RH 2000:37
Vådaskott eller uppsåtligt dödande?
Åklagaren åtalade T.P. för mord, vållande till kroppsskada, grovt brott, framkallande av fara för annan och vapenbrott, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivningar: T.P. har strax före midnatt natten till den 18 juni 1999 i X-by, Uppsala kommun, avsiktligen berövat R.P. livet genom att på mycket nära håll avlossa tre skott mot denne med ett jaktgevär av typ drilling, där samtliga pipor varit avsågade och laddade med för vapnet kraftigast tänkbara ammunition. – T.P. har, genom att avlossa de ovan nämnda skotten mot R.P. som vid händelsen suttit försvarslös i baksätet på en stillastående personbil där även H.J. och parets treåriga son K.J. befunnit sig, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsatt även sistnämnda personer för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. H.J. har till följd av beskjutningen vållats kroppsskador från metallsplitter som trängt in i hälen/underbenet efter kulskottet samt en mängd blödningar i huden på överarmen och ryggen efter att ha träffats av delar från ett avlossat hagelskott. – T.P. har från den 1 januari 1998 till den 18 juni 1999 i X-by uppsåtligen innehaft ett jaktvapen av typ drilling utan att ha rätt till det. Brottet är grovt med hänsyn till vapnets eldkraft och till att vapnet omändrats så att det lättare kunnat användas för brottsliga ändamål genom att kolv och pipor sågats av.
Dödsboet efter R.P. biträdde åtalet för mord. H.J. och K.J. biträdde åtalet för vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan - - -.
Uppsala tingsrätt (1999-12-30, lagmannen Erik Lempert, hovrättsassessorn Martin Weyler samt nämndemännen Gunda Nordvall, Ann-Britt Gladh och Tomas Wallin) dömde T.P. för mord, vållande till kroppsskada, grovt brott, framkallande av fara för annan och vapenbrott, grovt brott, till fängelse i elva år.
I sina domskäl anförde tingsrätten följande.
Inställning
T.P. har förnekat att han avsiktligen berövat R.P. livet och att han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsatt H.J. och hennes minderårige son för livsfara eller för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Till grund härför har T.P. anfört följande.
I syfte att skrämma R.P. har T.P. hämtat ett gevär, sannolikt laddat det med en kula och med två hagelpatroner samt med fingrar på avtryckarna gått ut mot den bil i vilken bl.a. R.P. befunnit sig. T.P. har därvid ej kontrollerat om vapnet var i säkrat läge. Av våda har tre skott brunnit av. R.P. som träffats av skott har avlidit till följd härav. T.P:s handlingssätt har inneburit fara för R.P:s liv. Faran har förverkligats.
T.P. har gjort gällande att hans förfarande emellertid inte skall bedömas som vållande till annans död om den situation vilken han befann sig var sådan att han, med hänsyn till hans motstående intresse, var berättigad att handla som han gjorde eller hade fog att anta att så var fallet. T.P. har varit berättigad att handla som han gjorde eller i vart fall haft fog för det. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att skotten avlossats av våda har sannolikheten för att H.J. och hennes minderåriga barn skulle skadas varit så osannolik att ansvar ej bör utkrävas av T.P. för vållande till kroppsskada eller framkallande av fara för annan.
- - - - -
T.P. har erkänt vapenbrott men motsatt sig att gärningen bedöms som grov.
Bevisning
Åklagaren har som muntlig bevisning, utöver förhör med T.P. åberopat målsägandeförhör med H.J. samt förhör med medtilltalade Nilla F. Därutöver har åklagaren åberopat vittnesförhör med rättsläkaren Håkan Sandler samt P.G. A.B. och E.L. Vidare har åklagaren åberopat förhör med sakkunnige forensiske teknikern Thomas Åberg. (Dessa berättelser utelämnas här.)
- - - - -
Bakgrund och utgångspunkter
Rörande bakgrunden till och omständigheterna i samband med åtalet mot T.P. är till en början följande utrett.
