. personen

Ett annat sätt att åstadkomma en ordning där juridiska personer kan

begå brott är att konstruera ett särskilt brottsbegrepp för dessa. anses Ett sådant brottsbegrepp kan inte ha någon motsvarighet till det vanliga brottets subjektiva sida, inte skall börja laborera med

om man ett slags kollektivt medvetande som tillräknas en juridisk person.

En lösning kan att juridisk person kan anses ha begått brott

vara en

det sker överträdelse av en straffbestämmelse inom dess verkom en samhet och överträdelsen kan tillräknas någon som kan anses vara knuten till den juridiska eller överträdelsen annan anled-

personen av

SOU 1997: 127 Bör juridiska kunna straflas 237

personer

ning kan tillräknas den juridiska personen3.

Genom att konstruera ett annat brottsbegrepp for juridiska personer

än för fysiska kan helt eller delvis undvika kraven

personer man subjektiv täckning den objektivt otillåtna gämingen. Det anses

av främst ha betydelse det sättet att det tillåter att man straffar juri-

diska for lagöverträdelser trots att ingen fysisk person har

personer gjort sig skyldig till brott. Som exempel en situation där detta anses

betydelsefullt brukar kumulerade fel anföras, dvs. att flera personer

inom ett företag begår ringa felhandlingar i förening leder till en

som lagöverträdelse. För att saken skall ställas sin spets krävs att fel-

handlingama inte kan ha lett till lagöverträdelsen av den anled-

anses ningen att någon inom företagsledningen försummat sina skyldigheter

vad gäller tillsyn och kontroll över verksamheten. Om det sistnämnda

är fallet skulle foretagaransvar bli aktuellt.

Särskilda brottsbegrepp det här slaget har svagheter eftersom de

av enligt sin ordalydelse kan uppfattas som ett strikt ansvar for lagöver-

trädelser. Ett strikt straffansvar kan inte godtagbart. Av den

anses anledningen måste hitta andra sätt att begränsa det straffbara

man området än användningen begreppen uppsåt och oaktsamhet.

genom av Det uppstår svårighet består i att klargöra vad i praktiken

en som som skiljer den juridiska straffansvar från det straffansvar som

personens kan utkrävas fysiska Det är uppenbart att det måste finnas

av personer.

skillnad. Annars skulle det meningslöst att ha ett särskilt en vara brottsbegrepp. Lagtekniskt och i fråga om tillämpning är det väsentligt

enklare att straffa juridiska for brott som begås av fysiska

personer

personer.

Ufr de danska särskilda straffbestämmelsema enligt vilka t.ex. ett aktie-

t.ex. bolag kan straffas med böter för överträdelser det har begått. Förutsätt-

som ningen det inom verksamheten har begåtts överträdelse, som kan till-

är att en räknas eller flera är knutna till aktiebolaget eller som kan

en personer som tillräknas aktiebolaget sådant. Lagöverträdelsen skall tillräknas en fysisk

som

enbart om den subjektivt är täckt. person

Jfr också de norska bestämmelserna innebär att ett företag kan straffas

som när straffbestämmelse har överträtts någon har handlat företagets

en av som vägnar. Det gäller även ingen fysisk kan straffas for överträdelsen.

om person

238 Bör juridiska personer kunna straflas

8.6¶Straff eller särskild rättsverkan

Vi förordar att det nuvarande systemet med foretagsbot ersätts av regler om straffansvar för juridiska för brott personer som begåtts i verksamheten.

Om juridiska personer görs ansvariga för brott som begås i deras verksamhet kan sanktionen olika benämning. Den benämning ges som ligger nämxast till hand för en bestraffande sanktion är självfallet straff. Som framgått anses däremot företagsbot inte ett straff utan vara betecknas som en särskild rättsverkan av brott. Frågan sanktion om en mot juridiska personer för brott i verksamheten betecknas ett som straff eller som en särskild rättsverkan kan få betydelse när det gäller det processuella förfarandet. Till den frågan återkommer vi i avsnitt 14.2. Vid sidan härav är skillnaden i första hand terminologisk. Det viktigaste är under vilka förutsättningar sanktionen får dömas ut och inte benämningen. I praktiken kan emellertid även benämningen ha betydelse. Att företagsbot är särskild rättsverkan kan intryck att sanken ge av tionen i betydelse år helt underordnad det individuella straffansvaret och att den är udda i det straffrättsliga systemet. Såvitt vi kan bedöma ligger fördelen med benämningen straff främst däri att det därigenom klart markeras att det är frågan om en repressiv sanktion som innefattar klander. Om juridiska personer kan straffas för brott innebär detta en markering av att lagstiftaren anser att ansvaret i princip är att jämställa med ansvaret för fysiska personer. Det bör medföra att polis och åklagare lägger samma vikt vid att lagföra juridiska att personer som lagföra fysiska personer. Att åtala för brott torde uppfattas ett som naturligare inslag i en åklagares arbete än att föra talan ålägganen om de av särskild rättsverkan av brott. Inte minst viktigt är det dessutom att massmedia och allmänheten torde ha lättare att förstå att t.ex. ett företag har dömts till straff för brott än att det har dömts till särskilt rättsverkan av brott. Vad som främst talar mot att juridiska skall kunna personer straffas är att begreppen brott och straff enligt nuvarande system hänger ihop. Det innebär att brotts- och straffsubjekt är detsamma. Den som begår ett brott kan dömas till straff for detta. Däremot kan ingen dömas till straff för någon annans brott. Ett för andras brott ansvar brukar kallas vikarierande och när det gäller fysiska ansvar anses personer i vart fall högst tveksamt. Om juridiska inte personer anses

SOU 1997: 127 Bör juridiska kunna straflas 239

personer

kunna begå brott men däremot kan straffas för brott som fysiska

begått kan detta uppfattas som en accept av ett vikarierande personer

inom straffrätten. Den principiella betydelsen detta bör dock ansvar av inte överdramatiseras. Som berörts är förutsättningarna för att

nyss döma ut sanktion mot en juridisk person för brott i verksamheten

en rimligtvis större betydelse än sanktionens beteckning. De eventuella

av principiella betänklighetema med ett vikarierande ansvar kan knappast påverkas viss sanktion kallas särskild rättsverkan av brott i

av om en stället för straff. Vi vill också särskilt understryka att ett straffansvar för juridiska personer inte får eller kan uppfattas som ett steg mot en acceptans vikarierande straffansvar andra områden.

av

Om accepterar tanken på att juridiska skall kunna

man personer bära ett direkt straffrättsligt för brott begås inom verk-

ansvar som samheten saknar det således egentlig betydelse hur betecknar

man sanktionen. Vi att rent repressiv sanktion bör kallas straff om

anser en det inte finns klara nackdelar med det eller fördelar med en annan benämning. Vi inte att detta är fallet. Vi hänvisar även till vad

anser anfört i avsnitt 8.3.

9¶Juridiska som

personer

straffsubj ekt

9.1¶Inledning

förra kapitlet fann de nuvarande reglerna företagsbot bör l att om med regler straffansvar för juridiska l detta ersättas nya om personer. kapitel skall i avsnitt 9.2 och 9.3 ta frågan om detta ansvar bör upp gälla alla juridiska eller det finns skäl att göra generella personer om undantag eller undantag i vissa hänseenden. Som återkommer till i kapitel 13 kommer ansvaret för juridiska utmärkas särskilda regler för det straff ådöms och personer att av som hur detta skall bestämmas. En naturlig fråga är då dessa regler om under vissa förutsättningar bör kunna tillämpas även i förhållande till

juridiska Vi behandlar den frågan i avsnitt 9.4. andra än personer. Ett särskilt problem med ett straffansvar för juridiska personer är hur skall hanteras i det fall den juridiska personen inte kan ansvaret betala bötesstraff och vad händer den juridiska personen ett som om existera. Frågeställningama hänger naturligt med upphör att samman juridisk är rättslig konstruktion och att den mest kända att en person en juridiska aktiebolaget, kännetecknas att aktieägarna är fria personen, av från betalningsansvar. Det framstår lätt som otillfreds-

personligt

ställande utdömt bötesstraff inte medför att någon får betala. om ett När juridisk avvecklas utan att kunna göra rätt för sig leder en person ofta till krav dess skall kunna flyttas över till någon det att ansvar I avsnitt 9.5 behandlar vi frågan det skall vara möjligt att annan. om överföra straffansvaret för juridisk till andra rättssubjekt, en person ägare. Vi behandlar också frågor hur ansvaret skall påverkas t.ex. om juridisk har avlidit, företagsöverlåtelser och rätt till av att en person återkrav. Sammanfattningsvis förordar att de frågor som kan uppkomma juridisk ombildas eller byter ägare bör lösas när en person enligt vanliga associationsrättsliga principer. Som underlag för våra överväganden i detta kapitel har vi i ett kapitel 3 lämnat kortfattad översikt över de viktigaste formerna av en juridiska med särskild inriktning hur de bildas och upppersoner

242 Juridiska personer som straflsubjekt

löses samt ansvaret gentemot tredje man. Vi har även behandlat näringsidkarbegreppet och berört i vad mån näringsverksamhet han bedrivas av juridiska och i andra former. Vi hänvisar till den personer framställningen men redovisar här nedan tabellarisk sammanställen ning över de viktigaste kollektiva verksamhetsformer skulle kunna

som beröras av regler om straffansvar för juridiska personer.

Verksamhetsform Juridisk Ansvar gentemot person tredje man Aktiebolag ja, registre- Bolaget är genom anring svarigt. Aktieägarna har inte ett personligt ansvar.

Handelsbolag ja, genom registre- Bolaget och ring bolagsmännen är solidariskt ansvariga.

Kommanditbolag ja, genom registre- Bolaget och den ring eller de bolagsmän som är komplementärer är solidariskt ansvariga. Kommanditdelägaren svarar enbart med vad han har satt i bolaget.

Ekonomisk för- ja, genom registre- Föreningen är ening ring ansvarig. Medlemmarna är inte personligen ansvariga.

Ideell förening ja, när stadgar Föreningen är antagits och styrel- ansvarig. Medse utsetts lemmarna är inte personligen ansvariga.

SOU 1997: 127 Juridiska strajfsubjekt 243 personer som

Stiftelse ja, när den Stiftelsen är anupprättats och en svarig. styrelse är utsedd

Staten Staten är ansvarig.

Kommun Kommunen är ansvarig.

Enskild närings- nej Den fysiska person idkare som äger företaget är ansvarig.

Enkelt bolag nej De bolagsmän som ingår resp. avtal är ansvariga.

9.2¶Bör vissa undantas

juridiska personer

från om straffansvar

reglerna

Vi föreslår att straffansvaret för juridiska personer skall omfatta alla former av juridiska personer.

I förmögenhetsrättsligt hänseende är juridiska likställda med personer fysiska En juridisk kan alltså ha egna tillgångar och personer. person skulder, kan sluta avtal och kan, behörig ställföreträdare, egna genom och föra talan inför domstol. svara Någon sådan formell likställdhet kommer däremot inte att kunna upprätthållas på det straffrättsliga området. Vi har för vår del avvisat tanken att juridiska personer skulle kunna anses begå brott. Men även

Man kan självfallet diskutera det är riktigt att beteckna enskilda näringsom idkare kollektiv verksamhetsform. I de fall där en person, kanske som en med någon anställd, driver näring framstår detta i vart fall inte som särskilt träffande. En enskild näringsidkare kan emellertid driva ett företag med många anställda såväl i fråga organisation som arbetsfördelning som om mellan olika befattningshavare framstår likställt med ett större aktiesom bolag.

244 Juridiska personer straffsubjekt som

bortsett härifrån kvarstår att vissa av de sanktioner används mot som fysiska personer inte kan användas i förhållande till juridiska personer. Som återkommer till i kapitel 13 är det främst ekonomiska sanktioner som kan användas mot juridiska personer. Variationerna mellan olika juridiska personer när det gäller verksamhetsformer och ekonomi är mycket betydande. Såväl ett världsomspännande aktiebolag med tiotusentals anställda som en tynande ideell förening utan tillgångar är juridiska Variationerna är personer. dock till stora delar oberoende själva organisationsformen. Även av om aktiebolaget är den Organisationsform ett straffansvar för juridiska som personer främst kommer att beröra bedrivs ofta omfattande verksamheter i andra organisationsformer. Från den utgångspunkten finns det knappast skäl att utesluta någon Organisationsform från reglerna om straffansvar för juridiska personer. Det bör emellertid anmärkas att handelsbolaget inklusive sådana handelsbolag som är kommanditbolag skiljer sig från juridiska personer i allmänhet genom att bolagsmännen utom kommanditdelägare har ett obegränsat personligt betalningsansvar för bolagets skulder. Detta innebär att ett straff mot ett handelsbolag, i motsats till andra juridiska kommer att kunna verkställas direkt hos och personer, var en av delägarna även om en sådan inte personligen haft något att göra med den brottslighet som utlöst straffet. Mot den bakgrunden skulle det kunna hävdas att straffansvaret för juridiska personer inte borde omfatta handelsbolag eller att särskilda regler borde införas för ansvaret för bolagets skulder i detta hänseende. Motsvarande fråga aktualiserades i samband med att reglerna om företagsbot infördes se 1985/86:23 24 f.. Man fann därvid prop. s. inte några skäl för att verksamheter som bedrivs i form handelsav bolag skulle undantas från regleringen av företagsbot eller att, såvitt gäller foretagsbot, göra några undantag från bolagsmännens för ansvar handelsbolagets förpliktelser. Vi delar den bedömning gjordes då. som

9.3¶Särskilt om ansvar för staten och

kommunerna

Vi föreslår att även staten och kommuner skall kunna straffas för brott som begåtts i dessas verksamhet. Detta skall dock inte gälla myndighetsutövning. Vid åtal mot staten skall huvudregeln vara att den myndighet inom vilkens verksamhetsområde den åtalade gärningen är begången företräder staten vid domstol.

Juridiska straflsubjekl 245 personer som

kommunala är i de flesta avseenden underkastade Statliga och organ regler gäller inom samhället i stort. Som framgått gäller samma som det även i fråga om företagsbot. Staten och kommunerna också för verksamheter som påsvarar människors levnadsförhållanden sätt privata verkar samma som verksamheter. Det är värdefullt att även fortsättningsvis markera en likställdhet mellan privat och offentlig verksamhet även i vad avser det

staffrättsliga för inträffade händelser. Detta gäller särskilt när ansvaret kommun driver näringsverksamhet eller någon därmed jämstat eller förbar aktivitet. En preventiv verkan bör kunna uppnås, eftersom offentliga organ särskild anledning göra ansträngningar för att undvika det har att utkrävande straffansvar innebär. Massmedias klander som ett av ett bevakning offentliga funktionärer är också olika anledningar av av sannolikt intensiv än dess bevakning befattningshavare inom mera av näringslivet. Bevakningen gör att den preventiva effekten av ett straff-

kan antas vara särskilt stor. ansvar Vad principiell likställdhet mellan offentliga och nu sagt om en sig i huvudsak gällande områden där den offentprivata organ gör liga förvaltningen är underkastad väsentligen regler som gäller samma för den privata sektorn. För åtgärder vidtas vid myndighetsutövsom kommer frågan straffrättsligt för myndigheten som ning om ett ansvar läge. Med myndighetsutövning endast sådana sådan i ett annat avses beslut och faktiska åtgärder ytterst är ett uttryck för samhällets som maktbefogenheter och i kraft offentligrättsliga regler får rättssom av för eller den enskilde. Till myndighetsutövning hör i verkningar emot princip inte förberedande åtgärder syftar till beslut av detta slag, som åtgärderna självständigt uppfyller angivna kriterier. Myndigutom när reglerad i lag och oftast omgärdad detaljerade hetsutövning är av bestämmelser. Bestämmelserna kan sägas bygga att ett betydande

har lagts den tjänsteman getts befogenhet att utöva ansvar som myndighet offentlig makt. l detta ligger att myndighetsutövningen och med ett individuellt l många fall skall utövas självständigt ansvar. det gäller domares arbete är den självständiga ställsom t.ex. när en ningen uttrycklig förutsättning. en sig skyldig till brott vid myndighetsutövning kan Den som gör ett straffas för detta. Förutom övriga straffbestämmelser finns det givetvis kap. l § BrB särskild straffbestämmelse för tjänstefel för den i 20 en uppsåtligen eller oaktsamhet vid myndighetsutövning, genom som av eller underlåtenhet, åsidosätter vad gäller för uppgiften. handling som Straffet för tjänstefel är böter eller fängelse i högst två år. mening bör inte straffansvar för juridiska kunna Enligt vår personer

246 Juridiska personer som strajfsubjekt SOU 1997: 127

utkrävas för brott begås vid myndighetsutövning. Ett sådant som ansvar skulle i vissa fall kunna komma i strid med de för myndighetsutövning viktiga grundprincipema självständighet och om oberoende i beslutsfattandet. Det gäller såväl när myndighetsutövningen sker i en myndighets verksamhet när den sker inom som juridiska med stöd i lag utövar myndighet. personer som Dagens reglering innebär att det oftast är Justitiekanslern JK som företräder staten vid domstol. 1 mål rör statens rätt skall han, som enligt 2 § förordning 1975:1345 med instruktion för Justitiekanslern, föra eller låta föra statens talan, detta inte ankommer någon om annan myndighet. JK får också överta uppgiften att bevaka statens rätt vid eller utom domstol i tvist prövas eller kan bli föremål för en som prövning av en allmän domstol, utan hinder att uppgiften att föreav träda staten i första hand ankommer myndighet än JK. en annan Vidare utövar JK i stor omfattning tillsyn över att de utövar som offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åliggandenz. När det förs en talan mot staten för brott begåtts i verksamsom heten anser att det är uppenbart att det inte bör JK förevara som träder staten svarande. Den naturliga ordningen är i stället att som staten i det fallet skall företrädas den myndighet inom verkav vars samhet det påstådda brottet har begåtts. För en sådan lösning talar praktiska skäl och preventionsskäl. Att respektive myndighet inom sitt verksamhetsområde företräder staten vid domstol är också innebörden av 2 § verksförordningen 1995:1322. Verksförordningen tillämpas dock enbart myndigheter under regeringen i den omfattning som regeringen föreskriver i myndighetens instruktion eller i någon annan förordning och det är inte alltid som 2 § är tillämplig. Av den anledningen föreslår särskild en förordning som reglerar frågan om vem som åtalet. Försvarar ordningen skall tillämpas oavsett vad gäller enligt bestämmelser i som instruktioner eller andra författningar har beslutats regeringen. som av När det gäller enskilt anspråk i anledning brott bör bestämmelav serna i förordningen 1995:1301 om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. I princip innebär det att den centrala förvaltningsmyndigheten området, om det finns en sådan, till ersättsvarar upp ningsbelopp om 250 000 kr och att Justitiekanslern svarar i övriga fall. Om dessa regler inte ändras kommer det, om vårt förslag genomförs, att innebära att staten kan ha olika företrädare i de fall att ett åtal och

28e lagen 1975:1339 om Justitiekanslems tillsyn.

Juridiska personer som straffsubjekt 247

skadeståndstalan mot staten förs i och samma rättegång. en en Detta kan framstå Otymplig ordning och det kan enligt vår som en uppfattning anföras goda skäl för att den myndighet i vars verksamhet brottet är begånget skall företräda staten när det gäller samtliga anspråk i anledning brottsligheten. En bestämmelse den innebörden av av skulle emellertid innebära att bröt nuvarande ordning när det man upp gäller skadeståndstalan mot staten. Man skulle goda grunder kunna ställa frågan varför staten vid skadeståndsgrundande gärning skulle en ha olika företrädare beroende gärningen var straffbar för staten av om eller inte. Vi har mot den bakgrunden avstått från att föreslå förändringar handläggningen skadeståndsanspråk mot staten. Även av av om det ligger utanför våra direktiv att lämna några konkreta ansett att förslag kan det emellertid finnas skäl att överväga om inte regeln i 2 § verksförordningen bör göras till huvudregel vid skadeståndsanspråk

mot staten. Enligt vår uppfattning bör den myndighet inom vars verksamhet det påstådda brottet begåtts inte endast den skall företräda staten vara som inför domstol. Om staten falls till bör utdömda böter i princip ansvar också belasta den myndighetens anslag. Rätten att bestämma över statens inkomster och utgifter benämns finansmakten och regleras i 9 kap. regeringsformen RF. För nu aktuell fråga är det budgetregleringen är intresse, varmed avses som av det förfarande varigenom statsbudgeten3 kommer till. Förfarandet innefattar dels beräkning statsinkomsterna, dels fastställandet av en av de olika utgiftsanslagen. Det är riksdagen bestämmer hur statens medel skall användas. som Regeringen disponerar statens medel och dess övriga tillgångar men får inte använda medlen annat sätt än riksdagen har bestämt. Regeringen kan t.ex. inte flytta mellan de olika anslagen statspengar budgeten. En viss utgift för staten, t.ex. ett skadestånd, skall hänföras till det anslag den del statens verksamhet där utgiften som avser av uppkommit och får alltså inte andra medel. ersättas av När regeringen tilldelar myndighet ett anslag, vilket sker genom en s.k. regleringsbrev, får regeringen besluta begränsningar i villkoren om för utnyttjande anslaget. Några regler för utformningen av eller av innehållet i ett regleringsbrev finns inte. Allmänt sett kan man säga att

sammanhanget bör även lagen 1996:1059 om statsbudgeten närrmas. Den har kommit till för att strama upp budgetprocessen och innehåller i första hand preciseringar och kompletteringar till regeringsformens och riksdagsav ordningens översiktliga och kortfattade bestämmelser om statsbudgeten och finansmakten.

248 Juridiska personer som slrajfsubjekt SOU 1997: 127

regleringsbreven är väsentligt mindre detaljerade än förr. Regenu ringen styr främst genom att ange mål för myndighets verksamhet. en En myndighet har rätt att, enligt gällande villkor och bestämmelser, använda tilldelade anslag för de ändamål anslaget och är som avser skyldig att avräkna utgifter och intäkter mot anslaget. Om myndigen het bedömer att det finns risk for att ett tilldelat belopp inklusive en beviljad anslagskredit‘ inte kommer att räcka till, skall myndigheten snarast informera regeringen detta och föreslå nödvändiga åtgärder. om Vid större oförutsedda utgifter inom myndighets verksamhet kan det en bli nödvändigt for regeringen att begära särskilda anslag hos riksdagen. Enligt bestämmelserna i förordningen 1996:882 myndigheters om årsredovisning skall myndigheterna årligen upprätta och till m.m. regeringen lämna en årsredovisning, delårsrapport och budgetunderlag. Detta material skall kortfattat ge underlag för regeringens uppföljning, prövning eller budgetering av myndighetens verksamhet. Av årsredovisningens resultatredovisning skall framgå hur verksamhetens kostnader och intäkter fördelar sig enligt den indelning för återrapportering av verksamheten regeringen beslutat. Myndigheten skall redovisa som och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de mål och i enlighet med de krav återrapportering regeringen har angett i som regleringsbrev eller i något annat beslut. Som sagts kan foretagsbot ådömas staten näringsidkare se som prop. 1985/86:23 s. 23 f.. Detta har dock aldrig skett. Det område där förhållandena i viss mån kan tjäna till ledning för för frågan om kostnadsansvaret är statens skadeståndsansvar. Vi har frågat ett antal olika myndigheter5 hur de sköter skadereglering. Kostnaden för skadestånd täcks, som framgått, under anslaget för den verksamhet i vilken skadan har uppkommit. Försäkringsskydd förekommer inte inom staten. De centrala myndigheterna avgör själva hur kostnaden för skadestånd skall inrymmas budgeten. Det finns inga regler för kostnadsansvaret inom myndighetsorganisation. Det är lämpligen rena hetsöverväganden avgör. Även det är generell uppfattning som om en att skadeståndsansvarets preventiva effekt kan antas bli större om ansvaret får bäras där skadan orsakats, framförs att myndigheternas ekonomiska situation är pressad och att det många gånger inte är

"Med anslagskredit rätt att överskrida budgetårs disponibla en avses en ett belopp på ett ramanslag. Ett sådant överskridande minskar följande år det anslagsbelopp som disponeras. Regeringen beslutar särskilt om en anslagskredits storlek. 5Svenska Kraftnät, Riksskatteverket, Riksåklagaren, Försvarsmakten och Justitiekanslern.

SOU 1997: 127 Juridiska personer som straffsubjekt 249

möjligt att föra ned ansvaret till den lokala Förvaltningen utan att det får oönskade effekter för verksamheten. Det finns vissa variationer i fråga i vilken utsträckning de centrala myndigheterna hanterar

om skaderegleringen centralt eller lokalt. Riksskatteverket har reserverat en viss mängd för skadereglering och anser att det är bäst att

pengar regleringen sköts centralt eftersom det är svårt att veta inom vilken lokal skattemyndighet skada kan orsakas. Riksåklagaren har beslutat

en att skadeståndsbelopp upp till två procent av en åklagarmyndighets budget får bäras lokalt. Eventuellt resterande belopp regleras centralt. Detta har t.ex. drabbat åklagarmyndigheten i Stockholm hårt eftersom

där har varit tvungna att använda två miljoner kr ur budgeten för man den löpande verksamheten till att betala skadestånd. Försvarsmakten reglerar företrädesvis central nivå de skador verksamheten orsakar

har delegerat hanteringen vissa typer skaderegleringsmen av av ärenden till lokal nivå, bl.a. markskador och andra skador i fråga om vilka ersättningsbeloppet uppgår till högst femtusen kr. Man anser att den praktiska hanteringen blir bättre om hanteringen av större belopp sker centralt.

Det finns anledning att anta att ansvaret för penningstraff som ådömdes staten i praktiken skulle hanteras ett motsvarande sätt som ansvaret för skadestånd, någon särskild reglering inte införs. Enligt

om vår bedömning skulle detta i allt väsentligt innebära en rimlig och flexibel ansvarsfördelning. Vi har därför inte funnit skäl att föreslå någon särskild författningsreglering. Detta är dock givetvis är en lämplighetsfråga° och en reglering är fullt tänkbar.

Vad därefter angår brott i en kommuns verksamhet synes någon särskild reglering i berörda hänseenden inte lämplig eller ens möj-

nu lig. Detta innebär, liksom nu får antas gälla i fråga om företagsbot, att det alltid blir företrädare för kommunen skall svara talan

en som och att betalningsansvaret åvilar kommunen som sådan. Det får sedan ankomma varje kommun att ta ställning till i det enskilda

vem som fallet skall utföra talan samt hur eventuella ekonomiska konsekvenser skall fördelas inom kommunen.

Regeringen kan självfallet, beträffande myndigheterna under regeringen, utfärda förordningsbestämmelse om kostnadsansvaret. En sådan skulle

en t.ex. kunna vara av motsvarande innehåll som det Riksåklagaren har bestämt, dvs. att en lokal myndighet själv måste bära kostnader upp till två procent av den egna budgeten.

250 Juridiska straffsubjekt SOU 1997: 127

personer som

9.4¶Ansvar för andra än

juridiska personer

Vi föreslår att enskilda näringsidkare i vissa fall skall kunna

straffas enligt samma regler som juridiska personer.

Ett särskilt problem är hur personer som bedriver en rörelse i annan form än juridisk person, t.ex. under enskild firma eller i ett enkelt bolag enskilda näringsidkare, skall behandlas i fråga om straffansvar. Det finns många gånger förutsättningar att göra den enskilde näringsidkaren individuellt straffansvarig för de otillåtna gärningar som inträffat i verksamheten. Om ett individuellt straffansvar alltid kunde utkrävas av företagets verksamhetens ägare skulle dessa typer av företag möjligen kunna lämnas utanför ett system med straffansvar för kollektiva enheter.

Det är emellertid inte enbart fråga om små företag. Ibland bedrivs mycket betydande verksamheter under enskild firma. Dessa verksamheter har ibland organisation, omsättning och antal anställda som gör att verksamheten är fullt jämförbar med den bedrivs i juridiska

som personer av skiftande storleksordning. Under sådana förhållanden kan det även inom enskilda näringsidkare inte sällan förekomma

gruppen att det grund av företagets organisation eller interna ansvarsfördelning är uteslutet att rikta det straffrättsliga ansvaret mot den enskilde näringsidkaren personligen, och därmed mot den som förmögenhetsmässigt är identisk med företaget. l ett sådant fall kan naturligtvis det individuella straffansvar som eventuellt kan drabba en anställd inte ersätta ett ansvar som riktas direkt mot företaget.

Särskilda problem uppkommer också när det är fråga om brott där straffet skall bestämmas till dagsböter7. Bötesstraffets storlek beror då,

framgått, bl.a. relativt schablonmässig beräkning den som en av tilltalades inkomst och förmögenhet. Varje dagsbot skall bestämmas till ett visst belopp mellan trettio och ett tusen kronor. Möjligheten att inom den ramen ta hänsyn till företagets verksamhet och brottets samband med verksamheten, t.ex. vad gäller vinster eller besparingar, blir då avsevärt mindre än om straffansvaret kan riktas direkt mot företaget. I praktiken torde bötesstraffet i många fall inte bli så högt att det kan antas få preventiv betydelse i förhållande till verksamheten.

7Som vi tidigare behandlat torde påföljden när det är fråga om företagaransvar oftast bestämmas till dagsböter. I fall av svårare brottslighet kan det bli fråga om Villkorlig dom i förening med dagsböter.

Juridiska personer som strajfsubjekt 251

Det är i och för sig vanligt att den enskilde näringsidkaren förmögenhetsmässigt är likställd med en arbetstagare med normala inkomster. l en sådan situation kan ett bötesstraff enligt reglerna för individuellt straffansvar vara väl så kännbart.

