RH 1999:85

Åklagaren åtalade G.L. för förgöring, grovt brott, alternativt förgöring och djurplågeri enligt följande gärningsbeskrivning: Trots att han insåg att hö från området omkring Hamre flygplats var eller i vart fall kunde antas vara förorenat av stålborst från de maskiner som sopade landningsbanorna och som kunde förorsaka djur skador eller lidande, använde G.L. under åren 1994--1996 sådant hö till foder åt de på Hamre Ridcenter inhysta hästarna. – G.L. framkallade genom att på ovannämnt sätt sprida med stålborst förorenat hö till hästarna på Hamre Ridcenter allmän fara för dem. Då egendom av betydande värde utsatts för fara är brottet att bedöma såsom grovt. - Alternativt påstås att G.L. på ovannämnt sätt gjort sig skyldig till förgöring och dessutom till djurplågeri genom att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på ovannämnt sätt otillbörligen utsätta nämnda hästar för lidande.

G.L. förnekade gärningarna.

Västerås tingsrätt (1998-04-30, tingsfiskalen Mikael Ekelund samt nämndemännen Ingegerd Lindqvist-Bergström, Helene Sohlberg och Rolf Andersson) dömde G.L. för djurplågeri till 120 dagsböter.

Tingsrätten redovisade i sin dom följande bakgrund.

Följande fakta antecknas som ostridiga. G.L. driver sedan 1979 Hamre Ridcenter på Hamre gård. Han arrenderar verksamheten av den ideella föreningen Hamre Ridklubb, som i sin tur arrenderar anläggningen av kommunen. På Hamre Ridcenter bedrivs dels ridskoleverksamhet med egna djur, dels tillhandahålles stallplats för privatägda hästar. På anläggningen finns totalt 75 platser, och där finns mellan 35 och 40 lektionshästar tillhöriga G.L. G.L. har ansvar för utfodringen även av privathästarna, åtminstone under vardagar. Under lång tid har hästarna på Hamre till viss del utfodrats med hö och ensilage hämtat från Hässlö flygfält (= Hamre flygfält), där G.L. och flera andra bönder haft tillstånd att skörda hö. Detta flygfält var tidigare bas för flygflottiljen F 1 och driften av fältet sköttes även efter flottiljens nedläggning av flygvapnet. Sedan 1995 har driften av flygfältet övertagits av Västerås stad, men en militär bastropp finns fortfarande kvar. Under aktuell tid har man använt sopmaskiner med stålborstar för att hålla banorna rena från snö, varefter den sammansopade snön med hjälp av en snöslunga kastats bort från banorna. Vid sopningen förekommer att stålborst lossnar från sopmaskinerna, varvid dessa stålborst kan komma att spridas i gräset utmed banorna genom att de följer med den snö som kastas av snöslungan. För att undvika olyckshändelser har man därför, så snart snön smält och marken blivit bärkraftig nog, kört med en magnetvagn för att samla upp de metallborst som lossnat vid snöröjningen. Under 1995 konstaterades att hästar på Hagbyholms gård skadats av stålborst från flygfältet. Hagbyholm ägs av E.V. som också hämtat hö på Hässlöfältet.

Under rubriken Utredningen redovisade tingsrätten i sin dom inledningsvis vilka handlingar som hade åberopats som skriftlig bevisning, däribland en från Försvarets Materielverk den 12 april 1983 dagtecknad skrivelse rörande misstänkt förgöring i samband med höskörd på flygfältet.

Förutom att G.L. hördes över åtalet förebragtes vid tingsrätten en omfattande muntlig bevisning. De i tingsrättens dom redovisade utsagorna återges här enligt följande.

M.H. (målsägande): Hon har tidigare ridit på Hamre Ridcenter och varit anställd där mellan 1994 och 1997. Hon hade sin egenhäst, Mr Harold, uppställd där sedan 1989. Hennes arbetsuppgifter var att tillsammans med en annan anställd sköta om 15 ridskolehästar. Hon hade aldrig tänkt på varifrån höet kom och kände inte till att hästar på Hagbyholm skadats av stålborst i höet; hon visste inte om att det togs hö på flygfältet. I augusti 1996 blev hennes häst sjuk och fick febertoppar, tuggade luft och var hängig till och från. I oktober blev även M.G:s häst sjuk. Hon fick sin häst undersökt av veterinär varvid det konstaterades att hästen hade en ståltråd i tungan, som opererades. Vid denna tid diskuterade stallpersonalen och hästägarna vad som hänt och hon fick först då reda på att hästar på Hagbyholm också blivit sjuka. G.L. samlade ihop ett möte med hästägarna där frågan diskuterades. G.L. sade då att det tagits hö från flygfältet, men att det inte tagits hö inom en säkerhetsgräns invid landningsbanorna. Hennes egen häst hade sedan tidigare problem med svalget och var också dålig i ett ben, på grund av förkalkningar i knäleden. Hästen fick sedan avlivas på grund av knäledsproblemen.

M.G. (målsägande): Hon är utbildad ridinstruktör och arbetade på Hamre Ridcenter från juli 1996 till januari 1997. Hon hade sin egen häst, Ibris, uppstallad där och arbetade med att ge ridlektioner och med den dagliga skötseln av 15-17 hästar. Hon märkte hösten 1996 att hennes häst blev svårriden och var öm i munnen. En dag i oktober 1996 kom hon till stallet och upptäckte då att hennes häst var sjuk och hade spottat blod överallt i boxen; det kom blod och fradga ur munnen. En annan häst var också sjuk och veterinär var tillkallad. Veterinären, G.W. tog först hand om hennes häst och fann att den hade en 2,5 till 3 cm lång ståltråd i tungan, som rivit sönder gommen. Hon förstod då varför hästen varit öm i munnen. G.W. konstaterade snabbt att det var fråga om ett metallborst från flygfältet. Hon kände då inte till att det togs hö på flygfältet; hon hade hört talas om att hästar blivit sjuka på Hagbyholm men inte närmare lagt detta på minnet. Det hölls sedan ett personalmöte, där det inte blev så mycket sagt. Från dagen hästarna blev sjuka började man i stället utfodra med ensilage i stället för det förorenade höet. Hon ansåg att det var rörigt och en väldig oordning på allt på Hamre Ridcenter och ville inte arbeta kvar, trots att G.L. erbjöd henne fortsatt anställning. Stålborstet i tungan på hästen opererades bort och hästen är frisk idag.

E.S. (målsägande): Hon har arbetat med hästar sedan 1958 och har haft sin häst, Jonte, uppställd på Hamre sedan 1990. I oktober 1996 ställde familjen upp ytterligare en häst, Singnor, på Hamre. Under den tid hon haft hästar på Hamre har fodret ofta varit dåligt och hon har ofta diskuterat detta med G.L. - - - I oktober 1996 började Jonte tugga rosafärgad fradga. Hon tillkallade då veterinär G.W. som kom den 16 oktober 1996. När hon kom till stallet mötte hon en upprörd M.G. vars häst spottat blod; tre hästar till var hängiga och hade feber. G.W. fann att Jonte hade en ståltråd i munnen fastkilad mellan tänderna längst bak. Jonte opererades på djursjukhuset i Strömsholm och fick ett långt sår vid tungroten, men är frisk idag. G.W. identifierade tråden som härrörande från flygfältet. Dagen därpå höll G.L. ett möte med hästägarna och sade då att man "skulle ta det lugnt tills detta landat". Det var upprörd stämning på mötet. I augusti 1995 hade hon fått reda på av K.Ö. att man hämtade hö från flygplatsen och att denna hört att det varit problem med hästarna på Hagbyholm. Hon frågade därför G.L. om han skördat hö på den del av flygfältet där E.V. tidigare skördat, varpå G.L. svarade nej. Hennes mans häst, Singnor, kontrollerades men hade inte fått någon ståltråd i sig.

M.Å. (målsägande): Hon har hästar som sin hobby och har haft hästar på Hamre sedan 1980 fram till 1996. I augusti 1996 var hennes häst, Mr Candle, orolig, tuggade rosa fradga och var väldigt känslig i munnen. Hon hade köpt hästen i april 1996 och den var då fullt frisk. Jourveterinären trodde att det packats hö i svalget och ordinerade spolning av svalget med en slang. Detta lyckades dock inte, då hästen hade så ont. Hästen åt och drack, men hade febertoppar ibland. Hon trodde att den kanske var förkyld. I oktober 1996, sedan ståltråd upptäckts i andra hästar, lät hon röntga hästen och det konstaterades att den hade en ståltråd i munnen. Hon vet att åtminstone fyra hästar blivit sjuka. Efter dessa händelser höll G.L. ett möte, där stämningen var mycket upprörd. G.L. sade inte så mycket, men hon fick reda på att en del av höet var skördat på flygfältet. Hade hon vetat det, skulle hon ställt sin häst någon annanstans. Efter mötet fick hon veta av stallchefen E.E. att denna tidigare varit på djursjukhuset i Strömsholm med en av ridskolehästarna, som haft problem med ståltråd i munnen. G.L. hade, enligt E.E. sagt till personalen att det var en engångshändelse och att man inte skulle oroa privathästägarna. Mr Candle opererades, men man kunde inte få ut hela tråden ur tungan. Hästen fick senare inflammation i båda bakbenens knäleder, vilket kan bero på att han inte kunde tränas under konvalescensen efter operationen. Hästen var fortfarande öm i munnen efter operationen och kunde inte ridas, och fick senare avlivas på grund av knäledsinflammationen.