T.P. och N.F. har varit tillsammans i fem år och var sammanboende sedan den 1 juni 1999. R.P. och H.J. sällskapade och hade tillsammans sonen K.J. R.P. hade under helgen som föregick hans död frigetts från ett kortare fängelsestraff efter att ha dömts för olaga hot mot H.J. T.P. och N.F. å ena sidan och R.P. och H.J. å andra sidan kände inte tidigare varandra.
Den 16 juni 1999 hade T.P. insjuknat i akut bronkit. Han besökte en läkare och påbörjade därefter en penicillinkur. Den 17 juni 1999 kände han sig något bättre. Han tillbringade en del av dagen med en kamrat. De drack en del öl på serveringen vid busstationen i Uppsala. Utanför serveringen träffade han ett sällskap bestående av bl.a., som det visade sig, R.P. och H.J. och deras treåriga son K.J, vilka han tidigare inte hade träffat. Tillsammans köpte de öl i en närbutik och satte sig i Järnvägsparken. Vädret var vackert och varmt. Viss ordväxling uppstod mellan R.P. och T.P. Det hela avlöstes av armbrytning som T.P. vann. Sedan även N.F. kommit till platsen visade det sig att R.P. och H.J. hade missat sista tåg och buss till Y-by, där H.J. och K.J. bodde. Det blev överenskommet att N.F. och T.P. skulle köra dem till Y-by. De satte sig i N.F:s bil, en tvådörrars Volvo Amazon av 1967 års modell. N.F. satte sig på förarsätet, T.P. på passagerarsätet fram samt de övriga i baksätet, R.P. längst till höger vid högra bakre sidorutan, H.J. i mitten och K.J. längst till vänster. De körde Vaksalagatan ut ur Uppsala och sedan norrut mot Y-by men stannade vid två tillfällen för att köpa öl m.m. och bensin.
När de kom till X-by bad Tomas P. N.F. att köra hem till hans föräldrars bostad på X-vägen för att hämta en reservdunk med bensin. N.F. körde till fastigheten och backade upp på garageuppfarten. Klockan var då cirka 23.30. T.P. gick in i huset. Efter ett tag, strax före kl. 24, kom han ut ur garaget med ett avsågat hagelgevär av typ drilling. Vapnet hade tre pipor, två för hagel och en för kula och var laddat med två hagelpatroner, en s.k. slugpatron och en patron med s.k. varghagel (kaliber 12, nio blyhagel med en diameter av ca nio m.m.; hagelpatronen) samt en halvmantlad jaktkula. Geväret var delvis omlindat av en tidning. T.P. gick fram mot bilen. Plötsligt gick geväret av. Samtliga tre skott träffade R.P., kulskottet först sedan det träffat bilplåten i underkanten av den högra bakre sidorutan och splittrats. Detta senare förorsakade att ett metallfragment från insidan av bilplåten lossnade och träffade H.J. i hälen. Hon träffades även av förladdningen från en hagelpatron med skador på vänster överarm och vänster ryggsida som följd. Ett av skotten slog hål i bilen i högre bakre sidorutan.
Slugskottet träffade R.P. i höjd med högra nyckelbenet, gick cirka 20 graders vinkel ner genom kroppen och återfanns vid det vänstra skulderbladet. Även förladdning och plastbit som hör till slugpatronen påträffades i R.P:s kropp. Kulskottet har bedömts ha haft samma ingångsöppning som slugskottet eller i vart fall en ingångsöppning i dess närhet. Hagelskottet träffade R.P. längre ner på höger sida i kroppen och gick cirka 20 graders vinkel snett upp genom kroppen. Nio stycken hagel påträffades i R.P:s kropp, bl.a. i brösthålan på vänster sida samt ryggraden. Slugskottet och skottet med varghagel var dödande var för sig. Skottet med kula hade R.P. kunnat överleva på grund av att metallfragmenten satt ganska ytligt i kroppen. - - - I samband med att en utvidgad rättsmedicinsk obduktion den 26 juni 1999 genomfördes på R.P:s kropp togs ett blodprov som vid analys utvisade 3,0 promille etanol i lårblodet.
