RH 2000:26

K.M. försattes i konkurs den 12 juni 1998. Till förvaltare utsågs advokaten A. I samband med att förvaltaren inkom till tingsrätten med en hemställan om att konkursen skulle avskrivas, yrkade han att tingsrätten skulle fastställa hans arvode för arbete i konkursen till 17 500 kr inkl. mervärdesskatt. Därutöver yrkade han ersättning med 744 kr inkl. mervärdesskatt för kostnader.

Tillsynsmyndigheten anförde i yttrande häröver bl.a. följande. Konkursen har varit av enkel beskaffenhet med få tillgångar och skulder och en till synes enkel bokföring. Konkursgäldenären har drivit verksamhet i enskild firma och endast några mindre uppdrag har utförts i denna. Bokföringen kan således inte ha omfattat särdeles många affärshändelser. En revisor har anlitats för granskning av bokföringsmaterialet, vilket inte kan anses motiverat i en dylik konkurs av ringa omfattning med hänsyn till det specialistkrav för konkursförvaltare som lagstiftaren uppställer. Att låta sakkunnig granska bokföringen får därmed anses vara en överloppsgärning och den kostnad som uppkommit på grund härav skall inte beaktas när arvodet skall fastställas. Konkursförvaltare skall vara specialister på området och denna specialistkunskap skall bl.a. innebära att en konkurs av enkel beskaffenhet kan avslutas inom en tidsram som understiger tolv timmar. Nu ifrågavarande konkurs har varit av just sådan beskaffenhet och arbetet med den borde inte ha varit mer tidskrävande än att det väl torde rymmas inom det taxebelopp som fastställts av Domstolsverket. - Tillsynsmyndigheten hade inget att erinra mot yrkad ersättning för kostnader.

Förvaltaren anförde i yttrande bl.a. följande. Ett av konkursförvaltarens åligganden är att utreda vid vilken tidpunkt obestånd kan anses ha inträtt och huruvida misstanke om brottslig verksamhet föreligger. Utredning huruvida brottslig verksamhet har förekommit kan i sig utgöra skäl för att arvode skall utgå utöver konkursförvaltartaxan (se bl.a. prop. 1986/87: 90 s. 114) och i den aktuella konkursen har utredning om brottslig verksamhet gjorts; anmälan om bokföringsbrott har ingivits till ekobrottsmyndigheten men senare återtagits då misstankarna bortfallit. Bokföringsmaterialet var i oordning och sammanblandat med bokföringsmaterial för en annan konkurs med samma förvaltare, och därför svåröverblickbart. Anlitandet av revisor för granskning av bokföringsmaterialet har effektiviserat och förbilligat granskningsarbetet. Revisorns granskning tog ca sex timmar i anspråk. Hur stor del av denna tid som hänför sig till resp. konkursärende är svårt att bestämma, varför tiden uppskattningsvis delats lika mellan ärendena. Revisorn kunde konstatera att bokföring avseende den enskilda firman har förts under 1995, varför rörelsens förlopp går att följa t.o.m. den 31 december 1995. Härefter har inte någon verksamhet bedrivits i den enskilda firman och någon redovisning har heller inte gjorts. En pärm med verifikationer avseende år 1995 är sålunda det material som har omhändertagits i den nu aktuella konkursen.

Tillsynsmyndigheten genmälde bl.a. följande. I konkurser av enkel beskaffenhet, t.ex. där gäldenären endast bedriver verksamhet i ringa omfattning synes effekten av att anlita en revisor inte bli ökad effektivitet. Av förvaltarberättelserna i de båda konkurserna kan utläsas att gäldenären endast under några månader 1995 drev verksamhet i en enskild firma och att rörelsen därefter i september samma år fortsatte i annan regi. I den enskilda firman saknades anställda och verksamheten bedrevs inte heller från någon förhyrd lokal. Löne- och hyreskostnader har därmed inte varit aktuella, vilket torde ha underlättat granskningen av bokföringen. Hela bokföringsmaterialet i konkursen har för övrigt enligt förvaltarens egna uppgifter endast utgjorts av en pärm med verifikationer.

Förvaltaren genmälde bl.a. följande. En bedömning av om revisor skulle anlitas har gjorts i det enskilda fallet. Då bokföringsmaterialet var sammanblandat med materialet för en annan konkurs gjorde förvaltaren bedömningen att detta försvårade granskningen. Att det bokföringsmaterial som sedermera visade sig vara att hänföra till förevarande konkurs endast bestod av en pärm med verifikationer för år 1995 och att inga löne- eller hyreskostnader förekommit saknar härvidlag betydelse.

