Prop. 1978/79:105

med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225), m.m.

Prop. 1978/79:105 Regeringens proposition 1978/79: 105 med förslag till ändring i konkurslagen (1921:225) , m.m.:

beslutad den 8 februari 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA U LLSTEN

SVEN ROMAN US

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås genomgripande ändringar av bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning. Även i reglerna om konkursgåldenärcns rörelsefrihet m.m. föreslås ändringar. Reformen är ett led i den fortgående revisionen av konkurslagstiftningen.

I fråga om ordinär konkurs är syftet med förslaget att åstadkomma en ordning för förvaltning och tillsyn som är effektivare och samtidigt bättre anpassad till nutida samhällsförhållanden än gällande ordning. Förvalt- ningen skall handhas av specialister. i första hand advokater. Förvaltaren får en i huvudsak självständig ställning i förhållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Han skall dock i viktigare förvaltningsfrågor samråda med särskilt berörda borgenärer. [ större och mera komplicerade konkurser skall förvaltaren kunna få hjälp av en rådgivare som utses av konkursdomaren.

Rättens ombudsman skall inte finnas kvar i ordinär konkurs. Tillsynen skall i stället åvila kronofogdemyndighet. Avsikten är att i princip en kronofogdemyndighet i varje län skall utses att fungera som tillsyns- myndighet i konkurs. Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvalt- ningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och därvid bl.a. se till att avveck- lingen inte fördröjs i onödan.

Konkursdomaren skall inte ha någon tillsyn över förvaltarens verksam- het. Däremot får han till uppgift att svara för förlikningsverksamheten i ordinär konkurs. Han skall bl.a. vara ordförande vid förlikningssamman- träde. När tvistefrågoma är komplicerade skall konkursdomaren kunna uppdra åt lämplig person att biträda i förlikningsarbetet.

! propositionen föreslås vidare att det nuvarande systemet med s.k. ! Riksdagen [978/79. ! saml. Nr I05.

Prop. 1978/79: 105

lx)

fattigkonkurs ersätts av en ny ordning för handläggning av mindre konkurs. Denna handläggningsform skall dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs. Förslaget syftar främst till att komma till rätta med de brister som är förenade med nuvarande fattig- konkurser och att åstadkomma en effektivare konkursförvaltning.

En viktig nyhet är att förvaltare skall förordnas i alla mindre konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att advokater i allmänhet kommer i fråga för förvaltaruppdragen även i de mindre konkursema. Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns återvinnings- möjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till för- valtarens uppgifter hör också att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen.

Om det inte finns tillgångar i boet som täcker konkurskostnaderna och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gälde- nären beedigar bouppteckningen.

Finns det egendom i boet, skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Utdelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter ett kungörelseför- farande.

Tillsynen över förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet.

()m den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och kostnaderna inte kan tas ut ur boet, skall borgenären svara för dessa intill ett belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet. Staten skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig borgenär.

Skärpningar föreslås i bestämmelserna om knnkursgäldenärs rörelsefrihet och om tvångsmedel mot denne. Möjligheterna att hämta eller häkta honom utvidgas. Gäldenären skall vidare kunna åläggas att lämna ifrån sig sitt pass. Enligt förslaget skall ingripande i form av rese- förbud och ytterst häktning kunna ske mot gäldenär redan innan konkurs- ansökan har prövats. Om gäldenären ärjuridisk person. skall även förut- varande ställföreträdare i vissa fall vara underkastad de inskränkningar i rörelsefriheten som gäller för gäldenären. Genom förslaget öppnas också möjlighet för borgenär att innan konkursansökan har prövats få kvarstad eller skingringsförbud beträffande gäldenärens egendom.

Reformen föreslås trädai kraft den ljanuari 1980.

'.»)

Prop. 1978/79: 105

1. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921: 225) dels att 64, 65. 69, 72, 79. 87. 90. 112. 175—184, 197, 199, 205, 207. 214 och 218 åå' skall upphöra att gälla.

dels att rubriken till 8 kap. skall utgå, dels att 13, 19. 25, 27, 40 b, 41 —63, 66. 67. 70, 71, 76—78, 80—86 3. 88. 89.91—96.98.99.102,103,107.108.111.113. 118. 120, 123. 126—130. 132. 137. 140. 144. 145 a. 146. 148, 149. 152. 185— 191. 200. 202. 203. 206. 209—211 och 219 55 samt rubrikerna till 3. 4 och 9 kap. skall ha nedan an- givna lydelse,

dels att i lagen skall införas tjugotre nya paragrafer. 14 a—14 c, 18 a, 25 a. 50 a, 51 a. 88 a, 95 a, 159. 185 a—185 h, 193. 208, 210 a, 210 b och 211 a 5.5. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 &

Upptages borgenärs konkursansökan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss tid. högst en vecka. från det han fått del av ansökningshandlingarna. Om det behövs för att gäldenären skall få skäligt rådrum. kan dock tiden utsträckas till högst en månad.

Är anledning därtill. j'årfr'ireliig- gande enligrförsla stycke! även in- nehålla att gäldenären. för det fall att han medger ansökningen. skall inkomma med upplysningar som dra av betydelse för frågan i vilken form konkursen skall handläggas.

Ansökningshandlingarna och föreläggandet skola delges gäldenären. Delgivning enligt 12 å delgivningslagen (1970: 428) får ske endast om an- ledning förekommer att gäldenären avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning enligt 15 5 första stycket delgivningslagen får ske även när gäl- denären vistas på känd ort utom riket. om delgivning eljest ej kan ske häri riket och konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom riket.

Om delgivning sker enligt 15 & delgivningslagen . skall konkursdomaren tillse. att gäldenärens egendom sättes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

' Senaste lydelse av 79 5 1946:809 176 5 1977:675 183 & 19701848 199 5 19751244 2145 1942: 384. * Senaste lydelse 1975: 244.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse Föl'eslagt-'n lydelse

l—laå'

Före/lgga sannolika skäl för bl— fall till konkarsansökan och katt det skäligen be/aras att gäldenären nn- dandrager egendom. fär konkurs- domaren eller rätten. om särskild anledning förekommer. förordna om kvarstad eller skingringsförbud . på gäldenärens egendonti avvaktan på prövning av ansökningen. Där- vid skall vad som enligt 15 kap. rät- tegångsbalken gäller om kvarstad och skingringsförbud äga motsva- rande tillämpning, om ej annat föl- jer av denna lag. Konkursdomaren eller rätten får medgiva undantag från beviljad säkerhetsåtgt'ird.

l4bä

Före/lgga sannolika skäl för bi- fall till konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären ge- nom att begiva sig från riket un- dandra ger sig skyldighet eller över- lräderförbud som enligt demta lag gäller i konkurs, får konkursdoma- ren eller rätten. om särskild anled- ning _/örekommer. förbjuda gälde- nären att i avvaktan på prövning av ansökningen begiva sig från riket. Meddelas sådant reseförbud. får i samband därmed eller senare gäl- denären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till kronol'ogdemyndighet som konkursdomaren eller rätten bestämmer. Är resejörbnd uppen- bart otillräckligt. _/år gäldenären häktas.

Ont gäldenären är juridisk per- son. äger försm stycket tillämpning även på styrelseledamot. verkstäl- lande direktör och likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansö- kan kom in till konkursdomaren.

Beträffande säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf äga be- stämmelserna om reseförbud i 15 kap. rättegångsbalken motsvaran- de tillämpning. om ej annat följer av denna lag. Säker/tetsåtgärd kan

Prop. 1978/79: 105 5

,t-L".

Nuvarande lydelse l"t'ireslugen lydelse

' ej,/lindras av utt-piltit eller borgen ställcs. Ej heller kan beviljad säker- hetsåtgärd hävas av sådan anled- ning. Kostnaden för häktning skall betalas av allmänna medel.

[4 c 9'

Fråga om beviljande av säker- hetsåtgärd enligt 14 a eller [4 b # tages upp på begäran av borgenär. Innan konkursdomaren eller rätten meddelar beslut ifrägon. skall gäl- denären beredas tillfälle att yttra sig. om det lämpligen kan ske. Konkursdomären eller rätten får hålla förhandling för frågans pröv— ning.

Beslut om res"ej9')'rbttd eller skyl- dig/tet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäl- denären .

18 a #3

Meddelas beslut om konkurs. skall konkursdomaren genast be- stämma. om konkursen skall hand- läggas i enlighet med vad som i all- män/tet är föreskrivet ifråga om konkurs eller om den enligt [85 9" första stycket skall handläggas som mindre konkurs. Konkursdo- maren skall därjämte bestämma den eller de ortstitlningar i vilka kungörelser om konkursen skola in- föras.

Konkursbeslutct jämte vad kon- kursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

19 54 Meddelas beslut om konkurs Beslutas att konkursen skall skall konkursdomaren genast utsät- handläggas i enlighet med vad som ta första borgenärssammanträdet i allmänhet är föreskrivet i fråga att hållas inför konkursdomaren ti- om konkurs. skall konkursdomaren digast tre och senast fem veckor genast utsätta första borgenärssam- från dagen för konkursbeslutet. manträdet att hållas inför konkurs-

Förutvarande 18 a & upphävd genom 1975: 244. ' Senaste lydelse 1977: 675.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

Sammanträdet får dock hallas sena- rc ätt som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till kon- kursboets omfattning och beskaf- fenhet. Konkursdomaren skall ävcn bestämma den tid. minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet. inom vilken be- vakning av fordran skall äga rttm. Han skall därjämte bestämma den eller de ortstidnin gar i vilka kungö- relser om konkursen skola införas.

Konkursbeslutet jämte vad kon- kursdomaren bestämt enligt första stycket kungöres i Post- och lnri- kes Tidningar och ortstidning.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erinras om sin skyldighet enligt 92 Q' att vid sammanträdet avlägga bo- uppteekningsed. [ fråga om delgiv- ning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tviste— mäl.

Föreslagen lydelse

domaren tidigast tre och senast fem Veckor från dagen för konkursbe- slutet. Sammanträdet får dock hål- las senare än som har sagts nu. om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och be- skaffenhet. Konkursdomaren skall även bestämma den tid. minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet. inom vilken be- vakning av fordran skall äga rum.

Vad konkursdomaren har be- stämt enligt första stycket ska/] in- !agas i kungörelse som avses i [8 a 55 andra stycket.

Gäldenären skall kallas till första borgenärssammanträdet och därvid erinras om att han enligt 88 55 ejf'år lämna riket utan samtycke av kan- kursdomaren innan bouppteck- ningsed enligt 9! # avlagts och att han är skyldig enligt 92.5 att vid sammanträdet avlägga sådan ed. l fråga om delgivning av kallelsen gäller vad som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

25 åå

Beslut om konkurs går i verkstäl- lighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes.

Beslut om konkurs går i verkstäl- lighet utan hinder av att ändring i beslutet sökes. Detsamma gäller beslut om formen för konkarsens handläggning.

Vill annan än gäldenären klaga över att konkursansökan bifallits, räknas bcsvärstiden från den dag då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

25215

5 Senaste lydelse 19751244.

Beslutar högre rätt

I . att konkurs, beträffande vilken bestämts att den skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet i fråga om konkurs. i stället skall handläggas som mittd- re konkurs. eller

Prop. 1978/79: 105 ...-.,- 7

Navarande lydelse Föreslagen [Pdf/W

=2-. att konkurs, beträffande vilken bestämts att den skall handläggas som mindre konkurs. i stället skall handläggas i enlig/tet med vad som i allmänhet är föreskrivet ifråga om konkurs.

skall konkursdomaren genast lä- ta kungöra den högre rättens be- slut.

Konkursdomaren skall vidtaga de åtgärder som äroföreskrl vna för den hand/äggnings/örm som skall tillämpas enligt den högre rättens beslut. I fall som avses i första stycket 2 skola de tider. som enligt 19 # första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs med- delades. i stället räknas fi'ån dagen för utfärdandet av kungörelsen. Vad konkursdonzaren be.st('immer enligt [9 äförsta stycket skall inta- gas i kungörelsen.

27 slö

Till konkursbo räknas, i den mån ej annat följer av 21 &. all egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning.

Avlöning eller därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som inne- står vid konkursens början och arbetsinkomst som gäldenären därefter för- värvar får dock behållas av honom. i den mån den ej. sedan skatteavdrag skett enligt vad därom är föreskrivet, uppenbart överstiger vad som åtgår för hans och hans familjs försörjning samt till-fullgörande av underhålls- skyldighet som i övrigt åvilar honom. Vad som sagts om avlöning äger motsvarande tillämpning i fråga om periodiskt utgående vederlag för ut- nyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp vilka utgå som pension eller livränta. Om rättigheten till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas. får dock konkursboet förfoga över den.

Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i andra stycket. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten. skall han därom underrätta arbetsgivare eller annan som skall utgiva förmånen. lnnan sa- dan underrättelse lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

Tvist huruvida någon del av in- Tvist huruvida någon del av in- komsten skall tillkomma konkurs- boet. prövas av rätten på ansökan av förvaltaren. borgenär. gäldena-

5 Senaste lydelse 1975: 244.

komsten skall tillkomma konkurs- boet prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren. borge-

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

ren eller underhållsberättigad. [(onkursdomaren skall inhämta ytt— rande av rättens ombudsman och. om förvaltaren ej är sökande. av denne som! skyndsamt utsätta tid och plats för rättens sammanträde och om detta underrätta gäldenä- ren. fi'irvaltaren och rättens om- budsman samt. om borgenär eller underhållsberättigad är sökande. denne. Rättens beslut länder till ef- terrättelse. även om talan föres där- emot. Beslutet skall på ansökan ändras. om senare upplysta om- ständigheter eller ändrade förhål- landen föranleder det.

40b

Återvinning påkallas av förvalta- ren genom väckande av talan vid allmän domstol. genom anmärk- ning mot bevakning eller genom in- vändning mot annat yrkande som framställes mot konkttrsboet. Om förvaltaren icke vill påkalla återvin- ning och ej heller ingår förlikning i saken. får borgenär som bevakat fordran i konkursen påkalla åter- vinning genom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmånsrätt som vunnits genom utmätning eller genom betalnings- säkring är särskild åtgärd ej behöv- lig.

["t'ireslagen lydelse

när. gäldenären eller underhållsbe— rättigad. Myndigheten ska/l därvid inhämta yttranden iden omfattning som behövs för prövningen. Myn- dighetens beslut länder till efterrät— telse, även om talan föres däremot. Beslutet skall på ansökan ändras. om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranle- der det.

Mot tillsynsm_vndiglu-'tens beslut i ärende som avses i fjärde stycket färden vars rätt beröres av beslutet föra talan genom besvär. I fråga om sädan ben'ärstalan äga be- stämmelserna i utsökningslagen (I877:3l s. I) om klagan över ut- mätning av avlöning motsvarande tillämpning.

ä7

Återvinning påkallas av förvalta- ren genom väckande av talan vid allmän domstol. genom anmärk- ning mot bevakning eller genom in- vändning mot annat yrkande som framställes mot konkursboet. Om förvaltaren icke vill påkalla återvin- ning och ej heller ingår förlikning i saken. får borgenär påkalla återvin- ning genom väckande av talan vid allmän domstol. För återgång av förmånsrätt som vunnits genom ut- mätning eller genom betalningssäk- ring är särskild åtgärd ej behövlig.

Talan vid allmän domstol väckes inom ett år från fristdagen. Dock får ta- lan väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av bodelning. kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen ingavs till rätten.

Borgenär som för talan svarar för rättegångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet. i den mån kostnaden täckes av vad som kommit boet till godo genom rättegången.

7 Senaste lydelse l978: 892.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse l'it'ireslagen lydelse

3 kapj.

Förvaltning av egendom som in- går i konkurs8

Förvaltning och tillsyn

41.5

Gäldenärs till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller flere förvaltare. som utses i den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare bestämmes av konkurs- domaren. Ej må mer än en förvalta- re flnnas. där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anserfört'altning- en oundgängligen böra delas eller det eljest i särskilt fall vara olind- gängligen m'idvändigt. att mer än en förval/are utses.

Dä fråga är om utseende av för- valtare enligt 45 eller 48 s. må kon- kursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan borgenärer- na erhållit tillfälle att yttra sig där- om.

44 &”

Konkursdomaren skall ock så snart ske kan efter det beslutet om konkurs meddelats förordna en är- lig och förständig man att i konkur- sen varu rättens ombudsman med den befogenhet. som i denna lag sägs. Vid befattningens tillsättande skall iakttagas. att densamma icke anfi'irtros annan än den. som äger ej mindre erforderlig insikt i gällan- de lag för bedömande av de frågor . av rättslig innebörd. som ankomma pä ombudsmannens prövning. än ock nödig erfarenhet och sakkun- skap för fjvllande av de åligganden beträffande tillsyn Över konkursut- redningen och avgörande av för- valtningsfrågor. som tillhöra be- fattningen.

Den som är anställd vid domstol mä ej förordnas lill rättens ont- budsntan.

& Senaste lydelse 1975: 244. 9 Senaste lydelse 1975: 244.

Konkursbo skal/fifirvaltas av en eller flera förvaltare. Antalet för— valtare bestämmes av konkursdo- maren. Ej må mer än en förvaltare finnas. där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och be- skaffenhet anser det erforderligt att förvaltningen delas eller att den handhas ode/ad avfleraförvaltare.

Då fråga är om utseende av för- valtare enligt 46 eller 47 S*. må kon- kursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan tillsyns- myndigheten och borgenärerna er- hållit tillfälle att yttra sig därom.

42 &

Förvaltning av konkursbo skall stå under tillsyn av tillsynsmyndig- het.

Regeringen utser vissa kronofog- demyndigheter att vara til/syns- myndigheter.

Kronofogdemyndighet. som är tillsynsmyndighet. får enligt be- stämmelser som regeringen med- delar förordna annan kronofogde- myndighet att handlägga tillsyns- uppgift i konkursen.

För tillsynen skall ersättning till staten utgå ur konkursboet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

Har den. som till ombudsman förordnas. ej förut avlagt domare- ed. gänge sådan cd in_för konkurs- domaren. innan ltan tillträder be- fattningen.

På konkttrsdomaren attkontnte att. när så skäligt prövas. entlediga ombudsmannen och förordna att- nan i hans ställe.

Uppstårf't'ir ombudsmannen laga förfall, äge kottkttrsdomarett för- ordna annan. att ttnder den tidför- _f'allet varar uppehålla befattning- en.

46 5

Sedan fört'altarevalet ägt rttnt. skola borgenärertta ä första borge- ttärssammanträdet. sä fram! någon av dent gör framställning därom. Välja granskningsmän att med den befogenhet i denna lag sägs å bor- genärernas vägnar övervaka för- valtningen. Granskningsmt'innens atttal bestämmes av konkursdoma- ren. Valet skall ske så. att en var av de närvarande borgenärerna röstar å en granskningsman. Till gransk— ningsmän anses valde. i första rummet den. om vilken borgenärer. vilkas fordringar sammanräknade Ittgöra största beloppet. förenat sig. och därefter den eller de. sotn efler huvudtalet erhållit de flesta rösterna.

För varje granskningsman äge de borgenärer, nted vilkas röster ltan valts. utse en suppleant. Rös- terna beräknas vid val av suppleant för den iförsta rummet tttsedde granskningsmannen efter ford- rittgsbeloppen och vid val av supp- leant för annan gransknittgsntatt efter ltttvudtalet.

Erhålla vid val, som i detttta pa- ragt'al'sägs. två elle/"flere lika rös- tetal. ski/je lotten dem emellan.

Har val av grattskttingsntätt ej skett (: första borgenärssammatt- trädet och tttses därefterfi'irvaltare jämlikt 48 eller 49 9". må å det sant—

10

["t'ireslagen lydelse

43 å

På begäran av borgenär skall konkursdomaren förordna gransk- ningsman att nted de befogenheter som angivas i denna lag övervaka förvaltnittgett på borgent'irens väg- nar. 7'ill granskttittgsntatt skall ut- ses den som borgenären föreslar. om ltatt är lämplig.

Om de! begäres. skall även er- sättare för granskningsmunnen ut— ses. Bestämmelserna om gransk— ttittgsntan gälla även för ersättare.

Granskningsmatt skall entledi- gas. om ltatt eller borgetu'iren gör framställning därom eller ltatt fitt- nes icke vara lämplig.

Ersättning till grattskttittgsnuttt skall betalas av borgenären.

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

ttutntt'äde. a vilket förvaltare till- sättes. val av granskaingsmän äga rum efter ty ovalt (_l/' stadgat.

42 å'"

Ifråga om utseende av konkurs- fi'irvaltare gäl/e. att den eller de. ut vilkaförvaltningen anförtros, skala äga sadan insikt och erfarenhet. som med hänsyn till boets ont/att— ning och lnnskal'fenhet erfordrasför _li'irvaltningens behöriga handha- vande.

Ix'onk/u-sförvaltare mä ej den va- ra. som star underförmymlerskap eller är i konkurslillständ; ej den. som ärfi'irklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom adömd straff/pri- fölid icke mä utöva allmän befatt- ning; ej den. som genom utslag. vil- ket ännu ieke vunnit laga kraft, är dömd till strullpäfölid. varom sist _li'irtnäles, eller som är underfram- tiden ställd för brott. vilket katt mal/öra sadan pa/öljd: ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta.

Den som är anställd vid domstol ma ej fi'irordnas till konkursförval- tare.

43 9"

Då konkurs uppstått. skall kon- kursdomaren utan dröjsmål utse förvaltare att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssam- manträdet förvaltare utsetts och. där annan utsetts. denne tillträtt be- fattningen.

45 å

Vid första borgenärssammanträ- det viilje borgenärerna förvaltare att i stället för den enligt 43 # ut- sedde förvaltaren omhänderhava konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i 52 s är stadgat förord- nat. att konkursboets förvaltning

"' Senaste lydelse 1970: 848.

11

Föreslagen l_vdelse

44 &

[((mkursförvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. åtnjuta borgenä- rernas förtroende samt även i öv- rigt vara lämpligför uppdraget.

Den som är anställd vid domstol för ej vara förvaltare.

45 &

Da konkurs uppstått. skall kon- kursdomaren utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten. utse förvaltare att handha förvalt- ningen av boet till dess vid första borgenärssammanträdet förvaltare utsetts och. där annan utsetts. den- ne tillträtt befattningen.

46 5

Vid första borgenärssammanträ- det skall konkursdomaren. sedan han hört tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer. utse för- valtare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har konkursdomaren efter vad i50 & är

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

skall vara delad. skall förvaltare väljas särskilt för varje del av för- valtningen. Sason) borgeuärernas bes/ltt giille den mening. varom bland närvarande borgenärer de förena sig. vilkas fordringar sam- manräknade utgöra största belop- pet. såframt dessa borgenärer där- jämte utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på sådant Sätt ej åstadkommas. giille den me- ning kottkursdomarett biträder.

It'onkursdomaren skall tillse, att icke uägon, på vilken borgenärer- nas val fallit, är obehörig att vara förvaltare jämlikt 42 9" andra eller tredje stycket eller i saknad av så- dan insikt och erfarenhet. som av- ses i 42 S* första stycket. eller eljest icke lämplig att handltava förvalt- ningen. Där sädant fall fi'ireligger, åligge det konkursdomaren att utse annanförvaltare istället för den av borgenärerna valde.

Kommer ieke någon borgenär tillstädes. varde förvaltare tillsatt av konkursdomaren.

47 ?

Borgenär. som utsetts til/förval- tare eller granskningsman. må ej utan giltigt skäl undandraga sig uppdraget.

48 &

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet er- forderligt, att antalet förvaltare ökas. skola borgenärerna av kon- kursdomaren kallas att sammanträ- da inför honom för att utse det an- tal förvaltare. som ytterligare er- fordras: och skall därvid vad i45 & är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.

Rättens ombudsman, förvaltare. granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram- ställning om ökning av antalet för- valtare.

12

Föreslagen lydelse

stadgat förordnat. att konkursboets förvaltning skall vara delad. skall förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen.

47 ?

Finner konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet er- forderligt. att antalet förvaltare ökas. skola borgenärerna av kon- kursdomaren kallas att sammanträ- da inför honom. Vid sammanträdet skall konkursdomaren utse det an- tal förvaltare. som ytterligare er- fordras: och skall därvid vad i46 & är stadgat äga motsvarande tillämp- ning.

7'illsynsmyndigheten, förvaltare. granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram- ställning om ökning av antalet för- valtarc.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

49 & Avgår förvaltare efter första bor- genärssammanträdet eller avgår granskningsman. för vilken slipp- leant ejfinnes. skall konkursdoma- ren kalla borgenärerna att samman- träda inför honom för att utse ef- terträdare till den avgångne. och skola därvid ifråga om val avför- valtare bestämmelserna i45 ä och i fråga 0!" val av granskningsman bestämmelserna i 46 s" om val av suppleant för granskningsman äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda är stadgat gällc dock ej. där flere förvaltare eller gransk- ningsmän äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande fm- ncr det ej vara nödigt. att annan ut- ses i den avgångnes ställe.

50 &

Har förvaltare avgått och skall efterträdare åt honom utses. äge konkursdomaren. där så erfordras. förordna om befattningens upprätt- hållande tills nytt val ägt rum.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80 & tredje stycket stadgas försatt ur tjänstgöring. må konkursdomaren utse annan att un- der tiden fullgöra hans åligganden.

52 å

Där konkursdomaren finner del- ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att där- om förordna: och bestämme kon- kursdomaren därvid tillika. efter Vilka grunder delningen skall ske. Rättens ombudsman. förvaltare.

Föreslagen lydelse

48 li

Avgar förvaltare efter första bor- genärssammanträdet. skall kon- kursdomaren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom. Vid samtmtnträdet skall efterträdare till den avgångne utses. och skola där- vid bestämmelserna i 46 & äga motsvarande tillämpning.

Vad salunda är stadgat gälle dock ej. där flere förvaltare äro och nå- gon av dem avgår samt konkursdo- maren cfler tillsynsmyndighetens hörande finner det ej vara nödigt att utse annan i den avgångnes stäl— le.

Avgår förvaltare sedan fråga uppkommit om avskrivning av kott- kursen enligt 186 #. skall borge-

närssanmtanträde som avses I

första stycket ej utsättas, så länge frågan är under prövning.

49 5

Har förvaltare avgått ef'terförsta borgenärssammanträdet och skall efterträdare åt honom utses. äge konkursdomaren. där så erfordras. förordna om befattningcns upprätt- hållande tills ny förvaltare utsetts enligt 48 :$.

Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 809" andra stycket stadgas försatt ur tjänstgöring. må konkursdomaren utse annan att un- der tiden fullgöra hans åligganden.

50 å

Där konkursdomaren finner del- ning av konkursboets förvaltning emellan flere förvaltare böra äga rum. ankomme på honom att där- om förordna; och bestämme kon- kursdomaren därvid tillika. efter vilka grunder delningen skall ske. Tillsynsmyndigheten. förvaltare.

Prop. 1978/79: 105 Nuvaramle lydelse

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram- ställning om delning av förvaltning- cn.

Hava flere förvaltare förvaltning- en odelad. må de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig— het eller vidtaga åtgärd, som kan för boet medföra någon förpliktel- se.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller be- slut. som cnligt denna lag på dcm ankommer. eller aro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening. skall saken hän- skjutas till ombudsmannen. och gällc den mening han biträder.

Da flere förvaltare utsetts. skola de bland sig välja en att i fall. som avses i denna lag. mottaga medde- landen eller handlingar. som skola tillställas förvaltaren. ävensom för- vara handlingar. som böra hållas tillgängliga. Om val. som nu sagts.

14

Föreslagen lydelse

granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra fram- ställning om delning av förvaltning- en.

Hava flere förvaltare förvaltning- en odelad. mä de ej annorledes än samfällt avhända boet någon rättig- het cller vidlagaétgärd. som kan för boet medföra någon förpliktel- se.

Äro förvaltarne två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller be- slut. som enligt denna lag på dem ankommer. eller äro förvaltarne flere än två och föreligger ej flertal för viss mening. skall sakcn hän- skjutas lill tillsynsmyndigheten. och gällc den mening denna biträ— der. _

Då flere förvaltare utsetts. skola de bland sig välja en att i fall. som avses i denna lag. mottaga medde- landen eller handlingar. som skola tillställas förvaltaren. ävensom för— vara handlingar. som böra hållas tillgängliga. Om val. som nu sagts,

skola konkursdomaren och om- skola konkursdomaren och tillsyns- budstnannen underrättas. myndig/teten underrättas. 50 a 5

Om konkursdomaren av särskil- da skäl finner det erforderligt. får han efter tillsyn'snrwtdighetens hö- rande uppdraga ät lämplig person att biträda förvaltaren med råd vid konkursförvaltningen eller att som förlikningsman biträda konkursdo— maren med utredning och förlik- ning i tvistef'råga som uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller att fullgöra båda dessa upp- gifter.

Den som är anställd vid domstol får ej inne/tu uppdrag som avses i första stycket.

När uppdraget är slutfört. skall anmälan genast göras till konkurs- domaren. Vid denna anmälan skall fogas en redogörelse för det arbete uppdraget medfört.

Konkurl-domaren skall återkalla

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

5l 5 För _]i'irvaltare skall förordnande utfärdas av konkursdomaren.

53 &

Förvaltaren äligge att med iaktta- gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden. som röra borgenärernas gemen- samma rätt och bästa. samt vidtaga alla åtgärder. som främja en för- mänlig och snabb utredning av boet.

] 5 Föreslagen lydelse

meddelat uppdrag, när anmälan enligt tredje stycket ltar inkommit eller det i annat fall finns skäl till återkallelse.

Den som har fullgjort uppdrag enligt denna paragraI'är berättigad till arvode av konkursboet. Arvodet bestämmes av konkursdomaren ef- ter tillsynsmyndighetens och för- valtarens hörande. [ fråga om ar- vode äga 82 5 andra och tredje styckena samt 83 # motsvarande tillämpning.

51 &

Förvaltaren åligge att med iaktta- gande av de i denna lag meddelade bestämmelser besörja de ärenden. som röra borgenärernas gemen- samma rätt och bästa. samt vidtaga alla åtgärder. som främja en för- månlig och snabb utredning av boet.

5/05

54 än

Den enligt 43 & utsedde förvalta- ren skall så snart ske kan ej mindre omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar. som röra boet. samt. där gäldenä- ren är eller under det senaste året före konkursansökningen varit

" Senaste lydelse l975:244.

I viktigare frågor skall förvalta- ren höra särskilt berörda borgenä- rer. om det ejfinns hinder häremot. Förvaltaren skall i sådana frågor även höra gäldenären. om det lämpligen kan ske.

52 &

Om _fi'irvaltaren finner det nöd- vändigt. får han anlita sakkunnigt biträde för viss jörvaltningsätgärd .

53 5

Den enligt 45 & utsedde förvalta- ren skall så snart ske kan omhän— dertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar. som röra boet. samt. där gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokfö-

Prop. 1978/79: 105 ,'Viii'tlt'amle lydelse

bokfi'n'ingsskyldig. i hans handels- bo'eker a lämpligt ställe göra an- teckning om dagen för omhänderta- gandet. än även förrätta uppteck— ning av tillgångar och skulder i boet med uppgift a varje borgenärs namn. boningsort och postadress. so ock å nämnda böcker och hand- lingar Där så befinnes nödigt. ma _li'irvaltoren för bouppteckningsji'ir— rättningen anlita sakkunnigt biträ- de. l bouppteckningen skola till- gångarna upptagas till de värden. som de efter noggrann uppskatt- ning prövas äga. Vid bouppteck— ningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädcs och under edsför- pliktelse redligen uppgiva boet. Har av gäldenären under edsför- pliktelse underskriven bouppteck- ning förut ingivits till konkursdo- maren och finner förvaltaren den- samma tillförlitlig. vare upprättan— de av ny bouppteckning ej av nö- den.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren. skall ett exemplar där- av tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om kon- .kurs meddelades. Mötcri något fall hinder härför. åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkurs- domaren förteckning å borgenärer— na. upptagande varje borgenärs namn. boningsort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkurs- domaren förut ingiven bouppteck- ning. göre anmälan därom inom tid. som nyss sagts.

16

Föreslagen lydelse

ringsskyldig. i onlht'indertaget rä- kenskapsmaterial ft lämpligt ställe göra anteckning om dagen för om- händertagandet. Förvaltaren skall även förrätta uppteckning av till- gångar och skulder i boet med upp— gift å varje borgenärs namn. bo- ningsort och postadress sann å nämnda böcker och handlingar. l bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till de värden. som de ef- ter noggrann uppskattning prövas äga. och belräffamle skulderna angivas. i vad mån de avse lön eller pension. Vid bouppteckningsför- rättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Är gäldenä- ren juridisk person och _linnas _fle- ra ställföreträdare. gäller denna skyldighet dock icke för sådan ställföreträdare vars närvaro jör- voltaren anse/' sakna betydelse för bon/redningen. Har av gäldenären under edsförpliktclse underskriven bouppteckning förut ' ingivits till konkursdomaren och finner förval- taren densamma tillförlitlig. vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren. skall ett exemplar där- av tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten inom en vecka från det beslutet om konkurs med- delades. Möter i något fall hinder härför. åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdoma- ren och tillsynsmyndig/teten för- teckning å borgenärerna. upptagan— de varje borgenärs namn. bonings- ort och postadress samt att därefter så snart ske kan inkomma med bo- uppteckningen. Godkänner förval- taren till konkursdomaren förut ' ingiven bouppteckning. göre anmä-

lan därom inom tid. som nyss sagts.

54 & Förvaltaren får. om det behövs. påkalla handräckning av krono-

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

l7

Föreslagen lydelse

_lr:gilemyndigheteit_: för att kunna omhändertaga eller annars ja till— gång till gt'ildem'irens ho tttcd de böcker oclt andra handlingar som röra boet. Krono/irgdentyndig- lteten ftir härvid genomsöka hns. rum eller förr'aringsställe och. om tillträde behövs till utrymme som är til/slutet. läta öppna läs eller here- da sig tillträde på natta! sätt. Kro- nofogdemyndig/teten_liir även i öv- rigt använda tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet och det katt anses befogat med hänsyn till omslämlig/returna. Våld mot person jär dock brukas endast om kroturrogdemyndigheten möter motstånd och i den mån det med hänsyn till ändamålet nted ingri— pandet katt ansesjörsvarligt.

Ifråga om klagan över kronolog- demyndighets beslut eller åtgärd enligt första stycket äga bestäm- melserna i tttsökningslagen tl877:3/ s. I) om klagan över nt- mätning i allmänhet motsvarande tillämpning.

55 se

Förvaltaren skall tnrder rättens ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsaker- na till gäldenärens obestånd. så vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en översikt över till- gängar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida skälig anledning förelinnes till anta- gande. att gäldenären gjort sig skyl- dig till brottsligt_Iörln'tllande mot si- na borgenärer. Förefrnnes anled- ning till antagande. som nyss sagts. skall grunden därför angivas. ()m gäldenären är eller under det senas— te året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. varde i be- rättelsen tillika anmärkt. vilka Iran- delsbt't'cker ltatt hållit och ltnrtt de

'2 Senaste lydelse 1975: 244. ?. Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 105

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. så ock om orsaker- na tilI gäldenärens obestånd. så vitt de kunnat trtrönas. I berättelsen skall upptagas en översikt över till- gångar och gäld av olika slag även- som särskilt anmärkas. huruvida jörht'tllande har förekommit som katt föranleda återvinning till kott- kursboet och huruvida skälig an- ledning förefrnnes till antagande. att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Förefrnnes anled- ning till antagande. som nyss sagts. skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senas- te året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig. varde i be- rättelsen tillika anmärkt. vilket bok-

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

blivit jön/a; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gälde- nären senast uppgjorda balansräk- ningen. Berättelsen skall underskri- vas avförvallaren.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid fogad. skall av förvaltaren titan dröjsmål tillställas konkursdoma- ren ävensom höllas tillgänglig för borgenärer. som vilja taga del av dettsatttnta; oclt äge varje borge- när. som det begär. att tttot ersätt- ning _/ör kostnaden _la avskrift av ln'rt'illelsen sig til/sänd.

IS

Föreslagen lydelse

l/öringssystettt ltatt har tillämpat och hur boklörittgsskyldighelen har

jul/gjorts; och skall i sådant fall y id berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning. som må vara därvid fogad. skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdoma- ren oclt tillsyttsmyttdig/teten satnt varje borgenär. som det begär.

()ttt förvaltaren finner att gälde- ttärett katt tttisstättkas för gälde- ttärsbrott. skall ltatt omedelbart utt— derrätta allmän åklagare därom oclt därvid attgiva grunden för misstanken.

5.6 &”

Är konkursen icke avslutad vid Utgången av näst efter första borge— närssammanträdet infallande jtttti eller decetttber månad. skall förval- taren inom fjorton dagar därefter till rättens otttbudstttatt avlämna berättelse. vari alla de åtgärder noggrant angivas. som vidtagits för förvaltningens bringande till slut: äliggande det förvaltaren att seder- mera ttnder konkursens fortgang _tör var/e halvår inomjjorton dagar från utgången därav avgiva sådan berättelse. Har. dä berättelse avgi- ves. mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades. skall berättelsen tillika innehålla fullständig upplysning om orsaker- na till att konkursen icke avslutats.

Berättelsen skal] av otttbudsntatt- nett granskas och ittotn två veckor _li'att tttollagandet ingivas till kott- kursdotttarett jämte de anmärk- ningar. till vilka ombudsmannen mä hava jimttit jog.

"* Senaste lydelse 1975: 244.

Är konkursen icke avslutad vid utgången av näst efter första borge- närssammanträdet infallande mars eller septetttber månad. skall för- valtaren inom två veckor därefter till til/synsmyttdighetett avlämna berättelse. vari alla de åtgärder noggrant angivas. som vidtagits för förvaltningens bringande till slut: aliggande det förvaltaren att seder- mera under konkursens fortgäng inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avgiva sådan berättelse för det dess/örittttan jörflutna halvåret. Har. då berättelse avgives. mer än ett år förflutit från det beslutet om konkurs meddelades. skall berättel- sen tillika innehålla fullständig upp- lysning om orsakerna till att kon- kursen icke avslutats.

Förvaltaren skall tttatt dröistttål lämna konkursdomaren avskrift av berättelsen.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

19

Föreslagen lydelse

57%

Fr'it'vallaretr skall föra bok. vari boets itrkotttster och utgifter i petr- nittgar dag eller dag antecknas.

l-"ad salunda är stadgat mä ej lända till inskränkning i den bokfö- rittgsskyldigltet. som särskilt katt va ra ji't'reskri vett .

skall. oavsett vad som gäller i_/'rt"tga om bok/öritrgs- skyldighet för gäldettärett. löpande bok/öra in- och utbetalningar. om ej ttted hänsyn till särskilda förhal- lattdett god redovisnitrgssed pä— kallat' att bok;/öringen sker pä att- ttat sätt.

Förvaltaren skall bevara räken— skapsmaterialet ttttder ttritrst tio är från utgången av det kalettdert'ir dä konkursen avslulzules. I öv- rigt tillänrpas 22 s bokjöritrgslagett (I976:IZ5). _

Första stycket medför ej itt- skränkning i den bok löritrgsskyldig- het som katt vara särskilt _fi'iresk'ri- ven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet.

Beträffande skyldighet att sötja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldigltet och för kotttroll därav finttas särskilda bestämmel- ser.

Förr 'a/tarett

58 äh!

Penningar. som inflyta under för- valtningen av konktrrsbo. skola. i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter. av förvaltaren inom en vecka från det de influtit ä konkursboets räkning mot ränta insättas i bank. som av rättens ombudsman godkännes. 'Iil/ bestridande av löpande utgifter mä ej mer itttteltällas ätt av om- budsmannen tttedgives.

Penningar. som inflyta under för- valtningen av konktrrsbo. skola. i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgifter. av förvaltaren inom en vecka frän det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank.

Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel. vare han skyldig att år belopp. som obehörigen innehällits. erlägga ränta enligt (r & räntelagen(I975: 635) från den dag insättning bort ske.

Så länge konkursen pågår. av— lämnc förvaltaren inom en vecka från utgången av mars, _juni. sep- tember och december månader var- je år till ombudsnratttretr räkning över boets inkomster och utgifter i

" Senaste lydelse 1975: 646.

Så länge konkursen pågår. av- lämne förvaltaren inom tva veckor från utgången av mars. jtrni. scp- tember och december månader var— je är till tillsynstttytrdig/reten räk- ning över boets inkomster och ut-

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

penningar under det gangna kvarta- let. Har under någon del av kvarta- let penningar innestfttt i bank. skall Vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift ä de in- sättningar och uttagningar. som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsman- nen granskas ävensom häl/as till- gängliga för borgenärerna och gäl- dettären.

Även efter konkursens avslutan- de skall förvaltaren hava boets me- del insatta i bank. till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borge— när. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren. i vilken bank medlen innestä. och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för gransk- ning avgiva redovisning som i tred- je stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta. skall ombudsman- nen göra anmälan därom hos kon- kursdomaren .

59 &

Rättens ombudsman skall göra sig noga underrättad om boets till- stand samt under konkursen hålla noggrann uppsikt överförvaltning- en. När helst han finner det lämp— ligt. äge ltatt verkställa inventering av boets kassa och övriga tillgångar ävensom fordra redovisning av för- valtarcn.

Rättens ombadstnan ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar. som röra boet: äge ock av förvalta- ren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Föreslagen lydelse

gifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i bank. skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift är de insättningar och uttag- ningar. som må hava under kvarta- let förekommit. Förvaltaren skall lätttna avskrift av räkningen till konkursdomaren .

Även efter konkursens avslutan- de skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank. till dess lyft- ning päkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall under- rätta tillsynsmyttdiglteten. i vilken bank medlen innestå. och inom två veckor från utgången av varje ka- lenderår till myndigheten för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta. skallf'örval- turen göra anmälan därom hos till- syusm yndiglteten .

59 å

Tillsynsmyndigheten skall över- vaka att förvaltningen bedrivas på ett ändamålsenligt sätt i överens- stämmelse med denna lag och and- ra författningar. Därvid skall sär— skilt tillses att avvecklingen av kon- kursen ickefördröies i onödan. När myndigheten finner det lämpligt. får den inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter för- anleda det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för gransk- ning av boets räkenskaper och för- valtningen i övrigt.

60 &

Tillsynsmyndigheten ävensom granskningsman skall hava tillgång till böcker och andra handlingar. som röra boet'. äge ock av förvalta- ren på begäran erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning.

Prop. 1978/79: 105

.N'uvarande lydelse

Av redot'is'nings/uuullingar. som förvaltaren ingivit till rättens om- budsman. äge borgettär. så ock gäldenären taga del.

Rättens ombudsman och förval- tare vare skyldiga att meddela upp- lysningar om boet och dess förvalt- ning ej mitulre då konkursdomaren det begär än även på begäran av borgenär eller gäldenären.

60 S* Har gäldenär idkat rörelse. äge förvaltaren ef'ter gäldenärens hö- rande låta den rörelse. där sådant enligt lag kan ske. fortsättas för konkursboets räkning i den mån det är nödvändigt för en ändanu'ilsen- lig utredning av boet; inhätnte dock rättens ombudsmans samtycke till rörelsens fortsättande. Samma lag vare. där förvaltaren sedan rörel- sen nedlagts vill ånyo öppna den- samma. Vägrar ombudsmannen sitt satntycke eller yrkar någon bor- genär eller gäldenären. att rörelse. som med otnbttdstnanttetts samtyc- ke fortgär. skall nedläggas. skola lmrgenärerna kallas till samman- träde för att beslttta i ärendet. Ej mä rörelsen fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssam- manträdet. där ej borgenärer, vil- kas fordringar uppgå till minst fyra femtedelar av de i ärendets pröv- ning deltagande borgenärernas fordringar. därotn äro ense satnt dessa borgenärer dätjämte utgöra utinst en fjärdedel av de röstande.

61 5

Före första borgenärssamman- trädet må ej försäljning av egen- dom i boet äga ratn utöver vad av bestämmelserna ' 23. 24, 60 och 73 5.5 kattföranledas.

Vad sålunda stadgas äge dock ej tillämpning beträffande lös egen- dom. sotn är utsatt för förskämning

Föreslagen lydelse

7'ills'ynstnyndigbetett och förval- tare vare skyldiga att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till konkursdoma- ren. borgenär eller gäldenären. Till- synsmytuligheten är vidare skyldig att på begäran meddela sådana upplysningar till granskningsnmn.

bl & .

Har gäldenär idkat rörelse. äge förvaltaren låta den rörelse. där så- dant cnligt lag kan ske. fortsättas för konkursboets räkning i den mån det befinnes ämlamälsenligt. Sam— ma lag vare. där förvaltaren sedan rörelsen nedlagts vill ånyo öppna densamma. Ej må rörelsen fortsät- tas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet. där ej siir- skilda skälföreligga.

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar allt för kostsatn vård. Saknas medel till bestridande av utgi/terför boet, mä ock under tid, som avses i första stycket. försäljning av annan lös egendom äga rttm. dock ej utöver vad för ändamålet prövas nödigt; och hör, om gäldenären därtill an- visar viss egendom. den egendom i främsta rummet uttagas, såvitt det lämpligen kan ske.

'I'ill först'iljning. varom i andra stycket förmäles. inltätttte förvalta- ren satntycke av rättens ombuds- man. som ock äge bestämma. om försäljningen skall ske ä auktion el- ler under ltattd. Innan ombudsman— nen tneddelar sitt beslut. skall ltan höra gäldenären. där det lätnpligen kan ske.

Ft'ireslagen lydelse

62 &”

Efter första btrrgenärssamman- trädet skall boets egendom säljas så snart ske katt. där ej annat föran- ledes av bestämmelserna i 60, 63. ()4 och 66 %. 70ä andra stycket. 71 ;" femte stycket samt I49 äandra stycket.

Boets egendom skall säljas så snart det lätttpligen katt ske. där ej annat föranledes av bestämmelser- na i 6/, 63 och 66 Må, 70 å andra stycket. 715 femte stycket samt 149 & andra stycket.

63 5 Har gäldenär i hovrätten anfört besvär över beslut, varigenom han för- satts i konkurs. må ej mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären.

Senaste lydelse l955: 236.

Utan hinder av första stycketfår försäljning av egendom i boet äga runt, om det föranledes av bestäm- melserna i 23. 24, 61 och 73 5.6. Vidare får lös egendom säljas, om den är utsatt för _förskämning eller snarförstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver allt för kostsam vård. 1 den mån medel saknas till betalning av utgifter för boet. får även annan lös egendom säljas.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

(ubåt16

lnkommer gäldenären med ac— kordsförslag. ma egendomen i boet ej säljas ulan räl/ens ombudsntans samtycke. innan ackordsfrägan bli- vit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning. om sådan är förenlig med ackordsförslaget el- ler behövs för ändamål som angives i 171 %.

Inkommet" gäldenären med ac— kordsförslag. ma egendomen i boet ej säljas. innan ackordsfragan blivit avgjord. Vad som sagts nu utgör ej hinder mot försäljning. om sådan är förenlig med ackordsförslaget eller föranledes av skäl som sägs i 63 5 andra stycketförsta och andra nte- ningarna eller behövs för ändamål som angives i 171 & eller särskilda skäl annars föreligga.

67 517

Vad i (73. (74 och ()() få är stadgat om uppskov med försäljning av egendom i boet utgöre ej hinderför sadan försäljning. som enligt öl Si mä äga rum jämväl/ine första bor-

genarssammanträdet.

Päyrkar inteckningshavare eller annan borgenär. som för sin ford— ran har förmänsrätt i viss egendom. att den egendom. vari förmänsrät- ten gäller. skall säljas genom för- valtarens försorg. och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom. som äger laga kraft. mä an- stånd med försäljning äga rttm en- dast om rättens ombudsman och förvaltaren anse detta nödvändigt för att förhindra att avsevärd lör- lust vallas konkursboet eller ge- nomförandet av ackord väsentligt försvaras samt anstand ej är obilligt mot borgenären.

Päyrkar inteckningshavare eller annan borgenär. som för sin ford- ran har förmansrätt i viss egendom. att den egendom. vari förmänsrät- ten gäller. skall säljas genom för- valtarens försorg. och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom dom. som äger laga kraft. mä an- stand med försäljning äga rum en- dast om förvaltaren anser detta nödvändigt för att förhindra att av- sevärd förlust vällas konkursboet eller genomförandet av ackord vä— sentligt försvåras samt anstånd ej är obilligt mot borgenären.

70 &"

Finnes i boet fast egendom, äge ft.")rvaltaren hos vederbörande myn— dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen mä jämväl säljas i annan ordning. så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare och rät/ens ombuds- "3 Senaste lydelse 1970: 848. Senaste lydelse 1970: 848. "* Senaste lydelse 1971: 1045.

Finnes i boet fast egendom. äge förvaltaren hos vederbörande myn- dighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning. så framt förvaltaren finner det för boet fördelaktigare.

Prop. 1978/79: 105

Nnrurumll' lyllt'lu'

mun lil/_li'rrst'iljninyun lämnar Inf/lill: t'llyl'ur llu/l l7l/illl. lazuli/"(' I/i'irt'ulm- rcn btn'gunr'irt'rnus .x'tunlj't'ltt'. När du! lämpligen Aun .t/tc'. .s'lulllji'irrul- luren in/n'imm gli/dcnlirz'n.» mening lwlrldlinnlr.li'irxlilininyc'n.

Har auktion a fast egendom. som hör lill boet. hällits i den ordning som gäller för utmätt sadan egen— dom utan att försäljning kommit till stand. mä förvaltaren underlata att vidtaga ytterligare atgärder för egendomens försäljning. Har auk- tion i nyssnämnda ordning ej ägt rum. men föreligger anledning lill antagande. att sädan auktion ej kommer att leda till försi'tljning. äge förvaltaren lnwl .s'u/nlj't'lte ut' om- lmds'nm/tm'n underläta att föran- stalta om egendomens avyttrande. där de borgenärer som i konkursen bevakat fordringar. vilka skola utgå med särskild förmansr'z'ttt ur egen- domen. samtycka därtill.

l”.*)rc.vlrl,ewr llt'cllev

Har auktion ä fast egendom. som hör till boet. hällits i den ordning som gäller för utmätt sådan egen— dom utan att försäljning kommit till stånd. mä förvaltaren underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auk- tion i nyssnämnda ordning ej ägt rum. men föreligger anledning till antagande. att sådan auktion ej kommer att leda till försäljning, äge förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande. där de borgenärer som i konkursen beva- kat fordringar. vilka skola utgå med särskild förmansrätt ur egendomen. samtycka därtill.

Vardcr auktion ä boets fasta egendom utsatt att hållas i den ordning som gäller för uttnätt sadan egendom. äligge det förvaltaren att före bevak- ningssammanträdet avlämna behållning. som under konkursen av egendo- men uppkommit. Behällning som ej avlämnas före bevakningssammanträ- det skall. om egendomen säljes. avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning i konkursen sker.

Förvaltaren skall även senast vid bcvakningssammanträde för auktion på fast egendom anmäla arvode. annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som höra beaktas vid egendomens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes väg- nar.

71.5'9

Vill jöl't'ulldl'i'll efter jön/u hur- Försäljning av lös egendom. som gwn'irxmmnlunlriiilz'l llllll försälj- ning av lös egendom. som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse. äga rum annor/alex (in (l auktion. begärt) samtyckt) zliirtill ur rill/ens mnhmlmtun ('I/cr, om han vägrar. (ll' borywn'ircrm:. lnnun nmlmdania/men meddelar .vill ha- xltit. skall han ltöru gälde/läran, (liir (lvl lämpligen ltun .t'Åt'.

” Senaste lydelse 1975: lZSl.

icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse. skull äga rum på auktion eller i annan ordning (ff- lvr i'udji'irt'ullurz'nfinner rara Ines"! _ll'irdvlultliylför hur].

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse Fi'ireslagen lydelse

lös egendom. vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmåns— rätt. mä ej" i något fall titan hans samtycke säljas annorledes än ä auktion. sä framt hans rätt är av försäljningen beroende.

Samtycke som avses ijörsta oeli andra styckena fordras icke. när förvaltaren vill genom fondkom- missionär sälja pä fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt andra .ttyeketllord- ras ej heller./är försäljning av lös

Samtycke som avses i andra stycket fordras icke, när förvalta- ren vill genom fondkommissionär sälja pa fondbörs noterat värdepap— per till gällande börspris eller när _li'i'igu är om försäljning av lös egen- dom genom fortsättande av gälde—

egendom genom fortsättande av närens rörelse.

gäldenärens rörelse.

Skall fartyg. som ej är infört i skeppsregistret eller i motsvarande lll- ländska register. gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas. äge förvaltaren. där egendomen finnes inom riket. begära försäljning i den ordning som gäl- ler för utmätt sädan egendom.

Är fraga om försäljning av registrerat skepp. av luftfartyg eller av inteck- nade reservdelar till luftfartyg och finnes egendomen inom riket. skall vad -i 70 & första och andra styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Skall gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans luftfartyg eller till sådant fartyg hörande reservdelar säljas. late för- valtaren innan försäljning sker anskaffa särskild inteckningshandling fi det gäldenären tillkommande beloppet. där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning ske av inteckningshandling. som innehaves av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig. vare förvaltaren pliktig att. där ej gäldenären medgivcr. att handlingen mä försäljas med bibehållande av hans ansvarighet. förse handlingen med påskrift. varigenom gäldenären frikallas frän ansvarighet.

Bestämmelserna i 7(ls' sista stycket äga motsvarande tillämpning. när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas i den ord— ning som gäller för utmätt sådan egendom. I sådant fall skall förvaltaren dessutom. i den man det är päkallat. i ärendet föra talan för borgenärer som ha förmansrätt enligt ll) ä' förmänsri'ittslagen (l970: 979) samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes väg- nar.

76 52"

Finnerji'iri'altaren deti 74 s*]"äre- skrit'iia kitngärelsesätt ieke rara ägnat att bereda kungörelsen nödig ol'/entlig/iet. ankom/ne på honom att i'idtaga de _t'lterligare åtgärder. som inä anses erforderliga. Skulle lian i något fall anse till/j'llest. att auktionen kungo'res i mindre ut— sträckning än i nämnda paragraf stadgas. begäre samtycke därtill ar

FÖI'IYI/llll'l'll jär. när egendom skall säljas på auktion genom hans I/ärsorg. låta kungo'ra auktionen i mindre utsträckning än som följer ur 74 kl./älsta stycket. om han an- ser det till/j'llest. lnskränkning i fråga om kungörande av auktion ä fast egendom. registrerat skepp. luftfartyg eller intecknadc reserv- delar till luftfartyg mä dock icke

2” Senaste lydelse l973'. I 132 (jfr l97529l8).

Prop. 1978/79: 105 [Nillt'lll'lllldö lydelse

rättens ombudsman. lnskränkning i fråga om kungörande av auktion å fast egendom. registrerat skepp. iiiftfanyg eller intecknadc reserv- de är till luftfartyg må dock icke äga rttm utan gäldenärens samtyc— ke'. ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av atiktion å annan lös egendom. vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt. som avses i förmånsrättslagen (l970: 979). med mindre den borgenär samtycker därtill.

Föreslagen lydelse

äga rum titan gäldenärens samtyc- ke: ej heller må sådan inskränkning ske beträffande kungörande av atiktion å annan lös egendom. vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt. som avses i förmånsrättslagen tl97l): 979). med mindre den borgenär samtycker därtill.

77 521

Förvaltaren vare pliktig att så snart ske kan vidtaga nödiga åtgär- der för indrivning av utestående fordringar: dot'k mä i den ordning. som i 64 s*" är stadgad beträffande uppskov med _Ii'irst'iljning av boets egendom. beslutas uppskov med indrivning av boetsjordringar. ()('ll Skall. om st'idant uppskov beslutils. vad i (55 35 _li'ir där avsett fall fore- skrives äga motsvarande tillämp- ning. Å'tiii _l'ordran ej indrivas utan att rt'ittegäng eller lagsäkning eller mal om betaltiings/iireläggande unlit'ingiggt'ires eller skiljedom pli- kallas, gälle vad i 79 S*.Iinnes slad- gat. Anhängiggöres ej rättegång el- ler lagsökning eller mål om betal- ningsförelå'tggande eller påkallas ej skiljedom och kommer ej heller för- likning till stånd på sätt nedan sägs. må fordringen föryttras såsom an- nan lös egendom.

Förvaltaren skall så snart det lt'impligen katt ske vidtaga nödiga åtgärder för indrivning av uteståen- de fordringar. Anhängiggöres ej rättegång eller lagsökning eller mål om betalningsföreläggande eller på- kallas ej skiljedom och kommer ej heller förlikning till stånd på sätt nedan sägs. må fordringen föryttras såsom annan lös egendom.

78 än

Har förlikningsanbtid gjorts an- gående osäker eller tvistig tillgång ()("ll finner _li'iri'altaren fördelaktigt för konkursboet att anbudet anta- ges. skall han inhämta samtycke därtill ai' bm'gent'irerna, när till- gången utgöres av fast egendom. och eljest av rättens ombudsman.

" Senaste lydelse 1946: 809. 22 Senaste lydelse 19712498.

Har förlikningsanbttd gjorts an- gående osäker eller tvistig tillgång. järji'irvaltaren antaga anbudet. om han finner det fördelaktigt för kon- kursboet. Ställer gäldenären säker- het för vad som bjudes genomjör— Iikningen. har han rätt att själv ut- föra tvisten.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

Got/känner denne ej anbudet. äger -' '

_li'irvaltaren hänskjuta _fi'ägan lill borgenärerna. När det ll'impligen kan ske, skallIti'irvaharen inhämta gäldenärens mening innan jär/ik- ning ingäs. lllotsr'itter sig gäldenä- ren _lärlikningen och ställer/tan sä- kerhet för vad som bjudes genom den. har han rätt att själv utföra tvisten.

I-äreslagen lydelse

80.5

Visar_fi'irvaltare motvilja. osk'iek- lighet ellerförsummelse vid fullgö- randet av sitt uppdrag. mä rät- tens ombudsman. gransknings- man. borgenär eller gäldenären hos konkursdomaren göra anmälan om förhållandet.

Gäres sadan anmälan eller jin- ner konkursdomaren eljest anled- ning till anmärkning mot _fi'irvalta- re. äge konkursdomaren eller om- stämligheterna lil/hälla ltonom att fullgöra sina åligganden eller skilja ltonom ji'a'n befattningen.

Innan _j'r'irvaltare ma skiljas frän befattningen. inhämte konkursdo- maren. där ej antnälan. som ovan sägs, gjorts av ombudsmannen. yttrande _tran denne. Efter första horgenärssammanträdet må förval- tare ej entledigas förrän borgenä- rerna vid sammanträde. som av konkursdomaren utlysts. erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge lik- väl. om han linner skäl därtill. i av- hidan på borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring; dock må det ej ske innan yttrande _li'än ombudsmannen. där sädant .y'kall avgivas. inkommit till kott- kursdomaren.

F r'irvahare skall pä egen begäran entledigas av konkursdomaren. om han visar skäl till det. Förvaltare som _linnes icke vara lämplig eller av annan orsak bär skiljas från ttp/ult'agel skall av konkursdoma— ren entledigas ((fler _ji'amstc'illning av tillsynsmymligheten_ gransk- ningsman, borgenär eller gäldenä- ren.

Förvaltare mä ej entledigas utan att Iillsynsmyndigheten erhållit till- jälle att yttra sig. Efter första bor- genärssammanträdet mä förvaltare ej entledigas förrän borgenärerna vid sammanträde. som av konkurs- domaren utlysts. erhållit tillfälle att inför honom yttra sig i ärendet. Konkursdomaren äge likväl. om han finner skäl därtill. i avbidan på borgenärernas yttrande försätta förvaltare ur tjänstgöring: dock må det ej ske innan tillsynsmyndighe- ten erhallit 1ill/älle att yttra sig.

81 %”

Finnes i boet egendom. vari sär- skild förmånsrätt äger rum. skall. Senaste lydelse 1967: 229.

Finnes i boet egendom. vari sär- skild förmånsrätt äger rum. skall.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

så vill det inverkar pa de borgenä- rers rätt. som icke i den egendom hava sadan förmänsi'i'itt. av egendo- mens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens "ård och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman oeh förvaltare. som enligt vad i 82 och 83 ss stadgas skall utgå för egendo- men.

l"i'ireslagen lydelse

så vitt det inverkar på de borgenä- rers rätt. som icke i den egendom hava sådan förml'msi'ätt. av egendo- mens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode som enligt 50 a s* femte styeket samt 82 och 83 ss skall utgå för egendomen.

Da särskild förmi'insrätt äger rtim i boet tillhörig egendom. må ej till för- fång för någon. som äger sådan förmänsrätt eller förmånsrätt. som skall beaktas framför den särskilda. av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas annan konktirskostnad än ovan sagts: dock att. där den särskilda förmånsrätien grundar sig på företagsinteekning. av egendomen må bestri— das jämväl övriga konkurskostnader. i den mån boet eljest ej lämnar till- gång därtill.

82ä

Arvode till rättens ombudsman oeh till förvaltare bestämmes av rätten: äro flere förvaltare. skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Arvode till förvaltare bestämmes av rätten; äro flere förvaltare. skall för envar bestämmas särskilt arvo- de.

Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt. den omsorg och skicklighet. varmed det tit— förts. samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för uppdra- get. Ej må arvode efter tid räknas.

83.5

Arvode till rättens ombudsman ävensmn arvode lill förvaltare skall bestämmas till visst belopp i ett för allt. titan så är att jämlikt 81 & må anses erforderligt. att för egendom. som avses i sagda paragraf. beräk- nas särskilt arvode. Sådant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.

Arvode till förvaltare skall be- stämmas till visst belopp i ett för allt. utan så är att jämlikt 81 & må anses erforderligt. att för egendom. som avses i sagda paragraf. beräk- nas särskilt arvode. Sädant särskilt arvode må kunna bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgöres.

Vid bestämmandet av särskilt arvode. som ovan sägs. skall vad i 82 & stadgas om de grunder. efter vilka arvode skall beräknas. äga motsvarande

tillämpning.

849

Arvode till rättens ombudsman oeh till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode

Arvode till förvaltare bestämmes efter därom hos konkursdomaren gjord framställning från den till ar- vode berättigade: och bör. där det

Prop. 1978/79: IOS Nuvarande lydelse

berättigade: och bör. där det lämp— ligen kan ske. arvode pä en gang bestämmas för samtliga därtill be- rättigade. Framställning. som nyss sagts. skall angiva det belopp. som i arvode fordras. och. där bestäm— mande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma. jämväl det belopp. som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fo- gas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning. utvisande det fordrade beloppets fördelning pä de olika förvaltningsätgärderna. Har förvaltare jär t'iss _fi'irt'altningst'it- gärd. sasom _li'irrt'ittande at' boupp- teeltning. utfi'irande at' rill/egturgn häl/ande at' auÅ/ion eller dyliÅt. an- litat annan och har gottgörelse där- för tillgodoförts denne eller har er- sättning för utgifter tillgodoförts rättens ombudsman eller förvalta- re. skall sädant angivas i redogörel- sen.

29 Färeslagen lydelse

lämpligen kan ske. arvode pä en gäng bestämmas för samtliga därtill berättigade. Framställning. som nyss sagts. skall'angiva det belopp. som i arvode fordras. och. där be— stämmande av särskilt arvode för viss egendom kan ifrägakomma. jämväl det belopp. som i sädant av- seende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning. utvisan- de det fordrade beloppets fördel- ning pä de olika förvaltningsatgär- derna. Har förvaltare anlitat biträ— de som arses i52 s* och har gottgö— relse därför tillgodoförts biträdet eller har ersättning för utgifter till- godoförts lörvaltare. skall sädant angivas i redogörelsen,

Kan fräga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egen— dom. äligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning över kända rättsägare. som hava särskild förmänsrätt i egendomen.

85 &"

Da framställning om bestämmande av arvode inkommit. tttsätte kon- kursdomaren dag för ärendets handläggning vid rätten. Avser'framställ- ning allenast bestämmande av särskilt arvode för viss egendom. äge dock konkursdomaren pröva. huruvida skäl att företaga frägan därom innan ar- vode i övrigt bestämmes mit anses föreligga.

Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt. skall konkursdomaren genom kungörel- se. som minst tio dagar före den ut— satta dagen itt/"öres ett gäng i Post- oelt Inrilxes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts jär ol'/'entliggärande at' kungörelser om lion/tursen. utfärda kallelse ('t t'ederbt'irattde rt'iltst'igare att vid rätten ltt/ära sitt talan: och skall därjämte .w'irsltild lta/[else medde—

7'4 Senaste lydelse 19771675.

Sedan dag för ärendets handlägg- ning vid rätten blivit utsatt. skall konkursdomarcn igod tid före den utsatta dagen till bargem'ir. som ltos ÅonÅursdomaren begärt att bli umlerrättad. samt till den. för vil- ken arvode skall bestämmas. och gäldenären sända undern'ittelse om tid och plats för handläggningen vid rätten. Underrt'ittelse skall in- nehålla uppgift om belopp. som i arvode fordras. l fall. som omför-

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lyda/.vc

[(M den. för vilken arvode skall be— stämmas. .wi m-I. gäldenären. Kal- It-Ixt' skall innehålla underrättelu' om belopp. som i arvode fordras. l fall. som omförmäles i 84s' andra stycket. äga (h*n. som har panträtt i den egendom. varom _f'råga är. föra talan idrt'udvt. ändå att han ej i konkursen bevakat sin fordran: skolandv konkursdomaren i god tid till envar. som har särskild för- mänsrätt i egendomen och vars ad- ress är känd. översända kulle/se. som nyss sagts. Är sadant ja!/fiir handen. atljrågan om arvode ((i in- var/tar på borgenärernas rätt, ska/I kungörelse. varom ovan stadgats, ej utfärdas, men varde särskild kal- lelse meddelad den,/ör vil/tan arvo- de skall bestämmas. så ock gälde- niin-'n.

Dil/råga är om bestämma/nia av arvode till ji'irva/tara, .vÅa/I kon- kursdomaren inhämta yttrande i ärendet av räl/ens ombudsman.

30

[föras/agan lyda/.vc

mäles i 84 å andra stycket. .vkall konkursdomaren i god tid till en- var. som har särskild förmänsrätt i egendomen och vars adress är känd.översända umlarrättclsc. som nyss sagts.

Kon/t'ur.s'dontarwz .s'Åa/l inhämta yttrande i ärendet av tillsynsmyn- dig/teten.

86.5

Rättens ombudsman äge ej upp- biira urvodvfi'irrän slutredovisning avgivits i Åonkursen, man så är att han diiij/iirinnan avgår: och må ej arvode uppbärax ovji'irvalture förr- än han avgivit slutredovisning för sin förvaltning.

86

Utan hinder av vad i 82—86 && finnes stadgat häremot stridande må rättens ombudsman och förval- tare. om det med hänsyn till omfatt- ningen av det arbete uppdraget medfört. den tid under vilken kon- kursen varat och ytterligare beräk- nas pågå samt övriga förhållanden finnes pakallat av synnerliga skäl. av konkursdomaren tillerkännas skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva

Senaste lydelse 1959zl81.

Förvaltare får ej uppbära arvode förrän han avgivit slutredovisning för sin förvaltning.

525

Utan hinder av vad i 82—86 st finnes stadgat härcmot stridande må förvaltare. om det med hänsyn till omfattningen av det arbete upp- draget medfört. den tid under vil- ken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhål- landen ftnnes påkallat av synnerliga Skäl. av konkursdomaren tillerkän- nas skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestämmes. Framställning därom skall angiva det belopp som fordras ävensom de

Prop. 1978/79: 105 Nu varande lydelse

det belopp som fordras ävensom de skäl vilka itberopas för erhallande av sadan betalning. Vid framställ- ningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt Uppgift om boets ekonomiska ställ- ning. Över ji'amställning. som .k'lw'ls avfi'irl'altare. skall konkurs— domaren inhämta yttrande av räl- tens ombudsman.

3 l Föreslagen lydelse

skäl vilka åberopas för erhållande av sådan betalning. Vid framställ- ningen skall fogas redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt uppgift om boets ekonomiska ställ— ning. Konkursdomaren skall in— hämta yttrande i ärendet av till— synsmyndig/teten.

4 kap.

Om giildentirs skyldigheter tutder konkursen samt rätt till underhåll, sa oek om bttupptet-kningsed av att- nan än gäldenären.

Gäldenärens skyldigheter m. m.

885

Gäldenär må ej efter det beslut om hans försättandc i konkurs meddelats och innan ltan avlagt den i 91.5 föreskrivna bouppteck- ningsed utan samtycke av rättens ombudsman hegiva sig från den ort. där han är bosatt. Senare un- der konkursen må gäldenären ej utan samtycke av ombudsmannen begiva sig längre bort än att ltan katt en vecka efter kallelse personli- gen infinna sig inom rättens dont- saga ä ort. där hans närvaro påkal- las; vare ot'k gäldenären skyldig att för ombudsmannen oeltförvallareu uppgiva stället. där ltan vistas, och, om det är utont domsagan. viss därinom bosatt person. till vil- ken kallelse ä honom må lämnas.

Gäldenärenfår ej efter det beslut om hans försättandc i konkurs meddelats och innan ed enligt 9! 55 har avlagts begiva sig från riket utatt samtycke av konkursdoma— ren. Ont det senare under konkur— sen skäligen kan befaras att gälde— nären genom att begiva sig från ri— ket andandrager sig skyldighet som _läreskrives i denna lag. järjörbud meddelas ltonom att lämna riket.

Kan det skäligen befaras att gäl- denären åsidosätter förbud att be- giva sig från riket. får ltan åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till till- synsmyndiglteten.

Kan det skäligen belaras att gäl- denären genom att begiva sig från den ort där ltatt är bosatt undan- druger sig skyldig/tet som _läreskri- ves i denna lag. _lärjärbud medde- las honom att lämna orten.

Beslut om rese/ärbud eller om ålägga/ide jär gäldenären att läm- na ifrån sig pass meddelas av kott- kursdomaren på begäran avjärval- taren eller tillsynsntyndig/teten. När skäl för sådant beslut ej längre föreligger. skall beslutet omedel- bart ltävas.

Innan beslttt meddelas i jräga som avses i denna paragraf. skull konkursdomaren bereda gäldenä-

Prop. 1978/79: IOS

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

ren. ,liirvaltaren ot'lt tillsynsmynv dig/teten tillfälle (lll yttra sig. om det lämpligen katt ske ot'lt det ej _linnes vara utan betydelse. Kon- kursdomaren _fär ocksä lta/la _fo'r- handling i_/rt'igan.

Byter gäldent'irt'n vistelseort, skall ltan meddela _lt'irvaltaren var ltan vistas.

88 a &”

Har gäldenären ett/igt 14 b ,é' lämnat ifrån sig sitt pass. skall kott- kursdomaren otttedelbart efter kott— kursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet. Kan det skäli— gen befaras att gäldenären äsido- sätter förbud att begiva sig,/rätt ri- ket. ltar ltan ej rätt att återfå pas- set.

89ä

Gäldenär vare pliktig giva kon- kursdomaren. rättens ombudsman, förvaltare och granskningsman t'ivensotn. vid borgenärssantntan- träde. borgent'irerna de upplysning- arom boet. som de begära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes. sä framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären. utan" att sådant hin- der föreligger. från sammanträde utebliva. tage konkursdomarens el- ler, ont sammanträdet skall ltällas inji'ir rättens ombudsman, dennes samtycke därtill. Utebliver gälde- nären från sammanträde. vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden. som där skola före- komma.

Gäldenären skall lämna kon- kursdomaren . lil/s_vnsmyndigheten . förvaltare och granskningsman de upplysningar om boet. som de be- gära.

Vid borgenärssammanträde skall gäldenären vara tillstädes. sä framt han ej är hindrad av laga förfall. Vill gäldenären. utan att sådant hin- der föreligger. från sammanträde utebliva. tage konkursdomarens samtycke därtill. Utebliver gälde- nären från sammanträde. vare hans utevaro ej hinder för handläggning av de ärenden. som där skola före- komma.

9lä

(iäldenär vare pliktig att inför konkursdomaren med ed fästa den i anledning av konkursen upprätta- de boupptec'kttingetts riktig/tet. Dä eden skall avläggas. göre gäldenä- ren _/i')'rst de tillägg till bouppteck- ningen eller de ändringar däri. som han mt't finna påkallade. och betyge

Gäldenären skall inför konkurs- domaren avlägga boupptet'kttings- ed. Han skall därvid göra de tillägg till eller ändringari den med anled- ning av konkursen upprättade bo- uppteckningen som han finner på- kallade och med ed betyga att bo- uppteckningen med gjorda tillägg

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

därefter med ed. att bouppteck— ningen (med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig. så att honom veterligen icke någon tillgang eller skuld utelätttnats. ej heller nagon til/gang eller skuld. som ej hör till boet. upptagits.

I'Yt'res/agen lydelse

eller ändringar är riktig. så att det ej honom veterligen ltar oriktigt ute- lämnats eller upptagits någon till- gång eller skuld.

Är gäldenären juridisk person oelt jinnas jlera ställ/i'ireträdare. behöver bouppteekningsed ej av- läggas av sådan ställ/öreträdare vars edgäng _li'irval/aren anser sak- ttu betydelse för boutredningen.

*)Zå

Den i 9l & föreskrivna boupp- teckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter boupp- teckningen dä ännu ej till konkurs- domaren inkommen. kalle konkurs- domaren. sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit. så snart ske kan gäldenären att in- finna sig för edgangens fullgörande; och varde rättens otttbudsntan och förvaltaren underrättade därom.

Är gäldenären häktad eller av- lägset boende. mä konkursdoma— rett til/äta ltottottt att jul/göra ed- gängen inför den domstol eller kott- kut'sdotnare. som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkurulonta- ren låta honom ltetttttta i sitt bostad avlägga eden.

Den i 9l & föreskrivna boupp- teckningsed skall avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller är till följd av särskilda omständigheter boupp- teckningen då ännu ej till konkurs- domaren inkommen. kalle konkurs- domaren. sedan förfallet upphört eller bouppteckningen inkommit, sä snart ske kan gäldenären att in— finna sig för edgängens fullgörande: och varde tillsyn.s'myndigheten och förvaltaren underrättade därom.

När anledning förekommer. får konkursdomaren tillåta gäldenären att avlägga eden inför annan kan- karsdontare. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

93 575

l fall. då det äligger förmyndare att avlägga sädatt ed. sotn ont/ör— tnäles i 9! s. Vare jämväl den omyndige. om han fyllt femton år. pliktig att avlägga eden. sä framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omstän- digheter föreligga. att anledning till cdgängen saknas. Är gäldenär gift äligge summa skyldig/tet ltatts ma- ke.

Gäldenärs barn eller. där gälde- nären ät' död, hans stärblmsdel—

Senaste lydelse 1971: 878. 3 Riksdagen 1978/79. I .ruml. Nr 105

l fall. då det åligger förmyndare att avlägga boupptet"kningsed, vare jämväl den omyndige. om han fyllt femton år. pliktig att avlägga eden. så framt förvaltaren eller borgenär det yrkar samt ej sådana särskilda omständigheter föreligga. att anled- ning till edgängen saknas.

Annan ätt gäldenären är skyldig att på yrkande av förvaltaren eller

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

ägare. sä oek gäldenärens ltusfolk oeh tjänare vare. om det kan anta— gas. all de äga kunskap om boet. pliktige att på yrkande av förvalta- ren eller borgenär avlägga ed. som nyss ttätttttts. Har nagon haft egen- dom. som hör till boet. attt händer. vare ltan pliktig att uppgiva vad ltatt ottthänderha/t oelt ttted ed_fäs- Ia uppgiften. sä jramt jit'rvaltat'en eller borgenär det yrkar.