Det vapen som skotten avlossades från var, som anförts, ett hagelgevär av typ drilling. Ett sådant vapen har två bredvidliggande hagelpipor och en underliggande kulpipa, två avtryckare - en främre och en bakre - en pipväljare, en toplever och en säkringstangent. Toplevern används för att bryta vapnet. Vid brytning spänns samtliga tre hanar. Generellt gäller för de flesta drillinggevär att den bakre avtryckaren avfyrar den vänstra hagelpipan medan den främre avtryckaren används för högra hagelpipan och kulpipan. Pipväljarens läge avgör vilken av dessa pipor som avfyras - i framfört läge kulpipan och i bakre läge höger hagelpipa. Vapnet osäkras genom att säkringstangenten förs framåt.
Efter händelsen påträffades på garageuppfarten bl.a. glassplitter från en fönsterruta på bilen, en tomhylsa från slugpatronen, en tomhylsa från kulammunitionen och en kartong innehållande hagelpatroner. Vidare påträffades i garaget och i en grannfastighets soptunna tidningspapper som geväret varit inlindat i.
Efter skottlossningen gav sig T.P. och N.F. iväg i bilen med R.P:s kropp. T.P tog vapnet med sig. Kroppen lämnades i ett dike cirka en mil från X-by. T.P och N.F. åkte därefter runt i Sverige till olika platser. Bilen lämnades i Örebro. Den 24 juni 1999 skildes N.F. och T.P. åt. N.F. åkte tillbaka till Uppsala och anmälde sig hos polisen den 25 juni 1999. Med hjälp av hennes uppgifter påträffades R.P:s kropp i det dike där kroppen placerats. Geväret har inte kunnat påträffas.
T.P. reste via London till Thailand. Den 7 september 1999 greps T.P av thailändsk polis för illegal vistelse i landet och utvisades därefter.
Tingsrättens bedömning
Huvuddelen av de omständigheter som ligger till grund för åtalet mot T.P. är ostridiga. Vad som skiljer åklagaren och målsägandena å ena sidan och å andra sidan försvaret åt, är främst sådant som är av betydelse för bedömningen av T.P:s uppsåt och dennes motiv att rikta ett vapen mot R.P. Målsägandena har för sin del ifrågasatt om inte T.P. hade för avsikt att också döda H.J. och K.J. Det finns därför anledning att närmare beröra vad som föregick händelserna i X-by i syfte att klargöra en eventuell motivbild samt att närmare utreda vad som förekommit i samband med skotten i syfte att ta ställning till frågan om uppsåt m.m. - - -
Motivbild
Beträffande vad som utspelade sig i Järnvägsparken och under färden från Uppsala till X-by är det i första hand T.P:s och N.F:s uppgifter som får ligga till grund för bedömningen. H.J. har endast lämnat knapphändiga uppgifter och uppgivit att såväl hon som R.P "halvsov" under i vart fall den senare delen av bilfärden. Hon har inte kunnat lämna någon förklaring till den höga alkoholkoncentrationen i R.P:s blod, trots att de enligt hennes egna uppgifter hade umgåtts från det att han hade frigetts några dagar tidigare. Det finns mot bl.a. den bakgrunden anledning att bedöma hennes uppgifter med försiktighet.
T.P:s och N.F:s uppgifter ger vid handen att det hade uppstått ett spänt förhållande mellan R.P. och T.P. redan i Järnvägsparken. R.P. hade förargat sig över att T.P. lagt sig i vad han talade om. T.P. hade också i ett tidigt skede, i samband med ett stopp för ölinköp, velat avbryta färden, men övertalats av N.F. att fortsätta. Under den fortsatta färden hade läget blivit ytterligare spänt sedan R.P. tagit på sig solglasögon och T.P. kommenterat detta. Det är mot denna bakgrund som det fortsatta händelseförloppet får bedömas.