Det är en självklar utgångspunkt att ett straffansvar för kollektiva enheter inte skall vara konstruerat ett sådant sätt att det drabbar vissa företag inte andra. Ett sådant system skulle kunna påverka

men konkurrensen ett ogynnsamt sätt. Följande exempel kan illustrera den egendomliga situation som skulle kunna uppstå om ett straffansvar för juridiska personer infördes utan att det fanns möjligheter att straffa företag som bedrivs av enskilda näringsidkare ett motsvarande sätt.

l såväl Kalles korvfabrik AB och Gullans korvfabrik har man av oaktsam-

het använts livsmedelstillsatser som inte godkänts för den korv som tillver-

kas. Således har överträdelser av 6 § livsmedelslagen 1971:511 skett i

verksamheten. Kalle och Gullan anses ha varit oaktsamma när det gäller

instruktionen och övervakningen av de anställda, som är trettio i vardera

företag. Straffvärdet bedöms i bägge fallen motsvara trettio dagsböter.

Kalle äger ensam aktiebolaget och Gullan driver sitt företag som enskild

näringsidkare. De har likartade personliga ekonomiska förhållanden och

dagsbotsbeloppet för bägge uppgår till trehundra kronor. Det personliga

straffet skulle för bägge stanna 9 000 kronor. Straffet för Kalles korv-

fabrik AB torde i fall som detta inte bli lägre än motsvarande ett bas-

belopp jfr kap. 13 eller ungefär fyra gånger så högt som det individuella straffet.

Övervägande skäl talar därför enligt vår mening för att även enskilda näringsidkare bör kunna dömas till samma slags påföljd som en juridisk för brott som begåtts i näringsidkarens verksamhet. En för-

person utsättning bör vara att den enskilda näringsidkarens verksamhet motsvarar en verksamhet som normalt bedrivs inom en juridisk person. En sådan ordning förutsätter emellertid å andra sidan att den fysiska person som i det särskilda fallet kan riskera att bli betalningsansvarig för såväl bötesstraff mot företaget som för ett bötesstraff enligt reglerna om individuellt straffansvar inte kommer att bli otillbörligt dubbelbestraffad. Detta synes lämpligen kunna åstadkommas genom att bestämmelserna beträffande enskilda näringsidkare ges en fakultativ utformning. Det bör således föreskrivas att den enskilde näringsidkaren får ådömas böter som bestäms enligt principer för

samma som en juridisk person.

252 Juridiska strafiwbjekt

personer som

9.5 Bör en ansvar kunna

juridisk persons

föras över

på annan

9.5.1 i civilrätten

Ansvarsgenombrott

Undantagsvis har i rättspraxis förekommit att aktieägare eller medlemmar i ekonomisk förening förklaras skyldiga att fullgöra

en bolagets eller föreningens åligganden utan att det finns stöd i lag för betalningsansvaret. De har ålagts ett personligt ansvar med stöd av allmänna rättsgrundsatser. Man brukar kalla detta ansvarsgenombrott.

Vid ansvarsgenombrott faller de situationer då betalnings-

sidan av anspråk riktas mot ägaren eller grund att han uttryckligen,

annan av exempelvis att teckna borgen, åtagit sig ett personligt ansvar

genom eller konkludent handlande givit associationens borgenärer

genom grundad anledning tro att han personligen skulle svara för uppkommande förbindelser. l sådana fall är den legala grunden för delägarnas bundenhet avtalsrättslig karaktär.

av

Frågan ansvarsgenombrott utreddes av betalningsansvarskom-

om inittén lade fram betänkandet Ansvarsgenombrott m.m. SOU

som 1987:59. Förslaget reglering av förutsättningarna for ansvars-

om genombrott ledde inte till Iagstiftningg. Aktiebolagskommittén Ju 1990:08 har i uppdrag att ta ställning till vilka företeelser som

nu bör föranleda ansvarsgenombrott och att söka precisera förutsättningarna för att sådan genombrott skall kunna komma i fråga se Dir.

1994:143.

Kommittén föreslog följande bestämmelse för aktiebolag. Kan ett aktiebolag inte uppfylla sina förpliktelser mot borgenärema och beror detta pä att en delägare begagnat sitt inflytande över bolaget ett gentemot borgenärerna otillbörligt sätt, svarar delägaren solidariskt med bolaget för vad

brister. Ansvar inträder dock inte i annat fall än då bolagets ekonomiska som underlag varit uppenbart otillräckligt i förhållande till verksamhetens art och omfattning samt till förutsebara risker. För förpliktelser på grund av avtal med viss borgenär inträder ansvar för delägare, som gjort vad som honom skäligen ankommit för att upplysa borgenären om bolagets ekonomiska förhållanden.

Den utan att vara delägare har ett bestämmande inflytande över

som bolagets verksamhet är ansvarig enligt de grunder som anges i först stycket.

I fråga rätt att påkalla betalningsansvar enligt vad som nu sagt och om

om

talan härom tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 19 och 20 §§ väckande av konkurslagen 1987:672.

För ekonomiska föreningar föreslogs en likalydande bestämmelse.

SOU 1997: 127 Juridiska personer som straflsubjekt 253

Rättspraxis om ansvarsgenombrott

l NJA 1935 81 det fråga skräddarmästare. Han drev

s. var om en sedan ett antal år skrädderirörelse. Därefter inregistrerades firman

en Nils S skrädderiförening u.p.a.. Enligt stadgarna skulle föreningens ändamål vara att genom skrädderirörelse avsätta alster av medlemmar-

verksamhet samt att i samband med skrädderirörelsen idka därmed nas sammanhängande verksamhet och ekiperingsaffär. Medlemmarna i föreningen enligt protokoll från konstituerande sammanträde,

var, skäddarmästaren själv jämte två tillskärare och två sömmerskor Alla var anställda i S skrädderirörelse. Till styrelse i föreningen utsågs skäddarmästaren. De fyra övriga medlemmarna betalade aldrig någon insats och kallades inte till några fler sammanträden. Efter föreningens bildande drevs rörelsen samma sätt som tidigare. Föreningen försattes i konkurs. Ett leverantörsbolag yrkade att skäddannästaren personligen skulle utge ersättning för han beställt i för-

varor som eningens levererats till den. Bolaget gjorde gällande

namn och som bl.a. att varorna kommit skäddarmästaren personligen till godo och att någon från honom skild juridisk person i verkligheten inte funnits. HD dömde skäddarmästaren att betala. l domen uttalade HD bland annat att det uppenbart, att föreningen tillkommit i syfte att skäddar-

var mästaren skulle kunna i dess utöva den honom tidigare i eget

namn av

bedrivna rörelsen, samt att rörelsen efter föreningens bildande namn fortfarande drivits uteslutande för hans räkning och följakt-

varorna ligen kommit honom till godo. En minoritet om tre ledamöter ansåg inte att skäddarmästaren var betalningsansvarig.

l NJA 1942 473 det fråga ekonomisk förening, som

s. var om en enligt sina stadgar hade till uppgift att genom köp eller byggande av hus anskaffa och upplåta lämpliga bostäder medlemmarna, uppdrog

ett entreprenadföretag att på en föreningen tillhörig tomt uppföra en nybyggnad innehållande lokaler för tryckeriverksamhet samt bostäder. Av andelarna i föreningen ägdes 46 av ett aktiebolag medan återstående fyra andelar ägdes av aktiebolaget närstående personer. Bolaget drev sedan tidigare tryckerirörelse i byggnad en av bolaget ägd

en tomt, som gränsade till den av föreningen ägda tomten. Nybyggnaden

föreningens tomt avsåg att utvidga den bolagets tomt befintliga byggnaden och att användas för bolagets rörelse. Under byggnadsarbetet uppkom vissa skador grannfastighet. Dess ägare yrkade

en förpliktande för bolaget att utge ersättning för skadorna. Bolaget invände att det inte var bolaget utan föreningen som ägde tomten och som därmed var att anse som byggherre. R.R:n underkände bolagets invändning och anförde att bolaget samma sätt som om bolaget varit ägare till tomten haft rådighet över densamma samt att byggnadsföretaget bedrivits för bolagets räkning. Hovrätten befriade bolaget från betalningsskyldighet. HD ansåg att omständigheterna visade att aktiebolaget i verkligheten rådde över tomten som om bolaget ägde den. Bolaget därför den verklige byggherren. Vid sådant förhållande

var skulle bolaget ersätta skadan, oavsett att föreningen stod ägare till

som tomten och hade undertecknat entreprenadkontraktet.

254 Juridiska personer som straflsubjekt SOU 1997: 127

I NJA 1947 647 ägde fyra aktiebolag och en stad kraftverk vid en

s. De bildade tillsammans ett aktiebolag. Avsikten var att det nybildade bolaget skulle förvärva en damm och utnyttja regleringsmöjligheterna vid denna. Aktiekapitalet i det nybildade bolaget uppgick till 30 000 kr. Kostnaderna för dammens skötsel och underhåll betalades med tillskott från aktieägarna i den mån aktiekapitalet inte togs i anspråk till det. Under tidsperiod tre år tillfördes bolaget omkring 72 000

en av kr. Någon ersättning för vattenregleringen uppbar bolaget inte. Under

vårflod sköttes dammanläggningen sådant sätt att översvämen ningsskador uppstod. Det skadeståndskrav som med anledning av skadorna riktades mot bolaget översteg bolagets förmåga. Bolaget försattes i konkurs. Den skadelidande markägaren yrkade då att ersättningsbeloppet skulle betalas aktieägarna själva. Hans talan bifölls i

av alla instanser. HD:s domskäl innehöll att bolaget utgjort allenast ett aktieägarnas gemensamma verkställighetsorgan för handhavandet av vattenhushållningen vid dammen och att bolaget inte utövat någon självständig verksamhet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt kunde aktieägarna inte undgå ersättningsskyldighet.

l NJA 1975 45 gällde saken två aktiebolag, som behärskades av en

s. och Båda bolagen ägdes av denne och medlemmar av

samma person. hans familj. Bolagen slöt avtal om att det ena bolaget skulle driva sin rörelse i kommission för det andra bolaget. Sedan kommissionärsbolaget försatts i konkurs yrkade några av bolagets fordringsägare samt konkursboet att huvudbolaget skulle förpliktas svara för konkursfordringarna. Formellt sett angick målet således inte frågan om aktieägar-

personliga Underinstanserna ogillade yrkandena. HD förnas ansvar. klarade att något betalningsansvar för huvudbolaget uppenbarligen inte kunde grundas redan den personella gemenskapen mellan bolagen eller att kommissionärsbolaget verksamhet drivits uteslutande i huvudbolagets intresse. Emellertid hade kommissionärsbolaget tillgångar otvivelaktigt inte varit den storlek som krävts för att den i

av

drivna rörelsen skulle kunnat bedrivas självständigt. Vidare dess namn syntes sistnämnda bolag inte ha disponerat rörelsetillgångar av betydel-

utöver ett lager bilar, och detta hade ägts huvudbolaget. Vad se av av

tillförts utifrån hade tydligen, senast före varje räkenskapsårs som bokslut, överförts till huvudbolaget. Rättsförhållandet mellan bolagen företedde betydande avvikelser från vad som regelmässigt präglar ett vanligt kommissionsförhållande. Med hänsyn till det anförda fann HD att huvudbolagets ställning med avseende kommissionärsbolaget rörelse borde ha varit sådan att huvudbolaget fick betraktas som

anses den egentlige rörelseidkaren eller i allt fall såsom i så hög grad medverkande i verksamheten, att huvudbolaget inte kunde undgå att svara för rörelseförpliktelserna. HD biföll därför fordringsägarnas talan. Konkursboets yrkande, att huvudbolaget skulle åläggas generellt be-

en talningsansvar för kommissionärsbolaget skulder, ogillades däremot.

l NJA 1992 375 var det fråga om en kommuns ansvar gentemot en

s. bank för ett aktiebolag i vilket kommunal stiftelse majoritets-

en var

Juridiska personer som .strajfsubjekr 255

ägare. HD anförde att banken när den lämnade de krediter saken rörde varit medveten om de förhållanden som från dess sida åberopas till stöd for yrkandet om betalningsskyldighet för kommunen enligt principerna om ansvarsgenombrott. Redan av det skälet kunde ett ansvarsgenombrott inte ske.

Sammanfattning

Rättsfallen om ansvarsgenombrott har det gemensamt att principen om aktieägarnas ansvarsfrihet i en viss situation ansetts leda till ett resultat som inte är godtagbart.

Sammanfattningsvis kan sägas att ett åsidosättande av huvudregeln om delägarnas frihet från personligt ansvar kräver starka skäl. Ansvarsgenombrott torde främst kunna komma i fråga när det gäller aktiebolag eller ekonomiska föreningar som år dotterföretag eller som har ett begränsat antal delägare eller medlemmar. Det är främst där den

som situationen kan uppkomma att en eller flera ägare har ett helt bestämmande inflytande över verksamheten. Den mest väsentliga förutsättningen för ansvarsgenombrott torde dock vara att bolaget driver en verksamhet som är osjälvständig i förhållande till delägarnas egen verksamhet och som syftar till att tillgodose delägarnas intressen mera än att uppnå vinst inom bolaget. Vidare torde det också krävas att bolaget har begränsade tillgångar i förhållande till sannolika förpliktelser. Det är tveksamt om ansvarsgenombrott bör kunna ske i fall där delägaren gjort vad som bör betraktas som rimligt för att tillgodose eventuella skadelidande. Principen om medlemmarnas frihet från personligt ansvar bör kunna brytas endast i sådana fall där arrangemanget med bolaget framstår som ett mot fordringsägarna illojalt missbruk.

9.5.2¶Återvinning i konkursg

När en juridisk person försätts i konkurs tas dess samlade tillgångar omhand för borgenärernas räkning av konkursboet. Konkursboet är en självständig juridisk person vid sidan den juridiska i

av personen konkurs.

Finns inget överskott efter konkursen anses vanligen den juridiska personen upplöst när konkursen är avslutad. l praktiken är det mycket

°Allmänna regler konkurs finns i konkurslagen 1987:672.

om

256 Juridiska straffsubjekt SOU 1997: 127

personer som

ovanligt att det finns överskott efter konkurs se avsnitt 4.3.5.

en

Återvinningsreglerna i 4 kap. konkurslagen 1987:672 ett aktie-

ger bolags konkursbo möjlighet att i vissa fall kräva återgång av eller ekonomisk ersättning för sådana transaktioner varit till nackdel för

som borgenärerna eller gynnat någon dem på de övrigas bekostnad.

som av Genomgående är återvinningsfristerna längre när transaktionerna avser närstående till gäldenären. Som närstående räknas den som visst sätt är släkt med gäldenären eller står honom personligen nära. När-

som stående till näringsidkare eller en juridisk person räknas dessutom

en den har väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den

som en juridiska gemenskapen är grundad andelsrätt eller

personen, om därmed jämförligt ekonomiskt intresse. Närstående är också den som inte tillsammans med en närstående har en sådan gemen-

ensam men skap sagts samt den är närstående till någon som är

som nyss som närstående.

En rättshandling vilken ett otillbörligt sätt en viss borge-

genom när gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats, går åter, gäldenären var eller

om

förfarandet, ensamt eller i förening med omständighet, genom annan blev insolvent. Det gäller under förutsättning att den andre kände till eller bort känt till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

När det gäller närstående skall de ha sådan kännedom, om det

anses inte sannolikt att han varken hade eller borde ha haft sådan

görs kännedom.

Gåva går, med vissa undantag, åter om den fullbordades senare än

månader före fristdagen. Som huvudregel är dagen för konkurssex ansökan fristdag. Gåva fullbordats dessförinnan men senare än ett

som år eller, den skett till någon gäldenären närstående, två år före

när fristdagen går åter, det icke visas att gäldenären efter gåvan hade

om kvar utmämingsbar egendom uppenbart motsvarade hans skulder.

som

l 4 kap. konkurslagen behandlas därutöver flera andra situationer då återvinning kan komma i fråga, däribland fall förtida betalning och

av

ställande av säkerhet. av

Vid återvinning skall den egendom gäldenären utgett återbäras

som till konkursboet. Finns egendomen inte i behåll skall i stället ersättning för egendomens värde utgå. Skall någon återbära egendom skall han

återbära avkastning. Är det fråga ett penningbelopp eller visst även om värde skall ränta betalas.

Konkursförvaltaren får påkalla återvinning, bl.a. genom att väcka talan vid allmän domstol. Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlikning i saken, får borgenär påkalla åter-

en

SOU 1997: l27 Juridiska straflsubjekt 257

personer som

vinning genom att väcka talan vid allmän domstol. Talan om återvinning får väckas vid allmän domstol inom ett år från dagen för konkursbeslutet. Därutöver får talan väckas inom månader från det

sex att konkursboet fick kännedom om att det fanns anledning till en sådan talan. Om konkursgäldenären har avhänt sig fast egendom får talan även väckas inom sex månader från den dag då lagfart söktes.

Om borgenär för talan om återvinning svarar han för rättegångs-

en kostnaden. Han har rätt att få ersättning för kostnaderna av konkursboet, i den mån rättegångskostnaden täcks av vad konkursboet fått genom rättegången.

9.5.3¶Behövs ansvarsgenombrott i regler om

straffrätten

Vår bedömning är att det inte bör införas några särskilda regler

om ansvarsgenombrott i straffrätten.

Frågan det finns behov regler ansvarsgenombrott beträffan-

om av om de straffansvar för juridiska gäller i praktiken främst koncern-

personer förhållanden. Om ett brott begås inom ett företag är dotterbolag i

som

koncern kan frågan uppkomma om moderföretagets ansvar. Dotteren bolaget är ett självständigt rättssubjekt och naturligtvis i första

svarar hand själv för eventuella böter. Frågan moderföretagets ansvar kan

om aktualiseras endast dotterföretaget inte kan betala eventuella böter.

om Att straffansvaret för juridisk skulle flyttas över till fysiska

en person

t.ex. aktieägarkollektivet är i de flesta fall en orimlig tanke. personer, En sak är att fysisk såsom gärningsman kan straffas

annan en person för brott juridisk person.

samma som en

Som vi har sett när det gäller s.k. ansvarsgenombrott i civilrätten kan det ibland framstå stötande om moderföretaget i koncernen är

som helt fritt från betalningsansvar för vad förekommer i ett dotter-

som företag. Man skulle kunna fråga sig det borde möjligt att föra

om vara

talan ansvarsgenombrott också när det gäller betalningsansvar en om för böter. Utan lagstöd kan det inte finnas utrymme att detta sätt föra över ett straffansvar tillämpning av civilrättsliga regler.

genom en Det skulle i och för sig möjligt att införa regler innebär att

vara som moderföretag och andra dominerande ägare rent generellt bär straff-

för vad sker i de bolag de äger eller annat sätt konansvar som trollerar. Det skulle dock ett avgörande avsteg från såväl straff-

vara

258 Juridiska personer som straflsubjekt SOU 1997 127

rättsliga som associationsrättsliga grundprinciper och leda till konsekvenser som är svåra att överblicka. En sådan ordning torde också kräva att aktieägare med bestämmande inflytande måste ges betydligt utökande lagstadgade möjligheter att påverka den dagliga verksamheten i aktiebolaget. Det vore inte rimligt om ett moderföretag kunde hållas straffrättsligt ansvarigt för vad som skedde i ett dotterföretag utan att detta motsvarades av i lag reglerade befogenheter att bestämma över dotterföretagets verksamhet. Moderföretaget skulle i ett sådant fall sakna möjligheter att vidta åtgärder för att undgå straffansvar. Enbart möjligheten att utöva vanligt ägarinflytande kan inte tillräckligt i

anses sammanhanget. Vi anser sammantaget att en lösning som innebär att moderföretag och andra ägare med ett bestämmande inflytande kan göras direkt straffansvariga för brott i dotterföretags verksamhet inte är godtagbar.

En annan möjlighet vore att införa regler av innebörd att moderföretag och andra ägare med bestämmande inflytande är subsidiärt betalningsansvariga för ett straff som ådöms ett dotterföretag eller motsvarande. En generell princip av det slaget ter sig emellertid som alltför långtgående. Det skulle kunna hävdas att ett sådant betalningsansvar för böter vid dotterföretagens insolvens är påkallat under likartade förhållanden som då ansvarsgenombrott i fråga om betalningsansvar i allmänhet, främst skadeståndsansvar, kan tänkas bli aktuellt. Rättspraxis tyder som sagts att ansvarsgenombrott i fråga om skadestånd kan komma i fråga i sådana fall där en ägare ett stötande sätt använt bolags- eller föreningsformen för att minimera sin egen ersättningsskyldighet och där bolaget eller föreningen utrustats med helt otillräckliga kapitalresurser för den verksamhet som bedrivs. Särskilt i fall där ansvarssubjektet är ett kapitalsvagt dotterföretag till ett finansiellt bra utrustat moderföretag, och där dotterföretaget har bedrivit farlig verksamhet uteslutande till förmån för moderföretaget, har ansvarsgenombrott ansetts motiverat. Ett betalningsansvar för dotterföretagets böter skulle med motsvarande resonemang kunna motiverat i

vara fråga om dotterföretag som driver en osjälvständig verksamhet som huvudsakligen är avsedd att tillgodose moderföretagets direkta intressen, mera än att uppnå vinst inom dotterföretaget. Vidare torde krävas att dotterbolaget har getts mycket begränsade tillgångar i förhållande till risken att drabbas av betalningsansvar för brott i verksamheten.

Även med sådan begränsning skulle dock ett subsidiärt

en ansvar medföra en betydande risk för att moderföretag eller andra ägare blev betalningsskyldiga i fall där detta inte framstår som motiverat.

Ett moderföretags betalningsansvar för böter som ålagts andra före-

SOU 1997: 127 Juridiska straflsubjekt 259

personer som

tag i koncernen måste rimligen kräva att det kan sägas att moderföretaget har agerat påtaglig illojalt och klandervärt ett sätt som har direkt samband med brottsligheten. Detsamma gäller självfallet även i frågan om andra ägares ansvar. Ett åsidosättande av huvudregeln om delägamas frihet från ansvar för ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings förpliktelser bör självfallet inte ske utan starka skäl. Bestämmelser som tillgodoser dessa synpunkter skulle bli mycket komplicerade, bl.a. beroende att de måste utformas så att de klart anger under vilka förutsättningar subsidiär betalningsskyldighet skulle inträda.

en

Moderföretag och andra ägare som skulle kunna drabbas av ansvar måste också ges en möjlighet att vid sidan av det åtalade företaget delta i processen om straffansvar, vilket skulle kunna tynga processen högst väsentligt. Det skulle också kräva att domstolen i varje enskilt fall kan ta ställning till om en viss delägare bör beredas tillfälle att delta. Frågan hur skall förfara dotterföretaget är upplöst

om man om skulle också kräva särskild reglering. Till skillnad från vad som gäller handelsbolag som upplösts torde det vanligtvis inte vara möjligt att väcka talan om betalningsansvar mot ett upplöst aktiebolag eller eko-

nomisk förening.

Det mesta talar enligt vår uppfattning för att man inte bör införa regler subsidiärt ägaransvar. Man bör hålla fast vid principen att

om betalningsansvaret för böter skall stanna det företag i vars verksamhet brottet har begåtts. Det kan givetvis förekomma att såväl moderföretag dotterföretag döms till böter, om brottsligheten kan

som anses begången i bägge bolagens verksamhet.

°När det gäller upplösning efter en konkurs som avslutats utan överskott är saken klar. Den formella upplösningen av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening efter likvidation är däremot endast ett konstaterande av att likvidato-

verksamhet är avslutad. Upplösningen har inte betydelse vad gäller remas äganderätten till bolagets eller föreningens tillgångar. Dessa förs över till aktieägarna eller medlemmarna genom skifte. Inte heller har upplösningen betydelse för ansvaret för skulder. Upplösningen har emellertid den betydelsen att bolagets eller föreningens kända och utskiftade tillgångar liksom dess okända tillgångar inte kan belastas med "nya" bolags- eller föreningsskulder. Det hänger med bestämmelserna i lagen 1981:131 om kallelse

samman okända borgenärer 6 §. En ansvarstalan kan alltså normalt inte föras efter upplösningen även om statens fordran böter torde uppkomma när den brottsliga gärningen förövas. Kan det däremot visas att likvidationen inleddes för att undvika straffansvar för brott torde ansvarstalan vara möjlig även efter upplösningen jfr 13 kap. 16 § ABL resp. 11 kap. 16 § FL. Bötesfordran har i det fallet inte prekluderats.

260 Juridiska personer som strajfvubjekt SOU 1997: 127

9.5.4 Behövs särskilda

regler om juridiska personer som upplösts

Vår bedömning är att det inte bör införas några särskilda regler om ansvaret för brott i juridiska personer som upplösts.

Frågan om ansvar när ett företag har upplösts efter det att brottet begicks men innan lagföring sker förtjänar uppmärksamhet även från den utgångspunkten att det kan finnas risk for att de som står en bakom mindre seriösa företag vidtar åtgärder för att undgå ett väntat straff. Vad som här närmast kommer i fråga är förfaranden då man efter brottet upplöser företaget för att sedan fortsätta liknande verksamhet i form, med utnyttjande bulvaner. Förfaranden annan ev. av av det här slaget är långt ifrån ovanliga problemet bör heller inte men överdrivas. Vår uppfattning är, som framgått, att straffansvar för juridiska personer inte är lösning problemen med brottslighet en inom näringsverksamhet i de fall då den fysiska företagaren inte har ambitionen att driva laglig verksamhet i stabil juridisk person. en en Lagstiftningen bör givetvis ändå så långt det är möjligt motverka förfaranden det slag Samtidigt står det klart att det är av som nu avses. mycket svårt att genom generella regler komma till rätta med detta problem, särskilt försöker åstadkomma en reglering av straffom man ansvaret för juridiska personer som inte innehåller stora avvikelser från grundläggande principer inom associationsrätten. Det finns anledning att skilja mellan olika fall då företag upplöses. För handelsbolag gäller att likvidationen skall fortsätta om det väcks talan mot bolaget efter dess upplösning 2 kap. 45 § handelsbolagslagen. Sammantaget med bolagsmännens personliga ansvar för bolagets skulder innebär detta att det i princip inte uppkommer några särskilda problem handelsbolagets upplösning jfr prop. genom 1985/86:23 s. 25. Aktiebolag och ekonomiska föreningar kan upplösas genom frivillig- eller tvångslikvidation. Det är knappast heller ett problem i sammanhanget. För det första är likvidation inte ett praktiskt sätt för den oredlige att plundra ett bolag eftersom förfarandet är reglerat och skall genomföras likvidatorer. Om likvidationen skett för att undav vika straffansvar torde det ofta vara möjligt att visa att de ansvariga känt till de omständigheter som ligger till grund för straffansvaret. Ansvarstalan torde i dessa fall kunna väckas mot den upplösta juridiska varvid likvidationen skall fortsätta. Vår bedömning är nämpersonen

SOU 1997: 127 Juridiska som straflsubjekt 261 personer

fordran böter skall uppkomma när den brottsligen att statens anses liga gämingen förövas och att denna inte prekluderas kallelsen genom okända borgenärer företagsledningen känner till de omständigom heter ligger till grund för företagets straffansvar. Det medför att som ansvarstalan kan väckas även efter att den juridiska personen uppen likvidation och dess tillgångar skiftats ut. lösts genom En situation föreligger om upplösningen sker genom att ett annan företag försätts i konkurs. Om konkursen sker för att undgå straffhar den inte sällan föregåtts att bolagets plundrats tillansvar av gångar. Själva plundringen innefattar regelmässigt brott av olika slag, brott kap. BrB och enligt 19 kap. l § ABL jämfört med t.ex. mot 12 kap. 7 § lag. Vi förordar inte någon särskild reglering för samma motverka fall där plundrar ett aktiebolag och därefter försätter att man det i konkurs för att undgå ett väntat straffansvar för bolaget. Man bör i dessa fall lita till det individuella straffansvaret. Det finns framför allt

två skäl för det. Det första och i sig avgörande skälet är att ett bolag

är upplöst efter konkurs utan överskott inte längre existerar och som en inte heller kan återuppväckas. Det enda syftet med reglering som en möjligheter föra talan mot det upplösta bolaget skulle i ett gav att sådant fall att därefter föra över betalningsansvaret för de böter vara bolaget eventuellt döms till de fysiska finns bakom personer som bolaget. Ett sådant syfte att bestraffa fysiska personer uppnås enligt vår

mening bättre att talan förs om individuellt straffansvar än genom omvägen via ett straffansvar för bolaget. Det andra skälet genom att den brottslighet förekommit i bolagets verksamhet oftast är att som torde mindre allvarlig än den brottslighet begås i samband vara som med bolagsplundringen. Vi vill påpeka att det torde kunna ses som en avsevärt försvårande omständighet att företagsplundring sker för att en skall undvika de ekonomiska konsekvenserna ett straffansvar ägarna av för företaget. Förfaranden det här slaget torde också regelmässigt kräva att av styrelseledamöter och verkställande direktörer uppsåtligen eller av

oaktsamhet åsidosätter vad gäller för uppdragen och därigenom som skadar bolaget. Vi vill peka de möjligheter till återvinningstalan skadeståndstalan finns i konkurslagen ABL. Vi har resp. som resp. kortfattat redogjort för reglerna, och vi gör bedömningen att det finns ett betydande utrymme för konkursbon att göra stiftare, styrelseleda-

möter, verkställande direktörer aktieägare skadeståndsansvariga. resp. Betydelsen det skall kanske inte överskattas eftersom är vanligt att av de registrerade förhållandena i bolag det här slaget inte har med av verkligheten att göra.

262 Juridiska personer straflfsubjekt som

9.5.5 Behövs särskilda regler ansvaret vid om

företagsöverlåtelser

Vår bedömning är att det inte bör införas några särskilda regler

om straffansvaret efter företagsöverlåtelser.

