RH 1999:96

Åklagaren åtalade B.P. för rattfylleri och olovlig körning för att denne den 19 oktober 1997 omkring kl. 02.45 olovligen fört personbil i alkoholpåverkat tillstånd.

B.P. medgav att han kört bil under alkoholpåverkan men bestred ansvar för brott i första hand på den grunden att han saknat uppsåt att begå brott och i andra hand då han handlat i nöd. Han yrkade att han skulle medges påföljdseftergift om han inte frikändes. B.P. anförde följande. Han lider av en mano-depressiv sjukdom och har så gjort de senaste tio åren. Han har av läkare blivit tillsagd att inställa sig på sjukhus då han känner symtom av sjukdomens maniska fas. Vid den aktuella tidpunkten kände han sig dålig. Han drack några öl. Han är tillsagd att vara försiktig med alkohol i kombination med sin medicin, Litium. Han blev sämre och sämre och fick panik. Han "gick upp i varv" mer och mer och tänkte bara på att komma till sjukhus. Han ringde till ambulans på nr 112, men ingen kom. Han ringde efter taxi, men inte heller någon taxi anlände. Då han tog bilen var han så styrd av tvångsmässiga tankar att han inte var medveten om att han körde bil påverkad. Han skulle till sjukhuset till vilket pris som helst. Han greps av polisen utanför Kärnsjukhuset i Skövde. Han lades in på psykiatriska kliniken den 19 oktober 1997 och lämnade sjukhuset den 21 oktober 1997. Då symtomen emellertid accelererade togs han in med tvång på sjukhuset den 30 november 1997 och vårdades där en månad. - Av i målet åberopad rapport över alkoholutandningsprov, tagna den 19 oktober 1997 kl 03.23 och 03.24, framgick att Bert P hade en alkoholkoncentration i sin utandningsluft uppgående till 0,37 milligram per liter luft.

Skövde tingsrätt (1998-06-16, rådmannen Anna-Karin Lundberg samt nämndemännen Curt Nolberger, Doris Lehtipalo och Sven Westerberg) dömde B.P. för olovlig körning och rattfylleri till 90 dagsböter.

Tingsrätten anförde följande. Klartlagt är att B.P. kört bil den aktuella natten trots avsaknad av körkort och trots att han, enligt rapport över alkoholutandningsprov, innan körningen förtärt alkohol i sådan mängd att ansvar för rattfylleri kommer ifråga. Han har då i första hand gjort gällande att han på grund av sjukdom saknat uppsåt. Av i målet åberopat läkarintyg framgår att B.P. under många år haft besvär av en affektiv bipolär sjukdom vilket innebär att han humörmässigt kan svänga från depressiva perioder till maniska tillstånd. Vid den aktuella tiden var B.P. enligt läkarintyget i en insjuknandeperiod i maniska symtom. Även om B.P. lider av psykiska besvär kan detta enligt tingsrättens mening inte frita honom från ansvar för brott. Han har innan körningen ringt såväl ambulans som taxi för att sedan köra den egna bilen. Det finns inget som tyder på att han inte varit medveten om sitt handlande. Han har således haft ett för straffansvar erforderligt uppsåt med avseende på bilförande utan körkort och i alkoholpåverkat tillstånd. Inte heller har B.P. befunnit sig i någon nödsituation då han förde bilen. Han kan således inte undgå ansvar för rattfylleri och olovlig körning. - Av i målet åberopat läkarintyg framgår att B.P. lider av psykisk störning. Något skäl att med stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken lämna B.P:s brott utan påföljd föreligger inte. Ej heller finns någon omständighet hänförlig under 29 kap. 5 § brottsbalken som motiverar att påföljdseftergift meddelas. - Tingsrätten anser dock vid bedömningen av straffvärdet att såsom förmildrande omständighet enligt 29 kap. 3 § brottsbalken skall beaktas att B.P. till följd av psykisk störning haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Påföljden för brotten skall därvid stanna vid böter och antalet dagsböter sättas något lägre än normalt skulle göras.

B.P. fullföljde talan och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas, i andra hand att han skulle meddelas påföljdseftergift och i sista hand att påföljden skulle lindras väsentligt.

B.P. anförde som grund för sin talan att nöd har förelegat då hans egen hälsa och egendom var hotad på grund av hans sjukdomstillstånd. Att bruka personbilen i den situationen, efter det att han försökt få tag i andra transportmedel, kan inte med hänsyn till farans beskaffenhet och den skada som åsamkats annan vara oförsvarligt.

Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1999-06-18, hovrättsrådet Hans Träff, referent, och hovrättsassessorn Anders Nauclér samt nämndemännen Ingegerd Protiwa och Gunnar Höök) fastställde tingsrättens dom med följande motivering.