Uppsåt eller vådaskott
T.P:s inställning är den att han varit berättigad att hota R.P. med geväret och att skotten i samband därmed kommit att avfyras av våda.
T.P:s uppgifter om förhållandena kring skotten kan sammanfattas på följande sätt. När N.F. hade backat upp på garageuppfarten till T.P:s föräldrars hus, klev han ur bilen och gick in i huset för att gå på toaletten och för att hämta garagenyckeln. Han kände att han inte längre ville att R.P. skulle följa med bilen. T.P. hade tidigare blivit misshandlad i sitt hem och blev i detta läge påmind om den misshandeln. Den gången hade han utan synbar anledning plötsligt blivit anfallen av en person med förskärare. Han tyckte att det förelåg likheter mellan R.P:s beteende och det beteende som den person som tidigare misshandlat honom hade företett. I efterhand har T.P. fått klarhet i att hans oro var befogad då det framkommit att R.P. dömts flera gånger för våldsbrott riktade mot H.J. Han bestämde sig för att R.P. skulle hotas ut ur bilen med hjälp av en skiftnyckel. Han kände sig emellertid svag och sjuk på grund av feber och tyckte därför att det inte var tillräckligt att hota R.P. med en skiftnyckel. Han hämtade därför geväret som legat oanvänt i garaget i många år. Geväret hade han köpt på grund av sitt stora vapenintresse för att använda vid målskjutning. Såvitt han vet har vapnet aldrig tidigare använts i brottsliga sammanhang och det var inte heller hans avsikt att skjuta med vapnet denna gång. Han känner inte till vapnets fabrikat och vet inte heller om det automatiskt säkras när det spänns upp efter att ha brutits Han är vidare osäker på vilken avtryckare som avfyrar respektive pipa. T.P. minns inte att han laddade vapnet men anser att han måste ha gjort det och att han även måste ha varit medveten om att vapnet var laddat. Om det inte räckte att visa vapnet för R.P. så tänkte han skjuta i luften. En av de tidningar som användes för att vira runt vapnet och som legat tillsammans med vapnet i lådan, placerade han runt bössan för att inte pipan skulle vara synlig för förbipasserande och grannar. Han tog vidare all ammunition som hade förvarats tillsammans med vapnet med sig. Han gick ut ur garaget och fram mot bilen. När han hade ett par steg kvar till framdörren small det till. Han befann sig då utanför den högra bakre sidorutan och han tror att han bara var en halv meter från bilen. Piporna var riktade mot detta fönster men han stod aldrig still utanför bilfönstret. Han upplevde att det small till ett par gånger i tät följd. - Han höll med höger hand den avsågade kolven, med tumgreppet över pipväljaren och med vänster hand över tidningen, som i sin tur låg över pipan. Han måste ha hållit så hårt i vapnet att han kommit åt avtryckarna oavsiktligt. Av rekylen måste han även ha kommit åt pipomställaren. När man sköt med vapnet ville piporna dra sig bakåt och något neråt och således inte uppåt. Pipomställaren var automatiskt inställd på hagel. Han tror att han sköt kulan som andra eller tredje skott. Det krävs en del rutin för att man inte skall fyra av resterande skott på grund av rekylen från det första. Han vet att en slug ger stor eldkraft. Vid det aktuella tillfället visste han emellertid inte om att vapnet var laddat med en slug eftersom det var en slump vilken typ av ammunition som fanns i vapnet då detta hade laddats med den ammunition som låg lös i lådan tillsammans med vapnet. - Vad som hände efter skotten har han inga tydliga minnesbilder av men han förstod "hur pass illa det gått". Han minns inte att han sett att högra rutan baktill var krossad och att R.P. låg i baksätet men anser att han måste ha sett det. Han öppnade vapnet och tömde det för att förhindra ytterligare skottlossning. Han satte sig på knä på stenplattorna för att återhämta sig efter chocken. Därefter satte han sig i bilen och sa åt N.F att köra därifrån. Han kände ett desperat behov av att åka från platsen. Han och N.F. åkte norrut med R.P. i baksätet.