Edgängsyrkande. som ovan i denna paragraf avses. skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts. kalle konkurs- domaren den. av vilken edgang äs- kas. att infinna sig inför konkursdo- maren å tid och ställe. som av ho— nom bestämmas; underrätte ock därom rättens ombudsman och för- valtaren samt, där edgängsyrkan- det framställts av borgenär. denne. Medgives yrkandet. varde. om det kan ske. edgängen genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället. meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe. då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet. varde frågan om edgang skall äga rum hänskjuten till rätten: och va- re. där rätten bifaller edgängsyr- kandet. om cdgangens fullgörande inför konkursdomaren lag. som nyss sagts. Bestämmelserna i 92% andra stycket skola i fall. varom här är fråga. äga motsvarande till- Iämpning.

34

Föreslagen lydelse

borgenär avlägga bouppteekttings- ed eller beediga viss uppgift i bo— uppteekningen. om det kan antagas att sådan edgäng är av betydelse för botttredttingett.

Edgängsyrkande. som ovan i denna paragraf avses. skall göras hos konkursdomaren. Har sådant yrkande framställts. kalle konkurs- domaren den. av vilken edgäng äs- kas. att infinna sig inför konkursdo- maren ä tid och ställe. som av ho- nom bestämmas; underrätte ock därom tillsynsmyndigltetett och för- valtaren samt. där edgängsyrkan- det framställts av borgenär. denne. Medgives yrkandet. varde. om det kan ske. cdgängen genast fullgjord; kan det ej ske vid tillfället. meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe. då eden skall inför honom avläggas. Medgives ej yrkandet. varde frågan om edgäng skall äga rum hänskjuten till rätten: och va- re. där rätten bifaller edgångsyr- kandet. om edgängens fullgörande inför konkursdomaren lag. som nyss sagts. Bestämmelserna i 92 å andra stycket skola i fall. varom här är fråga. äga motsvarande till- lämpning.

94é

Undandrager sig gäldenär att fullgöra vad honom enligt 54. 88. 89. 91 eller 93 & åligger eller över- träder gäldenär förbud. varom stadgas i 88 &. må han efter omstän- digheterna hämtas eller genom häk- te tillhällas att fullgöra sin skyldig- het.

Undandrager sig gäldenären att fullgöra vad honom enligt 53. 88. 89. 9l eller 93 & åligger eller över- träder han reseft't'rbud. varom stad- gas i 88 å. må han efter omständig- heterna hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller. om det skäligen kan befaras att gäldenären undan- drager sig skyldighet eller överträ- derförbud som nu har angetts och. beträffande häktning. särskilt! an- ledning förekommer.

Prop. 1978/79: [05

Nuvarande lydelse

35

Föreslagen lydelse

Undandrager sig annan att fullgöra 'edgäng. som blivit honoris enligt 93 s" förelagd. varde hämtad eller genom föreläggande av vite eller genom häkte tillhållen att fullgöra sin skyldighet.

Varder någon efter ty nu är stadgat hällen i häkte. skall kostnaden härför gäldas av allmänna medel.

95 &"

Fä konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åt- gärd enligt 94 å och att utdöma förelagt vite. Har nägonfiir tredsku insatts i häkte. skall konkursdoma- ren. dä anledning till hans kvarhål- lande ej längre är för handen. ge- nast förordna om hans lösgivande. Den. som insatts i häkte. skall se- nast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

95 a

Det ankommer pä konkursdoma- ren att på begäran av f't'irvaltaren eller tillsynsmyndiglteten förordna om vidtagande av åtgärd enligt 9-4 s och att utdöma förelagt vite.

Har någon insatts i häkte. skall konkursdomaren. då anledning till hans kvarhällande ej längre är för handen. genast förordna om hans lösgivande. Den. som insatts i häk- te. skall senast var fjortonde dag in- ställas för konkursdomaren. Ingen

får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

Innan bes/Itt meddelas ifråga som avses i denna paragraf. skall konkttrsdomaren bereda gäldenä- ren. _/örvaltaren oelt tillsynsmyn- dig/teten tillfälle att yttra sig. om det lämpligen katt ske oe/t det ej finnes vara tttan betydelse. Kon- kursdomaren fär oekså hålla för- handling ifrågan.

s

Är gäldenären häktad med stöd av M b ä'. skall konkursdomaren eller. i fall då konkursansäkningen prövas av rätten. denna i samband med konkursbeslutet pröva om gäl- denären fortfarande skall vara häk- tad. Färeligga skäl till häktning en- ligt 94 $'". skall ltäktningen bestå.

96%

Har rese/örbud meddelats gälde- när. fiir/alleförbudet. så snart gäl- denären avlagt den i 9! åföreskriv- nu_bouppteekningsed.

”7 Senaste lydelse 1946: 809.

Om gäldenären är juridisk per- son. iiga 88 5. 88 a #. 89 5 första stycket, 94 åförsta och tredje styc- kena. 95 ä' samt 95 a # tillämpning även på styrelseledamot. verkstäl- lande direktör oelt likvidator som avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansö- kan kom in till konkursdomaren.

Prop. 1978/ 79: 105

Nuvarande lydelse Ft'ireslagen lydelse

98 52”

Förvaltaren skall i samråd med rättens ombudsman handlägga fra- ga om vad som får utgå enligt 97 g". Uppkommer tvist. äger 27 ; fjärde s/yeket motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall handlägga fråga om vad som får utgä enligt 97 &. Uppkommer tvist. äga 27 .s' fjärde oelt femte styekena motsvarande tillämpning.

9.9.3

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som er- fordras för resa och uppehällc. när han enligt vad i denna lag stadgas har att inställa sig hos konkursdo- maren eller annorstädes. dock ej mera. om han vistas utom rättens domsaga. än som tarvades. om han uppehölle sig därinom å ort. där han sist vistades.

Gäldenär vare berättigad att av konkursboet erhålla vad som er- fordras för resa och uppehälle. när han enligt vad i denna lag stadgas har att inställa sig hos konkursdo- maren eller annorstädes. dock ej mera. om han vistas utom rättens domsaga. än som tarvades. om han uppehölle sig därinom ä ort. där han sist vistades. Vad nu sagts gäl- ler även beträffande sådan förut- varande ställföreträdare som avses i 96 9".

Angående ersättning till gäldenären för inställelse vid sammanträde i an- ledning av anmärkning mot efterbevakning stadgas i 111 9".

l02

Sä snart bevakningstiden gått till ända. överlämne konkursdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till rättens ombudsman. som har att skynd- samt upprätta en förteckning. utvi- sande för varje bevakad fordran dess belopp och. om förmänsrätt yrkats. den åberopade grunden där- för samt den plats i förmånsrätts- ordningen. som enligt det framställ- da yrkandet skttlle tillkomma ford- ringen. Förteckningen skall upprät- tas i två exemplar. av vilka det ena skall biläggas de till ombudsman- nen överlämnade bevakningshand-

Senaste lydelse 1968: 625.

Annan än den som avses ifärsta styeket är berättigad att av kott- kursboet erltälla ersättning för in- ställelse enligt 93 # andra styeket efter vad konkursdomaren prövar skäligt.

&

Så snart bevakningstiden gått till ända. överlämne konkttrsdomaren det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till färval- taren. som har att skyndsamt upp— rätta en förteckning. utvisande för varje bevakad fordran dess belopp och. om förmånsrätt yrkats. den åberopade grunden därför samt den plats i förmänsrättsordningen. som enligt det framställda yrkandet skulle tillkomma fordringen. För- teckningen skall upprättas i tvä ex— emplar. av vilka det ena skall biläg- gas de till ft'irvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna och det

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

lingarna och det andra tillställas konkttrsdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vara att tillgå hos honom.

ll'öreslagen lydelse

andra tillställas konkursdomaren för att jämte det andra exemplaret av handlingarna vara att tillgå hos honom.

[()3 52” Efter bevakningstidens tttgång Efter bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan bestämme konkursdontaren utan dröjsmål efter samråd med rättens ombudsman oe/t förvaltaren ej mindre viss tid. inom vilken an- märkningar må framställas mot de bevakade fordringarna. och ställe. Varest de till ombmt'sntannen över- lämnade bevakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för gransk— ning. än även tid och ställe för det borgenärssammanträde. som enligt [08.5 skall hållas inför ombuds- mannen. därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestäm- mas till minst tvä. högst fyra vec- kor från bevakningstidens utgång: doek' må konkursdomaren. där det prövas oundgängligen nödigt. fast- ställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i l08 & omförmälda sam- manträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

Konk'ursdomaren bestäntnte oek viss dag inom fjorton dagar frän nyssnämnda sammanträde. å vil- ken. därest förlikning ej träffas. målet angående de tvistiga ford— ringarna skall vid rätten förekom- nta. Där det i särskilt fall be innes nödvändigt. må målet utsättas till senare tidpunkt.

De avgöranden som avses i första och tredje styekena fär trä/l fas före utgången av bevakningsti- den. om det lämpligen katt ske.

Senaste lydelse l9751244.

får doek fastställas. Det i 108 & omförmälda dröjsmål efter samråd med förval— taren ej mindre viss tid. inom vil- ken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordringarna. och ställe. varest de till förvaltaren överlämnade bevakningshandling- arna sko-la hållas tillgängliga för granskning. än även tid och ställe för det borgenärssammanträde. som enligt toss skall hållas inför konkursdomaren. därest anmärk- ningar framställas. Avgt'irandet fiir träffas färe utgången av bevak- ningstiden. ont det lt'intpligen kan ske.

Anmärkningstiden skall bestäm- mas till minst två. högst fyra vec— kor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till fi'it'ltållan- detta i konkursen är erforderligt. längre anmärkningstid

sammanträde må icke hållas tidiga- re än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningsti- den.

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

107 15

Efter anmärkningstidens utgång varde. där anmt'irkning gjorts. det ('na ('.t't'IH/lltll't'l av anmärknings— skri/ien genast av konkurstlotnaren överlämna! lill rättens ombuds— man; oelt skall ombudstnannen oft'irdröjligen till varje borgenär. mot vars bevakning anmärkning är framställd och vars adress är känd. med posten översända avskrift av unmärkningsskriften i vad den rör hans bevakning med erinran om tid och ställe för det i 108 s omförmäl- da borgenärssammanträde.

Efter anmärkningstidens utgång skall konkursdomaren ofördröjli- gen till varje borgenär. mot vars be- vakning anmärkning är framställd och vars adress är känd. med pos- ten översända avskrift av anmärk- ningsskriftcn i vad den rör hans be- vakning med erinran om tid och ställe för det i 108 15 omförmälda borgeni-irssammanträde.

108 53"

De tvistefrågor. som uppkommit därigenom att anmärkningar fram- ställts. skola företagas till hand- läggning vid borgenärsssammanträ- de inför rättens ombudsman. Där- vid äga förvaltaren. borgenärerna och gäldenären föra talan: och böra de borgenärer. mot vilkas bevak- ningar anmärkning gjorts. ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar. som styrka deras talan.

De tvistefrågor. som uppkommit därigenom att anmärkningar fram- ställts oelt som ej blivit förlikta ge- nom ntedverkan av fi'irlikningsrnan som avses i 50 a 55 eller på annat sätt. skola företagas till handlägg- ning vid borgcnärssammanträde in- för konkursdomaren. Därvid äga förvaltaren. borgenärerna och gäl— denären föra talan: och böra de borgenärer. mot vilkas bevakningar anmärkning gjorts. ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar. som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall-. dock vare hans utevaro ej hinder för ärendets handläggning.

Pa ombudsmannen ankomme att söka genom förhör med de närva- rande utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Med- giva samtliga närvarande. att an- märkning mä förfalla. eller in- skränka de densamma. äge ej den. som uleblivil. därä lala.

3” Senaste lydelse 1957: 97.

Konkursdomaren skall vid sant- manträa'et utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Ont alla närvarande medgiva att anmärkning förfaller eller inskrän- ka den eller uppdraga åt förvalta- ren att sluta förlikning med borge- när mot vars bevakning anmärk- ning gjorts, gäller det även för den som uteblivit. Äro både borgenär och borgensman eller annan som förutom gäldenären ansvarar för

borgenärens fordran närvarande och ktutna de icke enas. gäller bor-

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

Finnes anmärkning. varom för- likning ej blivit träffad. skall frågan hänskjutas till rätten.

Efter borgent'irssammanträdet til/ställe ombudsmannen så snart ske kan konkttrsdomaren protokoll över sammantrt'idet. inne/u'dlande om och i vad män förlikning skett och vilka anspräk säsom stridiga äterstä. Vid protokollet skolafogas a sammantrt'idet ingivna handling- ur.

39. Föreslagen lydelse

gent'irens mening. om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryg- gande säkerhet förfordringen. Finnes anmärkning. varom för- likning ej blivit träffad. skall frågan hänskjutas till rätten. Is'onkursdo- maren skall vid sammanträdets slut bestämma när rättens handlägg- ning av tvistefrägorna skall äga rum. Om det är mt'éjligt. ska/I hand- läggningen ske omedelbart i att- slutning till sammanträdet. Tviste- frågor som ej behandlas omedel-

bart av rätten skall sättas ut att

förekomma viss dag inom fyra vee- kar efter samntanträdet eller. om särskilda skäl föreligga. dag.

.YL'IHII'C'

111 531 Vill borgenär efter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid anmäla fordran. må det ske i den ordning. som i 101 så är stadgad angå- ende bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts. överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av be- vakningshandlingarna till rättens ombudsman: låte ock en gång i Post- och lnrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som be- stämts för offentliggörande av kun— görelser om konkursen. kungöra. att efterbevakning skett. så ock viss tid. inom vilken anmärkningar må framställas mot bevakningen. ställe. varest de till ombudsmannen överlämnade bevakningshandling- arna skola hållas tillgängliga för granskning. tid och ställe för sam-

3' Senaste lydelse 1977: 675.

_ Då efterbevakning sålunda gjörts. överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bc- vakningshandlingarna till _f't'irvalta- ren; låte ock en gång i Post- och ln- rikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen. kungöra. att efterbe- vakning skett. så ock viss tid. inom vilken anmärkningar må framstäl- las mot bevakningen. ställe. varest de tillfört-aItaren överlämnade be- vakningshandlingarna skola hållas tillgängliga för granskning samt tid och ställe för sammanträde inför

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

manträde inför ombudsmannen. därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt. samt viss dag. ä vilken. om förlik- ning ej träffas. målet angående den tvistiga fordringen skall vid rätten förekomma.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och ln- rikes Tidningar. Sammanträdet in- för ombudsmannen skall hållas inom fyra veckor från anmärk- ningstidens utgång.

()m innehållet i kungörelsen ålig- ge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och. där den efterbevakandes adress är känd. till denne ävensom särskilt underrätta ombudsmannen oeh förvaltaren.

40 ["t'n'eslagen lydelse

konkursdomaren. därest i anled- ning av anmärkning sammanträde Varder erforderligt.

Anmärkningstiden må ej utgöra mindre än två eller mera än fyra Veckor från den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och ln- rikes Tidningar. Sammanträdet in— för konkursdomaren skall hållas inom fyra veckor från anmärk- ningstidens utgång.

Om innehållet i kungörelsen ålig- ge konkursdomaren att med posten avsända meddelande till gäldenären och. där den efterbevakandes adress är känd. till denne ävensom särskilt underrätta förvaltaren.

1 övrigt ländc beträffande efterbevakning i tillämpliga delar till efterättcl- se vad ovan stadgats om bevakning.

Hava flere efterbevakningar gjorts. skola de. såvitt ske kan. handläggas gemensamt.

Ersättning till rättens ombuds- man. förvaltare och gäldenären för inställelse vid sammanträde i anled- ning av anmärkning mot efterbe- vakning skall gäldas av borgenär. som gjort efterbevakningcn: och vare borgenären jämväl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efter- bevakningcn. Hava flere borgenä- rer gjort efterbevakning. svare de en för alla och alla för en för kost- nad. som är gemensam för efterbe- vakningarna.

Ersättning till förvaltare och gäl- denären för inställelse vid samman- träde i anledning av anmärkning mot efterbevakning skall gäldas av borgenär. som gjort efterbevak- ningen; och vare borgenären jäm- väl skyldig att gottgöra kostnaden för kungörelse och annan underrät- telse om efterbevakningcn. Hava flere borgenärer gjort efterbevak- ning. svare de en för alla och alla för en för kostnad. som är gemcn- sam för efterbevakningarna.

ms

'l'alan mot dom. varigenom an- märkning mot bevakning ogillats. må fullföljas ej mindre av förvalta- ren än av borgenär och gäldenären. Ifråga om sådan lalansfitll/i'iljan- de av förvaltaren skall vad i 79 # för där avsedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Talan mot dom. varigenom an- märkning mot bevakning ogillats. må fullföljas ej mindre av förvalta- ren än av borgenär och gäldenären.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

ll8

Da edgangsföreläggande. som avses i ll7 &. blivit meddelat. skall konkursdomaren ofördröjligen un- derrätta rättens ombudsman ()t'll förvaltaren därom.

Bevis. att borgenär fullgjort ho- nom förclagd edgang. skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till ombuds- mannen. Har edgångsbevis inkom- mit till konkttrsdomaren i fall. som avses i llö & andra stycket. varde ock det bevis överlämnat till om— budsmannen.

4l

l-'('il't'.vlaget1 lydelse

Då edgångsföreläggande. som avses i 1175. blivit meddelat. skall konkursdomaren ofördröjligen un- derrätta förvaltaren därom.

Bevis. att borgenär fullgjort ho- nom förelagd edgång. skall så snart det inkommit till konkursdomaren av honom överlämnas till jörvalta- ren. Har edgångsbevis inkommit till konkursdomaren i fall. som av- sesi ll6 å andra stycket. varde ock det bevis överlämnat till _ft'irvalta— I'L'll.

l20 &

Försummar borgenär att inom föreskriven tid till konkursdomaren in- komma med bevis. att borgenären fullgjort honom förelagd edgång, må in- nan sädant bevis inkommit fordringen cj komma i betraktande såsom beva- kad i konkurscn; dock varde. där anmärkning mot bevakningen är gjord. tvistefrågan prövad i laga ordning. och gälle om utdelning för fordringen vad därom är i 6 kap. stadgat.

Å borgent'irssammanträde. som lui/les in/ör rättens ombudsman ef- ter utgången av den för ingivande av edyängsbevis _li'ireskrivna tid. mä jön/ringen ieke komma i be- traktande. med mindre edgängsbe- riset genom kankursdomarens jör- sorg kmnmit ombudsmannen lill- lianda eller borgenären hos om- lnulsmannen styrkt, att beviset till- ställts kunkursdomaren.

l23 &"

_ Borgenär. som till säkerhet för fordran har panträtt i fast eller lös egen- dom. vare för tillgodonjutande av rätt till betalning ur den egendom. som sålunda häftar för fordringen. icke skyldig att bevaka fordringen i konkur- sen.

Borgenär. varom i första stycket förmäles. vare. där det äskas. plik- tig att fästa sin fordran med sådan cd. som i lloä sägs. Å edgången skola föreskrifterna i 116— l l9 åå äga motsvarande tillämpning: dock skall beträffande tiden för edgängs-

" Senaste lydelse 1970: 444.

Borgenär. varom i första stycket förmäles. vare. där det äskas. plik- tig att fästa sin fordran med sådan ed. som i llbä sägs. Å edgången skola föreskrifterna i ll6—ll9 åå äga motsvarande tillämpning: dock skall beträffande tiden för edgångs-

Prop. 1978/79:105

Nuvarande lydelse

yrkandes framställande gälla. att det ma väckas intill dess borgenä- ren uppburit betalning för sin ford— ran. och mä delgivning av edgangs- föreläggande ej ske enligt 15 & del- givningslagen. Edgängsyrkandet vare förfallet. där ej underrättelse. som i lln & första stycket sägs. el- ler annat bevis. att edgångsföreläg- gande meddelats. kommit rättens ombudsman tillhanda innan kungö- relse om framläggande av slututdel— ningsförslag utfärdats.

Ft'ireslagen lydelse

yrkandes framställande gälla. att det må väckas intill dess borgenä- ren uppburit betalning för sin ford- ran. och mål delgivning av edgangs— föreläggande ej ske enligt l5 & del- givningslagen. Edgängsyrkandet vare förfallet. där ej underrättelse. som i ll8 & första stycket sägs. cl— Ier annat bevis. att edgangsföreläg- gande meddelats. kommitf'r'n'vultu— ren tillhanda innan kungörelse om framläggande av slututdelnings- förslag utfärdats.

Försummar borgenären att inom föreskriven tid till konkursdomaren in- komma med bevis. att borgenären fullgjort honom förelagd edgang. varde den egendom. vari panträtten äger rum. såsom annan konkursboets egen- dom av förvaltaren omhändertagen; och gälle angående borgenärens rätt till betalning vad därom är i 6 kap. stadgat.

126 53” På förvaltaren ankomme att bestämma. när utdelning skall äga rum.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade ford- ringar. som ej utgå med förmåns- rätt. må dock förvaltaren ej låta med utdelning för dessa fordringar anstå. med mindre rät/ens mnbuds- man samtyeker där/ill.

Finnes tillgång till gäldande av tio för hundra av bevakade ford- ringar. som ej utga med förmåns— rätt. må dock förvaltaren ej låta med tttdelning för dessa fordringar anstå. med mindre särskilda skäl föreligga.

Kan utdelning till borgenärer. som hava förmånsrätt och icke jämlikt l43 s lyft betalning för sina fordringar. lämpligen äga rum. ma sadan utdel- ning ej uppskjutas i avbidan pa utdelning till andra borgenärer.

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penning- ar. skall slututdelning ske: dock må ej kungörelse om sådan utdelning ut- färdas före utgången av tid. inom vilken borgenär har att ingiva bevis där- om att honom förelagd edgång. som i llö eller l23 & sägs, blivit fullgjord. ] fall. varom i 70 å andra stycket eller 7l & femte stycket förmäles. utgöre den omständigheten. att där avsedd egendom icke blivit försäld. ej hinder för slututdelning.

127 554

Är ackordsförslag beroende på prövning. kan förvaltaren. i den man det föranledes av förslaget. med samtycke av rättens ombuds- man låta anstå med utdelning till dess ackordsfrägan blivit avgjord.

”' Senaste lydelse l955: 236. ”' Senaste lydelse 1970: 848.

Är ackordsförslag beroende på prövning. kan förvaltaren. i den mån det föranledes av förslaget. lå- ta anstå med utdelning till dess ac- kordsfrågan blivit avgjord.

Prop. 1978/79: 105 43

Nuvarande lydelse l'i't'reslagen lydelse 128 5

Då utdelning skall ske. åligge för- Valtaren att i samt-int med rättens ont/nulsnutn ttppgöra utdelnings- förslag. (_l/t/tstä därvid skiljaktiga meningar emellan ombttdsntattnett Helt förvaltaren. varde förslaget upprättat efter ombudsmunnens menittg.

Då utdelning skall ske. äligge för- valtaren att uppgöra utdelnings— förslag.

Utdelningsförslag skall för varje däri upptagen borgenär angiva beloppet av hans fordran med den ränta. varå utdelning må vara att beräkna. den förmänsrätt. som må vara med fordringen förenad. samt den utdelning. som belöpcr på fordringen. Föreligger omständighet. som jämlikt 141 & andra stycket medför inskränkning i borgenärs rätt att lyfta på hans ford- ran belöpande utdelning. eller har borgenär enligt 143 äuppburit betalning. varde det ock anmärkt i förslaget.

Utdelningsförslag skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom. för vilken till utdelning avsedda medel influtit. Av redogörelsen skall framgå. huru mycket genom försäljning eller annorledes influtit för egendomen. samt. där ej hela detta belopp enligt förslaget utdelas. för vil- ka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Hava medel. som avses i för— slaget. influtit för egendom. vari särskild förmånsrätt funnits. skola nu fö- reskrivna uppgifter lämnas särskilt för den egendom.

129 å”

Sedan Utdelningsförslag upprät- tats. skall förslaget med därtill hö— rande förvaltningsredogörelse hål- las tillgängligt för granskning å stäl- le. som bestämmes av rättens ont- budsman efter samråd med förval- taren. ()ntbudsmannen låte en gång i Post- och lnrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som be- stämts för offentliggörande av kun- görelser om konkursen. kungöra. att Utdelningsförslag upprättats. så ock från och med vilken dag samt var det kommer att hållas tillgäng- ligt. 1 kungörelsen skall ock näm- nas. att den. som vill klandra för- slaget. har att anmäla sitt klander på sätt och inom tid. som stadgas i 130 f.

Det åligger ombudsmannen att ofördröjligen efter utfärdandet av

Senaste lydelse 1977: 675.

Sedan utdelningsförslag upprät- tats. skall förslaget med därtill hö- rande förvaltningsredogörelse hål- las tillgängligt för granskning å tid och ställe som.bestämmes av för- valtaren. När fråga är om förslag till slututdelning. skall förvaltaren bestämma tid oeh ställe efter sam- råd med tillsynsmytidig/teten. Fär- valtaren låte en gång i Post- och ln- rikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. kungöra. att utdel- ningsförslag upprättats. så ock från och med vilken dag samt var det kommer att hållas tillgängligt. I kungörelsen skall ock nämnas. att den. som vill klandra förslaget. har att anmäla sitt klander på sätt och inom tid. som stadgas i 130 lå.

Det åligger förvaltaren att oför- dröjligen efter utfärdandet av ovan-

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

ovannämnda kungörelse dels till— ställa konkursdomaren ett exem— plar av utdelningsförslaget och för- valtningsredogörelsen. dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär. vars adress är känd. med posten översända med- delande om innehållet i kungörel- sen". och varde borgenär tillika un- derrättad om den utdelning. som är för honom beräknad i förslaget.

Ombudsmannen har därjämte att så snart ske kan tillställa konkurs- domaren ett exemplar av de tid- ningar. i vilka kungörelscn varit in- förd.

Dä kungörelse om slututdelning utfärdas. skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdoma- ren.

44 ['_t'llY'Å'llLL't'll lydelse

nämnda kungörelse dels tillställa konkursdomaren ()('l1 tillsynsmyn— dig/teten ett exemplar av utdel- ningsförslaget och förvaltningsre— dogörelscn. dels ock till gäldenären och varje i förslaget upptagen bor- genär. vars adress är känd. med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen: och varde borgenär tillika underrättad om den utdelning. som är för honom beräk- nad i förslaget.

Förvaltaren har därjämte att så snart ske kan tillställa konkursdo- maren oelt til/syttsmyndiglteten ett exemplar av de tidningar. i vilka kungörelsen van't införd.

Dä kungörelse om slututdelning utfärdas. skall underrättelse därom samtidigt meddelas konkursdoma- ren oelt tillsytismyttdigheten.

130 &”

Klander mot Utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkursdo- maren inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen där- om först varit tillgängligt för granskning. 1 klanderskriften skall angivas. i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget. må kland- ret ej upptagas.

Varder klander upptaget. utsätte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt läte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gäng i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för of- fentliggörande av kungörelser om konkursen: underrätte ock särskilt rättens ombudsman. förvaltaren och den. som anmält klandret. samt. där klandret avser utdelning till viss borgenär. som icke anmält klandret. denne.

Vid målets handläggning bära ombtulsmannen aelt förvaltaren va- ra tillstädes.

De för mälets prövning nödiga handlingar skola genom ombuds- mattnetts försorg tillställas kon- kursdomaren för att tillhandahållas rätten.

” Senaste lydelse 19771675.

Varder klander upptaget. utsätte konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för of- " fentliggörande av kungörelser om

konkursen: underrätte ock särskilt tillsynsmyndiglteten. förvaltaren och den. som anmält klandret. samt. där klandret avser utdelning till viss borgenär. som icke anmält klandret. denne.

Vid målets handläggning här för- valtaren vara tillstädes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom förvalta- rens försorg tillställas konkursdo- maren för att tillhandahållas rätten.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

132

Har borgenär bevakat fordran ef- ter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid. skall ut- delning för den fordran beräknas i Utdelningsförslag, om vars framläg- gande kungörelse utfärdas sedan bevakningsinlagan genom konkurs- domarens försorg kommit rättens ombudsman tillhanda eller borge- nären hos ombudsmannen visat. att bevakning skett.

Ft'ireslagen lydelse

Har borgenär bevakat fordran ef- ter utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid. skall ttt- delning för dcn fordran beräknas i trtdelningsförslag. om vars framläg- gande kungörelse utfärdas sedan bcvakningsinlagan genom konkurs- domarens försorg kommit förvalta- ren tillhanda eller borgenären hos denne visat. att bevakning skett.

Av medel. som ej äro upptagna i äldre Utdelningsförslag än i första styc- ket avses. varde först. såvitt de förslå. tilldelat borgenären så mycket. som skulle hava tillagts honom. därest han bevakat sin fordran inom den utsatta bevakningstiden; och tage han därefter med övriga borgenärer del i vad

som kan återstå.

137

Utdelning för fordran. i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång. som i 116 eller 123 5 sägs. skall. ändå att edgången ej ftrll- gjorts. beräknas i Utdelningsför- slag. som ej avser slututdelning i konkursen. Då slututdelning företa- ges. må sådan fordran ej komma i betraktande. med mindre innan kungörelse om framläggande av ut— delningsförslaget utfärdats bevis. att eden avlagts. genom konkursdo- marens försorg kommit rättens om- budsman tillhanda eller borgenären hos ombudsmannen styrkt. att så- dant bevis tillställts konkursdoma- ren; och skall. där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i be- traktande. vad vid tidigare utdel- ning må hava beräknats för ford- ringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

%

Utdelning för fordran. i avseende å vilken borgenären förelagts sådan edgång. som i 116 eller 123 & sägs. skall. ändå att edgången ej full- gjorts. beräknas i Utdelningsför- slag. som ej avser slututdelning i konkursen. Dä slututdelning företa- ges. må sådan fordran ej komma i betraktande. med mindre innan kungörelse om framläggande av ut- delningsförslaget utfärdats bevis. att eden avlagts. genom konkursdo- marens försorg kommitfi't'rvaltaren tillhanda eller borgenären hos dett- ne styrkt. att sådant bevis tillställts konkursdomaren; och skall. där fordringen enligt vad nu sagts icke må komma i betraktande. vad vid tidigare utdelning må hava beräk- nats för fordringen gå till fördelning emellan andra borgenärer.

Har i fall. då edgångsföreläggande meddelats borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom. borgenären föranstaltat om egendomens försäljning. äge han ej uppbära betalning ur egendomen. innan föreläggandet fullgjorts; och skall förty vad av köpeskillingen å bor- genärens fordran belöper intill dess föreläggandet fullgjorts eller den därför föreskrivna tid tilländagått insättas i riksbanken eller annan bank. varom borgenären och förvaltaren enas.

Prop. 1978/79: 105 46

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 140 &

Varder gäldenär. som i konkurs erhållit ackord. ånyo försatt i konkurs innan ackordet fullgjorts. vare borgenär. vars fordran nedsatts genom ack- ordet. berättigad till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag av vad han redan må hava uppburit: dock äge han icke uppbä— ra mer än vad enligt ackordet tillkommer honom.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning.där gälde- nären erhållit ackord enligt lagen om at'kurds/i'ir/tandling utan kan- kurs.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning. där gälde- nären erhållit ackord enligt aek- ardslagen (1970: 847).

144 &

Lyftning enligt 143 % må ej med- givas borgenär. med mindre han bevakat sin fordran i konkursen, där det enligt denna lag åligger ho- nom, ävensom ställer borgen för att medlen återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdel- ning behålla vad han fått lyfta. För- valtaren må dock med samtyeke av rättens ombudsman eftergiva bor- gen. om skäl därtill frnnas; och vare kronan ej skyldig att ställa borgen.

Lyftning enligt 143 & må ej med- givas borgenär. med mindre han bevakat sin fordran i konkursen. där det enligt denna lag åligger ho- nom, ävensom ställer borgen för att medlen återbäras i händelse han finnes ej vara berättigad att i utdel- ning behålla vad han fått lyfta. För- valtaren må dock eftergiva borgen. om skäl därtill finnas: och vare kro— nan ej skyldig att ställa borgen.

Vad i 141 & tredje stycket är stadgat om skyldighet att gälda ränta ä me: del. som återbäras. skall äga motsvarande tillämpning vid återbäring av medel. som borgenär enligt 143 & fått lyfta.

145 a 537

Har betalning utfallit på kapital- beloppet av fordran. till säkerhet för vilken företagsinteckning med- delats. skall rättens ombudsman. sedan tiden för klander mot fram- lagt utdelningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom beslut som vunnit laga kraft, göra anmälan därom till inskrivningsdo- maren och därvid insända utdel- ningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer att tilläggas inteckningsha- varen. skall dock med anmälan an- stå till dess det blivit avgjort. om sådan betalning skall utgå.

5” Senaste lydelse 1967: 144.

Har betalning utfallit på kapital- beloppet av fordran. till säkerhet för vilken företagsinteckning med- delats, skall förvaltaren. sedan ti- den för klander mot framlagt utdel- ningsförslag gått till ända eller väckt klander avgjorts genom be- slut som vunnit laga kraft. göra an- mälan därom till inskrivningsmyn— digheten och därvid insända utdel- ningsförslaget eller annan handling som visar fördelningen. Kan det antagas att ytterligare betalning kommer att tilläggas inteckningsha- varen. skall dock med anmälan an- stå till dess det blivit avgjort. om sådan betalning skall utgå.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

47

Fr'ireslagett lydelse

När innehavare av inteckning som avses i första stycket lyfter-betalning. skall anteckning härom göras på inteckningshandlingen.

146 ä”

1)ä förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att till— gå för granskning. anses konkursen avslutad. ändå att tvist om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till rät- tens ombudsman eller förvaltare ännu ej är slutligen avgjord eller nå- gon ytterligare tillgång. i följd av rättegång eller annorledes. seder- mera kan uppkomma för konktrrs- boet.

Dä förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att till- gå för granskning. anses konkursen avslutad. ändå att tvist om bevakad fordran eller fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till för- valtare ännu ej är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång. i följd av rättegång eller annorledes. sedermera kan uppkomma för kon- kursboct.

Utan hinder av att konkursen avslutats må ackordsförslag som ingivits tidigare prövas enligt vad som stadgas i 7 kap.

148 &

Varda efter konkursens avslutan- de medel tillgängliga för utdelning. åligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna. så ock att avgiva re- dovisning för förvaltningen av med- len: skolande därvid de i denna lag om utdelning ävensom om redovis— ning vid sltrtutdelning givna stad- ganden lända till efterrättelse. Efter framställning av rättens ombuds- man oelr förvaltaren äge dock kon- kursdomaren. om han med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnaderna frnner sådan icke lämpligen böra äga rum. förordna, att medlen i stället för att utdelas Skola överlämnas till gäldenären.

Varda efter konkursens avslutan- de medel tillgängliga för utdelning. äligge förvaltaren att utdela dem till borgenärerna. så ock att avgiva re- dovisning för förvaltningen av med- len: skolande därvid de i denna lag om utdelning ävensom om redovis- ning vid slututdelning givna stad- ganden lända trll efterrättelse. Efter framställning av förvaltaren äge dock konkursdomaren. om han med hänsyn till de med en utdel— ning förenade kostnaderna frnner sådan icke lämpligen böra äga rum. förordna. att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gälde- nären.

149 539

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överens- kommelse med alla borgenärer. som bevakat fordran i konkursen. eller har han andra bevis. att nämn- da borgenärer blivit förnöjda. var- de. sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända.

Senaste lydelse 1970: 848. 39 Senaste lydelse 19771675.

Har gäldenären om betalningen av sin gäld träffat skriftlig överens- kommelse med alla borgenärer, som bevakat fordran i konkursen, eller har han andra bevis, att nämn— da borgenärer blivit fömöjda. var- de. sedan den för bevakning av fordringar utsatta tid gått till ända,

Prop. 1978/79: 105 Nuvarande lydelse

konkursen nedlagd. om gäldenären gör ansökning därom hos konkurs- domaren. 1nnan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av an- sökningen. skall han höra rättens ombudsman och förvaltaren.

Är sådan ansökning gjord. äge konkursdomaren. om han finner skäl därtill. förordna. att medan an- sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas. så vitt det ej påkallas av anledning. som avses i6l s andra stycket.

48

Föreslagen lydelse

konkursen nedlagd. om gäldenären gör ansökning därom hos konkurs- domaren. 1nnan konkursdomaren meddelar beslut i anledning av an- sökningen. skall han höra förvalta- ren.

Är sådan ansökning gjord. äge konkursdomaren. om han finner skäl därtill. förordna. att medan an- sökningen är beroende på prövning boets egendom ej må säljas. så vitt det ej påkallas av anledning. som avses i 63 s andra stycket andra och tredje meningarna.

Varder konkursen nedlagd. låte konkursdomaren införa tillkännagivan- de därom en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid- ningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen.

152 &"

lngives ackordsförslag i rätt tid. skall konkursdomaren inhämta ytt- rande av rättens ombudsman och förvaltaren huruvida förslaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrka de att så sker. må förslaget uppta- gas endast om konkursdomaren frn- ner synnerliga skäl därtill.

lngives ackordsförslag i rätt tid. skall konkursdomaren inhämta ytt- rande av förvaltaren huruvida för- slaget bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker denne att så sker. må för- slaget upptagas endast om konkurs- domaren frnner synnerliga skäl där- till.

[59 5"

()m både borgenär och borgens- man eller annan som förutom gäl- denären ansvarar för borgenärens fordran vilja rösta för derma i aek- ordsfrågan. ha de tillsammans en röst. vilken beräknas efter borge- närens fordran. Kunna de icke enas. gäller borgenärens mening. om ej de andra lösa ut honom eller ställa betryggande säkerhet för fordringen.

9 kap.

Huru förfaras skall. då konkurs- bo ej förslår till bestridande av kott- kurskostnaderna.

" Senaste lydelse 1970: 848.

Handläggnint.7 av mindre kott- krtrs. m.m.

" Förutvarande 159 & upphävd genom 19701848.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

49

Föreslagen lydelse

185 &”

Finner konkursdontaren. (ltt bc- slttl om konkurs meddelas. att/cd- ning till antagntnde, alt gäldenä— rens bo l'('k('./l'll'.$'llll' till ln'slridatnle av kottkurskoslnaderna. och ställes ei genast sä/erhel fär sagda kost— nader, skall vadfo'rut idenna lag är stadgat om vidtagande av ätgärder dä konkurs uppstätt icke äga till— lämpning. tttan gälle vad här nedan _li'ireskrives:

I) Kimkurslu'slutet kungöres i Post- och Inrikes Tidningar ocit ortstidning. ] kungt'irelsen skall an- ntärkas att anledningfinnes till så- dant antagande. som ovan sagts.

2) Konkursdomaren skall. där det prävas erforderlt'_t.'l.fi'irordna en god utan att taga vard om gäldenä- rens bo. Har icke till konkursdoma- ren ingivits av gäldenären tutder eds/i'irpliktelse underskriven fär- teckning över hans til/gängar oe/t skulder nted uppgift om dels var/e borgenärs minut och [m.stadt'ess. dels i vad män skuld avser län eller pension och dels de böcker och andra handlingar. som ro'ra boet. skall god man alltidfärordtuts. Det åligger i sadant f'all gode mannen att o/i'irdrt'ijligen upprätta oclt till kottkursdontarcn inkomma med _li'irleckning. som nyss sagts. samt att sä snart kunskap vunnits om lä- ne— eller pensionssku/d genast att- ntäla detta till krtntofogdemyndig- lteten i gäldenärens hemortskont- mint. Finnes ej läne- eller pensions- skuld skall detta anmärkas ifor- teckningen. Vid boupptecknings- förrättningen skall gäldenären vara tillstädes och under edsfärpliktelse redligen uppgiva boet.

" Senaste lydelse 19771675. 4 Riksdagen [978/79. I sattt/. Nr [05

Konkurs skall handläggas som ntindre konkurs. om det finns an- ledning antaga

I. all gälde/tt'irens bo ej räcker till betalning av de konkurskostna- dcr som annars skullefol/u. eller

2. att boet med hänsyn till dess ont/lutning och ovriga förhallan— dett är av ettkcl beskriven/tet och all konkursen med fördel kan ge— nom/äras utan att hevaknings/är/a— rande enligt 5 kap. anordnas.

När konkurs handlägges som mindre konkurs. tillämpas fore- skrifterna i 3 och 5 7 kap. om handläggning av konkurs" endast om det särskilt a/tgives idel/a kapi- tel.

[85 a s*"

Beslutas att konkursen skall handläggas som mindre konkurs. skall konkursdomaren efter häranv de av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare att hand/ta jär- valtningen av boet. Ifråga om för— valtare gäller 44 9.

Är gäldenären dädsbo, behover förvaltare utses endast om boupp— teckning enligt 20 kap. ärvdabalk en ej har upprättats eller annars sär- sk i/dtt sk ä/fi'ireligga .

Beträffande tillsyn äver färvallv ningen äga 42. 59 och 60 M" mot— svarande tillämpning.

[fraga om entledigande av fiir- valtare gäller 80 95 i tillämpliga de- lar. Avgår förvaltaren innan kon— kursen avskrives. skall redovisning för förvaltningen snarast avges till tiI/synsmyndigheten. Avskrift av re- dovisningen skall länutas till kon- kursdomaren.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

50

l'orcslagen lydelse

185 b s

Ifråga tun_/i')'rvaltarens allmänna tiligganden äga 5/. 5/ a oclt 52 N. 53 s*färsta stycket. 57 9158 kli/ärsta och andra styckena satnt 60 5)" and- ra stycket motsvarande tillämp- ning. 1-"idare äger 54 s motsvaran- de tillämpning.

I-"ärvallaren skall lämna konkurs- domaren och lil/synsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd. sävitt de kunnat utränas. Samtidigt skall an- märkas. om det ltar förekommit förhållande som kan föranleda ätervinning till konkursboet och om det fittns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldent'irsbrott. Finns anledning till sådant wttagande. skall grun- den därfär angivas. Om gäldenä- ren är eller uttder det senaste året före konkta'sanst'ikningen varit hok- fi'iringsskyldig. skall vidare anmär- kas. vilket bok/äringssystem ltan har tillämpat och ltur bokförings- skyldigheten har fullgjorts. ] så- dantf'all skall samtidigt den av gäl- denären senast uppgjorda balans- räkningen ingivas.

Så snart kunskap har vunnits om läne- eller pensionsskuld skall för- valtaren anntäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bär svara i tviste- mål sont angä gäld i allmänhet. Finns ej läne- eller pensionsskuld. skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen skall jämte uppgifier enligt andra stycket till- ställas konkursdomaren och till- synsmyndigheten snarast och se- nast en månad från konkursbeslu— tet. När särskilda omständigheter f'r'ire/igga. får konkursdomaren be- vilja uppskov.

Om förvaltaren finner att gälde- nären katt misstänkas för att lta gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. skall ltan omedelbart underrätta

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

]) Framgår ej av bouppteck- ningen. att tillgåttg finnes till be- stridande av kottkurskostnaderna. kalle kottkursdomaren genast gäl- denären att inställa sig för attfästa boupptet'knittgens riktig/tet med sådan ed. som i 9/ # sägs. lfdgäng- en må ej utsättas att äga rttnt tidi- gare ätt ett vecka efter det beslutet om konkurs meddelades. Ilar kon- kursansäkttittgett gjorts av borge- när. varde underrättelse om tiden för edgången med posten ("ivet'sättd till honom.

Edgängsyrkande. varom stadgas i 93 #. måjämväl if'all. varom tttt är fråga. av borgettärframställas.

Vad 4 kap. i övrigt föreskriver i avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel stadgas om påföljd/iir gäldenär av tredska att vid boupptet'knittgsfärrättnittg vara tillstädes oelt uppgiva boet skall i fall. som här avses. äga motsva- rande tillämpning.

4) Varder ej genom tillägg vid bouppteckningens beedigande eller eljest ådagalagt. att til/gängfittnes

5 l Ft'jreslagcn lydelse

allmätt åklagare därom och därvid attgiva grundenfi't'r ntisstattkett.

[85 (' s't'

Om ej attttal är fi'ireskrivet. skall egendom sotn finns i boet säljas så snart det lämpligen katt ske.

Betrt'il'lande försäljning av egen- dom. fortsättande eller återuppta- gattde av rörelse. indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång ttttder konkursen gälla (>I. 63. 67. 70. 71 och 73—78 ss i tillämpliga delar. Fordran som katt göras gällande i konkursen skall anses som bevakad fordran. Den tid avfyra veckor sotn ett/igt 73 #färsta stycket skall räk- ttas frän f'o'rsta borgenärssattttttan- trädet skall i stället räknas frän konkursbeslutet.

185 d s*

Så sttart bouppteckning ltar till- ställts kottkttrsdontarett ska/l denne kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga sådatt ed som avses i 9/ 9. Är gäldenären dödsbo och harfi'jrvaltare ej utsetts. skall vad som i 9! 9” andra stycket sägs om förvaltaren i stället gälla konkurs- domaren. Edgättgenfär ej äga rum tidigare än en vecka frän konkurs- besltttet.

Fintter konkursdomaren. sedan bottppteckningen ltar beedigats. ef- ter fi'irvaltarens hörande att till-

Prop. 1978/79: 105 iN-"uvarande lydelse

till bestridande av kottkurskostna- derna. och ställes ej heller säkerhet för sagda kostttader. nteddele kott- kursdontaren beslttt om avskriv— ning av konkursen. ltt/tatt gäldenä- ren beedigal boupptet'kningen eller attttatt fullgjort edgåttg. sotn ntå ltuva förelagts hottont. må konkur— sen ej avskrivas. dät' (j hinderföre- ligger för edgängs fullgörande ittom skälig tid och konkursdoma- ren finner ttttledttittg saknas till att- tagande. att genom edgången till— gåttg till kostntulernas bestridande sk ttlle yppas.

Ft't'reslagea lydelse

gångarna ej räcka till betalnittg av kottkurskosttntderna och annan skttld sotn boet ltar ådragit sig. skall ltan besluta om avskrivning av konkursen. Sådant beslut fitr dock ej nteddelas förrätt förvaltaren ltar fullgjort vad som åligger ltottont ettligt 185 b ä' andra stycket. Av- skrives konkursen. skallfört'altaren sttarast avge redovisning för för- valtningen till til/syttsntyttdigltetett. Avskrift av redovisningen skall lämnas till kottkursdotnarett.

Föreligger hinder tttot att boupp— teckttittgsed avlägges av gäldenä- rett eller annan ittom skälig tid och saknas anledning antaga att ge- nom sådan edgåttg skttlle yppas tillgåttg till betalning av konkurs- kostttadertta och annan skttld sotn boet har ådragit sig. äger första stycket motsvarande tillämpttittg trots att edgång icke harfullgjorts,

Innan egendomen i boet återstäl- les till gäldenären. skall förvaltaren av egendomen. såvitt den förslår. betala konkurskostnaderna och att- nan skuld som boet har ådragit

sig.

185 e .5

Avskrives ej konkursen enligt [85 d 9" skall boets medel. sedan all tillgänglig egendom ltar förvand- lats till pengar. delas ut till borge- ttärertta i den mått med/ett ej behö- vas för betalning av konkurskost- ttadertta och annan skttld som boet ltar ådragit sig. Utdelningen skall äga rttnt i enlig/tet med den t'ätt till betaltting som tillkommer borgenä- rerna. I fitll som avses i 70 9" andra stycket eller 7) # femte stycket ut- gör dett omständigheten att där av- sedd egendom icke har blivit såld ej hinderför tttdelnittg.

Förslag till utdelning upprättas av fit'rvaltaren. Förslaget skall för varje däri upptagen borgettär ange

Prop. 1978/79:105 53 Nuvarande lydelse l:.(liI'USldjL'l'II lydelse

beloppet av hans fordran med den riinta varpå utdelning skall beräk— nas. den förmansrätt som följer med fordringen och den utdelning som belöper på denna. Vid försla- get skall fogas sadan förvaltnings- redogörelse som angives i 123 S* tredje stycket.

Vid tillämpning av [38 eller [39 s* skall vad som sägs där om den dag. från vilken tidenförklander mot ut- delningsförslag år att räkna. i stäl- let avse dagen för utdelningsl'örsla- gets upprätta/ale.

I85fs'

Förvaltaren skall genast tillställa konkursdontaren och tillsynsmyn- digheten utdelningsförslaget och förval/nin gsredogöre Isen . Han skall samtidigt avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyn- diglteten och därvid bifoga de handlingar som kuntta vara av be- tydelse för kontroll av redovisning- en. Avskrtfter av redovisningen jämte bifogade handlingar skola lämnas till konkursdomaren.

Konkursdomaren skall genast i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som be- stämts för offentliggörande av kan- görelser om konkursen. kungöra att utdelningsförslag har upprät- tats. Den som vill framställa in- vändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos konkursdoma- ren senast två veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut. skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen enligt för— slaget, om det ej genom invändning eller på annat sätt framgår att fel eller brist som inverkat på någons rätt föreligger. Finner konkursdo- maren sig icke böra fastställa at- delning enligt förslaget. skall han

Prop. 1978/79: 105 54

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning ett/igt del sålunda ändradeförslaget eller iller/örvim ärendet till förvaltaren. Mot beslut om äter/'örvisning får talan ej föras. Att nytt utdelnings- förslag ltar upprättats skall kungö- ras endast om detfinns skäl till det.

När beslut omfastställelse av ut- delning meddelas. anses konkursen avslutad.

[85 g #

Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit la- ga kraft. skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkomma denne. Detta gäller dock ej beträffande fordran som är be— roende av villkor. som avses i 130 #. eller som är föremål för rätte- gång. Borgenär är berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelnings— förslagets upprättamle. När med- lett ha tillställts borgenärerna. skall förvaltaren anmäla det hos kott- kursdomaren och tillsynsmyndig- heten. Har betaltting utfallit på ka- pitalbeloppet avfordran. till säker- ltet för vilken företagsinteckning meddelats. gäller [45 a #.

Bli medel tillgängliga för utdel- ning sedan konkursen ro'slutats. skall förvaltaren utdela dem till borgenärerna och avge redovisning för förvaltningen av medlen. Be- stämmelserna i 185 e och 185f55 om utdelning och redovisning skola därvid tillämpas. Att nytt utdel- ningsörs/ag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det. Ont konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelningför- enade kostnadernafinner att sådan icke lämpligen bör ske. äger han ef— ter frantställtting av förvaltaren förordna att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gälde- nären.

Prop. 1978/79: IOS

Nuvarande lydelse

5) Finnes boet förslå till kott- kursko.s'tnadcrnas bes/ridande eller still/es .s'äkerhetför desamma. skall kottkursdomaren iakttaga vad sotn otn/örmiiles i ll) s. därvid likväl de tider. som enligt sagda paragraf skola räknas från det beslutet om konkurs meddelades. i stället skola räknas från dagen för utfärdandet av kungr'irelse enligt paragrafen. Med konkursen skall jämväl i öv— rigt så förhållas som i allmänhet är beträffande konkurser föreskrivet: dock att. där bouppteckningsed re- dan avlagts. det ej åligger gäldenä— ren eller annan. som gått eden. att anyo fullgöra sadan edgäng.

Föreslagen lydelse

INS ll NX

()m fi'n'valtaren i konkurs som hand/ägges som mindre konkurs finner att i 185 s* första stycket 2_ angivna förutså/tningar för sadan hand/ägguittg icke föreligga sattt! att boet räcker till betalttittg av dels de konkurskostuader somfölia ttted att konkursen handlågges i enlighet med vad som i allmän/tet ärföre— skrivet ifråga om konkurs. dels att- ttatt boets skuld. skall lutn genast anmäla detta tt'll konkursdomarcn.

()m k()tlkltt'.s"(lttttlltt't'tl. efter till- syttsmyndighe/ens lu'iratule. i att— ledning av antm'iluingen eller eljest finner att konkursen bör handläg- gas i enlig/tet med vad som i all— Inänhet är föreskrivet i fi'aga om konkurs. ska/l konkursdontareu besluta att konkursen skall hand- läggas i dettua ordning. illa/delas sadant beslut, äga 19 s*fi'irsla och tredje styckena motsvara/ale lil/-

lämpning. Beslutet jämte vad konkursdo- tnaren ltar bestämt enligt 199”

första stycket skall kungöras i Post— och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. De tider som enligt I 9 # första stycket skola räknas från det beslutet om konkurs med- delades skola i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörel- Ål'll.

Meddelas beslut enligt andra stycket. skall fi'irvaltaren anses vara utsedd ett/igt 45 s*. Bouppteck— ning som angives i 539' behöver icke upprättas på nytt. l:_'j heller behöver gäldenären eller annan behöver gäldenären eller annan som avlagt bouppteckttittgsed eller beedigat viss uppgift i bouppteck- ningen åter fullgöra sådan cdgäng.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

lXö Varder efter utfärdandet av den i 19 s* ota/örmålda ktatgöt'clsett up- penbart. att tillgång ej finnes till bestridande av konkurskos(nader- tut. åligge fi'irvaltaren att dröjsmål göra anmälan därom hos konkursdomaren. Vid sådan anmä— lan skal/fogas redovisning för för- valtningen.

IlIlHI

Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande an- mälningen vara befogad. låte han kungöra densamma en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för offentliggi'srande av kungörelser om konkursen. Stå/les ittom trettio dagar från det kungörelsen inför- des i Post— och Inrikes Tidningar säker/tet för konkurskostnadertta. vare annu'ilningen fi't'tjritllen. Vill borgenär eller gäldenären annor/e- des visa. att tillgång finnes till be- stridande av sagda kostnader. t.!öre annu'ilan därom hos konkursdoma- ren inom tid. sotn nyss nämnts. och ("ige kottkursdomaren giva honom det rådrttm. som prövas nödigt. Där säkerhet ej ställes eller anmälan. som sist sagts. ej föranleder till un- tagande. att medel till gäldande av nämnda kostnaderfinnas. meddele konkursdomaren bes/tll om av- skrivning av konkursen.

l87 Avgår förvaltare eller gransk- ningsntatt sedan jämlikt 186 # an- ntälatt skett därom att tillgång ej finnes till bestridande av konkurs-

" Senaste lydelse l977: 675.

56. Föreslagen lydelse

å-Iii

Om _fi'irvaltare som ltar utsetts enligt 46 s finner anledning antaga att tillgångarna i boet ej räcka till betalning av kottkurskostnaderna och atututt skttld som boet har ådragit sig. skall ltan genast anmä— la detta till konkursdomaren. Han skall samtidigt avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyn- dig/teten. Vid anmälan som här av- ses skallfogas avskrifi av redovis- ningen.

()m konkursdomaren. efter till- synsmyndigltetens hörande. i att- ledning av anmälningen eller eljest finner grund för antagande att till— gångarna äro så otillräckliga som sägs i första stycket. skall han kungöra detta i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid- ningar. som bestämts för offentlig- görande av kungörelser om konkur- sen. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgång finns till betalning av nämnda kostnader och skuld. skall han anmäla detta hos kon- kursdomaren inom en mättad från den dag då kungörelsen var infördi Post- och Inrikes Tidningar. Kon- kursdomaren äger ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föranleder anmälan sorti nu ltar angivits eller annan inträffad ont- ständigltet ej antagande att till- gång finns till betalning av kott- kurskostttadertta och annan skttld som boet ltar ådragit sig. skall kott- kursdotnaren besluta om avskriv- ning av konkursen. Harförvaltaren icke avgivit redovisning för förvalt- ningen. skall ltan göra detta innan beslut om avskrivning meddelas.

s

Avskrives konkursen ett/igt 185 d eller 186 ff eller avslutas konkursen enligt 185 f.ö. skall konkursdoma- ren ef'ter hörande av tillsynsmyn-

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

kostnaderna. skall borgetu'irssam— - manträde. som om/i'irmt'iles i49 # ei utsättas. sä länge annu'ilningen är beroende på prövning.

188

Varder konkurs. som uppstätt tf- ter ansökning av borgent'ir. avskri- ven jämlikt 185 S*. vare borgenären pliktig att vidkännas de av för/a- randet fi'iranledda kostnaderna. däri inbegripen gottgörelse. efter konkursdomarens beprövande. till god man, sotn omfi'irmäles i nämn- da paragraf under 2). Beslutet om konkttrsens avskrivande skall inne— hålla åläggande för borgenären att gälda nämnda kostnader. därvid varje kostnadsbelopp skall särskilt (ingivas.

Har konkurs upphört annorledes än genom slttttttdelning. äge kott- kursdonutren. i den mån konkurs- boet ej länmar til/gäng till gäldan- de av vad kottkttrsdomaren förskju- tit för kungt'irelser. kallelser och tutderrättelser. som bort gäldas av boet. och kostnaderna ej heller kunnat ttttagas av borgenär. vilken jämlikt första stycket är ansvarig för desamma. att av allmänna nte- del ttndfii ersättning för vad sålun- dafi'irskjutits.

1"t'it'es1ttgen lydelse

dig/teten bestämma arvode tillför— valtaren och ersättning för kostnad som uppdraget ltar med/ört. Ifråga om arvode äga 82 och 83 M 84 # första stycket satut 80 # motsva- rande tillämpning.

l'inns i boet egendom. vari sär- skild fi'irmånsrt'itt äger rum. gäller 81 s*.

Regeringen eller myndighet som regeringen ln'stt'immer faststt'iller lasa som skall tillämpas vid be- stämmande av arvode till fi'irvalta— ren. när konkurs avskrives ett/igt [85 d s*.

&

Kostnaderna för konkurs som ltar avskrivits enligt 185 d .Q' skola utgä ur konkursboetfram/ör annan sknld som boet har ådragit sig. Hur konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än staten och ktm- na konkttrskostnaderna ej uttagas ttr boet. skall borgent'iren betala dessa. dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid ti- den för konkursbes/utet gällande basbeloppet enligt lagett (1962: 38! ) om allmän _Ii'irsäkring. Äro fle- ra borgenärer betalningsskyldiga. svara de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall. i den mån boet be/innes otillräckligt. innehålla äläggande för ansvarig borgenär att betala kostnaderna med angiv- na begrt'insning. Kunna konkurs- kostnaderna ej ttttagas ar boet eller av borgenären. skola de utgä av allmänna medel.

Kostnaderna för konkurs som har avskrivits enligt 186 # skola ut- gå ur konkttrsboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kunna konkttrskostnaderna ej utta- gas ur boet. skola de tttgå av all- männa medel.

Har konkurs upphört på annat sätt än som ltar angivits i första el- ler andra stycket. äger andra stye- ket motsvaratule tillämpning.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ISQ ?"

Avgär förvaltare före konkursens avslutande. skall redovisning för förvaltningen. evad denna hand- hafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan. ofördröjli- gen avgivas. Har förvaltningen va- rit delad. såsom i 52 s*" första styc- ket är stadgat. skall redovisningen avse allenast den del av förvalt- ningen. som varit in den avgående förvaltaren uppdragen.

Da förslag till slututdelning fram- lägges eller. där ackord kommit till stand. egendomen i boet äterställes till gäldenären. skall ock redovis- ning för lörvaltningen av boet avgi- vas.

Rättens ombudsman har att granska redovisning. varom ovan förmäles. och däröver avgiva utlä- tande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas till- gängliga för dem. som önska taga del av handlingarna. Avgivcs redo- visning i sammanhang med fram- läggande av förslag till slututdel- ning. skola redovisningshandlingar- nu vara att tillgå för granskning från och med samma dag och åt samma ställe som utdelningsft'irslaget: och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse. som omförmäles i l29 &. Dä redovisning eljest avgi- ves. äge ombtulsmannen efter sam- råd med förvaltaren bestämma stäl- le. där redovisningshandlingarna skola hällas tillgängliga; låte ock en gång i Post- och lnn'kes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. kungö- ra. frän och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.

'" Senaste lydelse l9771675.

Avgär förvaltare som har utsetts enligt 45 eller 40 s* före konkursens avslutande. skall redovisning för förvaltningen. evad denna hand- hafts av den avgående ensam eller av honom jämte annan. ofi'irdröjli- gen avgivas till tillsynsmyndighe- ten. Har förvaltningen varit delad. såsom i50 s första stycket är stad— gat. skall redovisningen avse alle— nast den del av förvaltningen. som varit ät den avgående förvaltaren uppdragen.

Da förslag till slututdelning fram- lägges enligt [29 # eller, där ackord kommit till stånd. egendomen i boet äterställes till gäldenären. skall ock redovisning för förvalt- ningen av boet avgivas u'll tillsyns- myndigheten.

7'illsynsmyttdigheten har att granska redovisning. varom ovan förmäles. och däröver avgiva utla- tande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas till- gängliga för dem. som önska taga del av handlingarna. Avgives redo- visning i sammanhang med fram- läggande av förslag till slututdel- ning. skola redovisningshandlingar- na vara att tillga för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslagel: och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse. som omförmäles i 129 &. Dä redovisning eljest avgi- ves. äge tillsynsmyndigheten efter samråd med förvaltaren bestämma ställe. där redovisningshandlingar- na skola hallas tillgängliga: late ock en gång i Post- och Inrikes Tidning- ar och dcn eller de ortstidningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. kungöra. frön och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse F'r'irexlagelt lydelse

l kungörelse angående redovisnings frar'nläggande skall ock nämnas. att den. som vill klandra redovisningen. har att anhängiggöra sin talan på sätt och inom tid. som stadgas i l9l &.

Då kungörelse. som ovan sägs. utfärdas. skola rcdovisningshand- lingarna i styrkt avskrift genom mn- lmdmwnnens försorg tillställas konkursdomaren för att hos honom vara att tillgå: äro räkenskaper eller andra handlingar. som bifogats re- dovisningen. av vidlyftigare be- skaffenhet. vare dock ej nödigt. att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte umbudsman/ten att ofördrt'ijligen efter kungörelsens utfärdande till gäldenären och varje borgenär". som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betal- ning och vars adress är känd. med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen: dock att. där ackord kommit till stånd. dylikt meddelan- de ej skall avsändas till borgenär. som för sin bevakade fordran icke äger förmänsrätt.

Dä kungörelse. som ovan sägs. utfärdas. skola redovisningshand- lingarna i styrkt avskrift genom till- ,yynsmyndighetens försorg tillstäl- las konkursdomaren för att hos ho- nom vara att tillgå: äro räkenskaper eller andra handlingar. som bifo- gats redovisningen. av vidlyftigare beskaffenhet. vare dock ej nödigt. att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte til/.t'_t'ns'myn- dig/teten att ofördri')j|igen efter kungörelsens utfärdande till gälde— nären och varje borgenär. som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betalning och vars adress är känd. med posten över- sända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisning- en: dock att. där ackord kommit till stånd. dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär. som för sin bevakade fordran icke äger för— mänsrätt.

190 #45

Varder beslut om konkurs upp- hävt av högre rätt eller varder kon- kurs avskriven jämlikt l24ä eller nedlagd jämlikt l49 &. skall förval- taren ofördröjligen till gäldenären avgiva redovisning för förvaltning- en av boet. Har konkursdomaren jämlikt l48ä förordnat. att kon- kursboet tillhöriga medel skola överlämnas till gäldenären. skall ock redovisning ofördröjligen avgi- vas till honom.

'5 Senaste lydelse 1975: 244.

Varder beslut om konkurs upp- hävt av högre rätt eller varder kon- kurs avskriven jämlikt l24ä eller nedlagd jämlikt l49 &. skall förval- taren ofördröjligen till gäldenären uelz til/.t'ynsmyndigheten avgiva re- dovisning för förvaltningen av boet. Har konkursdomaren jämlikt l485 eller I85g ;; andra slyelxet förordnat, att konkursboet tillhöri- ga medel skola överlämnas till gäl- denären. skall ock redovisning ofördröjligen avgivas till honom aeh tillsynsmy"(ligheten.

Redovisning som sltall avgivas av förvaltaren enligt 185 (I. [85 d. I85_/ieller [85 g &" gäller som slutre- dovisning.

' Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

60

Föreslagen lydelse

Avskrives konkurs enligt 186 &. gälle den redovisning. som enligt sam— ma paragraf skall avgivas av förvaltaren. såsom slutredovisning.

191 &

Vill gäldenären klandra redovis- ning. varom stadgas i 189 eller 190 s. eller vill i fall. som avses i 189 & borgenär. vars rätt kan vara beroende av redovisningen. kland- ra densamma. skall talan instäm- mas till den rätt, där konkursen är eller varit anhängig. inom tre mäna- der. räknat i fall. som avsesi 189 5. från den dag. då redovisningen en- ligt vad kungjort blivit först varit för granskning tillgänglig. ifall. som avses i 191) 5 första stycket. från det redovisningen tillställdes gälde- nären och i fall. som i 190 & andra stycket sägs. från det beslutet om avskrivning av konkursen vann la- ga kraft.

Vill gäldenären klandra redovis- ning. varom stadgas i 189 eller 190 5. eller vill i fall. som avses i l89 % eller [90 55 andra eller tredje stycket. borgenär. vars rätt kan va- ra beroende av redovisningen. klandra densamma, skall talan in- stämmas till den rätt, där konkur- sen är eller varit anhängig. inom tre månader. räknat i fall. som avses i 189 ä. från den dag, då redovisning- en enligt vad kungjort blivit först va- rit för granskning tillgänglig, i fall. som avses i 1905 första stycket. från det redovisningen tillställdes gäldenären. i fall, som avses i 190 5 andra Stycket. från det redovis- ningen inkom till konkursdomaren och i fall. som avses i 190 55 tredje stycket, från det beslutet om av- skrivning av konkursen vann laga kraft.

7"il/s_vnsmyna'igheten får klandra redovisning som avses i 189 eller I 90 3; . Härvid tiga hestt'immelserna i första stycket om gäldenärens klandertalan motsvarande tillämp- ning. Ifall som avses i [90 så"./"örsta stycket skall dock klandertiden riik— nasjrån det redovisningen tillställ- des tills_vnsmyndig/teten.

193 ä'”

Konkursbo. som är på obestånd, kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådant fall gälla konkurs- boet.

200 5

Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsåtgärd ej mä vidta- gas. med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke eller fått tillfälle att _vttru sig, skall icke äga tillämpning. då gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

Vad i denna lag stadgas därom att förvaltningsätgärd ej mä vidta- gas. med mindre gäldenären lämnat sitt samtycke. skall icke äga till— lämpning. dä gäldenären rymt eller eljest ej kan anträffas med kallelse.

" Förutvarande 193 & upphävd genom 1975: 244.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

(tl

I-i'ircslagen lydelse

202 &"

Erfordras under konkursen änd- rad föreskrift. i vilken eller vilka ortstidningar" kungörelser angående konkursen skola införas. ankomme på konkursdomaren att meddela och låta kungöra sadan föreskrift; underrätte ock ofördröjligen rät-

Eifordras under konkursen änd— rad föreskrift. i vilken eller vilka onstidningar kungörelser angående konkursen skola införas. ankomme pä konkursdomaren att meddela och låta kungöra sädan föreskrift: underrätte ock ofördröjligen till-

tens ombudsman därom. s_vnsnrvml'iglieten och ji'irvaltarcn

därom.

Möter hinder för införande av kungörelse om konkursen i viss ortstid- ning. skall kungörelscn anses behörigen offentliggjord. ändå att den ej inta- gits i den tidning.

Kungörelse om konkursmäls handläggning vid rätten mä utan hinder av föreskrift. att densamma skall införas i onstidning minst tio dagar före den. som utsatts för handläggningen. i sådan tidning införas senare. om kon- kursdomaren finner särskilda omständigheter därtill föranleda.

203 få

I stället för att i enlighet med vad förut i denna lag finnes stadgat genom kungörelse kalla borgenärer till rätten. då konkursmäl skall där handläg- gas. bör konkursdomaren tillämpa annat kallelsesätt. om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Kungörelse ma dock ej utbytas mot särskilda kallelser. såframt ej alla borgenärer. som i målet äga talan. underrättas så tidigt. att de kunna själva eller genom ombud infinna sig. Där kallelse sist tio dagar före den för handläggningen utsatta dagen med posten avsänts till borgenär. vars adress är känd. skall den borgenär anses behörigen under- rättad.

Å kallelse till borgenärssamman- träde. som hålles efter bevaknings- tidens utgång och icke avser pröv- ning av ackordsji'irslag. skall vad i första stycket stadgas äga motsva- rande tillämpning.

206 s

Där ej av bestämmelserna i den- na Iag annat _fi'iranledes. skola till rättens ombudsman överlämnade handlingar rörande konkursen så snart lämpligen kan ske tillställas förvaltaren för att av honom för- varas. Behöver fr'irva/taren tillgång till handling. som av ombudsman- nen inneliaves, omhesörje ombuds- mannen avskrift därav_/i'ir./örvalta- rens räkning.

" Senaste lydelse 1977: 675.

Föreligger" vid konkursens avslu- tande hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet. vil- kaji'ii'valtaren tagit hand om. äter- ställas till gäldenären. skola de överlämnas till til/s_vnsmyndighe— ten. om ejj't'irvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna sko/a bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall giiller om arkivering .

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

208 s* "

I fraga om jäv mot tjänsteman vid tillsynsntyndig/teten gäller ut- över vad som _li'iljcr av 4 .Q' förvalt— ningslagcn tl97l:29(l) att den sorti i mål om utlugande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel har tagit befattning med itt- drivning avjordran som göres gäl- lande ikonkursen eller vidtagit exe- kutiv åtgärd för tillaga/ide av så- dan fordran (j_/'ärjitllgt'ira tillsyns- uppgift i konkursen.

209 549

Ktrnkursdomaren äge. ändå (ltt han är jävig. meddela de beslut el- ler vidtaga de åtgärder. som om— förmält'ts i 6 # tredje stycket. 7 och I() 5.5. l.? 9" andra stycket samt 13, 15. 19 och 20! få:/inner konkurs- domaren. då konkurs uppstått. an- ledning till antagande. att gäldenä- rens bo icke förslår till bestridande av konkurskostnaderna. äge han ock. utan hinder avjäv. vidtaga de åtgärder. som för sådant fall jöre- skrivas i [85 # under I) och 2). Är konkursdomaren avjäv hindrad att utse konkursji'irvaltare enligt 43 5. skall han uppdraga åt lämplig per- son att laga vård om boet intill dess jörvaltare varder av oiävig domare utsedd.

Mo! tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får talan ej föras i andra fall än som avses i 27 eller 98 sf.

210 år*"

Över beslut. som konkursdoma- ren meddelat ifall. där sådant enligt denna lag på honom ankommer. må klagan föras i hovrätten; dock må ej klagas däröver att rättens ombuds- man entledigats eller att förvaltare til/hållits att jul/göra sitta åliggan- den.

Över beslut. som konkursdomaren meddelat i fall. där sådant enligt denna lag på honom ankommer. må klagan föras i hovrätten.

Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt l49 &. varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i Post- och lnrikes Tidningar.

'” Förutvarande 208 & upphävd genom 1975: 244. " Senaste lydelse 1975: 244. 50 Senaste lydelse 19771675.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

Beslut av konkursdomaren ifrå— gor. som om/örnzäles i 3. 4 eller 6 kap. eller om förordnade eller ent— ledigande av tillsynsman enligt l7l b % länder omedelbart till efter— rättelse. om ej annat förordnas; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tillämpning ä beslut. var— igenom förelagt vite utdömts.

63

Föreslagen lydelse

Beslut av konkursdomaren ide hän- seenden som avses i 3. 4 eller 6 kap. eller om förordnande eller ent- ledigande av tillsynsman enligt [71 b & eller om utseende eller en!- ledigande av _ji'irvaltare enligt 185 a 5 länder omedelbart till efter- rättelse. om ej annat förordnas; dock att vad sålunda stadgats icke skall äga tillämpning ä beslut. var- igenom förelagt vite utdömts.

.?It) a &”

Talan mot konkursdomarens be- slut färföras även av tillsynsmyn- digheten. om beslutet rör formen _lör konkursens handläggning. utse- ende eller entledigande avjörvalta— re. antalet förvaltare. delning av

fi'irvaltningen mellan _jleraförvalta- re. uppdrag eller arvode enligt 50 a #,förskotl enligt 86 a .6 til/jör- valtare, reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig

pass. hämtning eller häktning. föreläggande eller utdömande av vite. avskrivning av konkursen en- ligt l86 s* eller arvode eller kost- nadsersättning till _ji'irvaltare enligt l87 äjörsta stycket.

2I()b 55

'Om borgenär (utser att beslut av borgenärerna i_/räga som avses i [08 # tredje stycket andra mening- en icke har tillkommit på lagligt sätt. jär han anji'ira besvär där- över.

Anser borgenär eller gäldenären att beslut varigenom ackordsför- slag jörkastats av borgenärerna icke har tillkommit på lagligt sätt. får besvär (ln/äras mot beslutet. av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav.

Ifråga om besvär enligt denna paragraf äga bestämmelserna i 210 # om klagan över konkursdo- marens beslut motsvarande till— lämpning.

Prop. 1978/79: 105

,.N'uvarande lydelse

64

Ft'ircslagen lydelse

211 år"

Mal. som aVses i 16.27. 35. 93. 98, 164 eller IX.? s*. skall utan förbe- redelse företagas till huvudförhand- ling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvtldförhandling. äge rätten. om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras. förordv na. att förberedelse skall äga rum. samt meddela erforderliga före- skrifter därom. Vid huvml/örlmnd- ling i mål som avscsi Ib # eller 85 .5 är rätten dont/ör med en lag/aren domare.

Mål, som avses i l09 eller I30 ä. mä ej _jöretagas till hurial/inhand- ling. med mindre sammanträde för muntlig .ji'irberedelse häl/its. Läm- na samtliga närvarande sitt samtyc- ke därtill eller finnes saken uppen- bar. mä huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förbere- delsen. Hål/es ej huvud/i'lrhaml- lingen i omedelbart samband med _fi'irberedelsen. skall envar som när- varit och vars adress är känd erhäl- la särskild underrättelse om tid och ställe för hui'ud/i'irhamllingen. sä framt ej besked därom lämnats lttl- derji'irlwredelsen.

Mal. som avses i lb. 85. 93 eller lb4 ;. skall tltan förberedelse före- tagas till huvudförhandling. Utsät- tes mälet till fortsatt eller ny huvud- förhandling. äge rätten. om det er- fordras för att målet vid denna skall kunna slutföras. förordna. att för- beredelse skall äga rum. samt med- dela erforderliga föresklifter där— om.

Ima'l. som avses i l09 eller 130 &. skall hut'udjörhand/ing _li'iregas av _li'irberedelse. om det behövs. Häl- les sammanträde för muntlig förbe— redelse och lämna samtliga närva- rande sitt samtycke därtill eller lin— nes saken uppenbar. ma huvudför— handlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Vid huvudtörhand/ing i mål som avses i denna paragraf är rätten dom/ör med en lag/aren domare.

Uteblir i mål. som avses i denna paragraf. part eller annan. som äger komma tillstädes vid förhandling. utgöre det ej hinder för målets handlägg- ning och avgörande. om ej annat är stadgat.

Beträffande talan mot avgörande i mål. som nu sagts. gälle vad i rät- tegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål. som väckts vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts bes/ltt. varigenom sädan av gäldenären _jörd talan. som av- ses i 1835 tredje stycket andra punkten. blivit bifallen. mä klagan ej.!i'iras.

5' Senaste lydelse l973z243.

Beträffande talan mot avgörande i mål. som nu sagts. gälle vad i rät- tegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål. som väckts vid und errätt.

Prop. 1978/79: 105 65

Nuvarande lydelse Föreslagen l_vdelse

I'll a s* Talan mot avgt'irande i mäl som avses i 85 s" _litrji'iras även av till- s_vnsm_vndigheten.

219 5852 Åtal mot gäldenär för brottsligt Åtal mot gäldenär för gälde/lärs- _l't'irhällande mot borgenärer. så ock ' brott. sä ock åtal för förbrytelse. åtal för förbrytelse. som omförmä- som omförmäles i 213 5. mä väckas les i 213 eller 2/4 #. ma väckas vid vid den rätt. där konkursen är eller den rätt. där konkursen är eller va- varit anhängig. rit anhängig.

'l'alan. som avses i 216 s. skall anhängiggöras vid den rätt. dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjutits eller skolat hänskjutas. och må i nämnda mål utan stämning väckas. ändå att den. mot vilken sådan ta- lan föres. är tillstädes genom ombud.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs. i vilken konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

3. Förekommer i annan lag eller författning bestämmelse om att åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs el- ler att viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall. om konkursen handlägges som mindre konkurs. fristen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutet.