M.H. (vittne): Hon är veterinär och arbetar på Strömsholm, men har smådjur som specialitet och praktiserar inte på hästar. Hon har haft två hästar på Hamre Ridcenter och deltog i ridklubbens verksamhet. Det har rått missförhållanden där; bland annat har det varit dåligt hö och dåligt ensilage ibland. G.L. har varit arg på henne när hon klagat på fodret. Under 1994-1995 förekom det många konstiga kolikfall på Hamre, vilket kan ha berott på fodret men också kan ha andra orsaker. Hon tror att det var mellan fem och tio kolikfall av totalt 70 hästar, vilket var ovanligt mycket. Hästar kan få ont i munnen av vassa tänder och också få kolik av foderbyten. Hon hörde vid samma tid talas om att hästar på Hagbyholm fått i sig ståltråd. Efter händelserna i oktober 1996 hölls ett möte där hästägarna informerades om händelserna med ståltråden. G.L. sade där att ingen av hans hästar drabbats. Detta var fel, då hon vid denna tid fått reda på att en av G.L:s hästar varit på Strömsholm med ståltråd i tungan och att detta hänt före oktober 1996. Hon sade dock ingenting eftersom hon ansåg sig ha tystnadsplikt som veterinär. Innan detta möte kände hon inte till att hästarna utfodrats med hö från flygfältet. Både G.L. och J.T. ridklubbens ordförande, sade att det inte var någon som helst risk att ta hö från flygplatsen. De sade också att länsveterinären godkänt att man tog hö från flygfältet, vilket inte var sant.

G.L: Han är utbildad lantmästare, driver lantbruk sedan 1971 och är aktiv inom hästsporten; han är ordförande i hoppsällskapet och ledamot av ridsportsförbundets tävlingskommitté. Han driver två egna gårdar och har även sedan 1979 ett arrendeavtal med Hamre Ridklubb. Avtalet reglerar hur verksamheten skall bedrivas. Han är adjungerad till styrelsen och är med på styrelsemötena där han redovisar verksamheten. Missköter han sig har styrelsen möjlighet att säga upp avtalet. Han har bärgat hö på Hässlö flygfält sedan 1979 och hö har skördats där även dessförinnan. Han har först under polisutredningen sett den åberopade skrivelsen från Försvarets Materielverk men har ändå känt till att det kan komma stålborst i gräset.

Han har dock fortlöpande fått information från de ansvariga för fälthållningen, särskilt dåvarande bastroppchefen B.A. att man avmagnetiserat gräsytorna och att gräset på de ytor där det finns risk för förekomst av stålborst klipps ned och får multna bort. Det förekom årliga möten där flygplatspersonalen anvisade var det var tillåtet att skörda gräset; det var förbjudet att ta gräset på de ytor där gräset redan var klippt. Han känner till hur magnetvagnen ser ut och vet att denna kördes på så sätt att gräset klipptes ned så långt från banan som det fastnade metallspån på magneten. Personalen har sagt att stålborsten kan förekomma på 30 meters avstånd från banorna, vilket är så långt som snön slungas. Han har litat på vad de som ansvarat för flygplatsunderhållet utfäst och skördat det kvarlämnade gräset. Innan hösten 1996 har det inte förekommit att hästar på Hamre blivit skadade av stålborst och han skulle aldrig skördat gräs på flygfältet om han märkt skador på hästarna. Ridcentret har 600 till 650 elever per vecka och det vore ekonomiskt förödande om lektionshästarna skadas. Han fick våren 1995 reda på av E.V. och G.W. att hästar på Hagbyholm fått något vasst i sig och skadats. Han antog att de vassa föremålen kunde ha kommit från flygfältet, men vidtog ingen åtgärd eftersom det hö som han skördat på flygfältet vid den tiden redan var uppätet. Han trodde vidare att länsveterinären skulle stoppa höbärgningen på flygfältet om det funnits någon risk. Sommaren 1995 hade det tillträtt en ny bastroppchef, A.O. som gav direktiv om var det var tillåtet att ta hö. Från 1995 skötte kommunens personal plogning och klippning av flygfältet. Det uppgavs att civil personal hade kört magnetvagnen i 70 timmar och han fick då uppfattningen att de kört lika omsorgsfullt som militären gjort tidigare. Under 1995 skördade han inget gräs på det område där E.V. tidigare skördat, men 1996 tog han ensilage men inte hö på ungefär en fjärdedel av den marken, som ligger på flygfältets östra sida. Skillnaden mellan hö och ensilage är att hö är gräs som slås och får torka för att därefter hämtas in, medan ensilage är gräs som skördas direkt och därför har en högre fukthalt. Han diskuterade saken med dels A.O. och dels den civilanställda personalen, och fick fullt godtagbara garantier. Han fick uppfattningen att hela ytan avmagnetiserats; han såg dessa signaler som förtroendeingivande och ansåg inte att det var någon risk att skörda på marken. Flygplatschefen J.A. var inte på plats vid skörden 1996. Han har skördat ca 20-30 ton hö och ensilage på flygfältet. Årsförbrukningen på Hamre är ca 150 ton, varav 100-120 ton kommer från hans egna gårdar. Tillkommande behov av hö tillgodoses genom köp. Det har inte särskilt stor betydelse för lönsamheten att höet från flygfältet var gratis. Hö kan nämligen köpas billigare bönder emellan - för ca 1 kr till 1,20 kr per kilo exklusive moms till skillnad från då enskilda hästägare köper, då priset är ca 1,60 till 2 kr per kilo. På vanlig åkervall tar man ca 6-7 ton grönmassa per hektar men på flygfältet kunde man endast ta ca 1,5 ton per hektar. Arbetsinsatsen per ton skördat foder blir därför mycket större på flygfältet. Problemet med stålborst i höet dök upp i oktober 1996. Under hösten 1994 var det en lektionshäst som fått något vasst i munnen, men han fick aldrig klart för sig var detta föremål kom ifrån då han inte var med när saken diskuterades med veterinären. Han har inte uppfattningen att föremålet kunde komma från hö skördat på flygfältet. Våren 1995 var det honom veterligt två hästar som hade kolikproblem och en av dem dog. Dessa hästar var dock s.k. krubbitare, hästar som sväljer luft omväxlande med att de tuggar mat. Krubbitning är ärftligt betingat och sådana hästar, kan om de ätit jord, vilket hästar gör ibland, få problem med att det "beckar ihop" sig i tarmpaketet. Beträffande en av dessa hästar - Toy Boy Himself - ställde chefsveterinär G.W. diagnosen erlichia, vilket är en sjukdom som orsakas av fästingbett. G.W. satte in behandling mot denna sjukdom. Hästen som 1994 fick ett metallföremål i munnen var inlånad från en kollega, så det är i och för sig riktigt att ingen av hans egna hästar drabbats. Det stämmer att han sagt till E.S. att inget hö skördats på den del av flygfältet där E.V. tidigare skördat; han tog ju bara ensilage där. De skadade hästarna var dessutom utfodrade med hö. Efter oktober 1996 hölls ett möte där hästägarna informerades. Det var mycket tung stämning på mötet. Han presenterade en handlingsplan, för att stilla fortsatt oro. Han bedömde att det var säkert att ta hö på flygplatsen med hänsyn till de diskussioner han haft med flygplatspersonalen. Han har honom veterligt inte diskuterat stålborstproblemet med någon hästägare eller veterinär. Flera hästägare visste att det skördades hö på flygfältet; flera av dem har hjälpt till med skördearbetet och han har aldrig "smugit med" var höet kommit ifrån. Av de skadade hästarna avlivades M.H:s och M.A:s hästar för att de var slitna i lederna; fråga var om gamla tävlingshästar som varit hårdtränade. Övriga hästar mår bra. - - - Han har inte tillhandahållit dåligt foder. Under 1991 prövade man att använda hackad halm, vilket många hästägare protesterade emot. Han tog emot en protestskrivelse som han förde vidare till styrelsen och man slutade sedan använda sådan halm.