Redan det förhållandet att R.P. träffats av alla tre skotten talar för att dessa riktats mot honom och avlossats avsiktligt. Detta understöds av vapnets funktionssätt. Det krävs således flera skilda moment för att avfyra tre skott, med uppehåll mellan skotten, med ett gevär av drillingtyp. Således måste vapnet osäkras, båda avtryckare användas, den ena två gånger med mellankommande omställning av pipomställaren. Att T.P. skulle ha snubblat eller fumlat på sådant sätt att samtliga dessa moment kom att genomföras oavsiktligt måste anses uteslutet. Dessa omständigheter talar med styrka för att T.P. avlossade skotten med uppsåt.
I samma riktning talar entydigt de fynd som gjorts vid obduktion av R.P:s kropp och vad rättsläkaren H.S. uppgett, nämligen att ingångshålen och skottbanorna för slugskottet och varghagelskottet är sådana att skotten måste ha avlossats från helt olika vinklar. Detta innebär att vapnet måste ha flyttats mellan dessa båda skott med viss tidsintervall mellan dem som följd. Därmed framstår sannolikheten för ett s.k. mekaniskt vådaskott som helt orealistisk. Av det i målet åberopade sakkunnigutlåtandet angående funktionssättet hos ett drillinggevär och vad den forensiske experten T.Å. har uppgett i sitt förhör framgår nämligen att ett mekaniskt vådaskott med all sannolikhet skulle innebära att samtliga tre skott gick av samtidigt i den meningen att tidsskillnaden mellan dem inte skulle vara urskillningsbart för det mänskliga örat.
De slutsatser som nu har gjorts bekräftas ytterligare av vad vittnena A.B, P.G. och E.L. samliga grannar till den fastighet där skottlossningen ägt rum, har uppgett. Dessa har nämligen berättat att de, i likhet med T.P. hört flera urskillningsbara skott eller smällar. A.B. har därutöver berättat följande. Hon vaknade av vad hon uppfattade som ljudet av en smällare, hörde ytterligare en smäll och strax därefter en kvinna skrika i panik "sluta (eller låt bli) han har inte gjort dig något". Därefter hörde hon ytterligare en smäll. - Vittnena har lämnat sina uppgifter inför rätten på ett återhållet och sakligt sätt. De har framstått som helt trovärdiga. Av särskilt intresse är de uppgifter som A.B. har lämnat. Hennes utgångspunkt när hon hörde ljuden var inte att det var fråga om något vapen som avlossades, utan hon uppfattade ljuden såsom vore det fråga om smällare. Det hon hörde kvinnan skrika satte hon således inte i samband med ett livsfarligt våld. Vad hon sålunda har uppgett stämmer i allt väsentligt överens med vad som antecknades vid polisförhöret med henne, dock att i polisförhöret antecknats att hon endast hört en smäll, kvinnans skrik och därefter ytterligare en smäll. Den skillnaden, bl.a. med hänsyn till omständigheterna vid förhöret, som var helt kort och hölls på natten i nära anslutning till händelsen, förringar inte, såsom försvaret hävdat, hennes inför rätten lämnade uppgifter. H.J:s och N.F:s uppgifter om vad som hände vid skottlossningen är rapsodiska och präglade av den skräck och den chock de utsattes för. Båda har gett uttryck för uppfattningen att R.P. sov i bilens baksäte med armarna i kors framför sig när han sköts. N.F. har uppgett att T.P. slog mot bilen innan skotten avlossades och sa "ut ur bilen" eller något liknande. Deras uppgifter är inte oförenliga med de uppgifter som grannarna har lämnat.
Enligt tingsrättens mening har T.P. gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande av R.P. Denna slutsats bekräftar ytterligare T.P:s beteende efter dödandet. Han skaffade undan kroppen, rymde landet och kunde återföras först sedan han efter internationell efterspaning gripits av utländsk polis.