BP har hörts på nytt och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, med följande tillägg och förtydliganden. Han har ingen klar minnesbild av händelseförloppet. Såvitt han minns ringde han flera gånger till larmcentralen för att få ambulanstransport och han tror att han kom fram, men det kom ingen ambulans. Han ringde också flera gånger till taxi, men såvitt han kommer ihåg anlände ingen taxibil innan han själv for iväg med egen bil. Han har dock fått en räkning från taxi på en körning, men om det gällde denna påringning eller någon annan transport kan han inte svara på. Han bodde vid tillfället utanför Skara och körsträckan till sjukhuset i Skövde kan uppskattas till 2,5 mil. Vad gäller hans sjukdomstillstånd hade han under september-oktober 1997 vårdats på Falbygdskliniken och varit inlagd tidvis. Vid tidpunkten för händelsen hade han överförts till Kärnsjukhuset i Skövde. Han hade inte någon person där som han kunde ringa direkt och rådgöra med. - Av de läkarintyg som B.P. har åberopat framgår bl.a. följande. B.P. har haft kontakt med psykiatrin sedan en längre tid då han under många år haft besvär med en affektiv bipolär sjukdom, som innebär att han humörmässigt kan svänga från depressiva perioder till maniska tillstånd. Vid tidpunkten för aktuell händelse hade han åter börjat insjukna i ett maniskt tillstånd, vilket gav sig till känna genom en del förvirringssymptom. Andra symptom beskrivs som rastlöshet, oro, stökighet och aggressivitet. Han var under några dagar före händelsen inlagd under frivilliga former då någon grund för tvångsvård ej fanns. B.P. återinlades den 19 oktober 1997 men lämnade åter vårdavdelningen den 21 oktober 1997. Då symptomen accentuerades inkom B.P. som jourfall till psykiatriska kliniken den 30 november 1997 och vårdades därefter på avdelningen enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård i ungefär en månad.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten finner lika med tingsrätten att B.P. haft ett för straffansvar erforderligt uppsåt med avseende på bilförande utan körkort och i alkoholpåverkat tillstånd.

Fråga är om B.P. begått de åtalade gärningarna i nöd eller om grund för påföljdseftergift föreligger. Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken utgör en gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i samma kapitel, begår i nöd brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Av förarbeten framgår att nödbestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall och att handlingen verkligen skall vara framtvungen av situationen.

Utredningen visar ej att B.P. rent faktiskt befunnit sig i någon nödsituation. En nödsituation kan emellertid föreligga om den som företagit handlingen av misstag felbedömt situationen och antagit den vara sådan att handlingen varit motiverad (jfr hovrättsavgörandet RH 75:83). Av utredningen får anses framgå att bilkörningen varit ett utslag av B.P:s sjukdomssymptom och att han därvid befunnit sig i ett maniskt tillstånd. Situationen har emellertid inte varit så utpräglad att tvångsvård kunnat tillgripas. Den medicinska utredningen ger sålunda ej belägg för att B.P. begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning. B.P. har vid tidpunkten för körningen befunnit sig i en längre periods insjuknande, under vilken tid han fått behandling och bl.a. kort tid före körningen frivilligt valt att lämna sjukhuset där han vårdades. Det är därför inte fråga om någon plötsligt uppkommen situation. Den medicinska utredningen ger inte belägg för att B.P. till följd av sin sjukdom skulle gripas av panik eller av annan orsak handla tvångsmässigt. Det kan inte heller bortses ifrån att B.P:s konsumtion av alkohol under kvällen kan ha förstärkt de sjukdomssymptom som han hade i övrigt. Det kan mot bakgrund härav inte anses framgå av utredningen att körningen verkligen framtvingats av situationen. B.P. kan därför inte enligt 24 kap. 4 § brottsbalken undgå ansvar för gärningarna. Ej heller föreligger grund enligt 30 kap. 6 § eller 29 kap. 6 §brottsbalken för påföljdseftergift. Anledning att frångå tingsrättens bedömning av påföljdsfrågan föreligger ej.

Hovrättsrådet Carl Wilhelm Nisser var skiljaktig och anförde.

B.P. har beskrivit hur han på grund av sin sjukdom alltmer känt ett akut behov av att komma under läkarvård. Han har också uppgett att han sökt få tag på ambulans och även kallat på taxi för att kunna ta sig till sjukhuset i Skövde. Hans sjukdom är bekräftad och uppgiften om hur han har sökt hjälp med transporten har inte ifrågasatts. Det förtjänar också påpekas att han blev tagen av polis i anslutning till att han kom till sjukhusets akutmottagning. Det anförda visar att B.P. själv har upplevt att det förelåg en fara för hans hälsa. Även om B.P:s hälsotillstånd objektivt sett inte skulle ha inneburit någon nödsituation, är det i detta fall hans egen uppfattning i frågan som är avgörande. Jag finner alltså att reglerna om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken är tillämpliga. – B.P. har kört sin egen bil först sedan han uppfattat att andra omedelbara transporter inte fanns att få. Såvitt framkommit har hans körning inte heller inneburit någon risk för trafikolycka. Att B.P. kört bil utan körkort och med otillåten alkoholhalt i kroppen har med hänsyn till det anförda inte varit oförsvarligt. Åtalet mot honom skall därför ogillas.

Målnummer B 801/98