G.W. (vittne): Han är chefsveterinär på Strömsholms djursjukhus och är specialiserad på hästar. Den 9 november 1994 kallades han ut till Hamre ridcenter av G.L. då en häst slutat äta sedan några dagar tillbaka. G.L. sade direkt "Jag känner igen symtomen, den här hästen har fått borst i munnen från flygfältet, vi har haft det tidigare". Han blev förvånad och undersökte hästen tillsammans med G.L. varvid ingenting kunde påvisas i hästens tunga och mun. Den 18 november 1994 kom samma häst till djursjukhuset och omhändertogs där av veterinären A.N. Enligt journalen, som han tagit del av, hade hästen problem med febertoppar och hade fått i sig främmande föremål från de borstar som användes på flygplatsen. Hästen röntgades och röntgen visade en veckad ståltrådsbit som var nästan 1 dm lång i hästens munhåla. Den 21 november kom hästen tillbaka för operation och en kollega lyckades då få ut tråden. Detta var första gången han hörde talas om dessa metalltrådar. Under hösten 1994 hade man hos E.V. på Hagbyholm ett antal oförklarliga insjuknanden hos hästarna som inte gick att förklara. Hans dotters häst, som var uppställd där, blev också sjuk. Hästarna hade feber, frossa, lindriga buksmärtor och kolik, men kunde sedan vara friska dagen efter. Han hade aldrig träffat på en sådan sjukdomsbild förut. Någon gång på våren 1995 blev en av hästarna på Hagbyholm plötsligt sjuk igen. Den togs in till Strömsholm och veterinär A.N. såg direkt att hästen måste avlivas. Vid obduktionen konstaterades att hela tunntarmen var förstörd, men inga metallföremål kunde påvisas. Han diskuterade i detta sammanhang frågan om stålborst från flygplatsen med E.V. som emellertid inte trodde att sopmaskinerna hade metallborst. En annan häst på Hagbyholm, som tillhörde hans dotter, insjuknade i kolik den 1 maj 1995 och opererades på Strömsholm. Drygt en meter av tunntarmen var skadad av främmande föremål, men inga metallföremål kunde påvisas. Den 19 juni 1995 blev samma häst sjuk igen och fick avlivas; inga metallföremål var påvisbara. Den 29 juni 1995 insjuknade en ny häst på Hagbyholm i väldigt svår kolik. Den hade haft feber endast under något dygn. Den togs sedan till Strömsholm för omgående operation, och hade då en knytnävsstor varig bildning strax utanför tunntarmen, i det s.k. tarmkröset, som såg ut att vara svår att avlägsna. Vid operationen hittades metallborst i tarmen; två trådar med "knorr" på, som kom från flygfältets sopmaskiner. Dessa trådar är böjda och har nästan hullingar, varför de fastnar i hästen som får svårt att spotta ut dem. Han ansåg då att saken var klar och att sjukdomsfallen på Hagbyholm var klarlagda. Han kan givetvis inte säga med fullständig säkerhet att metalltrådarna orsakat alla sjukdomsfallen, men anser inte att det kan finnas någon annan orsak eftersom det var samma, väldigt speciella, sjukdomsbild. Han ringde genast E.V. den 30 juni 1995. Denne var då mitt i höskörden och hade vagnar med hö från flygfältet som skulle lastas in. E.V. var mycket pressad och fick förstöra allt hö som kom från flygfältet. Han bör ha ringt G.L. men kan inte minnas detta. E.V. uppgav sig dock ha kontaktat G.L. Därefter fick ytterligare två hästar som fanns på Hagbyholm problem och en av dessa hade en ståltråd i munnen. Totalt drabbades 8-9 hästar på Hagbyholm. I januari 1995 kom en av G.L:s ridponnies till Strömsholm med liknande symtom; den hade kolik, feber och lös avföring. Ingen metalltråd kunde dock återfinnas på denna häst och det finns ingen definitiv diagnos. Han har ingen aning om den hästen var krubbitare, men dess besvär var definitivt inte orsakade av detta. Efter händelserna på Hagbyholm men före oktober 1996 har han pratat med G.L. och sagt att det var tur att det inte blev något värre med hästarna på Hamre. G.L. slog bort detta och ville inte prata om det. Våren 1996 ringde G.L. till honom och ville att han, G.L. själv och flygplatschefen skulle inspektera flygfältet för att övertyga honom om att det var riskfritt att ta foder från fältet. Han vägrade bestämt att medverka till detta, då han inte ville "bli gisslan" och sade till att om denne ville skörda på flygfältet så var det G.L:s eget beslut. Han tyckte att det var "rena lotteriet" att skörda på flygfältet och tyckte det var "väl magstarkt" av G.L. att ringa om höskörden, med hänsyn till de starka upplevelser som han haft av att se det lidande hästarna på Hagbyholm genomgått. Han vet dock inte något om förhållandena på flygfältet; G.L. sade att det fanns områden som låg långt från banorna. Han kan dock inte tänka sig att det går att få bort alla metallborst ur gräset. I oktober 1996 blev han utkallad till Hamre av E.S, vars häst hade tuggningsbesvär. När han kom dit visade det sig att M.G:s häst också var sjuk. Han blev "iskall" och kom omedelbart att tänka på höet från flygfältet. Han behandlade först M.G:s häst Ibris, och konstaterade att det stack upp en tråd ur hästens tunga som rispat i gomtaket. Han kände igen tråden; det var samma speciella, vågiga tråd som härrörde från borstarna på flygfältet. Han kunde ta ut tråden på plats, men detta tog 45 minuter. Hästen blev senare besvärsfri. Han kunde också konstatera att E.S:s häst, Jonte, hade en ståltråd mellan de två bortersta kindtänderna. Jonte fick opereras på Strömsholm varvid tråden avlägsnades. Fler hästar än dessa fick besvär av samma slag vid den tiden. En häst, Eminent, som tillhör K.S , hade problem med feber och slem i munnen. Vid röntgen konstaterades att hästen hade en 2 cm lång ståltråd i tungan. Han opererade hästen, men kunde inte få ut tråden; vid senare kontroll visade det sig dock att tråden försvunnit, troligen ut genom operationsärret. Hästen blev sedan frisk. En annan häst, Mr Harold som tillhörde M.H, uppvisade diffusa symtom med obestämda sväljningsrörelser. Vid kontroll visade hästen sig ha en ståltråd i tungan. Sväljningsrörelserna kan dock ha berott på hästens ålder och det kan inte sägas att de berodde på ståltråden i tungan. Den hästen fick hälta och avlivades därför. En ytterligare häst, Mr Candle som tillhör M.A, uppvisade vid röntgen en ståltrådsbit centralt i tungan. Tråden gick av i samband med att den opererades bort och en ca 4 mm lång del blev kvar i tungan. Hästen hade en lång konvalescens och fick sedan inflammation i bakbenen, vilket är vanligt på äldre tävlingshästar som inte används kontinuerligt. Den fick sedan avlivas, men det kan inte sägas säkert att hästens beninflammation orsakades av konvalescensen efter operationen. Med anledning av dessa insjuknanden på grund av stålborst i fodret har han sökt efter liknande fall i litteraturen, men har inte funnit något; det finns inga besättningsfall behandlade i litteraturen vad avser främmande föremål. Inte heller fall där främmande föremål slitit sönder tarmarna är vanliga. Hästar brukar normalt kunna sortera bort främmande föremål ur fodret, men eftersom dessa trådar är krokiga och fastnar har de haft svårare att få bort dessa. Strömsholm är ett av landets största djursjukhus och har stor expertis på hästar. Hästar har väldigt känslig bukhåla och de hästar som drabbats av tarmskador har utsatts för ett avsevärt lidande; dessa kolikfall var de värsta han sett , och vissa hästar har rullat sig i smärta på marken så att det nästan inte gått att närma sig dem.

P.S. (vittne): Han är länsveterinär och brukar också vara med när Västmanlands läns ridsportförbund besöker olika anläggningar i länet. G.W. kontaktade honom under början av 1995 angående diffusa febertoppar och kolik hos hästarna på Hagbyholm; G.W. sade att symtomen inte stämde in på något känt fall i litteraturen och frågade om statliga medel fanns tillgängliga för en besättningsutredning. Sommaren 1995 ringde G.W. upp honom och berättade att han funnit metalltrådar från flygfältet i hästar på Hagbyholm; det nämndes också att Hamre gård skördat hö på flygfältet. Han bedömde dock att det inte var någon fara i dröjsmål eftersom Hamres ridskolehästar då fanns hos G.L. på Alberga gård. Efter sin semester ringde han och uppmärksammade ordföranden i ridklubben, J.T. på de problemen som förevarit på Hagbyholm. Han minns inte om han då talade med G.L. men han har ett minne av ett telefonsamtal med denne på hösten 1995. Efter vad han minns sade både J.T. och G.L. att de tagit hö på andra ställen än E.V. gjort och att det inte var några problem. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt djurskyddslagen och har möjlighet att gripa in om djur utsätts för fara, men vid denna tid bedömde han att problemet var koncentrerat till Hagbyholm eftersom han då inte hört talas om liknande fall någon annanstans. Den 12 december 1995 var han med besöksgruppen från ridsportförbundet på Hamre Ridcenter. Man tittade på anläggningen ur djurskyddssynpunkt och dess skick. Besöksgruppen undersökte inte fodret. Han hävdar bestämt att han då tog upp frågan om fodret på Hagbyholm med G.L. som svarade att det inte var någon fara med fodret från flygplatsen eftersom detta var magnetbehandlat och att inget hö tagits i riskområdet. Han visste då ingenting om rutinerna på flygfältet. Det har dock inte antecknats någonting i protokollet från besöket angående denna fråga, men det togs dock upp ett antal ganska allvarliga anmärkningar rörande anläggningens skick. I slutet av 1996 fick han höra av G.W. och E.S. att man hittat metalltrådar i hästar på Hamre. Han åkte då ut dit tillsammans med S.L. från miljö- och hälsoskyddsnämnden, varvid G.L. upplyste dem om att Hamre Ridcenter nu utfodrade hästarna med ensilage i stället för det misstänkta höet. Efter att ha informerat sig om rutinerna på flygfältet har han uppfattningen att det inte finns någon säkerhet för att man får bort alla metallfragment från marken genom att köra med en magnetvagn. Den civilanställda personalen på flygfältet sade att de inte lämnat några garantier för att gräset kunde användas som djurfoder. Han har aldrig träffat på främmande föremål hos hästar i sådan här form och ser fallet med dessa små, böjda trådar som unikt. Det är betydligt vanligare med främmande föremål hos kor än hos hästar. Han har obducerat flera hästar och kan inte finna någon annan rimlig förklaring till tarmskadorna än att dessa orsakats av främmande föremål. De hästar som fått trådar i sig har utsatts för ett mycket allvarligt lidande. Hästar upplever smärta på samma sätt som människor, och trådarna har orsakat dem smärta. Hästars behov av att äta är så primärt att de äter även om ätandet orsakar dem smärtsamma upplevelser; han har själv sett mycket sjuka hästar som försökt äta in i det sista. Han har dock inte själv sett de aktuella sjuka hästarna. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har i andra sammanhang riktat anmärkningar mot Hamre Ridcenter, som inte fått något tillstånd till ridskoleverksamhet.