4. Åtgärd som enligt föreskrift i lag ellcrannan författning ankommer på rättens ombudsman skall i stället vidtagas av förvaltaren.

5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag. tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.

Senaste lydelse 1957: 97. 5 Riksdagen [978/79. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 66

2. Förslag till Lag om ändring ijordabalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 31 äjordabalken' skall ha nedan angiv- na lydelse.

Nuvarande lydelse F öres/agen lydelse

12 kap.

31 & Föl—sättes hyresgästen i konkurs. Försättes hyresgästen i konkurs. får konkursboet uppsäga avtalet. är konkursboet uppsäga avtalet.

Beträffande bostadslägenhet ford— Beträffande bostadslägenhet ford- ras dock att gäldenären samtycker ras dock att gäldenären samtycker till uppsägningen eller att rättens till uppsägningen. ombudsman godkänner denna.

Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvär- den säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas. fär hyresvärden uppsäga avtalet om han ej erhåller sådan säkerhet inom en vecka efter anfordran.

Inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet konkursen efter tillträdet och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vil- ken han skäligen kan nöjas. får hyresvärden uppsäga avtalet. om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid kon- kursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hy- restiden eller. när hyresrätten får överlåtas. överlåtelse sker i enlighet med avtalet.

Uppsäges avtalet enligt första—tredje stycket. har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1980.

1 12 kap.jordabalken omtryckt 1974: 1083.

Prop. 1978/79: 105

3. Förslag till

67

Lag om ändring i lagen ( l921:244) om utmätningsed

Härigenom föreskrivs att 13 .b" lagen (1921z244) om utmätningsed skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse ["i'irexlagen lydelse

13 9" Har gäldenär avlagt utmätningscd. vare han ej pliktig att innan tre är för- flutit änyo avlägga sadan ed. där det ej göres sannolikt. att ny tillgäng efter edgängen tillfallit honom. '

Samma lag vare. dä gäldenären avlagt houppteckningsed i konkurs. som avskrivits jämlikt 185 eller 186 & konkurslagen eller avslutats getton) slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer er- hållit full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkur- sen upphörde.

Samma lag vare. da gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs. som avskrivits jämlikt [85 cl eller 1865 konkttrslagen (1921: 225) eller avslutats på annat sätt utan att icke förmänsberättigade borgenärer er- hållit full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkur- sen upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs. i vilken konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

Prop. 1978/79: 105

4. Förslag till

68

Lag om ändring i lagen (l956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1956: 217) om vissa kreditinrätt-

ningars konkurs dels att 4 & skall upphöra att gälla. dels att 3 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3ä'

Kank'ursdomaren (ige/' att utan hinder ut' vad som stadgats i [9 # konkurslagen bestämma att kungö- relser angående konkursen skala införas ijlera (in två tidningar i den ort. rarest kreditinrätt/tingens sty- i'else har sitt säte. samt en eller/le- ra tidningar på annan ort. där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer. vilka enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag. från vilken räntan är ogul- den.jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingi- vas till konkursdomaren. Vid hu- vudskriften bör fogas avskrifter till det antal, som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifter- nas överensstämmelse med hu- vudskriften blivit av konkursdoma- ren bekräftad. skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar. som vill ta- ga del av densamma. hållas till- gänglig hos konkursdomaren, hos rättens ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kon- tor.

' Senaste lydelse 19701855.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingi- vas till konkursdomaren. Vid hu- vudskriften bör fogas avskrifter till det antal. som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifter- nas överensstämmelse med hu- vudskn'ften blivit av konkursdoma- ren bekräftad. skall förteckningen i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envar. som vill ta- ga del av densamma. hållas till- gänglig hos konkursdomaren. hos förvaltarna samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Prop. 1978/79: 105

Nuvarande lydelse

69

Föreslagen lydelse

Fordran. som upptagits på förteckningen. skall anses vara bevakad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för

fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer. varom ovalt i denna paragraf ji'irmäles, skola kallelsebrev enligt 20 # konkursla- gen ieke utsändas. Erinrun därom skall intagas [ kungörelse. som sägs i I 9.6 samma lag. Meddelan- den enligt [03 # konkurslagen skola ej heller utsändes till sådana bor- genärer. utan skall i stället vad konkursdomaren enligt sistnämnda paragrafbestämt kungöras en gång i allmänna tidningarna och den el- ler de ortstidningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129. 155. 161 och 189 åå konkurs- lagen föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning. som av konkursdomaren bestäm- mes efter samråd med rättens om- budsman och förvaltarna. bringas till ifrågavarande borgenärers kän- nedom. Underrättelse om vad så- lunda bestämts skall genom rättens ombudsmansförsorg kungöras i de tidningar. som nyss sagts-

Vad k(mkursdomaren bestämt enligt 10.3 # konkurslagen(I92I: 225) skall kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar. som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129. 155. 161 och 189 5.6 konkursla- gen föreskrives om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ac- kordsförslag och yttranden må in- nehållet i nämnda meddelanden och handlingar i annan ordning. som av konkursdomaren bestäm- mes cfter samråd. när [89 5 kan- kurslagen är tillämplig med till- synsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltarna bringas till ifrågavarande borgenärers känne- dom. Underrättelse om vad sålun- da bestämts skall kungöras i de tid- ningar. som nyss sagts. av tillsyns- myndigheten när avsteg gjorts från ji'ireskrifterna i 1899' och i övriga fall av ft'irvaltarna ..

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fonfarande i fråga om konkurs. i vilken konkursbeslutet meddelats före ikraftträdandet.

Prop. 1978/79: 105 70

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid kon- kurs

Härigenom föreskrivs att 2. 6—8 och 11 ää lagen ( 1970: 741 1 om statlig lö- negaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 ä' Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan er- sättning som har förmånsrätt enligt 12 å förmånsrättslagen (1970: 979) och för fordran på pension som har förmänsrätt enligt 12 eller 13 & samma lag.

Har någon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i kon- kurs. utgår betalning även för kost- naden härför och. om konkursen avskrivits enligt [85 # konkursla- gen (1921:2251. för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 5 sam- ma lag.

Har någon på grund av fordran som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i kon— kurs. utgår betalning även för kost- naden härför och. om konkursen avskrivits enligt [85 d & konkursla- gen (l921:2251. för kostnad som han ålagts att utge enligt 188 & sam- ma lag.

Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 & förmänsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 & la- gen (1962: 381) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

6 52 Konkursjl'irvaltaren skall snarast Förvaltare i konkurs. som hund- efter konkursbeslutet underrätta lägges i enlighet med vad som iall- myndighet som avses i 5 & om ford- ran på lön för uppsägningstid i den mån fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. 1 övrigt skall underrättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garan- tin efter bevakning blivit utdel- ningsgill.

' Senaste lydelse 1975: 1250. 2 Senaste lydelse 1975: 1261.

män/tet är föreskrivet i fråga om konkurs. skall snarast efter kon- kursbeslutet underrätta myndighet som avses i 5 & om fordran på lön för uppsägningstid i den mån ford- ringen enligt förvaltarens bedöman- de är klar. Underrättelse bör läm- nas även om annan fordran som omfattas av garantin under samma förutsättning. 1 övrigt skall under- rättelse lämnas utan dröjsmål när fordran som omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelnings- gill.

Prop. 1978/79: 105 71

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Underrättelse som avses i första stycket behöver icke lämnas i den man arbetstagaren fär lyfta betalning för sin fordran enligt 143 & konkurslagen (192112251. beträffande fordran på lön för uppsägningstid pä fordringens förfallodag och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan fordringen blivit utdelningsgill.

När underrättelse lämnas enligt första stycket första eller andra mening- en skall konktrrsl'i'irvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med underrättelsen. Bevakning sker genom att förvalta- ren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättelsen med angivande av att denna avser bevakning. Förvaltaren skall i sådant fall genast underv rätta arbetstagaren om bevakningen.

7 s"

Handlägges konkurs enligt 185 55 konkurslagen( 1921: 225) och finnes anledning antaga att fordran. som omfattas av garantin. kan göras gäl— lande. skall konkursdomaren ge- nast sända underrättelse därom till kronofogdemyndigheten i gäldenä- rens lremnrtskmnnrun. Sedan tid för gäldenärens edgang har be- stämts. skall myndigheten under- rättas därom. Myndigheten har be.- hörighet som borgenär. även om staten icke innehar fordran hos gäl- denären.

Första stycket gäller i tillämpliga delar. när konkursdomaren motta- git anmälan som avses i 186 & kon- kurslagen (1921.'225) utan att un- derrättelse som avses i 6 ? lämnats dessförinnan.

Handlägges konkurs som mindre konkurs enligt konkurslagen (1921: 225) och finnes anledning an- taga att fordran. som omfattas av garantin. kan göras gällande. skall konkursdomaren genast sända un- derrättelse därom till kronofogde- myndigheten i den ort. där gälde- m'iren ln'ir svara i [viste/mil sinn ungar git/tl i allmänhet. Sedan tid för gäldenärens edgang har be- stämts. skall myndigheten under- rättas därom. Myndigheten har be- hörighet som borgenär. även om staten icke innehar fordran hos gäl- denären.

Första stycket gäller—i tillämpliga delar. när konkursdomaren _li'an konkMrs/inval!!!ren mottagit anmä— lan som avses i 186 # konkurslagen eller fraga på annat sätt uppkom— mit unr avskrivning av konkursen enligt nämnda paragraf utan att underrättelse som avses i 6 & läm— nats dessförinnan.

8 5"

Det åligger kronofogdemyndig- het som får underrättelse enligt 7 9" att skyndsamt pröva i vad mån be- talning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen. Detta gäller" även när fordran i konkursen på an- nat sätt blir känd för myndigheten.

" Senaste lydelse 1975: 1261. " Senaste lydelse 1975: 1261.

Det åligger kronofogdemyndig— het som får underrättelse enligt 7 5 eller anmälan enligt 185 b 55 kan- kurslagen (I92I:225) att skyndsamt pröva i vad mån betalning enligt ga- rantin skall utgå för fordran i kon- kursen. Detta gäller även när ford- ran i konkursen på annat sätt blir känd för myndigheten.

Prop. 1978/79: 105 72

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning enligt första stycket pä anfordran lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhällanden eller pensionsförhållanden. Undandrager sig ar- betsgivaren att fullgöra detta. kan han efter omständigheterna hämtas eller häktas.

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofog- dcmyndighetcn. hämtning eller häktning utgår av allmänna medel. 1 övrigt gäller" be- träffande sädan åtgärd 95.5 kon- kurslagen (I92I:2251 i tillämpliga delar.

Kostnaden för

Beslut om hämtning eller häkt- ning meddelas av konkursdomaren efter framställning från kronofog- demyndigheten. Kostnaden för hämtning eller häktning utgår av allmänna medel. 1 övrigt gäller be- träffande sådan åtgärd 955 kon- kurslagen i tillämpliga delar.

Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta den i 5 € avsed- da myndigheten angående fordran som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalningsgrundande. Förekommer anledning därtill får kro- nofogdemyndigheten återkalla sitt beslut. om det sker innan utbetalning har" ägt rum.

11 å'”

Överlåtes fordran. har förvärvaren rätt till garantibelopp enligt denna lag endast om förvärvet avsett av arbetsgivaren innehållet. ej utbetalt mät- ningsar'vodc eller därmed jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift eller förvärvet skett sedan konkursbeslutet meddelats och förvärvaren är ar- betstagarorganisation i vilken överlåtaren är medlem eller fond i vars för- valtning organisationen deltar.

Rätt till garantibelopp enligt la- gen tiIlkommer underhållsberätti- gad för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel. Sådan

Rätt till garantibelopp enligt la- gen tillkommer underhållsberätti- gad för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel. Sådan

rätt tillkommer dock ej kommun som har utgivit bidragsförskott för under'hållsbidrag.

rätt tillkommer dock ej allmän jör- st'ikringskassa som har utgivit bi- dragsförskott för underhållsbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser i 2 och 6—8 åå gäller fortfarande i fråga om konkurs. i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

5 Senaste lydelse 1975: 1261.

Prop. 1978/79: 105 6 Förslag till

73

Lag om ändring i lagen (l971:494) om exekutiv försäljning av fast

Hänvisningar till S5

egendom

Härigenom föreskrivs att 13 5 lagen (l97lz494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse ["t'ireslagen lydelse

Bs"

Hör fastigheten till konkursbo. kan borgenär som i konkursen be- vakat fordran med panträtt eller bättre förmånsr'ätt i fastigheten be- gära att fastigheten säljes för hans fordran. om hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styr- kes.

Hör fastigheten till konkursbo. kan borgenär som har fordran med panträtt eller bättre förmänsrätt i fastigheten begära att fastigheten säljes för hans fordran. om hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styrkes.

Borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket skall anmäla detta hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Bestämmelserna i 12 s" äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träderi kraft den ljantrari 1980.

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luft- fartyg m.m.

Härigenom föreskrivs utt 5 & lagen (19711500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5å'

Hör egendomen till konkursbo. kan borgenär. som i konkursen be- vakat fordran varmed är förenad luftpanträtt eller för vilken egendo- men svarar på grund av inteckning eller varmed är förenad retentions- rätt eller förmånsrätt enligt 10 & förmånsrättslagen (l97t):979). be- gära att egendomen säljes för hans

' Senaste lydelse 1975: 1252.

Hör egendomen till konkursbo. kan borgenär. som har fordran var- med är förenad ltrftpanträtt eller för vilken egendomen svarar på grtrnd av inteckning eller varmed är för— enad retentionsrätt eller förmåns— rätt enligt 1015 förmånsrättslagen (1970: 979). begära att egendomen säljes för hans fordran. om hans

Prop. 1978/79: 105 74

!N'nvaram/e lydelse I-"t'ireslagen lydelse

fordran. om hans rätt till betalning rätt till betalning ur egendomen är ur egendomen är ostridig eller styr- ostridig eller styrkes. kes.

Bestämmelserna i 4 ääger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att ut— lösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1980.

8. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 10 & rättshjälpslagen (19721429) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' l"(')'resla_r.:ett lydelse

10 lå

Skall den som beviljats allmän Skall den som beviljats allmän rättshjälp ställa säkerhet för att få rättshjälp ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad. skingringsför- till stånd kvarstad. skingringsför- bud eller annan handräckning enligt bud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsöknings- rättegångsbalken. utsökningslagen lagen (1877: 31 s. 1). får rättshjälps— (l877:31 s. 1) eller konkurslagen nämnden utfärda ansvarsförbindel- (1921:225). får rättshjälpsnämnden se på statens vägnar. utfärda ansvarsförbindelse på sta-

tens vägnar.

Första styckct äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42 a' utsökningslagen. om allmän rättshjälp beviljats i verk— ställighetsärendet.

Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten. anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1980.

' Lydelse enligt förslag i prop. 1978/79: 90.

Prop. 1978/79: 105 75

Utdrag JUSTlTlEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978 — 09 — 28

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Bohman. Ullsten, Romanus. Turesson. Antonsson, Mogård. Olsson, Dahlgren. Äs- ling. Mundebo. Krönmark, Wikström. Johansson. Friggebo. Wirtén

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till ändring i konkurslagen (l921:225), m.m.

1 Inledning

Sedan några år pågår en genomgripande revision av konkurslagstift- ningen. Ett första steg i reformarbetet togs år 1975. Då beslöt riksdagen (prop. 1975:6. LU 1975:12. rskr 1975:91) om viktiga ändringar i den materiella konkursrätten. bl.a. i reglerna om konkursgrunder och om åter- vinning till konkursbo. Samtidigt tillkom nya regler om förfarandet i samband med prövning av konkursansökan. De nya bestämmelserna trädde i kraft den ljuli 1975 (SFS 1975: 244—255).

Den nu nämnda reformen grundade sig på förslag av lagberedningen (SOU I970:75). År 1971 tillsattes konkurslagskommitte'n (Ju 197lz06) med uppgift att göra en allmän översyn av konkursförfarandet. I delbetän- kandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog kommittén en ny och enklare form för handläggning av mindre konkurser. Betänkandet innehöll också förslag till nya regler om ansvaret för konkurskostnadema samt om konkursförvaltares kvalifikationer och utseende av förvaltare i större konkurser.

Kommitténs förslag togs i huvudsak upp i prop. 1975/761210. Proposi- tionsförslaget avvek dock på vissa punkter från kommitténs förslag. Medan kommittén hade ansett att i allmänhet advokater skulle utses till förvaltare i de mindre konkurserna skulle enligt propositionen som regel kronofogdemyndighetema anlitas som förvaltare i dessa konkurser. Vidare föreslogs i propositionen att konkursdomaren i tveksamma fall skulle kunna dröja med att besluta om handläggningsform och därvid vid

Prop. 1978/79: 105 76

behov kunna uppdra åt kronofogdemyndighet att utreda hur konkursen skulle handläggas.

I sitt betänkande med anledning av propositionen (LU 1976/77:11) anförde lagutskottet att det hade inhämtat att konkurslagskommittén avsåg att senast under våren 1977 lägga fram förslag angående förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Förslaget skulle bl.a. innebära att tillsyns- funktionema i ordinära konkurser skulle åvila kronofogdemyndighet. Lag- utskottet ansåg att det mot bakgrund av vad som upplysts om kommitténs tillämnade förslag var tveksamt om kron'ofogdemyndighet som regel borde förordnas till förvaltare i mindre konkurser. Utskottet fann även andra skäl tala mot förslaget i propositionen. De av utskottet anförda skälen talade enligt utskottets mening starkt för att frågorna om förvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Utskottet hemställde därför att riksdagen skulle avslå propositionen i sin helhet. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1976/77:b3).

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen konkurslagskom- mittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet hade anfört (Dir. 1977:09).

Kommittén' har i juli 1977 avlämnat delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Kommittén föreslår häri nya regler om förvaltning och tillsyn i både mindre och ordinära konkurser. I sitt förslag har kommit- tén arbetat in åtskilliga av de bestämmelser som föreslogs i prop. 1975/76:210. bl.a. när det gäller förvaltningen i mindre konkurser. Kommitténslagförslag börfogas till protokollet i detta ärende som bilaga ].

Över det nyssnämnda betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt. hovrätten över Skåne och Blekinge. Stockholms. Göteborgs. Borås. Västerås och Umeå tingsrätter, domstolsverket. rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ). bokföringsnämnden. bankinspektionen. statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). riksarkivet. kommers- kollegium. arbetsdomstolen (AD). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). statens industriverk, Iänsstyrelsema i Södermanlands, Kalmar samt Göteborgs och Bohus län. utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen (USS). företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03. FOK). Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Finansieringsföretagens förening. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Svenska arbetsgivareför-

' Ledamöter hovrättslagmannen Bengt Rydin. ordförande. expeditionschefen/rätts- chefen Edmund Gabrielsson. verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall samt advokaten Anders R. Ohman.

Prop. 1978/79: 105 77

eningen (SAF), Sveriges industriförbund. Sveriges grossistförbund. Sveriges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHlO). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Familjeföretagens förening. Sveriges ackordscentral. Svenska handelskammarförbundet, Svenska fö- retagares riksförbund. Företagareföreningarnas förbund. Föreningen auk- toriserade revisorer och Svenska revisorsamfundet. Sveriges köpmanna- förbund och 81110 har avgett ett gemensamt remissyttrande.

Remissinstansema har bifogat yttranden. RÅ från överåklagama i Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagar- distrikt samt från cheferna för länsåklagarmyndighetema i Stockholms län och Gotlands län. i Blekinge län och Kronobergs län samt i Malmöhus län.

RSV från kronofogdemyndigheterna i Stockholm. Göteborg. Malmö. Borås. Kristianstad. Umeå. Västervik. Örnsköldsvik och Östersund.

Yttrande har även inkommit från lokala skattemyndigheten i Stockholm.

Flera remissinstanser har begränsat sina yttranden till att avse vissa särskilda frågor.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Gällande rätt m.m.

2.1 Allmänt om konkursinstitutet

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gälde- närens egendom kan tas i anspråk tvångsvis för att tillgodose fordrings- ägarens krav. Det sker genom att samhället medverkar till att någon form av exekutiv åtgärd vidtas beträffande egendomen. Exekutionen kan vara inriktad på att tillgodose en enstaka borgenärs fordran genom att endast så stor del av gäldenärens egendom tas i anspråk som svarar mot fordringen. Detta är fallet vid utmätning och införsel. Frågor av det slaget regleras i utsökningslagen (1877131 5. l). UL. och till denna anslutande författningar. Exekutionen kan emellertid också syfta till att dra in all gäldenärens egendom i förfarandet. Detta blir fallet när gäldenären är insolvent. dvs. är ur stånd att betala sina skulder allt eftersom de förfaller. I sådant fall träder reglerna om konkurs i funktion. Dessa regler finns huvudsakligen i konkurslagen (1921:225). KL. Till KL ansluter numera en av regeringen utfärdad konkursförordning (1975z256). KF. 1 den upptas vissa administra- tiva föreskrifter angående förfarandet hos främst konkursdomaren.

Konkursreglema utgår från att när flera borgenärer inte kan få full täckning för sina fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till storleken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är därför att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens.

Prop. 1978/79: 105 78

Till konkursbo räknas i princip all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslut meddelas eller som tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Härutöver kan boet med stöd av reglerna om återvinning i 28—40 6 5.5 KL tillföras egendom som har frångått gäldenären genom vissa typer av rättshandlingar som har företagits före konkursutbrottet. Hur än konkursen upphör kvarstår i princip de fordringar mot gäldenären som inte blir betalda ur konkursboet eller som inte blir föremål för ackord.

En konkurs får rättsverkningar i flera olika hänseenden. Sålunda kan beslut om konkurs grunda rätt för arbetstagare att med tillämpning av systemet med statlig lönegaranti från staten få ut betalning för lön som innestår hos gäldenären. Regler härom finns främst i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen). se avsnitt 2.6.3. Konkurs kan vidare befria enskild dödsbodelägare från personligt betal- ningsansvar för den avlidnes skulder. se 21 kap. ärvdabalken (ÄB). Konkurs kan dessutom få verkningar på gäldenärens möjligheter att inneha tjänst eller uppdrag (se bl.a. 199 9 KL). Även i andra hänseenden medför konkurs inskränkningar i gäldenärens rätt att utöva verksamhet. t.ex. i fråga om möjligheten att bilda aktiebolag. Konkurs leder vidare normalt till att aktiebolag och andra slag av juridiska personer upplöses. se 13 kap. 19 å aktiebolagslagen (1975:1385). 94 15 lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar samt 29 och 37 %% lagen (1895:64 s. 1) om handels- bolag och enkla bolag.

Konkurs utgör inte något formellt villkor för att ansvar för gälde- närsbrott skall kunna ådömas. Bokföringsbrott får likväl åtalas endast under förutsättning att gäldenären har försatts i konkurs eller har fått eller erbjudits ackord eller inställt sina betalningar (11 kap. 8 & brottsbalken. BrB).

Konkursinstitutet tillämpas oavsett hur stora gäldenärens tillgångar är. KL är uppbyggd så att reglerna i första hand tar sikte på de fall då boet kan antas förslå till utdelning åt borgenärerna eller vissa av dem. Förfarandet brukar då kallas ordinär konkurs. tillgångskonkurs. förvaltarkonkurs e.d. Om boet däremot inte kan antas räcka till att betala kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet inte heller ställs för dem. används i stället ett förenklat förfarande som brukar kallas fattigkonkurs.

En konkurs anhängiggörs alltid vid allmän underrätt som konkurs- domstol (6 & KL). Det gäller oavsett vilket slag av konkurs det är fråga om. Åtskilliga frågor handläggs i rättens ställe av den konkursdomare som är knuten till domstolen. Den närmare regleringen av förfarandet fram till dess att konkurs har beslutats finns huvudsakligen i 1 kap. KL. l denna del kan hänvisas till redogörelsen i prop. 1975:6.

Bestämmelserna om konkursförfarandet finns i KL. Särskilda före- skrifter vid sidan av KL skall dock tillämpas när bank eller försäkrings- bolag har gått i konkurs. .

Prop. 1978/79: 105 79

2.2 Förfarandet vid ordinär konkurs 2.2.1 Förvaltnings— ach tillsynsorgan

1 3 kap. (41—87 åå) KL finns regler om förvaltningen av egendom som ingår i konkurs. Förvaltningen av konkursboet handhas av en eller flera förvaltare (41 å). Flera förvaltare kan utöva förvaltningen odelad men konkursdomaren kan enligt 52 & också förordna att förvaltningen av boet skall delas mellan dem. Mer än en förvaltare förekommer i ytterst få kon- kurser.

De grundläggande bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer finns i 42 5. Enligt denna paragraf skall förvaltare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvalt- ningens behöriga handhavande. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara förvaltare. Den som är anställd vid domstol — såsom domare eller eljest — får inte heller vara konkursförvaltare. Något krav på att för- valtaren skall varajurist har inte ställts upp i lagen. ] praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

Enligt 43 5 skall konkursdomaren när konkurs har uppstått utan dröjsmål utse förvaltare att provisoriskt ha hand om boet. Sådan förvaltare brukar kallas interimsförvaltare. Hans förordnande gäller till dess slutlig förvaltare har utsetts och trätt i funktion.

Enligt 45 5 första stycket skall borgenärerna vid ett särskilt samman- träde. första borgenärssammanträdet. som normalt hålls tre—fem veckor efter konkursutbrottet välja förvaltare att ha hand om boet i stället för interimsförvaltaren. Som borgenärernas beslut gäller den mening som företräds av dem som tillsammans har att fordra mest i konkursen. Dessutom krävs att dessa borgenärer utgör minst en tredjedel av de röstande. Om beslut inte kan åstadkommas på detta sätt. gäller den mening som konkursdomaren biträder. Konkursdomaren skall enligt 45 å andra stycket se till att behörighets- och lämplighetsvillkoren för förvaltare är uppfyllda. Finner konkursdomaren att den som borgenärerna har valt är obehörig eller saknar erforderlig insikt och erfarenhet eller eljest är olämplig. skall han utse annan förvaltare. Om inte någon borgenär kommer tillstädes. skall konkursdomaren enligt 45 % tredje stycket utse förvaltare. Motsvarande ordning tillämpas när tillsättande av förvaltare blir aktuellt senare under konkursen. 48 och 49 55.

I praktiken utses i regel interimsförvaltaren till slutlig förvaltare. Beslut om tillsättande av interimsförvaltare eller slutlig förvaltare kan överklagas genom besvär.

Förvaltare är berättigad till arvode ur konkursboets egendom (82—83 55).

Konkursdomaren skall enligt 44 å så snart ske kan utse en rättens ombudsman i konkursen. Denne skall enligt lagrummet vara ärlig och för- ståndig samt ha erforderlig insikt i gällande lag. Han skall också ha nödig

Prop. l978/79: 105 80

erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter och har till huvudsaklig uppgift att kontrollera förvaltningen. 1 kontrolluppgiften ingår bl.a. att granska halvårsberättelser (56 å). kvartalsräkningar (58 å) och annan redo- visning frän förvaltaren (59 och 189 55). Det är vidare förutsatt att rättens ombudsman vid behov skall bistå förvaltaren med råd. Ett flertal viktigare förvaltningsåtgärder kräver samtycke av rättens ombudsman. I vissa frågor har denne självständig beslutanderätt. En annan uppgift för rättens ombudsman är att som ordförande vid borgenärssammanträde för förlikning av tvistiga fordringar (förlikningssammanträdc) söka åstad- komma förlikning. om bevakade fordringar har blivit föremål för tvist. Vanligen anlitas vid varje särskild domstol en och samma person eller några få personer. Oftast utses advokater. Liksom förvaltaren har rättens ombudsman rätt till arvode ur konkursboets egendom (82—83 515).

Enligt 46 & skall granskningsmän tillsättas. om borgenär begär det. De väljs vid första borgenärssammanträdet av borgenärerna och har till uppgift att på deras vägnar i viss utsträckning övervaka förvaltningen. Granskningsmän kan väljas senare under konkursen endast i samband med att ny förvaltare utses. Granskningsmän utses ytterst sällan. Uppdraget som granskningsman medför inte rätt till arvode ur konkurs- boet.

Den yttersta tillsynen över förvaltningen i dess helhet utövas av konkursdomaren. Visar förvaltare motvilja. oskicklighet eller för- summelse vid fullgörandet av sitt uppdrag. kan konkursdomaren enligt 80 å — efter gjord anmälan eller självmant tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från uppdraget. På konkursdomaren ankommer också enligt 44 5 att. när så prövas skäligt. entlediga rättens ombudsman.

2.2.2 Borgenärernas och gäldenärens inflytande på konkursförfarandet

Borgenärema har enligt KL samfällt rätt att avgöra vissa förvaltnings- frågor. Befogenheten att tillsätta slutlig förvaltare och granskningsmän har redan berörts. Härutöver kan en del frågor i vissa lägen hänskjutas till avgörande av borgenärskollektivet. Detta gäller bl.a. frågor om fort- sättande av gäldenärens rörelse. försäljning av egendom. indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång. Under borgenärernas samfällda beslutanderätt faller också inskränkning av anmärkning mot bevakad fordran m.m. (108 & KL) och antagande av ackordsförslag (154 & KL).

Borgenäremas beslut fattas vid borgenärssammanträde. Allmänna regler om borgenärssammanträde finns i 8 kap. KL. Där regleras bl.a. frågor om rösträtt och omröstning vid sådant sammanträde.

Yttranderätt för borgenärskollektivet föreligger när fråga har uppkommit om att entlediga förvaltare (80 5). Även denna yttranderätt utövas vid borgenärssammanträde.

Prop. 1978/79: 105 81

l praktiken förekommer sällan andra borgenärssammanträden än första borgenärssammanträdet och förlikningssammanträde.

Enskild borgenär kan i princip påverka förfarandet genom rätt att påfordra beslut och fullfölja talan mot vissa beslut. För vissa åtgärder med avseende på särskild egendom fordras medgivande av borgenär med särskild förmånsrätt i egendomen.

Vissa förvaltningsåtgärder kräver gäldenärens hörande eller samtycke. Detta gäller framför allt olika frågor om försäljning. Gäldenären har även rätt att överklaga vissa beslut under förfarandet.

2.2.3 Förvaltningens bedrivande

Konkursförvaltaren företräder boet utåt. Förvaltarens uppgift beskrivs allmänt i 53 5 så. att han "skall besörja de ärenden. som röra borge- närernas gemensamma rätt och bästa. samt vidtaga alla åtgärder. som främja en förmånlig och snabb utredning av boet".

l konkursens inledningsskede handhas förvaltningen av interimsför- valtaren. Han skall enligt 54 å så snart ske kan ta hand om gäldenärens egendom jämte böcker och andra handlingar som rör boet. Samtidigt skall han vidta olika åtgärder för att bereda sig själv och borgenärerna överblick över boets ställning. Bl.a. skall han förrätta bouppteckning. Därvid skall gäldenären vara närvarande och uppge boet under ed. För förrättningen får förvaltaren anlita sakkunnigt biträde. om det behövs. Bouppteckningen skall ges in till konkursdomaren inom en vecka från konkursbeslutet. Möter hinder häremot. skall förvaltaren i stället ge in en borgenärsför- teckning och därefter så snart ske kan komma in med bouppteckningen. Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut har getts in och förvaltaren finner den tillförlitlig. krävs inte någon ny bouppteckning.

Enligt 55 5 skall förvaltaren under inseende av rättens ombudsman så snart ske kan upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till obeståndet. om de kunnat utrönas. Berättelsen skall innehålla en översikt över tillgångar och skulder av olika slag. Särskilt skall anmärkas. om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Föreligger misstanke om brott. skall grunden härför anges. Uppges misstanke om brott föreligga. skall konkursdomaren enligt 218 å KL underrätta åklagaren. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokförings- skyldig. skall förvaltaren ange vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda samt till berättelsen foga den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Avskrift av berättelsen med eventuellt bifogad balansräkning skall utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och även hållas tillgänglig för borgenärerna.

Har gäldenären idkat rörelse. kan denna enligt 60 & drivas vidare för 6 Riksdagen 1978179. [ saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 82

konkursboets räkning. om det är nödvändigt för en ändamålsenlig utredning av boet och fortsatt drift får ske enligt lag. Om förvaltaren efter gäldenärens hörande finner att rörelsen bör fortsättas. skall han inhämta rättens ombudsmans medgivande. Vägrar rättens ombudsman att lämna samtycke eller yrkar borgenär eller gäldenären att rörelse som fortsätter med rättens ombudsmans samtycke skall läggas ned. skall frågan hän- skjutas till borgenärerna för att avgöras av dem vid borgenärssamman- träde. Borgenärernas samtycke skall under alla förhållanden inhämtas. om rörelsen skall fortsättas längre än ett år från första borgenärssamman- trädet. Det fordras härvid att en kvalificerad majoritet bland borgenärerna röstar för att rörelsen skall fortsätta.

[ 58 & föreskrivs att förvaltaren skall sätta in influtna pengar mot ränta på konkursboets räkning i bank. i den mån de inte behövs till löpande utgifter. Banken skall godkännas av rättens ombudsman. lnsättningen skall göras inom en vecka från det de influtit. Till betalning av löpande utgifter får inte av förvaltaren hållas inne mer än vad ombudsmannen medger. Försummar förvaltaren att sätta in influtna medel. skall han till boet betala ränta bestämd enligt 6 5 räntelagen (l975:635) på det som obe- hörigen hållits inne. Även efter konkursens slut skall förvaltaren ha boets medel insatta på bank till dess utdelningsberättigad borgenär påkallar lyftning.

Av förvaltarens allmänna behörighet att företräda boet följer att det är han som säljer boets tillgångar och driver in dess fordringar. Han har dock inte fria händer att bestämma när och hur realisationen skall ske utan är bunden av ett flertal detaljerade bestämmelser i KL. [ olika hänseenden måste han inhämta samtycke av rättens ombudsman eller borgenärskol- lektivet. Även gäldenären är tillförsäkrad visst inflytande. ! vissa fall skall försäljning av konkursboets egendom ske genom annan än förvaltaren. Om ett utmätningsförfarandc inleds eller fortgår under konkurs (se 23 å andra stycket och 24 & KL). sker försäljning genom exekutiv myndighets försorg. Exekutiv försäljning av fast egendom. registrerat skepp och luftfartyg m.m. kan även ske utan samband med utmätning på begäran av konkurs- förvaltaren. En panthavare har rätt att under vissa förutsättningar själv sälja lös egendom som han har som pant eller "eljest under panträtt i handom" (73 å).

Boets egendom får enligt 61 5 första stycket inte säljas före första borge- närssammanträdet. Detta är en huvudregel från vilken vissa undantag är föreskrivna. Försäljning före nämnda sammanträde kan sålunda äga rum i samband med utmätning eller fortsatt drift av gäldenärens rörelse. Handpanthavare som själv får sälja panten kan också tänkas göra bruk'av denna sin rätt före första borgenärssammanträdet. Vidare får enligt 61 å andra stycket försäljning av lös egendom ske före sammanträdet. när det är nödvändigt för att undvika hastig värdeminskning och liknande. Lös egendom kan också säljas. om medel behövs till betalning av utgifter för

Prop. 1978/79: 105 83

boet. l fall som avses i 6l ä' andra stycket krävs tillstånd till försäljningen av rättens ombudsman. Denne. som skall höra gäldenären när det lämpligen kan ske. får bestämma om försäljningen skall ske på auktion eller under hand.

Efter första borgenärssammanträdet skall enligt 62 & boets egendom som regel säljas så snart som möjligt. Enligt 69 5 skall förvaltaren under- rätta rättens ombudsman innan han vidtar åtgärd för försäljning. Även från regeln i 62 & gäller vissa undantag.

Enligt 64 5 kan sålunda förvaltaren och rättens ombudsman gemensamt besluta om uppskov med försäljning under viss tid. dock högst sex månader från första borgenärssammanträdet. Kan förvaltaren och rättens ombudsman inte enas i frågan eller är borgenär eller gäldenären missnöjd med deras beslut eller önskas längre uppskov än sex månader. skall av- görandet hänskjutas till borgenärssammanträde. För uppskov längre än ett år fordras beslut av en kvalificerad majoritet bland borgenärerna. Rättens ombudsman kan förordna att försäljning skall anstå i avvaktan på att uppskovsfrågan avgörs. Om borgenärerna har beslutat om uppskov men nya omständigheter påkallar försäljning före anståndstidens utgång. skall enligt 65 & frågan åter underställas borgenärerna.

| 63 och 66 55 ges regler om uppskov med försäljning av egendom i sådana fall då gäldenären överklagat konkursbeslutet till hovrätten resp. lagt fram ackordsförslag.

Uppskovsreglema i 63. 64 och 66 ss utgör enligt 67 & första stycket inte hinder mot sådan försäljning som enligt 6l & får ske före första borgenärs- sammanträdet. En särskild anståndsregel i 67 å andra stycket avser det fallet att borgenär. som har förmånsrätt i viss egendom. yrkar att för- valtaren skall sälja egendomen i fråga och borgenärens rätt till betalning ur denna efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom lagakraftvunnen dom.

1 70—76 55 ges regler om hur försäljning av boets egendom skall ske. De är olika beträffande fast och lös egendom.

Den huvudsakliga regleringen i fråga om fast egendom finns i 70 5. För— valtaren får hos vederbörande myndighet begära försäljning av sådan egendom i den ordning som gäller för utmätt fast egendom. Sådan för- säljning sker normalt på exekutiv auktion men kan också ske under hand. Om förvaltaren anser det vara fördelaktigare för konkursboet att egendomen säljs genom hans egen försorg. kan detta ske. Samtycke krävs då av rättens ombudsman eller. om han motsätter sig. av borgenärerna. Försäljning i förvaltarens regi kan ske under hand eller på auktion. Om det lämpligen kan ske. skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträf- fande försäljningen.

Har exekutiv auktion på fast egendom hållits utan att försäljning kommit till stånd. får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Om det utan att exekutiv auktion hållits finns

Prop. [978/79: 105 84

anledning att anta att sådan auktion inte kommer att leda till försäljning. kan förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande. Härför krävs dock samtycke både av rättens ombudsman och av de borge- närer som i konkursen bevakat fordringar med särskild förmånsrätt i egen- domen.

Enligt 70 & fjärde stycket skall förvaltaren senast vid bevaknings- sammanträdc för auktion på fast egendom anmäla arvode. annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som bör beaktas vid egendomens för- säljning.

l 7l ? meddelas bestämmelser om försäljning av lös egendom. Sådan egendom skall förvaltaren sälja på auktion eller under hand. För den senare försäljningsformen krävs samtycke av rättens ombudsman eller. om han vägrar. av borgenärema. Rättens ombudsman skall höra gälde- nären. när det lämpligen kan ske. Beträffande lös egendom som belastas av särskild förmånsrätt gäller dessutom att den inte får säljas under hand utan samtycke av den förmånsberättigade borgenären. om hans rätt är beroende av försäljningen. För försäljning av lös egendom i samband med att gäldenärens rörelse drivs vidare krävs inga samtycken. Beträffande för- säljning av aktier m.m. gäller särskilda regler.

I fråga om försäljning av registrerat skepp. luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg skall. om egendomen finns inom riket. reglerna om försäljning av fast egendom i huvudsak ha motsvarande tillämpning. Skall fartyg. som inte är registrerat. gods i fartyg eller gods i luftfartyg säljas. får förvaltaren begära exekutiv försäljning. om egendomen finns inom landet.

Bestämmelserna i 70 & fjärde stycket har motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas under konkursen i exekutiv ordning. [ sådant fall skall förvaltaren dessutom vid behov föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt lO lå förmånsrättslagen (19701979). Om rättens ombudsman eller borgenärerna samtycker till underhands- försäljning av fast eller lös egendom. skall enligt 72 å när inte visst anbud föreligger och antas — även meddelas föreskrifter till före- kommande av försäljning till underpris.

Som berörts tidigare kan handpanthavare själv sälja panten. Detta skall enligt 73 & ske på auktion. Panthavaren måste dock först hembjuda panten åt konkursboet. Vill panthavaren inte föranstalta om försäljningen. får för- valtaren ombesörja denna.

[ 74—76 55 finns föreskrifter om kungörelser och underrättelser. när för- valtaren skall sälja konkursboets egendom på auktion.

[ 77 & ges särskilda regler om indrivning av utestående fordringar. Dessa skall drivas in av förvaltaren så snart som möjligt. Uppskov kan dock beslutas under samma förutsättningar som enligt 64 & gäller beträffande försäljning. [ vissa fall får fordran avyttras som annan lös egendom.

Förvaltarens rätt att träffa förlikning angående osäker eller tvistig

Prop. 1978/79: 105 85

tillgång regleras i 78 å. Om förvaltaren frnner det fördelaktigt för boet att förlikningsanbud antas. skall han inhämta samtycke därtill av borge- närerna i fråga om fast egendom och i övrigt av rättens ombudsman. Godkänner inte denne anbudet. får förvaltaren hänskjuta frågan till borge- närernas prövning. När det lämpligen kan ske. skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening innan förlikning ingås. Motsätter sig gäldenären förlik- ningen och ställer han säkerhet för vad som bjuds genom den. har han rätt att själv utföra tvisten.

Förvaltaren är behörig ställföreträdare för boet som part i rättegång. Enligt 79 5 får han dock inte väcka eller föra talan i rättegång för konkurs- boets räkning utan samtycke av rättens ombudsman. Detsamma gäller beträffande lagsökning. betalningsföreläggande och skiljeförfarande. Underlåter förvaltaren att inhämta erforderligt samtycke. har detta ingen verkan i målet. Förvaltaren ansvarar emellertid för skada som kan uppkomma för boet genom rättegången.

2.2.4 Tillsynen ("iver förvaltningen

Är konkursen inte avslutad vid utgången av näst efter första borgenärs- sammanträdet infallande juni eller december. skall förvaltaren enligt 56 5 inom fjorton dagar därefter till rättens ombudsman avlämna berättelse. vari alla åtgärder som vidtagits för att få förvaltningen bringad till slut noggrant anges. Senare under konkursens gång skall sådan berättelse avges varje halvår. Om det gått mer än ett år från konkursbeslutet. skall berättelsen också innehålla fullständig upplysing om orsakerna till att konkursen inte avslutats. Berättelsen skall granskas av rättens ombuds- man. som därefter skall ge in den till konkursdomaren med eventuella anmärkningar.

Enligt 57 5 är förvaltaren skyldig att föra bok. vari boets inkomster och utgifter dag efter dag antecknas. Härav följer enligt paragrafen dock inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet. som kan vara särskilt före- skriven.

Så länge konkursen pågår skall förvaltaren enligt 58 å tredje stycket inom en vecka efter utgången av varje kvartal till rättens ombudsman lämna räkning över boets inkomster och utgifter under det gångna kvarta— let. Vid sådan kvartalsräkning skall i förekommande fall fogas kontoutdrag från bank. Kvartalsräkningarna skall granskas av rättens ombudsman och hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären.

Förvaltare är skyldig att avge slutredovisning för sin förvaltning. Bestämmelser härom finns i l0 kap. KL. Rättens ombudsman skall granska redovisningen. Kungörelse om den skall utfärdas. Redovisningen kan klandras hos rätten.

Det är rättens ombudsman som utövar den närmare tillsynen över förvaltningen. Hans åligganden i detta hänseende anges allmänt i 59 å.

Prop. 1978/79: 105 86

enligt vilken han skall göra sig noga underrättad om boets tillstånd och hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.

Till grund för tillsynen ligger inte bara halvårsberättelser och kvartals- räkningar. Rättens ombudsman har dessutom befogenhet att. när han frnner det lämpligt. inventera boets kassa och övriga tillgångar samt fordra redovisning av förvaltaren.

Rättens ombudsman skall också ha tillgång till böcker och andra hand- lingar rörande boet samt äger av förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess förvaltning. Samma befogenheter tillkommer granskningsman.

Borgenär och gäldenären får ta del av redovisningshandlingar som för- valtaren gett in till rättens ombudsman. De har också rätt att av ombuds- mannen och förvaltaren erhålla upplysningar om boet och dess för- valtning.

Konkursdomaren fullgör sin tillsynsuppgift i första hand genom gransk- ning av de berättelser som förvaltaren skall upprätta. Härutöver kan

konkursdomaren begära upplysningar om boet av rättens ombudsman och förvaltaren.

2.2.5 th'uknings- ut'/r u[de/ningsförfarandet m.m.

l 5 kap. KL (100— 124 55) ges regler om vilka fordringar som får göras gällande i konkurs samt om bevakning av fordringar och anmärkning mot bevakning.

l konkurs får enligt [00 5 inte göras gällande andra fordringar än de som har uppkommit före konkursbeslutet. Borgenär som önskar utdelning i konkurs skall hos konkursdomaren bevaka sin fordran. Gör han anspråk på förmånsrätt för bevakat belopp skall han yrka detta vid sin bevakning (ltll & första stycket). Vissa borgenärer behöver inte bevaka för att få utdelning. Panthavare behöver sålunda inte bevaka sin fordran för att få betalt ur panten (l23 & första stycket). Även borgenär som står i skuld till gäldenären och vill kvitta sin fordran är befriad från kravet på bevakning (121 a 5 andra stycket). Även andra fall förekommer där borgenär ej behöver bevaka.

Bevakning görs skriftligen hos konkursdomaren inom viss tid som denne bestämmer. Bevakningstiden skall enligt 195 första stycket KL vara minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet.

Speciella regler gäller om fordran som omfattas av den statliga löne- garantin. När förvaltare lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran enligt 6 & första stycket lönegarantilagen. åligger det honom att samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordringen. Bevakning sker ge- nom att förvaltaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättel- sen med angivande av att denna avser bevakning (jfr 10! & fjärde stycket).

Borgenär förlorar ej rätten till utdelning genom att försitta bevaknings-

Prop. 1978/79: 105 87

tiden. Enligt 1 1 1 5 är nämligen efterbevakning tillåten. Borgenär som efter- bevakar fordran är i vissa avseenden sämre ställd än den som bevakat inom utsatt tid. Förfarandet vid efterbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning.

Den som vill angripa gjord bevakning kan framställa anmärkning däremot hos konkursdomaren. Rätt att göra anmärkning tillkommer för- valtaren. borgenär som bevakat fordran i konkursen och gäldenären. För- valtaren är skyldig att granska bevakningama och. när anledning finns. framställa anmärkningar mot yrkade betalnings— och förmånsrättsanspråk (104 5 första och andra styckena). Gjord anmärkning gäller enligt 105 lå till förmån för övriga anmärkningsberättigade.

Anmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 5 andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevak- ningstidens utgång. När det prövas oundgängligen nödvändigt. får dock längre anmärkningstid bestämmas.

Borgenär mot vars bevakning anmärkning ej har framställts i föreskriven ordning skall enligt 106 & åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat. Denna regel har dock två undantag. Underlåtenhet att anmärka får ej gå ut över borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare skall förmåns- rättsyrkande som ej avser någon i lag föreskriven förmånsrätt vara utan verkan. även om anmärkning inte görs.

Tvistefråga som har uppkommit genom att anmärkning framställts mot gjord bevakning skall enligt 108 & handläggas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. Som framgår av det tidigare sagda brukar detta benämnas förlikningssammanträde. Detta hålls enligt 103 5 andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren. borgenärerna och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall vara närvarande vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning.

Rättens ombudsman skall genom förhör med de närvarande försöka utreda tvistefrågorna och åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkning förfaller eller inskränker denna. får den som uteblivit inte föra talan däremot. Närvarande rättsägare kan överklaga beslutet enligt allmänna regler om fullföljd mot beslut vid borgenärs- sammanträde Ufr 183 & KL).

Om förlikning inte kan träffas. skall tvistefrågan hänskjutas till rätten (108 & fjärde stycket). Denna skall pröva kvarvarande tvistefrågor i s.k. jävsprocess.

Mål om tvistiga fordringar skall enligt 103 & tredje stycket av konkurs- domaren sättas ut till viss dag inom fjorton dagar från förlikningssamman- trädet. Om det i särskilt fall anses nödvändigt. får handläggningen ske senare. Tvistefrågorna skall enligt 109 å såvitt möjligt avgöras i ett sammanhang. Behövs ytterligare tid för utredning av vissa fordringar. skall dock rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras tidigare.

Prop. 1978/79:105 ss

Handläggningen skall ske skyndsamt. 1 övrigt finns regler om handlägg- ning i 211 & KL. Muntlig förberedelse är obligatorisk. Om samtliga när- varande samtycker eller saken befinns uppenbar. får huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Föreligger ej någon av dessa förutsättningar. skall rätten sätta ut särskild huvudförhandling. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes. utgör det ej hinder mot målets handläggning och avgörande.

Konkursdomarens beslut i fråga om anmärkningstid och tid och plats för förlikningssammanträdet skall fattas utan dröjsmål efter bevaknings- tidens utgång samt efter samråd med förvaltaren och rättens ombudsman (103 5 första stycket). Om det lämpligen kan ske. får beslut i dessa frågor och i fråga om dag för sammanträde för prövning av tvistiga bevakningar fattas redan innan bevakningstiden gått ut.

Av 115 & följer att en dom i jävsprocess har begränsad rättsverkan. Genom sådan dom avgörs endast vilken rätt den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Enligt särskild föreskrift i 110 5 kan förlikning om anmärkning mot bevakad fordran ej ingås på annat sätt än som anges i 108 5. om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker därtill.

Även arbetsrättsliga fordringar kan prövas i jävsprocess. Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall visserligen tillämpas i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. s.k. arbetstvister (] kap. 1 & nämnda lag). Enligt särskild bestämmelse i 1 kap. 2 5 första stycket 2 samma lag gäller denna emellertid inte beträffande mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av KL. En sak för sig är att. om parterna vill få en full- ständigare prövning av tvistig fordran i den ordning som föreskrivs i lagen om rättegången i arbetstvister. de kan inleda särskild rättegång om ford- ringen enligt den lagen. ljävsprocessen skall fordringen då till följd av 109 & KL fastställas till det belopp som kan komma att bestämmas i den särskilda rättegången.

Regler om utdelning finns i 6 kap. KL (125—148 a 55). Boets penning- medel skall. i den mån de ej åtgår till bestridande av konkurskostnadema och till betalning av boets egna skulder. delas ut till borgenärerna. Utdelning får ske sedan anmärkningstiden har gått ut och. ide fall anmärk- ning gjorts. förlikningssammanträdet har hållits (125 5).

Fördelningen av medlen sker genom ett Utdelningsförslag som upprättas av förvaltaren i samråd med rättens ombudsman (128 5). När all boets egendom har förvandlats i pengar. skall slututdelning ske. Viss utdelning kan dock ske redan dessförinnan (126 5). Kungörelse om Utdelningsförslag skall utfärdas och varje borgenär som har tillerkänts utdelning genom förslaget särskilt underrättas (129 s"). Klander mot förslaget får anmälas inom viss tid hos konkursdomaren (130 st). Klandertalan prövas av rätten.

Utdelning sker i första hand till de borgenärer som är förmånsberättii

Prop. 1978/79: 105 89

gade (prioriterade). l förmånsrättslagen (19702979) anges vilka fordringar som åtnjuter förmånsrätt och den inbördes företrädesordningen mellan fordringar med förmånsrätt. De medel som återstår sedan de prioriterade borgenärerna blivit tillgodosedda fördelas mellan de oprioriterade borge— närerna. varvid varje borgenär får betalt i förhållande till beloppet av sin fordran.

När förslag till slututdelning läggs fram enligt därom utfärdad kun- görelse. anses konkursen avslutad (146 ti). Efterutdelning skall ske. om medel efter konkursens slut blir tillgängliga för utdelning. Under vissa förutsättningar får konkursdomaren dock förordna. att medlen i stället skall överlämnas till gäldenären ( 148 €).

De flesta ordinära konkurser avslutas genom slututdelning. Andra former för avslutning av ordinär konkurs är ackord och förlikning. Bestäm- melser härom finns i 7 kap. KL.

En ordinär konkurs kan avskrivas. om det visar sig att boet inte räcker till betalning av konkurskostnader och boets skulder ( 1865 KL). Förfaran- det vid sådan avskrivning brukar betecknas som efterföljande fattig- konkurs. Se vidare under avsnitt 2.3. Avskrivning skall också ske. om inte någon fordran har bevakats inom föreskriven tid (124 å).

2.3. Förfarandet vid fattigkonkurs

De grundläggande bestämmelserna om fattigkonkurs finns i 9 kap. KL (185—188 55). Sådan konkurs kan vara antingen s.k. ursprunglig fattig- konkurs ( 185 s). vilken är den form man i allmänhet syftar på när man talar om fattigkonkurs. eller s.k. efterföljande fattigkonkurs (186 5).

Vad gäller ursprunglig jättigkonkurs föreskrivs i 185 & inledningsvis att om konkursdomaren. när konkurs beslutas. frnner anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnadema och om det inte genast ställs säkerhet för dessa kostnader. KL:s ordinära regler om vidtagande av åtgärder efter konkursbeslutet inte skall tillämpas. För- farandet skall i stället följa bestämmelserna i de fem särskilda punkter som ingår i paragrafen.

Enligt punkt 1 kungöres konkursbeslutet i Post- och lnrikes Tidningar och i ortstidning. l kungörelsen skall anmärkas att anledning finns till antagande att boet inte förslår till bestridande av konkurskostnadema.

Enligt punkt 2 skall konkursdomaren. om det anses behövligt. förordna en god man att ta vård om gäldenärens bo. l praktiken utses god man i mer än 90% av samtliga fall. God man skall alltid förordnas. om inte till konkursdomaren har getts in en av gäldenären under edsförpliktclse underskriven förteckning över dennes tillgångar och skulder med uppgift om dels varje borgenärs namn och postadress. dels i vad mån skuld avser lön eller pension. samt de böcker och andra handlingar som rör boet. Gode mannen skall då ofördröjligen upprätta sådan bouppteckning och

Prop. 1978/79: l05 90

lämna in den till konkursdomaren. Vidare skall gode mannen så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till krono- fogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun.

Hur långt gode mannens befogenheter sträcker sig är oklart i flera viktiga hänseenden. Han får givetvis vidta åtgärder, som är föranledda av gäldenärens rådighetsförlust och avser att motverka värdeförstöring. Han får också vara verksam för att undersöka. om övergång till ordinär konkurs bör äga rum. Vad han närmare bestämt får göra i sådant avseende är emellertid tveksamt. Gode mannen torde kunna ta emot betalning av skuld till gäldenären. Han kan däremot inte föra talan om återvinning. Inte heller är han i princip berättigad att realisera egendom i andra fall än för att hindra hastig värdeförstöring eller liknande (jfr 61 å andra stycket KL). Realisation i syfte att borgenärerna skall få betalt blir f.ö. normalt inte aktuell. eftersom något utdelningsförfarande inte förekommer i fattig- konkurs.

Framgår inte av bouppteckningen att det finns tillgång till betalning av konkurskostnadema. skall konkursdomaren enligt punkt 3 i 185 15 genast kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga bouppteckningsed. Om sådan edgång gäller i huvudsak detsamma som om edgång i ordinär konkurs. '

Om det inte genom tillägg vid edgången eller på annat sätt kommer fram att det finns tillgång till betalning av konkurskostnadema och om inte heller säkerhet ställs för dessa kostnader. skall konkursdomaren enligt punkt 4 besluta om avskrivning av konkursen. Innan ed har avlagts får konkursen i princip inte avskrivas. Avskrivning får dock ske. om hinder föreligger för fullgörande av edgång inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande att det genom edgången skulle komma fram tillgång till betalning av konkurskostnadema.

Punkt 5 innehåller bestämmelser för det fallet att under konkursens gång boet befinns räcka till konkurskostnadema eller att säkerhet ställs för dem. Konkursdomaren skall då utfärda sådan kungörelse om konkursen som föreskrivs vid ordinär konkurs (se 19 5 KL). Konkursen skall sedan handläggas som ordinär konkurs. Ny bouppteckningsed behöver dock inte avläggas. Säkerhet kan ställas även av annan än sökanden. Om säkerhet har ställts. skall konkursdomaren föranstalta om ordinär konkurs även om han anser att ett sådant förfarande i själva verket är opåkallat i det aktuella fallet. Det kan finnas olika skäl till att någon vill få ett ordinärt förfarande till stånd. En borgenär kan t.ex. hysa förhoppningen att boet skall tillföras egendom genom återvinning. Han kan också vilja genom förvaltarberät- telse enligt 55 & KL få utrett. om gäldenären har gjort sig skyldig till brott som avses i l 1 kap. brottsbalken.

1 186 5 finns bestämmelser om efterföljandefattigkonkurs. Om det efter utfärdandet av kungörelse om ordinär konkurs enligt 19 5 blir uppenbart att det saknas tillgång till betalning av konkurskostnadema. skall för-

Prop. [978/79: 105 91

valtaren utan dröjsmål anmäla det till konkursdomaren. Han skall samtidigt lämna redovisning för förvaltningen. Om konkursdomaren efter att ha hört rättens ombudsman finner anmälningen vara befogad. skall han låta kungöra den i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. Ifall det inom 30 dagar sedan kungörelsen var införd i nämnda tidning ställs säkerhet för konkurs- kostnadema. förfaller anmälningen och konkursen fortsätter i vanlig ordning. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgångarna räcker till betalning av konkurskostnadema. skall han inom samma tid meddela det till konkursdomaren. Denne kan bevilja nödigt rådrum. Om säkerhet inte ställs eller meddelande från borgenär eller gäldenären inte ger anledning anta att det finns medel till betalning av kostnaderna. skall konkursen av- skrivas.

Den redovisning som förvaltaren skall avge enligt 186 & gäller som Slutredovisning (se 190 & andra stycket).

()m förvaltare eller granskningsman avgår sedan anmälan har gjorts enligt 186 5 att tillgång saknas till betalning av konkurskostnadema. skall enligt 187 & borgenärssammanträde för val av efterträdare inte sättas ut så länge anmälningen är beroende på prövning.

l rättstillämpningen förekommer det att små och enkla konkurser handläggs och avskrivs som fattigkonkurser. trots att det i boet finns medel som i och för sig antagligen hade räckt till kostnaderna för ett ordinärt förfarande. l sådana fall brukar gode mannen med gäldenärens samtycke betala dessa medel till den eller de borgenärer som har bästa förmånsrätt.

Det kan tilläggas att staten inte är befriad från skyldigheten att ställa Sådan säkerhet som avses i 185 eller 186 & KL.

Hänvisningar till S2-3

2.4. Konkursgäldenärs skyldigheter, m.m.

] 4 kap. (88—99 5.5) KL ges bestämmelser om gäldenärens skyldigheter under konkursen. om hans rätt till underhåll och om bouppteckningsed av annan än gäldenären. Bestämmelserna har vad gäller edgång motsvarande tillämpning vid ursprunglig fattigkonkurs (185 5 3).

Gäldenären är under tiden mellan konkursansökningen och konkurs- beslutet enligt KL inte underkastad några inskränkningar i sin personliga rörelsefrihet. inte heller gäller några begränsningar i gäldenärens rådighet över sin egendom.

När konkurs beslutats. begränsas enligt 88 % gäldenärens personliga rörelsefrihet i vissa hänseenden. Under tiden fram till dess att han avlagt bouppteckningsed får han inte utan samtycke av rättens ombudsman lämna den ort där han är bosatt. Senare under konkursen får han inte utan ombudsmannens medgivande bege sig längre bort från denna ort än att han inom en vecka efter kallelse kan infinna sig inom rättens domsaga. Han skall dessutom hålla ombudsmannen och förvaltaren underrättade om

Prop. 1978/79: 105 92

sin vistelseort och. ifall denna ligger utom domsagan. den person inom domsagan som kan ta emot kallelse för gäldenärens räkning.

[ och med beslutet om konkurs förlorar gäldenären rådigheten över egendom som hör till konkursboet (20 9" KL).

Enligt 89 5 första stycket har gäldenären en allmän skyldighet att lämna konkursdomaren. rättens ombudsman. förvaltaren och granskningsman samt. vid borgenärssammanträde. borgenärerna upplysningar om boet.

Gäldenären skall enligt 89 5 andra stycket vara närvarande vid borge- närssammanträde. Om han vill utebli från sammanträde. skall han inhämta samtycke av konkursdomaren eller. i fråga om sammanträde inför rättens ombudsman. av denne. Gäldenärens utevaro från borgenärssammanträde utgör inte hinder för handläggningen av ärenden som skall förekomma där.

lnnan rättens ombudsman meddelar beslut i fall som avses i 88 och 89 åå. skall han höra förvaltaren. Är förvaltaren eller gäldenären missnöjd med rättens ombudsmans beslut. får frågan enligt 90 & hänskjutas till konkursdomarens prövning.

Gäldenären skall närvara vid bouppteckningsförrättningen och uppge boet under ed. Enligt 91 ö är han skyldig att beediga bouppteckningen inför konkursdomaren. Bouppteckningseden skall enligt 92 & normalt avläggas vid första borgenärssammanträdet. Om gäldenären har laga förfall eller bouppteckningen ännu ej kommit in till konkursdomaren. får eden avläggas senare. 1 speciella fall kan eden avläggas vid annan domstol än konkursdomstolen eller i hemmet. ] fråga om edens avfattning gäller 36 kap. 11 & rättegångsbalken. Gäldenär som har lämnat oriktiga uppgifter kan ådra sig ansvar enligt brottsbalken.

93 5 innehåller bestämmelser om bouppteckningsed av omyndig gälde- när som fyllt 15 år och av annan än gäldenären. Gemensamt för bestäm- melserna är att edgång förutsätter yrkande av förvaltaren eller borgenär. Bland dem som kan åläggas bouppteckningsed märks i första hand gälde- närens make. Samma skyldighet åvilar även gäldenärens barn samt hans "husfolk och tjänare" under förutsättning att de kan antas äga kunskap om boet. Är gäldenären död. skall ed avläggas av dödsbodelägarna. Om någon utanför den krets av personer som nu nämnts har haft hand om egendom som hör till konkursboet, är han enligt 93 & på yrkande skyldig att uppge vad han omhänderhaft och bekräfta uppgiften mot ed.

1 93 & finns också regler om förfarandet när yrkande framställts om edgång av omyndig gäldenär eller annan än gäldenären.

1 94 5 finns föreskrifter om tvångsmedel mot gäldenären. Gäldenär som undandrar sig att närvara vid bouppteckningsförrättning och där uppge boet (54 & KL), att underrätta ombudsmannen om sin vistelseort (88 5), att lämna upplysningar om boet (89 % första stycket). att närvara vid borge- närssammanträde (89 å andra stycket) eller att beediga bouppteckningen (91 å och 93 5 första stycket första meningen kan efter omständigheterna

Prop. 1978/79: 105 93

hämtas eller genom häktning tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller beträffande gäldenär som överträder reseförbudet enligt KL (88 5). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång. kan förutom hämtning och häktning även vitesföreläggande komma i fråga. Kostnaden i samband med häktning betalas av allmänna medel.

Enligt 95 5 skall konkursdomaren besluta om tvångsmedel och döma ut vite. Den som har häktats skall senast var fjortonde dag inställas för konkursdomaren.

lngripande mot konkursgäldenär genom hämtning eller häktning kan också ske på grund av bestämmelser i 8 's) lönegarantilagen.

Har reseförbud före konkursen meddelats gäldenär. förfaller detta enligt 96 å så snart han avlagt bouppteckningsed i konkursen.

1 97 och 98 5.5 finns bestämmelser om beneficium och underhåll. Principen är att gäldenären äger av konkursboet få ut egendom som enligt 65 & utsökningslagen inte är utmätningsbar. I fråga om underhåll gäller att. när annan möjlighet till försörjning saknas. nödigt underhåll får utgå till gäldenären och vissa närstående personer under en månad efter konkurs- utbrottet eller. om synnerliga skäl föreligger. under längre tid. [ dödsbos konkurs tillkommer förmånerna den dödes efterlevande familj. För- valtaren skall i samråd med rättens ombudsman bestämma vad som får utgå av boet. Tvist prövas av rätten enligt de regler som finns i 27 & KL om tvist mellan gäldenären och konkursboet rörande gäldenärens arbets— inkomst m.m.

2.5 Konkurskostnader

Enligt 125 & KL skall iardinär konkurs konkurskostnadema betalas ur boet framför konkursborgenärernas fordringar. En annan betalnings- ordning kan dock i undantagsfall föranledas av vissa regler i 81 & KL angående fördelning av konkurskostnader på olika slags egendom i konkursboet. Kategorien konkurskostnader omfattar vid ordinär konkurs . främst arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman. Hit hör vidare utlägg som konkursdomaren. förvaltaren eller rättens ombudsman gjort för boets räkning (t.ex. för kungörelser). Även boets egna kostnader för t.ex. rättegång hänförs till konkurskostnadema.

Bestämmelser om arvoden till rättens ombudsman och förvaltaren finns i 82—86 3 åf). Arvodena bestäms enligt 82 5 av rätten. Arvode får inte sättas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt. den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Arvode får inte beräknas efter tid.

Arvode skall enligt 83 & bestämmas till visst belopp i ett för allt. om inte reglerna i 81 & föranleder att särskilt arvode skall bestämmas för viss

Prop. 1978/79: 105 94

egendom. Sådant särskilt arvode kan fastställas innan arvodesfrågan i övrigt avgörs.

Arvode bestäms efter framställning till konkursdomaren från den arvodesbcrättigade. 84 5. När det lämpligen kan ske. bör arvode bestämmas samtidigt för alla som är berättigade. Vid arvodesframställ- ningen skall fogas redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört och specifikation av hur det yrkade beloppet fördelar sig på olika förvalt- ningsåtgärder. Har förvaltare anlitat annan för viss förvaltningsåtgärd och ersättning därför tillgodoförts denne eller har den arvodesbcrättigade tillgodogjort sig ersättning för utgifter. skall detta uppges i redogörelsen.

När framställning om arvode kommit in. skall konkursdomaren enligt 85 & sätta ut tid för rättens handläggning av ärendet. Han skall genom kungö- relse utfärda kallelse på rättsägarna att utföra sin talan. Särskilda kallelser förekommer också. Om arvodesfrågan ej inverkar på borgenärernas rätt. behöver kungörelse inte utfärdas.

[ 86 5 föreskrivs att rättens ombudsman inte får uppbära arvode förrän slutredovisning har avgetts i konkursen. om han inte avgår dessförinnan. Förvaltaren får inte ta ut arvode innan han har avgett slutredovisning för sin förvaltning.

Genom bestämmelser i 86 a & ges möjlighet för rättens ombudsman och förvaltare att i undantagsfall erhålla förskott på arvode. Sådant förskott beslutas av konkursdomaren.

Bestämmelsen i 125 % räknar även med en andra huvudkategori av skulder som i princip skall betalas ur bomassan innan eventuell utdelning sker till borgenärema. nämligen s.k. massaskulder eller -— sett från borge- närssynpunkt — massafordringar. Dessa fordringar tillkommer andra personer än konkursfunktionärema och riktar sig mot konkursboet som en särskild juridisk person. De kan vara av skilda slag. Som exempel kan nämnas fordran som har uppkommit på grund av att boet har trätt in i ett av gäldenären tidigare ingånget ömsesidigt förpliktande avtal. Massaford- ringar behöver emellertid inte grunda sig på avtal utan kan t.ex. utgöra krav på rättegångskostnader som boet har förpliktats utge. I regel är det inte svårt att skilja massafordringama från konkurskostnadema. även om tveksamma gränsfall undantagsvis kan förekomma. .

Det kan inträffa att tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till full betalning av konkurskostnadema och förekommande massafordringar. Frågan är då vilken företrädesordning till betalning ur boet som gäller mellan de båda grupperna konkurskostnader och maSSafordringar. Även mellan konkurskostnader inbördes och mellan massafordringar inbördes kan konkurrens uppkomma. KL innehåller inte några regler om hur dessa konkurrensfrågor skall lösas. lnte heller förarbetena ger någon vägledning. Olika uppfattningar i saken har kommit till uttryck i den juridiska littera- turen (se SvJT 1977 s. 298—300).

För fattigkonkursemas del finns vissa bestämmelser om konkurs-

Prop. 1978/79: 105 95

kostnader i 188 & KL. Första stycket avser det fallet att borgenär har ansökt om konkurs och konkursen avskrivs som ursprunglig fattigkonkurs ( 185 15 KL). Konkurskostnaderna. främst sådan ersättning till god man som har bestämts av konkursdomaren. skall i sådant fall betalas av borgenären. Andra stycket gäller fall då konkurs har upphört på annat sätt än genom slututdelning (alltså både ursprunglig och efterföljande fattigkonkurs) och rör ansvaret för kostnader som har förskotterats av konkursdomaren. I den mån konkursboet då inte räcker till betalning av vad konkursdomaren har förskotterat för kungörelser och annat. som bort betalas av boet. samt kostnaderna inte heller kan tas ut av ansvarig borgenär. har konkurs- domaren rätt till ersättning av allmänna medel för vad han har förskotterat.

Med undantag för angivna förskott framgår inte av KL att konkursboets tillgångar får användas till betalning av konkurskostnadema vid avskriv- ning av ursprunglig fattigkonkurs. Det är därför inte givet att boets medel enligt gällande rätt får tas i anspråk för konkurskostnadema mot gälde- närens bestridande. Skäl kan emellertid anföras till stöd för att det får ske. Det skulle stå i överensstämmelse med den allmänna exekutionsrättsliga principen att kostnaderna för förfarandet i första hand skall betalas ur det angripna objektet (se t.ex. 198 & utsökningslagen. jfr 125 & KL). Klart är emellertid att kostnadema — med undantag för nämnda förskott aldrig kan tas ut av allmänna medel. Som har nämnts nyss skall däremot borgenär svara för kostnaderna. om konkursen har tillkommit på hans ansökan. Om staten i egenskap av borgenär genom vederbörligt organ har sökt gäldenären i konkurs. svarar staten för kostnaderna enligt de regler som gäller om sökande borgenärs kostnadsansvar i allmänhet.

En följd av den angivna regleringen i KL är att en god man kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och omkostnader. Detta blir under alla omständigheter fallet, om gäldenären själv har sökt sig i konkurs och boet inte ger täckning för kostnaderna samt om konkursen har uppstått på borgenärs ansökan men boet är otillräckligt och borgenären insolvent. Det kan i detta sammanhang nämnas att enligt 4 & instruktionen (l973:249) för de allmänna advokatbyråerna tjänsteman vid sådan byrå bör åta sig uppdrag bl.a. som god man vid fattigkonkurs. om nödvändiga åtgärder annars inte skulle vidtas på grund av att ersättning för uppdraget inte kan påräknas (se prop. 197224 s. 281).

Efterföljande fattigkonkurs (186 & KL) utgör som har nämnts tidigare en form för avskrivning av ordinär konkurs. när boet inte ger täckning för konkurskostnadema. Bortsett från regeln i 188 & andra stycket om ersätt- ning av allmänna medel för vissa förskott för kungörelser m.m. finns i KL inte några allmänna bestämmelser om vilka medel som skall användas till betalning av konkurskostnadema i sådant fall. Den förut berörda principen att exekutionskostnader i första hand skall tas ut ur föremålet för exekutionen torde emellertid gälla även här. Detta innebär att kostna- derna. däribland arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman. skall

Prop. 1978/79: 105 96

betalas av konkursboets tillgångar så långt de räcker. Om säkerhet har ställts för kostnaderna. får denna tas i anspråk för vad som inte kan utgå ur boet. Utöver vad som följer av 188 5 andra stycket träder det allmänna inte in.

Borgenär som har gjort konkursansökan svarar inte för konkurs- kostnader vid avskrivning enligt 186 5. En annan sak är att han enligt gällande lag frivilligt kan ta på sig ansvaret genom att ställa säkerhet för de kostnader som en ordinär konkurs medför.

Förvaltaren och rättens ombudsman kan bli helt eller delvis utan ersätt- ning för arbete och utgifter. när konkurs avskrivs enligt 186 &. Detta är fallet. om tillgångarna i konkursboet inte räcker till och säkerhet inte har ställts.

2.6. Närliggande rättsområden

2.6.1. Utmätning och utmätningsed

Om en gäldenär inte frivilligt betalar sin skuld. kan borgenären under förutsättning att han har exekutionstitel söka utmätning i gäldenärens egendom. Utmätning är i princip en enklare. billigare och mindre in- gripande exekutionsform än konkurs. Utmätningsförfarandet är dock inte alltid tillräckligt. Bl.a. finns endast begränsade möjligheter att i ett utmät- ningsmål få fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. En gäldenär är nämligen enligt gällande lag inte skyldig att vid utmätning lämna upplys- ningar om sina tillgångar. Han kan i princip utan påföljd vara helt passiv och t.o.m. avsiktligt lämna felaktiga uppgifter.

En borgenär som endast vill förvissa sig om huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller inte kan välja mellan två vägar. Om konkursgrund föreligger. kan han utverka konkurs varmed följer skyldig- het för gäldenären att uppge alla sina tillgångar och bekräfta uppgiften med ed. I allmänhet kommer en konkurs i här avsedda fall att handläggas summariskt som fattigkonkurs enligt 185 & KL. Denna utväg kan ställa sig relativt dyr för borgenären med hänsyn till det kostnadsansvar som åvilar honom enligt 188 5 första stycket KL.

Borgenären kan emellertid i stället påkalla tillämpning av lagen (1921:244) om utmätningsed. vilket i regel är enklare och billigare. Enligt denna lag är en gäldenär skyldig att på yrkande av borgenär upprätta för- teckning över sina tillgångar och beediga föneckningen. Ansökan om utmätningsed görs hos konkursdomaren och eden avläggs inför denne. Skyldighet för gäldenären att avlägga utmätningsed förutsätter att utmät- ningsförrättning. som inte lett till full betalning. har ägt rum inom sex månader innan ansökan om utmätningsed gjordes. Det är straffbart att lämna oriktig uppgift i förteckning till utmätningsed (se 11 kap. 1 5 andra stycket och 3 5 andra stycket BrB).

Prop. 1978/79= 105 97

Konkursansökningar från statens sida torde regelmässigt grundas på skatte- eller avgiftsfordringar. Ursprungligen antogs att utmätningsed skulle komma till användning i stället för fattigkonkurs särskilt när gälde- nären befunnits sakna tillgångar vid utmätning för skattefordringar. Dessa antaganden har emellertid endast delvis besannats. Sedan några är är antalet ärenden om utmätningsed i sjunkande.

l lagrådsremiss den 16 mars 1978 har regeringen lagt fram förslag till lltsökningsbalk som skall ersätta nuvarande UL. Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenär i utmätningsmål. Utmät- ningsgäldenär är enligt förslaget skyldig att lämna de uppgifter om sina till- gångar som kronofogdemyndigheten behöver (4 kap. 14 å i förslaget). Upplysningsplikten avser även behövliga uppgifter om var tillgångarna finns och rörande omständigheter som är av betydelse för att precisera dem.

Förslaget i lagrådsremissen innebär vidare att kronofogdemyndigheten kan tvinga fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. Som tvångsmedel kan användas vite och ytterst häktning. Vid behov kan gäldenären enligt 2 kap. 10 å i förslaget åläggas inställelse till förhör inför kronofogdemyn- digheten. Gäldenären kan vid vite föreläggas att infinna sig vid förhör. Gäldenären är skyldig att på begäran av myndigheten ge in förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan lämplig person förordnas att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen. Gäldenären kan åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

Enligt lagrådsremissen medför den nya regleringen att bestämmelserna i lagen om utmätningsed inte längre behövs. I remissen förordas därför att lagen utmönstras i samband med utsökningsbalkens ikraftträdande. Planerad tidpunkt härför är den 1 januari l98l.

2.6.2. Ackord

Ackord utgör liksom konkurs men till skillnad från utmätning en form för generaluppgörelse mellan insolvent gäldenär och hans borgenärer. Ackordsuppgörelse kan träffas vid ett fristående ackordsförfarande utan samband med konkurs. Man kan säga att huvudsyftet med ackordsinstitu- tet är att rädda en gäldenär från konkurs. Betydelsen härav belyses av att betydande värdeförstöring och stora avvecklingskOStnader ofta följer med en konkurs.