Det förhållandet att en juridisk person bytt ägare bör enligt vår uppfattning inte utgöra hinder mot att bolaget får bära ansvar för brott som har begåtts före ägarskiftet. Ett aktiebolags identitet är densamma som före överlåtelsen. En annan sak är det civilrättsliga och individuellt straffrättsliga ansvar som kan åvila en överlåtare som inte lämnat korrekta uppgifter om det överlåtna företaget. För handelsbolag gäller som framgått speciella regler i fråga om bolagsmännens rätt att träda ur bolaget och när det gäller överlåtelse av sin andel. När det gäller enskilda näringsidkare innebär en företagsöverlåtelse i praktiken inte annat än att de överlåter den egendom används i som rörelsen. Staten och andra fordringsägare kan fortfarande göra sina anspråk gällande mot den enskilde näringsidkare som åtagit sig förpliktelsema. Det bör självfallet inte vara möjligt att avbörda sig ansvaret genom en enkel överlåtelse av verksamheten.

9.5.6 Bör den juridiska kunna vända sig

personen

mot den utlöst straffansvaret

som

Vår bedömning är att det inte bör införas några regler som ger en juridisk person möjlighet att regressvis föra talan om det utdömda straffet mot den som utlöst straffansvaret.

En särskild fråga är i vad mån en juridisk person har ådömts ett som bötesstraff bör ha möjlighet att i sin tur kräva att gärningsmannen ersätter erlagda böter. Grunden för en sådan talan skulle kunna vara att gärningsmannen genom brottet vållat den juridiska personen ren förmögenhetsskada som består i att den döms att betala böter. l skadeståndsrätten är det en traditionell princip att ekonomisk skada ersätts så snart skadeståndsskyldighet föreligger. En ekonomisk skada består som i ett straff är emellertid över huvud taget inte ersättningsgill. Vi anser inte att det finns anledning att föreslå någon ändring i detta hänseende.

SOU 1997: 127 Juridiska personer som straflsubjekt 263

Enligt vår mening finns det flera skäl som talar mot att en juridisk person bör kunna återkräva böterna av gärningsmannen. Ett skäl är att bötesstraffet för en juridisk person bestäms med utgångspunkt från den juridiska personens förhållanden och inte gämingsmannens. Det skulle därför ofta leda till orimliga konsekvenser om gärningsmannen ålades det slutliga betalningsansvaret för böterna. Det tyngst vägande skälet är emellertid att reglerna om juridiska personers straffansvar riktar sig direkt till dessa som sådana. Skälet för ett sådant straffansvar är ytterst att hotet om straff skall utgöra ett incitament för den juridiska personens ledning att motverka att det begås brott i verksamheten. Straffansvaret skulle knappast denna verkan om den juridiska personen i sin tur kunde göra någon annan ansvarig. Mot denna bakgrund finner vi inte anledning att föreslå någon rätt för en juridisk person att rikta återkrav mot den som utlöst ett straffansvar.

Det anförda hindrar naturligtvis inte att det kan finnas goda skäl för ett företag att vidta andra åtgärder mot en anställd som har orsakat att företaget dömts till straff. Det blir dock i sådana fall inte fråga om regressrätt for det utdömda straffet utan enbart om sådana ingripanden av disciplinär art som är medgivna enligt arbetsrättslig lagstiftning.

10 for att straffa

Förutsättningarna juridiska personer

10.1¶Inledning

I kapitel 8 har vi funnit att starka skäl talar for att ersätta den nuvarande foretagsboten med ett system innefattar straffansvar for jurisom diska I kapitel 9 har vi behandlat frågan vilka slags personer. om kollektiva enheter bör kunna drabbas ett sådant och vad som av ansvar bör gälla i samband med att juridiska upphör, att brott som personer i koncerner, att ägarbyte sker I detta kapitel skall äger rum m.m. behandla de närmare förutsättningarna for att juridisk person skall en kunna drabbas av straffansvar. Redan kapitel 8 framgår att vår uppfattning är att straffansvar för av juridiska bör förutsätta att fysisk gjort sig skyldig personer en person till brott. Härutöver måste givetvis krävas att brottet har en viss anknytning till den juridiska verksamhet. Vad som bör krävas personens i det hänseendet beror bl.a. hur ansvarsförutsättningama i övrigt utformas. Vi återvänder därför till den frågan i avsnitt lO.5.2. En ytterligare tänkbar avgränsning ansvarsområdet är, såsom av bl.a. gäller for foretagsboten, att kräva att brottet varit viss allvarav ligare karaktär. Den frågan har redan behandlat i avsnitt 8.4 och då for vår del funnit sådan avgränsning framstår mindre lämpatt en som lig. I våra fortsatta överväganden utgår från detta ståndpunktstagan-

de. Av våra tidigare överväganden framgår vidare att vi, i likhet med vad i direktiven och vad torde gälla samtliga länder som anges som har med straffansvar for juridiska personer, utgått från att som system i fall det centrala området for ett straffansvar för juridiska persovart

måste brott begås i näringsverksamhet.

ner vara som I princip finns två olika modeller for att åstadkomma den begränsningen. Den är, såsom gäller företagsboten, att formellt låta anena omfatta alla straffbestämmelser däremot inskränka tillämpsvaret men ningen till sådana brott begåtts i utövningen av näringsverksamsom het. Den andra, bl.a. valts i Finland och Danmark, är att låta som

266 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

ansvaret omfatta endast vissa utpekade straffbestämmelser som väljs ut utifrån intresset att erhålla ett lämpligt avgränsat tillämpningsområde. Självfallet kan de två modellerna kombineras olika sätt. V

10.2¶Generell eller selektiv reglering

Vi förordar en selektiv metod som utgångspunkt för avgränsningen straffansvaret för juridiska personer. Principen bör

av således att straffansvar för juridiska skall förut-

vara personer

särskild föreskrift i anslutning till de enskilda straffsätta en bestämmelserna. Med en selektiv reglering uppkommer det dock behov genombrottsregel som öppnar möjlighet till

av en

även i sådana fall där detta inte är särskilt föreskrivet. ansvar

Frågan lämpligen bör använda en generell eller en selektiv

om man modell berördes med lätt hand i samband med att reglerna om företagsbot infördes. I stort inskränker sig det föredragande statsrådets kommentarer i propositionen prop. 1985/86:23 17 till att han ansåg

s. sig kunna dra slutsatsen att det inte skulle vara särskilt meningsfullt att försöka hitta separata lösningar alla de områden där en sanktion

detta slag behövs. Allt talar för att i stället bör eftersträva en av man generell lösning tar sikte att allmänt motverka brott av det slag

som som det här är fråga om.

Uttalandet grunda sig främst två olika faktorer. Den ena

synes gäller lagstiftningstekniska överväganden. En selektiv reglering förutsätter förhållandevis grundlig genomgång av främst den omfattande

en lagstiftning tar sikte näringsverksamhet och innebär därför ett

som väsentligt omfattande lagstiftningsprojekt än det som krävs om

mer

väljer generell lösning. Den andra gäller frågan om intresset av man en

konsekvent och sammanhängade lagstiftning. Med en selektiv en reglering föreligger alltid risken att det i en juridisk persons verksamhet begås icke utpekade brott vid vilka det är svårt att finna rationella skäl varför dessa, i motsats till vad de utpekade brotten, inte skall kunna föranleda någon sanktion mot den juridiska personen. Med en generell metod undgår den typen av problem.

man

De berörda faktorerna talar med inte oväsentlig styrka för en

nu en generell reglering. Inte minst mot bakgrund av de praktiska erfarenheterna företagsbotsinstitutet finns det emellertid anledning att ändå

av överväga det finns tillräckliga skäl för att övergå till en selektiv

om metod.

Förutsättningarna för att straflajuridiska 267

personer

Det bör då först påpekas att utgångspunkten för våra överväganden delvis är annorlunda än de som gällde när lagstiftningen företags-

om bot antogs. Under beredningen av företagsbotslagstiftningen anfördes det vid åtskilliga tillfällen att det är ändamålsenligt att tillämpa företagsbot endast i fråga om mer allvarlig brottslighet se t.ex. a. prop. s. 31 medan vår utgångspunkt, av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.4, tvärtom är att ett straffansvar för juridiska personer främst kan antas vara av betydelse vid mindre allvarlig brottslighet.

Ett avgörande skäl för att företagsboten korn att inriktas

mer allvarlig brottslighet synes ha varit processekonomiska överväganden. Det föredragande statsrådet hänvisade i sina överväganden a.

prop. s. 31 till vad kommissionen anfört i frågan. Enligt kommission i sin tur torde de preventiva effekter som stod att vinna med att tillämpa företagsbot vid mindre allvarliga brott vara ganska begränsade i förhållande till det merarbete som skulle uppkomma för de rättsvårdande myndigheterna polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar. I

stället borde man vid mindre allvarliga brott kunna förlita sig det personliga straffansvaret och vid behov förverkande av brottsliga

- — förtjänster se Ds Ju 1984:5 s. 80.

Självfallet delar vi uppfattningen att man vid avgränsningen av juridiska personers ansvar för brott måste beakta processekonomiska överväganden. Att låta ansvaret omfatta även mindre allvarliga brott behöver emellertid inte innebära någon ökad arbetsbelastning för rättsväsendet om det samtidigt genomförs andra ändringar som kompenserar för de nya arbetsuppgifterna. I avsnitt 12.2 tar upp frågan om förhållandet mellan ansvaret för juridiska personer och det individuella straffansvaret och förordar där att det förra vid lindrigare brott skall ha prioritet. Om åtal väcks mot den juridiska personen skall således åtal kunna underlåtas mot den fysiska person som utlöst straffansvaret. I avsnitt 14.3 föreslår vi vidare att lagföring av juridiska personer skall kunna ske genom strafldreldggande. Vidare föreslår i avsnitt 14.4 att de aktuella fallen skall omfattas av en särskild åtalsprövningsregel. Dessa åtgärder, som funnit sakligt motiverade, bör enligt vår bedömning kompensera för de nya arbetsuppgifter som ett ansvar för juridiska personer i enlighet med vårt förslag innebär. Processekonomiska skäl skulle därför inte utgöra något hinder mot ett sådant ansvar.

Att företagsbotens tillämpningsområde begränsades till mer allvarlig brottslighet synes också hänga samman med att sanktionsavgifter uppfattades som en mer ändamålsenlig väg än straffansvar för att komma tillrätta med lindrigare överträdelser jfr 17 f.. I viss ut-

a. prop. s. sträckning är detta uppenbart korrekt. Vi har också redan tidigare

268 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

uttalat att det kan finnas skäl att införa sådana nya områden. Samtidigt måste det understrykas att det endast kan bli fråga om punktinsatser i förhållande till den stora mängd av näringsreglerande lagstiftning finns. Redan intresset att upprätthålla principiellt klar

som av en och överskådlig lagstiftning talar emot en ordning med ett mycket stort antal olika sätt uppbyggda sanktionsavgifter. Om man vill främja enhetlighet och konsekvens när det gäller reaktionerna mot lagöverträdelser i näringsverksamhet finns det starka skäl för att detta bör ske inom för straffsystemet. De förslag lägger fram i detta betän-

ramen kande bör enligt vår mening påtagligt minska behovet av att införa sanktionsavgifter. Som återkommer till i avsnitt 12.5 finns det också skäl att överväga vissa de sanktionsavgifter som nu finns bör

om av kunna avskaffas våra förslag genomförs. Vi vill också återigen

om stryka under risken för att sanktionsavgifter får sådan utformning att

en

falla under Artikel 6 i Europakonventionen. Enligt vår de kan anses uppfattning är det i sådana fall genomgående lämpligare att inordna sanktionssystemeti det straffrättsliga systemet.

Vid första påseende kan det förefalla som om ett vidgat tillämpningsområde det slag vi förordar inte skulle minska utan

av som tvärtom öka de lagtekniska problemen att peka ut de brott vid vilka straffansvar för juridiska skulle kunna komma i fråga. Så är

personer dock knappast fallet. Kämområdet för ett straffansvar för juridiska

måste uppenbarligen vara den i och för sig stora flora av personer specialstraffrättsliga regler knyter till den näringsreglerade

som an lagstiftningen jfr 28 f.. Det är också inom det området

a. prop. s.

företagaransvaret har sitt främsta tillämpningsområde. Många av som staffbestämmelsema främst förhållandevis lindrig brottslighet.

avser Om även sådana brott omfattas straffansvaret blir det visserligen ett

av större antal straffbestämmelser behöver pekas ut men de gräns-

som dragningsproblem kvalifikation av brottsligheten medför und-

som en viks i princip helt. I avsnitt 10.3 redovisar de principer som vi funnit bör läggas till grund för urvalet av straffbestämmelser vid vilka det bör föreskrivas att straffansvar kan riktas mot juridisk person. l bilagoma 2 i Del B finns dels våra fullständiga förslag i frågan

l resp. dels tabellarisk sammanställning av förslagen.

en

Vad emellertid är av väsentligt större betydelse för valet

som mellan generell och selektiv metod är att straffansvar for juri-

en en diska i motsats till den nuvarande företagsboten, enligt vårt

personer, förslag skulle bli den normala och reguljära sanktionen vid överträdelser näringsreglerande lagstiftning. Det är då enligt vår uppfatt-

av ning naturligt att detta också konkret skall återspegla sig i lagstiftningen. För detta talar inte enbart allmänna legalitetskrav utan också

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 269

vikten att näringsidkama när de tar del av lagstiftningen får en klar

av upplysning de faktiska konsekvenserna om bestämmelserna över-

om träds. Den pedagogiska effekten i förhållande till funktionärema inom rättsväsendet skall inte heller underskattas. Vi erinrar här om de bris-

tande kunskaper företagsboten vår åklagarenkät tyder på. Mot

om som dessa hänsyn att eventuella lagtekniska problem måste anses

anser väga lätt.

Vi förordar alltså selektiv metod utgångspunkt för avgräns-

en som ningen straffansvaret för juridiska personer. I vart fall när det gäller

av det primära tillämpningsområdet bör det alltså i varje aktuell straff-

bestämmelse att i de fall brottet begåtts i en juridisk persons

anges som verksamhet skall den juridiska personen dömas till straff.

Även accepterar de skäl anfört för ett selektivt

om man som nu

kvarstår den invändningen mot ett sådant att det kan medföra system risker för att lagstiftningen inte framstår konsekvent och samman-

som hängande att juridiska kan undgå i fall vid

genom personer ansvar vilka svårt finna rationella skäl för att dessa inte behandlas

det är att

sätt de är utpekade ansvarsgrundande.

samma som som som

Ett sätt att motverka dessa risker kan synas vara att tillämpa extensiva kriterier vid urvalet vilka bestämmelser skall omfattas det

av som selektiva systemet. Det kan emellertid goda grunder sättas i fråga

härigenom inte endast förskjuter problemen i stället för att om man minska dem. Ju extensiva kriterier man använder mer nännar

mer

sig också i praktiken ett rent generellt system och därigenom man också de problem ett sådant medför när det gäller legalitet och

som

klar avgränsning av tillämpningsområdet.

Som vi återkommer till i avsnitt 10.3 har mot bakgrund av inriktningen våra förslag funnit det naturligt att avgränsa det selek-

av tiva tillämpningsområdet utifrån det förhållandevis snäva kriteriet, att fråga skall lagstiftning i väsentlig mån framstår som

vara om som direkt näringsreglerande och till straffbestämmelser vid vilka principer-

för företagaransvar kan tillämpas. Med sådan avgränsning komna en

naturligtvis mängd lagstiftning allmänna regler för mer en som avser

falla utanför tillämpningsområdet. Även

umgänget i samhället att om

inte i sig sikte näringsverksamhet är det självfallet att de

dessa tar också skall iakttas i sådana sammanhang. Liksom vid varje annan form

avgränsning selektivt tillämpningsområde torde det därför av av ett

ofrånkomligt utfallet i enskilda fall kan komma att framstå vara att

tillfälligt och inkonsekvent. som

Det enda alternativ till ett helt generellt tillämpningsområde som

kan tänka är genombrottsregeFÅ som under viss preciserade

oss en omständigheter öppnar möjlighet att döma juridisk person till

en en

270 Förutsättningarna för att straflajuridiska SOU 1997: 127 personer

straff även om detta inte särskilt föreskrivits i anslutning till den tillämpliga straffbestämmelsen. Vi återkommer i avsnitt 10.6 till hur sådan bestämmelse lämpen ligen kan utfonnas. Först bör emellertid något närmare diskuteras i vilka sammanhang en sådan genombrottsregel kan antas fylla någon mer väsentlig funktion. Av våra överväganden har framgått att förordar att straffansvaret för juridiska personer inte skall begränsas till överträdelser av mer allvarlig karaktär. Tvärtom är det vår uppfattning att ett sådant ansvar primärt bör inriktas på och kan ha sin största betydelse vid överträdelser av förhållandevis lindrig natur. Detta innebär emellertid inte att allvarligare brott vare sig bör eller kan hållas utanför tillämpningsområdet. Det följer redan att det selektiva ansvaret ofrånkomligen av kommer att omfatta straffbestämmelser har förhållandevis vid som en straffskala eftersom dessa tar sikte såväl överträdelser förseelseav karaktär som mer allvarliga brott. Det förtjänar härutöver framhållas att det knappast skulle kunna försvarligt från allmänna utgångsvara punkter att ha en ordning, som i praktiken innebar att juridisk en person kunde dömas för lindriga överträdelser olika slag, att av men ansvar skulle vara uteslutet om överträdelsema väl tillräckligt var allvarliga. Kraven på ett konsekvent och sammanhängande system gör sig emellertid enligt vår mening gällande med olika styrka beroende vilken typ av överträdelser som man har att göra med. Så länge det är fråga överträdelser närmast ordningsförseelsekaraktär är det om av väsentligt lättare att acceptera att dessa kan regleras och behandlas olika sätt i olika fall. Är det fråga allvarligare överträdelser framom står däremot sådana olikheter ett helt annat sätt principiellt som

betänkliga.

Detta innebär i sin tur att det knappast kan finnas något i vart anses fall mer påtagligt behov genombrottsregel vid lindrigare brott. av en Om lagstiftaren finner att en viss typ överträdelser primärt är av som av detta slag bör kunna föranleda straff för juridiska bör det personer kravet kunna ställas att detta också ges ett uttryckligt lagstöd. Behovet av en genombrottsregel gör sig således enligt vår mening främst gällande vid allvarliga överträdelser. mer Det torde också vid sådana kan förvänta sig att vara som man allmänheten skulle kunna inskränkte juridiska reagera om man personers ansvar till ett mer snävt selektivt system. Som exempel kan nämnas att arbetsmiljölagen formellt är begränsad till arbetsmiljön och att ansvar för brottsbalkens bestämmelser arbetsmiljöbrott förutsätter om åsidosättande åligganden enligt arbetsmiljölagen orsakat viss av som en

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 271

effekt i 3 kap. 7-9 BrB. Detta innebär att ansvar för

som avses arbetsmiljöbrott är uteslutet i vissa fall åsidosättanden av skyldig-

av heter, exempelvis enligt bestämmelserna i fartygssäkerhetslagen, som är väsentliga från arbetsmiljösynpunkt jfr prop. 1990/91:140 s. 113. Det torde svårförklarligt varför inte också sådana åsidosättanden

vara för den juridiska skulle kunna föranleda enligt brotts-

personen ansvar balken. Som återkommer till i nästa avsnitt finns det ytterligare en faktor med stor styrka talar för genombrottsregel, nämligen de

som en vanligt förekommande subsidiaritetsbestämmelsema inom specialstraff-

rätten.

Ett införande genombrottsregel förutsätter emellertid att en

av en sådan kan från allmänna utgångspunkter tillfredsställande ut-

ges en formning. Vi återvänder redan nämnts till den frågan i avsnitt

som 10.6.

10.3¶Allmänna för det selektiva

principer

urvalet av straffbestämmelser

Vi förordar att de straffbestämmelser för vilka det skall före-

skrivas att juridiska skall dömas till ansvar for brott

personer

begåtts i verksamheten det selektiva urvalet i första hand

som

skall sådana bestämmelser kan medföra för

vara som ansvar

inom företagsledning enligt principerna for före-

personer en

tagaransvar.

Av våra tidigare överväganden har framgått att vår uppfattning är att det selektiva tillämpningsområdet bör avgränsas till sådana straffsanktionerade bestämmelser reglerar näringsverksamhet. Någon helt

som klar avgränsning mellan sådana bestämmelser och andra straffbestäm-

melser är emellertid inte möjlig att göra.

Ibland brukar det sägas att den näringsreglerade lagstiftningen, i

den mån den straffsanktionerad, tillhör specialstraffrätten medan

är straffbestämmelserna i brottsbalken, den allmänna straffrätten, inte skulle särskilt tar sikte näringsverksamhet. l stora

avse normer som drag är detta också riktigt det gäller inte såsom någon allmän

men princip. I brottsbalken finns rad straffbestämmelser som avser just

en näringsverksamhet avsnitt 10.4. Specialstraffrätten omfattar dess-

se

utom lång rad straffbestämmelser inte tar sikte närings-

en som verksamhet. Uppdelningen i allmän straffrätt och specialstraffrätt är

272 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

således inte något användbart kriterium for att avgränsa det selektiva urvalet straffbestämmelser.

av

Vad ligger närmare till hands är att utgå från vid vilka brott

som

principerna företagaransvar är tillämpliga. Vi rör oss i det som om sammanhanget med ansvarsform är speciellt avpassad for

en som överträdelser inom for näringsverksamhet. Ett särdrag for fore-

ramen tagaransvaret är vidare att det avgörande inte är som omedelbart

vem utfört den gärning utlöser ansvaret. Det avgörande är i stället vem

som

inom ett företag haft ansvaret för tillsyn och kontroll det som område överträdelsen skett. Fråga är alltså normalt om s.k. oäkta

som underlåtenhetsbrott, där personer inom ledningen för ett företag eller någon ansvaret for viss del av verksamheten har delegerats till,

som en

ha garantställning i förhållande till vilket sätt verksamheten anses bedrivs.

Övervägande skäl talar for att straffansvar for juridiska personer i princip bör avgränsas till sådana brott vid vilka personer inom en företagsledning kan hållas ansvariga enligt de principer som gäller för foretagaransvar. Att straffansvaret for brott mot sådana bestämmelser placeras direkt den juridiska personen framstår som ett väsentligt mindre avsteg från sedvanliga principer än om detta sker vid brott där ett kontroll- och tillsynsansvar normalt inte aktualiseras.

Den angivna utgångspunkten är i långa stycket tillräcklig för att

nu peka ut vid vilka brott som det bör föreskrivas att juridiska personer skall kunna dömas till straff. Det gäller t.ex. de fåtaliga bestämmelser med s.k. accessoriskt foretagaransvar se avsnitt 2.7 men också andra brott där företagare anges som specialsubjekt. Att detta sker olika sätt i olika lagar saknar därvid betydelse. Oavsett om specialsubjektet anges som näringsidkare, arbetsgivare, redare, anordnare, tillståndshavare eller något annat bör straffansvaret kunna riktas direkt mot den juridiska person inom vars verksamhet överträdelsen begåtts.

Principerna om foretagaransvar är emellertid inte begränsade till straffbestämmelser av detta slag. De tillämpas i betydande omfattning också vid brott utan något specificerat brottssubjekt. I många sådana fall, som exempelvis livsmedelslagen, miljöskyddslagen och arbetsmiljölagen, står det trots detta klart att lagstiftningen primärt tar sikte

näringsverksamhet. Att även sådana bestämmelser bör omfattas av det selektiva tillämpningsområdet anser for vår del uppenbart.

I andra fall tar lagstiftningen sikte såväl näringsverksamhet som enskildas handlande. Som exempel kan nämnas skattebrottslagen och varusmugglingslagen. Normalt föreligger i dessa fall inte några svårigheter att skilja ut vilka förfaranden är hänförliga till näringsverk-

som samhet och vilka inte är detta. I det förra fallet tillämpas prin-

som

Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 273 SOU 1997: 127

ciperna företagaransvar. Även den berörda typen av brott bör om nu omfattas det selektiva tillämpningsområdet. En viss försiktighet är av emellertid påkallad i dessa fall mot bakgrund att ansvarsutlösarens av gärning, i motsats till det fall då företagare är specialsubjekt, ofta kan

självständigt straffbar.

vara Härutöver finns ett mycket stort antal straffbestämmelser som kan

sägas primärt ta sikte enskildas handlande oavsett om detta sker inom för näringsverksamhet eller inte. De flesta bestämmelserna ramen i brottsbalken detta slag. Detsamma gäller exempelvis även är av bestämmelserna i trafikbrottslagen och narkotikastrafflagen. Att ani sådana fall i första hand måste åvila den enskilde gärningssvaret är klart. Om brottet begåtts inom ramen för en näringsverkmannen samhet det emellertid fullt möjligt att också kan drabba är ansvar inom ledningen företaget enligt i vart fall allt väsentligt personer av principer gäller för företagaransvar. Även när det gäller samma som sådana brott kan företagsledningen ha garantställning i förhållande en till hur verksamheten bedrivs. För att sådan skall kunna aktualiseras en krävs dock normalt även oaktsamma förfaranden är straffbara och att medverkansbestämmelsema är tillämpliga. I praktiken är det sällatt detta slag aktualiseras även förhållandena synt att ett ansvar av om växlar mellan olika brott. Brott det berörda slaget bör i princip av nu inte omfattas det selektiva tillämpningsområdet. Att det även vid av sådana brott i många fall är relativt lätt att teoretiskt konstruera fall för

vilka det framstår väl motiverat att tillämpa samma principer som som för företagaransvar vi inte ett tillräckligt skäl för att föreanser vara skriva attjuridiska alltid skall straffas när sådana brott begåtts personer i dess verksamhet. I sammanhanget bör framhållas att straffbestämmelser av det slag

vi bör ingå i det selektiva urvalet ofta innehåller en som menar subsidaritetsregel i förhållande till bestämmelser i brottsbalken som inte bör ingå i det selektiva urvalet. Om någon ett visst förgenom farande formellt överträtt bägge bestämmelserna skall han således

endast dömas för brottsbalksbrottet. Subsidiaritetsreglerna är utformade olika sätt. l vissa fall sägs att bestämmelsen inte skall tillämpas straff eller kan ådömas om ansvar enligt brottsbalken. Om sådan bestämmelse omfattas av reglerna om en straffansvar för juridiska medan detta inte gäller den aktuella personer brottsbalksbestämmelsen torde det inte något som hindrar att den vara juridiska döms till enligt den subsidiära bestämmelsen personen ansvar ansvarsutlösarens gärning är att bedöma enligt brottsbalken. även om Normalt emellertid subsidiaritetsreglerna formulerade enligt mönstret är inte skall ådömas gärningen är belagd med straff i att ansvar om

274 F ärutsättningarna för att straffajuridiska SOU 1997: 127 personer

brottsbalken. Med sådan formulering blir effekten den juridiske en att personen inte kan dömas till ansvar enligt den subsidiära bestämmelsen

om ansvarsutlösarens gärning är att bedöma enligt brottsbalken jfr NJA 1983 s. 479 och Jareborg, Straffrättens gärningslära 168 och s. l7l f..

Det är uppenbart att en sådan konsekvens subsidiaritetsbeav en stämmelse i enskilda fall kan medföra resultat framstår som som olämpliga när det gäller omfattningen juridiska straffav personers ansvar. I praktiken synes det finnas tre olika sätt att motverka detta. Ett är en generell förändring innebörden subsidiaritet. Att föreslå av av en sådan förändring kan inte anses ligga inom för våra direktiv. ramen Ett annat är att allmänt låta även sådana brottsbalksbrott kan som konkurrera ut specialstraffrättsliga bestämmelser ingå i det selektiva urvalet. En sådan ordning skulle emellertid leda till långt större en utvidgning av tillämpningsområdet för juridiska straffansvar personers än som är motiverat subsidiaritetsproblemet. Den tredje möjligheten av är att mildra effekten inom för generell genombrottsregel. Vi ramen en återkommer till den frågan i avsnitt 10.6. Vi har övervägt även andra principer bör användas för avgränsom ningen av det selektiva tillämpningsområdet. Skäl skulle kunna anföras för att det selektiva urvalet inte bör omfatta straffbestämmelser med ett högt minimistraff. Redan till följd av de redovisade principerna bortfaller emellertid sådana bestämmelser i stort genomgående. Ett sett undantag från detta är grövre grader gradindelade brott av som exempelvis miljöbrott. Vi har i sådana fall inte funnit att det finns någon rimlig möjlighet att differentiera mellan olika grader. Frågan om hur sträng påföljden bör i det enskilda fallet får i stället, i likhet vara med vid brott som ha en vid straffskala, avgöras inom för ramen straffmätningen. Vi återkommer till den frågan i avsnitt 13.4. l ett hänseende har emellertid funnit att straffskalan bör tillmätas

betydelse. Främst praktiska skäl bör straffbestämmelser endast av som stadgar penningböter i princip inte ingå i det selektiva tillämpnings-

området. Ett undantag bör emellertid göras, nämligen i fråga om bestämmelser stadgar för specialsubjekt, ägare eller som ansvar t.ex. arbetsgivare. l straffbestämmelser med s.k. ägaransvar är det vanligt att straffskalan enbart innehåller penningböter. Vi har gjort den bedömningen att juridisk bör kunna dömas till enligt sådana en person ansvar bestämmelser när det är den juridiska har ställning personen som av specialsubjekt. Även i vissa andra fall bör brott vars straffskala enbart omfattar penningböter omfattas, t.ex. när det för ringa fall stadgas

sådant straff.