J.A. (vittne): Han är driftschef på Hässlö flygplats och svarar för den kommunala personalen. Han har varit anställd på flygplatsen sedan 1981. Från den 1 juli 1995 har kommunen övertagit driften av Hässlö flygfält och ansvarar för dess skötsel. Det ingår i personalens uppgifter att klippa gräset och köra magnetvagnen. En del av gräset har enligt en tidigare överenskommelse med militären skördats av bönder, däribland G.L, och samma system har fortsatts sedan kommunen tog över. Vid midsommar 1996 skördade G.L. hö på flygfältet. Både han själv och flera av de anställda har påtalat för G.L. att det fanns risker med höet, särskilt det som skördades på fältets östra sida. Det har definitivt inte utfärdats någon garanti. Det har dock diskuterats att risken för stålborst i höet var större på fältets östra sida och mindre på dess västra. Han fick under 1995 reda på att E.V. fått problem med det hö denne skördat på fältets östra sida, och E.V. var inte längre intresserad av att skörda hö på flygfältet. Han hade då inte hört talas om problem hos G.L. på Hamre. G.L. var angelägen om att få mer hö och frågade E.V. om det gick bra att ta hö på det område som tidigare skördats av E.V. Han sade till G.L. att riskerna var större på fältets östra sida. G.L. skördade sedan hela det område där E.V. tidigare varit. Såvitt han minns fällde G.L. gräset, torkade det och samlade därefter ihop det överallt där han tog. Han känner dock inte till skillnaden mellan hö och ensilage. G.L. har modernare maskiner och skördade effektivt. Efter vad han minns var han i tjänst vid midsommartid 1996; det kan dock tänkas att han hade semester under någon dag vid den tiden. Efter det att det uppdagats att hästar fått stålborst i munnen har G.L. sagt till honom att "om ni talar om att ni klippt 30 meter från banan så slipper ni obehag". Han vägrade detta, eftersom det inte var sant; man klippte ned gräset 10-15 meter från banan och inte så långt bort som 30 meter. Vid snöröjning av banorna avgör vinden normalt åt vilket håll snöslungan kastar snön; i nio fall av tio är vindförhållandena sådana att snön hamnar på fältets östra sida. Man slungar snön så långt det går och hur långt snön kastas beror på om den är blöt eller torr. Snön slungas normalt längre ut än vad personalen klipper gräset. Man använder sopmaskiner med stålborst vintertid. När snön smält och marken bär kör man över området med en magnet för att få upp stålborsten från maskinerna, framför allt för att det skördats hö på fältet men också för att inte metallskräpet skall orsaka punkteringar. Efter att alla asfalterade ytor svepts med magneten sveper man sedan av marken på ett avstånd av 10 meter från banorna, gör sedan ytterligare ett svep 20 meter ut från banan och slutligen ännu ett svep 30 meter ut; de första tio metrarna sveps alltså tre gånger. Magneten görs rent för hand efter behov; rengörningsintervallet beror på hur mycket som fastnat på magneten mellan varje gång. Arbetet med magnetsvepningen tar ett par veckor. Det finns helt klart en risk att man inte får upp allt metallskräp med magneten. Personalen har utbildats av Luftfartsverket. Efter att ha hört talas om händelserna på Hagbyholm beslöt han att hela fältet skulle svepas med magneten, medan militären endast svept 30 meter ut från banorna.

A.O. (vittne): Han är bastroppchef på Hässlö flygfält sedan 1996 och var dessförinnan ställföreträdande chef för bastroppen. Han har dock aldrig varit chef för banunderhållet men vet hur magnetsvepningen går till. Bönder runt flygfältet har fått skörda gräset på fältet gratis. De har informerats om att de skördar på egen risk; han känner igen den av åklagaren åberopade skriften från Försvarets Materielverk. Den förre chefen, B.A. , har informerat bönderna om detta. Vad han känner till har ingen garanterat att fodret skall vara fritt från stålborst. Året efter att E.V. drabbats av stålborst i sitt hö besökte G.L. honom och diskuterade saken. G.L. var medveten om vad som hänt på Hagbyholm, och frågade om han fick ta hö där E.V. tidigare skördat. Han sade då till G.L. att ingen annan tagit över E.V:s område, men att den minsta risken var att ta hö mellan taxibanorna och byggnaderna på fältets västra sida. Han minns inte exakt vad som sades, men tror att G.L. diskuterade att sätta en magnet ovanför transportbandet till höskullen för att öka säkerheten. Han fick sedan höra från kommunens folk att G.L. tagit hö på hela fältet. Han hade semester när G.L. skördade. På den tiden då flygvapnet svarade för skötseln av banorna klippte man gräset på ett avstånd av ca 10-12 meter från banorna. Man svepte sedan av gräset med magneten ca 30 meter ut, ungefär så långt som snöslungan kastar ut snön. Han tror inte att snön kastas längre. Det mesta av stålborsten följer då med men det finns inte någon hundraprocentig garanti för att alla borst försvinner. Man sveper med magneten för att det inte skall komma in stålborst i klippmaskiner eller i flygplan, men också för att inte borsten skall spridas ut i höet.

E.V. (vittne): Han driver ett ridstall på sin gård Hagbyholm och har bärgat hö på Hässlö flygfält mellan 1973 och 1995. Under 1994-95 blev tre hästar akut sjuka och det konstaterades att detta berodde på att det följt med ståltrådar från flygfältet i det hö som skördats 1994. Han kan inte minnas att han hört någonting från Hamre som skulle kunnat relateras till dessa trådar. Sedan sjukdomsorsaken konstaterats städade han ut logen och brände höet från flygplatsen och avstod fortsättningsvis från att skörda där. Samma morgon som han fått besked om att höet var orsaken till att hästarna blivit sjuka ringde hans fru runt till de grannar hon kunde få tag på och berättade att de upptäckt ståltrådar i en av hästarna. Hon ringde också till G.L. på morgonen och berättade detta. Det diskuterades sedan en säkerhetsmarginal, men han lade ej detta på minnet eftersom han slutat bärga hö från flygfältet; han ville inte ta den risken. Flygvapnet har aldrig lämnat honom några garantier angående höet, men honom veterligt har det aldrig varit problem med dessa metalltrådar innan. Alla tog hö från kant i kant med det som militären klippt ned; avståndet till banan varierade mellan 10 och 20 meter beroende på hur idoga de värnpliktiga varit. Skälet till att han tog hö från flygfältet var att detta var praktiskt. Skörden kunde variera från 20 till 60 ton; detta var mindre än normalskörden på motsvarande area jordbruksmark. Han har inte diskuterat saken särskilt ingående med G.L. efteråt. Det finns ingen osämja mellan honom och G.L. Han har inget minne av att han sett skrivelsen från Försvarets Materielverk, men kan mycket väl ha fått den.

K.Ö. (vittne): Hon arbetade på Hamre Ridcenter från 1979 till juni 1996 och hade även sin egen häst uppstallad där. - - - Sommaren 1995 fick hon reda på att man funnit ståltråd i buken på en av hästarna på Hagbyholm och hon tror att detta inträffade efter kolikfallen på Hamre. - - - Efter händelserna på Hagbyholm sade G.L. till personalen att han tagit hö på ett långt avstånd från banorna för att vara på den säkra sidan. Hon uppfattade det som att det inte gick att skilja höet från flygplatsen från det andra.

F.W. (vittne): Han är chefsveterinär för stordjur vid regiondjursjukhuset i Helsingborg, som är Europas största djursjukhus. Han är specialist på ortopedi, framför allt ledkirurgi, och har arbetat enbart med hästar sedan 1984. På G.L:s begäran har han tagit del av journaler och röntgenbilder från Strömsholm rörande hästen Mr Candle. Av hans utlåtande framgår att han har svårt att relatera hästens ledbesvär till ståltråden i munnen; det framstår som uteslutet att hästens konvalescens skulle ha orsakat dess ledproblem. Han har även låtit professor B.S. ta del av materialet, varefter denne upprättade ett utlåtande. S. bedömde att hästens ledproblem börjat för lång tid sedan och att detta inte har något samband med den främmande kropp som hästen fick i munhålan. Ett främmande föremål i en hästs mun behöver i och för sig inte orsaka någon reaktion; sår i munnen läker ofta väl på hästar. Han har undersökt kanske ett tiotal hästar som fått ståltråd i kroppen, även om detta är ganska ovanligt. En ståltråd i munnen behöver nödvändigtvis inte utgöra ett lidande för hästen, då hästar generellt inte är besvärade av sår i munhålan. Det är en graderingsfråga huruvida en ståltrådsbit i tungan utgör ett lidande eller bara obehag eller besvär, även om det inte går att generalisera. Det är emellertid den undersökande veterinären som har större förutsättningar att yttra sig om en ståltråd medfört lidande för djuren.