Ackord förekommer i två huvudformer. underhandsackard och offent- ligt ackord. även kallat tvångsackord. Underhandsackord träffas frivilligt utan offentlig insyn och kräver samtycke av alla borgenärer. Offentligt ackord kan däremot genomföras mot en borgenärsminoritets bestridande och kommer till stånd genom en förhandling som äger rum i vissa lag- bestämda former. 7 Rikt—dugg" I978/79. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 98

Ackord förutsätter att förmånsberättigade borgenärer får full täckning för sina fordringar och innebär i allmänhet att oprioriterade fordringar sätts ned till viss procent av det ursprungliga fordringsbeloppet (ackordspro- centen). varvid särskilda föreskrifter ges om betalningstiden. i princip berörs alltså endast oprioriterade borgenärer. Genom offentligt ackord bortfaller de skulder som omfattas av ackordet till den del de överstiger ackordsprocenten.

Bestämmelser om offentligt ackord utom konkurs finns i ackordslagen (l970:847). Enligt denna lag sker ackordsförfarandet under medverkan av en god man. Förfarandet inleds med att en god man på gäldenärens ansökan förordnas av konkursdomaren. Ett sådant förordnande medför vissa inskränkningar i borgenärernas möjligheter att få utmätning genomförd i gäldenärens egendom eller söka honom i konkurs. Syftet härmed är att förhandlingarna om en uppgörelse skall kunna föras i lugn och ro.

lnledningsskedet av ackordsförfarandet är inte underkastat någon offentlig tillsyn. Gäldenären behåller i princip rådigheten över sin egendom men är skyldig att samråda med gode mannen. Denne skall se till att borgenärernas bästa iakttas. _ Om ackordsuppgörelse med borgenärerna uppnås under inlednings- stadiet återkallas godmansförordnandet. Om någon uppgörelse inte träffas. kan ackordsförhandlingen övergå i ett andra skede. kallat för- handling om offentligt ackord. Ansökan om sådan förhandling måste göras inom två månader efter godmansförordnandet. Görs inte någon ansökan, förfaller godmansförordnandet.

Ansökan om offentlig ackordsförhandling skall åtföljas bl. a. av ackordsförslag och en av gode mannen upprättad bouppteckning. Tas ansökningen upp, skall gäldenären beediga bouppteckningen. När detta har skett, skall konkursdomaren meddela beslut om förhandling om offent— ligt ackord. Härefter skall de i förhandlingen deltagande borgenärerna vid borgenärssammanträde ta ställning till ackordsförslaget. Godtar de för- slaget. skall konkursdomaren fastställa ackordet. Därmed är förfarandet avslutat. Undantagsvis hänskjuts ackordsförslaget till rättens prövning.

Även under den offentliga ackordsförhandlingen är gäldenären bi- behållen vid rådigheten över sin egendom. Borgenärernas befogenheter att få till stånd utmätning eller konkurs inskränks ytterligare under detta skede.

Återvinning kan äga rum vid offentligt ackord med tillämpning av de regler som finns om återvinning i konkurs. Talan om återvinning får föras av borgenär vars fordran skulle omfattas av ackordet.

Ett offentligt ackord får i regel ej innefatta mindre ackordsprocent än 25 procent (minstadividenden).

Ackordsförfarandet enligt ackordslagen spelat; i praktiken en ej oviktig roll. Antalet godmansförordnanden har varit i stigande alltsedan ackords-

Prop. 1978/79: 105 99

lagen trädde i kraft den I januari 197]. År 1977 meddelades enligt prelimi- nära uppgifter 125 godmansförordnanden.

Ackord — både underhands- och offentliga ackord kommer i stor utsträckning till stånd genom medverkan av ett särskilt organ. Sveriges ackordscentral. Denna bedriver sin verksamhet i tre avdelningar, en i Stockholm för mellersta och norra Sverige. en i Göteborg för västra Sverige och en i Malmö för södra Sverige. Avdelningarna har ombud på större orter.

2.6.3 Statlig lönegaranti Enligt lagen (19701741) om statlig lönegaranti, lönegarantilagen. svarar staten för betalning av arbetstagares fordringar hos arbetsgivare som har försatts i konkurs. De fordringar som omfattas av lönegarantin är löneford- ringar och andra ersättningar med förmånsrätt enligt 12 5 förmånsrätts- lagen (l970:979), pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 & samma lag. arbetstagares kostnader för konkursansökan mot arbets- givaren och kostnad som arbetstagare har ålagts att utge enligt 188 5 första stycket KL. Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 12 & förmåns- rättslagen är garantin maximerad till ett belopp som motsvarar tolv bas- belopp. Lönegarantin finansieras genom arbetsgivaravgifter. Garanti- belopp utbetalas av länsstyrelsen. Tillämpningsföreskrifter till lönegaranti- lagen finns i kungörelsen (l970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Vad gäller de formella förutsättningama för att betalning skall utgå enligt lönegarantin gäller olika system för ordinära konkurser och fattig- konkurser.

l ordinär konkurs utgår betalning endast för fordran som bevakats i kon- kursen. Betalning kan utgå redan innan fordringen efter bevakning blir utdelningsgill. Konkursförvaltaren skall nämligen snarast efter konkurs- beslutet underrätta länsstyrelsen om fordran på lön under uppsägningstid om fordringen enligt förvaltarens bedömande är klar. Underrättelse bör under samma förutsättning lämnas även om annan fordran som omfattas av garantin. I övrigt skall underrättelse lämnas när fordran har blivit utdel- ningsgill. Som nämnts i avsnitt 2.2.5 skall förvaltaren samtidigt som han lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran bevaka fordringen för arbetstagarens räkning.

Staten inträder i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalat garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetstagarens ford- ringar som Omfattas av garantin tillfaller staten intill detta belopp.

i fattigkonkurserna ankommer det på kronofogdemyndighet att utreda och pröva lönegarantianspråk. Den gode mannen skall enligt den tidigare (avsnitt 2.3) berörda föreskriften i 185 & KL så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld anmäla detta till vederbörande krono- fogdemyndighet. För konkursdomaren föreligger skyldighet att sända

Prop. 1978/79: 105 100

underrättelse till kronofogdemyndighet om det finns anledning anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gällande 17 & lönegaranti- lagen).

Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighets prövning lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden. U ndan- drager sig arbetsgivaren detta. riskerar han hämtning eller häktning. Beslut härom meddelas av konkursdomaren efter framställning av krono- fogdemyndigheten. Kostnader för hämtning och häktning utgår av allmänna medel.

Om kronofogdemyndigheten finner att en fordran som görs gällande inte omfattas av garantin får beslutet överklagas genom besvär.

Hänvisningar till S2-6-2

2.7. Statistiska uppgifter

För att få underlag för bedömningen av frågan hur ett summariskt konkursförfarande bör utformas och avgränsas har konkurslagskommitte'n i den första etappen av sitt arbete utfört en statistisk undersökning av fattigkonkurser och även av ordinära konkurser i vissa hänseenden. Undersökningen avser de konkurser som har avslutats under åren 1970 och 1971 och omfattar femton tingsrätter, däribland de tre största. Under- sökningen redovisas som bilaga I till kommitténs betänkande (SOU l974:6) Förenklad konkurs m.m.

I arbetet på en reform av förfarandet i ordinära konkurser har kommit- tén gjort en statistisk undersökning av alla ordinära konkurser som har avslutats år 1974. Denna undersökning finns redovisad i bilaga 1 till kom- mitténs senaste betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning.

Statistiska uppgifter rörande konkurs föreligger också i de studier angående insolventa företag som universitetslektom Gösta Kedner har företagit på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen år 1972—1975. Studierna har presenterats i rapporterna "Konkurs och ackor " från år 1972. "Konkursföretagets förvaltning och ekonomi" (SIND 3: 1974) och "Företagskonkurser" (SlND 197512).

Uppgifter om antalet beslutade och avslutade konkurser i landet och konkursemas fördelning på olika handläggningsformer m. m. lämnas i statistiska centralbyråns publikation Rättsstatistisk årsbok. Motsvarande uppgifter fanns tidigare (t.o.m. år 1973) i publikationen Domstolarna. Beträffande utvecklingen under 1977 och 1978 föreligger än så länge endast preliminära uppgifter.

För att belysa de olika frågor som nu föreligger till bedömande redovisas i detta avsnitt översiktligt vissa grundläggande uppgifter som hämtats från det sålunda föreliggande statistiska materialet. 1 övrigt får hänvisas till de angivna källorna.

Prop. 1978/79: 105 101

Kunkursulveck/ingen [ start

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-ta1et ökade antalet konkurser kraftigt. Kulmen nåddes åren 1973—74. Belysande är att antalet avslutade konkurser ökade från 1.306 år 1965 till 4.566 år 1974. vilket innebar en procentuell ökning på 250 %. Ökningen låg i väsentlig mån på fattigkonkurserna. Dessas antal femdubblades under denna tid.

Totala antalet beslutade konkurser vari gäldenären var aktiebolag ökade från 352 (24% av alla konkurser) år 1964 till 2.497 (59%) år 1974. Detta visar att stegringen av antalet fattigkonkurser till mycket stor del motsvaras av en stegring av antalet aktiebolagskonkurser.

Under åren 1975—77 synes ökningen av antalet avslutade konkurser ha stannat upp. I stället har det noterats en viss minskning både vad gäller det totala antalet och antalet fattigkonkurser. Ser man på antalet nytillkomna konkurser har tendensen varit densamma men en viss ökning har ägt rum är 1977. Antalet konkurser som avslutats under första halvåret 1978 är i stort sett oförändrat i jämförelse med motsvarande tid är 1977. Däremot synes ökningen av de nytillkomna konkurserna fortsätta. Av antalet år 1977 avslutade konkurser. 3.576. svarade fattigkonkurserna för 2.618 stycken eller cirka 73 %.

Andelen fattigkonkurser är särskilt stor i storstadsområdena. Vid Stock- holms tingsrätt t.ex. utgjorde fattigkonkurserna år 1976 88% av alla avslutade konkurser. Vid de 3 största tingsrätterna avslutades år 1976 44 % av samtliga fattigkonkurser i landet.

Internationellt sett är antalet konkurser i Sverige högt. Som exempel kan nämnas att antalet beslutade konkurser i Norge var 657 år 1974 och i Finland 1.003 år 1973. Antalet avslutade konkurser i Danmark var år 1973 327. 1 Västtyskland och Storbritannien beslutades år 1974 7.352 resp. 5.278 konkurser.

Som en jämförelse kan nämnas att antalet slutligt handlagda utmät- ningseder år 1967 var 3.537 och år 1977 2.260.

Ordinära konkurser

Här avses. om inte annat sägs. konkurser avslutade år 1974. Konkurser avslutade efter slututdelning ( 146 å-konkurser) utgjorde cirka 90% av alla ordinära konkurser. 146 å-konkursema hade en genomsnittlig varaktighet på 21 månader och 6 dagar.

Mer än en förvaltare förekom i ytterst få ordinära konkurser. 0.5 %. 1 82.2% av alla ordinära konkurser var förvaltaren advokat, i 14.4% jur.kand. Rättens ombudsman var advokat i 73,7% av konkurserna. [ större delen av de återstående konkurserna anlitades pensionerade stats- tjänstemän som ombudsman. 1 60,6% av konkurserna var både förvaltaren och rättens ombudsman advokat. Granskningsmän förekom i endast 2.6%

Prop. 1978/79: 105 102

av konkurserna. i huvudsak i Södermanlands län. Det genomsnittliga arvodet i 146 å-konkurserna var 16.251 kr. till förvaltaren och 4.346 kr. till rättens ombudsman. Dessa arvoden motsvarar 6.6% resp. 1.8% av det genomsnittliga utdelningsbeloppet (244.547 kr.) i 146 å-konkurserna.

Uppgifter om tillgångarnas storlek finns redovisade blott beträffande de 146 å-konkurser som avslutades år 1971 i de 15 tingsrätter som omfattades av kommitténs första undersökning. Uppgifterna bygger på konkurs- bouppteckningarna. Tillgångama uppgick till högst 50.000 kr. i 49.8 % , till 50.001—100.000 kr. i 15.1%. till 100.001—150.000 kr. i 69%. till 150.001—200.000 kr. i 43% samt till högre belopp i 24.0% av kon- kurserna. I nästan hälften av konkurserna uppgick tillgångarna alltså till högst 50.000 kr. Huvuddelen av dessa redovisade tillgångar på högst 20.000 kr.

Utdelningen uppgick i 146 ä-konkurserna till högst 30.000 kr. 1 41.1 %. däröver men högst 50.000 kr. i 12.3 %. däröver men högst 100.000 kr. i 14%. och över 100.000 kr. i 24.8% av konkurserna.

Den genomsnittliga utdelningen till borgenärer utan förmånsrätt uppgick till 11.303 kr. Utdelning till sådana borgenärer förekom endast i 15.0%. av dessa konkurser. Utdelningsprocenten för denna grupp av borgenärer var mindre än 20 % i 59.1 % av 146 (Q'-konkurserna. Genom- snittlig utdelningsprocent var endast 3.5.

Antalet borgenärer som fick utdelning i en genomsnittlig 146 å-konkurs var 14 vilket skall jämföras med antalet borgenärer enligt bouppteckning i en sådan konkurs. 56. 1 41.3% av 146 å-konkursema fick högst 3 borge- närer utdelning.

FatHg/mnkurser

Undersökningen vid de 15 tingsrätterna visar att konkursansökningen hade gjorts av gäldenären själv i mer än 20% av fallen. av staten i mer än 70 % av fallen och av annan borgenär i omkring 5 % av fallen.

1 den genomsnittliga (ursprungliga) fattigkonkursen fanns under år 1971 2.857 kr. i tillgångar och 69.424 kr. i skulder. Av skulderna var 34.594 kr. skatteskulder och 34.830 kr. skulder av annat slag. Tillgångar saknades i nästan hälften (48.2 %) av dessa konkurser. Medelvärdet av tillgångarna var 2.857 kr.

Skatteskulderna representerar som framgår av det nyss sagda ungefär hälften av samtliga skulder vid ursprunglig fattigkonkurs. [ det över- vägande antalet fattigkonkurser omkring 60% — förelåg konkurrens mellan skatteskulder och andra slag av skulder. Enbart skatteskulder förekom i drygt 30 % av konkurserna. medan antalet konkurser med ute- slutande andra slags fordringar understiger 10%.

Den genomsnittliga handläggningstiden för samtliga ursprungliga fattig— konkurser som avskrevs under åren 1970 och 1971 vid de av kommittén

Prop. 1978/79: 105 103

undersökta 15 tingsrätterna var omkring tre resp. fyra månader (beträf- fande år 1971 har viss förlängning förorsakats av en arbetskonflikt).

God man förordnades i nästan samtliga (93.1 %) av de konkurser som avslutades år 1971. Gode mannen var advokat i de flesta fall (82.4 %).

Det genomsnittliga arvodet (inkl. kostnadsersättning) till gode mannen i de fattigkonkurser som avskrevs under år 1971 i de 15 undersökta tings- rätterna uppgick till 347 kr. F. n. (1978) synes enligt inhämtade upplys- ningar genomsnittsarvodet hålla sig omkring 600—700 kr.

3 Prop. 1975/76:210 om ändring i konkurslagen m. m.

I prop. 1975/76:210 föreslogs i huvudsak på grundval av konkurs- lagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. att systemet med de nuvarande fattigkonkurserna skulle ersättas med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna handlägg- ningsform skulle dessutom användas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinär konkurs. Förslaget syftade främst till att komma till rätta med vissa brister som är förenade med fattigkonkurserna. Den nya handlägg- ningsformen beräknades bli tillämplig i närmare 80% av alla konkurser.

Förslaget innebar i denna del huvudsakligen följande. Det nya handläggningssystemet skall tillämpas. om det finns anledning att anta antingen att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med ordinär handläggning eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras utan att bevak- ningsförfarande anordnas.

Konkursdomaren skall i samband med att konkursbeslutet meddelas pröva hur konkursen skall handläggas. Behövs ytterligare utredning för denna prövning. kan konkursdomaren uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid. i regel en vecka. komma in med sådan utredning. Någon möjlighet för borgenär att genom ställande av säkerhet få ' konkursen handlagd som ordinär konkurs finns inte. Övergång från mindre till ordinär konkurs kan inte äga rum.

1 de mindre konkurserna med undantag för en del dödsbokonkurser skall en förvaltare alltid utses. Kronofogdemyndigheten skall som regel vara förvaltare. Om det av särskild anledning är olämpligt att förvalt- ningen utövas av myndigheten kan emellertid annan förordnas av konkurs- domaren.

Förvaltaren. som står under tillsyn av konkursdomaren. skall i viktigare frågor samråda med borgenär som särskilt berörs. I övrigt stämmer för- valtarens åligganden i mindre konkurs i stora drag överens med vad som f.n. gäller beträffande förvaltare i ordinär konkurs. Bl.a. skall förvaltaren undersöka om det finns förutsättning för återvinning och om anledning att

Prop. 1978/79: 105 104

misstänka gäldenärsbrott föreligger. Både förvaltaren och bOrgenär skall kunna föra talan om återvinning i samband med mindre konkurs.

Någon rättens ombudsman skall inte finnas i mindre konkurs utan förvaltningen — vare sig den utövas av kronofogdemyndighet eller av annan — skall stå under tillsyn av konkursdomaren. Förvaltaren är skyldig att lämna upplysningar till konkursdomaren. borgenär och gäldenären. Borgenärssammanträden förekommer ej i mindre konkurs. Förvaltaren har en allmän skyldighet att i viktigare frågor samråda med borgenärer som berörs av förvaltningen.

Förvaltaren skall inom en månad från konkursbeslutet upprätta och till- ställa konkursdomaren bouppteckning. Om det inte finns tillgångar som räcker till betalning av konkurskostnader och massaskulder. skall konkursen på samma sätt som en fattigkonkurs avskrivas i anslutning till att bouppteckningsed avläggs.

Förvaltaren skall liksom i ordinär konkurs utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Någon bevaknings- och anmärknings- procedur skall dock inte förekomma i mindre konkurs.

När det finns egendom i boet skall förvaltaren normalt sälja denna så snart som möjligt. Sedan all egendom har förvandlats i pengar. skall han upprätta Utdelningsförslag. Förslaget skall jämte förvaltningsredogörelse ges in till konkursdomaren. Denne prövar förslaget och fastställer utdel- ningen i konkursen efter ett kungörelseförfarande. Förvaltaren skall självmant tillställa borgenärerna deras utdelning i konkursen.

I vissa fall kan kronofogdemyndigheten på egen begäran bytas ut mot annan förvaltare. Konkursdomaren får entlediga annan förvaltare än kronofogdemyndighet. om denne är olämplig eller av annan orsak bör skiljas från sitt uppdrag. När konkursen avskrivs. skall förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren. Redovisning skall även lämnas när för- valtaren avgår före konkursens slut. Redovisningen kan klandras på samma sätt som slutredovisning i ordinär konkurs.

Konkurskostnadema skall såvitt möjligt tas ut ur boet. Om boet inte räcker. skall annan borgenär än staten på vars ansökan gäldenären har försatts i konkurs stå för kostnaderna intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Kostnad som inte kan tas ut ur boet eller av borgenär skall betalas av staten. Konkurskostnadema skall utgå ur boet före massafordringar.

Prop. 1975/76:210 upptog också vissa förslag rörande förvaltningen i ordinära konkurser. En viss skärpning av kvalifikationskraven för för- valtare föreslogs sålunda. De nya kraven kom till uttryck i motivutta- landen och innebar att förvaltaruppdragen i allmänhet skulle anförtros advokat eller annan som specialiserat sig på konkursförvaltning. Vidare föreslogs att borgenärerna inte längre skulle välja slutlig förvaltare utan att denne alltid skulle tillsättas av konkursdomaren efter borgenärernas hörande.

Prop. 1978/79:105 - 105

Beträffande enskildhetema i propositionsförslaget hänvisas till proposi- tionen.

4 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkurs- förvaltning

4.1. Kommitténs förslag i sammandrag

Kommittén lägger i betänkandet bl.a. fram förslag till nya regler om konkursförvaltning och tillsynen över denna. Reglerna berör såväl ordinära som mindre konkurser.

Förslaget innebär sammanfattningsvis i fråga om de ordinära kon— kurserna följande: Konkursboet skall liksom f.n. förvaltas av en eller, undantagsvis. flera förvaltare. Institutet rättens ombudsman avskaffas. Som nytt tillsynsorgan inträder kronofogdemyndigheten. vilken i sådan funktion kallas tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva någon kontroll över konkursförvaltningen. Varje borgenär i en ordinär konkurs skall ha rätt att få en granskningsman utsedd.

I företagskonkurser skall vid behov ett allmänt ombud kunna förordnas med uppgift att bevaka arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen.

Konkursdomaren övertar rättens ombudsmans nuvarande uppgift att tjänstgöra som ordförande vid förlikningssammanträde.

Förvaltaren skall i princip på eget ansvar besluta om olika åtgärder utan att vara bunden av krav på samtycke eller andra inskränkningar i hand- lingsfriheten. Förvaltaren skall dock i viktigare frågor höra tillsynsmyndig- heten och de borgenärer som särskilt berörs. Om allmänt ombud har förordnats. skall förvaltaren höra honom i arbetsmarknads- och regional- politiska frågor.

Särskilda regler om skyldighet för förvaltaren att samråda med och informera arbetstagarna i ett företag som gått i konkurs införs.

Förvaltaren får ökade befogenheter att använda tvång mot gäldenär. bl.a. för att kunna ta hand om egendom. Nya regler föreslås om för- valtarens bokföringsskyldighet och om arkivering av gäldenärens bok- föring.

Vissa ändringar i bevaknings- och anmärkningsproceduren föreslås. De har till syfte att ge förvaltaren ökade möjligheter att åstadkomma för- likning. när bevakad fordran blivit föremål för tvist.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författ- ningar. Myndigheten skall lägga särskild vikt vid att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Revisor skall kunna utses av tillsyns- myndigheten för granskning av förvaltarens verksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall genom råd och upplysningar främja en riktig

Prop . 1978/79: 105 106

och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter som rör konkursförvalt- ning.

De i prop. I975/762210 upptagna nya reglerna om konkursförvaltares kvalifikationer och om tillsättande av förvaltare i ordinära konkurser har i oförändrat skick förts över till kommittéförslaget.

Kommittén har i sitt lagförslag beträffande de mindre konkurserna utan ändring tagit in stora delar av det förslag till ändring av KL som lades fram i prop. l975/762210. Sålunda är utformningen av förfarandet i mindre konkurs i huvudsak densamma som i propositionsförslaget. Även i fråga om förutsättningama för att mindre konkurs skall få anordnas överens- stämmer förslagen. Vidare återkommer i kommittéförslaget den i proposi- tionen föreslagna regleringen i fråga om konkurskostnader och om före- trädesordning mellan sådana kostnader och massaskulder. När kommit- téns förslag avviker från propositionsförslaget beror detta på den ytter- ligare prövning av förvaltningen i mindre konkurs kommittén företagit i enlighet med regeringens tilläggsdirektiv den 3 februari l977 eller på den nya ordning i fråga om förvaltning och tillsyn i ordinär konkurs som kommittén föreslår. Bl. &. föreslår kommittén att advokat eller likställd skall vara förvaltare i mindre konkurs. Konkursdomarens prövning av frågan om handläggningsform skall enligt kommitténs förslag alltid ske i samband med konkursbeslutet och utan något Särskilt utredningsför- farande. Förvaltarens verksamhet skall liksom i ordinär konkurs stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten.

Utöver förvaltning och tillsyn berör kommitténs förslag reglerna om gäldenärens skyldigheter. Kommittén föreslår här vissa skärpningar i för- hållande till gällande rätt. Under konkursen skall gälla förbud för gälde- nären att lämna landet utan tillstånd och hans pass skall kunna tas ifrån honom. Förbud att resa inom landet kan vid behov också åläggas honom. Vidare utvidgas möjligheterna att hämta eller häkta gäldenären.

[ kvalificerade fall skall gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet och fråntas sitt pass eller. ytterst. häktas.

Om gäldenären är juridisk person. skall även förutvarande ställföre- trädare i vissa fall vara underkastade bestämmelserna som rör gäldenärens skyldigheter.

Kommittén erinrar i inledningen till sitt betänkande om att kommittén vid sin översyn av konkursförfarandet haft att inrikta sig på sådana frågor där det finns ett påtagligt reformbehov.

Prop. 1978/79: 105 . l()7

4.2. Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om förvaltningen i ordinär konkurs

4.2.1. Riforme/ts inriktning

Kommittén betecknar reformbehovet i fråga om konkursförvaltning och tillsyn över förvaltningen i ordinär konkurs som angeläget. Kommittén konstaterar att den nuvarande ordningen har gällt väsentligen oförändrad sedan KL:s ikraftträdande år 1922. Förfarandet uppfyller i många hän- seenden inte de krav som kan ställas i dagens samhälle. En brist är att avvecklingen ofta inte sker så snabbt och rationellt som är önskvärt. Kommittén hänvisar till att det vid dess undersökning av år l974 avslutade konkurser redovisades mycket höga tal både i fråga om avvecklingstid och arvoden. Det är därför viktigt att möjligheterna till förenkling och effektivi- sering av förvaltningsförfarandet tillvaratas. Bl. a. bör förfarandet göras mindre formbundet. Genom åtgärder i sådan riktning bör avvecklings- tiderna kunna förkortas och kostnadema hållas nere. Detta är inte bara till fördel för borgenärerna och gäldenären själv. Även från samhällelig synpunkt är det enligt kommittén ett intresse att konkurserna inte blir onödigt långdragna och kostsamma.

Kommittén har i sitt förslag utan ändring fört in de i prop. 1975/76:210 föreslagna nya bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer och om utseende av förvaltare i ordinär konkurs. Kommittén erinrar om att den nya regleringen kommer att medföra att specialister. företrädesvis advoka- ter. i' allmänhet skall anlitas som förvaltare. De nya reglerna ökar enligt kommittén förutsättningama att frigöra förvaltaren från den skyldighet att inhämta medgivanden till olika åtgärder som han f.n. är underkastad.

Även bortsett från den nu nämnda nya regleringen kan nuvarande förvaltningssystem enligt kommitténs mening göras smidigare och effek- tivare utan att rättssäkerheten blir lidande. Det är dock enligt kommittén viktigt att tillsynen över förvaltarens verksamhet ordnas på ett ändamåls- enligt sätt. Samtidigt bör borgenärer och anställda genom regler om samråd och information ges insyn i förvaltningen. Arbetsmarknads- och regionalpolitiska synpunkter bör också beaktas inom konkursförfarandets ram. Kommittén framhåller att tillgodoseendet av sådana intressen inte får medföra att borgenärernas ställning försämras.

4.2.2. Samråd och infmmation

Nuvarande ordning innebär att förvaltaren enligt KL i en rad hän- seenden skall inhämta samtycke av eller fatta beslut gemensamt med tillsynsorganet i konkursen. dvs. f.n. rättens ombudsman. Detta är fallet bl.a. i frågor om fortsättande av gäldenärens rörelse och försäljning av boets egendom. Kommittén. som föreslår att ett särskilt tillsynsorgan skall finnas även i fortsättningen, anser att förvaltaren bör få ta ställning till och

Prop. 1978/79: 105 108

besluta i förvaltningsfrågor utan att behöva utverka samtycke av tillsyns- organet (tillsynsmyndigheten). Däremot bör förvaltaren enligt kommitténs mening vara skyldig att inhämta organets mening i viktigare förvaltnings- frågor. Kommittén anser det vara en fördel för förvaltaren när denne ställs inför svåra avgöranden att få del av tillsynsorganets erfarenheter och syn- punkter.

Kommittén framhåller att nuvarande krav på samtycke eller beslut av borgenärskollektivet i vissa frågor gör förfarandet tungrott och många gånger motverkar en ändamålsenlig avveckling. lnte sällan visar borge- närerna ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan delvis förklaras av nuvarande otympliga former för borgenärernas med— verkan. Kommittén framhåller att gällande regler om borgenärernas samtycke sällan aktualiseras i verkligheten. Kommitténs slutsats är att reglerna kan undvaras.

Kommittén föreslår att i stället införs en skyldighet för förvaltaren att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs av den aktuella frågan. Redan med nu gällande ordning är det enligt kommittén i praktiken vanligt att förvaltaren i viktigare angelägenheter under hand samråder med särskilt berörda borgenärer. Kommittén erinrar också om att en mot- svarande skyldighet för förvaltaren att samråda med borgenärer har före- lskrivits i propositionsförslaget om mindre konkurser. Kommittén menar att den föreslagna samrådsskyldigheten ger borgenärerna insyn och in- flytande på de frågor som är väsentliga för dem.

Vissa bestämmelser i KL ställer upp krav på att speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder. Bl.a. får lös egendom vari borgenär har panträtt inte utan panthavarens samtycke säljas på annat sätt än på auktion. om hans rätt är beroende av försäljning. Kommittén ser borgenärens bestämmanderätt i dessa fall som ett moment i panträtten och finner att kraven på medgivande inte bör upphävas.

»

Som exempel på sådana "viktigare” frågor som det föreslagna samrådet med tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer skall omfatta nämner kommittén den vidare driften av gäldenärens rörelse. för- säljning av värdefull egendom eller väckande av talan. Några särskilda föreskrifter om formerna för samrådet är enligt kommittén inte behövliga.

Kommittén understryker att den föreslagna regleringen om samråd inte innebär att förvaltaren kan undandra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågorna. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren. Samrådet ger emellertid honom ett bredare och säkrare underlag för bedömningen.

Enligt KL har gäldenären inflytande i vissa förvaltningsfrågor. Bestäm- melser finns sålunda om att gäldenären skall höras i vissa fall, när det lämpligen kan ske. Detta gäller t. ex. frågor om försäljning och förlikning. Kommittén finner det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären om denne. inte är ovillig att samarbeta eller

Prop. 1978/79: 105 109

svår att nå. Så torde enligt kommittén också ske i stor utsträckning i prak- tiken. Kommittén föreslär en generell regel av innebörd att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening. när det lämpligen kan ske. F.n. har gäldenären även beslutanderätt i vissa frågor. t. ex. i fråga om försäljning när gäldenären överklagat konkursbeslutet. Denna reglering bör kvarstå enligt kommitténs mening.

Kommittén föreslår att möjlighet skapas att tillsätta ett allmänt ombud i en konkurs. Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren vara skyldig att höra det allmänna ombudet i frågor som har samband med arbets- marknads- och regionalpolitiska intressen.

Kommittén framhåller att det när ett företag har gått i konkurs är viktigt att förvaltningen bedrivs i nära samråd med arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Enligt kommittén torde den föreslagna skyldig- heten för förvaltaren att samråda med särskilt berörda borgenärer ofta komma att sakna aktualitet beträffande arbetstagare med hänsyn till att dessa i regel får sina fordringar betalda genom lönegarantin.

Kommittén anser att åtskilliga förvaltningsåtgärder kan vara av betydelse för arbetstagare som är anställda i gäldenärens rörelse även om fordringsanspråken är tryggade. Kommittén pekar här särskilt på frågan om vad som skall hända med gäldenärens rörelse.

Frågan om man i KL bör tillgodose arbetstagarnas intresse av samråd och information i nämnda frågor måste enligt kommittén bedömas mot bakgrund av lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet (med- bestämmandelagen). Kommittén finner att reglerna i denna lag om arbets- givares förhandlings- och informationsskyldighet i princip skall tillämpas vid konkurs och att skyldigheten då åvilar konkursförvaltaren. Kommittén ställer frågan om inte arbetstagarnas behov av samråd och information är tillräckligt tillgodosett genom medbestämmandelagen. Kommittén pekar dock på vissa begränsningar av medbestämmandelagens tillämplighets- område. Rättigheterna enligt lagen är i huvudsak förbehållna arbetstagar- organisation i förhållande till vilken arbetsgivare är bunden av kollek- tivavtal. Den enskilde arbetstagaren har således inte rätt till förhandling eller information. Vidare gäller vissa undantag från förhandlingsskyldig- heten enligt medbestämmandelagen. Kommittén menar att konkurssitua- tionen har en så speciell och ingripande betydelse för arbetstagarna att en särskild reglering om samråd och information i KL är motiverad.

Den av kommittén föreslagna regleringen i fråga om samråd med och information till arbetstagare som är anställda hos gäldenären innebär följande.

Förvaltaren skall alltid höra vederbörande arbetstagarorganisation innan han vidtar förvaltningsåtgärd som väsentligt inverkar på medlems anställning. Om det finns lokal arbetstagarorganisation, skall förvaltaren fullgöra sin skyldighet mot denna. Det skall härvid inte ha någon betydelse om den i konkurs försatte arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal med

Prop. 1978/79: 105 l10

organisationen eller ej. Enskild arbetstagare vare sig han är organiserad eller ej — behöver inte höras annat än i den mån han har ställning som borgenär. Däremot skall han informeras av förvaltaren innan denne vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning.

Regleringen skall ses som ett komplement till medbestämmandelagens regelsystem. Medbestämmandelagen och KL skall således tillämpas sida vid sida i konkursfallet.

4.2.3. Övriga frågor angåendeförvaltningen

Enligt nuvarande ordning är möjligheterna att utse flera förvaltare mycket begränsade. Sålunda får inte mer än en förvaltare tillsättas. om det inte med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet eller eljest framstår som oundgängligen nödvändigt (4l 5 KL). Kommittén konstaterar att KL:s restriktiva hållning återspeglas i rättstillämpningen.

Kommittén anser att det liksom nu i regel bör utses endast en förvaltare i en konkurs. Härför talar framför allt kostnadsskäl. En viss uppmjukning av de i 41 & KL föreskrivna villkoren för att flera förvaltare skall få utses förordas dock. Kommitténs förslag innebär att mer än en förvaltare inte får utses. om inte konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare. Meningen med förslaget är att flera förvaltare som regel skall utses endast i verkligt omfattande och samtidigt komplicerade konkurser. Kommittén påpekar att flera förvaltare inte får utses enbart av den anledningen att de skall kunna företräda stridande borgenärsgruppers intressen. Detta överensstämmer med vad som gäller f.n.

l anslutning till frågan om antalet förvaltare uppmärksammar kommittén frågan om det föreligger behov att lagreglera användningen av s. k. kommissionärsbolag i samband med konkursförvaltning. Med kommis- sionärsbolag avses i detta sammanhang aktiebolag som bildats att driva konkursgäldenärens rörelse vidare. Sådana kommissionärsbolag har enligt en av kommittén företagen enkät hos landets konkursdomare förekommit i synnerligen begränsad omfattning. Enligt kommittén finns inget behov av särskild lagreglering beträffande dessa bolag.

F.n. finns i KL vissa regler om när försäljning av egendom i konkurs- boet får ske. Som huvudprincip gäller att egendomen inte får säljas före första borgenärssammanträdet men att försäljning därefter skall ske så snart som möjligt. Bl.a. med hänsyn till intresset av en snabb avveckling av boet bör enligt kommitténs mening som princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. En regel med denna innebörd föreslås. [ vad mån uppskov med försäljningen i vissa fall kan vara motiverat får bedömas av förvaltaren.

Även i fråga om sättet för försäljning av lös egendom som inte sker

Prop. 1978/79: 105 lll

genom fortsättande av gäldenärens rörelse bör förvaltaren enligt kommit- téns mening vara obunden. Nuvarande krav på samtycke till under- handsförsäljning föreslås upphävt. [ stället skall försäljning äga rum på offentlig auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet.

Kommittén påpekar att förvaltaren kan ha anledning att höra tillsyns- organet och särskilt berörda borgenärer angående det lämpligaste försälj- ningssättet.

Kommittén konstaterar att förvaltaren enligt gällande rätt har mycket begränsade befogenheter att själv använda tvång gentemot gäldenären när denne inte vill frånhända sig besittningen av sin egendom eller i andra fall när förvaltaren behöver få tillgång till egendomen. I stället får för- valtaren f. n. påkalla biträde av myndighet. (. ex. begära handräckning hos överexekutor. Enligt vad som uppgetts kan förvaltares bristande befogen- het i detta avseende medföra förlustbringande dröjsmål och enligt kommit- tén bör man kunna tillerkänna förvaltaren rätt att begagna tvångsmedel i viss utsträckning. Kommittén föreslår därför att förvaltaren skall få använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Enligt kommittén bör själva existensen av en klar befogenhet för förvaltaren att använda tvång ha en preventiv verkan.

Kommittén erinrar om att det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (19721207) f.n. inte omfattar fel eller försummelse i konkursförvaltares verksamhet. Skälet härtill är att denna verksamhet ej kan anses hänförlig till myndighetsutövning i denna lags mening. Emel- lertid anser kommittén att förvaltarens utnyttjande av tvångsmedel med stöd av den föreslagna regeln bör betraktas som myndighetsutövning och sålunda kunna ge Upphov till skadeståndsansvar för det allmänna. Även straffansvar enligt 20 kap. 1 5 brottsbalken kan komma i fråga i detta fall.

Konkursförvaltarens befogenheter att använda tvång bör enligt kom- mittén kompletteras med en bestämmelse om straff för den som vägrar för- valtaren tillträde som han äger fordra enligt KL.

Kommittén anser att förvaltarens nuvarande möjligheter att anlita sak- kunnigt biträde för förvaltningen är för begränsade. F.n. får biträde anlitas endast för bouppteckningsförrättningen (54 & KL). Kommittén menar att sakkunnigt biträde ibland kan behövas för andra uppgifter. Som exempel nämns bl.a. att en revisor kan behöva granska gäldenärens bokföring eller att försäljning av viss egendom kan behöva anförtros åt fackman eller att hjälp av sakkunnig är påkallad vid fortsättande av gälde- närens rörelse. .

Kommittén föreslår en generell bestämmelse som ger förvaltaren rätt att för viss förvaltningsåtgärd anlita biträde av sakkunnig. om han finner det nödvändigt.

Prop. 1978/79: 105 l [2

Frågan om konkursförvaltares bokföringsskyldighet behandlas ingående av kommittén som föreslår en ny regel i ämnet. Kommittén konstaterar att den nuvarande regeln i 57 & KL ej uppställer krav på annat än mycket enkel bokföring; i de allra flesta fall torde regleringen i bokfö- ringslagen (l976: 125) dock vara tillämplig.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till grund för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid konkursförvaltning som vid driften av ett i gång varande företag. Det rör sig vid konkurs om en avvecklingsredovisning och inte om en resultatredo- visning. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det endast i undan- tagsfall att konkursbo tillämpar bokföringslagens regler. Några olägen- heter av denna praxis ärinte bekanta för kommittén. lnte heller hänsyn till skatteintressena påkallar enligt kommittén bokföringsplikt enligt bok- foringslagen.

Kommittén anser att frågan om förvaltarens bokföringsplikt bör kunna lösas helt med utgångspunkt i vad som är mest ändamålsenligt från konkursrättslig synpunkt. Bokföringen bör framför allt möjliggöra en effektiv kontroll av konkursförvaltningen. Samtidigt bör konkursför- farandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommitténs mening bör redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig i konkursfallet.

Kommittén föreslår som en grundläggande regel att förvaltaren skall på sätt som överensstämmer med god redovisningssed löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll över förvaltningen möjlig- görs. Förvaltaren skall vidare vara skyldig att arkivera boets räkenskaps— material under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén anser det lämpligt att bokföringsnämnden. som har till uppgift bl.a. att främja utvecklingen av god redovisningssed. får utarbeta rekommendationer samt lämna råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

Kommittén framhåller att den föreslagna regleringen i viss mån har försökskaraktär och att den praktiska tillämpningen får följas med uppmärksamhet.

Kommittén lägger också fram förslag i fråga om arkivering av gälde- närens räkenskapsmaterial . Kommittén konstaterar att gäldenären enligt gällande rätt i princip har rätt att från förvaltaren efter konkursens slut få tillbaka de böcker och andra handlingar som omhändertagits i konkursens början. En förutsättning härför torde enligt kommittén vara att hand- lingarna inte är underkastade beslag. Undantag från principen kan för- anledas av att materialet har betydelse för någon konkursåtgärd efter kon- kursens slut.

Kommittén framhåller att det omhändertagna materialet i vissa fall inte kan återställas till gäldenären, trots att något formellt hinder inte finns. Bl.a. nämns det fallet att konkursgäldenären är en juridisk person som har

Prop. 1978/79: 105 ”3

upphört att existera i och med konkursens avslutande. Även fall då gälde- nären inte är anträffbar eller vägrar återta sina handlingar kan tänkas. [ nu angivna fall är förvaltaren enligt kommittén f.n. skyldig att på boets bekostnad bevara räkenskapsmatcrialet under den tid som föreskrivs i bokföringslagstiftningen eller annan lagstiftning. Detta medför problem med hänsyn till att materialet ofta är mycket omfattande och förvaringen drar dryga kostnader.

Kommittén förordar att frågan hur man vid konkursens slut skall förfara med gäldenärens räkenskapsmaterial när hinder föreligger mot att återlämna det till gäldenären får en uttrycklig reglering i KL.

Frågan om vem som skall handha arkiveringen bör avgöras efter vad som är mest praktiskt. Tillsynsmyndigheten har i allmänhet större möjlig- heter än en enskild förvaltare att anordna en rationell och inte så dyrbar förvaring. Emellertid kan förhållandena vara sådana att det är lämpligast att förvaltaren behåller räkenskapsmatcrialet eller delar därav hos sig under kortare eller längre tid. Det kan tänkas att viss handling har betydelse i samband med någon konkursåtgärd. Läget kan också vara det att förvaltaren vid fullgörandet av konkursboets bokföringsskyldighet har fortsatt redovisningen av affärshändelserna i gäldenärens bokföring. Att i dessa fall åtskilja gäldenärens och konkursboets bokföringsmaterial kan vara mindre lämpligt. varför gäldenärens bokföring bör förvaras hos för- valtaren. Enligt kommitténs mening bör det kunna överlåtas åt denne att avgöra om han själv eller tillsynsmyndigheten bör svara för förvaringen. Denna skall oavsett vem den åvilar — följa vanliga regler om arkivering i bokförings- och taxeringslagstiftningen.

[ fråga om prövningen av förvaltarens arvode i ordinär konkurs anser kommittén att den liksom f.n. bör företas av rätten efter särskild för- handling. Däremot förordas att systemet med att kalla vederbörande rätts- ägare med kungörelse slopas. Endast borgenär som hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen av arvodesfrågan skall få underrättelse. Tillsynsorganet skall höras beträffande förvaltarens arvodesanspråk.

Nuvarande ordning innebär att förvaltarens kostnader i ordinär konkurs tas upp i slutredovisningen och prövas endast efter eventuellt klander av denna. Kommittén tar upp frågan om inte förvaltarens omkostnader vid konkurs i linje med vad som föreslagits i prop. l975/76:2 IO beträffande om- kostnader i mindre konkurs bör prövas av rätten i anslutning till arvodes- prövningen. Kommittén anser dock att det ej finns tillräckliga praktiska skäl att frångå den gällande ordningen.

Prop. 1978/79: 105 tl4

4.3. Huvudgrunder för kommitténs lagförslag i fråga om tillsynen i ordinär konkurs

4.3.1. Tillsynen i stort

Vid sina överväganden utgår kommittén från att konkursförvaltningen fortfarande måste stå under tillsyn och att tillsynen bör omfatta såväl den formella som den materiella sidan av förvaltningen.

Kommittén erinrar om att den yttersta kontrollen över konkursförvalt- ningen f.n. utövas av konkursdomstolen (konkursdomaren) medan den närmare tillsynen ankommer på ett särskilt organ, rättens ombudsman. Enligt kommitténs mening bör ett särskilt tillsynsorgan fortfarande finnas. För att dubbelarbete skall kunna undvikas bör dock domstolen befrias helt från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommitténs mening f.ö. inte så väl för domarverksamheten.

Konkursdomstolen. inbegripet konkursdomaren. bör dock enligt kom- mitténs mening ha åtskilliga uppgifter i konkursförfarandet. Domstolens befattning med judiciella frågor bör sålunda inte inskränkas. Vidare bör konkursdomaren ha till uppgift att utse förvaltare. På konkursdomaren bör också ankomma att entlediga försumlig förvaltare men inte att självmant ingripa mot sådan förvaltare. Till domstolens arbetsområde bör dessutom höra arvodesprövningen.

Det särskilda tillsynsorganets huvuduppgift bör vara att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL och andra författningar. Häri ligger t.ex. att kontrollera att förvaltaren iakttar reglerna om samråd och information. Bland andra författningar än KL vilkas efterlevnad bör övervakas framhåller kommittén särskilt dem som hör till arbetslivets och skattelagstiftningens områden. Tillsyns- organet bör enligt kommittén särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

En viktig uppgift för tillsynsorganet bör vara att genom råd och upplys- ningar främja en riktig och enhetlig rättstillämpning. Detta kan ske genom att tillsynsorganet genom information och andra lämpliga åtgärder verkar för att förvaltningen blir effektiv och rationell. Genom den förordade ordningen kan förvaltarberättelsema göras mer enhetliga än f.n. Tillsyns- organets verksamhet bör också syfta till att underlätta förvaltarens arbete bl.a. genom att medverka när förvaltaren behöver ta kontakt och överlägga med myndigheter och organisationer av skilda slag. Praktiskt betydelsefullt är enligt kommittén att blanketter och formulär kan ut- arbetas.

Till tillsynsorganets uppgifter skall också höra att ge råd till förvaltaren när denne enligt kommitténs förslag påkallar samråd i viktigare förvalt- ningsangelägenheter.

Tillsynsorganet bör enligt kommittén i stort sett ha samma insyn som rättens ombudsman i förvaltarens löpande verksamhet. Förvaltaren skall

Prop. 1978/79: ms [15

sålunda bl.a. vara skyldig att till organet på begäran lämna upplysningar om förvaltningen. Det skall också ankomma på förvaltaren att under kon- kursens gång till tillsynsorganet fortlöpande lämna redovisning genom berättelser och kvartalsräkningar.

Borgenär eller annan rättsägare som anser att förvaltaren handlar felaktigt eller olämpligt bör enligt kommittén kunna vända sig till tillsyns- organet. Detta får undersöka saken och vid behov ingripa. Normalt bör det räcka med en anmaning till förvaltaren. men i mera kvalificerade fall kan tillsynsorganet göra framställning hos konkursdomaren om ent- ledigande av förvaltaren.

l tillsynsorganets uppgifter bör slutligen ingå att yttra sig i olika frågor till konkursdomaren, bl.a. i fråga om tillsättande av slutlig förvaltare och om förvaltarens arvodesanspråk.

4.3.2 Rättens ombudsman

Kommittén framhåller att rättens ombudsman fyller många funktioner i det nuvarande systemet. Förutom att övervaka förvaltarens verksamhet skall rättens ombudsman delta i förvaltningen genom att ge samtycke till vissa åtgärder. ] en del fall har rättens ombudsman självständig beslu- tanderätt. Dessutom skall rättens ombudsman bistå förvaltaren i olika juridiska och affärsmässiga frågor. Kommittén påpekar att ombuds- mannen många gånger kan sägas ha ställning av medförvaltare. Vid sidan av de nämnda uppgifterna skall rättens ombudsman vid förliknings- sammanträde söka utreda och förlika tvistefrågor angående bevakade fordringar.

I tre fjärdedelar av alla ordinära konkurser tas advokater i anspråk för uppdraget som rättens ombudsman. Enligt kommitténs bedömning är de advokater som sålunda fullgör uppdrag som rättens ombudsman väl kvali- ' ficerade. Kommittén konstaterar att i drygt 60% av alla konkurser är både rättens ombudsman och förvaltaren advokater.

Kommittén uppmärksammar ett uttalande av justitiekanslern (JK) vid en inspektion av en tingsrätt om att det kunde vara ägnat att minska ombudsmannainstitutionens effektivitet som kontrollorgan, om advokat hade uppgiften att öva tillsyn över en kollegas förvaltarskap. l anledning av detta uttalande framhåller kommittén att det med nuvarande system inte är onaturligt att advokater i stor utsträckning anlitas som rättens ombudsman. även när förvaltaren är advokat. Det är nämligen enligt kommittén svårt att utanför advokatkåren hitta tillräckligt antal kompe- tenta personer. Kommittén anser emellertid att det i linje med JK:s uttalande kan riktas invändningar av principiell art mot en ordning enligt vilken både förvaltare och den som skall kontrollera hans verksamhet är advokat.

I frågan om rättens ombudsman bör finnas kvar hänvisar kommittén

Prop. 1978/79: 105 ] l6

även till det nya förvaltningssystem som innefattas i kommitténs förslag. Genom det nya regelsystemet ökas förutsättningama för att endast väl kvalificerade förvaltare utses. Kommittén nämner vidare att mer än en för- valtare skall kunna utses om konkursdomaren anser det behövligt och att förvaltarens allmänna ställning blir mer självständig än f.n. Reglerna om samråd med tillsynsorganet och särskilt berörda borgenärer samt om befogenheten att anlita sakkunnigt biträde nämns också av kommittén. Dessa omständigheter utgör enligt kommittén skäl mot att ha kvar det nuvarande institutet rättens ombudsman. Därtill kommer att det behövs ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan. som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de riktlinjer för tillsynen som kommittén föreslår.

Kommittén anser alltså att tillsynen och därmed besläktade uppgifter bör anförtros åt annat organ än rättens ombudsman. Frågan är då enligt kommittén om man vid sidan av ett nytt tillsynsorgan bör ha kvar rättens ombudsman för fullgörande av förlikningsuppgifter. Kommittén anser att rättens ombudsman har en viktig funktion i detta avseende och att nuvarande system allmänt sett fungerar väl. Att behålla rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanträdet betecknas dock som en överorganisation. Enligt kommitténs mening kan ombuds- mannens roll som förlikningsorgan övertas av konkursdomaren.

4.3.3. N_vtt tillsynsorgan

Valet av lämpligt tillsynsorgan måste enligt kommittén grundas på de uppgifter som föreslås ankomma på ett tillsynsorgan. Kommittén under- stryker vikten av att tillsynen stadigvarande får ankomma på ett och samma organ eller en krets av likartade organ. Uppgifterna är av så speciellt slag och förekommer i så begränsad omfattning att de inte bör fördelas på organ med skiftande kompetens och utan inbördes samband. Om tillsynen läggs på ett permanent organ eller i vart fall på en viss typ av organ. kan detta samla de erfarenheter som behövs för att tillsynen skall utövas på bästa sätt. .

Kommittén framhåller vidare att det allmänna med hänsyn till sam- hällets alltmer ökade intresse av insyn i konkursförfarandet fortfarande bör svara för kontrollen. Ett statligt organ har också möjligheter att skaffa sig de resurser som behövs för en effektiv tillsyn.

Kommittén inskjuter att det ligger i sakens natur att i tillsynsorganets uppgifter ingår att bevaka att arbetsmarknads— och regionalpolitiska intressen beaktas i konkursen. ] linje härmed bör tillsynsorganet ha uppsikt över att allmänt ombud förordnas när anledning till det före- kommer.

I första hand bör man enligt kommittén undersöka om man som tillsyns- organ kan utnyttja ett redan existerande samhällsorgan. vars verksamhet har anknytning till konkursförfarandet.

Prop. 1978/79: 105 . . I 17

Tillsynsorganets tilltänkta uppgifter förutsätter enligt kommittén ett lokalt samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet: Förvaltare och företrädare för tillsynsorganet bör utan större besvär kunna komma i personlig kontakt med varandra. Detta innebär att tillsynen inte bör förläggas centralt till ett enda organ för hela landet. Redan på grund härav bör domstolsverket som i kommitténs direktiv nämnts som ett tänkbart organ inte komma i fråga. En möjlighet vore att tillsynen i varje konkurs fick ankomma på länsstyrelsen. Mot denna talar dock dess ringa anknyt- ning till konkursförvaltning. Med hänsyn till länsstyrelsens ordinarie verksamhet ter det sig också främmande att lägga tillsynen på denna myndighet. På det lokala planet däremot finns det enligt kommittén ett statligt organ som i sin vanliga verksamhet har nära anknytning till konkursförvaltning, nämligen kronofogdemyndigheten.

Till förmån för kronofogdemyndigheten talar enligt kommittén förutom att den har uppgifter som nära anknyter till konkursförvaltning att myndigheten har den lokala förankring som är erforderlig. Mellan för- valtare och myndigheten bör ett väl fungerande samspel sålunda kunna ut- vecklas.

Kronofogdemyndighetens lokala förankring är enligt kommittén särskilt markant i gällande indelning i kronofogdedistrikt. Kommittén förutskickar dock att antalet kronofogdedistrikt kan komma att minskas från nuvarande 8! till 65 på grund av ett väntat förslag av kronofogdemyndighets- utredningen (Kn l974:03). En sådan minskning skulle inte komma att rubba kronofogdemyndigheternas lokala förankring i någon högre grad. En ombildning till större distrikt skulle vara till fördel från effektivitets- synpunkt. Kommittén påpekar att kronofogdemyndighetsutredningens förslag utgår från nuvarande arbetsuppgifter för kronofogdemyndigheterna men att den tänkta distriktsindelningen enligt uppgift inte behöver påverkas av att kronofogdemyndigheterna tillförs uppgiften att vara tillsynsorgan i konkurser.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att riksskatteverkets resurser står till dess förfogande. Verket torde kunna biträda kronofogdemyndigheterna med betydande service och information för fullgörandet av tillsynsuppgifterna. Genom riksskatte- verkets medverkan skapas också förutsättningar för en likformig tillsyn över hela landet. Bl.a. kan större enhetlighet i bedömningen av arvodes- frågor åstadkommas.

En ytterligare fördel med kronofogdemyndigheterna som tillsynsorgan är att dessa är särskilt lämpliga att ingå i ett framtida ADB-system. Under nuvarande förhållanden är dock de praktiska möjligheterna att utnyttja ADB vid tillsynen små. Vidare bör den revisionstekniska expertis som finns på länsstyrelsema kunna ställas till kronofogdemyndigheternas för- fogande vid tillsynen.

Enligt kommittén är det svårt att närmare bedöma vilka verkningar ett

Prop. 1978/79: 105 1 18

alternativ med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan skulle få i kostnadshänseende. Kommittén räknar med att det nya tillsynssystemet ställer större krav på arbetsinsatser än nuvarande tillsyn. Samtidigt måste dock beaktas de möjligheter till rationalisering som finns hos kronofogde- myndigheterna. Kostnaderna för en ordning med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan bör kunna hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande kostnader för konkursdomamas och rättens ombudsmans tillsynsverksamhet. En viss kostnadsökning kan inte uteslutas men bör enligt kommittén kunna godtas med hänsyn till de fördelar som är för- knippade med alternativet med kronofogdemyndighet som tillsynsmyndig- het.

Kommittén anser sålunda goda skäl tala för att kronofogdemyndighet anlitas som tillsynsorgan i ordinär konkurs.

Kommittén diskuterar om ett system med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är förenligt med myndighetens ställning som företrädare för staten i egenskap av borgenär i konkurs. Kommittén erinrar om att kom- mittémajon'teten i kommitténs föregående betänkande avvisade en lösning enligt vilken kronofogdemyndighet skulle tjänstgöra som förvaltare i mindre konkurs och att ett grundläggande skäl för detta ställningstagande var att det mötte principiella betänkligheter att låta myndigheten i samma konkurs uppträda både som förvaltare och som företrädare för statens borgenärsintressen i konkursen.

Enligt kommitténs uppfattning är läget när det gäller att pröva lämplig- heten av att kronofogdemyndigheten är tillsynsorgan i konkurs ett annat än beträffande förvaltarskapet i mindre konkurs. Det är inte tillsyns- organet utan förvaltaren som skall pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Föreligger tvistiga anspråk är det förvaltaren som skall verka för uppgörelse. Vid behov skall förlikningsfrågan tas upp vid förvaltningssammanträde där konkursdomaren enligt kommitténs förslag skall vara ordförande. Det är vidare förvaltaren som har ansvaret för för- säljning av egendom, fortsättande av rörelse och andra förvaltningsfrågor. På förvaltaren ankommer också att utreda orsakerna till gäldenärens in- solvens. återvinningsmöjligheter och att undersöka om misstanke om eventuella gäldenärsbrott föreligger. Förvaltaren skall sköta kontakten med borgenärerna och gäldenären. Kommittén påpekar också att tillsyns- organet inte skall ha någon beslutanderätt rörande förvaltningens be- drivande.

Kommittén medger att det trots vad som anförts om tillsynsorganets och förvaltarens uppgifter finns ett visst utrymme för principiella invänd- ningar mot kronofogdemyndigheten som tillsynsorgan. Kommittén anser dock att det inte föreligger några avgörande hinder mot en sådan lösning. Kommittén fäster här avseende vid att kronofogdemyndigheten har angetts som tänkbart tillsynsorgan i kommitténs direktiv och vid att det av uttalanden vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 kan dras den

Prop. 1978/79: 105 ll9

slutsatsen att riksdagen inte har ansett några principiella hinder föreligga mot att tillsynen läggs på kronofogdemyndigheten. l detta sammanhang erinrar kommittén också om att borgenär enligt kommittéförslaget har möjlighet att få granskningsman utsedd i konkursen (se avsnitt 4.3.6).

Kommittén finner inte att en ordning med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan i konkurs behöver föranleda inskränkningar i myndighetens befogenheter att företräda staten som borgenär. Det synes dock lämpligt att tillsynsuppgifterna inte handläggs av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgifterna. inbegripet tillvaratagande av statens rätt i samband med konkurs. Kommittén förordar att det hos varje kronofogde- myndighet om möjligt inrättas en särskild enhet eller liknande för tillsyns- uppgifter.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att kronofogdemyndighet skall vara tillsynsorgan i ordinär konkurs. Härvid skall kronofogdemyndigheten i den ort. där gäldenären har att svara i tvistemål som angår gäld i allmän- het. komma i fråga.

En av kommitténs ledamöter. advokaten Öhman. gör ett särskilt una/unde i frågan om tillsynen i ordinär konkurs. Öhman anser det vara mest ändamålsenligt att bibehålla rättens ombudsmannafunktion i dess nuvarande form. Det nuvarande systemet har enligt Öhman visat sig fungera tillfredsställande. Med en ordning med myndighet som tillsyns- organ fmns. framhåller Öhman, risk för att en del av den smidighet och snabbhet som i många konkurser är av icke oväsentlig betydelse går förlorad.

Öhman biträder emellertid den helhetslösning kommittén framlagt av Då skäl. För det första har kommittén fått sig förelagd uppgiften att utreda andra alternativ i fråga om tillsynen och riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 ger enligt Öhman uttryck för att det nuvarande systemet med rättens ombudsman anses lämpligen böra ersättas med en annan form av tillsyn. För det andra innebär kommitténs förslag till omorganisation som ger förvaltaren en betydligt mer aktiv och stark roll än tidigare. att de negativa effekter, som ett avskaffande av rättens ombudsman kan förväntas medföra. i någon mån kompenseras. De principiella invänd- ningar som enligt kommittémajon'tetens mening omöjliggjorde tanken på kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs står visserligen kvar, men gör sig enligt Öhmans uppfattning i mindre grad gällande när myndigheten fungerar som tillsynsmyndighet. Även om lösningen inte är idealisk också därför att praktiska och affärsmässiga skäl talar för att uppdraget inte bör knytas till en myndighet bedömer Öhman de andra alternativ som förutom det nuvarande institutet rättens ombudsman står till buds för utövande av kontrollfunktionen som ännu mindre lämpliga inte minst ur praktisk synvinkel.

Avslutningsvis uttalar Öhman att han — även om han helst skulle se att kontrollfunktionen överlämnas till person, som oavsett yrke bedöms ha de

Prop. 1978/79: 105 120

kvalifikationer vilka gör honom särskilt lämplig att fullgöra uppgifterna —- finner det kontrollsystem som kommitténs ledamöter enats om, rätt hanterat. böra kunna fungera tillfredsställande.

Hänvisningar till S4-3-3

4.3.4. Vissa spörsmål vid en ordning med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan

Kommittén tar upp olika följdfrågor i anledning av förslaget att krono- fogdemyndighet skall vara tillsynsmyndighet i konkurs.

En sådan fråga gäller skadeståndsansvar vid fel eller försummelse vid utövande av tillsyn över konkursförvaltning. Kommittén konstaterar att staten enligt gällande rätt ansvarar för skada som uppkommer genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman. Detta följer av 3 kap. 2 & skadeståndslagen (l972z207). Samma ansvar kommer enligt kommittén att föreligga vid kronofogdemyndighetens tillsyn. Det allmännas ansvar för brister i tillsynen över konkursförvaltning får enligt kommittén även i fortsättningen följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar vid kontrollverksamhet. Särskild betydelse i detta sammanhang har den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 & skadestånds- lagen. Kommittén finner med ledning av förarbetena till regeln att den generellt sett leder till att det allmännas ansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighetsutövning av annat slag. Kommittén anser dock i linje med den praxis som enligt kommittén hade utvecklats före skadeståndslagens tillkomst att tämligen stränga krav på effektivitet bör ställas på kontrollen över konkursförvaltning.

En särskild fråga är i vad mån skadeståndsansvar för det allmänna kan uppkomma när förvaltaren vidtagit felaktig förvaltningsåtgärd men detta skett i överensstämmelse med råd han erhållit vid samråd med krono- fogdemyndigheten i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Enligt kom— mitténs mening kan det inte uteslutas att skadeståndsansvar för det allmänna kan uppstå eventuellt i förening med skadeståndsansvar för förvaltaren i detta fall. Omständigheterna i det särskilda fallet får vara avgörande.

Kommittén erinrar om att kronofogdemyndigheternas tjänstemän vid åsidosättande av de regler som gäller för tillsyn under vissa förutsätt- ningar kan ådra sig ansvar för brott enligt 20 kap. l & brottsbalken. Dessa tjänstemän är också underkastade disciplinansvar enligt lagen (l976:600) om offentlig anställning.

Förslaget att göra kronofogdemyndighet till tillsynsorgan aktualiserar också frågan om fullföljd mot myndighetens beslut i tillsynsfrågar, liksom frågan om myndigheten bör ha rätt att överklaga eller på annat sätt angripa avgöranden av andra organ under konkursförfarandet. I den första frågan hänvisar kommittén i huvudsak till de effektivitetsskäl som i prop. 1975/76:210 åberopades för att inte tillåta överklagande av krono-i

Prop. 1978/79: 105 121

fogdemyndighets beslut i samband med förvaltning av mindre konkurs. Samma hänsyn talar enligt kommitténför att tillsynsmyndighetens beslut i samband med tillsynen inte skall få överklagas.

Kommittén frnner vidare att tillsynsmyndighetens rätt att själv fullfölja talan mot beslut av konkursdomaren eller rätten bör begränsas till undan- tagsfall. De frågor där fullföljdsrätt bör finnas gäller främst utseende av förvaltare och förvaltararvoden.

Tillsynsmyndigheten bör ej ha rätt att klandra Utdelningsförslag. Frågan om klander är enligt kommittén mer tveksam beträffande slutredovis- ningen. Med hänsyn särskilt till intresset att få omkostnaderna för förvalt- ningen prövade anser kommittén det vara motiverat att ge tillsynsmyndig- heten behörighet att klandra slutredovisning i ordinär konkurs.

! fråga om behovet av sekretess i samband med tillsynsmyndighetens verksamhet konstaterar kommittén först att f.n. gäller att handlingar som stannar hos rättens ombudsman, t. ex. kvartalsräkningar. inte anses som allmänna handlingar. Enligt föreskrift i KL är dock borgenär och gälde- nären tillförsäkrade rätt att ta del av redovisningshandlingar som getts in till rättens ombudsman. Handlingar som ges in till konkursdomaren är allmänna.

I det nya systemet kommer även de handlingar som ges in till tillsyns- myndigheten att vara allmänna. Var och en som vill ta del av sådan handling har således grundlagsenlig rätt till detta såvida inte inskränk- ningar i denna rätt är särskilt föreskrivna. Frågan om sådana inskränk- ningar är motiverade är enligt kommittén av praktisk betydelse särskilt med tanke på att samrådet mellan förvaltare och tillsynsmyndigheten kan leda till att olika affarshandlingar ges in till myndigheten.

Kommittén erinrar om att frågan om offentlighetsprincipens tillämpning i konkursärenden berördes i prop. l975/76:210. Det gällde då handlingar som hade samband med kronofogdemyndighets förvaltning i mindre kon- kurs. I propositionen fastslogs som en grundprincip att sådana handlingar måste vara offentliga. Enligt propositionen kunde dock vissa uppgifter vara sådana att de inte borde komma till utomståendes kännedom. [ propositionen lades inte fram något förslag till reglering av sekretess- frågan.

Kommittén anser att frågan om offentlighet och sekretess hos krono- fogdemyndigheten som tillsynsmyndighet bör lösas i samband med ett allmänt ställningstagande till sekretessfrågoma. Kommittén lägger därför inte fram något förslag på denna punkt men anmärker att skälen för sekretess synes vara starkare beträffande handlingar i ärende angående tillsyn över konkursförvaltning än beträffande handlingar om utmätning. Handlingar rörande försäljning av ett konkursföretag och liknande trans— aktioner kan således enligt kommittén vara känsliga från konkurrens- synpunkt.

En annan fråga som kommittén tar upp är huruvida förvaltningslagen

Prop. 1978/79: 105 122

(I97I:290) är tillämplig på kronofogdemyndighetens tillsynsverksamhet. Kommittén diskuterar frågan med utgångspunkt från 2 å tredje punkten förvaltningslagen enligt vilken lagen inte gäller ärende hos överexekutor eller utmätningsman. om ärendet avser myndighetens exekutiva verksam- het. Kommittén finner att tillsynsverksamheten knappast kan hänföras till exekutiv verksamhet. Det ligger därför enligt kommittén nära till hands att anse förvaltningslagen principiellt tillämplig på tillsynen. Dock torde de särskilda förfarandereglerna i KL i allt väsentligt träda i stället för mot- svarande bestämmelser i förvaltningslagen, varför några praktiska problem inte behöver befaras. Skall förvaltningslagen inte vara tillämplig på tillsynsverksamheten kräver detta enligt kommittén en föreskrift.

Vad gäller frågan om vilkajiit' som bör gälla för tjänstemän vid krono- fogdemyndighet såvitt angår deras befattning med tillsynen anser kom- mittén att frågan kan lösas efter samma linjer som föreslogs i prop. 1975/76:2l0 i fråga om myndighetens uppgifter som förvaltare i mindre konkurs. Detta innebär att samma jäv skall gälla som i fråga om domare. Jäv skall dock inte anses föreligga därför att tjänsteman på tjänstens vägnar förut vidtagit exekutiv åtgärd eller tagit befattning med indrivning hos konkursgäldenären eller därför att gärning har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

En ytterligare fråga som kommittén tar upp gäller vilket organ som i det nya systemet bör pröva frågor om konkursboets rätt att få de! i gälde- närens arbetsinkomst och om dennes benefit-iam m.m. (27, 97 och 98 55 KL). Tvist i dessa frågor prövas f.n. av rätten på ansökan av förvaltaren. borgenär. gäldenären eller underhållsberättigad. Frågorna har enligt kommittén direkta motsvarigheter vid utmätning och införsel. Prövningen är därvid förlagd till kronofogdemyndigheten. Enligt kommittén är frågor om gäldenärens beneficium m.m. ganska främmande för domstolarna och deras dömande verksamhet. Det synes därför kommittén naturligt att när kronofogdemyndigheten görs till tillsynsorgan i konkurs utnyttja dess sak- kunskap på området även vid konkurs. En annan fördel med en sådan lösning är enligt kommittén att förutsättningar kan skapas för en enhetlig bedömning av existensminimum över hela det exekutiva fältet.

Detta förslag aktualiserar, anser kommittén. en omprövning av för- farandet i övrigt. Förutsättningen för att kronofogdemyndigheten skall kopplas in bör inte vara att tvist uppkommit. Systemet bör i stället utformas så att konkursboet inte kan få del i gäldenärens arbetsinkomster (275 KL) utan beslut av kronofogdemyndigheten. Motsvarande bör gälla beträffande gäldenärens rätt till benefrcium eller underhåll (97 och 98 55). Beslut bör få meddelas på begäran av förvaltaren men ej borgenär i det förra fallet och av gäldenären eller underhållsberättigad i det senare fallet.

Kommittén anser att tillsynsmyndighetens beslut i här avsedda frågor liksom f.n. rättens beslut bör kunna överklagas. Besvären bör enligt kommittén föras i exekutiv ordning. Den vars rätt berörs av beslutet skall ha besvärsrätt.

Prop. 1978/79: 105 123

4.3.5 Organisutionsfrågor m.m.

Kronofogdemyndigheterna bör enligt kommittén på grund av effek- tivitetsskäl vara organiserade så att tillsynsuppgiften får ankomma på en enda enhet eller grupp av tjänstemän. l myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö bör det vara möjligt att inrätta särskilda tillsyns- enheter. Kommittén tror inte att detta är möjligt beträffande övriga myndigheter. l möjligaste mån bör dock ordnas så att tillsynsuppgiften fullgörs av en och samma grupp av tjänstemän och att dessa inte samtidigt har hand om borgenärsfunktionema. Kommittén understryker att tillsyns- uppgifter bör ankomma på juridiskt utbildade tjänstemän. Detta innebär att kronofogdepersonalen i princip bör handlägga dessa uppgifter.

Organisationen vid riksskatteverket påverkas enligt kommittén i viss mån av den föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som tillsyns- myndighet. Detta sammanhänger med att riksskatteverket skall i egenskap av centralorgan för administrationen av exekutionsväsendet bistå krono- fogdemyndigheterna även i deras uppgift som tillsynsorgan. På verket ankommer att utfärda föreskrifter och anvisningar och fastställa formulär samt svara för utbildning av tjänstemän vid kronofogdemyndigheterna. En viktig uppgift för verket blir också att svara för informationen till krono- fogdemyndigheterna. Det bör enligt kommittén vara ganska enkelt att inom verket bygga ut verksamheten så att den omfattar även konkurs.

Kommittén räknar med att de nya tillsynsuppgiftema kommer att kräva förstärkningar av kronofogdemyndigheternas resurser. Kommittén har inte ansett det ändamålsenligt eller nödvändigt att lägga fram några egna beräkningar rörande personalbehovet.

Även hos riksskatteverket föranleder förslaget enligt kommitténs bedömning visst behov av personella förstärkningar. Sålunda behövs personal för verkets service-. informatio'ns- och utbildningsverksamhet med anledning av att tillsynen anförtros kronofogdemyndigheten. lnte heller på denna punkt lägger kommittén fram några beräkningar.

Kostnaderna för tillsynen över konkursförvaltningen skall enligt kom- mitténs förslag tas ut ur konkursbona såsom konkurskostnader. Tillsyns- kostnaderna bör inte prövas av konkursdomaren eller rätten. Dessa skall i stället fastställas i annan ordning. Anmälan om tillsynskostnadema skall alltid ske hos konkursdomaren och. i vissa fall, hos förvaltaren.

Enligt kommittén bör regeringen meddela bestämmelser om hur ersätt- ningen till staten för kostnaderna hos tillsynsmyndigheten skall be- stämmas. Kommittén utgår från att kostnaderna skall bestämmas efter vissa schabloner. Kommittén förutsätter att ersättningsfrågorna blir föremål för prövning i anslutning till att det nya systemet sätts i kraft.

Prop. 1978/79: 105 124

4.3.6. Granskningsmän

Granskningsmän utses mycket sällan i praktiken. Kommittén erinrar om att nuvarande bestämmelser om granskningsmän syftar till att ge borgenärsminoritet. som blivit besegrad i förvaltarvalet, möjlighet att bli företrädd av granskningsman. Om konkursdomaren som kommittén i överensstämmelse med förslaget i prop. l975/76:210 föreslår övertar borgenärernas uppgift att tillsätta slutlig förvaltare. ändras enligt kom- mittén i viss mån grunden för granskningsmännens funktion.

Kommittén anser att det mot bakgrunden av kommitténs förslag om samråd och information. om inrättande av en tillsynsmyndighet och om allmänt ombud kan ifrågasättas om behov av granskningsmän finns i fortsättningen. Kommittén pekar dock på att borgenärerna. som enligt kommittéförslaget inte skall ha kvar någon samfälld beslutanderätt. kan vilja ha möjlighet till den insyn i och ytterligare kontroll som kan åstad- kommas genom granskningsmän. Ett alternativ till att behålla gransk- ningsmän vore enligt kommittén att den enskilde borgenären ges rätt att själv i obegränsad omfattning få tillgång till alla handlingar rörande boet. En sådan utvidgning av borgenärs befogenheter leder dock enligt kom- mittén för långt. Kommittén stannar därför vid att föreslå att gransk- ningsmän fortfarande skall kunna utses.

Systemet med granskningsmän måste utformas så att det inte i onödan tynger förfarandet. Det bör enligt kommittén stå varje borgenär fritt att hos konkursdomaren begära att granskningsman utses att med samma befogenheter som f.n. tillkommer granskningsman övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Borgenären har en obetingad rätt att få gransk- ningsman utsedd och konkursdomarens prövning skall inskränka sig till om den av borgenären föreslagna personen är lämplig.

Granskningsman skall enligt kommitténs mening kunna tillsättas när som helst under konkursen. sålunda inte endast — som nu —- i samband med tillsättande av slutlig förvaltare. Kommittén anser att konkurskostna- derna skulle kunna bli oskäligt höga om granskningsmannen skulle ges rätt till ersättning ur boet. I stället bör föreskrivas att granskningsmannen har rätt till arvode och annan ersättning av den borgenär som ansökt om hans tillsättande.

Hänvisningar till S4-3-6

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 4.3.3

4.4. Arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen vid konkurs

4.4.) Bakgrund

Kommittén konstaterar att en rad olika samhällsintressen kan göra sig gällande i en företagskonkurs. Det viktigaste samhällsintresset när ett företag med många anställda gått i konkurs är att bereda arbetstagarna fortsatt sysselsättning. Detta intresse är främst av social natur. Kom-

Prop. 1978/79: 105 125

mitten anser dock att det inrymmer en ekonomisk sida med tanke på de kostnader som kan uppkomma för det allmänna vid företagsnedläggelse.

Kommittén lämnar en ingående redogörelse för de olika arbets— marknadspolitiska medel som kan utnyttjas vid en aktualiserad ned— läggning. Kommittén ger också en översikt över förekommande regional— politiska stödåtgärder och olika former av kreditstöd.

När det gäller uppföljning och bevakning av statliga fordringar hos stöd- företag framhåller kommittén att principerna för ställande av säkerhet vid statlig stödverksamhet inte sällan medför ett långtgående risktagande från statens sida. Även om någon drastisk ökning av antalet misslyckanden inte har skett har dock enligt kommittén statens förluster ökat på senare tid i absoluta tal i takt med den kraftiga utbyggnaden av framför allt det regionalpolitiska stödet.

Kommittén omtalar att en försöksverksamhet med syfte att förbättra uppföljningen och bevakningen av statens intressen hos stödföretagen pågår sedan år 1973. Försöksverksamheten bedrivs centralt av en expert- grupp inom regeringskansliet — expertgruppen för samordnings- och uppföljningsärenden (EFSU). Expertgruppen har till uppgift att centralt samordna uppföljningen och bevakningen hos stödföretagen samt att arbeta fram förslag i enskilda ärenden. Ansvaret för den regionala uppfölj- nings- och bevakningsverksamheten ligger hos länsstyrelserna biträdda av företagarföreningarna.

Kommittén redogör för direktiven för företagsobeståndskommittén (Fi l976:03). Denna kommitté (FOK) har till uppgift att utreda ett permanent system för att samordna uppföljning och bevakning av de statliga intres- sena vid företags obestånd. FOK skall härvid pröva om EFSU:s uppgifter kan samordnas med bevakningen av skatte- och avgiftsfordringar. Enligt sina direktiv bör FOK också överväga om och i vad mån man vid samord- ningen på ett aktivt sätt kan verka för att arbetsmarknads- och regional- politiska intressen tillvaratas.

Kommittén erinrar om att det på senare tid från olika håll hävdats att staten bör få större inflytande över och insyn i själva förvaltningen i - företagskonkurser. Bl.a. har saken tagits upp vid flera tillfällen i riksdagen.