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 275

Vi har även övervägt det subjektiva rekvisitet skulle kunna om användas avgränsningsprincip. Som redan varit inne är som en det främst ifråga oaktsamma gärningar som ett straffansvar för om juridiska kan fylla väsentlig funktion. Det går emellerpersoner en mer tid inte utesluta för juridiska vid uppsåtliga brott, i att ansvar personer de fall otillåten gärning är straffbar vid såväl uppsåt oaktsamen som het. Det skulle egendomligt juridisk person kunde straffas vara om en for någon oaktsamhet brustit i tillsyn och kontroll och däratt av igenom orsakat överträdelse ansvarsbestämmelse medan en av en inte kunde ådömas brottet skett uppsåtligen. Det gäller även ansvar om de olika fallen, såsom vid vållande till miljöstörning och miljöom brott, är uppdelade olika paragrafer. Vad kan diskuteras är som således endast sådana straffbestämmelser enbart är straffbara vid som uppsåt. Också när det gäller sådana faller de flesta bort de genom principer tidigare redovisat. Som allmän princip för avgränssom ningen vi emellertid inte att det subjektiva rekvisitet är lämpligt. anser Det finns uppsåtliga brott kan ha sådan anknytning till en som en juridisk verksamhet att denna bör kunna straffas även om persons uppsåt är förutsättning för Ett exempel är ocker enligt 9 en ansvar. kap. 5 § andra stycket BrB. Ett annat exempel är olaga diskriminering

enligt 16 kap. 9 I bägge dessa fall är näringsidkare specialsubjekt. Vi bör också nämna att övervägt det selektiva urvalet skulle om begränsas till bestämmelser tillämpas i någon nämnvärd som mer omfattning. Vid våra kontakter med myndigheter har behovet av straffför juridiska i flera fall satts i fråga utifrån den utansvar personer gångspunkten. Det gäller exempelvis straffbestämmelser i naturresurslagen 1987:12 och lagen 1985:620 vissa torvfyndigheter. Klart om också inom specialstraffrätten finns lång rad bestämmelser är att en sällan eller aldrig tillämpas. l ett stort antal fall synes det också som kunna anföras mycket goda skäl för att förfarandena borde avkriminaliseras. Att göra sådana överväganden kan dock inte anses ligga inom

för våra direktiv. Det finns knappast heller några möjligheter att ramen utifrån det aktuella kriteriet göra någon meningsfull skillnad mellan bestämmelser där juridiska bör kunna dömas till ansvar och personer där individuellt straffansvar är tillräckligt. Vi har därför inte heller

särskilt beaktat i vad mån bestämmelserna faktiskt används när

bedömt i vad mån de bör ingå i det selektiva urvalet. I detta avsnitt skall vi avslutningsvis beröra vissa frågor av mera

lagteknisk natur angår det selektiva urvalet. Att en straffbestämsom melse ingår i det selektiva urvalet medför att det i anslutning till den särskilda bestämmelsen skall införas bestämmelse att en juridisk en om skall dömas till straff, brottet begåtts i dess verksamhet. 1 person om

276 Förutsättningarna för att straflajuridiska SOU 1997: 127 personer

vissa fall har valt att föra sådan bestämmelse i själva straffen bestämmelsen, som t.ex. i 38 § konsumentkreditlagen. l andra fall, som t.ex. skattebrottslagen l971:69, har funnit det Iagtekniskt lämpligare att införa en separat bestämmelse där det att straffansvar anges för juridiska gäller brott enligt vissa paragrafer begåtts i personer om en juridisk persons verksamhet. l det fall det finns bestämmelser försök, förberedelse eller om stämpling har i de flesta fall valt att föra försöksbrotten i det selektiva urvalet men lämnat förberedelse och stämpling utanför regleringen. Bestämmelsen att juridisk skall dömas till straff, om en person om brottet begåtts i dess verksamhet har generellt placerats efter bestämmelser om osjälvständiga brottsformer före bestämmelser men om subsidiaritet och åtalsprövning. Placeringen är motiverad önskeav målet att det skall stå klart i vad mån ansvaret omfattar osjälvständiga brottsformer samt att reglerna subsidiaritet och åtalsprövning gäller om även straffansvar för juridiska personer. Som återkommer till i avsnitt 14.5 föreslår särskild lag en om tillsyn och åtalsanmälan. Den lagen skall tillämplig i de fall det är vara särskilt föreskrivet. l författningarna där det finns eller flera tillen synsmyndigheter utsedda föreslår att det skall införas bestämen melse med hänvisning till den särskilda lagen tillsyn och åtalsom anmälan. En förutsättning för åtal skall i dessa fall att tillsynsvara myndigheten anmält brottet till åtal med möjlighet att åtala men en även i andra fall, om åtal är påkallat allmän synpunkt. Det finns ett ur antal författningar med bestämmelser myndighets medgivande om som förutsättning för allmänt åtal. Vi föreslår inte att dessa bestämmelser ändras. Detta bör återkommer till i avsnitt 14.4 övervägas i som särskild ordning. Slutligen finns anledning att nämna frågan subjektiva rekvisit i om vissa av straffbestämmelserna. Sedan l juli 1994 gäller brottsbalkens reglering av vilka krav skall ställas i subjektivt hänseende även som inom specialstraffrätten. Det innebär gärning skall att en anses som brott endast om den begås uppsåtligen, inte annat är särskilt föreom skrivet. Före den 1 juli 1999 tillämpas dock bestämmelsen l kap. 2 § BLB endast straffbestämmelser som trätt i kraft efter den l juli 1994 eller ändrats i något avseende efter denna tidpunkt. Äldre bestämsom melser som tolkats så att de omfattar oaktsamhet utan att detta uttryckligen angetts skall alltså fortfarande tillämpas i enlighet härmed. Vårt förslag innebär ändringar av straffbestämmelser och måste därför ta ställning till vad som kan anses gälla i subjektivt hänseende i de fall då detta inte är angivet. Som flera gånger påpekat har vi inte sett det

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 277 SOU 1997: 127

vår uppgift förändra det straffbara området. Vi har alltså enbart som att gjort ändringar i de bestämmelser där det uttryckligen bör anges att straffbar för någon ändring inte skall ske gällande oaktsamhet är att av rätt.

10.4 av det selektiva urvalet

Tillämpningen

vid vissa lagar

i avsnitt redovisade principerna illustrerar den allmänna

De föregående

överväganden vi ansett bör vägledande för avgränstyp av som vara det selektiva tillämpningsområdet. Varje straffbestämmelse ningen av kräver dock också särskilda överväganden. lnom ramen för detta betänkande kan det dock inte komma ifråga att fullständigt redovisa överväganden beträffande varje bestämmelse. l det följande skall våra emellertid med utgångspunkt från vissa lagar försöka att mer konillustrera olika former särskilda överväganden som gjort sig kret av i samband med vår genomgång. Det bör strykas under att

gällande

redovisningen endast är exemplifierande inte bara så sätt att berör fåtal alla de lagar ingår i vårt förslag utan endast ett av som också vi endast berör vissa aspekter de lagar som tar genom ett av upp till behandling. i Del B finns tabellarisk sammanställning över de l bilaga 2 en bestämmelser föreslår skall ingå i det selektiva tillämpolika som Bestämmelserna har där redovisats efter tillsynsmyn-

ningsområdet.

Totalt det sig ett hundra straffbestämmelser. Utdighet. rör om par har detta varit att iaktta viss försiktighet med att

gångspunkten trots en

föra straffbestämmelser i det selektiva urvalet. Det är bättre att vid eventuellt behov föra bestämmelser listan än att behöva ta nya bort bestämmelser vid närmare överväganden visat sig inte lämpsom böra ingå i det selektiva urvalet. Vi vill därför inte utesluta att ligen det under den fortsatta beredningen våra förslag förs fram av ytterligare förslag till straffbestämmelser bör ingå i det selektiva som

det gäller direkt näringsreglerande lagstiftning har

urvalet. När mer tagit med alla tänkbara bestämmelser. l det hänseendet dock i princip våra förslag utgöra ett bruttoförslag från vilket det av kan sägas anledningar kan finnas anledning att göra avdrag. Värdefulla olika synpunkter i det hänseendet bör inte minst kunna tillföras av de olika tillsynsmyndigheter har till uppgift att övervaka efterlevnaden av som den lagstiftning omfattas vårt förslag. som av

278 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

Brottsbalken

Flertalet brottsbalkens bestämmelse är sådana primärt sikte av som tar en enskilds handlande oavsett detta sker inom för om ramen näringsverksamhet eller inte. Enligt de principer utvecklade i som Föregående avsnitt bör bestämmelserna då inte ingå i det selektiva urvalet. l balken finns emellertid ett antal bestämmelser klart som tar sikte näringsverksamhet. Sådana bestämmelser bör enligt vår uppfattning ingå i det selektiva urvalet. l vissa fall t.ex. ocker och häleri är det i detta sammanhang endast fråga variant om en av ett mer allmänt brott som behandlas i viss bestämmelse. Vi har då låtit en straffansvaret för juridiska omfatta endast den särskilda personer varianten. Vi vill påpeka att detta är teknik väl kan användas en som även i andra sammanhang än de där föreslagit den. Vid sidan av de straffbestämmelser klart tar sikte näringssom verksamhet finns det t.ex. i kap. 13, bestämmelser kan som sägas ta sikte såväl näringsverksamhet enskildas handlande och där det som i det förra fallet står klart kan följa enligt principerna att ansvar om företagaransvar. Även sådana bestämmelser har vi tagit med i det selektiva urvalet. Det bör framhållas att det inte går att göra någon klar avgränsning av den aktuella kategorin bestämmelser. Vi har i vårt av urval endast tagit med bestämmelser enligt vår bedömning som ett mer klart och otvetydigt sätt måste angå formerna för näringsanses verksamhet. Vad gäller brotten mot är det inte helt ovanligt att för person ansvar brotten vållande till död 3 kap. 7 och 8 §§ eller till kroppsannans skada eller sjukdom aktualiserats i anslutning till juridiska personers verksamhet enligt principerna företagaransvar. Motsvarande kan om också väl tänkas när det gäller brottet framkallande fara för av annan 3 kap. 9 §. Goda skäl skulle kunna anföras för att bestämmelserna borde ingå i det selektiva urvalet. Enligt vår bedömning bör dock man

med tillämpning försiktighetsprincip åtminstone inledningsvis

av en nöja sig med de möjligheter till straffansvar genombrottsregel som en kan ge. Om någon av de nu berörda brotten begåtts att någon åsidogenom satte vad som ålegat honom i enlighet med arbetsmiljölagen 1977:1 160 skall han i stället dömas för arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 Arbetsmiljölagen är sådan näringsreglerande lag själven som fallet skall ingå i det selektiva urvalet. Arbetsmiljöbrottet är i princip en särskilt kvalificerad form brott mot arbetsmiljölagen. Straffav bestämmelsen tar helt sikte näringsverksamhet och principerna om företagaransvar är tillämpliga. Arbetsmiljöbrottet bör därför ingå i det

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 279

selektiva urvalet. Om brott mot endast undantagsvis är av den karaktären att person de kan sägas begångna i juridisk persons verksamhet kan det vara en framstå motsatsen borde gälla för förmögenhetsbrotten. När som om det gäller systematiska förfaranden torde det dock nästan genommer gående sådana fall där den juridiska personen endast används som vara brottsverktyg och ett mot denna riktat därför också kommer ett ansvar verkningslöst. Ser i stället till sådan mindre allvarlig att vara man förmögenhetsbrottslighet förekommer inom ramen för juridiska som verksamhet har den ofta sådan privat karaktär att den personers en knappast kan begången i verksamheten. Inte sällan riktar sig sägas vara brottsligheten direkt eller indirekt mot den juridiska personen. Det finns därför anledning att iaktta försiktighet även i förhållande till förmögenhetsbrotten när det gäller att låta dessa ingå i det selektiva

urvalet. Vi har således inte funnit tillräckliga skäl för att hänföra någon av tillgreppsbrotten i 8 kap. till det selektiva tillämpningsområdet även det exempelvis beträffande olovlig kraftavledning väl kan tänkas om detta skulle kunna ske i juridisk persons verksamhet. att en Vad det därefter angår oredlighetsbrotten i 9 kap. har ansett att s.k. näringsocker i 9 kap. 5 § andra stycket och sådant s.k. näringshäleri i 9 kap. 6 § andra stycket bör ingå i det selektiva som avses urvalet. Straffbestämmelserna i bägge dessa fall enligt lagtexten avser uttryckligen förfaranden i näringsverksamhet. Principerna för företagarär då självfallet också tillämpliga. Att bägge straffbestämmelseransvar i princip förutsätter uppsåt även det väl kan hävdas att näringsna om häleriet i praktiken är ett oaktsamhetsbrott är enligt vår uppfattning inte tillräckligt för att de skall hållas utanför det selektiva urvalet. Självfallet kan även andra former ocker och häleri än de nu av berörda begås i juridisk verksamhet. Det skall inte heller en persons fördöljas att det i praktiken kan leda till resultat som kan framstå som egendomliga dessa, i motsats till näringsocker och näringshäleri, om inte medför någon bestraffning för den juridiska personen. Enligt vår uppfattning finns det emellertid inte tillräckliga skäl för att utvidga nu det selektiva urvalet till att omfatta även andra gärningsformer än näringsocker och näringshäleri, Vi vill emellertid inte utesluta att det efter hand kan uppkomma sådana behov. Vi tänker här bl.a. att häleribestämmelserna är avsedda att omfatta olika former av s.k. penningtvätt. När det gäller sådan brottslighet är juridiska personers medverkan i alltid förutsättning. Ett straffansvar för juristort sett en diska kan därför antas inte obetydlig preventiv effekt personer en området. l sammanhanget bör nämnas att Penningtvättutredningen

280 Förutsättningarna för att straffa juridiska SOU 1997: 127 personer

nyligen lagt fram förslag skärpt reglering med särskild lag om en en mot penningtvätt SOU 1997:36. Bl.a. föreslår utredningen straffen bestämmelse som straffbelägger dels underlåtenhet att fullgöra gransknings- eller uppgiftsskyldighet avseende transaktioner kan antas som ingå som ett led i penningtvätt dels överträdelser ett förbud för av företag, styrelseledamöter eller anställda att for kund eller utomstående röja att en granskning har genomförts. Penningtvättsutredningen har samrått med oss angående ett straffansvar för juridiska personer avseende penningtvättsbrott. Vi emellertid inte ha tillräckligt anser oss underlag för att i nuvarande läge lämna några konkreta föreslag om något sådant ansvar. Vad som nu sagts gäller i viss utsträckning även i förhållande till bedrägeri. Vi erinrar här om den inom EU-samarbetets utarbetade ram bedrägerikonventionen och det nyligen antagna andra tilläggsprotokollet till denna innebär ett starkt argument för att sådana förfaranden som avses i konventionen bör ingå i det selektiva urvalet. Det kan då också finnas anledning att överväga om även andra liknande bedrägerier bör ingå i det selektiva urvalet. Inte heller i detta avseende anser oss ha tillräckligt underlag för att nu lägga fram några konkreta förslag. Ser därefter till trolöshetsbrotten i 10 kap. är det självfallet inte ovanligt att juridiska fått uppdrag eller innehar sådan personer en ställning att exempelvis förskingring eller trolöshet mot huvudman väl kan sägas ha begåtts i den juridiska verksamhet. Vi har personens emellertid inte föreslagit att något av dessa brott skall ingå i det selektiva urvalet. I ll kap. behandlas brott mot borgenärer De centrala brotten m.m. är oredlighet, vårdslöshet och mannamån mot borgenärer. I praktiken kan det sägas att dessa brott genomgående begås i juridiska personers verksamhet. Det råder inte heller någon tvekan att principerna för om företagaransvar är tillämpliga. Vi har ändå inte föreslagit att de skall ingå i det selektiva urvalet. Skälet är helt enkelt att de juridiska personerna inom vars verksamhet brotten begåtts genomgående har gått i konkurs varför en talan mot dessa inte tjänar något syfte. Motsvarande behöver inte gälla för bokföringsbrott därför föreslår skall ingå som i det selektiva urvalet. När det gäller brotten mot staten och allmänheten i kap. 13 till 22 är det enligt vår uppfattning främst vid de allmänfarliga brotten i kap. 13 som det finns skäl att inkludera straffbestämmelser i det selektiva urvalet. Det omedelbara behovet gäller främst miljöbrott och vållande till miljöstörning som särskilt vad gäller allvarligare fall uppenbarligen till stor del begås inom ramen för juridiska personers verksamhet.

SOU 1997: 127 Förutsättningarna for att straffajuridiska personer 281

Principerna företagaransvar är också tillämpliga i sammanhanget.

om Har väl tagit ställning till att dessa brott skall ingå i det selektiva

man urvalet följer det i princip automatiskt, till följd av de olika straffbestämmelsernas förhållande till varandra, att även de övriga bestämmelserna i kapitlet föreslår bör ingå i det selektiva urvalet.

som

Bestämmelserna och vårdslös försäkran i kap. 15 tar bl.a.

om osann sikte på uppgifter enligt lag eller författning lämnas för ett före-

som

räkning. De bör därför ingå i det selektiva urvalet. Skäl skulle tags kunna anföras för att också osant intygande och brukande av osann urkund skulle ingå i det selektiva urvalet. Enligt den tidigare åberopade försiktighetsprincipen har emellertid lämnat bestämmelserna utanför.

Bland bestämmelserna i 16 kap. är det enligt vår uppfattning självklart olaga diskriminering i 9 § skall omfattas urvalet. Straff-

att av ansvaret i sin huvudform åtgärder näringsidkare vidtar i sin

avser som verksamhet. l rättspraxis har bl.a. ledamöter av styrelsen i en bostadsförening dömts för olaga diskriminering se NJA 1979 s. 657. Bestämmelserna olaga diskriminering tillämpas också den som är

om anställd i näringsverksamhet eller handlar näringsidkares

annars en

den är anställd i allmän tjänst eller innehar allvägnar samt som mänt uppdrag. Följden att brottet väljs ut blir att en juridisk person

av

är ägare till t.ex. nattklubb kan ådömas företagsböter om som en anställda dörrvakter gör sig skyldiga till olaga diskriminering.

Vi har inte föreslagit att bestämmelserna om barnpornografibrott, olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp skall ingå i det selektiva urvalet. Ett skäl för detta är att brotten ofta är tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott, vilket innebär att tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens särskilda ansvarsordning gäller. Ett straffansvar för juridiska skulle i dessa fall komma i konflikt med denna

personer speciella ansvarsordning. Det ligger naturligtvis klart utanför vårt uppdrag att föreslå ändringar denna. Vi har inte heller ansett oss

av böra föreslå några ändringar de straffbestämmelser som ingår i

av grundlagarna inte omfattas den särskilda ansvars-

men som av ordningen.

Vad gäller de nämnda brotten kan dessa emellertid också

nyss begås sådant sätt att ansvarsfrågan endast skall bedömas enligt brottsbalken t.ex. hets mot folkgrupp skylt vid infarten

se genom en till campingplats i NJA 1982 128. Enligt vår bedömning bör det

en s. emellertid tillräckligt att juridisk kan straffas med stöd

vara en person

genombrottsregel i sådana fall även vissa fall, som t.ex. det av en om nämnda HD-avgörandet ligger nära olaga diskriminering. Andra fall där det kan tänkas att straffansvar för juridisk person blir aktuellt

en

282 F iruLsältningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

med stöd av en genombrottsregel är ledande företrädare för om en ideell förening gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp stencilegenom rade flygblad utan ursprungsuppgifter eller någon inom ledningen om för en juridisk person sprider barnpornografi eller olaga väldsskildring databaser. Även ett straffansvar för juridiska inte genom om personer kan antas ha någon stor betydelse for bekämpningen de berörda av nu brotten utgör möjligheten viss förstärkning den rättsliga regleen av ringen på området. Det skall i sammanhanget nämnas att straffbestämmelserna i 3 kap. 20 § första stycket och 5 kap. 9 § lagen l99lzl559 med Föreskrifter

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

bör omfattas av straffansvar för juridiska Bestämmelserna personer. stadgar ansvar för den bryter mot skyldighet att anteckna eller som anmäla utgivare samt att bevara ett exemplar tryckt skrift av en m.m. Gärningarna är straffbara vid uppsåt eller oaktsamhet och fängelse ingår i straffskalan. När det gäller 3 kap. 20§ andra stycket ingår enbart penningböter i straffskalan och bestämmelsen hålls därför utanför det selektiva urvalet. Straffbestämmelserna kan gälla anses ordningsföreskrifter riktade till verksamheter, t.ex. sändningar radioav program eller framställning av tryckta skrifter. Principerna föreom tagaransvar är enligt vår bedömning tillämpliga. Det finns i detta sammanhang anledning att peka särskild en konsekvens av vårt förslag att upphäva bestämmelserna företagsom bot. l 5 kap 6 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen att för anges brotten olaga våldsskildring och barnpornografibrott gäller särskild om rättsverkan i övrigt, dvs. vid sidan konfiskering, vad föreskrivs av som i lag. Detta innebär att bestämmelserna företagsbot är tillämpliga om även vid yttrandefrihetsbrott. Förutom att den enligt yttrandefrihetsgrundlagen ansvarige kan dömas till straff är det alltså möjligt att en näringsidkare i verksamhet brottet begåtts kan ådömas förevars en tagsbot se prop. 1989/90:70 s. 46. En övergång från särskild rättsverkan till straff leder oundvikligen till att denna möjlighet försvinner Vi kan för vår del inte finna någon möjlighet att inom för vårt ramen

Oavsett att det inte framgår lagtexten torde också bestämmelsen i 3 kap. av 20 § andra stycket anses riktad till den som är ställföreträdare för utgivaren. Det kan mot den bakgrunden vara tveksamt om någon som ingår i den verkställande ledningen för ett radioföretag kan straffas för underlåtenhet att lämna uppgift om ställföreträdare i sändningen, om han inte också är ställföreträdare för utgivaren. ZVi har inhämtat att Justitiekanslern i ett nu pågående mål om barnpornografi har framställt ett sådan yrkande.

SOU 19972127 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 283

uppdrag föreslå någon åtgärd som skulle kunna förhindra denna konsekvens. Enligt vår mening kan det emellertid anföras goda skäl för att det i annan ordning borde övervägas om inte straffansvar för juridiska personer borde kunna tillämpas även vid tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Livsmedelslagen

Bestämmelserna i brottsbalken är av ett sådant slag att det med utgångspunkt från de kriterier som förordat för det selektiva urvalet av brott kan vara föremål för olika bedömningar om vilka brott som bör ingå och inte. Vad som däremot står helt klart är att straffbestämmelser i de lagar typiskt näringsreglerande karaktär skall ingå i

som är av urvalet. Som ett typexempel en sådan lag kan livsmedelslagen nämnas.

Lagen innehåller regler om användning av tillsatser, förekomsten av främmande ämnen i livsmedel, hanteringen i olika distributionsled och frågor om personlig hygien vid hanteringen av livsmedel. Syftet med lagens bestämmelser är att skydda konsumenter mot skadliga eller annat sätt från hälsosynpunkt otjänliga livsmedel se prop. 1971:61 s. 178.

Vid tillämpningen skall beaktas att livsmedel är en produkttyp som lätt ger upphov till särskilt allvarliga personskador, vilket påverkar bedömningen av kravet aktsamhet. Andra produkter där riskerna för personskador ställer särskilda krav hanteringen är läkemedel och kemikalier.

De verksamheter som omfattas är i huvudsak följande; slakt, framställning, beredning, behandling, förvaring, förpackning, transport eller uppläggning av livsmedel, saluhållande, försäljning, servering eller annat överlämnande av livsmedel för förtäring. Enligt förarbetena faller yrkesmässig hantering inom tillämpningsområdet, t.ex. i restaurang, liksom hantering i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i personalmatsal. Lagen gäller däremot inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll, varmed jämställs annan helt sluten krets.

Straffbestämmelserna finns i 30 Paragrafen är utformad som ett s.k. blankettstraffbud. Den lagstiftningstekniken innebär att man måste läsa två bestämmelser för att få klart för sig vilka gärningar som är otillåtna, den första innehåller handlingsnormen och det andra själva straffbudet. Den här tekniken används ofta när det är fråga om straffbestämmelser där företagaransvar gäller.

Bestämmelserna i livsmedelslagen har inte utformats med företagare

284 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

eller liknande som uttryckligt specialsubjekt. l själva straffbudet nämns alltså inte företagaren särskilt, men handlingsnormerna i livsmedelslagens bestämmelser är sådana att de i princip inte kan överträdas av

helst. Begränsningen av de straffbara subjekten sker således vem som genom att straffbestämmelserna riktas till en viss verksamhet, för vilken företagaren bär garantansvar. Detta innebär att lagens straffbestämmelser bör ingå i det selektiva urvalet.

Otillåtna gärningar som begås såväl av uppsåt som oaktsamhet är straffbara.

l likhet med i många specialstraffrättsliga bestämmelser föreskrivs i livsmedelslagen att det inte skall dömas till ansvar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Det finns alltså en subsidiaritetsbestämmelse. Om någon genom ett visst förfarande formellt överträtt såväl en bestämmelse i livsmedelslagen som bestämmelser i brottsbalken skall han således endast dömas för brottsbalksbrottet. Detta kommer att gälla även för juridisk persons straffansvar. En juridisk

en

kan alltså inte dömas enligt livsmedelslagen om en viss gärning person också är belagd med straff enligt brottsbalken. Om, i ett sådant fall, bestämmelsen i brottsbalken inte är en av de bestämmelser vi pekat ut skulle den juridiska personen fri från ansvar om inte en genombtbttsregel införs.

Ringa fall är undantagna från straffansvar. Vi föreslår inte några ändringar kriminaliseringsnivån.

Statens livsmedelsverk utövar enligt 24 § den centrala tillsynen över efterlevnaden livsmedelslagen och de föreskrifter som har meddelats

av med stöd lagen. Det är länsstyrelsen utövar den närmare till-

av som

inom länet. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppsynen gifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen inom kommunen. En tillsynsmyndighet får meddela föreläggande eller förbud uppenbart behövs för att lagen eller föreskrifter som med-

som delats med stöd lagen skall efterlevas. Besluten kan vitessanktione-

av ras.

Möjligheten att förelägga vite 25 § andra stycket är knutet till förelägganden och förbud enligt 25 § som inte är straffsanktionerade. Någon konkurrens med straffbestämmelserna torde därför normalt inte uppstå. Om vite är förelagt är straff uteslutet vid konkurrens. Med andra ord skall inte kunna drabbas såväl vite som straff. Ofta

man av finns uttryckliga bestämmelser om detta men ibland sägs det inte.

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 285

Skattebrottslagen

Straffbestämmelserna i skattebrottslagen skiljer sig från de i livsmedelslagen att de inte primärt är inriktade på näringsverksam-

genom het utan i lika hög grad gäller enskildas förhållanden. I princip föreligger det emellertid inte några svårigheter att avgöra i vad mån en särskild gärning är att hänföra till en juridisk persons verksamhet eller inte. I den mån brottsligheten hänför sig till skyldigheter som en juridisk har är det naturligt att den också anses vara begången i

person den juridiska verksamhet. När det gäller fördelningen av

personens ansvaret tillämpas då också principerna om företagaransvar. Vi bortser här från sådana abnormhandlingar där överträdelserna, exempelvis i syfte att dölja brottslighet, ingår ett led i förfaranden som

annan som är riktade mot denjuridiska personen. Gärningar som angår den enskildes skyldigheter är däremot inte begångna i den juridiska personens verksamhet även den exempelvis avser inkomster från eller till-

om gångar i den juridiska Mot den nu angivna bakgrunden har

personen. vi för vår del inte funnit några problem med att låta skattebrottslagens straffbestämmelser i sin helhet ingå i det selektiva urvalet.

Varusmugglingslagen

Varusmugglingslagen kan indelas i undandragandebrott och rena smugglingsbrott. När det gäller undandragandebrotten skiljer sig dessa i princip inte från skattebrotten. När det gäller de rena smugglingsbrotten kan det ibland svårare att avgöra ett visst förfarande är

vara om att begånget i en juridisk persons verksamhet eller inte. Att

anse som exempelvis viss transport skett med en viss juridisk persons trans-

en portmedel kan enligt vår uppfattning inte vara tillräckligt för att transporten skall kunna ett brott som är begånget i den

anses vara juridiska verksamhet. Härutöver bör krävas att transporten i

personens någon mening skett för den juridiska räkning. Detta innebär

personens att exempelvis narkotikasmuggling endast i undantagsfall kan

rena

begånget i en juridisk persons verksamhet. anses vara

Principerna för foretagaransvar är emellertid tillämpliga i förhållande till Varusmugglingslagen. De har prövats i NJA 1985 s. 43 se avsnitt 2.7. Det är alltså klart att ledningen för en juridisk person är skyldig att organisera verksamheten ett sådant sätt att det finns tillfredsställande tillsyn och kontroll av att regler om in- och utforsel, tull och skatt följs i verksamheten. Detta ställer bl.a. krav att personalen är kunnig och att det finns rutiner för t.ex. fullgörande av anmäl-

286 Förutsättningarna för att straffa juridiska SOU 1997: 127

personer

ningsskyldighet. Företagsledningen har ett således ett tillsyns- och kontrollansvar för att varusmuggling inte sker i verksamheten.

Mot den bakgrunden är det naturligt att varusmugglingsbrotten i 1-6 samt försök till varusmuggling enligt 8§ i sin helhet skall omfattas av straffansvar för juridiska personer.

Rent allmänt kan man säga att frågan företagaransvar bedöms

om

i huvudsak samma sätt när det gäller bokföringsbrott enligt 1 1 kap. 5 § BrB, varusmugglingsbrott enligt varusmugglingslagen och skattebrott enligt skattebrottslagen, med den skillnaden att det inte krävs grov oaktsamhet utan räcker med oaktsamhet vid bokföringsbrott. När det gäller ansvar för varusmuggling enligt l-5 krävs i subjektivt hänseende uppsåt eller grov oaktsamhet ang. rekvisitet grov oaktsamhet se NJA 1981 s. 900, NJA 1982 s. 825 och NJA 1985 s. 43.