B.A. (vittne): Han har arbetat vid F 1 i Västerås från 1962 och blev där chef för banunderhållet. Från 1983 var han bastroppchef och kvarstod i denna befattning till den 1 januari 1993. Efter den tiden har han varit verksam som konsult, säljer borstar för snöröjning och utbildar flygplatspersonalen. Från 1966 han man använt stålborstar för snöröjning av banorna, och en del stålborst lossnar alltid från dessa. Man sopar ihop snön i strängar och snön kastas därefter med en snöslunga ca 20-30 meter från banan, beroende på snökvalitet och vindförhållanden. På grund av vindförhållandena på Hässlö flygplats hamnar den mesta snön på fältets östra sida. Vintertid kör man med en magnetvagn på belagda ytor för att inte lossnade ståltrådar skall sugas in i flygplanens motorer. På våren sveps alla gräsytor med magnetvagnen. De första 30-40 metrarna närmast banan körs två gånger, eller längre om snön kommit att kastas längre ut. I regel räcker det med en körning, eftersom magneten är mycket stark. På hans tid gick man efter magnetsvepningen över hela fältet med 75-100 man i armbågslucka; man var då främst ute efter att få bort stenar. Efter det välte man ytorna för att få bort ojämnheter. Från 1973 infördes den ordningen att man fram till midsommar inte klippte gräset annat än på 12 meters avstånd från banorna, för att minska problemet med fågelkollisioner. Efter midsommar fick olika bönder skörda gräset och under tiden därefter klippte den militära personalen hela fältet. Det hände att kor fick i sig ståltråd från sopmaskinerna, och man började då svepa hela fältet med magnetvagnen. Under hans tid på flygfältet var det aldrig några problem med hästar som fick ståltråd i sig. Ingen har lämnat några garantier att höet var fritt från metalltrådar, men under alla år som fältet svepts med magnetvagn har detta fungerat. Inför varje ny omgång värnpliktiga gick man igenom rutinerna på nytt och svepningen övervakades av ett befäl. Inför varje säsong höll han en genomgång med bönderna och anvisade var de fick ta gräs; han minns inte om han gick igenom hur fältet röjdes. De ytor som inte var avsökta med magneten fick ingen skörda gräs på. Han vet inte varför hästar nu fått ståltråd i munnen, men det kan bero på att kommunen inte har lika mycket personal till sitt förfogande som militären hade, på hans tid arbetade två man med magnetsvepningen under fjorton dagar, eller inte gjort rent magnetvagnen; om inte magneten skrapas av tillräckligt ofta finns det risk att de trådar som fastnat skrapas av mot marken. Magnetvagnen får köras i högst 5 km/tim, annars finns det risk att magneten gungar och slår i ojämnheter i marken och att stålborst då lossnar. Någon gång har han tyckt att det sett ut som om vagnen körts för fort. Han vet inte om kommunens folk svept hela fältet, men de har fått instruktion att göra så. Han hörde av sin efterträdare att hästar på Hagbyholm fått ståltråd i sig och har aldrig hört talas om at detta skulle ha inträffat någon annanstans. Han hörde också att E.V. tagit hö längst ner i fältets sydöstra hörn, där det inte gick att köra med magnetvagnen på grund av ojämn mark, och personalen trodde att metallföremålen kommit därifrån.

J.T. (vittne): Han har varit ordförande i Hamre Ridklubb under större delen av tiden sedan 1978. - - - Föreningen tog kontakt med F 1 för att få hö och G.L. har därefter skött den kontakten. Han tror att detta varit känt för alla. Anledningen till att hö hämtats från flygfältet är att man då sluppit köpa det, och klubben trodde att det var ett bra sätt att få tag i billigt hö. G.L. är adjungerad till styrelsen och foderkvaliteten har diskuterats; det är en förening med många medlemmar och alla har olika åsikter. Särskilt E.S:s familj har varit missnöjda och ständigt klagat på allt. Under 1991 prövade man ett nytt sätt att hantera halmen, som hackades, men det blev så många klagomål att man frångick detta. Det har inte varit någon diskussion om lämpligheten att skörda hö på flygplatsen. Han vet inte var på flygplatsen som höet togs. Det har varit viss diskussion mellan honom och G.L. om händelserna på Hagbyholm, men frågan har inte tagits upp i styrelsen. Han trodde inte att den ståltråden kom från flyget och det går alltid många rykten om hästar som insjuknar eller förolyckas. I oktober 1996, när hästarna på Hamre drabbades, berättade en bestört G.L. för honom vad som hänt. På G.L:s initiativ sammankallades ett stormöte, där man gick igenom händelsen och vad som skulle göras för att det inte skulle hända igen. Han vet inte om någon frågade om det tagits hö på E.V:s gamla områden. Höet förstördes därefter. Vid besöksgruppens besök i december 1995 var han inte med själv, men träffade P.S. dagen efter, varvid denne på hans fråga om det varit något speciellt att anmärka på sade att det bara var fråga om småsaker och ingenting speciellt. P.S. sade ingenting om fodret och det har aldrig tagits något initiativ ex officio rörande ståltråd i höet från länsveterinärens sida.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

För att ansvar för förgöring skall komma ifråga förutsätts att gärningsmannen framkallar allmän fara för djur eller växter. Med att faran är allmän har i doktrin och förarbeten (Beckman m.fl., Kommentar till Brottsbalken II samt NJA II 1949 s. 21 och 1962 s. 235) anförts att faran skall hota en stor eller obestämd krets. Allmän fara synes inte heller kunna föreligga så länge endast gärningsmannen själv tillhörig egendom hotas. I förevarande fall har det förorenade höet bärgats i uteslutande avsikt att användas som foder till hästarna på Hamre Ridcenter; avsikten har således inte varit att sälja eller på annat sätt sprida det vidare. Det förorenade höet har således blott kunnat skada ett bestämt, avgränsat antal hästar, ej överstigande 75 vilket är det maximala antalet stallplatser på Hamre Ridcenter; av hästarna har ett fyrtiotal tillhört G.L. själv. Mot bakgrund av vad som ovan anförts är, enligt tingsrättens uppfattning, den krets av djur som hotats av det förorenade höet inte så stor att den fara djuren utsatts för kan anses som allmän fara i den mening som kan föranleda ansvar för förgöring. Redan på grund härav kan åtalet för förgöring inte vinna bifall.

Åtminstone fem hästar på Hamre har skadats av stålborst som medföljt höet från flygfältet. Frågan är då om G.L. genom sitt handlande utsatt dessa hästar för djurplågeri. En förutsättning för att ansvar för detta brott skall ifrågakomma är att hästarna utsatts för lidande, som dessutom skall vara otillbörligt. Hästarna på Hamre har visserligen inte drabbats av motsvarande lidande som de hästar på Hagbyholm vars tarmar trasats sönder, och det är inte visat i målet att avlivningen av två hästar som varit placerade på Hamre föranletts av att dessa fått stålborst i munnen; de återstående hästarna har tillfrisknat utan att uppvisa några men. Det är dock känt numera att djur är utrustade med samma slags smärtsinnesorgan som människan; nervsystemets uppbyggnad är likadant och smärtreflexerna desamma, vidare har smärtupplevelsen en livsbevarande uppgift (Falkmer/Waller; Försöksdjurskunskap, 1972; Försöksdjursteknik, 1983). Med hänsyn härtill finner tingsrätten det vara uppenbart att en ståltråd i tungan, munnen och gommen på en häst är ägnat att förorsaka hästen smärta eller åtminstone ett icke ringa obehag. Av G.W:s vittnesmål och målsägandenas uppgifter drar tingsrätten den slutsatsen att det obehag de drabbade hästarna på Hamre måste ha upplevt av de stålborst som de fått i munnen varit av sådan varaktighet att detta inneburit ett lidande för dem; särskilt med tanke på att ett varaktigt obehag kan utgöra ett lidande i den mening som avses med bestämmelsen om djurplågeri även om det momentana obehaget skulle vara ganska ringa. (Prop. 1944:43 s. 39). G.L:s åtgärd - att utfodra hästarna med förorenat foder som orsakat skada - är därför ägnat att kunna föranleda ansvar för djurplågeri om detta skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet; det säger sig självt att ett sådant handlande varit otillbörligt.

Fråga uppkommer då om G.L. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort sig skyldig till djurplågeri. G.W. som gjort ett trovärdigt intryck på rätten, har uppgett att G.L. redan i november 1994 relaterat en hästs sjukdomssymtom till stålborst från flygfältet. Denna uppgift är, sedd i och för sig, graverande för G.L. Övriga utsagor och utredningen i övrigt stöder dock inte uppgiften att stålborstens verkningar var kända redan vid den tidpunkten. Detta stöds också av vad B.A. uppgett om att det inte tidigare förekommit olyckor med hästar som fått stålborst från Hässlö flygfält i sig. Av G.L. åberopad utredning framgår vidare att G.W. under våren 1995 ställt en annan diagnos - erlichia - på en häst med liknande sjukdomssymtom. Med hänsyn till risken för att G.W. minns fel finner tingsrätten inte att det med erforderlig säkerhet kan sägas att G.L. vid denna tid haft sådan kännedom om risken för att höet från flygfältet var förorenat av stålborst och att dessa kunde orsaka skador för hästarna att ansvar för uppsåtligt eller grovt vårdslöst djurplågeri kan ifrågakomma redan vid denna tidpunkt. Av främst G.W:s och E.V:s uppgifter samt även indirekt av E.S:s, M.H:s, P.S:s, K.Ö:s och J.T:s uppgifter framgår dock att G.L. fått kännedom om att sjukdomsfallen på Hagbyholm sommaren 1995 orsakats av stålborst från flygfältet och även om de allvarliga konsekvenser som blivit följden. Åtminstone vid denna tidpunkt måste därför G.L. ha varit medveten om dels risken för att stålborst trots flygplatspersonalens bemödanden kan ha medföljt höet, dels risken för att hästar kunde skadas av stålborsten. G.L. har uppgett att han efter Hagbyholmshändelserna förvissat sig om att personalen på flygfältet vidtog erforderliga säkerhetsåtgärder och därefter kände sig övertygad om att det var säkert att hämta hö från flygfältet. Av såväl J.A:s, A.O:s som B.A:s uppgifter framgår dock att flygplatspersonalen aldrig ställt ut några garantier för att höet varit fritt från stålborst; både J.A. och A.O. har tvärtom uttalat att det förelåg en föroreningsrisk även efter svepningen med magnetvagn även om risken var mindre på fältets västra sida. Av J.A:s, A.O:s och G.W:s uppgifter framgår i stället att G.L. varit angelägen om att fortsätta med höskörden på flygfältet och även om att utöka sitt område. Av E.S:s, M.H:s, G.W:s, P.S:s och K.Ö:s uppgifter framgår att G.L. i olika sammanhang sökt slå bort eller bagatellisera frågan om risken för föroreningar i höet. G.L. har uppgett att han inte tagit hö på den riskabla östra sidan, utan endast ensilage. Av detta kan dock endast den slutsatsen dras att de aktuella stålborsten i så fall måste ha kommit från fältets västra sida; tingsrätten kan dessutom inte undgå att fråga sig om inte G.L:s avsikt var att framdeles också använda det ensilage han hämtat på den östra sidan som foder åt hästarna. Tingsrätten finner inte någon annan slutsats kunna dras av de anförda omständigheterna än att G.L. funnit möjligheten att skörda hö på flygfältet vara så värdefull att han varit beredd att ta risken att stålborst kunde medfölja höet.