4.4.2. Kommitténsförslag

Enligt kommittén är det från samhällssynpunkt av stor betydelse att stödåtgärder och liknande ingripanden från det allmänna kan ske redan innan ett företag har gått i konkurs. När konkursen är ett faktum, är det ofta svårt att rädda företaget. Kommittén anser därför det vara viktigt att samhällets organ genom en effektiv uppföljning kan få kännedom om att företag har kommit i svårigheter. Kommittén begränsar emellertid sina överväganden till frågan hur de samhälleliga intressena kan göras gällande i konkurssituationen. I första hand beaktas härvid de samhällsintressen

Prop. 1978/79: 105 126

som inte direkt är beroende av att det allmänna har fordringar att bevaka i konkursen.

Kommittén framhåller att det kan finnas möjligheter att fortsätta verksamheten genom någon form av rekonstruktion även när det går så långt som till konkurs. Företaget kan ha tillfälliga svårigheter men kan bedömas ha livskraft på längre sikt. Från samhällets synpunkt är fortsatt drift den bästa lösningen. En rekonstruktion kan dock förutsätta att det allmänna - i första hand staten —— vidtar särskilda åtgärder. t.ex. någon form av stödåtgärder. Under den tid som behövs för att undersöka rekon— struktionsmöjlighetema kan också tillfälliga arbetsmarknadspolitiska insatser behövas. Enligt kommitténs uppfattning torde en rekonstruktion i allmänhet även från borgenärssynpunkt vara att föredra framför en ren avveckling.

När en avveckling är oundviklig. är det enligt kommittén angeläget att nedläggningen sker i sådan takt att samordning med arbetsmarknads- politiska och andra sociala åtgärder hinner äga rum. Även i detta fall kan driften behöva hållas i gång. eventuellt med statligt stöd. Arbets- marknadsmyndighetema kan ställas inför svårigheter i synnerhet när många arbetstagare berörs eller när företaget är det enda eller domine- rande på sin ort. Ett fördröjande av en företagsnedläggning med hänsyn till sociala skäl kan dock gå ut över borgenärernas intresse av att ytterligare värdeförstöring undviks.

Kommittén menar att de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intres- sena i de flesta fall torde tillvaratas av de myndigheter som i före- kommande fall bevakar samhällets borgenärsintressen. Man kan också räkna med att konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten bevakar samhällsintressena och fortlöpande samråder med de organ som företräder dessa intressen. Trots detta torde det enligt kommitténs mening i en del konkurser vara värdefullt om de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena kan få en särskild företrädare i konkursförfarandet. Kommittén anser därför att en särskild funktionär med uppgift att i konkurser tillvarata nämnda intressen vid behov skall kunna tillsättas.

Det nya organet bör enligt kommittén lämpligen benämnas allmänt ombud. Det är enligt kommittén inte omöjligt att allmänt ombud kan behövas i konkurser även med ett fåtal arbetstagare berörda. Att inskränka möjligheterna att utse allmänt ombud till företag med ett visst minimiantal anställda bör därför inte komma i fråga. Enligt kommittén kan man dock räkna med att allmänt ombud kommer att behöva tillsättas i ett mycket begränsat antal konkurser.

Det allmänna ombudet skall med hänsyn till syftet med sin verksamhet inte ha till uppgift att tillvarata det allmännas borgenärsintressen. Att staten har stora fordringar i konkursen är således enligt kommittén inte i och för sig skäl att utse allmänt ombud.

Uppgiften att utse allmänt ombud bör anförtros åt ett organ vid sidan av

Prop. 1978/79: 105 127

det egentliga konkursförfarandet. Kommittén tänker sig här en statlig myndighet med särskilda förutsättningar att pröva behovet av allmänt ombud och att finna lämplig person. Allmänt ombud bör kunna utses när som helst under konkursen men bör i regel tillsättas snarast möjligt efter konkursbeslutet.

Ombudet skall inte företräda konkursboet eller eljest ha förvaltarupp- gifter. Han bör dock utrustas med befogenheter av skilda slag. Kommittén anser att ombudet bör ges samma rättigheter som en granskningsman att skaffa sig insyn i förvaltningen. Ombudets ställning skiljer sig från gransk— ningsmannens därigenom att förvaltaren skall vara skyldig att samråda med ombudet. Initiativ till samrådet kan enligt kommittén också tas av ombudet.

Vid behov bör ombudet vid sina överläggningar med förvaltaren lägga fram förslag till alternativa lösningar. Förvaltaren får bedöma förslagen och fatta beslut. Som den viktigaste uppgiften för ombudet betecknas uppgiften att ge förvaltaren underlag för dennes ställningstaganden. Han bör upplysa förvaltaren om vilka problem som är aktuella i fråga om arbetsmarknadsläget. Han kan också behöva informera förvaltaren om vilka möjligheter till statliga hjälpinsatser som står till buds och vid behov förmedla dessa insatser.

Kommittén understryker att det grundläggande syftet med en konkurs är att bereda en insOIVent gäldenärs samtliga borgenärer möjlighet att få betalt ur hans egendom (jfr 53 & KL). Även det allmänna ombudet måste ha detta konkursens syfte för ögonen. Det måste enligt kommittén vid behov genom tillskott av statliga medel tillses att borgenärerna inte får sin utdelning nedsatt till följd av att arbetsmarknads- eller regionalpolitiska intressen tillgodoses. Enligt kommitténs bedömning är kostnaderna för sådant tillskott av underordnad betydelse ijämförelse med de besparingar staten kan göra genom att andra insatser inte behövs.

Det allmänna ombudet bör inte omfattas av det kontrollsystem som gäller för förvaltaren utan stå under tillsyn av den myndighet som har tillsatt honom. Kostnaderna för det allmänna ombudets verksamhet bör inte belasta konkursboet utan betalas av staten.

4.5. Tvistiga fordringar i ordinär konkurs 4.5.1 Allmänna synpunkter

Kommitténs förslag i fråga om förvaltning och tillsyn i ordinär konkurs föranleder följdändringar i reglerna i 5 kap. KL. Dessa ändringar tar främst sikte på förlikningsverksamheten. Kommittén framhåller att denna verksamhet har en betydelsefull funktion i konkursförfarandet.

Kommittén har gjort en särskild undersökning av bevaknings- och anmärkningsförfarandet i de ordinära konkurser som år 1974 avslutades

Prop. 1978/79: 105 128

vid Stockholms. Göteborgs och Malmö tingsrätter. Enligt denna under- sökning förekom vid dessa tre tingsrätter 7.158 bevakningar. Av dessa blev 15.9% föremål för anmärkning. De bevakningar som återkallades efter anmärkning eller beträffande vilka anmärkning godkändes utgjorde 69%. Andelen bevakningar beträffande vilka gjorda anmärkningar åter- kallades var 3.4 %.. Resterande bevakningar handlades som tvistig fordran vid förlikningssammanträde. 3.3 %.- förliktes vid sammanträdet medan 23% hänsköts till rättens prövning. Om man utgår från de gjorda anmärk- ningarna. gäller att 7,3 %- av dessa förföll på grund av att bevakningen återkallats. 21.2%,- återkallades, 35.9%.- godkändes, 20.8% förliktes och 14.8% hänsköts till rätten. Kommittén påpekar att de fall då anmärkning godkänts eller då bevakning och anmärkning återkallats i verkligheten ofta torde vara ett resultat av förlikningsverksamheten.

Kommittén understryker det angelägna i att tvistefrågoma i en konkurs kan lösas genom uppgörelse. Man bör enligt kommittén sträva efter att öka förutsättningama för förlikning, i första hand genom att underlätta för för- valtaren att klarlägga fordringsbilden och att träffa uppgörelse med berörda borgenärer. Detta gäller så mycket mera som någon rättens ombudsman inte skall finnas kvar enligt kommitténs förslag.

4.5.2. Längre anmärkningstid och ökade befogenheter fär förvaltaren

Anmärkningstiden. dvs. den tid inom vilken förvaltaren och annan anmärkningsberättigad skall framställa anmärkning mot bevakade ford- ringar bestäms av konkursdomaren. Tiden skall f.n. fastställas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det är ound- gängligen nödvändigt. får längre anmärkningstid fastställas. Kommittén anser att det i omfattande eller invecklade konkurser ibland kan vara en fördel om anmärkningstiden är längre än fyra veckor. Om förvaltaren hinner utreda fordringsförhållandena mera grundligt, kan kanske en del anmärkningar undvikas. Tänkban är också att borgenär efter kontakter med förvaltaren vill ta tillbaka sin bevakning eller inskränka denna. En något längre anmärkningstid kan därför enligt kommittén vara gynnsam från förlikningssynpunkt. En noggrannare utredning är värdefull även om någon förlikning inte kommer till stånd.

Kommittén föreslår en viss uppmjukning av bestämmelserna på så sätt att en längre anmärkningstid än fyra veckor får fastställas när det är erfor- derligt med hänsyn till förhållandena i konkursen. Möjligheterna till för- längning bör dock utnyttjas endast i de fall det verkligen föranleds av omständigheterna.

Enligt KL gäller att, om alla närvarande vid förlikningssammanträde medger att anmärkning får förfalla eller att den inskränks, detta binder den som är frånvarande. Förlikning efter förlikningssammanträdet kräver däremot samtycke av alla vilkas rätt är beroende av förlikningen.

Prop. 1978/79: 105 129

Kommittén erinrar här om reglerna om förlikning i ackordslagen. Enligt dessa får de närvarande vid förlikningssammanträde med bindande verkan mot dem som uteblivit uppdra åt gode mannen att sluta förlikning med borgenär vars rösträtt är tvistig. Motsvarande ordning gäller också beträf- fande ackord i konkurs.

Kommittén anser att konkursförvaltare bör ges ökade möjligheter att sluta förlikning på borgenärernas vägnar och att man bör kunna tillämpa samma ordning som vid ackord. Det föreslås alltså att uppdrag att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts skall kunna lämnas förvaltaren vid förlikningssammanträdet och att ett sådant uppdrag på samma sätt som ett beslut att medgiva att anmärkning förfaller eller inskränks skall gälla även för den som har uteblivit från sammanträ- det.

4.5.3 [förlikningsorgan

F. n. ankommer det på rättens ombudsman att såsom ordförande vid förlikningssammanträdet söka utreda förekommande tvistefrågor och åstadkomma förlikning. När det gäller frågan om vilket organ som skall ersätta rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssammanträdet anser kommittén att förvaltaren. framför allt med hänsyn till att han i regel som anmärkande är part i saken, inte kan komma i fråga. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger det inte i linje med myndighetens uppgifter i för- farandet i övrigt att utöva förlikningsverksamhet. Det enda alternativ som återstår är därmed att anförtro förlikningsuppgiften vid sammanträdet åt konkursdomaren.

Kommittén anser att det principiellt sett inte är någon nyhet att förlägga förlikningsuppgifter till domstol. ] 42 kap. 179" rättegångsbalken föreskrivs sålunda beträffande tvistemål att rätten. om det befinns ändamålsenligt, under förberedelsen bör söka förlika parterna i fråga varom förlikning är tillåten. Kommittén betonar särskilt att rättens förlikningsverksamhet tillmätts stor betydelse i tvistemål som enligt lagen (l974:8) om rätte- gången i tvistemål om mindre värden handläggs i enklare ordning än tvistemål i allmänhet. Det förenklade förfarandet i dessa mål skall inriktas på förlikning i högre grad än de vanliga tvistemålen. I praktiken torde förlikningsinstitutet spela en framträdande roll i de mindre tvistemålen. Kommittén nämner också att vissa förlikningsuppgifter har lagts på konkursdomaren vid offentlig ackordsförhandling.

Kommittén erinrar om att möjligheten att låta konkursdomaren leda förlikningssammanträdet diskuterades under förarbetena till KL. Som ett av de viktigaste skälen mot en sådan ordning angavs risken för att den opartiska ställning som konkursdomaren borde inta vid prövning av tvistiga fordringar skulle kunna sättas i fråga. Saken kom upp till förnyad diskussion i ett lagstiftningsärende år 1957. Även vid detta tillfälle 9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 l30

avvisades tanken på att lägga förlikningsuppgiften hos konkursdomaren. Bl.a. anfördes att rättens ombudsman — genom att han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan hade andra möjligheter än konkursdomaren att åstadkomma förlikning och därigenom minska rättens arbete och påskynda konkursutredningen.

Kommittén påpekar att de tidigare framförda farhågorna grundades på att konkursdomaren. om förlikningsförsöket misslyckades. sedermera deltar i rättens handläggning av de tvistiga fordringarna. Kommittén anser dock för sin del en sådan ordning vara ofrånkomlig med tanke på de praktiska fördelarna. Kommittén anser inte att konkursdomarens möjlig- heter att åstadkomma förlikning nämnvärt minskas genom att han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätten. För ett system med konkursdomare som förlikningsorgan kan bl.a. åberopas den utveckling som har ägt rum i fråga om tvistemålsprocessen och ackordsförfarandet. Kommittén anser också att den mer officiella prägel som förliknings- verksamheten får, när den sker inför konkursdomaren. i åtskilliga fall kan inverka fördelaktigt på förlikningsmöjligheterna.

Konkursdomarens förlikningsverksamhet bör sträcka sig längre än vad som följer av allmänna regleri rättegångsbalken om rättens medverkan till förlikning. ! stort sett bör samma principer få råda som i tvistemål om mindre värden. Enligt förarbetena till denna lag är domaren oförhindrad att lägga fram konkreta förlikningsförslag. För den mera vittgående förlik- ningsverksamheten talar bl.a. enligt kommittén att prövningsförfarandet i konkurser är tämligen summariskt och att den dom som förfarandet utmynnar i saknar rättskraft utanför konkursen.

Kommittén framhåller att förlikningsverksamheten kräver omdöme, kunskaper och erfarenhet och betonar vikten av att konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer för sin uppgift.

4.5.4. Rättens handläggning av hänskjuma lt'isrer. m.m.

Kommittén anser att nuvarande ordning enligt vilken rättens prövning av tvistiga fordringar i regel skall ske inom fjorton dagar från förlik- ningssammanträdet av flera skäl inte är ändamålsenlig. När förliknings- sammanträdet avslutas. kan det enligt kommittén ofta stå klart att kvar- varande tvistefrågor eller en del av dem är tämligen enkla och inte kräver ytterligare utredning. Läget kan också vara det att förutsättningar för för- likning saknas. Det är enligt kommittén inte praktiskt att vänta med rättens handläggning i sådana fall. För att göra förfarandet snabbare och bespara berörda rättsägare onödigt besvär föreslår kommittén att rättens samman- träde för handläggning av tvistiga fordringar, när det är möjligt. skall hållas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Möjlighet skall dock finnas att behandla tvistefrågoma eller en del av dem vid ett särskilt sammanträde senare. '

Prop. 1978/79: 105 131

Fjortondagarsfristen kan enligt kommittén i vissa lägen vara för kort med tanke på de utvidgade befogenheter att träffa förlikning som skall anförtros förvaltaren. Kommittén föreslår att rättens prövning. när sådan aktualiseras, normalt skall ske inom fyra veckor från förlikningssamman- trädet. Avsikten är inte att åstadkomma en allmän senareläggning av rättens sammanträden. i den mån särskilda sådana behöver hållas. Möjlig- heten att dröja med rättens handläggning skall alltså utnyttjas endast när förvaltaren behöver extra tid för att få till stånd förlikning i kvarstående tvistefrågor. Enligt kommittén kan det å andra sidan i speciella fall - främst i större konkurser med stort antal tvistefrågor — finnas skäl att förlägga prövningen till en senare tidpunkt än fyra veckor efter förlik- ningssammanträdet. Enligt kommitténs förslag skall möjlighet därtill finnas. om särskilda skäl föreligger.

Av förslaget att rättens prövning skall kunna ske i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet följer att konkursdomaren inte som nu kan bestämma tid för rättens sammanträde redan vid bevakningstidens utgång eller ännu tidigare ( l03 ä). Konkursdomarens avgörande i frågan bör enligt kommittén träffas vid förlikningssammanträdets slut.

Muntlig förberedelse måste f.n. alltid äga rum i mål om tvistiga ford- ringar liksom i mål om klander mot Utdelningsförslag. Förslaget att rättens handläggning av mål om tvistiga fordringar skall kunna äga rum i omedel- bart samband med förlikningssammanträdet aktualiserar frågan om för- beredelse alltid är nödvändig.

Nuvarande regel om förberedelse infördes genom lagändring år 1957. Vid detta tillfälle diskuterades enligt kommittén möjligheten att införa fakultativ förberedelse i mål om tvistiga fordringar. Tanken förkastades dock med hänsyn till att konkursdomaren senast vid bevakningstidens utgång. dvs. innan behovet av förberedelse kunde bedömas. skulle fast- ställa dagen för målets handläggning. Man valde därför obligatorisk förbe- redelse. Samtidigt infördes möjlighet till huvudförhandling i omedelbart sammanhang med förberedelse.

Kommittén anser att något behov av muntlig förberedelse inte föreligger i de fall tvistefrågor i enlighet med kommittéförslaget handläggs omedel- bart efter förlikningssammanträdet. Huvudförhandling kan då hållas direkt. Även när rättens sammanträde äger rum senare kan förberedelse ibland vara obehövlig. Detta gäller även mål om klander mot utdelnings- förslag. Kommittén förordar därför att muntlig förberedelse skall hållas i här aVsedda mål endast om det behövs. Muntlig förberedelse skall alltså vara fakultativ. Det tidigare åberopade hindret mot fakultativ förberedelse föreligger enligt kommittén ej i och med att tidpunkten för rättens hand- läggning enligt kommittéförslaget skall bestämmas först vid förliknings- sammanträdets slut.

Förslaget om fakultativ förberedelse medför att reglerna om rättens sammansättning i konkursmål måste ses över. I den mån mål om tvistiga

Prop. 1978/79: 105 132

fordringar och om utdelningsklander med stöd av kommittéförslaget företas till huvudförhandling utan förberedelse, följer av rättegångsbalkens regler att rätten i sådant fall skall bestå av tre ledamöter (1 kap. 3 & och 42 kap. 20 5 andra stycket RB). Detta skulle dock enligt kommittén stå i strid med syftet att skapa ett snabbare och smidigare konkursförfarande.

Kommittén erinrar om att övriga konkursmål alltid skall avgöras vid huvudförhandling utan föregående förberedelse men att rätten i två fall i mål om försättande i konkurs och arvodesmål — till följd av särskild före- skrift (21 l 5 första stycket tredje meningen KL) är domför med en lagfaren domare.

Kommittén förordar att rätten skall vara domför med en domare i mål om tvistiga fordringar och utdelningsklander. En sådan ordning kan enligt kommitténs mening utsträckas till de övriga konkursmål som fortfarande måste handläggas med tre domare. nämligen mål om fakultativ edgång ( 93 & KL) och ackord (164 & KL). Kommittén föreslår alltså att rätten är domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling i samtliga konkurs- mål.

4.6. Avskaffande av borgenärssammanträden

Borgenärernas beslutande- eller yttranderätt utövas enligt KL vid borgenärssammanträden. Om dessa finns i 8 kap. KL allmänna regler.

Kommittéförslaget innebär att borgenärskollektivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor. Det behövs därför inga borge- närssammanträden i nuvarande mening för behandling av sådana frågor. Detta medför enligt kommittén att huvuddelen av bestämmelserna i 8 kap. kan utmönstras. _

I det föreslagna systemet kommer borgenärerna samfällt att ha formlig beslutanderätt endast i de frågor som kommer upp vid förlikningssamman- trädet och om antagande av ackordsförslag. Enligt KL och även enligt förslaget har vidare borgenärerna yttranderätt i vissa frågor bl.a. i fråga om utseende eller entledigande av förvaltare. 1 de fall borgenärerna samfällt skall besluta eller yttra sig i en fråga krävs alltså borgenärs- sammanträde. Härav följer enligt kommittén att en del av föreskrifterna i 8 kap. fortfarande behövs. Enligt kommitténs mening bör dessa återstående föreskrifter dock föras över till andra delar av regelsystemet. Med denna lösning utmönstras 8 kap. KL i kommitténs förslag.

De bestämmelser om borgenärssammanträden som enligt kommitténs förslag fortfarande har aktualitet rör rösträtt för borgensmän och likställda samt besvär över beslut vid borgenärssammanträde. Enligt kommittén har regleringen (182 och 183 55 KL) alltjämt betydelse för förlikningssamman- träden och för borgenärssammanträden i samband med ackord. l kom- mitténs förslag återfinns motsvarande regler i 108 a, 159 och 207 95.

Prop. 1978/79: 105 133

4.7. Huvudgrunder för kommitténs förslag i fråga om mindre konkurs 4.7.1 Allmänt

Som framgått tidigare utgör kommitténs förslag i fråga om de mindre konkurserna resultatet av en överarbetning av de förslag som lades fram i prop. 1975/76:210 i fråga om 9 kap. KL. En utgångspunkt för denna omarbetning har varit att förvaltningen även i mindre konkurs i princip skall ankomma på advokat eller motsvarande.

4.7.2. Gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs

Enligt förslaget i prop. 1975/76:210 skall en konkurs handläggas som mindre konkurs. om det finns anledning anta 1. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs eller 2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan bevak- ningsförfarande.

Kommittén påpekar att dess förslag bl.a. innebär att förvaltningen och tillsynen över denna skall ligga hos samma organ och att denna verk- samhet i grova drag skall bedrivas på samma sätt i de båda konkurs- formerna. Kommittén framhåller dock att åtskilliga olikheter mellan mindre och ordinär konkurs kommer att finnas även med kommitténs förslag. Skillnaderna är enligt kommittén betingade av att de ordinära kon- kurserna är avsedda för större förhållanden. De skillnader mellan konkurs- formerna som kommittén redovisar rör bl. a. ordningen för tillsättande av förvaltare. möjligheten att utse flera förvaltare och att tillsätta gransk- ningsman, förvaltarens redovisningsskyldighet. arvodesprövningen. utredningen av vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen och formerna för utdelning.

Kommittén anser att dess förslag i fråga om förvaltning och tillsyn inte bör medföra att den i prop. 1975/76:210 föreslagna gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs ändras.

4.7.3. Förvaltningsorgan

Kommittén redogör för riksdagens ställningstagande till prop. 1975/76:210 och vad som därvid uttalades i fråga om förvaltningsorgan i mindre konkurs. Kommittén erinrar även om att departementschefen i denna fråga i tilläggsdirektiven för kommittén sagt sig dela riksdagens mening att det från skilda utgångspunkter föreligger betänkligheter mot att anlita kronofogdemyndigheten som förvaltare i mindre konkurs såsom föreslogs i prop. 1975/76:210.

Kommitténs ståndpunkt i denna fråga innebär att kommittén på grundval av riksdagens ställningstagande och den principiella stånd-

Prop. 1978/79: 105 134

punkten i tilläggsdirektiven föreslår att till förvaltare i mindre konkurs skall utses någon som uppfyller de kvalifikations- och behörighetskrav som enligt kommittéförslaget skall gälla för förvaltare i ordinär konkurs. Dessa krav medför att advokater med speciell inriktning på ekonomiska frågor och konkursförvaltning skall anlitas. Enligt kommitténs mening bör dock allmänpraktiserandejurister kunna anlitas som förvaltare i konkurser där tillgångarna kan antas inte räcka till betalning av konkurskostnadema under förutsättning att det skulle medföra oproportionerligt stora kostnader för resor att anlita en specialist från annan ort. | den mån allmänpraktiserande jurister anlitas som förvaltare bör enligt kommittén också de allmänna advokatbyråerna komma i fråga.

Kommitténs förslag innebär att förvaltare skall utses i alla mindre konkurser med undantag för vissa dödsbokonkurser. Kommittén tar emel- lertid till diskussion upp frågan om förvaltare behöver utses i alla mindre konkurser.

Kommittén framhåller att förvaltarens uppgifter i de konkurser där till- gångar helt saknas normalt består i att förrätta bouppteckning samt att utreda frågor om återvinning och gäldenärsbrott. Det kan enligt kommittén diskuteras. om särskild förvaltare kan avvaras i de uppenbart tillgångslösa konkurserna. Kommittén erinrar om att gällande rätt inte innehåller något ovillkorligt krav på att god man skall utses i fattigkonkurs. Enligt danska och norska förslag till ny konkurslagstiftning finns också möjlighet att i vissa enklare fall underlåta att utse förvaltare. I dessa fall ankommer för- valtaruppgifterna på skifteretten. som annars utövar tillsynsfunktionerna i konkursen.

Kommittén anser att man kan överväga om det inte går att överlåta åt tillsynsmyndigheten att i de tillgångslösa konkurserna fullgöra de ålig— ganden som ankommer på förvaltaren. Att kronofogdemyndighet i egenskap av tillsynsmyndighet handhar vissa begränsade förvaltar- uppgifter kan enligt kommittén medföra vissa praktiska och kostnads- mässiga fördelar särskilt i fall där ett resultatlöst utmätningsförfarande har föregått konkursen.

Kommittén anför att principiella betänkligheter sammanhängande med kronofogdemyndighets ställning som företrädare för statens borgenärs- intressen kan göra sig gällande även beträffande nu avsedda konkurser. Saken skulle emellertid kunna ordnas så. att möjlighet att utse särskild förvaltare fanns både vid konkursens början och senare under konkursens gång om t.ex. risk för intressekonflikt visar sig föreligga.

Ett alternativ med den ifrågasatta innebörden skulle enligt kommittén kunna utformas så att förvaltare inte skall behöva utses, om det är uppenbart att gäldenärens bo saknar tillgångar. Om särskild anledning föreligger skall dock förvaltare utses. När förvaltare ej utses, skall enligt detta alternativ tillsynsmyndigheten fullgöra förvaltaruppgifterna. Uppkommer senare under konkursen särskild anledning. får konkurs-

Prop. 1978/79: 105 135

domaren på begäran av kronofogdemyndigheten eller borgenär utse för- valtare. '

Kommittén anser emellertid att det även kan göras invändningar mot det skisserade alternativet. Skulle förvaltare utses senare i konkursen kan problem uppstå med hänsyn till att tillsynsmyndigheten vid sin kontroll kan få ta ställning till sina egna tidigare förvaltningsåtgärder.

En annan invändning som kan riktas mot den alternativa lösningen är att den med hänsyn till den höga frekvensen av tillgångslösa konkurser skulle motverka möjligheterna att upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning.

En lösning med tillsynsmyndighet som handläggare av förvaltar- uppgifter i vissa konkurser skulle vidare komplicera regelsystemet. Man skulle få tre slags konkurser: mindre konkurs utan förvaltare. mindre konkurs med förvaltare och ordinär konkurs. Kommittén anser också att den antydda ordningen skulle stå i motsats till ett av lagutskottet vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:210 uttalat önskemål om att för- farandereglema beträffande mindre och ordinär konkurs blir så enhetliga som möjligt.

Kommittén påpekar att en lösning enligt vilken tillsynsmyndigheten handhar förvaltaruppgifterna i uppenbart tillgångslösa konkurser emel- lertid är tekniskt möjlig. Kommittén framhåller vidare att den utan närmare ställningstagande redovisar denna lösning som ett alternativ till förslaget att förvaltare skall tillsättas i alla mindre konkurser (utom beträf- fande vissa dödsbokonkurser).

Vad gäller ställningstagandet till den alternativa lösningen har ledamoten Gabrielsson med instämmande av två av kommitténs experter gjort ett särskilt uttalande. Gabrielsson anser att de praktiska och kostnadsmässiga fördelarna med alternativet klart väger över de invänd- ningar som kan göras. Eftersom kommittén emellertid lämnat frågan öppen anser Gabrielsson sig kunna godta vad kommittén anfört på denna punkt.

4.7.4. Bestämmande av handläggningsform

Kommittén erinrar om att förslaget i prop. 1975/76:210 innebar att konkursdomarens ställningstagande till lämplig handläggningsforrn kunde skjutas upp en kort tid. när ovisshet råder om en konkurs skall handläggas som ordinär eller mindre konkurs. Enligt detta förslag skulle konkurs- domaren vid behov kunna i samband med konkursbeslutet uppdra åt kronofogdemyndigheten att inom viss kortare tid. i regel en vecka, utreda frågan om hur konkursen skall handläggas. Kronofogdemyndigheten fick under utredningstiden vidta förvaltningsåtgärd som inte kan skjutas upp utan allvarlig olägenhet.

Kommittén fick genom tilläggsdirektiven i uppdrag att undersöka andra

Prop. 1978/79: 105 136

möjligheter att ge konkursdomaren ett tillfredsställande underlag för valet av handläggningsforrn i tveksamma fall. Enligt nämnda direktiv skulle kommittén även överväga om möjlighet bör finnas till övergång från mindre till ordinär konkurs.

Kommittén anser det inte vara lämpligt att förena ett utredningsför- farande genom kronofogdemyndigheten med ett system där myndigheten inte är förvaltare. Enligt kommittén är f.ö. värdet av en särskild utred- ningsprocedur tveksamt oberoende av vem som är utredare. Att konkurs- domarens beslut om handläggningsforrn dröjer kan vara ofördelaktigt i de fall förvaltningen bör komma i gång genast. Utredningstiden måste natur- ligen vara kort men detta kan medföra att utredningen av boet inte blir tillförlitlig. Vidare kan nya omständigheter inträffa som gör att den rekom- menderade enklare handläggningsformen inte längre är lämplig. Kom- mitténs slutsats är att man bör begagna sig av andra medel än ett om- ständligt utredningsförfarande för att förbättra konkursdomarens pröv- ningsunderlag.

Kommittén påpekar att kronofogdemyndighet i många fall har goda förhandskunskaper om gäldenärens ekonomi. Det gäller framför allt när myndigheten själv gjort konkursansökningen. Man kan enligt kommittén räkna med att myndigheten kommer att vara konkurssökande i minst hälften av de mindre konkurserna. Kommittén förordar därför att krono- fogdemyndigheten i sin konkursansökan skall lämna uppgifter om för- hållande som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsforrn. En föreskrift härom bör meddelas i lämplig för- fattning.

Även när kronofogdemyndigheten inte är sökande bör denna myndighet kunna lämna upplysningar av betydelse för valet av handläggningsforrn. Enligt kommittén bör konkursdomaren därför. om det behövs och lämpligen kan ske, rådfråga vederbörande kronofogdemyndighet innan han fattar sitt beslut. En föreskrift härom i KF förordas. Rådfrågningen bör kunna göras per telefon. om det är lämpligt. Om tiden medger det. bör konkursdomaren införskaffa upplysningar även från andra.

Kommittén föreslår också en föreskrift i KL enligt vilken gäldenären skall kunna föreläggas att i samband med förklaring över borgenärs konkursansökan lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomi. Kom- mittén erinrar vidare om att gäldenär, som själv gör konkursansökan, enligt gällande rätt är skyldig att bifoga föneckning över boets tillgångar och skulder med närmare uppgifter om borgenärerna. I denna regel föreslås ingen ändring.

Kommittén anser att de av kommittén angivna möjligheterna för konkursdomaren att skaffa sig upplysningar medför att antalet konkurser där tvekan kan råda om handläggningsformen blir tämligen begränsat. Kommittén föreslår med hänvisning till vad den sålunda anfört en ordning som innebär att konkursdomaren skall bestämma handläggningsforrn

Prop. 1978/79: 105 137

liksom f.n. i samband med konkursbeslutet men att i gengäld övergång från mindre till ordinär konkurs vid behov skall kunna äga rum. Övergång i omvänd riktning bör inte vara möjlig. Liksom f. n. får en ordinär konkurs där det visar sig att tillgångarna inte förslår till att bekosta förfarandet avskrivas efter ett enkelt anmälningsförfarande.

Enligt kommitténs uppfattning bör konkursdomaren i tveksamma fall som princip välja handläggningsformen mindre konkurs. Kommittén menar att olägenheten av att senare eventuellt behöva gå över till ordinär konkurs i flertalet fall är utan större betydelse. Det inledande skedet i en mindre konkurs kan i förekommande fall ses som ett i konkursen inbyggt utredningsstadium. Vad som i första hand kan föranleda övergång till ordinär konkurs är att utdelning visar sig kunna ske till så många borge- närer att bevakningsförfarande bör anordnas. Även andra omständigheter kan motivera övergång till ordinär konkurs. Kommittén framhåller dock att sådan övergång inte behöver aktualiseras så ofta med tanke på det väl utbyggda förvaltnings— och tillsynssystemet även i mindre konkurs. Enligt kommittén är det närmast förvaltarens och tillsynsmyndighetens sak att vara uppmärksamma på om det finns anledning att gå över till ordinär konkurs. Förvaltaren är enligt kommittéförslaget skyldig att ta initiativ till övergång. när förutsättningar för den enklare handläggningsformen brister. Vad gäller tillsynsmyndigheten ligger i dennas allmänna skyldighet att tillse att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt också en skyldighet att ge akt på om övergång behöver ske.

4.7.5. Förvaltning och tillsyn

Det i prop. 1975/76:210 föreslagna förvaltningssystemet i mindre konkurs behålls i stora delar i kommittéförslaget.

Den nya ordning som kommittén föres'lår för ordinära konkurser får dock återverkningar på de mindre konkurserna. Sålunda skall enligt kommitténs förslag förvaltarens vidgade befogenhet att anlita sakkunnigt biträde och hans rätt att använda tvång för att ta hand om gäldenärens bo gälla också i mindre konkurs. Motsvarande gäller beträffande bokförings- och arkiveringsskyldighet. Förvaltaren i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs vara skyldig att i viktigare frågor höra bl.a. tillsyns- myndigheten, särskilda berörda borgenärer och gäldenären. Möjligheten att tillsätta allmänt ombud föreslås gälla även i mindre konkurs. Enligt kommittén är dock det praktiska behovet av allmänt ombud begränsat i dessa konkurser. eftersom de arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressena inte så ofta gör sig gällande i dessa.

Enligt kommitténs förslag skall konkursdomaren vara befriad från tillsynsuppgifter även i mindre konkurs. Konkursdomaren skall dock kunna på yrkande entlediga försumlig förvaltare. Han skall också pröva förvaltarens ersättningsanspråk.

Prop. 1978/79: 105 138

Enligt kommitténs förslag skall samma ordning för tillsyn gälla i mindre som i ordinär konkurs. Kronofogdemyndigheten skall alltså tjänstgöra som tillsynsmyndighet även i de mindre konkurserna. Tillsynen skall utövas på ungefär samma sätt som i ordinär konkurs. Kvartalsräkningar och halvårsberättelser behöver dock inte upprättas av förvaltaren. Redo- visning skall avges till tillsynsmyndigheten. Det är enligt kommittén en fördel för berörda rättsägare att redovisningen finns tillgänglig även hos konkursdomaren. Kommittén förordar därför att förvaltaren lämnar sin redovisning även till konkursdomaren. Denne skall dock inte granska redovisningen i kontrollsyfte. Även övriga konkurshandlingar. bl.a. bouppteckningen, skall enligt kommittéförslaget ges in till såväl tillsyns- myndigheten som konkursdomaren.

De av kommittén förordade nya reglerna om konkursgäldenärs rörelse- frihet. om edgång och om tvångsmedel mot gäldenären skall enligt kom- mitténs förslag gälla även när konkursen handläggs som mindre konkurs.

4.7.0. Tuxesätlning at'fi'irt'altararvoden

Kommittén tar med anledning av uttalanden i tilläggsdirektiven upp frågan om förvaltararvoden i mindre konkurs skall kunna bestämmas efter en taxa. Kommittén påpekar att konkursdomaren enligt kommittéförslaget efter tillsynsmyndighetens hörande skall bestämma sådant arvode. Denna ordning är enligt kommittén en spärr mot oskäliga arvoden. Kommittén anser dock att även andra vägar bör sökas till att hålla kostnaderna nere. En metod är att tillskapa ett taxesystem. Ett sådant skulle dessutom enligt kommittén underlätta konkursdomarens hantering av arvodesfrågan.

Inom den kategori av mindre konkurser som avskrivs på grund av att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnadema, dvs. i huvudsak nuvarande fattigkonkurser. är enligt kommittén förvaltarens arbetsuppgifter sällan invecklade och kan i grova drag förutses. Upp- gifterna torde också ofta kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någorlunda förutsebar arbetsinsats. Ett taxesystem i dessa fall bör enligt kommittén utformas så att man bestämmer ett normalt arvode. varifrån avvikelse får ske endast om förvaltaren kan visa att den aktuella konkursen medfört väsentligt mer arbete än normalt eller varit särskilt komplicerad. Kommittén förordar att ett taxesystem införs för bestäm- mande av arvode i nu avsedda konkurser. En taxa för arvoden bör enligt kommittén bestämmas med utgångspunkt i den arbetstid som en förvaltare har att lägga ned på en genomsnittskonkurs. Denna arbetstid torde få beräknas med hjälp av särskilda undersökningar. När skälig timersättning bestäms får man enligt kommittén utgå från den genomsnittliga kostnaden för timme för advokatverksamheten.

När det gäller övriga mindre konkurser, dvs. de som normalt leder fram till utdelning. diskuterar kommittén om någon form av partiell taxe-

Prop. 1978/79: 105 139

sättning. omfattande de vanligaste förvaltningsuppgifterna. är möjlig. Ett sådant system skulle dock enligt kommittén medföra svårigheter och avvisas därför.

4.8 Gäldenärens skyldigheter m.m.

4.8.1. Tillämpning av bestämmelserna när konkursgäldenären är juridisk person

Kommittén påpekar att aktiebolagslagen (1975: 1385) och lagen (1951z308) om ekonomiska föreningar innehåller regler om vem som skall företräda ett aktiebolag resp. en ekonomisk förening under konkurs. Se 13 kap. 20 å andra stycket aktiebolagslagen och 93 & föreningslagen. Av dessa regler följer att samtliga styrelseledamöter i ett aktiebolag eller ekonomisk förening i aktiebolag även verkställande direktören rätteligen är underkastade KL:s bestämmelser om gäldenärens skyldigheter.

Kommittén anser att det inte är påkallat eller lämpligt att ge särskilda föreskrifter i konkurslagstiftningen om vilken av flera ställföreträdare som skall fullgöra gäldenärens skyldigheter i olika hänseenden. Man bör enligt kommittén fortfarande hålla fast vid att alla ställföreträdare i konkursen i princip omfattas av bestämmelserna om konkursgäldenärs skyldigheter. Kommittén anser dock att en oinskränkt tillämpning av denna princip kan leda för långt. På en punkt — i fråga om medverkan vid bouppteck- ningsförrättning och bouppteckningsed anser kommittén praktiska skäl tala för ett undantag i KL från principen (avsnitt 4.8.4). 1 övrigt bör man enligt kommittén kunna liksom f.n. överlåta åt de tillämpande organen att. när sakliga skäl talar för det. modifiera principen t.ex. i fråga om inskränk- ningar i gäldenärens rörelsefrihet.

Hänvisningar till S4-8-1

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 4.8.4

4.8.2. Gäldenärens rörelsefrihet lorder konkursen

Kommittén påpekar att gäldenären enligt gällande rätt är underkastad legalt reseförbud som är strängare under tiden före avläggandet av boupp- teckningseden än under tiden därefter. Före edgången får gäldenären inte utan tillstånd av rättens ombudsman lämna bostadsorten. Därefter får gäldenären inte utan tillstånd bege sig längre från nämnda ort än att han inom en vecka kan inställa sig inom rättens domsaga. Detta innebär enligt kommittén att gäldenären efter bouppteckningseden inte kan förbjudas att resa utomlands.

Kommittén framhåller att bestämmelser som inskränker gäldenärens rörelsefrihet under konkursen är nödvändiga. Kommittén anser dock att den nuvarande ordningen inte är tidsenligt utformad och att den är onödigt sträng mot gäldenären i konkursens första skede men ger denne för stor frihet därefter.

Prop. 1978/79: 105 140

En reform bör enligt kommitténs mening i första hand inriktas på att minska risken för att gäldenären avviker utomlands. Gäldenären bör underkastas ett generellt förbud att utan särskilt tillstånd lämna landet och detta förbud bör i princip gälla under hela konkursen. Intresset att hindra gäldenären att avvika är visserligen starkast före edsavläggelsen. Med hänsyn till att gäldenären normalt bör stå till förfogande för upplysningar m.m. även efter edgången anser kommittén att förbudet bör gälla under hela konkursen. Angelägenheten av att hålla kvar gäldenären i landet får bedömas vid tillståndsprövningen i det enskilda fallet med beaktande av de föreliggande omständigheterna.

När det gäller gäldenärens rörelsefrihet inom landet finns det enligt kommittén inte anledning till samma återhållsamhet. Här bör det enligt kommittén räcka med att gäldenären i speciella situationer skall kunna förbjudas att lämna den ort där han är bosatt.

Kommittén påpekar att det i prop. 1975/76:210 föreslagits att förvaltaren skall besluta i fråga om gäldenärens rörelsefrihet. Även i det system kom- mittén förordar bör förvaltaren få bestämma i första hand. På förvaltaren skall sålunda ankomma att på begäran av gäldenären pröva om denne skall få resa utomlands och att i förekommande fall förbjuda gäldenären att lämna sin bostadsort. Gäldenär som är missnöjd med förvaltarens beslut kan få frågan prövad av konkursdomaren.

lnskränkningarna i rörelsefriheten bör enligt kommittén i linje med vad som gäller nu kombineras med regler om hämtning och häktning. Kom- mittén påpekar vidare att det från olika håll betecknats som en brist i gällande lagstiftning att möjlighet inte finns att ta hand om gäldenärens pass för att hindra denne att lämna landet. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt begränsa gäldenärens möjligheter att i strid mot det föreslagna reseförbudet i KL lämna landet. Kommittén inskjutet att en konkursgäldenär. som lämnat landet trots reseförbud. kan utlämnas till Sverige enbart om han misstänks för brott av viss svårhetsgrad. Kom- mittén föreslår att en rätt att ta hand om gäldenärens pass under konkursen införs. Som förutsättning för ett omhändertagande bör krävas att det skäligen kan befaras att gäldenären utan samtycke lämnar landet. Det bör ankomma på förvaltaren att ta hand om gäldenärens pass. Kommittén ser detta som en naturlig följd av att det är förvaltaren som i första hand skall avgöra frågorna om gäldenärens rörelsefrihet. Även förvaltarens åtgärd att ta hand om gäldenärens pass skall kunna föras under konkursdomarens prövning.

Kommittén anser att det i vissa fall kan vara av värde att fönttvarande ställföreträdare för gäldenären medverkar vid utredningen av boet. De föreslagna möjligheterna att inskränka gäldenärens rörelsefrihet bör därför enligt kommittén i viss omfattning göras tillämpliga även på sådana ställ- företrädare. Kretsen bör begränsas till styrelseledamot. verkställande direktör eller likvidator. som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan inkom till konkursdomaren.

Prop. 1978/79: 105 141

Hänvisningar till S4-8-2

4.8.3. Gäldenärens rörelsefrihet under tiden för prövning av konkurs—

ansökan, nr. m.

Kommittén framhåller inledningsvis att gällande KL inte ger möjlighet att redan före konkursen inskränka gäldenärens rörelsefrihet. Detta gäller både på det personliga och ekonomiska planet. Kommittén nämner att lagberedningen i betänkandet Utsökningsrätt X föreslagit att gäldenärens rådighet i ekonomiskt avseende skall kunna inskränkas redan när konkurs- ansökningen gjorts. Enligt det förslaget skall inskränkningen i detta fall förutsätta särskilda skäl och ha formen av skingringsförbud.

Kommittén tar i sitt förslag utan saklig prövning upp den av lagbered- ningen föreslagna bestämmelsen om skingringsförbud. sedan konkurs- ansökan har gjorts. på gäldenärens egendom. Ett förordnande om sådant skingringsförbud förutsätter enligt bestämmelsen begäran av borgenär.

I frågan om gäldenärens personliga rörelsefrihet under konkursansök- ningstiden påpekar kommittén att handläggningen av en konkursansökan som har gjorts av en borgenär ibland kan dra ut på tiden. I vissa lägen kan det enligt kommittén befaras att gäldenären avviker utomlands. I syfte att säkerställa gäldenärens medverkan i ett kommande konkursförfarande föreslår kommittén att möjlighet skall finnas redan när konkursansökan har gjorts att förbjuda gäldenären att lämna landet eller i yttersta fall häkta honom. Kommittén är medveten om att gäldenärer som har för avsikt att bege sig från landet ofta kan misstänkas för brott och att man då i stället kan inskrida med straffprocessuella tvångsmedel. Kommittén anmärker dock att brottsmisstanken inte sällan kan underbyggas först i samband med konkursutredningen.

Förutsättningar för reseförbud eller häktning under konkursansöknings- tiden bör vara att detär sannolikt att gäldenären under en konkurs kommer att undandra sig skyldighet eller överträda förbud som föreskrivs i KL och att särskilda skäl för åtgärden föreligger. För häktning uppställer kom- mittén det ytterligare villkoret att reseförbud finnes vara uppenbart otill- räckligt för att hindra gäldenären att avvika. Kommittén framhåller att det av denna reglering följer att häktning får tillgripas bara i verkligt kvali- ficerade fall.

Enligt kommitténs förslag skall det ankomma på konkursdomaren eller rätten att på begäran av borgenär meddela reseförbud eller besluta om häktning. Det krävs ej att borgenären själv gjort konkursansökan. ] samband med reseförbud får utan särskild ansökan av borgenär förordnas att gäldenären skall lämna ifrån sig sitt pass. I fråga om de närmare förut- sättningama för de föreslagna åtgärderna hänvisar förslaget i huvudsak till de allmänna reglerna om handräckning i RB.

Kommittén utvecklar närmare innebörden i kravet på att särskilda skäl skall föreligga för reseförbud eller häktning. Häri sägs ligga att gäldenärens medverkan i den kommande konkursen skall framstå som speciellt viktig

Prop. 1978/79: 105 142

t.ex. därför att betydande värden står på spel. Av kravet på särskilda skäl följer också att det måste kunna antas att konkursansökningen leder till bifall och att påtaglig risk för att gäldenären lämnar landet föreligger.

Enligt kommittén bör de förutvarande ställföreträdare som enligt kom- mittéförslaget skall vara underkastade bestämmelserna om reseförbud och tvångsmedel under konkursen (se avsnitt 4.8.2) omfattas av reglerna om reseförbud och häktning under konkursansökningsstadiet.

Hänvisningar till S4-8-3

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 4.8.5

4.8.4. Bouppteckningsed

I fråga om den obligatoriska edgången i konkurs, dvs. den edgång som oberoende av yrkande alltid skall äga rum (91 5 KL) tar kommittén upp frågan om vem som skall avlägga eden när gäldenären är en juridisk person (jfr avsnitt 4.8.1). Kommittén framhåller att gäldenärens skyldig- heter i princip skall fullgöras av den som är behörig ställföreträdare. Enligt kommittén har det antagits att denna princip även gäller beträffande den obligatoriska edgången.

Kommittén påpekar att principen vad gäller aktiebolag och andra särskilt bildade juridiska personer leder till att edgångsskyldighet åvilar var och en som ensam eller jämte annan är ställföreträdare för den juridiska personen. 1 ett aktiebolag är alltså samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören skyldiga att avlägga ed. Detta synes kommittén vara en opraktisk ordning. Vid en enkät som kommittén gjort hos landets konku rsdomare har också framgått att de flesta konkursdomare gör avsteg från den angivna principen i aktiebolags konkurs. Praxis varierar dock.

I fråga om edgångsskyldigheten när gäldenären är ett dödsbo ligger det f.n. enligt kommittén måhända närmast till hands att anta att samtliga dödsbodelägare är skyldiga att avlägga ed. Saken är emellertid tveksam. Av kommitténs enkät framgår att praxis även här varierar. Klart vanligast är dock att konkursdomaren begär edgång endast av den som har uppgett boet.

Kommittén finner det beträffande edgång i juridisk persons konkurs vara motiverat med en regel som är mer anpassad till nuvarande praxis. Regleringen bör utgå från att alla ställföreträdare i princip är skyldiga att avlägga ed men samtidigt ge möjlighet till undantag. En lämplig ordning är enligt kommittén att förvaltaren får befria den eller de ställföreträdare vilkas edgång saknar betydelse för boutredningen från edgångsskyldighet. Genom en reglering av detta innehåll ges enligt kommittén lagligt stöd åt bruket att från edgång befria ställföreträdare som inte är närmare insatt i den juridiska personens verksamhet. Vad angår dödsbo torde det förordade systemet enligt kommittén i allmänhet medföra att endast den som har uppgett boet behöver avlägga ed.

Med den föreslagna regleringen avses inte att befria samtliga ställföre- trädare för gäldenären från den obligatoriska edgången.

Prop. 1978/79: 105 143

Kommittén framhåller att frågan om gäldenärs skyldighet att avlägga obligatorisk bouppteckningsed har nära samband med hans skyldighet att medverka vid bouppteckningsförrättningen och därvid uppge boet under cdsförpliktelse. Det synes konsekvent och lämpligt att ge föreskrifter även i fråga om vilka ställföreträdare för en juridisk person som skall medverka vid bouppteckningen. Kommittén förordar en bestämmelse som är utformad i överensstämmelse med vad kommittén föreslår i fråga om bouppteckningsed.

Nuvarande regel om fakultativ edgångsskyldighet (93 & KL) har enligt kommittén vissa brister.

Regeln. som främst tar sikte på andra personer än gäldenären. innebär bl.a. att den som har haft hand om egendom som ingåri boet är skyldig att på yrkande uppge vad han haft hand om och beediga denna uppgift. Det är här inte fråga om att beediga bouppteckningen. 1 ett rättsfall har uppgifts- och edgångsskyldighet i nu aktuellt hänseende ansetts åligga styrelse- ledamot i aktiebolag som har avgått kort före konkursen. oberoende av om han deltagit i förvaltningen av bolagets angelägenheter eller ej. 1 rättsfallet påtalades att det var otillfredsställande att en styrelseledamot genom att avgå strax före konkursutbrottet kunde undgå den mera omfattande obligatoriska edgångsskyldigheten. 1 de fall ett bolag haft en enda styrelse- ledamot ledde denna ordning till att bouppteckningens riktighet aldrig blir bestyrkt genom ed.

Enligt kommittén bör reglerna om edgångsskyldighet för annan än gälde- nären göras mera vidsträckta och flexibla än f.n. Annan än gäldenären bör vara skyldig att på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga boupp- teckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen. om det kan antas att sådan egdång är av betydelse för utredningen. Något krav på att veder- börande har haft hand om egendom som ingår i konkursboet bör inte upp- ställas. Till kategorin annan än gäldenären räknar kommittén bl.a. förut- varande ställföreträdare förjuridisk person. Särskilt beträffande den som nyligen har avgått kan det ofta förutsättas att hans edgång är av betydelse för boutredningen. ! övrigt kommer framför allt edgång av anställda att kunna bli aktuell till följd av den nya bestämmelsen. Även edgång av förut- varande boutredningsman och bouppgivare. vilka inte faller under den obligatoriska edgångsskyldigheten. kan ibland vara påkallad.

Hänvisningar till S4-8-4

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 4.8.1

4.8.5. T't'ångsmedel mot gäldenären

Enligt gällande ordning (94 & KL) kan gäldenären om han överträder föreskrifterna om bl.a. reseförbud och edgångsskyldighet hämtas eller häktas. Kommittén har i sin enkät hos konkursdomarna frågat om tillämp- ningen av reglerna om tvångsmedel. Av svaren framgår att hämtning före- kommer i viss. om än begränsad utsträckning medan häktning var sällsynt. En allmän uppfattning hos konkursdomarna var att reglerna var behövliga som påtryckningsmedel.

Prop. 1978/79: 105 (44

Kommittén omtalar att det på senare tid har framförts önskemål om effektivare ingripanden mot konkursgäldenär som motarbetar konkursför- farandet. Kommittén anser att dess förslag i fråga om gäldenärens rörelse- frihet under konkursansökningsstadiet och under själva konkursen i viss mån tillgodoser önskemålen. Även förvaltarens utvidgade befogenhet att använda tvång mot gäldenären nämns här. Dessa förslag liggeri linje med önskemålen om effektivare åtgärder mot tredskande konkursgäldenärer. Kommittén anser dock att det krävs ytterligare skärpningar, särskilt i fråga om möjligheter att hämta gäldenären under konkursen.

Svaren vid enkäten tyder enligt kommittén på att i KL föreskrivna möjligheter att hämta gäldenären inte utnyttjas i tillräcklig omfattning. Enligt kommitténs mening kan effektivare ingripanden mot tredskande gäldenärer göras redan genom ändamålsenlig tillämpning av gällande regler.

Kommittén anför dock att det härutöver är nödvändigt att ge möjlighet till tidigare ingripanden än vad som nu är möjligt. För att t.ex. hämtning skall få tillgripas krävs f.n. att gäldenären undandrar sig sina plikter. En presumerad fara för sådant undandragande är således inte tillräcklig. Detta kan medföra att tvångsåtgärden sätts in för sent och blir verk- ningslös. Beslut om hämtning eller häktning av en gäldenär är inte verk- ställbart utomlands. Enligt kommitténs mening bör det vara möjligt att förordna om hämtning eller häktning under konkurs redan då det framstår som sannolikt att gäldenären kommer att undandra sig sina skyldigheter eller överträda förbud som gäller mot honom. En ytterligare förutsättning bör vara att särskilda skäl för åtgärden föreligger. Som exempel på situa— tioner där ingripanden kan vara motiverade nämner kommittén fall där gäldenären, ehuru betydande värden står på spel i konkursen och trots att gäldenärens uppgifter är av avgörande betydelse i konkursen. notoriskt underlåter att fullgöra vad som åligger honom eller har gjort förberedelser för att avvika från landet.

Kommittén framhåller att gäldenären i regel bör få tillfälle att yttra sig över fråga om hämtning eller häktning. När det är fråga om gäldenär som befaras ämna undandra sig sina skyldigheter ligger det dock enligt kom- mittén i sakens natur att gäldenären normalt inte behöver höras.

När det gäller tvångsmedel mot annan än gäldenären påpekar kommittén att tvångsmedel redan nu kan tillgripas mot den som undandrar sig edgång enligt 93 & KL. Enligt kommitténs förslag (avsnitt 4.8.2 och 4.8.3) skall vissa förutvarande ställföreträdare vara underkastade samma regler om reseförbud och upplysningsplikt som gäller för gäldenären. De av kom— mittén förordade nya bestämmelserna om tvångsmedel bör i tillämpliga delar gälla även för nu åsyftade ställföreträdare.

Gällande lag föreskriver inte någon maximitid för gäldenärens kvar- hållande i häkte. Enligt kommitténs mening bör häktningstiden i konkurs begränsas på samma sätt som gäller i fråga om häktat vittne. Kommittén

Prop. 1978/79: 105 145

förordar därför att häktningstiden i konkurs får uppgå till högst tre månader.

Hänvisningar till S4-8-5

4.8.6. Ersättning för inställelse

Enligt gällande KL är gäldenären berättigad att av konkursboet erhålla ersättning för resa och uppehälle i samband med inställelse hos konkurs- domaren eller annorstädes. Ersättningen är dock på visst sätt begränsad.

Genom kommitténs förslag ges annan än gäldenären rätt till skälig ersättning av konkursboet för inställelse till edgång. Ersättningen skall bestämmas av konkursdomaren. Förutvarande ställföreträdare som enligt förslaget är skyldig att inställa sig hos konkursdomaren eller annorstädes ges samma rätt till ersättning som f.n. tillkommer gäldenären.

4.9. Kostnader för reformen

Som framgått tidigare räknar kommittén med att de nya tillsynsupp- gifterna kommer att kräva förstärkningar av kronofogdemyndigheternas resurser. Någon beräkning av kostnaderna görs inte av kommittén som dock till ledning för kommande resursberäkningar har ställt samman de arbetsuppgifter som skall ankomma på tillsynsmyndigheten i en bilaga till betänkandet. Enligt kommittén måste man vid beräkningarna även beakta den ökade belastning på kronofogdemyndigheterna som lönegarantipröv- ningen medför i de konkurser som nu handläggs i ordinär form men som enligt förslaget skall handläggas enligt den enklare ordningen.

Kommittén anser att det behövs resursförstärkningar även hos riks- skatteverket till följd av den nya ordningen för tillsyn.

Enligt kommittén kan det antas att kostnaderna för den nya tillsynen i stort sett kommer att motsvara nuvarande kostnader för tillsyn. dvs. kostnaderna för konkursdomamas och rättens ombudsmäns tillsyns— verksamhet. Kommittén anser inte att någon kostnadsbesparing på konkursdomarsidan är möjlig med hänsyn till att konkursdomarna enligt - förslaget skall överta förlikningsuppgiftema i ordinär konkurs.

Kommittén uppskattar nuvarande kostnader för rättens ombudsmän till omkring 4,2 miljoner kr. med utgångspunkt från förhållandena år 1974. För att få en rättvisande bild av kostnaderna måste man dock enligt kommittén beakta att åtskilliga ordinära konkurser kommer att falla bon till följd av den nya förvaltningsordningen i mindre konkurser. Bortfallet anges av kommittén i överensstämmelse med en uppskattning'i prop. 1975/76:210 till en tredjedel.

Som nämnts tidigare (avsnitt 4.3.5) föreslår kommittén att statens kostnader för tillsyn skall beräknas efter schabloner och — i likhet med nuvarande kostnader för rättens ombudsmän — tas ut ur konkursbona. Kommittén räknar med att staten på detta sätt i allt väsentligt får täckning 10 Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 146

för sina tillsynskostnader. Kommittén anser därför att tillsynsrcformen ur statsfinansiell synpunkt inte har nämnvärd betydelse. Detta förutsätter dock att de berörda schablonbeloppen bedöms med utgångspunkt i att staten skall få full kostnadstäckning.

När det gäller tillsynsrcformens betydelse för borgenärerna behöver man enligt kommittén inte räkna med någon större ökning av belastningen på konkurserna. En annan sak är enligt kommittén att den förstärkta ställning och de vidgade uppgifter som förslaget medför för förvaltaren kan föranleda ökade förvaltningskostnader.

Kostnaderna för det av kommittén föreslagna allmänna ombudet som enligt kommitténs förslag skall betalas av staten torde enligt kommittén bli förhållandevis obetydliga. Kommittén påpekar att särskild ersättning till allmänt ombud blir aktuell företrädesvis i de fall uppdraget utövats fri- stående från statlig tjänst eller innehas av annan än statstjänsteman. Kom- mittén räknar med att som ombud i första hand anlitas statliga tjänstemän.

Kostnaderna för den del av reformen som avser mindre konkurser berörs inte särskilt av kommittén. om man bortser från kostnaderna för tillsynsorgan och allmänt ombud i sådana konkurser.

Hänvisningar till S4-9

5 F öredraganden

5.1. Allmänna utgångspunkter

Fullgörandet av en betalningsskyldighet garanteras ytterst av att gälde- närens egendom kan tas i anspråk tvångsvis genom exekution —— för att tillgodose fordringsägarens krav. Exekutionen kan ha till syfte att till- godose i princip endast en borgenärs intresse och kan då begränsas till så stor del av gäldenärens egendom som svarar mot fordringen. Det blir då fråga om en s.k. specialexekution. som verkställs genom ett utsökningsför- farande. Detta är anförtrott åt ett statligt organ, kronofogdemyndigheten, och regleras i första hand i utsökningslagen (1877:31 s. 1). En reformering av utsökningsförfarandet har föreslagits i en lagrådsremiss. som av- lämnades tidigare i år. Förslaget innebär att en utsökningsbalk ersätter den nuvarande utsökningslagen och därtill anslutande lagar.

Exekutionen kan också ha karaktären av generalexekution, varvid all gäldenärens egendom tas i anspråk och alla hans fordringsägare omfattas. Denna exekutionsform benämns konkurs och förutsätter att gäldenären är insolvent. dvs. ur stånd att betala sina skulder allteftersom de förfaller. Konkursinstitutet regleras i huvudsak i konkurslagen (l921:225, KL). Konkursförfarandet åvilar inte något samhällsorgan men står under viss offentlig tillsyn.

KL bygger på principen att borgenärerna. då de inte alla kan få full betalning för sina fordringar. skall vara jämställda och bära förlusten proportionellt i förhållande till storleken av vars och ens fordran.

Prop. 1978/79:105 147

Principen om proportionell fördelning är dock i väsentlig grad genom- bruten genom att vissa fordringar är förenade med förmånsrätt: dvs. ford- ringarna äger vid fördelningen företräde framför andra fordringar enligt särskilda regler i förmånsrättslagen (19702979). Med konkursen är förenat ett tvång som riktar sig såväl mot gäldenären som mot borgenärerna. Gäldenären fråntas rådigheten över sin egendom. För en borgenär innebär konkursen i princip att han förlorar möjligheten att skaffa sig företräde framför annan borgenär t.ex. genom säraktioner av olika slag. På detta sätt förhindras den kapplöpning mellan borgenärerna som annars lätt skulle ytterligare försämra gäldenärens ekonomiska ställning. Genom konkurs- institutet skapas också en trygghet för borgenärerna. vilket i sin tur är en förutsättning för ett väl fungerande kreditväsen. Konkursinstitutet är därför av stor betydelse i det ekonomiska livet.

Konkurs är inte den enda ordning varigenom konkurrerande borge- närers anspråk mot en insolvent gäldenär kan tillgodoses. Även genom ackord kan en insolvent gäldenärs egendom tas i anspråk i dess helhet för att bereda samtliga borgenärer betalning. Ett ackord innebär att gälde- nären och hans borgenärer träffar en uppgörelse. som oftast innebär att borgenärerna till viss del efterger sina anspråk. Till skillnad från vad som är typiskt för konkurs är ackord avhängigt av gäldenärens initiativ och medverkan. Ackord kan förekomma i samband med konkurs men har sin väsentliga betydelse utanför konkurs. Ackord erbjuder många gånger de inblandade intressenterna mer tillfredsställande lösningar än konkurs. Bl.a. är möjligheterna för ett fortbestånd av gäldenärens verksamhet större. Reglerna om offentligt ackord reviderades år 1970 då en ny ackordslag (1970:847) tillkom. Ackord har genom den nya lagen blivit ett mera användbart medel än tidigare för att i kritiska situationer åstadkomma upp- görelser mellan gäldenären och borgenärerna.

Även andra betydelsefulla reformer på rättsområden som gränsar till konkursrättcn har genomförts på senare tid. Jag syftar härvid främst på lagen (l970z741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen) och den nyss berörda förmånsrättslagen (l970z979).

KL innehåller grovt sett två huvudkategorier av regler. nämligen om den materiella konkursrättcn och om förfarandet för förvaltning och av- veckling av ett konkursbo.

Till de materiella reglerna hör främst regler om förutsättningama för att en gäldenär skall få försättas i konkurs. om konkursgäldenärs rådighet över sin egendom och om återvinning av egendom till konkursbo. Den materiella konkursrättcn har nyligen varit föremål för en revision. Härvid har framför allt bestämmelserna om återvinning arbetats om på ett genom- gripande sätt. Reformen trädde i kraft den 1 juli 1975 (prop. l975z6, LU 1975:12. rskr 197591). En huvudtanke bakom reformen var att så långt som möjligt motverka otillbörliga transaktioner av gäldenären eller borgenär i samband med en förestående konkurs. Översynen syftade i

Prop. 1978/79: 105 148

övrigt till att förenkla och modernisera regelsystemet.

Själva förfarandet vid konkurs berördes av 1975 års reform endast såvitt gällde handläggning av konkursansökan. Reglerna om förvaltningen av konkursboets egendom, om tillsynen över förvaltningen och om bevakning och utdelning samt övriga förfaranderegler påverkades alltså inte. I stort sett har konkursförfarandet inte ändrats sedan KL:s ikraftträdande år 1922.

En konkurs handläggs f.n. antingen enligt de regler som KL uppställer för förfarandet i allmänhet eller. om boets tillgångar inte förslår till kostna- derna för en sådan handläggning. med tillämpning av speciella regler. Man brukar tala om att konkursen i det förra fallet handläggs som ordinär konkurs och i det senare som fattigkonkurs. Konkursdomaren bestämmer i samband med konkursbeslutet i vilken form konkursen skall handläggas.

För handläggningen av en ordinär konkurs tillämpas ett omfattande och tämligen invecklat regelsystem. Kännetecknande för denna handlägg- ningsforrn är bl.a. att förvaltningen och avvecklingen av boet handhas av en eller flera förvaltare, som också företräder boet utåt. Konkursdomaren tillsätter omedelbart efter konkursbeslutet en interimsförvaltare som är verksam under tiden fram till det s.k. första borgenärssammanträdet. Vid detta ankommer det på borgenärskollektivet att välja en slutlig förvaltare. Förvaltaren har i huvudsak en självständig ställning i förhållande till borge- närerna. Dessa har samfälld beslutanderätt endast i ett fåtal frågor. Till förvaltare anlitas vanligtvis advokater.

Förvaltarens verksamhet i en ordinär konkurs står under tillsyn närmast av en rättens ombudsman, vanligen en advokat. som utses av konkurs- domaren. Rättens ombudsman utövar sin tillsyn bl.a. genom granskning av vissa rapporter och berättelser som förvaltaren är skyldig att fort— löpande avlämna. Vid sidan av den rena kontrolluppgiften har rättens ombudsman andra viktiga uppgifter. Bl.a. deltar han i viss mån i själva förvaltningen. Avgörandet av vissa viktigare förvaltningsfrågor ligger sålunda hos rättens ombudsman. Han skall också bistå förvaltaren med råd. Förvaltaren och rättens ombudsman står under tillsyn av konkurs- domaren. Förvaltningen kan också övervakas av granskningsmän, om sådana har valts av borgenärerna. ,

Förvaltaren skall i konkursens inledningsskede utreda boet. Till utred- ningen hör att upprätta bouppteckning samt en skriftlig berättelse över boets tillstånd och orsakerna till obeståndet. [ denna berättelse, s.k. för- valtarberättelse, skall förvaltaren också ange i vad mån förutsättningar för återvinning finns. Förvaltaren är vidare skyldig att undersöka om anledning finns att misstänka att gäldenären begått gäldenärsbrott. An- märkning i detta hänseende skall tas in i förvaltarberättelsen.

Förvaltaren skall genom realisation av tillgångarna förvandla boets förmögenhetsmassa till penningmedel som skall fördelas mellan borge- närerna. Realisation av boets tillgångar skall i princip ske så snart som

Prop. 1978/79: 105 149

möjligt efter första borgenärssammanträdet. Innan utdelning till borge- närerna får ske skall konkurskostnadema —- i första hand arvoden till för- valtare och rättens ombudsman —- betalas.

För att en borgenär skall få utdelning krävs i allmänhet att han bevakar sin fordran. Bevakningarna granskas av förvaltaren. Denne skall framställa anmärkning mot bevakning som han finner obefogad. Uppkommen tviste- fråga prövas i första hand vid ett särskilt sammanträde inför rättens ombudsman. det s.k. förlikningssammanträdet. Vid detta skall rättens ombudsman söka få till stånd förlikning. Åstadkoms inte förlikning, går tVisten till rätten för prövning i särskilt angiven ordning. Rättens avgörande har rättskraft endast i konkursen.

En ordinär konkurs avslutas i regel genom slututdelning. Visar det sig under förfarandets gång att tillgångarna inte förslår till kostnaderna. skall konkursen dock avskrivas efter en procedur som brukar benämnas efter- följande fattigkonkurs.

Förfarandet vid fattigkonkurs skiljer sig i väsentliga avseenden från pro- ceduren vid ordinär konkurs. Fattigkonkurs kommer till stånd när det finns anledning anta att gäldenärens bo inte täcker kostnaderna för en ordi- när konkurs. Förfarandet är i sådant fall inte inriktat på att åstadkomma någon avveckling av boet eller utdelning till borgenärema. Fattigkonkurs syftar i stället till att med bibehållande av konkursens verkningar hindra att det i mindre konkurser uppstår kostnader som inte står i rimligt för- hållande till boets omfattning. Meningen med förfarandet är främst att utreda om det finns förutsättningar för ordinär konkurs. Bevakning av ford- ringar förekommer ej. Möjlighet att återvinna egendom till konkursboet finns inte. Någon egentlig förvaltning av konkursboet kommer inte heller till stånd utan konkursdomaren förordnar en god man att ta vård om gälde- närens bo. Den gode mannen har mycket begränsade befogenheter och har inte någon skyldighet att utreda om gäldenären gjort sig skyldig till brott eller ej. En fattigkonkurs avskrivs normalt när gäldenären har gått ed på riktigheten av en av den gode mannen uppprättad bouppteckning.

År 1965 avslutades 1.306 konkurser i landet. Av dessa var 590 (45 %) fattigkonkurser. Antalet konkurser ökade därefter kraftigt fram till år 1974. Ökningen gällde i särskilt hög grad fattigkonkurserna. År 1974 var antalet avslutade konkurser 4.566. varav 70% fattigkonkurser. Under de följande åren minskade antalet konkurser. Antalet avslutade konkurser har sålunda sjunkit med 22% fr.o.m. år 1974 t.o.m. år 1977. Fattigkon- kursemas andel av totala antalet konkurser är f.n. omkring 75 %. Upp- gifterna om antalet konkurser som inletts år 1977 och under första halvåret 1978 tyder på en något ökad konkursfrekvens.

Vid en jämförelse med andra länder är antalet konkurser i Sverige relativt sett mycket högt. Den höga svenska konkursfrekvensen får ses bl.a. mot bakgrund av den etableringsfrihet som sedan gammalt råder i Sverige. Ett direkt samband kan konstateras mellan fattigkonkursernas

Prop. 1978/79: 105 150

växande antal och den stora nybildning av små aktiebolag som kulminera- de i början på 1970—talet inom ramen för då ännu gällande liberala regler om nybildning av aktiebolag, vilka tillät aktiebolag med mycket litet aktie- kapital. s.k. 5.000-kronorsbolag. Dessa bolag etablerades sannolikt i stor utsträckning av skattetekniska skäl. Gällande konkurs- och bolagslagstift- ning tordc ha bidragit till att en del bolag bildats för mindre seriösa syften. Härpå tyder inte minst den mycket korta livslängden hos åtskilliga 5.000- kronorsbolag. Tillgänglig statistik visar att antalet beslutade konkurser vari gäldenären är aktiebolag ökat kraftigt både i absoluta och relativa tal.

Även andra förklaringar finns till att fattigkonkursernas antal har stigit så kraftigt. Hot om konkurs kan begagnas som ett effektivt påtrycknings- medel mot betalningsförsumliga gäldenärer. Detta medel används i stor omfattning av kronofogdemyndigheterna i deras indrivningsverksamhet. Även om dessa myndigheter många gånger återkallar konkursansökningar- na. fullföljs ansökan i flertalet fall. Ett annat skäl för kronofogdemyndighe— terna att begära en gäldenär utan tillgångar i konkurs är önskemålet att hindra gäldenären att belasta sig med ytterligare skulder eller fortsätta med sin rörelse. Detta sammanhänger med att aktiebolag enligt 13 kap. 19 & aktiebolagslagen (1975: 1385) upplöses tvångsvis genom konkurs. Konkursutvecklingen påverkas även av andra faktorer. Gränsen för lägsta tillåtna aktiekapital är sedan år 1973 höjd från 5.000 till 50.000 kr (SFS 1973:303). Vidare kan i anledning av betänkandet (SOU 1978:66) An- delsbolag en ny bolagsform för mindre företag komma att införas. Vilken betydelse dessa förhållanden kan komma att få på konkursfrekvensen går nu inte att bedöma.

När en borgenär endast vill förvissa sig om huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller ej. kan han f.n. i stället för konkurs välja att begära att gäldenären avlägger utmätningsed enligt lagen (1921:244) om utmätningsed. Denna möjlighet utnyttjas i åtskilliga fall. Lagen avses dock bli avskaffad till följd av det förslag till utsökningsbalk som har remitterats till lagrådet. Förslaget innehåller bl.a. regler om skyldighet för gäldenären att lämna uppgifter vid utmätning. Vilken betydelse denna reform kommer att få på konkursfrekvensen är svårt att ange. Det bör beaktas att den före- slagna uppgiftsskyldigheten endast rör tillgångarna. Någon återvinning skall inte heller i fortsättningen vara möjlig i samband med utmätning. Det bör i sammanhanget också erinras om att betalning enligt den statliga löne- garantin endast kan utgå vid konkurs.

Frågan om den fortsatta konkursfrekvensen är naturligtvis också i hög grad beroende av hur man utformar reglerna om handläggning av de konkurser som i dag följer reglerna för fattigkonkurs. Görs dessa effek- tivare än f.n. t.ex. genom att möjlighet till återvinning införs. kan intresset att begära en gäldenär i konkurs bli större.

Sammanfattningsvis anser jag det svårt att göra säkra uttalanden om konkursutvecklingen i ett längre perspektiv. Tydligt är dock att det inte

Prop. 1978/79: 105 151

finns anledning att räkna med någon större förändring under de närmaste åren.

Sedan KL trädde i kraft år 1922 har betydelsefulla förändringar ägt rum både i näringslivet och samhället i övrigt utan att detta har återverkat på konkursförfarandet. Sedan länge har det stått klart att regelsystemet bör revideras för att tillgodose de nya kraven. Särskilt bristfälligt är det nuvarande systemet med fattigkonkurser. Arbetet på att revidera reglerna om själva förfarandet i konkurs inleddes år 1971 och har i första hand varit anförtrott åt konkurslagskommittén (Ju 197l:06). Denna har i uppdrag att göra en allmän översyn av förfarandet och föreslå ändringar på de punkter där reformer framstår som angelägna. Konkurslagskommittén lade år 1974 fram delbetänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Betänkandet innehöll förslag till ett nytt förfarande för mindre konkurser. Detta skulle träda i stället för systemet med fattigkonkurser och dessutom tillämpas i en del av de konkurser som enligt nuvarande regler skall handläggas som ordinär konkurs.

På grundval av kommittéförslaget lade den dåvarande regeringen är 1976 fram förslag till en ny ordning för handläggning av mindre konkurser (prop. 1975/76:210). I propositionen beräknades att den nya ordningen skulle kunna tillämpas i omkring 80 % av alla konkurser. Syftet med försla- get var bl.a. att komma till rätta med de brister som är förenade med fattig- konkurserna. Genom förslaget gavs möjlighet att återvinna egendom till konkursbo även i mindre konkurser. Vidare föreslogs att man även i sådana konkurser skulle utreda förekomsten av eventuella gäldenärsbrott. Den föreslagna handläggningsformen skulle tillämpas om det fanns anledning anta antingen att gäldenärens bo inte räckte till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med en ordinär konkurs eller att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden var av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kunde genomföras utan bevak- ningsförfarande. Enligt förslaget ankom det på konkursdomaren att pröva hur konkursen skulle handläggas. Vid behov fick konkursdomaren skjuta upp beslutet i denna fråga en kort tid och i samband härmed uppdra åt kronofogdemyndigheten att verkställa utredning i saken.

[ propositionen föreslogs att förvaltare skulle förordnas i alla mindre konkurser och —— med avvikelse från kommittéförslaget - att till förvaltare som regel skulle utses kronofogdemyndighet.

Det nya förfarandet skilde sig från ordinär konkurs i första hand genom att någon bevaknings- och anmärkningsprocedur inte skulle förekomma. I de mindre konkurser som gav medel till utdelning ankom det på för- valtaren att på egen hand utreda vilka fordringar som kunde göras gällande i konkursen och att upprätta Utdelningsförslag. Förslaget skulle prövas av konkursdomaren. Denne skulle utöva en viss tillsyn över förvaltarens

verksamhet. Propositionen innehöll också förslag till nya regler om ansvaret för

Prop. 1978/79: 105 157

konkurskostnadema. Enligt förslaget skulle konkursdomaren bestämma ersättning till förvaltaren i mindre konkurs. Om konkurskostnadema inte kunde tas ut av boet skulle de betalas av den borgenär som sökt gälde- nären i konkurs. intill ett visst belopp. elleri sista hand av staten. Vidare föreslogs att kraven på konkursförvaltarens kvalifikationer skulle höjas och att förvaltare i ordinär konkurs skulle utses av konkursdomaren.