Stockholms tingsrätt (2000-01-14, tingsnotarien Karin Berkestad) avskrev konkursen enligt 10 kap. 1 § konkurslagen och bestämde förvaltarens arvode till 8 600 kr inkl. mervärdesskatt. I sina skäl anförde tingsrätten följande.

Eftersom tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som konkursboet har ådragit sig skall konkursen enligt 10 kap. 1 § konkurslagen avskrivas.

Enligt 14 kap. 4 § konkurslagen får arvode till konkursförvaltare inte bestämmas till högre belopp än som kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget med hänsyn till det arbete som det krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning. När en konkurs skrivs av enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, skall enligt 14 kap. 4 § tredje stycket samma lag jämfört med 44 § konkursförordningen (1987:916) konkursförvaltarens taxa bestämmas enligt Domstolsverkets konkursförvaltartaxa. Taxebeloppet får överskridas om konkursärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt, men endast när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxebeloppet med minst hälften. Taxebeloppet anses grundat på en beräknad tidsåtgång om ungefär åtta timmars arbete. Bestämmelsen om överskridande av taxebeloppet skall därför tillämpas först om handläggningen krävt mer än tolv timmars arbete.

Förvaltaren har, inom ramen för förvaltararvodet, yrkat ersättning för sådant sakkunnigt biträde som förvaltaren enligt 7 kap. 11 § konkurslagen får, om han finner det nödvändigt, anlita för viss förvaltningsåtgärd. Tillsynsmyndigheten har invänt att det i förevarande ärende inte kan anses ha varit motiverat att anlita sakkunnigt biträde för granskning av bokföringsmaterialet med hänsyn till konkursens enkla karaktär. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten inte skäl att ifrågasätta förvaltarens anlitande av sakkunnigt biträde.

Förvaltaren har uppgett tidsåtgången i den aktuella konkursen till 13 timmar inkl. granskning av räkenskapsmaterial. Tillsynsmyndigheten har inte ifrågasatt tidsuppgiften, men anfört att konkursen inte har varit av den omfattningen att nedlagt arbete bort överstiga tolv timmar. Tingsrätten gör samma bedömning som tillsynsmyndigheten; av förvaltarens arvodesframställan framgår inte annat än att ärendet har föranlett ett visst merarbete som dock inte, varken med hänsyn till granskning av bokföring eller annan omständighet, motiverar ett överskridande av taxebeloppet. Förvaltaren skall därför tillerkännas arvode enligt taxa.

Mot yrkad kostnadsersättning finns ingen erinran, varför förvaltaren skall tillerkännas ersättning i enlighet med yrkandet.

A överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bestämma hans arvode till det vid tingsrätten yrkade beloppet. Tillsynsmyndigheten bestred ändring.

Svea hovrätt (2000-05-19, hovrättsråden Göran Rosenberg och Karl Bergkvist samt tf. hovrättsassessorn Carina Bring, referent) lämnade överklagandet utan bifall. Som skäl för beslutet anförde hovrätten följande.

Enligt 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen får arvode till en konkursförvaltare inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Eftersom konkursen i förevarande fall har avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen skall - enligt 14 kap. 4 § tredje stycket samma lag och 44 § konkursförordningen - vid bestämmande av arvode till A i egenskap av förvaltare i konkursen den av Domstolsverket fastställda konkursförvaltartaxan tillämpas.

Konkursförvaltartaxan är utformad som en s.k. saktaxa, vilket innebär att alla ärenden som faller under taxan i princip skall ersättas med ett och samma belopp, oberoende av den arbetsinsats som krävts i det enskilda fallet. För närvarande är taxebeloppet 8 600 kr och omfattar sålunda allt arbete i konkursen jämte tidsspillan en timme och allmänna kontorskostnader.

Ett syfte med taxesystemet har varit att domstolen normalt inte skall behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattas av taxan. Enligt taxan får dock taxebeloppet frångås, om ett konkursärende har krävt avsevärt mer arbete än normalt; skälig ersättning skall då överstiga taxebeloppet med minst hälften, dvs. för närvarande 12 900 kr. Bedömningen av om så är fallet måste enligt hovrättens mening, naturligtvis med beaktande av boets allmänna omfattning och komplexitet, främst göras med utgångspunkt i om förvaltaren har visat att ärendet krävt arbetsmoment eller arbetsinsatser från hans sida som klart går utöver vad som normalt kan förväntas i en s.k. avskrivningskonkurs. Möjligheterna för rätten att göra denna bedömning av skäligheten av den begärda ersättningen beror sålunda i första hand på utformningen av förvaltarens arvodesframställning och den däri lämnade arbetsredogörelsen. Vid sidan av arvodesframställningen kan rätten få underlag för sin bedömning i t.ex. vad tillsynsmyndigheten har anfört med anledning av framställningen. I förarbetena till konkurslagen (se prop. 1986/87:90 s. 158) framhålls särskilt att tillsynsmyndigheten är den som, näst efter den utsedde förvaltaren, har den bästa kunskapen om den enskilda konkursen, och tillsynsmyndigheten anses dessutom ha en generellt bred kunskap om de olika problem som kan förekomma vid arvodesprövningar. Mot den bakgrunden påpekas i förarbetena särskilt att tillsynsmyndighetens yttranden normalt bör tillmätas en stor betydelse vid rättens prövning av ett arvodesanspråk.