T.P. har, genom att avlossa de dödande skotten mot R.P. som satt i baksätet bredvid H.J. och K.J. utsatt H.J. och hennes son för livsfara eller fara för svår kroppsskada. T.P. har vidare orsakat H.J. kroppsskada som inte är ringa. Sistnämnda gärning är med hänsyn till att skadan orsakats av ett livsfarligt vapen att anse som vållande av kroppsskada, grovt brott Med hänsyn härtill skall T.P. inte därjämte dömas för framkallande av fara för annan med avseende på H.J. T.P. skall dock med avseende på K.J. dömas för sådant brott. Han skall vidare dömas för vapenbrott, som med hänsyn till vapnets beskaffenhet är att anse som grovt.
Rubricering och påföljd
Den som berövar annan livet skall dömas för mord, om inte brottet med hänsyn till omständigheterna som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt. Vid sådant förhållande skall brottet bedömas som dråp.
T.P. har med uppsåt att beröva R.P. livet avlossat tre skott mot denne, av vilka två var för sig varit dödande. Enligt vad som får anses utrett i målet var R.P. vid tillfället kraftigt berusad och helt ur stånd att försvara sig. Inga av de omständigheter som i målet angetts som förklaring till T.P:s beteende gör att gärningen kan anses som mindre grov. Med hänsyn härtill är gärningen, trots att den inte synes ha föregåtts av någon egentlig planering eller kännetecknats av någon förslagenhet, att anse som mord.
Straffet för mord är fängelse tio år eller på livstid. I valet mellan dessa alternativ bör vägas in dels att gärningen inte kännetecknats av något mer utdraget eller plågsamt händelseförlopp eller eljest kännetecknats av särskild grymhet och inte heller synes ha föregåtts av någon egentlig planering, dels att det förhållandet att R.P. vid tillfället var helt försvarslös som försvårande moment vägts in vid brottsrubriceringen liksom att andra utsatts för fara eller skada bedömts som särskilda gärningar. Straffet bör därför kunna stanna vid ett tidsbestämt fängelsestraff. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktas att T.P, förutom mord, gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, grovt brott, framkallande av fara för annan samt vapenbrott som är att anse som grovt. Straffet för den samlade brottsligheten bör bestämmas till fängelse i elva år.
- - - - -
Åklagaren och T.P. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till fängelse på livstid. T.P. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för mord - eller i vart fall bedöma den gärningen som dråp och därvid sätta ned fängelsestraffet - och bedöma innehavet av skjutvapen som vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67). H.J, K.J. och dödsboet efter R.P. biträdde åtalet även i hovrätten. Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.
Svea hovrätt (2000-03-21, f.d. hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och nämndemannen Anita Hagéus) ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att brottet enligt 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen rubricerades som grovt vapenbrott.
I sina domskäl anförde hovrätten följande.
Åtalet för mord
Skuld
Utredningen ger enligt hovrättens mening till en början vid handen följande. R.P. avled på grund av de skador han tillfogades av skott från det skjutvapen som T.P. höll i vid det aktuella tillfället - ett avsågat jaktgevär av en typ som nära överensstämmer med det referensvapen som T.Å. har redogjort för. Samtliga tre skott av slughagel-, varghagel- resp. kulpatron, med vilka vapnet då var laddat, gick av. De skador som vart och ett av hagelskotten åstadkom kan ha varit den direkta orsaken till R.P:s död. Kulskottet kan däremot inte ha åstadkommit någon sådan skada. Det går inte att exakt ange när R.P:s död inträdde eller närmare bestämma om det ena eller båda hagelskotten orsakade döden.
Frågan är huruvida det eller de skott som åstadkom de skador som R.P. avled av har avlossats uppsåtligen av T.P. så att denne, som åklagaren har påstått, avsiktligen berövat R.P. livet. Olika omständigheter i samband med händelsen är av betydelse för bedömningen av denna fråga.