I målet har framkommit vitt skilda meningar om huruvida Hamre Ridcenter är väl skött eller ej. Tingsrätten finner därför inte att utredningen ger tillräckligt stöd för antagande att G.L. skulle vansköta anläggningen och hästarna. Det kan hållas för uteslutet att G.L. handlat i direkt avsikt att skada hästarna. Det kan inte heller utan vidare tagas för visst att G.L. skulle ha givit hästarna förorenat hö från flygplatsen om han varit säker på att dessa därigenom skulle förorsakas skada; om ridskolehästarna inte kunde användas på grund av sjukdom skulle detta förorsakat ekonomiska förluster, och det framstår vidare som mindre troligt att en person med ett sådant engagemang i ridsport och hästväsende som G.L. medvetet skulle riskera att utsätta sig för den dåliga publicitet som sjukdomsfall bland hästarna orsakade av honom skulle medföra. Ridklubben har också, efter vad som uppgetts, haft möjlighet att säga upp avtalet med G.L. om denne skulle orsaka skador på hästarna. Tingsrätten finner därför att åklagaren inte visat att G.L. handlat uppsåtligen. Frågan uppkommer då om G.L:s handlande är grovt vårdslöst, och rörande denna fråga gör tingsrätten följande bedömning. G.L. har haft ansvaret för att de inhysta hästarna fått foder, och det framstår som självklart att detta ansvar omfattar att djuren skall erhålla foder som inte innehåller partiklar av beskaffenhet att kunna skada dem. G.L. handhar hästar yrkesmässigt och är förtrogen med deras skötsel. Av detta följer att kravet på aktsamhet måste ställas högre på en yrkesman som G.L. särskilt som denne åtagit sig att sköta hästar åt privatpersoner som inte har möjlighet att själva hålla sig med stall och dagligen sköta sina djur. Som tingsrätten tidigare konstaterat framstår G.L:s agerande som att denne, trots att han varit medveten om faran för att det kunde förekomma stålborst i höet, valt att ta risken att fortsätta skörda hö på Hässlö flygfält. Denna G.L:s chanstagning framstår med hänsyn till den aktsamhet som skäligen kunnat krävas av honom som sådan att hans handlande måste betraktas som grovt oaktsamt. Han kan därför inte undgå ansvar för djurplågeri.

Beträffande påföljden gör tingsrätten följande bedömning. Djurplågeri är ett allvarligt brott med högt straffvärde. Påföljden i målet måste dock avvägas med hänsyn till det lidande som det visats att djuren faktiskt tillfogats, inte med hänsyn till den skada som stålborsten i värsta fall kunnat orsaka. Som tidigare anförts är det inte visat i målet att de aktuella djuren fått avlivas till följd av att de fått stålborst i munnen, och utan att vilja bagatellisera det lidande djuren förorsakats konstaterar rätten dock att det inte framkommit att detta varit av så allvarlig natur att påföljden enbart av den anledningen måste bestämmas till fängelse. Det faktum att inte uppsåt utan endast vårdslöshet befunnits komma G.L. till last bör också beaktas vid påföljdens bestämmande. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner tingsrätten att påföljden kan stanna vid ett kraftigt bötesstraff.

Nämndemannen Ingegerd Lindqvist-Bergström var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde följande: Jag anser att brottet är allvarligt och förskyller fängelse men då skäl saknas anta att G.L. återfaller i brott bör straffet stanna vid villkorlig dom i kombination med dagsböter. - Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren och G.L. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle helt bifalla åtalet eller, alternativt till förgöring, döma G.L. för - som hovrätten uppfattade talan - vårdslöshet med gift. Åklagaren yrkade vidare att hovrätten, oavsett om åtalet helt skulle bifallas eller inte skulle bestämma påföljden till fängelse. G.L. yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet helt. Åklagaren och G.L. bestred varandras ändringsyrkanden.

Svea hovrätt (1999-05-11, hovrättsråden Göran Rosenberg, referent, och Mona Wildig, tf. hovrättsassessorn Katarina Back samt nämndemännen Sune Björklund och Ingmarie Stjernberg Forsberg) ändrade inte tingsrättens domslut såvitt nu är av intresse.

I domen anförde hovrätten följande.

Utredningen i hovrätten

M.A. M.G. E.S. M.H. M.H. i egenskap av målsägande, G.L. B.A. P.S. G.W. J.A. J.T. K.Ö. E.V.- - - och A.O. har hörts på nytt. De har berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt dess dom, med följande tillägg eller ändringar.

M.G: Hon ringde G.L. direkt när G.W. hittade ståltråden i tungan på hennes häst. G.L. kom dit men sade inte så mycket. - Efter personalmötet slängdes det dåliga höet ner på vagn och kördes iväg för att brännas upp. Hon såg dock inte att höet brändes upp. - Det hö som hon kom i kontakt med låg på den stora skullen - skullen till det stall där privathästarna och en del av lektionshästarna var uppställda - och användes till alla hästar i det stallet.

E.S: G.L. tillkallades den 16 oktober 1996 när man hade hittat ståltråden men han sade nästan ingenting. Även på stallmötet var han mycket tyst. Det var mest J.T. som talade. - Under hösten 1996 hörde hon från Strömsholms djursjukhus att en av G.L:s hästar tidigare hade behandlats för problem som man trodde hade att göra med att hästen fått foder från flygfältet. - Det fanns kvar hö på höskullen ovanför det stora stallet vid jultid år 1996. - Vintern 1995/96 träffade hon helt kort på ridcentret en annan hästägare som berättade att någon häst på Hagbyholm hade fått stålborst i sig genom höet som togs från flygfältet. Hästägaren menade att det inte fanns anledning till oro, eftersom privathästarna på ridcentret inte fick hö från flygfältet som ridskolehästarna fick. - På ridcentret brukade det äga rum 3-4 tävlingar per termin med utomstående hästar.

M.H: Några veckor efter mötet i oktober 1996 slängdes hö i containrar och transporterades bort.

M.H: Efter mötet i oktober 1996 låg det kvar hö länge - kanske flera månader - på höskullen ovanför det stora stallet. Höet var markerat med en lapp som angav att höet inte fick användas. - Någon dag efter mötet fick hon höra att G.L. skulle ha erbjudit höet från flygfältet som betalning för en skuld.

G.L: Ca 50 % av hans verksamhet är hänförlig till ridcentret och resterande del till lantbruk. - Vid tävlingar på ridcentret, där även utomstående hästar deltagit, har hö från ridcentret inte sålts till sådana hästar. - Han har inte varnats för risken att stålborst följde med hö vid skörd på flygfältet. Han har inte sagt till någon veterinär att hästar från ridcentret före år 1996 fått stålborst i födan genom sådant hö. - När han fick höra om problemen på Hagbyholm med hö från flygfältet tog han ingen kontakt för att närmare utreda vad som hänt. Han tänkte inte heller på att en häst på ridcentret hade skadats år 1994. Han misstänkte att E.V. hade tagit hö på ställen där foder inte fick tas. - Från hösten 1995 användes en ny typ av borstmaskin på flygfältet, vilket innebar att en kortare del av stålborsten slog an mot marken i förhållande till borsten på tidigare maskiner - ca 5 cm i förhållande till 10-20 cm. - Han har haft ett 50-tal egna hästar på ridcentret under den aktuella tiden och ca 30 "privathästar". Därutöver fanns hästar ägda av ridlärarna. Totalt fanns det 72 permanenta stallplatser och tre platser av mer tillfällig natur. Ridskoleverksamheten och inackorderingsavgifterna inbringade tillsammans ca 2,5 miljoner kr/år. - Det foder som han skördade sommaren 1994 på flygfältet var slut redan i januari 1995. - Av de hästar som han ägt och haft på ridcentret har de flesta varit oförsäkrade. De försäkringar som funnits har inte täckt skador på grund av foder. - Han bjöd inte ut det hö som kom från flygfältet på marknaden hösten 1996. - Under oktober 1996 samlade han ihop det hö från flygfältet som fanns kvar och eldade upp det på sin gård. - Tävlingar med utomstående hästar har ägt rum bara en gång per termin på ridcentret. - När han tog foder från flygfältet år 1996 hade han ökat sin vaksamhet avseende risken för att få stålborst i höet. Han ville att G.W. tillsammans med honom själv, skulle gå igenom frågan och förstärka engagemanget för att arbetet skulle utföras säkert. G.W. ville dock inte medverka. Han tog då, för att helt komma från risken för att få med borst i fodret, höensilage på den mark där E.V. tidigare hade tagit höfoder, varvid han "dubblade stubbhöjden". - De hästar på ridcentret som hösten 1996 skadades av foder hade fått hö som tagits på flygfältets västra sida, där han tidigare under 17 år hade tagit foder utan att några problem inträffat. – C.A. utförde inridning av en häst åt honom. Han var skyldig henne 15 000 kr exkl. mervärdesskatt för detta. Han försökte byta halm mot denna fordran, men Carina A. behövde pengarna, varför det inte blev någon bytesaffär av. - Vid genomgången med flygplatsens personal år 1996, om var foder skulle tas, förekom inte någon karta. Han kände till områdena väl och behövde heller inte någon karta. - Han hade hösten 1996 höensilage lagrat på tre ställen: det höensilage som hade tagits på åkermarken som hörde till hans gård lagrades på gården, det höensilage som han tagit på ställen på flygfältet där han tagit foder tidigare år lagrades på ridcentrets gård och det höensilage som tagits på den mark på flygfältet där E.V. tidigare tagit foder lagrades på ett annat ställe på ridcentrets gård.

