RH 2000:101
Till grund för bedömningen av vilken blodalkoholhalt som en person åtalad för grovt rattfylleri har haft under och efter färden har lagts alkoholhalten i urinen efter körningen.
Åklagaren åtalade A-M.K. för bl.a. grovt rattfylleri. Enligt åtalet hade A-M.K. omkring midnatt en viss dag fört personbil en längre sträcka på riksväg 53 efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod uppgått till minst 2,0 promille. Vidare hade hon enligt åtalet på riksväg 53 kört på fel körbana i färdriktningen, varvid hon mött fordon. Åklagaren gjorde gällande att rattfylleribrottet var grovt med beaktande dels av den höga alkoholkoncentrationen, dels av att framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
A-M.K. förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka grovt rattfylleri, eftersom hon inte hade något minne av händelsen.
Något analysbevis avseende alkoholhalten i A-M.K:s blod i anslutning till den aktuella färden fanns inte i målet. Däremot framgick av utredningen att hon hade lämnat ett urinprov kl. 0.50 resp. 1.30 samma natt som körningen skulle ha ägt rum och att alkoholhalterna i urinen då uppgått till 2,99 resp. 2,67 promille. Åklagaren åberopade ett intyg av överläkaren H.D. Rättsmedicinalverket. Enligt detta beräknade H.D. alkoholhalten i A-M.K:s blod till ca 2,3 promille kl. 0.50 och till ca 2,0 promille kl. 1.30 den aktuella dagen samt till över 2 promille vid körningen. H.D. anförde i intyget bl.a. följande: Alkoholhalten i urinen är fallande mellan provtagningstillfällena, vilket betyder att detsamma gäller blodalkoholhalten. Under eliminationsfasen är urinhalten i genomsnitt ca 1,3 gånger högre än blodalkoholhalten. Eftersom blodalkoholhalten börjar sjunka tidigare än urinalkoholhalten kan man med säkerhet säga att A-M.K. måste ha haft mer än 2 promille i blodet vid tidpunkten för körningen kl. 0.03.
Nyköpings tingsrätt (2000-04-11, lagmannen Magnus Widebeck samt nämndemännen Barbro Andersson, Sören Viking och Kristina Rensfelt Jernberg) fann genom ett vittnesförhör och utredningen om alkoholkoncentrationen i blodet åtalet styrkt och dömde A-M.K. för grovt rattfylleri.
A-M.K. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet för grovt rattfylleri skulle ogillas. Åklagaren bestred ändring och justerade åtalet på så sätt att han alternativt gjorde gällande att A-M.K. på grund av alkolholpåverkan inte hade kunnat föra bilen på ett betryggande sätt.
I hovrätten hördes bl.a. professorn i alkoholforskning W.J. vid Rättsmedicinalverket. Han anförde i huvudsak följande: Det finns enligt hans forskning ett samband mellan alkoholhalten i urinen och alkoholhalten i blodet, men detta samband varierar kraftigt mellan individer och även hos en och samma individ beroende på om alkoholhalten är i stigande eller fallande fas. När alkoholhalten är i en stigande fas är halterna tämligen lika. Alkoholhalten i blodet kan vara i genomsnitt 0,9-1,0 gånger halten i urinen. När alkoholhalten är fallande är motsvarande tal 1,3-1,4 i genomsnitt. Variationer förekommer och alkoholhalten i urinen kan vara upp till två gånger högre än i blodet. Han har inte sett några variationer beroende på kön eller den mängd urin som provet avsett. I förevarande fall var alkoholhalten fallande, varför alkoholförtäringen måste ha skett långt före provtagningen. Eftersom det inte är klart när blåsan tömdes före provtagningen och man alltså inte vet under hur lång tid urinen i det första provet har producerats, bör inte - när alkoholhalten var fallande - det första provet ligga till grund för en omräkning till alkoholhalt i blodet. Om en sådan omräkning görs, bör alltså det andra provet användas. Därvid bör användas den högsta möjliga kvoten - 2,0 - mellan alkoholhalten i urinen resp. i blodet. Då är risken väldigt liten för att överskatta alkoholhalten i blodet. Nämnda omräkningsfaktor är motiverad också med hänsyn till att inget s.k. säkerhetsavdrag, som normalt sker vid blodprovstagning, har gjorts. Omräkningsfaktorn 2,0 skulle i förevarande fall ge en alkoholhalt i blodet om 1,33 promille kl. 1.30, och det är hans bestämda uppfattning att A-M.K. hade minst den promillehalten i blodet vid denna tidpunkt. För att avgöra alkoholhalten i blodet under körningen måste man känna till förbränningstakten i det enskilda fallet. Eftersom alkoholhalten i urinen i detta fall uppenbart var i fallande fas och samma förhållande gäller för alkoholhalten i blodet, har dock enligt hans uppfattning alkoholhalten i blodet under körningen varit högre och uppgått till minst 1,33 promille.
Svea hovrätt (2000-11-14, hovrättsråden Göran Rosenberg och Mona Wildig, referent, tf. hovrättsassessorn John Ahlberk samt nämndemännen Gisa Kerschinsky och Åke Nauman) fann i likhet med tingsrätten att A-M.K. skulle fällas för grovt rattfylleri och anförde - efter att ha funnit det vara utrett att A-M.K. kört bilen i alkoholpåverkat tillstånd samt efter att ha redovisat innehållet i intyget av H.D. och vad W.J. anfört - följande.
Av det anförda framgår att H.D. har använt sig av ett genomsnittsvärde vid omräkningen av alkoholhalten i urinen till en alkoholhalt i blodet. Vid motsvarande beräkning har W.J. använt ett högre omräkningstal, nämligen det enligt honom högsta omräkningstal som han har funnit i sin forskning. Därvid har J. kommit fram till att A-M.K. med största säkerhet hade minst 1,33 promille alkohol i blodet vid provtagningstillfället kl. 1.30 och att alkoholhalten i hennes blod under körningen var högre och således uppgick till minst nämnda halt, dvs. 1,33 promille.
Mot bakgrund av den nu redovisade utredningen anser hovrätten att det är utrett att A-M.K. har fört bilen efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod såväl under som efter färden klart uppgått till den i 4 a § 1 lagen om straff för vissa trafikbrott, i paragrafens lydelse vid gärningstillfället, angivna promillehalten, alltså minst 1,0 promille. Vidare har enligt hovrättens mening omständigheterna vid körningen varit sådana att denna inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.