En särskild fråga som uppkommer vid det selektiva urvalet av bestämmelser i varusmugglingslagen är hur befälhavarens ansvar skall förhålla sig till ansvaret för en juridisk person i vilken befälhavaren är verksam. Enligt 7 § skall en befälhavare dömas till böter för bristande tillsyn över transportmedel, om gods påträffas undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg plats, som inte är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och det framgår av omständigheterna, att varusmuggling, som inte är att anse som ringa, är tillämnad eller har ägt rum. Detta gäller om befälhavaren inte bör dömas till ansvar enligt annan bestämmelse i varusmugglingslagen. Har befälhavaren gjort vad honom skäligen ankommit för att förhindra varusmuggling, skall han vara fri från ansvar. Om tillsynen över transportmedlet i nu aktuellt avseende genom skriftlig instruktion eller annat dylikt sätt anförtrotts annan person av befálsgrad, gäller det sagda denne i stället för befalhavaren. För attjust det här slaget av delegation skall straffrättslig verkan bör den ske skriftligen.

Det kan diskuteras om även den juridiska person inom vilken befälhavaren är anställd bör kunna straffas om ett nu aktuellt brott begås i dess verksamhet. Straffbestämmelsen har tydlig prägel av garantansvar och bygger liknande principer som företagaransvaret jfr avsnitt 2.7. När det gäller i vart fall ett fartyg torde det vara klart att befälhavaren har sådan ställning att hans uppdrag är att självständigt svara för viss del av t.ex. ett rederis verksamhet. Det får också anses klart att det i verksamhet med trafik med fartyg, luftfartyg eller tåg finns särskilda skäl för uppdraget som befälhavare och att den som är befälhavare måste förutsättas ha tillräcklig kompetens och beslutsbefogenhet att sköta sina skyldigheter. Det nu anförda talar för att det skulle ligga i linje med de principer vi följer att befälhavarens underlåtenhet att fullgöra sitt kontrollansvar i det hänseende som avses i 7 §

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straffa 287 personer

utlöser ansvar för den juridiska i vilken han är verksam. Vad person som talar i motsatt riktning är att bestämmelsen entydigt är riktad till befälhavaren eller befälsgrad fått ansvaret delegeannan person av som rat till sig. Det finns inte heller ägaransvar eller annat accessoriskt företagaransvar kopplat till befälhavarens ansvar. Det är vidare inte i egentlig mening fråga om tillsyn och kontroll med avseende verksamheten utan mera en skyldighet att övervaka att transportmedlet inte utnyttjas av andra utomstående för att begå brott. Detta får sammantaget anses vara en mycket stark markering det individuella av ansvarets prioritet när det gäller tillsynen t.ex. ett fartyg. Vår bedömav ning är därför att det nu aktuella brottet inte bör ingå i det selektiva urvalet. Det är viktigt att observera att brottet bristande tillsyn av transportmedel enbart kan föranleda böter och är subsidiärt till övriga varusmugglingsbrott. Det betyder i sin tur att det inte kan bli aktuellt att straffa en juridisk person för detta brott med tillämpning av en genombrottsregel eftersom brottet inte är tillräckligt allvarligt se avsnitt 10.6 samt forfattningskommentaren till 32 kap. 2 § BrB.

Lagen 1940:176 med vissa bestämmelser fraktfart med om svenska fartyg

Bestämmelser om befálhavaransvar finns även andra håll än i varusmugglingslagen. I 4 § lagen med vissa bestämmelser fraktfart om med svenska fartyg föreskrivs exempelvis följande:

4 § Företages med fartyg resa utan tillstånd, då sådant erfordras, eller iakttas inte för tillstånd uppställt villkor, döms befälhavaren till böter eller fängelse i högst ett år. Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap om förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande, dömes han till straff som i första stycket sägs. Där frakt för godsets fortskaffande eller ersättning för bogsering skolat enligt därom träffat avtal tillkomma den brottslige, må domstolen, efter skäligt finnes, förplikta honom att utgiva fraktens eller ersättningens belopp. Är den, vilken frakten eller ersättningen skolat tillkomma, förfallen till straff efter sägs, må han förpliktas att frakten eller ovan av ersättningen utgiva det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å den olovliga åtgärden högst kan skattas.

288 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot vad i 3 § är föreskrivet, döms fartygets ägare eller den, som annars äger förfoga över fartyget, till böter eller fängelse i högst ett år. Lag I99l:256.

Bestämmelsen i första stycket saknar angivelse subjektiva rekvisit. av Förbudet knyter till regeringens möjlighet att enligt 2 § förordna, att an med registreringspliktigt fartyg får företas endast med tillstånd av resa regeringen eller den regeringen därtill bemyndigat och under iakttagande de villkor, kan ha uppställts för tillståndet. Straffansvaret är av som säkerligen begränsat till uppsåtliga gärningar. Det inte avsett att vara mest sannolika torde att lagstiftaren åsyftat ett strikt ansvar. Det vara bör därför i bestämmelsen att oaktsamhet i förhållande till att nu anges erforderligt tillstånd saknas eller att villkor överträds räcker för straff-

barhet. Andra stycket innehåller reglering anstiftan och en bestämen av melse accessoriskt företagaransvar i förhållande till befälhavarens om gärning. Ägaransvaret i fjärde stycket är med stor sannolikhet avsett att vara strikt. Det torde i vart fall inte innebära någon utvidgas kriminalisering föra bestämmelse att uppläggning, avrustning eller avatt en om mönstring skall ha skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Som är befälhavare någon har i uppdrag att nyss sagts en som självständigt för viss del verksamheten, inom t.ex. ett svara en av rederi. Lika klart är det att inom befraktning till sjöss finns särskilda skäl för att någon i uppdrag att befälhavare. Det är t.o.m. en ge vara skyldighet för redaren eftersom ett fartyg måste ha en befälhavare. Med hänsyn till kraven befälhavare och hans befogenheter en måste förutsätta att befälhavaren normalt är någon med tillräcklig man kompetens och andra förutsättningar för att sköta ledningen av far-

tyget. Den fråga kan ställa sig är enbart brott enligt 4 § andra man om och fjärde styckena redare eller ägare skall kunna utlösa straffav för juridiska eller även befälhavarens brott skall ansvar personer om kunna göra det. Det aktuella fallet skiljer sig som synes ganska nu markant från bestämmelsen befälhavarens i varusmugglingsom ansvar lagen. Det är också fråga brott där fängelse ingår i straffskalan. om Mot den bakgrunden bör enligt vår bedömning även befälhavarens brott kunna utlösa för juridisk i detta fall. ansvar en person Då befälhavaren i detta fall är specialsubjekt bör som huvudregel vid ett sådant brott såväl befälhavaren den juridiska person inom som vilken han är verksam åtalas. Det bör noteras att befälhavarens straff-

Förutsättningarna för att straflajuridiska 289

personer

ansvar kan utgöra ett stöd för honom att i förhållande till redaren vägra att t.ex. företa en otillåten resa med hänvisning till det straffansvar han bär. Skulle redaren kunna säga att det i praktiken primärt är rederiet som får bära straffansvaret och att åtal sannolikt underlåts mot befälhavaren har denne inte samma möjligheter att hålla emot.

Fartygssäkerhetslagen l988:49 och lagen 1980:424 om åtgärder mot förorening från fartyg

Vad som nu sagts gäller även befälhavaransvaret enligt bestämmelser i fartygssäkerhetslagen. När det gäller redares och ägares ansvar är det helt klart att en juridisk person bör kunna dömas i de fall ett sådant brott har begåtts i dess verksamhet. En bedömning av de handlings-

befalhavaransvaret i denna och en jämförelse normer som lag avser med likartade bestämmelser i andra lagar som reglerar förhållandena inom arbetslivet i övrigt leder till slutsatsen att det är mest följdriktigt om befälhavaren kan utlösa ansvar för en juridisk person. Vi förordar därför att juridisk person skall straffas om befälhavaren begår brott

en enligt fartygssäkerhetslagen. Det gäller även sådana preciserade ålägganden som t.ex. att befälhavaren innan en resa påbörjas skall se till att fartyget görs sjöklart samt ge nyanställda behövlig kännedom om fartyget och om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid sjöolycka.

Vad vi nu sagt gäller också befälhavarens ansvar enligt lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

Lagen 1995:528 om revisorer

Ett med befälhavaransvaret likartat problem utgör den ganska stora flora bestämmelser som tar sikte olika yrkesutövares utbildning,

av kompetens, innehav auktorisation och liknande. Sådana bestäm-

av melser är naturligtvis i mening näringsreglerade. I vissa fall har de

en också utformning klart visar att principerna om företagaransvar

en som är tillämpliga. I många andra fall är emellertid bestämmelserna formulerade så att de klart tar sikte den enskilde yrkesutövaren. Som exempel kan nämnas 28 § lagen 1995:528 revisorer enligt vilken

om den obehörigen utger sig för att godkänd eller auktoriserad

som vara revisor döms till böter. Skäl kan naturligtvis anföras för att även en juridisk borde kunna straffas denna i sin verksamhet fel-

person om aktigt angivit att eller flera medarbetare godkända eller auktori-

en var

290 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

serade revisorer.

Vår utgångspunkt i det hänseendet är att inom ramen för vår utredning i princip saknar anledning att överväga det straffbara områdets omfattning. En överträdelse av den aktuella bestämmelsen är endast straffbar den begåtts uppsåtligen l kap. 2 § första stycket

om BrB i dess lydelse från den l juli 1994. Medverkan är inte straffbar 23 kap. 4 § BrB i dess lydelse från den l juli 1994. Detta innebär att

endast kan riktas mot den som själv givit sig ut för att vara ansvar godkänd eller auktoriserad revisor. Ansvar enligt principerna för före-

kan alltså inte aktualiseras. Även detta i och för sig tagaransvar om inte innebär något direkt hinder mot att föreskriva att en juridisk

skall straffas om en gärning av det aktuella slaget har begåtts i person verksamheten vi för vår del att detta skulle föra alltför långt. Det

anser skulle i ett sådant fall bli fråga om ett i egentlig mening vikarierande

ett helt annat sätt än i de fall då principerna om företagaransvar

är tillämpliga. ansvar

Lagen 1960:409 förbud i vissa fall mot verksamhet på

om hälso- och sjukvårdens område

I andra fall är situationen mer svårbedömd. Som exempel kan nämnas lagen förbud i vissa fall mot verksamhet hälso- och sjukvårdens

om område. Om någon under utövning sådan verksamhet uppsåtligen

av eller oaktsamhet orsakar skada eller fara för skada kan han enligt

av 7 § dömas för hälsofarligt kvacksalveri till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller någon bryter mot de förbud mot vissa

om typer åtgärder finns i 2 och 3 §§. Redan av straffskalan följer

av som att även medverkan är straffbar. När det gäller åtgärder som orsakat skada eller fara för skada står det också klart att det för ansvar räcker att medverkan varit oaktsam. Vad krävs i subjektivt hänseende

som beträffande för överträdelse av förbuden i 2 och 3 är inte

ansvar angivet i lagtexten. Eftersom bestäm elserna trädde i kraft före den ändring i l kap. 2 § BrB enligt vilken det krävs uppsåt för ansvar om inte annat sagts, är det tolkningsfråga det i detta hänseende

en om krävs uppsåt eller oaktsamhet är tillräckligt.

om

Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att den nu aktuella bestämmelsen bör omfattas av det selektiva tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska Bestämmelserna är i grunden

personer. näringsreglerande. Om juridisk person bedriver en verksamhet av

en det slag i lagen är det rimligt att det bör ankomma på den

som avses verkställande ledningen för denjuridiska personen att utöva den tillsyn

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 291

och kontroll behövs för att tillse att lagens regler iakttas i verk-

som samheten.

En föreskrift att en juridisk person skall dömas till straff om ett brott av det aktuella slaget begås i dess verksamhet är enligt vår bedömning att anse som en ändring av straffbestämmelsen. Enligt övergångsbestämmelsema till l kap. 2 § BrB innebär det i så fall att det kommer att krävas uppsåt när det gäller överträdelser av förbuden i 2 och 3 om inte annat föreskrivs. Om bestämmelsen skall ingå i det selektiva tillämpningsområdet för straffansvar för juridiska personer bör det emellertid vara tillräckligt med oaktsamhet för ansvar. Om uppsåt krävs för ansvar innebär detta att principerna för företagaransvar endast blir tillämplig i begränsad utsträckning. Uttryckt ett annat sätt innebär begränsning till uppsåt en sådan markering av det

en individuella ansvarets primära ställning att straffbestämmelsen normalt inte bör ingå i det selektiva tillämpningsområdet för juridiska personers straffansvar. Som redan framgått är vår bedömning i just detta fall att även oaktsamma fall bör omfattas av ansvar.

Lagen 1984:542 om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården

I lagen behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården finns

om straffbestämmelser i 10 Första stycket avser det fall att läkare eller tandläkare utövar sitt yrke mot ersättning i något hänseende som de inte har behörighet till. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader vilket innebär att medverkansreglema är tillämpliga. Fjärde stycket straffbelägger föreskrifter i 9 § att i verksamhet

om man hälso- och sjukvårdens eller tandvårdens område inte får utge sig att

barnmorska, läkare, tandläkare, legitimerad optiker, kiropraktor vara

Straffet är böter. Ingen bestämmelserna anger vad som gäller m.m. av i subjektivt hänseende. 9§ har ändrats efter den l juli 1994 vilket torde innebära att åtminstone överträdelse den bestämmelsen kräver

av uppsåt. När det gäller 10§ första stycket är medverkansreglema tillämpliga. Den ändring gjorts i 9 § torde inte påverka frågan om

som vad krävs i subjektivt hänseende. Förarbetena inte någon klar

som ger vägledning närmast tala för att lagstiftaren endast haft

men synes uppsåtliga fall i tanke.

I motsats till de tidigare berörda bestämmelserna i lagen 1960:409 om förbud i vissa fall mot verksamhet hälso- och sjukvårdens område tar bestämmelsen mer sikte den enskilde yrkesutövarens personliga förhållanden än vad som generellt bör gälla för verksam-

292 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

heten. Enligt vår uppfattning finns det mot denna bakgrund inte skäl att föreslå att bestämmelsen skall omfattas av det selektiva tillämpningsområdet och därmed inte heller att även oaktsamma förfaranden skall vara straffbara.

Detta senaste exempel kan också utgöra illustration till vad vi

en tidigare sagt att det även områden som inte velat hänföra till

om det selektiva tillämpningsområdet kan lätt att konstruera fall för

vara vilka det framstår väl motiverat att tillämpa samma principer som

som för företagaransvar. Man kan naturligtvis tänka sig att någon bedriver

omfattande verksamhet i stor utsträckning bygger på att läkare en som utövar läkaryrket ett sätt inte omfattas deras behörighet. Att

som av den gör det kan straffas följer av att medverkansreglema är

som tillämpliga. Om verksamheten i ett sådant fall bedrivits inom ramen för

juridisk talar starka skäl för att även denna bör kunna been person straffas. Enligt vår bedömning bör detta emellertid endast komma ifråga med stöd de snävare förutsättningar för ansvar som vi, enligt

av vad vi utvecklar i avsnitt 10.6, bör gälla för en s.k. genombrotts-

anser regel.

Alkohollagen 1994:1738

I alkohollagen finns bestämmelser om tillverkning, försäljning, partioch detaljhandel och tillsyn Lagen infördes för att anpassa de

m.m. svenska reglerna till EG-reglema om fri rörlighet och konkurrens. Den centrala tillsynen har Alkoholinspektionen för medan tillstånds-

ansvar hanteringen ligger kommunal nivå.

Straffbestämmelsema i 10 kap. alkohollagen bör ingå i det selektiva urvalet. Det torde främst vid brott mot bestämmelserna i 5 och

vara 7 §§, t.ex. när i restaurangverksamhet serverar hembränd eller

man smuggelsprit, det kan ha betydelse att i förekommande fall

som kunna rikta straffansvar direkt mot den juridiska person i vars verksamhet brottet begåtts. Det kan noteras att såväl en fysisk som en juridisk kan ha serveringstillstånd. Vid bedömningen av om en

person

juridisk skall kunna ges tillstånd skall lämplighetsprövningen

person även riktas mot de har ett betydande inflytande över

personer som verksamheten.

På ett serveringsställe där serveringstillstånd gäller skall tillståndshavaren eller honom utsedd serveringsansvarig person utöva tillsyn

av över serveringen och närvarande under hela serveringstiden. Den

vara

utses serveringsansvarig skall med hänsyn till sina egensom som skaper och övriga omständigheter lämplig för uppgiften. Till-

vara

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 293

ståndshavaren skall till tillståndsmyndigheten anmäla den eller de personer som har utsetts att ansvara för alkoholserveringen. För servering av spritdrycker, vin eller starköl får endast anlitas personal som är anställd av tillståndshavaren. Principerna om företagaransvar är utan tvekan tillämpliga i nu aktuella fall. Ett straffrättsligt ansvar för tillståndshavaren i de fall denne ärjuridisk person ligger alltså väl i linje med vad vi tidigare sagt.

I sammanhanget finns det anledning att påpeka att frågan om indragning av tillståndet, som är en administrativ åtgärd, måste ses

fristående från frågan straffansvar. När det gäller restaurangsom om verksamhet leder dock en indragning av ett serveringstillstånd nästan undantagslöst till att den juridiska person som bedriver verksamheten försätts i konkurs, vilket innebär att det praktiska utrymmet för att utkräva straffansvar av restaurangbolag inte kan antas vara stort se avsnitt 8.3.6 angående förhållandet mellan straffansvar och återkallande av tillstånd. Vi har diskuterat detta med Alkoholinspektionen. Det sagda medför dock inte enligt vår bedömning bör avstå från att

att man låta bestämmelserna ingå i det selektiva urvalet.

Ett fall där ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer kan ha större betydelse är vid brott mot 10 kap. 7 Enligt den bestämmelsen kan bl.a. den som i detaljhandel uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer eller utlämnar till någon som inte har fyllt 18 år eller som är märkbart påverkad alkohol eller annat berusningsmedel dömas för olov-

av lig dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader. Principerna for företagaransvar bör tillämpas. Ett straffansvar för juridiska personer kan i detta fall antas har preventiv effekt genom att det inskärper tillsyns- och kontrollansvaret, for den som bär företagaransvar for verksamheten i en livsmedelsbutik, när det gäller otillåten försäljning av klass

Vi har som framgått samrått med Alkoholinspektionen angående vårt forslag.

Järnvägssäkerhetslagen 1990: 1157

I 30 § järnvägssäkerhetslagen finns bestämmelser om straff för den som for ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker. Bestämmelserna motsvarar regleringen i lagen 1951:649 om straff for vissa trafikbrott trafikbrottslagen. Dessa brott skall naturligtvis inte omfattas av ett straffansvar for juridiska personer. Visserligen kan det goda grunder

att den bedriver verksamhet med järnvägstrafik har ett slags anses som

294 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

ansvar för att anställda förare inte för spårfordon i berusat tillstånd men den uppfattningen har ingenting med företagaransvar att göra.

Lagen 1992:1534 om CE-märkning m.m.

I lagen CE-märkning finns bestämmelser om den märkning

om CE-märkning som skall ske av vissa produkter enligt de rättsakter

har utfonnats i enlighet med EG-rådets resolution av den 7 maj som 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder. CE-märkning av en produkt får bara ske om märkningen står i överensstämmelse med EG-rättsaktema, och föreskrifter om märkningen finns i lag eller annan författning. Det måste mot bakgrund av konkurrensfrågor och med hänsyn till Sveriges skyldigheter som medlemsnation anses betydelsefullt att övervakningen av att oriktig CE-märkning inte förekommer fungerar väl. Straffbestämmelsen i 7 § lagen om CE-märkning skall ingå i det selektiva urvalet straffbestämmelser

av för vilka straffansvar för juridiska personer är särskilt föreskrivet.

Författningar under tillsyn av Finansinspektionen

På i vart fall större delen av det område som ligger inom Finansinspektionens tillsyn har tendensen under senare år varit att inte införa

straffbestämmelser. Lagstiftaren har ansett att det är tillräckligt nya med de möjligheter till ingripanden som ligger i att Finansinspektionen kan meddela förelägganden vid vite och i yttersta fall återkalla erforderliga tillstånd. Den sistnämnda åtgärden kan endast undantagsvis vidtas i praktiken, och då enbart mot obetydliga s.k. aktörer, med hänsyn till att konsekvenserna annars skulle bli oacceptabla. Det nu sagda gäller t.ex. lagen 1990:1114 om värdepappersfonder, lagen 1991:981 om värdepappersrörelse, lagen 1992:1610 om kreditmarknadsbolag, lagen 1992:543 om börs- och clearingverksamhet, lagen 1993:931 individuellt pensionssparande samt lagen 1994:2004

om om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Som framhållit föreslår inte några förändringar i fråga om det straffbara områdets omfattning. Vid samråd med Finansinspektionens har inspektionen framhållit att man kanske kan förvänta sig att det kommer att ske en avkriminalisering beträffande vissa av de straffbara förfaranden som regleras i lagar som tillkommit före de nu nämnda. inspektionen har menat att detta kan tala mot att införa straffansvar för

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 295

juridiska personer på området. Det kan också hävdas att det är inkonsekvent att juridiska personer som bedriver viss typ verksam-

av het inom Finansinspektionens tillsynsområde kan drabbas straff-

av ansvar medan andra juridiska personer som bedriver helt likartad verksamhet inte löper den risken.

Vi har stor förståelse för de nu behandlade synpunktema. Vår uppfattning är emellertid att eventuella inkonsekvenser inte är följd

en av vårt förslag. Det egendomliga bestårju i att individuellt straffansvar kan utkrävas för ett viss förfarande enligt vissa författningar medan motsvarande förfarande inte är straffbart enligt andra liknande författningar. Straffbestämmelsema området bör trots dessa inkonsekvenser omfattas av en reform eftersom de i systematiskt hänseende faller

under de kriterier för urval som förordar.

Lagen 1989:829 om Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag

Enligt 6 § i lagen om Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag skall en styrelseledamot, den verkställande direktör eller någon tjänste-

annan man hos Värdepapperscentralen som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till bankinspektionen lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om centralen eller dess verksamhet dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om gämingen inte är belagd med straff i brottsbalken.

Bestämmelsen är således konstruerad ett sådant sätt att den ger intrycket att det skall krävas ett egenhändigt handlande för straffansvar. Bestämmelsen är därmed utformad ett sätt som klart avviker från vad som är vanligt när det gäller straffbestämmelser lämnande

om av oriktiga uppgifter. Typiskt sett brukar sådana bestämmelser vara utformade ungefär samma sätt som i 5 § lagen 1975:1083 om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja: Den som underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift dömes till böter, om gämingen är belagd med straff i brottsbalken.

Bestämmelsens utformning talar mot att principerna för företagaransvar skulle vara tillämpliga. Det bör också anmärkas att ett straffansvar för juridiska personer i detta fall endast skulle gälla en särskilt utpekad juridisk person. Vi har mot den nu angivna bakgrunden inte ansett att bestämmelsen bör ingå i det selektiva urvalet.

296 Förutsättningarna för att strafla juridiska personer SOU 1997: 127

Förordningen 1977:945 om trädgårdsväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet

Enligt straffbestämmelsen i 9§ i förordningen skall den som bryter mot l eller 2 § dömas till böter. Det saknas således angivande av subjektiva rekvisit. Vad är straffsanktionerat är att yrkesmässigt

som saluhålla eller sälja trädgårdsväxter, om inte växterna uppfyller de fordringar i fråga sundhet, sortäkthet och kvalitet som Statens

om jordbruksverk föreskriver. Vidare måste vid yrkesmässig handel med växter växterna i alla handelsled vara försedda med uppgift

som avses,

sort och kvalitet enligt föreskrifter meddelas av jordbruksom som verket. Syftet med sådan bestämmelser måste enligt vår uppfattning

en

att ålägga den bedriver yrkesmässig handel ett tillsyns- och vara som kontrollansvar i de hänseenden som avses. Bestämmelsen måste därför tolkas det sättet att oaktsamhet är straffbart. Det bör alltså ske ett tillägg till straffbestämmelsen så att detta framgår.

Lagen 1992:1683 om provtagning djur m.m.

Enligt 10 § lagen provtagning djur döms den djurägare till

om m.m. böter inte fullgör sin skyldighet enligt 8 § andra stycket. Det

som saknas alltså angivande vad krävs i subjektivt hänseende.

av som Bestämmelsen är med bland de selektivt utvalda straffbestämmelserna trots att enbart böter ingår i straffskalan. Orsaken är att djurägare är specialsubjekt och juridisk person kan inneha den ställningen.

en

l 8 § första stycket stadgas att för tillsyn eller andra åtgärder enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen har den utövar tillsynen eller utför åtgärderna rätt att tillträde

som till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller där djurkroppar, mjölk eller annat material förvaras. l andra stycket att djurägaren skall tillhandahålla den hjälp och

anges lämna de upplysningar som behövs för att tillsyn eller andra åtgärder skall kunna genomföras.

Straffbestämmelsen är uppenbarligen inte väl formulerad och den borde arbetas bl.a. eftersom den är så vag att den kan sättas i

om, fråga legalitetssynpunkt. En sådan omarbetning ligger utanför vårt

ur uppdrag.

När det gäller de subjektiva rekvisiten är knappast rimligt att gärningen enbart skall vara straffbar om den begås uppsåtligen eftersom det skulle förutsätta att bedömningen av vad som behövs för tillsynen skall täckt gärningsmannens uppsåt. Det skulle då krävas att

vara av

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 297

gärningsmannen är medveten om att han gör mindre än vad som behövs. För straffbarhet måste antas räcka att någon borde ha insett att vad han gör är mindre än vad som behövs. Det bör alltså ske ett tillägg till straffbestämmelsen så att det framgår att oaktsamhet räcker för straffbarhet.

Konsumentkreditlagen 1992:830

Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen ingången växelförbindelse som avser en fordran grund av kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt att framställa invändningar grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro. Det sagda gäller inte egna växlar som är utställda av banker, t.ex. s.k. postväxlar som banker ställer ut eftersom köparen då inte riskerar att mista sin rätt att göra invändningar. Straffbestämmelsen i l7§ innebär att den som uppsåtligen bryter mot förbudet att av köparen ta emot löpande fordringshandlingar skall straffas för det. Nuvarande bestämmelse motsvarar 11 § i gamla konsumentkreditlagen. I det betänkande som låg till grund för 1977 års konsumentkreditlag, som trädde i kraft 1979, föreslogs att även oaktsamhet skulle vara straffbar se SOU 1975:63

240. Detta ansågs dock innebära en omotiverad skärpning i förs. hållande till vad som gällde enligt tidigare bestämmelsen i konsumentköplagen och kravet uppsåt behölls se prop. 1976/77:123 s. 173. Straffbestämmelsen är avsedd att riktas mot såväl säljare som andra kreditgivare, som omfattas av förbudet. Det kan inte antas att det är avsett att anställda hos näringsidkare skall kunna straffas enligt

en bestämmelsen utan den måste anses riktad till den fysiska eller juridiska person som bedriver verksamheten och kravet uppsåt måste vara uppfyllt hos näringsidkaren se Jareborg Straffrättens ansvarslära, Uppsala 1994, s. 103 f.. I det fall näringsidkaren är en juridisk person måste det anses att straffbestämmelsen är riktad till den eller de som ingår i den verkställande ledningen eller annan som haft i uppdrag att självständigt utöva ansvar för kreditgivningen. Mot den bakgrunden hade det varit naturligt att ålägga ett garantansvar i förhållande till förbudet att ta emot löpande fordringshandlingar och att även oaktsam underlåtenhet att utöva det ansvaret hade varit straffbart. Nu krävs att vederbörande i varje enskilt fall är medveten om att förbudet överträds, vilket rimligen gör att möjligheterna att utkräva ansvar enligt bestäm-

298 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

melsen är litet. Bestämmelsen avviker nu angivet sätt från de flesta andra som omfattas av det selektiva urvalet men anser att bestämmelsen skall tas med.

Luftfartslagen 1957:297

Luftfartslagen är f.n. föremål för en översyn av lufträttsutredningen K 1996:04. Det arbetet kommer sannolikt att resultera i ett förslag om

luftfartslag. Vi har samrått med utredningen och kommit fram en ny till att med hänsyn till deras arbete bör avstå från ingående överväganden om kraven i subjektivt hänseende vad gäller luftfartslagens straffbestämmelser. Det är också troligt att lufträttsutredningen kommer att helt omarbeta många de nuvarande straffbestämmelsema, vilka

av är strukturerade på ett ganska oklart sätt. Vi har dock anledning att kort redovisa hur några de nuvarande bestämmelserna för

ser av bedömningen av om sådana bestämmelser typiskt sett bör omfattas av det selektiva urvalet för ett straffansvar för juridiska personer.

Det som gör att det är särskilt besvärligt att bedöma om det skall krävas uppsåt eller oaktsamhet är tillräckligt, är att det finns an-

om givet i 13 kap. 4 § att en gärning som skett av ringa oaktsamhet inte skall föranleda enligt lagen. Sett för sig skulle det kunna leda

ansvar till slutsatsen att oaktsamhet nonnalgraden är straffbar vid samtliga

av brott i luftfartslagen. Ser man varje straffbestämmelse förstår man dock att den slutsatsen inte kan vara riktig.

l 13 kap l § finns bestämmelser straff för den vid tjänst-

om som göring ombord ett luftfartyg är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra medel att han inte kan fullgöra sina uppgifter på ett betryggande sätt. Detsamma gäller flygledare i flygtrafikledningstjänst, flygtekniker och flygklarerare samt, i den mån regeringen föreskriver det, personal inom markorganisationen med tjänstgöring som är

annan

betydelse för säkerheten. Detta är uppenbarligen fråga om en beav stämmelse där det krävs uppsåt. Som när det gäller bestämmelsen i 30 §järnvägssäkerhetslagen bör bestämmelsen inte omfattas av straff-

för juridiska personer. Det skulle inte vara förenligt med de ansvar principer för straffansvar för juridiska personer som föreslår om ett brott enligt 13 kap. l § obligatoriskt skulle utlösa straffansvar för en juridisk person.