B.A: Det fanns ingen risk för att stålborst följde med som kom från den västra sidan av flygfältet där G.L bärgade sitt hö. Däremot fanns det sådana problem beträffande flygfältets östra sida där E.V. tog foder. - Skälet till att magnetsvepningen användes var ursprungligen de problem med punktering av flygplansdäck som stålborsten föranledde. Senare, på 1970-talet, uppmärksammades på en annan flygflottilj att får som hade fått hö från det flygfältet dött på grund av att det funnits stålborst i höet. - Han hade inte under sin tid som bastroppchef informerat bönder om riskerna med stålborst. - Han hade uppfattningen att det inte förekom att bönder tog foder på flygfältet på områden där foder inte fick tas.

P.S: Han hade telefonsamtal även med G.L. sommaren 1995 om problemen på Hagbyholm, eftersom J.T. inte var insatt i några detaljer om hur foder anskaffades till ridcentret. - Han fick vid samtalen med J.T. och G.L. inte klart för sig att magnetsvepningen gjordes av flygplatsens personal utan trodde då att det var den som bärgade fodret som använde denna metod. Han fick uppfattningen att G.L. för sin del hade iakttagit extra försiktighetsåtgärder.

G.W. Både Hagbyholm och ridcentret hade ovanligt många kolikfall bland sina hästar under den aktuella tiden. Sommaren 1995, när det hade slagits fast att hästar på Hagbyholm fått ståltråd i sig, uppmärksammade han G.L. på risken med att ta hö från flygplatsen.

J.T. Han hade inte något samtal år 1995 med P.S. om fodret till hästarna på ridcentret, med anledning av vad som hade inträffat med hästar på Hagbyholm. Ryktesvägen hade han före mötet på ridcentret den 17 oktober 1996 hört att hästar på Hagbyholm insjuknat år 1995. Han kände då inte till att en häst på ridcentret hade insjuknat år 1994.

E.V. Från personalen på flygfältet sades aldrig att det skulle vara säkrare att ta hö från något visst område i förhållande till något annat. Han har inte något minne av att han skulle ha informerats om risk för stålborst i hö från flygfältet.

A.O. Han var bastroppchef på flygfältet sedan den 1 maj 1996. Magnetsvepningen ägde rum för att bl.a. skydda flygmotorerna. – B.A. plockade vid något tillfälle fram skrivelsen från Försvarets materielverk ur en pärm och visade honom. B.A. berättade då att han hade visat skrivelsen för bönderna. - När han i maj 1996 lämnade G.L. en grindnyckel talade de om problemet med stålborst. Han gav G.L. rekommendation om på vilka områden som denne kunde ta foder. G.L. sade något om att han skulle ordna en magnet på transportbandet upp till höskullen. - När han återkom efter semestern såg han att hö hade bärgats även på områden som han inte hade rekommenderat. Fälthållningspersonalen berättade att det var G.L. som hade gjort det. - Personalen på flygfältet klippte ner gräset inom ett område av 10 m från banorna. Magnetsvepningen skedde inom ett område - 40 m brett - mellan banorna och åkermarken

Som nya vittnen har hörts C.A. på begäran av åklagaren, samt Å.J. och K.K. på begäran av G.L. De har uppgett i huvudsak följande.

C.A. Hon hade ridit in hästar åt G.L. och tidigare fått ersättning i pengar och hö. Sommaren 1996 hade hon köpt hö av G.L. När G.L. hämtade sin häst hösten 1996 och hon skulle få betalt för sitt arbete frågade han om hon behövde hö. Det var inte fråga om halm. Hon uppfattade förfrågan som omtanke från hans sida och har ingen anledning att tro att han skulle erbjuda henne dåligt hö. Hon fick den 31 oktober 1996 betalt av honom för arbetet.

Å.J: Han har arbetat på flygfältet sedan år 1987 och deltagit i arbetet med magnetsvepning. Det område som sveptes kunde sträcka sig 80-100 m från banorna. Svepningen pågick till dess att någon metall inte kom med. Gräset klipptes ned inom ett område om 30 m från bankanterna. De områden som inte kunde svepas klipptes ned. Efter kommunaliseringen av flygplatsen användes samma magnetvagnar som tidigare. Han, som också driver jordbruk, kunde tänka sig att ta hö från flygfältet till djurfoder.

K.K: Han började på flygfältet med banunderhåll år 1974 och var anställd där till år 1996. Han var chef efter B.A. från år 1993. När han blev chef ringde han till bönderna som tidigare hade bärgat foder och frågade om de skulle fortsätta med det. Troligen ringde han även till G.L. Någon ytterligare information till bönderna om höbärgningen lämnade han inte under sin chefstid. Det lämnades inte några garantier om att höet inte innehöll stålborst. - Alla var medvetna om att det fanns en risk för att det kom med stålborst i höet men att risken var minimal. Det fanns inte någon anledning för G.L. att misstänka att risken hade ökat. - Han hörde inte talas om att bönder skulle ha tagit foder där de inte fick ta. - Flygplatspersonalen klippte själv gräset ca 10 m ut från banorna. - Anledningen till att magnetsvepningen utfördes var i första hand att höet skulle användas till foder. Svepningen utfördes också för att fordon på flygfältet fick punktering och att metallföremål sögs in i flygmotorerna.

- - - - -

Hovrättens domskäl

Skuld och brottsrubricering

Utredningen här är i stort sett, borstett från några tillkommande vittnen, densamma som vid tingsrätten.

Hovrätten anser till en början att utredningen ger vid handen att det på Hamre Ridcenter skadades åtminstone en häst år 1994 och fem hästar år 1996 på grund av att det i hästarnas foder fanns stålborst som hade följt med hö som bärgats på flygfältet. Enligt hovrättens mening kan det hållas för visst att dessa hästar härigenom utsattes för lidande så som avses i bestämmelsen i 16 kap. 13 § brottsbalken (BrB) om djurplågeri.

Vidare ger utredningen vid handen att det under den aktuella tiden kontinuerligt fanns ett drygt 70-tal hästar inhysta på ridcentret och att det förekom ett visst utbyte av hästar så att det totala antalet hästar som under denna period någon tid var inhysta där var något högre än det nyssnämnda antalet. Enligt hovrättens mening har det inte framkommit något annat än att samtliga hästar som sålunda fanns på ridcentret under hela den aktuella perioden, eller del av denna, utfodrades med bl.a. hö från flygfältet. Det har också framkommit att det i samband med att hästtävlingar anordnades på ridcentret några gånger per år under denna period befann sig utomstående hästar på ridcentrets område under kortare tid och att det då fanns en viss risk för att dessa hästar fick sådant foder som nyss har sagts.

G.L. arrenderade under den med åtalet avsedda tiden verksamheten och anläggningen på ridcentret. Med hänsyn härtill och till G.L:s insyn i och befattning med foderhanteringen på ridcentret har han, enligt hovrättens mening, för den utfodring som skedde med det aktuella höet haft ansvar i straffrättsligt hänseende som om han själv hade företagit utfodringen. Hovrätten anser därför att det står klart att G.L. - genom att det aktuella höet, i vart fall såvitt avser fodret till de sex skadade hästarna, innehöll stålborst - har framkallat fara för alla de hästar som under någon period under den aktuella tiden befann sig på ridcentret och vars utfodring G.L. hade ansvar för såsom nyss har sagts. Av de skäl som tingsrätten har anfört kan emellertid denna fara inte anses ha varit allmän i den mening som avses i bestämmelserna i 13 kap. 8 och 9 §§ BrB om förgöring resp. vårdslöshet med gift. Och även med en vid tolkning av uttrycket "de på Hamre Ridcenter inhysta hästarna" i gärningspåståendet anser hovrätten att den risk av det aktuella slaget som har förelegat för även andra hästar - än dem för vars utfodring G.L. hade ansvar - inte har varit så beaktansvärd att G.L. oavsett om han kan anses ha varit ansvarig för att utfodring med det aktuella höet till sådana hästar rent faktiskt kunde ske eller ej, skall anses ha framkallat fara med avseende på dessa.