I sitt betänkande (LU 1976/77:11) med anledning av propositionen intog lagutskottet den ståndpunkten att frågoma om förvaltnings- och tillsyns- organ i såväl mindre som ordinära konkurser borde lösas i ett samman- hang. Utskottet uttalade även bl.a. att det var mindre lämpligt att krono- fogdemyndighet skulle handha konkursförvaltningen. Utskottet hem- ställde om avslag på propositionen och riksdagen beslöt i enlighet med ut— skottets förslag (rskr 1976/77:63). En minoritet i utskottet och i riksdagen ansåg dock att propositionsförslaget borde bifallas.

Med anledning av riksdagens beslut utfärdade regeringen tilläggsdirektiv varigenom konkurslagskommittén fick i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser. [ direktiven angavs vissa rikt- linjer för kommitténs överväganden i den delen.

Kommittén avlämnade i juli 1977 delbetänkandet (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Betänkandet innehåller förslag till nya regler för förvaltning och tillsyn i både ordinära och mindre konkurser.

När det gäller de ordinära konkurserna anser kommittén att man bör eftersträva en mindre formbunden förvaltning som medger en snabb och rationell avveckling av konkursboet och att tillsynen över förvaltningen bör göras effektivare. Enligt kommittén bör i ett nytt förvaltnings- och tillsynssystem borgenärer och arbetstagare ges bättre möjligheter att komma till tals i viktigare frågor. Kommittén anser också att arbets- marknads- och regionalpolitiska synpunkter i viss omfattning bör tillgodo- ses inom konkursens ram. Enligt kommittén är reformbehovet i de angivna hänseendena angeläget.

] enlighet med vad som föreslogs i prop. 1975/76:2l0 anser kommittén att kraven på konkursförvaltares kompetens skall skärpas och att konkurs- domaren skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Enligt kommittén bör endast specialister i fortsättningen anlitas som förvaltare. Kommitténs förslag innebär vidare att förvaltaren får en självständigare ställning i för- hållande till tillsynsorgan och borgenärskollektiv. Rättens ombudsman föreslås bli avskaffad och tillsynen i stället anföttrodd åt kronofogdemyn- digheten. Konkursdomaren skall inte längre utöva tillsyn över konkursen. Förvaltaren skall vid sin förvaltning samråda med tillsynsorgan och de borgenärer som särskilt berörs. Tillsynsorganets huvuduppgift blir enligt kommittén att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och annan lagstiftning. Särskild vikt skall härvid läggas vid att tillse att avvecklingen inte fördröjs i onödan. Konkursdomaren skall överta rättens ombudsmans nuvarande uppgift att

Prop. 1978/79: 105 153

söka åstadkomma förlikning av tvistiga fordringar.

Kommittén föreslår vidare att ett allmänt ombud skall kunna utses i konkurs med uppgift att verka för att bl.a. arbetsmarknadspolitiska intressen beaktas. Särskilda regler om samråd med och information till de anställda i ett konkursdrabbat företag föreslås också. Konkursförvaltaren föreslås få rätt att tillgripa tvång gentemot tredskande gäldenäri vissa fall.

Det förslag kommittén har lagt fram i fråga om de mindre konkurserna innefattar en överarbetning av förslaget i prop. l975/762210. Enligt kom- mitténs förslag skall förvaltare i mindre konkurser i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. vilket innebär att i allmänhet advokat skall utses. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall samråda med tillsynsorganet och särskilt berörda borgenärer i viktigare frågor.

Enligt vad kommittén föreslår skall konkursdomaren alltid bestämma handläggningsform i samband med konkursbeslutet. Kommittén lägger fram vissa förslag som syftar till att ge konkursdomaren underlag för beslut i handläggningsfrågan. Om konkursdomaren bestämmer att konkursen skall handläggas som mindre konkurs och det senare visar sig att förutsättningar för denna konkursform saknas. skall övergång till ordi- när konkurs kunna äga rum.

Kommittén föreslår vidare att reglerna om gäldenärens skyldigheter revideras. Dessa regler avses bli tillämpliga oavsett i vilken form konkursen handläggs. Sammantaget innebär förslaget i denna del en skärpning ijämförelse med nuvarande bestämmelser. Bl.a. skall gälde- nären vara underkastad förbud att utan tillstånd lämna landet under hela konkursen och hans pass skall kunna tas ifrån honom. I kvalificerade fall skall enligt förslaget gäldenären redan när konkursansökan har gjorts kunna förbjudas att lämna landet.

Innan jag går närmare in på kommitténs förslag vill jag uppehålla mig något vid syftena med en konkurs. utöver vad jag tidigare har sagt. KL bygger på att konkursen endast har till ändamål att tillgodose borge- närerna. Det är enligt min mening också ett starkt samhällsintresse att reglerna om konkurs är utformade så att förlusterna för borgenärerna kan begränsas. Genom l975 års reform ges vidgade möjligheter att genom åter- vinning återföra egendom till den förmögenhetsmassa som kan utdelas till borgenärerna.

När det gäller konkursförfarandet kräver borgenärernas intresse att det är så effektivt som möjligt och att konkurskostnadema hålls nere. Konkursavvecklingen får inte heller ta längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till förhållandena i den enskilda konkursen. Även gäldenären har intresse av att avvecklingen är så effektiv och billig som möjligt. Önskemålet om ett effektivt konkursförfarande får dock inte drivas så

långt att rättssäkerheten äventyras. Jag vill betona angelägenheten av att regelsystemet utformas så att både borgenärer och gäldenären ges

Prop. 1978/79: 105 154

möjlighet att komma till tals i de olika frågorna.

Konkursinstitutet måste emellertid ses i ett vidare perspektiv än som hittills anlagts. När ett företag befinner sig i en ekonomisk kris. vare sig det gått så långt som till konkurs eller ej. gör sig även andra än rent ekonomiska intressen gällande. Om verksamheten t.ex. läggs ned vid ett företag. kan detta få allvarliga verkningar för de anställda. Samhället har på senare tid tagit på sig ett allt större ansvar för att upprätthålla syssel- sättningen och över huvud för att säkerställa en gynnsam utveckling av näringslivet. Detta kommer till uttryck bl.a. i statliga engagemang i form av stöd och bidrag i en mångfald former. Med hänsyn till dåtida samhälls- förhållanden var det naturligt att man vid tillkomsten av KL hade de rent ekonomiska intressena i blickpunkten. ] dagens samhälle bör man emeller- tid vid utformningen av nya bestämmelser om konkursförfarandet även ta hänsyn till t.ex. de sysselsättningspolitiska intressena. Förfarandet bör i framtiden vara uppbyggt så att även sådana intressen kan beaktas i kon- kursen. Det sagda innebär inte att borgenärernas intressen skall efter- sättas.

Ännu ett viktigt samhällsintresse påverkar utformningen av konkursför- farandet. Det är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer i samband med konkurser. Det rör sig främst om gäldenärsbrott. som inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Under- sökningar visar att gäldenärsbrott kan antas förekomma i samband med 40—50 92 av alla fattigkonkurser och i en något mindre andel av de ordinära konkurserna. Den brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i den ekonomiska brottsligheten. Arbetet på att bekämpa denna typ av brottslighet har intensifierats under den senaste tiden. Det är viktigt att själva konkursförfarandet utformas så att möjlig- heterna att uppdaga och beivra förekommande brottslighet väsentligt för- bättras. En sådan nyordning skulle säkerligen också få en betydande preventiv effekt.

Vid remissbehandlingen har frågan om tillsynens utformning i ordinär konkurs varit föremål för stor uppmärksamhet. Meningarna har härvid gått starkt isär i fråga om kommitténs förslag att rättens ombudsman skall avskaffas och att kronofogdemyndighet skall utöva tillsynen över konkursförvaltningen. Många remissinstanser anser att förslaget innebär en betydelsefull förstärkning av tillsynsfunktionen. Ungefär lika många remissinstanser riktar kritik mot förslaget, som enligt deras mening innebär en försämring.

För egen del vill jag redan här nämna att jag delar kommitténs mening att rättens ombudsmans tillsynsuppgifter bör föras över till en myndighet. som också bör få överta konkursdomarens tillsynsfunktion. Jag förordar emellertid att tillsynen i vissa hänseenden skall anordnas på ett annat sätt än kommittén har föreslagit. Härigenom torde enligt min mening de kritiska synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen i stor

Prop. 1978/79: 105 l55

utsträckning tillgodoses. .

Kommitténs övriga förslag har fått ett öVervägande positivt mottagande. Från många håll understryks att förslagen i dessa delar tillgodoser angelägna reformbehov. För egen del anserjag att kommitténs förslag i allt väsentligt uppfyller de krav som enligt vad jag nyss anfört bör ställas på ett nytt konkursförfarande. Förslagen bör därför läggas till grund för en revision av konkurslagstiftningen. Denna revision medför följdändringar även vad gäller annan lagstiftning, bl.a. lönegarantilagen.

Som jag nyss nämnde föreslår kommittén att ett allmänt ombud skall ktrnna tillsättas i konkurs. Ombudet skall ha till uppgift att beakta arbets- marknads- och regionalpolitiska intressen. Förslaget har fått ett genom- gående gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Även jag anser att det finns skäl som talar för förslaget. Emellertid har frågan om in- förandet av ett allmänt ombud samband med bedömningen av vilka insatser från samhällets sida som kan komma i fråga i konkurs. Bl.a. är ombudets befogenheter i viss mån beroende av vilka arbetsmarknads- eller regionalpolitiska hjälpmedel som står till förfogande. Dessa frågor hari sin tur samband med den mer övergripande frågan om vilka medel samhället bör sätta in när företag befinner sig i ekonomisk kris. Hithörande problem behandlas f.n. av en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet. Arbetsgruppen torde också komma in på frågan om det behövs en utbyggnad av de nuvarande konkurs- och ackordsinstituten för att vinna rådrum i de fall då företag av väsentlig betydelse för sysselsättningen råkar i ekonomiska svårigheter.

Övervägande skäl talar för att man i avvaktan på nämnda utrednings- arbete dröjer med att ta ställning till frågan om införande av ett allmänt ombud i konkurs. Jag lägger alltså inte nu fram något förslag på den punkten.

Kommitténs förslag är i lagtekniskt avseende ett provisorium. Bl.a. kvarstår KL:s ålderdomliga systematik och språkbruk. Vidare är samspelet mellan de olika regelsystemen för ordinär och för mindre konkurs tämligen invecklat.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om det är motiverat att hålla fast vid KL:s nuvarande systematik med två handläggningsformer. när den enda väsentliga skillnaden mellan dem är att bevakningsförfarande inte skall komma till användning i mindre konkurs. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handläggning i enklare form i vissa fall skulle kunna tas in i de bestämmelser som är gemensamma för de bägge typerna av konkurser. Det kan också ifrågasättas om KL:s systematik. som bygger på att ordinär handläggning är det regelmässiga, bör behållas när i verkligheten mindre konkurs kommer att utgöra huvudfallet. En reform i de hänseenden som jag tidigare har berört bör emellertid inte fördröjas av dessa mer formella frågor. 1 den avslutande etappen av reformarbetet ges tillfälle att ta ställning till dessa och andra frågor som

Prop. 1978/79: 105 156

rör systematiken och den formella utformningen i övrigt av KL. Då får också frågan om vad som hör hemma i KL och i konkursförordningen (KF) prövas i sin helhet. 1 det sammanhanget bör även frågan om konkursdomarinstitutionens avskaffande tas upp.

5.2. Förvaltning i ordinär konkurs 5.2.1 Förvaltares kvalifikationer

De grundläggande bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer i ordinär konkurs finns i 42 & KL. Enligt denna paragraf skall förvaltare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet fordras för förvaltningens behöriga handhavande. Något krav på att förvaltaren skall vara jurist uppställs inte i lagen. I praktiken utses dock regelmässigt advokat eller annan jurist till förvaltare.

l prop. l975/762210 föreslogs en ny lydelse av 42 &. Enligt den skulle konkursförvaltare ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för upp- draget. Av uttalanden i propositionen framgår att avsikten med de nya kvalitikationskraven var att specialister på konkursförvaltning i allmänhet skulle anlitas som förvaltare. Allmänpraktiserande jurister skulle inte annat än i andra hand komma i fråga för förvaltaruppdragen. Varken själva lagförslaget eller motivuttalandena mötte någon erinran vid riks- dagens behandling av propositionen.

l betänkandet Konkursförvaltning har konkurslagskommittén utan ändring tagit upp den i prop. 1975/76210 föreslagna lydelsen av 42 &. Kommittén har härvid hänvisat till motivuttalandena i propositionen. Kommitténs förslag i denna del har fått ett övervägande positivt mot- tagande. De flesta remissinstanser anser sålunda att en skärpning av nuvarande kvalitikationskrav är befogad och tillstyrker att uppdragen i första hand anförtros specialister. Några remissinstanser uttalar dock tvivel på att det överallt finns personer som uppfyller de nya kraven. Ett par andra instanser anser att de föreslagna kvalifrkationskraven leder för långt. Det framhålls sålunda att flertalet konkurser inte är mer kompli- cerade än att de allmänpraktiserandejurister som nu anses lämpliga även i framtiden bör kunna anlitas. Tanken på att införa auktorisation av konkursförvaltare förs fram av ett par remissinstanser. Från några håll uttalas att kronofogdemyndighet bör vara förvaltare både i mindre och i ordinära konkurser.

För egen del vill jag understryka att utvecklingen i näringslivet och sam- hället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkurs- förvaltare. Att konkursförvaltaren är väl kvalificerad får ses som en grund- läggande förutsättning för att förvaltningen skall kunna vara effektiv och

Prop. 1978/79: 105 157

ändamålsenlig. En förvaltare behöver i regel besitta. förutom allmänna juridiska kunskaper. företagsekonomiska insikter. kunskaper om bok- föring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Dessa krav gör att förvaltarna som regel bör sökas bland personer som i sin verksamhet är särskilt inriktade på affärsjuridiska frågor.

Ett annat viktigt krav som i allmänhet måste ställas på en konkursförval- tare är att han förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. Detta är av betydelse särskilt i sådana företagskonkurser där rörelsen under en tid driVs vidare. Vidare måste av en förvaltare krävas att han har sådana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott.

Utöver vad som följer av de nu angivna kraven måste en förvaltare i många fall vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknads- politiska frågor. Sådana spörsmål aktualiseras när gäldenären har drivit rörelse. Bland de frågor förvaltaren då skall ta ställning till är om driften bör fortsättas t.v. och om förutsättningar för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt.

De kompetenskrav som sålunda bör gälla medför enligt min mening att allmänpraktiserande jurister i princip inte bör förordnas till förvaltare i ordinär konkurs. Förvaltaruppdragen bör i stället koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer företrädesvis advokater —- som specialiserat sig på konkursförvaltning men även andra, t.ex. ledande tjänstemän hos Sveriges Ackordscentral. Jag är medveten om att detta kan medföra att lämplig förvaltare inte alltid finns tillgänglig på den ort där konkursen handläggs. De något ökade kostnaderna för resor m.m. som ett anlitande av en specialiSt i dessa fall medför väger emellertid lätt i jämfö- relse med de vinster som en effektivare handläggning ger. Jag vill emeller- tid betona att det inte är något krav på att samtliga uppdrag inom en viss region skall gå till en enda advokatbyrå. Huruvida en eller flera advokat- byråer anlitas får bl.a. bero på mängden av uppdrag. Jag vill också under- stryka att det för att en nyrekrytering av lämpliga förvaltare skall kunna äga rum är nödvändigt att i viss mån göra avkall på kravet att förvaltare alltid skall ha erfarenhet av konkursförvaltning.

Redan i dag finns framför allt i storstadsområdena många advokater som kan sägas vara specialiserade på konkursförvaltning. Däremot torde till- gången på sådana specialister vara mindre utanför storstadsområdena. Jag anser emellertid att det på ganska kort tid bör vara möjligt att skapa en till- räckligt stor grupp av personer som uppfyller kraven. Härvid beaktar jag också att i kretsen av dem som är kvalificerade kan beräknas ingå en del advokater som f.n. fullgör uppdrag som rättens ombudsman.

Under remissbehandlingen har förts fram den tanken att man borde införa auktorisation av konkursförvaltare. För min del anser jag att behov

Prop. 1978/79:105 158

av en sådan ordning knappast föreligger. Jag kommer i det följande att föreslå att konkursdomaren alltid skall utse förvaltare i ordinär konkurs. Det torde vara fullt möjligt för konkursdomarna att med ledning av de kvalifikationskrav som lagtexten och motivuttalandena uppställer utse förvaltare med önskvärd kompetens.

l pr0p. 1975/76210 uttalade dåvarande departementschefen att det var svårt att i lagtext precisera de kvalifikationskrav som borde gälla i fråga om förvaltarskap. Jag delar denna uppfattning. Emellertid bör det av lagtexten klart framgå att speciella insikter i och erfarenheter av konkurs- frågor är avgörande vid tillsättande av förvaltare.

Med stöd av det anförda förordarjag att man i lagtexten till en början tar in det allmänna kvalifikationskravet att förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Vidare bör anges att förval- tare skall ha borgenärernas förtroende och att han även i övrigt skall vara lämplig för uppdraget. Härav följer enligt min mening att det i allmänhet är olämpligt att borgenär eller dennes ombud blir förvaltare i konkursen. Några principiella hinder mot en sådan lösning finns dock inte. om endast en borgenär finns eller övriga borgenärer godtar lösningen.

Advokatsamfundet har med hänvisning till specialistkravet förordat en föreskrift om att förvaltaren skall vara lagfaren. För egen del villjag först framhålla att det redan av det allmänna kravet på att förvaltaren skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver följer att person med juridisk examen regelmässigt bör komma i fråga som förvaltare. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att i undantagsfall anlita någon som visserligen saknar sådan examen men som förvärvat motsvarande kunskaper i sin verksamhet eller som annars uppfyller de särskilda krav som den ifrågavarande konkursen kan ställa t.ex. i fråga om företags- ekonomiskt kunnande. Den särskilda juridiska sakkunskap som behövs kan i sådana fall tillhandahållas på annan väg. Jag är alltså inte beredd att i lagtexten föra in krav på att förvaltare skall vara lagfaren.

Några remissinstanser har efterlyst uttryckliga regler om jäv för förval- tare. Med anledning härav vill jag först erinra om att konkurslagskommit- tén i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslog en före- skrift om att till förvaltare inte fick utses någon som står gäldenären nära eller är beroende av honom. Dåvarande departementschefen ansåg i prop. l975/76:210 att det var så pass självklart att den som omfattas av det när- ståendebegrepp som anges i 29 a 5 KL inte borde utses till förvaltare att en lagbestämmelse härom kunde föranleda felaktiga motsatstolkningar när det gällde andra situationer. Jag delar denna uppfattning.

En annan fråga som behandlades av kommittén i nämnda betänkande och som var föremål för viss uppmärksamhet under remissbehandlingen gällde huruvida en tidigare rådgivare till gäldenären borde få utses till förvaltare. Dåvarande departementschefen ansåg att det givetvis kunde vara rationellt att en person som var väl insatt i gäldenärens affärer blev

Prop. 1978/79:105 159

förvaltare. Häri låg dock stora risker. Förutom att en person sotn har varit gäldenärens rådgivare i ekonomiska angelägenheter i och för sig kan bli utsatt för misstanke om att även under konkursen vilja gynna sin förre klient kan det också inträffa att han behöver ta direkt befattning med en tidigare affärstransaktion som han själv har deltagit i. Den som varit bok- förare eller deklarationsmedhjälpare till gäldenären eller varit revisor i ett aktiebolag som har försatts i konkurs borde enligt dåvarande departe- mentschefen under inga omständigheter förordnas. Det borde emellertid inte vara uteslutet att till förvaltare förordna en person som före konkursen har blivit anlitad av gäldenären för att klara upp dennes insolvenssituation. Jag vill för min del ansluta mig till dessa uttalanden. Det innebär att bety- delsen av tidigare ställning som rådgivare till gäldenären får bedömas från fall till fall vid avgörandet av om vederbörande är lämplig för uppdraget.

Av det allmänna lämplighetskravet följer också att den som är omyndig eller i konkurs inte kommer i fråga som förvaltare. Den nuvarande särskilda bestämmelsen härom är därför överflödig. Jag delar uppfatt- ningen i prop. l975/76:21() att den som uppnått pensionsåldem endast i undantagsfall bör förordnas till förvaltare men att någon särskild lagregel härom inte är behövlig.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 6.1

5.2.2. Utseende at'jörvaltare

KL:s regler om tillsättande av förvaltare innebär att interimsförvaltare

utses av konktrrsdomaren i samband med konkursbeslutet (43 å) och att slutlig förvaltare väljs av borgenärerna vid första borgenärssammanträdet (45 å). Endast om ingen borgenär kommer tillstädes vid detta sammanträde eller den som borgenärerna har valt är obehörig eller olämplig, får kon- kursdomaren utse slutlig förvaltare.

Enligt prop. 1975/76:210 skulle konkursdomaren i samtliga fall utse slutlig förvaltare. Detta skulle ske vid första borgenärssammanträdet efter hörande av där närvarande borgenärer. Nuvarande regler om utseende av interimsförvaltare behölls. Förslaget mötte inte någon erinran vid riksdagsbehandlingen.

Kommitténs nu förevarande förslag innehåller i huvudsak samma regle- ring som propositionsförslaget. Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller godtar kommittéförslaget i dessa hänseenden.

l prop. l975/76210 uttalades att ordningen med borgenärsval inte inne- håller garantier för att tillräckligt kvalificerade personer utses till slutliga förvaltare. Konkursdomaren skall visserligen se till att den som borgenä— rerna har valt är behörig och lämplig men i praktiken torde det krävas myc- ket starka skäl för att konkursdomaren skall underkänna den av borgenä- rerna valde. Förslaget att slutlig förvaltare skall utses av konkursdomaren var därför enligt dåvarande departementschefen väl förenligt med de öka- de kvalilikationskraven. Jag kan för min del ansluta mig till dessa uttalan-

Prop. 1978/79: 105 160

den. En ordning där slutlig förvaltare utses av konkursdomaren har också den fördelen att den främjar tilltron till förvaltarens opartiskhet.

Kommitténs förslag att konkursdomaren skall höra närvarande borge- närer innan han utser slutlig förvaltare har föranlett erinran endast från RSV. som anser att man bör kunna underlåta att inhämta borgenärernas synpunkter på förvaltarvalet. Enligt RSV kommer konkursdomaren i ett dilemma genom att han samtidigt som han skall inhämta borgenärernas synpunkter skall verka för att den av honom utseddc interimsförvaltaren blir slutlig förvaltare. Borgenärernas synpunkter kan enligt RSV tillmätas underordnad betydelse mot bakgrund av de skärpta kvalifikationskrav som skall gälla. RSV påpekar också att konkursdomarens och tillsyns- myndighetens kännedom om presumtiva förvaltare garanterar att till- räckligt underlag för prövningen finns. Om borgenärerna inte skall höras. kan enligt RSV systemet med interimsförvaltare avskaffas.

För min del anserjag det naturligt med hänsyn till konkursens ändamål att borgenärerna har möjlighet att yttra sig i förvaltarfrågan. Ett konkursbo måste dock ställas under förvaltning så snart konkursen beslutats. Någon möjlighet att redan då inhämta borgenärernas synpunkter finns inte. Mot bakgrund härav synes ett system med interimsförvaltare och slutlig för- valtare ofrånkomligt. En sådan ordning har också vissa praktiska fördelar. Vid tiden för första borgenärssammanträdet har man klarare överblick över konkursboets förhållanden och kan säkrare bedöma vilka kvalifi- kationskrav som bör ställas på förvaltaren i konkursen. Till första borge- närssammanträdet kan undantagsvis också tänkas komma fram omstän— digheter som gör att den tidigare interimsförvaltaren inte bör utses därför att hans opartiskhet kan sättas i fråga. Upplysningar i dessa hänseenden kan lämnas av bl.a. borgenärerna. Vad jag nu har sagt hindrar inte att konkursdomaren med tanke på att ett utbyte av förvaltare kan vara förenat med nackdelar bör sträva efter att till interimsförvaltare utse någon som kan antas vara lämpad att handha förvaltningen under hela konkursen. Att konkursdomaren får räkna med att det någon gång kan komma fram omständigheter som gör att interimsförvaltaren inte bör komma i fråga som slutlig förvaltare innebär enligt mitt synsätt inte någon allvarligare olägenhet.

Som jag tidigare har antytt och som jag senare återkommer till anserjag liksom kommittén att tillsynen över konkursförvaltning bör utövas av en myndighet. Det synes lämpligt att tillsynsmyndigheten hörs av konkurs- domaren innan denne utser slutlig förvaltare vid första borgenärssamman- trädet. Tillsynsmyndigheten bör dessutom höras när interimsförvaltare skall tillsättas. Genom tillsynsmyndighetens medverkan får konkursdoma- ren ett säkrare underlag för sin bedömning av förvaltarfrågan.

LO har framfört önskemål om att konkursdomaren. innan han utser slutlig förvaltare. även skall höra berörda arbetstagarorganisationer. För min del vill jag erinra om att en arbetstagare, som är borgenär, i likhet med

Prop. 1978/79:105 161

annan borgenär enligt förslaget har rätt att till konkttrsdomaren framföra synpunkter i förvaltarfrågan. Detta torde oftast komma att ske genom den arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Principiella skäl talar mot att det i KL införs en bestämmelse om att arbetstagarorganisation skall höras rörande förvaltarvalet även om dess medlemmar inte har några fordringar mot gäldenären. Som jag tidigare har uttalat (avsnitt 5. I) är kon- kursens ändamål i första hand att tillgodose borgenärernas intresse att få betalt för sina fordringar. Konkursförvaltaren är att se som en förtroende- man för borgenärerna. Det är därför naturligt att det är denna krets som yttrar sig i frågan om förvaltare. Vidare bör beaktas att arbetstagarnas intressen i förhållande till konkursboet i stor utsträckning tillgodoses genom regler som är tillämpliga på själva förvaltningen. Sålunda är arbets- tagarna genom lagen (l97bz580) om medbestämmande i arbetslivet i bety- dande mån tillförsäkrade rätt att komma till tals i de viktigare förvaltnings- frågorna och att bli informerade om konkursens gång. Jag finner alltså någon bestämmelse av det slag LO förordar inte påkallad. I detta samman- hang villjag upprepa att ett av de speciella kompetenskrav som bör ställas på en konkursförvaltare är att han är förtrogen med de arbetsrättsliga frågorna.

Advokatsamfundet har i sitt remissvar påpekat att konkursdomaren vid sitt val av förvaltare endast bör fästa vikt vid synpunkterna från sådana borgenärer som har praktisk möjlighet att få utdelning. Denna fråga togs upp i prop. 1975/76210. Där framhölls att det givetvis i första hand är de borgenärer som varken har sin rätt tryggad eller kan anses uteslutna från varje praktisk möjlighet att få utdelning. vilka har det egentliga intresset av hur förvaltningen bedrivs. Konkursdomaren hade därför anledning att fästa särskild vikt vid sådana borgenärers uppfattning, framför allt om deras fordringar var betydande. Detta uteslöt emellertid inte att även annan borgenärs uppfattning kunde vara värd att beakta. Jag ansluter mig till dessa uttalanden. Det bör bl.a. beaktas att borgenärs utdelningsmöjlig- heter i konkursen kan ändras till följd av återvinning och annat.

Hänvisningar till S5-2-2

5.2.3. Antalerförvaltare

Bestämmelser om antalet förvaltare finns i 41 å KL. Antalet bestäms av konkursdomaren. Mer än en förvaltare får inte utses, om inte konkurs- domaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser att förvaltningen oundgängligen bör delas eller det eljest i särskilt fall är oundgängligen nödvändigt med mer än en förvaltare. Borgenärema skall beredas tillfälle att yttra sig rörande antalet slutliga förvaltare.

Kommittén påpekar att KL:s regler om möjligheten att utse flera förval- tare får ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde före lagens till- 11 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr !()5

Prop. 1978/79: 105 162

komst. Då utsågs ofta onödigt många förvaltare i konkursema vilket medförde att konkurskostnadema blev oskäligt höga. Kommitténs under- sökningar av de år 1974 avslutade ordinära konkurserna visar att de konkurser där flera förvaltare utsågs var ytterst få. Fler än två förvaltare utsågs aldrig.

Kommittén anser att man i ett nytt förvaltningssystem bör hålla fast vid att endast en förvaltare i regel bör utses. Härför talar framför allt intresset av att hålla konkurskostnadema nere. Emellertid pekar kommittén på vissa förhållanden som kan föranleda behov av flera förvaltare i en konkurs. Utvecklingen i näringslivet torde sålunda ha medfört behov av ökade möjligheter att dela upp förvaltningsuppgifterna. 1 en stor företags- konkurs räcker det kanske inte med en lagfaren förvaltare, utan dessutom bör en person med speciell sakkunskap inom ett visst område. t.ex. rörande tekniska och ekonomiska frågor, tillföras förvaltningen. I fall då gäldenären drivit rörelse eller har egendom på flera håll kan det enligt kommittén tänkas vara påkallat med olika förvaltare på skilda orter. Enligt kommittén föreligger numera inte någon anledning att befara att möjlig- heten att utse flera förvaltare skall missbrukas. Kommittén förordar därför

en viss uppmjukning av nuvarande villkor för att flera förvaltare skall få utses.

Kommittén föreslår sålunda att mer än en förvaltare inte skall få utses. om ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser det erforderligt att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera förvaltare.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att det är befogat att något utvidga möjligheterna att utse flera förvaltare. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag som har godtagits av nästan alla remissinstanser. Förslaget bör också ses mot bakgrund av det nya förvaltnings- och tillsyns- system som jag kommer att föreslå (avsnitt 5.2.5 och 5.3) och som innebär att en stor del av de förvaltningsfunktioner som f.n. ankommer på rättens ombudsman upphör.

Även om alltså möjligheterna att utse två eller flera förvaltare bör utvidgas. vill jag betona att de kostnadshänsyn som ligger bakom nuva- rande regler gör sig gällande även i fortsättningen. Det bör alltså endast undantagsvis förekomma att mer än en förvaltare utses. Det skall i så fall vara fråga om en konkurs som verkligen är omfattande och komplicerad. I många fall kan behovet av särskild sakkunskap tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde. Jag återkommer strax till den saken. En garanti mot att de något uppmjukade reglerna inte utnyttjas för mycket ligger i att det liksom enligt gällande ordning skall ankomma på konkurs- domaren att avgöra antalet förvaltare.

Prop. 1978/79: 105 163

Hänvisningar till S5-2-3

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 6.1

5.2.4. Sakkunnig! biträde

1 54 & KL föreskrivs att förvaltaren får anlita sakkunnigt biträde för bo- ttppteckningsförrättningen. om det befinns nödvändigt.

Kommittén anser att en förvaltare ibland kan behöva anlita sakkunnigt biträde även för andra uppgifter än sådana som har samband med boupp- teckningsförrättningen. Det kan vara fråga om att låta en revisor granska gäldenärens bokföring eller att anförtro försäljning av speciellt slags egen- dom åt fackman. Även vid fortsatt drift av gäldenärens rörelse kan hjälp av någon sakkunnig i ekonomiska eller tekniska frågor vara påkallad. Enligt kommitténs mening bör det införas en generell bestämmelse som ger förvaltaren rätt att för viss förvaltningsåtgärd anlita biträde av sakkunnig om han finner det nödvändigt.

Kommitténs förslag har godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget.

Det bör liksom f.n. ankomma på förvaltaren att avgöra i vilken utsträck- ning det är nödvändigt att ta sakkunnigt biträde i anspråk. Vid denna bedömning bör förvaltaren se till att han endast belastar boet med utgifter som är påkallade. [ överensstämmelse med vad som f.n. anses gälla i fråga om anlitande av sakkunnigt biträde för bouppteckning bör det vara tillåtet för förvaltaren att anlita sakkunnig även av den anledningen att det ställer sig billigare för boet än om förvaltaren själv skulle utföra uppgiften.

Hänvisningar till S5-2-4

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 6.1

5.2.5. Förvaltarens ställning m.m.

Förvaltaren skall enligt KL i en rad hänseenden inhämta samtycke av eller fatta beslut gemensamt med rättens ombudsman. Bestämmelser härom finns i 60. 61. 64. 66. 67. 70—72 och 76—79 åå KL. Detta är fallet bl.a. i fråga om fortsättande av gäldenärens rörelse. försäljning av boets egendom och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång. Rättens ombudsman förutsätts vidare skola ge råd åt förvaltaren. För en del åtgärder krävs enligt KL att borgenärerna samfällt lämnar sitt samtycke eller beslutar i saken. Föreskrifter härom finns i 60. 64. 65. 70—72. 77 och 78 åå. Det rör sig här i stor utsträckning om samma frågor som rättens ombudsman skall kopplas in på. Dessa frågor hänskjuts till borgenärerna bl.a. då skilda meningar uppstår mellan förvaltaren och rättens ombuds- man. Borgenärernas beslutanderätt utövas vid borgenärssammanträde. KL innehåller vidare enstaka bestämmelser (71. 75. 76 55) om att speciella grupper av borgenärer skall ge sitt medgivande till vissa åtgärder med avseende på lös egendom. Bland annat gäller att lös egendom vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt inte utan hans med- givande får säljas på annat sätt än på auktion. om hans rätt är beroende av försäljningen.

Prop. 1978/79: 105 164

Beträffande en del förvaltningsåtgärder föreskrivs i KL att gäldenären skall höras (se 60. 61. 70, 71 och 78 55). Detta gäller bl.a. vissa frågor angående försäljning av boets egendom. I några frågor (se 63. 71. 76. 78 55) har gäldenären ett avgörande inflytande, bl.a. beträffande försäljning av egendom när han överklagat konkursbeslutet.

KL innehåller vissa grundläggande principer i fråga om tiden och sättet för försäljning av egendom i boet. Enligt 61 5 får egendomen med några undantag inte säljas före första borgenärssammanträdet. ] 62 & föreskrivs som huvudregel att boets egendom skall säljas så snart som möjligt efter detta sammanträde. Enligt 70 & gäller i fråga om fast egendom att för- säljning skall ske i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen får emellertid säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet och rättens ombudsman eller borgenärerna lämnar sitt samtycke. Gäldenären skall. om det lämpligen kan ske, höras be- träffande försäljningen. Lös egendom. som inte säljs genom att gälde- närens rörelse fortsätter. skall enligt 71 5 första stycket KL normalt säljas på auktion. Försäljning under hand kan förekomma under förutsättning att rättens ombudsman eller borgenärerna ger sitt samtycke.

Som tidigare har berörts föreslår kommittén att institutet rättens ombudsman avskaffas och att tillsynen över konkursförvaltningen i stället läggs på en myndighet. Kommittén anser att förvaltaren bör få ta ställning till och besluta i samtliga frågor utan att behöva inhämta samtycke av tillsynsmyndigheten. Däremot bör det finnas en allmän regel om att förvaltaren är skyldig att inhämta tillsynsorganets mening i viktigare förvaltningsfrågor. Kommittén menar att det kan vara till fördel för en förvaltare att inför svåra avgöranden få samråda med företrädare för tillsynsorganet.

De nuvarande kraven på samtycke eller beslut av borgenärskollektivet gör enligt kommittén förfarandet tungrott och motverkar många gånger en ändamålsenlig avveckling. lnte sällan visar borgenärerna ringa intresse för förvaltningens närmare bedrivande. Detta kan enligt kommittén delvis förklaras av de otympliga former under vilka borgenärerna kopplas in. Kommittén anser att reglerna kan undvaras.

Kommittén anmärker att det är vanligt att förvaltaren i viktigare ange- lägenheter samråder under hand med särskilt berörda borgenärer. Enligt kommitténs mening är detta en lämplig ordning. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i KL om att förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs' av den aktuella frågan. Bland de särskilt berörda borgenärerna ingår i första hand de som kan påräkna utdelning av någon betydenhet. huvudsakligen borgenärer med förmåns- rätt. Som exempel på viktigare frågor nämns frågan om den vidare driften av gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom och om väckande av återvinningstalan eller annan talan. Genom den föreslagna regleringen får borgenärer insyn i och inflytande på de frågor som är

Prop. 1978/79: 105 165

väsentliga för dem.

Kommittén framhåller att förvaltaren som ett led i samrådet med särskilt berörda borgenärer även bör informera sådana borgenärer om för- hållanden som kan vara av speciellt intresse för dem. En borgenär är också oförhindrad att själv ta initiativ till samråd med förvaltaren eller begära in- formation från denne.

Särskilda föreskrifter om formema för samrådet med tillsynsorganet och de berörda borgenärerna behövs enligt kommittén inte. Kommittén under- stryker att förvaltarens samrådsskyldighct inte innebär att han kan undan- dra sig ansvaret för avgörandet av förvaltningsfrågorna. Beslutanderätten ligger sålunda hos förvaltaren.

Kravet på medgivande i vissa fall av borgenär med särskild förmånsrätt bör enligt kommitténs mening behållas. Borgenärens bestämmanderätt kan här ses som ett moment i den särskilda förmånsrätten.

Kommittén anser det vara naturligt och lämpligt att förvaltaren i viktigare frågor rådgör med gäldenären, om denne inte är ovillig att sam- arbeta eller svår att nå. Det föreslås en generell regel om att förvaltaren i viktigare frågor bör inhämta gäldenärens mening. när det lämpligen kan ske. De bestämmelser enligt vilka gäldenären i vissa fall har bestäm— manderätt bör enligt kommitténs mening kvarstå.

För att intresset av en snabb avveckling skall tillgodoses bör i princip gälla att boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. Kommittén föreslår en huvudregel av denna innebörd. Med en sådan reglering kan förvaltaren låta försäljningen anstå en kortare tid. om förmånligare villkor kan uppnås därigenom. Kommittén anser att även ett längre uppskov bör kunna äga rum. om det finns goda skäl att anta att detta leder till bättre resultat.

Vad gäller försäljning av fast egendom föreslår kommittén att gällande krav på samtycke till försäljning upphävs. I fråga om lös egendom anser kommittén att förvaltaren fritt bör få avgöra vilket försäljningssätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet och andra omständigheter är mest fördelaktigt för konkursboet i det aktuella fallet. Försäljning på auktion och underhandsförsäljning bör med andra ord vara likställda. Kommittén påpekar att underhandsförsäljning av lös egendom i praktiken är mycket vanlig och att sådan försäljning ofta ger ett bättre resultat än auktionsförsäljning.

Kommitténs förslag i fråga om konkursförvaltarens ställning i förhål- lande till tillsynsorgan och borgenärer har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.

Förslaget att förvaltaren skall vara skyldig att samråda med tillsyns- organet men att detta organ inte skall ha någon bestämmanderätt i förvalt- ningsfrågor tillstyrks eller lämnas utan erinran av en majoritet bland remissinstansema. Flera remissinstanser. bl.a. RSV, fäster stor vikt vid den angivna samrådsskyldigheten.

Prop. 1978/79: 105 [66

Somjag senare skall återkommit till är det en stor grupp remissinstanser som anser att institutet rättens ombudsman bör finnas kvar. Av dessa är det åtskilliga som anser att rättens ombudsman inte längre bör ha några beslutsfunktioner utan att det endast, i linje med vad kommittén har före- slagit. bör förekomma samråd mellan förvaltaren och rättens ombudsman. Ett betydande antal remissinstanser förordar dock att rättens ombudsman behålls med nuvarande beslutsfunktioner. Hit hör advokatsamfundet. som anser att det skulle innebära en väsentlig försvagning av konkursförvalt- ningen om ansvaret för konkursavvecklingen uteslutande läggs på förval— taren. Det uppkommer enligt samfundet en mängd svårbedömda situa- tioner. där det måste anses vara av väsentligt värde att en erfaren rättens ombudsman står till förfogande dels som rådgivare. dels som den som bär det slutliga ansvaret för besluten. Häri ligger enligt samfundet ingen under— skattning av den insats som en erfaren och omdömesgill förvaltare kan göra. Enligt samfundet har förvaltaren också en direkt förhandlingsmässig fördel i förhållande till konkursboets medkontrahenter genom att vara tvungen att skaffa rättens ombudsmans medgivande till exempelvis en försäljning. Kravet på rättens ombudsmans godkännande gör också att för- valtaren utsätts för en viss press att åstadkomma ett så bra förhandlings- resultat som möjligt.

Praktiskt taget alla remissinstanser godtar att borgenärskollektivet inte längre skall ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och att förvaltaren i stället skall samråda med särskilt berörda borgenärer. Kritiska syn- punkter uttrycks dock av advokatsamfundet. Samfundet menar att bestämmelserna om borgenärskollektivets medverkan har sin väsentliga betydelse genom att de medför att kollektivets intressen på bästa sätt till- varatas av förvaltare och rättens ombudsman. Det är visserligen riktigt att borgenärernas medverkan sällan aktualiseras men detta beror enligt sam- fundet på att rättens ombudsmans funktion. rätt utövad. tillgodoser borge- närsintressena. Om man inför ett obligatoriskt samråd i viktigare frågor uppkommer enligt samfundets mening, särskilt i konkurser med ett stort antal borgenärer, ett ytterst tungrott förfarande när frågan kan anses ha betydelse för kollektivet av oprioriterade borgenärer. Samfundet menar också att samrådet inte alltid ger tillfälle till objektiva meningsutbyten med hänsyn till att en enskild borgenär saknar anledning att bekymra sig för andra borgenärers rätt.

För egen del vill jag till en början erinra om att nuvarande regler om konkursförvaltningens bedrivande i stort sett är oförändrade sedan KL trädde i kraft år 1922. Regelsystemet är tämligen invecklat och svårt att överblicka. Systemet får ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde vid KL:s tillkomst. Tillgången på kunniga förvaltare torde då ha varit begränsad. Detta bidrog till att man ansåg sig behöva rättens ombudsmans och borgenärskollektivets medverkan i vissa viktigare frågor. Även om systemet i många fall fungerar tillfredsställande. delvis beroende på en

Prop. l978/79: 105 167

smidig tillämpning av bestämmelserna. ter det sig motiverat att nu göra regleringen enklare. 1 första hand finns det anledning att undersöka om man inte med en ordning. där i allmänhet högt kvalificerade personer —- främst advokater —- fungerar som konkursförvaltare. kan avstå från den medVerkan i själva förvaltningen som en rättens ombudsman i dag lämnar. Det kan här inskjutas att den reform som nyligen har skett av konkurs- förfarandet i Danmark bl.a. gått ut på att i olika avseenden ge förvaltaren en självständig ställning och därigenom skapa möjlighet till en effektivare konkursförvaltning.

Rättens ombudsman medverkar i dagens system vid förvaltningen genom att han —- ensam eller tillsammans med förvaltaren -—- beslutar i vissa frågor och genom att han ger råd till förvaltaren. Denna medverkan kan obestridligen vara av värde. särskilt när förvaltaren normalt inte sysslar med affärsjuridik eller när han saknar mer ingående erfarenhet av konkursförvaltning. Med de nya kompetenskraven kan man dock enligt min mening räkna med att en förvaltare i stor utsträckning kan klara sig på egen hand. De bedömningar i affärsmässiga och juridiska frågor som ankommer på en förvaltare skiljer sig i princip inte i fråga om svårighet eller ekonomisk betydelse från de problem som en affärsjurist i allmänhet ställs införi sin verksamhet där besluten i regel fattas självständigt utan att en kollega medverkar. Jag är dock medveten om att konkursförvaltningen ställer särskilda krav på förvaltaren i vissa avseenden. Jag tänker härvid på att krävande bedömningar i företagsekonomiska och tekniska frågor exempelvis kan aktualiseras när det gäller att ta ställning till fortsatt drift av gäldenärens rörelse. En förvaltare kan också ställas inför svåra och känsliga avgöranden i förhållande till arbetstagarna och till de arbets- marknadspolitiska myndigheterna. Vidare aktualiseras ofta straffrättsliga

frågor i en konkurs.

Även om det alltså kan uppstå besvärliga problem i en konkurs. anser jag att förvaltningen i de allra flesta fall bör kunna skötas av förvaltaren ensam. om han uppfyller de kompetenskrav som har angetts i det före— gående. I dessa ingår bl.a. krav på insikter i och erfarenheter av företags— ekonomiska. arbetsrättsliga och straffrättsliga spörsmål. I den mån en förvaltare i något fall skulle behöva råd från någon sakkunnig på dessa områden. t.ex. när det gäller att lösa problem i samband med att gälde— närens rörelse drivs vidare. kan behovet tillgodoses genom att förvaltaren anlitar sakkunnigt biträde. Möjligheten att tillsätta medförvaltare kan också utnyttjas i vissa fall. Även genom det samråd med särskilt berörda borgenärer som jag i det följande kommer att förorda får förvaltaren tillgång till värdefull sakkunskap.

Jag vill emellertid inte utesluta att förvaltaren i en del speciella fall kan behöva stöd av det slag som en rättens ombudsman f.n. lämnar i form av råd i viktigare juridiska och affärsmässiga frågor. Ett sådant stöd kan vara av värde främst i stora företagskonkurser där ett flertal viktiga intressen

Prop. 1978/79: 105 168

berörs av förvaltarens ställningstaganden, samtidigt som meningarna kan gå starkt isär mellan de olika intressenterna. [ sådana konkurser kan det ibland finnas anledning att anlita medförvaltare. [ andra fall kan det emellertid vara bättre att förvaltaren får rådgöra med någon som inte själv är engagerad i konkursförvaltningen.

Jag anser därför att förvaltaren bör kunna få hjälp av en rådgivare i sådana konkurser som nämnts. Själva beslutanderätten i förvaltnings- frågor bör emellertid ligga hos förvaltaren ensam. [ den delen bör det alltså inte finnas någon motsvarighet till den nuvarande rättens ombudsmans funktioner.

Som jag tidigare har berört kommer jag i det följande att föreslå att tillsynen över konkursförvaltningen i fortsättningen skall åvila en myndig- het. I och för sig är det tänkbart att låta tillsynsmyndigheten utöva den speciella rådgivningsfunktion somjag nyss har talat om. De frågor som för- valtaren kan behöva rådgöra om torde emellertid bli av sådan karaktär att man har anledning anlita personer med omfattande affärsjuridisk erfaren- het. Det bör således i princip uppdras åt advokater att tjänstgöra som råd- givare.

Det finns enligt min mening ingen anledning att tro annat än att en för- valtare som uppfyller de nya kvalifikationskraven och som vid behov har tillgång till sakkunnig hjälp på det sätt jag nu har angivit kan uppnå lika goda förhandlingsresultat som en förvaltare som kan falla tillbaka på en rättens ombudsman. Jag anser också att en konkursförvaltning som är anordnad på det sättet har goda möjligheter att vinna borgenärernas för- troende.

När det sedan gäller borgenärernas medverkan vid förvaltningen delar jag kommitténs uppfattning att man bör upphäva det nuvarande kravet på samtycke eller beslut av borgenärskollektivet i vissa fall. Ett sådant system är tungrott och fyller knappast någon meningsfull funktion. Däremot finns det skäl att föreskriva skyldighet för förvaltaren att i vikti- gare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berörs. En sådan ordning tillämpas redan nu i ej obetydlig omfattning och synes ha fungerat väl.

Kommitténs förslag medger ej några undantag från samrådsskyldighet i viktigare frågor. Som har påpekats i remissbehandlingen kan det emeller- tid i vissa situationer innebära stora svårigheter att få till stånd ett samråd. Enligt min mening bör därför förvaltaren kunna underlåta att samråda med en borgenär när hinder föreligger. Jag återkommer till innebörden av detta uttryck i specialmotiveringen.

Förvaltarens allmänna åligganden som företrädare för borgenärerna medför enligt min mening att han, utöver vad som ligger i själva samråds- skyldigheten. har en allmän skyldighet att fortlöpande informera särskilt berörda borgenärer om förhållanden som kan vara av intresse för dem. En remissinstans, Ackordscentralen, föreslår att förvaltaren åläggs en utvid- gad inforrnationsskyldighet som bl.a. innebär att förvaltarberättelsen och

Prop. 1978/79: 105 169

halvärsbcrättelser utan begäran skall tillställas samtliga borgenärer. För egen del anserjag att en ordning där berörda handlingar skulle utsändas till samtliga bévakande borgenärer skulle medföra kostnader som inte står i proportion till de fördelar som kan vinnas. Däremot bör varje borgenär som begär det liksom f.n. vara berättigad att få upplysningar av förvalta- ren. Dessutom bör borgenär på begäran ha rätt att titan kostnad få en av- skrift av förvaltarberättelsen.

Sammanfattningsvis förordar jag att förvaltaren skall avgöra samtliga förvaltningsfrågor självständigt i förhållande till såväl tillsynsorganet som borgenärskollektivet. Förvaltaren skall emellertid i viktigare förvaltnings— frågor samråda med de borgenärer som särskilt berörs av dessa. om hinder däremot inte finns. Finns det särskilda skäl. skall en lämplig person kunna utses till rådgivare ijuridiska eller affärsmässiga frågor. Det bör ankomma på konkursdomaren att pröva om behov av rådgivare föreligger och förordna denne. Till frågan om hur den rådgivande funktionen närmare bör utformas återkommerjag i ett senare avsnitt.

1 och med att borgenärernas beslutanderätt avskaffas kan en stor del av nuvarande bestämmelser i 8 kap. KL om borgenärssammanträden ut- mönstras.

Kommitténs förslag innebär att regleringen angående tid och sätt för för- säljning av boets egendom inskränks till att egendomen skall säljas så snart det är lämpligt och att det för boet mest fördelaktiga försäljningssättet skall användas. Förslaget innebär också att nuvarande krav på samtycke av rättens ombudsman och borgenärerna i dessa frågor upphävs.

Mot kommittéförslaget i den nu angivna delen har remissinstanserna inte gjort några erinringar utöver dem som följer av önskemålet om att rättens ombudsman alltjämt skall medverka vid förvaltningen. För egen del frnnerjag att det bör vara till gagn för effektiviteten i förvaltningen om förvaltaren som kommittén föreslagit får bestämma när och på vilket sätt försäljning bör ske. Jag ansluter mig alltså till förslaget i den delen.

Remissinstansema har allmänt godtagit kommitténs förslag att man behåller gällande regler om att borgenär med särskild förmånsrätt i lös egendom skall lämna sitt medgivande i vissa frågor som rör försäljning av egendomen. Även kommitténs förslag rörande gäldenärens medverkan vid förvaltningen har godtagits. Jag ansluter mig till förslaget även i dessa delar.

5.2.6. Arbetstagarnas ställning i arbetsgivares konkurs

Gällande KL innehåller inte några regler som särskilt tar sikte på de hos gäldenären anställda arbetstagarna. Om en arbetstagare har fordringar mot gäldenären. omfattas arbetstagaren dock av de bestämmelser KL inne- håller beträffande borgenärer i allmänhet.

Prop. 1978/79: 105 170

Kommittén utgår från att lagen (l976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) liksom annan arbetsrättslig lagstift- ning i princip är tillämplig även när ett företag går i konkurs. På denna punkt föreslås ingen ändring.

Med hänsyn till den speciella och genomgripande betydelse som en konkurs har för arbetstagarna anser kommitten emellertid att det behövs kompletterande regler om samråd med och information till arbetstagarna i KL. Kommitténs förslag innebär att. om arbetstagare tillhör arbetstagar- organisation. förvaltaren skall höra organisationen. innan han vidtar åtgärd som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Förvaltarens samrådsskyldighet gäller utan undantag och oavsett om gäldenären är bunden av kollektivavtal gentemot organisationen eller ej. 1 första hand skall lokal arbetstagarorganisation höras. lnnan förvaltare vidtar åtgärd av angivet slag skall han dessutom informera berörd arbetstagare vare sig denne. är organiserad eller ej. Den föreslagna ordningen ger enligt kommit- ten till stor del samma resultat för arbetstagarna som den samtidigt tillämp- liga medbestämmandelagen men sträcker sig på vissa punkter längre.

Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstan- serna. Bland de instanser som tillstyrker förslaget är TCO. Flera instanser framför dock kritiska synpunkter. Remissinstansema godtar i allmänhet kommitténs utgångSpunkt att medbestämmandelagen skall tillämpas i konkurs. Endast SAF synes vilja lämna denna fråga öppen. Arbetsdom— stolen säger sig inte vara övertygad om att konkurssituationen är så speciell att det behövs bestämmelser som i sak avviker från medbestäm- mandelagen. Under alla förhållanden bör man enligt domstolen inte labo— rera med två regelsystem som i huvudsak behandlar samma frågor men ändå inte är överensstämmande. Arbetsdomstolen förordar en fullständig reglering i KL. varvid hänvisning i möjligaste mån bör ske till medbestäm- mandelagen. Även andra instanser anser att kommitténs förslag medför ett invecklat och svårtillämpat system. LO menar att de föreslagna bestäm- melserna i KL till följd av 3 & medbestämmandelagen utesluter tillämpning av denna lags förhandlings- och informationsregler. Detta kan inte accepteras av LO. som anser att kommittéförslaget i vissa avseenden ger arbetstagarna svagare rättigheter än medbestämmandelagen. SAF mot- sätter sig kommittéförslaget. Några remissinstanser. bl.a. advokatsam- fundet. finner att en ovillkorlig skyldighet för förvaltarna att informera arbetstagarna t.ex. om uppsägning är olämplig och bör mjukas upp.

Enligt kommitténs mening kan det diskuteras om inte den speciella situation som råder när en arbetsgivare har gått i konkurs borde särskilt beaktas i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Flera remissinstanser instämmer i denna uppfattning. Bl.a. advokatsamfundet och SAF uttalar önskemål om en översyn av medbestämmandelagen och annan arbets- rättslig lagstiftning när det gäller konkurssituationen.

Vid mina ställningstaganden i de frågor som kommitténs förslag aktuali-

Prop. 1978/79: 105 [7]

serar harjag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Jag delar kommitténs uppfattning att medbestämmandelagen liksom annan arbetsrättslig lagstiftning är tillämplig även när arbetsgivaren har försatts i konkurs. En konkursförvaltare är sålunda bunden av bl.a. med- bestämmandelagens föreskrifter om arbetsgivarens förhandlings- och informationsskyldighet. Ett konkursbo är vidare i princip bundet av de kollektivavtal som gällt för gäldenären. Jag är medveten om att det ibland kan uppstå svårigheter när det gäller att. med beaktande av konkursens ändamål att tillgodose alla borgenärers intressen. applicera den arbets- rättsliga lagstiftningen på konkursfallet. Dessa tillämpningsproblem torde dock inte vara större än att de kan lösas av parterna på arbetsmarknaden och i sista hand av de rättsliga instanserna. Den arbetsrättsliga lagstift- ningen innehåller också sådana inslag att särdragen i konkursförvaltningen kan beaktas i tillbörlig utsträckning. Vad jag nu har sagt gäller även frågan om tillämpningen i konkurs av s.k. medbestämmandeavtal (32 & med- bestämmandelagen) som kan ha gällt för gäldenären.

Vad härefter beträffar kommittéförslaget. kan det ifrågasättas om det verkligen som helhet förstärker arbetstagarsidans rättigheter på det sätt kommitten tänkt sig. Som LO framhåller i sitt remissvar ställer skyldig- heten att förhandla enligt medbestämmandelagen större krav på arbets- givaren än skyldigheten enligt kommittéförslaget att höra arbetstagarna. Enligt min mening skulle vidare kommittéförslaget. genom att det innebär att två regelsystem i betydande omfattning skulle tillämpas parallellt. leda till tillämpningssvårigheter. Den grundläggande frågan när det gäller att ta ställning till kommitténs förslag är emellertid om konkurssituationen verk- ligen kräver några kompletterande regler vid sidan av medbestämmande- lagen och annan arbetsrättslig lagstiftning för att tillgodose arbetstagar- intressena. Bedömningen av denna fråga måste ske mot bakgrund av att en arbetstagare. i den mån hans rätt i konkursen inte kan anses tryggad ge- nom att förvaltaren enligt 6 & lönegarantilagen underrättat utbetalnings- myndigheten om hans fordringsanspråk. också är berättigad till samråd och information i enlighet med vad som gäller för borgenärer i allmänhet.

Ett skäl som kommittén har anfört till stöd för sitt förslag är att med- bestämmandelagens princip att i huvudsak ställa de organisationer som inte har kollektivavtal med arbetsgivaren utanför rätten till förhandling. ej svarar mot de krav som följer av de särskilda förhållandena i konkurs. Det kan emellertid ifrågasättas om förhållandena vid en konkurs verkligen är så speciella. Redan under ett företags reguljära verksamhet kan det upp- komma frågor som är lika ingripande för arbetstagarna. Jag vill också erinra om att konkursutbrottet ofta har föregåtts av en fortlöpande försäm- ring av företagets ställning och att det under detta skede naturligen upp- kommer frågor om olika åtgärder för att möjliggöra fortsatt verksamhet, t.ex. inskränkning i driften och nedskärning i arbetsstyrkan. Lagstiftaren har för dessa fall stannat för att reservera medbestämmandelagens mera

Prop. 1978/79: 105 172

utvecklade inflytandesystem för de organisationer som genom att teckna kollektivavtal har påtagit sig ett rättsligt medansvar för arbetsplatsens olika förhållanden. Det finns inte anledning att för själva konkurssitua- tionen göra avsteg från de överväganden som har gjorts. Det bör dock tilläggas att den grundläggande förhandlingsrätten tillkommer alla organisationer som har medlemmar anställda hos arbetsgivaren och att den förhandlingsrätten består också i konkurs. En skillnad mellan kommittéförslaget och medbestämmandelagens regler om förhandling är att kommittéförslaget inte har någon motsvarighet till de begränsningar av den förhandlingsskyldighet som finns föreskriven i ll och 12 åå medbestämmandelagen. inte heller i detta avseende finns det enligt min mening anledning att meddela avvikande bestämmelser för konkursfallet. Det kan väl tänkas vid konkurs uppkomma lägen då det föreligger sådana synnerliga resp. särskilda skäl som enligt medbestäm- mandelagen ger arbetsgivaren rätt att fatta och verkställa beslut utan att förhandling hunnit äga rum. Jag vill betona att själva förhandlingsskyldig- heten naturligtvis står kvar i dessa fall.

Enligt medbestämmandelagen (l9 och 20 %) är arbetsgivaren skyldig att fortlöpande hålla i första hand lokal arbetstagarorganisation informerad om bl.a. hur verksamheten utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt. Denna skyldighet gäller gentemot arbetstagarorganisation som arbets- givaren har kollektivavtal med. Enskild arbetstagare kan inte hävda någon sådan informationsrätt. Enligt kommittéförslaget skall förvaltaren vid sidan av sin informationsskyldighet enligt medbestämmandelagen även informera den enskilda arbetstagaren innan åtgärder vidtas som väsentligt inverkar på arbetstagarens anställning. Enligt kommittén skall information bl.a. ske inför uppsägning. Förslaget har föranlett erinringar från en del remissinstanser. Bl.a. har framhållits att ett ovillkorligt krav på information till de anställda om uppsägning är olämpligt med hänsyn till att det regel- mässigt torde åligga förvaltaren att omedelbart säga upp arbetstagarna. om så ej skett före konkursen.

För min del anser jag att det inte heller i detta hänseende finns tillräck- liga skäl att avvika från de allmänna reglerna. Dessa utgår från att den information som arbetsgivaren tillhandahåller organisationerna i allt väsentligt vidarebefordras till arbetstagarkollektivet i stort. dvs. till de enskilda medlemmarna. Även oorganiserade arbetstagare torde regel- mässigt kunna räkna med att få del av sådan information. Jag anser mig också kunna utgå från att förvaltaren i praktiken i de flesta fall ser det som en självklar och riktig åtgärd att vid informationsmöte eller på annat sätt lämna även de enskilda arbetstagarna information om de åtgärder som väsentligt inverkar på deras ställning.

Vad jag nu har sagt innebär att några bestämmelser som i sak avviker från medbestämmandelagen inte erfordras för konkursfallet. Det finns inte heller anledning att i KL föra in några särskilda regler som hänvisar till

Prop. 1978/79: ros 173

medbestämmandelagen. Den senare lagen harju generell giltighet. Jag har därför stannat för att några bestämmelser i KL som särskilt reglerar förhål- landet mellan konkursboet och arbetstagarna inte är påkallade.

En särskild fråga som har tagits upp av kommittén gäller varsel enligt lagen (1974: 12) om anställningsskydd. Enligt 29 s i denna lag skall arbets- givare som avser att säga upp arbetstagare på grund av arbetsbrist varsla arbetstagarorganisationen minst en månad före uppsägningen. Föreligger hinder att varsla inom föreskriven tid skall enligt 30 å varsel i stället lämnas så snart det kan ske. Kommittén menar att uppsägningar kan behöva göras omedelbart efter konkursbeslutet. Enligt kommittén kan förvaltaren då med stöd av 30 & anställningsskyddslagcn varsla samtidigt som uppsägning sker. Häremot vänder sig LO och TCO. LO anser att skäl saknas i de flesta konkurser att tillämpa undantagsregeln i 30 5. Enligt TCO kan en kortare varseltid än en vecka under inga omständigheter vara tillåten. Båda remissinstanserna begär klarläggande uttalanden i ämnet.

När det gäller det nuvarande rättsläget kan viss ledning hämtas i de uttalanden som har gjorts av dåvarande chefen för arbetsmarknads- departementet i prop. 1975/76:19 (s. 46) och av arbetsdomstolen (se t.ex. domen AD 1976 nr 3). Härtill vill jag för egen del foga den kommentaren att frågor av detta slag måste bedömas med ledning av den aktuella konkurssituationen och därför inte låter sig besvaras generellt. Föranleds konkursen av sådana förhållanden att en total och snabb avveckling av verksamheten är den enda tänkbara lösningen och finns det i den situa- tionen inte några frågor att vidare överlägga om —— primärförhandling har t.ex. redan föregått konkursbeslutet —- synes det inte motiverat att varsel- tiden enligt 29 & skall behöva upprätthållas med de ytterligare lönekost- nader som det skulle kunna medföra till men för övriga borgenärer. Situa- tionen är givetvis den motsatta när varseltiden behövs för meningsfulla kontakter med de anställdas organisationer. då möjligheterna till rekon- struktion eller försäljning av verksamheten är goda osv. Om det skulle visa sig att mera allvarliga tillämpningsproblem föreligger, vill jag peka på att det ingår i uppdraget för anställningsskyddskommittén (A 1977z01) att i samband med en teknisk översyn av anställningsskyddslagen ta upp tillämpningsfrågor som aktualiseras av arbetsmarknadens parter.

Hänvisningar till S5-2-6

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 6.1

5.2.7. Tvång för besittningsragande av boets egendom m.m.

Enligt 54 å KL åligger det interimsförvaltaren att ta hand om gälde- närens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Gällande lag innehåller inte några bestämmelser om vilka tvångsmedel som förvaltaren har till sitt förfogande när det gäller att ta hand om boets egendom.

Enligt kommittén ger inte heller förarbeten eller rättspraxis någon egentlig ledning i den aktuella frågan. Det har emellertid ansetts vara ute- slutet att förvaltaren har lika vidsträckta befogenheter som en utmät-

Prop. 1978/79: 105 l74

ningsman. Förvaltaren torde sålunda inte få bryta upp lås. Däremot har man i litteraturen ansett att förvaltarens normala befogenhet att förvara boets egendom under lås innefattar rätt att anbringa ytterligare lås på en av gäldenären tillsluten lokal. Enligt uttalanden i litteraturen måste förval- taren ha rätt att anlita biträde av myndighet för att komma i besittning av boets egendom. Förvaltaren är då hänvisad till att begära handräckning hos överexekutor eller att utverka dom på utlämnande av viss egendom eller, vid brottsligt förfarande. att vända sig till polisen.

Enligt kommittén aktualiseras frågan om vilka befogenheter förvaltaren har att använda tvång emellanåt i praktiken. Det har bl.a. påpekats att förlustbringande dröjsmål för boet kan uppkomma på grund av att förval- taren tvingas begära handräckning. Kommittén anser en särskild bestäm- melse i ämnet befogad. Enligt kommittén kan själva existensen av en klar regel många gånger medföra att gäldenären avstår från att sätta sig på tvären.

Tvång bör enligt kommittén få utnyttjas inte bara när förvaltaren vill komma i besittning av boets egendom. Tvång kan vara behövligt även då det gäller att komma åt egendom som förvaltaren lämnat kvar i gälde- närens besittning. t.ex. för att förvaltaren vill uppteckna eller värdera egendomen eller visa denna för spekulanter.

Kommittén diskuterar om den av kommittén förordade tillsynsmyndigheten. kronofogdemyndigheten. eller förvaltaren bör ha rätt att använda tvång gentemot gäldenären. Enligt kommittén medför det en stel och opraktisk ordning om rätten till tvångsmedel läggs på kronofogde- myndigheten. Man bör i stället kunna tillerkänna förvaltaren rätt att använda tvång i viss utsträckning. Kommittén anser att förvaltarens utnyttjande av en sådan befogenhet till skillnad från förvaltarens övriga verksamhet bör betraktas som myndighetsutövning i den mening som avses i skadeståndslagen (19721203) och att den bör kunna ge upphov till skadeståndsansvar för det allmänna vid fel eller försummelse. Även straff- ansvar enligt 20 kap. ] och 2 55 brottsbalken skulle kunna uppstå. Krono- fogdemyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet bör enligt kommittén vid behov kunna biträda vid genomförande av tvångsåtgärd. Även biträde av polismyndighet bör kunna påkallas.

Enligt kommitténs förslag får förvaltaren använda tvång för att ta hand om eller eljest ta befattning med gäldenärens bo. i den mån det med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Förvaltaren får enligt kommit- téns förslag dock inte bereda sig tillträde till bostad i innehavarens från- varo annat än om denne underrättats om tiden för åtgärden och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Behovet av möjlighet att tillgripa tvång mot gäldenär i de fall som kommittén angett har inte satts i fråga vid remissbehandlingen. Kommit- téns förslag att förvaltaren skall få använda tvång har dock fått ett blandat mottagande. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskil—

Prop. 1978/79: 105 l75

liga remissinstanser. Flertalet av de instanser som uttryckligen har berört förslaget har dock en kritisk eller tveksam inställning till detta. En gemen- sam ståndpunkt hos denna grupp är att offentligrättslig användning av tvång endast bör utövas av myndighet som i sin övriga verksamhet har att utöva tvång och vars personal sålunda har erfarenhet av och speciell utbildning för utnyttjande av tvångsmedel. Dessa remissinstanser anser i allmänhet att kronofogdemyndighet —- oavsett om denna myndighet görs till tillsynsmyndighet eller ej —- bör få besluta i fråga om användning av tvång när gäldenären inte lämnar ifrån sig boets egendom och att det även bör ankomma på kronofogdemyndigheten att handha själva verkstäl- ligheten. Någon särskild exekutionstitel skulle inte behöva åberopas av förvaltaren.

Innan jag går in på kommitténs förslag vill jag erinra om att det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till utsökningsbalk innehåller bestämmelser om vilka tvångsbefogenheter som tillkommer förrättnings- man —- dvs. tjänsteman vid kronofogdemyndighet —- vid förrättning enligt balken. Enligt dessa bestämmelser (2 kap. 17 å i det remitterade förslaget) får hus. rum eller förvaringsställe genomsökas. om det behövs för verk- ställigheten. Behöver förrättningsmannen tillträde till utrymme som är till- slutet. får han låta öppna lås eller på annat sätt bereda sig tillträde. Han får dock inte bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har lämnats till innehavaren och det kan antas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständig- heterna. Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Som tidigare nämnts innehåller gällande KL inte några regler om användning av tvång gentemot gäldenär. Det får emellertid anses angeläget att det finns tillräckliga tvångsmedel för att förvaltaren skall kunna komma i besittning av boets egendom. Regler härom bör tas in i KL.

Kommitténs förslag att förvaltaren skall ha rätt att använda tvång innebär att förvaltaren själv skall ta ställning till om förutsättningar för tvång föreligger och att det också skall ankomma på honom att genomföra den tvångsåtgärd han finner behövlig. En sådan ordning har den fördelen att ett ingripande kan genomföras mycket snabbt. Emellertid anser jag i likhet med åtskilliga remissinstanser att starka rättssäkerhetsskäl talar emot att låta en enskild person ha hand om tvångsanvändningen. Att besluta om och verkställa tvångsåtgärd är också en uppgift som är ganska främmande för den verksamhet som en förvaltare —- vanligen en advokat —- i övrigt utövar. Skulle förvaltaren ha rätt att utöva tvång, skulle det dess- utom kunna hämma det samarbete som måste förekomma mellan förval- tare och gäldenär.

Prop. 1978/79: 105 l76

Det ligger enligt min mening nära till hands att uppgiften att biträda för- valtaren med de tvångsmedel som kan behövas anförtros kronofogde- myndighet. För en sådan lösning talar att kronofogdemyndighetens personal har erfarenhet av tvångsanvändning bl.a. vid utmätningsför- rättning. Redan nu torde kronofogdemyndighet i viss omfattning tas i anspråk för att en konkursförvaltare skall få besittning till boets egendom. Med hänsyn härtill och till de principiella invändningar som kan riktas mot att ge förvaltaren tvångsbefogenheter finnerjag övervägande skäl tala för att kronofogdemyndighet anlitas i detta sammanhang. Skyldighet att lämna förvaltaren biträde bör åvila varje kronofogdemyndighet. Vid den hand- räckning som sålunda skall lämnas av kronofogdemyndigheten bör denna få använda det tvång som behövs för att förvaltaren skall kunna ta hand om eller annars få tillgång till egendom som ingår i konkursboet.

Fråga om tvångsanvändning bör få väckas endast av förvaltaren. Detta bör ske genom framställning hos kronofogdemyndigheten. Detta innebär att —- i motsats till vad som gäller nu —- någon särskild exekutionstitel från domstol eller överexekutor inte behövs. Det räcker alltså med konkurs- beslutet.

Skyldighet för kronofogdemyndighet att lämna förvaltaren hand- räckning bör föreligga endast om tvång är påkallat med hänsyn till omstän- digheterna i konkursen. Detta innebär att möjligheterna för förvaltaren att på annan väg komma åt egendomen måste vara uttömda. Häri ligger att tvångsåtgärder blir aktuella främst i det fall gäldenären har visat tredska. t.ex. genom att vägra tillträde till lokal där egendom i boet förvaras eller genom att hålla sig undan. Även en beaktansvärd risk för att viss egendom görs oåtkomlig för konkursförvaltningen bör berättiga till användning av tvång. Undantagsvis kan tvång vara berättigat även i situationer då varken tredska eller nämnd risk kan visas. t.ex. när förvaltaren trots stora ansträngningar inte kan få kontakt med gäldenären och det är betydelse- fullt att egendomen utan dröjsmål ställs till förvaltningens förfogande.

Enligt min mening kan bestämmelserna i fråga om användning av tvång i konkurs utformas efter mönster av de regler i förslaget till utsökningsbalk som jag nyss har redogjort för. En i alla delar parallell reglering framstår dock som opåkallad. Förslaget till utsökningsbalk inne-håller bl.a. en särskild bestämmelse om tillträde till gäldenärens bostad i dennes frånvaro. Med hänsyn till de förutsättningar som enligt det föregående bör gälla för tvångsanvändningen saknas anledning att ge någon motsvarande bestämmelse för konkursfallet.

Jag vill understryka att den reglering som här föreslås innebär att för- valtaren inte skall ta någon befattning med själva tvångsanvändningen. Det är naturligtvis Önskvärt att förvaltaren är närvarande vid förrättningen. Det är emellertid kronofogdemyndigheten som på eget ansvar har att öppna lås och att vid behov genomsöka lokalerna och ta hand om egen- domen.

Prop. 1978/79: 105 177

Förvaltaren har som tidigare angivits befogenhet att förvara boets egendom under lås. Till följd härav får han anses ha rätt att anbringa ytter- ligare lås på utrymme som gäldenären har tillslutit. I det fallet skall för- valtaren alltså inte behöva vända sig till kronofogdemyndigheten. Någon särskild föreskrift härom anserjag inte vara behövlig.

'I'vångsåtgärd kan behöva tillgripas även mot annan än konkursgälde— nären. Tvång kan aktualiseras t.ex. i de fall egendom som ingåri konkurs- boet fmns hos tredje man. Regleringen om tvångsmedel enligt förslaget till utsökningsbalk innefattar rätt till tvångsanvändning även mot tredje man. Motsvarande bör gälla för reglerna om tvång i konkurs. Om förvaltaren t.ex. önskar få besittning till gäldenären tillhörig egendom som förvaras av tredje man och denne vägrar lämna ut egendomen. har förvaltaren således möjlighet att genom handräckning av kronofogdemyndigheten komma åt egendomen. Om tredje man gör gällande att han inte är skyldig att lämna ut egendomen, åligger det kronofogdemyndigheten att pröva invändningen.

Sammanfattningsvis förordar jag att frågan om tvångsanvändning i konkurs löses så att förvaltaren ges befogenhet att, om det behövs. påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Härvid får kronofogdemyndigheten genomsöka hus, rum el- ler förvaringsställe och, om tillträde behövs till utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Även annat tvång får komma i fråga, om det med hänsyn till omständigheterna kan anses befo- gat. Våld mot person får tillgripas enbart om gäldenären eller annan gör motstånd och i den mån det med hänsyn till det ändamål som påkallar in- gripandet kan anses försvarligt.

I fråga om klagan rörande handräckning bör föreskrivas att bestäm- melserna om klagan över utmätning i allmänhet skall äga motsvarande tillämpning.

5.2.8. Brottsutredning

Enligt 55 & KL skall förvaltaren i den s.k. förvaltarberättelsen som han skall avge till konkursdomaren anmärka huruvida skälig anledning finns till antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer, dvs. gäldenärsbrott. och i så fall grunden för antagandet. Konkursdomare som har mottagit anmälan om brottsmisstanke skall underrätta åklagaren (2l8 lå KL). Kommittén föreslår ingen ändring på dessa punkter.

Vid remissbehandlingen har främst från åklagarhåll föreslagits ändringar i nuvarande system för brottsutredning i konkurser.

Som jag tidigare har nämnt förekommer en betydande ekonomisk krimi- nalitet i samband med konkurser. De vanligaste brottsliga förfarandena är gäldenärsbrott och brott mot uppbördslagen. Härtill kommer inte sällan annan ekonomisk brottslighet. Undersökningar som har gjorts i fråga om 12 Riksdagen [978/79. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79:105 173

företagskonkurser tyder på att gäldenärsbrott förekommer i omkring 4053? av de konkurser som handläggs i ordinär väg. I en och samma konkurs kan förekomma ett flertal gäldenärsbrott. ] fattigkonkurser torde frekvensen gäldenärsbrott vara ännu högre.

För egen del vill jag först understryka att den omfattande brottslighet som förekommer i samband med konkurser måste angripas på flera vägar. För att förebygga upprepad brottslighet kan man tänka sig att i vissa fall förbjuda en konkursgäldenär att vidare driva näringsverksamhet (s.k. konkurskarantän). I den delen erinrar jag om att regeringen gett konkurs- lagskommittén i uppdrag att överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet genom upp- repade konkurser. Av stor vikt är vidare att den utredning rörande misstanke om brott som skall ske inom konkursförfarandets ram är effektiv. Detta kan enligt min mening få en avsevärd brottsförebyggande verkan. Genom att. som jag tidigare har förordat. Skärpa kvalifikations- kraven för förvaltaren skapas enligt min mening goda förutsättningar för att den avsedda effekten skall nås. Jag vill vidare redan här framhålla att ett motiv till det av mig förordade nya systemet för tillsyn är att säkerställa en effektiv utredning i fråga om brott.

Förvaltarens skyldighet att i förvaltarberättelsen anmärka om brotts- misstanke fmns gäller enbart gäldenärsbrott. Från åklagarhåll har förordats att skyldigheten utvidgas till att omfatta även andra brott. För min del anser jag dock att en sådan utvidgning inte bör ske. En så omfat- tande utredningsplikt skulle kunna inkräkta på fullgörandet av de övriga förvaltaruppgifterna. Om emellertid förvaltaren på grund av konkursutred- ningen finner anledning till misstanke om att gäldenären har begått annat förmögenhetsbrott än gäldenärsbrott. bör han naturligtvis anmäla det till polis eller åklagare. Någon särskild föreskrift härom är ej erforderlig. Det- samma gäller förmögenhetsbrott som har begåtts mot gäldenären. exem- pelvis av en ställföreträdare för denne. Även skattebrott av gäldenären bör anmälas om misstanke därom framkommer under konkursutredningen.