Vad som förekom under samvaron mellan R.P. T.P. och de övriga i sällskapet före den aktuella händelsen - i Uppsala och under bilfärden - synes ha gjort T.P. som vid tillfället var alkoholpåverkad och febrig, irriterad på R.P. eller avogt inställd till denne. Något som har kunnat ge T.P. ett begripligt motiv att bruka allvarligt våld mot R.P. har enligt hovrättens mening dock inte kommit fram.
T.P. har vidgått att han medförde vapnet från garaget i syfte att visa detta för R.P. och på så sätt få denne att lämna bilen men att också, om detta hot var otillräckligt, avlossa skott i luften. Av T.P:s egna uppgifter framgår sålunda att han i vart fall har varit inställd på att eventuellt avlossa skott med vapnet.
Av väsentlig betydelse för frågan om T.P:s uppsåt är - förutom H.J:s och N.F:s uppgifter - de uppgifter om skottlossning som grannar till T.P:s föräldrar har lämnat liksom H.S:s uppgifter om sina iakttagelser och slutsatser med anledning av de skador som R.P. tillfogades av de tre skotten och T.Å:s uppgifter om hur ett skjutvapen av den aktuella typen fungerar.
Hovrätten anser att det genom A.B:s och E.L:s uppgifter, som det saknas anledning att inte sätta tilltro till, är utrett att de tre skotten från vapnet inte avlossades samtidigt utan att skotten avlossades i följd och med sådana tidsintervall att de var klart urskiljbara i förhållande till varandra. Vad P.G. har uppgett om att han hörde två hagelskott kan sålunda inte anses vara oförenligt härmed. Detsamma gäller vad H.J. och N.F. har berättat om skottlossning. När det särskilt gäller de båda hagelskotten - av slug- resp. varghagel - är också att beakta var ingångshålen i R.P:s kropp var belägna och var haglen återfanns i kroppen; även med stöd av dessa fynd kan det sålunda enligt hovrättens mening uteslutas att de två hagelskotten avlossades samtidigt.
Med hänsyn till vad T.Å. har uppgett, om hur förslitning av mekaniken i ett vapen av det aktuella slaget yttrar sig, kan det uteslutas att de tre skotten - eller något av dem - skulle ha brunnit av från vapnet utan att avtryckarna berördes. Det kan enligt hovrättens mening i stället hållas för visst att skotten gick av genom att T.P. berörde avtryckarna. Hovrätten anser därvid att det också kan hållas för visst att T.P. inte påverkade de två avtryckarna samtidigt så att skott gick av utan att han i stället berörde den främre avtryckaren två gånger, mellan vilka beröringar pipväljaren fördes framåt eller bakåt, och även berörde den bakre avtryckaren - men inte samtidigt som han berörde den främre avtryckaren - så att, som nyss har angetts, de tre patronerna avfyrades från vapnet med tidsintervall. Någon bestämd slutsats om i vilken ordning skotten med slughagel-, varghagel- resp. kulpatron brann av kan enligt hovrättens mening emellertid inte dras av utredningen.
Frågan huruvida T.P. medvetet har avlossat ett eller flera av de tre skotten eller huruvida dessa brunnit av genom någon ofrivillig kroppsrörelse från T.P:s sida - genom att denne har snubblat, fumlat med vapnet eller betett sig på något annat sådant sätt - bör enligt hovrättens mening bedömas mot den angivna bakgrunden. Hovrätten anser därvid att det i utredningen om händelseförloppet på garageuppfarten - när T.P. som här har vidgått att han då hade ett finger framför vardera avtryckaren, befann sig med vapnet utanför bilen - inte finns utrymme för att dra slutsatsen att avtryckarna kan ha berörts av något annat än dennes fingrar så att de tre skotten gick av.