I förevarande fall visar all utredning i konkursärendet att konkursboet har varit av liten omfattning, och förhållandena i boet i övrigt måste anses ha varit av tämligen okomplicerad natur. Det borde därför på ett tidigt stadium ha stått klart för A att konkursen skulle komma att skrivas av med stöd av 10 kap. 1 § konkurslagen. Vidare är de arbetsmoment som A har utfört och begärt ersättning för samtliga sådana som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. Och A har enligt hovrättens uppfattning inte i sin arbetsredogörelse eller i övrigt på någon punkt visat att dessa moment i sig bort föranleda arbetsinsatser från förvaltarens sida av en omfattning som går utöver vad som normalt kan förväntas i dylika konkurser. De sammantaget vidtagna åtgärderna kan således enligt hovrättens syn på saken inte bedömas på något annat sätt än att dessa - utifrån uppgiven tidsåtgång - tycks ha inneburit att förvaltaruppdraget har överarbetats. Det skulle därmed inte finnas skäl att frångå taxebeloppet i förevarande fall. Fråga blir då om det förhållandet att biträde har anlitats av A för granskningen av det omhändertagna räkenskapsmaterialet förändrar denna bedömning.

Till konkursförvaltare får utses endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet (se prop. 1986/87:90 s. 109). Vid 1979 års reform av konkurslagstiftningen uttalades att allmänpraktiserande jurister i allmänhet inte borde förordnas till förvaltare i ordinära konkurser; uppdragen borde i stället koncentreras till en mera begränsad grupp av personer som specialiserat sig på konkursförvaltning (se prop. 1978/79:105 s. 157). Om de krav som bör ställas på förvaltaren uttalades i sammanhanget bl.a. följande (se nämnda prop. s. 156 f.). Förvaltaren behöver i regel besitta, förutom allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Dessutom måste han ha sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott, och i många fall måste han också vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Förvaltaren måste även förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning.

Av det sagda följer enligt hovrättens mening att det väl kan ifrågasättas om A:s åtgärd att - i denna till sin karaktär okomplicerade och i omfattning begränsade konkurs - anlita ett sakkunnigt biträde för granskningen av omhändertaget räkenskapsmaterial har varit nödvändig. Visserligen får en förvaltare med stöd av regleringen i 7 kap. 11 § konkurslagen anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd, och ersättningen till biträdet utgör en konkurskostnad. Enligt hovrättens mening bör emellertid beaktas att förvaltaren normalt bör höra tillsynsmyndigheten innan han anlitar ett sådant biträde och att räkenskapsmaterialet i förevarande konkursärende synes ha varit av tämligen ringa omfattning och därtill av enkel beskaffenhet. Att materialet ursprungligen har varit sammanblandat med räkenskapsmaterial hänförligt till en annan konkurs - också den handlagd av A såsom utsedd konkursförvaltare - förändrar inte denna ståndpunkt.

Enligt A:s kostnadsräkning har det sakkunniga biträdet, som det får förstås, av förvaltarens egna medel gottgjorts den av biträdet begärda ersättningen. Biträdets ersättning skall därför ingå i det allmänna förvaltararvodet (se prop. 1986/87:90 s. 374). Skäligheten av förvaltarens arvodesanspråk skall sålunda omfatta inte bara dennes eget arbete utan även det arbete som biträdet har lagt ned och alltså ske med utgångspunkt i den uppgivna samlade arbetsinsatsen för konkursförvaltningen. Hovrätten anser därvid att A inte har visat att förvaltningen av konkursen har krävt avsevärt mer arbete än normalt. Enligt hovrättens mening överstiger således skälig ersättning till förvaltaren i förevarande konkurs inte taxebeloppet med minst hälften, dvs. överstiger inte 12 900 kr. Hovrättens ställningstagande innebär därför att arvode till A skall bestämmas till taxebeloppet 8 600 kr. Tingsrättens beslut skall följaktligen stå fast.

Målnummer Ö 846-00