Hur pass ingripande undersökningar som bör göras i fråga om gäldenärs- brott får i första hand bedömas av förvaltaren med beaktande av omstän- digheternai varje särskilt fall. En utgångspunkt härvidlag måste dock vara att det även liggeri borgenärskollektivets intresse att gäldenärsbrott utreds och beivras. Förvaltaren måste därför aktivt utreda brottsfrågan och inte dra sig för att inhämta kompletterande material i förekommande fall. Jag vill emellertid också framhålla att förvaltarens utredning skall ta sikte på att fastställa om det finns skälig anledning att anta att gäldenärsbrott före- ligger. Det är alltså inte meningen att förvaltaren på konkursboets bekost- nad skall göra en fullständig brottsutredning. Att verkställa en sådan an- kommer på polis och åklagare. Förvaltarens undersökning bör emellertid gå så långt att han kan ta klar ställning till frågan om Skäl till misstanke om gäldenärsbrott föreligger.

Prop. 1978/79:105 179

Enligt KL skall förvaltaren i den s.k. förvaltarberättelsen som skall till- ställas konkursdomaren anmärka huruvida anledning finns till misstanke att gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Konkursdomaren skall underrätta åklagaren när misstanke om brott anmälts. En remiss- instans har ifrågasatt om inte förvaltaren bör göra anmälan om brottsmiss- tanke direkt till åklagare eller polis utan att behöva gå omvägen över konkursdomaren. Även jag finner det mest rationellt att förvaltaren. när brottsmisstanke föreligger. gör anmälan härom direkt till åklagaren. Jag förordar alltså att en sådan ordning införs. Dessutom bör förvaltaren liksom nu vara skyldig att i förvaltarberättelsen ange huruvida anledning att misstänka gäldenärsbrott föreligger. Med denna ordning behöver konkursdomaren ej lämna någon underrättelse till åklagaren.

] en del fall torde förvaltaren innan han är beredd att avge någon förval- tarberättelse ha möjlighet att konstatera att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Det är viktigt att förundersökning mot gäldenären kan inledas så fort som möjligt. Förvaltaren bör därför vara skyldig att under- rätta åklagaren så snart sådan brottsmisstanke föreligger.

Görs anmälan om brottsmisstanke. bör förvaltaren samtidigt ange grunden för misstanken. Han bör givetvis också lämna åklagaren alla relevanta upplysningar som han förfogar över och vara beredd att till- handahålla erforderligt material.

5.2.9. Konkursbos bo/tföringsskyldighat m.m.

Enligt 57 å första stycket Kl. skall förvaltaren föra bok vari boets in- komster och utgifter i pengar dag efter dag antecknas. Vad sålunda är stadgat får enligt andra stycket av samma paragraf ej lända till inskränk- ning i den bokföringsskyldighet som kan vara föreskriven särskilt. Närmare bestämmelser om beskaffenheten av förvaltarens bokföring saknas i KL.

Enligt kommitténs mening gör sig de ändamålssynpunkter som ligger till grund för bokföringslagstiftningen inte gällande med samma styrka vid förvaltningen av ett konkursbo som vid driften av ett företag som är i gång. Konkursförvaltningen går ut på att avveckla gäldenärens tillgångar och redovisningen i konkursen måste ha till främsta syfte att spegla denna avveckling. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det i praktiken endast i undantagsfall att konkursbo tillämpar de i bokföringslagen före- skrivna reglerna. Några olägenheter av denna praxis har. kommittén veter- ligt. inte påtalats. Mot bakgrund av att konkursbo inte är skattskyldigt i fråga om inkomst som kan uppkomma i konkurs. t.ex. vid fortsättande av rörelse. har kommittén svårt att se att konkursbos räkenskaper skulle behöva föras enligt bokföringslagen med särskild tanke på inkomstbeskatt- ningen. Enligt kommittén bör frågan om förvaltarens bokföringsskyldighet kunna lösas helt med utgångspunkt från vad som är ändamålsenligt ur

Prop. 1978/79: 105 180

konkursrättslig synvinkel. Avgörande bör vara att bokföringen sker så att en betryggande kontroll av konkursförvaltningen kan äga rum. Samtidigt bör tillses att konkursförfarandet inte belastas med onödiga kostnader. Enligt kommittén synes redovisning enligt kontantmetoden vara tillräcklig vare sig konkursgäldenärens rörelse drivs vidare eller ej, om man har ett ordentligt utbyggt kontosystem.

Kommittén föreslår att som huvudregel skall gälla att förvaltaren i överensstämmelse med god redovisningssed skall löpande bokföra boets inkomster och utgifter så att erforderlig kontroll möjliggörs. Enligt kommitténs förslag blir bokföringslagen inte i något fall direkt tillämplig på konkursbos bokföring. Det är dock enligt kommittén inget som hindrar att förvaltaren lägger upp bokföringen enligt bokföringslagens regler om han frnner detta mera praktiskt eller ändamålsenligt. t.ex. när gäldenärens rörelse drivs vidare och dennes bokföring är i sådant skick att förvaltaren kan fortsätta redovisningen av affärshändelsema i denna.

Kommittén föreslår vidare att i anslutning till regeln om bokförings- skyldighet tas in en föreskrift om att förvaltaren skall bevara boets räken- skapsmaterial under minst tio år räknat från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Enligt kommittén synes det lämpligt att i instruktionen för bokförings- nämnden särskilt ange att den skall utarbeta rekommendationer samt läm- na råd och anvisningar beträffande bokföring i konkurs.

En annan fråga som regleras i kommitténs förslag rör arkivering av det räkenskapsmaterial som tillhör gäldenären och som förvaltaren har omhändertagit vid konkursens början. Enligt kommittén åvilar skyldig- heten att arkivera sådant räkenskapsmaterial gäldenären. Denne är vid konkursens slut i princip berättigad att få tillbaka materialet av förval- taren. Undantag bör enligt kommittén gälla från denna princip bl.a. då materialet fortfarande har betydelse för någon konkursåtgärd.

I vissa fall kan det omhändertagna materialet inte återställas till gälde- nären. Skälen härtill kan enligt kommittén variera. Ett vanligt fall är att konkursgäldenären är en juridisk person som upphört att existera i och med konkursens avslutande. Kommittén anser att gällande rätt kräver att förvaltaren i de fall där fysiskt hinder mot återlämnande föreligger bevarar räkenskapsmaterialet i enlighet med de arkiveringsregler som gäller enligt bokföringslagen och annan lagstiftning. Denna skyldighet kan enligt kommittén medföra praktiska problem och betydande kostnader för boet. Frågan om arkivering av handlingar när hinder mot att återlämna dem till gäldenären föreligger bör därför lösas genom en särskild föreskrift. Kommittén föreslår att förvaltaren skall överlämna de omhändertagna handlingarna till tillsynsmyndigheten. om han inte anser att han själv bör bevara dem.

Kommitténs förslag i bokförings- och arkiveringsfrågorna har godtagits av de flesta remissinstanserna. Åtskilliga instanser anser dock att kommit-

Prop. 1978/79: 105 181

téns förslag inte tar tillräcklig hänsyn till behovet av resultatredovisning när gäldenärens rörelse drivs vidare. .-

För egen del vill jag först erinra om att konkursförvaltaren f.n. torde vara underkastad bokföringsskyldighet enligt de allmänna reglerna i bok- föringslagen (l976:l25) i de fall gäldenären är näringsidkare eller, utan att utöva näringsverksamhet. är aktiebolag. handelsbolag eller ekonomisk förening (se 57 å KL jämförd med l & bokföringslagen). I likhet med kommittén och en stor majoritet bland remissinstanserna anser jag att sakliga skäl för att förvaltaren skall vara underkastad bokföringsskyldighet enligt bokföringslagens bestämmelser normalt inte föreligger i konkurs. Erfarenheterna visar också att förvaltarna inte iakttar en så omfattande bokföringsskyldighet och att detta inte har medfört några olägenheter. Som regel torde det för att möjliggöra en betryggande kontroll över förvalt- ningen vara tillräckligt att in- och utbetalningar bokförs löpande. dvs. att bokföringen sker enligt den s.k. kontantprincipen.

Som nyss antyddes har emellertid åtskilliga remissinstanser påpekat att ett behov av en bokföringsmässig redovisning föreligger i de fall gälde- närens rörelse fortsätter. Remissinstansema menar att det i dessa fall är betydelsefullt att verksamhetens resultat framgår av redovisningen. Att detta sker är enligt några instanser särskilt angeläget då konkursen avser ett större företag med ett stort antal anställda. Jag delar remissinstan- semas uppfattning. Drivs en rörelse vidare. bör det i de flesta fall krävas redovisning som möjliggör att resultatet av rörelsen kan fortlöpande utläsas. För förvaltaren själv är det viktigt att kunna följa rörelsens utveck- ling och få underlag för sin bedömning av om ytterligare temporär drift är motiverad. Även för överväganden i rekonstruktionsfrågor är resultat- redovisning av värde. 1 företagskonkurser aktualiseras ofta statliga insatser i form av bidrag och annat stöd. Som en remissinstans anmärkt bör omfattningen av sådana insatser bestämmas på grundval av en löpande redovisning av rörelsens resultat. Även för tillämpningen av medbestäm- mandelagens regler är det önskvärt med en resultatredovisning när rörelsen drivs vidare. I åtskilliga av de konkurser där gäldenärens rörelse fortsätter torde det finnas ett väl utbyggt redovisningssystem att bygga på, varför några större merkostnader inte behöver uppstå. Vad jag nu har utvecklat innebär att bokföringen åtminstone i huvudsak måste ske enligt bokföringslagens regelsystem i flertalet konkurser där rörelsen drivs vidare.

En konkursförvaltare torde som jag nyss har erinrat om f.n. vara skyldig att vid konkursboets bokföring iaktta de allmänna bestämmelserna i bokfö- ringslagen. l 3 & i denna lag framgår emellertid att utrymme finns för att meddela avvikande bestämmelser för särskilda situationer. [ mina nyss re- dovisade överväganden ligger att jag anser en särreglering vara påkallad för konkursfallet. Denna bör enligt min mening utformas så att det klart framgår att kontantprincipen skall vara huvudregeln för bokföring i kon-

Prop. 1978/79: 105 182

kurs. Regleringen bör vidare för särskilda fall uppställa krav på att kon- kursboets bokföring sker på annat sätt än efter kontantprincipen. Innebör— den av en sådan ttndantagsregel är att bokföringslagens bestämmelser i större utsträckning än som följer av en hänvisning till kontantprincipen skall vara vägledande för konkursboets bokföring. En fortlöpande ställ- ningsredovisning bör t.ex. komma till stånd framför allt vid fortsatt rörel- sedrift. Det synes lämpligt att för frågan i vilken utsträckning bokföringsla— gen skall följas falla tillbaka på det för bokföringslagstiftningen grundläg- gande begreppet god redovisningssed (se 2 & bokföringslagen).

På grund av det anförda föreslårjag en bestämmelse om att förvaltaren. oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären. skall löpande bokföra in- och utbetalningar. dvs. tillämpa en kontantprin— cip. om ej med hänsyn till särskilda förhållanden god redovisningssed på- kallar att bokföringen sker på annat sätt.

Som exempel på särskilda förhållanden som bör föranleda att kontant- principen inte bör accepteras kan förutom konkurser där rörelsen drivs vidare nämnas sådana fall då konkursboet är omfattande eller komplicerat. Även när förhållandena inte är de angivna är det inget som hindrar att för- valtaren i de fall en välordnad bokföring finns hos gäldenären utnyttjar denna för den fortsatta redovisningen och därvid tillämpar bokföringsmäs- siga grunder. Vid val av bokföringsmetod i sådana fall bör förvaltaren dock beakta att förvaltningen inte onödigtvis fördyras.

Kommittén har förutsatt att det skall ankomma på bokföringsnämnden att fastställa vad god redovisningssed kräver i konkursfallet. Även jag anser att bokföringsnämndens kunnande och erfarenheter här bör tas i anspråk och att nämnden bör få utfärda råd och anvisningar om vad som bör gälla i fråga om bokföring i konkurs. Denna uppgift ligger inom ramen för nämndens instruktion (se 2 5 förordningen (1976-377) med instruktion för bokföringsnämnden). Några särskilda bestämmelser om nämndens be- fogenheter i detta hänseende behövs därför ej.

En viktig uppgift för bokföringsnämnden i dess verksamhet på konkurs- området blir att närmare ange de omständigheter som bör medföra att bok- föringen skall ske efter andra principer än kontantprincipen. Vidare bör nämnden pröva om riktlinjer behövs för kontantredovisningen. t.ex. i frå- ga om behov av särskilda konton. och i vad mån avvikelser från bokfö- ringslagens bestämmelser kan medges när kontantprincipen inte skall till- lämpas. Nämnden får också pröva i vad mån tillräckliga skäl föreligger för att. som ett par remissinstanser har förordat, ha särskilda regler för de fall särskilda förmånsrätter belastar egendom i boet.

Som kommitten funnit ankommer det i första hand på tillsynsorganet att övervaka att bokföringen bedrivs på ett riktigt sätt. Denna uppgift är enligt min mening ett viktigt led i tillsynen.

Det får också ses som ett naturligt utflöde av tillsynsfunktionen att kontakter i bokföringsfrågor tas mellan förvaltaren och tillsynsorganet. om

Prop. 1978/79: 105 183

anvisningar saknas eller vägledning behövs i en viss fråga. Sådana kontakter bör lämpligen komma till stånd så snart som möjligt efter kon- kursutbrottet. Av stor betydelse är vidare att bokföringsnämnden och tillsynsorganen har fortlöpande förbindelse med varandra i fråga om den fortsatta utvecklingen av god redovisningssed på området.

Enligt kommitténs förslag skall förvaltaren bevara boets räkenskaps- material under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. Arkiveringstidens längd är densamma som enligt 22 & bok- föringslagen. När det gäller arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial som ej kan återlämnas vid konkursens slut till gäldenären föreslår kommit- tén att det skall ankomma på förvaltaren att bestämma om han själv eller tillsynsmyndigheten skall bevara materialet. Riksarkivet tillstyrker för- slagen. Dessa har lämnats utan erinran av övriga instanser med undantag av bokföringsnämnden och RSV. som båda förordar att arkiveringen av boets bokföring skall ankomma på tillsynsmyndigheten.

För min del ansluterjag mig till kommitténs förslag i fråga om arkivering av gäldenärens bokföringsmaterial. Vare sig förvaltaren eller tillsyns- myndigheten handhar förvaringen skall denna ske i överensstämmelse med de allmänna regler som finns i bokföringslagen och i annan lagstift- ning. När det gäller frågan huruvida arkiveringen av boets räkenskaps- material bör vara anförtrodd förvaltaren eller tillsynsmyndigheten vill jag inte bestrida att de kontrollintressen som bär upp arkiveringsskyldigheten talar för den senare lösningen. Praktiska skäl talar dock ofta för att boets bokföring sker i nära anslutning till förvaltarens egen bokföring. Med hänsyn härtill anser jag mig böra godta kommitténs förslag att förvaltaren skall arkivera boets räkenskapsmaterial. Han bör därvid vara underkastad bestämmelserna om arkivering i 22 & bokföringslagen med den avvikelsen att tidsfristen skall räknas från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades.

Kommittén har i sitt förslag tagit upp en erinran om att de föreslagna bestämmelserna om bokföring och arkivering ej skall inskränka den bok- föringsskyldighet som kan vara föreskriven för viss verksamhet. Med före- skrifter för viss verksamhet syftar kommittén på de särskilda bokförings- regler som från andra än rent fiskala synpunkter syftar till kontroll över viss verksamhet, t.ex. handeln med explosiva varor. Särbestämmelscma om bokföring i den associationsrättsliga lagstiftningen. t.ex. aktiebolags- lagens regler om aktiebolags årsredovisning, omfattas enligt kommittén inte av denna erinran. Kommittén finner det uppenbart att dessa sär- bestämmelser inte behöver tillämpas i konkurs.

Förslaget har i denna del föranlett påpekande från en remissinstans som menar att uttrycket viss verksamhet är oklart. Även jag anser att den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör förtydligas så att det klart fram- går att de föreskrifter som är i blickpunkten har till syfte att möjliggöra kontroll över viss verksamhet och att således särbestämmelscrna om

Prop. 1978/79: 105 I84

bokföring i t.ex. aktiebolagslagen inte åsyftas. Till de bestämmelser som avses med hänvisningen återkommer jag i specialmotiveringen.

[ enlighet med kommittéförslaget förordar jag vidare att regleringen upptar en erinran om att förvaltaren är skyldig att iaktta de särskilda bestämmelser som finns i skatteförfattningar om skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav.

Hänvisningar till S5-2-9

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 2005, 6.1

5.3. Tillsyn i ordinär konkurs

Hänvisningar till S5-3

5.3.1. Inledning

Den yttersta kontrollen över konkursförvaltningen utövas f.n. av konkursdomaren. Den närmare tillsynen ankommer på ett särskilt kontrollorgan. rättens ombudsman. som förordnas av konkursdomaren i varje konkurs. Enligt 44 & KL gäller bl.a. att rättens ombudsman skall ha erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av rättsliga frågor och ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter.

Rättens ombudsmans uppgift att övervaka förvaltarens verksamhet fullgörs bl.a. genom granskning av kvartalsräkningar, halvårsberättelser och annan redovisning från förvaltaren. ] kontrolluppgiften ingår att bistå förvaltaren med råd och att avgöra vissa förvaltningsfrågor. Dessutom tjänstgör rättens ombudsman som ordförande vid förlikningssamman- träde. Han skall därvid söka utreda föreliggande tvistefrågor och åstad- komma förlikning i dessa. Rättens ombudsman har rätt till arvode ur konkursboet. i allmänhet anlitas en och samma person eller några få personer som rättens ombudsman vid varje särskild domstol. Enligt

ammitténs undersökning av de ordinära konkurser som avslutades år l974 var rättens ombudsman advokat i närmare 75 % av dessa. 1 övrigt anlitades mestadels pensionerade tjänstemän.

Enligt 46 & KL skall borgenärerna. om någon av dem begär det. sedan slutlig förvaltare utsetts på första borgenärssammanträdet välja gransk- ningsmän med befogenhet att övervaka förvaltningen på borgenärernas vägnar. Bestämmelsemas syfte är att ge en borgenärsminoritet som har blivit besegrad iförvaltarvalet möjlighet att i stället bli företrädd av gransk- ningsmän. Granskningsmännen har bl.a. rätt att få tillgång till böcker och andra handlingar som rör boet och begära upplysningar av förvaltaren. ] praktiken utses granskningsmän sällan.

Kommittén anser att ett särskilt tillsynsorgan fortfarande bör finnas. För att onödigt dubbelarbete skall undvikas bör konkursdomstolen helt befrias från kontrollerande uppgifter. Att utöva tillsyn över konkursförvaltning passar enligt kommittén inte heller så väl med domarverksamheten. Dom- stolens nuvarande befattning med judiciella frågor bör däremot ej inskrän- kas. Konkursdomstolen (konkursdomaren) bör vidare alltjämt utse och entlediga förvaltare. Även uppgiften att bestämma förvaltararvode bör förbli hos konkursdomstolen.

Prop. 1978/79: 105 185

Enligt kommitténs förslag skall tillsynsorganet utöva såväl en materiell som en formell kontroll över förvaltningen. ] den materiella kontrollen skall inte ingå några beslutande uppgifter. Däremot skall förvaltaren samråda med tillsynsorganet i vissa fall. Tillsynsorganets huvuduppgift är att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med KL och andra författningar. Tillsynsorganet skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Tillsynsorganet skall ha ungefär samma underlag för tillsynen som rättens ombudsman har i dag. En nyhet är att tillsynsorganet skall kunna utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvalt- ning. när särskilda omständigheter föranleder det. Kommittén föreslår också att tillsynsorganet skall få yttra sig i olika frågor. bl.a. om utseende och entledigande av förvaltare och om förvaltararvode.

En viktig uppgift för tillsynsorganet är enligt kommittén att genom råd och upplysningar främja en riktig och enhetlig rättstillämpning. Tillsyns- organet skall också underlätta förvaltarens arbete på olika sätt. bl.a. genom medverkan i konkreta fall. t.ex. när kontakter med myndigheter eller organisationer aktualiseras. Enligt kommittén är det praktiskt bety- delsefullt att blanketter och formulär utarbetas.

När det gäller frågan om vem som bör ha hand om tillsynen anmärker kommittén att advokater i stor utsträckning anlitas som rättens ombuds- man även i sådana konkurser där förvaltaren är advokat. Enligt kommit- téns undersökning av 1974 års konkurser var rättens ombudsman advokat och förvaltaren advokat ellerjur. kand. i ungefär 70 % av fallen. Nuvarande ordning är enligt kommittén inte onaturlig med hänsyn till att det är svårt att utanför advokatkåren finna tillräckligt antal personer med erforderlig kompetens för rättens ombudsmans uppgifter. Mot en ordning där både förvaltaren och den som skall kontrollera hans verksamhet är advokater kan man emellertid enligt kommittén rikta invändningar av principiell art.

Enligt kommittén talar flera skäl mot att ha kvar det nuvarande insti- tutet rättens ombudsman i ett nytt förvaltningssystem. De nya reglerna om förvaltarens kvalifikationer och om utseende av förvaltare skapar sålunda ökade förutsättningar för att endast väl kvalificerade förvaltare utses. Kommittén påpekar också att förvaltarens ställning avses bli mer själv- ständig än f.n. Vidare erinrar kommittén om att behov av samråd i vissa fall kan tillgodoses genom att mer än en förvaltare kan tillsättas. [ detta sammanhang nämner kommittén också förvaltarens möjlighet att anlita sakkunnigt biträde. Även de nya reglerna om samråd med tillsynsorgan och särskilt berörda borgenärer har enligt kommittén betydelse.

Mot att behålla rättens ombudsman talar också enligt kommittén att det behövs ett permanent och mera utbyggt kontrollorgan som har resurser att utöva tillsynen effektivt och ändamålsenligt efter de av kommittén före- slagna riktlinjerna. Kommitténs slutsats är att tillsynen bör anförtros åt ett annat organ än rättens ombudsman. Enligt kommittén fyller visserligen

Prop. 1978/79: 105 l86

rättens ombudsman en viktig funktion som förlikningsorgan men ett bibe- hållande av rättens ombudsman med endast förlikningsuppgifter utgör en överorganisation. Kommittén förordar därför att rättens ombudsman av- skaffas och ersätts med ett annat allmänt tillsynsorgan.

I sina vidare diskussioner understryker kommittén vikten av att tillsynen får ankomma på ett och samma organ eller på en krets av lik- artade organ. Om tillsynen läggs på ett permanent organ eller på en viss grupp av organ. kan detta samla de erfarenheter som behövs för att tillsy- nen skall utövas på bästa sätt. Enligt kommittén har ett statligt organ möj- ligheter att skaffa sig önskvärda resurser för kontrollen.

Enligt kommittén förutsätter tillsynsorganets uppgifter ett lokalt samband mellan förvaltaren och tillsynsorganet. Förvaltaren och före- trädare för tillsynsorganet bör kunna komma i personlig kontakt med varandra utan större besvär. Något centralt organ bör därför inte komma i fråga. Bland tänkbara. icke-centrala organ diskuterar kommittén först länsstyrelserna. Mot möjligheten att anlita länsstyrelsen som kontroll- organ talar dock att länsstyrelsen f.n. har ringa anknytning till konkurs- förvaltning. Enligt kommittén ter det sig också med hänsyn till länssty- relsens ordinarie verksamhet främmande att lägga tillsynen på denna myndighet. På det lokala planet står emellertid kronofogdemyndigheten. som har nära anknytning till konkursförvaltning, till förfogande. Den lokala förankringen är enligt kommittén särskilt markerad i gällande indel- ning i kronofogdedistrikt.

En särskild fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är enligt kommittén att man kan utnyttja ett centralorgans. riksskatteverkets. resurser. Verket skulle kunna lämna kronofogdemyndigheterna betydande service och information för tillsynen. Förutsättningar skapas för att till- synen blir likformig över hela landet. Bl.a. kan större enhetlighet i bedöm- ningen av arvodesfrågor åstadkommas. Kommittén anser vidare att om det skapas tekniska förutsättningar för användning av ADB i samband med till- synen i konkurs. kronofogdemyndigheten blir särskilt lämplig att ingå i ett ADB-system. En fördel med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan är också att länsstyrelsernas revisionstekniska expertis kan ställas till för- fogande.

Kommittén anser det vara svårt att närmare bedöma vilka kostnads- effekter en ordning med kronofogdemyndighet som tillsynsorgan skulle ha ijämförelse med rådande ordning för tillsyn. Kommittén gör emellertid den bedömningen att kostnaderna för den föreslagna ordningen skulle komma att hålla sig på ungefär samma nivå som nuvarande kostnader. En viss kostnadsökning kan dock inte uteslutas men kan enligt kommittén godtas med hänsyn till fördelarna.

Som skäl mot att göra kronofogdemyndighet till tillsynsorgan skulle kunna anföras att myndigheten också har till uppgift att företräda staten som borgenär i konkurs. På den punkten anser dock kommittén att läget är

Prop. 1978/79: 105 187

ett annat än när det gällde den tidigare diskuterade frågan om kronofogde- myndighet skall vara förvaltare i mindre konkurser. Det ankommer sålunda inte på tillsynsorganet utan på förvaltaren att i första hand pröva vilka fordringar som skall ge utdelning i konkursen. Ansvaret för de olika förvaltningsåtgärderna såsom försäljning av egendom ligger på förval- taren. Denne prövar också frågor om eventuella återvinningsmöjlighetcr m.m. och sköter kontakten med borgenärerna och gäldenären i viktigare frågor. Vidare påpekar kommittén att tillsynsorganet enligt kom- mittéförslaget inte skall ha någon självständig beslutanderätt rörande förvaltningens bedrivande.

Även med beaktande av de angivna inskränkningarna i tillsynsorganets uppgifter finns det enligt kommittén ett visst utrymme för principiella invändningar mot att kronofogdemyndighet blir tillsynsorgan. Något avgö- rande hinder mot att myndigheten anlitas i det nya systemet finns dock inte. Kommittén anser inte heller att tillsynsuppgiftema behöver medföra några inskränkningar i kronofogdemyndighetens befogenheter att före- träda staten som konkursborgenär. Emellertid är det enligt kommittén lämpligt att tillsynsuppgiftema inte sköts av samma tjänstemän som sköter indrivningsuppgifterna. inbegripet tillvaratagande av statens rätt i samband med konkurs.

Kommittén ifrågasätter om en ordning med granskningsmän behövs i det nya systemet för förvaltning och tillsyn. Borgenärema. som inte vidare skall utöva beslutanderätt vid borgenärssammanträde. kan dock vilja ha möjlighet till den insyn och ytterligare kontroll som kan åstadkommas genom granskningsmän. Kommittén anser det därför motiverat att gransk- ningsmän fortfarande skall kunna utses. Kommitténs förslag innebär att varje borgenär har rätt att hos konkursdomaren begära att gransknings- man tillsätts för att med de befogenheter gällande lag anger övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar.

5.3.2 Frågan om tillsyn av konkursdwnaren

Kommitténs förslag att konkursdomaren inte längre skall utöva någon tillsyn över konkursförvaltningen har godtagits av de flesta remissinstan— serna. Några. bl.a. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. anser dock att nuvarande ordning där tillsynen är anförtrodd rättens ombudsman och ytterst konkursdomaren bör behållas. Ett par andra remissinstanser förordar att konkursdomstolen skall ha huvudansvaret för tillsynen men att domstolen därvid skall utse sakkunnig eller gransknings- man för att närmare följa förvaltningen.

För min del vill jag först påpeka att tingsrätterna knappast har möjlighet att utöva en effektiv tillsyn över konkursförvaltningen. Domarpersonal torde i allmänhet sakna utbildning för en sådan uppgift. Den främsta invändningen är dock att tillsynsuppgiftema inte passar så väl ihop med

Prop. 1978/79: 105 188

domarverksamheten. Jag anser att det mot denna bakgrund inte bör komma i fråga att lägga huvudansvaret för tillsynen på konkursdomstolen. Tillsynen bör alltså i likhet med vad som är fallet nu i första hand vara anförtrodd ett särskilt tillsynsorgan utanför domstolen. De skäl som nyss har angetts talar för att domstolen inte heller bör utöva någon form av till- syn vid sidan om det särskilda tillsynsorganet.

Det bör däremot liksom nu ankomma på konkursdomstolen att bedöma judiciella frågor. t.ex. i samband med bevaknings- och utdelningsförfa- randet. Konkursdomaren bör som framgått tidigare (avsnitt 5.2.2) också tillsätta förvaltare. Även uppgiften att entlediga försumlig förvaltare bör ligga hos konkursdomaren. Som en följd av att domstolen inte längre skall utöva någon tillsyn bör det inte längre ankomma på konkursdomaren att ingripa självmant mot försumlig förvaltare. Liksom hittills bör det ankomma på konkursdomstolen att pröva arvodesfrågor.

Hänvisningar till S5-3-1

5.3.3. Innehållet [' tillsynen och valet av tillsynsorgan

När det i övrigt gäller frågan hur tillsynen bör utövas är remissinstan- serna överlag eniga om att tillsynsorganet bör ha till huvuduppgift att övervaka att förvaltningen bedrivs ändamålsenligt och i överensstämmelse med lag och annan författning och att en viktig uppgift därvid är att se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. Förslaget att tillsynsorganet skall främja en enhetlig rättstillämpning och på olika sätt underlätta förvaltarens arbete har i allmänhet godtagits. Några remiss— instanser uttalar dock att det bör vara möjligt att med hjälp av blanketter m.m. åstadkomma enhetlighet i förvaltarnas verksamhet även om rättens ombudsman har hand om tillsynen.

Ett par remissinstanser anser att revision alltid bör ske i åtminstone större företagskonkurser. Kommerskollegium kommer också in på frågan om gäldenärens revisor bör vara skyldig att ge upplysningar till konkurs- förvaltaren. Kollegiet påpekar bl.a. att det är en brist att revisionen i prak- tiken upphör i och med utgången av det räkenskapsår som närmast föregår det räkenskapsår under vilket konkursen inträffar. Mot bakgrund härav förordar kollegiet att frågan om revisorns ställning i konkurssituationen och därmed sammanhängande frågor närmare utreds.

När det sedan gäller frågan om vem som bör vara tillsynsorgan står remissinstanserna splittrade. Två ungefär lika stora huvudgrupper står emot varandra. Den ena tillstyrker eller godtar kommitténs förslag att kronofogdemyndighet skall ersätta rättens ombudsman som tillsynsorgan. Till denna grupp hör ett flertal statliga myndigheter. t.ex. domstolsverket. RPS. bankinspektionen, statskontoret. RRV, RSV, kommerskollegium och två länsstyrelser, samt vidare LO och TCO. En annan grupp. till vilken hör åtskilliga domstolar. advokatsamfundet samt bank- och andra näringslivsorganisationer, uttalar sig för att behålla nuvarande ordning

Prop. 1978/79: 105 189

med rättens ombudsman. .

För egen del vill jag först erinra om attjag redan tidigare har intagit den ståndpunkten (avsnitt 5.2.5) att det organ som anförtros tillsynen inte bör ha någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor och att tillsynsorganet inte heller bör fungera som rådgivare till förvaltaren i konkreta förvaltnings- frågor.

När det gäller att bestämma vilka uppgifter som bör ingå i tillsynen är det angeläget med övervakning av att avvecklingen drivs effektivt utan onödiga dröjsmål och att förfarandet inte drar med sig onödiga kostnader. Särskilt i fråga om avvecklingstidema framgår av kommitténs undersök- ningar att nuvarande förhållanden inte är tillfredsställande. De lösningar i fråga om själva förvaltningen som jag har förordat syftarjust till att åstad- komma ett snabbare och effektivare förfarande än f.n. För att förslagen skall få denna verkan krävs dock att också tillsynen är inriktad på att avvecklingstidema skall hållas nere. Tillsynsorganet bör bl.a. övervaka efterlevnaden av bestämmelsen i 126 & KL om att slututdelning skall ske så snart boets egendom har blivit förvandlad i pengar. Genom en tillsyn av denna art bör det även vara möjligt att undvika att konkurskostnadema skjuter i höjden. Tillsynsorganet har också en viktig uppgift att fylla i samband med prövningen av förvaltararvoden. Även i en del andra frågor, t.ex. rörande tillsättande av förvaltare (se avsnitt 5.2.2) och om tvångs- medel mot gäldenären bör tillsynsorganet få medverka, t.ex. genom att yttra sig.

Även om allmänt sett en snabb avveckling av konkurser bör eftersträvas vill jag samtidigt framhålla att en ensidig inriktning på ett snabbt och billigt förfarande inte utan vidare medför det bästa resultatet för borgenärerna och övriga intressenter i konkursen. Det kan t.ex. i vissa fall vara moti- verat att fördröja avvecklingen något i avvaktan på lämpligt försäljnings- tillfälle. Det kan också tänkas att en förvaltningsåtgärd som först ter sig kostsam kan ge resultat som mer än väl uppväger kostnaden. Även dessa frågor får uppmärksammas av tillsynsorganet.

Kontrollen över förvaltningen bör i första hand utövas genom gransk- ning av de halvårsberättelser som skall avlämnas av förvaltaren. Att dessa berättelser verkligen har det innehåll som KL föreskriver, dvs. innefattar en noggrann redovisning av alla de åtgärder som har vidtagits för förvalt- ningens slutförande. är naturligtvis viktigt. Härigenom torde dock i allmänhet inte ges tillräckligt underlag för tillsynsorganet att bedöma förvaltarens verksamhet. Tillsynsorganet måste också inhämta upplys- ningar från förvaltaren och därmed hålla sig fortlöpande informerat om konkursens förlopp.

Kontrollen över konkursförvaltningen har också en formell sida. I denna del grundas tillsynen främst på granskning av kvartalsräkningar och övrig redovisning. Även den formella kontrollen är givetvis betydelsefull. Jag vill här särskilt framhålla att det ibland kan vara motiverat för tillsyns-

Prop. 1978/79: 105 190

organet att utnyttja den befogenhet som redan nu föreligger att fordra redovisning av förvaltaren utöver den ordinarie redovisningen.

Den formella kontrollen kan kräva särskild revisionsteknisk kunskap. 'l'illsynsorganet bör därför. som kommitten har föreslagit. ha möjlighet att anlita biträde av revisor. när särskilda omständigheter föranleder till det. Biträde av revisor torde ofta vara befogat när konkursen gäller ett större fö- retag och rörelsen drivs vidare av konkursförvaltningen. Det får ankomma pa tillsynsorganet att pröva om det linns anledning att anlita revisor vid kontrollen. Jag anser alltså att man inte. som har föreslagits vid remissbe- handlingen. bchöver ställa upp ett generellt krav på att revisor skall anlitas i större konkurser.

En annan fråga som har tagits upp vid remissbehandlingen gäller i vilken mån en revisor som anlitats av konkursgäldenären före konkursen bör vara skyldig att lämna upplysningar till konkursförvaltaren. För min del anserjag att en sådan skyldighet skulle vara av värde i vissa fall. bl.a. med tanke på förvaltarens utredning av återvinnings— och brottsfrågor. Jag har mig bekant att en arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet inom ramen för den av regeringen begärda översynen av lagstiftningen mot den organi- serade och den ekonomiska brottsligheten avser att föreslå vissa ändringar med avseende på revisorers uppgifter. bl.a. i konkurssammanhang. Det synes lämpligt att avvakta resultatet av detta utredningsarbete. Jag är allt- så inte beredd att nu lägga fram något förslagi saken.

Gällande ordning ger ganska små möjligheter att åstadkomma enhetlig- het i tillämpningen både när det gäller förvaltarens och tillsynsorganets verksamhet. Detta är enligt min mening en brist. Även om behovet av enhetliga linjer för konkursförvaltningen inte skall överdrivas. synes det mig vara värdefullt om det inom det nya tillsynssystemet kan ges resurser för att ge information till förvaltarna i olika praktiska och rättsliga frågor. Vad särskilt gäller tillsynen är det av vikt att fasta former för utbyte av information och erfarenhet mellan dem som handhar tillsynsuppgiftema kan skapas.

Med det anförda ansluter jag mig i allt väsentligt till de av kommittén föreslagna riktlinjerna för tillsynen.

Vad jag nu har sagt om hur tillsynen bör bedrivas får naturligtvis betydelse vid valet av tillsynsorgan. Det gäller för det första att välja ett organ som kan se till att konkursförvaltningen bedrivs så effektivt som möjligt. Erfarenheten visar att en rättens ombudsman många gånger kan utföra ett värdefullt arbete i detta avseende. Detta gäller inte minst om man —- som hittills har skett i stor utsträckning —- utser en advokat med lång erfarenhet av affärsjuridisk verksamhet till rättens ombudsman.

Möjligheterna att få till stånd en effektiv tillsyn torde emellertid på viktiga punkter förbättras. orn tillsynen läggs på en myndighet. En myndig- het kan i olika avseenden ges helt andra resurser än en enskild person vid utövandet av en tillsynsverksamhet. Detta gäller inte minst i fråga om

Prop. 1978/79: 105 l9l

möjligheterna att skapa en enhetlig praxis över hela landet i tillsynsfrågor. Inom ett system med myndighetstillsyn kan man på ett annat sätt än med nuvarande ordning sörja för utbildning av dem som svarar för tillsyn och för informatiOnsutbyte mellan tillsynsorganen. Gemensamma rutiner kan skapas och vunna erfarenheter kan komma alla tillsynsorgan till del. Särskilda fördelar kan vinnas om de myndigheter som svarar för tillsynen dessutom kan utnyttja ett centralt organs resurser.

Om tillsynen läggs på en myndighet. förbättras också möjligheterna att skapa enhetliga rutiner i förvaltningsfrågor. Förvaltarna kan ges allmän information på olika punkter och blanketter kan utarbetas för skilda förvaltningsåtgärder.

Vid valet av tillsynsorgan måste också beaktas att det i många konkurser finns speciella samhällsintressen som gör sig gällande. Jag vill i första hand peka på den aktiva roll som samhället spelar inom arbets- marknads- och regionalpolitiken. Inom ramen för denna politik ger samhället betydande stöd till företagen. bl.a. i form av lån. Staten har också tagit på sig ett speciellt ansvar för de anställda genom systemet med lönegaranti i konkurs. Samhällets ansvar i detta sammanhang gör att staten har ett berättigat intresse av att få en god insyn i hur konkursförvaltningen bedrivs. åtminstone när det är fråga om ett företag med ett ej obetydligt antal anställda.

Ett annat samhällsintresse som gör sig gällande i samband med konkurser är intresset att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Jag har tidigare betonat vikten av att konkursförvaltaren undersöker om konkurs- gäldenären har gjort sig skyldig till brottslighet. i första hand gäldenärs- brott. Det är uppenbart att en myndighet har bättre möjligheter än en enskild person att som tillsynsorgan övervaka att dessa undersökningar bedrivs så effektivt som möjligt.

Jag vill också erinra om att konkurslagskommittén har fått i uppdrag att överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kan stävja missbruk av konkursinstitutet genom upprepade konkurser. Man kan här tänka sig att en konkursgäldenär i vissa fall skall kunna förbjudas att under viss tid efter konkursen vidare driva näringsverksamhet.

Vad kommittén kan komma fram till i fråga om möjligheterna att stävja konkursmissbruk är det i dag för tidigt att yttra sig om. I den mån tillsyns- organet här skall spela en roll. talar emellertid även detta för att tillsynen läggs på en statlig myndighet.

Av vad jag hittills har sagt framgår att flera skäl talar för att en myndighet blir tillsynsorgan. Med ett sådant system undgår man också den kritik som har riktats mot nuvarande ordning och som hänger samman med att det oftast är advokater som utses till rättens ombudsmän. Eftersom även konkursförvaltaren regelmässigt är advokat. faller det på rättens ombudsman att kontrollera en kollegas verksamhet. Även om denna ordning inte har gett upphov till några kända missförhållanden. är det en

Prop. 1978/79: 105 192

fördel om tillsynsverksamheten ordnas så att det inte ens kan uppstå en misstanke om att tillsynen inte skulle bedrivas opartiskt och effektivt.

Med stöd av det anförda förordarjag att tillsynen över konkursförvalt— ningen i ordinär konkurs läggs hos myndighet. Frågan är då vilken myndig- het som bör anförtros uppgiften.

Kommitténs förslag att tillsynsuppgiftema skall läggas hos kronofogde- myndighet har kritiserats inte bara av de remissinstanser som önskar att rättens ombudsman behålls utan även av vissa andra instanser som förordar andra alternativ. De kritiska instanserna åberopar främst att kronofogdemyndigheterna inte har tillräcklig kompetens för tillsynsupp- giftema i konkurs och att det från principiell synpunkt inte kan godtas att en företrädare för statens borgenärsintressen i konkurs samtidigt handhar tillsynen i konkursen. Några remissinstanser utpekar länsstyrelsen som mera lämplig än kronofogdemyndigheten att utöva tillsynen. RÅ har fört fram tanken att tillsynen skall anförtros åt åklagare.

När det gäller RÅ:s förslag vill jag betona att uppgiften att övervaka att utredning görs om anledning föreligger till misstanke om brott endast är en del av vad som åligger tillsynsmyndigheten. Övriga uppgifter har inte någon anknytning till åklagarverksamheten. Det kan därför inte anses lämpligt att välja åklagare som tillsynsmyndighet.

] valet mellan länsstyrelse och kronofogdemyndighet har enligt min mening kronofogdemyndigheten det försteget att den genom sin nuvarande verksamhet har stor exekutiv erfarenhet. vilket måste anses vara av värde vid tillsyn i konkurs. Kronofogdemyndigheterna har dessutom redan nu en nära och löpande kontakt med konkursförvaltning. Jag vill också påminna om att kronofogdemyndigheterna vid skatteindrivningen i stor utsträckning ställs inför arbetsmarknadspolitiska problem. Den erfarenhet kronofogdemyndigheten här förvärvar kan vara till nytta vid tillsyn över konkursförvaltning.

Redan vad jag nu har anfört talar för att kronofogdemyndighet får hand om tillsynen i konkurs. Innan jag går närmare in på de olika invändningar som har framförts mot denna lösning villjag något beröra de organisatoris- ka förutsättningama.

Landet är indelat i 8l kronofogdedistrikt. I varje distrikt finns en krono- fogdemyndighet. Chef för kronofogdemyndigheten är en kronodirektör eller en kronofogde. Vid åtskilliga kronofogdemyndigheter finns ytter- ligare en eller flera kronofogdar. I 35 kronofogdedistrikt finns dock endast en enda kronofogde (enfogdedistrikt). [ kronofogdekarriären ingår även bi- trädande kronofogdar och kronofogdesekreterare. För tillträde till denna karriär krävs i princip jur.kand.-examen och notariemeritering. De som antas till kronofogdesekreterare får genomgå en ettårig fackutbildning. Vid sidan av denna grupp finns icke lagfaren personal i exekutionskarriären (kronokommissarier och kronoassistenter). vilken grupp också erhåller intern fackutbildning. Kronofogdes uppgifter som utmätningsman

Prop. 1978/79: 105 193

delegeras i avsevärd utsträckning till personal i exekutionskarriären. Härtill kommer tjänstemän i kontorskarriären.

Vid ingången av budgetåret l977/78 fanns inom kronofogdedistrikten inrättade totalt 2.707 tjänster. varav 202 i kronofogdekarriären. 1.304 i exekutionskarriären och l.169 i kontorskarriären och 32 för förvaltnings- personal. I 32 kronofogdedistrikt är all personal stationerad på distriktets centralort. I övriga distrikt finns personal stationerad på en eller flera orter utanför centralorten. Kronofogdemyndigheterna lyder i vissa hänseenden under länsstyrelserna. Centralmyndighet för administration av exekutions- väsendet är RSV.

Kronofogdemyndighetemas arbetsuppgifter består av handläggning av allmänna och enskilda mål. Allmänna mål är uttagande av skatter. böter eller andra på indrivning beroende medel. I dessa mål som utgör merparten av målen är staten borgenär. Statens intressen tas till vara av utmätnings— mannen. dvs. kronofogdemyndigheten. Till de enskilda målen hör bl.a. mål där enskild borgenär begär verkställighet av dom eller annan exeku- tionstitel genom utmätning eller införsel. Härutöver handläggs vid krono- fogdemyndigheten flera andra typer av ärenden. Bl.a. kan nämnas att kronofogdemyndigheterna i fattigkonkurs prövar om betalning enligt den statliga lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen.

Avsikten är att kronofogdemyndigheterna i framtiden skall få vidgade uppgifter. Enligt det förslag till utsökningsbalk som har remitterats till lagrådet skall sålunda betydelsefulla uppgifter. som f.n. ankommer på överexekutor. handhas av kronofogdemyndighet. Här kan särskilt nämnas exekutiv försäljning av fast egendom. av skepp och av luftfartyg. Den nya ordningen avses träda i kraft den 1 januari 1981.

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om distriktsindelning och rikt- linjer för en ny arbetsorganisation m.m. inom exekutionsväsendet (prop. l977/78:129. CU 1977/78:26, rskr l977/78:253). Beslutet innebär att den nuvarande distriktsindelningen behålls oförändrad. Enfogdedistrikten skall emellertid kunna få särskilt stöd i sin verksamhet när ordinarie krono- fogde under längre tid är alltför arbetstyngd eller inte är i tjänst. Vid varje myndighet skall finnas en centralavdelning med två sektioner. en för allmänna mål och ärenden och en för enskilda mål och löneexekution. samt en fåltavdelning indelad i fältsektioner. Kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skall få en särskild organisation. Enligt denna skall mål och ärenden avseende konkurs och lönegaranti hänföras till en särskild enhet liksom mål och ärenden avseende införsel för under- hållsbidrag. Övriga mål och ärenden fördelas på fyra organisationsenheter vid myndigheten i Stockholm. tre vid myndigheten i Göteborg och två vid myndigheten i Malmö.

Genom riksdagsbeslutet tillförs kronofogdemyndigheterna 63 nya tjänster samt medel motsvarande 67 årsarbetskrafter. Reformen träder i kraft den I januari 1979. Den nya organisationen för kronofogdemyn- 13 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 l94

digheten i Stockholm har dock trätt i kraft den 1 juli 1978.

När det gäller att ta ställning till om kronofogdemyndigheterna har erfor- derliga kvalifikationer för att utöva tillsyn i konkurser vill jag först erinra om att åtskilliga av de kritiska remissinstanserna har tagit fasta på att i tillsynen skall ingå att ge råd i förvaltningsfrågor. Det har framhållits att kronofogdemyndigheterna särskilt beträffande denna uppgift inte har till- räckliga kvalifikationer. Enligt mitt förslag skall emellertid rådgivning i speciella förvaltningsfrågor inte ingå i tillsynen. Detta medför att grunden för remisskritiken i ett väsentligt avseende bortfaller.

Kommitténs avsikt har varit att tillsynsuppgiftema i allmänhet skall handläggas av kronofogdepersonal. Denna torde enligt min mening i regel ha goda förutsättningar för att utöva den materiella och formella kontroll jag har tänkt mig. Kronofogdemyndighetemas lämplighet som tillsyns- organ skall emellertid inte bedömas enbart med utgångspunkt från rådande förhållanden. Det är möjligt att inom en ganska kort tid genom utbild- nings- och informationsåtgärder stärka kompetensen hos myndigheternas personal. I detta arbete bör RSV som centralmyndighet kunna spela en viktig roll. RSV har sedan många år ett väl utbyggt informations- och servicesystem som kan tas i anspråk även för detta nya ändamål.

Även mot bakgrunden av det nu sagda anserjag dock att man kan hysa en viss tvekan om huruvida varje kronofogdemyndighet har de samlade resurser som behövs för tillsynen. Detta gäller i första hand beträffande enfogdedistrikten. De stödmöjligheter som enligt det tidigare nämnda riksdagsbeslutet skall införas får knappast någon betydelse i detta sammanhang.

Tillsynen i konkurser förutsätteri allmänhet goda insikter i och erfaren- heter av ekonomiska och revisionstekniska frågor. Detta gäller särskilt den materiella delen av tillsynen, dvs. den fortlöpande övervakningen av att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. I större företags- konkurser ställer denna kontroll ganska stora krav på tillsynsmyndig- heten. Tillsynsmyndigheten bör därför förfoga över företagsekonomisk och revisionsteknisk sakkunskap. Önskvärt är att den erforderliga exper- tisen i möjligaste mån knyts till myndighetens egen organisation. Att tillsynsmyndigheten förfogar över en väl utbyggd kontorsorganisation är också viktigt. Enligt min mening kan man inte räkna med att landets alla kronofogdemyndigheter uppfyller eller i en nära framtid komner att upp- fylla de nu ställda kraven.

JK och bankinspektionen har varit inne på tanken att endast vissa större kronofogdemyndigheter skall tas i anspråk för tillsynsuppgifter i konkurs. För egen del anser jag att starka skäl talar för en sådan ordning. Visser- ligen bör man i princip undvika att låta en del arbetsuppgifter förbehållas vissa kronofogdemyndigheter. Förhållandena är emellertid speciella när det gäller tillsyn i konkurs. En naturlig utgångspunkt är att denna tillsyn anförtros en kronofogdemyndighet i varje län. Det bör dock vara möjligt

Prop. 1978/79: 105 . 195

att i en del fall inrätta flera tillsynsmyndigheter i ett och samma län eller en gemensam tillsynsmyndighet för flera län. En av fördelarna med den angivna lösningen är att tillsynen i stor utsträckning kan bedrivas av en och samma tjänsteman eller grupp av tjänstemän. På en del myndigheter torde det också vara möjligt att inrätta speciella tillsynsenheter. Genom den nu angivna ordningen kan man erhålla en specialisering på området. Jag vill understryka att det även med denna ordning är möjligt att tillvarata berörda tjänstemäns erfarenheter av exekutivt arbete i allmänhet samt de kunskaper som finns inom myndigheten rörande den gäldenär vars konkurs tillsynen gäller.

Mot den nu diskuterade ordningen kan invändas att den lokala förank- ring som följer med kommitténs förslag i viss utsträckning går förlorad. Jag vill dock erinra om att intresset av en sådan lokal anknytning ej är så fram- trädande i ett system där tillsynsorganet inte skall syssla med rådgivning i förvaltningsfrågor. Jag anser det vidare vara möjligt att inom ramen för den angivna tillsynsorganisationen medge att andra kronofogdemyndig- heter än de som är tillsynsmyndigheter får anlitas för uppgifter som ingår i tillsynen och som är lämpade för delegering.

Med stöd av vad jag nu har sagt anserjag att en effektiv och kompetent tillsyn kan anordnas, om tillsynsuppgiftema koncentreras till ett mindre antal kronofogdemyndigheter.

Åtskilliga remissinstanser anser att det från principiell synpunkt ej kan godtas att kronofogdemyndighet skall vara verksam i en konkurs både som borgenär och som tillsynsorgan. Enligt dessa remissinstanser kan det lätt uppkomma misstankar hos övriga borgenärer om att tillsynen inte sker objektivt. För åtskilliga remissinstanser är detta den avgörande invänd- ningen mot kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anser jag det vara en avgörande skillnad i prin- cipiellt hänseende mellan en ordning där kronofogdemyndigheterna är för- valtare i konkurs och en ordning där tillsynen ankommer på dessa myndig- heter. Tillsynsuppgifterna är i allmänhet inte sådana att de ger utrymme för obehöriga hänsynstaganden. På en punkt måste jag dock ge de kritiska remissinstanserna rätt. Även enligt min mening är det sålunda från princi- piell synpunkt mindre lämpligt att en kronofogdemyndighet skall ha till uppgift att råda förvaltaren i förvaltningsfrågor. Emellertid har jag redan intagit ståndpunkten att någon sådan rådgivning från tillsynsorganets sida inte skall ingå i tillsynen. Den principiella invändningen förlorar därmed enligt min mening mycket av sin bärkraft. '

Med den tillsynsorganisation som jag har tänkt mig är det möjligt att i stor utsträckning skilja tillsynsfunktionen från de borgenärsfunktioner som ligger på vederbörande myndighet. Den principen bör enligt min mening gälla att en tjänsteman som handhar tillsynsuppgifter inte skall ta någon befattning med indrivningsuppgifter och andra borgenärsuppgifter. På vissa myndigheter torde denna ordning ej vara möjlig att genomföra fullt

Prop. 1978/79: 105 196

ut. Då måste i vart fall gälla att en viss tjänsteman ej får utöva tillsyn i de fall han tidigare i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av fordran som görs gällande i konkursen eller vidtagit exekutiv åtgärd för uttagande av en sådan fordran.

Om tillsynen ordnas på det sätt som jag nu har angett måste betänklig- heterna mot kronofogdemyndigheterna ytterligare minska. Jag vill också påpeka att de tjänstemän som skall handlägga tillsynsuppgiftema handlar med det ansvar och under den insyn som i allmänhet följer med offentlig verksamhet.

Jag vill i det här sammanhanget också beröra kostnadsaspekten. Enligt gällande ordning utgår arvode till rättens ombudsman ur konkursboet. Någon ersättning för konkursdomarens tillsynsverksamhet uttas däremot inte. Enligt kommitténs förslag skall tillsynsmyndighetens kostnader tas ut av konkursboet. Detta förslag har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Även jag anser att kostnaderna för tillsynsmyndig- hetens verksamhet likaväl som rättens ombudsmans arvode bör tas ut ur konkursboet. Däremot bör i enlighet med vad kommittén har föreslagit tillsynskostnadema inte prövas av konkursdomaren utan ersättningen för tillsynen bör utgå enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

RSV har gjort beräkningar beträffande tillsynskostnademas storlek. om tillsynen läggs på kronofogdemyndigheterna. Dessa beräkningar visar att kostnaderna i avsevärd män skulle understiga nuvarande kostnader för den verksamhet som bedrivs av rättens ombudsman.

Hänvisningar till S5-3-3

  • Prop. 1978/79:105: Avsnitt 2005, 6.1

Sammanfattningsvis vill jag förorda att tillsynen i ordinära konkurser läggs på ett mindre antal kronofogdemyndigheter. i princip en i varje län. Vid varje sådan kronofogdemyndighet skall det så långt möjligt finnas tjänstemän som huvudsakligen sysslar med konkurstillsyn. Kronofogde- myndighet som är tillsynsorgan skall i viss utsträckning kunna delegera uppgifter till lokal kronofogdemyndighet och även annars få hjälp av sådan myndighet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommundeparte- mentet.

När det gäller RSV:s roll vill jag påpeka att kronofogdemyndigheterna inte är underställda RSV annat än i administrativt hänseende. RSV kan således i princip inte utfärda bindande föreskrifter och anvisningar för kronofogdemyndigheterna. Motsvarande bör gälla även i fråga om tillsyns- myndighetemas verksamhet. RSV:s primära uppgift på detta område blir därför att lämna information, utforma blanketter och meddela allmänna råd i skilda frågor samt svara för utbildning.

Som tidigare nämnts har de nuvarande rättens ombudsmän inte bara tillsynsuppgifter utan sysslar också med rådgivnings- och förliknings- verksamhet. Rådgivningsverksamheten har jag redan tidigare berört i avsnittet 5.2.5. Jag återkommer emellertid till denna verksamhet och till förlikningsfrågor i följande avsnitt.

Prop. 1978/79: 105 197

5.3.4 Granskningsmän

Kommitténs förslag att granskningsmännen skall finnas kvar i det ordi- nära konktrrsförfarandet med ungefär samma befogenheter som enligt gäl- lande lag men erhålla en i viss mån annan funktion än f.n. har godtagits av de flesta remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms tingsrätt anser dock att granskningsmännen inte fyller något behov i det nya förvaltningssystemet. Dessa remissinstanser erinrar om att granskningsmän f.n. utses ytterst sällan.

Det nya förvaltningssystemet innebär att borgenärskollektivet inte längre skall utöva någon beslutanderätt i samband med förvaltningen. Förvaltare skall inte längre väljas av borgenärerna utan tillsättas av konkursdomaren. Jag anser i likhet med kommittén att det mot denna bak- grund är befogat att ge enskild borgenär en möjlighet till insyn i förvalt— ningen utöver vad som följer av förvaltarens skyldighet att samråda med särskilt berörd borgenär och den allmänna rätt att få upplysningar av förvaltare som varje borgenär äger. Jag förordar därför att granskningsman skall kunna tillsättas i ordinär konkurs. Bestämmelserna om gransknings- man bör utformas i huvudsak enligt kommitténs förslag.

5.3.5 Vissa frågor i samband med tillsynen

Som en första fråga diskuterar kommittén i vad mån staten har ett skadeståndsansvar för tillsynsmyndighetens verksamhet. Kommittén påpekar att staten f.n. enligt 3 kap. 2 & skadeståndslagen (19721207) ansvarar för skador som kan uppkomma genom fel eller försummelse av konkursdomaren eller rättens ombudsman i samband med tillsynen över konkursförvaltning. Enligt kommittén kommer staten att vara ansvarig för försumlighet eller fel vid kontrollen även sedan denna har överförts till kronofogdemyndighet. Kommittén framhåller att det allmännas ansvar även i fortsättningen torde få följa de principer som i allmänhet gäller beträffande statens ansvar för fel eller försummelse vid kontrollverksam—

' het. Särskild betydelse i detta sammanhang har enligt kommittén den s.k. standardregeln i 3 kap. 3 & skadeståndslagen. Enligt denna regel föreligger ersättningsskyldighet för staten endast om krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Enligt kommittén framgår av förarbetena till skadestånds— lagen att standardregeln generellt sett leder till att det allmännas skade- ståndsansvar för kontrollverksamhet är mer begränsat än för myndighets- utövning av annat slag.

Enligt kommittén synes praxis före skadeståndslagens tillkomst ha ställt tämligen stränga krav på effektivitet i fråga om'kontrollen över konkurs- förvaltning. Det saknas enligt kommittén anledning att sänka kraven med anledning av att kronofogdemyndigheten övertar tillsynsuppgifterna.

Prop. 1978/79: 105 198

Vad kommittén sålunda har anfört i fråga om det allmännas skade- ståndsansvar har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till kommitténs uttalanden på denna punkt.

En fråga i detta sammanhang är om någon tidsbegränsning bör gälla beträffande möjligheten att föra skadeståndstalan mot staten på grund av fel eller försummelse vid tillsynen. Enligt l97 & i gällande KL får skade— ståndstalan mot rättens ombudsman med undantag för talan om skade- stånd pä grund av brott inte väckas efter utgången av den tid som gäller för klander av redovisning. dvs. normalt tre månader efter det att redo- visningen blivit tillgänglig. Enligt kommittén äger denna bestämmelse inte tillämpning vid talan mot staten på grund av fel eller försummelse av rättens ombudsman. Kommittén föreslår att bestämmelsen utmönstras i anslutning till att rättens ombudsman avskaffas.

JK ifrågasätter om inte viss motsvarighet till l97 & bör införas. Enligt JK innebär det stora fördelar framför allt från utredningssynpunkt om en särskild preklusionsregel i detta fall införs. Jag kan hålla med JK om att det från praktisk synpunkt är fördelaktigt om frågan om statens ansvar kan avgöras i nära anslutning till konkursen. Jag anser emellertid att till- räckliga skäl inte föreligger för att för dessa fall föreskriva andra regler än dem som i allmänhet gäller i fråga om talan mot staten. Jag godtar därför vad kommittén har föreslagit på denna punkt. Allmänna regler om preskriptionstid kommer sålunda att gälla.

Åtskilliga av de åtgärder som ingår i tillsynsmyndighetens uppgifter är av sådant slag att de inte kan överklagas. Enligt kommittén bör intresset av att få till stånd en snabb procedur medföra att inte heller de avgöranden i samband med tillsynen som i och för sig skulle kunna överklagas skall kunna bli föremål för talan. Kommitténs iståndpunkt har godtagits vid re- missbehandlingen och även jag ansluter mig till den.

Vad gäller tillsynsmyndighetens egen 'rätt att fullfölja talan mot beslut under konkursförfarandet menar kommittén att både principiella och praktiska synpunkter talar för att möjligheten till fullföljd begränsas till un- dantagsfall. Enligt kommitténs mening bör tillsynsmyndigheten ha rätt att överklaga konkursdomarens beslut beträffande utseende av förvaltare m.m. samt rättens beslut i fråga om förvaltararvode. Utdelningsförslag bör enligt kommittén inte kunna klandras av tillsynsmyndigheten. Däremot bör tillsynsmyndigheten ha rätt att klandrä slutredovisning av förvaltaren. Detta är enligt kommittén motiverat främst av att de i slutredovisningen upptagna omkostnaderna för förvaltningen bör kunna prövas.

Kommitténs ställningstaganden i fråga om fullföljd och klander har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock ansett att tillräckliga skäl för att ge tillsynsmyndigheten rätt att överklaga och klandra inte föreligger. För min del vill jag erinra om att tillsynsmyndigheten skall få yttra sig till konkursdomaren i en del frågor. t.ex. rörande tillsättande av förvaltare och i arvodesfrågor. I andra frågor

I

Prop. 1978/79: 105 199

har myndigheten rätt att göra framställning hos konkursdomaren. l de nu angivna fallen bör tillsynsmyndigheten enligt min mening också ha rätt att överklaga konkursdomarens beslut. Behörigheten för tillsynsmyndigheten att yttra sig och fullfölja talan har nära samband med utövandet av tillsyns- funktionen. Detta gäller även den föreslagna rätten för myndigheten att klandra slutredovisning. Jag godtar därför kommitténs förslag även på den punkten.

Kommittén tar också upp frågan om några inskränkningar i offent- lighetsprincipen är motiverade beträffande de konkurshandlingar som finns hos tillsynsmyndigheten. Jag tar dock inte upp denna fråga i detta sammanhang. Den övervägs i samband med det arbete på att utarbeta en ny sekretesslagstiftning som f.n. pågår inomjustitiedepartementet.

Enligt 2 $% tredje punkten förvaltaMgs-lagen (l97lz290) skall lagen inte gälla ärende hos överexekutor eller utmätningsman. om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet. Kommittén anser att denna undan- tagsbestämmelse inte blir tillämplig på kronofogdemyndighets tillsyn över konkursförvaltning utan att f'örvaltningslagen i stället får principiell tillämplighet på tillsynsverksamheten. Denna bedömning har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag finner att den nya uppgift som nu läggs på kronofogdemyndighet bör hänföras till exekutiv verksam- het i förvaltningslagens mening. Förvaltningslagen bär därför i princip vara tillämplig på tillsynsverksamheten. Som kommittén har framhållit torde dock KL:s särskilda förfaranderegler i allt väsentligt träda i stället för mot- svarande bestämmelser i förvaltningslagen. Jag ansluter mig till kommit- téns bedömning att några praktiska problem inte behöver uppstå vid tillämpningen.

Enligt 27 & KL kan del av gäldenärens arbetsinkomst under vissa förut- sättningar tillföras konkursboet. Det ankommer på förvaltaren att i före- kommande fall göra anspråk på inkomsten för boets räkning. Om tvist uppkommer mellan förvaltaren och gäldenären, skall denna prövas av rätten på ansökan av bl.a. förvaltaren eller gäldenären. En liknande ordning gäller i fråga om gäldenärens rätt att utfå nödiga lösören (bene- ficium) m.m. (97 och 98 55 KL).

Kommittén föreslår att prövningen av frågor om arbetsinkomst och bencftcium flyttas över till tillsynsmyndigheten, dvs. kronofogdemyn- digheten. Kommittén föreslår dessutom att förfarandet i övrigt omgestal- tas. Tillsynsmyndighetens beslut skall således enligt förslaget alltid krävas för att konkursboet skall få del av gäldenärens arbetsinkomster och för att gäldenären skall få ut sitt beneficium. Beslutet skall kunna överklagas i exekutiv ordning.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Domareförbundet vänder sig dock mot att besvär över tillsynsmyndighets beslut skall föras i exekutiv ordning. Dessa remissinstanser förordar i stället att beslutet skall prövas

Prop. l978/79: 105 ; 200

inom konkursförfarandets ram av konkursdomaren eller konkursdom- stolen.

Enligt mitt förslag skall tillsynen i princip ankomma på en kronofogde- myndighet i varje län. Frågan är då om ilen prövning som avses i kommit- téns förslag bör ligga hos denna myndighet. Onekligen finns det viss risk för att en sådan ordning kan bli tungrodd. Emellertid har det som kommit- tén har framhållit praktiska fördelar oni kronofogdemyndighet kopplas in på dessa frågor. Liknande frågor prövas'ju av kronofogdemyndighet i sam- band med specialexekution. t.ex. vid införsel.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att huvuddragen av nuvarande ordning behålls med det undantaget att tillsynsmyndigheten övertar rättens uppgift att pröva tvister på detta område. Det blir alltså i första hand förvaltaren som får ta ställning till här berörda frågor. Besvär mot tillsynsmyndighetens beslut bör ske i exekutiv ordning.

5.4 Tvistiga fordringar i ordinär konkurs'

Den som vill angripa bevakning av enifordran kan enligt KL framställa anmärkning hos konkursdomaren. Rättlatt göra anmärkning tillkommer förvaltaren. borgenär och gäldenären. Förvaltaren är skyldig att granska bevakning och nar anledning finns gora;anmarkn|ng mot framställda be- talntngs- och formånsrattsanspråk. Anmärkningstiden skall bestammas t|ll minst två och högst fyra veckor. Längre lanmärkningstid får fastställas när

det är oundgängligen erforderligt. l

Tvist som uppkommer genom att anmärkning framställs mot bevakning skall enligt l08 & KL handläggas vid borgenärssammanträde inför rättens ombudsman. s.k. förlikningssammanträde. Detta skall hållas tidigast två och senast fyra veckor efter anmärkningstidens utgång. Rättens ombudsman skall genom förhör med de riärvarande försöka utreda tviste- frågorna och åstadkomma förlikning. om alla närvarande medger att an- märkning förfaller eller inskränker den. fär de som uteblivit inte föra talan däremot. Enligt särskild föreskrift i 110 5 KL kan förlikning annars ingås endast under förutsättning att alla rättsägare samtycker härtill. De tviste- frågor vari förlikning inte kan träffas skzill hänskjutas till rätten. Rättens prövning av tvistefrågor sker i en s.k. jälysprocess. Mål om tvistiga ford- ringar skall sättas ut till viss dag inom fjorton dagar från förlikningssam- manträdet. Om det i särskilt fall anses nödvändigt. får dock handläggning- en ske senare. Muntlig förberedelse är obligatorisk. Huvudförhandling får i vissa fall hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Genom dom i jäVsprocess avgörs endast vilken rätt den ifrågavarande fordringen har i konkursen.

Kommittén ställer frågan om man vid sidan av det nya tillsynsorganet bör ha kvar rättens ombudsman för fullgörande av förlikningsuppgiftema. Enligt kommittén har rättens ombudsman i detta avseende en viktig

Prop. 1978/79: 105 201

funktion. Kommittén konstaterar också att nuvarande system med rättens ombudsman som förlikningsorgan fungerar väl. Ett bibehållande av rättens ombudsman med enda uppgift att leda förlikningssammanträdet skulle emellertid enligt kommittén innebära en överorganisation. Kom- mittén avvisar tanken på att låta förvaltaren leda förlikningssammanträdet. lnte heller tillsynsmyndigheten anses lämpad för förlikningsverksamhet. Enligt kommitténs mening bör ombudsmannens roll som förlikningsorgan i stället övertas av konkursdomaren. Kommittén pekar härvid på de förlik- ningsuppgifter som ankommer på domstol enligt rättegångsbalken och lagen (l974z8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. den s.k. småmålslagen. Kommittén tror inte att konkursdomarens möjligheter att åstadkomma förlikning vid förlikningssammanträdet nämnvärt minskas genom att han kan komma att delta i en eventuell handläggning i rätten. Förlikningsverksamheten bör följa de principer som råder i fråga om för- likning i tvistemål om mindre värden. Detta innebär att konkursdomarens skyldighet att vara verksam för förlikning sträcker sig längre än vad som gäller enligt rättegångsbalken.

] övrigt lägger kommittén fram vissa förslag i syfte att underlätta för för- valtaren att klarlägga fordringsbilden och att träffa uppgörelse med berörda borgenärer. Sålunda föreslås att längre anmärkningstid än fyra veckor skall få fastställas, när det är erforderligt. Detta innebär en viss uppmjukning av nuvarande undantagsregel. Kommittén menar att en något längre anmärkningstid i vissa fall kan vara gynnsam från förliknings- synpunkt. Vida're föreslås att de närvarande vid förlikningssammanträdet skall kunna uppdra åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning gjorts. Ett beslut om sådant uppdrag skall liksom beslut om att anmärkning skall få förfalla gälla även för den som har uteblivit från sammanträdet.

I syfte att göra rättens behandling av tvistiga fordringar snabbare föreslår kommittén att sammanträde för handläggning av tvistiga ford- ringar skall. när det är möjligt. hållas i omedelbar anslutning till förlik- ningssammanträdet. Kommittén föreslår vidare att sådant rättens sammanträde som inte skall äga rum omedelbart efter förlikningssamman- trädet normalt skall hållas inom fyra veckor i stället för som nu fjorton dagar —- från detta sammanträde. Föreligger särskilda skäl kan även längre tid komma i fråga. Syftet med förslaget är att ge mera tid åt förliknings- verksamheten. Beslut om tidpunkten för rättens sammanträde skall fattas av konkursdomaren vid förlikningssammanträdets slut. Vidare föreslås att förberedelse i mål om tvistiga fordringar inte längre skall vara obligatorisk. Enligt kommittén torde i de fall tvistefrågor handläggs omedelbart efter förlikningssammanträdet något behov av muntlig förberedelse i allmänhet inte föreligga. Kommittén anser att rätten bör vara domför med en domare vid huvudförhandling i mål om tvistiga fordringar.

Förslaget att konkursdomaren skall överta de förlikningsuppgifter som

Prop. 1978/79: 105 202

f.n. ankommer på rättens ombudsman har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Förslaget godtas dock av de flesta remiss- instanserna. Bland dem som tillstyrker förslaget är JK. Göteborgs tings- rätt. domstolsverket och LO. Åtskilliga av de remissinstanser som förordar att rättens ombudsman behålls åberopar som ett av huvudskälen härför ombudsmannens förlikningsverksamhet. Bland dessa instanser är hovrätten över Skåne och Blekinge. flertalet tingsrätter. advokatsam- fundet. Domareförbundet. Bankföreningen. Köpmt-mnaförbundet och SHlO. Dessa remissinstanser framhåller att nuvarande ordning medför att många tvistefrågor kan lösas förlikningsvis.

För min del vill jag i likhet med kommittén och åtskilliga remissinstanser understryka att rättens ombudsmans förlikningsverksamhet är av stort praktiskt värde. Enligt min mening är det inte möjligt att i ett nytt förvalt- nings- och tillsynssystem i ordinär konkurs undvara en förlikningsfunktion liknande den som fullgörs av rättens ombudsman. Frågan är emellertid om man bör ha kvar rättens ombudsman för denna uppgift. om man. som jag tidigare har föreslagit. flyttar tillsynsfunktionerna till ett annat organ. Jag finner det naturligt att i detta läge undersöka om konkursdomaren kan få till uppgift att åtminstone i första hand ansvara för förlikningsverksam- heten i konkurs. Detta skulle bl.a. ligga i linje med att konkursdomaren har fått förlikningsuppgifter genom ackordslagen.

Enligt 42 kap. 17 & rättegångsbalken bör rätten. om saken är sådan att förlikning därom är tillåten och det finnes lämpligt. söka förlika parterna. l förarbetena till denna bestämmelse sägs att domaren bör förfara med stor varsamhet. så att inte parterna utsätts för obehörig påtryckning eller domaren inblandas på sådant sätt att tilltron till hans opartiskhet rubbas.

Tanken på att anförtro konkursdomaren förlikningsuppgifter i konkurs övervägdes under förarbetena till KL men avvisades. Man hänvisade härvid till att konkursdomaren. om hans förlikningsförsök misslyckades, sedermera hade att delta i rättens avgörande av tvisten och att detta medförde en risk för att hans opartiskhet vid avgörandet kunde sättas i fråga. Frågan kom upp till förnyad diskussion är 1957 när nuvarande regel om obligatorisk muntlig förberedelse i bl.a. mål om tvistiga fordringar infördes. Även vid detta tillfälle avvisades möjligheten att lägga förlik- ningsuppgifter på konkursdomaren. Det ansågs att rättens ombudsman genom att han aldrig kom i den ställningen att han i rätten skulle bedöma den föreliggande tvistefrågan hade andra möjligheter än konkursdomaren att åstadkomma förlikning.

Den återhållsamhet som lagstiftaren tidigare visat när det gäller att låta domstol söka förlika tvistande parter har på senare år mjukats upp. Ett led i denna utveckling är småmålslagen. Enligt 6 9" i denna lag skall rätten söka förlika parterna om inte särskilda skäl föranleder annat. Av förarbetena framgår att förfarandet i småmålen i högre grad än som i allmänhet gäller skall inriktas på förlikning (prop. l973:87 s. 152— 153 och 182). Vid lagens

Prop. 1978/79: 105 203

tillämpning har förlikningsverksamheten fått stor praktisk betydelse.

Med anledning av att kommittén vid sitt ställningstagande fäst avseende vid den ordning som gäller i småmål har en remissinstans. Stockholms tingsrätt. framhållit att de spörsmål som uppkommer i småmål är av ganska enkel och konkret beskaffenhet och att småmålenjust avser mindre värden. Enligt tingsrätten är förhållandena annorlunda i jävstvister i konkurs. Jag har emellertid den uppfattningen att de tvistefrågor som upp- kommer i en konkurs inte så ofta är av komplicerat slag. F. ö. kan det i smämålen uppkomma tämligen svåra frågor både av juridisk art och av be- visnatur.

[ detta sammanhang villjag också erinra om att regeringen har gett rätte- gångsutredningen (Ju l977z06) i uppdrag bl.a. att undersöka om domsto- larnas resurser för lösande av konflikter mellan enskilda tas till vara på bästa sätt f.n. Som exempel på åsyftad verksamhet nämns i direktiven förlikningsverksamhet i tvister av enklare slag.

Som har framgått av det föregående har ett nytt synsätt börjat göra sig gällande i fråga om domstolarnas förlikande roll. Jag kan inte finna att det föreligger något principiellt hinder mot att låta konkursdomaren svara för förlikningsuppgifter vid konkurs.

Åtskilliga remissinstanser har som särskilda fördelar med nuvarande ordning framhållit att förlikningsverksamheten kan påbörjas redan före förlikningssammanträdet och att verksamheten är anförtrodd någon som ofta är väl insatt i den särskilda konkursen samt i affärsjuridiska och ekonomiska frågor i allmänhet.

Även jag anser det vara viktigt att förlikningsverksamheten sköts på ett kompetent sätt. Detta är naturligtvis särskilt angeläget med hänsyn till att den prövning av tvistiga fordringar som kommer till stånd i konkurs i praktiken oftast innefattar ett slutgiltigt avgörande av tvistefrågorna. [ en del fall är det även värdefullt att arbetet med att utreda och förlika tviste- frågorna kommer i gång på ett tidigt stadium. [ detta sammanhang vill jag emellertid erinra om att även förvaltaren har ett ansvar för att uppgörelser kommer till stånd när det finns förutsättningar härför. Genom de ändringar i förfarandet som jag strax ämnar föreslå förbättras förvaltarens möjlig- heter att åstadkomma resultat i detta hänseende. Vad jag nu har sagt bör tjäna som utgångspunkt när det gäller att lösa frågan om förlikningsorgan i konkurs.

Enligt 42 kap. 17 & rättegångsbalken finns möjlighet för domstolen att i vissa fall förordna en särskild medlare. Stockholms tingsrätt har för det fall rättens ombudsman avskaffas förordat att förlikningssystemet i konkurs byggs upp efter mönster av denna bestämmelse. Även jag finner det natur- ligt med en sådan ordning. Uppdrag av här avsett slag skulle komma ifråga när tvistefrågorna är komplicerade. En särskild förlikningsman skulle vid behov kunna utses redan före förlikningssammanträdet. Uppdraget skulle ej behöva avse alla tvistefrågor utan kunna begränsas till en eller flera frågor.