Frågan är då om T.P. genom ofrivilliga kroppsrörelser kan ha fått avtryckarna att beröras så att vapnet avfyrades. Det förhållandet att, som tidigare har angetts, de tre skotten brann av med tydliga tidsintervall leder emellertid enligt hovrättens mening till att det kan uteslutas att något av skotten brann av på grund av bristande kroppskontroll från T.P:s sida. Detta innebär t.ex. att hovrätten håller det för helt osannolikt att ett av hagelskotten - vilket därvid skulle kunna ha orsakat R.P:s död innan det andra, också dödande, hagelskottet avlossades - skulle ha gått av till följd av något annat än ett medvetet handlande av T.P.
Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att det är styrkt att T.P. medvetet har avlossat det eller de skott som träffat R.P. och åstadkommit de skador som orsakat dennes död. Det återstår då att bedöma om T.P. härigenom, som åklagaren har påstått, avsiktligen har berövat R.P. livet.
Enligt hovrättens mening talar flera omständigheter för att T.P. har handlat i avsikt att beröva R.P. livet. Hans egna uppgifter ger vid handen att han i garaget laddade vapnet med de patroner som därefter avlossades och som utgjorde den kraftigaste ammunition som kunde användas i vapnet. Han avlossade medvetet från nära håll de tre skotten, vilka samtliga träffade R.P. i vitala kroppsdelar. T.P. gjorde inte omedelbart efter skottlossningen något försök att ta reda på hur det hade gått för R.P. Även T.P:s beteende senare och innan han greps talar, som tingsrätten har pekat på, för att han har haft för avsikt att beröva R.P. livet.
Det finns emellertid enligt hovrättens mening omständigheter som talar för att T.P. inte redan innan han befann sig med vapnet utanför bilen hade någon annan avsikt med vapnet än han själv har gjort gällande, nämligen att hota R.P. med vapnet. Hovrätten fäster därvid avseende vid vad N.F. har berättat om hur T.P. betedde sig, och vad han yttrade, vid bilen innan skotten avlossades. Dessa uppgifter, som inte har vederlagts i målet, ger stöd åt T.P:s invändning att han - när han begav sig ut på garageuppfarten med vapnet - hade för avsikt enbart att hota med vapnet.
Det förhållandet att T.P. avlossade de tre skotten medvetet med ett avsågat jaktgevär från nära håll mot R.P. ger enligt hovrättens mening emellertid sammanfattningsvis inte utrymme för någon annan slutsats än att T.P. då var införstådd med vad som skulle bli resultatet, nämligen att R.P. avled av de skottskador som han ådrog sig. Hovrätten anser således att det är styrkt att T.P. uppsåtligen har berövat R.P. livet. T.P. skall därför dömas för denna gärning.
Brottsrubricering
Vid brottsrubriceringen beaktar hovrätten att T.P:s uppsåt att beröva R.P. livet har uppkommit först i samband med att han befunnit sig med det avsågade jaktgeväret utanför bilen. T.P. har emellertid vid sitt handlande visat särskild råhet genom att skjuta in i bilen där R.P. satt helt försvarslös. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att brottet inte är att anse som mindre grovt. T.P. skall alltså dömas för mord.
Åtalet i övrigt
I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skulddelen i övrigt, skall T.P. dömas för övriga gärningar. T.P:s innehav av det avsågade jaktgeväret bör som tingsrätten har funnit bedömas som grovt vapenbrott. Denna rubricering skall dock framgå av domslutet. Även övriga gärningar skall bedömas som tingsrätten har gjort.
Påföljd
Hovrätten gör i påföljdsfrågan inte något annat ställningstagande än tingsrätten har gjort.
Tf. hovrättsassessorn Carina Bring och nämndemannen Rolf Blom var skiljaktiga såtillvida att de ansåg att de omständigheter som föregått T.P:s handlande varit sådana att denne avsiktligt berövat R.P. livet och haft uppsåt till gärningen i vart fall vid den tidpunkt då T.P. i garaget plockade fram vapnet och laddade det med tung ammunition.
Överröstade i denna fråga var de i övrigt ense med majoriteten.