När det gäller straffbestämmelserna i övrigt bör straffansvar för juridiska inte omfatta sådana som kan anses jämställda med

personer trafikföreskrifter vägtrafikområdet. T.ex. bör ett brott som någon begår mot l kap. 2 innebär att luftfartyg inte får framföras

a som

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 299

med Överljudsfart inom svenskt område, inte omfattas av det selektiva urvalet. Andra exempel där enbart individuellt straffansvar bör kunna utkrävas är brott mot 8 kap. 1 och 2 som gäller föreskrifter om bl.a. vad som skall iakttas vid luftfärder för att olyckor och olägenheter skall undvikas samt om flygvägar som luftfartyg skall följa inom svenskt område. Sådana föreskifter får riktade till den för

anses som luftfartyget motsvarande sätt som gäller förares ansvar enligt trafikföreskrifter i övrigt.

En bestämmelse som man kan känna osäkerhet inför är bestämmelsen i 5 kap. 7 Bestämmelsen är straffsanktionerad och innebär att en befälhavare skall göra allt vad han kan för att rädda ombordvarande, fartyg och gods, om ett luftfartyg råkar i nöd. Måste fartyget överges, skall han om möjligt se till att fartygshandlingama tas

om hand. På sätt vi anfört i fråga varusmuggling torde det

samma som om vara klart att befälhavaren ett luftfartyg har sådan ställning att han har ett ansvar för säkerheten luftfartyget. På sätt och vis kan befälhavaren anses ansvarig arbetsgivarens, flygbolagets vägnar. Den bestämmelse som nu är i fråga har dock, sätt när det

samma som gäller bestämmelsen i 7 § varusmugglingslagen, en annan karaktär än sådana som avser att straffsanktionera ett tillsyns- och kontrollansvar för verksamheten och den ålägger befälhavaren ett personligt ansvar att vara aktiv i nödsituationer. Som vi tidigare anfört måste man skilja mellan handlingsnormer som är riktade till befälhavaren personligen och sådana som är riktade till verksamheten men för vilka han har ett tillsyns- och kontrollansvar. Detta leder oss till slutsatsen att bestämmelsen i 5 kap. 7 § inte bör omfattas av det selektiva urvalet samma bedömning ang. 20 kap. 6 § sjölagen 1994:1009.

Vi är dock medvetna om att det, om ett straffansvar för juridiska personer införs, säkerligen skulle resas krav om att göra ett flygbolag straffansvarigt om omständigheterna gav vid handen att befälhavare

en i en nödsituation övergivit ett luftfartyg trots att det varit möjligt att rädda passagerarna och befälhavaren därigenom underlåtit att fullgöra sina skyldigheter med följd att många människor omkommer. Man kan också observera att bolaget sannolikt skulle vara skadeståndsskyldigt i en sådan situation. Straffansvar för en juridisk person bör dock knappast utkrävas även om en tillämpning av genombrottsregeln skulle kunna övervägas.

Som framhållit tidigare utgör bestämmelser som tar sikte olika yrkesutövares utbildning, kompetens, innehav av auktorisation och liknande ett särskilt problem. Bestämmelserna är naturligtvis i en mening näringsreglerade. Ett exempel en bestämmelse av det här slaget är den i 6 kap. 15 § enligt vilken tjänstgöring som flygledare i

300 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

flygtrafikledningstjänst, flygtekniker eller flygklarerare får fullgöras bara har gällande certifikat. Bestämmelsen är formulerad

av den som så att det måste tveksamt den tar sikte enbart den enskilde

anses om yrkesutövaren eller även den som låter någon fullgöra tjänst kan

om straffas. l det här sammanhanget kan det observeras att det är luftfartsverket både bedriver flygtrafikledningen och handhar frågorna om

som certifikat. Vi att bestämmelsen bör förstås så att det inom verk-

anser samhet med flygtrafikledning finns en skyldighet att kontrollera att inte

eller flera medarbetare saknar erforderliga kvalifikationer. Ett sådant en tillsyns- och kontrollansvar är särskilt befogat i verksamheter där kraven personsäkerhet måste ställas särskilt högt. Någon ledning kan dra bestämmelsen i 21 § livsmedelslagen enligt vilken en

man av

har eller kan antagas ha sjukdom eller smitta, sår eller person som

skada kan göra livsmedel han hanterar otjänligt till annan som som människoföda inte får sysselsatt i livsmedelshantering. En över-

vara trädelse den bestämmelsen är straffbar om den begåtts uppsåtligen

av eller oaktsamhet och kan utkrävas den som bedriver

av ansvar av verksamheten. Detsamma bör gälla aktuell bestämmelse i luftfarts-

nu lagen. För bägge bestämmelserna är också bestämmelserna om medverkan tillämpliga eftersom fängelse ingår i straffskalan. Ansvar enligt principerna för företagaransvar kan således aktualiseras. Sammantaget

vi att bestämmelsen i 13 kap. 2 § 9 är av den typ som bör menar omfattas straffansvar för juridiska personer.

av

Det finns straffbestämmelser i luftfartslagen som alldeles uppenbart bör omfattas det selektiva urvalet. Ett exempel är bestämmelserna i

av 2 § 5 innebär straff för den bryter mot 3 kap. l § första

som som stycket att ett luftfartyg skall luftvärdigt och miljövärdigt när det

vara används vid luftfart samt för den bryter mot 4 kap. l § första

som stycket och inte bemannar ett luftfartyg betryggande sätt.

När det gäller bemanningen stadgas i 4 kap. l § andra stycket att det är ett luftfartygs ägare eller, om fartyget inte används av ägaren, den brukar det i ägarens ställe skall till att fartyget är

som som se bemannat på föreskrivet sätt. Enligt luftfartsförordningen 1986:171 meddelar Luftfartsverket föreskrifter det antal besättningsmän med

om viss behörighet krävs för varje typ luftfartyg minimibesätt-

som av ning. Fartygets ägare skall enligt förordningen utse fartygets befälhavare och dennes ersättare. Om någon än ägaren brukar luft-

annan fartyget, skall denne utse befälhavare och ersättare om han enligt avtal med ägaren har rätt att göra det. Ett svenskt luftfartyg skall ha befälhavare när det används vid luftfart och om ingen befälhavare har utsetts, skall den främste förarna vara befälhavare. Detsamma gäller

av

befälhavaren är förhindrad och ingen ersättare finns. Om det inte om

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 301

finns någon förare och fartyget inte är under flygning, skall den främste de övriga tjänstgör ombord befälhavare. Den som

av som vara är under 21 år eller som har god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken får inte befälhavare luftfartyg som

vara används i förvärvssyfte.

Syftet med regleringen är att det aldrig skall vara oklart vem som är luftfartygets befälhavare och har att utöva det tillsyns- och

som kontrollansvar åligger denne. Med anknytning till vad som tidiga-

som

sagts befälhavarens ställning och for att med straffansvar re om ansvar förbundna förpliktelser och förbud iakttas, är det viktigt att nämna att han enligt 5 kap. 2 § är skyldig att övervaka att luftfartyget är luft-

värdigt. Befälhavaren skall också till att fartyget är utrustat, be-

se mannat och lastat föreskrivet sätt. Vidare skall han se till att luftfarden förbereds och genomförs i enlighet med gällande bestämmelser. l

nämnda hänseenden företräder befälhavaren den bedriver luftnu som farten, dvs. oftast juridisk person, och om befälhavaren uppsåtligen

en eller oaktsamhet underlåter att fullgöra sina skyldigheter bör det

av utlösa straffansvar för juridisk brottet sker i dess verk-

en person, om samhet.

Bestämmelsen i 13 kap. 2 kap. 5 innebär också straff för den som bryter mot 4 kap. 3 enligt vilken endast den har ett luftfarts-

som certifikat, är utfärdat eller godkänt i Sverige, är behörig att tjänst-

som göra förare, navigatör eller flygmaskinist ett luftfartyg. Sist-

som nämnda bestämmelse kan upphov till tvekan. Den liknar den tidiga-

ge

berörda bestämmelsen certifikat för flygtrafikledning. Det är re om oklart avsikten med straffbestämmelsen är att såväl den som låter

om

obehörig förare verksam föraren själv skall kunna straffas. en vara som Sannolikt skall enbart föraren straffas jfr den tidigare behandlade bestämmelsen läkares behörighet. Vår bedömning är därför att

om bestämmelsen inte skall ingå i det selektiva urvalet. Vi emellertid

anser

bestämmelsen inte bör medföra egentliga tillämpningsproblem i föratt hållandet till straffansvar för juridiska eftersom ett luft-

ett personer fartyg bemannat obehörig personal knappast kan anses be-

som är av

föreskrivet sätt. Som nämnts skall primärt ett luftfartygs mannat ägare till att fartyget är bemannat föreskrivet sätt.

se

Andra straffbestämmelser sådan typ att brott enligt dessa bör

av leda till straff för juridisk är de i 13 kap. 2 § 10 och

en person

straffbelägger att utöva luftfart utan tillstånd att vid utövande som resp.

luftfart åsidosätta de villkor som gäller för tillståndet. av

302 Förutsättningarna för att straflajuridiska SOU 1997: 127

personer

Lagen 1992:860 om kontroll av narkotika

I lagen finns bl.a. bestämmelser som straffsanktionerar överträdelser

av EG-förordningen EEG nr 3677/90 av den 13 december 1990 om åtgärder för att försvåra avledningen av vissa ämnen för olaglig framställning av narkotika och psykotropa ämnen. Förordningen anknyter till en FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen som antogs i Wien den 19 december 1988. I EGförordningen föreskrivs krav exporttillstånd samt omfattande

en dokumentations- och uppgiftsskyldighet vid bl.a. import och export av de ämnen som omfattas. Verksamhet av det slag bedrivs

som avses sannolikt företrädesvis i juridiska personer. Mot den bakgrunden är det en klar fördel om det finns möjlighet att rikta ansvaret direkt mot

en juridisk person i vars verksamhet överträdelser sker.

Vidare omfattar lagens straffbestämmelser det fallet att läkemedel uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnas ut ordination läkare

av en vars behörighet att förskriva narkotiska läkemedel har dragits eller begränsats enligt lagen 1994:954 om disciplinpåföljd på hälso-

m.m. och sjukvårdens område. Detsamma gäller om Veterinära ansvarsnämnden dragit eller begränsat en veterinärs behörighet att förskriva narkotiska läkemedel. Dessa bestämmelser bör ingå i det selektiva urvalet. Det innebär att tillsyns- och kontrollansvaret för den som bedriver apoteksverksamhet, f.n. Apoteksbolaget, skärps.

Läkemedelslagen 1992:859

Även läkemedelslagen innehåller straffbestämmelser bl.a.

som avser handlingsnormer i en EG-förordning, nämligen EEG nr 2309/93 om gemenskapsförfaranden för godkännande för försäljning av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt

om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet. Det gäller den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper ut vissa läkemedel marknaden inom gemenskapen, utan att gemenskapen har meddelat godkännande för försäljning enligt bestämmelserna i EG-förordningen. Om gemenskapen nekar ett godkännande för försäljning av ett läkemedel, innebär detta ett förbud mot att det aktuella läkemedlet släpps ut på marknaden. Förbudet gäller inom hela gemenskapen och den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett sådant förbud kan straffas med böter eller fängelse i högst ett år.

Det sistnämnda gäller också veterinännedicinska läkemedel. Det är klart att straffansvar för förfaranden av nu angivet slag bör kunna

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer 303

riktas mot en juridisk person. Detsamma gäller i fråga om övriga straffbestämmelser i läkemedelslagen, t.ex. om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver yrkesmässig tillverkning av läkemedel utan Läkemedelsverkets tillstånd eller i yrkesmässig verksamhet med t.ex. tillverkning, import, försäljning eller transport uppsåtligen eller

av oaktsamhet underlåter att vidta de åtgärder och i Övrigt iaktta sådan försiktighet behövs för att hindra att läkemedlen skadar

som människor, egendom eller miljö.

1 5

Ansvarsförutsättningarna

10.5.1¶Inledning

Det finns såvitt vi kan se fyra olika sätt att avgränsa tillämpningsområdet för ett straffansvar för juridiska Det första gäller vid

personer. vilka brott ett sådant ansvar skall kunna tillämpas. Det andra gäller verksamhetens art och gämingens knytning till verksamheten. Det tredje rör vilka personers gärningar som skall kunna utlösa ansvaret. Det fjärde, slutligen, angår om och i så fall i vilken mån ansvar bör kunna underlåtas i vissa fall exempelvis genom exculpationsregler, skälighetsbedömningar eller fakultativ utformning av reglerna.

en

Dessa olika sätt att begränsa tillämpningsområdet kan inte ses oberoende varandra. Om tillämpningsområdet i större omfattning

av begränsas på ett sätt kan behovet avgränsning ett annat minska.

av

När det gäller avgränsningen vid vilka brott ansvar kan komma

av ifråga har de nuvarande reglerna om företagsbot ett generellt tillämpningsområde begränsning som innebär att mindre allvarliga

men en brott faller utanför. Som framgått förordar for vår del ett selektivt urval straffbestämmelser utan någon begränsning när det gäller

av brottslighetens svårhet. Vi har i de föregående avsnitten diskuterat hur det selektiva urvalet bör göras. Som framgått att det selektiva

menar urvalet"i princip endast bör omfatta lagstiftning som tar sikte de särskilda skyldigheter gäller för näringsverksamhet. Brotten bör

som således det slaget att det kan sägas att ledningen för en juridisk

vara av

kan sägas ha ett särskilt tillsyns- och kontrollansvar. person

Det är viktigt att ha denna bakgrund i minne när det gäller frågan om vilka avgränsningar i övrigt som bör komma i fråga. Vi vill särskilt peka pâ att våra utgångspunkter innebär att tyngdpunkten när det gäller de juridiska straffansvar kommer att ligga för-

personemas hållandevis lindriga överträdelser. Som återkommer till bör strafföreläggande kunna användas i normalfallen. Av detta skäl och

304 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 19972127

även rent allmänt bör reglerna såvitt möjligt ges en enkel och handfast utformning som inte föranleder tillämpningssvårigheter.

lO.5.2 Brott i verksamheten

Vi föreslår att straffansvaret för juridiska skall begrän-

personer sas till brott i verksamheten. Detta innebär att privat handlande eller abnormhandlingar inte kan utlösa straffansvar för juridiska

även dessa har anknytning till verksamheten. personer om

Straffansvar för juridiska bör självfallet endast kunna komma

personer i fråga vid brott som har en viss anknytning till den verksamhet som den juridiska bedriver. Frågan är vilka krav som bör gälla i

personen detta hänseende.

En första fråga är om ansvar bör kunna komma ifråga oberoende av vilken verksamhet som det är fråga om eller om det finns anledning att inskränka detta till någon viss typ av verksamhet. Företagsboten är tillämplig endast i samband med näringsverksamhet. Som tidigare framgått delar vi uppfattningen att det i vart fall främst är i sådana sammanhang som det finns skäl för att straffa juridiska Detta

personer. har vi också beaktat när vi gjort det selektiva urvalet av straffbestämmelser. Tillämpningsområdet blir alltså genom urvalsprincipema i allt väsentligt begränsat till näringsverksamhet. Enligt vår mening finns det mot den bakgrunden inte skäl att därutöver föreskriva att ansvar endast kan komma ifråga vid näringsverksamhet. Följden blir visserligen att straffansvar i vissa fall kommer att kunna aktualiseras utan att

en verksamhet kan betecknas som näringsverksamhet. Det kan exempelvis gälla verksamhet inom stat och kommun. För vår del vi dock

anser inte att det, när det gäller det selektiva urvalet, finns anledning att särbehandla sådana överträdelser. Det förtjänar också framhållas att en formell begränsning till näringsverksamhet i praktiken skulle kunna medföra inte oväsentliga tillämpningsproblem.

Vi har inte heller i övrigt funnit skäl att göra några begränsningar i fråga om verksamhetens art. Vi erinrar dock vad vi redan tidigare

om anfört om att brott vid myndighetsutövning bör undantas från tillämpningsområdet.

Vad därefter angår knytningen mellan gämingen och verksamheten torde det under alla förhållanden vara svårt att i lagtext närmare ange hur den bör I bestämmelserna företagsbot sägs det att fråga

vara. om skall brott som har begåtts i utövningen verksamhet. I

vara om av

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 305 SOU I997: 127

förarbetena prop. 1985/86:23 28 och 63 sägs bl.a. att det inte s. torde råda någon tvekan att brottet är begånget i verksamheten när om någon hos ett företag bryter mot författningar inom specialstraffrätten

antingen innehåller allmänna bestämmelser som gäller näringslivet som i eller särskilda bestämmelser gäller för vissa slag av stort som näringsverksamhet. Det påpekas vidare att företagsbot naturligtvis måste kunna åläggas i de fall då det är möjligt att utkräva företagar-

ansvar. När det gäller bestämmelser inte är utpräglat näringsrättslig som av exempelvis centrala straffrättsliga bestämmelser sägs att dessa art - också naturligtvis kan begås i verksamheten. Avgörande bör enligt

förarbetena brottets och gärningsmannens anknytning till en vara näringsidkares verksamhet. Allmänt kan vi ställa bakom de uttalanden som gjordes i sett oss samband med reglerna företagsbot antogs. Detta innebär också att om problemen med att avgöra ett brott har begåtts i utövningen av att om verksamheten blir väsentligt mindre med det oss förordade systemet av med det generella företagsboten bygger på. Det selekän system som tiva urvalet brott är begränsat till näringsreglerande lagstiftning av och omfattar endast sådana brott där företagaransvar eller ansvar enligt

motsvarande principer kan aktualiseras. I praktiken torde det därför normalt okomplicerat att bedöma ett sådant brott har begåtts i vara om verksamheten eller inte. Såvitt det selektiva urvalet brott, finns därför knappast avser av något behov någon närmare avgränsning knytningen mellan av av gärningen och verksamheten. Enligt vår mening bör de principer som gäller för tolkningen begreppet i tjänsten i samband med arbetsav enligt skadeståndsrätten kunna vägledande

givares principalansvar vara

i detta sammanhang t.ex. Jan Hellner, Skadeståndsrätt, fjärde även se 126-128. Det innebär att privat handlande faller utanför upplagan s. vad skall ske i juridisk verksamhet. Att detta kan som anses en persons viss anknytning till verksamheten är inte tillräckligt. Ett exempel, ha vi berört tidigare, kan att inom en juridisk person som vara personer utnyttjar möjligheten att för del smuggla varor i samband med egen

den juridiska personens importverksamhet.

betydelse för tillämpningen är emellertid att även s.k. Av större abnormhandlingar faller utanför. Vad med sådan har som avses en beskrivits en handling det, med hänsyn till verksamhetens som som eller arbetsuppgiftens art, saknas skälig anledning att ta med i beräk-

ningen. Enligt vår mening följer redan härav att handlingar som är riktade den juridiska själv inte kan anses ha en sådan mot personen anknytning till verksamheten att den juridiska skall kunna personen

306 Förutsättningarna för att straffa juridiska SOU 1997: 127

personer

drabbas av straff. Något särskilt undantag för den situationen, såsom finns i bestämmelserna om företagsbot, behövs därför inte. Det bör vidare noteras att undantaget för abnonnhandlingar i praktiken innebär ett slags krav oaktsamhet från den juridiska ledning även

personens om den ansvarsutlösande gärningen inte är hänförlig till någon i denna grupp utan endast till en enskild arbetstagare. Uttryckt ett annat sätt är frågan om en viss gärning är att anse som en abnormhandling inte endast beroende av gärningens karaktär utan också av den information som funnits eller varit möjlig att erhålla. Om en psykiskt instabil person begår en viss gärning behöver denna inte nödvändigtvis bedömas som en abnormhandling även om samma gärning från någon annans sida skulle vara att anse som en sådan.

10.5.3 Vilka bör kunna utlösa straffansvar

personer

för juridisk

en person

Vi föreslår att det inte skall gälla någon formell begränsning

av

den personkrets som kan utlösa straffansvar för en juridisk

person. Genom principerna för det selektiva urvalet kommer

ansvaret i praktiken företrädesvis att utlösas någon inom

av en

juridisk persons verkställande ledning eller av någon som fått

tillsyns- och kontrollansvar delegerat till sig.

l bestämmelserna om företagsbot finns inte någon begränsning av den personkrets som kan utlösa staffansvar. Motsvarande gäller i exempelvis Danmark och USA. l andra länder, exempelvis Frankrike och England, gäller däremot i princip att straffansvaret endast kan utlösas av personer i den juridiska personens ledning. Frågan är om det finns skäl att införa någon motsvarande begränsning i svensk rätt.

När det gäller att bedöma den frågan är det förordade selek-

av oss tiva urvalet av brott återigen av betydelse. Urvalet har skett utifrån den utgångspunkten att endast brott som omfattas av företagaransvar eller där ansvar i vart fall kan följa enligt motsvarande principer skall omfattas. I det fall att företagaren är specialsubjekt är det ofta endast företagaren som kan straffas. Motsvarande gäller även i många fall där företagaren inte är utpekad som specialsubjekt. Eftersom straffansvar för en juridisk enligt vårt förslag förutsätter att någon fysisk

person person gjort sig skyldig till brott följer med automatik i de berörda

nu fallen att endast personer i den juridiska ledning kan

personens vara

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 307

ansvarsutlösare. Bland tagit med i urvalet ingår emellertid även brott de brott som för vilka ledningen visserligen kan hållas ansvarig enligt principerna för företagaransvar där även den enskilde arbetstagare som svarat men för den gärning motsvarar brottets objektiva rekvisit kan vara som förfallen till Man måste således räkna med att det kan föreansvar. komma fall där den enskilde arbetstagaren har gjort sig skyldig till brott ingen i ledningen kan sägas ha brustit i sitt tillsyns- och men kontrollansvar. Frågan är då den juridiska personen bör kunna om dömas till straff även i sådan situation. en Enligt vår bedömning finns det inte tillräckliga skäl for att undanta sådana fall från tillämpningsområdet för juridiska personers straffinom det selektiva området. Urvalet av brott är gjort ett ansvar sådant sätt att situationen knappast kan antas bli särskilt vanlig. Om det står klart att det inte funnits några brister i tillsynen och kontrollen torde den enskilde arbetstagarens gärning dessutom ofta vara att bedöma privat, riktad mot den juridiska personen eller som en som som abnorrnhandling annat slag. av Vid vår bedömning har vi också vägt begränsning till att en i ledningen ansvarsutlösare i enskilda fall skulle kunna personer som medföra betydande tillämpningssvårigheter. Det gäller inte minst frågan den närmare avgränsningen av den krets som skulle anses om ha den ställningen att de kunde utlösa ansvaret. Det bör framhållas att företag ofta har komplicerad hierarkisk struktur inom vilken ofta en även enskilda arbetstagare har ett långtgående självständigt ansvar för viktiga åtgärder inom företagets verksamhet. l våra direktiv framhålls också att utgångspunkt för arbetet skall vara att de föreslagna en reglerna skall enkla och praktiska att tillämpa. vara Ett särskilt problem är i vilken utsträckning andra än arbetstagare, exempelvis konsulter och andra uppdragstagare, bör kunna utlösa straffansvar för juridisk Enligt vår mening finns det ingen en person. anledning att reglera den frågan särskilt. l den mån den uppkommer bör den kunna överlämnas till rättstillämpningen. Enligt vår mening är det inte heller ställning inom eller till den juridiska personen personens bör avgörande i det hänseendet utan i vilken mån gärningen som vara kan falla inom utövningen den juridiska personens verksamanses av het. En viss ledning torde emellertid kunna vinnas vad som i motav svarande hänseenden anses gälla inom skadeståndsrätten.

308 Förutsättningarna för att straflajuridiska personer SOU 1997: 127

lO.5.4 från straffansvar

Undantag reglerna om

Vi föreslår att reglerna straffansvar skall obligatoriska

om vara när det gäller det selektiva urvalet och att inga särskilda undantagsregler skall införas. Vi redovisar olika möjligheter till en flexibel tillämpning som finns trots detta.

Reglerna företagsbot är förenade med omfattande undantag. Före-

om tagsbot skall inte åläggas om företagaren gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Reglerna gäller inte heller om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga foretagsbot. Dessutom kan boten efterges bl.a. om det är påkallat av särskilda skäl.

Det torde stå klart att de nu berörda undantagen är en av orsakerna till att foretagsboten har kommit att tillämpas i så begränsad omfattning. Detta hindrar naturligtvis inte att undantag ändå bör göras om detta är sakligt motiverat.

Vid en internationell jämförelse framstår det som ovanligt med så många och relativt vidsträckta undantag som de som gäller vid foretagsbot. Däremot är det inte ovanligt att reglerna om straffansvar getts en allmänt fakultativ utformning. Det gäller exempelvis i våra nordiska grannländer.

Såväl undantagsregler som en fakultativ reglering torde syfta till att motverka en tillämpning i enskilda fall som framstår som orättfärdig eller på annat sätt stötande.

När -det gäller att bedöma behovet av en sådan flexibilitet inom ramen för de särskilda ansvarsförutsättningarna är det viktigt att också se till i vad mån detta behov kan tillgodoses även andra sätt. Som

återkommer till i avsnitt 14.4 skall enligt vårt förslag brotten inom det selektiva området i normalfallet vara förenade med en åtalsprövningsregel enligt vilken åtal endast får väckas om vederbörande tillsynsmyndighet angivit brottet till åtal eller om åtal annars är påkallat från allmän synpunkt. Regeln skall kompletteras med föreskrifter

om vad tillsynsmyndigheterna bör beakta vid beslut om åtalsanmälan. Redan härigenom torde i vart fall huvuddelen sådana fall kan

av som framstå som tveksamma från en eller annan synpunkt sorteras ut.

Om åtalsanmälan skett eller åtal annars funnits påkallat innebär vidare vårt förslag att åtal mot den enskilde normalt skall underlåtas om åtal väcks mot den juridiska personen se avsnitt 14.4. På detta sätt minskar riskerna för vad som skulle framstå som en stötande dubbelbestraffning. Vårt förslag innebär således, i motsats till vid

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 309 SOU 1997: 127

företagsbot, straffansvaret för juridisk det näringsregleatt person i allmänhet skall primärt i förhållande till det rande området vara individuella straffansvaret. Behovet undantag när det gäller tillämpav ningsområdet blir då också mindre. också framhållas reglerna åtalsunderlåtelse även Det bör att om tillämpliga juridiska Enligt dessa gäller kommer att vara personer. i det fall påföljden kan antas bli böter så får åtal underlåtas bl.a. att att under förutsättning något väsentligt allmänt eller enskilt intresse att åsidosätts. Det kan således finnas Förutsättningar för att underlåta inte även tillsynsmyndigheten anmält brottet åtal mot en juridisk person om

till åtal. Skäl kan naturligtvis anföras för att domstolarna borde ha samma för flexibilitet åklagarna i de fall att åtal väl väckts. Det utrymme som emellertid framhållas sådan ojämnhet när det gäller underbör att en i princip genomgående när det gäller brottslighet laget för prövning är mindre allvarligt slag. Enligt vår uppfattning finns det också mycket av goda skäl, inte minst processekonomiska, talar för en sådan uppsom delning. skulle också helt främmande för domstolar att i sin Det vara verksamhet beakta allmänna intressen det slag som fördömande av

vägledande för åklagares åtalsprövning.

utsätts vara vill också peka 29 kap. BrB enligt vårt förslag skall ha Vi att tillämpning när det gäller juridiska Enligt 6 § i motsvarande personer. kapitlet får domstol lämna påföljdseftergift det skulle vara det om uppenbart oskäligt döma till påföljd. Bland de omständigheter som att sammanhanget är någon efter förmåga försökt kan beaktas i det att förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Enligt vår bedömning torde denna grund för påföljdseftergift eller straffnedsättning kunna bli väsentligt större betydelse i förhållande av När det gäller seriösa företag torde till juridiska personer än annars. allmänhet angelägna att rätta till eventuella skador om dessa i vara organisationen brustit i aktsamhet ett sätt i och för någon inom som föranleda för den juridiska Motsvarande sig kan ansvar personen. omständigheten någon frivilligt angivit sig. Vi vill gäller också den att erinra tillsynen över företags efterlevnad olika regelhär om att av till del bygger så kallad egenkontroll. Att myndigheter system stor kännedom överträdelser beror således ofta att företaget självt får om förhållandet. Omständigheterna kan i sådana fall mycket väl anmält inte finns skäl döma den juridiska till vara sådana att det att personen bör då inte heller åtalas. Det bör kanske i sammanhanget straff. Denna förhållandet det kan föreligga sådana omständigpåpekas att det att beträffande den juridiska naturligtvis inte heter som nu sagts personen ändå kan finnas skäl att åtala och döma den enskilde utesluter att det

3 l0 Förutsättningarna för att straffa juridiska SOU 1997: 127 personer

som begått brottet. Sammantaget är vår bedömning att det även utan några särskilda slags undantagsregler eller fakultativ utformning reglerna finns en av ett sådant betydande utrymmet för flexibilitet i tillämpningen att stötande resultat kan undvikas. Såvitt gäller det selektiva urvalet av brott kommer ansvaret i stort sett genomgående att grundas sådana brister i tillsyn och kontroll företagaransvaret bygger på. Redan som häri ligger aktsamhetsprövning är eller mindre knuten till en som mer företagets ledning. Någon särskild ansvarsfrihetsgrund, såsom vid företagsbot, för sådana fall då näringsidkaren gjort vad skäligen som kunnat krävas för att förebygga brottsligheten behövs därför knappast. Enligt vad vi utvecklat i föregående avsnitt vidare brott menar att som riktats mot den juridiska inte har sådan knytning till personen en verksamheten att det kan utlösa straffansvar för denna. Inte heller i detta hänseende behövs därför någon särskild undantagsregel. Vi vill understryka att den bedömning gjort hänför sig till det nu selektiva urvalet av brott. Av betydelse är vidare att tyngdpunkten när det gäller juridiska straffansvar enligt vårt förslag kommer personers att ligga brottslighet av mindre allvarligt slag. När det gäller sådana brott gör sig intresset ett enkelt, förutsebart och lätthanterligt av system gällande ett helt annat sätt än vad kan bli fallet vid grövre som brottslighet. Också processekonomiska synpunkter i övrigt beär av tydelse. Vårt förslag innebär att den stora majoriteten överträdelser av inom det selektiva urvalet bör kunna hanteras ett strafföregenom läggande. Om reglerna skulle fakultativ utformning är riskerna ges en betydande för att systemet inte skulle fungera. Varje föreläggande skulle kunna ifrågasättas de mest skiftande grunder utan att domstolarna lämnats någon närmare vägledning angående vilka synpunkter som bör vara avgörande vid prövningen. Sammanfattningsvis leder våra överväganden till den slutsatsen oss att straffansvaret för juridiska såvitt angår det selektiva personer urvalet av brott bör obligatorisk utformning och inte förses med ges en några andra särskilda undantag än de ligger i den allmänna utsom formningen av ansvarsförutsättningarna eller följer som annars av allmänt tillämpliga regler.

Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 3l l SOU 1997: 127

10.6¶Utformningen av en genombrottsregel

Vi föreslår att straffansvaret vid det selektiva urvalet av brott kompletteras med genombrottsregel som ger möjlighet att en dömajuridiska till även vid andra brott. Som en personer ansvar förutsättning bör då gälla att brottet begåtts i näringsverksamhet någon i den juridiska ledning eller någon annan av personens haft i uppdrag att för viss del verksamheten. Det som svara av bör dessutom krävas att det varit fråga ett grovt åsidoom sättande de skyldigheter verksamheten är förenad med. av som Bestämmelsen bör vidare en fakultativ utformning. ges

Vi har tidigare pekat att begränsning av juridiska personers en straffansvar till enbart selektivt urval brott innebär en risk för att ett av lagstiftningen inte framstår konsekvent och sammanhängande. som Juridiska kan komma att undgå i fall vid vilka det är personer ansvar svårt finna rationella skäl för att dessa fall inte bör behandlas att vid de brott är utpekade ansvarsgrundande. samma sätt som som som Detta enligt vår mening det starkaste skälet för att komplettera utgör det selektiva urvalet med generell genombrottsregel. Vi har också en

behovet sådan genombrottsregel enligt vår uppfattning

sagt att av en främst sig gällande vid allvarliga överträdelser. Vi har också gör mer pekat på att gällande regler subsidiaritet innebär att juridiska persoom i många fall inte kan bestraffas för överträdelser utpekade brott ner av dessa samtidigt faller under brottsbalksbestämmelse. Med en om en genombrottsregel skulle opåkallade ojämnheter i tillämpningen till följd

härav kunna motverkas. Från rent kvantitativa utgångspunkter kan behovet av en genombrottsregel enligt vår mening inte bedömas påtaglig art. vara av mer torde endast i relativt sällsynta undantagsfall avsaknaden Det vara som sådan skulle kunna antas leda till konsekvenser som kan framstå av en stötande eller klart olämpliga. Behovet bör snarare bedömas som utifrån kvalitativa utgångspunkter. Frågan är avsaknaden av en om genombrottsregel skulle kunna befaras medföra konsekvenser i enskilda fall inte framstår acceptabla mot bakgrund av kraven som som sammanhängande och konsekvent lagstiftning och rättstillämppå en ning. Det bör då beaktas att straffansvar för juridiska personer enligt vårt förslag förutsätts bli ett reguljärt inslag vid brott som äger rum

inom ramen för näringsverksamhet.

i och för sig relativt lätt att konstruera teoretiska exempel Det är

3 l 2 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

överträdelser av straffbestämmelser utanför det selektiva urvalet, där brottet klart framstår ett integrerat led i den juridiska som personens verksamhet. l sådana fall kan det sagts tidigare ofta svårt att som vara finna godtagbara skäl för att detta brott, till skillnad från ett brott som faller inom det selektiva urvalet, inte skall kunna föranleda straffansvar för en juridisk person. Mot bakgrund av att syftet med vårt uppdrag enligt direktiven är att effektivisera bekämpningen den ekonomiska brottsligheten vill vi av här särskilt peka bestämmelserna förmögenhetsbrott i brottsom balken. Av dessa har begränsat det selektiva urvalet till sådana former av ocker och häleri enligt lagtexten förutsätter näringssom verksamhet samt härutöver bokföringsbrott. Att lång rad andra även en av förmögenhetsbrotten kan begås ett led i juridisk som en persons näringsverksamhet är uppenbart. Som exempel kan nämnas olika former av penningtvätt 9:6, svindleri 9:9, förskingring 10:l och behörighetsmissbruk l0:6. När behovet straffansvar för juridiska av personer diskuteras är det också ofta den typen brott det hänav som visas till. Detsamma gäller i än högre grad olika former bedrägerier 9:l. av Här finns det dessutom särskilda skäl att uppmärksamma det arbete som pågår inom EU:s tredje pelare när det gäller skyddet av gemenskapernas finansiella intressen se avsnitt 6.6. I bedrägerikonventionen finns en särskild bestämmelse straffrättsligt för företagsom ansvar ledare som kan sägas uttryck för att ett sådant tillsyns- och kontrollge ansvar som avses med principerna om företagaransvar skall tillämpas området. I det andra tilläggsprotokollet till konventionen finns bestämmelser om att juridiska skall kunna ställas till personer ansvar när det inom verksamheten har begåtts bedrägeri, aktiv korruption eller penningtvätt enligt de definitioner som finns i konventionen. Det finns i sammanhanget också skäl att peka den s.k. ramförordningen enligt vilken sanktioner redan kan riktas direkt mot juridisk nu en person. Vår bedömning är att överträdelser av nu berört slag under alla förhållanden inte sikt kommer att kunna hållas utanför ett system med straffansvar för juridiska Att gärningar innefattar personer. som angrepp mot gemenskapernas finanser systematiskt skulle behandlas annorlunda än liknande mot andra institutioners finanser är angrepp knappast rimligt. Samtidigt vi att det skulle föra alltför långt att menar mot den nu angivna bakgrunden låta bedrägeri utgöra ett de brott av som ingår i selektiva urvalet. Detta skulle inte heller innebära någon fullständig lösning av problematiken då bedrägerikonventionen omfattar även gärningar enligt svensk rätt inte är att bedöma som som bedrägeri.

SOU 1997: 127 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer 3 l 3

Vi vill inte utesluta att de berörda problemen, oavsett vilken

nu ställning tar till dem, i framtid kommer att kräva särskilda

man nu en överväganden. Genom att införa genombrottsregel som öppnar

en straffansvar för juridiska personer torde det emellertid redan nu vara möjligt att åstadkomma rimlig ordning som också i allt väsentligt

en kan tillgodose de speciella krav anpassningen till EU-samarbetet

som kan förväntas medföra.

Om till detta lägger den risk för egendomliga konsekvenser

man

gällande subsidiaritetsregler skulle innebära vid ansvar som besom gränsas till ett enbart selektivt urval brott anser för vår del att

av behovet genombrottsregel är påtagligt även det endast torde

av en om

i ett fåtal fall det kan anses påkallat att tillämpa en sådan vara som regel.

Frågan blir då vilket sätt som en genombrottsregel bör utformas. Målsättningen bör självfallet vara att regeln skall råda bot de problem vi pekat och samtidigt ges en sådan utformning att den

som inte rubbar principen att ansvaret primärt skall begränsat till de

vara brott som ingår i det selektiva urvalet.

l avsnitt 10.5 har sagt att det i princip finnas fyra olika

synes vägar för att avgränsa tillämpningsområdet för ett straffansvar för juridiska Även utformningen genombrottsregel kan

personer. av en diskuteras utifrån denna utgångspunkt.

Den första frågan gäller då vid vilka brott som straffansvaret bör kunna aktualiseras. När det gäller den frågan ligger det redan i principen med genombrottsregel att någon formell begränsning inte bör

en gälla. Begränsningarna måste således ske utnyttjande av de

genom andra tre vägarna.

Den första dessa gäller frågan verksamhetens art och gär-

av om ningens knytning till verksamheten. När det gäller det selektiva urvalet har diskuterat tillämpningsområdet, i likhet med vid företags-

om boten, borde begränsas till brott i näringsverksamhet. För en sådan begränsning talar inte endast att våra direktiv uttryckligen är inriktade

brott detta slag utan också att det i såväl den svenska som den

av internationella debatten straffansvar för juridiska personer genom-

om gående varit sådana brott stått i centrum. Trots detta har inte

som föreslagit någon sådan begränsning när det gäller det selektiva urvalet. Ett skälen för detta har varit att intresset av en avgränsning till-

av godoses att de brott valts ut i princip genomgående avser

genom som överträdelser näringsreglerande lagstiftning. Vill man åstadkomma

av

motsvarande avgränsning i samband med genombrottsregel krävs en en däremot uttrycklig begränsning till näringsverksamhet.

en

Ytterligare ett skäl för att inte begränsa tillämpningsområdet för det

3 l 4 F irutscittningarna för att straffa juridiska SOU 1997: 127

personer

selektiva urvalet till brott i näringsverksamhet har för varit intresset

oss att det området ha enkla och handfasta regler. Det intresset skall ses mot bakgrund av att förordar att ansvaret för juridiska personer på det området i princip skall vara primärt i förhållande till det individuella straffansvaret och också omfatta mindre allvarliga överträdelser. När det gäller en genombrottsregel gör sig detta intresse inte gällande

samma sätt.

Vi är medvetna om att en avgränsning av tillämpningsområdet för en genombrottsregel till brott i näringsverksamhet i enskilda fall kan ses som en sakligt omotiverad särbehandling av näringsverksamhet i förhållande till annan verksamhet. Sammantaget finner vi emellertid att skälen för en sådan avgränsning väger över.

Däremot har när det gäller gärningens knytning till verksamheten inte funnit anledning att föreslå någon annan ordning i samband med genombrottsregeln än den som vi förordat i anslutning till det selektiva urvalet.

I anslutning till det selektiva urvalet har inte föreslagit någon särskild begränsning när det gäller vilka personers gärningar som bör kunna utlösa ansvaret för en juridisk person. Skälen för detta är likartade med de som legat bakom att vi inte begränsat ansvaret till viss typ av verksamhet. De brott som ingår i urvalet är således sådana där principerna för företagaransvar är tillämpliga. Dessutom har vi beaktat intresset av en enkel och handfast reglering. På motsvarande sätt som vid frågan om verksamhetens art gör sig inte dessa skäl gällande samma sätt när det gäller utformningen av en genombrottsregel. Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att ansvaret enligt

en genombrottsregel uttryckligen bör begränsas till brott där det är någon som bär företagaransvar som har begått gärningen. Till den gruppen hör naturligtvis den verkställande ledningen för den juridiska

personen. Särskilt med tanke större företag bör emellertid även gärningar av den som efter delegering bär företagaransvaret omfattas. Ansvaret bör således begränsas till brott som begåtts av någon inom en juridisk persons ledning eller av annan som haft i uppdrag att självständigt svara för viss del av den juridiska personens verksamhet. Varje överträdelse av någon sådan person bör emellertid inte kunna föranleda ansvar för den juridiska personen. Härutöver bör också, i likhet med vad som nu gäller vid företagsbot, krävas att gärningen inneburit ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som verksamheten är förenad med.

När det gäller det selektiva urvalet av brott har föreslagit att straffansvaret skall vara obligatoriskt i de fall att förutsättningarna för ansvar är uppfyllda. Vårt förslag skiljer sig i den delen från vad som i

Förutsättningarna för att straffajuridiska personer 3 l 5

praktiken nu gäller för foretagsbot där det finns ett vitt utrymme för att

skönsmässiga grunder göra undantag från reglerna om ansvar. Det skiljer sig också från vad som gäller i exempelvis våra nordiska grannländer där reglerna om straffansvar för juridiska personer givits en rent fakultativ utformning. De skäl som ansett vara avgörande för den obligatoriska utformningen beträffande det selektiva urvalet gör sig inte gällande samma sätt i förhållande till en genombrottsregel. När det gäller en sådan kan straffansvar framstå som opåkallat av en rad olika skäl. Vad som kanske finns särskild anledning att stryka under är att en genombrottsregel automatiskt innebär att reglerna om straffansvar for juridiska personer blir tillämpliga vid brott där det individuella straffansvaret ett helt annat sätt skall stå i centrum än när det gäller direkt näringsreglerande lagstiftning. Att ålägga den juridiska personen ansvar torde ofta i sådana fall framstå som opåkallat även om brottet begåtts i näringsverksamhet och av någon som bär företagaransvar. Förhållandena kan emellertid växla beroende på vilken typ av brott det är fråga om. Situationen är naturligtvis helt olika om det är fråga om exempelvis en formell överträdelse av livsmedelslagens bestämmelser som grund av subsidiaritetsreglerna inte kan bestraffas enligt den lagen eller om en verkställande direktör som i vredesmod misshandlar en tredskande gäldenär. Att i någon enhetlig formel fånga alla olika tänkbara överväganden som kan göra sig gällande i enskilda fall torde inte vara möjligt. Vi har mot den bakgrunden för vår del stannat för att genombrottsregeln, i motsats till ansvaret vid det selektiva urvalet, bör ges en fakultativ utformning eller, med andra ord, att domstol i dessa fall får, men inte skall, döma den juridiske personen till straff.

En fakultativ reglering innebär emellertid inte att domstolarna skulle vara helt obundna vid bedömningen av om straffansvar skall dömas ut i det enskilda fallet. Självfallet måste de i sin tillämpning beakta de allmänna syften och principer som ligger bakom möjligheten att döma även juridiska personer till straff. De särskilda begränsningarna för det fakultativa ansvarets omfattning som nyss berört bör också kunna tjäna till vägledning. Enligt vår uppfattning är det emellertid lämpligt att även härutöver i lagtext ange vissa faktorer som särskilt bör beaktas.

Vad som då ligger närmast till hands är arten och omfattningen

av den aktuella brottsligheten. Med arten avser i detta sammanhang i vilken mån gärningen framstår som ett integrerat led i den aktuella näringsverksamheten. Att uttrycket brottslighetens art i 30 kap. 4§ andra stycket används med syftning andra faktorer inte

ser som något hinder för att även här använda samma uttryck. Med brotts-

3 l 6 Förutsättningarna för att straffa juridiska personer SOU 1997: 127

lighetens omfattning avser inte primärt hur allvarlig den varit utan mer sådana faktorer som att den pågått under längre tid eller annars innefattat ett större antal åtgärder. Normalt sett är sådana omständigheter ett säkrare tecken brister i den allmänna kontrollen och tillsynen inom verksamheten än ett enstaka brott även om detta är allvarligt och begåtts av någon inom ledningen i ett företag. Vid sidan

av brottslighetens att och omfattning anser att det finns skäl att särskilt peka i vad mån det i förhållande till den juridiske personen föreligger sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 Genom en sådan hänvisning klargörs att något ansvar normalt inte bör drabba den juridiska personen om denna ändå till följd av brottet drabbats av påtagligt negativa ekonomiska eller andra konsekvenser brottet. Om

av företrädare for den juridiska personen själva påtalat brottsligheten eller, efter det att den upptäckts, försökt att förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av denna finns det normalt sett inte heller skäl att straffa den juridiske personen.

Sammanfattningsvis förordar alltså att genombrottsregeln ges den utformningen att en juridisk person även utan särskild föreskrift får dömas till böter för brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet av någon som ingår i den juridiske personens ledning eller av någon som haft i uppdrag att självständigt svara för viss del av verksamheten och denne därigenom grovt åsidosatt de skyldigheter som verksamheten är förenad med. Vid bedömningen av om böter skall dömas ut skall, förutom vid brottslighetens art och omfattning, särskilt avseende fästas vid det i förhållande till den juridiska personen

om föreligger sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5

ll Fördelningen av straffansvar inom juridiska

personer

Vi föreslår att det införs en bestämmelse i brottsbalken som reglerar dels frågan ansvar i det fall då det är en juridisk

om

som innehar ställningen som specialsubjekt enligt en person straffbestämmelse, dels frågan om ansvaret for överträdelser i en juridisk verksamhet till följd av brister i tillsynen och

persons kontrollen av denna samt slutligen möjligheterna att delegera straffansvaret, för överträdelser i en juridisk persons verksamhet. Innebörden bestämmelserna är att ansvaret primärt skall

av åvila den som ingår i den juridiska personens verkställande ledning med motsvarande möjlighet till delegation som enligt gällande rätt.

I avsnitt 8.3.2 har vi behandlat frågan det individuella straff-

om ansvaret vid brott i juridiska personers verksamhet. Som konstaterade där hanteras denna fråga genom principerna för fördelning av

i juridisk personer och då i första hand det s.k. företagaransvar ansvaret se avsnitt 2.7. Principerna innebär i korthet att den eller de

leder verksamhet kan bära det straffrättsliga ansvaret inte som en endast för sina omedelbara åtgärder utan också for vad som sker

egna i övrigt i verksamheten. Ledningen har således ett straffsanktionerat kontroll- och tillsynsansvar i förhållande till verksamheten.

Vi har också redovisat att vår bedömning är att de aktuella principerna fått en lämplig utformning i praxis och att det inte finns skäl att föreslå någon ändring i sak av vad som får anses vara gällande rätt. Däremot har menat att det finns starka skäl för att överväga om inte principerna bör ett konkret lagstöd. För detta talar inte bara det

ges allmänna kravet på legalitet inom straffrätten utan också, såsom vi utvecklat i avsnitt 10.3, att principerna företagaransvar normalt

om kommer att vara den nyckel som kommer att öppna för möjligheten att bestraffa den juridiska personen som sådan. Företagaransvaret kommer härigenom att få en från praktisk synpunkt så viktig funktion att det är

318 Fördelningen av straffansvar inom juridiska personer

rimligt att principerna också återspeglas i lagstiftningen. Det kan i sammanhanget också erinras kraven i den inom EU-samarbetet

om utarbetade bedrägerikonventionen se avsnitt 6.6 att vidta nödvändiga åtgärder för att företagsledare eller andra med befogenhet att

personer fatta beslut eller utöva kontroll inom ett företag skulle kunna hållas straffrättsligt ansvariga för gärningar som har begåtts för företagets räkning är underställd dem. Även detta konven-

av en person som om tionsåtagande formellt endast tar sikte brott enligt konventionen har det uppenbarligen en vidare implikation.

En kodifiering de aktuella principerna försvåras emellertid av det

av inte finns någon allmänt accepterad teoribildning och terminologi området även stor enighet råder om principernas praktiska tillämp-

om ning. Som exempel kan nämnas de olika sätt att beskriva gällande rätt

finns när det gäller gärningsmannaskapets konstruktion, medsom verkansfrågornas uppbyggnad och förhållandet mellan företagaransvarsprinciperna och övriga principer för ansvarsfördelningen inom juridiska personer.

En lagstiftning bör i detta fall om möjligt förhålla sig neutral till de olika teoretiska ansatser som utvecklats inom doktrinen. Som vi framhöll i avsnitt 2.7 har principerna om företagaransvar i allt väsentligt utvecklats rättspraxis och doktrin. Det är väsentligt att även

genom efter lagstiftning kunna bygga vidare dessa grunder. Det är då

en också viktigt att undvika att lagstiftningen ett olyckligt sätt binder rättsutvecklingen. En lagstiftning bör inskränka sig till vissa allmänna principer och grundsatser. När det gäller speciella tillämpnings-

mer frågor finns det anledning att även fortsättningsvis förlita sig till rättsutveckling praxis. En sådan kommer dock att underlättas i

genom väsentligt mån om de allmänna principerna kan ges en lämplig formulering i lagtext.

Vem som är att anse som gärningsman till ett visst brott är beroende tolkningen de enskilda straffbestämmelserna. Vid sidan härav

av av finns det inte någon särskild lagstiftning om gärningsmannabegreppet. Bestämmelserna i 23 kap. BrB om medverkan till brott täcker visserligen även gärningsmannaskap. Mycket mer framgår dock inte om gärningsmannabegreppet än att den som inte är att anse som gärningsman kan dömas för anstiftan eller medhjälp till brottet samt att den som utfört gärningen är att anse som gärningsman. l praktiken är emellertid gärningsmannabegreppet väsentligt mer komplicerat. Princi-

för fördelningen straffansvar ijuridiska är i grunden perna av personer tolkningsprinciper styr konstruktionen gärningsmannabegreppet

som av under vissa givna förhållanden. Om principerna skall lagstöd bör

ges detta därför införas i 23 kap. BrB som en utveckling av det där an-

Fördelningen straflansvar inom juridiska 319

av personer

tydda gämingsmannabegreppet. Det kan i sammanhanget nämnas att straffansvarsutredningen i sitt betänkande Straffansvarets gränser SOU 1996:185 föreslagit att det i 23 kap. skall tas en särskild bestämmelse om medgämingsmannaskap.

De aktuella principerna är alltså tolkningsprinciper som styr vem eller vilka som kan anses ha begått en viss otillåten gärning. Att någon begått en otillåten gärning innebär emellertid inte att han också skall dömas för denna. Det måste också föreligga subjektiv täckning i förhållande till gämingen se avsnitt 2.6. Varje medverkande skall, som det sägs i 23 kap. 4 § andra stycket BrB, bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Den som inte haft för ansvar föreskrivet uppsåt eller oaktsamhet skall frikännas, även om han uppfyller kriterierna för gämingsmannaskap. Kravet subjektiv täckning gäller självfallet även i det fallet att gärningsmannaskapet konstruerats med hjälp av de nu aktuella principerna. Genom att placera ett lagstöd för dessa principer i 23 kap. BrB kommer detta att markeras på ett tydligt sätt.

Som vi berört så uppfattas principerna delvis olika olika

sätt av författare. Klart är emellertid att vad som står i centrum för vad som brukar avses med företagaransvar är det ansvar för tillsyn och kontroll som alltid vilar den som leder en viss verksamhet. Som ledare för verksamheten är företagaren skyldig att vidta rimliga åtgärder för att förhindra att otillåtna gärningar begås i verksamheten. Om det begås sådana kan företagaren dömas som gärningsman, om gärningarna beror

att det förelegat brister i organisationen och ledningen av verksamheten. Själva den straffbara handlingen är då alltid en underlåtenhet av visst slag. Självfallet kan företagaren också dömas till ansvar om han utfört den otillåtna gärningen genom egenhändigt handlande. Detta följer emellertid redan av allmänna principer. Ett särskilt lagstöd för principerna för företagaransvar bör därför kunna begränsas till ansvaret för kontroll och tillsyn.

Sett från den nu berörda utgångspunkten kan principerna för företagaransvar ses såsom endast ett specialfall av ett sådant ansvar för oäkta underlåtenhetsbrott som kan aktualiseras med stöd av garantläran. Mot den bakgrunden är det väsentligt att ett lagstöd för principerna om företagaransvar ges en så pass allmän formulering att den inte kommer att tas till intäkt för opåkallade e contrarioslut när det gäller andra fall garantansvar. Även det primära syftet med

av om lagstiftningen i detta hänseende bör vara att ge lagstöd principerna för företagaransvar är det önskvärt att lagstiftningen inte utgör ett hinder utan snarare ett stöd för utvecklingen av garantansvaret i övrigt.

Principerna för företagaransvar har formellt inte något samband

320 Fördelningen straflansvar inom juridiska personer SOU 1997: 127

av

med den verksamhet ansvaret bedrivs juridisk

om som avser av en

eller inte. l praktiken är dock företagaransvarets viktigaste person funktion att den ingår, ett led i den i andra hänseenden vidare

som frågan ansvarsfördelningen ijuridiska personers verksamhet. Sett

om från den utgångspunkten kan det sägas att den primära frågan rör straffansvaret inom juridiska och att principerna för företagar-

personer

endast är de faktorer är betydelse i det sammanansvar en av som av hanget jfr Jareborg, Straffrättens gämingslära s. 68. Ett sådant synsätt framstår än naturligare i detta betänkande, utgår

som om man, som från frågan straffansvar för juridiska Ett lagstöd för

om personer. principerna för ansvarsfördelning ijuridiska personer kommer från det perspektivet främst att fungera brygga över till ansvaret för den

som en juridiska En lagreglering bör därför enligt vår uppfattning

personen. inte avgränsas efter vad kan antas vara företagaransvarets gene-

som rella tillämpningsområden, utan med utgångspunkt från vilka principer

bör gälla för frågan straffansvarets fördelning inom juridiska som om

Med sådan uppläggning kommer det också att ett personer. en tydligare sätt framgå att principerna i och för sig kan tillämpliga

vara eller ägnade att vägledning även i sådana fall som inte omedelbart

ge faller under lagstiftningens tillämpningsområde.

Mot bakgrund de angivna utgångspunkterna förordar att

av nu det i 23 kap. BrB förs ny paragraf som reglerar frågan om gär-

en ningsmannaskap vid gärningar begås i en juridisk persons verk-

som samhet. Tre olika frågor bör behandlas i paragrafen. Den första, som vi föreslår skall behandlas i paragrafens första stycke, är vad bör

som gälla vid överträdelse straffbestämmelser förutsätter ett special-

av som subjekt när ställningen specialsubjekt innehas av en juridisk

som

Den andra, behandlas i andra stycket, är vem inom en person. som juridisk primärt skall bära straffansvaret för sådana över-

person som trädelser i juridisk verksamhet beror brister i till-

en persons som

och kontrollen. l ett tredje stycke föreslår slutligen en reglesynen ring frågan under vilka förutsättningar den bär ett primärt

av som straffansvar kan delegera detta till andra befattningshavare inom den juridiska Vi skall här något beröra och en av dessa

personen. var frågor.

l l kap. l § BrB sägs att brott är en gärning som antingen

numera är beskriven i balken eller i någon lag eller författning och för

annan vilken det är föreskrivet straff. Bestämmelsen ger uttryck för legalitetsprincipen inom straffrätten och innebär ett förbud mot analog rättstillämpning. l samband med att bestämmelsen infördes tog lagrådet

frågan att fysiska sedan gammalt hade dömts till upp om personer straffansvar för brott mot bestämmelser stadgar för special-

som ansvar

Fördelningen av straflansvar inom juridiska personer 321

subjekt som t.ex. ägare, arbetsgivare eller tillståndshavare utan hinder

att det varit juridisk person som innehaft den särskilda ställav en ningen och att gämingen begåtts som ett led i den juridiska personens verksamhet prop. 1993/942130 s. 106. Enligt lagrådet hade domstolarna därvid tillämpat bestämmelserna analogiskt eller kvasianalogiskt och alltså utvidgat straffbudets gämingsinnehåll utöver dess ordalydelse ett sätt inte skulle tillåtet enligt den nya

som vara lagstiftningen. Regeringen delade inte lagrådets bedömning att lagstiftningen skulle förhindra tillämpning i enlighet med tidigare praxis

en även fann att den aktuella lagstiftningsmetoden med special-

om man subjekt mindre lämplig från legalitetssynpunkt a. prop. s. 18.

var

Frågan har därefter berörts straffansvarsutredningen som vi sam-

av rått med under utredningens gång. I sitt betänkande Straffansvarets gränser SOU 1996:185 har utredningen givit uttryck för uppfattningen att det finns ett behov lagstöd för den aktuella tillämpningen

av a.a. 410. Utredningen avstod emellertid med hänvisning till vårt

s. arbete, från att lägga fram något fonnellt förslag till lagstiftning. Man anförde dock att bestämmelse exempelvis skulle kunna ges följande

en lydelse.

När straffansvar är föreskrivet för någon i särskild ställning, och denna

ställning innehas juridisk skall föreskriften gälla företrädare

av en person,

för den juridiska personen.

Enligt vår uppfattning är det uppenbart att någon ändring inte bör ske

den praxis enligt vilken fysiska kan dömas till straffansvar av personer för brott kräver specialsubjekt även det är juridisk person

som om en

innehar den särskilda ställningen. Att straff enligt vårt förslag kan som riktas direkt mot juridisk minskar inte detta behov utan

en person stryker snarast under det. Straffansvaret för juridisk person kommer

en enligt vårt förslag alltid att förutsätta att det är en fysisk person som gjort sig skyldig till brott. Att straffbestämmelse till synes riktas

en direkt juridisk får alltså inte tas till intäkt för att denna

mot en person skulle kunna straffas oberoende subjektiv täckning. Det är då också

av viktigt principerna för är att gärningsman står

att vem som anse som klara.

Olika uppfattningar kan, meningsskiljaktighetema mellan

som lagrådet och regeringen visar, göras gällande angående om, och i så fall i vilken omfattning, ett bibehållande äldre praxis förutsätter lag-

av ändringar. Oberoende detta finner vi emellertid, i likhet med straff-

av ansvarsutredningen, att denna praxis bör ges ett konkret lagstöd.

När det gäller utformningen lagstiftningen kan i allt väsentligt

av

322 Fördelningen av straffansvar inom juridiska personer SOU 1997: 127

ställa oss bakom den formulering som angivits av straffansvarsutredningen. Som framgår av vårt lagtextförslag, 23 kap. 4 a § första stycket BrB avviker vårt förslag i stort sett endast genom att vi som den som föreskrifterna gäller i stället för företrädare för den juridiska personen angett den som ingår i den juridiska personens ledning.

Skälen för denna avvikelse är främst två. Det viktigaste är att vi i motsats till straffansvarsutredningen a.a. s. 411, inte endast avsett att ge lagstöd för att en fysisk person över huvud taget skall kunna vara ansvarig utan också i viss mån för att primärt avgöra vem som den juridiska personen som skall bära det straffrättsliga ansvaret.