Prop. 1978/79: 105 204

Det system jag nu har angett tillgodoser enligt min uppfattning väl de krav på effektivitet och rättssäkerhet som kan ställas. Jag förordar därför att systemet införs. Jag återkommer senare till olika detaljfrågor i samband med förlikningsverksamheten.

Den nya uppgift som genom mitt förslag läggs på konkursdomaren behöver enligt min bedömning inte föranleda några resursförstärkningar vid tingsrätterna. Uppgiften att ansvara för förlikningsverksamheten ställer emellertid avsevärda krav på konkursdomarens kompetens och bör därför anförtros åt en van domare. Även vissa andra nya uppgifter som konkurslagsreformen medför för konkursdomarna är av sådan svårighets- grad att de bör ligga hos erfarna domare. Vad jag nu har sagt innebär att tingsnotarier endast bör få mer rutinbetonade göromål i konkurssamman- hang. Övriga uppgifter bör ankomma på personal med fullständig domar- kompetens. Tingsrättsinstruktionen bör ändras i enlighet med det sagda. Jag vill tillägga att viss utbildning bör komma till stånd i samband med att reformen sätts i kraft.

I samband med förslaget att konkursdomaren skall fungera som för- likningsorgan i konkurs har kommittén föreslagit vissa ändringar i själva anmärknings- och förlikningsförfararxiet. Kommitténs förslag i dessa delar har allmänt godtagits av remissinstanserna. JK har dock föreslagit ett helt nytt system som innebär att förlikningssammanträdet utmönstras och ersätts av muntlig förberedelse. Ett sådant system skulle enligt JK avsevärt förenkla förfarandet. Vidare har RSV förordat att förvaltaren genom föreskrift i KL får ett generellt uppdrag att träffa förlikning med rätt för de närvarande vid förlikningssammanträdet att inskränka detta uppdrag. Enligt RSV kan man nämligen inte alltid vid förlikningssamman- trädet förutse behovet av förlikningsuppdrag.

Den av JK föreslagna ordningen skiljer sig avsevärt från nuvarande system för handläggning av tvistiga fordringar. Enligt min mening är dock nuvarande ordning med de ändringar kommittén föreslagit att föredra framför JK:s förslag. Jag vill därvid särskilt framhålla att det senare förslaget inte synes ge samma möjligheter till ytterligare förlikningsverk- samhet som kommitténs förslag. somju bl.a. ger möjlighet för dem som in- funnit sig till förlikningssammanträdet att överlåta åt förvaltaren att på deras vägnar fortsätta förlikningsförsöken och träffa uppgörelse. Kommit- téns förslag innebär också att tvister i stor omfattning skall kunna avgöras i anslutning till förlikningssammanträdet. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna del.

Möjligheten att vid förlikningssammanträdet lämna förvaltaren uppdrag att träffa förlikning är som några remissinstanser påpekar av stort praktiskt värde. Jag anser dock inte att tillräckliga skäl föreligger att på sätt RSV förordat inskränka borgenärernas egen bestämmanderätt i förliknings- frågorna. Jag vill tillägga att det står de närvarande borgenärerna fritt att vid behov ge förvaltaren en allmän fullmakt att träffa förlikning beträf-

Prop. 1978/79: 105 205

fande kvarstående tvistiga fordringar.

En remissinstans har framhållit att handläggning av en tvist i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet inte bör få ske mot berörd borge— närs bestridande. ] anledning härav vill jag framhålla att kommitténs förslag innebär att en omedelbar handläggning skall ske endast om konkursdomaren anser det möjligt. Vid denna bedömning måste konkurs- domaren ta hänsyn till vad parterna anser i saken. Om t.ex. berörd borgenär motsätter sig omedelbar handläggning och åberopar rimliga skäl. exempelvis behov av samråd med juridiskt ombud eller facklig organi— sation. bör konkursdomaren inte förordna om sådan handläggning.

Med vad jag nu har anfört förordar jag att kommitténs förslag till ändringar i förfarandet genomförs.

5.5 Utseende av person att vara rådgivare och/eller förlikningsman i ordinär konkurs

Jag har i avsnitt 5.2.5 förordat att konkursdomaren i vissa fall skall kunna uppdra åt en lämplig person att biträda förvaltaren med råd i förvalt- ningsfrågor. Vidare har jag i närmast föregående avsnitt föreslagit att konkursdomaren. som skall ha det grundläggande ansvaret för förliknings- verksamheten i konkurs. skall ha möjlighet att förordna en lämplig person att biträda i förlikningsarbetet. Enligt min mening är det naturligt att hos en person sammanföra de rådgivande och förlikande funktionema. när båda aktualiseras i en och samma konkurs. Om det emellertid finns behov av biträde endast i ettdera avseendet. bör förordnandet endast avse detta.

Det är naturligt att konkursdomaren för uppdragen anlitar personer i samma kategori varifrån rättens ombudsmän hämtas i dag. 1 första hand bör erfarna advokater komma i fråga. Det ligger i sakens natur att den som anlitas för att ge råd eller handha förlikningsuppgifter inte bör vara mindre kvalificerad än förvaltaren.

] avsnitt 5.2.5 har jag närmare redogjort för i vilka konkurser behov av en särskild rådgivningsfunktion kan tänkas föreligga. Den rådgivning som det är fråga om avser främst de juridiska och affärsmässiga problem som kan uppkomma under konkursen. Sakkunskap i andra avseenden kan som jag tidigare nämnt tillhandahållas förvaltaren på annat sätt. Rådgivare bör kunna förordnas när som helst under konkursen. Det säger sig dock självt att behovet mestadels kommer att aktualiseras i konkursens tidigare skede. Konkursdomaren bör själv kunna ta initiativ till förordnandet. I regel ligger det dock i sådana situationer i förvaltarens intresse att råd- givare tillsätts. lnitiativet torde därför normalt tas av denne.

Framför allt med tanke på de fall då konkursdomaren förordnar någon att biträda förvaltaren med råd utan att förvaltaren själv har anmält intresse härav kan det övervägas om inte förvaltaren bör vara skyldig att höra rådgivaren i viktigare frågor. En sådan skyldighet strider dock enligt

Prop. 1978/79:105 206

min mening i viss mån mot själva syftet med rädgivarfunktionen. Det kan. anserjag. överlämnas åt förvaltaren att fritt bestämma i vad mån han i viss fråga bör konsultera en utsedd rådgivare.

Som jag har angett i föregående avsnitt torde behov av biträde med förlikningsuppgifter normalt föreligga endast när fordringsförhållandena är komplicerade. Förlikningsuppdraget bör kunna begränsas till en eller flera tvistefrågor och kunna ges antingen vid förlikningssammanträdet eller vid en tidigare tidpunkt. Anmärkningstiden bör dock ha löpt ut. Undantagsvis kan det finnas skäl för konkursdomaren att även efter förlikningssamman— trädet utsc någon att söka förlika tvistefråga. Några föreskrifter i tidshän— seende anserjag inte behövliga.

Regler om de nu avsedda rådgivnings- och förlikningsuppgiftema bör tas in i en särskild paragraf i KL. Paragrafen bör ges det innehållet att konkursdomaren. om han av särskilda skäl finner det erforderligt. får efter hörande av tillsynsmyndigheten uppdra åt lämplig person att biträda förvaltaren med råd vid konkursförvaltningen eller att som förlikningsman biträda konkursdomaren med utredning och förlikning i tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter.

Arvode till den som har förordnats att ge råd och/eller att vara förlik- ningsman bör utgå ur konkursboet (se avsnitt 5.6). Med hänsyn till vikten av att konkurskostnadema hålls nere vill jag understryka att varje ifråga- satt behov av biträde måste underkastas noggrann prövning. Meddelat uppdrag bör återkallas så snart de uppgifter som har föranlett detta full- gjorts. Den som har erhållit här avsett uppdrag bör vara skyldig att anmäla till konkursdomaren så snart uppdraget är slutfört och i samband härmed lämna en redogörelse för sitt arbete.

5.6 Arvodesprövning i ordinär konkurs

Förvaltare har liksom rättens ombudsman rätt till arvode ur konkurs- boet. KL innehåller utförliga regler om arvodesprövningen. Arvodet till förvaltare skall prövas av rätten efter huvudförhandling. Rätten är därvid domför med en domare. Mera omfattande och krävande arvodesmål avses emellertid skola handläggas av tre lagfarna domare. Rättens prövning av förvaltarens arvodesframställning föregås av en "kallelse" på veder- börande rättsägare att utföra sin talan. Kallelsen skeri form av en kungö- relse som minst tio dagar före den utsatta dagen skall tas in i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. Särskild kallelse utgår dessutom till förvaltaren och gäldenären. Kungörelse behöver inte ske. om frågan om arvode ej inverkar på borgenärernas rätt. Kallelse skall vidare översändas till varje borgenär

Prop. 1978/79: 105 207

med särskild förmånsrätt i egendom. när fråga kan uppkomma om bestäm- mande av särskilt arvode för egendomen. Enligt nuvarande ordning skall yttrande inhämtas från rättens ombudsman beträffande förvaltararvodet. Möjlighet finns att ersätta kungörandet med särskilda kallelser till veder- börande borgenärer. om kostnaderna inte ökas därigenom.

Kommittén anser att det inte finns någon anledning att frångå den nuvarande ordningen att rätten skall pröva förvaltararvodet efter särskild förhandling. Däremot förordar kommittén att systemet med kungörelse i anslutning till arvodesprövningen avskaffas. Enligt kommittén har kungö- randet begränsad praktisk betydelse. Man kan dock inte bortse från att viss eller vissa borgenärer kan vara närmare intresserade av arvodes— frågan. För att tillgodose sådana borgenärer föreslås att borgenär som hos konkursdomaren särskilt begärt att bli underrättad om handläggningen vid rätten av arvodesfrågan skall erhålla sådan underrättelse. Begäran skall kunna ske formlöst. Den kallelse till första borgenärssammanträde som utgår till varje känd borgenär föreslås innehålla en erinran om vad som gäller för borgenär i detta hänseende. Vad gäller borgenärer med särskild förmånsrätt föreslås endast den ändringen att "kallelse" ersätts av "un— derrättelse".

Kommittén föreslår vidare att tillsynsmyndigheten skall överta rättens ombudsmans uppgift att yttra sig över förvaltarens arvodesanspråk. Tillsynsmyndigheten har enligt kommittén goda möjligheter att överblicka det arbete som förvaltaruppdraget krävt.

Förvaltaren tar f.n. upp sina omkostnader i slutredovisningen och dessa kan prövas efter klander av redovisningen. Enligt kommittén finns det inte skäl att frångå denna ordning. Kommittén en'nrar härvid om att tillsyns- myndigheten skall granska slutredovisningen och även ha rätt att klandra denna.

Kommitténs förslag i fråga om arvodesprövningen har allmänt godtagits av remissinstanserna. En remissinstans anser emellertid att det bör krävas kallelse och delgivning av berörda personer.

För egen del anser jag att den föreslagna ordningen med underrättelse till borgenärer som har begärt sådan tillgodoser de borgenärer som vill bevaka sina intressen i arvodesfrågan på ett betryggande sätt. Även i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag. Jag vill särskilt framhålla att jag fäster stor vikt vid den medverkan i arvodesprövningen som skall lämnas av tillsynsmyndigheten. Den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet torde ha goda förutsättningar att få underlag för sin bedömning av arvodesanspråken. Genom de möjligheter till information tillsynsmyndigheterna emellan som det av mig föreslagna tillsynssystemet medför skapas dessutom goda förutsättningar att få till stånd enhetliga linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen.

Några remissinstanser har berört grunderna för arvodesbcräkningen och förordat att ett taxesystem införs. Värdet av nuvarande bestämmelse om

Prop. 1978/79: IOS 208

att arvode inte får räknas efter tid ifrågasätts också. När det gäller taxe- frågan vill jag redan nu nämna att jag för vissa mindre konkurser förordar (avsnitt 5.7.6) att förvaltararvodet skall utgå efter en fastställd taxa. När tillräckliga erfarenheter vunnits av detta system finns det anledning att överväga om taxa bör införas även i andra konkurser. I samband med sådana överväganden får man också ta ställning till om nuvarande regler om arvodesberäkningen. bl.a. bestämmelsen om att arvode ej får räknas efter tid. bör behållas. Jag vill nu endast erinra om att denna bestämmelse inte utesluter att den tid som förvaltaren har lagt ned på konkursen beaktas som en viktig faktor vid arvodesbedömningen.

Som framgått i föregående avsnitt bör den som har varit rådgivare till förvaltaren och/eller förlikningsman erhålla arvode ur konkursboet. Arvodet bör kunna bestämmas av konkursdomaren. Denne bör vara skyldig att höra tillsynsmyndigheten och förvaltaren över arvodesanspråk. Till grund för bedömningen bör ligga den arbetsredogörelse som skall lämnas in vid anmälan om slutfört uppdrag. Jag föreslår vidare att arvodet beräknas med tillämpning av reglerna om förvaltararvode.

5.7 Mindre konkurs 5.7.l De grundläggande principerna för refbrmen

Enligt KL skall ett summariskt konkursförfarande. som brukar kallas fattigkonkurs. tillgripas när tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till betalning av konkurskostnadema och säkerhet för dem ej ställs. När konkurs handläggs som fattigkonkurs, skall vid behov en god man för- ordnas. Gode mannens viktigaste uppgift är att upprätta bouppteckning i konkursen. Han har i övrigt endast begränsade skyldigheter och rättig- heter. Förfarandet avslutas i regel genom beslut om avskrivning sedan gäldenären har avlagt bouppteckningsed. Om det under förfarandet kommer fram tillgångar som täcker konkurskostnadema eller om säkerhet ställs för dessa, skall konkursen emellertid i fortsättningen handläggas i ordinär form. Blir det i en ordinär konkurs uppenbart att tillgångar saknas till betalning av konkurskostnadema och ställs inte säkerhet. skall konkursen avskrivas efter ett särskilt förfarande som ibland kallas efter- följande fattigkonkurs.

Systemet med de nuvarande fattigkonkurserna är behäftat med många brister. Eftersom förfarandet vid sådan konkurs är föga ingripande. kan mindre nogräknade gäldenärer ha åtskilligt att vinna på att före konkurs- utbrottet bringa ned sina tillgångar så att konkursen blir handlagd som fattigkonkurs. Bl.a. saknas regler om att eventuella gäldenärsbrott skall efterforskas. Inte heller finns möjlighet att genom återvinningstalan få egendom att återgå till boet. Reglerna om fattigkonkurs är över huvud taget knapphändiga och svårtillämpade. Det inträffar att den gode mannen

Prop. 1978/79: 105 209

inte kan få ersättning för sitt arbete. Det är därför svårt att finna lämpliga personer som är villiga att åta sig uppdrag som god man.

Andra olägenheter med det nuvarande systemet hänger samman med att kostnaderna för en ordinär konkurs är så höga att i många fall hela boet går åt till sådana kostnader medan gäldenären. om konkursen handläggs som fattigkonkurs. får behålla motsvarande del av boets medel. Detta gåri det senare fallet ut över fordringsägarna.

För att komma till rätta med'bristerna i den nuvarande ordningen lade dåvarande regeringen i prop. l975/76:2IO fram förslag till en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Förslaget grundade sig på konkurs- lagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. Den nya ordningen skulle ersätta systemet med fattigkonkurser och dessutom tillämpas i åtskilliga fall som nu följer reglerna om ordinära konkurser. Den nya handläggningsformen beräknades komma till användning i närmare 80 % av alla konkurser. Det föreslagna förfarandet skilde sig från nuvaran- de handläggning av fattigkonkurser genom att möjlighet till återvinning skulle finnas och att förekomsten av eventuell misstanke om gäldenärs- brott skulle utredas samt genom att utdelning skulle kunna äga rum i vissa fall.

Enligt propositionsförslaget skulle konkursdomaren i samband med konkursbeslutet pröva om konkursen skulle handläggas som ordinär konkurs eller som mindre konkurs. Vid behov skulle konkursdomaren kunna uppskjuta beslutet om handläggningsform och uppdra åt krono- fogdemyndigheten att inom viss kortare tid komma in med utredning av betydelse för valet av handläggningsforrn. Övergång från mindre till ordinär konkurs skulle inte kunna äga rum.

Förslaget innebar vidare att en förvaltare alltid skulle utses i de mindre konkurserna med undantag för en del dödsbokonkurser. Kronofogdemyn— digheten skulle som regel vara förvaltare. ] viktigare frågor skulle för— valtaren samråda med borgenär som särskilt berördes av förvaltningen. Hans åligganden enligt förslaget stämde i Övrigt i stora drag överens med vad som f.n. gäller beträffande förvaltare i ordinära konkurser.

Förvaltaren skulle enligt förslaget utreda vilka fordn'ngar som kunde göras gällande i konkursen. Han skulle inom en månad från konkurs- beslutet upprätta och tillställa konkursdomaren bouppteckning. Om det inte fanns tillgångar som räckte till betalning av konkurskostnader och massaskulder. skulle konkursen avskrivas i anslutning till att bouppteck- ningsed avlades. Någon bevaknings- och anmärkningsprocedur skulle inte förekomma.

Enligt förslaget skulle förvaltaren i förekommande fall sälja tillgångarna i boet så snart som möjligt. Sedan all egendom förvandlats till pengar skulle han upprätta Utdelningsförslag. Konkursdomaren skulle pröva förslaget och fastställa utdelningen i konkursen efter ett kungörelseför- farande. l4 Riksdagen 1978/79. I sum/. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 2 H)

Någon rättens ombudsman skulle enligt förslagetinte finnas i mindre konkurser utan förvaltningen skulle stå under tillsyn endast av konkurs- domaren. När konkursen avskrevs. skulle förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren. Redovisningen skulle kunna klandras på samma sätt som slutredovisning i ordinär konkurs.

[ sitt betänkande (LU 1976/77zll) med anledning av förslaget anförde lagutskottet att det hade inhämtat att konkurslagskommittén avsåg att senast under våren 1977 lägga fram förslag angående förvaltning och tillsyn i ordinära konkurser. Förslaget skulle bl.a. innebära att tillsyns- funktionerna i ordinära konkurser skulle åvila kronofogdemyndighet. Lag— utskottet ansåg att det mot bakgrund av vad som upplysts om kommitténs kommande förslag var tveksamt om kronofogdemyndighet som regel borde förordnas till förvaltare i mindre konkurser. Enligt utskottets mening skulle det vara mindre tillfredsställande om kronofogdemyndighet i vissa konkurser skulle vara förvaltare och i andra tillsynsorgan. Detta gällde särskilt i sådana fall då kronofogdemyndighet från början förordnats till förvaltare men annan sedermera utsetts att i myndighetens ställe vara förvaltare. Även från andra principiella utgångspunkter fann utskottet det vara mindre lämpligt att kronofogdemyndighet skulle handha förvalt- ningen. Dessa och vissa andra angivna skäl talade enligt utskottets mening starkt för att frågorna om förvaltnings- och tillsynsorgan i såväl mindre som ordinära konkurser borde tas upp och lösas i ett sammanhang. Utskottet hemställde därför att riksdagen skulle avslå propositionen. En minoritet inom utskottet ansåg dock att propositionen borde bifallas. Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr 1976/77:63).

Med anledning av riksdagens beslut gav regeringen genom tilläggs— direktiv konkurslagskommittén i uppdrag att ytterligare pröva frågan om förvaltningen i mindre konkurser med beaktande av vad lagutskottet hade anfört. [ direktiven angav regeringen på grundval av riksdagsbeslutet vissa riktlinjer för den förnyade prövningen.

Det förslag som kommittén har lagt fram angående de mindre kon- kurserna i sitt nu aktuella betänkande utgör en överarbetning av det förslag som lades fram i prop. l975/76:2l0. ] stora delar överensstämmer för- slagen. När kommittén har avvikit från propositionsförslaget har detta betingats av att kommittén följt de i tilläggsdirektiven angivna riktlinjerna för överarbetningen eller att revisionen av de ordinära konkurserna ansetts böra inverka på förfarandet i de mindre.

Kommitténs förslag avviker från prop. l975/76:2IO främst i följande hänseenden. Konkursdomaren skall alltid bestämma handläggningsforrn i samband med konkursbeslutet. Någon särskild utredning i fråga om handläggningsformen skall således inte ske. Om det under handläggningen av en mindre konkurs visar sig att förutsättningar för denna konkursform saknas. skall övergång till ordinär konkurs kunna äga rum. Konkurs- domaren skall utse förvaltare i mindre konkurs. Denne skall i princip ha

Prop. 1978/79: 105 211

samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Detta innebär att advokater i allmänhet skall tas i anspråk för Uppgiften. Förvaltningen skall stå under tillsyn av kronofogdemyndighet som tillsynsmyndighet. För- valtaren skall vara skyldig att samråda med tillsynsmyndigheten i viktigare förvaltningsfrågor. Han skall dessutom i sådana frågor samråda med särskilt berörd borgenär. När det gäller frågorna om utredning rörande handläggningsforrn och om förvaltare överensstämmer kommitténs förslag med dess förslag i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m.

Huvudlinjerna i kommittéförslaget tillstyrks eller godtas av nästan alla remissinstanser. Många instanser uttalar sin tillfredsställelse över att nuvarande system med fattigkonkurser skall ersättas av en effektivare ordning. Flera instanser betonar att kommittéförslaget innefattar för- bättrade möjligheter att komma åt den brottslighet som f.n. är vanlig vid fattigkonkurser.

Även jag anser att kommittéförslaget tillgodoser ett mycket angeläget reformbehov. Jag vill särskilt peka påatt någon utredning om brott f. n. inte förekommer i samband med fattigkonkurser. Den brottslighet som kan beräknas förekomma vid fattigkonkurser är emellertid. som tidigare nämnts. mycket betydande. Undersökningar beträffande företags- konkurser tyder på att gäldenärsbrott förekommer i 40—50 % av fattigkon- kurserna. Härav skulle 30—40?) avse dold. dvs. inte anmäld brottslighet. Dessutom förekommer andra förmögenhetsbrott och skattebrott. Att brott således kan förekomma i stor omfattning utan att möjlighet finns till någon brottsutredning inom ramen för konkursen är klart otillfredsställande. Kommitténs förslag att brottsutredning skall komma till stånd även i de mindre konkursema bör kunna få en avsevärd brottsförebyggande verkan.

Kommitténs förslag innebär att den nuvarande handläggningen av fattig-

konkurser även i andra hänseenden ersätts av ett betydligt effektivare för- farande. Av stor vikt är att möjlighet att återvinna egendom till konkurs- boet skall finnas. Detta bör i förening med den ökade effektiviteten i övrigt medföra att betydande medel. som med nuvarande ordning kan hållas undan borgenärerna. kan tillföras konkursboet. Det nya förfarandet är visserligen mer komplicerat än de nuvarande fattigkonkurserna och medför också större kostnader än dessa. Detta är ofrånkomligt. om för- farandet skall ge de önskvärda resultaten. Regelsystemel är dock så kon- struerat att en betydande flexibilitet i tillämpningen möjliggörs. Det är alltså inte meningen att exempelvis kostnadskrävande åtgärder för att utreda återvinningsmöjligheter och för att efterforska egendom som kan ingå i boet skall vidtas i fall då det är osannolikt att åtgärden ger något utbyte. I andra fall bör dock sådana åtgärder kunna medföra att avsevärda belopp kommer borgenärerna till godo. Framför allt är det staten såsom dominerande borgenär i här berörda konkurser som kan dra nytta av reformen genom nya utdelningsmöjligheter för skatte- och avgiftsford- ringar.

t'») I .)

Prop. 1978/79: 105

Genom förslaget blir handläggningen i åtskilliga konkurser som nu behandlas i ordinär ordning enklare och därigenom även billigare. Detta bör kunna komma borgenärerna till godo genom ökad utdelning.

En remissinstans är kritisk mot att bevakningsförfarandet. om kom- mittéförslaget genomförs. kommer att upphöra i en stor del av de konkurser som nu behandlas som utdelningskonkurser. Man bör enligt denna remissinstans inte nu genomföra förslaget om att slopa bevak- ningsförfarandet utan lösa frågorna om bevakning och utdelning i ett sammanhang när kommitténs översyn av bevakningsförfarandet i stort är avslutad.

För min del anserjag att starka skäl talar för att reformen genomförs nu i sin helhet med hänsyn till de möjligheter till snabbare och billigare handläggning den skapar i åtskilliga konkurser. När det gäller avskaffandet av bevakningskravet vill jag hänvisa till vissa uppgifter angående utdel- ningen i ordinära konkurser som avslutats år 1974. Uppgifterna redo- visades i prop. 1975/76:210 (s. 141). Av totalt 1.332 ordinära konkurser avslutades 1.203 (90,3 %) genom slututdelning enligt 1465 KL och 104 (7,8 %) genom avskrivning enligt 186 & KL. Utdelningen översteg i de fall konkursen avslutats enligt 146 5 i 61 % inte 50.000 kr. Utdelning till oprio- riterade borgenärer förekom i 181 konkurser (15.0 %). Den genomsnittliga Utdelningsprocenten för borgenärer utan förmånsrätt var 3,5. Enligt konkursbouppteckningen förekom genomsnittligt 56 borgenäreri konkurs, varav 14 fick utdelning. [ 57,8% av konkurserna fick endast 6 eller färre borgenärer någon utdelning.

[ likhet med dåvarande departementschefen anserjag att de redovisade siffrorna tyder på att bevakningsinstitutet i åtskilliga fall har betydelse främst för en minoritet av borgenärerna i konkursen. nämligen de bäst prioriterade. Att klarlägga förekomsten och omfattningen av dessa ford- ringar torde i mindre konkurs ofta kunna ske utan ett så formbundet bevaknings- och anmärkningsförfarande som KL f.n. föreskriver. Uppen— barligen bör det vara möjligt att, till fördel för såväl borgenärerna som gäldenären, genom ett mer flexibelt och snabbt förfarande klarlägga vilka de utdelningsberättigade fordringarna är och därefter fastställa utdel- ningens storlek.

Det torde vara svårt att konstruera konkurssystemet så att man i andra hänseenden vinner rationaliseringsmässiga fördelar som uppväger ett bibe- hållande av bevakningssystemet. Man kan inte heller gärna tänka sig en ordning med tre slag av konkursförfaranden: ett för ordinära konkurser, ett annat för mindre tillgångskonkurser (med bibehållet bevakningskrav) och ett tredje motsvarande vad som nu räknas till fattigkonkurser. Detta skulle leda till ett onödigt komplicerat system, som är förenat med betydande tekniska nackdelar. Jag anser därför att det är en riktig linje att dela upp konkurserna handläggningsmässigt i'två grupper, den ena med bevakningsförfarande och den andra utan. Till den förra gruppen kommer

Prop. 1978/79: 105 213

då att höra ordinära konkurser av större omfattning och till den senare mindre tillgångskonkurser liksom .utdelningslösa konkurser (dvs. nuvarande fattigkonkurser). Med denna lösning synes det knappast erfor- derligt att överväga att i mindre konkurser ersätta bevakning med en mer formlös anmälan om fordringens förekomst. Några större fördelar torde knappast stå att vinna genom att i lag föreskriva skyldighet för borgenär att göra sådan anmälan.

En annan kritisk remissinstans föreslår att de fall som närmast motsvarar nuvarande fattigkonkurser skall handläggas vid sidan av konkursförfarandet. Den utredning som skall ske i dessa fall har enligt remissinstansen annan karaktär än ett konkursförfarande. Remissinstan- sens förslag har samband med frågan om i vilken utsträckning det behövs förvaltare i mindre konkurser. Jag återkommer till den frågan senare. Redan nu vill jag emellertid understryka att det är angeläget att systemet utformas så att en effektiv utredning i fråga om återvinningsmöjligheter och om gäldenärsbrott kommer till stånd i alla mindre konkurser.

Kommitténs förslag i förvaltarfrågan har tillstyrkts eller godtagits av nästan alla remissinstanser. Från några håll förordas dock att kronofogde- myndighet görs till förvaltare.

Enligt min mening kan tungt vägande invändningar göras mot lösningen med kronofogdemyndighet som förvaltare. Principiellt sett är det en dis- kutabel ordning om det organ som företräder statens borgenärsintressen i en konkurs tjänstgör som förvaltningsorgan. Det kan vidare ifrågasättas om en myndighet har tillräckliga möjligheter att agera effektivt som för- valtare. Förvaltningsåtgärder kan behöva vidtas mycket snabbt och ibland även mer eller mindre formlöst. En myndighet är i dessa hänseenden underlägsen en enskilt verksam förvaltare.

Frågan om förvaltningsorgan har samband med hur tillsynen ordnas. Kommitténs förslag innebär att kronofogdemyndighet skall såsom tillsyns- myndighet svara för tillsynen över förvaltningen även i de mindre kon- kurserna.

Som kommer att framgå av det följande är min ståndpunkt att reglerna om tillsyn i mindre konkurs bör utformas på i princip samma sätt som mot- svarande regler för ordinär konkurs. Jag anser sålunda att krono- fogdemyndighet skall svara för tillsynen. Med en sådan lösning av tillsyns- frågan förlorar frågan om kronofogdemyndighet som förvaltare sin aktualitet. En annan fråga är om man kan undvara förvaltare i vissa mindre konkurser och anförtro förvaltningsuppgifterna i dessa till kronofogde- myndigheten i dess egenskap av tillsynsorgan. Till denna fråga åter- kommerjag.

Sammanfattningsvis anser jag sålunda att som förvaltare i mindre konkurs bör anlitas advokat eller annan enskild person. Förvaltaren bör utses av konkursdomaren.

Vad jag nu har sagt innebär att jag i huvudsak ansluter mig till kom-

Prop. 1978/79:105 314

mitténs förslag till lagstiftning om de mindre konkurserna. Jag återkommer i det följande till de olika detaljfrågorna. Redan här vill jag framhålla att den föreslagna ordningen torde komma att medföra att polis och åklagare får ett betydligt ökat antal ärenden om främst gäldenärsbrott. Ökade anspråk kommer således att ställas på åklagar- och polismyndigheterna. Riksdagen har under våren 1978 -- på framställning av regeringen -— beslutat om ökade insatser mot organiserad och ekonomisk brottslighet (prop. 1977/78:100 Bil. 5. JuU 27 och 28. rskr 217 och 219). Beslutet innebär att polis och åklagare får ökade resurser för utbildning och att polisen får ytterligare tjänster. Jag räknar med att de ytterligare arbets- uppgifter som tillkommer för polis och åklagare. om kommittéförslaget genomförs, kommer att kunna lösas inom ramen för polis- och åklagar- väsendets tillgängliga resurser.

5.7.2 Gränsdragningen mellan ordinär och mindre konkurs. m.m.

Dåvarande departementschefen uttalade i prop. l975/76:2I0 att en utgångspunkt borde vara att till det enklare förfarandet hänfördes —— förutom självfallet sådana konkurser där tillgångar helt saknades —- övriga konkurser där bevakningsförfarande inte behövdes. Av tillgängliga statis- tiska uppgifter som rörde utdelning i ordinär konkurs framgick att ett enklare förfarande var önskvärt i åtskilliga konkurser som handlades i ordinär form. 1 flertalet ordinära konkurser fick bara ett litet antal förmånsberättigade borgenärer utdelning, medan övriga —-- främst sådana som hade oprioriterade fordringar uppmanades att bevaka sina ford- ringar utan att de hade någon praktisk möjlighet att få utdelning. Det sade sig självt att ett sådant system kunde framstå som vilseledande och vara onödigt betungande för både borgenärer och konkursfunktionärer.

Vidare framhölls i propositionen att det var svårt att på ett tidigt skede av konkursen förutse boets omfattning och i vad mån borgenärerna skulle få utdelning. Konkursdomarens ställningstagande till lämplig handlägg- ningsforrn borde därför skjutas upp en kort tid. i regel en vecka. i de fall ovisshet rådde om vilket förfarande som borde tillämpas. Utredningen borde enligt departementschefen anförtros åt kronofogdemyndigheten.

l fråga om valet av handläggningsforrn anfördes i propositionen vidare:

Generellt kan sägas att det är betydligt lättare för den som utreder boet att få fram uppgifter om sådana fordringar som är förenade med förmåns- rätt än om oprioriterade fordringar. Förmånsrätten är nämligen nästan alltid anknuten till ett utåt markerat förhållande mellan gäldenär och borgenär. Genom att ta hand om gäldenärens bokföring och affärskor- respondens kan förvaltaren få en ganska god bild av vilka fordringar som finns mot gäldenären. Man kan emellertid inte bortse från att det finns fall där gäldenären inte är samarbetsvillig och där en förvaltare kan stöta på svårigheter att få fram uppgifter om oprioriterade fordringar. Det kan också vara så att borgenärens fordran ännu inte är förfallen till betalning

Prop. l978/79: 105 215

och att borgenären inte hör av sig. Om den enklare handläggningsformen används även när oprioriterade fordringar kan ge utdelning. kan därförför- delarna med ett slopat bevakningssystem uppvägas av att förvaltaren får ett alltför betydande merarbete. De utredningstekniska svårigheter som kan vara förenade med de oprioriterade fordringarna bör enligt min mening beaktas på det viset att den enklare handläggningsformen i princip begränsas till fall där utdelning kan beräknas ske endast för prioriterade fordringar eller där någon utdelning över huvud taget inte är aktuell. Undantag från denna princip bör göras endast om det är helt klart att borgenärskretsen är ytterst begränsad och några andra komplikationer inte finns.

Av vad departementschefen i övrigt anförde framgår dock att han kunde tänka sig att den enklare handläggningsformen kom till användning även när borgenärskretsen inte var så begränsad som nu sagts. Han avsåg här- vid fall där det enklare förfarandet var en förutsättning för att utdelning över huvud taget skulle kunna utgå.

Enligt departementschefen undanröjdc den förordade avgränsningen behovet av en ordning enligt vilken borgenärerna skulle anmäla sina ford- ringar till konkursboets företrädare. Departementschefen fann att det borde ankomma på bl.a. förvaltaren att ta fram och i samråd med borge- närerna eller. i fråga om löneborgcnärer. deras fackliga företrädare beräkna förekommande relevanta fordringar.

Departementschefen erinrade om att ett steg på denna väg redan tagits genom ändringar i lönegarantilagen. Eftersom i regel endast helt få utdel- ningsberättigade borgenärer skulle förekomma i det fall varom nu var fråga ansågs att särskilda regler om behandling av tvistiga fordringar kunde undvaras.

Om vid valet av handläggningsform de kriterier som dåvarande departe- mentschefen hade ställt upp blev beaktade. kunde enligt hans mening några avgörande invändningar inte riktas mot att den enklare handläggningen fick komma till stånd också när tillgångarna i boet hade något större värde. Departementschefen påpekade dock att det framgick av det statistiska materialet att tillgångarna genomsnittligt kunde antas vara ganska be- gränsade i de fall där endast ett fåtal borgenärer fick utdelning.

I propositionen framhölls vidare att det borde ankomma på konkurs- domaren att pröva och avgöra vilken handläggningsforrn som skulle väljas. Den som önskade att ett ordinärt konkursförfarande skulle komma till stånd borde vara hänvisad till att hos konkursdomaren förebringa sakskäl för detta. Enskild borgenär borde inte kunna påverka beslutet genom att ställa säkerhet för konkurskostnadema.

Det var enligt departementschefen svårt att exakt beräkna hur många konkurser som kunde falla inom tillämpningsområdet för de mindre kon- kurserna. Uppskattningsvis borde en tredjedel av de konkurser som handlades enligt reglerna för ordinär konkurs kunna handläggas i den enklare formen. Detta skulle innebära att den enklare handläggnings- formen kom att omfatta omkring 80 % av samtliga konkurser. Beräkningar- na innehöll dock ett betydande mått av osäkerhet. Kommittén har isitt nujörevarandv betänkande anslutit sig till vad som

Prop. 1978/79: 105 ” lö

4.

anfördes i propositionen om gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs.

Kommittén behandlar även frågan hur handläggningsform skall bestämmas och tar i anslutning härtill upp frågan om det skall vara möjligt att övergå från mindre till ordinär konkurs. Kommittén påpekar att propositionsförslaget innebar att konkursdomaren i vissa fall kunde skjuta upp beslutet om handläggningsforrn och uppdra åt kronofogdemyn- digheten att utreda frågan. Det är enligt kommittén inte lämpligt att förena ett utredningsförfarande genom kronofogdemyndighet med ett system där myndigheten inte är förvaltare. Enligt kommittén är värdet av en sådan särskild utredningsprocedur i handläggningsfrågan fö. tvel .mt oberoende av vem som är utredare. Att konkursdomarens beslut om handläggningsform dröjer i avvaktan på utredningens resultat kan vara ofördelaktigt i de fall då förvaltningen av boet bör komma i gång genast. Utredningstiden måste naturligen sättas kort men detta kan medföra att utredningen om boet inte blir tillförlitlig. Nya omständigheter kan inträffa som gör att den vid utredningen rekommenderade enklare handläggnings- formen inte längre är lämplig. Tillgångar av sådan omfattning att ett bevak- ningsförfarande är motiverat kan t.ex. tillfalla boet genom återvinning eller på annat sätt. Komplikationer med boets avveckling kan också till- stöta. Enligt kommitténs mening bör man begagna sig av andra medel än ett omständligt utredningsförfärande för att förbättra konkursdomarens prövningsunderlag.

Kronofogdemyndigheten har enligt kommittén i många fall goda förhandskunskaper om gäldenärens ekonomi. Det gäller framför allt när konkursansökningen har gjorts av myndigheten själv. Man kan räkna med att kronofogdemyndigheten kommer att uppträda som konkurssökande i minst hälften av konkurserna. Kronofogdemyndigheten bör i sin kon- kursansökan lämna uppgifter om sådana förhållanden som kan antas vara av betydelse för konkursdomarens val av handläggningsform. Kommittén förordar en föreskrift härom i lämplig författning.

Även när gäldenären eller annan borgenär än kronofogdemyndigheten är sökande bör denna myndighet enligt kommittén kunna lämna upplysningar av betydelse för valet av handläggningsform. Konkursdomaren bör därför. om det behövs och lämpligen kan ske. rådfråga kronofogdemyndigheten innan han fattar sitt beslut. Rådfrågningen bör kunna göras per telefon, om det befinns lämpligt. Vid gäldenärs ansökan torde telefonkontakter i regel vara det enda möjliga med hänsyn till den korta tid som står till buds, innan konkursdomaren skall besluta i saken. Ibland kan det vara lämpligt att konkursdomaren i mån av möjlighet även skaffar upplysningar från Ackordscentralen eller av borgenär som kan antas vara informerad i frågan. Den presumtive förvaltaren kanske också kan ge vägledning.

[ de fall då borgenär har gjort konkursansökan bör gäldenären före- läggas att i samband med sin förklaring över ansökningen lämna en kort- fattad redogörelse för sin ekonomi. Kommittén föreslår att en föreskrift med sådan innebörd tas in i KL. Kommittén hänvisari detta sammanhang till gällande regler i 8 5 KL. Dessa innebär att gäldenär som själv gör konkursansökan bör bifoga förteckning över boets tillgångar och skulder

Prop. 1978/79: 105 217

med närmare uppgifter om borgenärerna.

Med konkursdomarens nu redovisade möjligheter att få upplysningar om gäldenärens ekonomi torde enligt kommitténs bedömning antalet kon- kurser. där tveksamhet om handläggningsformen kan råda. bli tämligen be- gränsat.

Kommittén föreslår mot bakgrund av de angivna förhållandena en ordning. som innebär att beslut om handläggningsforrn liksom f.n. skall meddelas i omedelbar anslutning till konkursbeslutet. Vid behov skall det vara möjligt att senare övergå från mindre till ordinär konkurs. Lika litet som enligt propositionsförslaget bör det däremot vara möjligt att gå över från ordinär till mindre konkurs. En annan sak är att en ordinär konkurs liksom f. n. bör kunna avskrivas efter ett enkelt anmälningsförfarande.

[ tveksamma fall bör konkursdomaren enligt kommittén som princip välja handläggningsformen mindre konkurs. Olägenheten av att senare eventuellt behöva gå över till ordinär konkurs är i flertalet fall utan större betydelse. En förvaltare i mindre konkurs har i huvudsak samma ställning och i inledningsskedet samma uppgifter —- bortsett från bevakningsför- farandet som en förvaltare i ordinär konkurs. ] nu aktuella konkurser torde vanligen anlitas samma kategori av förvaltare som tjänstgör i ordinära konkurser. Något personbyte med därav föranledda kostnader behöver då inte komma i fråga vid övergång.

Kommittén framhåller att förvaltaren och tillsynsmyndigheten får vara uppmärksamma på om det finns anledning att gå över till ordinär konkurs. Det inledande skedet av förvaltningen i en mindre konkurs kan i före- kommande fall samtidigt ses som ett i konkursen inbyggt utrednings- stadium. Förvaltaren är skyldig att ta initiativ till övergång. om förutsätt- ningama för den enklare handläggningsformen brister. Tillsynsmyndig- hetens allmänna åliggande att tillse att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med KL innefattar också skyldig- het att ge akt på den nu aktuella frågan. Konkursdomaren kan självmant ta upp frågan om övergång. när anledning till det har framkommit.

Vad som i första hand kan föranleda övergång till ordinär konkurs är enligt kommittén att utdelning visar sig kunna ske till så många borgenärer att bevakningsförfarande bör anordnas. Även andra omständigheter oförutsedda komplikationer vid förvaltningen m.m. —- kan motivera övergång till ordinärt förfarande. Med tanke på det väl utbyggda förvalt- nings- och tillsynssystemet även i mindre konkurser torde likväl övergång inte behöva aktualiseras så ofta. En grundförutsättning för övergång är att boets tillgångar räcker till betalning av kostnaderna för handläggning i ordinär form och av förekommande massaskulder.

Kommitténs bedömning att den i propositionen gjorda gränsdragningen mellan mindre och ordinär konkurs är lämplig även med de i viss mån nya förutsättningar som kommitténs förslag för med sig har inte föranlett någon invändning av remissinstanserna. lnte heller kommitténs förslag att övergång från mindre till ordinär konkurs skall vara möjlig har föranlett någon erinran. Vad kommittén föreslagit i fråga om sättet att bestämma handläggningsforrn har däremot kritiserats av några remissinstanser.

Prop. 1978/79: 105 218

Dessa menar att konkursdomaren inte får tillräckligt underlag för sin prövning om en konkurs skall handläggas som ordinär eller mindre konkurs. En av de kritiska remissinstanserna erinrar om att konkurs- domaren ofta får fatta sitt beslut i saken under tidspress. Denna remiss- instans anscr att det system som föreslagits i propositionsförslaget är att föredra. dvs. att konkursdomaren vid behov skjuter tipp beslutet om handläggningsform och låter utreda saken. Utredningsuppgiften bör enligt remissinstansen anförtros åt förvaltaren.

För egen del anserjag i likhet med kommittén och remissinstanserna att den omständigheten att i stort sett samma förvaltnings- och tillsyns- organisation skall gälla i alla konkurser oavsett handläggningsform inte bör föranleda att gränsen mellan handläggningsformerna dras på annat sätt än som skett genom propositionsförslaget. Jag kan vidare i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som dåvarande departementschefen anförde i den ti- digare propositionen när det gäller grunderna för valet av handläggnings- form. lnte heller enligt min mening bör borgenär kunna påverka handlägg- ningsformen genom att ställa säkerhet för konkurskostnadema.

För min del ser jag på frågorna om sättet att bestämma handlägg- ningsform och om övergång mellan handläggningsformerna på följande sätt.

Ett grundläggande krav som måste tillgodoses när man löser dessa frågor är att konkursdomaren ges möjlighet att i de flesta fall träffa rätt val redan från början. Propositionsförslaget ville tillgodose detta krav genom en möjlighet till uppskov med beslutet i tveksamma fall i förening med utredning hos kronofogdemyndigheten. Ett liknande system har före- slagits vid remissbehandlingen och går ut på att förvaltaren. när av- görandet av handläggningsform skjuts upp. skall verkställa en särskild utredning i saken.

Det är troligt att ett särskilt utredningsförfarande i allmänhet skulle ge ett gott underlag för konkursdomaren vid valet av handläggningsforrn. Ett system med särskild utredning har dock. som nämnts. den nackdelen att beslutet om tillämplig konkursform skjuts upp. Även om denna olägenhet ej skall överdrivas. finns det anledning att med utgångspunkt i kommitténs förslag söka finna en ordning. enligt vilken beslutet om handläggningsforrn kan träffas på ett tillfredsställande underlag samtidigt med beslutet om konkurs.

Kommittén har lagt fram olika förslag som syftar till att i så stor utsträckning som möjligt ge konkursdomaren tillförlitligt underlag för bedömningen. Bl.a. skall kronofogdemyndigheten oavsett om den är sökande eller ej vara skyldig att biträda konkursdomaren med upplys- ningar som kan vara av betydelse i saken. För min del vill jag påpeka att man kan räkna med att över hälften av alla konkurser kommer till stånd på kronofogdemyndighets ansökan. Kommitténs nyss återgivna förslag har därför stor praktisk räckvidd. Som kommittén framhåller har vidare kronofogdemyndigheten på grund av tidigare kontakter ofta viss kännedom om gäldenären även när ansökan ej görs av myndigheten själv. Även den av kommittén förordade skyldigheten för kronofogdemyndighet

Prop. 1978/79: 105 219

att stå till förfogande med upplysningar i sådana fall bör därför vara till hjälp. Jag utgår från att kontakterna mellan konkursdomaren och krono- fogdemyndigheten skall kunna ske på ett smidigt och enkelt sätt. Lämnar kronofogdemyndigheten muntliga upplysningar. bör konkursdomaren göra anteckning om dessa i akten.

Kommittén föreslår vidare att gäldenären när borgenär gjort konkurs- ansökningen skall åläggas att i samband med sin förklaring lämna en kort- fattad redogörelse för sin ekonomi. Vid remissbehandlingen har från något håll påpekats att förslaget inte ger några garantier för att gäldenären efter- kommer föreläggandet. För min del kan jag hålla med om att en skyldighet av det slag kommittén förordar i och för sig inte får så stor praktisk bety- delse. Jag anser emellertid i likhet med kommittén att möjligheten att på denna väg få upplysningar om konkursboet inte bör lämnas outnyttjad. En regel i ämnet bör utformas så att den klarare än kommitténs förslag anger att fråga är om attjust ge upplysningar av betydelse för frågan i vilken form konkursen skall handläggas. Till skillnad från vad som följer av kom- mittéförslaget bör upplysningsskyldighet åläggas gäldenären endast när det i det aktuella fallet föreligger anledning till det och behöver upplys- ningsskyldigheten fullgöras endast när gäldenären medger konkursansök- ningen.

De olika möjligheter som sålunda kommer att finnas för konkursdoma- ren att erhålla information om konkursboets förhållanden kommer enligt min mening sammantagna att i avsevärd mån underlätta dennes arbete. Liksom kommittén gör jag därför den bedömningen att antalet fall. där tveksamhet behöver råda om handläggningsformen. blir tämligen begrän- sat.

Frågan är om den grupp tveksamma fall som sålunda kommer att finnas med kommitténs förslag är sådan att den motiverar att man inför ett sär- skilt utredningsförfarande i enlighet med den tidigare propositionens för- slag. Svaret på frågan är beroende av vilken lösning man väljer när det gäl- ler att tillåta övergång mellan kunkursformerna. Liksom dåvarande depar- tementschefen i prop. l975/761210 anserjag att det inte bör finnas någon möjlighet att övergå från ordinär till mindre konkurs. Visar det sig att för- " utsättningar för ordinär handläggning ej längre föreligger. får i stället kon- kursen avvecklas efter ungefär samma ordning som f. n. gäller i fråga om avskrivning av ordinär konkurs när tillgångarna visar sig vara otillräckliga (efterföljande fattigkonkurs). Övergång från mindre till ordinär konkurs torde däremot ej kunna undvaras. ens om man har ett särskilt utrednings- förfarande. En sådan utredning ger nämligen. som kommittén visar. ingen garanti för att inte omständigheter som motiverar övergång till ordinär konkurs senare uppkommer.

Om man sålunda finner att möjlighet till övergång från mindre till ordinär konkurs skall finnas. saknas det anledning att för de tveksamma fallen dn'va den förberedande utredningen längre än vad som följer av

kommitténs förslag. Något särskilt utredningsförfarande anser jag mig sålunda ej böra föreslå.

Prop. 1978/79: 105 220

l likhet med kommittén anser jag att konkursdomaren i de tveksamma fallen bör besluta att konkursen skall handläggas som mindre konkurs. ()lägenheterna av att övergång till ordinär handläggning eventuellt sker är enligt min mening i flertalet fall utan större praktisk betydelse. Jag kan även ansluta mig till vad kommittén har anfört om vilka omständigheter som bör föranleda övergång till ordinär konkurs. Behov av övergång torde inte komma att föreligga särskilt ofta. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det enligt mitt förslag skall finnas en relativt väl utbyggd tillsyn även ide mindre kunkurserna och att tillsynsmyndighetens allmänna uppgift att tillse att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt måste anses inne- fatta skyldighet att ge akt på frågan om övergång bör ske eller ej.

Reglerna om den enklare handläggningsformen togs i propositions- förslaget upp i 9 kap. som f.n. innehåller bestämmelser om fattigkonkttrs. ] kapitelrubriken återfanns uttrycket "mindre konkurser". ] själva lagtexten kom däremot inte detta uttryck till användning. inte heller be- nämningen ordinär konkurs togs upp i lagtexten.

Med anledning av kommitténs nu förevarande förslag har en remiss- instans förordat att benämningen mindre konkurs lagfästs. Remiss- instansen påpekar att denna benämning kommer att bli den som används i dagligt tal. Rcmissinstansen anser det vara viktigt att benämningen blir så vedertagen att den kan användas i konkurskungörelser och liknande. För egen del kan jag ansluta mig till dessa synpunkter. Benämningen bör alltså införas även i lagtexten. Däremot anserjag inte uttrycket ordinär konkurs vara lämpligt att ta in i lagtext. Något egentligt behov av att i lagtext införa en särskild benämning på det ordinära konkursförfarandet torde inte heller föreligga.

5.7.3 Förvaltning

Förfarandet vid nuvarande fattigkonkurs är av summarisk karaktär. Någon egentlig förvaltning av konkursboet kommer inte till stånd. På den av konkursdomaren utsedde gode mannen ankommer främst att göra bouppteckning. Denna bildar underlag för beslut hurttvida konkursen skall avskrivas eller handläggas i ordinär form. Uppdrag som god man torde också innefatta rätt att vidta vissa åtgärder som föranleds av att gäldenären genom konkursen har förlorat rådigheten över sin egendom.

Enligt kommitténs förslag i betänkandet (SOU I974:6) Förenklad konkurs m.m. skulle i det nya förfarandet för handläggning av mindre konkurser alltid (utom vid dödsbos konkurs) utses en förvaltare. Denne föreslogs ha i huvudsak samma ställning och uppgifter som förvaltaren vid ordinär konkurs. Han skulle sålunda omhänderta boet och företräda det utåt. Han skulle vidare driva in gäldenärens utestående fordringar och kunna sälja den egendom som fanns i boet. Han ägde besluta t.ex. att en av gäldenären bedriven rörelse skulle fortsättas. På förvaltaren ankom att undersöka och anmäla om egendom frångätt gäldenären under sådana

Prop. 1978/79: 105 221

omständigheter att den kunde bli föremål för återvinning. Förvaltaren skulle även ta ställning till frågan huruvida gäldenären kunde misstänkas ha gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Den av kommittén före- slagna ordningen inncbar att KL:s bestämmelser om konkursförvaltares befogenheter och skyldigheter i princip blev tillämpliga även på förvaltare vid mindre konkurser.

Enligt kommitténs förslag skulle någon rättens ombudsman inte finnas i mindre konkurser. I stället ålåg det förvaltaren att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berördes av förvaltningen. Beslutande- rätten låg dock hos förvaltaren.

Vid sitt ställningstagande iprop. 1975/76:210 till kommitténs förslag en'nrade dåvarande departementschefen om att det här rörde sig om sins- emellan ganska skilda konkurssituationer. En stor grupp av konkurser kännetecknades av att gäldenären helt eller så gott som helt saknade till- gångar. Vid sidan härav blev åtskilliga fall aktuella där gäldenären visser- ligen inte saknade tillgångar men där dessa inte förslog till kostnadema för ordinär konkurs. Det kttnde här röra sig om situationer där tillgångar på högst 10.000— 15.000 kr. var tillgängliga för betalning av konkurskostnader eller utdelning till borgenärer. En tredje kategori utgjordes av sådana mindre tillgångskonkurser som med gällande ordning föll utanför fattig- konkursernas område men som med det nya systemet borde handläggas i den förenklade ordningen. Med tanke på att de mindre konkurscma således skulle variera avsevärt till sin karaktär var det av vikt att reglerna om förvaltningen i sådana konkurser gavs en flexibel utformning och konstruerades så. att de kunde tillämpas i alla de angivna typsitua- tionema.

Enligt propositionen uppfyllde kommittéförslaget i stort sett kravet på flexibel utformning. Det gällde inte bara de allmänna funktioner som förvaltningen skulle ha i form av undersökning av gäldenärens ekonomiska ställning och av eventuell återvinningsmöjlighet eller brottsmisstanke utan också de mera speciella förvaltningsuppgiftema att realisera gäldenärens egendom. driva in fordringar. fortsätta en av gäldenären bedriven rörelse o.d. Även i övrigt gav förslaget en i huvudsak lämplig ram för handlägg- ningen av de skilda former av mindre konkurser som det kunde bli fråga om.

Enligt gällande regler om fattigkonkurs krävs inte ovillkorligen att en god man för konkursboet utses. Konkursdomaren kan underlåta att utse god man bl.a. vid dödsbos konkurs. I sitt betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. yttrade kommittén att man borde bygga vidare på denna ordning. Enligt kommittén var syftet med konkursansökan i dödsbofallen ofta att dödsbodelägarna önskade med stöd av 21 kap. l & ärvdabalken (ÄB) befria sig från personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder. Någon egentlig konkursutredning behövdes då inte. Kommittén föreslog däJför att, när gäldenären var dödsbo. förvaltare

Prop. 1978/79: 105 222

skulle utses endast om särskilda skäl förelåg. Om dödsboets borgenärer kunde påräkna utdelning eller bouppteckning behövde upprättas. kunde detta enligt kommittén vara anledning att förordna förvaltare.

Departementschefen sade sig iprup. l975/76.210 dela kommitténs upp- fattning att det ofta kunde vara onödigt att utse förvaltare vid dödsbos konkurs. [ åtskilliga fall var det emellertid nödvändigt att så skedde. Ett exempel var att bouppteckning enligt ÄB inte hade förrättats. En närmare undersökning kunde vidare behöva ske av möjligheten till återvinning. När utdelning kunde påräknas till borgenärerna. var det också uppenbart att föwaltarc måste förordnas. De olika omständigheter som påverkade frågan om förvaltare vid dödsbos konkurs kunde enligt departements- chefens mening inte gärna räknas upp fullständigt i lagtexten. l KL borde därför anges att förvaltare i dödsbofallen behövde utses endast om särskilda skäl förelåg.

Förslaget iprop. 1975/76:2/0 innebar vidare att merän en förvaltare inte kunde utses i mindre konkurs.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer med proposi- tionsförslaget när det gäller förvaltningens innehåll och antalet förvaltare. Förslaget har i dessa delar allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Under sitt utredningsarbete har kommittén varit inne på frågan om man kan underlåta att förordna förvaltare i vidare utsträckning än som skulle följa av propositionsförslaget. [ sitt nu förevarande betänkande redovisar kommittén —— utan närmare ställningstagande -— en alternativ lösning som innebär att förvaltare i regel inte behöver utses i uppenbart tillgångslösa konkurser och att tillsynsmyndigheten i stället fullgör förvaltaruppgiftema i sådana konkurser. Enligt kommittén kan en sådan lösning ha vissa praktiska och kostnadsmässiga fördelar särskilt i fall då ett resultatlöst utmätningsförfarande har föregått konkursen. Med hänsyn till de prin- cipiella betänkligheter som finns mot att låta kronofogdemyndighet handha förvaltaruppgifter borde det vid den tänkta ordningen finnas möjlighet att utse särskild förvaltare både vid konkursens början och senare under kon— kursens gång.

Enligt kommittén kan emellertid flera invändningar göras mot det framlagda alternativet. Om förvaltare utses senare i konkursen. uppstår problem av principiell natur. Dessa hänger samman med att tillsyns- myndigheten vid sin kontroll av förvaltningen kan få ta ställning till sina egna tidigare förvaltningsåtgärder. Kommittén framhåller vidare att ett system där förvaltare som regel inte tillsätts i tillgångslösa konkurser skulle motverka möjlighetema att upprätthålla en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning. Enligt kom- mittén är nästan hälften av fattigkonkurserna tillgångslösa. Kommittén anser vidare att en lösning med tillsynsmyndighet som handläggare av konkursuppgifteri vissa fall skulle komplicera regelsystemet. Bl.a. skulle

Prop. 1978/79: l05 223

gränsdragningen mellan mindre konkurs utan förvaltare och mindre konkurs med förvaltare erbjuda svårigheter.

Flertalet av remissinstanserna avvisar det alternativa förslaget och gör härvid samma invändningar som enligt kommitten kan riktas mot alterna- tivet. Åtskilliga instanser är dock positiva och åberopar härvid effek— tivitets- och kostnadsskäl. En remissinstans menar att något konkursför- farande inte alls behövs förde fall tillgångarna inte förslår till kostnaderna för en ordinär konkurs. Dessa fall bör i stället i särskild ordning utredas av kronofogdemyndigheten. Om konkursdomaren godkänner myndig- hetens utredning. skttllc detta ha samma verkan som konkurs.

För min del villjag inte bestrida att det av kommittén framlagda alterna— tiva förslaget har vissa praktiska fördelar. Kostnaderna för förfarandet skulle i allmänhet bli mindre än vad som följer av kommitténs huvud— förslag. Emellertid talar enligt min mening vissa avgörande skäl mot den altemativa lösningen. Denna skttlle i praktiken innebära att kronofogde— myndighet skttlle vara förvaltare i ett stort antal konkurser. Som jag emel- lertid anfört tidigare (avsnitt 5.7.1) är en sådan ordning inte lämplig. 1 fall då särskild förvaltare behövde tillsättas efter någon tid skulle tillsyns- myndigheten. som kommittén framhåller. komma i det läget att den måste ta ställning till sina egna tidigare förvaltningsåtgärder. Detta vore uppenbart olämpligt och skulle stå i strid med den uppfattning som riksdagen gav uttryck för vid behandlingen av prop. l975/761210. Den alternativa lösningen skulle dessutom medföra ett komplicerat regel- System. Intresset av att en effektiv utredning av återvinnings- och brotts- frågorna kommer till stånd talar vidare för att förvaltare utses. Mot bak- grund av det sagda finner jag att det saknas skäl att föreslå möjlighet att handlägga konkurs utan förvaltare i vidare omfattning än som följer av förslaget om vissa dödsbokonkurser.

Vid fattigkonkurs gäller f.n. att bouppteckning skall upprättas och till- ställas konkursdomaren. Den gode mannen behöver normalt inte prestera annan utredning om boet. Vid ordinär konkurs skall föwaltaren också till- ställa konkursdomaren en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakema till gäldenärens obestånd så vitt de har kunnat utrönas (55 å Kl.). [ berättelsen skall bl.a. anmärkas vilka handelsböcker bokförings— skyldig gäldenär har hållit och hur de bliVit förda.

Förvaltaren skulle enligt kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. inte behöva avge någon sådan berättelse om boets tillstånd som avses i 55 å KL. eftersom detta normalt skulle både fördyra och förlänga proceduren utan motsvarande nytta. Uppgift skulle dock lämnas om orsakema till gäldenärens obestånd och eventuella åter- vinningsmöjligheter. Departementschefen anslöt sig lprup. l975/76.210 till vad kommittén hade föreslagit.

Kommitténs nu förevarande förslag överensstämmer även på denna punkt med propositionsförslaget och har allmänt godtagits av remiss—

Prop. 1978/79: [05 224

instanserna. En remissinstans menar dock att förvaltaren bör åläggas att också lämna uppgift om hur bokföringsskyldig gäldenär har skött sin bok- föring. Även jag anser att det saknas anledning att på denna punkt ha en annan ordning än vad som gäller för ordinär konkurs. Med dennajustering godtar jag kommitténs förslag.

Enligt gällande KL föreligger inte någon skyldighet för god man att uppge om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Enligt förslaget i prop. 1975/76:2I0 skulle förvaltare i mindre konkurs på samma sätt som i ordinär konkurs vara skyldig att lämna uppgift i detta hänseende. Uppgiften skulle lämnas i anslutning till uppgiften om orsakerna till gälde- närens obestånd. Kommitténs nu förevarande förslag överenSStämmer med propositionsförslaget och har godtagits av remissinstanserna.

Jag har i föregående avsnitt framhållit att nuvarande förhållanden i fråga om brottsutredning vid fattigkonkurs är otillfredsställande och under- strukit behovet av att förvaltare i mindre konkurser blir skyldiga att lämna uppgifter i den delen. Med hänvisning härtill förordar jag att kommitténs förslag genomförs. I avsnitt 5.2.8 har jag berört vissa frågor om brotts- anmälan vid ordinär konkurs. Vad jag därvid har anfört har giltighet även .för de mindre konkurserna.

En viktig fråga är på vilket sätt anspråk på lönegarantimedel skall prövas i mindre konkurser. I de nuvarande fattigkonkurserna är det krono- fogdemyndigheten som prövar anspråken. [ ordinära konkurser görs pröv- ningen av förvaltaren i konkursen. lprop. l975/76.210 föreslogs att krono— fogdemyndigheten skulle ta hand om lönegarantiprövningen i alla mindre konkurser. Kommittén föreslår detsamma i sin nu förevarande be- tänkande. Jag ansluter mig till förslaget, som har godtagits vid remiss- behandlingen. Jag återkommer till frågan vid behandlingen av förslaget till ändring i lönegarantilagen (se avsnitt 6.5).

l överensstämmelse med förslaget ipmp. 1975/76:210 föreslår kom- mittén i sitt nu förevarande betänkande att förvaltaren efter eget bedömande skall sälja egendomen i boet så snart det lämpligen kan ske. om ej annat är föreskrivet. Förslaget har godtagits vid remissbehand- lingen. Ävcn jag ansluter mig till detta. Jag vill erinra om att förslaget i stort sett överensstämmer med den ordning som enligt mitt förslag (se avsnitt 5.2.5) skall gälla för de ordinära konkursema.

Förslaget iprop. 1975/76:210 innebar att förvaltare i mindre konkurs var skyldig att i viktigare frågor höra sådana borgenärer som särskilt berördes av förvaltningen. Dåvarande departementschefen framhöll att han med hänsyn till det sätt på vilket tillämpningsområdet för den enklare handläggningsformen hade avgränsats inte ansåg att samrådsskyldigheten behövde inskränkas till sådana borgenärer som var berörda just av viss förvaltningsåtgärd. Kommitténs nu förevarande förslag innebär den ändringen i förhållande till propositionsförslaget att samrådsskyldigheten på samma sätt som föreslås gälla för ordinära konkurser skall omfatta

Prop. 1978/79: 105 225

borgenärer som särskilt berörs av den ifrågavarande förvaltningsåtgärden. Förslaget har ej mött någon erinran från remissinstansema. Den praktiska skillnaden mellan de båda alternativ som står till buds är mycket liten. Med hänsyn härtill anser jag att det inte finns tillräcklig anledning att för de mindre konkurserna föreskriva en ordning som avviker från vad som skall gälla i de ordinära konkursema. I detta sammanhang vill jag framhålla att inledande av process eller inträdande i en redan pågående rättegång nästan undantagslöst måste betraktas som en mycket betydelsefull händelse i en mindre konkurs och att förvaltaren därför har anledning att fästa stor vikt vid borgenäremas uppfattning i denna fråga.

En fråga som behandlades ingående lprop. 1975/76:210 var på vilket sätt borgenärerna i en mindre konkurs skulle hållas informerade om kon- kursens förlopp. Departementschefen påpekade att av reglema om ordinär konkurs följde att borgenärerna i sådan konkurs på olika sätt, bl.a. genom kallelse till första borgenärssammanträdet, hölls informerade om kon- kursen. Med anledning av önskemål från några remissinstanser om att borgenärerna i mindre konkurser skulle få mer information än den som ingick i konkurskungörelsen framhöll departementschefen att det av hans förslag följde att det stora flertalet borgenärer i mindre konkurser _- i synnerhet de med oprioriterade fordringar —— var uteslutna från möjlighet till utdelning. Normalt måste detta förhållande stå klart för varje enskild borgenär på samma sätt som var fallet vid fattigkonkurs. ] tveksamma fall kunde också en enkel förfrågan hos konkursdomaren eller förvaltaren undanröja oklarhet på denna punkt. Det framhölls vidare att det å andra sidan inte skulle innebära några mera betydande svårigheter eller kostna- der. om konkursdomaren fick till uppgift att vid handläggning enligt den enklare formen informera varje känd borgenär om konkursen. Om informationen fick den utformningen att det framgick att vederbörande borgenärs fordran uppmärksammats och att det angavs om utdelning kunde påräknas. borde onödiga förfrågningar hos konkursorganen minska och borgenärerna samtidigt utan besvär få behövligt underlag för bokföring m.m. Med hänsyn till att behovet av information vid hand- läggning enligt den enklare ordningen snarast fick anses vara större än vid handläggning i ordinär form ansåg departementschefen övervägande skäl tala för att konkursdomaren ålades att underrätta borgenärerna i de berörda hänseendena. Det borde ankomma på regeringen att utfärda behövliga föreskrifter härom.

Något behov av att underrätta borgenärerna eller vissa av dem om tiden för edgång ansågs enligt propositionen inte föreligga. Endast få borgenärer kunde ha ett direkt intresse av tidpunkten för edgång och kommunikation mellan dessa och konkursboets förvaltningsorgan i fråga om fordrans storlek m.m. kunde ske på enklare sätt. Med tanke på de relativt sett fåtaliga borgenärer som här normalt kom i fråga kunde samrådet mellan förvaltaren och borgenärerna ske formlöst per telefon e.d.

15 Riksdagen I978/79. ! saml. Nr 105

Prop. 1978/79: 105 226

Frågan om information till borgenärema har inte behandlats vare sig i kommitténs nu förevarande betänkande eller vid remissbehandlingen av detta. För min del kan jag i denna fråga ansluta mig till vad som sålunda har uttalats i prop. l975/76210.

Det nya förvaltningssystem som jag förordar för de ordinära kon- kurserna bör få återverka på förvaltningen i de mindre konkurserna även i andra hänseenden än dem jag hittills har berört. Kommittén har föreslagit i sitt nu förevarande betänkande att förvaltarens befogenhet att anlita sak- kunnigt biträde och reglema om tvångsanvändning skall tillämpas även i mindre konkurser. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Jag ansluter mig till kommittéförslaget. Till frågan om hur kontrol- len skall vara anordnad i mindre konkurser och därmed sammanhängande frågor återkommer jag.

Jag har i avsnitt 5.7.l förordat att advokat eller annan enskild person skall vara förvaltare även i de mindre konkurserna. De kvalifikationskrav som jag tidigare (avsnitt 5.2.1) har ställt upp i fråga om förvaltare i ordinär konkurs innebär att endast specialister skall kunna komma i fråga för för- valtaruppdragen. Kommittén har i sitt nu förevarande betänkande tagit upp frågan om kraven på förvaltarens kvalifikationer kan ställas lägre i mindre konkurser än när det gäller större konkurser. Det skulle sålunda kunna tänkas att även de som ej specialiserat sig på konkursförvaltning i viss omfattning anlitades som förvaltare i mindre konkurser. Enligt kom- mitténs mening bör detta i princip gälla endast beträffande sådana konkur- ser där tillgångarna inte kan antas räcka till betalning av konkurskostna- derna. Allmänpraktiserande jurist på orten bör i sådana konkurser kunna utnyttjas. när det skulle vara förenat med oproportionerligt stora kostna— der för resor att anlita en specialist från en annan ort.

Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot att förvaltare i mindre konkurs i allmänhet hämtas från samma specia- listkategori som enligt mitt förslag skall anlitas för förvaltaruppdragen i ordinär konkurs. För min del vill jag framhålla att komplicerade affärs- mässiga och juridiska bedömningar kan bli aktuella även i mindre kon- kurser. Jag vill här särskilt peka på återvinnings- och brottsfrågoma. Att specialister anlitas i de mindre fallen är befogat även från en annan synpunkt. De konkurser som skall handläggas som ordinär konkurs kommer att utgöra en relativt sett liten del av alla konkurser. För att en kår av kvalificerade förvaltare skall kunna upprätthållas är det nödvändigt att specialister får anlitas även för förvaltningsuppdrag i de mindre kon- kurserna. Emellertid kan jag godta att personer. som ej är specialister på konkursförvaltning. får utnyttjas under de förutsättningar kommittén har angivit. Enligt min bedömning torde man med hänsyn till den nuvarande i vissa delar av landet otillräckliga tillgången på specialiserade konkursför- valtare få räkna med att allmänpraktiserande jurister övergångsvis måste anlitas i ganska stor omfattning för förvaltaruppdragen i mindre konkurser.

Prop. 1978/79: 105 . 227

5.7.4 Tillsyn

Förslaget iprup. 1975/76:21!) innebar att endast konkursdomaren skulle utöva tillsyn över konkursförvaltningen. Enligt departementschefen var det uppenbart att man vid en ordning med kronofogdemyndighet som för- valtare kunde avvara institutet rättens ombudsman. Inte heller gransk- ningsmän ansågs behövliga i mindre konkurser. Borgenärernas önskemål om fortlöpande kontroll över enskilda förvaltningsåtgärder borde i stället tillgodoses främst genom den samrådsskyldighet som enligt förslaget skulle åvila förvaltaren. Man kttnde enligt propositionen räkna med att kollisioner mellan t.ex. olika borgenärsintressen inte skulle bli särskilt ofta förekommande. De flesta viktiga förvaltningsfrågor borde kunna lösas i samförstånd.

För att konkursdomaren skulle kunna fullgöra sin kontrollfunktion var det enligt dåvarande departementschefen av vikt att han hade tillräckligt material om konkursen till sitt förfogande. Förvaltaren borde avge redo— visning till konktrrsdomaren vid konkursens slut. När utdelning blev aktuell. borde också särskild förvaltarberättelse avges. Någon mot- svarighet till förvaltarens skyldighet i ordinär konkurs att avge s.k. halvårsberättelse borde inte föreskrivas i mindre konkurs. En bestäm- melse av den karaktären skulle kunna uppfattas som att långa handlägg- ningstider kunde tolereras även när konkursen handlades i den enklare ordningen. Det stod borgenärema och gäldenären fritt att när som helst fästa konkursdomarens uppmärksamhet på eventuella missförhållanden i förvaltningen. Förvaltaren borde vidare vara skyldig att på begäran av konkursdomaren. borgenär eller gäldenären lämna upplysning om konkursboet och dess förvaltning.

Enligt kommitténs nu förevarande förslag skall konkursdomaren inte heller i de mindre konkurserna ha några tillsynsuppgifter. Dock skall han på yrkande entlediga försumlig förvaltare och pröva förvaltarens arvodes- anspråk samt. i förekommande fall, pröva Utdelningsförslag. Kommittén föreslår att kronofogdemyndighet liksom i ordinär konkurs skall vara tillsynsmyndighet i mindre konkurs. Tillsynen skall utövas på ungefär samma sätt i bägge konkursformema. Kvartalsräkningar och halvårsberät- telser skall dock inte behöva upprättas i mindre konkurser. Enligt kom— mitténs förslag skall vid konkursens slut redovisning avges till tillsyns- myndigheten som har att granska den. Kronofogdemyndigheten föreslås få rätt att klandra redovisningen. Kommittén finner övervägande skäl tala för att redovisning också skall lämnas till konkursdomaren, trots att denne inte längre skall vara tillsynsorgan. Enligt kommittén är det en fördel för berörda rättsägare om redovisningen finns tillgänglig hos konkurs- domaren. Denne skall dock inte granska redovisningen. Enligt kommittén bör även vissa andra handlingar. bl.a. bouppteckning och förvaltnings- redogörelse. ges in till såväl konkursdomaren som tillsynsmyndigheten.

Prop. 1978/79: 105 228

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i fråga om tillsynen i mindre konkurser mött kritik från en del håll. Härvid är det främst kommitténs val av tillsynsorgan som föranlett invändningar. De kritiska instanserna menar att principiella skäl även i fråga om mindre konktrrs ta- lar mot kronofogdemyndighet som tillsynsorgan. Flera av dem anser att den begränsade tillsyn som det enligt deras mening blir fråga om i mindre konkurser kan utövas av konkursdomaren.

Jag är medveten om att förhållandena i många mindre konkurser är så enkla att någon tillsyn utöver granskning av förvaltarens redovisning inte behöver ske. l åtskilliga andra mindre konkurser är dock förhållandena sådana att en tillsyn av ungefär samma slag som den som skall utövas i ordinär konkurs är befogad. Jag tänker här närmast på konkurser där fråga om återvinning eller om utredning av misstanke om gäldenärsbrott'upp- kommer. Även andra frågor kan emellertid aktualiseras som motiverar en löpande tillsyn av både materiell och formell art. Jag anser det inte möjligt att lagstiftningsvägen göra skillnad mellan olika mindre konkurser i till- synshänseende. En lämplig metod är i stället att utforma bestämmelserna om tillsyn i mindre konkurs i stort sett i överensstämmelse med motsva- rande regler för ordinär konkurs. Som kommittén anfört är det dock ej be- hövligt med kvartalsräkningar och halvårsberättelser i mindre konkurs. Med en sådan reglering kan den materiella tillsynen i praktiken begränsas avsevärt i de enklare fallen men utövas mera aktivt och ingående när det behövs. Jag vill tillägga att den tillsyn som föreslogs i den tidigare proposi- tionen får ses mot bakgrund av att kronofogdemyndighet i regel skulle vara förvaltare. Enligt mitt förslag skall förvaltningen däremot vara anförtrodd åt en enskild person.

Enligt min mening kan samma skäl som tidigare anförts mot att låta konkursdomaren utöva tillsyn i ordinära konkurser (se avsnitt 5.3.2) åbc- ropas i fråga om de mindre konkurserna. Konkursdomaren bör alltså inte utöva någon tillsyn i dessa konkurser. Som kommittén framhåller bör konkursdomaren dock ha till uppgift att på yrkande entlediga försumlig förvaltare och pröva arvodesanspråk. Som jag i det följande (avsnitt 5.7.5) utvecklar bör också konkursdomaren pröva förvaltarens Utdelningsförslag i mindre konkurser.

När det gäller valet av tillsynsorgan anser jag det vara en naturlig lösning att låta samma organ utöva tillsynen i bägge konkursformema. Jag förordar därför att kronofogdemyndighet -- i princip en i varje län skall utöva tillsynen över förvaltningen även i de mindre konkurserna. Liksom i ordinära konkurser bör det vara möjligt för den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet att delegera tillsynsuppgifter till lokal krono— fogdemyndighet. Enligt min mening bör denna möjlighet kunna utnyttjas i större omfattning i de mindre konkurserna än i de ordinära.

Prop. 1978/ 79: 105 229

5 . 7.5 Konkursen .Y upphörande

KL skiljer f.n. mellan ursprunglig och efterföljande fattigkonkurs. Den första typen avser fall då det redan från början kan antas att konkursboet inte räcker till betalning av konkurskostnadema. Den senare typen före- kommer då det. sedan ordinär konkurs inletts. blir klart att det saknas till- gångar till att betala dessa kostnader. Ursprunglig fattigkonkurs avskrivs normalt i anslutning till att gäldenären beedigar en av gode mannen upprättad bouppteckning. Om konkursen först har handlagts som ordinär konkurs. kan avskrivning ske sedan förvaltaren har anmält att tillgångarna inte räcker till konkurskostnadema och anmälningen har kungjorts.

Även med det nya systemet för handläggning av mindre konkurs