Hovrätten gör på grund av det nu anförda ställningstagandet att åtalet såvitt avser ansvar för förgöring eller vårdslöshet med gift inte kan bifallas.

Den fråga som härefter uppkommer är huruvida G.L. har gjort sig skyldig till djurplågeri. I denna del anser hovrätten till en början att det står klart, med hänsyn till vad som nyss har sagts om G.L:s ansvar för utfodringen av hästar, att det lidande som de sex skadade hästarna utsattes för har tillfogats dem av G.L. Som tingsrätten har angett råder det ingen tvekan om att detta handlande skett otillbörligen. Vad som då återstår att ta ställning till är huruvida G.L. har handlat med uppsåt eller av grov oaktsamhet såsom krävs för ansvar för djurplågeri.

Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten i frågan om - och i så fall när – G.L. under den med åtalet avsedda tiden blev medveten om att det fanns en beaktansvärd risk för att stålborst följde med i det hö som bärgades på flygfältet och att hästar som utfodrades med höet blev skadade av denna stålborst. Enligt hovrättens mening är det sålunda ställt utom rimligt tvivel att denne i vart fall under sommaren 1995 blev medveten om att en sådan risk förelåg.

Frågan om G.L. handlat med uppsåt har med den nyss gjorda bedömningen avseende endast på de fem hästar som skadades år 1996. I likhet med tingsrätten anser hovrätten därvid att det kan uteslutas att G.L. har handlat med avsikt att hästar på ridcentret skulle skadas av stålborst som hade följt med i höet från flygfältet. Vidare kan det, som tingsrätten har utvecklat, inte hållas för visst att G.L. skulle ha handlat som han gjorde - dvs. fortsätta att låta hästarna på ridcentret utfodras med sådant hö - om han hade varit klar över att dessa hästar skulle skadas på detta sätt. Även hovrätten anser således att det inte är visat att G.L. har handlat uppsåtligen.

När det så gäller bedömningen av om G.L. förfarit grovt oaktsamt har denna bedömning avseende även på den häst som skadades år 1994. Att G.L. enligt hovrättens bevisvärdering inte kan anses ha varit medveten om skaderisken förrän sommaren 1995 utesluter ju inte att han skall anses ha förfarit grovt oaktsamt före denna tidpunkt.

Vid bedömningen av frågan om grov oaktsamhet har förelegat från G.L:s sida vill hovrätten till en början erinra om de lagfästa krav på foderhantering som har ställts i den av G.L. bedrivna verksamheten. Av lagen (1985:295) om foder, som gäller bl.a. foder avsett för husdjur, följer sålunda att foder inte får användas, om det har sådan beskaffenhet att det kan antas att det är skadligt för djuret (9 § 1 jämförd med 3 § 1). Detta krav är sanktionerat med böter eller fängelse i högst ett år för den som bryter mot det med uppsåt eller av oaktsamhet (17 § första stycket 1 lagen om foder). Straffbestämmelsen är subsidiär till brottsbalkens bestämmelser (17 § sista stycket lagen om foder).

Väsentligt vid aktsamhetsbedömningen av G.L:s handlande att tillfoga lidande för de fem hästar som skadades år 1996 är vad han måste ha uppfattat om den risk att använda foder från flygfältet som han, enligt vad som tidigare har angetts, blev medveten om i vart fall sommaren 1995 och hur han agerade härefter med avseende på denna insikt. Hovrätten vill i denna fråga peka på följande förhållanden.

Det står klart att G.L. alltsedan han började använda foder som hade bärgats på flygfältet, har varit fullt medveten om att flygplatspersonalen använde sig av magnetsvepning av områdena närmast flygbanorna i syfte att avlägsna de metallfragment - i huvudsak från stålborst - som regelmässigt fanns inom dessa områden. G.L. hade före sommaren 1995 under ett stort antal år i följd bärgat hö på flygfältet och utfodrat hästarna på ridcentret med detta utan att han, såvitt är utrett, fått indikationer på att magnetsvepningen inte var en tillräckligt säker metod för att före höbärgningen avlägsna metallfragmenten. Magnetsvepningen användes från flygplatspersonalens sida just i syfte att bl.a. förhindra att det hö som G.L. och andra lantbrukare erbjöds att bärga till djurfoder innehöll metallfragment. Några garantier gentemot lantbrukarna om att höet inte innehöll metallfragment eller i övrigt var lämpligt som djurfoder lämnades emellertid aldrig från flygplatsens sida.

Även om de nu nämnda förhållandena må ha gett G.L. grund för att före sommaren 1995 anse att det inte fanns någon beaktansvärd risk för att använda hö från flygfältet som foder åt hästarna på ridcentret, ställde sig enligt hovrättens mening saken annorlunda sedan han blev medveten om att hästar hade skadats till följd av utfodring av sådant hö. De uppgifter som han erhållit om att hästar på Hagbyholm hade fått stålborst i sig borde sålunda, inte minst mot bakgrund av det tidigare nämnda - självklara - kravet enligt lagen om foder att foder som är skadligt för ett djur inte får användas, ha manat honom till allvarlig eftertanke. Dessa uppgifter i förening med det för honom kända förhållandet att det just hade skett en förändring av huvudmannaskapet för flygplatsen borde ha fått honom att reflektera över om förutsättningarna för att på flygfältet kunna bärga hö till foder hade rubbats. Enligt hovrättens mening borde G.L. därför - innan han skulle ha varit beredd att fortsätta att utfodra hästarna på ridcentret - ha tagit ordentligt reda på hur hästarna på Hagbyholm hade skadats och omständigheterna vid bärgningen av det hö som dessa utfodrats med. Först om G.L. på goda grunder hade blivit övertygad om att det som hänt de sistnämnda hästarna fick tillskrivas förhållanden, som inte förelåg då han själv bärgade hö på flygfältet, hade det enligt hovrättens mening varit försvarligt av honom att fortsätta att utfodra hästarna på ridcentret med hö från flygfältet. Vad G.L. här har uppgett om vilka överväganden han gjorde och vilka åtgärder han vidtog i detta avseende ger enligt hovrättens mening inte vid handen att han hade fog för att utgå från att det inte fanns någon beaktansvärd risk i fortsättningen för att hästarna på ridcentret skulle få stålborst i sig till följd av utfodring av hö som han lät bärga på flygfältet. En omständighet som i detta sammanhang närmast talar för att G.L. inte alls tog hänsyn till den risk som han hade blivit medveten om är att han under år 1996 skördade höensilage på den östra sidan av flygfältet där E.V. tidigare skördat.

Vad som ytterligare påverkar synen på hur G.L. har förhållit sig till risken i det aktuella avseendet, som han skall anses ha blivit medveten om senast sommaren 1995, är de uppgifter som framkommit om hur han agerat på olika sätt i förhållande till andra personer med avseende på riskbedömningen. Hovrätten vill härvid peka på vad P.S. har berättat om vad G.L. yttrade till honom i samband med att besöksgruppen befann sig på ridcentret den 12 december 1995 liksom på vad G.W. berättat om vad som avhandlades mellan honom och G.L. i samband med att G.L. våren 1996 tog kontakt med G.W. om en inspektion av flygfältet. Andra sådana omständigheter är vad A.O. har berättat om vad G.L. i maj 1996 yttrade till honom om en magnet på transportbandet till höskullen och vad bl.a. K.Ö. berättat om att G.L. hösten 1995, i anledning av händelserna på Hagbyholm, uppgett att han hade skördat på ett längre avstånd från banorna än vad flygplatspersonalen rekommenderat.

Enligt hovrättens mening visar dessa uppgifter, som det saknas skäl att inte fästa tilltro till, att G.L. i förhållande till andra personer har velat tona ned betydelsen av den aktuella risken och att han i det syftet även lämnat osanna uppgifter. Särskilt med hänsyn till att han av veterinärer tydligt har uppmärksammats på problemet med det hö som bärgades på flygfältet är hans agerande graverande mot bakgrund av det ansvar som han haft för att fodret till hästarna på ridcentret inte vållade djuren skada och lidande. Vad som har framkommit om anmärkningsvärda yttranden - med anknytning till höbärgningen på flygfältet - från hans sida till olika personer vid och efter mötet den 17 oktober 1996 är enligt hovrättens mening dock inte av den karaktären att de kan läggas till grund för aktsamhetsbedömningen beträffande utfodringen som då redan hade ägt rum.

Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att G.L:s förhållningssätt med avseende på den aktuella risken har varit klandervärt särskilt med hänsyn till de lagfästa krav som ställts på honom som ansvarig för foderhanteringen på ridcentret. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens överväganden vid aktsamhetsbedömningen beträffande de fem hästar som skadades år 1996 och anser sålunda att G.L. har tillfogat dessa hästar lidande av grov oaktsamhet.

När det däremot gäller den häst som skadades år 1994 anser hovrätten att omständigheterna inte är sådana att det kan sägas att G.L. trots att han må ha varit omedveten om den aktuella risken vid denna tidpunkt, likväl har förfarit grovt oaktsamt när han tillfogade hästen lidande genom utfodringen av hö från flygfältet.

Hovrättens ställningstagande innebär sålunda att åtalet för djurplågeri skall bifallas såvitt avser de fem hästar på ridcentret som skadades av stålborst år 1996.

Påföljd m.m.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens påföljdsval. Det finns inte skäl att frångå tingsrättens bestämning av antalet dagsböter.

Målnummer B 1345/98