Vem som i ett visst hänseende varit företrädare för en juridisk

kan alltid göras till tolkningsfråga. Även den inom person en som en juridisk person har en perifer ställning kan naturligtvis uppfattas som företrädare för den juridiska personen i något visst hänseende. Vem eller vilka som ingår i den verkställande ledningen för en juridisk person är, även om det naturligtvis även här finns utrymme för olika tolkningar, både mer avgränsat och mindre beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Straffansvaret inom juridiska personer brukar också primärt anses vila på dem som ingår i ledningen. Avsteg från den principen brukar i princip förutsätta att ansvaret delegerats. Som återkommer till så föreslår en särskild reglering av möjligheterna till delegering. Den regleringen kommer i princip att gälla även i förhållande till de nu berörda fallen. Det är då rimligt att huvudregeln ger ett tydligt uttryck för att ansvaret vilar på ledningen.

Det andra skälet är att uttrycket företrädare för en juridisk person, även om därmed endast avses faktisk företrädare, lätt leder tankarna till begreppet ställföreträdare jfr vad som sägs om den processuella regleringen i kapitel 14 och därigenom medför risker för en återhållsamhet i tolkningen av till vem en bestämmelse riktar sig som inte alls är avsedd.

Frågan om vilka som skall anses ingå i den verkställande ledningen för viss juridisk person bör kunna utvecklas i praxis med stöd av

en tidigare rättstillämpning. Stöd för tolkningen kan också hämtas från den associationsrättsliga lagstiftningen. Det bör emellertid här framhållas att såväl legala som faktiska företrädare för en juridisk person kan anses ingå i den verkställande ledningen.

Detta är inte minst viktigt när det gäller ansvaret för s.k. målvakter och bulvaner. Om någon exempelvis ingår i styrelsen för ett aktiebolag kan han inte undgå det ansvar som följer av detta endast genom en hänvisning till att han inte befattat sig med frågorna eller att det är någon annan som i praktiken skött dessa. En ansvarsbefrielse kan endast ske under de förutsättningar som återkommer till under

Fördelningen straflansvar inom juridiska personer 323 av

frågan om delegering. Även den saknar formell ställning inom en juridisk person kan som emellertid ingå i den verkställande ledningen om han rent fakanses tiskt utövar eller har makt att utöva ett avgörande inflytande över verksamheten. Detta kan sägas baksidan problemet med målvara av vakter och bulvaner. Det är således viktigt att notera att det självfallet ofta är flera som ingår i juridisk verkställande ledning och att det föreskrivna en persons ansvaret i ett sådant fall i princip gäller för samtliga dessa oberoende de är legala eller enbart faktiska företrädare. En helt annan sak av om är att det inom den verkställande ledningen kan finnas en faktisk eller formell ansvarsfördelning gör att det endast föreligger förutsättsom ningar för fallande dom mot någon eller några inom ledningen. När en det gäller förutsättningarna för sådan ansvarsfördelning är de i en princip desamma de gäller för delegering. som som Innebörden regel det slag vi diskuterat inskränker av en av som nu sig i princip till hur straffbestämmelse skall läsas när den innehåller en specialsubjekt och ställningen specialsubjekt intas av en juriett som disk Straffbestämmelsen kan naturligtvis vara såväl ett person. kommissivdelikt ett omissivdelikt se avsnitt 2.5. Regeln ger som däremot inte någon ledning det område som brukar uppfattas som det centrala innehållet i det har kallats för rättspraxis företagarsom Vad vi är det tillsyns- och kontrollansvar som ledningen ansvar. avser för företag har i förhållande till verksamheten och som gör att de ett ingår i denna, att specialsubjekt, kan dömas till som utan anges som gärningsmän för överträdelser ägt rum i verksamheten ansvar som som den otillåtna gärningen förverkligats någon annan inom trots att av företaget. Ansvaret i dessa fall genomgående underlåtenhetsbrott. avser Den typiska överträdelsen är ett oäkta underlåtelsebrott, dvs. en överträdelse kommissivdelikt underlåtenhet. l många fall är av ett genom det emellertid fråga äkta underlåtenhetsbrott där företagarens om ställning specialsubjekt inte framgår direkt lagtexten utan som av endast tolkningsvis Det bör kanske framhållas att det i praktiken ofta

kan svårt skilja mellan vad bör räknas som fall av det ena vara att som och det andra av dessa två slag. alla omständigheter att det finns skäl att i ett andra Under anser stycke införa bestämmelse vilken det framgår att den som ingår en av för företag kan gärningsman även i i ledningen ett vara att anse som berörda fallen. I likhet med den tidigare diskuterade bestämde nu bör även denna bestämmelse begränsas till

melsen om specialsubjekt

juridiska Den bör också utformning är neutral i personer. ges en som förhållande till tolkningen det straffbara områdets omfattning enligt av

324 Fördelningen straflansvar inom juridiska personer SOU 1997: 127

av

olika straffbestämmelser.

Mot den angivna bakgrunden bör bestämmelsen kunna ges det innehållet att den som ingår i en juridisk persons verkställande ledning är att gärningsman om det förekommit en överträdelse av en

anse som ansvarsbestämmelse i den juridiska personens verksamhet som berott

brister i tillsynen och kontrollen av verksamheten.

En bestämmelse av detta slag avser formellt endast frågan om gämingsmannaskap. Det bör emellertid framhållas att regleringen inte utesluter att även andra än de som ingår i den verkställande ledningen för en juridisk person kan vara att anse som gärningsmän i förhållande till en sådan överträdelse som avses i bestämmelsen. Som exempel kan nämnas bokföringsbrott. Enligt fast praxis kan ansvar i gämingsmannaskap i det fallet drabba såväl den som faktiskt handhaft bokföringen som den bokföringsskyldige själv eller, om bokföringsskyldigheten avser en juridisk person, den som ingår i ledningen för den juridiska personen. Motsvarande förekommer också vid en lång rad andra brott. Vårt förslag är inte avsett att innebära någon ändring i detta hänseende. l sammanhanget bör också nämnas den särskilda bestämmelsen i 23 kap. 4 § andra stycket andra meningen BrB, enligt vilken ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gämingen. Den föreslagna regleringen påverkar inte omfattningen av den utvidgning vilka som kan hållas ansvariga, som

av följer av den bestämmelsen.

Förslaget tar överhuvudtaget inte sikte medverkansfrågor vilket kan finnas särskilt skäl att framhålla eftersom företagaransvaret ibland brukar beskrivas som innefattande en begränsning av ansvarskretsen. Det är också uppenbarligen riktigt att talan, när principerna om företagaransvar är tillämpliga, ofta endast riktas mot den som bär företagaransvaret. Den av oss föreslagna regleringen tar emellertid inte sikte på den frågan och innebär inte någon ändring av nu gällande rätt i fråga om medverkan.

I praktiken borde dock våra förslag i detta hänseende kunna innebära väsentlig förenkling att talan kan riktas direkt mot den

en genom juridiska personen och att det då normalt inte finns skäl att därutöver föra talan även om individuellt straffansvar.

På motsvarande sätt som regleringen inte påverkar medverkansansvaret innebär den inte heller någon ändring när det gäller de krav

aktsamhet ligger i tillsyns- och kontrollansvaret. I likhet med

som vad som nu gäller är detta en fråga som är beroende tolkningen av de enskilda straffbestämmelsema och omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör emellertid betonas att detta i allt väsentligt är en fråga

SOU 1997: 127 Fördelningen av straflansvar inom juridiska personer 325

omfattningen det kriminaliserade området och inte den som avser av subjektiva täckningen därav. I många fall är kraven uppenbarligen mycket högt ställda. Det brukar ofta sägas att företagaransvaret ligger nära ett strikt Det är emellertid viktigt att stryka under att det i

ansvar. princip alltid krävs att det kan anges vilket sätt som den ansvarige skulle kunna ha förebyggt överträdelsen. Rena olyckor skall aldrig medföra ansvar.

Den ansvariges underlåtenhet behöver emellertid inte ha ett omedelbart samband med den handling som utlöser ansvaret. Bristerna kan exempelvis bestå i otillräckliga informationer och instruktioner, otillräckliga kontrollrutiner, brister i uppföljning av rapporter etc. Vad som kanske finns särskild anledning att stryka under är dock att oklarheter i fråga ansvarsfördelningen inom juridisk person alltid faller

om en inom företagsledningens ansvar jfr prop. 1976/77:l49 s. 373. Om en överträdelse hade kunna undvikas genom en klarare ansvarsfördelning inom företaget kan ledningen således dömas såsom ansvariga gämingsmän för överträdelsen. Själva det brottsliga förfarandet utgörs i så fall

underlåtenheten att ett ändamålsenligt sätt reglera ansvarsförav delningen inom företaget.

Detta för över vad brukar uppfattas ett av de

oss som som viktigaste inslagen i företagaransvaret, nämligen möjligheten för de

ingår i ledningen för ett företag att delegation av arbetssom genom uppgifter också föra över företagaransvaret andra befattningshavare inom företaget. Principema för delegation är enligt vår mening så centrala att även dessa bör återspeglas i lagstiftningen; Vårt förslag finns i den föreslagna paragrafens tredje stycke.

Följden korrekt genomförd delegation är att den som ingår i

av en ledningen för företaget inte skall dömas som gärningsman för sådana överträdelser beror brister i tillsynen och kontrollen inom den

som del verksamheten delegationen Delegationsreglema bör

av som avser. därför lämpligen kunna utformas som ett undantag från den nyss diskuterade bestämmelsen i andra stycket tillsyns- och kontroll-

om ansvaret. Det bör härvid noteras att den bestämmelsen formellt omfattar även fall med regleringen i första stycket av de fall

som avses där juridisk innehar ställning som specialsubjekt. Fråga kan

en person exempelvis ett kommissivdelikt med specialsubjekt där en

vara om juridisk innehar den särskilda ställningen anges. Att för-

person som budet gäller för den juridiska verkställande ledning följer då

personens

första stycket medan det andra stycket att den ingår i av avser som ledningen är att gärningsman om det är fråga om ett oäkta

anse som underlåtenhetsbrott. Delegation kommer således inte att ha betydelse när det gäller egenhändigt handlande. Vid omissivdelikt kommer över-

326 Fördelningen av straflansvar inom juridiska personer SOU 1997: 127

trädelsema i princip regelmässigt bestå i brister i tillsyn om kontroll oavsett om det är fråga om fall där en juridisk person innehar ställningen som specialsubjekt eller inte. Delegationsreglema behöver därför inte anges som undantag från regleringen i första stycket de

av fall när en juridisk person innehar ställningen som specialsubjekt.

Det Förekommer ibland att man talar om delegation denna

som om kunde ta direkt sikte straffansvaret. Det bör strykas under att detta är felaktigt. Vad som kan delegeras är det faktiska ansvaret för olika arbetsuppgifter. I stort sett inom alla företag finns det ett behov av en sådan faktisk arbetsfördelning. Under förutsättning att denna är utförd

ett acceptabelt sätt är det också naturligt att de som ingår i ledningen inte skall behöva ansvara för överträdelser som beror att den till viken en arbetsuppgift delegerats inte skött denna ett riktigt sätt.

I stället för den som ingår i ledningen för företaget kommer i ett sådant fall den som arbetsuppgiften delegerats till att dömas som gärningsman. Detta gäller i princip även om det är fråga om straffbestämmelser enligt vilka företagare är specialsubjekt. Vad som nu sagts behöver enligt vår uppfattning inte uttryckligen regleras i bestämmelsen.

En lagstiftning som tar sikte frågan om delegation bör även ange de grundläggande kraven för att en sådan skall kunna påverka fördelningen av straffansvaret inom ett företag. Det måste självfallet stå klart vad delegationen omfattar och till vem denna är gjord. Den som fått uppgifter delegerade till sig själv måste också i vad gäller uppgiften ha en självständig ställning i förhållande till företagsledningen. Han måste också ha den kompetens och de praktiska förutsättningar i övrigt som krävs för att sköta sin uppgift. Det måste också vara så att det förelegat ett klart behov, grund av verksamhetens omfattning eller annars, att använda sig av delegation. Någon befrielse från ansvar till följd av delegation kan inte heller komma i fråga om det i det enskilda fallet funnits anledning till att misstänka att gällande bestämmelser inte skulle följas. Vi hänvisar i denna del i övrigt till vad som anförs i författningskommentaren. Våra förslag anknyter genomgående till vad som får anses vara gällande rätt.

Något krav att delegeringen skall vara skriftlig eller annars uppfylla vissa former bör inte ställas i lagen. Det utesluter självfallet inte att det är lämpligt att ansvarsfördelningen görs så klar som möjligt. Om så inte sker tar företagsledningen alltid den risken att de får bära ansvaret beroende de oklarheter som förelegat. l många fall torde dock ansvarsfördelningen framgå med önskvärd tydlighet även om någon direkt dokumentation inte föreligger.

Något formellt hinder föreligger inte för subdelegering. lnom

SOU 1997: 127 Fördelningen straflansvar inom juridiska personer 327

av

många företag torde det finnas ett omfattande behov av en sådan delegeringsmöjlighet. Självfallet är kraven for en verksam subdelegering lika stränga som for en delegering.

Från delegering finns det i och for sig anledning att skilja frågan

ansvarsfördelningen mellan dem ingår i den verkställande ledom som ningen. I det fallet är det inte fråga om någon överflyttning

senare

I praktiken kan det emellertid vara svårt att skilja mellan de av ansvar. olika fallen. Någon klar avgränsning av vilka som skall räknas som ingående i den verkställande ledningen kan också vara svåra att göra. I större företag kan uttrycket i och för sig avse en omfattande krets inom vilken det självfallet finns ett betydande behov av ansvarsfördelning. I praktiken torde det inte vara nödvändigt att i enskilda fall göra en klar avgränsning eftersom förutsättningarna for att en fördelning av uppgifter inom ledningen skall straffrättslig betydelse i princip överensstämmer med vad som gäller om delegering.

SOU 1997: 127

12¶Förhållandet till andra former av

ansvar

12.1¶Inledning

I kapitel 8 diskuterade vi i vad mån de olika sanktioner som nu finns tillgängliga kan kraven ett effektivt sanktionssystem såvitt

motsvara

brott inom näringsverksamhet. Vår slutsats att de nuvarande avser var sanktionema inte motsvarar kraven och att det därför bör införas ett system enligt vilket straff kan riktas direkt mot juridiska personer. Straffansvaret för juridiska skall enligt vårt förslag ersätta de

personer nuvarande reglerna om företagsbot.

Om inför ett straffansvar för juridiska personer finns det, som

man framhålls i direktiven, anledning att diskutera vilket förhållande som bör råda mellan sådana straff och andra sanktioner kan aktuali-

som

vid brott i näringsverksamhet. Förutom de sanktioner som tog seras

i kapitel 8 skall vi här också beröra olika EG-rättsliga sanktioner. upp

allmän utgångspunkt kan sägas att det är angeläget att för-

Som en hållandet mellan olika tillgängliga sanktioner utformas ‘pf: ett sådant

det inte uppkommer opåkallade sanktionskumulationer. Det är sätt att därför viktigt det finns klara principer för prioriteringen mellan

att olika sanktioner. Hur dessa bör utformas beror i hög grad på vilket ändamål de olika sanktionema är avsedda att fylla. Har sank-

som tionema helt olika ändamål, exempelvis repressivt och reparativt, bör de normalt kunna tillämpas vid sidan varandra. Det bör emellertid

av framhållas att sanktion har ett visst ändamål i praktiken ofta

en som också fyller andra ändamål. En repressiv sanktion kan exempelvis bidra till vinsteliminering den inte alls bestämts utifrån detta

även om ändamål.

330 Förhållandet till andra former av ansvar SOU 1997: 127

12.2¶Det individuella straffansvaret

Vi föreslår inte någon ändring av det individuella straffansvaret. På det näringsreglerande området bör dock straffansvar för juridiska personer normalt ha prioritet framför det individuella straffansvaret. Möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse för den som är misstänkt för brott bör därför vidgas i det fall åtal för brottet väcks mot en juridisk person.

Det individuella straffansvaret har behandlats i kapitel 2 och i avsnitt 8.3.2. Från våra utgångspunkter finns inte anledning att föreslå några förändringar i sak av dessa regler.

Som behandlats i kapitel 8 skall brottsbegreppet inte förändras. En juridisk döms för brott men begår inte brott. Detta är viktigt

person och det innebär att det är reglerna om individuellt straffansvar som styr straffansvaret för juridiska personer. Som framgått i kapitel 10 och 11 kommer ansvaret för en juridisk person i det allt övervägande antalet fall att utlösas tillämpning av principerna för företagar-

genom en ansvar.

Det s.k. selektiva urvalet har behandlats i avsnitt 10.3 och 10.4 se även bilagoma 1 och 2 i Del B. De flesta bestämmelser som ingår är inriktade att styra verksamheter. Nästan alltid avses näringsverksamhet, vilken många gånger bedrivs ijuridiska personer. Som diskuterats i kapitel 8 uppnår man i dessa fall en mera rättvis ordning

att rikta ansvaret direkt mot den juridiska person som bedriver genom verksamheten. Genom införandet straffansvar för juridiska personer

av blir detta möjligt, vilket i sin tur innebär att behovet av att utkräva individuellt straffansvar beträffande den typ av ansvarsbestämmelser

minskar påtagligt. För de särskilda straffbestämmelsernas som avses effektivitet och preventiva effekt blir det i många fall tillräckligt att rikta ansvaret mot den juridiska personen.

Det sagda gäller givetvis främst brott som i förhållande till den enskilde inte har ett särskilt högt straffvärde. Brott av det slaget är i stor majoritet inom det aktuella författningsområdet. Som behand-

nu lats i avsnitt 8.3.2 är straffvärdet vanligtvis sådant att påföljden stannar vid ett bötesstraff när det gäller brott mot ansvarsbestämmelser som ingår i det selektiva urvalet.

Sammanfattningsvis att det bör finnas ett betydande

menar utrymme att underlåta att utkräva individuellt straffansvar för ett brott i juridisk verksamhet, den juridiska personen åtalas för

en persons om brottet. Utgångspunkten skall vara att ansvaret primärt skall utkrävas

SOU 1997: 127 Förhållandet till andra former av ansvar 331

den juridiska vid mindre svåra brott. Av betydelse i av personen sammanhanget är bl.a. bestämmelserna åtalsunderlåtelse i 20 kap.

om 7 § rättegångsbalken och av bestämmelserna om möjlighet att lägga ned samt att inte inleda förundersökning i 23 kap. 4 och 4 a rättegångsbalken. Även domstolarna torde i viss utsträckning kunna ta motsvarande hänsyn med stöd bestämmelsen i 29 kap. 5 § BrB. Vi

av återkommer till de processuella frågorna i avsnitt 14.4.

12.3¶Skadestånd och förverkande

Vi föreslår inte några ändringar i vad som nu gäller beträffande

förhållandet mellan straff å den sidan och skadestånd och

ena

förverkande å den andra.

Vid sidan straff är skadestånd och förverkande klassiska sanktioner

av

avsnitt 2.2. Bägge dessa sanktionsformer kan riktas direkt mot den

se

juridiska i verksamhet ett brott har begåtts.

person vars

Skadestånd

De skadeståndsrättsliga principerna har behandlats i avsnitt 5.3 och 8.3.3. Som behandlats i avsnitt 8 har straff och skadestånd olika funktion. Trenden både här och internationellt är också att straffrätten och skadeståndsrätten utvecklas från grund till att utgöra allt-

en gemensam mera skilda rättsområden.

Införandet straffansvar för juridiska personer ger, enligt vår

av uppfattning, inte anledning till någon särskild reglering med sikte frågan skadeståndsskyldighet. En annan sak är i vad mån den

om omständigheten att juridisk ådragit sig skadeståndsskyldighet

en person i anledning brott bör kunna tillmätas betydelse vid straffmätningen.

av Till det återkommer vi avsnitt 13.5.

Förverkande

Frågor förverkande har behandlats i avsnitt 5.2 och i 8.3.3. Möj-

om ligheten att förverka brottsverktyg och farliga föremål i syfte att förhindra att dessa kommer till vidare brottslig användning skall självklart inte inskränkas genom införande av straffansvar för juridiska personer.

332 Förhållandet till andra former av ansvar

Samtidigt finns det inte behov av att utvidga dessa möjligheter som ett led i att skapa ett effektivare sanktionssystem mot brott i näringsverksamhet.

Bestämmelserna om förverkande av utbyte eller vinning av brott är centrala när det gäller förhållandet till ett straff som kan riktas mot

en juridisk person. Som har anfört i avsnitt 8.3.3 fyller förverkandeinstitutet en avgörande funktion för att neutralisera ekonomisk vinning som motiv för att begå brott.

Brottslighet i en juridisk persons verksamhet kan ge direkta förtjänster av sådant slag som brukar benämnas utbyte av brott. l andra fall kan effekten vara besparingar av olika slag samt annat sätt

en förbättrad förmögenhetsställning som har orsakssamband med brottsligheten.

Det är av grundläggande betydelse att regelsystemet ger utrymme för att dra sådana ekonomiska fördelar, så att det inte lönar sig att begå brott. Att eliminera ekonomiska fördelar är inte minst viktigt när det gäller brott mot näringsreglerande straffbestämmelser och andra brott som begås i näringsverksamhet eftersom företagande som sådant styrs av ekonomiska motiv. Om samhället saknar möjlighet ingripa och eliminera ekonomiska fördelar av brott främjas sådan brottslighet som utgör illojal konkurrens och som kan medföra att utvecklingen i vissa branscher blir osund.

Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken om förverkande av ekonomiska fördelar av brott i näringsverksamhet är av särskild vikt i det här sammanhanget. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till andra förverkandebestämmelser på sådant sätt att den blir tillämplig endast om och i den mån andra förverkanderegler inte medför en fullständig indragning av alla vinster som har uppkommit i anledning av brottet se avsnitt 5.2.2. Det innebär att de förverkanderegler som finns olika håll i specialstraffrätten skall tillämpas i första hand. Endast om man det sättet inte kan eliminera de ekonomiska fördelar som har uppkommit hos näringsidkaren i anledning av brottet, finns det anledning att tillämpa den nu aktuella bestämmelsen.

Bestämmelsen i 36 kap. 4 § BrB har knappast använts se Stefan Karlmark, Miljörätt ur ett straffrättsligt perspektiv, 1996, s. 103 samt BRÅ-PM 1996:5 130. Förverkandebestämmelsen har alltså inte

s. bidragit till ett effektivare sanktionssystem vid brott i näringsverksamhet.

Vi har i avsnitt 8.3.3 pekat att det mot den bakgrunden kan finnas anledning att överväga om de nuvarande reglerna bör avskaffas men samtidigt betonat att det är viktigt att bibehålla möjligheterna att dra ekonomiska fördelar av brottslighet.

SOU 1997: 127 Förhållandet till andra former av ansvar 333

En möjlighet, som anknyter till vad som gäller i många andra länder t.ex. Danmark, Norge och Tyskland, vore att straffet för en juridisk bestäms med beaktande av om brottsligheten medfört

person eller varit ägnad att medföra ekonomiska fördelar. Straffansvar för en juridisk skulle alltså inte kombineras med värdeförverkanden

person utan straffet skulle bestämmas med beaktande av de ekonomiska fördelarna brottsligheten kan ha medfört. I ett sådant system

som skulle således bötesstraffet ha två funktioner, dels att bestraffa dels att eliminera de ekonomiska fördelarna av brottet.

Ett skäl kan tala mot böter med konfiskatoriska inslag är att

som belopp förverkas allmän princip får dras av som kostnad vid

som som inkomsttaxeringen i inkomstslaget rörelse medan ett bötesstraff inte får dras Skälet är att förverkandet är avsett att eliminera de ekono-

av. miska fördelarna brott, och det egendomligt att beskatta någon

av vore för ekonomiska fördelar förverkats hos honom. Ett straff får å

som andra sidan inte dras kostnad eftersom det skulle medföra

av som en att straffets repressiva verkan delvis minskar. Mot den angivna

nu bakgrunden kan det hävdas att ekonomiska fördelar inte bör vägas vid straffbestämningen eftersom det medför att den dömde drabbas dubbelt att han får betala skatt även sådana belopp som i

genom praktiken konfiskeras.

Vad varit avgörande betydelse för vårt ställningstagande att

som av inte föreslå några förändringar nuvarande regler är emellertid att

av regeringen nyligen beslutat tillsätta särskild utredare för att utreda

en frågor förverkande vinning brott se Dir. 1997:48. Utred-

om av av ningen inriktas visserligen främst förverkande vid sådan allvarlig brottslighet att straffansvar för juridiska personer normalt torde vara av begränsad betydelse. Enligt direktiven ingår dock i utredningen att se över hela regelverket för förverkande och att undersöka om dagens

tillräckligt effektiva. Även behovet ändringar förverkanregler är av av deregler inom speciella områden skall undersökas. I uppdraget

mera ligger inte bara att i förekommande fall föreslå behövliga skärpningar i fråga själva förverkandereglema. Utredaren skall även bedöma

om

det finns behov att ändra bl.a. reglerna utredning och om om av om förfarandet vid förverkande, således de straffprocessuella reglerna i vid mening. En ytterligare fråga utredaren skall behandla är kopp-

som lingen mellan vinningsförverkande och brottmålshantering i övrigt samt det internationella samarbetet området.

Mot denna bakgrund har vi således funnit att inte bör föreslå

nu några förändringar i förhållandet mellan förverkande av ekonomiska fördelar och straff. Det innebär att inteheller föreslår någon förändring bestämmelsen i 36 kap. 4 § samt att vi, återkommer

av a som

334 Förhållandet till andra former av ansvar SOU 1997: 127

till i kapitel 13, utgår från att det vid straffmätningen i princip inte skall beaktas om ett brott medfört eller varit ägnat att medföra ekonomiska fördelar. Redan genom de regler som nu gäller är det emellertid uppenbart att den omständigheten att en juridisk person döms till straff kan bli av betydelse för om det skall beslutas förverkande och hur

om omfattande förverkandet skall vara. I vissa särskilda fall kan det också tänkas finnas skäl för att beakta ett förverkande vid straffmätningen jfr t.ex. prop. 1987/882120 s. 90.

12.4¶Vite m.m.

Vi föreslår inga förändringar förhållandet mellan straff å

av ena

sidan och vite, återkallanden tillstånd näringsförbud å

av resp.

andra sidan.

Vite

Bestämmelserna om vite har behandlats i avsnitt 8.3.6. Angående förhållandet mellan straff och vite har lagrådet yttrat att det inte bör vara möjligt att ingripa mot ett och samma förfarande med både straff och vite se prop. 1984/85:96 s. 87 och Rune Lavin, Viteslagstiftningen, 1989, s. 81 f.. Denna huvudprincip angår två separata frågor, dels om vite får föreläggas för sådana förfaranden för vilka straffansvar är stadgat, dels om straff får dömas ut för gärning

en som omfattas av ett vitesföreläggande.

Svaret på den första av dessa två frågor kan anses något osäkert se Lavin, a.a. s. 83 f.. Ofta finns emellertid uttryckligen möjligheten för myndigheter att förelägga vite beträffande förfaranden som också kan föranleda straff, se t.ex. lagen 1995:551 EG:s förordning

om om ekologiskt framställda produkter, lagen 1994:900 om genetiskt modifierade organismer och lagen 1994:1818 åtgärder beträffande djur

om och växter som tillhör skyddade arter.

När det gäller den andra frågan måste däremot svaret klart.

anses Det är en allmän princip att straff inte kan dömas ut för en gärning som omfattas av ett vitesföreläggande se t.ex. JuU 1986/87:4 s. 9. Vanligtvis regleras också frågan om förhållandet mellan straff och vite uttryckligen genom en särskild föreskrift se avsnitt 8.3.6.

I motsats till straff kan ett vitesföreläggande riktas mot en juridisk person. Principen att det inte skall dömas till straff för gärning

en som

127 Förhållandet till andra former av ansvar 335 SOU 1997:

omfattas vitesföreläggande torde dock gälla även om vitesföre-

av ett läggandet riktas mot en juridisk person.

Den allmänna regeln vitesbeloppens storlek är att dessa skall

om fastställas efter vad med hänsyn till vad som är känt om adressa-

som

ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan tens

förmå adressaten att följa föreläggandet. Detta lämnar normalt antas

för bestämma ett högre vitesbelopp för juridiska personer utrymme att

vad skulle kunna ske för fysisk Detta torde inte än som en person. sakna betydelse i praktiken vet att alternativet till ett vite är

om man

individuell bötespåföljd mindre ingripande natur den ses i en av om förhållande till den juridiska ekonomiska förhållanden.

personens Såsom vi återkommer till i kapitel 13 kommer straffen för juridiska

kunna fastställas till väsentligt högre belopp än de bötespersoner att belopp brukar dömas ut i samband med individuellt straffansvar.

som Enligt vår bedömning torde detta medföra att det kommer att finnas ett

mindre behov vitesförelägganden mot juridiska personer.

av

Även detta är riktigt saknas det emellertid anledning att före-

om skriva några ändringar när det gäller förhållandet mellan straff och

vite.

Återkallanden tillstånd

av

På många områden inom näringslivet får verka endast efter ett

man tillstånd administrativ myndighet eller domstol. Detta har

av en en behandlats i avsnitt 8.3.6. l de flesta fall där tillstånd krävs finns regler

innebär att myndigheterna med anledning av brott kan begränsa som eller återta tillstånd.

Möjligheten återkalla tillstånd har stor preventiv verkan. De

att ekonomiska riskerna med att drabbas återkallelse är ofta mycket

av en

Av våra kontakter med Alkoholinspektionen har framgått att en stora. återkallelse tillstånd nästan undantagslöst innebär att den som får

av ett sitt tillstånd återkallat tvingas i konkurs. Länsstyrelsen i Stockholm har uppgivit detsamma gäller när det gäller tillstånd inom yrkestrafik-

att området.

Återkallelse tillstånd är dock inte repressiv åtgärd. Vad det är

av en frågan har ställt vissa krav för att någon skall få

om är att staten upp

viss verksamhet, servering alkohol. Staten måste bedriva t.ex. av därefter beredd vaka över att kraven upprätthålls och att åter-

vara att kalla medgivandet de inte följs. Annars blir följden att respekten